Jerusalem

Ingmarssönerna

i.

Det var en ung karl, som gick och plöjde sitt träde en sommarmorgon. Solen sken ljuvligt, gräset var vått av dagg, och luften var så frisk, så att det kunde inga ord beskriva. Hästarna voro smått yra av morgonluften och drogo fram plogen som på lek. De hade en helt annan lunk än den vanliga, karlen fick nära nog springa för att kunna följa dem.

Jorden, som vändes upp av plogen, låg svartbrun och sken av fukt och fetma, och han, som plöjde, tänkte för sig själv: "Hur kan det komma sig, att jag stundom gör mig så svåra bekymmer och tycker, att det är tungt att leva? Kan det behövas något mer än solsken och vackert väder för att vara säll som ett Guds barn i himmelen?"

Det var en lång, ganska bred dal, som var rutad av en massa gula och gulgröna sädesfält och dessutom av slagna klövervallar, av blommande potatisland och av små, blåblommiga linåkrar, som översvävades av en ofantlig mängd vita fjärilar. Och liksom för att göra allt fullkomligt reste sig mitt på dalbottnen en mäktig gammal bondgård med många grå uthus och ett stort, rödmålat boningshus. Den hade två höga, förvuxna päronträd stående vid gaveln, ett par ungbjörkar vid porten, stora vedstaplar på den gröna gårdsplanen och några väldiga halmstackar bakom lagårdslängan. Det var likaså vackert att se den resa sig mittibland de jämna åkrarna, som det är att se ett stort fartyg höja sig med master och segel över den breda havsytan.

"Och en sådan gård, som du har!" tänkte han, som plöjde. "Där finns många vältimrade hus och god boskap och raska hästar och tjänare, som är trogna som gull. Du är då åtminstone så rik som någon i häradet, och aldrig behöver du frukta för att bli utfattig."

– Ja, det är nu inte heller fattigdom jag är rädd för, sade han som svar på sin egen tanke. Jag skulle vara nöjd, om jag bara vore lika bra karl som min far och farfar.

Det var dumt, att jag kom in på de här tankarna, fortfor han, för jag var så glad nyss. Men tänk nu bara på den här enda saken! I fars tid rättade sig alla grannarna efter honom i allt han gjorde: samma morgon han började slåttern, började de, och samma dag, som vi tog till med att plöja trädet på Ingmarsgården, satte de plogen i jorden hela dalen uppefter. Men nu har jag plöjt här i ett par timmar redan, utan att någon har börjat vässa en plogbill en gång.

Jag tror, att jag har styrt gården så väl som någon, som har hetat Ingmar Ingmarsson, sade han, Jag har fått mer för mitt hö, jag, än far, och jag nöjer mig inte med de små gräsgångna dikena, som löpte genom åkern på hans tid. Och en sanning är det, att jag inte far så illa fram med skogen som far och bränner ner den till svedeland.

Det känns tungt mången gång, sade karlen, det är inte alltid jag tar det så lätt som i dag. När far och farfar levde, då hette det, att Ingemarerna hade levat så länge i världen, att de visste hur Vår Herre ville ha det, och folk rentav tiggde dem, att de skulle regera över socknen. De satte till både präst och klockare, de bestämde när älven skulle rensas och var det skulle byggas skolhus. Men mig frågar ingen till råds, och jag har ingenting att bestämma över.

I alla fall är det märkvärdigt vad bekymmer kan kännas lätta att bära så här på morgonen. Nu skulle jag nästan kunna skratta åt alltsammans. Och ändå är jag rädd för att det blir värre för mig till hösten än någonsin. Om jag gör det, som jag nu tänker på, kommer varken prosten eller häradshövdingen att skaka hand med mig på kyrkvallen om söndagen, och det har de ändå hållit i med ända till nu. Jag blir inte en gång invald i fattigvårdsstyrelsen, och aldrig kan jag tänka på att bli kyrkvärd.

Aldrig går det så lätt att tänka, som då man går så där och följer efter plogen fåra upp och fåra ner. Ensam är man, och ingenting är det, som förströr, annat än kråkorna, som vandra fram över plöjslorna och plocka efter mask. Karlen tyckte, att tankarna tillkommo så lätt inne i hans huvud, som om någon hade viskat dem i hans öra. Och eftersom han sällan kunde tänka så redigt och snabbt som denna dag, blev han glad och upplivad av det. Han började tycka, att han gjorde sig onödiga bekymmer, han sade till sig själv, att ingen begärde av honom, att han skulle störta sig i olycka.

Han tänkte, att om hans far hade levat nu, skulle han ha frågat honom om detta, såsom han brukat fråga honom till råds i alla svåra saker. Han blev otålig över att inte fadern var till hands, så att han kunde få spörja honom.

– Visste jag bara vägen, sade han och började le och glädjas åt tanken, så skulle jag nog gå till honom. Jag undrar vad Stor Ingmar skulle säga, om jag en vacker dag komme vandrande till honom. Jag tänker han sitter på en stor gård med många åkrar och ängar och stora hus och stor, brun boskap, ingen svart och ingen brokig, såsom han ville ha det här nere. När jag så kommer in i storstugan.

Plöjaren stannade med ens mittpå åkern. Han såg upp och skrattade. De här tankarna gjorde honom ett otroligt nöje, och de löpte i väg med honom, så att han knappt visste om han var kvar på jorden. Han tyckte, att han helt hastigt hade kommit ända upp till sin gamla far i himlen.

– När jag så kommer in i storstugan, fortfor han, sitter där fullt av bondkarlar kring väggarna, som alla har grårött hår och vita ögonbryn och stor underläpp och är så lika far, som ett bär är likt ett annat. När jag får se, att det är så mycket folk där, så blir jag blyg och stannar nere vid dörren. Men far sitter högst oppe vid bordet, och så fort han får se mig, säger han: "Välkommen du, Lill Ingmar Ingmarsson!" Och så kommer far ner till mig. – "Jag skulle allt vilja tala ett par ord med er, far", säger jag, "men här är så många främmande." – "Å, det är bara släkten", säger far, "de här karlarna har alla bott på Ingmarsgården, och den äldste av dem är ända från hedenhös." – "Ja, men jag ville allt tala ett par ord med er ensam."

Så ser far sig om och tänker på om han ska gå in i lillkammaren, men eftersom det bara är jag, så går han ut i köket. Där sätter far sig på spishällen och jag på huggkubben. "Det är en bra gård, som ni har här, far", säger jag. – "Den är bra nog", säger far. "Hur står det till hemma på Ingmarsgården?" – "Där går det bra", säger jag, "förra året fick vi tolv riksdaler för ett skeppund hö." – "Är det möjligt?" säger far. "Du är väl inte kommen hit för att göra narr av mig, Lill Ingmar."

"Men med mig går det dåligt", säger jag. "Ständigt får jag höra, att ni, far, var vis som Vår Herre själv, men mig frågar ingen efter." – "Har du inte kommit in i kommunalnämnden?" frågar nu gubben. – "Varken i skolrådet eller i kyrkorådet eller i nämnden." – "Vad har du då gjort för ont, Lill Ingmar?" – "Å, de säger, att den, som ska ställa för andra, han ska först visa, att han kan ställa bra för sig själv."

Så tänker jag, att gubben slår ner ögonen och sitter tyst och funderar. "Du ska laga, att du blir gift, Ingmar, och får en bra hustru", säger han nog om en stund. – "Men det är just det jag inte kan bli, far", svarar jag. "Det finns inte en så fattig bonde i socken att han vill ge mig sin dotter." – "Tala nu om ordentligt, Lill Ingmar, hur det hänger ihop allt det här!" säger far, och han blir så mild i rösten.

"Jo, se ni, far, för fyra år sen, samma år jag kom till gården, friade jag till Brita i Bergskog." – "Låt mig se", säger far, "bor det någon av vår släkt i Bergskog?" Han har liksom förlorat minnet av hur det är här nere. – "Nej, men det är välbergat folk, och ni minns väl, far, att Britas far är riksdagsman." – "Jaja, jaja, men du skulle ha gift dig med någon av vår egen släkt, så att du hade fått en, som känner till de gamla bruken." – "Det är allt sant, det, far, det fick jag nog märka också."

Nu sitter både far och jag tysta en stund, men så börjar far: "Det var väl en, som såg bra ut?" – "Ja", säger jag, "hon har mörkt hår och klara ögon och rosor på kinderna. Men hon var duglig också, så mor var nöjd med att jag skulle ta henne. Det hade nog blivit bra, men, ser ni, felet var, att hon inte ville ha mig." – "Det går väl detsamma vad en sådan där tösunge vill." – "Det var nog föräldrarna, som tvingade henne att säga ja." – "Hur vet du, att hon blev tvingad? Jag tänker hon var glad att få en man, som är så rik som du, Lill Ingmar Ingmarsson."

"Å nej, glad var hon nog inte, men i alla fall blev det lyst för oss, och bröllopsdagen blev utsatt, och Brita flyttade ner till Ingmarsgården redan före bröllopet för att hjälpa mor. Mor börjar bli gammal och trött, ska jag säga." – "Jag ser inte något ont i allt det där, Lill Ingmar", säger far och vill liksom muntra opp mig.

"Men det ville inte växa något på åkern det där året, potatisen slog alldeles fel, och korna blev sjuka, så att mor och jag tyckte, att vi måste skjuta upp bröllopet ett år. Se, jag tänkte inte det var så noga med vigseln, sedan det var lyst, men det var väl gammaldags att tänka på." – "Hade du tagit någon av vår släkt, så hade hon nog givit sig till tåls", säger far. -"Å, ja", svarar jag, "jag märkte nog, att Brita inte tyckte om det där dröjsmålet, men , ser ni, jag tyckte inte jag hade råd. Vi hade ju haft begravning på våren, och inte ville vi ta ut pengar på banken." – "Ja, det var nog rätt, att du väntade", säger far. – "Men jag var allt rädd, att Brita skulle bli missnöjd med att hon skulle få fira dopöl före bröllopet." – "Först och främst får man väl se till att man har råd."

"För var dag blev Brita alltmer tyst och besynnerlig, och jag undrade nog ofta på vad som gick åt henne. Jag tänkte, att hon längtade hem till sitt, hon hade alltid varit kär i hemmet och föräldrarna. Det går nog över, tänkte jag, då hon har fått vänja sig. Hon ska nog komma att tycka om sig på Ingmarsgården. Jag gav mig till tåls en tid mes så frågade jag mor varför Brita hade blivit så blek och såg så vild ut i ögonen. Mor sa, att det var därför, att hon skulle ha ett barn och att hon nog bleve sig lik igen, bara det var över. Jag hade nog en tyst tanke på att Brita gick och ruvade på det, att jag hade skjutit upp bröllopet, men jag var rädd för att fråga om det. Ni vet, far, att ni hade alltid sagt, att det året, då jag gifte mig, skulle det rödfärgas. Och den där rödfärgningen hade jag rakt inte råd med det året. Alltihop blir bra nästa år, tänkte jag."

Plöjaren gick och rörde läpparna. Han var så borta i sina tankar, att han alldeles tyckte sig se faderns ansikte framför sig. "Jag får lov att lägga fram alltihop riktigt tydligt och klart för far", tänkte han, "så att han kan ge mig ett gott råd."

– "Så gick hela vintern, och jag tänkte ofta, att om Brita skulle hålla i med att vara så olycklig, så hade jag hellre velat avstå från henne och sända hem henne till Bergskog, men nu var det för sen det också. Och så kom vi fram ända till maj. Då märkte vi en kväll, att hon hade smugit sig bort. Vi sökte henne hela natten, och på morgonen fann en av pigorna reda på henne."

Nu har jag svårt att säga något mer, utan jag tystnar, och då frågar far: "Hon var då väl aldrig död i Guds namn?" – "Nej, inte hon", säger jag, och far hör hur jag skälver på rösten. – "Var barnet fött?" säger far. – "Ja", säger jag, "och hon hade strypt det. Det låg dött bredvid henne." – "Men hon var väl aldrig rätt klok?" – "Jo, klok var hon nog", säger jag. "Hon gjorde det för att ta hämnd på mig, därför att jag hade tvingat mig till henne. Hon skulle ändå inte ha gjort det, om jag hade gift mig med henne, sa hon, men då jag inte gjorde det, hade hon tänkt, att när jag inte ville ha mitt barn med ära, skulle jag inget barn ha." Far blir alldeles tyst av bedrövelse. – "Hade du glatt dig åt barnet, Lill Ingmar?" frågar han till sist. – "Ja", svarar jag. – "Det var synd om dig, om du skulle råka ut för ett dåligt kvinnfolk."

"Hon sitter väl fängslad nu?" säger far. – "Ja, hon blev dömd till tre år." – "Och det är för detta, som ingen vill ge dig sin dotter?" – "Ja, men jag har heller ingen frågat." – "Och det är därför, som du igen makt har i socken?" – "De tycker, att det inte borde ha gått så för Brita. De säger, att om jag hade varit en klok karl som ni, så skulle jag ha talat vid henne och fått veta vad hon grämde sig över." – "Det är inte så gott, det är inte så gott för en karl att förstå sig på ett dåligt kvinnfolk."

"Nej, far", säger jag, "Brita var inte dålig, men hon var en stolt en." – "Det kan komma på ett ut", svarar far.

Då jag nu märker, att far liksom vill ta mig i försvar, så säger jag: "Det är många, som tycker, att jag hade bort kunna ställa så, att ingen hade fått veta något annat, än att barnet hade varit dödfött." – "Varför skulle hon inte stå sitt straff?" säger far. – "De säger, att om det hade varit i er tid, så hade ni fått pigan, som fann henne, att tiga, så att ingenting hade kommit ut." – "Och skulle du då ha gift dig med henne?" – "Nej, då hade jag väl inte behövt gifta mig med henne. Jag kunde ju ha skickat hem henne till föräldrarna om ett par veckor och fått lysningen upphävd, därför att hon vantrivdes." – "Det kan så vara, det, men de kan inte begära, att du, som är ung, ska vara så klok som en gammal."

"Hela socken tycker, att jag har handlat illa mot Brita." – "Hon har väl gjort värre, hon, som har bragt skam över hederligt folk." – "Ja, men det var jag, som tvingade mig till henne." – "Ja, det skulle hon väl bara vara glad åt", säger han.

"Tycker ni då inte, att det är min skull, far, att hon har kommit i fängelse?" – "Jag tänker, att hon har satt dit sig själv, jag." – Så reser jag mig opp och säger långsamt: "Ni menar då inte, far, att jag behöver göra något för henne, då hon kommer ut nu i höst?" – "Vad skulle du göra? Skulle du gifta dig med henne?" – "Ja, jag borde väl det." Far ser på mig ett tag och frågar: "Tycker du om henne?" – "Nej, hon slog allt ihjäl kärleken för mig." Så fäller far ner ögonlocken och säger ingenting, utan börjar fundera.

"Se, jag kan inte komma över det, far, att jag har vållat olycka", säger jag. Gubben sitter stilla och svarar inte. – "När jag såg henne sist, var det på tinget. Där var hon så mjuk, och hon grät så över att hon inte hade barnet. Inte ett ont ord sa hon mot mig, hon tog allt på sig. Det var många, som grät, far, och domarn höll också på att bli tårögd. Han gav henne inte heller mer än tre år."

Men far säger inte ett ord.

"Det blir svårt för henne nu i höst, då hon ska sitta hemma", säger jag. "De blir inte glada åt henne på Bergskog. De tycker, att hon har gjort dem vanheder, och inte kan man vara viss om att de inte låter henne höra det. Det blir för henne att vara hemma jämt, hon kan knappt våga röra sig till kyrkan. Det blir svårt för henne på alla sätt."

Men far svarar inte.

"Men det är inte så lätt för mig att gifta mig med henne", säger jag. "Det är inte roligt för den, som har en stor gård, att få en hustru, som drängar och pigor skulle se ner på. Mor skulle inte heller tycka om det. Inte tror jag, att vi skulle kunna bjuda herrskap till oss mer varken på bröllop eller begravning."

Alltjämt tiger far.

"Se, på tinget sökte jag hjälpa henne så gott jag kunde. Jag sa till domarn, att jag hade all skulden, därför att jag hade tvingat mig till henne. Jag sa också, att jag höll henne så oskyldig, att om hon bara bytte om håg mot mig, så skulle jag gifta mig med henne den dag som var. Jag sa så, för att hon skulle få en mildare dom. Men fast hon har skrivit två brev till mig, så är det ingenting, som tyder på att hon har bytt om håg. Så att ni förstår, far, att jag är inte bunden att gifta mig med henne för det talets skull."

Och far sitter och funderar och är alldeles tyst.

"Jag vet, att detta är att taga saken efter människosätt, och vi Ingemarer har alltid velat stå väl med Vår Herre. Men ibland tänker jag, att Vår Herre kanske inte är med om att en mörderska ska bli så upphöjd."

Och far bara tiger.

"Ni får komma igång, far", säger jag, "hur svårt den har det, som låter en annan pinas utan att försöka hjälpa. Jag tänker, att alla i socken ska tycka, att det är orätt, men jag har haft det för tungt de här åren för att inte försöka göra något, då hon blir fri."

Far, han sitter orörlig.

Då får jag nästan tårarna i ögonen och säger: "Ser ni, jag är en ung karl, och det är mycket, som jag förlorar, om jag tar henne. De har tyckt, att jag har ställt galet för mig förut, de ska tycka så än mera efter detta."

Men jag kan inte få far att säga något.

"Men jag har tänkt så här också, att det är besynnerligt, att vi Ingemarer har blivit behållna vid gården i många hundra år, medan alla andra gårdar har bytt om ägare. Och så tänker jag, att det är därför, att Ingemarerna har sökt att gå Guds vägar. Vi Ingemarer behöver inte frukta människor, vi ska bara gå Guds vägar."

Då lyfter gubben på ögonen, och så säger han: "Det här är en svår fråga, Ingmar. Jag tror, att jag ska gå in och fråga de andra Ingmarssönerna." Och så går far in i storstugan, och jag blir sittande. Och där får jag sitta och vänta och vänta, och far kommer inte tillbaka. Så, när jag har väntat i många timmar, blir jag led och går in till far. – "Ge dig till tåls där ute, Lill Ingmar!" säger far. "Det här är en svår fråga." Och jag ser alla de gamla, hur de sitter med slutna ögon och funderar. Och jag väntar och väntar och väntar väl än.

*

Han följde småleende efter plogen, som nu skred fram helt sakta, som om hästarna behövde vila. När han kom fram till dikeskanten, drog han in tömmarna och höll stilla. Han hade blivit alldeles allvarsam.

– Det är märkvärdigt, när man frågar någon till råds, så märker man själv vad som är rätt, ännu medan man frågar, då ser man på en gång vad man inte har kunnat finna ut på hela tre år. Nu ska det få bli, som Gud vill.

Han kände, att han måste göra det, och på samma gång syntes det honom så tungt, att allt mod förgick honom, när han tänkte därpå.

– Må gud stå mig bi! sade han.

Emellertid var inte Ingmar Ingmarsson den ende, som var ute i den tidiga morgonstunden. Nere på en stig, som slingrade fram mellan åkrarna, kom en gammal man gående. Det var inte svårt att se vad han hade för yrke, ty han hade en lång rödfärgsborste på axeln och var nedstänkt av färgfläckar alltifrån mössan och ända ut på skospetsen. Han såg sig ofta omkring, såsom vandrande rödfärgare bruka, för att finna en gård, som var omålad, eller en, där färgen var urblekt och avregnad. Han tyckte sig se än en, än en annan, som passade honom, men hade svårt att bestämma sig. Äntligen kom han upp på en liten kulle och fick syn p Ingmarsgården, som låg stor och väldig nere på platta dalbottnen.

– Å, herregud! sade han högt och tvärstannade i sin glädje. Boningshuset har inte varit målat på hundra år, det är ju svart av ålder, och uthusen har aldrig sett färg. Och en sådan mängd byggnader! utbrast han. Här har jag arbete ända till hösten.

Han hade inte gått långt, så varseblev han en karl, som gick och plöjde. "Se där en bonde, som är bosatt här och känner till trakten", tänkte rödfärgaren, "av honom kan jag få veta vad jag behöver veta om gården där borta." Han vek av från vägen, gick in på trädet och frågade Ingmar vad det var för en stor gård och om han trodde, att de skulle vilja låta rödfärga där.

Ingmar Ingmarsson ryckte till och såg på karlen, som hade han varit en gast. "Jag menar, att det är en rödfärgare", tänkte han, "och han kommer just nu!" Han blev alldeles förbluffad och kunde inte komma sig för med att svara.

Han kom så tydligt ihåg, att var gång någon hade sagt till fadern: "Ni skulle allt låta rödfärga det där stora, stygga huset ert, fader Ingmar", hade alltid gubben svarat, att det skulle han göra, det året, då Lill Ingmar gifte sig.

Rödfärgaren frågade än en gång och än en gång, men Ingmar stod tyst, som om han inte hade förstått.

"Har du nu blivit färdig med svaret där oppe i himmelen?" undrade han. "Är det här bud från far, att han vill, att jag ska gifta mig i år?"

Han var så slagen av tanken, att han utan vidare lovade karlen, att han skulle få arbete hos honom.

Sedan gick han vid plogen mycket rörd och nästan lycklig,

– Du ska få se, att det inte blir så tungt att göra det nu, sedan du så säkert vet, att far vill det, sade han.

ii.

Ett par veckor senare stod Ingmar och skurade en sele. Han såg ut att vara i dåligt lynne, och arbetet gick trögt för honom. "Om jag vore Vår Herre", tänkte han, gned ett par tag och började på nytt. "Om jag vore Vår Herre, skulle jag laga, att en sak blev gjord i samma stund, som man hade fattat beslut om att göra den. Jag skulle inte ge folk så lång tid att tänka och tänka omigen och grubbla över allt, som står i vägen. Jag skulle inte bry mig om att dem tid att blanka seldonen och måla åkkärran, jag skulle ta dem direkt från plogen."

Han hörde en kärra rulla på vägen, såg ut och kände genast igen hästen och åkdonet.

– Riksdagsman från Bergskog kommer hit! ropade han inåt köket, där hans mor gick och sysslade. Strax hörde han, att hon lade ved i spisen och att kaffekvarnen kom i gång.

Riksdagsmannen körde in på gården. Där blev han sittande utan att stiga ur.

– Nej, jag ska inte gå in, sade han, jag vill bara tala ett par ord med dig Ingmar. Jag har ont om tid, ska ner till sockenstugan på stämma.

– Mor ville nog bjuda på kaffe, sade Ingmar.

– Tack, men jag får passa på tiden.

– Det var längesedan riksdagsman var här nu, sade Ingmar och trugade. Hans mor kom också ut på dörrtröskeln och hjälpte till.

Inte ska väl riksdagsman resa, utan komma in och få en tår kaffe?

Ingmar knäppte upp fotsacken, och riksdagsmannen började röra på sig.

– Ja, när mor Märta själv bjuder, får jag väl vara lydig, sade han.

Han var en stor, grann karl, rörde sig lätt och var som av en helt annan människoätt än Ingmar och hans mor, som voro fula, med sömniga ansikten och tunga kroppar. Men han hade stor vördnad för gammalfolket i Ingmarsgården och skulle gärna ha bytt bort sitt vackra utseende för att se ut som Ingmar och vara en av Ingmarssönerna. Han hade alltid tagit Ingmars parti mot sin dotter och blev lätt om hjärtat vid att bli så väl mottagen.

Om en stund, då mor Märta kom in med kaffet, började han framföra sitt ärende.

– Jag tänkte, sade han och harskade sig, jag tänkte tala om hur vi ämnade ställa för Brita.

Koppen, som mor Märta höll i handen, darrade en smula, så att teskeden skramlade på fatet. Sedan blev det ängslande tyst.

– Vi har tänkt, att det blir bäst, att hon far över till Amerika.

Han höll upp en än en gång. Det var samma tystnad. Han suckade över de här svåråtkomliga människorna.

– Det är redan biljett köpt åt henne.

– Hon kommer väl hem först? sade Ingmar.

– Nej, vad skulle hon hemma att göra?

Ingmar blev tyst på nytt. Han satt med ögonlocken nästan slutna och var så stilla som en sovande. I hans ställe började nu mor Märta göra frågor.

– Hon ska väl ha kläder?

– Det är allt i ordning, det står en kista packad hos köpman Lövberg, där vi tar in, när vi är i staden.

– Och riksdagsmansmoran far inte in och möter henne?

– Ja, hon ville nog fara, men jag säger, att det är bättre att slippa råkas.

– Det kan så vara, det.

– Det ligger biljett och pengar och väntar henne hos Lövbergs, så hon får allt, vad hon behöver.

– Jag tyckte Ingmar skulle veta't, så att han inte mer behöver lägga sig den här saken på hjärtat, sade riksdagsmannen.

Nu teg mor Märta också, hon satt med huvudduken nergliden i nacken och såg ner på förklädet.

– Nu ska Ingmar börja tänka på ett nytt gifte.

Det tego båda två lika tappert.

– Mor Märta behöver hjälp i det stora hushållet. Ingmar ska se till, att hon får en lugn ålderdom.

Riksdagsmannen höll upp och undrade om de hörde vad han sade.

– Jag och min hustru ville ju göra allt gott igen, sade han till sist.

Under tiden satt Ingmar och lät sig genomträngas av en stor glädje. Brita skulle till Amerika, och han behövde inte gifta sig med henne. Ingen mörderska skulle bli husmor i den gamla Ingmarsgården. Han satt tyst, därför att han inte fann det anständigt att genast visa hur nöjd han var, men nu började han tycka, att det var passande att yttra sig.

Riksdagsmannen satt nu tyst, han också. Han visste, att han fick lov att ge gammelfolket tid att betänka sig. Så sade då Ingmars mor:

– Ja, nu har Brita tjänat ut sitt straff, nu kommer turen till oss andra.

Gumman ville med detta säga, att om riksdagsmannen önskade någon hjälp av Ingmarssönerna som lön för att han hade jämnat vägen för dem, så ville de inte undandra sig, men Ingmar fattade orden annorlunda. Han ryckte till och var som vaknad ur sömnen. "Vad skulle far säga om det här?" tänkte han. "Om jag nu lägger fram den här saken för honom, vad skulle han då säga? 'Du ska inte tro, att du kan göra narr av Guds rättvisa', säger då far. 'Du ska inte tro, att han låter det ske ostraffat, om du låter Brita ensam bära all skuld. Om hennes far vill förkasta henne för att göra sig behaglig för dig och få låna pengar av dig, så ska du ändå gå Guds vägar, du, Lill Ingmar Ingmarsson.'

"Jag tror nog, att farsgubben vakar över mig i den här frågan", tänkte han, "han har visst skickat hit Britas far för att visa mig hur styggt det är att vilja lägga allt på henne, stackare. Jag menar han har sett, att jag inte har haft stor lust att resa de här sista dagarna."

Ingmar reste sig. slog konjak i kaffet och lyfte koppen.

– Nu tackar jag riksdagsman för att han har kommit hit i dag, sade han och skålade med honom.

iii.

Hela förmiddagen hade Ingmar arbetat med björkarna vid porten. Han hade först satt upp en ställning där, sedan hade han fattat om björktopparna och böjt dem mot varandra, så att de bildade ett valv. Träden lämpade sig motvilligt, sleto sig lösa gång på gång och reste sig kappraka.

– Vad ska det där bli till? sade mor Märta.

– Jag tycker de kan växa så här nu en tid, sade Ingmar.

Det blev middagsvila, och när man hade slutat måltiden, gick arbetsfolket ut p gårdsplanen och lade sig att sova där. Ingmar Ingmarsson sov också, men han låg på en bred sång i lillkammaren innanför storstugan. Den enda, som höll sig vaken, var husmodern. Hon satt och stickade i det stora rummet.

Dörren till förstugan öppnades sakta, och in kom en gumma som bar två stora korgar hängande i ett ok över nacken. Hon hälsade mycket stilla, satte sig på en stol vid dörren och lyfte utan att säga något locket av korgarna. Den ena var full av torkade skorpor och kringlor, den andra av färska, glänsande limpor. Husmodern kom genast och började göra affärer. Hon kunde nog annars hålla på styvern, men hon var svag för något gott att doppa till kaffet.

Medan hon valde bland limporna, gav hon sig i samspråk med gumman, som hade lätt för att tala liksom de flesta, som gå från gård till gård och känna många människor.

– Ni, Kajsa, är en klok människa, som man kan lita på, sade Ingmarsmoran.

– Å ja, sade den andra, som jag inte hade vett att tiga med somt jag hör, skulle många komma i luven på varandra.

– Men ibland tiger ni rent för mycket, Kajsa.

Gumman såg upp och förstod vad hon menade.

– Gud nåde mig så visst! sade hon och fick tårar i ögonen. Jag talade med riksdagsmansmor i Bergskog, men jag skulle ha gått till er.

– Jaså, ni talade med riksdagsmansmor! Det var ett oändligt förakt i tonfallet, varmed hon uttalade det långa ordet.

Ingmar Ingmarsson spratt upp ur sömnen vid att dörren till storstugan sakta öppnades. Ingen kom in, utan dörren blev stående på glänt. Han visste inte om den hade gått upp av sig själv eller om någon hade öppnat den. Sömnig som han var, blev han liggande stilla och hörde då, att det talades i det yttre rummet.

– Säg mig nu, Kajsa, hur ni kom underfund med att Brita inte tyckte om Ingmar! sade modern.

– Det hörde man ju strax från början, att folk sa, att föräldrarna tvingade henne, sade gumman undvikande.

– Tala ni rent ut, Kajsa, för när jag frågar, så behöver ni inte krusa för att säga sanningen. Jag tänker jag tål att höra vad ni kan säga.

– Jag ska säga, att var gång jag kom till Bergskog på den tiden, tyckte jag hon såg förgråten ut. En gång, då hon och jag var ensamma i köket på Bergskog, sa jag till henne: "Det är ett grant gifte du gör, du Brita." – Hon såg på mig, som om hon trodde att jag gjorde narr av henne. Och så sa hon: "Det må du säga, Kajsa. Grant är det." Hon sa det så, att jag tyckte jag såg framför mig Ingmar Ingmarsson, och han är ju inte vacker, men det hade jag aldrig tänkt på förr, för jag har alltid haft en stor aktning för Ingmarssönerna. Men nu kunde jag inte hjälpa, att jag drog på munnen litet. Då såg Brita på mig och sa än en gång: "Ja, grant är det", och vände sig ifrån mig och rusade in i kammaren, och jag hörde, att hon gav sig till att gråta.

Men när jag gick, tänkte jag för mig själv: "Det blir nog bra ändå, det där, allting blir bra för Ingmarssönerna." Jag undrade inte på föräldrarna; om jag hade haft en dotter och Ingmar Ingmarsson hade friat till henne, skulle jag inte ha givit mig någon ro, förrän hon hade sagt ja.

Ingmar låg kvar på sängen och lyssnade. "Detta gör mor med flit", tänkte han. "Hon har blivit undrande över den här stadsresan, som jag ska göra i morgon. Mor tror, att jag tänker fara och hämta hem Brita, mor vet inte, att jag är en sådan stackare, att jag inte kan."

– Nästa gång jag såg Brita, fortsatte gumman, var hon redan nerflyttad hit till Ingmarsgården. Jag kunde inte fråga henne strax hur hon trivdes, för det var fullt med folk inne i stugan, men när jag hade gått en bit bortåt lövhagen, kom hon efter mig. "Kajsa", sa hon, "har du nyss varit hemma på Bergskog?" – "Jag var där i förrgår", sa jag. – "Å, herregud, var du där i förrgår, och jag, som tycker, att jag inte varit hemma på många år!" Det var inte lätt att veta vad jag skulle säga henne. Hon var, som skulle hon ingenting tåla, utan genast börja gråta, vad jag än sa. – "Du kan väl gå hem och hälsa på", sa jag. – "Nej, jag tror aldrig jag kommer hem mer." – "Å, gå du!" sa jag till henne. "Det är vackert där oppe, hela skogen är full av bär, det är rött av lingon på kolbottnarna." – "Kära då", sa hon, och ögonen blevo stora på henne, "är det redan lingon?" – "Ja, du kan väl komma ifrån en dag, så att du får gå hem och äta dig mätt på bär?" – "Nej, jag tror inte jag vill", sa hon. "Om jag går hem, blir det bara värre att gå tillbaka hit."

"Jag har allt hört, att det var bra att vara hos Ingmarssönerna", sa jag. "Det är ett präktigt folkslag." – "Ja", svarade hon, "det är bra folk." – "Det är det bästa folket i socken", sa jag. "De är rättrådiga." – "Ja, det räknas inte för orätt att tvinga till sig en hustru." – "Klokt folk är det också." – "Ja, men de tiger med vad de vet." – "Säger de aldrig något?" – "Det är aldrig någon, som säger mer, än vad som just är nödvändigt."

Nu skulle jag gå, men så kom det för mig att säga: "Ska det bli bröllop här eller hemma hos dig?" – "Vi ska fira det här på gården, här är bättre utrymme." – "Se då till, att de inte skjuter opp bröllopet för länge!" sa jag. – "Vi ska gifta oss om en månad", sa hon.

Men när jag skulle gå ifrån Brita, tänkte jag på att Ingemarssönerna hade fått dålig skörd, och jag sa, att jag inte trodde att de skulle göra något bröllop det året. "Ja, då får jag gå i sjön", sa Brita.

Så om en månad fick jag höra, att bröllopet hade blivit uppskjutet, och det föll mig in, att det inte skulle gå väl, så jag gick opp i Bergskog och talade med riksdagsmansmoran. "De lagar nog till det galet där nere på Ingmarsgården", sa jag. – "Ja, vi får vara nöjda med hur de lagar", sa hon. "Vi tackar Gud var dag, som har fått vår dotter så väl försörjd."

"Mor behövde inte göra sig så mycket besvär", tänkte Ingmar Ingmarsson, "för det är ingen från den här gården, som far och möter Brita. Hon behövde inte ha blivit så rädd för äreporten, det är bara sådant, som en karl gör för att kunna säga till Vår Herre: jag vill nog. Du måtte väl se, att jag har ämnat att göra det. Men att verkligen göra det, det är en annan sak."

– Sista gången jag såg Brita, fortfor Kajsa, var det mitt i vintern, då var det hög snö. Jag kom på en smal väg långt inne i vilda skogen, och där var tungt att gå, för det hade börjat töa, och snösörjan gled undan för fötterna. Så fick jag se en, som satt på snön och vilade, och när jag kom närmare, så kände jag igen Brita. "Går du ensam här oppe i skogen?" sa jag till henne. – "Ja, jag är ute och går." Så blev jag stående och såg på henne, jag kunde inte begripa vad hon hade där att göra. – "Jag är ute och ser om här finns några branta berg", sa då Brita. – "Kära hjärtandes, är det för att kasta dig själv utför?" sa jag, för hon såg ut, som ville hon inte leva.

"Ja", sa hon, "jag skulle nog kasta mig ut för ett berg, om jag bara funne ett, som var högt och brant." – "Du skulle allt skämmas, du, som du har det ställt för dig." – "Ja, ser du, jag är elak, jag, Kajsa." – "Ja, jag tror det." – "Jag kommer allt att göra något ont, så det vore bättre jag finge dö." – "Det är bara joller, barn." – "Jo, jag blev elak, när jag flyttade dit ner. "Så kom hon nära mig och var alldeles vild i ögonen. "De bara tänker ut hur de ska pina mig, och jag tänker bara på hur jag ska pina dem igen." – "Å nej, Brita, det är gott folk." – "Nej, de bara tänker på hur jag ska få skam." – "Har du sagt det till dem?" – "Jag talar aldrig med dem. Jag bara tänker på hur jag ska göra dem ont."

"Jag tänker på om jag ska sätta eld på gården. Jag vet han tycker om den. Jag tänker också på att jag vill ge gift åt korna. De är så fula och gamla och vita kring ögonen, som om de vore släkt med honom." – "Den hunden, som skäller, biter inte", sa jag. – "Något ska jag göra honom", sa hon, "annars får jag ingen själaro." – "Du vet inte vad du säger", sa jag, "du ämnar visst göra ända på din själaro i stället."

Då slog hon om med ens och började gråta. Hon blev mild och sa, att hon hade det så svårt med de onda tankarna, som kom över henne. Så följde jag henne hem, och när vi skildes åt, lovade hon att inget ont göra, om jag bara teg.

Sedan tänkte jag mycket på vem jag skulle tala med, sade Kajsa, jag tyckte det var svårt att gå till storfolk som ni.

Det ringde i vällingklockan på stalltaket, det var slut på middagsrasten. Mor Märta fick bråttom att avbryta Kajsa.

– Hör ni, Kajsa, tror ni, att det någonsin kan bli bra mellan Ingmar och Brita?

– Hur? sade gumman häpen.

– Jag menar, om hon nu inte skulle till Amerika, tror ni hon vill ta honom?

– Inte tror jag något. Nej, det tror jag väl inte.

– Hon gåve honom nog nej.

– Ja, det gjorde hon.

Ingmar satt inne på sängen med benen över sängkanten.

– Nu fick du visst vad du behövde, du Ingmar, nu tror jag du reser i morgon, sade han och slog knutnäven mot sängkanten. Nej män, att mor kan tro, att hon får mig att stanna hemma med det, att hon visar mig, att Brita inte tycker om mig!

Han dunkade gång på gång mot sängkanten, som om han i tankarna slog ner något hårt, som gjorde motstånd.

– Nu vill jag dock pröva på den här saken än en gång, jag. Vi Ingemarer börjar om på nytt, vi, då något har gått galet. Ingen riktig karl kan låta sig nöjas med att ett kvinnfolk går och blir tokig av agg till honom.

Aldrig hade han känt så djupt vilket nederlag han hade lidit, och han brände av längtan efter någon sorts upprättelse.

– Det vore väl tusan, om jag inte skulle lära Brita att trivas på Ingmarsgården, sade han.

Han gav sängkanten ett sista slag, innan han reste sig för att gå ut till arbetet.

– Så säker som jag är, att det är Stor Ingmar, som har skickat hit Kajsa, för att jag skulle komma att göra den här stadsresan!

iv.

Ingmar Ingmarsson hade kommit in till staden och gick sakta upp mot det stora länsfängelset, som reste sig i ett präktigt läge på en liten kulle ovan stadsplanteringen. Han såg sig inte omkring, utan gick med de tunga ögonlocken nerfällda och släpade sig fram så mödosamt, som om han hade varit en urgammal man. Han hade lagt av den vackra sockendräkten för dagen och kom i svarta klädeskläder och stärkskjorta, som han redan hade knycklat till. Han var mycket högtidligt stämd, men alltjämt ängslig och motsträvig.

Ingmar kom upp på grusplanen framför fängelset, såg en vaktkonstapel och frågade honom om det var i dag, som Brita Eriksdotter skulle bli fri.

– Jag tror visst att det är en, som kommer lös i dag, sade konstapeln.

– Det är en, som suttit inne för barnamord, upplyste Ingmar.

– Ja visst, ja! Jo, hon slipper ut nu på förmiddagen.

Ingmar gick inte vidare, utan tog stöd mot ett träd och ställde sig att vänta. Inte en minut tog han ögonen från ingången. "Det är väl en och annan, som har gått in där, som inte har haft det för roligt", tänkte han.

– Jag vill inte bruka överord, sade han vidare, men kanske mången, som har gått in där, haft mindre svårt än jag, som står härutanför.

Jojomän, nu har ändå Stor Ingmar fört mig hit till att hämta bruden ur fängelset sade han så. Men inte kan jag säga, att Lill Ingmar är nöjd. Han ville allt, att hon skulle träda ut under en äreport och modern hennes skulle stå bredvid och lämna henne till brudgummen. Och så skulle de ha åkt till kyrkan med stort följe. Och hon skulle ha suttit grann och brudklädd bredvid honom och smålett under kronan.

Porten öppnades flera gånger: det var en präst, och det var fängelsedirektörens fru och jungfrur, som gingo neråt staden. Äntligen var det Brita, som kom. När porten gick upp, kände Ingmar en ryckning i hjärtat. "Nu är det hon", tänkte han. Ögonen föllo igen på honom, han blev som förlamad och gjorde inte en rörelse. När han tog mod till sig och såg upp, stod hon på trappsteget utanför porten.

Han såg henne stå stilla där ett ögonblick. Hon sköt tillbaka huvudduken, och med klara, obetäckta ögon såg hon ut över landskapet. Fängelset låg högt, och hon kunde över stad och skogshöjder se ända bort mot hemlandsbergen.

Sedan såg Ingmar henne skakas och böjas av någon osynlig makt. Hon slog händerna för ansiktet och satte sig ner på stentrappan. Ända fram till platsen, där han stod, hörde han hur hon snyftade.

Han gick nu fram över sandplanen, ställde sig nära henne och väntade. Hon grät så häftigt, att hon ingenting hörde. Han fick stå där länge.

– Gråt inte så, Brita! sade han till sist.

Hon såg upp.

– Å, Gud i himlen är du här! sade hon. I ögonblicket stod det för henne, allt hon hade gjort mot honom, och vad det måtte ha kostat på honom att komma. Hon gav till ett högt rop av glädje, kom och kastade sig om hans hals och snyftade på nytt.

– Tänk, som jag har längtat, att du skulle vara här! sade hon.

Ingmars hjärta började klappa, därför att hon hade blivit så glad åt honom.

– Vad säger du Brita, har du längtat? sade han och var rörd.

– Jag ville väl be dig om förlåtelse.

Ingmar rätade upp sig till hela sin längd och blev kall som en stenbild.

– Det blir väl tids nog med det, sade han, nu tycker jag inte vi ska stå här längre.

– Nej, det är ju inte något ställe att stanna på, sade hon ödmjukt.

– Jag har tagit in hos köpman Lövberg, sade Ingmar, när de vandrade vägen fram.

– Ja, det är där jag har min kista.

– Jag har sett den där, sade Ingmar, den är för stor att ställa bakpå kärran, vi får låta den stå kvar, tills det blir något annat bud.

Brita stannade och såg upp på Ingmar. Det var första gången han nämnde, att han ville föra hem henne.

– Jag har fått brev från far idag. Han sa, att du var med om att jag skulle resa till Amerika.

– Jag tänkte det kunde inte skada, att du hade något att välja på. Det var ju inte så visst, att du ville fara med mig.

Hon märkte väl, att han inte sade, att han önskade det, men det kunde väl också komma sig av att han inte på nytt ville tvinga sig på henne. Hon blev mycket tvehågsen. Det var väl inte något önskvärt att föra hem en sådan som hon till Ingmarsgården. "Säg till honom, att du far till Amerika! Det är den enda tjänst du kan göra honom", sade hon till sig själv. "Säg honom det, säg honom det!" eggade hon sig. Medan hon tänkte så, hörde hon någon säga:

– Jag är rädd, att jag inte är stark nog för att fara till Amerika. De säger, att man får arbeta hårt där. Hon tyckte alldeles, att det var en annan, som hade svarat, och inte hon själv.

– Ja, de säger så, sade Ingmar helt stilla.

