Доктор Глас. Серьезная игра / Doktor Glas. Den allvarsamma leken. Книга для чтения на шведском языке

12 juni

Jag har aldrig sett en sådan sommar. Rötmånadshetta sedan mitten av maj. Hela dagen står ett tjockt töcken av damm alldeles stilla över gatorna och torgen.

Först på kvällen lever man upp en smula. Jag tog en aftonpromenad nyss, som jag gör nästan var dag efter mina sjukbesök, och de äro icke många nu på sommaren. Det kommer en sval, jämn luftström från öster, töcknet lyfter, seglar långsamt bort och blir en lång slöja av rött stoft bort i väster. Intet skrammel av arbetsåkdon mera, bara en droska då och då, och spårvagnen som ringer. Jag går gatan ner i sakta mak, träffar emellanåt en bekant och står och pratar en stund i ett gathörn. Men varför skall jag jämt möta pastor Gregorius? Jag kan inte se den mannen utan att jag kommer att tänka på en anekdot jag en gång i världen hörde om Schopenhauer. Den bistre filosofen satt en kväll i ett hörn i sitt kafé, ensam som vanligt; dörren öppnas och en person med ett osympatiskt utseende stiger in. Schopenhauer betraktar honom med ett ansikte, förvridet av vämjelse och fasa, rusar upp och börjar dunka mannen i huvudet med sin käpp. Det var bara med anledning av hans utseende.

Nå, jag är nu ingen Schopenhauer; då jag såg prästen komma emot mig på långt håll, det var på Vasabron, stannade jag hastigt och ställde mig att se på utsikten med armarna stödda mot broräcket. Helgeandsholmens grå hus, den gamla badstuns söndriga götiska träarkitektur som speglades bruten i det rinnande vattnet, de stora gamla pilarna, som doppade sina blad i strömmen. Jag hoppades att prästen inte hade sett mig och att han inte heller skulle känna igen min ryggtavla, och jag hade redan i det närmaste glömt honom, då jag plötsligt fick se honom stå bredvid mig med armarna på broräcket liksom jag och huvudet på sned – i alldeles samma attityd som för tjugu år sen i Jakobs kyrka, då jag satt i familjebänken vid min salig mors sida och för första gången såg denna förskräckliga fysionomi skjuta upp i predikstolen som en otäck svamp och klämma i med sitt abba, käre fader. Samma feta, grådaskiga ansikte, samma smutsgula polisonger, litet gråa nu kanske, och samma outgrundligt gemena blick bakom glasögonen. Omöjligt att komma undan, jag är ju hans läkare nu liksom många andras, och han kommer till mig ibland med sina krämpor. – Se god afton, herr pastor, hur står det till. – Inte bra, inte riktigt bra, hjärtat är dåligt, bultar ojämnt, stannar ibland om nätterna, tycker jag. – Det gläder mig, tänkte jag, du kan gärna dö, din gamla rackare, så slipper jag se dig mera. Du har för resten en ung och vacker hustru, som du förmodligen pinar livet ur, och när du dör gifter hon om sig och skaffar sig en mycket bättre man. Men högt sade jag: jaså, jaha, pastorn kanske kommer upp till mig en av dagarna, så får vi se hur det är fatt. Men han hade mycket mera att tala om, viktiga saker: det är ju en rentav onaturlig värme, och det är dumt att det skall byggas ett stort riksdagshus på den lilla holmen där, och min hustru är för resten inte heller riktigt kry.

Så gick han till sist, och jag fortsatte min väg. Jag kom in i gamla staden, uppför Storkyrkobrinken, in i gränderna. En kvav skymning i de smala rämnorna mellan husen, och besynnerliga skuggor utmed väggarna, skuggor som man aldrig ser till nere i våra kvarter.

– — – Fru Gregorius. Det var ett underligt besök hon gjorde mig häromdagen. Hon kom på min mottagning; jag såg mycket väl när hon kom och att hon kom i god tid, men hon väntade till sist och lät andra, som kommo senare, gå före. Så kom hon då in till slut. Hon rodnade och stammade. Till sist fick hon fram någonting om att hon hade ont i halsen. Ja, det var för resten bättre nu. – Jag kommer igen i morgon, sade hon, jag har så bråttom nu…

Ännu har hon inte kommit igen.

Jag kom ut ur gränderna, ner på Skeppsbron. Månen stod över Skeppsholmen, citrongul i det blå. Men hela min lätta och lugna stämning var borta, mötet med prästen hade fördärvat den. Att det skall få finnas sådana människor till i världen som han! Vem minns inte det gamla problemet, som så ofta kommer under debatt när det sitter några fattiga satar tillsammans vid ett kafébord: om du kunde döda en kinesisk mandarin bara genom att trycka på en knapp i väggen, eller genom en ren viljeakt, och sedan ärva hans rikedomar – skulle du göra det? Den frågan har jag aldrig gittat svara på, kanske därför att jag aldrig riktigt hårt och bittert har känt fattigdomens elände. Men jag tror, att om jag kunde döda den där prästen genom att trycka på en knapp i väggen så skulle jag göra det.

Då jag gick hem i den onaturliga, bleka nattskymningen, tycktes mig hettan åter lika tryckande som mitt på dagen, liksom mättad med ångest, de röda stoftskyarna, som lågo lagrade bortom fabriksskorstenarna på Kungsholmen, hade mörknat och liknade sovande olyckor. Jag gick hemåt med långa steg nedåt Klara kyrka, med hatten i hand, ty svetten sipprade fram på min panna. Icke ens under kyrkogårdens stora träd fanns det svalka, men på nästan varje bänk satt det ett par och viskade, och några sutto i knä på varandra och kysstes med druckna ögon.

Jag sitter vid mitt öppna fönster nu och skriver detta – för vem? För ingen vän och för ingen väninna, knappt för mig själv ens, ty jag läser icke i dag vad jag skrev i går och kommer icke att läsa detta i morgon. Jag skriver för att röra min hand, min tanke rör sig av sig själv; skriver för att döda en sömnlös timme. Varför får jag inte sova? Jag har ju inte begått något brott.

Det som jag skriver ned på dessa blad är icke någon bikt; för vem skulle jag bikta mig? Jag berättar icke allt om mig själv. Jag berättar blott det som behagar mig att berätta; men jag säger ingenting som icke är sant. Jag kan dock icke ljuga bort min själs eländighet, om den är eländig.

Därute hänger den stora blå natten över kyrkogårdens träd. Det är tyst i staden nu, så tyst att suckarna och viskningarna från skuggorna därnere tränga ända hit upp, och en enstaka gång skär ett fräckt skratt igenom. Jag känner det som om i denna stund ingen i världen vore ensam mer än jag. Jag, medicine licentiaten Tyko Gabriel Glas, som stundom hjälper andra men aldrig har kunnat hjälpa mig själv, och som vid fyllda trettitre år aldrig har varit när en kvinna.

14 juni

Vilket yrke! Hur kom det sig att jag bland alla näringsgrenar valde den, som passade mig minst? En läkare måste vara ett av de två: människovän eller ärelysten. – Det är sant, på den tiden trodde jag mig vara bägge delarna.

Åter var här i dag en liten kvinna, som grät och tiggde och bad, att jag skulle hjälpa henne. Jag känner henne sedan flera år. Gift med en liten tjänsteman, fyra tusen om året eller något sådant, och tre barn. Barnen kommo slag i slag de tre första åren. Sedan har hon fått vara förskonad i fem eller sex år, hon har vunnit igen en smula hälsa och krafter och ungdom, och hemmet har hunnit ordna sig, resa sig litet efter olyckorna. Knappt om brödet naturligtvis, men det går ändå, tycks det. – Så med ens är olyckan där igen.

Hon kunde knappt tala för gråt.

Jag svarade naturligtvis med den vanliga utanläxan, som jag alltid läser upp i liknande fall: min plikt som läkare, och aktningen för människoliv, också det spädaste.

Jag var allvarlig och obeveklig. Så måste hon då gå till sist, skamsen, förvirrad, hjälplös.

Jag annoterade fallet; det var det adertonde i min praktik, och jag är likväl icke kvinnoläkare.

Det första glömmer jag aldrig. Det var en ung flicka, tjugutvå år eller så; en stor mörkhårig, litet vulgär ung skönhet. Man såg strax, att hon var av den sorten som måste ha uppfyllt jorden på Luthers tid, om han annars hade rätt då han skrev: det är lika omöjligt för en kvinna att leva utan man som att bita av sin egen näsa. Tjockt borgerligt blod. Fadern var en förmögen handlande; jag var husläkare i familjen, därför kom hon till mig. Hon var upprörd och utom sig men icke mycket blyg.

– Rädda mig bad hon, rädda mig. Jag svarade med plikten etc., men det var tydligen något som hon icke förstod. Jag förklarade för henne att lagen icke förstod sig på skämt i sådana fall. – Lagen? Hon såg bara frågande ut. – Jag rådde henne att anförtro sig åt sin mor: så talar hon med pappa, och så blir det bröllop. – O, nej, min fästman har ingenting, och far skulle aldrig förlåta mig. De voro icke förlovade, hon sade «fästman» blott emedan hon icke kunde finna något annat ord, älskare är ett romanord som låter oanständigt i tal. – Rädda mig, har ni då ingen barmhärtighet! Jag vet inte vad jag gör, jag går i Norrström!

Jag blev litet otålig. Hon ingav mig icke heller något särskilt medlidande, sådant där arrangerar sig ju alltid, när det bara finns pengar. Det är bara stoltheten som får lida en smula. Hon snyftade och snöt sig och talade förvirrat, till sist kastade hon sig på golvet och sparkade och skrek.

Nå, det slutade naturligtvis som jag hade tänkt; fadern, en rå lymmel, gav henne ett par örfilar, gifte henne sedan i rykande fart med medbrottslingen och skickade ut dem på bröllopsresa.

Sådana fall som hennes ha aldrig gjort mig huvudbry. Men det gjorde mig ont om den lilla bleka kvinnan i dag. Så mycket lidande och elände för ett så litet nöje.

Aktningen för människoliv – vad är det i min mun annat än ett gement hyckleri, och vad kan det vara annat för den, som då och då har tillbragt en ledig stund med att tänka. Det myllrar ju av människoliv. Och vid främmande, okända, osedda människoliv har aldrig någon på allvar fäst det ringaste avseende, kanske med undantag av några alltför påtagligt narraktiga filantroper. Man visar det i handling. Alla regeringar och parlament i världen visa det.

Och plikten, vilken förträfflig skärm att krypa bakom för att slippa göra det, som bör göras.

Men man kan ju inte heller sätta allt på spel, ställning, anseende, framtid, för att hjälpa främmande och likgiltiga människor. Att räkna på deras tystlåtenhet vore väl barnsligt. En väninna kommer i samma knipa, så viskas det ett ord om var hjälp står att få, och snart är man känd. Nej, bäst att hålla sig till plikten, om den också är en målad kuliss, som Potemkins byar. Jag är bara rädd att jag läser upp mitt pliktformulär så ofta, att jag till sist tror på det själv. Potemkin bedrog bara sin kejsarinna, hur mycket föraktligare är det icke att bedraga sig själv.

Ställning, anseende, framtid. Som om jag icke var dag och var stund vore beredd att packa dessa kollin ombord på det första skepp, som kommer lastat med en handling.

En verklig handling.

15 juni

Åter sitter jag vid fönstret, den blå natten vakar därute, och det viskar och prasslar under träden.

Jag såg ett äkta par i kväll på min aftonpromenad. Henne kände jag strax igen. Det är inte så många år sedan jag dansade med henne på baler, och jag har inte glömt, att hon var gång jag såg henne gav mig en sömnlös natt i present. Men det visste hon ingenting om. Hon var icke kvinna då ännu. Hon var jungfru. Hon var den levande drömmen: mannens dröm om kvinnan.

Nu gick hon stadigt gatan fram vid den äkta mannens arm. Dyrare klädd än förr, men tarvligare, mera borgerligt; något slocknat och tärt i blicken, på samma gång en belåten hustrumin som om hon bar sin mage framför sig på en nysilverbricka.

Nej, jag förstår det icke. Varför skall det vara så, varför skall det alltid bli så? Varför skall kärleken vara trollguldet, som andra dagen blir vissna löv, eller smuts, eller ölsupa? Ur människornas längtan efter kärlek har ju hela den sidan av kulturen spirat upp, som icke direkt syftar till hungerns stillande eller försvar mot fiender. Vårt skönhetssinne har ingen annan källa. All konst, all dikt, all musik har druckit ur den. Den tarvligaste moderna historiemålning likaväl som Rafaels madonnor och Steinlens små parisiska arbeterskor, «Dödens ängel» likaväl som Höga visan och Buch der Lieder, koralen och Wienervalsen, ja varje gipsornament på det tarvliga hus där jag bor, varje figur i tapeten, formen på porslinsvasen där och mönstret i min halsduk, allt som vill pryda och försköna, det må nu lyckas eller misslyckas, stammar därifrån, fast på mycket långa omvägar ibland. Och det är intet nattligt hugskott av mig, utan bevisat hundra gånger.

Men den källan heter icke kärleken, utan den heter: drömmen om kärlek.

Och å andra sidan är allt, som står i samband med drömmens fullbordan, med driftens tillfredsställelse, och som följer av den, inför vår djupaste instinkt något oskönt och oanständigt. Detta kan icke bevisas, det är bara en känsla: min känsla, och jag tror egentligen allas. Människorna behandla alltid varandras kärlekshistorier som något lågt eller komiskt och göra ofta icke ens undantag för sina egna. Och sedan följderna… En kvinna i grossess ar något förskräckligt. Ett nyfött barn är vedervärdigt. En dödsbädd gör sällan ett så ohyggligt intryck som en barnsbörd, denna förfärliga symfoni av skrik och smuts och blod.

Men först och sist själva akten. Jag glömmer aldrig, då jag som barn för första gången under ett av de stora kastanjeträden på skolgården hörde en kamrat förklara «hur det går till». Jag ville inte tro det; det måste komma flera andra pojkar till och bekräfta det och skratta åt min dumhet, och jag trodde det knappt ändå, jag sprang min väg i fullt ursinne. Hade alltså far och mor gjort på det sättet? Och skulle jag själv göra så när jag blev stor, kunde jag inte slippa ifrån det?

Jag hade alltid känt ett stort förakt för de dåliga gossar, som brukade rita fula ord på väggarna och planken. Men i den stunden var det mig som om Gud själv hade ritat något fult på den blå vårhimmeln, och jag tror egentligen att det var då jag först började undra, om det verkligen fanns någon gud.

Ännu i dag har jag inte riktigt hämtat mig från min förvåning. Varför måste vårt släktes liv bevaras och vår längtan stillas just genom ett organ som vi flera gånger om dagen begagna till avloppsrör för orenlighet; varför kunde det inte ske genom en akt, som det låg värdighet och skönhet i på samma gång som den högsta vällust? En akt, som kunde utföras i kyrkan, inför allas ögon, likaväl som i mörkret och ensamheten? Eller i ett rosentempel mitt i solen, under körsång och dans av bröllopsskaran.

Jag vet inte hur länge jag har gått av och an genom rummen.

Det ljusnar därute nu, kyrktuppen blänker mot öster, sparvarna pipa hungrigt och vasst.

Besynnerligt, att det alltid går en rysning genom luften före soluppgången.

18 juni

Det var litet svalare i dag, jag tog en ridtur för första gången på över en månad.

Vilken morgon! Jag hade lagt mig tidigt kvällen förut och sovit i ett hela natten. Jag sover aldrig utan att drömma, men den nattens drömmar voro blå och lätta. Jag red utåt Haga runt om ekotemplet, förbi koppartälten. Dagg och spindelväv över alla buskar och snår och ett stort sus genom träden. Deva var vid sitt käckaste lynne, jorden dansade fram under oss, ung och frisk som på skapelsens söndagsmorgon. Jag kom till ett litet värdshus; jag kände till det, jag var ofta där i våras under mina morgonritter. Jag satt av och tömde en flaska öl i ett enda drag, så tog jag den brunögda flickan om livet och svängde henne runt ett varv, kysste henne på håret och red min kos.

Som det står i visan.

19 juni

Så, fru Gregorius. Det var alltså ärendet. Litet ovanligt, det är sant.

Hon kom sent denna gång, mottagningstiden var förbi, och hon var ensam kvar i väntrummet.

Hon steg in till mig, mycket blek, hälsade och blev stående mitt i rummet. Jag gjorde en gest åt en stol, men hon stod kvar.

– Jag narrades sist, sade hon. Jag är inte sjuk: jag är fullkomligt frisk. Det var något helt annat jag ville tala med doktorn om, jag kunde bara inte få fram det då.

En bryggarkärra skramlade förbi nere på gatan, jag gick fram och stängde fönstret, och i den plötsliga tystnaden hörde jag henne säga, lågt och fast, men med en liten darrning på orden, som om hon var nära gråt:

– Jag har fått en så förfärlig avsky för min man.

Jag stod med ryggen mot kakelugnen. Jag böjde på huvudet till tecken att jag följde med.

– Inte som människa, fortfor hon. Han är alltid god och vänlig mot mig; aldrig har han sagt mig ett hårt ord. Men han inger mig en så förfärlig motvilja.

Hon drog djupt efter andan.

– Jag vet inte hur jag skall uttrycka mig, sade hon. Det som jag tänkte begära av doktorn är något så besynnerligt. Och det strider kanske alldeles mot vad ni anser vara rätt. Jag vet ju inte vad doktorn tänker om sådana saker. Men det finns något hos er som inger mig förtroende, och jag vet ingen annan som jag skulle kunna anförtro mig åt i det här fallet, ingen annan i hela världen som skulle kunna hjälpa mig. Skulle doktorn inte kunna tala med min man? Kunde ni inte säga honom att jag lider av en sjukdom, något underlivslidande, och att han måste avstå från sina rättigheter, åtminstone för en tid?