Hon skämdes över sig själv, tänkte på att hon hade sagt till prästen denna morgon, att hon skulle gå ut i världen som en ny, bättre människa. Hon var mycket missnöjd, gick en lång stund tyst och undrade över hur hon skulle kunna ta sitt ord tillbaka. Men så snart hon ville yttra något i den vägen, hölls hon tillbaka av tanken, att om han ännu tyckte om henne, så vore det svart otacksamhet att åter visa av honom. "Kunde jag bara läsa hans tankar!" tänkte hon.

Så såg Ingmar, att hon stannade och stödde sig mot väggen.

– Jag blir yr av allt detta bullret och av att se så mycket människor.

Han räckte fram sin hand, och hon tog den, och de gingo hand i hand framåt gatan. "Nu ser vi ut som fästfolk", tänkte Ingmar, men hela tiden gick han och undrade på hur det skulle bli, då han komme hem, hur han skulle gå igenom det med sin mor och alla de andra.

När de kommo in på den Lövbergska gården, sade Ingmar, att hans häst var utvilad, så att, om hon inte hade något emot det, kunde de fara de första skjutshållen redan samma dag. Då tänkte hon: "Nu är det tid att säga, att du inte vill. Tacka honom nu och säg, att du inte vill!" Hon stod och bad till Gud, att hon skulle få veta om han hade kommit bara av barmhärtighet. Under tiden drog Ingmar fram kärran ur vagnsskjulet. Den var nymålad, fotsacken sken, och kuddarna hade nytt överdrag. Framme på skärmen satt en liten halvvissnad bukett av landsvägsblommor. Hon blev stående och betänkte sig, när hon såg den, och under tiden gick Ingmar in i stallet, lade selen på hästen och ledde ut honom. Hon såg då en likadan halvvissnad bukett mellan bogträna, börjad på nytt tro, att han verkligen var glad åt henne, och tänkte, att det var bäst att tiga. Annars skulle han törhända tycka, att hon var otacksam och inte förstod hur stort det var, det, som han bjöd henne.

De åkte framåt vägen, och för att få slut på tystnaden började hon fråga om ett och annat därhemifrån. För varje fråga hon gjorde påminde hon honom om någon, vars omdöme han fruktade. "Vad ska den undra", tänkte han, "vad ska den undra", tänkte han, "vad den ska göra narr!" Han gav henne endast enstaviga svar, och åter och åter kom det för henne, att hon skulle be honom vända. "Han vill inte ha mig, han är inte glad åt mig. Han gör detta bara av barmhärtighet."

Snart slutade hon att fråga, de åkte fram mil efter mil under djup tystnad. Men när de kommo till en gästgivargård, stod kaffe med färskt bröd i ordning för dem, och det var åter blommor på brickan. Hon förstod, att han hade beställt det så, då han hade rest förbi dagen förut. Var det också bara godhet och barmhärtighet? Var han glad i går? Var det först i dag han hade blivit ledsen, sedan han hade sett henne komma ut från fängelset? Nästa dag, då han hade hunnit glömma detta, bleve nog allt bra.

Brita var bliven mycket mild av ånger och ödmjukhet. Hon ville inte vålla honom ny sorg. Kanske han ändå verkligen.

De sovo över natten på en gästgivargård, men gåvo sig av i god tid och voro så långt komna, att de sågo hemsocknens kyrka vid tiotiden. När de foro förbi, var kyrkvägen full av folk och klockorna ringde.

– Herregud, det är Söndag! sade Brita och knäppte ovillkorligen samman händerna. Hon glömde allt annat för tanken, att hon ville fara upp till kyrkan och tacka Gud. Hon ville inviga det nya liv, som hon nu skulle leva, med en gudstjänst i den gamla kyrkan.

– Jag skulle gärna vilja gå i kyrkan, sade hon till Ingmar. I detta ögonblick tänkte hon inte alls på att det kunde vara svårt för honom att visa sig där med henne, hon var bara full av andakt och tacksamhet. Ingmar höll på att säga tvärt nej, han tyckte sig inte ha mod att möta de vassa blickarna och de nyfikna tungorna. "Men det ska ändå en gång ske", tänkte han och vek av uppåt kyrkvägen. "Det blir lika illa, när det blir."

När de körde in på kyrkbacken, sutto en mängd människor, som väntade på gudstjänsten, uppe på stengärdesgården och beskådade alla, som kommo. Då de kände igen Ingmar och Brita, började de viska, knuffa på varandra och peka. Ingmar såg på Brita. Hon satt med händerna knäppta och såg ut, som om hon inte visste var hon var. Hon såg inge människor, men Ingmar såg dem desto bättre. Somliga kommo springande efter kärran. Han undrade inte på att de sprungo och att de tittade. De visste väl inte om de hade sett rätt. De kunde väl inte tro, att han kom åkande upp till Guds hus med henne, som strypte barnet. "Det är för mycket", tänkte han. "Jag står rakt inte ut."

– Jag tänker det är bäst du går in i kyrkan strax, Brita, sade han, då han hjälpte henne ur kärran.

– Ja visst, sade hon. Det var till kyrkan hon ville, hon var inte kommen för att träffa människor.

Ingmar gjorde sig tämligen god tid med att sela av hästen och ge honom foder. Många hade ögonen fästade på Ingmar, men ingen tilltalade honom. När han var färdig att gå in i kyrkan, voro de flesta redan på sina platser, och man hade börjat sjunga ingångspsalmen. Ingmar såg över åt kvinnfolkssidan, när han gick framåt stora gången. Alla bänkar voro fullsatta utom en, och i denna satt bara en enda människa. Han såg genast, att det var Brita, och förstod, att ingen hade velat sitta bredvid henne. Ingmar gick ännu ett par steg, så svängde han av åt kvinnfolkssidan, gick in i bänken och satte sig bredvid Brita. När han kom in till henne, såg hon upp och gjorde stora ögon. Hon hade inte märkt något förut, nu förstod hon varför hon satt ensam i bänken. Då försvann den stora helgdagskänslan, som hon nyss hade erfarit, för en djup bedrövelse. Vad skulle detta bli av, vad skulle det bli av? Hon borde ju aldrig ha följt med honom.

Hon fick tårarna i ögonen, och för att inte börja gråta tog hon en gammal psalmbok, som låg framför henne på bänkhyllan, och började läsa i den. Hon bläddrade igenom både evangelier och epistlar utan att se ett ord för tårarna, som hon inte kunde hämma. Då lyste plötsligt något starkt rött emot henne. Det var ett bokmärket med ett rött hjärta som låg mellan bladen. Hon tog det och sköt det över till Ingmar.

Hon såg hur han gömde det i sin stora hand och förstulet såg på det. Strax efteråt låg det på golvet. "Vad ska det bli av oss, vad ska det bli av oss?" tänkte Brita och grät över psalmboken.

De gingo ur kyrkan, så snart prästen hade stigit ner från predikstolen. Ingmar spände för i all hast, och Brita hjälpte honom. Då välsignelsen var läst och psalmerna voro sjungna och kyrkfolket började komma ut, voro de redan borta. Båda tänkte ungefär samma tanke. Den, som har begått ett sådant brott, kan inte leva bland andra människor. Båda kände, att de hade suttit på skampallen i kyrkan. "Ingen av oss står ut med detta", tänkte de.

Mitt i sin bedrövelse fick Brita se Ingmarsgården och kände knappt igen den, så lysande röd som den låg där. Hon kom ihåg, att det alltid hade sagts, att gården skulle rödfärgas, när Ingmar gifte sig. Sist hade bröllopet blivit uppskjutet, därför att han inte velat bekosta målningen. Hon förstod, att han hade velat göra allt riktigt gott, men så hade det blivit honom för tungt.

När de körde in på Ingmarsgården, satt folket vid middagsbordet.

– Nu har vi husbonden här, sade en av drängarna och såg ut. Mor Märta lyfte knappast på de sömniga ögonlocken, då hon reste sig.

– Nu stannar ni alla här inne! sade hon. Ingen behöver stiga opp från bordet.

Gumman gick tungt över golvet, folket, som såg efter henne, lade märket till att hon liksom för att föröka sin myndighet var högtidsklädd med silkesschal över skuldrorna och silkeskläde på huvudet. Hon stod redan i förstudörren, när hästen stannade.

Ingmar hoppade genast ur, men Brita blev sittande. Han kom över till hennes sida och knäppte upp fotsacken.

– Ska du inte stiga ur?

– Nej, jag ska inte. Hon hade brustit i gråt och häll händerna för ansiktet. Jag skulle aldrig ha kommit tillbaka, sade hon och snyftade.

– Å, men stig nu ur! sade Ingmar.

– Låt mig fara tillbaka till staden! Jag är inte god nog åt dig.

Ingmar tänkte kanske, att hon hade rätt häri. Han sade ingenting, men stod med fotsacken i handen och väntade.

– Vad säger hon? frågade mor Märta, där hon stod i förstudörren.

– Hon säger att hon inte är god nog för oss, sade Ingmar, ty Brita kunde inte göra sig hörd för gråts skull.

– Och varför gråter hon? frågade gumman.

– Därför att jag är en så arm synderska, sade Brita och tryckte händerna mot hjärtat. Hon tyckte, att det ville brista av sorg.

– Hur? frågade gumman åter.

– Därför att hon är en så arm synderska, upprepade Ingmar.

När Brita hörde, att han upprepade hennes ord med kall, likgiltig röst, bröt med ens sanningen in på henne. Nej, aldrig skulle han ha stått så där och upprepat de orden för modern, om han hade tyckt om henne, om han hade haft ett spår av kärlek för henne. Det var ingenting att undra över längre. Nu visste hon vad hon behövde veta.

– Varför stiger hon inte ur? frågade gumman.

Brita bekämpade gråten och svarade själv högt:

– Därför att jag inte vill bringa Ingmar i olycka.

– Jag tänker hon talar rätt, sade matmodern. Låt du henne resa, Lill Ingmar! Du ska då veta åtminstone, att annars blir det jag, som far. Jag sover inte en natt under samma tak som en sådan där.

– Låt oss för Guds skull resa! jämrade sig Brita. Ingmar svor till, vände hästen och hoppade upp i kärran. Han var led vid alltihop och gitte inte kämpa längre.

När de voro utkomna på vägen, mötte de kyrkfolk gång på gång. Ingmar blev besvärad av det och körde plötsligt in på en liten skogsväg, som hade varit landsväg förr i tiden. Den var stenig och backig, men väl farbar för enspännare.

Just som han vek in där, ropade någon åt honom. Han såg sig om. Det var postbudet, som räckte honom ett brev. Ingmar tog det, stoppade det i fickan och körde in i skogen.

Så snart han var så långt kommen, att ingen kunde se honom från vägen, höll han stilla och tog fram brevet. I samma stund lade Brita handen på hans arm.

– Läs det inte! sade hon.

– Ska jag inte läsa det?

– Nej, det är ingenting att läsa.

– Hur kan du veta det?

– Det är från mig, det där brevet.

– Då kan du själv säga mig vad som står i det.

– Nej, det kan jag inte.

Han såg på henne. Hon var blossande röd, och ögonen voro vilda av ängslan.

– Jag tror jag läser det där brevet ändå, jag sade Ingmar. Han började bryta det. Då gjorde hon ett försök att rycka det till sig. Han höll emot och fick upp det ur kuvertet.

– Å, herregud, jämrade hon sig, ingenting ska då besparas mig! Ingmar, bad hon, läs det om ett par dar, då jag är på väg!

Han hade det redan utbrett och började ögna igenom det. Hon lade handen över papperet.

– Hör nu, Ingmar, det var fängelseprästen, som fick mig att skriva det, och han lovade att behålla det och sända det till dig, då jag redan var ombord på ångbåten. Nu har han skickat av det för tidigt. Du har inte rätt att läsa det än. Låt mig bara komma bort, Ingmar, innan du läser det!

Ingmar gav henne ett vredgat ögonkast, hoppade ur kärran för att få vara i fred och ställde sig att läsa brevet. Hon var i likadant uppror, som hon hade kunnat vara förr i världen, då hon inte hade förmått att driva igenom sin vilja.

– Det är inte sant, det, som står där. Prästen övertalade mig att skriva. Jag tycker inte om dig, Ingmar.

Han såg upp från brevet, gav henne en stor, förundrad blick. Då blev hon tyst, och ödmjukheten som hon hade lärt i fängelset, kom åter upp i henne och betvang henne. Hon led väl inte större smälek, än hon hade förtjänat.

Ingmar stod och stävade med brevet. Plötsligt kramade han ihop det otåligt, och ur hans strupe kom ett ljud, som var snarlikt en rossling.

– Jag kan inte bli klok på det, sade han och stampade i marken. Det går runt för ögonen. Han kom över till Britas sida och grep henne hårt i armen. Är det sant, som det står i brevet, att du tycker om mig? Han var förbistrat rå i stämman och gräslig att se på. Brita satt tyst. Står det där i brevet, att du tycker om mig? upprepade han och såg snarast förbittrad ut.

– Ja, sade hon tonlöst.

Han skakade hennes arma och slängde den ifrån sig.

– Så du ljuger, sade han, så du ljuger! Han log högt och rått och förvred ansiktet fult.

– Det vet Gud, sade hon högtidligt, att jag har bett honom var dag att få se dig, innan jag reste.

– Vart ska du resa?

– Jag ska väl resa till Amerika.

– Du ska så fan heller.

Ingmar var alldeles från sans och samling, han stapplade ett par steg inåt skogen, där kastade han sig ner på marken, och nu var det hans tur att gråta. Brita kom efter och satte sig bredvid honom. Hon var så glad, hon visste inte hur hon skulle bärga sig för att inte skratta högt.

– Ingmar, Lill Ingmar! sade hon och gav honom hans smeknamn.

– Du, som tycker, att jag är så ful!

– Det tycker jag visst.

Ingmar slängde undan hennes hand.

– Låt mig nu tala om det för dig!

– Ja, du får väl tala.

– Minns du vad du sade på tinget för tre år sedan?

– Ja.

– Att om jag bytte om håg, skulle du vilja gifta dig med mig?

– Ja, jag minns.

– Det var efter detta, som jag började tycka om dig. Jag hade aldrig trott, att en människa kunde säga något sådant. Det var övermänskligt, att du kunde säga så till mig, Ingmar, efter allt jag hade gjort dig. När jag då såg på dig, tyckte jag, att du såg bättre ut än alla de andra, du var klokare än de alla, och du var den enda, som det var gott att leva tillsammans med. Jag blev så kär i dig, att jag tänkte, att du hörde till mig och jag till dig. Och först tog jag för alldeles givet, att du skulle komma och hämta mig, men sedan vågade jag inte tro det.

Ingmar lyfte upp huvudet.

– Varför skrev du inte?

– Jag skrev väl.

– Och bad mig förlåta dig! Det var väl ingenting att skriva om!

– Vad skulle jag ha skrivit?

– Om det andra.

– Skulle jag ha torts skriva det, jag?

– Nu hade jag så när inte kommit.

– Men, Ingmar, tordes jag skriva friarbrev efter allt, vad jag hade gjort dig? Sista dagen i fängelset skrev jag till dig, därför att prästen sa, att jag måste. Han tog brevet och lovade, att du skulle få det, när jag var rest. Och nu har han redan skickat av det.

Ingmar tog hennes hand, lade ut den på jorden och slog på den.

– Jag kunde slå dig, sade han.

– Du kan göra med mig vad du vill, Ingmar.

Han såg upp i hennes ansikte, som lidandet hade gett en ny skönhet. Han reste sig något och hängde sig tungt över henne.

– Det var nära, att jag hade låtit dig resa.

– Du kunde nog inte annat än komma.

– Jag ska säga dig: jag tyckte inte om dig.

– Det kan jag så väl förstå.

– Jag blev så glad, när jag fick höra, att du skulle till Amerika.

– Ja, far skrev, att du var nöjd.

– När jag såg på mor, tyckte jag inte jag kunde ge henne en sådan som du till sonhustru.

– Nej, det går inte an heller, Ingmar.

– Jag hade så mycken förargelse för din skull, ingen ville se åt mig, därför att jag hade ställt det så illa för dig.

– Nu tror jag du gör, som du sa nyss, sade Brita, du slår mig.

– Ja, det kan ingen människa begripa hur ond jag är på dig.

Hon satt tyst.

– När jag tänker på hur jag har haft det nu i dagar och veckor, började han på nytt.

– Å män, Ingmar!

– Ja, det är inte därför jag är ond, men jag hade ju kunnat låta dig resa.

– Höll du inte av mig, Ingmar?

– Nej då.

– Inte på hela resan?

– Inte ett ögonblick. Jag var bara led åt dig.

– När kom det igen?

– När jag fick brevet.

– Jag såg nog, att det var slut för dig, och det var därför jag tyckte att det var en sådan skam, att du skulle få veta, att det hade börjat för mig.

Ingmar började skratta helt lågt för sig själv.

– Vad är det Ingmar?

– Jag tänker på att vi har rymt ur kyrkan och blivit bortkörda från Ingmarsgården.

– Och det skrattar du åt?

– Ska jag inte skratta? Vi får väl bo på landsvägen som skojare. Det skulle far se!

– Du skrattar idag, men det går inte, Ingmar, det går inte, och det är mitt fel.

– Jag tänker det går, sade han, för numera bryr jag mig inte ett dyft om något annat än dig.

Brita var halvt gråtfärdig av ängslan, men han lät henne bara tala om gång på gång hur hon hade tänkt på honom och längtat. Han blev så småningom stilla som ett barn, som hör en vaggsång. Det var alltsammans helt annorlunda, än vad Brita hade väntat. Hon hade tänkt sig, att om hon råkade honom, då hon kom ut ur fängelset, så skulle hon genast tala om sitt brott och hur det tyngde henne, att hon bar inom sig så mycket ont. Hon hade velat säga honom eller modern eller vem som helst, som hade kommit, att hon visste hur mycket hon stod under dem alla. De skulle aldrig tro, att hon räknade sig som en av dem. Men hon fick inte säga något av allt detta till honom.

Till sist avbröt han henne och sade mycket stillsamt:

– Det är något, som du vill tala om för mig.

– Ja, det är så.

– Du tänker på det hela tiden.

– Natt och dag.

– Och det blandar sig in i allting.

– Det gör så.

– Tala om det nu, så blir vi två om att bära det!

Han satt och såg på hennes ögon, som hade något av skrämsel och vildhet i sig. De blevo lugnare, medan hon talade.

– Det är bättre för dig nu, sade han, när hon hade slutat.

– Det är som om det vore borta, svarade hon.

– Det är därför, att vi är två om det. Nu vill du kanske inte resa?

– Å, nog ville jag stanna, sade hon och knäppte händerna.

– Då ska vi fara hem, sade Ingmar och reste sig.

– Nej, jag törs inte, sade Brita.

– Mor är inte så farlig, sade Ingmar, bara hon förstår, att man vet vad man vill.

– Nej, aldrig vill jag driva henne från hennes hem. Jag kan inte se mig annan råd, än att jag får fara till Amerika.

– Jag ska säga dig något, sade Ingmar och log hemlighetsfullt, du behöver inte vara rädd. Det är en, som hjälper oss.

– Vem är det?

– Det är far. Han ställer nog så, att det går.

Det kom någon gående på skogsvägen. Det var Kajsa, men de kände knappast igen henne, eftersom hon inte hade oket och korgarna.

– God dag, god dag! sade de, och gumman kom fram och skakade hand med dem.

– Ja, här sitter ni, medan alla drängar på Ingmarsgården är ute och söker er.

Ni hade så bråttom ur kyrkan, fortfor gumman, så att jag inte hann råka er där, men jag ville ju hälsa på Brita, så jag gick ner till Ingmarsgården. På samma gång som jag kom prosten dit, och han var inne i storstugan, förrän jag hade hunnit hälsa en gång. Han ropade genast till mor Märta, innan han så mycket som hade tagit henne i hand: "Nu, mor Märta, får ni glädje av Ingmar! Nu syns det, att han är av den gamla stammen, nu får vi börja kalla honom Stor Ingmar." Mor Märta säger aldrig mycket, nu blev hon bara stående och knöt på huvudduken. – "Vad säger prosten?" sa hon då äntligen. – "Han har hämtat hem Brita", sa prosten. "och tro mig, mor Märta, det blir han ärad för, så länge han lever!" – "Å nej, å nej!" sa gumman. – "Jag höll på att komma av mig, när jag såg dem sitta i kyrkan. Det var bättre predikan, än jag kan hålla. Ingmar blir oss alla till en föresyn, såsom hans far var." – "Prosten talar om tunga nyheter", sa mor Märta. – "Är han inte kommen hem än?" – "Å nej, han är inte hemma, men kanske de först har farit till Bergskog."

– Sa mor så? utbrast Ingmar.

– Ja visst, och alltmedan vi har väntat på er, har hon skickat av det ena budet efter det andra för att leta efter er.

Kajsa fortfor att språka, men Ingmar hörde inte mer vad hon sade, utan var i tankarna långt borta. "Så kommer jag in i storstugan", tänkte han, "där far sitter med alla de gamla Ingemarerna. – 'God dag du, Stor Ingmar Ingmarsson!' säger far och kommer emot mig. – 'God dag, far, och tack för hjälpen!' – 'Ja, nu blir du bra gift', säger far, 'nu kommer allt det andra av sig själv.' – 'Aldrig hade jag kommit så långt, om inte ni hade stått mig bi', säger jag. – 'Det var ingen konst', säger far. 'Vi Ingemarer behöver bara gå Guds vägar.'"

Hos skolmästarns

I den socken där de gamla Ingmarssönerna bodde skulle ingen människa ännu i början på åttitalet ha kunnat tänka på att omfatta något nytt slags tro eller bevista någon ny sorts gudstjänst. Man hade nog hört talas om hur sekter uppstodo här och där i de andra Dalasocknarna och hur människor gingo ut i åar och sjöar och läto döpa sig med baptisternas nya döpelse, men man skrattade åt alltsammans och sade:

– Sådant där kan passa för dem, som bor i Äppelbo och i Gagnef, men det ska aldrig komma till vår socken.

Liksom man gärna höll fast vid alla andra gamla bruk, så var man också noga med att fara till kyrkan varje Söndag. Var och en kom, som kunde komma, även om vintern i den allra strängaste köld. Och just då var detta när nog nödvändigt. Man skulle inte ha kunnat härda ut i den oeldade kyrkan, då det var fyrtio graders kyla ute, om den inte hade varit alldeles fullpackad av människor.

Men man får inte tro, att människorna gingo så mangrant i kyrkan, därför att de hade någon synnerligen utmärkt präst. Kyrkoherden, som hade efterträtt den gamla prosten, som levde i Stor Ingmars ungdom, var en mycket god man, men det var omöjligt att tillskriva honom någon märkvärdig förmåga att utlägga Guds ord. På den tiden gick man i kyrkan för att ära Gud och inte för att bli road av en vacker predikan. När man sedan strävade hemåt på den blåsiga landsvägen, tänkte man: "Vår Herre har nog lagt märke till att du har varit i kyrkan denna kalla dag."

Detta var det viktiga, sedan kunde ingen rå för, om inte prästen hade sagt något annat än just detsamma, som man hade hört honom säga alla söndagar, sedan han hade fått pastoratet.

Men, sanningen att säga, var det nog så,, att de flesta voro alldeles nöjda med vad de fingo höra. De visste, att det, som prästen läste upp för dem, var Guds ord, och därför tyckte de, att det var vackert. Det var blott skolmästarn och en och annan av de gamla, betänksamma bönderna, som stundom sade till varandra:

– Den här prästen har egentligen endast en predikan. Han talar bara om Guds försyn och om hur Gud styr. Det går an, så länge sekteristerna hålla sig härifrån. Ty denna fästningen är illa försvarad och skulle falla vid första stöt.

Det förhöll sig verkligen så, att de kringresande predikanterna alltid drogo förbi socknen. Det tjänade ingenting till att fara dit, brukade de säga. Folket där ville inte veta av någon väckelse. Alla de kringresande, såväl som de väckta i grannsocknarna, höllo också de gamla Ingmarssönerna och deras sockenbor för stora syndare, och när de hörde klockorna från deras kyrka, sade de, att de ringde på detta sätt: "Sov i era synder! Sov i era synder!"

Alla i församlingen, både stora och små, blevo oerhört förargade, när de fingo veta, att folk talade på detta sätt om deras klockor. De visste ju, att ingen av sockenfolket försummade att läsa sitt fadervår, när kyrkklockorna ringde. Och att varje eftermiddag, då sexringningen ljöd, avstannade allt arbete både inne och ute, männen lyfte på hatten, kvinnorna nego, och alla stodo stilla så lång stund, som åtgår för att utsäga Herrans bön. Alla, som hade levat i den där socknen, måste också erkänna, att de aldrig hade tyckt Gud vara så väldig och så hedrad, som när de om sommarkvällarna sågo liarna hejdade och plogarna stannade mitt i fåran och sädeslasset lämnat mitt i avlastningen bara för ett par klämtslag. Det var, som om folket visste, att Vår Herre just då svävade fram över socknen på en aftonsky, stor och väldig och god och utsående välsignelse över hela jorden.

I den där församlingen hade de ännu inte skaffat sig någon skollärare, som hade genomgått seminarium, utan de hade en gammaldags skolmästare, som bara var en självlärd bonde. Denne var en duktig man, som ensam kunde läsa med hundra barn; han hade varit skolmästare i mer än trettio år och hade mycket stort anseende. Det var inte långt ifrån, att skolmästarn tyckte, att han hade hela församlingens andliga välfärd på sitt samvete, och han var ofta orolig över att de hade en präst, som alls inte kunde predika. Han höll sig emellertid stilla, så länge som det i de andra socknarna endast var tal om att införa en ny döpelse, men när han fick höra, att ordningen hade kommit till nattvardsgången och att folk började samlas här och där i stugorna för att begå nattvard, kunde han inte längre förbli likgiltig. Han var fattig själv, men han lyckades övertala några av de förnämsta bönderna att lämna honom pengar för att bygga ett missionshus.

– Ni känner mig, sade han till dem, jag vill endast predika för att behålla folk i den gamla tron. Men vart ska det bära åstad, om predikanterna överfaller oss med den nya döpelsen och den nya nattvardsgången och det inte finns någon, som säger folk vad som är en sann eller falsk lära?

Skolmästarn stod mycket väl hos kyrkoherden som hos alla andra. Han och prästen vandrade ofta fram och tillbaka på vägen mellan prästgården och skolhuset, fram och åter, fram och åter, som om de aldrig kunde bli färdiga med vad de hade att säga varandra. Kyrkoherden kom också ofta in till skolmästarns om kvällarna och satt i det trevliga köket vid den stora spisen och språkade med mor Stina, skolmästarns hustru. Han kom stundom till dem kväll efter kväll. Han hade det tråkigt hemma, hans hustru låg jämt till sängs, så att det var varken ordning eller reda i hans hus.

Nu var det en vinterkväll. Skolmästarn och hustrun sutto vid spisen och samtalade sakta och allvarligt, medan en liten tolvårig flicka lekte i ett hörn av rummet. Hon hette Gertrud och var dotter till skolmästarn. Hon var alldeles ljus, nästan vit i håret, rosig och rundkindad, men hon såg varken så klok eller så lillgammal ut, som skolmästarbarn bruka.

Den där vrån, där hon uppehöll sig, var hennes lekstuga. Där hade hon samlat ihop en hel mängd bitar av färgat glas, sönderslagna koppar och fat, runda stenar från älvstranden, fyrkantiga små träklotsar och annat sådant småplock.

En lång stund hade hon fått leka i ro för sig själv, varken far eller mor hade stört henne. Hon satt på golvet och ordnade och byggde med sina trästumpar och glasbitar, hade mycket bråttom och var rädd att bli påmind om läxor och arbete. Nej då, så väl det var! Det såg inte ut, som om det skulle bli något av med att räkna extra för far i kväll.

Hon hade stort arbete för handen, hon, där borta i sin vrå. Höll på med ingenting mindre än att skapa till en hel socken. Hela hemsocknen skulle hon bygga upp med både kyrka och skolhus. Älven och bron skulle vara med, de också, hon ville göra det riktigt fullständigt.

Hon hade redan hunnit med en god del. Hela den vida bergkransen, som gick runtom socknen, var rest av små och stora stenar. I alla klyftor hade hon planterat skog av små grankvistar, och med två spetsiga stenar hade hon rest Klackberget och Olofshättan, som stodo mittemot varandra på ömse sidor om älven och överskådade hela dalbottnen.

Den runda dalen mellan bergen hade blivit täckt med jord ur en av mors blomkrukor, och så långt var allt rätt, men hon hade inte kunnat få den grönskande och odlad, som den borde vara. Så tröstade hon sig med att detta kunde tänkas vara på våren, innan gräs och säd hade kommit upp.

Dalälven, som flöt bred och präktig genom socknen, hade hon däremot kunnat lägga ut riktigt tydligt med en lång, smal glasbit, och den gungande flottbron, som förband socknens båda delar, låg för länge sedan och sam på älvvattnet.

De avlägsnare gårdarna och byarna hade hon också redan märkt ut med röda tegelstensbitar. Långt uppe i norr mitt bland åkrar och ängar låg Ingmarsgården, men Kolåsens by låg rätt i öster uppe på bergssluttningen, och Bergsåna bruk befann sig längst i söder, där älven med forsar och fall bröt sig ut ur dalen och trängde fram genom ringberget.

Hon var egentligen färdig med allt det yttre. Landsvägarna löpte väl sandade och grusade mellan gårdarna och utmed älvstranden. Träddungar voro utplanterade här och där på slätten och invid boningshusen. Flickan behövde bara kasta en blick på sin byggnad av sten och jord och grankvistar för att se för sig hela socknen. Hon tyckte, att det var riktigt vackert.

Hon lyfte på huvudet gång på gång för att kalla på modern och visa henne underverket, men hon hejdade sig. Hon fann det alltjämt klokast att inte göra sig påmind.

Det, som nu återstod att göra, var det allra svåraste. Det var att bygga upp kyrkbyn, som bredde ut sig mitt i socknen på båda älvstränderna. Hon fick flytta om stenarna och glasbitarna många gånger, innan hon fick reda i allt vimlet. Kronofogdens hus ville tränga ut handelsboden, och häradshövdingens fick inte plats bredvid doktorns. Och bara detta att komma ihåg allt, som fanns där: kyrkan och prostgården, apoteket och postkontoret, de stora bondgårdarna med sina uthuslängor, gästgivargården, jägmästargården, telegrafstationen.

Till sist låg hela kyrkbyn där med sina vita och röda hus, inbäddade i grönt. Nu var det bara en enda sak, som fattades.

Hon hade haft så bråttom med allt detta andra för att få börja med skolhuset, som också skulle ligga där i kyrkbyn.

Hon måste ha mycken plats för skolan. Den skulle resa sig på älvstranden, ett väldigt, vitt tvåvåningshus med stor trädgård omkring och hög flaggstång på gården.

Hon hade sparat sina bästa klotsar till skolhuset, och ändå blev hon sittande och undrade hur hon skulle reda sig därmed. Helst hade hon velat bygga det alldeles sådant, som det var, med en stor skolsal på nedre botten och en i övervåningen och med köket och kammaren, där hon och föräldrarna bodde.

Men detta skulle ta lång tid. "De låter mig nog inte vara i fred så långe", tänkte hon.

Då hördes steg i förstugan, någon stampade av sig snön därute. I detsamma grep sig flickan genast an med byggandet. Nu kom kyrkoherden och pratade med mor och far, nu fick hon hela kvällen på sig. Och hon började med friskt mod lägga grund till ett skolhus, så stort som halva socknen.

Modern hade också hört stegen i förstugan. Hon reste sig och sköt fram till spisen en gammal länstol. I detsamma vände hon sig till sin man:

– Ska du säga det till honom nu i kväll?

– Ja, svarade skolmästarn, så snart jag kan komma åt.

Kyrkoherden kom nu in, frusen och förblåst och glad att få sitta vid brasan i ett varmt rum. Han var mycket språksam som vanligt. Man kunde i själva verket aldrig finna en angenämare man än kyrkoherden, när han kom in så där för att språka om smått och stort. Han talade ofantligt lätt och dristigt om allt, som hörde denna världen till, man skulle inte kunna tro, att det var samme man, som hade så svårt att predika. Men talade man med honom om andliga ting, blev han röd i ansiktet, sökte länge efter orden och sade aldrig något, som var av vikt. Det enda kunde vara, ifall han fick tala om hur Gud styr.

Bäst nu kyrkoherden satt där, vände sig skolmästarn till honom och sade mycket glatt:

– Nu ska jag tala om för kyrkoherden, att jag ska bygga ett missionshus.

Prästen blev alldeles blek, han riktigt sjönk ihop i länstolen, som mor Stina hade flyttat fram åt honom.

– Vad säger Storm? sade han. Ska här byggas missionshus? Vad ska man då med kyrkan och mig? Ska vi bort, vi?

– Kyrkan och kyrkoherden behövs nog ändå, sade skolmästarn tvärsäkert. Missionshuset ska stödja kyrkan, det är min mening. Det drar så många irrlärare kring landet, att kyrkan visserligen behöver hjälp.

– Jag trodde, att Storm var min vän, sade prästen med bedrövlig röst.

För ett par ögonblick sedan hade han kommit in trygg och glad, nu hade han på en gång fallit tillsammans så, att det nästan såg ut, som om det vore förbi med honom.

Skolmästarn förstod mycket väl varför kyrkoherden blev så förtvivlad. Han liksom alla andra visste, att kyrkoherden en gång hade haft ett mycket gott läshuvud, men att han hade levat om för mycket i ungdomen, så att han till sist hade fått slag, och sedan hade han aldrig kunnat bli sig lik igen. Han glömde oftast själv, att han endast var en ruin av en människa, men varje gång han blev påmind därom, kom en svart förtvivlan över honom.

Nu satt han alldeles som död i länstolen, och ingen vågade säga något på en lång stund.

– Inte får kyrkoherden ta saken på detta sättet, sade skolmästarn äntligen och sökte göra sin röst mycket låg och mild.

– Tyst, Storm! sade kyrkoherden. Jag vet, att jag inte har varit någon framstående predikant, men jag trodde inte, att ni skulle vilja ta ämbetet ifrån mig.

Storm slog ut med händerna och gjorde ett tecken, att något sådant visst inte hade varit hans mening, men han vågade ingenting säga.

Skolmästarn var en sextio års man, men trots allt arbete han hade pålagt sig var han ännu i sin fulla kraft. Det var en stor skillnad på honom och kyrkoherden. Storm var en karl så lång som någon i Dalarna, han hade svarta lockar kring huvudet, hyn var så mörk som koppar och ansiktet skarpt skuret. Han såg otroligt stark ut bredvid kyrkoherden, som var liten med insjunket bröst och kal panna.

Skolmästarns hustru tyckte, att eftersom mannen var den starkare, borde han också vara undfallande. Hon vinkade åt honom, att han skulle ge vika, men hur bedrövad han var, syntes intet tecken till att han ämnade avstå från företaget.

Skolmästarn började nu tala mycket långsamt och redigt. Han sade, att han var viss om att det inte kunde dröja länge, innan sekterismen trängde in i socknen. Och han sade, att det behövdes en plats, där man kunde få tala till folket på ett mera enkelt sätt, än som passade i kyrkan, ett ställe, där man fick välja sina texter, förklara hela bibeln och undervisa församlingen om betydelsen av alla de svåra ställena.

Hustrun tecknade åt honom, att han skulle tiga. Hon förstod, att prästen tänkte vid varje ord: "Jaså, jag har inte undervisat, jag har inte gett skydd mot otron. Jag måtte vara bra dålig, då min egen skollärare, en man, som bara är en självlärd bonde, tror, att han predikar bättre än jag."

Men skolmästarn teg inte, utan fortfor att tala om allt, som måste göras för att skydda hjorden, innan vargarna föllo över den.

– Men jag har inte sett till några vargar, sade prästen.

– Jag vet, att de är på väg, sade Storm.

– Och det är ni, Storm, som öppnar dörren för dem.

Han reste på sig där han satt i länstolen. Skolmästarns ord hade retat honom. Han blev röd i ansiktet och återtog något av sin värdighet.

– Kära Storm, låt oss inte tala mer om den här saken! sade han.

Han vände sig till husmodern och började skämta med henne om den granna bruden hon sist hade klätt, ty mor Stina var brudsäta i den socknen. Men bondkvinnan förstod all den förfärliga sorg över hans egen oförmåga, som var väckt inom honom. Hon grät av medlidande och kunde inte svara för tårarnas skull, så att kyrkoherden fick tala nästan ensam.

Hela tiden tänkte kyrkoherden: "Ack, ack, att jag hade kvar min ungdoms kraft och förmåga! Då hade jag ögonblickligen kunnat överbevisa den här bonden om hur illa han handlar."

Med ens vände han sig på nytt till skollärarn.

– Hur har Storm fått pengar?

– Vi har bildat ett bolag, sade Storm, och han nämnde några av bönderna, som hade lovat hjälpa honom, för att visa, att det var sådana karlar, som inte ville skada kyrkan eller prästen.

– Är Ingmar Ingmarsson också med? sade prästen. Det var, som om detta hade varit ett nytt dråpslag. Lika visst, som jag har litat på Storm, lika säker har jag varit på Ingmar Ingmarsson.

Men han sade intet mer om saken just då, utan vände sig till husmoder och pratade. Han märkte nog, att hon grät, men han låtsade inte därom.

Så om ett ögonblick var han åter över skolmästarn.

– Låt bli det, Storm! bad han. Låt det vara för min skull! Storm skulle inte tycka om, ifall någon satte upp en skola bredvid hans.

Skolmästarn satt och såg i golvet en stund och betänkte sig.

– Jag kan inte, kyrkoherden, sade han så och försökte med detsamma rycka upp sig till att se modig och lugn ut.

Prästen sade intet mer, utan det var dödsstilla i väl tio minuter.

Så steg han upp, satte på sig päls och mössa och gick mot dörren.

Hela kvällen hade han suttit och kämpat för att finna ord, som skulle bevisa Storm, att han gjorde orätt, inte bara mot honom, utan mot hela socknen, som han skulle förstöra med detta företag. Men fastän orden och tankarna trängdes inne i hans huvud, kunde han inte utsäga dem och få reda i dem därför att han var en bruten man.

När han gick mot dörren, fick han syn på Gertrud, som satt i sin vrå och lekte med sina glasbitar och klotsar. Han stannade och såg på henne. Hon hade synbarligen inte hört ett ord av samtalet, hennes ögon lyste av nöje, och hennes kinder voro rödare än vanligt.

Prästen blev slagen av att se så mycken glad sorglöshet bredvid sin egen tunga sorg och gick fram till henne.

– Vad gör du? sade han.

Flickan hade för länge sedan sin socken färdig. Hon hade till och med redan förstört den och börjat bed ett nytt företag.

– Om bara kyrkoherden hade kommit en liten stund förut! sade barnet. Jag hade en så vacker socken med både kyrka och skolhus.

– Nå, var har du den nu då?

– Jo, nu har jag förstört socken, nu håller jag på att bygga opp ett Jerusalem och.

– Vad säger du? Avbröt prästen. Säger du, att du har förstört socknen för att bygga ett Jerusalem?

– Ja, sade Gertrud, det var en så vacker socken, men vi läste om Jerusalem i skolan i går, och nu har jag förstört socken för att bygga ett Jerusalem.

Prästen blev sående och såg på barnet. Han strök sig över pannan för att bringa reda i tankarna.

– Det måtte visst vara någon större än du, som talar genom din mun, sade han.

Barnets ord syntes honom så märkvärdiga, att han upprepade dem för sig själv gång på gång. Medan han gjorde det, kom han in i sin vanliga tankegång och började undra på hur Gud styr och vilka medel han använde för att genomdriva sin vilja.

Han gick åter fram till skolmästarn och sade med sin vanliga vänliga röst och med en helt ny klarhet i ögonen:

– Jag är inte mer ond på er, Storm. Ni gör väl vad ni måste. Jag har i alla mina dagar tänkt mycket på hur Gud styr, fast jag inte kan komma till någon klarhet däröver. Och inte heller detta förstår jag, men jag förstår, att ni gör vad ni måste göra.

De sågo himmelen öppen

Samma vår, som missionshuset byggdes, blev det mycket häftig snösmältning, och vattnet steg högt i Dalälven. Det var märkvärdigt att se allt det vatten, som den våren bjöd på. Det kom regnande från himlen, det kom nerrusande i stora strömmar från bergen, det kom framsipprande ur jorden, det flöt vatten i vartenda hjulspår och varenda plogfåra. Och allt vattnet sökte sig ner till älven, som växte och växte och rullade fram med allt starkare fart. Den var inte mörk och blank och stilla som vanligt, utan gulgrå av allt det jordblandade vattnet, som strömmade ner i den, och så, som den kom framvältrande, uppfylld av timmerstockar och isstycken, såg den besynnerligt hemsk och hotfull ut.

Till en början bekymrade sig de vuxna inte mycket om vårfloden. Det var endast barnen, som sprungo ner till stranden, så snart de hade en ledig stund, och sågo på den rasande älven och allt det, som den fraktade med sig.

Snart var det inte bara stockar och isstycken, nej då. Den kom drivande med tvättbryggor och badhus. Och en liten stund senare kom den med båtar och spillror av sönderslitna flottbroar.

– Nog tar den vår bro snart, det gör den bestämt, sade barnen. De voro en smula ängsliga, men ännu mycket mer glada över att något så märkvärdigt skulle komma att ske.

Rätt som det var, kom en stor gran flytande med rot och grenar, och efter den seglade en asp med vit stam, och man kunde se från stranden, att de vida grenarna buro stora knoppar, som hade svällt ut i det långa badet. Och i nära följe med träden kom en liten hölada, vänd upp och ner. Den var ännu full med hö och halm och flöt på sitt tak som en båt på sin köl.

Men när sådana saker flöto förbi, kom stort folk också i rörelse. Man förstod, att älven hade gått över sina bräddar någonstädes upp i norr, och skyndade ner till stränderna med båtshakar och störar för att dra upp på land bohag och byggnader.

Långt norr ut i socknen, där det var gles bygd och ont om människor, stor Ingmar Ingmarsson ensam nere på älvstranden. Han var nu nära sextio år och såg ändå äldre ut. Ansiktet var grovt och fårat, kroppen höll han böjd, han såg lika tafatt och hjälplös ut som alltid.

Han stod och stödde sig på en lång och tung båtshake och såg ut över älven med en sömnig och dåsig blick. Älven brusade och skummade och drog stolt förbi med allt, som den hade rövat från stränderna. Det var, som om den hade velat håna bonden för hans långsamhet. "Inte blir det du, som kommer att ta ifrån mig något av det, som jag fraktar med mig", tycktes den säga.

Ingmar Ingmarsson lät flottbroar och båtskrov segla tätt förbi sig, utan att han gjorde ett försök att dra upp dem. "Det där blir i alla fall bärgat nere vid kyrkbyn", tänkte han.

Men inte en sekund tog han sina blickar från älven, utan lade märke till allt, som flöt förbi. Bland allt det andra kom något lysande gult flytande på några sammanspikade bräder ett gott stycke uppåt älven, och han varsnade det genast.

– Ja, det här har jag väntat på länge, sade han då högt för sig själv. Han kunde ännu inte riktigt se vad det gula var, men det var lätt att gissa för den, som visste hur småbarn i Dalarne bruka vara klädda. "Nu är det några, som har suttit och lekt på en tvättbrygga igen", tänkte han, "och inte har haft förstånd att gå i land, innan älven har tagit dem."

Det dröjde inte länge, förrän bonden såg, att han hade gissat rätt. Han kunde tydligt se tre små barn i gula vadmalskoltar och gula, runda hättor komma seglande utför älven på en illa sammanfogad brygga, som långsamt sönderslets av strömmen och av törnande isstycken.

Barnen voro ännu långt borta, men Stor Ingmar visste, att ett strömdrag i älven gick fram mot hans strand. Om nu Gud behagade låta ställa det så, att bryggan, där barnen sutto, kom in i det strömdraget, skulle det inte vara omöjligt att han kunde få upp dem på land.

Han stod fullkomligt stilla och skådade ut över älven. Då var det, som hade någon givit en stöt åt bryggan. Den svängde och vek av mot stranden. Barnen kommo så nära, att han såg deras små förskrämda ansikten och hörde deras gråt.

Men i alla fall voro de längre ute, än att han kunde nå dem från stranden med båtshaken. Då skyndade han ner till vattnet och började vada ut i älven.

Medan han gjorde så, hade han en märkvärdig känsla av att det var någon som ropade honom tillbaka: "Du är ingen ung karl nu längre, Ingmar, detta kan vara farligt för dig."

Han besinnade sig ett ögonblick och undrade om han hade rätt att våga livet. Hustrun, som han en gång hade farit och hämtat i fängelset, hade dött under vintern, och alltsedan hon hade gått bort, hade han mycket önskat att snart få följa henne. Men å andra sidan var sonen, som borde överta gården, inte vuxen än. Han måste väl härda ut med livet för gossens skull.

– Det får i alla fall bli som Gud vill, sade han.

Han var inte tafatt eller långsam nu längre, Stor Ingmar. När han gick ut i den forsande älven, satte han stadigt ner stången i bottnen för att inte bli bortryckt av strömmen och gav noga akt på isstycken och timmerstockar, som flöto förbi, så att han inte skulle bli kullstött av dem. Och när tvättbryggan kom, borrade han ner fötterna i älvbottnen, sträckte ut båtshaken och högg tag i den.

– Håll er fast! Ropade han till de små, för i och med detsamma gjorde bryggan en stor sväng, och det knakade i alla dess plankor. Men det usla byggnadsverket höll, och Stor Ingmar fick det ut ur värsta strömmen. Då släppte han bryggan, för han visste, att nu skulle den gå mot land av sig själv.

Han satte åter ner stången i älvbottnen och bände sig för att gå i land. Men härvid gav han inte akt på en stor timmerstock, som kom framrusande. Den törnade mot honom och träffade honom i sidan alldeles under armen. Det var en förfärlig stöt, stocken hade kommit med våldsam fart, och Stor Ingmar vacklade hit och dit i vattnet. Men han höll sig stadigt fast vid båtshaken och kom i land. Då han stod på stranden, vågade han knappast känna på sin kropp, hela bröstkorgen var visst sönderkrossad. Munnen blev genast full av blod. "Nu är det slut med dig, Stor Ingmar", tänkte han. Han kunde inte gå ett steg till, utan sjönk ner på strandvallen.

Det var de små räddade barnen, som gåvo alarm, så att folk kom till och han blev hemkörd.

Kyrkoherden blev hämtad till Ingmarsgården och stannade där hela eftermiddagen. När han kom hem på kvällen, gick han över till skolmästarns. Han hade erfarit saker under dagens lopp, som han kände behov av att få tala om.

Skolmästarn och mor Stina voro i djup sorg, ty de hade redan fått veta, att Ingmar Ingmarsson var död. Prästen däremot gick med lätta steg och hade något visst ljust och klart över sig, när han kom in till dem.

Skolmästarn frågade genast om han hade kommit i tid.

– Ja, svarade kyrkoherden, men det var inte jag, som var nödvändig härvidlag.

– Var det inte? sade mor Stina.

– Nej, sade kyrkoherden och log hemlighetsfullt, han hade hjälpt sig lika bra utan mig.

Det kan vara tungt mången gång att sitta vid en dödsbädd, började han på nytt.

– Jojomän, jojomän, nickade skollärarn.

– Ja, och framför allt, då den dör, som är främste mannen i socknen.

– Just så, ja.

– Men allting kan också vara så helt annorlunda, än man tänker.

Härmed teg kyrkoherden en stund och satt och stirrade framför sig. Hans blickar lyste en smula klarare än vanligt bakom glasögonen.

– Har ni, Storm, eller ni, mor Stina, hört det märkvärdiga, som hände Stor Ingmar, då han var ung? Frågade han.

Skolmästarn svarade, att de hade hört mycket om honom.

– Ja visst, men detta är det allra märkvärdigaste. Jag har inte fått höra det, förrän nu i dag där oppe på Ingmarsgården. Han teg en stund. Sedan fortsatte han:

– Stor Ingmar hade en god vän, som är torpare på hans gård.

– Ja, jag vet, sade skolmästarn. Han heter Ingmar, han med, folk kallar honom Stark Ingmar för skillnads skull.

– Just så, ja, sade kyrkoherden, fadern döpte honom till Ingmar av aktning för husbondefolket.

Men nu var det en gång, då Stor Ingmar var ung, det var ljus sommar och lördagskväll, och han och hans vän, Stark Ingmar, var lediga från arbetet. Och så tog de på sig sina helgdagskläder och gick hit ner till kyrkbyn för att förlusta sig.

Kyrkoherden höll inne och satt tyst och tänkte.

– Jag kan förstå, att det måtte ha varit en mycket vacker kväll, sade han eftersinnande, alldeles stilla och klar, en sådan, då jord och himmel byter färg, så att himlen synes gå över i ljust grönt och jorden är överdragen med tunna dimmor, som ger allting ett vitt eller blåaktigt utseende.

Men när Stor Ingmar och Stark Ingmar hade kommit hit ner och skulle gå över flottbron, var det, som om någon hade sagt till dem, att de skulle se oppåt. De gjorde så, och de såg himmelen öppen över sig. Hela himlavalvet var draget åt sidan som ett förhänge, och de båda stod hand i hand och såg in i all himmelens härlighet.

Har ni någonsin hört något sådant, mor Sting, och ni, Storm? sade kyrkoherden. De båda, Stor Ingmar och Stark Ingmar, stod där på bron och såg himmelen öppen!

De har egentligen aldrig talat om för någon vad de såg, utan de har endast sagt så mycket till barn och nära anförvanter, som de en gång har stått där på bron och sett himmelen öppen. Ingen främmande har fått veta det, för det har varit deras största skatt och heligaste gåva, att de har fått se himmelens härlighet.

kyrkoherden såg åter ner en stund, så suckade han djupt.

– Jag har aldrig förr hört något sådant omtalas, sade han. Han darrade lite på rösten, då han fortfor: Jag hade gärna velat stå där på bron med Stor Ingmar och Stark Ingmar och se himmelen öppen.

Nu i dag, så snart de hade fraktat hem Stor Ingmar till gården, sade kyrkoherden, befallde han, att de skulle hämta Stark Ingmar, och de skickade genast bud till honom, på samma gång som de sände efter doktorn och efter mig. Men Stark Ingmar var inte hemma, han gick lång oppe i skogen och högg ved och var inte lätt att finna. De sände bud på bud efter honom, och Stor Ingmar låg och ängslades, att han inte skulle få se honom före sin död.

Det dröjde så länge, att jag hann komma och doktorn kom, men Stark Ingmar kunde de inte finna reda på.

Stor Ingmar frågade inte mycket efter oss andra. Han var döden nära. "Jag ska snart dö, kyrkoherden", sade han. "Jag önskar bara, att jag innan dess kunde få se Stark Ingmar."

han låg på den breda sängen i lillkammaren, och den präktigaste bonad de hade var lagd över honom. Ögonen höll han öppna, han såg hela tiden ut efter något, som var lång borta och som ingen annan såg. De tre små barnen, som han hade räddat, hade de lyft opp i sängen till honom, och de satt stilla, hopkrupna vid hans fötter. När han någon gång tog blickarna från det där, som han såg långt borta, föll de på barnen, och då log han med hela ansiktet.

Så hade de äntligen funnit reda på torparen, och Stor Ingmar tog åter blicken till sig och smålog, när han hörde Stark Ingmars tunga steg ute i storstugan.

Då karlen stod bredvid sängen, tog han hans hand och klappade den sakta, så frågade han honom:

"Kommer du ihåg, du Stark Ingmar, när vi gick nere på kyrkbron och såg himmelen öppen?" – "Ja, ja, nog minns jag det, när vi två såg in i himmelen", sa Stark Ingmar.

Då vände sig Stor Ingmar helt mot honom. Han log och strålade, som hade han den ljuvligaste nyhet att omtala. "Jag går dit nu, jag", sa han till Stark Ingmar. Då böjde torparen sig fram och såg honom djupt in i ögonen. – "Jag kommer efter, jag", sa han. Stor Ingmar nickade åt honom. "Men du vet, att jag inte kan komma, förrän din son kommer hem från vallfarten." – "Ja, ja, jag vet", sa Stor Ingmar och nickade.

Efter detta drog han endast ett par djupa andetag, och så var han död.

Skolmästarns voro eniga med prästen om att detta var en vacker död. De sutto alla tre tysta en lång stund.

– Men, sade mor Stina plötsligt, vad menade Stark Ingmar med det, som han sa om vallfarten?

Prästen såg upp en smula förvirrad.

– Jag vet inte, sade han. Stor Ingmar dog just då, jag har inte haft tid att fundera på detta. Han sjönk i tankar. Det är bra märkvärdigt sagt, det har ni rätt i, mor Storm.

– Kyrkoherden vet, att de säger om Stark Ingmar, att han kan se in i framtiden.

Prästen satt och strök sig betänksamt över pannan liksom för att reda ut tankarna.

– Ingenting är så märkvärdigt som att tänka på hur Gud styr, sade han. Ingenting i världen är så märkvärdigt.

Karin Ingmarsdotter

Det var en förmiddag på hösten. Skolan var öppnad men det var förmiddagsrast. Skolmästarn och Gertrud kommo in i köket. De satte sig vid bordet, och mor Stina bjöd på kaffe.

Innan de hade hunnit dricka ur kopparna, fingo de främmande.

Den som kom var Halvor Halvorsson, en ung bonde, som hade öppnat en handelsbod i kyrkbyn. Han var från Timsgården och kallades därför oftast Tims Halvor. Han var en lång, vacker karl, men han såg nedstämd ut. Mor Stina bjöd också honom på kaffe. Han satte sig vid bordet och talade med skolmästarn.

Husmodern satt i pinnsoffan under fönstret och stickade. Hon satt så, att hon kunde se ut på vägen. På en gång blev hon röd i ansiktet och böjde sig fram för att se bättre. Men genast sökte hon se lugn ut och sade helt likgiltgt:

– Jag tror, att det är storfolk ute och går i dag, jag.

Handelsmannen hörde, att det låg något ovanligt i tonen, han reste sig och tittade ut. Han såg en lång, litet lutande kvinna och en halvvuxen gosse komma gående upp mot skolan.

– Om jag inte ser fel, är det där Karin Ingmarsdotter, sade mor Stina.

– Ja, nog är det Karin, bekräftade handelsmannen. Han sade intet mer, utan vände sig från fönstret och blickade runtom hela stugan, som om han hade spanat efter en undflykt. Men i nästa ögonblick gick han lugnt tillbaka till sin plats.

Det förhöll sig så, att förra sommaren, medan Stor Ingmar ännu levde, hade Halvor friat till Karin Ingmarsdotter. Han hade friat länge, det hade varit många om och men. Gammalfolket hade inte vetat om han var god nog. Det var inte för pengarnas skull, ty Halvor var rik, men hans far hade varit begiven på att dricka. Det kunde ju hända, att detta hade gått i arv. Till sist hade det dock blivit bestämt, att han skulle få Karin.

Bröllopsdagen hade varit utsatt och lysning uttagen hos kyrkoherden, men före första lysningsdagen gjorde Karin och Halvor en resa till Falun för att köpa vigselring och psalbok. De voro borta i tre dagar, och när de kommo tillbaka, sade Karin till fadern, att hon inte kunde gifta sig med Halvor, hon hade dock ingenting annat att klaga över, än att Halvor hade druckit sig full en gång under resan. Karin fruktade nu, att han skulle bli lik sin far. Stor Ingmar sade, att han inte ville tvinga henne, och Halvor blev avskedad.

Halvor tog detta mycket illa.

– Du drar över mig sådan skam, sade han till Karin, att jag inte kan bära den. Bad ska folk tänka om mig, då du förkastar mig på detta sätt? Det går inte an att göra sådant mot en hederlig karl.

Men Karin lät sig inte beveka, och Halvor hade varit olycklig och dyster alltsedan. Han kunde inte glömma den oförrätt Ingmarssönerna hade gjort honom.

Och där kom Karin, och här satt Halvor, och vad skulle det nu bli av?

Så mycket var visst, att det inte kunde bli någon försoning. Karin var gift sedan förra hösten med Eljas Elof Ersson. Hon och hennes man bodde på Ingmarsgården och regerade den, alltsedan Stor Ingmar hade dött på våren. Stor Ingmar hade lämnat efter sig fem döttrar och en son, men sonen var så ung, att han inte hade kunnat ta vid egendomen.

Emellertid kom Karin in i köket. Hon var bara några och tjugo år, men säkert hade hon aldrig sett riktigt ung ut. På många andra ställen skulle hon ha blivit ansedd för mycket ful, ty hon bråddes på sin släkt och hade tynga ögonlock, litet rödaktigt hår och ett strävt drag vid munnen. Men hos skolmästarns tyckte de om att se, att hon var så lik de gamla Ingemarerna.

Karin förändrade inte en min, när hon fick se Halvor utan gick långsamt och sävligt från den ene till den andre och hälsade. När hon bjöd Halvor handen, sträckte han fram sin så mycket, att de rörde vid varandra med de yttersta fingerspetsarna.

Karin gick alltid en smula framåtböjd. När hon närmade sig Halvor, tycktes hon luta huvudet litet mer än vanligt, men Halvor stod rakare och mer högrest, än han brukade.

– Så, att Karin är ute och går i dag, sade mor Stina och satte fram proststolen åt henne.

– Jag är så, jag, sade hon, det är lätt att gå nu, sedan det har frusit på.

– Ja, det har varit hård frost i natt, anmärkte skolmästarn.

Men efter detta blev det tyst i rummet. Ingen hade något mer att säga. Det förblev tyst under ett par minuter. Då reste sig Halvor, och de andra foro upp, som om de hade väckts ur en tung sömn.

– Nu får jag gå hem till boden, sade han.

– Halvor har nog inte så bråttom, sade husmodern.

– Det är väl inte jag, som kommer och driver bort Halvor? sade Karin. Hennes röst lät mycket ödmjuk, när hon tilltalade honom.

Så snart Halvor hade gått, var förtrollningne bruten, och skolmästarn visste genast vad han skulle tala om. Han såg på gossen, som hade kommit in med Karin. Honom hade ingen låtsat om förut. Det var en litet en, han kunde inte vara mycket äldre än Gertrud. Han hade ett ljust och lent barnaansikte, men det var något lillgammalt över honom, och inte var det svårt att se vilken ätt han tillhörde.

– Jag tror Karin kommer hit med en skolgosse, sade Storm.

– Det är min bror, svarade Karin, det är nu han, som är Ingmar Ingmarsson.

– Han är väl liten för det namnet, anmärkte Storm.

– Ja, far dog för tidigt.

– Det är ett sant ord, sade skolmästarn och hans hustru med en mun.

– Han har gått i storskolan i Falun, sade Karin. Det är därför han inte förr har kommit hit till skolmästarn.

– Ska inte Karin ställa så, att han får komma dit i år också?

Karin fällde ner de tunga ögonlocken och suckade djupt, men på detta gav hon inte något svar.

– Han lär vara snäll att läsa, sade hon.

– Ja, jag är bara rädd för att han ingenting kan få lära här hos mig. Han är väl lika lärd som jag själv.

– Å, nog vet jag, att skolmästarn kan mer än en sådan här liten en.

Det blev tyst igen, tills Karin började på nytt.

– Det är inte bara tal om skolgång. Jag ville också fråga skolmästarn och mor Stina om gossen kunde få bo här.

Skolmästarn och hans hustru sågo helt häpna på varandra. Ingen av dem kom sig för att säga något.

– Ja, vi är ju litet trångbodda, sade Storm slutligen.

– Jag tänkte, att jag skulle lämna smör och mjölk och ägg kanske i betalning.

– Ja, fördenskull.

– det vore allt en bra stor tjänst, sade den rika bondkvinnan.

Men mor Stina förstod, att Karin inte skulle be dem om något så besynnerligt, ifall hon inte vore i stort behov av hjälp. Hon gjorde raskt slag i saken.

– Karin ska inte behöva be oss mer, sade hon. Vi vill göra allt, vad vi förmår, för Ingmarssönerna.

– Tack! sade Karin.

Mor Stina och Karin talade sedan länge om hur Ingmar skulle ha det, men Storm tog Ingmar med in i skolan. Där satte han sig på bänken bredvid Gertrud. På hela första dagen sade han inte ett ord.

Tims Halvor höll sig borta från skolhuset en hel vecka, som om han hade varit rädd att åter råka Karin där. Men en förmiddag, då det var strömmande regn och inga kunder att vänta, kom det svåraste missmod över honom. "Jag duger ingenting till, ingen har någon aktning för mig", tänkte han och plågade sig, som han brukade, alltsedan Karin hade tillbakavisat honom. Till sist beslöt han sig att gå över till mor Stina för att få tala med en glad och vänlig människa.

Han stängde sin tomma bod, knäppte kavajen tätt om kroppen och gick över till skolan genom blåst och regn och skvalpande vattenpussar.

Halvor kände sig så nöjd med att åter vara i skolan, att han satt kvar där ännu, då det ringde till förmiddagsrast och Storm med de två barnen kom in till kaffet.

Det gingo alla tre fram och hälsade på honom. Han reste sig för skolmästarn, men när Ingmar räckte honom handen, hade han redan satt sig ner och talade så ivrigt med mor Stina, att han inte tycktes märka gossen. Ingmar stor kvar en stund alldeles tyst. Sedan gick han fram till bordet och satte sig. Han suckade flera gånger på samma sätt som Karin, så hon hade varit där.

– Halvor är här för att visa sin nya klocka, sade mor Stina. Och Halvor tog upp ur fickan ett nytt silverur och visade. Det var mycket vackert, ganska litet, med en förgylld blomma på boetten. Skolmästarn öppnade uret och gick in i skolan efter ett förstoringsglas, som han klämde fast i ögat, när han såg på verket. Han föll i hänryckning, stod en lång stund och gladde sig åt att se hur hjulen grepo in i varandra. Han hade aldrig sett ett så gott arbete, sade han. Äntligen lämnade han Halvor klockan tillbaka, och denne stoppade den på sig, men såg varken glad eller stolt ut, som människor bruka, när man berömmer vad de ha skaffat sig.

Ingmar teg stilla, medan han åt, men när han hade tömt kaffekoppen, frågade han Storm om han förstode sig på klockor.

– Ja, svarade skolmästarn, det vet du väl, att jag förstår mig på allting.

In tog då fram en klocka ur västfickan. Det var en stor, rund silverrova. Ful och klumpig föreföll den, framför allt num då de så nyss hade sett Halvors klocka. Kedjan, som den hängde på, var ful och klumpig, den också. Intet enda ornament fanns på boetten, men däremot en stor buckla. Det var inte mycket med den klockan. Glas hade den inte mer över visarna, och emaljen på urtavlan var skadad, den också.

– Den står, sade Storm och höll upp den till örat.

– Ja, sade gossen, jag undrar bara om skolmästarn tror, att någon kan laga den.

Storm öppnade klockan. Man kunde höra, att det skramlade i den, som om alla hjul vore lösa.

– Du måtte visst ha slagit in en spik med den här klockan. Den kan jag inte göra något för.

– Tror skolmästarn, att Klock-Erik kan göra något för den?

– Nej, inte mer än jag. Det är bäst, att du skickar den till Falun och får ett nytt verk i den.

– Ja, jag trodde så också, sade Ingmar och tog igen klockan.

– Hur i Herrans namn har du burit dig åt med den? frågade skolmästarn.

Gossen satt och sväljde en stund, som om gråten hade kommit honom i halsen.

– Det var fars klocka, sade han. Den blev så här illa skadad, när stocken kom och körde till far.

Nu blevo alla helt uppmärksamma, och Ingmar ansträngde sig för att fortsätta.

– Vi hade påsklov, så att jag var hemma, när det hände, och jag var den första, som kom ner till far, när han låg på stranden. Far låg och höll klockan i händerna. "Nu är det slut med mig, Ingmar", sa far, "jag är ledsen, att klockan har gått sönder, för jag vill, att du ska ge den till en, som jag har gjort illa mot, och hälsa ifrån mig." Så sa han vem det var, som skulle ha klockan. Han bad mig, att jag skulle ställa om, att den blev lagad i Falun, innan jag gav den till den, som skulle ha den. Men jag kom aldrig tillbaka till Falun, jag, och nu vet jag inte hur jag ska göra.

Skolmästarn började genast fundera över om han kände någon, som snart skulle resa in till staden, men mor Stina vände sig till gossen.

– Vem var det, Ingmar, som skulle ha klockan?

– Jag bet inte om jag ska säga det, sade gossen.

– Var det inte Tim Halvor, som sitter här?

– Jo, det var det, sade han lågt.

– Ge då Halvor klockan sådan den är, sade mor Stina, det blir han bäst nöjd med.

Ingmar reste sig lydigt, tog upp klockan och strök över den med rockärmen för att göra den så fin, som den kunde bli. Sedan gick han med långa steg över golvet.

– Jag ska hälsa från far och lämna den här, sade han och räckte fram klockan.

Halvor hade suttit tyst och mörk hela tiden, och när gossen nu kom med klockan, lade han handen över ögonen, liksom ville han inte se. Ingmar stod där rätt länge och höll klockan framför honom. Slutligen såg gossen gort till husmodern och tycktes begär hjälp.

– Saliga äro de fridsamma, sade hon då.

Halvor sträckte ut ena handen för att visa klockan ifrån sig. Då sökte också Storm hjälpa till.

– Jag tänker Halvor inte kan begära bättre upprättelse, sade han. Jag har alltid sagt, att om Ingmar Ingmarsson hade fått leva, hade han nog för länge sedan gett Halvor den äreresning, som han förtjänar.

De sågo nu hur Halvor med den handen, som han inte höll för ögonen, nästan mot sin vilja grep ut efter klockan och drog den till sig. Och sedan han hade fått den i sin hand, stack han in den under både rock och väst och gömde den.

– Den klockan tar ingen ifrån honom, sade skolmästarn och skrattade, när han såg hur väl Halvor knäppte igen kavajen över klockan. Halvor skrattade också. Han reste sig upp, rätade på sig och andades djupt. Färgen steg på hans kinder. Han blivkade omkring sig med glada, frimodiga ögon.

– Nu tror jag Halvor känner, att han har fått nytt liv, sade skolmästarns hustru.

Halvor stack nu handen innanför kavajen och tog fram sin egen nya klocka. Han gick över golvet bort till Ingmar, som åter hade satt sig vid bordet.

– När jag nu har tagit emot din fars klocka av dig, så ska du ta emot denna av mig, sade han.

Därmed lade han klockan på bordet och lämnade rummet utan att säga farväl till någon. Hela dagen gick han ute och drev på vägar och stigar. Det var ett par bönder från Västgården, som ville göra handel hos honom. De stodo och väntade utanför handelsboden ifrån middagen ända till aftonen, men ingen Tims Halvor kom till synes.

*

Elof Ersson från Eljasgården, som hade blivit gift med Karin Ingmarsdotter, hade haft en elak och girig far. Fadern hade alltid varit sträng mot sonen. När han var liten, hade han knappt fått äta sig mätt, och han hade varit mycket förtryckt även som vuxen. Den gamle hade ständigt drivit honom att arbeta, han hade aldrig fått gå bort på en dans, hade inte haft fred för arbete ens på söndagen. Och när Eljas Elof hade blivit gift, hade han inte fått bli sin egen, utan hade måst flytta till Ingmarsgården och gå under svärfadern. Och på Ingmarsgården fanns heller intet annat än arbete och sparsamhet. Men så länger Ingmar Ingmarsson levde, syntes Eljas Elof vara fullt nöjd, han bara trälade utan att begära något bättre. Folk sade, att Ingmarssönerna nu hade fått en måg efter sitt sinne, för Elof Ersson visste inte om, att det fanns något annat i världen än arbete.

Men så snart Stor Ingmar var död, började mågen att dricka och föra ett vilt liv. Han sökte upp alla glada karlar, som funnos i socknen, bjöd dem hem till sig på Ingmarsgården och drev omkring med dem i lekstugor och gästgivargårdar. Han upphörde alldeles att arbeta och drack sig full var dag. På endast ett par månader blev han en försupen stackare.

När hustrun, Karin Ingmarsdotter, första gången såg honom drucken, blev hon slagen av förstening. "Detta är Guds straff, därför att jag handlade orätt emot Halvor", tänkte hon genast.

Till mannen sade hon inte mycket för att förebrå eller varna. Hon såg snart, att han var ett träd, som var dömt till förruttnelse, och att hon aldrig skulle få varken stöd eller skugga av honom.

Men Karin Ingmarsdotters systrar voro inte så kloka som hon. De blygdes över det vilda livet och över att det skulle höras dryckeslarm och dryckesvisor från Ingmarsgården ända ut på landsvägen. De ömsom hånade och förmanade, och fastän svågern egentligen var en godmodig man, blev han dock stundom vred. Och det blev mycken ofrid i hemmet.

Karin tänkte då bara på att skaffa sina systrar ur huset, för att de skulle slippa var med om det elände hon själv levde i. Under sommaren gjorde hon bröllop åt de två äldsta, de båda yngre sände hon ut till Amerika, där de hade släkt, som hade kommit sig väl upp.

Till alla dessa systrar utbetalades deras arvslott, som var tjugutusen kronor. Karin hade fått gården, men det var bestämt, att den unge Ingmar skulle lösa sig till den, så snart han bleve myndig, och då skulle Karin och Eljas Elof flytta annorstädes.

Det var märkvärdigt, att Karin, så tafatt och obeslutsam som hon såg ut att vara, hade makt att rusta ut så många fåglar ur boet, skaffa dem män och bosättning och Amerikabiljetter. Hon var alldeles ensam om detta. Av mannen fick hon ingen hjälp av något slag.

Men mesta bekymmer gjordes Karin av brodern, han, som nu var Ingmar Ingmarsson. Han satte sig upp mot Karins man värre än någon av de andra syskonen. Gossen gjorde det inte med ord, utan med handling. En gång slog han ut allt brännvinet, som Eljas Elof hade skaffat hem, och en annan gång upptäckte svågern honom, då han försökte späda ut hans dryckesvaror med vatten.

När hösten kom, yrkade Karin på att gossen skulle få fara till storskolan i år som de andra åren, men mannen, som var hans förmyndare, satte sig emot detta.

– Ingmar ska bli en bonde som jag och hans far och min far, sade Eljas Elof. Vad ska han göra i storskolan? Tillvintern ska han och jag dra till skogen och bygga milor. Det blir den bästa lärdom han kan få. När jag var så gammal som han, låg jag i kolarkojan hela vintern igenom.

Karin kunde inte förmå honom att ändra mening utan måste nöja sig med att Ingmar gick kvar hemma.

Eljas Elof började nu visa sig mån om att vinna Ingmar. Framför allt tog han honom gärna med sig, när han for bort. Gossen följde ovilligt. Han ville inte vara med om svågerns supgillen. Då svor denne på att han inte skulle fara längre till kyrkan eller handelsboden, men hade han väl Ingmar uppe i kärran, reste han långa vägar med honom ner till smederna vid Bergsåna bruk eller till gästgivargården i Karmsund.

Karin var glad åt att mannen tog gossen med sig. Hon tyckte det var en säkerhet för att han inte skulle bli liggande i ett dike vid landsvägen eller köra ihjäl hästen.

En gång, då Eljas kom hem klockan åtta på morgonen, satt in och sov bredvid honom i kärran.

– Kom och ta reda på honom, och bär in honom! ropade Eljas till Karin. Gosstackarn har druckit sig full. Han kan inte gå in själv.

Karin blev så bestört, att hon liksom sjönk ihop. Hon måste sätta sig ner på trappsteget ett ögonblick, innan hon kunde bära in Ingmar.

När hon lyfte upp honom, såg hon, att han inte sov, men han var kall och sanslös som en död. Karin tog honom i sina armar och bar in honom i lillkammaren. Där stängde hon sig inne med honom och försökte få liv i honom.

Om en stund kom hon ut i storstugan, där Eljas satt och åt frukost. Karin gick tätt inpå honom och lade handen på hans skuldra.

– Det är bäst, att du gör di ett gott mål, sade hon, för om du har supit ihjäl min bror, lär du allt få sämre kost än här på Ingmarsgården.

– Å, så du kan prata, sade mannen, inte kan han må så illa av litet brännvin.

– Men det är ändå, som jag säger, sade Karin, och hon klämde sina hårda, magra fingrar in i karlens skuldra. Dör han, så nog ska du få dina tjugu år på fästning, du Eljas.

När Karin kom in till gossen igen, var han vaknad till liv, men han var förstörd i huvudet, och inte en lem kunde han röra. Han led svåra plågor.

– Tror du, att jag ska dö, Karin? sade han.

– Å, nej då, svarade hon och satte sig bredvid honom.

– Jag visste inte vad det var de gav mig, sade han.

– Det tackar jag Gud för, svarade Karin allvarligt.

– Skriv det till systrarna, om jag dör! sade gossen. Jag visste inte, att det var spritvaror.

– Ja, sade Karin.

– Jag visste det alls inte, det svär jag dig.

Ingmar låg i feber och yrsel hela dagen.

– Bara du inte talar om det för far! sade han till systern.

– Nej, ingen talar om det för far, sade Karin.

– Men om jag nu dör, får väl far veta det, och jag får skämmas för far.

– Det var ju inte ditt fel, sade Karin.

– Kanske far tycker, att jag borde ha aktat mig för allt, som Eljas gav mig.

Tror du hela socken nu vet, att jag har varit full? sade han. Vad säger drängarna, och vad säger Gammal-Lisa, och vad säger Stark Ingmar?

– De säger väl ingenting, de, sade Karin.

– Du får lov att tala om för dem hur det var. Ser dum de hade supit hela natten, och jag satt och halvsov borta på en bänk. Det var på gästgivargården i Karmsund. Så kom Eljas och väckte mig. Han sa helt vänligt: "Vakna opp, Ingmar, så får du något att värma dig med! Drick det här, det är bara vatten och socker!" Och jag frös då, när jag vaknade, och när jag smakade på glaset han räckte mig, kunde jag inte känna annat, än att det var varmt och sött. Och så var det något starkt, som han hade blandat ihop åt mig! Och vad ska far nu säga?

Karin öppnade dörren. Eljas satt kvar där inne, hon tyckte han kunde ha gott av att höra.

– Om far levde, du Karin, om bara far levde!

– Ja, vad då, Ingmar?

– Tror du inte han slog ihjäl honom?

Eljas bras i skratt där ute, och gossen blev så blek, när han hörde honom, att Karin skyndade sig att stänga dörren.

Efter detta hade Eljas Elof ändock blivit såpass tam, att han inte hindrade Karin att föra Ingmar ner till skolhuset.

*

Närmaste tiden efter sedan Halvor hade fått klockan, hade han mycket folk i boden. Ingen bonde kom till kyrkbyn, utan att han gjorde sig ärende in i Halvors bod för att få höra berättelsen om Stor Ingmars klocka. Bönderna i sina långa, vita pälsar stodo och hängde i timtal över boddisken och vände sina allvarsamma, fårade ansikten mot Halvor, medan han berättade. Alltemellanåt drog Halvor fram klockan och visade den buckliga boetten och den spräckta urtavlan.

– Jaså, det var där slaget träffade, sade bönderna och sågo för sig hur det gick till, när Stor Ingmar skadades. Jag, det är en stor sak för dig, Halvor, att äga den här klockan.

När Halvor visade klockan, släppte han den aldrig, utan höll fast i kedjan. Han lät ingen ta den ifrån sig ens för ett ögonblick.

En dag stod Halvor som vanligt med en krets bönder omkring sig. Han berättade och berättade. Till sist kom klockan fram. Genast blev det stor andakt och nästan tyst, medan klockan fördes från den ene till den andre.

Just medan detta pågick, kom Eljas in i boden, men uppmärksamheten var så fästad vid klockan, att ingen såg honom. Han hade också hört berättelsen om svärfaderns klocka och förstod genast vad som försiggick. Han var inte missunsam mot Halvor, han tyckte bara att det var löjligt att se honom och de andra stå så andäktiga omkring ett gammalt trasigt silverur.

Eljas smög sig fram bakom dem, som stodo och hängde över disken, gjorde ett raskt grepp, fick klockan i sin hand och ryckte den till sig. Det var bara ett skämt av Eljas, han tänkte inte på att ta klockan ifrån Halvor, ville endast retas en smula med honom.

Halvor ville nappa till sig klockan igen, men Eljas drog sig tillbaka och höll upp den i luften, såsom han skulle ha hållit en bit socker för en hund. Halvor lade hande på disken och svingade sig över den. Han såg så ond ut, att Eljas blev rädd och rusade på dörren i stället för att stå stilla och lämna honom uret.

Utanför dörren var en trätrappa med utnötta trappsteg. Här fick nu Eljas foten ner i ett hål, han snavade, föll utför trappan och blev liggande på marken. Halvor kastade sig över honom där han låg, tog först igen klockan och gav honom sedan några hårda sparkar.

– Det är inte värt, att du slår så hårt, sade Eljas. Det är bättre, att du ser efter hur det är med min rygg.

Halvor höll inne med att slå, men Eljas lyfte varken arm eller ben för att resa sig.

– Hjälp mig opp! bad han.

– Du hjälper dig väl själv, när du får sova ruset av dig.

– Jag är inte full, sade Eljas, det var bara så, att när jag sprang utför trappan, tyckte jag, att Stor Ingmar kom emot mig för att ta klockan ifrån mig, och det var därför jag föll så illa.

Halvor lutade sig ner för att plicka upp eländet han hade liggande framför sig. Sedan måste han köra hem Eljas på en flakvagn. Han hade brutit sin rygg och skulle aldrig mer kunna stå på sina ben.

Eljas Elof låg sedan alltid till sängs. Han var maktlös och kunde inte röra sig. Men tala kunde han, och han låg hela dagen och tiggde om brännvin.

Doktorn hade strängeligen förbjudit Karin Ingmarsdotter att ge mannen några dryckesvaror, emedan han då inom kort skulle supa ihjäl sig. Eljas sökte då tvinga sig till vad han önskade genom att skrika och föra oväsen, framför allt om nätterna. Han bar sig åt som en vansinnig och stördes allas ro.

Detta var Karins tyngsta år. Mannen pinade henne mången gång så svårt, att hon trodde, att hon inte skulle kunna härda ut. Han fyllde gården med ont och giftigt tal och med svortdomar, så att den var som ett helvete.

Karin bad skolmästarns, att de skulle låta Ingmar stanna hos dem. Hon ville inte, att brodern skulle komma hem en enda dag, inte ens om julen.

Alla tjänarna på Ingmarsgården voro på långt håll släkt med husbondefolket och hade levat på gården hela sin tid. Om det inte hade varit så, att de voro som hopvuxna med Ingmarssönerna, kunde de inte ha stått ut att stanna i sin tjänst.

Det var inte många nätter Eljas lät dem sova i ro. Och ständigt hittade han på något nytt för att pina dem och Karin så, att de skulle bli tvungna att ge efter för hans böner.

Under detta elände levde Karin en vinter, en sommar och så ännu en vinter.

*

Karin Ingmarsdotter hade en plats, dit hon brukade gå för att få vara ensam och tänka på sin olycka. Det var en smal bänk bakom den lilla humlehagen. Där plägade hon sitta hopkrupen med armbågen mot knäet och hakan i händerna och stirra framför sig utan att se något. Hon hade eljes utsikt vitt och brett omkring. Åkrarna rullade ut sig från platsen, där hon satt, ända bort mot skogen med de stigande åsarna och Klackberget.

Där satt Karin en aprilafton. Hon kände sig svag och modlös, som människor ofta göra om våren, då snön går bort, dammig och nersmutsad, och marken ännu inte har blivit renspolad av vårregn. Solskenet stack varmt, men nordanvinden spelade på samma gång fritt omkring henne, ty den skyddande humlen var inte uppkommen, utan låg och sov vintersömn under sitt täcke av granris. Det var rätt skarp blåst, trasor och pappersbitar och torra grässtrån virvlade omkring på marken. Borta över bergen stod snösmältningsdis, björkarna började bli bruna i topparna, men längs efter skogsbrynet låg ännu en hög snökant. Vår skulle det nog bli på allvar nu snart, och Karin kände sig mer trött än någonsin, när hon tänkte därpå. Hon menade, att hon inte kunde överleva ännu en sommar.

Hon tänkte på hur det nu skulle komma jagande: sådd och höskörd, vårbak och vårbyk, vävnad och klädsömnad. Det var inte möjligt att gå igenom det alltsammans.

– Och jag kan ju så gärna dö, sade hon sakta. Jag tycker jag inte lever till någon annan nytta än för att hindra Eljas från att supa ihjäl sig.

Helt hastigt såg Karin upp, som om hon hade hört någon kalla på sig. Mittframför henne stod Halvor Halvorsson. Han lutade sig mot gärdsgården och betraktade henne.

Karin visste inte när han hade kommit dit, det föreföll, som om Halvor skulle ha stått där en god stund.

– Jag tänkte, att jag skulle finna dig här borta, sade Halvor.

– Å, tänkte du det?

– Ja, jag kom ihåg från fordom, att du brukade smyga dig undan hit, när du hade en ledig stund, för att sitta och sörja.

– Jag hade inte mycket att sörja över på den tiden-

– Den sorg du inte hade, den hittade du på åt dig.

När Karin nu såg Halvor, tänkte hon, att han måste tycka, att hon hade varit dum, som inte gifte sig med honom, en sådan stolt och ståtlig man, som han var. "Nu har han mig där han vill ha mig", sade hon för sig själv, "nu är han kommen hit för att göra narr av mig."

– Jag har varit inne och talat vid Eljas, sade Halvor. Det var egentligen honom jag ville råka.

Karin svarade intet, hon satt rak och stel med ögonlocken nerfällda och händerna lagda över varandra, bara väntande på allt det hån, som Halvor nu skulle låta komma över henne.

– Jag sa till honom, fortfor Halvor, att jag ansåg, att jag hade del i hans olycka, därför att det var hemma hos mig han blev skadad. Halvor höll upp, liksom väntande, att hon skulle ge ett tecken till gillande eller ogillande, men Karin satt tyst. Därför frågade jag honom, sade Halvor, om han inte ville komma och bo hos mig nu en tid. Det kunde vara mer ombyte för honom och mer folk att råka än här.

Nu fick Karin upp ögonen, men alltjämt satt hon orörlig.

– Vi har gjort opp det så, sade Halvor, att du i morgon låter köra honom ner till mig. Jag vet, att han följer med mig, därför att han tror, att han ska kunna skaffa sig brännvin hemma hos mig. Men det förstår du väl, Karin, det kommer inte i fråga. Nej då, inte mer hos mig än hos dig. Ja, i morgon kommer han alltså. Han ska få bo i kammarn innanför boden, och jag har lovat honom, att dörren ska få stå öppen, så att han får se folk.

Vid Halvors första ord hade Karin undrat om detta var något han hade tänkt ut för att göra spe av henne, men så småningom kom hon att förstå, att han menade allvar.

Nu var det så, att Karin alltid hade trott, att Halvor hade friat till henne, därför att hon var rik och av en god släkt. Hon hade aldrig tänkt på att han kunde tycka om henne för hennes egen skull. Hon visste nog, att hon inte var en sådan flicka, som karlarna bry sig om. Inte heller hade hon själv varit förälskad vare sig i Halvor eller Eljas.

Men då Halvor kom och ville hjälpa henne med detta svåra, som hon hade att bära, blev Karin alldeles överväldigad av något så stort och oerhört. Hur var det möjligt, att Halvor kunde vara så god mot henne?

Han måtte visst tycka om henne, han Halvor, han måtte tycka om henne, då han kom på detta sätt för att bistå henne!

Karins hjärta begynte att slå våldsamt och oroligt. Hon vaknade upp till något, som hon aldrig förr hade erfarit. Hon undrade vad det kunde vara, tills hon plötsligen förstod, att Halvors godhet hade värmt hennes förfrusna varelse, så att kärlek till honom nu höll på att blossa upp inom henne.

Halvor fortfor att lägga ut sin plan, rädd, att hon skulle göra invändningar.

– Det är ju synd om Eljas också, sade han, han behöver nog ombyte. Och så svår, som han har varit mot dig, blir han inte mot mig. Det blir annat, där det finns en husbonde att vara rädd för.

Karin visste inte vad hon skulle ta sig till, tyckte, att hon inte kunde göra en rörelse eller säga ett ord, utan att Halvor skulle märka, att hon var kär i honom. Och något måste hon ändå svara honom.

Till sist teg Halvor och stod och såg på henne. Karin steg upp liksom motvilligt, gick fram till Halvor och strök honom sakta över handen.

– Gud välsigne dig, Halvor! sade hon med bruten röst. Gud välsigne dig!

Hur försiktig hon hade varit, måtte dock Halvor ha märkt något, för han fattade raskt om hennes händer och drog henne till sig.

– Nej, nej! ropade hon förskräckt, slet sig lös och skyndade bort.

*

Eljas flyttade nu till Hlavor och låg i bodkammaren hela sommaren. Halvor behövde dock inte länge ha besvär av honom, för han dog redan på hösten.

Kort därefter sade mor Stina till Halvor:

– Nu ska Halvor lova mig en sak.

Halvor spratt till och såg upp.

– Halvor ska lova mig att ha gott tålamod med Karin.

– Visst ska jag ha tålamod, svarade Halvor undrande.

– Ja, hon är ju en, som är värd att vinna, även om man får vänta i sju runda år.

Men det var inte så lätt för Halvor att ha tålamod, ty han fick snart höra talas om att än den ene, än den andre friade till Karin. Detta började redan fjorton dagar efter Eljas' begravning.