Rättigheter. Jag for med handen över pannan. Jag ser rött för ögonen, när jag hör det ordet nämnas i den betydelsen. Gud i himlen, hur har det gått till i människornas hjärnor, när de gjorde rättigheter och plikter av detta!

Det stod genast klart för mig, att här måste jag hjälpa, om jag kunde. Men jag fann icke strax något att säga, jag ville höra henne tala mera. Det är också möjligt, att min medkänsla för henne var blandad med en dosis rätt vanlig och enkel nyfikenhet.

– Förlåt, fru Gregorius, frågade jag, hur länge har ni varit gift?

– I sex år.

– Och har det som ni kallar er mans rättigheter alltid känts lika svårt för er som nu?

Hon rodnade litet.

– Det har alltid varit svårt, sade hon. Men nu på sista tiden har det blivit mig outhärdligt. Jag förmår inte mera, jag vet inte vad det skall bli av mig, om detta skall fortsätta.

– Men, inföll jag, pastorn är ju inte längre ung. Det förvånar mig att han vid sin ålder kan göra er så mycket… förtret. Hur gammal är han egentligen?

– Femtiosex år, tror jag – nej, han är kanske femtiosju. Men han ser ju äldre ut.

– Men säg mig, fru Gregorius – har ni aldrig själv talat med honom om detta? sagt honom hur mycket det plågar er, och bett honom vänligt och vackert att skona er?

– Jo, en gång har jag bett honom om det. Men han svarade med en förmaning. Han sade att vi inte kunde veta, om inte Gud har för avsikt att skänka oss ett barn, fast vi inte ha fått något hittills, och därför skulle det vara en mycket stor synd om vi slutade upp med det som Gud vill att vi skall göra för att få barn… Och han har kanske rätt. Men det är så svårt för mig.

Jag kunde inte undertrycka ett leende. Vilken inpiskad gammal skojare!

Hon såg mitt leende, och jag tror att hon missförstod det. Hon stod tyst ett ögonblick, som om hon betänkte sig; så började hon tala igen, lågt och darrande, medan rodnaden steg allt högre och mörkare över hennes hy.

– Nej, ni måste veta allt, sade hon. Ni har kanske redan gissat det, ni ser ju mitt igenom mig. Jag begär ju att ni skall narras för min skull, då måste jag åtminstone vara uppriktig mot er. Ni får döma mig hur ni vill. Jag är en otrogen hustru. Jag tillhör en annan man. Och det är därför det har blivit så förfärligt svårt för mig.

Hon undvek min blick, medan hon sade detta. Men jag, jag såg henne egentligen först nu. Nu först såg jag, att det stod en kvinna i mitt rum, en kvinna med hjärtat överfullt av lust och elände, en ung kvinnoblomma med doft av kärlek omkring sig och med blygselrodnad över att doften var så mäktig och stark.

Jag kände att jag bleknade.

Äntligen såg hon upp och mötte min blick. Jag vet inte vad hon trodde sig läsa i den, men hon kunde icke hålla sig upprätt längre, hon sjönk ner på en stol, skakande av gråt. Kanske trodde hon att jag tog hela saken frivolt, kanske också att jag var likgiltig och hård och att hon till ingen nytta hade blottat sig för en främmande man.

Jag gick fram till henne, tog hennes hand, klappade den sakta: Seså, inte gråta, inte gråta mera nu. Jag vill hjälpa er. Jag lovar er det.

– Tack, tack…

Hon kysste min hand, hon vätte den med sina tårar. Bara en enda våldsam snyftning till, så lyste det upp ett leende genom gråten.

Jag måste också le.

– Men ni var dum som talade om det där sista, sade jag. Inte för att ni behöver vara rädd att jag missbrukar ert förtroende; men sådant skall man hålla hemligt. Alltid, utan undantag, så länge man kan. Och jag hade naturligtvis hjälpt er ändå.

Hon svarade:

– Jag ville säga det. Jag ville, att någon som jag aktar högt och ser upp till skulle veta det och likväl inte förakta mig.

Så kom en lång historia: hon hade en gång för ungefär ett år sedan hört på ett samtal mellan mig och hennes man, pastorn – han var dålig, och jag var där på sjukbesök. Vi hade kommit att tala om prostitutionen. Hon mindes allt vad jag hade sagt och upprepade det för mig – det var något mycket enkelt och vanligt, dessa stackars flickor äro också människor och böra behandlas som människor o. s. v. Men hon hade aldrig hört någon tala så förr. Sedan dess hade hon sett upp till mig, och det var därför hon nu hade fått mod att anförtro sig åt mig.

Allt det där hade jag glömt, totalt… Gömt i snö, kommer upp i tö.

Jag lovade alltså att tala med hennes man ännu samma dag, och hon gick. Men hon hade glömt handskar och parasoll, hon kom tillbaka och hämtade dem och försvann igen. Hon strålade och lyste, glad och yr som ett barn, som har fått sin vilja fram och som väntar sig något mycket roligt.

Jag gick dit på eftermiddagen. Hon hade förberett honom; det var överenskommet. Jag hade ett samtal med honom i enrum. Han var ännu gråare i ansiktet än vanligt.

– Ja, sade han, min hustru har ju redan sagt mig hur det står till. Jag kan inte säga hur ont det gör mig om henne. Vi hade så innerligt hoppats och önskat, att vi en gång skulle få ett litet barn. Men jag vill inte vara med om skilda sovrum, det måste jag bestämt säga ifrån. Det är ju så ovanligt i våra kretsar, det skulle bara ge anledning till prat. Och jag är ju för resten en gammal man.

Han hostade ihåligt.

– Ja, sade jag, jag betvivlar naturligtvis inte att pastorn sätter sin hustrus hälsa framför allt annat. Och för övrigt är det ju gott hopp om att vi skall kunna få henne frisk igen.

– Det ber jag till Gud om, svarade han. Men hur länge tror doktorn att det kan dra om?

– Det är svårt att säga. Men ett halvt års absolut avhållsamhet blir säkert nödvändigt. Sedan få vi ju se…

Han har ett par smutsbruna fläckar i ansiktet; de blevo ännu mörkare och tydligare nu mot den färglösa hyn, och ögonen liksom krympte ihop.

Han har varit gift en gång förr; bra synd att hon dog, den första hustrun! I hans arbetsrum hänger ett porträtt av henne i svartkritsförstoring: en simpel och knotig och «fromsinnlig» pigtyp, inte alltför olik den goda Katarina von Bora.

Hon passade honom säkert. Synd att hon dog!

21 juni

Vem är den lycklige? Det har jag nu frågat mig sedan i förrgår.

Besynnerligt, att jag skulle få veta det så snart, och att det just skulle vara en ung man som jag känner, om än flyktigt. Det var Klas Recke.

Ja, ja, det är verkligen något helt annat än pastor Gregorius.

Jag mötte dem nyss, på min kvällspromenad. Jag gick utan mål genom gatorna i den varma rosenskymningen, gick och tänkte på henne, den lilla kvinnan. Jag tänker ofta på henne. Jag kom in på en tom och avsides gata – där såg jag dem plötsligt komma emot mig. De kommo ut ur en port. Jag drog hastigt upp näsduken och snöt mig för att dölja mitt ansikte. Det var för resten onödigt; han känner visst knappt igen mig, och hon såg mig icke, hon var blind av lycka.

22 juni

Jag sitter och läser bladet som jag skrev i går afton, läser det om och om igen, och jag säger till mig själv: så, gamle vän, du har alltså blivit kopplare?

Dumheter. Jag har befriat henne ur något förfärligt. Jag kände det som något som måste göras.

Vad hon så gör med sig själv är hennes sak.

23 juni

Midsommarnatt. Ljusa, blå natt. Jag minns dig ju från barndomen och ungdomen som den lättaste, yraste, luftigaste av alla årets nätter, varför är du så kvav och ängslande nu?

Jag sitter vid fönstret och tänker över mitt liv, forskar efter orsaken varför det kom att gå i en så helt annan fåra än alla de andras, så långt på sidan om allmänna vägen.

Låt mig tänka.

Nyss, då jag gick hemåt över kyrkogården, såg jag åter en av dessa scener, om vilka de moraliska insändarna i pressen bruka säga, att de trotsa all beskrivning. Det är tydligt, att en drift, som kan förmå dessa stackars människor att väcka allmän förargelse på en kyrkogård, måste vara oerhört mäktig och stark. Den driver lättsinniga män till alla slags galenskaper, och hederliga och förståndiga män driver den till att underkasta sig stora umbäranden och försakelser i andra hänseenden. Och den driver kvinnorna till att övervinna den blygselkänsla, som all flickuppfostran i generationer efter generationer har varit anlagd på att väcka och förstärka, till att uthärda förfärliga kroppsliga lidanden, och ofta till att störta sig på huvudet i det djupaste elände.

Blott mig har den ännu icke drivit till någonting. Hur är det möjligt?

Mina sinnen vaknade först sent, vid en tidpunkt, då min vilja redan var en mans vilja. Jag var mycket ärelysten som barn. Jag vande mig tidigt vid självbehärskning, vid att göra skillnad mellan det som var min innersta och konstanta vilja, och det som var viljan för stunden, ögonblickets lust; att lyssna till den ena rösten och att ringakta den andra. Jag har sedan märkt, att detta är något rätt sällsynt bland människorna, kanske mera sällsynt än talang och geni, och det förefaller mig därför ibland, som om jag egentligen borde ha blivit något ovanligt och betydande. Jag var ju också ett stort ljus i skolan; ständigt yngst i klassen, student vid femton år och medicine licentiat vid tjugutre. Men där stannade jag. Inga fortsatta specialstudier, ingen doktorsdisputation. Folk ville nog låna mig pengar, hur mycket som helst nästan; men jag var trött. Jag kände ingen lust att specialisera mig ytterligare, och jag ville förtjäna mitt bröd. Skolgossens ärelystnad efter vackra betyg var mättad och dog bort, och besynnerligt nog, det kom aldrig en mans ärelystnad i stället. Jag tror det berodde på att det var då jag började tänka. Jag hade inte haft tid till det förut.

Men under hela den tiden låg mitt driftliv i en halvslummer, levande nog att väcka obestämda drömmar och begär, som hos en ung flicka, men icke mäktigt och bjudande som hos andra unga män. Och om jag också emellanåt vakade en natt igenom i heta fantasier, föreföll det mig dock alltid otänkbart att jag skulle kunna finna tillfredsställelse hos de kvinnor som mina kamrater besökte, kvinnor, som de ibland hade pekat ut för mig på gatorna och som föreföllo mig motbjudande. Det gjorde väl också till, att min fantasi alltid hade fått växa på egen hand och sköta sig själv nästan utan all beröring med kamraternas. Jag var ju alltid så mycket yngre än de, jag förstod i början ingenting när de talade om sådana saker, och emedan jag ingenting förstod, vande jag mig att icke höra på. Så förblev jag «ren». Icke ens gossårens synder gjorde jag någonsin bekantskap med, visste knappt ens vad det var. Jag hade ingen religiös tro som höll mig tillbaka, men jag gjorde mig drömmar om kärleken, o, mycket vackra drömmar, och jag var viss om att de skulle förverkligas en gång. Jag ville inte sälja min förstfödslorätt för en grynvälling, ville inte smutsa min vita mössa.

Mina drömmar om kärleken – det tycktes mig en gång att de voro så nära, så nära att bli verklighet. Midsommarnatt, underliga bleka natt, alltid väcker du upp det minnet igen, det minnet som egentligen är mitt livs enda, det enda som står när allting annat sjunker undan och blir stoft och ingenting. Och ändå var det så obetydligt, det som skedde. Jag var ute på min morbrors lantställe över midsommarhelgen. Där var ungdom och dans och lekar. Bland ungdomsskaran fanns en flicka, som jag hade träffat några gånger förr, på bjudningar i familjer. Jag hade icke tänkt på henne mycket förut, men då jag nu såg henne där, rann det mig plötsligt i sinnet vad en kamrat till mig hade sagt om henne en gång på en bjudning: den där flickan har allt ett gott öga till dig, hon har suttit och sett på dig hela kvällen. Detta erinrade jag mig nu, och fast jag inte trodde det utan vidare, gjorde det i alla fall att jag såg mera på henne än jag kanske annars skulle ha gjort, och jag märkte också att hon såg på mig ibland. Hon var kanske inte vackrare än många andra, men hon stod i de tjugu årens fulla blomma, och hon hade ett tunt vitt blusliv över det unga bröstet. Vi dansade några gånger med varandra kring majstången. Inemot midnatt gingo vi allesammans upp på ett berg för att se på utsikten och tända ett midsommarbål, och det var meningen att vi skulle stanna där tills solen gick upp. Vägen gick genom skogen mellan höga raka tallar; vi gingo par om par, och jag gick med henne. Då hon snubblade mot en trädrot i skogsdunklet räckte jag henne min hand, det gick en ilning av glädje igenom mig då jag kände hennes lilla mjuka, fasta, varma hand i min, och jag behöll den sedan också där vägen blev jämn och lätt. Vad talade vi om? Jag vet inte, inte ett ord har stannat i mitt minne, jag minns bara att det gick som en hemlig ström av tyst och beslutsam hängivenhet genom hennes röst och genom alla hennes ord, som om detta att hon gick där i skogen hand i hand med mig var något som hon länge hade drömt om och hoppats på. Vi kommo upp på berget, andra ungdomar voro där före oss och hade redan tänt bålet, och vi lägrade oss i grupper och parvis här och där. Från andra höjder och berg flammade andra eldar. Över oss hängde rymden stor och ljus och blå, nedanför lågo vikarna och sunden och den vida fjärden isigt blanka och djupa. Jag höll ännu alltjämt hennes hand i min, jag tror också att jag vågade smeka den sakta. Jag betraktade henne förstulet och såg, att hennes hy glödde i nattens blekhet och ögonen stodo fulla av tårar, men hon grät icke, hon andades jämnt och lugnt. Vi sutto tysta, men inom mig sjöng det, en sång, en gammal visa som kom för mig, jag vet inte hur:

Det brinner en eld, han brinner så klart, han flammar som tusen kransar – skall jag in i elden gå och med min käraste dansa?

Vi sutto länge så. En och annan av de andra reste sig och gick hemåt, och jag hörde någon säga: det är stora moln i öster, vi få inte se någon soluppgång. Skaran på berget glesnade, men vi sutto kvar, till sist voro vi ensamma. Jag såg på henne länge, och hon mötte stadigt min blick. Då tog jag hennes huvud mellan mina händer och kysste henne, en lätt och oskyldig kyss. I detsamma var det någon som ropade henne, hon ryckte till, gjorde sig lös och sprang sin väg, sprang på lätta fötter nedåt genom skogen.

Då jag hann upp henne var hon redan bland de andra, jag kunde bara trycka hennes hand i tysthet, och hon tryckte min tillbaka. Därnere på ängen gick dansen ännu kring majstången, pigor och drängar och herrskapsfolkets ungdom om varandra, som det brukas den enda natten på året. Jag förde henne i dansen på nytt, en vild och yr dans blev det; det var redan full dager, men med midsommarnattens häxeri ännu kvar i luften, hela jorden dansade under oss, och de andra paren susade förbi än högt över oss, än långt nedanför, allt gick upp och ner och runt omkring. Så kommo vi till sist ut ur de dansandes virvel, vi vågade icke se på varandra men smögo oss bort tillsammans utan ett ord, bakom en syrenhäck. Där kysste jag henne åter. Men det var något annat nu, hennes huvud låg tillbakalutat mot min arm, hon slöt ögonen, och hennes mun blev ett levande väsen under min kyss. Jag tryckte min hand mot hennes bröst, och jag kände hennes hand lägga sig över min – kanske var det hennes mening att värja sig, att föra undan min hand, men i verkligheten tryckte hon den blott hårdare mot sitt bröst. Men under tiden steg det ett skimmer över hennes ansikte, först svagt, sedan starkare, till sist som ett våldsamt eldsken, hon öppnade ögonen men måste sluta dem på nytt, bländad, och när vi så äntligen hade kysst den långa kyssen till slut, stodo vi kind mot kind och stirrade häpna rakt in i solen, som bröt fram ur molnskockarna i öster.

Sedan såg jag henne aldrig mera. Det är tio år sedan dess, tio år just i natt, och ännu i dag blir jag sjuk och galen när jag tänker på detta.

Vi stämde inte något möte till dagen därpå, vi tänkte inte på det. Hennes föräldrar bodde på ett ställe i närheten, och vi togo det som något självklart att vi skulle träffas och vara tillsammans dagen därpå, alla dagar, hela livet. Men nästa dag blev en regndag, den gick utan att jag såg henne, och på kvällen måste jag resa in till staden. Där läste jag ett par dagar senare i en tidning, att hon var död. Drunknad under badning, hon och en annan ung flicka.

– — – Ja, ja, det är nu tio år sedan dess.

Jag var bedrövad först. Men jag måste egentligen vara en rätt stark natur. Jag arbetade som förut, jag tog min examen på hösten. Men jag led också. Jag såg henne för mig om natten, ständigt. Jag såg den vita kroppen ligga bland sjögräs och slam och lyftas upp och ner i vattnet. Ögonen stodo vidöppna, och öppen stod munnen som jag hade kysst. Så kom det människor i en båt, med en dragg. Och draggen fäste sin klo i hennes bröst, i samma unga flickbröst som min hand hade smekt så nyss.

Det drog lång tid om efter detta, innan jag åter kände något av att jag var man och att det fanns kvinnor till i världen. Men då var jag härdad. Nu hade jag dock en gång känt en gnista från den stora flamman, och jag var mindre än någonsin böjd för att hålla till godo med talmikärlek. Andra må vara mindre nogräknade i den punkten, det får bli deras sak, och jag vet inte om hela frågan har någon så stor betydelse. Men jag kände, att den hade betydelse för mig. Och det vore dock väl naivt att tro, att icke en mans vilja skulle kunna reglera dessa bagateller, om blott viljan finns där. Käre Martin Luther, du pastor Gregorius, värdige lärofader, vilken syndare i köttet måste du inte ha varit, eftersom du pratade så mycket dumheter när du kom in på det kapitlet. Men du var dock uppriktigare än dina bekännare nu för tiden, och det skall man väl alltid hålla dig räkning för.

Så gick det år efter år, och livet drog mig förbi. Jag såg många kvinnor som tände min längtan på nytt men just de kvinnorna märkte aldrig mig, det var som om jag inte fanns till för dem. Hur kom det sig? Jag tror att jag förstår det nu. En kvinna, som älskar, har just den förtrollning över sin gång och sin hy och över hela sitt väsen, som tar mig fången. Det var alltid sådana kvinnor som tände mitt begär. Men eftersom de redan älskade andra män, kunde de ju icke se mig. Andra sågo stället på mig; jag var ju utexaminerad läkare vid unga år och med början till en god praktik, jag ansågs följaktligen för ett utmärkt parti och blev naturligtvis föremål för en hel del efterhängsenhet. Men det var nu alltid spilld möda.

Ja, åren gingo, och livet drog mig förbi. Jag verkar i mitt kall. Människorna komma till mig med sina sjukdomar, alla sorter, och jag kurerar dem så gott jag kan. Några bli friska, andra dö, de flesta släpa sig vidare med sina krämpor. Jag gör inga underkurer; en och annan, som jag icke har kunnat hjälpa, har vänt sig från mig till kloka gubbar och till notoriska charlataner, och blivit frisk. Men jag tror att man anser mig för en samvetsgrann och försiktig läkare. Snart är jag väl den typiske husläkaren, han med den stora erfarenheten och den lugna, förtroendeväckande blicken. Människorna skulle kanske ha mindre förtroende för mig om de visste hur illa jag sover.

Midsommarnatt, ljusa blå natt, du var ju dock förr så lätt och luftig och yr, varför ligger du nu som en ångest över mitt bröst?

28 juni

På min kvällspromenad i afton kom jag förbi Grand Hotel; där satt Klas Recke vid ett bord på trottoaren, ensam med sin visky. Jag fortsatte ännu några steg, så vände jag om och tog plats vid ett bord i närheten för att iakttaga honom. Han såg mig icke, eller ville icke se mig. Den lilla kvinnan har naturligtvis berättat för honom om sitt besök hos mig och om det lyckliga resultatet – för det senare är han förmodligen tacksam, men det gör honom kanske litet obehag att veta, att det finns en som är invigd i hemligheten. Han satt orörlig och såg ut över strömmen och rökte på en mycket lång och smal cigarr.

Det gick en tidningspojke förbi; jag köpte ett Aftonblad att begagna till skyddande förklädnad och betraktade honom över tidningskanten. Och åter for det igenom mig samma tanke som då jag för många år sedan såg honom för första gången: varför har den mannen fått just det ansiktet, som jag borde ha haft? Så ungefär skulle jag se ut, om jag kunde göra om mig själv. Jag, som på den tiden led så bittert av att jag var ful som hin onde. Nu gör det mig detsamma.

Jag har knappt sett en vackrare man. Kalla, ljusgrå ögon, men i en inramning som gör dem drömmande och djupa. Alldeles raka och horisontala ögonbryn, som gå långt bortåt tinningarna; en marmorvit panna, ett mörkt och rikt hår. Men i ansiktets nedre hälft är munnen det enda som är fullkomligt vackert, eljest finns där några små bisarrerier, en oregelbunden näsa, en mörk och liksom förbränd hy, kort sagt allt som behövs för att rädda honom från det slags felfri skönhet, som mest väcker löje.

Hur ser den mannen ut inuti? Det vet jag så gott som ingenting om. Jag vet bara att han gäller för att vara ett mycket gott huvud, ur vanlig karriärsynpunkt sett, och jag tror mig minnas, att jag oftare har sett honom i sällskap med hans överordnade i departemanget, där han tjänstgör, än med hans jämnåriga kamrater.

Det for hundra tankar igenom mig när jag såg på honom, där han satt orörlig med blicken ut i det obestämda – sitt glas rörde han icke, och cigarren höll på att slockna. Hundra gamla drömmar och fantasier vaknade på nytt, när jag tänkte på det liv som är hans och jämförde det med mitt eget. Ofta har jag sagt till mig själv: begäret är det ljuvaste i världen och det enda som en liten smula kan förgylla upp detta eländiga liv; men begärets tillfredsställelse måtte det inte vara mycket bevänt med, att döma av alla dessa konsuler och generalkonsuler som i den vägen icke neka sig något och som likväl aldrig ha ingivit mig någon avund. Men när jag ser en man sådan som han därborta, känner jag en bitter avund längst inne. Det problem, som förgiftade min ungdom och som tynger mig ännu långt in i mannaåren, har för honom löst sig av sig själv. Det är sant, det har det väl också gjort för de flesta andra, men den lösningen på problemet inger mig icke avund, utan äckel, eljest skulle det för länge sedan vara löst också för mig. Men honom har kvinnornas kärlek ända från början fallit till som en naturlig rätt, aldrig har han stått i valet mellan hunger och ruttet kött. Jag tror knappt heller att han någonsin har hunnit med att tänka särdeles mycket, aldrig har han fått tid att låta reflexionen drypa gift i sitt vin. Han är lycklig, och honom avundas jag.

Och jag tänkte också med en frysning på henne, på Helga Gregorius, jag såg hennes lyckodränkta blick genom skymningen. Ja, de två höra ihop, det är naturligt urval. – Gregorius; varför skall hon släpa det namnet och den människan med sig genom livet? Det är ju meningslöst.

Det började skymma, det föll ett rött aftonsken över den sotflammiga slottsfasaden. Det gick människor förbi på trottoaren; jag lyssnade till deras röster, det var magra yankees med sin suddiga slang, små feta handelsjudar med sina nasaltoner och vanligt borgarfolk med belåtna lördagsaftonstonfall i rösten. En och annan nickade åt mig och jag nickade tillbaka, en och annan lyfte på hatten, och jag lyfte på min hatt. Några bekanta slogo sig ned vid ett bord alldeles intill mitt, det var Martin Birck och Markel och en tredje herre, som jag har träffat någon gång, men vars namn jag har glömt eller kanske aldrig vetat – han är mycket flintskallig, och när jag har träffat honom förut har det varit inomhus, därför kände jag inte igen honom förrän han tog av sig hatten för att hälsa. Recke nickade åt Markel, som han känner, och reste sig strax efteråt för att gå. Då han kom nära mitt bord, tycktes han plötsligt känna igen mig och hälsade ytterst artigt, men litet främmande. Vi voro du i Uppsala, men det har han glömt.

Sällskapet bredvid började genast tala om honom så snart han var utom hörhåll, och jag hörde den flintskallige herrn vända sig till Markel och fråga:

– Jaså, du känner den där Recke, det lär ju vara en framtidsman – det sägs att han är ärelysten?

Markel: – Ja, ärelysten… Om jag skall kalla honom ärelysten så är det väl mest för vår stora vänskaps skull, annars uttrycker man sig nog riktigare om man säger, att han vill komma fram. Ärelystnad är något så sällsynt. Vi ha vant oss att kalla en person för ärelysten om han vill bli statsråd. Statsråd, vad är det? Inkomster som en mindre grosshandlare och knappt så mycket makt att han kan hjälpa fram sina släktingar, långt mindre driva igenom sina idéer, om han har några. Det hindrar naturligtvis inte att jag själv gärna skulle vilja bli statsråd, det är ju alltid en förmånligare plats än den jag har – men man skall bara inte kalla det ärelystnad. Det är något annat. På den tiden då jag var ärelysten gjorde jag upp en för resten mycket vackert uttänkt plan att erövra hela jorden och ordna om förhållandena, så att allt blev som det skulle vara; och när det så till sist blev så bra, att det nästan började bli tråkigt, då skulle jag stoppa på mig så mycket pengar jag behövde och smyga mig bort, försvinna i någon millionstad och sitta i ett kaféhörn och dricka absint och ha min glädje av att se på hur galet allting gick sedan jag drog mig tillbaka… Men jag tycker nu om Klas Recke i alla fall, därför att han är vacker, och därför att han har en ovanlig talang att ställa det litet hyggligt och trevligt för sig här i jämmerdalen.

Ja, Markel; han är sig lik i det hela. Han är politiker i en stor tidning nu och skriver ofta i upprymd sinnesstämning artiklar, som äro ämnade att läsas på allvar och som ibland också förtjäna det. Litet orakad och ruggig om förmiddagarna, men alltid elegant om kvällarna och med ett humör, som lyser upp samtidigt med gaslyktorna. Bredvid honom satt Birck med frånvarande ögon, klädd i en stor regnkappa mitt i värmen; han drog den omkring sig med en frusen gest.

Markel vände sig till mig och frågade vänligt om jag ville slå mig ned i en utvald krets av gamla alkoholister. Jag tackade och svarade, att jag strax skulle gå hem. Det var också min mening, men jag kände i verkligheten ingen längtan efter mina ensamma rum, jag satt ännu länge kvar och lyssnade till musiken från Strömparterren, som tydlig och stark trängde fram genom den kvällstysta staden, och jag såg hur slottet speglade sina blinda och stirrande fönsterrader i strömmen – ty det är ingen ström just nu, den ligger blank som en skogstjärn. Och jag såg på en liten blå stjärna som stod och darrade över Rosenbad. Jag hörde också på samtalet vid bordet bredvid. De talade om kvinnorna och om kärleken, och frågan gällde, vad som är den viktigaste förutsättningen för att man skall kunna ha riktigt roligt med en kvinna.

Den flintskallige herrn sade: Att hon är sexton år, att hon är svarthårig och mager, och att hon har ett hett blod.

Markel, med ett drömmande uttryck: Att hon är tjock och mullig.

Birck: Att hon håller av mig.

2 juli

Nej, detta börjar bli ohyggligt. Åter stod fru Gregorius i mitt rum i dag, vid tiotiden på morgonen. Hon såg blek och förstörd ut, och ögonen stirrade så stora emot mig. – Hur är det, frågade jag ovillkorligen, vad har hänt – har det hänt något?

Hon svarade, lågt:

– I natt tog han mig med våld. Så gott som med våld.

Jag satte mig i min stol vid skrivbordet, min hand fingrade visst med en penna och en papperslapp, som om jag tänkte skriva ett recept. Hon satte sig i ett soffhörn. – Stackars liten, sade jag, liksom för mig själv. Jag kunde icke hitta på något att säga.

Hon sade:

– Jag är gjord att trampas på.

Vi tego ett ögonblick, så började hon berätta. Han hade väckt henne mitt i natten. Han hade inte kunnat somna. Han tiggde och bad; han grät. Han talade om att hans salighet stod på spel, han visste inte vilka svåra synder han kunde komma att begå, om hon inte gjorde honom till viljes. Det var hennes plikt att göra det, och plikten gick före hälsan. Gud skulle hjälpa dem, Gud skulle göra henne frisk. i alla fall.

Jag satt stum av häpnad.

– Är han då en hycklare? frågade jag.

– Jag vet inte. Nej, det tror jag inte. Men han har vant sig att begagna Gud till allt möjligt, som det bäst passar sig för honom. Det göra de alltid, jag känner ju så många präster. Jag hatar dem. Men han är ingen hycklare, tvärtom, han har visst alltid ansett det som något självklart, att hans religion är den rätta, och snarare tror han att de som förkasta den måste vara bedragare, elaka människor, som ljuga med flit för att föra andra i fördärvet.

Hon talade lugnt, bara med en liten darrning i rösten, och det hon sade överraskade mig på ett sätt; jag hade icke vetat förr, att denna lilla kvinnovarelse tänkte, att hon kunde bedöma en man, sådan som den hon talade om, så klart och liksom utifrån, fast hon ju måste känna ett dödligt hat till honom, en djup vämjelse. Jag kände vämjelsen och hatet i hennes rösts darrning och i alla hennes ord, och det smittade också mig, medan hon berättade saken till slut: hon ville stiga upp, klä på sig, gå ut, gå ute på gatan hela natten tills det blev morgon; men han höll henne fast, och han var stark, han släppte henne icke – — —

Jag kände att jag blev het, mina tinningar bultade. Jag hörde en röst inom mig så tydligt, att jag nästan blev rädd för att jag tänkte högt, en röst som viskade mellan tänderna: Akta dig, präst! Jag har lovat den lilla kvinnan där, den lilla kvinnoblomman med det ljusa silkeshåret, att jag skall skydda henne mot dig. Akta dig, ditt liv är i min hand om jag vill, jag kan göra dig salig förrän du önskar. Akta dig, präst, du känner mig inte, mitt samvete har inte den ringaste likhet med ditt, jag är min egen domare, jag är av en människosort som du inte anar att den finns till!

Satt hon verkligen och lyssnade till mina hemliga tankar? Det gick en liten isning igenom mig, när jag plötsligt hörde henne säga:

– Jag skulle kunna mörda den mannen.

– Kära fru Gregorius, svarade jag småleende, det är ju ett talesätt naturligtvis, men man bör inte begagna det ens som sådant.

Jag hade så när sagt: allra minst som sådant.

– Men, fortsatte jag nästan i samma andedrag, för att vika in på ett annat ämne, men säg mig hur gick det egentligen till att ni blev gift med pastor Gregorius? Påtryckning från föräldrarna, eller kanske ett litet konfirmationssvärmeri?

Hon skakade till som av en frysning.

– Nej, ingenting av allt detta, sade hon. Det skedde så besynnerligt, det var ingenting sådant som ni kan gissa er till eller förstå av er själv. Jag var naturligtvis aldrig kär i honom, aldrig det ringaste. Inte ens den vanliga flickförtjusningen för konfirmationsprästen – ingenting alls. Men jag skall försöka berätta och förklara alltsammans för er.

Hon makade sig längre in i soffhörnet och satt där hopkrupen som en liten flicka. Och med en blick, som såg förbi mig och ut i det obestämda, började hon tala.

– Jag var så lycklig i min barndom och min första ungdom. Den tiden står för mig som en saga, när jag tänker på den. Alla tyckte om mig, och jag höll av alla och trodde alla om gott. Så kom den där åldern, ni vet. Men det gjorde ingen förändring i början, jag var ännu alltjämt lycklig, ja lyckligare än förut – ända till mitt tjugonde år. En ung flicka har också sin sinnlighet, det förstår ni nog, men i den allra första ungdomen gör den henne bara lycklig. Åtminstone var det så med mig. Blodet sjöng i mina öron, och jag sjöng också själv – sjöng ständigt, när jag gick i mina sysslor i hemmet, och smågnolade när jag gick på gatan… Och jag var jämt förälskad. Jag hade växt upp i ett mycket religiöst hem; men jag trodde ändå inte att det var någon så förfärligt svår synd att kyssas. När jag var förälskad i någon ung man och han kysste mig, så lät jag det ske. Jag visste ju också att det fanns något annat, som man måste akta sig för och som var en förfärlig synd, men det stod för mig som något så oklart och avlägset, och det frestade mig inte. Nej, inte alls; jag förstod inte ens att det kunde fresta någon, jag trodde bara att det var något som man måste underkasta sig när man var gift och skulle ha barn, men ingenting som kunde ha någon betydelse i och för sig. Men när jag var tjugu år blev jag mycket förälskad i en man. Han såg bra ut och var god och fin – åtminstone trodde jag det då, och jag tror det ännu när jag tänker på honom. Ja, det måste han vara – han gifte sig sedan med en ungdomsväninna till mig, och han har gjort henne mycket lycklig. – Det var en sommar vi träffades, på landet. Vi kysstes. En dag förde han mig med sig långt in i skogen. Där försökte han förföra mig, och det var nära att han lyckats. O, om han hade lyckats, om jag inte hade sprungit min väg – vad allting kunde vara annorlunda då mot nu! Då hade jag kanske blivit gift med honom – åtminstone hade jag aldrig blivit gift med den, som nu är min man. Jag hade kanske fått små barn och ett hem, ett verkligt hem; aldrig hade jag då behövt bli en otrogen hustru. – Men jag blev alldeles vild av blygsel och förskräckelse, jag vred mig ur hans armar och sprang min väg, sprang för brinnande livet.

Det kom en förfärlig tid sedan. Jag ville inte se honom mera, vågade inte se honom. Han sände mig blommor, han skrev brev på brev och bad mig förlåta. Men jag trodde att han var en usling; breven svarade jag inte på, och blommorna kastade jag ut genom fönstret. – Men jag tänkte på honom, ständigt. Och nu var det inte längre bara kyssar jag tänkte på; nu visste jag vad frestelsen var. Jag kände det som om det hade försiggått en förändring med mig, fast ingenting hade skett. Jag föreställde mig att man kunde se det på mig. Ingen kan förstå hur jag led. På hösten, när vi hade flyttat in till staden, var jag ute och gick ensam en eftermiddag i skymningen. Blåsten pep kring husknutarna, och det föll en regndroppe då och då. Jag kom in på den gatan, där jag visste att han bodde, och förbi huset. Jag stannade och såg att det lyste i hans fönster, jag såg hans huvud i lampskenet, lutat över en bok. Det drog mig som magnet, jag tyckte att det skulle vara så bra att vara där inne, hos honom. Jag smög mig in genom porten och uppför halva trappan – där vände jag om.

Om han hade skrivit till mig i de dagarna, skulle jag ha svarat. Men han hade tröttnat på att skriva och aldrig få svar, och sedan träffades vi aldrig – inte på många år, och då var ju allting så annorlunda.