Halvor satt på sin trappa en söndagseftermiddag och betraktade dem, som kommo och gingo på vägen. Snart tyckte han sig märka, att det var ovanligt många fina åkkärror, som foro förbi upp mit Ingmarsgården. I den första satt en av inspektorerna på Bersåna bruk, efter honom kom gästgivarsonen från Karmsund åkande, och till sist kom Berger Sven Persson, en hemmansägare från grannsocknen. Denne var den rikaste bonden i Västerdalarne, en klock och högt ansedd man. Ung var han visserligen inte mer. Han hade varit gift och omgift och var nu änkling på nytt.

När Berger Sven Persson kom körande, kunde Halvor inte sitta still längre. Han började gå framåt vägen, och snart var han över bron och på den sidan älven, där Ingmarsgården låg.

– Jag skulle nog vilja veta vart alla dessa kärrorna har kört i väg, sade han, han gick efter spåren, så småningom blev han allt ivrigare och ivrigare. Jag vet, att detta är dumt, sade han. Han tänkte på mor Stinas varning. Jag ska bara gå opp till gårdsledet och sae vad det tar sig till där oppe.

Berger Sven Persson och ett par andra karlar sutto i storstugan på Ingmarsgården och drucko kaffe. Ingmar Ingmarsson, som alltjämt bodde kvar i skolan, var hemma över söndagen. Han satt med vid bordet och fick vara värd, för Karin var inte inne. Hon hade ursäktat sig med att hon hade göromål i köket, eftersom alla pigorna hade gått ner till missionssalen för att höra skolmästarn.

Det var dödtråkigt i stugan, alla drucko sitt kaffe utan att säga något. Friarna voro nästan obekanta med varandra, och var och en vaktade på något tillfälle att få gå ut i köket och tala ensam med Karin.

Så gick dörren upp, och ännu en främmande steg in. Ingmar ingmarsson gick emot honom och tog honom fram till bordet.

– Det är Tims Halvor Halvorsson, sade han till Berger Sven Persson.

Sven Persson reste sig inte, han hälsade endast genom att göra en liten svängning med handen och sade i litet skämtande ton:

– Det är ju roligt att få råka en så beryktad man.

Ingmar Ingmarsson sköt fram en stol åt Halvor och gjorde ett sådant buller, att Halvor inte behövde svara.

Alla friarna blevo pratsamma och stortaliga från det ögonblick Halvor kom. De började berömma och understödja varandra, det var, som hade de kommit överens om att hålla ihop, tills de hade fått Halvor ur spelet.

– Det var en grann häst häradsdomarn kom åkande med idag, började inspektoren. Berger Sven Persson tog upp leken och berömde inspektoren för en björn, som han hade skjutit förra vintern. Sedan prisade de båda gistgivarsonen från Karmsund för det nya boningshuset, som hans far satte upp. Till sist slogo de sig alla tre samman om att skryta med Berger Sven Perssons rikedom. De blevo mycket vältaliga, och med varje ord sade de Halvor, att han var en för ringa man att tänka på att mäta sig med dem. Halvor kände sig mycket obetydlig, han ångrade bittert, att han hade kommit.

Karin kom nu in med kaffe till påtåren. När hon blev varse Halvor, blev hon glad i första ögonblivket, men strax tänkte hon på hur illa det såg ut, att han kom och besökte henne så snart efter dödsfallet. Om han gjorde sig så bråttom, skulle folk nog säga, att han hade skött om Eljas sämre, än han hade bort göra, för att snart bli av med honom och få henne, Karin.

Hon hade helst velat, att han hade väntat en två, tre år med att komma, det hade varit lagom för att folk skulle ha förstått, att hon inte hade gjort något illa vid Eljas av otålighet. "Vad behöver han göra sig bråttom för?" tänkte hon. "Han kan väl veta, att jagin te kommer att ta någon annan än honom."

När Karin kom in, blev det tyst på nytt i rummet, och var och en tänkte bara på att se efter hur hon och Halvor hälsade på varandra. Det var inte mer än nätt och jämt, att fingertopparna möttes. När häradsdomarn såg detta, gav han i glädjen till en liten vadss vissling, men inspektoren slog till ett flatskratt. Halvor vände sig mycket stillsamt mot honom.

– Vad skrattar inspektorn åt? frågade han sakta.

Inspektoren kunde inte finna på något att svara i hast. Han ville inte säga något sårande, när Karin var inne.

– Han tänker på en jakthund, som driver opp haren men låter en annan fånga den, sade gästgivarsonen med undermening.

Karin stod röd som blod och hällde i kaffe. Nu sade hon ursäktande:

– Berger Sven Persson och ni andra får hålla till godo med bara kaffe, vi bjuder ingen spirituosa numera här i gården.

– Ja, det bestås inte heller hemma hos mig, sade häradsdomarn. Inspektoren och gästgivarn tego, men de förstodo, att Sven Persson hade vunnit en stor fördel. Häradsdomarn började genast tala om nykterheten och dess nytta. Karin stod kvar och hörde på, hon instämde i allt han sade. Bonden såg klart, att detta var det sätt, varpå hon kunde vinnas, och bredde ut sig med stor vidlyftighet om brännvin och dryckenskap. Karin kände igen alla de tysta tankar hon hade haft om saken under dessa sista år och blev glad att finna dem delade av en så mäktig och klok man.

Mitt under samtalet såg häradsdomarn över till Halvor. Denne satt mulen och butter, koppen stod orörd framför honom. "Ja, visst är det hårt för honom", tänkte Berger Sven Persson, "framför allt, om det är sant, som folk säger, att han hjälpte Eljas på väg en smula. Egentligen var det ju en bra gärning att befria Karin från den förfärliga människan." Och eftersom han tyckte, att han nästan hade vunnet spel, kände han sig vänligt stämd mot Halvor. Han fattade kaffekoppen, sträckte fram den och sade:

– Skål, Halvor! Du har säkert varit Kain här en god hjälp vid att sköta om den uslingen, som hon har varit gift med.

Halvor blev sittande stilla, stirrande honom rätt i ansiktet och undrade hur han skulle ta detta. Men inspektoren brast åter ut i skratt.

– Ja, en god hjälp, skrattade han, en riktigt god hjälp.

Gästgivarsonen smålog och upprepade:

– Ja, ja, en riktigt god hjälp.

Innan de hunnit skratta ut, var Karin borta, utgliden som en skugga genom köksdörren.

Karin stannade innanför dörren, inte längre bort, än att hon kunde höra allt, som sades i storstugan. Hon var ledsen och förtvivlad över att Halvor hade kommit så alldeles för tidigt. Han ställde nog så, att hon aldrig kunde gifta sig med honom. Det hördes jum att det onda talet redan var i gång. "Jag vet inte hur jag ska kunna bära att mista honom", tänkte hon och tryckte handen mot hjärtat.

Till en början var allt stilla i storstugan. Så hörde hon, att en stol sköts tillbaka och någon reste sig.

– Ska Halvor redan gå? frågade unge Ingmar.

– Ja, svarade Halvor, jag kan inte stanna längre, du får hälsa Karin Ingmarsdotter från mig och säga farväl.

– Halvor kan väl gå ut i köket till henne och göra det själv?

– Nej, hördes nu Halvor svara, vi två har talat ut med varandra.

Hjärtat började bulta på Karin, och tankarna flögo som aldrig förr. Nu var Halvor ond på henne, och det kunde ingen undra på. Hon hade knappt vågat ta honom i hand, och när de andra hade hånat honom, hade hon inte försvarat honom, utan tegat och smugit sig bort.

Nu trodde han, att hon inte tyckte om honom, nu gick han och skulle aldrig komma igen.

Nej, hon visste inte hur hon hade kunnat handla så, hon, som höll så mycket av honom.

Med ens stod det för henne, det där, som hennes far hade brukat säga, att Ingmarssönerna inte behövde fråga efter människor, de behövde bara gå Guds vägar.

Karin fick plötsligen upp dörren igen och stod framför Halvor, innan han hade hunnit ut ur rummet.

– Ska du redan gå, Halvor? Jag tänkte du skulle stanna och äta kväll här.

Halvor stod och stirrade på henne. Hon var alldeles förvandlad, röd och varm, och det var något ömt och rörande över henne, som han aldrig förr hade mött.

– Jag tänker allt gå och aldrig komma igen, sade Halvor. Han förstod inte vad hon ville.

– Å, stanna du och drick ur ditt kaffe! sade Karin.

Hon tog honom vid handen och ledde honom upp till bordet. Hon blev både röd och vit under vandringen, modet svek henne flera gånger, men hon höll ut, fast hån och förakt var det bittraste hon kunde lida. "Nu ska han åtminstone se, att jag vill dela bördan med honom", tänkte hon.

– Berger Sven Persson och ni andra, sade Karin, Halvor och jag har inte talat om saken ännu, efter jag så nyss har blivit änka, men nu tror jag, att det är bäst, att alla får höra, att jeag hellre vill gifta mig med Halvor än med någon annan. Hon höll inne, därför att rösten darrade. Folk får säga vad de vill om detta, men Halvor och jag har inget ont gjort.

När hon hade sagt detta, slöt sig Karin närmare intill Halvor, liksom för att få skydd mot allt det onda tal, som nu skulle komma.

Alla voro tysta en stund, mest av förvåning över Karin Ingmarsdotter, som såg mer ung och flicklik ut, än hon hade gjort under hela sitt liv.

Halvor sade då med darrande röst:

– När jag fick din fars klocka, Karin, trodde jag, att aldrig något större kunde hända mig. Men detta, som du nu har gjort, övergår dock allt annat.

Men Karin väntade mer på de andras ord än på Halvors, ångesten ville inte överge henne.

Då reste sig Berger Sven Persson, som var en på många sätt utmärkt man.

– Då får vi alla lyckönska Karin och Halvor till detta, sade han vänligt, ty det vet alla, att den, som Karin Ingmarsdotter väljer, är fläckfri och otadlig.

I Sion

Ingen må förundra sig över att en gammal sockenskolmästare stundom blir en smula självsäker. Där han han gått och delat ut kunskap och lärdom till sina medmänniskor under ett helt liv. Han ser, att alla bönderna leva på just det, som han har givit dem, och att ingen vet mer, än vad han, skolmästarn, en gång har lärt honom. Rår han så för, att han betraktar sockenborna som skolbarn, hur gamla de än bli, och att han tycker, att han är visare än alla andra? Ja, en sådan riktigt gammal skolmästare har till och med svårt att behandla någon som vuxen, ty han ser var och en med hans barnautseende, med runda, gropiga barnakinder och fromma, stillastående barnaögon.

Det var en vintersöndag strax efter gudstjänsten. Kyrkoherden och skolmästarn stodo och pratade i den lilla välvda sakristian. De hade kommit att tala om frälsningsarmén.

– Det är ett bra besynnerligt påhitt, sade kyrkoherden, aldrig trodde jag, att jag skulle få se något sådant.

Skolmästarn såg sträng på kyrkoherden. Han tyckte, att denne talade rent otillbörligt. Han, prästen, kunde då väl aldrig mena, att en sådan galenskap skulle kunna komma till deras socken.

– Jag tror inte, att kyrkoherden får se det heller, sade han med eftertryck på orden.

Kyrkoherden, som visste med sig, att han var en svag och bruten man, lät mestadels skolmästarn regera som han ville, men han kunde inte låta bli att retas med honom.

– Hur kan Storm vara så viss om att slippa undan frälsningsarmén? sade han.

– Jo, svarade Storm, där präst och skollärare håller ihop, där kan inte sådant otyg tränga in.

– Jag vet just inte, att Storm håller ihop med mig, sade kyrkoherden litet snävt. Ni predikar ju för er själv där borta i ert Sion.

Till detta teg skolmästarn först. Därpå sade han mycket stilla:

– Kyrkoherden har aldrig hört hur jag predikar.

Det där missionshuset var en riktig förargelseklippa. Kyrkoherden hade aldrig varit inom dess dörrar. När det nu hade kommit på tal, blevo de båda gamla vännerna mycket ängsliga över att ha sagt något sårande. "Jag är nog orättvis mot Storm", tänkte kyrkoherden. "Under dessa fyra år, som han har hållit bibelförklaring om söndagseftermiddagarna i missionshuset, har jag haft mer folk i kyrkan på söndagsförmiddagen än någonsin förr, och jag har inte märkt ett spår av någon kyrkosöndring. Han har inte förstört socknen, som jag väntade. Han är en trogen vän och tjänare. Jag ska försöka visa honom hur jag värderar honom."

Av den där lilla osämjan på förmiddagen kom det sig, att kyrkoherden på eftermiddagen gick och hörde Storms föredrag. "Jag ska göra Storm en riktigt stor glädje", tänkte han. "Jag ska gå och höra hur han predikar där borta i sitt Sion."

under vandringen kom kyrkoherden att tänka på den tiden, då missionshuset byggdes. Nej, så luften hade varit full av profetior, och så säkert han hade trott, att Gud hade tillämnat något stort! Men det hade ingenting hörts av. "Vår Herre måtte ha kommit på andra tankar", mumlade han och log åt sig själv på samma gång, därför att han hade så besynnerliga funderingar om Vår Herre.

Skolmästarns Sion var en stor sal med ljusa väggar. Träsnitt av Luther och Melanchton i pälsbrämade kappor hängde på långväggen. Längs takkransen löpte skönt tetxtade bibelspråk, inramade av blommor samt himmelska trumpeter och basuner. Över en estrad långt framme i rummet hängde en liten oljetryckstavla, som föreställde den gode herden.

Den stora, nakna salen var full av människor, och mer behövdes inte för att den skulle göra ett glatt och högtidligt intryck. De allra flesta voro nämligen vackert klädda i den gamla sockendräkten, och kvinnornas stärkta, vitt utstående huvuddukar väckte den föreställningen, att salen var uppfylld av stora, vitvingade fåglar.

Storm hade redan börjat sitt föredrag, när han såg kyrkoherden komma in och ta plats på främsta bänken. "Du, Storm, är ändå en märkvärdig man", sade han då till sig själv, "allting lyckas för dig. Här kommer nu till sist kyrkoherden och gör dig den äran att höra dig."

under den tid, skolmästarn hade predikat, hade han förklarat bibeln från den första sidan till den sista. Denna kväll höll han på att tala om Uppenbarelsebokens himmelska Jerusalem och om den eviga lycksaligheten. Och så lycklig var han över att kyrkoherden hade kommit, att han tänkte inom sig: "För min del skulle jag inte begära bättre lott i det eviga livet än att ständigt få stå i en kateder och undervisa kloka och lydiga barn. Och om då Vår Herre själv någon gång komme och hörde på mig, såsom kyrkoherden har kommit nu i kväll, skulle inen i himmelen vara nöjdare än jag."

Men kyrkoherden å sin sida blev uppmärksam, när han hörde, att det var tal om Jerusalem, och genomfors på nytt av sina besynnerliga aningar.

Mitt under föredraget öppnades dörren, och en hel mängd folk kom in. Det var omkring tjugu personer, som stannade vid ingången för att inte störa. "Se där", tänkte kyrkoherden, "jag visste väl, att det skulle hända något."

Och Storm hade inte förr sagt amen, än en röst som kom från gruppen nere vid dörren, föll in:

– Jag skulle be så vackert att får säga några ord.

Det var den allra lenaste och vänligaste stämma. "Det måtte vara Hök Matts Eriksson", tänkte kyrkoherden och många med honom. "Ingen annan i hela socknen har en så mild barnaröst."

nästa ögonblivk trängde sig en liten man med ett snällt utseende upp till estraden, och med honom kom en skara män och kvinnor, som tycktes följa med för att ge honom stöd och uppmuntran.

Kyrkoherden, skolmästarn och hela församlingen höllo sig orörliga. "Hök Matts kommer för att tala om någon stor olycka", tänkte de. "Antingen är kungen död, eller också har vi fått krig, eller också är det några stackars människor, som har gått ner sig i älven och drunknat."

Hök Matts såg dock inte ut, som om han hade ett sorgligt budskap att framföra. Han var högtidlig och upprörd, men ändå så glad, att han knappt kunde låta bli att småle.

– Jag vill tala om för skolmästarn och församlingen, sade han, att förra söndagen, då jag satt i min stuga med mitt hisfolk, kom anden över mig, så att jag började predika. Vi hade inte för halkans skull kunnat gå hit ner och höra Storm, och vi satt och längtade efter ett Guds ord, och då kom det över mig, att jag kunde tala själv. Nu har jag predikat i två söndagar, och nu har de mina där hemma och grannarna sagt mig, att jag borde gå hit ner och låta höra mig av allt folket.

Hök Matts sade vidare, att han var förvånad över att predikogåvan hade kunnat falla på en så ringa man som han.

– Men skolmästarn själv är heller inte annat än en bonde, sade han tillitsfullt.

Efter denna inledning knäppte Hök Matts ihop händerna och ämnade genast börja predika. Men nu hade skolmästarn hunnit sansa sig från den första överraskningen.

– Är det Hök Matts' mening, att han vill tala här nu genast? avbröt han.

– Ja, nog är det min mening, sade karlen. Han blev ängslig som ett barn, när han såg Storms mörka min. Ja, det var ju min avsikt att först be skolmästarn och alla andra om lov, sade han ödmjukt.

– Det är allt slut här för i kväll, sade Storm avgörande.

Den lilla, snälla karlen började bedja med tårar i rösten.

– Om jag bara kunde få säga några ord! Det är alltsammans sådant, som har kommit för mig, medan jag har gått vid plogen eller aktat på kolmilan, och nu vill det fram.

Men skolmästarn, som själv hade haft en så ärofull dag, kände ingen barmhärtighet.

– Matts Eriksson kommer hit med sina egna funderingar och säger, att det är Guds ord, svarade han bestraffande.

Hök Matts vågade ingenting invända, och skolmästarn slog upp i sångboken.

– Nu ska vi sjunga numro 187, sade han. Han läste upp sången med hög röst och började sedan sjunga: "Håller du ditt fönster öppet mot Jerusalem?"

Under tiden tänkte han: "Det var ju bra, att kyrkoherden kom just i kväll, så att han fick se, att jag håller ordning i mitt Sion."

Men sången var inte väl slutad, förrän en av åhörarna reste sig. Det var Ljung Björn Olofsson, en stolt och ståtlig man, gift med en av Ingmarsdöttrarna och ägare till en stor gård mitt i kyrkbyn.

– Vi säger och tycker här nere, sade Ljung Björn mycket fogligt, att skolmästarn kanske borde ha frågat oss till råds, innan han visade av Matts Eriksson.

– Tycker du det, gossen min, sade skolmästarn i just samma ton, som han skulle ha nyttjat till en liten pojkvasker, då ska jag tala om för dig, att det är ingen mer än jag, som har något att säga i den här salen.

Ljung Björn blev röd som blod. Han hade inte velat söka gräl med Storm, han hade endast tänkt på att mildra slage för Hök Matts, som var en snäll man. Nu kunde han dock inte undgå att vli retad över det svar han hade fått. Men innan han hade kommit sig för att yttra något, inföll en av dem, som hade anlänt på samma gång som Hök Matts:

– Jag har hört Hök Matts tala två gånger, och jag får säga, att det är förunderligt. Jag tror, att alla här närvarande skulle ha gott av att höra honom.

Skolmästarn svarade genast vänligt och i samma förmanande ton, som när han talade en pojke till rätta i skolan:

– Men du förstår väl, Krister Larsson, att detta omöjligt kan gå för sig? Låter jag Hök Matts predika i dag, så kommer du, Krister, och vill predika nästa söndag och Ljung Björn den nästa.

När skolmästarn sade detta, var det flera, som skrattade, men från Ljung Björn kom svaret hårt och skarpt:

– Jag vet inte varför inte Krister och jag kan vara lika skickade att predika som skolmästarn.

Tims Halvor reste sig för att lugna och förekomma all strid.

– De, som har skaffat pengar till att bygga den här salen, bör väl tillfrågas, innan någon ny predikant tillåtes tala.

Men nu hade Krister Larsson också blivit ond och svarade genast:

– Jag minns, att när vi byggde det här huset, kom vi överens om att det skulle bli ett fritt predikohus och ingen kyrka, där bara en enda får förkunna ordet.

När Krister sade detta, var det, som om alla de närvarande hade dragit ett djupt andetag. För endast en timme sedan hade det inte fallit dem in, att de någonsin skulle ha kunnat önska höra en annan predikant än skollärnrn, men nu tänkte de: "Det skulle vara roligt att få vara med om något nytt, vi skulle vilja höra nya ord och se ett nytt ansikte bakom bordet där framme på upphöjningen."

Det hade dock kanske inte blivit vidare strid, om inte Kolås Gunnar hade varit tillstädes. Han var också svåger till Tims Halvor, en lång, mager karl, med mörklagt ansikte och vassa ögon. Han tyckte bra om skolmästarn, han som de andra, men än mer tyckte han om ett skarpt gräl.

– Ja, det talades mycket om frihet, när vi byggde det här huset, sade han, men inte ett frihetens ord har jag hört här, sedan det blev färdigt.

Skolmästarn blev mycket röd. Detta var det första yttrande, som vittnade om riktig ondska och uppstudsighet.

– Det ska jag säga dig, Kolås Gunnar, sade han, att här har du hört den rätta friheten predikas, sådan som Luther har förkunnat den, men här har inte varit frihet att predika sådana nyheter, som står en dag och faller en annan.

– Skolmästarn vill förmå oss tro, att allt nytt är dåligt, så snart det rör "läran", sade karlen lugnande och liksom ångerfull. Han vill nog, att vi ska följa nya metoder i fråga om boskapsskötsel, och han vill skaffa oss nya åkerbruksmaskiner, men vi får ingenting veta om de nya redskapen, som odlar Guds åker.

Skolmästarn började tro, att Kolås Gunnar inte hade menat så illa, som det hade låtit.

– Är det Gunnars mening, sade han och försökte skämta, att här ska predikas en annan lära än den lutherska?

– Här är inte fråga om någon ny lära, for nu Gunnar ut med vass röst, utan om vem som ska predika, och såvitt jag vet, är Matts Eriksson lika god lutheran som både skolmästarn och kyrkoherden.

Skolmästarn hade för en stund glömt bort kyrkoherden. Nu såg han ner på denne. Kyrkoherden satt stilla och orörlig med hakan mot käppryckan och hade fått en helt besynnerlig glans i ögonen. Och Storm såg, att hans blickar stadigt vilade på honom och inte lämnade honom en sekund.

"Det hade kanske varit bättre, om han inte hade kommit hit just i kväll", tänkte skolmästarn.

Det föll honom in, att detta, som hände nu, var likt något, som han hade varit med om förut. Det kunde vara så där ibland i skolan någon utmärkt vacker vårdag, då en liten fågel kom och satte sig utanför skolhusets fönster och sjöng och sjöng. Och rätt som det var, började då alla barnen be om lov, de upphörde att läsa, de bråkade och väsnades och voro knappt styrbara. Något sådant var det, som hade kommit över församlingen denna kväll efter Hök Matts' ankomst. Men skolmästarn tänkte, att han skulle visa prästen och dem alla, att han var man att ta bukt på upproret.

"Nu för det första ska jag låta dem hållas, så att bråkmakarna får prata sig trötta", tänkte han och gick helt lugnt och satte sig på en stol, som stod bakom bordet men vattenglaset.

I och med detsamma bröt det ut ett helt rasande oväder över honom, för nu började var och en besjälas av den tanken: "Vi är ju alla lika goda som skolmästarn. Varför ska han ensam få säga oss vad vi ska tro och inte tro?"

detta tyckte vara nya tankar för de flesta, men det hördes dock på talet, att de hade vuxit och grott inom dem, alltsedan skolmästarn byggde missionshuset och visade dem, att en enkel och ringa man kunde utlägga Guds ord.

Om en stund tänkte skolmästarn: "Nu har väl dessa ungdomarna stormat ut. Nu är det tid att lära dem vem som är herre i huset."

han reste sig upp, slog handen kraftigt i bordet och sade med stark röst:

– Nu ska detta vara slut. Vad är det här för ett pladdrande? Nu vill jag gå min väg, och nu ska ni också gå, så att jag kan få släcka och stänga.

Somliga reste sig verkligen, ty de hade alla gått i Storms skola och visste, att när han slog i bordet, så var det ett tecken till att de alla måste lyda, men de flesta blevo lugnt sittande.

– Skolmästarn glömmer, att vi är gamla garlar nu, sade de. Han tror, att vi ska springa, bara därför att han slår i katedern.

De fortsatte att tala om att de ville höra nya predikanter och undrade vilka de skulle inkalla. De stredo redan om vilketdera det skulle bli, Waldenströms eller Evangeliska fosterlandsstiftelsens folk. Skolmästarn stod och stirrade på de församlade, som om han såge något ohyggligt. Ty ända hittills hade han sett barnet i varje människas ansikte. Men nu försvunno alla de runda, finhyllta barnakinderna och de ljusa barnalockarna och de fromma barnaögonen. Och skolmästarn såg bara en samling vuxna med sträva, allvarsamma ansikten, och han kände, att över dessa hade han ingen makt. Han visste knappt en gång hur han skulle tala till dem.

Bråket fortgick och brusade allt kraftigare. Skolmästarn teg stilla och lät det rasa. Kolås Gunnar och Ljung Björn och Krister Larsson gingo i spetsen för anfallet. Hök Matts, som hade varit vållande till all oredan, steg upp gång på gång och bad dem tiga, men ingen hörde på honom.

Skolmästarn sänkte åter blicken till kyrkoherden. Där satt han lika stilla med samma glans i ögonen och såg på honom. "Han tänker nog på den kvällen för fyra år sedan, då jag sa honom, att jag ville bygga missionshuset", tänkte skolmästarn.

"Ja, han hade rätt, han", tänkte Storm vidare, "nu är det här, irrlära och uppror och söndring, och det hade törhända alls inte kommit, om jag inte hade envisats att bygga mitt Sion."

I samma ögonblick skolmästarn hade fått detta klart för sig, lyfte han huvudet och rätade ryggen. Ur fickan tog han upp en liten nyckel av blankt stål, med vilken han brukade öppna och stänga missionssalen. Han vände nyckeln mot ljuset, så att den blixtrade och syntes över hela rummet.

– Nu lägger jag ner denna nyckel här på bordet, sade han, och jag tar den aldrig mer åter. För jag ser, att allt, vad jag med den har velat stänga ute, det har jag istället släppt in.

Därmed lade skolmästarn ner nyckeln, tog sin hatt och gick rakt fram till kyrkoherden.

– Jag får tacka kyrkoherden så mycket, som kom och hörde på mig i kväll, sade han. För hade det inte blivit i kväll, hade det aldrig blivit.

Den vilda jakten

Det fanns många, som menade, att Eljas Olof Ersson inte borde ha funnit ro i sin grav, så illa hade han handlat mot Karin Ingmarsdotter och mot unge Ingmar Ingmarsson.

Alldeles med vilja tycktes han ha förstört sina och Karins pengar, så att hon skulle få det svårt efter hans död, och hade lämnat egendomen så skuldsatt, att Karin hade måst avstå den till fordringsägarna, om inte Halvor Halvorsson hade varit så rik, att han hade kunnat köpa gården och betala skulderna. Ingmar Ingmarssons tjugutusen kronor, som Eljas hade haft att förvalta, voro alldeles borta och försvunna. Somliga trodde, att Eljas hade gömt dem i jorden, andra menade, att han hade skänkt bort dem, men säkert var, att de ingenstädes voro att finna. Om allt detta hade ingen haft någon kunskap förrän efter bouppteckningen. Utredningsmännen hade gått omkring och sökt Eljas' pengar flera dagar, men inga hade de funnit.

När Ingmar fick veta, att han var fattig, lade han räd med Karin om vad han nu skulle företa sig. Ingmar sade, att han helst ville bli skollärare. Han bad Karin, att hon skulle låta honom bo kvar hos Storm, tills han bleve gammal nog att komma på seminariet. Där nere i kyrkbyn, sade han, fick han låna böcker av både skolmästarn och prästen, och dessutom kunde han hjälpa Storm i skolan att läsa med skolbarnen. Det var en god övning.

Karin övervägde detta en lång stund, till sist sade hon:

– Du kanske inte vill gå kvar här hemma, då du inte kan bli herre på gården.

När skolmästarns Gertrud fick veta, att Ingmar skulle komma tillbaka, gjorde hon en surmulen min. Det föll henne in, att då de skulle ha en pojke boende hos sig, kunde det lika gärna ha varit häradsdomarns vackra Bertil eller den muntra Gabriel, som var son till Hök Matts Eriksson.

Gertrud tyckte bra om både Gabriel och Bertil, men vad Ingmar angick, kunde hon aldrig bli riktigt klok på vad hon kände för honom. Hon höll av honom, därför att han lärde henne läxorna och var henne lydig som en slav, men hon kunde också bli alldeles uttröttad på honom, därför att han var tafatt och långsam och inte förstod sig på att leka. Hon måste nog beundra honom, därför att han var flitig och läraktig, men däremellan kände hon ett djupt förakt för honom, därför att han aldrig riktigt kunde visa vad han dugde till.

Gertrud hade alltid huvudet fullt av lustiga fantasier och drömmar, som hon anförtrodde Ingmar. Var han nu borta ett par dagar, blev hon orolig och tyvkte, att hon igen hade att tala med. Men när han kom tillbaka, visste hon inte rätt vad hon hade längtat efter.

Flickan tog aldrig minsta hänsyn till att Ingmar var rik och av den bästa ätten i socknen, hon behandlade honom snarare, som om han vore en smula ringare än hon. Men när hon fick höram att han hade blivit fattig, förjade hon gråta, och när han sade henne, att han inte tänkte på att vinna tillbaka gården, utan ville bli skolmästare, blev hon så ond, att hon knappt kunde styra sig.

Gud vet vad allt hon hade drömt, att han skulle nå upp till!

Barnen hos skolmästarns fingo en mycket allvarsam uppfostran. De höllos träget vid arbetet och hade sällan någon förströelse. Häri skedde dock någon ändring den våren, så Storm upphörde att predika i missionshuset. Då sade mor Stina stundom till honom:

– Nu, Storm, får vi lov att låta de unga vara unga. Tänk på dig och mig! När vi voro sjutton år, dansade vi många nätter från solnedgång till daggryning.

En lördagskväll, då unge Hök Gabriel Mattson och nämndemans Gunhild hade kommit på besök, blev det till och med dans i skolhuset.

Gertrud blev yr och vild av glädje över att få dansa, men Ingmar ville inte vara med. Han tog en bok och satte sig i pinnsoffan borta under fönstret. Gertrud kom gång på gång fram till honom för att locka honom från boken, men Ingmar satt butter och blyg och värjde sig. Mor Stina suckade, när hon såg på honom. "Det märks, att han är av en gammal släkt", tänkte hon."De säger, att sådana aldrig kan vara riktig unga."

de tre, som hade dansat, hade haft så roligt, att de talade om att nästa lördagskväll gå till en lekstuga. Till sist frågade de skolmästarns vad de tyckte om förslaget.

– Ja, om ni går till Stark Ingmars lekstuga, får ni lov för mig, sade mor Stina, där vet jag att ni endast råkar anständigt och välkänt folk.

Storm gjorde ett annat villkor.

– Inte låter jag Gertrud gå bort på dans, om inte Ingmar följer med och tar vård om henne.

Alla tre skyndade fram till Ingmar. Han sade tvårt nej, höll ögonen stadigt fästade på bokstäverna och bara läste.

– Ja, det är inte lönt att be honom, sade då Gertrud i en så besynnerlig ton, att han måste lyfta ögonen och se på henne. Det var förskräckligt, så vacker Gertrud var efter dansen. Men munnen log spotskt, och ögonen gnistrade, då hon vände sig från honom. Det syntes tydligt hur djupt hon föraktade honom, som satt där ful och butter och inte förstod sig på att vara ung. Ingmar fick lov att skynda sig och säga ja, det var ingen annan råd.

Ett par kvällar därefter sutto Gertrud och hennes mor i köket och arbetade. På en gång märkte Gertrud, att modern började bli orolig. Hon stannade spinnrocken och lyssnade mellan varje ord hon sade:

– Jag förstår inte vad det är, sade hon. Hör du ingenting, gertrud?

– Jo, sade Gertrud, det är någon oppe i skolrummet.

– Vem skulle vara där så här dags? Och hör bara hur det tassar och rasslar och far runt från hörn till hörn!

Det rasslade och prasslade och stötte och for runt i den tomma skolsalen. Både Gertrud och mor Stina blevo hemska till mods.

– Det måtte ändå vara någon där oppe, sade Gertrud.

– Där kan ingen vara, och jag ska säga dig, att så här har det hållit på varenda kväll, alltsedan ni dansade.

Gertrud förstod att modern trodde, att det spökade efter dansen. Och om mor Stina finge den tron, så var det slut med all dans vidare för Gertrud.

– Nu går jag dit opp och ser efter vad det är, sade Gertrud, men mor Stina grep henne i kjolen.

– Vet jag om jag törs låta dig gå?

– Å jo, mor, det är bäst att ta reda på vad det är!

– Då ska vi åtminstone gå båda två.

De smögo sig tyst uppför trappan. Dörren tordes de inte öppna, utan mor Stina böjde sig ner och tittade in genom nyckelhålet.

Mor Stina stod där länge. En gång lät det, som om hon skrattade.

– Vad är det, mor? frågade Gertrud.

– Du kan se själv. Men var tyst bara!

Gertrud böjde sig ner och såg in. Bord och bänkar, som eljest upptog hela rummet, voro sammanflyttade, det dammade förfärligt, och mitt i dammet for Ingmar Ingmarsson omkring med en stol i famnen.

– Har Ingmar blivit tokig? utbrast Gertrud.

– Tyst! sade modern och drog henne med sig utför trappan igen. Det är nog så, att han håller på att lära sig dansa. Han vill väl lära sig, så att han kan dansa i lekstugan, fortfor hon och småmyste.

Modern började skratt, så att hon skakade.

– Han hade så när skrämt livet av mig, sade hon. Gudskelov, att han också kan bli ung en gång. Och sedan, när hon hade skrattat ut: Nu säger du inte ett ord till någon människa om detta, du Gertrud!

Så blev det lördagskväll, och de fyra unga stodo på skolhusets trappa, färdiga att gå. Mor Stina höll på att mönstra dem. De voro så granna, att det lyste om dem. Gossarna buro gula sämskinnsbyxor och gröna vadmalsvästar med röda ärmar. Gertrud och Gunhild hade vida, pösande, vita ärmar, stora, rosiga halsdukar räckte nästan hela livet, kjolarna voro randiga med en bård av rött klädem förklädena stora och lika rosiga som halsdukarna.

Medan de fyra vandrade framåt i den vackra vårkvällen, voro de till en början helt tysta. Gertrud så ibland förstulet på Ingmar och tänkte på hur han hade arbetat för att lära sig dansa. Hur det nu kom sig, om det var vid minnet av Ingmars dans, eller därför att hon skulle gå bort till en lekstuga, så blevo hennes tankar lätta och fagra, och hon lagade så, att hon blev en smula efter de andra för att få gå i ro och drömma. Hon satte ihop en liten historia om hur det hade kunnat gå till, när de nya bladen hade kommit på träden.

Hon tänkte, att det nog hade fallit sig så, att lövträden, som hela vintern hade stått och sovit i frid och ro, plötsligen hade börjat drömma. De hade då drömt, att det var fullfärdig sommar. De sågo ängarna klädda med vajande säd och grönt gräs, nyponbuskarna blänkte av nyutslagna rosor, åar och träsk höljde sig med näckrosblad, stenarna voro gömda under krypande linnea, och skogsbottnen var täckt med skogsstjärnor. Och mittibland allt detta, som var klätt och skylt, sågo träden sig själva nakna och bara, och de började blygas över sin nakenhet, som man så ofta gör i drömmen.

Lövträden tyckte i sin förvirring, att alla gjorde narr av dem. Humlorna kommo surrande och hånade dem, skatorna skrattade ut dem, och andra fåglar sjöngo smädesånger. "Var ska vi få något att kläda oss med?" tänkte träden alldeles i förtvivlan. Men de ägde inte ett skylande blad varken på gren eller kvist, och ångesten blev så häftig, att de vaknade.

Då de sågo sig omkring alldeles omornade, tänkte de genast: "Gudskelov, att det bara var en dröm! Här är det visst ingen sommar. Det var för väl, att vi inte har försovit oss."

Men när de sågo sig bättre om, märkte dem att sjöarna voro öppna. Sippor och gräs höllo på att krypa upp ur jorden, och saven fräste och skummade under deras egen bark. "Vår är det emellertid, om det än inte är sommar", sade lövträden, "det var bra, att vi blev väckta. Nu har vi sovit nog för i år, nu måste vi sätta på oss kläderna."

och så hade björkarna i all hast sänt ut små gulgröna, kådiga blad, medan lönnarna tills vidare klädde sig bara med grön blom. Alarnas blad kommo fram så ofärdiga och skrynkliga, att de voro lika missfoster, men pilbladen gledo ut ut knopparna släta och välskapade från första stund.

Gertrud gick och smålog, medan hon tänkte detta, och önskade bara, att hon hade varit ensam med Ingmar för att få tala om alltsammans för honom.

De hade lång väg att gå ända upp till Ingmarsgården, det var mer än en timmes vandring. De följde älvstranden, och Gertrud gick hela tiden en smula efter. Nu lekte tankarna kring det röda skenet från solnedgången, som flammade än över älven, än över stranden. Gråa alvuskar och ljusgröna björkar insveptes av skimret, stodo och lågade ett ögonblick och återtogo lika snabbt sin naturliga färg.

På en gång blev Ingmar stående stilla. Han bröt av mitt i något han höll på att säga och kunde inte få fram ett ord.

– Vad står på? frågade Gunhild.. Ingmar stod och såg framför sig alldeles blek. De andra sågo ingenting annat än en vid slätt, rutad av åkerfält och omgiven av höjder. Mittpå slätten låg en stor bondgård. I samma ögonblick föll det röda solnedgångsljuset på gården, alla fönster blänkte, och de gamla taken och väggarna glänste klarröda.

Gertrud kom snabbt fram, kastade en hastig blick på Ingmar och drog de andra med sig.

– Vi ska inte fråga honom något om detta, viskade hon. Det där stället är Ingmarsgården, han har visst svårt att se den. Han har inte velat gå hem på de sista två åren, alltsedan han blev fattig.

Vägen, som de hade att gå, löpte tvärsöver slätten, förbi gården fram till Stark Ingmars stuga i skogsbrynet.

Ingmar kom snart efter de andra och ropade åt dem:

– Det är bättre att gå den här vägen. Han förde dem in på en gångstig, som slingrade sig längs skogsbrynet och ledde till torpet utan att beröra själva gården.

– Du, Ingmar, känner vl Stark Ingmar? frågade Hök Gabriel Mattson.

– Ja, nog var vi goda vänner förr i världen.

– Vet du om det är sant, att han kan trolla? frågade nu nämndemans Gunhild.

– Å nej, sade Ingmar, men litet dröjande, som om han till hälften trodde.

– Du kan gärna tala om vad du vet, fortfor Gunhild.

– Skolmästarn har sagt, att vi inte ska tro på sådant.

– Skolmästarn kan inte förbjuda någon människa att se vad hon ser och tro vad hon vet.

Ingmar fick stark lust att tala om hemmet. Alla minnen från barndomsåren trängde sig på honom, när han såg den gamla gården.

– Jag kan tala om för er något, som jag själv har varit med om, sade han. Det var en vinter, far och Stark Ingmar arbetade med kolmilor långt borta i skogen. Då julen kom, erbjöd sig Stark Ingmar att stanna ensam vidmilorna, så att far skulle få gå hem över helgen. Det blev ock bestämt så, och på julaftonen skickade mig mor till skogen med julmat åt Stark Ingmar.

Jag gick tidigt och kom opp på kolbotten vid middagstiden. Just som jag kom, hade far och Stark Ingmar fått en mila färdig. De hade slagit ut den, alla de heta kolen var utbredda på marken för att svalna. Det rök ur kolhögen, och där kolen låg tätt intill varandra ville de fatta eld, och detta fick inte ske. Det var den farligaste stunden under hela kolningen. Far sa ock, så snart han fick se mig: "Jag är rädd för att du får gå ensam hem igen, Ingmar. Jag kan inte lämna Stark Ingmar med detta." Stark Ingmar gick på andra sidan kolhögen mitt i värsta röken. – "Å jo, nog kan du gå, Stor Ingmar, jag har rett mig med värre saker."

om en stund började det ryka mindre ur kolen. "Nu ska jag se vad det är för julmat mor Brita har skickat mig", sa Stark Ingmar och tog ifrån mig matsäcksknytet. "Kom nu, ska du få se hur fin bostad vi har, far din och jag!" sa han. Han visade mig kojan, där far och han bodde. Till bakvägg hade den en stor sten, men eljest var väggarna av granris och slanor. – "Ja, ja, gossen mig", sa Stark Ingmar, "du trodde nog inte, att far hade ett sådant kungligt slott att bo i i skogen. Här ska du få se på väggar, som håller ute köld och yrväder", sa gubben och stack armen rätt ut genom riset.

Far kom efter och skrattade. De var båda svarta av sot och luktade av den sura mulröken, men aldrig har jag sett far så glad och skämtsam. Ingen av dem kunde stå rak där inne, och där fanns bara ett par risbäddar och ett par stenar, där det brann en eld, men de var stornöjda. De satte sig bredvid varandra på granrisbädden och öppnade matknytet. "Jag bet inte om du får något med", sa Stark Ingmar till far, "detta är min julmat." – "Du får vara barmhärtig, eftersom det är julafton", sa far. – "Ja, då kan man inte låta en stackars kolargubbe svälta", sa Stark Ingmar.

Så där gick de på. Det var lite brännvin med också, och jag förundrade mig, att människor kunde vara så glada åt mat och dryck. – "Du får tala om för mor", sa Stark Ingmar till mig, "att Stor Ingmar har ätit opp all maten för mig. Hon får skicka mer i morgon." – "Jag ser, att det är ett sant ord", sa jag.

I detsamma ryckte jag till vid det, att det prasslade lite i ieldstaden. Det lät närmast som om någon hade kastat småstenar mot hällen, där elden brann. Far märkte det inte, men Stark Ingmar sa genast: "Jaså, jaså står det så till." Men har fortfor att äta. Då prasslade det på nytt, mycke häftigare. Ingenting såg jag, men det var, som om de hade kastat en handfull sten in i elden. "Jaså, jaså, är det så brått", sa Stark Ingmar och gick ut. "Ja, det är nog eld i kolen", ropade han, "men sitt stilla du, Stor Ingmar, jag kan sköta det ensam." Far och jag satt tysta, ingen av oss hade lust att säga något.

Så kom Stark Ingmar in, och nu började skämtet på nytt.

"En så glad jul tror jag inte jag har haft på åratal", sa han. Just som han sa det, hördes det där prasslandet än en gång. "Jaså, jaså, står det så till nu igen", sa han. Han gick ut, och det var eld i kolen på nytt. När han kom tillbaka, sa far: "Nu ser jag, att du har så god hjälp, att du kan reda dig ensam här på kolbotten." – "Ja, gå du tryggt hem och håll helg, Stor Ingmar! Här finns nog de, som hjälper mig." Och så gick vi hem, far och jag, och allt gick bra, och aldrig varken förr eller senare har någon mila kommit i brand för Stark Ingmar.

Gunhild tackade Ingmar för hans berättelse, men Gertrud gick tyst, som om hon hade blivit rädd. Det hade skymt på nu en smula. Allt, som nyss hade varit rött, hade blivit blått och grått, endast inne i skogen syntes ett ochg annat vårblankt blad, vilket lyste i aftonglansen som det röda ögat på ett troll.

Gertrud var alldeles häpen över Ingmar, som hade talat så långt och så länge. Hon kunde inte låta bli att tycka, att han höjde litet på huvudet och gick med fastare steg. "Han har blivit som en annan, sedan han har kommit in på hemmarken", tänkte hon. Gertrud visste inte varför detta vållade henne oro, varför hon rakt inte tyckte om det. Hon ryckte dock genast upp sig, började skämta med Ingmar och frågade om han skulle dansa.

Äntligen voro de framme vid en liten grå stuga. Det var ljus tänt där inne, de små fönsterna släppte väl in för knapp dager. Det ljöd fiolspel emot dem och tramt av dansande, men ändå stannade flickorna och undrade.

– Är det här? Kan någon dansa här?

De tyckte, att stugan knappt kunde rymma ett enda par.

– Å, sade Gabriel, gå på ni! Stugan är inte så liten, som den ser ut.

Dörren var öppen, och utanför den stodo ungdomar, som hade dansat sig glödvarma. Kullorna viftade sig med huvuddukarna, masarna kommo ut och drogo av sig de svarta, korta tröjorna för att dansa i de klargröna västarna med de röda ärmarna.

De nykomna trängde sig genom folkhopen, som stod vid dörren, och kommo in i stugan. Den första de sågo var Stark Ingmar. Han var en liten, tjock man med stort huvud och långt skägg. "Han är nog släkt med tomtar och troll", tänkte Gertrud. Gubben stod i spisen och spelade, det var väl för att inte vara i vägen för de dansande.

Stugan var större, än den hade sett ut. Men den var fattig och förfallen, de nakna timmerväggarna voro maskstungna, och takbjälkarna voro svart av rök. Där funnos varken gardiner för fönstren eller duk på bordet. Det märktes, att Stark Ingmar var en ensam man. Hans barn hade rest ifrån honom till Amerika. Det var gubbens enda nöje i hans ensamhet att locka ungdomen till sig om lördagskvällarna med sitt fiolspel.

I stugan var det halvmörkt och kvavt, par vid par virvlade om där. Gertrud blev först andlös och ville skunda ut igen, men så stannade hon vid omöjligheten att komma bort genom människomuren.

Stark Ingmar spelade taktfast och säkert, men när Ingmar Ingmarsson kom in genom dörren, skar han i med stråken, så att alla strängarna skorrade och de dansande stannade.

– Nej, nej, ropade han då, det var ingenting, dansa på bara!

Ingmar lade armen om Gertruds liv för att dansa ut, och Gertrud blev förstås mycket förvånad över att han ville dansa. Men så blevo de stående, ty paren följde varandra så tätt, att ingen kunde komma in mellan dem, som inte hade varit med från början.

Gubben Stark Ingmar avbröt på nytt, knackade med stråken mot spiselkransen och sade med myndig röst:

– Här ska vara plats för Stor Ingmars son, när det dansas i min stuga.

Alla vände sig nu för att se på Ingmar. Han blev blyg och kom inte ur fläck. Då måste Gertrud ta ett raskt tag i honom och dra honom ut på golvet.

Så snart dansen var ändad, kom torparen fram och hälsade. När Ingmar lade sin hand i hans, låtsade gubben bli ängslig och rädd och släppte den genast.

– Oj, oj, sade han, akta de där fina skollärarhänderna! En ovårdsam karl som jah kunde lätt klämma sönder dem.

Han tog Ingmar och hans sällskap fram till bordet och drev bort några gamla bondkvinnor, som sutto där och fröjdade sig åt dansen. Härpå gick han fram till ett skåp och hämtade bröd, smör och svagdricka.

– Jag bjuder eljes aldrig på något, sade han, de andra får nöja sig med dans och spel, men Ingmar Ingmarsson ska väl äta en bit mat under mitt tak.

Meda de unga åto, drog han fram en liten trebent stol, satte sig mittframför Ingmar och stirrade på honom.

– Och det är du, som ska bli skollärare, sade han.

Ingmar satt en stund med ögonlocken fällda. Det ryckte litet i läppen, som om han hade haft lust att skratta, men han svarade ganska sorgset:

– De har inte bruk för mig hemma.

– Har de inte bruk för dig? sade gubben. Hur vet du när gården behöver dig? Eljas levde i två år. Vem vet hur länge Halvor får leva?

– Halvor är en frisk och stark karl, sade Ingmar.

– Nog vet du, att Halvor flyttar från gården och lämnar dig den, så snart du kan köpa igen den.

– Han vore väl galen, om han flyttade från Ingmarsgården, sedan han väl har fått den i sin hand.

Under detta satt Ingmar och bröt på bordkanten. Det var ett simpelt furubord med tjock skiva. Det knakade plötsligen till, Ingmar hade brutit loss ett stycke av hörnet. Stark Ingmar satt med handen lyftad och talade.

– Aldrig lämnar han dig gården, om du blir skollärare.

– Menar du det?

– Menar, menar, sade gubben, det hörs hur du har blivit uppfostrad. Har du någonsin följt en plog?

– Nej, svarade Ingmar.

– Har du vaktat en mila, har du fällt en storfura?

Ingmar satt där lika saktmodig, men bordkanten knakade under hans fingrar. Äntligen blev gubben uppmärksam och teg med ens.

– Jaså, jaså, sade han, då han såg hur bordet splittrades, jag får visst ta dig i hand än en gång, jag. Han tog upp några av träflisorna och passade in dem. Sicken en, du kan ju fara på marknader och visa dig för pengar! Din skojare, sade han och slog Ingmar på axeln, du är just lik till att bli skollärare.

I ett nu var han borta i spisen igen och började spela. Det kom nu helt annan kraft i spelet. Han stampade takt med foten och satte en förfärlig fart i dansen.

– Det här är ung Ingmars polska! ropade han. Ho hej, nu dansar hela stugan för ung Ingmar!

Gertrud och Gunhild voro båda vackra, de fingo dansa alla danser. Ingmar dansade inte så mycket. Han stod mest och talade med några av de äldre karlarna högst uppe i rummet. Mellan danserna samlade sig en hel mängd människor omkring Ingmar, som om det hade gjort dem glädje bara att se på honom.

Gertrud tyckte, att Ingmar alldeles glömt bort henne, och detta gjorde henne ängslig. "Nu märker han nog, att han är Stor Ingmars son och jag bara skolmästarns Gertrud", tänkte hon.

Hon tyvkte själv det var underligt, att hon kände detta så bittert.

Mellan danserna gick ungdomen ut i vårnatten, som var bitande kall. Det var lätt att bli avkyld. Det var ganska mörkt, och som ingen hade lust att gå hem, sade alla:

– Vi måste dröja en liten stund ännu, innan vi går. Månen kommer väl opp, nu är det för mörkt. En gång, då Ingmar stod med Gertrud utanför dörren, kom torparen och förde bort honom.

– Kom, ska jag visa dig något! hade han.

Han tog Ingmar vid handen och ledde honom genom ett busksnår tätt bakom stugan.

– Stå nu stilla och se ner! sade han.

Ingmar såg ner i en klyfta, på vars botten blänkte något otydligt vitt.

– Det är visst Långforsen, sade han.

– Lita på det, att det är Långforsen! sade torparen. Men vad tror du att en sådan fors är nyttig till?

– Man kunde väl sätta opp såg eller kvarn där, sade Ingmar.

Gubben började skratta, han klappade och knuffade Ingmar, så att han nästan hade knuffat honom ner i forsen.

– Men vem ska bygga såg här, vem ska bli rik här, vem ska köpa igen Ingmarsgården?

– Ja, jag undrar just, sade Ingmar.

Torparen började göra reda för en stor plan, som han hade tänkt ut. Ingmar skulle övertala Tims Halvor att sätta upp en såg vid forsen och sedan arrendera den av honom. Gubben hade inte haft någon annan tanke, han, i flera år än att fundera ut ett sätt, varpå Stor Ingmars son kunde komma åter till rikedom.

Ingmar stod stilla ochsåg ner i forsen.

– Nej, kom nu, så ska vi gå in och dansa igen! sade Stark Ingmar.

Ingmar rörde sig inte, och gubben väntade tålmodigt. "Om han är av den rätta sorten", tänkte han, "svarar han inte på detta varken i dag eller i morgon. Gammalfolket får lov att ha tid på sig."

Medan de sålunda stodo där, fingo de höra skarpt, ilsket skall såsom av en hund, som drev långt uppe i skogen.

– Hör du något, Ingmar? frågade torparen.

– Ja, det är hund ute och driver, sade Ingmar. De hörde hur skallet kom närmare, det kom emot dem, som om drevet skulle gå fram rätt över stugan. Gubben fattade Ingmar om handleden.

– Kom nu! sade han. Skynda dig in, säger jag dig!

– Vad är det? sade Ingmar.

– Kom in! svarade torparen. Var tyst och kom in!

Medan de sprungo de få stegen fram till stugan, hördes det gläfsande skallet alldeles inpå dem.

– Vad är det för en hund? frågade Ingmar gång på gång.

– In med dig, bara in med dig!

Torparen skuffade in Ingmar i den lilla förstugan. Själv blev han stående på tröskeln och började dra till sig förstudörren.

– Om någon av er är ute, ropade han med stark röst, så kom in! Han stod och höll dörren på glänt, människor kommo springande från alla håll. Bara in med er, ropade han, bar in med er! Han stod och stampade av otålighet.

Under tiden blevo människorna inne i stugan allt ängsligare. Alla ville veta vad det var, som stod på. Äntligen var den siste inne, och torparen lade hasp och krok för förstudörren.

– Ä ni galna, som löper ute, när berghunden hörs? sade han. I detsamma hördes skallet tätt inpå stugan, det gick runtom den flera gånger, ett starkt, ohyggligt skall.

– Är det inte en riktig hund? frågade en dräng.

– Du kan gå ut och locka på honom, om du har lust, du Nils Jansson.

Alla tystnade för att lyssna efter skallet, som gick runt, runt utan uppehåll. De tyckte, att det började låta hemskt och förfärligt, det for rysningar genom dem, och många blevo likbleka. Å nej, detta var inte en vanlig hund, det hördes nog. Det var allt något otyg, som hade sluppit löst från helvetet.

Den lille torpargubben var den ende, som rörde sig. Han drog först igen spjället, sedan gick han och släckte ljusen.

– Nej, nej, sade kvinnfolken, släck inte!

– Ni ska låta mig ställa, som det är bäst för oss alla, sade gubben.

En av dem grep tag i hans rock.

– Den där berghunden, är han farlig?

– Inte han, sade gubben, men det, som kommer efter.

– Vad kommer efter?

Gubben stod stilla och lyssnade.

– Vi ska vara tysta nu allesammans, sade han. Det blev genast så stilla, att man inte hörde ett andetag. Skallet gick ännu ett varv runtom stugan. Därpå avtog det i styrka, och man kunde följa med hur hunden jagade ner över Långforsmyren och upp i bergen på andra sidan dalen. Så blev det alldeles tyst.

Då var det en karl, som inte kunde låta bli att säga:

– Nu är hunden borta.

Utan ett ord sträckte Stark Ingmar ut armen och gav honom ett slag över munnen. Därmed blev det stilla igen.

Långt bortifrån, ända uppe från höjden av Klavkberget, hördes en stark ton. Det var som en vindstöt, men det kunde också vara en hornlåt. Så hördes det en och åter en utdragen ton, så buller och tramp och frustande.

Det kom farande ner från berget med starkt dån. De hörde, då det var i bergsluttningen, de hörde, då det var i skogsbrynet, de hörde, då det var över dem. Det var likt en åska, som kom rullande fram på jordytan, det var, som om hela berget kom farande och tågade ner i dalen. Och när det var alldeles inpå dem, böjde alla ner sina huvuden och drogo in skuldrorna. "Det krossar oss", tänkte de, "det krossar oss."

Men vad de kände, var inte så mycket dödsfruktan som fasan för att det kunde vara avgrundsfursten, som drog fram genom natten med all sin makt. Det, som skrämde mest, var detta, att de mittunder larmet hörde skrik och klagolåt. Det väste och ven, det skrattade och tjöt, det gnisslade och pep. När det, som nyss förnams som en stor åska, nu var alldeles framme och inpå dem, hörde de, att det bestod av jämmer och hot, av gråt och ilska, av skrällande hornlåt, av sprakande eld, av gastars tjut, av djävlars hånskratt, av stora vingars susning.

De kände, att allt ont i avgrunden var lössläppt denna natt och kom störtande över dem.

Hela marken darrade, och stugan vacklade ett ögonblick, som om den skulle falla.

Det var, som om hästar togo sats över stugan och deras hovar dånande slogo mot takåsen, som om gastar tjutande foro förbi knutarna, som om läderlappar och uvar med tunga vingslag störtade mot skorstenen.

Medan detta varade, lade någon sin arm om Gertruds liv och drog ner henne på knä. Och hon hörde Ingmar viska:

– Vi ska falla på knä, Gertrud, och be Gud om hjälp.

Ögonblicket förut hade Gertrud trott, att hon skulle dö, så förfärlig var den skräck, som hade gripit henne. "Det gör mig ingenting, att jag ska dö", tänkte hon, "men det gräsliga är, att det ondas makt är så över oss och inpå oss."

Men inte förr kände Gertrud Ingmars arm om sitt liv, än hennes hjärta åter började slå, och den stela domningen i hennes kropp upphörde. Hon tryckte sig tätt, tätt intill honom. Bara han höll henne intill sig, var hon inte rädd. Det var märkvärdigt. Han var väl rädd själv, men ändå strömmade en sådan trygghet ut från honom.

Så äntligen avtog oväsendet, och de hörde det draga bort. Det tog samma väg som hunden nyss, ner över Långforsmyren och upp i skogshöjderna under Olofshättan.

Men likafullt förblev det stilla och tyst i Stark Ingmars stuga. Ingen rörde sig, ingne sade något, det var, som om ingen mäktade.

Stundom kunde man tro, att skräcken hade utsläckt allt liv, stundom hörde man av ett häftigt andetag, att det ändå fanns någon, som levde.

Men ingen rörde sig på länge, länge. Somliga stodo upprätta, stödda mot väggarna, andra hade sjunkot ner på bänkarna, de flesta lågo på golvet i ångestfull bön. Alla förblevo orörliga, förlamade av skräck.

Så gick timme efter timme, och under tiden var det mången, som rannsakade sin själ och beslöt, att han ville leva ett nytt liv, närmare Gud och längre från hans fiender. Ty var och en av de närvarande tänkte: "Det är för något jag har gjort, som detta har kommit över oss. Detta har skett för mina synders skull. Jag hörde nog hur de, som for förbi, ropade mig och hånade och skrek ut mitt namn."

Men vad Gertrud angick, tänkte hon endast: "Nu vet jag, att jag aldrig kan leva skild från Ingmar, utan alltid måste vara tillsammans med honom för den trygghetens skull, som utgår från honom."

Så småningeom började det dagas, det svaga gryningsljuset trängde in i stugan och belyste de många bleka ansiktena.

En och annan fågel hördes kvittra. Stark Ingmars ko bölade efter mat, och hans katt, som under dansnätterna aldrig sov i stugan, kom och jamade utanför dörren.

Men ingen rörde sig, förrän solen rann upp bakom de östra bergen. Då smög sig en efter annan bort utan att säga ett ord eller bjuda farväl.

Utanför stugan möttes de bortgående av förödelsens styggelse. En stor gran, som hade stått tätt vid ingången, hade bräckts vid roten och fallit, riskvistar och gärdsgårdsstörar lågo kringströdda på marken, ett par flädermöss och ugglor hade krossats mot stugväggen.

Allt uppåt Klavkberget syntes en bred väg, där alla träd voro kullstörtade.

Ingen vågade länge betrakta detta, utan alla skyndade ner mot bygden.

Men alltmedan de gingo, vaknade morgonen omkring dem. Det var söndag, och folk kom sent upp, men en och annan var dock ute för att ge boskapen mat. Ur en stuga kom en gubbe med kyrkrocken, som han vädrade och borstade. Ur en annan kommo far, mor och barn färdigklädda, de skulle väl gå bort och hälsa på i nästa socken.

Det var en stor tröst att se människorna så lugna och ovetande om det förfärliga, som hade hänt i skogen under natten.

Äntligen kommo de ner till älven, där boningshusen stodo tätare, kommo ända ner till kyrkbyn. De blevo glada att få se kyrkan och allt det andra. Det var en stor tröst, att allt här nere var sig så likt. Skylten på handelsboden gnisslade, som den brukade. Hornet på postkontoret satt på sin plats, och gästgivarns hund sov som vanligt utanför sin koja.

Det var också en tröst att se en liten häggbuske, som hade slagit ut, sedan de sist hade gått förbi, och de gröna bänkarna, som sent i går kväll måtte ha blivit utställda i prostgårdsträdgården.

Allt detta var obeskrivligt lugnande. Men i alla fall vågade ingen tala, förrän hemmet var uppnått.

När Gertrud stod på skolhusets trappa, sade hon till Ingmar:

– Nu Ingmar, har jag dansat för sista gången.

– Ja, svarade Ingmar, jag också.

– Och, Ingmar, sade hon, du ska bli präst, inte sant, du? Eller om du inte kan bli präst, så ska du åtminstone bli skollärare. Det finns så mycket av mörkrets ondska att strida emot.

Ingmar ställde sig att betrakta Gertrud.

– De där rösterna, Gertrud, frågade han, vad sa de till dig?

– De sa, att jag var kommen i syndens garn och att djävlarna skulle komma att gripa mig, därför att jag tyckte, att det var så roligt att dansa.

– Nu ska jag säga dig, vad jag hörde, sade Ingmar. Jag tyckte, att alla de gamla Ingmarssönerna hotade och förbannade mig, därför att jag ville bli något annat än en bonde och arbeta med annat än med skogen och jorden.

Hellgum

Den natten, då ungdomen dansade hos Stark Ingmar, var Halvor borta, och Karin Ingmarsdotter låg ensam i lillkammaren. Mitt i natten hade hon en svår dröm. Hon drömde, att Eljas levde och att han höll ett stort dryckesgille. Hon hörde honom från storstugan, där han klingade med glas och gapskrattade och sjöng dryckesvisor.

Hon tyckte, att han och hans kamrater ställde till allt värre och värre oväsen, och till slut lät det, som om de skulle slå sönder både bänkar och bord. Härvid blev hon så förfärad, att hon vaknade.

Men fastän Karin var vaken, fortfor larmet omkring henne. Marken skalv, fönsterna riste, tegelpannorna foro av taken, de gamla päronträden vid gaveln piskade huset med sina styva grenar.

Det var, som om det vore morgonen till den yttersta dagen.

Just som oväsendet var som häftigast, sprang en ruta, och glasbitarna föllo klirrande mot golvet. En stark vind for väsande in i rummet, och Karin hörde ett skratt alldeles ivid sitt öra, just samma skratt, som hon hade hört nyss förut i drömmen.

Karin trodde, att hon skulle dö. Så stark skräck hade hon aldrig erfarit. Hjärtat stannade, och hela kroppen blev kall och stel som is.

Oväsendet avtog rätt hastigt, och Karin återkom till liv. Den kalla nattluften svepte genom kammaren, och om en stund beslöt hon sig för att gå upp och stoppa igen hålet i rutan. Men när hon steg ur sängen, veko sig benen under henne, och hon märkte, att hon inte kunde gå.

Karin kallade inte på hjälp, utan lade sig ner helt stilla. "Jag kan nog gå, när jag kommer till lugn igen", tänkte hon. Om en stund gjorde hon ett nytt försök. Men båda benen voro alldeles utan kraft och styrsel. Hon kunde inte stödja på dem, utan blev liggande bredvid sängen.

Så snart folket kom i rörelse på morgonen, blev doktorn efterskickad. Han anlände snart, men kunde inte förstå vad det var, som hade kommit över Karin. Hon var varken sjuk eller lam. Han trodde, att alltsammans hade vållats av skrämseln.

– Karin blir nog bra igen, sade han.

Karin hörde på doktorn utan att säga ett ord. Hon visste, att Eljas hade varit inne i rummet under natten och att det var han, som hade gjort henne detta. Hon visste också, att hon aldrig skulle bli återställd.

Hela förmiddagen satt Karin tyst och grubblande. Hon sökte fundera ut varför Gud hade tillåtit, att denna hemsökelse hade kommit över henne. Hon gick strängt till rätta med sig själv, men kunde inte finna, att hon hade begått bågon synd, som hade förtjänat ett så hårt straff. "Gud är orättvis mot mig", tänkte hon.

På eftermiddagen reste Karin till Storms missionssal, där predikant Dagson talade på den tiden. Hon hoppades, att Dagson skulle förklara för henne varför hon hade blivit så hårt straffad.

Dagson var en omtyckt talare, men aldrig hade han haft så många åhörare som den aftonen. Kära då, vad det var för en folksamling utanför missionssalen! Och ingen talade om något annat än det, som hade hänt under natten i lekstugan.

Hela menigheten hade blivit uppskrämd, och nu hade den kommit samman för att höra ett sådant kraftigt Guds ord, som kunde driva bort skräcken.

Inte fjärdedelen av de närvarande kunde komma in i huset, men dörrar och fönster stodo på vid gavel, och Dagson hade en så stark stämma, att även de utanför stående kunde höra.

Predikanten visste vad som hade hänt och vad människorna trånade efter. Han började sitt tal med förskräckliga ord om helvetet och om avgrundens furste. Han påminde om den, som smyger omkring i mörkret för att fånga själar, som lägger ut lastens snara och syndens lockelse.

Människorna ryste och sågo världen uppfylld av djävlar, som frestade och lockade. Allt var synd och fara. De vandrade på falluckor, de voro som vilda skogens djur, de pinades och hetsades.

När Dagson talade om detta, for hans röst genom salen som en vilt vinande vind, och hans ord voro som eldslågor.

Alla, som hörde Dagsons tal, tyckte, att det var likt en skogsbrand. Med alla dessa djävlar och all rök och eld förnam man det så, som då skogen birnner omkring en, då elden kryper fram i mossan, där man trampar, och rökmoln vältra fram i luften, som man ska andas, då värmen sveder ens hår och dånet av branden fyller öronen och gnistor vilja sätta eld på ens kläder.

Dagson jagade människorna fram på detta sätt, genom eld och rök och förtvivlan. Eld hade de framför sig, eld bakom sig och eld på alla sidor. Man såg intet annat, än att man måste förgås.

Men genom all denna förfäran förde han dem fram till en grön plats i skogen, där allt var lugn och svalka och trygghet. Mittpå den blommande skogsängen satt Jesus, han sträckte ut sina armar över de flyende och jäktade människorna, och de lade sig ner vid hans fötter, och all fara var över, och det fanns inte mer nederlag eller förföljelse.

Dagson talade, såsom han själv kände det. Bara han fick lägga sig ner vid Jesu fötter, erfor han frid och lugn och fruktade ingen av alla livets farligheter.

Efter Dagsons tal uppstod livlig rörelse. Flera gingo fram och tackade honom, medan deras ansikten överströmmades av tårar. De sade, att de av denna predikan hade blivit väckta till en rätt tro på Gud.

Men Karin Ingmarsdotter satt orörlig, och när Dagson hade slutat, lyfte hon de tunga ögonlocken och såg på honom, som om hon förebrådde honom, att han ingenting hade kunnat giva henne.

I detsamma ropade en stark stämma utanför missionssalen så högt, att hela församlingen hörde orden:

– Ve, ve, ve över dem som giva stenar i stället för bröd! Ve, ve, ve över dem, som giva stenar i stället för bröd!

Karin kunde inte se den, som talade. Hon måste sitta stilla, medan de andra rusade ut.

Sedan kom hennes husfolk och sade henne, att den, som hade ropat, hade varit en hög, mörk man, som ingen kände. Han och en vacker, ljus kvinna hade kommit åkande framåt vägen i en skjutskärra mittunder föredraget. De hade stannat och lyssnat. Och just i samma ögonblick, som de skulle fara vidare, hade mannen rest sig upp och talat.

Somliga hade tyckt sig känna igen kvinnan. Hon skulle vara en av Stark Ingmars döttrar, som hade rest till Amerika och blivit gift där, och karlen skulle då vara hennes man. Men det var inte så lätt att känna igen den, som man hade sett som ung tös i den vanliga sockendräkten, när hon kom tillbaka vuxen och klädd i stadskläder.

Karin hade samma tankar om Dagson som den främmande. Det kunde man märka därav, att hon aldrig mer for till missionssalen.

Längre framåt sommaren, då en av baptisternas predikanter kom till socknen och predikade och döpte, hörde hon honom, och då frälsningsarmén även började hålla möten i kyrkbyn, lät hon föra sig till ett av dessa.

En stor, andlig rörelse gick genom socknen. Vid alla möten skedde väckelser och omvändelser. Alla människor tycktes finna vad de trånade efter.

Men ingen av dem, som Karin hörde, kunde lära henne att försona sig med den straffdom, som Gud hade låtit komma över henne.

Birger Larsson hette en smed, som hade sin smedja vid landsvägen. Smedjan var liten och mörk med en glugg i stället för fönster och en låg dörr. Birger Larsson förfärdigade grova knivar, lagade lås, satte på hjulringar och skodde slädmedar. När han inte annat arbete hade, smidde han spik.

En sommarkväll rådde stor brådska i smedjan. Birger Larsson själv stod vid ett städ och plattade till spikhuvuden. Hans äldste son stod vid ett annat, hamrade ut järnten efter järnten och klippte av dem. En av sönerna drog blåsbälgen, en släpade fram kol, vände på järnen, som lågo i ässjan för att vitglädgas, och bar fram dem till smederna. Den fjärde av sönerna var endast sju år; han plockade upp de färdiga spikarna, kylde dem i en vattenho och band dem samman i buntar.

Mittunder arbetet kom en främmande och ställde sig i dörröppningen. Det var en hög, mörk man. Han måste nära nog böja sig dubbel för att kunna se in.

Birger Larsson höll upp med arbetet för att få veta vad den nykomne önskade.

– Ni får inte ta illa opp, att jag tittar in, fast jag inte har något ärende, sade mannen. Jag har själv varit smed i ungdomen, och därför har jag svårt att gå förbi en smedja utan att se på arbetet.

Birger Larsson lade märke till att den främmande hade stora, seniga händer, riktiga smednävar.

Smeden började utfråga den främmande om vem han var och varifrån han kom. Karlen svarade vänligt utan att röja sig. Birger fann honom klok och tyckte om honom. Han gick ut ur smedjan med honom, stod på svarta smedbacken och skröt med sina söner. Han hade haft svåra dagar, sade han, innan sönerna hade vuxit upp, så att de kunde bistå honom med arbetet. Men nu, då de alla hjälptes åt, gick det gott.

– Du ska få se, att om några år är jag en rik man, sade Birger.

Främlingen log en smula och sade, att det fägnade honom, att Birger hade så god hjälp av sönerna.

– Nu vill jag fråga dig om något, fortfor han, lade sin tunga hand på Birgers axel och såg honom djupt in i ögonen. Då du har så god hjälp av dina söner i världsliga ting, låter du dem väl också bistå dig i de andliga?

Birger stirrade slött på honom.

– Jag ser, att detta var dig en ny fråga, sade främlingen, tänk på den, tills vi härnäst råkas!

Han gick sin väg småleende. Birger Larsson begav sig in i smedjan, rev sig i håret, som var styvt och gult som mässing, och började åter arbeta.

Men främlingens fråga följde honom under flera dagar. Vad var nu detta för en sak att spörja om? "Det ligger något under det här, som jag inte förstår", tänkte han.

*

Det var dagen efter den, då främlingen hade talat med Birger Larsson, och det var nere i kyrkbyn i Tims Halvors gamla handelsbod, som han efter sitt giftermål med Karin hade lämnat till sin svåger, Kolås Gunnar.

Gunnar var bortrest, och under tiden stod hans hostru, Brita Ingmarsdotter, i boden och skötte handeln.

Brita stod bakom disken vacker och ståtlig. Både namn och utseende hade hon tagit i arv efter sin mor, Stor Ingmars vackra hustru. En så vacker flicka som Brita hade aldrig förr vuxit upp på Ingmarsgården.

Var nu inte Brita lik gammalfolket till det yttre, så var hon dock lika rättrådig och noggrann som någon annan i hennes släkt.

När Gunnar var borta, skötte Brita handeln på sitt eget sätt. Om gamle korpral Fält kom försupen och darrhänt och begärde en flaska öl, sade Brita tvärt nej, och när den fattiga Kolbjörns Lena ville köpa en vacker brosch, sände Brita hem henne med ett par kilo rågmjöl.

Inga barn vågade sig in i boden, när Brita regerade där, för att ödsla bort sina fattiga slantar på russin och karameller. Bondhustrun, som hade gått dit för att köpa av de lätta, tunna köpstadstygerna, blev hemskickad av Brita för att väva hållbart och dugande tyg i egen vävstol.

Denna dag hade inte Brita många kunder. Hon satt ensam långa timmar. Då sjönk hon samman, stirrade långt framför sig, medan förtvivlan brann i ögonen.

Äntligen steg hon upp, sökte fram ett rep, flyttade trappstegen ur boden in i bodkammaren och gjorde i ordning en snara i en krok i taket.

Brita arbetade ivrigt, hon var snart färdig, skulle just sticka huvudet in i snaran, då hon råkade se ner.

Dörren öppnades i detsamma, och en hög, mörk karl trädde in. Han hade kommit in i boden, utan att hon hade hört honom, och när han inte hade funnit någon där, hade han gått bakom disken och öppnat dörren till bodkammaren.

Brita gick sakt nerför stegen. Karlen sade ingenting till henne, han drog sig tillbaka ut i boden. Brita kom långsamt efter. Brita hade inte sett honom förr. Han hade svart, krusigt hår, tätt helskägg, skarpa ögon och stora, seniga händer. Han var välklädd, men han gick och rörde sig som en arbetare. Han satte sig på en trasig stol nere vid dörren och tog inte ögonen från Brita.

Bondhustrun stod stilla bakom disken, frågade ingenting, endast önskade, att han måtte gå. Karlen såg och såg, lät inte ögonen släppa henne en minut. Brita tyckte, att hans blickar höllo fast henne, så att hon inte kunde röra sig.

Brita blev otålig, hon sade för sig själv: "Jag kan undra vad du tänker det hjälper, att du sitter och vaktar mig. Du kan väl förstå, att jag i alla fall gör vad jag vill göra, så snart jag blir ensam."

Brita stod och höll tysta tal till mannen. "Om detta vore något, som kunde ha ett slut eller en övergång, skulle du gärna få hindra mig, men det är rent obotligt."

Alltjämt satt karlen kvar och såg lika igärdigt på henne.

"Jag ska säga dig, att det passar sig inte för oss från Ingmarsgården att hålla handelsbod", fortsatte Brita i sina tankar. "Du kan inte tro vad jag hade det bra med Gunnar, allt intill dess han började med handeln. Folk varnade mig nog för att gifta mig med honom. De tyckte inte om honom för hans svarta lugg och hans vassa ögon och hans skarpa tunga. Men vi tyckte om varandra, ser du, och vi sa inte ett ont ord till varandra, ända tills Gunnar övertog handelsboden.

"Det är efter den tiden", fortfor Brita i sitt tysta tal, "som det inte har varit bra mellan oss. Jag vill, att han ska sköta handeln på mitt sätt. Jag kan inte tåla, att han säljer öl och vin till drinkare, och jag tycker, att han bara ska låta folk köpa vad som är nyttigt och nödvändigt, men det tycker Gunnar är orimligt. Och vi kan inte ge vika, varken han eller jag, och nu tvistar vi alltid, och nu tycker han inte om mig mer, ser du."

Hon såg på karlen med sina förvildade ögon, liksom förvånad, att han inte gav efter för hennes böner.

"Men du kan väl förstå, att jag inte kan leva med den skammen, att han låter länsman göra utpantning hon fattigt folk och ta ifrån dme den enda kon eller ett par stackars får!

Det kan aldrig bli bra, förstår du inte det? Varför kan du inte gå, så att jag får göra slut på det?"

Men under det att karlen betraktade Brita, blev hon allt lugnare, och om en stund började hon gråta helt stilla. Hon hade blivit rörd över den främmande, som satt och vaktade henne. Det var märkvärdigt gjort av en, som alls inte kände henne.

Så snart karlen märkte, att Brita grät, reste han sig och gick mot dörren. När han stod på tröskeln, vände han sig, borrade ögonen in i Britas än en gång, harskade sig och sade med djup röst:

– Gör dig själv intet ont, ty den tiden nalkas då du ska få leva i rättfärdighet.

Därmed gick han. Hans steg ljödo tunga i trappan och på vägen, då han avlägsnade sig.

Brita skyndade in i bodkammaren, hon tog ner snaran och lyfte stegen åter ut i boden. Sedan satte hon sig på en kista och rörde sig inte under ett par timmar.

Hon hade den känslan, att hon länge och väl hade vandrat omkring i en natt, som hade varit så mörk, att hon inte hade kunnat se sin egen hand. Hon hade gått vilse, visste inte vart hon var kommen, och för varje steg hon hade tagit, hade hon fruktat, att hon skulle störta ner i ett kärr eller en avgrund. Men nu hade någon ropat till henne, att hon inte skulle vandra vidare, utan sätta sig ner och vänta, tills det bleve dager. Hon var glad, att hon inte måste fortsätta den farliga vandringen. Nu satt hon och väntade på gryningen.

Stark Ingmar hade en dotter, som hette Anna Lisa. Hon hade bott i Chicago i flera år och hade blivit gift där med en man vid namn Johan Hellgum, en svensk, som förestod en liten församling, vilken hade sin egen tro och lära. Dagen efter den ryktbara dansnatten kom Anna Lisa hem för att hälsa på sin gamle far, och mannen följde henne.

Hellgum använde tiden till att göra långa vandringar genom bygden. Han gjorde bekantskap med alla han mötte och språkade till en början med dem om helt vardagliga ting, men när han skildes från en människa, lade han gärna sig stora, tunga hand på hennes axel och sade några ord till tröst eller väckelse.

Stark Ingmar såg inte mycket till mågen. Gubben arbetade det året tillsamman med unge Ingmar Ingmarsson, som hade flyttat hem till Ingmarsgården. De båda byggde en såg i Långforsen. Det var Stark Ingmar en stolt dag, då sågen blev färdig och den första timmer stocken klövs till vita plankor av de gnisslande sågbladen.

En kväll gick gubben hem från arbetet. På vägen mötte han Anna Lisa. Hon såg förskrämd ut, som om hon hade velat gömma sig.

Stark Ingmar skyndade på stegen, kom fram till stugan och blev stående med rynkad panna. Tätt vid ingången hade det i alla hans tid vuxit en stor nyponbuske. Den hade varit honom kärare än hans öga, han hade aldrig låtit någon plocka en ros eller ett blad av busken, intet ont hade fått komma nära den.

Stark Ingmar hade aktat den så väl, därför att han visste, att det bodde underjordiskt småfolk under den.

Men nu var busken borthuggen. Det var förstås mågen, predikanten, som inte hade kunnat tåla den.

Stark Ingmar hade sin yxa i handen, han klämde fingrarna hårt om skaftet, när han gick in i stugan.

Hellgum satt där inne med bibeln framför sig. Han lyfte blicken och såg Stark Ingmar djupt in i ögonen. Därpå fortsatte han att läsa med hög röst:

– Därtill då I tänken: Vi vilja göra som hedningarna och såsom annor folk i landen och tillbedja stockar och stenar, skall det fela eder.

Så sant jag lever, säger Herren, jag skall råda över eder med starka hand och utsträcktom arm och utgjuten grymhet.

Utan ett ord gick Stark Ingmar ur rummet. Den natten sov han i ladan. Två dagar därefter drogo han och Ingmar uppåt storskogen på kolning och timmerhuggning. De ämnade bli borta hela vintern.

*

Ett par gånger hade Hellgum uppträtt på bönemöten och utlagt sin lära, som han sade var den enda och rätta kristendomen. Men Hellgum var inte vältalig som Dagson. Han hade inte vunnit några anhängare.

De, som hade mött honom på vägar och stigar och blott hört honom säga ett par ord, hade väntat stora ting av honom, men när Hellgum skulle hålla ett långt föredrag, blev han tung och andefattig och tröttande.

Då det led mot slutet av sommaren, blev Karin Ingmarsdotter ytterligt nedstämd. Man hörde henne sällan säga ett ord. Hon var alltjämt ur stånd att gå och satt dagen om orörlig i sin stol. Hon uppsökte inte mer några predikanter, utan satt ensam och ruvade över sin olycka. Ibland sade hon till Halvor, att hon alltid hade hört sin far säga, att Ingmarssönerna inte behövde frukta något, om de blott ginge Guds vägar. Men nu visste hon, att detta inte var sant.

Halvor föreslog en gång i sin rådlöshet, att hon skulle tala med den nye predikanten, men Karin svarade genast, att hon inte ville söka hjälp hon präster.

En söndag i slutet av augusti satt Karin ensam vid fönstret i storstugan. Det var stillhet över hela gården, och Karin hade svårt att hålla sig vaken. Huvudet sjönk allt djupare ner mot bröstet, och om en stund somnade hon.

Hon vaknade vid att någon talade alldeles under hennes fönster. Hon kunde inte se vem det var, men rösten var stork och djup. Vackrare röst hade hon aldrig hört.

– Nu vet jag, Halvor, att du finner det orimligt, att en fattig, olärd smed skulle ha funnit sanningen, där så många lärda herrar har strandat, sade rösten.

– Ja, svarade Halvor, jag vet inte hur du kan vara så säker.

"Det är Hellgum, som Halvor talar med", tänkte Karin. Hon försökte dra igen fönstret, men nådde inte.

– Men nu är det ju sagt, fortfor Hellgum, att om någon slår dig på den ena kinden, ska du vända den andra till, och att vi inte ska göra motstånd mot det onda, och mycket annat i den vägen. Och det där alltsammans kan ingen hålla. Folk skulle ta från dig både åker och skog, de skulle stjäla din potatis och bära bort din säd, om du inte försvarade det, som är ditt. Jag tänker, att de skulle ta ifrån dig hela Ingmarsgården.

– Det kan nog så vara, det, medgav Halvor.

– Ja, då kan väl inte Kristus menat något med det där, kan jag tro. Han har väl bara stått och pratat i vädret.

– Jag vet inte vart du vill komma.

– Se, det är ock en annan sak, som är värd att tänka på, sade Hellgum. Och det är, att vi är så obegripligt långt komna med vår kristendom. Det finns ingen mer, som stjäl, och ingen, som mördar, och ingen, som gör orätt mot änkor och faderlösa. Ingen hatar och förföljer den andre numera. Det händer aldrig, att någon handlar illa bland oss, som har en så god religion.

– Det är nog mycket, som inte är, som det borde vara, medgav Halvor saktmodigt. Han lät sömnig och ointresserad.

– Men om du har ett tröskverk, Halvor, som inte vill göra tjänst, så ser du väl efter vad det är för fel med det. Du ger dig ingen ro, förrän du vet vari skadan består. Och när du nu ser, att det rakt inte vill gå att få männsikorna att föra ett kristet liv, så borde du väl se efter om det kan vara något fel med själva kristendomen.

– Inte kan jag tro, att det brister något i Jesu lära, sade Halvor.

– Nej, den var nog bra från början, men det kan ju hända, att den har kommit i olag. Det kan vara ett hjul, som har gått sönder, ser du, bara ett enda litet hjul, och strax står hela verket.

Han teg en stund, som om han sökte efter ord och bevis.

– Nu ska jag säga dig hur det gick mig för ett par år sedan. Då försökte jag för första gången att riktigt leva efter läran, och vet du hur det slutade? Jag arbetade på en fabrik på den tiden, och när kamraterna fann ut hurudan jag var, lät de mig för det första göra en god del av deras arbete, sedan tog de min plats ifrån mig, och så lagade de, att jag fick bära skulden för en stöld, som en av dem hade begått, så att jag kom i fängelse.

– Man ska väl inte alltid råka ut för så dåligt folk, sade Halvor lika likgiltigt.

– Då sa jag för mig själv: Det vore inte svårt att vara kristen, om man bara vore ensam på jorden och inte hade några medmänniskor. Jag tyckte riktigt om att sitta i fängelse, ty där fick jag föra ett rättmätigt liv utan att bli störd eller oroad. Men så tänkte jag, att det där att föra ett rättskaffens liv i ensamhet, det var, som om en kvarn skulle stå och snurra runt alldeles på egen hand utan att ha säd mellan stenarna. Eftersom Gud har satt så många människor i världen, tänkte jag, så är det väl meningen, att de ska vara till varandras stöd och hjälp och inte till fördärv. Och så förstod jag då äntligen, att djävulen hade tagit bort något ur bibeln, för att kristendomen skulle gå på tok.

– Det kunde han väl aldrig ha makt till, sade Halvor.

– Jo, han har tagit bort detta: I, som viljen föra ett kristligt liv, I skolen söka bistånd hos era medmänniskor.

Halvor sade ingenting, men Karin nickade gillande. Hon hade hört på mycket noga och inte förlorat ett ord.

– Så snart jag slapp lös ur fängelset, sade Hellgum, gick jag till en kamrat och bad honom bistå mig att föra ett rätt liv, och se, då vi var två, gick det genast bättre. Och snart kom en tredje och en fjärde och slöt sig till oss, och allt bättre och bättre gick det. Nu är vi trettio, som bor tillsammans i ett hus i Chicago. Vi delar allt med varandra och vakar över varandras leverne, och rättfärdighetens väg ligger slät och jämn framför oss. Vi kan handla kristet mot varandra, ty den ene bordern missbrukar inte den andres godhet och nedtrampar honom inte i hans ödmjukhet.

När Halvor alltjämt teg, fortfor Hellgum övertalande:

– Det vet du väl, Halvor, att den, som vill göra något stort, han går i förbund med andra människor och tar hjälp av dem. Inte kunde du vara ensam om att sköta den här gården. Och om du ville anlägga ett bruk, så skulle du skaffa dig många bolagsmän, och tänk, om du ville bygga en järnväg, så många du då finge ta till hjälp!

Men se, det svåraste av allt, det är att leva ett kristet liv, och det vill du genomföra på egen hand utan hjälp. Eller också kanske du aldrig försöker, ty du vet på förhand, att det inte går.

Den enda, som är inne på en rätt väg, det är jag och de, som håller med mig där ute i Chicago. Den församlingen är det rätta, heliga Jerusalem, som är nederkommet av himmelen. Och du ska veta detta därav, att andens gåvor, som tilldelades de första kristna, de sänker sig också över oss. Ty somliga av oss hör Guds röst, och andra profeterar, och andra botar sjuka.

– Kan du bota sjuka? avbröt Halvor hastigt.