Jag har visst redan sagt er, att jag var mycket religiöst uppfostrad. Nu sjönk jag alldeles ner i religionen, jag blev sjuksköterskeelev, men måste sluta därför att min hälsa hade blivit klen; så var jag åter hemma, gick i mina sysslor där i hemmet som förut och drömde och längtade och bad Gud befria mig från mina drömmar och min längtan. Jag kände att det som var var outhärdligt, att en förändring måste ske. Så en dag fick jag veta av far, att pastor Gregorius hade begärt mig till hustru. Jag stod alldeles häpen, han hade aldrig närmat sig till mig på något sådant sätt att jag kunnat ana något. Han hade umgåtts länge hos oss, mor beundrade honom, och far var lite rädd för honom, tror jag. Jag gick in i mitt rum och grät. Det var alltid något hos honom som bjöd mig emot på ett särskilt sätt, och jag tror att det just var detta som gjorde att jag till sist bestämde mig för att säga ja. Ingen lade något tvång på mig, ingen övertalade mig. Men jag trodde att det var Guds vilja. Man hade ju lärt mig att tro, att Guds vilja alltid var det, som allra mest bjöd vår egen vilja emot. Ännu natten förut hade jag ju legat vaken och bett till Gud om befrielse och ro. Jag trodde nu, att han hade hört mina böner – på sitt sätt. Jag tyckte mig se hans vilja lysa alldeles klart för mina ögon. Jag trodde, att vid den mannens sida skulle min längtan slockna och mina begär dö bort, och att det var på det sättet Gud hade ordnat det för mig. Och att han var en god och bra man var jag ju säker på, eftersom han var präst.

Det gick ju annorlunda. Han kunde icke döda mina drömmar, han kunde bara smutsa dem. I stället dödade han så småningom min tro. Det är det enda jag kan tacka honom för, ty jag längtar icke tillbaka till den. När jag nu tänker på den, förefaller den mig bara besynnerlig. Allt det som man längtade efter, allt som var ljuvt att tänka på, det var synd. En mans famntag var synd, om man längtade efter det och gärna ville det; men om man fann det oskönt och motbjudande, ett gissel, en plåga, ett äckel – då var det synd att icke vilja det! Säg, doktor Glas, är det inte besynnerligt?

Hon hade talat sig varm och het. Jag nickade åt henne över glasögonen:

– Jo, nog är det besynnerligt.

– Eller säg, tror ni att min kärlek nu är synd? Den är inte bara lycka, den är kanske mera ångest, men tror ni att den är synd? Om den är synd, då är allt hos mig synd, eftersom jag inte kan upptäcka något hos mig, som är bättre och värdefullare än den. – Men det förvånar er kanske att jag sitter här och talar med er om detta. Jag har ju en annan att tala med. Men när vi träffas är tiden så kort, och han talar så litet med mig – hon rodnade plötsligt – han talar så litet med mig om det, som jag mest tänker på.

Jag satt lugn och tyst med huvudet i handen och betraktade henne genom halvslutna ögonlock, där hon satt i mitt soffhörn, blommande röd under det stora gula håret. Jungfru Sammetskind. Och jag tänkte: om det nu vore för mig hon kände så, att tiden inte räckte till för att tala. När hon nu börjar tala härnäst – så tänkte jag – då går jag fram till henne och sluter till hennes mun med en kyss. Men hon satt tyst nu. Dörren stod halvöppen till det stora väntrummet, och jag hörde min hushållerskas steg i korridoren.

Jag bröt tystnaden:

– Men säg mig, fru Gregorius, har ni aldrig tänkt på skilsmässa? Ni är ju inte bunden vid er man av något ekonomiskt nödtvång – er far lämnade ju förmögenhet efter sig, ni var enda barnet, och er mor lever ännu, i goda omständigheter, inte sant?

– Ack, doktor Glas, ni känner honom inte. Skilsmässa – en präst! Han skulle aldrig gå in på det, aldrig, vad jag än gjorde, vad som än hände. Han skulle hellre «förlåta» mig sju och sjuttio resor, och upprätta mig och allt möjligt… Han skulle vara i stånd till att hålla förböner för mig i kyrkan.

– Nej, jag är gjord att trampas på.

Jag reste mig:

– Ja, kära fru Gregorius, hur vill ni att jag skall göra nu? Nu ser jag ingen utväg mera.

Hon skakade rådvill på huvudet.

– Jag vet inte. Jag vet ingenting mera. Men jag tror att han kommer hit till doktorn i dag, för sitt hjärta; han talade om det i går. Kunde ni inte säga honom något ännu en gång? Men naturligtvis utan att låta honom ana att jag har varit här i dag och talat med er om detta?

– Ja – vi få se.

Hon gick.

Då hon hade gått, tog jag till ett häfte av en facktidskrift för att förströ mig. Men det hjälpte inte, jag såg henne alltjämt för mig, såg henne sitta uppkrupen där i soffhörnet och berätta om sitt öde och om hur det gick till, att hon råkade komma så alldeles på galen kant här i världen. Vems var felet? Var det den mannens, som ville förföra henne i skogen en sommardag? Ack, vad har mannen för uppgift gent emot kvinnan annat än att förföra henne, det må nu ske i skogen eller i brudsängen, och sedan hjälpa och stödja henne i allt, som följer av förförelsen. Vems var då felet – var det prästens? Han hade ju bara begärt henne, som myriader män ha begärt myriader kvinnor, begärt henne i tukt och ära till på köpet, som det heter på hans besynnerliga språk – och hon hade samtyckt, utan att veta eller förstå, bara i förtvivlan och under påverkan av den besynnerliga begreppsförvirring som hon hade växt upp i. Hon var inte vaken då hon gifte sig med den människan, hon gjorde det i sömnen. I drömmen ske ju ofta de besynnerligaste saker, och de förefalla fullkomligt naturliga och vanliga – i drömmen. Men då man vaknar och erinrar sig vad man har drömt, häpnar man och gapskrattar eller ryser. Nu har hon vaknat! Och föräldrarna, som dock borde ha vetat vad ett äktenskap är och som likväl gåvo sitt samtycke och kanske till och med voro förtjusta och kände sig smickrade – voro de vakna? Och prästen själv: hade han inte den ringaste känsla av det onaturliga och grovt oanständiga i sitt förehavande?

Aldrig har jag haft en så stark känsla av att moralen är en karusell, som går runt. Det visste jag egentligen förut, men jag hade alltid tänkt mig, att svängningstiderna måste vara sekler eller tidevarv – nu föreföllo de mig som minuter och sekunder. Det skimrade för mina ögon, och som den enda ledtråden genom häxdansen förnam jag åter en gång rösten i mitt inre, rösten som viskade mellan tänderna: akta dig, präst!

Mycket riktigt. Han kom på mottagningstimmen. Det klack till i mig av en plötslig och hemlig munterhet, när jag öppnade dörren och såg honom sitta där ute i väntrummet. Det var bara en patient före honom, en gammal fru som ville ha ett recept förnyat – så blev det hans tur. Han bredde ut rockskörten och tog med långsam värdighet plats i samma soffhörn, där hans hustru hade suttit uppkrupen några timmar förut.

Han började naturligtvis med att prata en massa strunt, som vanligt. Det var nattvardsfrågan han underhöll mig med. Hjärtfelet kom bara fram i förbigående, i en bisats, och jag fick det intrycket att han egentligen hade kommit för att höra min mening som läkare angående den heliga nattvardens hälsofarlighet, som nu är under debatt i alla tidningar till omväxling med storsjöodjuret. Jag har inte följt med denna diskussion, jag har nog då och då sett en artikel om saken i en tidning och läst den till hälften, men jag var långt ifrån orienterad i ämnet, och det blev i stället pastorn som fick utveckla frågans läge för mig. Vad skall man göra för att förebygga smittoöverföring vid kommunionen? Det var frågan. Pastorn beklagade mycket att en sådan fråga hade blivit väckt; men nu var den en gång väckt och måste besvaras. Man kunde tänka sig åtskilliga lösningar på frågan. Det enklaste vore kanske att det för varje kyrka anskaffades ett antal små bägare, som av klockaren kunde rengöras vid altaret efter varje omgång – men det skulle bli dyrt; kanske till och med omöjligt för fattiga landsförsamlingar att anskaffa ett tillräckligt antal silverbägare.

Jag anmärkte i förbigående, att det i vår tid, då det religiösa intresset befinner sig i stadigt stigande, och då det anskaffas massor av silverbägare till varenda velocipedtävlan, väl inte borde vara omöjligt att anskaffa alldeles likadana bägare till ett religiöst ändamål. För resten kan jag inte erinra mig, att det i instiftelseorden till nattvarden förekommer ett enda ord om silver, men den reflexionen behöll jag för mig själv. – Vidare hade man tänkt sig den möjligheten – fortfor prästen – att varje nattvardsgäst kunde medföra sin bägare eller sitt glas. Men hur skulle det se ut, om den rike kom med en konstnärligt arbetad silverbägare och den fattige måhända med ett brännvinsglas?

Jag tyckte för min del att det kunde se ganska pittoreskt ut, men jag teg och lät honom fortsätta. – Vidare hade en präst av den moderna, frisinnade riktningen föreslagit att taga in vår frälsares blod i kapslar. – Jag undrade först om jag hade hört rätt; i kapslar, som ricinolja? – Ja, i kapslar, kort sagt. Och slutligen hade en hovpredikant konstruerat en alldeles ny sorts nattvardskalk, tagit ut patent på den och bildat ett aktiebolag – pastorn beskrev den utförligt för mig, den tycktes vara byggd på ungefär samma idé som trolleriprofessorernas glas och buteljer. – Nå, pastor Gregorius är för sin del ortodox och inte det ringaste frisinnad, dessa nyheter förefalla honom därför allesammans högst betänkliga, men bacillerna äro ju också betänkliga, och vad skall man göra?

Bacillerna – det gick upp ett ljus för mig då jag hörde honom uttala detta ord. Jag kände alldeles tydligt igen tonfallet, jag erinrade mig att jag hade hört honom tala om baciller någon gång förut, och det stod med ens klart för mig, att han led av den sjukdom som kallas bacillskräck. Bacillerna stå tydligen i hans ögon på något mystiskt sätt utanför både religionen och den sedliga världsordningen. Det kommer sig av att de äro så nya. Hans religion är gammal, nära nitton hundra år, och den sedliga världsordningen daterar sig åtminstone från århundradets början, från den tyska filosofin och Napoleons fall. Men bacillerna ha kommit över honom på hans ålderdom, alldeles oförberett. De ha i hans föreställning först i dessa yttersta dagar börjat sin obehagliga verksamhet, och det har aldrig fallit honom in, att det efter allt att döma fanns massor av baciller också i det enkla lerkrus, som gick bordet runt vid avskedsmåltiden i Getsemane.

Omöjligt att avgöra, om han är mera får än räv.

Jag vände honom ryggen och lät honom prata medan jag ordnade något i mitt instrumentskåp. Jag bad honom i förbigående att taga av rock och väst, och vad nattvardsfrågan beträffar bestämde jag mig utan långt betänkande för att ge mitt förord åt metoden med kapslarna.

– Jag medger, sade jag, att denna idé i första ögonblicket föreföll litet stötande till och med för mig, oaktat jag inte kan skryta med någon särskilt varm religiositet. Men vid närmare eftertanke måste alla betänkligheter förfalla. Det väsentliga i nattvarden är ju inte brödet och vinet, inte ens kyrksilvret, utan tron; och den äkta tron får naturligtvis inte låta påverka sig av sådana yttre ting som silverpokaler och gelatinkapslar…

Under de sista orden satte jag stetoskopet till hans bröst, bad honom att vara tyst en liten stund och lyssnade. Det var ingenting märkvärdigt jag fick höra, bara den lilla oregelbundenhet i hjärtrörelserna som är så vanlig hos en äldre man, när han fått den vanan att äta litet mera till middagen än han behöver och att sedan rulla ihop sig på en soffa och sova. Det kan komma ett slaganfall en dag, det vet man aldrig, men det är ingen nödvändighet eller ens någon särskilt hotande sannolikhet.

Men jag hade nu en gång föresatt mig att göra ett allvarligt nummer av den här konsultationen. Jag lyssnade mycket längre än jag egentligen behövde, flyttade på hörröret, knackade och lyssnade om igen. Jag märkte hur det pinade honom att sitta tyst och passiv under allt detta – han är ju van att prata jämt, i kyrkan, i sällskap, i sitt hem; han har en avgjord begåvning för att prata, och troligtvis var det just denna lilla talang som först drog honom till hans yrke. Undersökningen var han litet rädd för, han skulle nog helst ha velat fortsätta en stund till med sina nattvardsbaciller för att sedan plötsligt se på klockan och rusa på dörren. Men nu hade jag honom där i soffhörnet, och jag släppte honom inte. Jag lyssnade och teg. Ju längre jag lyssnade, desto krångligare blev hans hjärta.

– Är det allvarligt? frågade han till sist.

Jag svarade icke strax. Jag gick några slag över golvet. Det låg en plan och jäste inom mig, en rätt enkel liten plan i och för sig; men jag har ingen vana vid intrigstycken, därför tvekade jag. Jag tvekade också därför, att planen helt och hållet var byggd på hans dumhet och okunnighet – och var han verkligen dum nog, skulle jag våga? Eller är det för grovt, genomskådar han mig kanske?

Jag avbröt min promenad och betraktade honom ett par sekunder med min allra skarpaste läkarblick. Det gråbleka, slappfeta ansiktet låg i fåraktigt fromma veck, men blicken kunde jag inte fånga, glasögonen reflekterade bara mitt fönster med gardinerna och fikusen. Men jag bestämde mig för att våga. Han må vara räv eller får – tänkte jag – också en räv är dock alltid mycket dummare än en människa. Med honom kunde man bestämt utan risk leka charlatan en liten stund – han tyckte om charlatanfasoner, det märktes tydligt; min tankfulla promenad över golvet och min långa tystnad efter hans fråga hade redan imponerat på honom och gjort honom mjuk.

– Besynnerligt, mumlade jag slutligen liksom för mig själv.

Och jag närmade mig honom på nytt med hörröret:

– Förlåt, tillade jag, jag måste höra efter ännu ett litet tag, för att vara säker på att jag inte misstar mig.

– Ja, sade jag till sist, skall jag döma efter vad jag hör i dag, så är det inte något bra hjärta pastorn har. Men jag tror inte att det är lika dåligt i vardagslag. Jag tror att det har sina speciella skäl att krångla i dag!

Han försökte i en hast göra om sitt ansikte till ett frågetecken, men det ville inte lyckas riktigt. Jag såg strax, att hans onda samvete hade förstått mig. Han gjorde munnen i ordning för att börja tala, kanske för att fråga vad jag menade, men han kom sig inte för, utan hostade bara. Han ville nog helst undgå en närmare förklaring – men det ville nu inte jag.

– Låt oss vara uppriktiga mot varandra, pastor Gregorius, började jag. Han hoppade till av förskräckelse vid denna inledning. Pastorn har säkert inte glömt det samtal som vi hade med varandra för ett par veckor sedan med anledning av er frus hälsotillstånd. Jag vill inte göra någon ogrannlaga fråga om hur pastorn har hållit den överenskommelse vi då träffade. Men jag vill bara säga, att om jag då hade vetat hur det var fatt med pastorns hjärta, skulle jag ha kunnat anföra ännu starkare skäl för det råd jag tillät mig att ge. För er fru gäller det hennes hälsa, för längre eller kortare tid; men för pastorn själv kan det lätt gälla livet.

Han såg ohygglig ut, medan jag talade – han fick ett slags färg i ansiktet, men ingenting rött, bara grönt och gredelint. Han var så förfärligt ful att se på, att jag måste vända mig bort. Jag gick till det öppna fönstret för att få en smula frisk luft i lungorna, men det var nästan mera kvavt ute än inne.

Jag fortsatte:

– Min ordination är enkel och klar: den lyder på skilda sovrum. Jag påminner mig att pastorn inte tycker om det, men det kan inte hjälpas. Det är nämligen inte bara själva den yttersta tillfredsställelsen som i detta fall innebär en stor fara; det är också av vikt att undvika allt som kan egga och hetsa begäret. – Ja, ja, jag vet vad pastorn vill säga; att ni är en gammal man, och dessutom präst; men jag är ju läkare och kan ha rätt att tala öppet med en patient. Och jag tror inte att jag är alltför ogrannlaga om jag påpekar, att den ständiga närheten till en ung kvinna, på natten till, måste göra ungefär samma verkan på en präst som på envar annan man. Jag har ju legat i Uppsala, jag kände rätt många teologer där, och jag fick inte just det intrycket att det teologiska studiet mera än något annat var ägnat att brandförsäkra unga kroppar mot den sortens eldsvåda. Och vad åldern beträffar – ja, hur gammal är det pastorn är? – femtiosju år; det är en kritisk ålder. I den åldern är begäret sig likt, ungefär som förr – men tillfredsställelsen hämnar sig. Nå, det är sant, det finns så många olika sätt att se på livet, och olika sätt att värdera det; och om det vore en gammal vivör jag talade med, skulle jag naturligtvis få vara beredd på det från hans synpunkt ganska logiska svaret; det ger jag tusan, det är ingen mening med att försaka det som ger livet värde bara för att få behålla livet. Men jag vet ju, att ett sådant sätt att resonera är helt och hållet främmande för pastorns världsåskådning. Min plikt som läkare är i detta fall att upplysa och att varna – det är allt vad jag kan göra, och jag är säker om att nu, då pastorn vet, att det gäller allvar, är det också allt som behövs. Jag har svårt att föreställa mig, att det skulle vara i pastorns smak att knall och fall dö samma död som salig kung Fredrik I, eller nu senast herr Felix Faure…

Jag undvek att se på honom, medan jag talade. Men då jag hade slutat, såg jag att han satt med handen över ögonen och att hans läppar rörde sig, och jag gissade mera än jag hörde: Fader vår, som är i himmelen, helgat varde ditt namn… Inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo…

Jag satte mig ner vid skrivbordet och skrev litet digitalis åt honom.

Och jag tillade, då jag räckte honom receptet:

– Det är inte heller bra för pastorn att gå i staden hela denna varma sommar. En badsejour på sex veckor skulle göra pastorn mycket gott; Porla eller Ronneby. Men då måste pastorn naturligtvis resa ensam.

5 juli

Sommarsöndag. Damm och kvalm överallt, och bara fattigt folk i rörelse. Och fattigt folk är tyvärr mycket osympatiskt.