– Ja, sade Hellgum, jag kan bota dem, som tror på mig.

– Det är allt svårt att tro något annat än det, som man har fått lära som barn, sade Halvor eftertänksamt.

– Jag vet dock visserligen, Halvor, att du rätt snart ska hjälpa till med att bygga upp det nya Jerusalem, sade Hellgum.

Det blev nu tyst. Strax därefter hörde Karin, att Hellgum sade farväl.

Om en stund kom Halvor in till Karin. När han såg henne sitta vid det öppna fönstret, sade han:

– Nu har du visst hört allt, vad Hellgum har talat.

– Ja, svarade hustrun.

– Hörde du, att han sa, att han kunde bota den, som tror på honom?

Karin rodnade en smula. Hon hade tyckt bättre om Hellgums lära än om allt annat, som hon hade hört denna sommar. Det låg någon av sunt praktiskt förstånd däri, som tilltalade henne. Detta var gärning och verksamhet och ingen känslosamhet, som hon inte förstod sig på. Men hon erkände inte detta. Hon ville nu inte ha något mera att göra med präster.

– Inte vill jag ha någon anna tro än far, sade hon.

Ett par veckor efteråt satt Karin åter i storstugan. Hösten var nu kommen, vinden brusade utanför huset, och elden sprakade i spisen. Ingen var inne i rummet mer än hennes lilla dotter, som var nära årsgammal och nyss hade lärt att gå. Barnet satt på golvet vid moderns fötter och lekte.

Bäst Karin satt där, öppnades dörren och en hög, mörk man kom in. Han var krushårig, hade vassa ögon och stora, seniga smedhänder. Innan Karin hade hört honom säga ett ord, gissade hon, att det var Hellgum.

Karlen hälsade och frågade efter Halvor. Bondhustrun svarade, att mannen var rest på en stämma. Han väntades snart åter.

Hellgum satte sig ner. Han höll sig tyst. Då och då kastade han en snabb blick på Karin.

– Jag har hört sägas, att ni är sjuk, sade han om en stund.

– Ja, svarade Karin, jag har inte kunnat gå på ett halvt år.

– Jag har tänkt på att komma hit och be för er, sade predikanten.

Karin blev tyst, sänkte ögonlocken och liksom slöt sig inom sig själv.

– Mor Karin har kanske hört, att jag har gått Guds nåd till att bota sjuka?

Karin slog upp ögonlocken och gav honom en misstrogen blick.

– Jag får vara tacksam för att ni har tänkt på mig, men det kan nog inte bli något av, för jag byter inte lätt om tro, sade hon.

– Det är väl möjligt, att Gud vill hjälpa er ändå, sade karlen, eftersom ni alltid har försökt att föra ett rättfärdigt liv.

– Jag är nog inte så i Guds nåd, att han vill hjälpa mig.

Det blev nu tyst en stund, så frågade Hellgum:

– Har mor Karin någonsin frågat sig varför denna hemsökelse har kommit?

Karin svarade inte, hon tycktes åter stänga sig inne i sig själv.

– Det är något, som säger mig, att Gud har gjort detta, för att hans namn ska varda än mer ärat, sade Hellgum.

När Karin hörde detta, blev hon ond. Ett par skarpa, röda fläckar sprungo upp på hennes kinder. Det syntes henne mycket förmätet av Hellgum att trom att denna sjukdom hade kommit över henne, för att han skulle få tillfälle att göra ett under.

Predikanten reste sig, gick fram till Karin och lade sin hand på hennes huvud.

– Vill du att jag ska be för dig? sade han.

Ögonblickligen kände Karin en ström av liv och hälsa ila genom kroppen, men hon var så förolämpad över hans påflugenhet, att hon häftigt skakade bort hans hand och lyfte armen, som om hon hade velat slå honom. Ord kunde hon inte finna i hastigheten.

Hellgum drog sig tillbaka ner mot dörren.

– Man ska inte visa från sig vad Gud sänder en, sade han.

– Nej, sade Karin, vad Gud sänder en, det får man nog ta emot.

– Jag säger dig, jag, att i dag ska detta hus salighet vederfaras, sade karlen.

Karin svarade inte.

– Tänk på mig, du du blir hulpen! sade Hellgum och gick med detsamma ut genom dörren.

Karin satt alldeles upprätt i stolen. De röda fläckarna brunno länge på kinderna.

"Ska jag nu inte få vara i fred i mitt eget hem!" tänkte hon. "Det är besynnerligt, så många det är, som tror sig vara sända av Gud."

men helt plötsligt såg Karin, att hennes lilla flicka reste sig och skyndade fram mot spisen. Den lilla hade just fått syn på elden, som brann där. Hon skek till av glädje, kröp och sprang fram mot den, allt vad hon orkade.

Karin ropade henne tillbaka, men barnet lydde inte. Det arbetade för att komma upp i spisen, ramlade ner ett par gånger, men nådde äntligen upp på spishällen, där elden brann.

– Gud hjälpe mig, Gud hjälpe mig! sade Karin.

Hon började ropa högt, fastän hon visste, att ingen människa fanns i närheten.

Lickan lutade sig skrattande fram mot elden. Då ramlade ett brinnande vedträ ner ur brasan och föll på hennes gula kolt.

Med detsamma stod Karin upprätt på golvet, sprang fram till spisen och ryckte till sig barnet.

Inte förrän hon hade fått skaka bort alla gnistor och kol och synat flickan och funnit henne oskadad, besinnade hon vad som hade hänt. Att hon stod på sina ben, att hon hade gått, att hon kunde gå allt fortfarande!

Karin erfor den största själsskakning, som hon hade känt i sitt liv, och på samma gång den största lycka.

Hon kände, att hon stod under Guds särskilda vård och styrelse, och en helig Guds man hade han sänt inom hennes dörrar för att hjälpa och hela henne.

*

Under dessa dagar stod Hellgum ofta på den lilla förstubron utanför Stark Ingmars stuga och såg neråt nejden. Det där landet han blickade ut över blev grannare dag för dag. Hela marken var gul, och alla lövträd voro klart röda eller klart gula. Här och där vajade en hel lövskog, så skimrande som ett svallande hav av guld. Överallt i de granskogsklädda höjdernas mörker såg man gula stänk, som härrörde från lövträd, vilka hade förirrat sig in bland barrträden.

Så, som en ringa grå stuga kan lysa och stråla, när den har fattat eld, så flammade detta fattiga svenska landskap upp till en sällspord prakt. Allt var så gult och så underbart skinande, som man skulle tänka sig ett landskap på sollytan.

Men när Hellgum såg detta, tänkte han på att den tid nu snart skulle randas, då Gud skulle låta landet stråla av helighet, och då de ord, som han hade utsått under sommaren, skulle bära lysande skördar av rättfärdighet.

Och sem en afton kom Tims Halvor upp till torpet och bjöd Hellgum och hans hustru att komma ner till Ingmarsgården.

Då de trädde in på den stora gårdsplanen, var där mycket städat och fint. Alla torra blad under gjrkarna voro bortsopade, alla verktyg och fordon, som eljest brukade belamra gården, voro undanskaffade. "Här må¨tte visst finnas flera främmande", tänkte Anna Lisa. I detsamma öppnade Halvor dörren till storstugan.

Det var fullt med folk där inne, alla sutto högtidligt väntande på de långa bänkarna, som gingo runtom stugan. Och Hellgum kände igen det bästa folket i socknen.

De första han såg voro Ljung Björn Olofsson och hans hustru, Märta Ingmarsdotter, samt Kolås Gunnar och hans hustru. Därpå kände han igen Krister Larsson och Israel Tomasson med deras hustrur. De hörde också till Ingmarsätten. Så lade han märke till Hök Matts Eriksson och hans son Gabriel, nämndemans Gunhild och några andra. Det var i allt en tjugu personer.

När Hellgum och Anna Lisa hade gått runt och tagit i hand, sade Tims halvor:

– Vi är här några församlade, som har tänkt på vad Hellgum har sagt oss i sommar. De flesta av oss hör till en gammal släkt, som alltid gärna har velat gå Guds vägar, och om Hellgum kan hjälpa oss med detta, vill vi följa honom.

Nästa dag spreds det ryktet genom socknen, att på Ingmarsgården hade blivit stiftad en församling, som påstod sig äga den enda rätta och sanna kristendomen.

Den nya vägen

Det var nästa vår strax efter snösmältningen. Ingmar och Stark Ingmar hade just kommit ner till bygden för att sätta sågen i gång. Hela vintern hade de legat uppe i skogen och arbetat med kolning och timmerhuggning, och när Ingmar kom ner till slättlandet, tyckte han, att han kände sig som en björn, vilken nyss hade krupit ut ur idet. Kunde knappt vänja sig vid att se solen lysa på den öppna himlen, utan gick och blinkade med ögonen, som om de inte tålde ljuset. Han hade det också svårt med bullret från forsen och med nänniskorösterna, och han kände riktig pina vid allt larmet, som brusade honom om öronen nere vid gården. På samma gång var han oerhört glad åt allt detta, Gud ska veta, att han inte visade det i sätt och gång, men den våren kände han sig lika ung som de nya skotten på björkarna.

Det kan ingen säga hur väl det smakade honom att sova i bäddad säng och äta ordentligt lagad mat.

Och så att vara hemma hos Karin, som pysslade om honom ömmare än en mor! Hon hade låtit sy nya kläder åt honom, och rätt som det var, kom hon ut från köket och stack till honom en godbit, som om han hade varit en liten pojke.

Och allt det märkliga, som hade hänt, medan han hade gått uppe i skogen! Ingmar hade bara hört några obestämda rykten om Hellgums lära. Men att nu höra Karin och Halvor tala om hur lyckliga de var och hur de och deras vänner sökte hjälpa varandra att gå Guds vägar, det var rent vackert.

– Vi väntar nu säkert, att du går med oss, sade Karin.

Ingmar svarade, att han hade god lust, men först måste han dock betänka sig.

– Hela vintern har jag längtat efter att du skulle komma och få del i vår salighet, sade systern, för vi lever ej mera på jorden, utan i det nya Jerusalem, som är nederkommet av himmelen.

Det var ock en god nyhet för Ingmar, att Hellgum ännu fanns kvar på orten. Förra sommaren hade Hellgum ofta kommit ner till sågen för att språka med Ingmar, och de hade blivit goda vänner. Ingmar beundrade Hellgum som den yppersta man han hade råkat. Aldrig hade han sett någon, som hade varit så karlavulen och stortalig och litat så fast på sig själv.

Ibland, då det hade varit mycket brått, hade Hellgum kastat av sig rocken och hjälpt till i sågen. Då hade Ingmar blivit häpen. Aldrig förr hade han träffat någon, som hade varit så rask att arbeta.

Just nu var Hellgum borta på ett par dagar, men han väntades snart hem igen.

– Ja, bara du får tala med Hellgum, går du nog med oss, sade Karin gång på gång. Och det trodde Ingmar också, fast han var orolig för att gå med på något, som inte fadern hade gillat. Det var väl just far, som lärde oss att alltid gå Guds vägar, sade Karin.

Det var så gott och bra alltsammans. Ingmar hade aldrig kunnat tro, att det skulle kännas så ljuvligt att åter vara bland människor. Det var endast ett han saknade, och det var, att ingen talade om skolmästarns och om Gertrud. Det var en stor otur, för Ingmar hade inte råkat Gertrud på ett helt år. Men förra sommaren hade han inte behövt sakna nyheter om henne. Då hade det knappast gått en dag, utan att någon hade talat om Storms.

Den kom sig väl endast av en tillfällighet, den där tystnaden. Men bra ängsligt, kan det vara, då man känner sig förlägen att fråga, om ingen av sig själv faller på att tala om det man helst vill höra.

Man om Ingmar var lycklig och nöjd, så var den en helt annan sak med Stark Ingmar. Gubben var butter och tyst och svår att göra till lags.

– Jag tror, att du längtar till skogen, sade Ingmar till honom en eftermiddag, när de sutto på var sin stock och åto sin aftonvardssmörgås.

– Ja, det vete Gud, att jag gör, sade gubben. Jag ville helst, att jag aldrig hade kommit hem.

– Vad är det, som är galet hemma? frågade Ingmar.

– Frågar du det! svarade Stark Ingmar. Jag tänkte, att du visste likaväl som jag, att det har gått på tok med Hellgum.

Ingmar svarade, att han tvärtom hade gört, att Hellgum hade blivit en storkarl.

– Ja, han har blivit en sådan storkarl, att han har vänt opp och ner på hela socken.

Ingmar tänkte på hur märkvärdigt det var, att Stark Ingmar aldrig visade spår av kärlek för sin egen släkt. Han brydde sig endast om Ingmarsgården och Ingmarssönerna. Nu var det Ingmar, som måste ta svärsonen i försvar.

– Jag tycker, att det är en god lära, sade Ingmar.

– Jaså, det tycker du, sade gubben och såg bistert på honom. Tror du, att Stor Ingmar också skulle ha tyckt det?

Ingmar svarade, att fadern nog skulle ha velat vara med om att föra ett rättfärdigt liv.

– Du menar väl, att Stor Ingmar skulle ha gått med på att kalla alla för djävlar och antikrister, som inte hör till samfundet, och att han skulle ha nekat att umgås med gamla vänner, därför att de behöll sin egen tro?

– Inte tror jag, att sådant folk som Hellgum och Halvor och Karin bär sig så åt, sade Ingmar.

– Du kan försöka att sätta dig opp emot dem, så får du höra vad du går för.

Ingmar skar stora stycken av smörgåsen och stoppade munnen full med bröd. Dev var förtretligt, att Stark Ingmar skulle vara i så dåligt humör.

– Håhå jaja, sade gubben om en stund, så kan det gå! Här sitter du, som är son till Stor Ingmar, och har ingenting att säga till om. Men min Anna Lisa och hennes man, de lever bland storfolket. De bästa i socken krusar och bugar för dem, och de går var dag från gästabud till gästabud.

Ingmar bara åt och tuggade. Detta var ingenting att svara på.

Men Stark Ingmar började på nytt.

– Ja, det är en vacker lära, det är visst och sant, därför har också halva socken slutit sig till Hellgum. En sådan makt som Hellgums har ingen förr haft i den hör socken, inte en gång Stor Ingmar. Han skiljer barn från föräldrar genom att predika att de, som hör honom till, inte får leva bland syndare. Bara hellgum vinkar, så går bror från bror och vän från vän och fästman från fästmö. Han har haft makt att ställa det så, att det i vinter har varit strid och split i varenda gård. Ja, Stor Ingmar skulle nog ha varit nöjd med sådant, han! Han skulle nog ha följt Hellgum i allt detta! Ja då, det skulle han.

Ingmar såg uppåt och neråt klyftan, där de sutto. Han hade mest lust att springa sin väg. Han förstod, att Stark Ingmar överdrev, men detta förstörde i alla fall humöret för honom.

– Jaha, sade gubben, jag ska inte neka till att det är märkvärdigt, det Hellgum gör: hur han förmår de sina att hålla tillsammans och hur han får dem, som inte förut har velat veta av varandra, att bara vänner. Och hur han tar av den rike och ger till den fattige, och hur han kan få dem att vaka över varandras leverne. Jag tycker ju bara, att det är synd om de andra, som blir kallade djävulens barn och inte får vara med om leken. Men det tycker förstås inte du.

Ingmar var led åt att höra gubben tala illa om Hellgum.

– Så fredligt, som det har varit förr i den socken! sade Stark Ingmar. Men det är allt förbi nu. På Stor Ingmars tid var här en sådan sammanhållning, att det hette, att här fanns det vänsällaste folket i Dalom. Men nu står här änglar mot djävlar och får mot getter.

"Om vi nu bara kunde få sågen i gång", tänkte Ingmar, "så jag sluppe detta talandet."

– Det dröjer nog inte länge, förrän det blir slut mellan dig och mig, fortfor Stark Ingmar. Går du över till de där andra, så lär de inte tillåta dig att umgås med mig.

Ingmar svor till och reste sig.

– Ja, om du håller på att prata på det här sättet, kan det väl hända, att det går så, sade han. Jag tycker du borde veta, att det inte kan gagna dig att reta opp mig mot de mina och mot Hellgum, som är den yppersta man jag råkat.

Härmed fick Ingmar gubben att tiga. Om en stund gick Stark Ingmar från arbetet. Han ville gå ner till kyrkbyn och tala med sin bän kor pral Fält. Han hade inte samspråkat med någon klok människa på långan tid, sade han.

Ingmar var glad, att han gick. Det är visst alltid så, då man har varit länge borta, att man intet obehagligt vill höra, utan bara önskar, att allt ska vara ljuvligt och lätt och fröjderikt omkring en.

Nästa dag kom Ingmar till sågen klockan fem på morgonen. Stark Ingmar var där före honom.

– I dag får du råka Hellgum, sade gubben. Han och Anna Lisa kom sent i går kväll. Jag tror, att de har skyndat hem från de stora gästabuden för att omvända dig.

– Jaså, du börjar nu igen, sade Ingmar. Gubbens tal hade ljudit för hans öron hela natten. Han kunde inte låta bli att grubbla över vem som hade rätt. Men nu ville han inte höra mer ont om sina närmaste.

Stark Ingmar var tyst en stund, så började han småskratta.

– Vad skrattar du nu åt? sade Ingmar. Han stod just pch skulle dra från dammluckan för att sätta sågen i gång.

– Å, det är åt skolmästarns Gertrud.

– Vad är det med henne?

– Jo, de sa i går där nere i byn, att hon var den enda, som hade någon makt över Hellgum.

– Vad har Gertrud att göra med Hellgum?

Ingmar drog inte upp dammluckan, för om sågen hade kommit i gång, skulle han ingenting ha kunnat höra. Gubben såg prövande på honom. Ingmar log en smula.

– Du vet nog att ställa det så, att du får det, som du vill, sade han.

– Det var den där tokan, Gunhild, nämndeman Lars Clementssons dotter.

– Inte är hon tokig, inföll Ingmar.

– Du får kalla det hur du vill, men det var så, att hon var med här på Ingmarsgården, när denna sekten stiftades. Så snart hon kom hem, sa hon till föräldrarna, att hon hade antagit den enda rätta läran och att hon måste flytta från dem och bo på Ingmarsgården. Föräldrarna frågade förstås varför hon ville flytta. Jo, därför att hon skulle kunna föra ett rättfärdigt liv.

De sa, att det kunde hon väl också göra hos dem. – Det kunde ingen, om han inte fick leva bland dem, som var av samma tro. – Skulle då alla flytta till Ingmarsgården? frågade nämndeman. – Nej, det var bara hon. Det andra hade sanna kristna i sina hem.

Nämndeman är ju en snäll karl, och både han och hustrun sökte att tala Gunhild till rätta med godo, men flickan höll i med sitt och retade opp nämndemannen så, att han till sist stängde in henne i lillrummet och sa henne, att hon skulle stanna där, tills denna galenskap hade givit med sig.

– Jag tänkte du skulle tala om Gertrud, inföll Ingmar.

– Jag kommer väl till Gertrud, jag, om du har tålamod. Jag kan säga nu först som sist, att nästa dag, då Gertrud och mor Storm satt och spann i köket, kom nämndemansmor in till dem. De blev skrämda, när de såg henne. Nämndemansmor, som alltid ser så glad ut, var alldeles förgråten. – "Vad är det, vad står på, och varför ser ni så ledsen ut?" Då svarade nämndemansmor: "Man kan väl inte se bättre ut, när man har mistat sitt käraste."

Jag önskar, att jag kunde slå dem, sade gubben.

– Vilka? frågade Ingmar.

– Å, Hellgum och Anna Lisa, sade Stark Ingmar, de hade varit hon nämndemans under natten och rövat bort Gunhild.

Nu gav Ingmar till ett utrop.

– Ja, sannerligen tror jag inte det är en rövare som Anna Lisa har blivit gift med! sade gubben.

Mitt i natten kom de och knackade på fönstret i lillrummet och frågade Gunhild varför hon inte hade flyttat till Ingmarsgården. Hon talade om, att föräldrarna hade stängt in henne. – Det hade djävulen förmått dem till, sa då Hellgum.

Allt detta låg föräldrarna och hörde.

– Hörde de det?

– Ja, de låg i nästa rum, och dörren stod på glänt, de hörde allt, vad Hellgum sa för att locka dottern.

– Men de kunde ju har kört bort honom.

– Nej, de tyckte, att Gunhild skulle välja själv, de kunde ju aldrig tro, att hon skulle vilja gå, så goda, som de hade varit mot henne. De låg och väntade, att hon skulle säga, att hon aldrig ville gå ifrån sina gamla föräldrar.

– Men gick hon då?

– Ja, Hellgum gav sig inte, förrän hon följde med honom. Och då nämndemans hörde, att hon inte kunde motstå honom, så lät de henne gå. Det är somliga, som är på det sättet.

Men på morgonen ångrade modern sig och bad mannen, att han skulle fara opp till Ingmarsgården och föra hem dottern. "Nej", sa han, "aldrig hämtar jag henne, och aldrig vill jag se henne, om hon inte kommer tillbaka självmant."

Då hade nämndemansmor skyndat till skolhuset för att be Gertrud gå och tala med Gunhild.

– Gick så Gertrud?

– Ja, hon gick, och hon talade med Gunhild, men Gunhild brydde sig inte om vad hon sa.

– Jag har inte sett Gunhild där hemma, sade Ingmar eftertänksamt.

– Nej, nu har hon flyttat tillbaka till föräldrarna.

Det tillgick så, att när Gertrud kom ut från Gunhild, fick hon se Hellgum. "Se, där står den, som är vållande till all denna olycka", tänkte hon. Hon gick rätt på honom och började gräla. Hon hade inte varit rädd för att slå honom.

– Gertrud kan tala, hon, sade Ingmar beundrande.

– Hon s till Hellgum, att han bar sig åt som en hednisk stridsman och inte som en lärare i kristendom, när han så där kom och rövade en jungfru från hennes hem mitt i natten.

– Vad sa då Hellgum?

– Han stod tyst och hörde på en stund, så sa han saktmodigt, att hon hade rätt och att han hade varit för häftig. Och så på eftermiddagen förde han hem Gunhild till föräldrarna och gjorde allt gott igen.

När Stark Ingmar slutade, såg Ingmar upp och smålog.

– Gertrud är duktig, hon, sade han, och Hellgum är en storkarl, fastän han är vild av sig.

– Jaså, du tar det på det sättet, sade gubben. Jag tänkte du skulle undra över varför Hellgum var så eftergiven mot Gertrud.

Till detta teg Ingmar.

Stark Ingmar var också tyst en stund, så började han på nytt.

– Det var många i kyrkbyn, som frågade efter dig. De ville veta på vilken sida du ämnade ställa dig.

– Det gör väl detsamma vart jag hör.

– Jag ska säga dig en sak, sade gubben, i den här socken är de vana vid att någon ska styra och ställa för dem. Men nu är Stor Ingmar borta, och skolmästarn har förlorat sin makt, och kyrkoherden har aldrig haft någon duglighet att regera. Därför följer de nu Hellgum, så länge som du håller dig undan.

Ingmar lät händerna sjunka, han såg utpinad ut.

– Men jag vet ju inte vem som har rätt.

– Folk väntar sig nog, att du ska befria dem från Hellgum. Du kan tro, att vi har sluppit mycket ont, som inte har varit hemma i vinter. Det var nog svårast i början, innan männsikorna vande sig vid denna omvändelsesjukan och vid att bli kallade djävlar och helveteshundar. Och allra värst var det, när de omvända barnen också började predika.

– Jaså, barnen predikade även, sade Ingmar misstroget.

– Ja, Hellgum hade talat cid dem om att de skulle tjäna Gud istället för att leka, och så tog de sig för att omvända de vuxna. De låg på lur och föll över dem, som komo gående framåt vägen. Och så ljöd det en om öronen: "Ska du inte börja striden mot djävulen? ska du fortfara att leva i synden?"

Ingmar satt och stred emot, allt vad han kunde. Han ville inte tro vad Stark Ingmar berättade.

– Nu kommer du visst med sådant, som den där Fält har slagit i dig, sade han.

– Det är just detta, som jag ville tala om för dig, sade Stark Ingmar. Det är slut med Fält också. Ja, när jag tänker på att allt detta har utgått från Ingmarsgården, så tycker jag knappt, att jag kan se folk i ögonen.

– Har de gjort Fält någon orätt? frågade Ingmar.

– Å, det var de där barnen. En kväll, när de inte hade annat att göra, föll det dem in, att de skulle gå till Fält och omvända honom. De hade ju förstås hört, att Fält var en så stor syndare.

– Men förr i världen var alla barn så rädda för Fält som för trollen, sade Ingmar.

– Ja, de var rädda, de här med, men de hade väl tänkt ut, att de skulle göra en riktig hjältegärning.

De kom in till Fält en kväll, då han satt ikojan och kokade gröt åt sig. När de öppnade dörren och såg Fält sitta där med sina borstiga mustascher, sin kluvna näsa och stirrande i elden med det enda ögat, blev de rädda allihop, och ett par av de minsta sprang sin väg. Men en tio, tolv stycken kom in och la sig på knä på golvet runtom gubben och började sjunga och bedja.

– Men körde han inte ut dem? frågade Ingmar.

– Hade han bara gjort det! sade Stark Ingmar.

Jag förstår inte vad som kom åt honom. Hade väl suttot och tänkt på, stackare, att han var övergiven och ensam på ålderdomen. Och så var det väl detta, att det var barn, som hade kommit. Det hade nog gått honom till sinnes, att de alltid hade varit rädda för honom. Och när han såg alla de uppåtvända ögonen fulla av blanka tårar, så tog det makten ifrån honom.

Barnen väntade bara, att han skulle rusa opp och slå efter dem. De sjöng och bad, men de var färdiga att ge sig av, så snart han rörde på sig.

Då var det ett par av dem, som såg, att det började rycka i ansiktet på Fält. "Nu kommer det, nu kommer det", tänkte de och reste sig opp för att fly. Men gubben klippte med ögat, och nu är det, som sagt, slut med Fält. Han gör ingen annat än springer på möten och fastar och ber och hör Guds röst.

– Jag kan då inte se, att det där var någon olycka, sade Ingmar. Fält höll ju på att supa ihjäl sig.

– Nej, du har så många vänner att mista, du, så att sådant gör dig ingenting. Du skulle väl också ha önskat att barnen kunnat omvända skolmästarn.

– Aldrig kan jag tro, att barnstackarna har vågat sig på Storm, sade Ingmar. Han blev andlös av förvånging. Det måtte ändå vara sant, som Stark Ingmar sade, att socknen var vänd upp och ner.

– Å jo, det gjorde de visst, de kom in en tjugu stycken i skolsalen en kväll, då Storm satt och skrev i sina böcker, och började predika för honom.

– Vad gjorde då Storm? sade Ingmar. Han kunde inte hjälpa, att han började skratta.

– Han blev så förbluffad till en början, att han ingenting kunde säga eller göra. Men det var så, att Hellgum hade kommit in i köket ett par ögonblick förit för att tala med Gertrud.

– Var Hellgum hos Gertrud?

– Ja, Hellgum och Gertrud hade blivit goda vännerm alltsedan han rättade sig efter henne, då med Gunhild.

När Gertrud hörde bullret i skolsalen, sa hon till Hellgum: "Nu kommer ni just lagom, Hellgum, för att få se något nytt. Hädanefter lär det ju bli så, att skolbarnen kommer att hålla skola för skolmästarn." Då skrattade Hellgum. Han förstod väl, att detta var rent galet. Han körde genast ut barnen, och så blev det slut med det ofoget.

Ingmar märkte, att Stark Ingmar, i detsamm han sade detta, betraktade honom på ett särskilt sätt. Det var, som när en jägare står och ser på en fälld björn och undrar på om han ska behöva ge honom än ett skott.

– Jag vet inte vad du väntar av mig, sade Ingmar.

– Vad ska jag vänta av dig, du är ju bara en pojke. Du äger ju ingenting heller. Du har bara två tomma händer att komma med.

– Jag tror rentav du vill, att jag ska slå ihjäl Hellgum?

– De sa där nere i kyrkbyn, att allt vore hjälpt, om du kunde förmå Hellgum att resa sin väg.

– Det har man väl alltid sett, att det brytning och strid, när det kommer en ny lära, sade Ingmar.

– Det vore i alla fall ett gott sätt för dig att cisa folk vad du duger till, sade Stark Ingmar envist.

Ingmar vände sig från gubben och satte sågen i gång. Han hade nu framför allt gärna velat fråga hur det hade gått med Gertrud och om hon redan hade slutit sig till Hellgumianerna, men han var för stolt att röja sin oro.

Klockan åtta gick Ingmar hem till gården för att äta frukost. Som vanligt var det mycket god mat framsatt för honom, och Halvor och Karin voro synnerligen blida. Så snart Ingmar såg dem, tyckte han, att han inte kunde tro ett ord av allt Stark Ingmars prat. Han blev lätt om hjärtat än en gång och viss om att gubben hade överdrivit.

Men snart kom oron för Gertrud tillbaka så stark, att han inte kunde äta.

– Har du inte varit nere hon skolmästarns på sista tiden, Karin? frågade han plötsligen.

– Nej, svarade Karin raskt. Inte vill jag umgås med så ogudaktigt folk.

Ingmar teg länge, för detta var ett svar att tänka på. Var det nu rätt att tige eller tala? Om han talade, skulle han komma i strid med hemfolket, men han ville heller inte, att någon skulle tro, att han höll med om det, som var orätt.

– Aldrig har jag märkt något ogudaktigt hos skolmästarns, sade han, och jag har dock bott där i fyra år.

Karin tänkte nu nästan detsamma som Ingmar nyss, undrade om hon skulle vara tyst eller tala. Men hon måste ju hålla sig till sanningen, och därför sade hon, att när människorna inte villa följa Guds kallelse, så måste man ju tro, att de voro ogudaktiga.

Halvor föll nu in:

– Det är ju obegripligt viktigt med barnen och vad de får för uppfostran.

– Storm har uppfostrat hela socken och dig med, Halvor.

– Men har har då inte lärt oss att föra ett rätt leverne, sade Karin.

– Det tänker jag du, Karin, alltid har försökt.

– Jag ska säga dig, Ingmar, hur det är att leva efter den gamla läran. Det är som att gå på en rund stock: ena stunden står man, och andra stunden faller man. Men om jag låter mina medkristan ta mig i händerna och stödja mig, så kan jag gå rättfärdighetens smala väg utan att falla.

– Ja, sade Ingmar, men då är det ingen konst heller.

– Svårt är det ändå, men det är inte längre omöjligt.

– Men hur var det nu med skolmästarns? frågade Ingmar.

– Jo, de, som hörde oss till, tog barnen ur skolan. Vi vill inte, att barnen ska höra något av den gamla läran.

– Men vad sa då skolmästarn?

– Han sa, att det var lag, att barnen skulle gå i skolan.

– Jag tänker så jag med, jag.

– Så sände han fjärdingsman till Idrael Tomassons och till Krister Larssons och hämtade barnen.

– Och nu är ni ovänner med Storms?

– Vi håller oss bara till varandra, vi.

– Ni är nog ovänner med alla människor.

– Vi håller oss fjärran från dem, som bara vill locka till synd.

Ju längre de tre talade samman, dess mer sänkte de rösterna. De voro alla mycket ängsliga för varje ord, som fälldes. Det syntes dem, att samtalet tog en bedrövlig riktning.

– Men från Gertrud kan jag hälsa dig, sade Karin. Hon försökte att slå an en gladare ton. Hellgum har talat mycket med henne i vinter, han säger, att hon nu i afton vill sluta sig till oss.

Ingmars läpp började darra. Det var, som hade han gått och väntat hela dagen på att bli skjuten, och nu kom skottet. Nu for kulan in i kroppen på honom.

– Jaså, hon vill nu till er, sade han med nästan ohörbar röst. Det sker mycket här nere, medan man går i skogsmörkret.

Ingmar tyckte sig förstå, att Hellgum hela tiden hade försökt att ställa sig in med Gertrud och lagt snaror för att fånga henne.

– Men vad ska det nu bli med mig? frågade Ingmar plötsligt. Det var något underligt hjälplöst i tonen.

– Du ska följa oss i vår tro, sade Halvor raskt. Hellgum är nu kommen, och får du bara tala med honom, så vlir du snart omvänd.

– Det kan hända, att jag inte vill låta omvända mig, sade Ingmar.

Halvor och Karin blev dödstysta.

– Det kan hända, att jag inte vill ha någon annan tro än min far, upprepade Ingmar.

– Du ska ingenting säga, förrän du har talat med Hellgum, sade Karin.

– Men om jag inte går över till er, så vill ni väl inte ha mig under ert tak? sade Ingmar och reste sig från stolen.

När de inte svarade, tyckte Ingmar, att allt brast för honom på en gång, men därvid rätade han upp sig och såg modigare ut. "Det är bäst att få klarhet i detta nu på en gång", tänkte han.

– Jag vill nu höra hur det ska gå med sågen, fortfor Ingmar.

Halvor och Karin sågo på varandra, båda voro rädda för att säga något.

– Du ska komma ihåg, Ingmar, att det är ingen i världen vi tycker mera om än dig, sade Halvor.

– Ja, men hur ska det bli med sågen? frågade Ingmar envist.

– Först och främst ska du såga färdigt allt ditt timmer, Ingmar.

Då Halvor svarade så undvikande, började Ingmar förstå sammanhanget.

– Kanske Hellgum sedan ska arrendera sågen!

Halvor och Karin voro alldeles förvirrade av Ingmars häftighet. Alltsedan han hade fått höra det där om Gertrud, hade det inte varit möjligt att komma till rätta med honom.

– Låt nu Hellgum tala vid dig! sade Karin lugnande.

– Han ska nog få tala vid mig, men det vore brra för mig att få veta vad jag har att rätta mig efter.

– Nog vet du, att vi vill dig väl.

– Men Hellgum ska arrendera sågen, sade Ingmar.

– Vi behöver allt ett passande arbete åt Hellgum, så att han kan stanna här i hemlandet. Vi har tänkt, att han och du kunde bli bolagsmän, om du komme till den rätta tron. Hellgum är en god arbetare.

– Jag vet inte när du, Halvor, blev rädd för att tala rent ut, sade Ingmar. Jag ville ju bara veta om Hellgum skulle ha sågen.

– Han ska ha den, om du står Gud emot, sade Halvor.

– Tack ska du ha, Halvor, nu vet jag hur gott det vore för mig att gå över till er tro.

– Du vet nog, att det inte var menat på det viset, sade Karin.

– Jag förstår nog vad som är meningen, sade Ingmar, både Gertrud och sågen och det här gamla hemmet går förlorade för mig, om jag inte går över till er.

Ingmar givk raskt ur rummet. Han vågade inte stanna kvar där inne.

När han kom ut på gården, tänkte han på nytt: "Det är bäst, att detta får ett slut. Det är bäst, att jag får veta vad jag har att rätta mig efter."

Han började med långa steg vandra ner till skolhuset.

När Ingmar öppnade grinden till skolans trädgård, föll en lätt regnskur, ett riktigt ljumt och fint vårregn. I den vackra trädgården hade allt börjat knoppas och växa. Marken grönskade så hastigt, att man tyckte sig se hur gräset stack upp. Gertrud stod ute på trappan och såg på vårregnet, och två stora häggar, som voro fulla av utsprickande blad, sträckte sina grenar fram över henne.

Ingmar blev stående stilla i förvåning över att allt var så ljuvligt och fridfullt här nere. Än en gång mildrades den upphetsning, vari han befann sig. Gertrud had einte ännu sett honom, han stängde grinden sakta och gick fram emot henne.

Men när Ingmar kom närmare, stannade han än en gång och såg häpen på Gertrud. När han skildes från henne, var hon inte stort mer än ett barn, men på detta enda år, som han inte sett henne, hade hon blivit en stolt, högvuxen jungfru. Gertrud var nu lång och smärt och fullt utbildad. Huvudet satt vackert på den fina halsen, hyn var dunvit och övergick fagert till friskt rött på kinderna. Ögonen hade blivi djupa och längtande, och uttrycket i hela ansiktet hade från att vara lekfullt och muntert övergått itll allvar och mild trånad.

När Ingmar såg Gertrud sådan, kände han sitt hjärta fyllas av en stor ljuvhet, det blev stilla och högtidligt inom honom, som om det hade varit en stor helgdag. Det var så vackert, det, som han kände, att han hade velat falla på knä och tacka Gud.

Men när Gertrud såg Ingmar, lade sig en plötslig stelhet över hennes drag, och ögonbrynen drogo sig samman, så att det mittemellan dem uppkom en liten grund rynka.

Ingmars tankar gingo den dagen snabbare än vanligt. Han såg genast, att Gertrud inte tyckte om, att han kom, och det skar igenom honom som ett skarpt hugg. "De vill ta henne ifrån dig", tänkte han. "De harredan tagit henne ifrån dig."

Helgdagsfriden var borta, och den förra upphetsningen och oron kom tillbaka. Utan all inledning fågade han Gertrud om det var sant, att hon ämnade sluta sig till Hellgum och hans angängare. Gertrud svarade, att det var så. Ingmar frågade om hon hade betänkt, att Hellgumianerna inte skulle tillåta henne att umgås med andra än liktänkande. Gertrud svarade stilla, att hon hade betänkt detta.

– Har du fått lov av din far och mor? frågade Ingmar.

– Nej, svarade Gertrud, de vet ännu ingenting.

– Men, Gertrud.

– Tyst, Ingmar, jag måste göra det för att få ro. Gud tvingar mig.

– Å, for Ingmar ut, det är inte Gud, utan det är.

gertrud vände sig häftigt mot honom. Ingmar sade då endast:

– Jag vill säga dig, att jag aldrig kommer att sluta mig till Hellgumianerna. Går du över till dem, så är vi skilda för allan tid.

Gertrud såg sådan ut, som visste hon inte vad detta angick henne.

– Gör det inte, Gertrud! bad Ingmar.

– Du ska inte tro, att jag handlar i lättsinne. Jag har noga betänkt mig.

– Du ska allt tänka än en gång.

Gertrud vände sig otåligt bort från honom.

– Du ska också tänka på saken för Hellgums skull, sade Ingmar i stigande vrede och grep Gertrud om armen för att hålla fast henne. Gertrud skakade bort hans hand.

– Är du från dina sinnen, du Ingmar?

– Ja, svarade Ingmar, jag blir galen av allt detta, som Hellgum ställer till. Det måste ha ett slut.

– Vad måste ha ett slut?

– Det ska du få veta en annan gång.

Gertrud ryckte på axlarna.

– Farväl nu, Gertrud, sade Ingmar, och kom ihåg, att jag säger dig, att aldrig kommer du in bland Hellgumianerna!

– Vad tänker du ta dig till, Ingmar? frågade flickan. Hon började bli orolig.

– Farväl, Gertrud, och tänk på vad jag har sagt! ropade Ingmar. Han var redan nere på sandgången.

Ingmar vände nu tillbaka hemåt. "Om jag vore så klok som min far!" tänkte han under vägen. "Om jag hade sådan makt som Stor Ingmar! Vvad ska jag ta mig till? Jag förlorar allt, vad jag håller av, och jag ser ingen utväg."

Det enda han säkert visste var, att om all denna olycka komme över honom, skulle inte Hellgum slippa undan helskinnad.

Ingmar gick fram till Stark Ingmars stuga för att råka Hellgum. När han stod utanför dörren, hörde han röster tala ivrigt och högt. Det tycktes vara flera främmande inne i stugan, och Ingmar vände genas. När han gick hörde han en karl säga med vredgad röst:

– Vi är tre bröder, som har vandrat en lång väg för att ställa dig till ansvar, Johan Hellgum, för vår yngsta bror, som ör två år sedan reste ut till Amerika. Där kom han att ingå i din församling, och i dessa dagar har vi fått brev om att han har blivit tokig av att grubbla över din lära.

Ingmar skyndade bort. Det var nog flera än han, som hade att klaga på Hellgum, och där stod de alla lika hjälplösa.

Ingmar gick ner till sågen. Stark Ingmar hade redan satt den i gång. Mittunder det att sågen gnisslade och forsen larmade, tyckte sig Ingmar höra ett skrik. Han lyddes dock inte vidare efter det. Han hade inte sinne för annat än det starka hat han kände mot Hellgum. Han gick och räknade upp för sig allt, vad Hellgum hade berövat honom, både Gertrud och Karin och sågen och hemmet.

Än en gång tyckte han sig höra ett skrik. Det föll honom in, att det hade kommit till strid mellan Hellgum och de främmande. "Det vore ingen olycka om de sloge honom död och fördärvad", tänkte han.

Då hördes ett högt rop på hjälp, och Ingmar började springa uppför branten.

Ju närmare han kom, desto tydligare hörde han Hellgums nödrop, och när han var framme vid stugan, tyckte han att marken skakade under stridsbullret.

Ingmar öppnade alltid en dörr mycket stilla och försiktigt, och denna gång gjorde han det dubbelt varligt. Han kom inglidande med stor försagdhet. Där inne stod Hellgum uppe vid ena väggen och värjde sig med en kort yxa. De tre främmande som alla voro starka och resliga karlar, anföllo honom med vedträn, som de svängde likt klubbor. Bössor hade de inte med sig, därav kunde man se, att de endast hade kommit för att ge Hellgum ett gott kok stryk, men då han hade försvarat sig mit dem, hade mordlusten kommit över dem, så att nu var det Hellgums liv det gällde.

De sågo knappt åt Ingmar; det var ju bara en lång, drumlig pojke, som hade kommit in i stugan.

En stund stod Ingmar stilla och såg på. Han tyckte det var, som när man drömmer, då det, som man mest önskar, visar sig för ens blickar, utan att man begriper varifrån det har kommit. Då och då uppgav Hellgum ett rop på hjälp. "Inte kan du tro, att jag är så dum, att jag bistår dig", tänkte Ingmar.

En av karlarna lyckades träffa Hellgum i huvudet med sådan kraft, att denne släppte yxan och föll. De andra slängde då bort bedträna, ryckte fram knivarna och kastade sig över Hellgum. Men då kom en snabb tanke över Ingmar. Det var ett gammalt ord om folket i hans släkt, att var och en av dem en gång i livet måste begå något nesligt eller orätt. Var det nu hans tur?

På en gång kände en av angriparna, att ett par armar omfattade honom bakifrån, lyfte honom och vräkte honom ut ur stugan. Den andre hann knappt tänka på att resa sig, förrän det gick honom på samma sätt, och den tredje, som hann att komma upp, fick en stöt, så han for baklänges ut till de andra.

När de alla voro utvräkta, gick Ingmar och ställde sig i dörren.

– Vill ni inte komma igen än en gång? sade han och skrattade. Han skulle inte haft något emot att de hade anfallit honom. Det var roligt att så där få göra bruk av hela sin styrka.

De tre bröderna syntes också hågade att förnya kampen. Då ropade en av dem, att de måste fy. Han såg en människa skymta på stigen bakom alarna.

Men de voro rasande över att den inte hade kommit åt Hellgum, och just som de vände sig för att gå, sprang en av dem tillbaka, for upp på Ingmar och högg honom i nacken med kniven.