Vid fyratiden satte jag mig på en liten ångslup och for ut till Djurgårdsbrunn för att äta middag. Min hushållerska var bjuden på begravning och skulle dricka kaffe i det gröna efteråt. Det var ingen nära anförvant eller vän till henne som var död, men en begravning är i alla fall ett stort nöje för en kvinna av hennes klass, och jag hade inte hjärta att neka henne permission. Jag kunde alltså inte få någon middag hemma. Egentligen var jag också bortbjuden till bekanta på en villa i skärgården; men jag kände ingen lust. Jag tycker inte så mycket om varken bekanta eller villor eller skärgården. Framför allt inte skärgården. Ett landskap hackat till kalops. Små holmar, små vatten, små bergknallar och små mariga träd. Ett blekt och fattigt landskap, kallt i färgen, mest grått och blått, och likväl inte fattigt nog att äga ödslighetens storhet. När jag hör människor berömma skärgårdens vackra natur misstänker jag alltid att de ha helt andra saker i tankarna, och vid närmare undersökning visar det sig nästan alltid att misstanken bekräftas. Den ena tänker på den friska luften och de sköna baden, den andra på sin segelbåt och den tredje på abborrarna, och allt detta går för dem under rubriken vacker natur. Häromdagen talade jag med en ung flicka, som var förtjust i skärgården, men det visade sig under samtalets gång att hon egentligen tänkte på solnedgångarna, och kanske också på en student. Hon glömde att solen går ned överallt och att studenten är flyttbar. Jag tror inte att jag är alldeles otillgänglig för naturskönhet, men då måste jag resa längre bort, till Vättern eller Skåne, eller till havet. Det har jag sällan tid till, och på de tre eller fyra närmaste milens omkrets från Stockholm har jag aldrig träffat på något landskap som kan jämföras med Stockholm självt – med Djurgården och Haga och trottoarkanten vid strömmen utanför Grand. Därför stannar jag för det mesta i staden sommar och vinter. Jag gör det så mycket hellre som jag har ensittarens ständiga begär att se folk omkring mig – främmande människor väl att märka, som jag inte känner och inte behöver tala med.

Jag kom alltså till Djurgårdsbrunn och fick ett bord vid glasväggen i den låga paviljongen. Kyparen skyndade fram med matsedeln och bredde diskret en ren servett över de rester av kalvstekssås och Battys senap som ett tidigare middagssällskap lämnat kvar, och då han i nästa ögonblick räckte mig vinlistan, röjde han med den korta, hastigt framkastade frågan: Chablis? att hans minne rymde kanske lika omätliga fonder av detaljkunskaper som mången professors. Jag är ingen flitig källarkund, men det är sant att jag nästan aldrig dricker något annat vin än chablis, när jag då och då äter middag ute. Och han var gammal i facket och kände sina pappenheimare. Den första ungdomsyran hade han stillat med att balansera punschbrickor i Berns, med en mognare ålders allvar hade han fyllt mera invecklade plikter som matsalskypare på Rydberg och Hamburger börs, och vem vet vilken tillfällig ogunst av ödet, som var skuld till att han nu med glesnande hjässa och litet flottigare frack verkade i sitt kall på ett något enklare ställe. Han hade med åren fått en prägel av att höra hemma överallt, där det luktar mat och korkas upp buteljer. Det gladde mig att se honom, och vi växlade en blick av hemligt förstånd.

Jag såg mig omkring bland publiken. Vid bordet näst intill satt den sympatiske unge man, som jag brukar köpa cigarrer av, och smorde kråset med sin flicka, en täck liten bodfröken med kvicka råttögon. Litet längre bort satt en aktör med hustru och barn och torkade sig om munnen med slätrakad prästerlig värdighet. Och borta i en vrå satt ett ensamt gammalt original, som jag känner igen från gatan och kaféerna sedan väl tjugu år tillbaka, och delade sin middag med sin hund, gammal och litet grå i pälsen också han.

Jag hade fått min chablis och satt och njöt av solstrålarnas lek med den lätta ljusa drycken i mitt glas, då jag helt nära mig hörde en fruntimmersröst som jag tyckte mig känna igen. Jag såg upp. Det var ett herrskap som just kom in, en herre, en fru och en liten gosse på fyra, fem år, ett mycket vackert barn, men dumt och löjligt utstyrt i ljusblå sammetsblus och spetskrage. Det var frun som förde ordet, och hennes röst föreföll mig bekant: där ska vi sitta – nej, inte där – där skiner solen – nej, där har vi ingen utsikt – var är vaktmästarn?

Plötsligt kände jag igen henne. Det var samma unga kvinna som en gång hade vridit sig i gråt på golvet i mitt rum och tiggt och bett att jag skulle hjälpa henne – att jag skulle befria henne från barnet som hon väntade. Så blev hon gift med den bodknodden som hon så gärna ville ha, och fick sitt barn – litet för raskt, men det gör ingenting nu – och här ha vi alltså corpus delicti i sammetsblus och spetskrage. Nå, min lilla fru, vad säger ni nu – fick jag inte rätt? Skandalen, den gick över, men er lilla gosse har ni kvar, och har glädje av honom…

Men jag undrar i alla fall om det verkligen är det barnet. Nej, det kan det ju inte vara. Gossen är fyra, högst fem år, och det är minst sju eller åtta år sedan den där historien passerade: det var ju strax i början av min praktik. Vad kan det då ha blivit av det första barnet? Kanske det förolyckades på något sätt. Nå, det gör heller ingenting, eftersom de tyckas ha reparerat skadan sedan.

Jag tycker inte så mycket om herrskapet för resten, när jag ser närmare på dem. Frun är ung och rätt vacker ännu, men hon har lagt litet på hullet och fått nästan väl blomstrande hy. Jag misstänker att hon går på konditorier om förmiddagarna och dricker porter med bakelser och skvallrar med sina väninnor. Och herrn är en boddonjuan. Skall jag döma honom efter utseendet och fasonerna, så är jag böjd för att tro att han är så otrogen som en tupp. Dessutom ha bägge det där sättet att gräla på kyparen i förskott för den försumlighet som de vänta av honom: ett sätt, som gör mig illamående. Patrask, med ett ord.

Jag sköljde ner mina blandade intryck med en stor klunk av det lätta, syrliga vinet och såg ut genom det stora öppna skjutfönstret. Därute låg landskapet rikt och lugnt och varmt i eftermiddagssolen. Kanalen speglade strändernas grönska och himlens blå. Ett par kanoter med roddare i randig trikå ilade tyst och lätt in under bron och blevo borta, bicyklister rullade fram över bron och spredos över vägarna, och i gräset under de stora träden sutto människorna i grupper och njöto av skuggan och den vackra dagen. Och över mitt bord fladdrade två gula fjärilar.

Och medan jag satt så och lät blicken sjunka in och vila i den djupa sommargrönskan därute, gledo mina tankar in på en fantasi som jag roar mig med ibland. Jag har litet sparade pengar, ett tiotusental kronor eller litet mer, i goda värdepapper. Om fem sex år eller så har jag kanske samlat nog för att kunna bygga mig ett hus på landet. Men var skall jag bygga det? Det måste vara vid havet. Det skall vara på en öppen kust, utan holmar och skär. Jag vill ha fri horisont, och jag vill höra havet. Och jag vill ha havet i väster. Solen skall gå ner där.

Men det är också en annan sak som är lika viktig som havet; jag vill ha rik grönska och stora susande träd. Inga tallar och granar. Ja, tallarna gå ändå an, när de äro höga och raka och starka och ha lyckats bli vad de äro ämnade till; men den naggade konturen av en granskog mot himlen pinar mig på ett sätt som jag inte kan förklara. Dessutom regnar det ju ibland på landet som i staden, och en granskog i regnväder gör mig alldeles sjuk och eländig. Nej, det skall vara en arkadisk ängd med långsam sluttning ned mot stranden och grupper av stora bladrika träd, som slå gröna valv över mitt huvud.

Men tyvärr, kustnaturen är icke sådan; den är rå och snål. Och av blåsten från havet bli träden knotiga och små och förkrympta. Den kust, där jag vill bygga och bo, får jag aldrig se.

Och så att bygga ett hus; det är också en historia. Först tar det ett par år innan det blir färdigt, och troligtvis dör man under tiden; så tar det ytterligare ett par tre år innan det blir i ordning, och sedan dröjer det ännu bortåt femtio år innan det blir riktigt trevligt…

En hustru borde väl egentligen också höra till saken. Men det har nu sina sidor. Jag har så svårt att fördraga den tanken att någon ser på mig medan jag sover. Ett barns sömn är vacker, en ung kvinnas också, men knappast en mans. Man säger att en hjältes sömn vid lägerelden, med ränseln till huvudgärd, skall vara vacker att se, och det är möjligt, ty han är så trött och sover så gott. Men hur kan mitt ansikte se ut, när tanken ligger i dvala? Jag ville knappt se det själv om jag kunde, än mindre bör någon annan se det.

Nej, det finns ingen lyckodröm som inte till sist biter sig själv i svansen.

Ofta undrar jag också, vilken natur jag helst skulle vilja välja ut åt mig, om jag aldrig hade läst en bok och aldrig sett ett konstverk. Kanske jag aldrig ens skulle tänka på att välja då – kanske skärgården med sina knallar vore god nog åt mig då. Alla mina tankar och drömmar om natur äro troligtvis byggda på intryck från dikt och konst. Av konsten har jag lärt min längtan efter att få lustvandra på de gamla florentinarnas blomsterängar och gunga på Homeros’ hav och böja knä i Böcklins heliga lund. Ack, vad skulle mina egna fattiga ögon se i världen, lämnade åt sig själva, utan alla dessa hundra eller tusen lärare och vänner bland dem som ha diktat och tänkt och sett för oss andra. Ofta tänkte jag i min ungdom: den som fick vara med; den som kunde vara med. Den som kunde få giva något en gång, icke bara ständigt taga emot. Det är så ödsligt att gå ensam med en ofruktbar själ; man vet inte vad man skall hitta på för att känna sig vara något och betyda något och få litet aktning för sig själv. Det är troligtvis en stor lycka att de flesta äro så anspråkslösa i den vägen. Jag var det icke, och det har pinat mig länge, fast jag tror att det värsta är över nu. Diktare kunde jag ju inte bli. Jag ser ingenting, som icke andra redan ha sett och givit form och gestalt. Jag känner ju några författare och konstnärer; underliga figurer i mitt tycke. De vilja ingenting, eller när de vilja något, göra de motsatsen. De äro bara ögon och öron och händer. Men jag avundas dem. Icke så att jag ville avstå från min vilja för deras syner, men jag skulle önska mig deras ögon och öron på köpet. Ibland, när jag ser en av dem sitta tyst och frånvarande och se ut i det tomma, tänker jag för mig själv: kanske ser han just nu något som ingen har sett förr och som han inom kort skall tvinga tusen andra att se, och bland dem också mig. Vad de yngsta bland dem producera förstår jag mig visserligen inte på – inte ännu! – men jag vet och förutser, att om de bara en dag bli erkända och berömda, kommer också jag att förstå och beundra dem. Det är som med de nya moderna i kläder, möbler och allting annat; det är bara de stelnade och förtorkade, de för länge sedan färdiga, som kunna stå emot. Och diktarna själva, är det då verkligen de som skriva tiden lagar? Ja, gud vet. Det tycker jag ändå knappt att de se ut till. Jag tänker snarare att de äro instrument som tiden spelar på, eolsharpor som vinden sjunger i. Och vad är jag? Inte ens så mycket. Jag har inga egna ögon. Jag kan ju inte ens se på supen och rädisorna på bordet därborta med mina egna ögon, jag ser på dem med Strindbergs och tänker på en sexa på Stallmästargården som han åt i sin ungdom. Och då kanotiärerna nyss ilade förbi på kanalen i sina randiga tröjor, var det mig ett ögonblick som om Maupassants skugga ilade före dem.

Och nu, när jag sitter vid mitt öppna fönster och skriver detta vid ett fladdrande ljus – ty jag har motvilja mot att röra vid fotogenlampor, och min hushållerska sover för gott efter sitt begravningskaffe med dopp för att jag skulle ha hjärta att väcka henne – nu, då ljuslågan flämtar i draget och min skugga på den gröna tapeten fladdrar och skälver liksom lågan och vill få liv – nu tänker jag på Andersen och hans saga om skuggan, och det tycks mig att jag själv är skuggan som ville bli människa.

6 juli på morgonen

Jag måste anteckna min dröm, som jag hade i natt:

Jag stod vid pastor Gregorius, bädd; han låg sjuk. Övre delen av hans kropp var blottad, och jag lyssnade på hans hjärta. Sängen stod i hans arbetsrum; en kammarorgel stod i ett hörn, och någon spelade på den. Ingen koral, knappt en melodi. Bara formlösa fugaartade tongångar fram och tillbaka. En dörr stod öppen; det oroade mig, men jag kunde inte komma mig för att få den stängd.

– Är det allvarligt? frågade prästen.

– Nej, svarade jag, allvarligt är det inte; men det är farligt.

Jag menade, att det som jag tänkte på var farligt för mig själv. Och jag tyckte i drömmen att jag uttryckte mig djupsinnigt och fint.

– Men för säkerhets skull, tillade jag, kan vi ju skicka till apoteket efter några nattvardskapslar.

– Skall jag opereras? frågade prästen.

Jag nickade.

– Det torde bli nödvändigt. Pastorns hjärta duger inte alls, det är för gammalt. Vi får lov att ta bort det. Det är för resten en alldeles ofarlig operation, den kan utföras med en vanlig papperskniv.

Detta föreföll mig som en helt enkel vetenskaplig sanning, och jag hade just en papperskniv i handen.

– Vi lägger bara en näsduk över ansiktet.

Prästen stönade högt under näsduken. Men i stället för att operera honom tryckte jag hastigt på en knapp i väggen.

Jag tog bort näsduken. Han var död. Jag kände på hans hand; den var iskall. Jag såg på min klocka.

– Han har varit död i minst två timmar, sade jag för mig själv.

Fru Gregorius steg upp från orgeln, där hon hade suttit och spelat, och kom fram till mig. Hennes blick tycktes mig bekymrad och sorgsen, och hon räckte mig en knippa mörka blommor. Och då först såg jag att hon smålog tvetydigt, och att hon var naken.

Jag sträckte armarna emot henne och ville draga henne till mig, men hon vek undan, och i detsamma stod Klas Recke i den öppna dörren.

– Doktor Glas, sade han, i min egenskap av tillförordnad kanslisekreterare förklarar jag er häktad!

– Det är för sent nu, svarade jag honom. Ser du ingenting?

Jag pekade på fönstret. Ett rött eldsken slog in genom rummets bägge fönster, det var plötsligt ljust som mitt på dagen, och en kvinnoröst, som tycktes komma från ett annat rum, jämrade och kved: världen brinner, världen brinner!

Och jag vaknade.

Morgonsolen stod rätt in i rummet, jag hade inte dragit ned gardinen på kvällen då jag kom hem.

Besynnerligt. De senaste dagarna har jag ju alls inte tänkt på den fula prästen och hans vackra hustru. Inte velat tänka på dem.

Och Gregorius har ju rest till Porla.

Jag skriver inte ner alla mina tankar här.

Jag skriver sällan ner en tanke första gången den kommer till mig. Jag väntar och ser, om den kommer igen.

7 juli

Det regnar, och jag sitter och tänker på obehagliga saker.

Varför sade jag nej åt Hans Fahlén den där gången förra hösten, då han kom till mig och bad att få låna femtio kronor? Det är visserligen sant att jag kände honom bra litet. Men han skar halsen av sig veckan därpå.

Och varför lärde jag mig inte grekiska då jag gick i skolan? Det retar mig så att jag kan bli sjuk. Jag läste det ju i fyra år. Var det kanske för att min far hade tvingat mig att välja det i stället för engelska som jag föresatte mig att ingenting lära? Hur kan man vara så djuriskt dum! Allt annat lärde jag mig ju, till och med det nonsens som kallades logik. Men jag läste grekiska i fyra år, och jag kan ingen grekiska.

Och det kan omöjligt ha varit min lärares fel, ty han blev statsråd sedan.

Jag har lust att leta fram skolböckerna igen och se till om jag kan lära mig något nu, det är kanske inte för sent.

Jag undrar hur det kan vara att ha ett brott att ångra.

Jag undrar om inte Kristin har middagen färdig snart…

Blåsten ruskar om i träden på kyrkogården, och regnet skvalar i takrännan. En fattig slusk med en butelj i fickan har sökt skydd under kyrktaket, i en vrå invid en strävpelare. Han står stödd mot den röda kyrkomuren, och hans blick irrar from och blå bland de drivande molnen. Det dryper av de två magra träden vid Bellmans grav. Snett över kyrkogårdshörnet ligger ett beryktat hus; en flicka i lintyget tassar fram till ett fönster och rullar ner gardinen.

Men nere bland gravarna går församlingens kyrkoherde försiktigt genom smutsen med paraply och galoscher, och nu kryper han in genom den lilla dörren till sakristian.

Apropå, varför går prästen alltid in i kyrkan genom en bakport?

9 juli

Det regnar alltjämt. Dagar som dessa äro släkt med allt hemligt gift i min själ.

Nyss, då jag var på hemväg från mina sjukbesök, växlade jag i ett gathörn en hastig hälsning med en man, som jag inte tycker om att möta. Han har förnärmat mig en gång – djupt, fint, och under sådana omständigheter att jag inte ser någon möjlighet att betala det.

Sådant tycker jag inte om. Det angriper min hälsa.

Jag sitter vid chiffonjéklaffen och drar ut den ena lådan efter den andra och tittar på gamla papper och saker. Ett litet gulnat tidningsurklipp faller mig i händerna.

Finns det ett lif efter detta? Af theol. dr H. Cremer. Pris 50 öre.

John Bunyans uppenbarelser. En framställning af det kommande lifvet, himlens härlighet och helvetets fasor. Pris 75 öre.

Människans egna kraft. Rätta vägen till utmärkelse och rikedom af S. Smiles. Pris 3:50, eleg. inb. i klotb. med guldsnitt 4:25.

Varför har jag gömt denna gamla annons? Jag minns, jag klippte ur den när jag var fjorton år, det året då min fars förmögenhet gick upp i rök. Jag sparade av mina små fickpengar, och till sist köpte jag mr Smiles, bok, dock inte med guldsnitt. Då jag hade läst den sålde jag den strax i ett antikvariat; den var för överdrivet dum.

Men annonsen har jag kvar. Den är också värdefullare.

Och här är en gammal fotografi: lantstället, som vi hade några år. Mariebo hette det, efter min mor.

Fotografin är gulnad och blekt, och det ligger som en dimma över det vita huset och granskogen där bakom. Ja, så såg det ut där under gråa och regniga dagar.

Jag hade just aldrig så roligt där. Om somrarna fick jag alltid så mycket stryk av min far. Jag var visst ett svårhanterligt barn på de tider, då jag inte hade skolan och läxläsningen.

En gång fick jag stryk orättvist. Det hör nästan till mina bästa barndomsminnen. Det gjorde ont i skinnet naturligtvis, men gott i själen. Jag gick ner till sjön efteråt, det blåste nästan storm och skummet yrde ända upp i mitt ansikte. Jag vet inte om jag någonsin senare har känt en så behaglig översvämning av ädla känslor. Jag förlät min far; han hade ett så häftigt lynne, och han hade också så mycket bekymmer för sina affärer.

Svårare var det att förlåta honom alla de gånger han gav mig stryk rättvist; jag vet inte om jag har förlåtit honom det riktigt ännu. Som den gången då jag trots det strängaste förbud åter igen hade bitit sönder mina naglar. Vad han slog mig! Och i timmar efteråt drev jag omkring i ösregn i den eländiga granskogen och grät och svor.

Det var aldrig något riktigt lugn över min far. Han var sällan glad, och då han icke var det kunde han icke heller fördraga andras glädje. Men fester tyckte han om; han hörde till de dystra slösarna. Han var rik och dog fattig. Jag vet inte om han var fullt hederlig; han låg ju i så stora affärer. Hur jag undrade som barn över ett skämtsamt ord, som jag en gång hörde honom fälla till en av sina affärsvänner: «Ja, min kära Gustav, det är inte så lätt att vara hederlig när man förtjänar så mycket pengar som vi»… Men han var sträng och hård och hade fullkomligt klara och bestämda begrepp om plikten, när det gällde andra. För sig själv finner man ju alltid omständigheter, som ursäkta ett undantag.

Men det värsta var, att jag alltid kände en så stark fysisk motvilja mot honom. Hur jag pinades, då jag som liten pojke måste bada tillsamman med honom och han ville lära mig simma. Jag slingrade mig som en ål ur hans händer, jag tyckte gång på gång att jag höll på att drunkna och var nästan lika rädd för döden och för beröringen med hans nakna kropp. Han anade väl icke heller hur denna rent kroppsliga motvilja skärpte min pina de gånger, då han gav mig stryk. Och ännu långt senare var det mig en plåga då jag på resor eller eljest tillfälligtvis måste sova i samma rum som han.

Och ändå höll jag av honom. Kanske mest därför att han var så stolt över mitt goda huvud. Och också därför att han alltid var så fint klädd. En tid hatade jag honom också, därför att han inte var god mot min mor. Men så blev hon ju sjuk och dog. Jag märkte då, att han sörjde henne mera än jag själv förmådde med mina femton år, och då kunde jag ju inte hata honom längre.

Nu äro de borta bägge. Och borta äro de alla – alla de som gingo och stodo bland möblerna i min barndoms hem. Ja, inte alla, men de som jag brydde mig något om. Bror Ernst, som var så stark och så dum och så snäll, min hjälp och mitt beskydd i alla skolpojkslivets äventyrligheter – borta. Till Australien for han, och ingen vet om han lever eller är död. Och min vackra kusin Alice, som stod så blek och rak vid pianot och sjöng med en sömngångerskas ögon och med en röst som skimrade och brann, sjöng så att jag skakades av frossa där jag satt hopkrupen i en vrå av den stora glasverandan, sjöng så som jag aldrig får höra någon sjunga mer, vad blev det av henne? Gift med fattigdomen, med en lärare i en småstad, och gammal redan och sjuk och förtärd. Jag föll i en plötslig gråtkramp då jag träffade henne förra julen hos hennes mor, det smittade henne, och vi gräto bägge… Och hennes syster Anna med de heta kinderna, hon som hade samma feber i dansen som systern i sången, hon rymde från sin lymmel till man med en annan lymmel, och blev övergiven. Nu lever hon av sin kropp i Chicago, säger man. Och deras far, den goda, vackra, kvicka morbror Ulrik, som de alltid sade att jag liknade, fast jag liknade honom fult, han drogs med i samma krasch som störtade min far och dog som han i en knappt maskerad misär… Vad var det för en pest som rev bort dem alla på några få år, till graven eller till ett skuggliv i elände, alla, alla, också de flesta av vännerna som fordom fyllde våra rum i festernas dagar?

Gud vet vad det var. Men det är borta alltsammans.

Och Mariebo, det heter visst nu Sofielund.

10 juli

Vid chiffonjéklaffen.

Det föll mig in att trycka på den fjäder, som öppnar den lilla lönnlådan. Jag vet ju vad som finns där: bara en liten rund ask med några piller. Jag vill inte ha dem i mitt medikamentskåp, det kunde möjligtvis ske en förväxling någon gång, och det vore inte bra. Jag har lagat till dem själv, för flera år sedan, och det är litet cyankalium i dem. Jag gick inte just i aktuella självmordstankar då jag gjorde i ordning dem åt mig; men jag ansåg, att en vis man alltid bör vara beredd.

Om man tar in litet cyankalium i ett glas vin eller något liknande, följer döden ögonblickligen, glaset faller ur handen ner på golvet, och det är tydligt för var och en att det föreligger ett självmord. Det är inte alltid bra. Om man däremot tar ett av mina piller och dricker ett glas vatten på, dröjer det en eller annan minut innan pillret hinner lösas upp och göra verkan, man kan lugnt ställa glaset tillbaka på brickan och sätta sig i en bekväm stol framför brasan och tända en cigarr och vika upp Aftonbladet. Plötsligt sjunker man ihop. Läkaren konstaterar ett slaganfall. Sker obduktion, upptäcks naturligtvis giftet. Men då inga misstänkta eller ur medicinsk synpunkt särskilt intressanta omständigheter föreligga, sker ingen obduktion. Och man kan icke säga att det föreligger några sådana omständigheter om en person får slag medan han läser Aftonbladet vid sin middagscigarr.

Det känns dock lugnt och gott att veta, att dessa små inmjölade kulor, som likna blyhagel, ligga där och vänta på den dag, då de kunna behövas. I dem slumrar det en kraft, ond och förhatlig i sig själv, människans och allt levandes huvudfiende från begynnelsen. Och man frigör den först då, när den är den enda och hett åtrådda befriaren från ett värre.

Vad var det jag mest tänkte på, då jag lagade till dessa små svarta kulor åt mig? Ett självmord av olycklig kärlek har jag aldrig kunnat föreställa mig. Förr då av fattigdom. Fattigdomen är förfärlig. Av all så kallad yttre olycka är det nog den, som verkar djupast inåt. Men den tycks inte vara mig nära; själv räknar jag mig till de bättre lottade, och samhällsvetenskapen hänför mig till de rika. Vad jag närmast tänkte på var nog sjukdom. Lång, obotlig, vidrig sjukdom. Jag har ju sett så mycket… Kräfta, ansiktslupus, blindhet, förlamning… Hur många olyckliga har jag inte sett, som jag utan den ringaste tvekan skulle ha givit ett av dessa piller, om inte hos mig som hos annat gott folk det egna intresset och respekten för polisen talade starkare än barmhärtigheten. Och i stället, hur mycket odugligt, hopplöst fördärvat människomaterial har jag inte på ämbetets vägnar varit med om att konservera – och inte ens blygts att taga emot betalning.

Men sådant är bruket. Man gör alltid klokt i att följa bruket; och i ting, som icke beröra oss djupt personligt, göra vi kanske också rätt i att följa det. Och varför skulle jag göra mig till martyr för en uppfattning, som förr eller senare blir alla civiliserade människors, men som i dag ännu är brottslig?

Den dag skall och måste komma, då rätten att dö blir erkänd som en långt viktigare och mera oförytterlig människorätt än den att lägga en sedel i valurnan. Och när den tiden är mogen, skall varje obotligt sjuk – och varje «brottsling» också – äga rätt till läkarens hjälp, om han vill befrielsen.

Det låg något vackert och stort i den giftbägare, som atenarna läto läkaren räcka Sokrates, när de nu en gång hade trott sig finna att hans liv var farligt för staten. Vår tid skulle, förutsatt att den hade bedömt honom på samma sätt, ha släpat honom upp på en tarvlig schavott och slaktat ner honom med en yxa.

God natt, du onda kraft. Sov gott i din lilla runda dosa. Sov, tills jag behöver dig; så vitt det beror på mig skall jag icke väcka upp dig i otid. Det regnar i dag, men i morgon skiner kanske solen. Och först om den dagen gryr, då själva solskenet tyckes mig förpestat och sjukt, skall jag väcka dig för att få sova själv.

11 juli

Vid chiffonjéklaffen en jämngrå dag.

I en av smålådorna hittade jag nyss en liten lapp, på vilken det stod skrivet några ord med min egen handstil, sådan den var för ett antal år sedan – ty var människas handstil förändras oavbrutet, en liten smula vart år, kanske omärkligt för henne själv, men lika oundvikligt och säkert som ansiktet, hållningen, rörelserna, själen.

Det stod skrivet:

«Ingenting förringar och drar ned en människa så, som medvetandet att icke vara älskad.»

När skrev jag det? Är det en reflexion av mig själv, eller är det ett citat som jag har antecknat?

Minns inte.

De ärelystna förstår jag. Jag behöver bara sitta i en vrå på Operan och höra kröningsmarschen i Profeten för att känna ett hett ehuru visserligen snabbt förflyktigat begär efter att härska över människorna och låta kröna mig i en gammal domkyrka.

Men det skall vara medan jag lever; resten må gärna vara tystnad. Aldrig har jag förstått dem som jaga efter ett odödligt namn. Mänsklighetens minne är bristfälligt och orättvist, och våra äldsta och största välgörare ha vi glömt. Vem uppfann vagnen? Pascal uppfann skottkärran och Fulton lokomotivet, men vem uppfann vagnen? Vem uppfann hjulet? Ingen vet det. Till gengäld har historien bevarat namnet på konung Xerxes’ livkusk: Patiramfes, son av Otanes. Han körde storkonungens vagn. – Och den drummeln som satte eld på Dianatemplet i Efesus för att människorna icke skulle glömma hans namn, han vann mycket riktigt sitt mål och står nu i Brockhaus.

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

13 juli

Jag har gråa dagar och svarta stunder. Jag är inte lycklig. Dock känner jag ingen som jag ville byta med; mitt hjärta krymper ihop vid föreställningen att jag kunde vara den eller den bland mina bekanta. Nej, jag ville inte vara någon annan.

I min första ungdom led jag mycket av att jag icke var vacker, och i mitt brinnande begär efter att vara vacker tyckte jag mig vara ett vidunder av fulhet. Nu vet jag ju att jag ser ut ungefär som folket är mest. Det gör mig just inte heller glad.

Jag tycker inte särdeles mycket om mig själv, varken skalet eller innanmätet. Men jag ville inte vara någon annan.

14 juli

Välsignade sol, som förmår leta dig ner till oss, ända ner till gravarna under träden…

Ja, det var nyss; nu är det mörkt. Jag kommer från min kvällspromenad. Staden låg som tvagen i ett rosenbad, och över de södra höjderna vilade lätta rosendimmor.

Jag satt en stund ensam vid ett bord på trottoarkanten utanför Grand och drack litet sockerdricka med citron; då kom fröken Mertens förbi. Jag reste mig och hälsade, och till min överraskning stannade hon, räckte mig handen och sade några ord, innan hon fortsatte, något om sin mors sjukdom och om den vackra aftonen. Medan hon talade blev hon litet röd, som om hon kände att det hon gjorde var ovanligt och kunde misstydas.

Jag misstydde det nu i vart fall inte. Jag har ju många gånger sett hur mjukt och vänligt och oberört av all form hennes sätt är mot nästan alla, och det har alltid intagit mig.

Men i alla fall – hur hon strålade! Älskar hon någon?

Hennes familj hörde till de många som blevo lidande på min fars fall. På senare år har gamla överstinnan varit sjuklig och anlitar mig ofta. Jag har aldrig velat taga emot något honorar, och de förstå ju skälet.

Hon rider också; på sista tiden har jag sett henne några gånger på mina morgonritter, i går senast. Med ett muntert «god morgon» red hon förbi mig i raskt tempo, sedan såg jag henne sakta av långt borta vid en krökning av vägen, hon föll i skritt och red en lång sträcka med slappa tyglar, som i drömmar… Men jag höll min jämna takt, och på det sättet redo vi förbi varandra ett par gånger på en kort stund.

Hon är inte egentligen vacker, men det är något hos henne som på ett alldeles särskilt sätt står i förbindelse med vad som i många år och ända till helt nyligen var min dröm om kvinnan. Sådant kan inte förklaras. En gång – det är väl nu ett par tre år sedan – lagade jag med mycket besvär att jag blev bjuden i en familj, där jag visste att hon umgicks, bara för att få träffa henne. Hon kom också mycket riktigt dit, men den gången såg hon mig knappt, och vi kommo inte att säga många ord åt varandra.

Och nu: henne känner jag väl igen, hon är densamma som då. Det är mig själv jag inte mera känner igen.

17 juli

Nej, ibland tycks det mig att livet ser alltför gement ut i ansiktet.

Jag är nyss hemkommen från ett nattligt sjukbesök. Jag väcktes av en ringning i telefon, fick ett namn och en adress – det var helt nära – och en antydan om vad saken gällde: ett barn hade plötsligt sjuknat svårt, troligen strypsjuka, hos grosshandlare den och den. Omsvärmad av druckna nattsvirare och av skökor som röcko mig i rocken skyndade jag genom gatorna. Det var fyra trappor upp i ett hus vid en sidogata. Namnet, som jag hört i telefon och som jag nu läste på dörren, tycktes mig bekant, utan att jag kunde reda ut varifrån jag hade det. Jag mottogs av frun i nattröja och underkjol – det var damen från Djurgårdsbrunn, densamma som jag kände sedan den där gången för många år tillbaka. Så, den lilla vackra gossen alltså, tänkte jag. Genom en trång matsal och ett idiotiskt förmak, för tillfället belyst av en flottig kökslampa, ställd på hörnet av en atenienn, fördes jag in i sängkammaren, som tydligen var gemensam för hela familjen. Mannen såg jag dock inte till, han var inte hemma. «Det är vår äldsta pojke som är sjuk», förklarade frun. Jag fördes fram till en liten säng. Det var inte den lilla vackra gossen som låg i den. Det var en annan, ett vidunder. Enorma apkäkar, hoptryckt kranium, små onda och slöa ögon. En idiot, det var klart vid första ögonkastet.

Så – det var alltså den förstfödde. Det var honom hon bar under sitt hjärta den gången. Det livsfröt var det som hon på sina knän tiggde mig om att befria henne från; och jag svarade henne med plikten. Liv, jag förstår dig inte!

Och nu vill döden äntligen förbarma sig över honom och dem och taga honom bort från det liv som han aldrig borde kommit in i. Men han får det inte! De önska ingenting hellre än att bli honom kvitt, det är ju inte möjligt annat, men i sina hjärtans djupa feghet skicka de likväl efter mig, läkaren, för att jag skall driva undan den goda och barmhärtiga döden och hålla missfostret vid liv. Och i min lika stora feghet gör jag «min plikt» – gör den nu, som jag gjorde den då.

Jag tänkte ju inte alla dessa tankar strax, där jag stod yrvaken i det främmande rummet, vid en sjukbädd. Jag bara verkade i mitt kall och tänkte ingenting – stannade så länge jag behövdes, gjorde det som skulle göras, och gick. I tamburen mötte jag mannen och fadern, som just kom hem, litet dragen.

Och apgossen kommer att leva – kanske många år ännu.

Det vidriga djuransiktet förföljer mig ända hit in i mitt rum med sina små onda, slöa ögon, och jag sitter och läser hela historien i dem.

Han har fått just de ögon med vilka världen såg på hans mor, då hon gick havande med honom. Och med samma ögon narrade världen henne också att själv se på det hon gjort.

Här är nu frukten – se vilken vacker frukt!

Den råa fadern som slog henne, modern med huvudet fullt av vad släktingar och bekanta skulle säga, tjänarna som tittade på henne under lugg och fnissade och gladdes i sina hjärtan åt att få en tydlig bekräftelse på att de «bättre» inte äro bättre än de sämre, mostrar och farbröder med ansikten som blevo stela av idiotförtrytelse och idiotmoral, prästen som fattade sig kort och torrt på det snöpliga bröllopet, med en viss rätt kanske litet generad av att på vår herres vägnar uppmana kontrahenterna att göra vad som ögonskenligen redan var gjort – alla drogo de sitt strå till stacken, alla ha de en liten del i det som blev. Inte ens läkaren saknades – och läkaren, det var jag.

Jag hade ju kunnat hjälpa henne den gången, då hon i högsta nöd och förtvivlan kröp på sina knän i det här rummet. I stället svarade jag henne med plikten, som jag inte trodde på.

Men jag kunde ju inte heller veta eller ana…

Hennes fall var dock ett av dem, där jag kände mig säker. Om jag också inte trodde på «plikten» – inte trodde att den var den över allt annat bindande lag, som den gav sig ut för att vara – så stod det dock alldeles klart för mig att det rätta och kloka i detta fall var att göra det, som de andra kalla plikten. Och jag gjorde det utan tvekan.