– Där har du för att du blandar dig i våra affärer! ropade han.

Ingmar signade ner, och bonden sprang sin väg hånskrattande.

Ett par minuter därefter stod Karin i stugan. Hon fann Ingmar sittande på tröskeln med ett sår i nacken. Inne i stugan såg hon Hellgum. Han hade rest sig på nytt och stod stödd mot väggen.

Han höll ännu yxan i handen. Ansiktet var översköljt av blod.

Karin hade inte sett flyktingarna. Hon trodde, att det var Ingmar, som hade anfallit Hellgum och sårat honom.

Karin blev så förfärad, att benen darrade. "Nej, det är inte möjligt", tänkte hon, "inte an någon av vår släkt bli en mördare." I samma stund kom hon ihåg siin mors historia.

– Det är därifrån det kommer, mumlade hon.

Karin skyndade förbi Ingmar och fram till Hellgum.

– Nej, nej, Ingmar först! ropade Hellgum.

– Man får väl inte ta dråparen före hans offer, sade Karin.

– Ingmar först, Ingmar först! ropade Hellgum.

Han var i sådan upphetsning, att han svängde yxan emot henne. Det är ju han som har slagit mördarna och frälst mitt liv.

När Karin äntligen förstod sammanhanget och vände sig mit Ingmar, hade denne rest sig upp och gått ut. Karin såg honom stappla bort över gårdsplanen.

Nu sprang Karin efter honom.

– Ingmar, Ingmar! ropade hon.

Ingmar fortsatte att gå utan att ens så mycket som vända sig om.

Karin hann honom utan stor möda. Hon lade handen på hans arm.

– Stanna Ingmar, så att jag får förbinda dig!

Ingmar ryckte sig lös och gick vidare. Han gick framåt alldeles som en blind utan att följa väg eller stig. Blod ur såret hade silat sig fram under hans kläder, det flöt ner i ena skon och fyllde den. För varje steg han tog pressades blod ut ur skon och lämnade ett rött spår på marken.

Karin följde honom, vridande händerna.

– Stanna, Ingmar, stanna, Ingmar! Vart ska du gå? Stanna, Ingmar!

Ingmar vandrade vidare rätt inåt skogen, där ingen människa fanns, som kunde bistå honom.

Karin hade sina ögon fästa på hans sko, som var full av blod. För varje ögonblick blevo fotspåren allt rödare och rödare.

"Nu går han inåt skogen för att lägga sig ner och förblöda", tänkte Karin.

– Gud välsigne dig, Ingmar, för att du hjälpte Hellgum! sade Karin med blid röst. Det ville mannamod till och mannakraft också.

Ingmar vandrade vidare utan att höra på henne.

Karin skyndade förbi honom och ställde sig i hans väg. Han vek åt sidan utan att lyfta ögonen mot henne. Han endast mumlade:

– Gå och hjälp Hellgum!

– Jag ska säga dig, Ingmar, att Halvor och jag var mycket ledsna över det, som vi kom att tala om i morse. Jag var på våg till Hellgum nu för att säga honom, att hur det än gick, skulle du behålla sågen.

– Ja, nu får du ge den till Hellgum, kom det från Ingmar.

Han gick på, stupade över stock och sten, men gick och gick.

Karin förljde efter och sökte beveka honom.

– Du får väl förlåta, att jag tog miste ett ögonblick och trodde, att du hade slagits med Hellgum. Det var inte lätt att tro annat.

– Du hade allt lätt att tro om din bror, att han var en mördare, sade Ingmar utan att vända ansiktet mot henne.

Han vandrade vidare utan uppehåll. När gräset, som hade trampats ner under hans fötter, åter reste sig, droppade det blid från stråen.

När Karin hörde Ingmar så ofta nämna Hellgum, blev det först riktigt klart för henne hur han hatade honom. På samma gång gick det upp för henne hur stort det var, det som Ingmar hade gjort.

– Du blir nu mycket berömd och ryktbar för detta som du har gjort idag, Ingmar, sade hon. Du vill vl inte dö från en så stor berömmelse?

Non hörde Ingmar hånskratta där han gick. Han vände emot henne ett blekt, förstört ansikte.

– Kan du inte gå hem nu, Karin? Jag vet nog vem du helst ville hjälpa.

Hans gång blev alltmera stapplande, och det syntes nu en sammanhängande strimma av blod på marken, där han hade gått fram.

Allt det strömmande blodet gjorde Karin utom sig. Det var nog så, att den stora kärlek hon alltiid hade hyst för Ingmar blossade upp med ny styrka, liksom hade den fått näring av den röda blodstrimman. Och nu var hon stolt över Ingmar också, tyckte, att han var en god gren på det gamla ädla trädet.

– Ingmar, sade Karin, jag tycker, att du illa kan stå till svars inför Gud och människor, om du spiller ditt liv på detta sätt. Och det må du veta, att om jag kan göra något, som kan ge dig lust att leva, så behöver du bara säga ifrån.

Ingmar stannade, han fattade om en trädstam för att kunna bli stående. Hon hörde, att han skrattade misstroget, därpå sade han:

– Kanske du vill sända Hellgum tillbaka till Amerika?

Karin stod och såg på blodpölen, som samlade sig omkring Ingmars vänstra fot. Hon försökte betänka och förstå vad det var brodern fordrade. Det var visst något sådant, som att hon skulle träda ut ur den sköna himmelens lustgård, där hon hade levat hela vintern, och åter börja leva i den fattiga och eländiga syndens värld, som hon hade lämnat.

Ingmar vände sig helt om. Hans ansikte var gulblekt, skinnet smet fast efter benen vid tinningarna, och näsan var som på en död. Men den stora underläppen sköt fram myndigare än någonsin förr, och det sträva draget kring munnen framträdde mycket skarpt. Det var inte troligt, att han skulle ge efter i sin fordran.

– Jag tror inte, att Hellgum och jag kan leva samman i den här socken, sade Ingmar, men jag ser allt, att det blir jag, som får vika för honom.

– Nej, sade nu Karin raskt, får jag bara sköta om dig, så att du blir vid liv, så lovar jag dig att ställa om så, att Hellgum reser.

"Gud kan nog finna en annan hjälpare för oss", tänkte Karin, på samma gång hon sade detta, "men jag kan inte se mig bättre utväg än att lyda Ingmar."

Ingmar hade blivit förbunden och omskött. Såret var inte farligt, han skulle endast hålla sig stilla i några dagar. Han låg nerbäddad i en säng i övervåningen, och Karin satt vid hans sida.

Hela dagen låg Ingmar och yrade. Han gick igenom allt det, som hade hänt honom under dagen. Karin kom snart underfund med att det inte bara var Hellgum och sågen, som hade vållat honom bekymmer.

På kvällen var han redig och lugn. Då sade Karin till honom:

– Här är en, som vill tala med dig.

Ingmar svarade, att han var för trött att tala med någon.

– Jag menar, att detta ska göra dig gott, sade Karin.

Snart därpå kom Gertrud in till Ingmar. Hon såg mycket högtidlig och rörd ut. Ingmar hade tyckt om Gertrud också på den tiden, då hon oftast hade varit lekfull och retsam, men då hade alltid någon inom honom gjort motstånd mot kärleken. Nu hade ett tungt år av längtan och oro gått fram över Gertrud och hade gjort henne sådan, att Ingmar erfor en hejdlös längtan att vinna henne.

När Gertrud kom fram till sängen, lade han handen över ögonen.

– Vill du inte se mig? sade Gertrud.

Ingmar skakade på huvudet. Det var nu han, som var lik ett nyckfullt barn.

– Jag får bara säga dig ett par ord, sade Gertrud.

– Du kommer väl för att tala om, att du har gått in bland Hellgumianerna.

Gertrud lade sig på knä bredvid sängen. Hon lyfte Ingmars hand från hans ögon.

– Det är något, som du inte vet, Ingmar.

Ingmar såg frågande på henne. Han sade intet. Gertrud rodnade och tvekade, men så sade hon:

– I fjol, just när du flyttade ifrån oss, hade jag börjat tycka om dig på det rätta sättet.

Ingmar blev alldeles röd, han smålog ett ögonblick av förnöjelse, men blev genast åter allvarlig och misstrogen.

– Jag längtade så mycket efter dig, Ingmar.

Ingmar log tvivlande, men klappade henne litet över handen till tack för att hon ville vara god mot honom.

– Och du kom inte en enda gång tillbaka till mig, klagade hon. Det var, som om jag inte mer hade funnits till för dig.

– Inte ville jag se dig igen, förrän jag var en burgen karl och kunde fria till dig, sade Ingmar, som om detta hade varit en självklar sak.

– Men jag trodde, att du hade glömt mig. Gertrud fick tårarna i ögonen. Aldrig kan du förstå vilket år jag har haft. Hellgum har varit mycket god mot mig och tröstat mig. Han sa, att mitt hjärta skulle bli stilla, om jag gav mig helt till Gud.

Ingmar såg nu på henne med en alldeles ny förväntan i blicken.

– Jag blev förskräckt, när du kom i dag. Jag blev rädd att inte kunna motstå dig och att striden skulle börja på nytt.

Nu begynte ett strålande leende visa sig på Ingmars ansikte. Alltjämt teg han.

– Men i kväll fick jag höra, Ingmar, att du hade bistått den du hatade. Och då var det förbi med mig. Gertrud blev röd som blod i ansiktet. Jag kände, att jag inte hade makt att göra något, som skulle skilja mig från dig.

I detsamma böjde hon sig över Ingmars hand och kysste den.

Ingmar tyckte, att stora klockor dånade för hans öron och ringde in en stor helgdag. Det blev söndagsfrid och stillhet inom honom, och kärlek låg honungssöt på hans tunga och spred sig med ljuvt välbefinnande genom hela hans varelse.

L'Univers' undergång

En dimmig sommarnatt år 1880, således ett par år innan skolmästaren byggde sitt missionshus och Hellgum kom åter från Amerika, ångade den franska passagerarbåten L'Univers fram över Atlanten, stadd på resa mellan New York och Havre.

Klockan var bortemot fyra på morgonen, och alla passagerare såväl som det mesta av manskapet lågo och sovo i sina kojer. De stora däcken voro alldeles folktomma.

Just då i dagbräckningen låg en gammal fransk matros och vred och vände sig i sin hängmatta utan att kunna sova. Det var en smula sjögång, och allt trävirke knakade och knarrade utan uppehåll, men säkerligen var det inte detta, som hindrade honom från att falla i sömn.

Han och kamraterna lågo i en stor, men mycket låg avbalkning på mellandäck. Där hölls ljust av ett par lyktor, så att han kunde se de gråa kojerna hänga i täta rader och sakta svänga fram och åter med de sovande. Ibland svepte en vind fram genom en av vattenportarna, så fuktig och sval, att hela havet, som hoppade där ute under dimman i små gröngråa vågor, blev närvarande för hans tankar:

"Det finns ingenting likt havet", tänkte den gamle sjömannen.

När han tänkte så, blev det på en gång underligt stilla omkring honom. Han hörde inte maskinens flåsande eller styrkedjornas rassel eller skvalpandet av vågorna eller susningen av vinden eller någonting.

Det föll honom in, att skeppet med ens hade gått till botten och att han och hans kamrater aldrig skulle bli svepta eller lagda i kista, utan skulle bli hängande där i de gråa kojerna djupt nere i havet till evig tid.

Förr hade det varit så med honom, att han hade fruktat för att få sin grav i vågorna. Nu tyckte han, att det behagade honom. Han tyckte om, att det var det rörliga, genomskinliga vattnet, som vi lade över honom, och inte mörk, tung, kvävande kyrkogårdsmull.

"Det finns ingenting likt havet", tänkte han än en gång.

Men så började han fundera på något, som gjorde honom orolig. Han undrade om hans själ skulle komma att ta skada därav, att han vilade djupt nere i havet och inte hade fått mottaga den sista smör jelsen. Han blev rädd, att den aldrig skulle kunna leta sig upp till himmelen.

I detsamma skymtade ett svagt ljussken bortifrån fören, där rummet smalnade av, och han reste sig och böjde sig ut över hängmattan för att se varifrån det kom. Han märkte snart, att ett par personer kommo med brinnande ljus. Han böjde sig allt längre och längre utöver för att få syn på dem, som nalkades.

Kojerna hängde så tätt bredvid varandra och så nära golvet, att om någon ville komma genom rummet utan att stöta eller knuffa dem, som lågo och sovo, gjorde han bäst i att krypa. Den gamle sjömannen undrade mycket vem det kunde vara, som var i stånd att leta sig fram den vägen.

Snart såg han det. Det var två små korgossar, som höllo var sitt vaxljus i handen. Han såg tydligt deras långa, svarta kåpor och deras tätklippta huvuden.

Sjömannen blev alls inte förvånad. Han tänkte endast, att det var helt naturligt, att de där, som voro så små, kunde gå med brinnade ljus under kojerna.

"Jag undrar om de har en präst i följe", tänkte han. Genast hörde han pinglandet av en liten gäll klocka och såg, att någon kom efter dem. Men det var ingen präst utan en gammal gumma, som inte var mycket högre än korgossarna.

Han tyckte sig känna igen gumman.

–Det måtte vara mor, sade han. Jag har aldrig sett någon mindre än mor. Och ingen annan än mor kunde smyga fram så där stilla och tyst utan att väcka folket.

Han såg, att modern över sin svarta klänning bar en lång tröja av vit linong, kantad med vita spetsar, just en sådan, som prästerna bruka. I handen höll hon den stora mässboken med guldkorset, som han tusentals gånger hade sett ligga på altaret i kyrkan där hemma.

De små korgossarna satte ner ljusen bredvid hans hängmatta och lade sig på knä, svängande var sitt rökelsekar. Sjömannen kände den milda doften av rökelsen, såg de blåa rökmolnen stiga upp och hörde hur rökelsekarens kedjor skramlade.

Under tiden slog hans mor upp den stora mässboken. Han tyckte, att hon började läsa dödssakramentet.

Nu syntes det honom gott och ljuvligt att ligga död på havets botten. Detta var mycket bättre än kyrkogården.

Han sträckte ut sig i sin koj, och ännu en lång stund hörde han moderns stämma mumla latinska ord. Rökelsen drog fram över honom, och han lyssnade till skramlet av rökelsekarens kedjor.

Så upphörde allt detta. Korgossarna lyfte upp ljusen och gingo före modern, som slog ihop boken med en hård smäll och följde dem. Han såg, att de alla tre försvunno under de gråa kojerna.

I samma ögonblick de voro borta, var det slut på stillheten. Han hörde kamraternas andetag. Skeppsvirket knakade, vinden ven, och vågorna skvalpade. Han förstod, att han ännu hörde till de levande på havets yta.

"Jesus Maria, vad ska det betyda, som jag sett i natt?" frågade han sig.

Tio minuter senare träffades L'Univers av en hård stöt midskepps. Det kändes, som om hela ångaren rämnade i två stycken.

"Det var detta jag väntade", tänkte den gamle matrosen.

Under den förfärliga förvirring, som uppstod, då alla de andra sjömännen kastade sig halvnakna ur kojerna, klädde han sig betänksamt i sina bästa kläder. Dödens försmak låg honom på läpparna med stor ljuvhet. Han tyckte sig redan höra hemma där nere på havets botten.

*

När den starka stöten skakade fartyget, låg en liten kajutpojke och sov i ett krypin på däck nära matsalongen.

Han satte sig yrvaken upp i kojen och undrade vad som stod på. Rätt över sitt huvud hade han en liten rund glasruta, genom vilken han tittade ut. Han såg ingenting annat än dimma och så något oformligt grått, vilket var liksom framvuxet ur dim man. Han tyckte sig se stora, gråa vingar, det var visst en förfärligt stor fågel, som hade slagit ner på ångaren. Nu låg denna och krängde och vältrade under dess angrepp, medan det stora odjuret högg löst på den med klor och näbb och piskande vingar.

Den lille skeppsgossen trodde, att han skulle dö av förskräckelse.

Men i nästa ögonblick var han fullt vaken och såg då, att en stor seglare låg och stötte mot ångaren. Han såg stora segel och ett främmande däck, där folk i långa vaxduksrockar rusade omkring i vansinnig ångest. Vinden sköt på, och alla de otaliga segelklutarna voro så spända, att man skulle ha kunnat hamra på dem som på trumskinn. Masterna böjdes, och rår och tåg brusto med knallar, som liknade skott.

Den stora tremastaren, som i den svåra dimman hade seglat rätt på L'Univers, hade på något sätt fått sitt bogspröt inkilat i ångarens sida och kunde inte komma loss. Passagerarbåten krängde hårt, men dess propeller arbetade, så att båda fartygen fördes tillsammans.

– Herregud, utropade den lille kajutvakten, i det han rusade ut på däck, den stackaren har stött samman med oss, och nu måste den förgås!

Det föll honom inte in, att ångaren kunde vara ifara, så stor och präktig, som den var.

Ångarens officerare kommo nu framstörtande, men när de sågo, att det endast var en seglare, som hade stött emot deras båt, blevo de alldeles lugna och vidtogo i största trygghet nödiga åtgärder för att få fartygen klara från varandra.

Den lille kajutvakten stod ute på däck, barbent, med skjortan fladdrande i blåsten, och vinkande till de olyckliga männen på segelfartyget, att de skulle komma över till ångaren och rädda sina liv.

I början tycktes ingen lägga märka till honom, men snart såg han, att en stor, rödskäggig karl började vinka åt honom.

–Kom hit över, pojke! ropade karlen och sprang fram till relingen. Ångbåten sjunker.

Den lille gossen tänkte inte ett ögonblick på att gå över till seglaren. Han skrek så högt han kunde att de skeppsbrutna borde rädda sig över på L'Univers.

De andra karlarna, som befunno sig ombord på seglaren, arbetade med stänger och båtshakar för att komma loss från ångaren, men den rödskäggige tycktes ha fattat ett besynnerligt medlidande med den lille kajutvakten. Han satte händerna som en lur för munnen och ropade:

– Kom hit över, kom hitöver !

Den lille stod ömklig och frysande på däcket i sin tunna skjorta. Han stampade med sin bara fot och knöt näven åt skeppsfolket, därför att det inte ville lyssna till honom och äntra upp på ångaren. En så stor ångbåt som L'Univers med sexhundra passagerare och tvåhundra mans besättning kunde ju omöjligen förgås. Och han såg ju, att både matroserna och kaptenen voro lika lugna som han själv.

Plötsligen tog den rödskäggige upp en båtshake. Han sträckte den mot gossen, högg tag i hans skjorta och ville släpa honom till seglaren. Han drog honom så långt fram som till relingen, men där lyckades det kajutvakten att slita sig lös. Han ville inte låta sig släpas över på det främmande fartyget, somskulle förgås.

Strax därpå hördes ett nytt förfärligt brak. Det var seglarens bogspröt, som brast, och därmed blevo de båda fartygen klara från varandra. Då ångaren rusade bort, såg gossen det grova bogsprötet hänga brutet i seglarens för, han såg också hela skyar av segel störta ner över besättningen.

Men ångaren gick för full maskin, och den främmande båten skymdes bort av dimman. Det sista gossen såg var hur karlarna började arbeta sig fram ur segelhoparna.

Därpå försvann seglaren så fullständigt, som hade den glidit bort bakom en mur. "Den är redan sjunken, tänkte gossen, och han stod och lyssnade efter nödropen.

Då ropade en grov, stark röst över till ångaren.

– Rädda passagerarna! Sätt ut båtarna!

Åter blev det tyst. Åter lyssnade gossen efter nödrop.

Då hördes rösten på stort, stort avstånd.

–Bed till Gud! Ni är förlorade!

I detsamma kom en gammal matros fram till kaptenen.

– Vi har en stor lucka midskepps, vi går till botten, sade han stilla och högtidligt.

*

I samma ögonblick nästan, som man ombord på ångaren hade lärt känna farans vidd, visade sig en liten dam ute på däck.

Hon hade kommit uppför trappan från första klassens hytter med fasta, bestämda steg. Hon var alldeles färdigklädd, och hattbanden voro knutna under hakan i en prydlig rosett.

Hon var en liten gumma med grått, burrigt hår, runda uggleögon och rödfnasig hy.

Under den korta tid, som resan hade varat, hade hon hunnit att göra bekantskap med alla ombord. Alla visste, att hon hette miss Hoggs, och till alla människor, såväl sjömän som passagerare, hade hon sagt, att hon aldrig var rädd. Hon hade sagt, att hon inte visste varför hon skulle vara rädd. Hon skulle ju ändå dö en gång. Hon brydde sig inte om, ifall det skedde förr eller senare.

Hon var inte rädd nu heller, hon hade endast skyndat upp på däck för att se om där försiggick något intressant eller uppskakande.

Den första syn, som mötte henne, var ett par sjömän, som rusade förbi med vilda, förskrämda ansikten. Uppassarna kommo springande halvklädda för att bege sig ner i hytterna och kalla passagerarna upp på däck. En gammal matros kom lastad med en hel packe räddningsbälten, som han vräkte ut i en hög. En liten kajutvakt satt i sin skjorta i ett hörn och grät och ropade, att han måste dö.

Kaptenen såg hon högt uppe på kommandobryg– gan och hörde hans order:

– Stoppa maskinen! Sätt ut båtarna!

Från de sotiga trapporna, som ledde ner till maskinrummen, kommo eldare och maskinister upprusande och ropade, att vattnet redan höll på att tränga in i eldstäderna.

Knappast ett ögonblick hade miss Hoggs stått på däcket, förrän det var överfullt av människor. Det var tredje och fjärde klassens passagerare, som störtade fram i samlad trupp under rop av att de måste bemäktiga sig båtarna, eljest skulle endast första och andra klass bli räddade.

Men då förvirringen tilltog och tilltog, så att miss Hoggs kunde förstå, att det var verklig fara å färde, smög hon sig upp på promenaddäcket ovan matsalongen, där ett par av skeppsbåtarna hade sin plats utanför relingen.

Här uppe fanns inte en människa, och utan att någon lade märke till henne, klättrade miss Hoggs upp i en av båtarna, som hängde i sina block och linor över den svindlande avgrunden. Så snart hon hade kommit dit, lyckönskade hon sig till sin klokhet och oförskräckthet. Så var det att ha ett redigt och lugnt huvud.

När båten väl hade blivit nerfirad i havet, skulle det bli mycket svårt att få plats i den. Då skulle alla rusa till, det skulle bli fasansfullt i vattenporten och på fallrepstrappan. Hon lyckönskade sig gång på gång till att ha funnit på att stiga ner i båten på förhand.

Miss Hoggs' båt hängde långt borta i aktern, men då hon lutade sig ut över kanten, kunde hon se ända fram till fallrepstrappan.

Hon såg nu, att en båt hade blivit bemannad och framförd och att folk hade börjat gå ner i den. Men med ens höjdes ett förfärligt skri. Det var någon, som i ångesten hade stigit miste och fallit i vattnet. Detta maste ha skrämt de övriga, ty höga rop höjdes från fartyget, och passagerarna trängde be– sinningslöst ut genom vattenporten och började knuffas och kämpa på fallrepstrappan. Flera föllo i havet under striden, och andra, som sågo, att det var omöjligt att komma utför trappan, kastade sig handlöst i vattnet för att nå båten simmande. Me så rodde båten bort. Den var mycket tungt lastacl allaredan, och de, som hade fått plats där, togo fram knivar för att skära av fingrarna på dem, som försökte klättra upp.

Miss Hoggs satt och såg hur båt efter båt fördes fram. Hon såg likaledes hur båt efter båt kantrade under tyngden av de människor, som kastade sig ner i dem.

De båtar, som hängde bredvid hennes, blevo nerfirade. Men genom någon tillfällighet rörde ingen vid den båt, där hon hade slagit sig ner.

"Gudskelov, att de låter min båt hänga, tills det värsta har gått över !" tänkte hon.

Miss Hoggs såg och hörde förfärliga ting. Hon tyckte, att hon svävade uppe över ett helvete.

Själva däcket kunde hon inte se, men hon trodde sig höra ljud, som om där hade pågatt en strid. Hon hörde de tunna knallarna av revolvrarna och såg lätta, blåa rökskyar stiga upp från däck.

Äntligen kom ett ögonblick, då allt blev mycket stilla. "Nu vore det rätta tiden att fira ner min båt", tänkte miss Hoggs.

Hon var inte rädd alls, hon satt kvar i trygghet till det sista, då ångbåten började lägga sig på sida. Då först insåg miss Hoggs, att L'Univers höll på att sjunka och att hennes båt hade blivit glömd.

*

Ombord på ångaren befann sig en ung amerikanska, en mrs Gordon, som skulle resa över till Europa för att råka sina gamla föräldrar, vilka bodde i Paris sedan flera år tillbaka.

Hon hade sina båda barn med sig. Det var två små gossar. De lågo och sovo i samma hytt som hon, då den stora olyckan inträffade.

Hon vaknade genast, lyckades få en smula kläder på barnen och sig själv och kom ut i den smala gången mellan hytterna.

I gången var alldeles fullt av människor, som alla hade störtat ut för att skynda upp på däck. Men där var det dock ingen svårighet att komma fram. I trappan däremot var det vida värre. Där uppstod en förfärlig trängsel, då mer än hundra människor ville alla på en gång störta uppför den.

Den unga amerikanskan stod och höll sina barn, ett i vardera handen. Hon såg längtansfullt uppåt trappan och undrade hur hon skulle kunna komma fram där med de små. Hon såg, att människorna trängdes och knuffades, endast tänkande på sig själva. Ingen tycktes ens så mycket som se henne.

Mrs Gordon var tvungen att ge akt på de andra, därför att hon behövde hjälp. Hon hoppades, att hon skulle råka någon, som ville ta den ene gossen på armen och bära honom uppför trappan, medan hon själv bar den andre.

Men hon vågade inte tilltala någon. Männen kommo framrusande, klädda hur som helst, somliga omsvepta med filtar, andra med en ytterrock över nattkläderna. Flera av dem hade tagit sina käppar i händerna, och då hon lade märke till den stela blicken i deras ögon, fick hon det intrycket, att de alla voro farliga.

För kvinnorna var hon inte rädd, men hon såg ingen enda, som hon kunde anförtro sitt barn. De voro alla utan sans och besinning, deras förstånd hade övergivit dem, de skulle inte ha kunnat fatta vad hon begärde av dem.

Hon stod och mönstrade dem och undrade om det fanns någon enda, som kunde tänka en redig tanke. Men då hon såg dem gå förbi, somliga bemödande sig att rädda de blommor, som de hade fått vid avresan från New York, andra skrikande och vridande händerna, vågade hon inte vända sig till någon av dem.

Till sist försökte hon hejda en ung man, som hade varit hennes granne vid bordet och visat henne mycken artighet.

–Ack, mr Martens...

Han såg på henne med samma stela, onda blick. som strålade ur de andra männens ögon. Han lyfte på käppen något litet, och om hon hade sökt kvarhålla honom, skulle han ha slagit henne.

Strax därpå hörde hon ett tjut, fast det var egentligen inte ett tjut, utan ett ljud av väsande ilska, som då en bred, stark vind blir hejdad i en trång gränd. Det kom från människorna i trappan, som hade blivit hindrade i sitt framträngande.

Uppför trappan hade burits en man, som var krympling och inte kunde gå själv. Han var till den grad hjälplös, att hans betjänt hade burit honom på sin rygg från och till bordet. Det var en stor och tung man, och betjänten hade nu mödosamt släpat honom uppför halva trappan. Där hade han stan– nat ett ögonblick för att hämta andan, och då hade folk trängt på, så att han hade fallit på knä. Nu fyllde han och hans husbonde trappans hela bredd och bildade ett sådant hinder, att ingen kunde kom– ma fram.

Då såg mrs Gordon, att en stor, grov man böjde sig ner, lyfte upp krymplingen och vräkte honom över trappräcket nedåt. Men hon såg även, att, så förfärligt som detta än var, blev ingen skrämd eller upprörd över det. Ingen tänkte på annat än att rusa vidare uppåt. Det var, som om en sten på vägen hade blivit kastad i diket, ingenting vidare.

Den unga amerikanskan förstod, att bland dessa människor fanns ingen räddning. Hon och hennes små barn voro dömda att förgås.

*

Det var ett ungt par, en man och en hustru, som gjorde sin bröllopsresa. De hade sin hytt långt akter ut, och de hade sovit så gott, att de ingenting hade hört av själva sammanstötningen. Där borta gjordes inte heller senare mycket larm, och då ingen kom ihåg att kalla på dem, sovo de ännu, då alla andra redan voro uppe på däck och hade börjat kampen om båtarna.

Men de vaknade, då propellern, som hela natten hade bullrat alldeles under dem, plötsligen upphörde att röra sig. Mannen kastade på sig ett par klädesplagg och sprang ut för att se vad som stod på.

Om några ögonblick kom han tillbaka. Han stängde hyttdörren väl efter sig, innan han yttrade något.

– Skeppet sjunker, sade han därpå.

Han satte sig ner i detsamma, och då hustrun ville rusa ut, bad han, att hon skulla stanna hos honom.

– Alla båtarna är redan borta, sade han, de flesta människor är drunknade, och de, som finns kvar ombord, kämpar oppe på däck en strid på liv och död om plankor och räddningsbälten.

I en trappa hade han måst stiga över en ihjältrampad kvinna. Han hade hört dödsskrän ljuda från alla håll.

– Det finns ingen räddning, sade han. Gå inte ut! Låt oss dö tillsammans!

Hustrun tyckte, att han hade rätt, och satte sig lydigt ner bredvid honom.

– Du bryr dig väl inte om att se alla dessa människor, som strider? sade mannen. Vi ska dö. Låt oss dö en stilla död!

Hon förstod, att det inte var mer än rätt, att hon stannade hos honom dessa korta ögonblick, som de hade kvar att leva. Hon hade ju ämnat ge honom hela sitt liv från tidig ungdom till sen ålderdom.

– Jag tänkte, sade han, att när vi hade varit gifta i många år, skulle du sitta bredvid mig på dödsbädden, och jag skulle tacka dig för ett långt, lyckligt liv.

I detsamma såg hon en smal strimma vatten komma insilande under den stängda dörren. Då blev det henne för mycket.

Hon sträckte upp armarna i förtvivlan.

– Jag kan inte! ropade hon. Låt mig gå! Jag kan inte sitta instängd och vänta på döden. Jag älskar dig, men jag kan inte.

Hon störtade ut, just då skeppet började vackla och kränga före sjunkandet.

*

Den unga mrs Gordon låg i vattnet, ångaren hade sjunkit, hennes barn voro drunknade, själv hade hon varit djupt nere i havet.

Nu hade hon åter kommit upp till vattenytan, men hon visste, att hon i nästa ögonblick skulle sjunka på nytt, och då skulle det vara döden.

Då tänkte hon inte mer på man och barn eller på något i denna världen. Hon tänkte endast på att höja sin själ till Gud.

Och hennes själ upplyfte sig som en frigjord fånge. Hon kände hur anden gladde sig att få avkasta människolivets tunga bojor och i jubel beredde sig att draga upp till sitt verkliga hem.

"Är det så lätt att dö!" tänkte hon.

Då hon så tänkte, hörde hon, att allt det orediga larmet omkring henne: vågornas plaskande, vindens sus, jämmerropen från alla de drunknande och bullret av allt det, som flöt omkring på vattnet och dånande slog samman, hon tyckte, att allt detta formades till ljud, som hon kunde förstå, på samma sätt som stundom de formlösa skyarna ordna sig och återge en bild. Och det hon hörde svarade henne:

"Det är sant, att det är lätt att dö. Det, som är svårt, är att leva."

"Ja, så är det", tänkte hon och undrade vad som fordrades för att livet skulle bli lika lätt som döden.

Runtomkring henne kämpade och stredo de skeppsbrutna om kringflytande spillror och upp– och nervända båtar. Men mittunder de vilda ropen och förbannelserna hörde hon åter, att larmet formade sig till danande starka ord, som svarade henne:

"Det, som fordras för att livet ska bli lika lätt som döden, det är enighet, enighet, enighet."

Hon tyckte, att det var all världens herre, som hade gjort dånet och larmet till sitt språkrör och svarat henne.

Medan orden ännu ljödo i hennes öron, blev hon räddad. Hon blev uppdragen i en liten julle, där endast tre människor sutto, en storväxt matros, klädd i sina bästa kläder, en gammal kvinna med runda uggleögon och en stackars förgråten pojke, som inte hade mer på sig än en sönderriven skjorta.

Fram på eftermiddagen nästa dag kom ett norskt fartyg seglande upp emot de stora bankarna och fiskplatserna vid Newfoundland.

Det var stilla, vackert väder, sjön låg nära nog spegelklar, och fartyget gjorde nästan ingen fart. Det stod med alla segel tillsatta och fångade in de sista andetagen av den bortdöende vinden. Havsytan tedde sig mycket vacker. Blank och ljusblå låg den vida omkring, och där den svaga brisen gick fram, var den vit som silver.

När eftermiddagsstillheten hade varat en stund, märkte skeppsfolket, att ett mörkt föremål låg och flöt på vattenytan.

Det kom så småningom allt närmare, och snart såg man, att det var ett lik. Kuttern gick alldeles förbi den döde; det svntes på kläderna, att han var en sjöman. Han låg på rygg med lugnt ansikte och oppna ögon. Han hade inte legat så länge i vattnet, att han hade hunnit svälla. Det såg ut, som om han helt välbehagligt lät vagga sig fram av de små krusiga vågorna.

Men då sjömännen vände blickarna från honom, ville de nästan skrika till, ty utan att de hade märkt det, hade ett annat lik dykt upp rätt vid fören. Det var nära, att de hade seglat över det, men i sista stunden drevs det undan av svallvågorna. Alla störtade fram till relingen och stirrade ner. Denna gång var det ett barn, en fint klädd liten flicka med hatt på huvudet och en liten blå kappa.

–Å, kära! sade sjömännen och torkade sig i ögonen. Å, kära, kära, en sån liten en!

Barnet gungade förbi dem och såg upp till dem med lillgammalt allvar i ansiktet, liksom vore det ute i ett högviktigt ärende.

Strax därpå ropade en av karlarna, att han såg ännu en, och detsamma förkunnade en annan, som blickade åt annat håll. De sågo på en gång fem lik, de sågo tio, och så var det en hel flock. De kunde inte räkna dem.

Fartyget gungade mycket sakta framåt bland alla dessa döda, vilka tycktes omringa det, som om de önskade något.

Somliga kommo flytande i mycket stora grupper. Det såg ut att vara drivved eller något annat, som hade blivit lösryckt från land, men det var ingenting annat än lik.

Alla sjömännen stodo och stirrade utan att våga röra sig. De kunde knappast tro, att det var sant, det de sågo.

På en gång tyckte de, att en hel ö kom upp ur havet. Det såg ut som land, men då de kommo närmare, funno de, att det återigen inte var något annat än lik, som lågo och flöto tätt intill varandra.

De omgåvo skeppet på alla sidor, tycktes följa efter det, som om de ville göra färden över havet i dess sällskap.

Skepparen lät kasta om rodret för att fånga in vind i seglen, men det hjälpte föga. Seglen hängde slappa, och de döda fortforo att följa dem.

Sjöfolket blev allt blekare och tystare. Kuttern rörde sig framåt så långsamt, att de inte kunde undkomma de döda. Och de fruktade, att de skulle få ha det så hela natten.

Då steg en svensk matros upp i fören och började högt läsa fader vår. Därpå tog han upp en psalm.

Då han var mitt i psalmen, sjönk solen, och kvällsbrisen förde skeppet utom de dödas område.

Hellgums brev

Det var en gammal kvinna, som kom ut ur en stuga i skogen. Fastän det endast var vardag, var hon högtidsklädd som för att gå i kyrkan. Hon tog nyckeln ur låset och stoppade in den på den vanliga platsen under förstubron.

När gumman hade gått ett par steg, vände hon sig om för att betrakta sin stuga, som stod liten och grå under väldiga, snötyngda granar.

Hon såg tillbaka på den lilla kojan med stor kärlek i blicken.

– Många lyckliga dagar har jag levat här, sade hon högtidligt för sig själv. Ja, ja. Herren ger, och Herren tar.

Sedan vandrade hon bort på skogsvägen. Hon var mycket gammal och bräcklig, men hon var en av dem, som hålla sig raka och styva, hur än åldem försöker att böja dem.

Hon hade ett vackert ansikte och lent, vitt hår. Hon såg så mild ut, att det var förunderligt att höra henne tala med en röst, som var sträv, och högtidlig och långsam som en gammal profets.

Hon hade en lång väg för sig, ty hon skulle vandra ner till ett av Hellgumianernas möten på Ingmarsgården. Gamla Eva Gunnarsdotter hörde till dem, som allra ivrigast hade omfattat Hellgums läror.

"Ack", tänkte hon nu, medan hon gick framåt stigen, "det var en ljuvlig tid, då allt var i sin begynnelse, då mer än halva socken hyllade sig till Hellgum. Vem kunde tro, att så många skulle avfalla, att vi bara efter fem år inte skulle vara stort fler än tjugo, om man inte vill räkna med de ovuxna barnen?"

Hennes tankar vände tillbaka till den tiden, då hon, som i många år hade suttit ensam och glömd borta i skogsmörkret, med ens hade vunnit en mängd bröder och systrar, som hade kommit till henne i hennes ensamhet, som aldrig hade glömt att skotta väg till hennes stuga efter de stora snöfallen, och som fyllde hennes lilla vedbod med torr, huggen ved, utan att hon hade bett därom. Hon tänkte på den tiden, då Karin Ingmarsdotter och hennes systrar och mycket annat storfolk kommo och höllo kärleksmåltider i hennes lilla gråa koja.

"Ack, att så många har försummat den rätta salighetens dag!" tänkte hon. "Nu kommer straffet över oss. Nästa sommar måste vi alla förgås, därför att så få har hörsammat kallelsen och därför att de, som har hörsammat den, inte har blivit beståndande."

Gumman vände sina tankar till att begrunda innehållet i Hellgums brev, dessa brev, som Hellgumianerna betraktade Som apostlaskrifter och föreläste på sina sammankomster, såsom andra församlingar föreläsa bibeln.

– Det var en tid, då han var mjölk och honug. sade hon. Han anbefallde oss tålamod med de oomvända och mildhet mot de avfallna. Han lärde de rika att bevisa sina barmhärtighetsverk lika mot rättfärdiga och orättfärdiga. Men nu på en tid har han varit galla och isop. Han skriver inte om annat än straffdomar och prövningar.

Nu kom gumman ut i skogsbrynet, där hon kunde se ner över bygden.

Det var en mycket vacker dag i februari. Snöfälten utbredde sin vita renhet över hela trakten, alla träd stodo sänkta i vinterdvala, och inte en vind rörde sig.

Men gumman gick och tänkte på att hela denna trakt, som nu sov sin lugna vintersömn, skulle vakna upp för att förbrännas av sjudande svavelströmmar hon såg den övergjuten av eld, såsom den nu var övergjuten med snö.

"Han har inte sagt det med klara ord", tänkte gumman, "men han skriver ständigt om en stor prövning. Ack, ja, ack, ja, vem kan undra på om den här socken blir straffad som Sodom och förhärjad som Babylon!"

Då Eva Gunnarsdotter nu kom vandrande genom bygden, såg hon inte ett enda hus utan att föreställa sig hur den kommande jordbävningen skulle skaka sönder det, som om det vore av sand. Och när hon mötte människor, tänkte hon på hur helvetets odjur skulle jaga och uppsluka dem.

"Se där är skolmästarns Gertrud", tänkte hon, då hon mötte en vacker flicka på vägen. "Hennes ögon lyser och glittrar som solblink på snön. Hon är väl så glad, därför att hon till hösten ska fira bröllop med unge Ingmar Ingmarsson. Jag ser, att hon bär en bunt garn under armen. Hon tänker nog väva sig sängomhängen och dukar till sitt eget hem. Men innan den väven är färdig, ska förgörelsen vara över oss."

Gumman kastade mörka blickar omkring sig, när hon vandrade genom kyrkbyn, som hade växt och utvecklat sig till en rent otänkbar härlighet. Men alla dessa vita och gula hus, som voro brädfodrade och hade höga fönster, skulle falla, likasom hennes fattiga stuga, där fönstren voro som gluggar och där mossan stack fram mellan stockarna.

Mitt i byn stannade hon och stötte käppen hårt i marken. Det kom en häftig vrede över henne.

– Ja, ja, ropade hon med så hög röst, att människor, som voro ute, stannade och sågo sig om. Ja, ja, i alla dessa hus bor sådana, som har förkastat Kristi evangelium och håller sig till fiendens evan– gelium. Varför hörde de inte kallelsen, varför vände de inte åter från sin synd? Det är därför, som vi alla måste förgås. Guds hand slår hårt. Guds hand slår den rättfärdige och den orättfärdige med samma straffdom.

När gumman hade kommit över älven, upphanns hon av några flera Hellgumianer. Det var gamle korpral Fält och Kolås Gunnar och hans hustru, Brita Ingmarsdotter. Kort därefter kommo också Hök Matts Eriksson och hans son Gabriel och nämndemans Gunhild.

Det var en mycket vacker och glad anblick, då alla dessa i sina brokiga sockendräkter kommo vandrande på den vita snövägen. Men Eva Gunnarsdotter tänkte endast på att de voro som fångar, vilka fördes till avrättsplatsen, som djur, vilka drevos till slaktbänken. Alla Hellgumianerna sågo mycket betryckta ut. De gingo och blickade neråt som tyngda av en bitter börda av missmod. De hade alla väntat, att salighetens rike skulle snabbt utbreda sig över jorden och att de skulle få uppleva dagen, då det nya Jerusalem skulle nederkomma ur himmelens sky. Då de nu hade blivit så få och inte kunde annat än inse, att deras hopp var gäckat, tycktes något vara brustet inom dem. De gingo långsamt, med släpande steg, de suckade ofta och hade ingenting att säga varandra. Ty detta hade varit en allvarssak för dem. De hade satt in sitt liv på den, och de hade förlorat det.

"Varför är de så bedrövade?" tänkte gumman. "De tror ju ändå inte det värsta, de vill inte förstå Hellgums mening. Jag har uttolkat hans ord för dem, men de vill inte lyssna. Ack, de, som bor på slätten under den öppna himlen, förstår sig ju aldrig på att vara rädda. De har inte samma tankar som den, som sitter ensam inne i skogsmörkret."

Hon märkte, att Hellgumianerna voro rädda därför att Halvor hade kallat dem tillsammans på en vardag. De fruktade, att han hade ett nytt avfall att berätta dem. De sågo oroligt på varandra, mönstrade varandra med sjuka, misstänksamma blickar, som tycktes fråga: "Hur länge blir du beståndande, hur länge du?"

"Det vore nästan bättre att sluta, att upplösa samfundet med ens", tänkte de, "liksom det är bättre att dö en snabb död än att långsamt förtvina."

Ack, detta samfund, denna fridslära, detta ljuva liv i enighet och broderskap, som de älskade så högt, att det nu var dömt att förgås!