Liv, jag förstår dig inte.

«När ett barn födes vanskapligt, dränker man det.» (Seneca.)

Varje idiot på Eugeniahemmet kostar mera i årligt underhåll än en frisk ung kroppsarbetare har i årlig inkomst.

24 juli

Afrikahettan har kommit igen. Hela eftermiddagen ligger det som en rök av guldstoft i tung vindstilla över staden, och först med skymningen kommer svalka och lindring.

Nästan var kväll sitter jag en stund på trottoarkanten utanför Grand och suger en lätt citronsyrad dryck ur ett smalt vassrör. Jag håller av den stunden då lyktorna börja tindra upp i krökningen längs strömmens kanter, det är min bästa timme på dagen. Oftast sitter jag ensam, men i går satt jag där med Birck och Markel.

– Jag prisar gud, sade Markel, för att de äntligen ha börjat tända lyktorna igen. Jag känner inte igen mig själv i det här sommarnattsmörkret utan lyktor som vi nu ha irrat omkring i en rund tid. Fast jag vet att anordningen har kommit till uteslutande av sparsamhetsskäl, ett fullt aktningsvärt motiv alltså, har den i alla fall en gemen bismak av att vara arangerad för turistsmaken. «Midnattssolens land» – fy katten.

– Ja, sade Birck, man kunde åtminstone nöja sig med att hålla lyktorna släckta ett par tre nätter vid midsommar, då det verkligen nästan är ljust. På landet är sommarnattsskymningen ett helt trolleri, men här hör den inte hemma. Tända ljus tillhör staden. Aldrig har jag känt lyckan och stoltheten över att höra hemma i en stad starkare än då jag som barn kom in från landet någon höstkväll och såg det tindra ljus runt kajerna. Nu, tänkte jag, nu måste de stackarna där borta på landet hålla sig inne i stugan eller också stövla omkring i mörker och smuts.

– Men det är sant, tillade han, på landet har man i stället en helt annan stjärnhimmel än här. Här duka stjärnorna under i konkurrensen med gaslyktorna. Och det är synd.

Stjärnorna, sade Markel, duga inte att lysa oss på våra irrfärder i natten. Det är sorgligt i vilken grad de ha förlorat all praktisk betydelse. Förr reglerade de hela vårt liv; och när man öppnar en vanlig fjortonöres almanacka skulle man kunna tro att de göra det ännu. Det vore svårt att leta upp ett mera slående exempel på traditionens seghet än detta, att den mest spridda folkbok som finns är fylld med noggranna uppgifter om saker som ingen människa längre bryr sig om. Alla dessa astronomiska tecken, som den fattigaste bonde för två hundra år sedan förstod på ett ungefär och som han studerade med iver och flit, då han trodde, att all hans välfärd berodde av dem, äro i dag okända och obegripliga för mängden av bildade. Om vetenskapsakademien hade sinne för skämt, kunde den roa sig med att blanda om Kräftan, Lejonet och Jungfrun i almanackan som lotter i en hatt, allmänheten skulle inte märka det ringaste. Stjärnhimmeln har sjunkit ner till en rent dekorativ roll.

Han tog en klunk ur sin grogg och fortfor:

– Nej, stjärnorna kan inte längre glädja sig åt samma popularitet som förr i världen. Så länge man trodde att ens öde hängde på dem, voro de fruktade men också älskade och dyrkade. Och som barn ha vi ju alla tyckt mycket om dem i tanke att de voro små vackar ljus, som Gud tände om kvällarna för att glädja oss, och vi tänkte att det var åt oss de blinkade. Nu återigen, då vi ha fått veta lite mera om dem, äro de för oss bara en ständig, plågsam, oförskämd erinran om vår egen obetydlighet. Här går man till exempel en natt på Drottninggatan och tänker storartade, underbara, ja epokgörande tankar, tankar som man känner med sig att ingen människa i världen förr har förmått eller vågat tänka. Låt vara att en mångårig erfarenhet sitter på lur långt nere i vårt undermedvetna jag och viskar, att vi nästa morgon utan det ringaste tvivel antingen ha glömt dessa tankar eller icke längre ha blick för det storartade och epokgörande i dem – det gör detsamma, det minskar inte lyckan i tankeruset så länge det räcker. Men man behöver bara råka titta uppåt och få se en liten stjärna sitta alldeles stilla mellan ett par plåtskorstenar och lysa och blinka, så förstår man att man lika gärna kan glömma dem strax. Eller man går och tittar i rännstenen och undrar, om man verkligen gör rätt i att supa ihjäl sig eller om man kanske kunde finna på något bättre att fylla ut tiden med. Så stannar man plötsligt – som det hände mig härom natten – och stirrar på en liten tindrande punkt i rännstenen. Man finner efter en stunds reflexion att det är en stjärna som speglar sig – det var för resten Deneb i Svanen. Och med ens står det klart för en hur löjligt oviktig hela frågan är.

– Nå, tillät jag mig att inskjuta, detta kan man nu visserligen kalla att betrakta fylleriet under evighetens synvinkel. Men den är knappast fullt naturlig för oss i nyktert tillstånd och lämpar sig i vart fall inte till dagligt bruk. Om stjärnan Deneb föll på den idén att betrakta sig själv sub specie æternitatis, skulle den kanske finna sig alltför obetydlig för att anse det mödan värt att lysa längre. Emellertid sitter den nu där troget på sin post sedan en längre tid tillbaka och lyser mycket vackert, och speglar sig både i världshaven på de okända planeter, vilkas sol den troligtvis är, och också någon gång i en rännsten på den lilla mörka jorden. Följ exemplet, käre vän! Ja, jag menar i det stora och hela och på ett ungefär, och inte bara beträffande rännstenen.

– Markel, inföll Birck, överskattar mycket räckvidden hos sin tanke, om han tror att han kan betrakta ens den minsta och svagaste av sina groggar under evighetens synvinkel. Det står inte i hans förmåga, och han skulle inte komma levande ifrån det. Jag tror mig ha läst någonstans att den synpunkten uteslutande är förbehållen vår herre. Och det är kanske därför han har upphört att existera. Receptet var visst för kraftigt till och med för honom.

Markel teg. Han såg allvarlig och sorgsen ut. Åtminstone föreföll det mig så efter vad jag kunde se av hans ansikte där i dunklet under det stora rödrandiga suntältet, och då han drog en tändsticka för att få eld på sin slocknade cigarr slog det mig att han hade blivit gammal. Han kommer att dö mellan fyrtio och femtio, tänkte jag för mig själv. Och han är visst för resten redan ett gott stycke över fyrtio.

Plötsligt sade Birck, som satt så att han kunde se ut över trottoaren i riktning åt staden:

– Där borta kommer fru Gregorius, hon som är gift med den där vidriga prästen. Gud vet hur det kan ha gått till då hon blev fast för honom. När man ser de två tillsammans måste man vända sig bort, man har en känsla av att den enklaste grannlagenhet mot henne kräver det.

– Är prästen med? frågade jag.

– Nej, hon är ensam…

Ja visst, prästen var ju i Porla ännu.

– Jag tycker att hon ser ut som en blond Delila, sade Birck.

Markel: Låt oss hoppas att hon fattar sin uppgift i livet rätt och sätter enorma horn på Herrans nazir.

Birck: Det tror jag knappt. Hon är naturligtvis religiös, på annat sätt vore det äktenskapet oförklarligt.

Markel: Efter mitt enkla förstånd vore det tvärtom oförklarligt om hon hade den ringaste bråkdel av religion i behåll efter en passande tids äktenskap med pastor Gregorius – och för resten kan hon i vart fall omöjligt vara mera religiös än madame de Maintenon. Den sanna tron är en ovärderlig hjälp i alla livets förhållanden och har aldrig hindrat trafiken.

Vårt prat tystnade, då hon gick förbi, i riktning åt museet och Skeppsholmen. Hon bar en enkel svart dräkt. Hon gick varken långsamt eller fort, och hon såg varken åt höger eller vänster.

Ja, hennes gång… Jag måste ofrivilligt sluta ögonen, då hon gick förbi. Hon har en gång som en, som går mot sitt öde. Hon gick med huvudet litet sänkt, så att en bit av halsen lyste vit under den ljushåriga nacken. Log hon? Jag vet inte. Men jag kom plötsligt att tänka på min dröm härom natten. Det slags leende, som hon då hade i den hemska drömmen, har jag aldrig sett henne le i verkligheten, och vill heller aldrig se det.

Då jag såg upp på nytt, såg jag Klas Recke gå förbi åt samma håll. Han nickade i förbigående litet obestämt. Markel gestikulerade åt honom att slå sig ned hos oss, men han gick förbi utan att jag tyckte mig se en stark hand, som höll dem bägge i en och samma osynliga tråd och drog dem åt ett och samma håll. Och jag frågade mig själv: vart bär vägen för henne och honom? – Å, vad kommer det mig vid! Den väg hon går skulle hon ha gått också utan min hjälp. Jag har bara röjt undan litet av den otäckaste smutsen för hennes små fötter. Men hennes väg är för visso tung ändå, det måste den vara. Världen är inte god för dem som älska. Och in i mörkret bär det ju alltid till sist, för dem och för oss alla.

– Recke är svår att få fatt i på sista tiden, sade Markel. Jag är säker om att den lymmeln har något särskilt för sig. Jag har hört sägas att han slår för en liten flicka med pengar. Ja, ja, det måste väl gå den vägen till sist, han har skulder som en tronföljare. Han är i procentarhänder.

– Hur vet du det? frågade jag, kanske litet omotiverat vresigt.

– Jag vet det inte alls, svarade han fräckt. Men jag förstår det. Låga själar brukar bedöma en man efter hans affärsställning. Jag går den motsatta vägen och bedömer affärsställningen efter mannen. Det är mera logiskt, och jag känner Recke.

– Nu får du inte dricka mera visky, Markel, sade Birck.

Markel slog i en ny visky åt sig själv och en åt Birck, som satt och stirrade ut i tomma luften och gjorde min av att icke se något. Min grogg var nästan orörd, och Markel betraktade den med en blick full av bekymmer och ogillande.

Birck vände sig plötsligt till mig:

– Säg mig en sak, frågade han, strävar du efter lycka?

– Jag förmodar det, svarade jag. Jag känner ingen annan definition på lyckan än att den är sammanfattningen av det som var och en i sin stad finner eftersträvansvärt. Så är det väl alltså självklart att man strävar efter lycka.

Birck: Ja visst. På det sättet är det självklart. Och ditt svar erinrar mig för hundrade gången om att all filosofi lever och har sin näring uteslutande av språkliga tvetydigheter. Mot den vulgära lyckopannkakan sätter den ena sin frälsningskrokan och den andra «sitt verk»; och bägge förneka all bekantskap med något som helst strävande efter lycka. Det är en avundsvärd gåva att på det sättet kunna bedraga sig själv med ord. Man har ju alltid ett begär att se sig själv och sin strävan i ett ljus av idealitet. Och den djupaste lyckan ligger kanske till sist i den illusionen, att man icke traktar efter lycka.

Markel: Människan strävar icke efter lycka, utan efter vällust. «Det är möjligt», sade cyrenaïkerna, «att det kan finnas människor som icke söka efter vällust, men orsaken därtill är, att deras förstånd är missbildat och deras omdöme fördärvat.»

– Då filosoferna, fortfor han, säga att människan strävar efter lycka, eller efter «frälsning», eller efter «sitt verk», tänka de därvid blott på sig själva, eller i vart fall på vuxna personer av en viss bildningsgrad. Per Hallström berättar i en av sina noveller, hur han som liten var kväll brukade läsa: «lyktan kommer, lyktan går, den Gud älskar lyktan får». Han kände tydligen vid denna späda ålder inte betydelsen av ordet «lyckan» och ersatte därför omedvetet det obekanta och obegripliga ordet med ett lättfattligt och välbekant. Men cellerna i vår kropp veta lika litet som små barn någonting om «lycka» eller «frälsning» eller ett «verk». Och det är de som bestämma vår strävan. Allt vad organiskt liv heter på jorden flyr smärtan och söker vällusten. Filosoferna tänka blott på sin egen medvetna strävan, sin velade strävan, vilket vill säga: sin inbillade strävan. Men den omedvetna delen av vår varelse är tusenfalt större och mäktigare än den medvetna, och det är den som ger utslaget.

Birck: Allt vad du där säger överbevisar mig bara om att jag har rätt i det jag sade nyss och att språket måste göras om från början om man skall kunna tala filosofi med något resultat.

Markel: Ja herregud, behåll din lycka, jag tar vällusten. Skål! Men om jag också går med på ditt språkbruk, så blir det inte därför sant att alla sträva efter lycka. Det finns människor som sakna alla anlag för lycka och som känna det med pinsam, obeveklig klarhet. Sådana människor sträva inte efter lycka utan efter att få litet form och stil på sin olycka.

Och han tillade plötsligt, oförmodat:

– Glas hör till dem.

Det sista kom så förbluffande att jag satt svarslös. Ända tills jag hörde honom nämna mitt namn trodde jag att han talade om sig själv. Jag tror det ännu, och att det var för att dölja det som han slog ner på mig. Det blev en tryckande tystnad. Jag såg ut över glittret på strömmen. I skymassorna över Rosenbad öppnades en ljus månbristning, och det föll ett blekt silver över det gamla Bondeska husets pelarfasad. Ute över Mälaren seglade långsamt ett rödviolett moln för sig själv, lösryckt från de andra.

25 juli

Helga Gregorius: alltjämt ser jag henne för mig. Ser henne som jag såg henne i drömmen: naken, sträckande emot mig ett knippe mörka blommor. Kanske röda, men mycket mörka. Ja, rött blir ju alltid så mörkt i skymningen.

Ingen natt går jag till sängs utan en önskan att hon åter ville komma till mig i drömmen.

Men det tvetydiga leendet har min fantasi så småningom arbetat bort, och jag ser det inte längre.

Jag önskar prästen vore väl tillbaka. Så kom hon säkert hit igen. Jag vill se henne och höra hennes röst. Jag vill ha henne hos mig.

26 juli

Prästen: också hans ansikte förföljer mig – förföljer mig med just det uttryck som det fick vid vårt sista sammanträffande, då jag förde samtalet in på de könsliga sakerna. Hur skall jag kunna skildra detta uttryck? Det är uttrycket hos en, som luktar på något ruttet och i hemlighet finner lukten god.

2 augusti

Det är månsken. Alla mina fönster stå öppna. I mitt arbetsrum brinner lampan; jag har ställt den på chiffonjéklaffen för att den skall vara i lä för nattvinden, som svagt susande fyller gardinen som ett segel. Jag går av och an genom rummen, då och då stannar jag vid klaffen och kastar ner en rad. Jag har stått länge vid ett av fönsterna i salen och sett ut och lyssnat efter alla nattens underliga ljud. Men denna natt är det tyst därnere under de mörka träden. Det sitter bara en ensam kvinna på en bänk; hon har suttit där länge. Och månen skiner.

Då jag kom hem i middags låg det en bok på mitt skrivbord. Och när jag öppnade den föll det ur ett visitkort: Eva Mertens.

Jag minns att hon talade om den boken häromdagen, och att jag sade, helt löst, att det skulle vara roligt att läsa den. Jag sade det av artighet för att inte göra mig skyldig till ringaktning för något som intresserade henne. Sedan har jag inte tänkt på den saken mer.

Men hon har alltså tänkt på den.

Är jag nu mycket dum om jag tror, att hon är litet förtjust i mig? Jag ser ju på henne att hon älskar. Men om hon älskar en annan, hur kan hon då ha så mycket intresse över för mig?

Hon har två klara, uppriktiga blå ögon och ett rikt brunt hår. Näsan är litet felmodellerad. Munnen – munnen kommer jag inte ihåg. Åjo, den är röd och litet stor; men jag ser den inte riktigt för mig. Och riktigt känner man väl bara den mun som man har kysst, eller som man har längtat mycket efter att kyssa. Jag vet en mun som jag känner.

Jag sitter och ser på det lilla enkla, korrekta visitkortet med namnet i blek litograferad skrift. Men jag ser mer än namnet. Det finns ett slags skrift, som bara blir synlig under inflytande av stark värme. Värmen vet jag inte om jag har, men jag läser den osynliga skriften ändå: «kyss mig, var min man, giv mig barn, låt mig älska. Jag längtar efter att få älska.»

«Här gå många unga jungfrur, som ännu ingen man har rört, och som icke hava gott av att sova ensamma. Sådana skola hava goda män.»

Så ungefär talade Zarathustra. Den riktiga Zarathustra, den gamla, inte han med piskan.

Är jag en «god man»? Skulle jag kunna bli hennes goda man?

Jag undrar vilken bild hon kan ha gjort sig av mig. Hon känner mig inte. I hennes lätta hjärna, som bara rymmer några ömma och vänliga tankar på dem som stå henne nära, och dessutom kanske litet skräp, har det formats en bild som har några yttre drag av mig, men som icke är jag, och i den bilden har hon funnit behag, vill det synas – gud vet varför, kanske huvudsakligen därför att jag är ogift. Men om hon kände mig, om hon till exempel av en slump skulle råka få läsa vad jag skriver på dessa lappar om kvällarna, ja, då tänker jag att hon med en skygg men riktig instinkt skulle draga sig undan från de vägar där jag går fram. Jag tänker att svalget mellan våra själar är litet väl stort. Eller vem vet: om man skall ge sig i äktenskap, är det kanske tvärtom en lycka att svalget är så stort – vore det mindre, kunde jag bli frestad att söka fylla det, och det slutade aldrig väl! Den kvinna, som jag kan blotta mig för, finns inte! Men ändå: att leva sida vid sida med henne och aldrig släppa henne in i det som verkligen är jag och mitt får man göra så med en kvinna? Låta henne famna en annan i tron att det är jag – får man göra så?

Åja, nog får man det. Så går det väl egentligen alltid till; man vet så litet om varandra. Man famnar en skugga och man älskar en dröm. Och vad vet för resten jag om henne?

Men jag är ensam, och månen skiner, och jag längtar efter en kvinna. Jag kunde ha lust att gå till fönstret och ropa henne hit upp, hon som sitter ensam på bänken därnere och väntar på någon som icke kommer. Jag har portvin och brännvin och öl och god mat och en bäddad säng. Det vore ju himmelriket för henne.

Jag sitter och tänker på Markels ord häromkvällen om mig och lyckan. Jag kunde sannerligen ha lust att gifta mig och bli så lycklig som en julgris bara för att förarga honom.

3 augusti

Ja, månen. Där är den igen.

Jag minns så många månar. Den äldsta jag minns är den som satt bakom fönsterrutan i min första barndoms vinterkvällar. Den satt alltid över ett vitt tak. En gång läste min mor Viktor Rydbergs «Tomten» högt för oss barn; då kände jag strax igen den. Men den hade ännu ingen av de egenskaper som den sedan fick, den var varken mild och sentimental eller kall och hemsk. Den var bara stor och blank. Den hörde till fönstret, och fönstret hörde till rummet. Den bodde hos oss.

Sedan, då man hade märkt att jag var musikalisk och låtit mig taga pianolektioner och jag var så långt kommen att jag kunde fingra litet på Chopin, då blev månen ny för mig. Jag minns en natt, jag var väl tolv år ungefär, då jag låg vaken och icke kunde sova, därför att jag hade Chopins tolfte nocturne i huvudet, och därför att det var månsken. Det var på landet, vi hade nyss flyttat ut och det fanns ännu ingen rullgardin i rummet där jag låg. Månljuset rann i en stor vit flod in i rummet och över sängen och huvudgärden. Jag satt upprätt i sängen och sjöng. Jag måste sjunga den underbara melodin utan ord, jag kunde icke komma ifrån den. Den blev till ett med månskenet och i bägge låg det ett löfte om något oerhört, som en gång skulle komma på min lott, något jag vet icke vad, en osalig lycka eller en olycka som var mera värd än all jordens lycka, något brinnande och ljuvt och stort som väntade mig. Och jag sjöng tills min far stod i dörren och röt åt mig att sova.

Det var Chopins måne. Och det var samma måne som sedan skälvde och brann över vattnet i augustikvällarna, då Alice sjöng. Jag älskade henne.

Så minns jag min Uppsalamåne. Aldrig har jag sett en måne med ett så kallt och frånvarande ansikte som den. Uppsala har ett helt annat klimat än Stockholm, ett inlandsklimat med torrare och klarare luft. En vinternatt gick jag av och an med en äldre kamrat på de vita snögatorna med deras gråa hus och svarta skuggor. Vi talade filosofi. Med mina sjutton år trodde jag knappt på Gud; men jag satte mig på tvären mot darwinismen: med den tycktes mig allt bli meningslöst, dumt, tarvligt. Vi gingo in under ett svart tunnvalv och uppför några trappsteg och stodo tätt under domkyrkans murar. Med sina byggnadsställningar liknade den skelettet av något oerhört djur från döda formationer. Min vän talade med mig om vår släktskap med våra bröder djuren; han talade och bevisade och skrek med en gäll och okultiverad röst, som ekade mellan murarna, och han bröt på något landsmål. Jag svarade inte mycket, men jag tänkte för mig själv: Du har orätt, men jag har ännu läst och tänkt för litet för att kunna vederlägga dig. Men vänta – vänta bara ett år, och jag skall gå med dig på denna samma plats, i månsken liksom nu, och jag skall bevisa för dig hur orätt du hade och hur dum du var. Ty det som du säger kan inte, får inte på några villkor vara sant; om det är sant, då vill jag inte vara med längre, i en sådan värld har jag ingenting att skaffa. Men kamraten pratade och gestikulerade med ett litet tyskt häfte, som han höll i handen, och som hade försett honom med hans argument. Plötsligt stannade han mitt i månskenet, slog upp boken på ett ställe, där det var några illustrationer i texten och räckte mig den. Månen sken så klart att man både kunde se vad de föreställde och läsa underskriften. Det var bilderna av tre kranier, tämligen snarlika —: skallarna av en orangutang, en australneger och Immanuel Kant. Med avsky slängde jag boken långt ifrån mig. Kamraten blev ond och flög på mig, vi brottades och slogs i månskenet, men han var starkare och fick mig under sig och «tvättade» mig på det gamla skolpojkssättet i ansiktet med snö.

Det gick ett år och det gick flera, men jag kände mig aldrig vuxen att överbevisa honom; jag fann, att jag måste låta den uppgiften ligga. Och fast jag inte rätt förstod vad jag hade att skaffa i denna värld, stannade jag ändå kvar.

Och många månar har jag sett sedan dess. En blid och sentimental måne mellan björkar vid kanten av en sjö… Månen ilande genom dimmorna över havet… Månen på flykt genom rivna höstmoln… Kärleksmånen, som lyste på Gretchens trädgårdsfönster och Julias balkong… En icke längre ung flicka, som gärna ville bli gift, sade mig en gång, att hon måste gråta då hon såg månen lysa över en liten stuga i skogen… Månen är liderlig och lysten, säger en poet. En annan försöker lägga in en etiskt-religiös tendens i månstrålarna och liknar dem vid trådar, som av kära avlidna spinnas till ett nät att fånga en vilsekommen själ i… Månen är för ungdomen ett löfte om allt det oerhörda som väntar, för den äldre ett vårdtecken över att löftet sveks, en erinran om allt som brast och gick sönder…

Och vad är månskenet?

Solsken i andra hand. Försvagat, förfalskat.

Den måne, som nu kryper fram bakom kyrktornet, har ett olyckligt ansikte. Det synes mig som om dragen vore vanställda, upplösta, uppfrätta av ett namnlöst lidande. Stackars man, varför sitter du där? Är du dömd som förfalskare har du förfalskat solskenet?

I sanning, det är icke något litet brott. Den som blott vore säker att aldrig begå detsamma.

7 augusti

Ljus!

…Jag reste mig i bädden och tände ljuset på nattduksbordet. Jag kallsvettades, håret klibbade vid pannan… Vad var det jag hade drömt?

Återigen detsamma. Att jag dödade prästen. Att han måste dö, emedan han redan luktade lik, och att det var min plikt som läkare att göra det… Jag fann det svårt och obehagligt, det var något som aldrig förr hade förekommit i min praktik – jag ville gärna konsultera en kollega, ville inte bära ansvaret ensam i en så allvarlig sak… Men fru Gregorius stod naken i en vrå långt borta i halvmörkret och försökte skyla sig med ett litet svart flor. Och då hon hörde mig nämna ordet «kollega», fick hon ett så förskrämt och förtvivlat uttryck i ögonen att jag förstod att det måste ske strax, att hon var förlorad annars, på något sätt som jag inte kunde reda ut, och att jag måste göra det ensam och så att ingen någonsin kunde få veta det. Så gjorde jag det då med bortvänt huvud. Hur gick det till? Jag vet inte. Jag vet bara att jag höll för näsan och vände bort huvudet och sade för mig själv: seså, nu är det gjort. Nu luktar han inte mer. Och jag ville förklara för fru Gregorius, att det var ett mycket sällsynt och egendomligt fall: de flesta människor lukta ju först efter döden och då begraver man dem; men om någon luktar redan som levande, måste man döda honom, på vetenskapens nuvarande ståndpunkt finns det ingen annan utväg… Men fru Gregorius var borta, det var bara ett stort tomrum omkring mig, i vilket allt tycktes vika undan och fly för mig… Mörkret ljusnade till en askgrå månskymning… Och jag satt upprätt i bädden alldeles vaken och lyssnade till min egen röst…

Jag steg upp, klädde på mig en smula, tände ljus i alla rummen. Jag gick av och an, regelbundet som ett urverk, jag vet inte hur länge. Till sist stannade jag framför spegelbordet i salen och stirrade på mitt bleka och förryckta jag som på en främmande. Men av fruktan att ge vika för en plötslig impuls och slå sönder den gamla spegeln, som sett min barndom och nästan hela mitt liv och mycket av det som skedde innan jag fanns, gick jag bort och ställde mig vid ett öppet fönster. Det var icke månsken nu längre, det regnade, och regnet blåste mig mitt i ansiktet. Det var skönt.

«Drömmar fara som strömmar»… Jag känner dig, gamla ordspråksvisdom. Och det mesta man drömmer är i verkligheten icke värt en tanke – lösa skärvor av det man upplevat, ofta av det likgiltigaste och dummaste, av det som medvetandet inte funnit värt att taga vara på men som ändå lever sitt skuggliv för sig själv i någon av hjärnans skräpkamrar. Men det finns också andra drömmar. Jag minns en gång hur jag som pojke satt och grubblade en hel eftermiddag över ett geometriskt problem och måste gå till sängs utan att ha löst det: i sömnen arbetade hjärnan vidare för sig själv och gav mig lösningen i drömmen. Och den var riktig. Det finns också drömmar som äro bubblor från djupet. Och när jag rätt tänker efter: många gånger har en dröm lärt mig något om mig själv. Många gånger har drömmen avslöjat för mig önskningar, som jag icke ville önska, begär, som jag icke ville veta av vid dagsljus. De önskningarna och begären har jag sedan vägt och prövat i fullt solsken. Men de tålde sällan ljuset, och merendels stötte jag dem tillbaka ner i de skumma djup dit de hörde. I nattens drömmar kunde de sedan komma igen på nytt, men jag kände igen dem och hånlog åt dem även i drömmen, tills de uppgåvo alla krav på att stiga upp och leva i verkligheten och ljuset.

Men detta är något annat. Och jag vill veta vad det är; jag vill väga och pröva. Det är en av grunddrifterna i mitt väsen att icke tåla något halvmedvetet och halvklart hos mig själv, där det står i min makt att taga fram det och hålla det upp i ljuset och se efter vad det är.

Alltså, låt oss tänka efter:

En kvinna kom till mig i sin nöd, och jag lovade att hjälpa henne. Hjälpa, ja – vad det betydde eller kunde komma att betyda hade ju ingen av oss tänkt sig in i då. Det som hon begärde av mig var ju så enkelt och lätt. Det kostade mig varken möda eller betänkligheter, det hela roade mig snarast, jag gjorde den vackra unga kvinnan en delikat tjänst på samma gång som jag spelade den vidriga prästen ett elakt spratt, och i min tjocka svartgråa spleen kom denna episod och lyste upp som en rosengnista från en värld, stängd för mig… Och för henne betydde det ju lyckan och livet – så som hon såg det och som hon fick mig att se det. Så lovade jag då att hjälpa henne, och gjorde det – det som skulle göras då.

Men sedan har det hela så småningom fått en annan uppsyn, och den här gången får jag se till att komma till botten på affären innan jag går vidare.

Jag lovade att hjälpa henne; men jag tycker inte om att göra en sak till hälften. Och nu vet jag ju, och har vetat det länge: hon är inte hjälpt med mindre än att hon blir fri.

Om ett par dar kommer prästen tillbaka – så börjar den gamla historien på nytt. Jag känner ju honom nu. Men det är inte bara detta; det fick hon väl till sist se till att komma över på egen hand, hur svårt det må vara, och fast det river sönder hennes liv och gör henne till en trasa. Men det är något som säger mig så visst, som om det redan hade skett, att hon snart skall bära ett barn under sitt hjärta. Så, som hon älskar nu, lär hon inte komma förbi den saken. Hon vill det kanske inte ens. Och då: om detta sker – när detta sker – vad så…? Då måste prästen bort. Alldeles bort.

Det är sant: om detta sker, så kan det ju hända att hon kommer till mig och ber mig att «hjälpa» henne med samma slags hjälp som så många förgäves ha tiggt mig om – och gör hon det: – ja, så får jag väl då göra henne till viljes, ty jag vet inte hur jag skall kunna göra henne emot i något. Men så är jag också led vid det hela, och så får historien vara slut, vad min andel beträffar.

Men jag känner, jag känner och vet att det inte kommer att gå till på det sättet. Hon är inte lik de andra, hon kommer aldrig att be mig om den hjälpen.

Och då måste prästen bort.

Hur jag vänder det, ser jag ingen annan lösning. Att bringa honom till förnuft? Att få honom att inse, att han inte längre har någon rätt att smutsa hennes liv, att han måste giva henne fri? Nonsens. Hon är hans hustru; han är hennes man. Allt ger honom rätt mot henne: världen, gud, hans eget samvete. Kärleken är naturligtvis detsamma för honom som den var för Luther: ett naturbehov, som hans gud en gång för alla har givit honom lov att tillfredsställa med just denna kvinna. Att hon möter hans begär med kyla och olust kan aldrig ett ögonblick komma honom att tvivla på sin «rätt». För övrigt föreställer han sig kanske, att hon i dessa ögonblick i hemlighet känner detsamma som han, men han finner det vara alldeles i sin ordning att en kristen kvinna och prästhustru icke vidgår något sådant ens för sig själv. Till och med för egen del tycker han inte riktigt om att kalla den där saken ett nöje; han vill hellre att den skall heta «plikt» och «guds vilja»… Nej, bort med en sådan, bort med honom, bort!

Hur var det: jag sökte ju en gärning, jag tiggde om den. Är detta alltså gärningen – min gärning? Den som skall göras, den som jag ensam ser att den måste göras och som ingen kan och vågar göra mer än jag?

Man skulle kunna säga att den ser litet besynnerlig ut. Men det är intet skäl, varken mot eller för. «Storheten», «skönheten» i en handling, det är reflexskenet av dess verkan på publiken. Men som det naturligtvis är min anspråkslösa mening att hålla allt vad publik heter utanför den här saken, kommer den synpunkten inte i betraktande. Jag har bara med mig själv att göra. Jag vill syna min gärning i sömmarna; jag vill se hur den ser ut inuti.

Först och främst: det är alltså verkligen allvar att jag vill döda prästen?

«Vill» – ja, vad betyder det? En människovilja är ingen enhet; den är en syntes av hundra stridiga impulser. En syntes är en fiktion; viljan är en fiktion. Men vi behöva fiktioner, och ingen fiktion är nödvändigare för oss än viljan. Alltså: vill du?

Jag vill, och jag vill icke.

Jag hör stridiga röster. Jag måste hålla förhör med dem; jag måste veta varför den ena säger: jag vill, och den andra: jag vill icke.

Först du som säger «jag vill»: – varför vill du? Svara!

– Jag vill handla. Liv är handling. Då jag ser något som upprör mig vill jag gripa in. Jag griper icke in var gång jag ser en fluga i ett spindelnät, ty spindlarnas och flugornas värld är icke min, och jag vet att man måste begränsa sig, och jag tycker inte om flugor. Men om jag ser en liten vacker insekt med guldskimrande vingar i nätet, då river jag sönder det och dödar spindeln om det behövs, ty jag tror inte på att man inte får döda spindlar. – Jag går i skogen; jag hör nödrop; jag springer efter skriket och finner en man i begrepp att våldföra en kvinna. Jag gör naturligtvis vad jag kan för att befria henne, och om det blir nödvändigt, dödar jag mannen. Lagen ger mig ingen rätt därtill. Lagen ger mig rätt att döda en annan blott till nödvärn, och med nödvärn menar lagen blott värn i yttersta nöd för eget liv. Lagen tillåter mig icke att döda någon för att rädda min far eller min son eller min bästa vän, och icke för att skydda min älskade för misshandel eller våldtäkt. Lagen är löjlig, kort sagt, och ingen anständig människa låter sitt handlingssätt bestämmas av den.

– Men den oskrivna lagen? Moralen…?

– Käre vän, moralen befinner sig, det vet du likaväl som jag, i flytande tillstånd. Den har undergått märkbara förändringar till och med på de ilsnabba ögonblick som vi två ha levat i världen. Moralen, det är den berömda kritcirkeln kring hönan: den binder den som tror på den. Moralen det är andras åsikter om det rätta. Men här var det ju fråga om min! Det är sant, i en mängd fall, kanske i de allra flesta och oftast förekommande, stämmer min åsikt om det rätta någorlunda överens med de andras, med «moralen»; och i en mängd andra fall finner jag divergensen mellan mitt jag och moralen icke vara värd de risker som en avvikelse kan draga med sig, och underordnar mig därför. På så sätt blir moralen för mig medvetet vad den i praktiken är för alla och envar, ehuru icke alla veta av det: – icke en fast och över allting bindande lag, men en i vardagslag brukbar modus vivendi i det ständiga krigstillståndet mellan jaget och världen. Jag vet och erkänner, att den gängse moralen så väl som den borgerliga lagen i sina stora allmänna grunddrag uttrycker en rättsuppfattning, som är frukten av oöverskådliga tiders från släkte till släkte ärvda, långsamt ökade och ändrade erfarenhet om de nödvändigaste villkoren för människors sammanlevnad med varandra. Jag vet, att i stort sett dessa lagar någorlunda allmänt måste respekteras, om livet alls skall kunna levas här på jorden av varelser sådana som vi, varelser, otänkbara inom varje annan ram än samhällsorganisationens och uppfödda med alla dess växlande rätter, bibliotek och museer, polis och vattenledning, ljus på gatorna, natthämtning, vaktparad, predikningar, operabalett och så vidare. Men jag vet också, att de människor som det har varit något bevänt med aldrig ha tagit dessa lagar pedantiskt. Moralen hör till husgerådet, inte till gudarna. Den skall begagnas; den skall inte härska. Och den skall begagnas med urskillning, «med ett litet saltkorn». Det är klokt att ta seden dit man kommer; det är enfaldigt att göra det med övertygelse. Jag är en resande i världen; jag ser på människornas seder och tar upp vad jag har bruk för. Och moral kommer av «mores», seder; den vilar helt och hållet på seden, bruket; den har ingen annan grund. Och att jag genom att döda den där prästen begår en handling som strider mot bruket behöver du inte undervisa mig om. Moralen – du skämtar!