Under det att dessa bedrövade människor fortsatte sin vandring, tågade den blanka vintersolen, glad och glittrande, över den höga, blå himlen. Från snön uppsteg en frisk kyla, som väckte mod och glättighet. Och från de granskogsklädda höjderna, som omgärdade socknen, nedsteg rogivande stillhet och frid.

Äntligen voro de uppe vid Ingmarsgården och trädde in under den snötäckta förstukvisten.

I storstugan på Ingmarsgården hängde uppe under taket en tavla, som för väl hundra år sedan hade blivit tillskapad av en gammal bygdemålare. Den föreställde en stad, innesluten av höga murar, och över murarna såg man gavlarna och takåsarna av flera hus. Somliga voro röda bondstugor med gröna torvtak, andra hade vita väggar med skiffertak liksom herrgårdsbyggnader, och andra åter hade tunga, kopparklädda torn liksom Khristine kyrka i Falun.

Utanför staden promenerade herrar, som voro klädda i knäbvyxor och skor och stödde sig på spanska rör, och ut ur stadsporten körde en karet, vari sutto damer med pudrat hår och schäferhattar. Nedom muren växte träd med tätt, mörkgrönt lövverk, och över marken flöto gnistrande små bäckar genom högt, böljande gräs.

Under tavlan stod präntat med stora siratutstyrda bokstäver: "Detta är Guds heliga stad, Jerusalem."

Där den gamla målningen hängde uppe under taket, hände det inte ofta, att någon betraktade den. De flesta, som hade besökt Ingmarsgården, visste väl knappast om, att den fanns där.

Men i dag var en krans av grönt lingonris uppsatt kring tavlan, så att den strax föll den besökande i ögonen. Eva Gunnarsdotter märkte den genast, och hon tänkte: "Se där, nu vet de här på Ingmarsgården, att vi ska förgås. Det är därför de vill, att vi ska betrakta den himmelska staden."

Karin och Halvor kommo emot henne ännu mera skugglika och dystra än de andra. "Ja, ja, de vet nu, att slutet är nära", tänkte hon.

Eva Gunnarsdotter, som var äldst, fick sin plats högst uppe vid bordet, och framför henne på bordsskivan låg ett öppnat brev med amerikanska frimärken.

–Ja, det har åter kommit brev från vår käre broder Hellgum, sade Halvor. Det är fördenskull som jag har sammankallat bröderna och systrarna.

– Jag kan förstå, att Halvor menar, att det är ett viktigt budskap, sade Kolås Gunnar eftertänksamt.

– Ja, sade Halvor, vi får nu veta vad Hellgum menade med det han sist skrev, att det förestod oss en stor prövning.

– Jag tänker, att ingen av oss ska frukta att lida för Herrens skull, sade Gunnar.

Flera av Hellgumianerna voro inte komna, och det uppstod en lång väntan. Gamla gumman Eva Gunnarsdotter satt och betraktade Hellgums brev med långsynta ögon. Hon tänkte på brevet med de många inseglen i Uppenbarelseboken. Hon tyckte, att i samma ögonblick, som någon människas hand vidrörde brevet, skulle förstörelsens ängel komma nerflygande från himmelen.

Hon lyfte ögonen och såg upp mot Jerusalemstavlan.

– Ja, ja, mumlade hon, visst vill jag komma till den staden, som har portar av guld och vars murar är av bränt glas. Och hon började läsa upp för sig själv: "Och stadsmurens grundvalar voro prydda av all dyrbar sten, första grundvalen var en jaspis, den andra en saphir, den tredje en chalcedonier, den fjärde en smaragd, den femte en sardonix, den sjätte en sardis, den sjunde en chrysolit, den åttonde en beryll, den nionde en topazier, den tionde en chrysopras, den elfte en hyacinth, den tolfte en ametist."

Gumman var så djupt inne i den kära Uppenbarelseboken, att hon spratt till, som om hon hade sovit, då Halvor Halvorsson steg fram till bordet, där brevet låg.

– Nu ska vi till en början sjunga en sång, sade Halvor. Jag tänker, att vi ska ta n:o 244.

Och Hellgumianerna stämde upp:

Eva Gunnarsdotter drog en suck av lättnad över att det svåra ögonblicket hade blivit uppskjutet.

"Ack, ack, att jag, gamla skrälle, ska vara så rädd för att dö!" tänkte hon nästan skamsen.

När sången var till ända, tog Halvor brevet och började veckla upp det.

I detsamma föll anden över Eva Gunnarsdotter, så att hon reste sig och började bedja en lång bön om nåd att rätt mottaga det budskap, som brevet skulle förkunna dem. Halvor stod stilla med brevet i sin hand och väntade, tills hon hade slutat.

Därpå började han läsa med samma ton, som om han hade läst en predikan. "Kära bröder och systrar! Guds frid!

Allt hitintills har jag trott, att jag och I, som haven övergått till min lära, voro ensamma om denna vår tro. Men, lovad vare Gud, nu hava vi här i Chicago funnit likar och bröder, som tänka och leva efter samma regel.

Ty I skolen veta, att här i staden Chicago bodde i början av åttiotalet en man vid namn Edward Gordon. Han och hans hustru voro gudfruktiga. De sörjde bittert över all nöd som fanns på jorden, och bådo Gud om nåd att få bidraga till dess avhjälpande.

Då hände sig, att Edward Gordons hustru måste göra en lång resa över havet och led skeppsbrott och blev nedkastad bland vågorna. Och då hon befann sig i yttersta nöd, talade Guds röst till henne. Och Guds röst befallde henne, att hon skulle lära människorna, att de skulle leva i enighet.

Och kvinnan blev räddad ur havet och livsfaran och kom till sin man och förkunnade honom Guds budskap. Då sade han: 'Det är ett stort budskap, som Gud har givit oss, att vi skola leva eniga, och vi vilja följa det. Det är ett så stort bud, att det ej finns mer än en plats på hela jordens krets, som är värdig att mottaga det. Låt oss därför samla våra vänner och draga med dem till Jerusalem och för– kunna Guds sista heliga bud från Sions berg!'

Därpå drogo Edward Gordon och hans hustru samt trettio andra, som ville lyda Guds sista heliga bud, till Jerusalem.

Där levde de alla endräkteligen i samma hus. De delade sina ägodelar, tjänade varandra och vakade över varandras leverne.

Och de togo till sig de fattigas barn och skötte deras sjuka. De gåvo stöd till de ålderstigna, och de bistodo alla dem, som begärde deras hjälp, utan att fordra lön eller gengåva.

Men de predikade ej i kyrkorna eller på torgen, utan de sade: 'Det är vårt leverne, som skall tala för oss.'

Men människorna, som hörde ett sådant liv omtalas, sade om dem: 'Dessa måste vara galningar.'

Och de, som ropade högst mot dem, voro de kristna, som hade dragit till Palestina för att omvända judar och muhammedaner genom undervisning och predikande. De sade: 'Vilka äro dessa, som ej predika? Säkerligen äro de hitkomna för att leva ett dåligt liv och för att njuta sina sinnens lust bland hedningarna.'

Och de upphävde ett skri mot dem, som gick över havet ända till deras hemland.

Men bland dem, som voro resta till Jerusalem, fanns det en, som var en änka. Hon levde där med två minderåriga barn, och hon var mycket rik. Hon hade lämnat en bror kvar i hemlandet, och till denne började alla människor säga: 'Hur kan du tillåta, att din syster och hennes barn leva ibland dessa som föra ett dåligt liv? De äro ej annat än lättingar, som leva av hennes ägodelar.' Och brodern började en rättegång mot sin syster för att åtminstone tvinga henne att låta sina barn uppväxa i Amerika.

För denna rättegångs skull reste änkan och hennes barn samt Edward Gordon och hans hustru för en kort tid åter till Chicago. Och de hade då bott i Jerusalem i fjorton år.

Då de kommo åter från det fjärran landet, skrevs det om dem i alla tidningar, och somliga kallade dem dårar, och somliga kallade dem bedragare."

När Halvor hade föreläst allt detta, gjorde han ett uppehåll och återgav med sina egna ord hela berättelsen, för att alla måtte förstå.

Så fortsatte han:

"Men se, nu finnes i Chicago ett hus, som I kännen. Och detta hus är uppfyllt av människor, vilka söka tjäna Gud i rättfärdighet och som dela allt med varandra och vaka över varandras leverne.

Vi, som bo i detta hus, läste i en tidning om dessa dårar, som voro hemkomna från Jerusalem, och vi började säga till varandra: 'Dessa människor hava vår tro. De hava slutit sig tillsammans för att kunna leva ett rättfärdigt liv liksom vi. Vi skulle vilja se dem, som dela vår tro.'

Och vi skrevo till dem, att de skulle komma till oss och besöka oss. Och de, som voro komna från Jerusalem, hörsammade kallelsen, och vi jämförde varandras tro och sade: 'Se, vi tänka och tro samma sak. Det är en Guds nåd, att vi hava funnit varandra.'

De berättade för oss om Guds stads härlighet, där den ligger skinande på sitt vita berg, och vi prisade dem lyckliga, som vandrade på de vägar, där Jesus har vandrat.

Då sade någon av oss: 'Vad, varför skulle vi ej följa er ut till Jerusalem?'

De svarade: 'I skolen ej följa oss dit, ty Guds heliga stad är full av split och strid, av nöd och sjukdom, av ondska och fattigdom.'

Och genast ropade en annan av de våra: 'Kanske har Gud fört er till oss, därför att vi skulle följa er dit ut och kämpa mot allt detta?'

Då hörde vi alla samtliga Guds röst brusa genom våra hjärtan och säga: 'Ja, ja, detta är min vilja.'

Vi frågade dem om de ville upptaga oss ibland sig, fastän vi voro fattiga och olärda, och de svarade, att de ville det.

Då beslöto vi, att vi ville vara bröder och systrar och dela allt, och de togo vår tro och vi deras, och hela tiden var anden över oss, och vi kände en stor glädje. Och vi sade: 'Nu se vi, att Gud älskar oss eftersom han sänder oss till samma land, dit han en gång sände sin son. Och nu veta vi, att vår lära är den rätta, eftersom Gud vill, att den skall förkunnas från hans heliga berg, Sion.'

Men då sade någon, som hörde oss till: 'Och våra bröder hemma i Sverige!' Och vi sade till Jerusalemsfararna: 'Vi äro flera, än I här ser. Vi hava bröder och systrar, som sitta hemma i Sverige. Och de äro svårt prövade genom avfall och föra en hård kamp för rättfärdigheten, därför att de måste leva bland syndare.'

Då svarade Jerusalemsfararna: 'l.åten era bröder och systrar i Sverige komma efter oss till Jerusalem och taga del i det heliga arbetet!'

Och vi voro först glada åt tanken, att I skullen följa oss och leva ett gemensamt liv med oss i fröjd i Jerusalem, men strax därefter blevo vi bekymrade och sade: 'Aldrig kunna de lämna sina stora gårdar och sina goda åkrar och sina invanda sysslor.'

Men Jerusalemsfararna svarade: 'Vi hava inga åkrar och inga stora gårdar att bjuda dem, men de skola få vandra på de vägar, som hava nötts av Jesu fötter.'

Vi voro ännu tveksamma, och vi sade: 'Aldrig skola de vilja fara till ett främmande land, där ingen förstår deras tungomål.'

Jerusalemsfararna svarade: 'De skola förstå hur Palestinas stenar tala om deras frälsare.'

Vi sade: 'De skola ej vilja dela sina egendomar bland främlingar och bliva penninglösa som tiggare. De skola ej vilja lämna sin makt, ty de äro de främsta i sin hembygd.'

Jerusalemsfararna svarade: 'Vi hava ej makt och ägodelar att bjuda dem, men vi bjuda dem dela Jesus', deras frälsares, lidande.'

Då detta var sagt, kände vi åter stor glädje och menade, att I skullen komma.

Men nu säger jag er, käre bröder och systrar, talen ej samman, då I haven läst detta, utan varen stilla och lyssnen! Och vad Guds röst bjuder eder att göra, det gören!"

Halvor vek samman brevet och sade:

–Nu ska vi göra, som Hellgum skriver. Vi ska vara stilla och lyssna.

Det blev en långvarig tystnad i storrummet på Ingmarsgården.

Gamla gumman Eva Gunnarsdotter satt tyst som de övriga och väntade på att Guds röst skulle tala till henne. Hon förstod allt detta på sitt sätt. "Ja, ja", tänkte hon, "det är Hellgums mening, att vi ska dra till Jerusalem för att undgå den stora för– störelsen. Herren vill frälsa oss undan svavelfloden och bevara oss undan eldregnet. Och de rättfärdiga bland oss ska få höra Guds röst, som tillåter dem att undfly."

Gumman tänkte inte ett ögonblick, att det för någon kunde vara en uppoffring att resa från hem och fosterjord, då det gällde något sådant som detta. Det ingick inte i hennes föreställning, att någon kunde vara tvehågsen om han skulle lämna hemsocknens gröna skogar, den vänligt framglidande älven och de goda åkrarna. Flera av de andra tänkte med fruktan på att byta om levlladssätt, att övergiva fädernehem, föräldrar och anhöriga, men inte hon. Detta betydde ju, att Gud ville rädda dem, såsom han fordom hade räddat Noak och Lot. De kallades ju till ett liv av övernaturlig härlighet i Guds heliga stad. Hon tyckte, att det var, som om Hellgum hade skrivit, att de skulle bli levande upptagna till himmelen.

Alla sutto med slutna ögon, fördjupade i sig själva. Flera våndades så, att det bröt ut kallsvett på deras pannor. "Ja, detta är förvisso den prövning, som Hellgum har förespått oss", suckade de.

Solen hade sjunkit, så att den stod vid horisonten och sköt skarpa strålar in i rummet. Solskenet lade sig blodrött över de många bleka ansiktena.

Äntligen flyttade sig Ljung Björns hustru, Mlärta Ingmarsdotter, ner från bänken och sjönk på knä på golvet. Och efter henne föll den ene efter den andre på knä.

På en gång drogo flera av dem ett djupt andetag, och deras ansikten upplystes av ett leende.

Därpå sade Karin Ingmarsdotter med förundran i rösten:

– Jag hör Guds röst, som kallar mig.

Nämndemans Gunhild höjde händerna i hänryckning, medan tårarna strömmade över hennes ansikte.

– Jag ock ska resa, sade hon. Guds röst kallar mig.

Därpå talade Krister Larsson och hans hustru nästan samtidigt:

– Det ropar i mitt öra, att jag ska fara. Jag hör Guds röst kalla mig.

Kallelsen kom till den ena efter den andra, och på samma gång lämnade dem all ångest och all saknad. Det var en stor, stor glädje, som kom över dem. De tänkte inte mer på sina gårdar och sina anförvanter. De tänkte allenast på att deras samfund skulle blomstra upp på nytt, de tänkte på härligheten av att vara kallade till Guds stad.

Kallelsen hade kommit till de flesta, men den hade inte nått fram till Halvor Halvorsson. Han kämpade hårt i bön, och han ängslades och tänkte: "Gud vill inte kalla mig, som han har kallat de övriga. Han ser, att jag älskar mina åkrar och mina ängar mer än hans ord. Jag är inte värdig."

Karin Ingmarsdotter gick fram till Halvor och lade sin hand på hans pana.

– Du ska vara stilla, Halvor, och lyssna i stillhet.

Halvor knäppte sina båda händer samman så häftigt, att lederna knakade.

– Kanske Gud inte håller mig värdig att fara, sade han.

– Jo, Halvor, du får fara, men du ska vara stilla, sade Karin. Hon föll på knä bredvid honom och lade sin arm om hans liv. Lyssna nu stilla, Halvor, och utan fruktan !

Om ett par ögonblick försvann spänningen ur hans drag.

– Jag hör, jag hör något långt borta.

– Det är änglaharporna, som går före Guds röst, sade hustrun. Var nu riktigt stilla, Halvor ! Hon tryckte sig än närmare intill honom, såsom hon aldrig förr hade gjort i andras närvaro.

– Ack, sade han och slog ihop händerna, nu hörde jag det! Det sade till mig så högt, att det dånade i mina öron: 'Du ska fara till min heliga stad, Jerusalem!' Har ni alla hört det på samma sätt?

– Ja, ja, ropade de, vi har alla hört det.

Men nu började gamla gumman Eva Gunnarsdotter att jämra sig.

–Jag har ingenting hört. Jag får inte följa er. Jag är Lots hustru, jag får inte följa på flykten. Jag måste stå kvar och bli förvandlad till en saltstod.

Hon grät av ängslan, och Hellgumianerna samlades omkring henne för att bedja. Men hon hörde fortfarande ingenting, och hennes ängslan blev förfärande.

– Jag kan ingenting höra, sade hon, men ni måste ta mig med i alla fall. Ni får inte lämna mig kvar, ni får inte låta mig fördränkas i svavelfloden.

– Du ska vänta, Eva, sade Hellgumianerna. Kallelsen kan komma. Den ska visserligen komma i natt eller i morgon.

– Ni svarar inte, sade gumman, ni svarar mig inte på detta, som jag frågar om. Ni ämnar kanske inte ta mig med, om ingen kallelse kommer till mig.

–Den kommer, den kommer! ropade Hellgumianerna.

– Ni svarar inte! sade gumman med förtvivlan i rösten.

– Kära Eva! sade Hellgumianerna. Vi kan inte ta dig med, om inte Gud kallar dig. Men frukta inte! Kallelsen ska komma.

Då reste sig gumman hastigt från sin knäböjande ställning, rätade upp sin bräckliga kropp och stötte käppen hårt i golvet.

– Ni ämnar resa och låta mig förgås! sade hon. Ja, ]a, ]a. Ni ämnar resa och låta mig förgås!

Hon hade blivit rasande vred, och man såg än en gång Eva Gunnarsdotter, sådan hon hade varit i ungdomen, stark och häftig och brinnande.

– Aldrig mer vill jag veta av er! ropade hon. Jag vill inte bli räddad av er. Tvi vare er ! Ni skulle överge hustru och barn och far och mor för att frälsa er själva. Tvi, ni är galningar, som lämnar era goda gårdar. Ni är vettvillingar, som löper efter falska profeter. Det ska bli över er, som det ska regna eld och svavel. Det ska bli ni, som ska förgås. Men vi, som stannar hemma, vi ska leva!

Timmerstocken

I sena skymningsstunden denna samma vackra februaridag stå två unga människor ute på vägen och samtala.

Den unge mannen har kommit körande ner ur skogen med en timmerstock, som är så stor, att hästen knappast kan släpa fram den. Icke desto mindre har hästen måst göra en lång omväg, för att stocken måtte komma att föras genom kyrkbvn och förbi det stora, vitmålade skolhuset.

Utanför skolhuset har hästen fått göra halt, och en ung flicka har nästan genast kommit ut genom grinden för att beskåda timmerstocken.

Och hon kan inte bli trött att beundra den. Vad den är lång och tjock, vad den är rak, vad den har för en vacker, ljusbrun bark, vad den har för en fast, felfri ved !

Den unge mannen berättar med stort allvar att den är vuxen på en sandmo långt norr om Oiofshättan, han talar om, när han fällde den och hur länge den har legat och torkat i skogen. Han in– präntar hos henne hur många tum den mäter i omkrets och hur många i genomskärning.

Den unga flickan har sett tusen och åter tusen stockar flottas förbi på älven eller släpas fram på landsvägen. Hon kunde aldrig tro, att hon skulle bli så glad att få se en timmerstock.

– Ack, Ingmar, säger hon, det är ändå bara den första!

Mitt i sin glädje har hon blivit ängslig vid tanken på att det har fordrats fem år av strävan och arbete, innan Ingmar har kommit så långt, att han nu kan köra fram den första stocken av det timmer, som ska användas för att bygga upp deras hem. Hur lång tid ska det nu gå åt för att köra fram de andra och för att bygga själva huset?

Men Ingmar tycker, att alla svårigheter nu åro övervunna.

– Vänta du, Gertrud! säger han. Får jag bara timret nerkört, medan det är före, så ska huset snart stå där.

Det börjar bli skarpt kallt, solen är nergången för länge sedan. Hästen står och fryser, han rister på huvudet och skrapar med foten. Pannluggen och mannen bli vita av rimfrost.

Men de båda unga frysa visst inte. De hålla sig varma med att bygga sitt hus färdigt från källaren till vinden.

Och då huset är byggt, börja de möblera det.

– På den här långväggen ska vi ställa soffan, säger Ingmar.

– Men jag vet inte, att vi har någon soffa, svarar flickan.

Då biter den unge mannen sig i läppen. Det hade inte varit hans mening att ännu på länge tala om, att han har en soffa stående färdig hos snickaren, men nu har han röjt hemligheten.

Då måste också Gertrud förråda något, som hon har hållit dolt i fem år. Hon talar om, att hon har förfärdigat och sålt hårarbeten och hemgjorda band, och med pengarna, som hon har fått för detta, har hon redan skaffat allt möjligt husgeråd, grytor och pannor, tallrikar och fat, lakan och dynor, dukar och gångmattor.

Ingmar blir lycklig över en sådan rikedom och vet inte hur han ska prisa henne nog. Men mitt i berömmet bryter han av. Han har kommit att se på Gertrud och blir nu som alltid förstummad av det häpnadsväckande i att något så ljuvligt och vackert ska bli hans.

– Vad är det Ingmar? frågar flickan.

– Jag tänker på att det bästa av alltsammans ändå blir att få dig.

Gertrud svarar ingenting, men hon lägger sin hand smekande på den stora stocken, som ska sättas in i väggen i det hus, där hon ska ha sitt hem med Ingmar. Hon vet, att det är trygghet och trevnad, som vänta henne där, ty den hon gifter sig med är klok och god, ädelmodig och trofast.

I detsamma går en gammal gumma förbi. Hon går fort och talar häftigt och högt, som om hon vore uppretad.

– Ja, ja, ja, säger gumman, deras lycka ska inte räcka längre än från daggryning till morgonrodnad. Då prövningen kommer, ska deras tro brista, som om den vore ett rep, spunnet av mossa. Och deras liv ska varda ett långt mörker.

– Hon menar väl aldrig oss? säger den unga flickan.

– Hur skulle detta kunna gälla oss? genmäler den unge mannen.

På Ingmarsgården

Nästa dag var en lördag. Då var kyrkoherden ute och åkte sent på kvällen i svårt yrväder. Han kom från en sjuk långt norr ut på storskogen och arbetade sig mödosamt hemåt. Hästen sjönk djupt i drivorna, släden var gång på gång nära att välta, både prästen och drängen måste ofta stiga ur för att trampa upp väg. Det var inte särdeles mörkt. Månen tågade fram stor och helrund bakom snömolnen, och månskenet lyste upp dem så mycket, att de hade tagit en ljust grå färg. Då prästen blickade uppåt, såg han snöflingorna virvla och flyga, fyllande hela luften med små vita punkter.

De resande hade inte lika svårt att komma fram överallt. Det fanns små sträckor av vägen, där intet av all den nervräkande snön hade blivit kvarliggande. Där gick det lätt undan på släta isgatan. På andra ställen låg snön hög, men lös och jämn. Där var det inte heller någon svårighet. Det bekymmersamma var att komma fram, där vinden hade packat ihop snön i drivor så höga, att man inte kunde se över dem. Då måste man köra ner från vägen och söka sig fram på åkrar och gärden med fara att välta i ett dike eller att få hästen spetsad på en gärdsgårdsstör.

Både kyrkoherden och hans dräng talade med största oro om den stora drivan, som under alla svåra yrväder brukade torna upp sig utmed ett högt gammalt plank, alldeles i närheten av Ingmarsgården.

– Kommer vi bara genom den, så är vi så gott som hemma, sade de.

Kyrkoherden tänkte på hur ofta han hade bett Stor Ingmar flytta bort det höga planket, som gjorde, att snön trängde ihop sig just där. Men det hade aldrig lett till något. Och på samma sätt var det än i dag. Om också allt annat bleve sig olikt på Ingmarsgården, så nog var det visst, att det planket finge stå där det stod.

snart voro de i sikte av gården och funno snödrivan på dess vanliga plats, hög som en mur och fast som ett fjäll. Här fanns inte tillfälle att vika åt sidan, utan de måste rätt över vidundret. Det såg så omöjligt ut, att drängen föreslog, att han skulle gå fram till gården och kalla på hjälp.

Men detta tillät inte kyrkoherden. Han hade inte växlat ett ord med Karin och Halvor på över fem år. Han var inte gladare, än någon annan brukar vara vid tanken på att möta gamla vänner, med vilka man råkat i osämja.

Hästen måste således upp i drivan. Den bar, ända till han hade kommit upp på toppen. Då sjänk han med ens. Han försvann, som om han hade fallit ner i en grav, och de resande blevo sittande och stirrade efter honom.

På samma gång som hästen sjönk i drivan, bröts ena skakeln, och de kunde inte fara vidare.

Några minuter därefter öppnade prästen dörren till storrummet på Ingmarsgården.

Där brann en torrvedsbrasa i spisen. På ena sidan om härden satt husmodern och spann finkardad ull, bakom henne sutto pigor och hjon i en lång rad och spunno blånor och lin. Männen ägde andra sidan av eldstaden. De voro nyss inkomna från vedkörningen. Somliga vilade, andra sysslade med sådant arbete, som var lätt som en lek, de späntade stickor, vässade räfspinnar och slöjdade yxskaft.

När prästen trädde in och berättade om det missöde, som hade hänt honom, kommo alla i rörelse. Drängarna gingo ut för att gräva fram hästen ur drivan. Halvor förde kyrkoherden fram till bordet och bad honom sitta ner på långbänken. Karin sände pigorna ut i köket för att koka kaffe och laga gästabudsmat till kvällsvard. Själv hängde hon upp prästens päls att torka framför brasan, tände hänglampan och flyttade sin spinnrock bort till bordet, för att hon skulle kunna delta i männens samtal.

"Bättre kunde jag inte ha blivit mottagen, om Stor Ingmar hade levat", tänkte kyrkoherden.

Halvor började ett långsamt samtal om väglaget och övergick sedan till att fråga om kyrkoherden hade fått väl betalt för sin säd och om han hade fått den där reparationen gjord, som han hade önskat i långan tid. Karin frågade efter prostinnan och undrade om hon inite hade förbättrats från sin svåra sjukdom på senare tid.

Prästens dräng kom in, sade, att hästen var framgrävd, seldonen lagade och allt i ordning för avresan. Karin och Halvor trugade och bådo, att prästen skulle stanna till kvällsvarden. De upphörde inte, förrän han lovade att göra det.

Kaffet kom in. Största silverkannan blänkte på brickan, sockerskrinet var det gamla av silver, som knappast kom fram vid bröllop och begravning, och småbröd var upprågat på tre höga skålar.

Kyrkoherdens små runda ögon vidgade sig av undran. Gång på gång strök han med handen över pannan, satt som i en dröm och var rädd att vakna.

Halvor visade kyrkoherden huden av en älg, som förra hösten hade blivit fälld å Ingmarsgårdens skog. Fällen blev utbredd på golvet, aldrig hade kyrkoherden sett en större och vackrare. Karin kom fram till Halvor och viskade sakta till honom. Strax bad Halvor kyrkoherden ta emot fällen som gåva.

Karin gick och sysslade med att plocka fram ur de blåmålade skåpen härligt gamalt silver. På bordet bredde hon ut en duk med bred hålsöm och lade fram så många silverskedar, som om hon hade dukat till gille. Mjölk och dricka slog hon upp i vldiga silverkannor.

Efter måltiden villa kyrkoherden resa. Halvor Halvorsson själv och två av hans drängar följde honom, öppnade väg genom drivorna, höllo släden stadigt uppe, då den ville välta, och lämnade inte prästen, förrän han var hemma vid gården.

Kyrkoherden stod välbehållen på prostgårdstrappan. Han tänkte på hur gott det var att återfå gamla vänner och sade ett varmt farväl till Halvor. Bonden dröjde. Han stod och famlade efter något i sin ficka.

Han fick äntligen fram ett sammanviket papper. Han undrade om det gick an att lämna det nu. Det var en kungörelse, som skulle uppläsas i kyrkan dagen därpå. Kanske kyrkoherden ville ta den, så sluppe han att sända särskilt bud till kyrkan.

Då kyrkoherden hade kommit in till sig och fått ljus tänt, vek han upp papperet och läste:

"Till förljd av ägaren avflyttning till Jerusalem utbjudes till salu skattehemmanet Ingmarsgården..."

Kyrkoherden kom inte vidare i läsningen. Hans tankar blevo djupa och undrande.

– Jaså, nu är det här över oss, mumlade han, som om han hade talat om ett oväder. Det är på detta jag har väntat i många Herrans år.

Hök Matts Eriksson

Det är en vacker dag på våren. En bonde och hans son äro stadda på vandring till det stora bruket, som ligger nere i södra ändan av socknen.

De bo långt uppe i norr och måste således genomvandra nästan hela socknen. De gå förbi alla de nysådda fälten, som just nu hålla på att betäckas med brodd. De se alla de saftigt gröna rågåkrarna, alla de fagra vallarna, där klövern snart ska börja rodna och dofta.

De gå också förbi en hel mängd hus, som man målar och ger nya fönster eller förser med glasverandor. De gå förbi trädgårdar, där man gräver och planterar. Alla människor, som de möta, komma med skorna leriga och med jord på händerna, därför att de ha gått uppe i åkrar och kålgårdar, där de ha satt potatis och kål eller sått rovor och morötter.

Bonden kan inte låta bli att stanna och fråga vad sorts potatis de sätta eller hur lång tid det är, sedan de sådde havren. Så snart han ser en kalv eller en fölunge, måste han undra över hur gammal den kan vara. Han räknar ut hur många kor de ämna lägga sig till med i den gården, som de just gå förbi, och tänker över vad fölungen kan vara värd, då den blir inkörd.

Sonen söker gång på gång vända hans tankar från allt detta.

– Jag tänker på att ni och jag snart ska vandra genom dalen i Saron och öknen i Juda, säger han.

Fadern småler litet och hans ansikte ljusnar för ett ögonblick.

– Det blir nog kärt, svarar han, att få gå i den dyra Herrens Jesu fotspår.

Men öonblicket därefter äro hans tankar upptagna av ett par lass med osläckt kalk, som komma honom till mötes.

– Å nej, Gabriel, säger han, vem tror du det kan vara, som tar hem kalk? Folk säger, att det växer otroligt efter kalk. Det ska bli något att titta på till hösten.

– Till hösten, far! säger sonen varnande.

– Ja, jag vet, svarar bonden, att till hösten ska jag bo i Jakobs hyddor och plantera i konungsmannens vingård.

– Ja, svarar sonen, det är så, amen, amen.

De gå tysta en stund och ge akt på den frambrytande våren. Vattnet skvalar fram i dikena, och själva vägen är svårt sönderbruten av vårregn. Vart man ser, är det arbete, som behöver göras. Varje människa får lust att gripa in och hjälpa till, även om hon går över mark, som inte tilhör henne.

– Nå ja, säger bonden eftertänksamt, det är en sanning, att jag skulle ha önskat, att jag hade sålt min egendom en höst, sedan arbetet hade tagit slut. Det är hårt att nödgas gå ifrån dem om våren, just då man skulle vilja ta i av alla krafter.

Sonen bara rycker på axlarna. Han inser, att han måste låta den gamle prata.

– Det är nu ett och trettio år, sedan jag som ung pojke köpte en utmark långt norr ut i socken, säger bonden. Det hade aldrig varit taget ett spadtag där. Halva egendomen var en myrmark, och andra hälften var ett stenrös. Där såg alldeles förskräckligt ut. I det där stenröset har jag gått och brutit sten, så att jag tänkte ryggen skulle gå av. Och ändå tror jag, att jag hade värre arbete med myrmarken, innan jag fick den täckdikad och torrlagd.

– Ja, nog har ni arbetat, far, säger sonen. Det är därför Gud tänker på er och kallar er till sitt heliga land.

– Då till en början, fortfor bonden, bodde jag i en stuga, som inte var mycket bättre än en kolkoja. Den var rest av obarkade stockar, och på taket låg bara tilltrampad jord. Jag kunde aldrig få taket tätt, utan det regnade in. Det var mycket svårt, i synnerhet om nätterna. Och kon och hästen hade det inte bättre än jag. Hela första vintern stod de in en jordkula, där det var mörkt som i en källare.

– Far, frågar sonen, varför håller ni så fast vid ett ställe, där ni har slitit så ont?

– Men tänk också vilken glädje det var, svarar fadern, då jag fick bygga stora stall åt djuren och då boskapen år efter år förökade sig så, att jag ständigt måste tänka på att vidga utrymmet! Om jag inte skulle sälja egendomen nu, borde jag ha lagt om lagårdstaket. Det kunde ha passat att göra det just vid den här tiden, så snart jag hade blivit färdig med sådden.

– Far, säger sonen, ni ska så säd i det landet, varest somt faller ibland törne och somt på hälleberget och somt på vägen och somt i den goda jorden.

– Och den gamla stugan, säger fader, som jag reste efter den första kojan, den hade jag just i år ämnat riva för att bygga mig ett tvåvåningshus. Vad ska jag nu med allt timret, som vi båda körde fram under vintern? Det var ändå ett tungt arbete att släpa fram det. Hästarna for illa och vi med.

Sonen blir ängslig. Han tycker, att fadern glider bort ifrån honom. Han är rädd för att den gamle inte med det rätta sinnelaget går att offra Gud sin egendom.

– Ja, säger sonen, men vad betyder nya hus och stall mot att få leva ett rent liv bland liktänkande?

– Halleluja, svarar faderm jag vet, att en skön lott är oss beskärd. Och nu går jag nu ner till bruket för att sälja egendomen till sågverksbolaget. När jag vandrar här nästa gång, är alltsammans förbi, då äger jag ingenting.

Sonen svarar inte, men han är nöjd att veta, att fadern ännu vidhåller sitt beslut.

Om en stund vandra de förbi en gård, vilken ligger mycket täckt på en kulle. Den har ett vitmålat boningshus med balkong och veranda, och runtom huset stå höga balsampopplar, vilkas vackra, gråvita stammar svälla av sav.

– Se, säger bonden, så just var det jag tänkte få det. Just en sådan där veranda med balkong över och med mycket sniderier. Och just en sådan där vid, grön plats framför med fint, tätt gräs. Skulle det inte varit vackert, Gabriel?

Sonen svarar inte, och bonden förstår, att han är trött på att höra talas om gården. Han blir nu tyst, även han, men hans tankar äro ständigt där borta vid hemmet. Han undrar hur det ska gå hans hästar under den nye ägaren, hur det ska gå hela stället. "Ack", tänker han, "jag gör säkert dumt, som säljer till ett bolag. Det kommer bäl bara att hugga ner skogen och låter gården förfalla. Det låter myren bli myr igen och låter björkskogen växa ner i åkern."

De äro nu framme vid bruket, och där väckes hans intresse på nytt. Han ser plogar och harvar av ny konstruktion, och han kommer genast ihåg hur han har längtat efter att skaffa sig en slåttermaskin. Han ser på Gabriel, som är en vacker gosse, och drömmer sig honom sittande på en grann, röd slåttermaskin, smällande med piskan åt hästarna och fällande det långa gräset, såsom en stark hjälte mejar ner sina fiender.

När han kommer in på brukskontoret, tycker han sig ännu höra skördemaskinens rassel i sina öron. Han hör det lätta fallet av gräset och det lätta pipet och surret av uppskrämda fåglar och insekter.

På brukskontoret ligger köpekontraktet uppsatt och färdigt. Alla underhandlingar äro redan bedrivna, priset är bestämt, det återstår endast att underteckna kontraktet.

Man läser upp kontraktet för honom, och han sitter och hör på. Han hör uppräknas de tunnland skog och de tunnland åker och äng, det bohag och den boskap, som han ska avhända sig. Hans drag hårdna. "Nej", säger han till sig själv, "det ska inte ske."

När uppläsningen är slutad, ämnar han just säga, att han inte kan. Då böjer sonen sig fram och viskar till honom:

– Far det gäller mig eller gården, för jag reser hur ni än gör.

Bonden har varit så upptagen av tanken på gården, att det aldrig har fallit honom in, att sonen kunde fara från honom. Jaså, Gabriel skulle ge sig av i alla fall. Han kan inte riktigt förstå detta. Inte skulle han ha rest, om sonen hade stannat hemma.

Men det var ju klart, att han måste följa med sin son.

Han går fram till pulpeten, där kontraktet är framlagt till hans underskrift. Bruksförvaltaren själv sätter pennan mellan fingrarna på honom och pekar på papperet.

– Se här, säger han, skriv här, Hök Matts Eriksson!

Han tar pennan, och på samma gång minns han tydligt hur han för ett pch trettio år sedan skrev under ett kontrakt, vari han inhandlade sig en bit ouppodlad vildmark.

Han kommer ihåg, att efter undertecknandet gick han bort och besåg sin egendom. Då hade han sagt till sig själv: "Se där, vad Gud har givit dig! Här har du arbete för ett helt liv."

Bruksförvaltaren tror, att han tvekar oc ocisshet om var han ska sätta sitt namn, och påpekar ånyo:

– Här ska namnet stå. Skriv här, Hök Matts Eriksson!

Han börjar skriva. "Detta", tänker han, "skriver jag för min tros och salighets skull, för mina kära vänner, Hellgumianerna, för vårt dyra samliv, för att inte bli lämnad ensam kvar, då alla reser." Och han ritar dit det första namnet.

"Detta", tänker han vidare, "skriver jag för min son Gabriels skull, för att inte förlora en så god och kär son, för alla de gånger, som han har varit god mot sin gamle far, för att visa honom, att han ändock är mitt allra käraste." Och på detta sätt blir det andra namnet tillritat.

"Men detta?" tänker han, då han börjar föra pennan på nytt. "Varför skriver jag detta?" Och i och med detsamma börjar hans hand att flytta sig av sig själv, dragande tjocka streck fram och åter över det förhatliga papperet.

"Ja, detta gör jag, därför att jag är en gammal man, som måste gå och bruka jorden, som måste plöja och så på samma ställe, där jag alltid har trälat och arbetat."

Hök Matts Eriksson ser mycket förlägen ut, då han vänder sig till bruksförvaltaren och visar honom papperet.

– Förvaltaren får ursäkta. Det var nog meningen att göra mig av med egendomen, men det gick inte.

Auktionen

I maj blev det auktion på Ingmarsgården. Gud, vad det var för en vacker dag, riktigt sommarvarmt! Alla karlarna hade lagt av de långa, vita pälsarna och kommo i korta tröjor, och kvinnorna gingo redan omkring i de vida, vita ärmarna, som hörde till sommardräkten.

Skolmästarns hustru gjorde sig i ordning att gå på auktionen. Gertrud ville inte följa med, och Storm var upptagen av sitt arbete. När mor Stina var färdig, öppnade hon dörren till skolsalen och nickade farväl till mannen. Han satt och talade med barnen om den stora staden Ninives undergång, och därvid hade han tagit an en så bister min, att de stackars ungarna voro alldeles dödskrämda.

Under vandringen upp till Ingmarsgården stannade mor Stina, så snart hon såg en blommande häggbuske eller en kulle, som var täckt av vita, doftande liljekonvaljer.

– Kan man väl få se något vackrare, sade hon, även om man skulle fara så långt som till Jerusalem?

Skolmästarns hustru såväl som många andra hade kommit att älska sin socken dubbelt, därför att Hellgumianerna kallade den ett Sodom och ville överge den.

Hon plockade ett par av de små blommorna, som växte vid vägkanten, och betraktade dem nästan ömt. "Om vi vore så dåliga, som de säger", tänkte hon, "så vore det en lätt sak för Gud att förgöra oss. Han behövde endast låta kölden fortfara och låta jorden ligga betäckt av snö. Men då Vår Herre låter våren och blommorna komma åter till oss, tycker ju han åtminstone, att vi är värda att leva."

När mor Stina kom fram till Ingmarsgården, stannade hon och såg ängslig ut. "Jag tror, att jag går hem igen. Jag kan inte stå ut med att se hur det här gamla hemmet skingras."

Men i själva verket var hon mycket för nyfiken att få veta hur det skulle gå med gården för att vända om.

Så snart som det hade blivit bekant, att gården skulle säljas, hade Ingmar försökt att få köåa den. Men Ingmar hade inte mer än omkring sextusen kronor, och Halvor hade blivit bjuden tjugufemtusen av det stora sågverksbolaget, som ägde Bergsåna bruk. Ingmar hade lyckats låna ihop pengar, så att han hade kunnat bjuda lika stor summa, men då hade bolaget höjt sitt anbud till trettiotusen, och så stor skuld hade inte Ingmar vågat dra över sig.

Det bekymmersamma härvidlag var inte blott, att gården på detta sätt skulle gå ur släkten för alltid, ty det stora bolaget sålde aldrig något, som det en gång hade förvärvat, utan därtill kom, att det ingalunda var troligt, att bolaget skulle låta Ingmar arrendera sågen i Långforsen, och i så fall bleve han utan levebröd.

Inte kunde han tänka på att gifta sig med Gertrud till hösten, såsom meningen hade varit. Han skulle kanske till och med få lov att resa bort för att söka arbete.

Mor Stina var inte blid i hågen mot Karin och Halvor, när hon tänkte på detta.

– Det vill jag innerligt hoppas, sade hon för sig själv, att inte Karin Ingmarsdotter må komma och tala vid mig, för då kan jag inte låta bli att säga henne hur illa hon handlar mot Ingmar. Jag kan inte underlåta att säga henne, att det ändå i grunden är hennes fel, att inte Ingmar redan nu äger gården.

Väl har jag hört sägas, att de behöver omåttligt med pengar för sin resa, men det är helt förunderligt, att Karin kan ha hjärta att sälja den gamla gården till ett bolag, som bara hugger ner skogen och låter lantbruket gå vind för våg.

Det fanns en till utom bolaget, som ville köpa gården, och det var den rike häradsdomarn Berger Sven Persson. Och detta vore det lyckligaste för Ingmar, ty Sven Persson var en ädelmodig man och skulle helt säkert inte neka honom att arrendera sågen.

"Sven Persson glömmer nog inte, att han har gått här på gården som fattig vallpojke", tänkte mor Stina, "och att det var Stor Ingmar, som tog hand om honom och hjälpte honom att komma sig opp."

De flesta, som kommo till auktionen, gingo inte in i huset, utan stannade ute på gårdsplanen. Skolmästarns hustru hjorde som de andra. Hon satte sig på en brädhög och såg sig omkring mycket noga, som den gör, vilken vet, att han ser ett kärt ställe för sista gången.

På tre sidor var gården kringbyggd med huslängor, och mittpå den stod en liten fatbur på stolpar. Ingenting såg synnerligen ålderdomligt ut, undantagandes en gammal förstukvist med snidade lister kring taket, som stod framför ingången till boningshuset, och en ännu äldre med tunga, vridna pelare, som var placerad utanför brygghusets dörr.

Mor Stina tänkte på alla de gamla Ingmarssönerna, vilkas fotsteg hade nött gården. Hon tyckte sig se dem komma hem från arbetet om kvällarna och gå in till härden, långa, litet lutande gestalter, alltid rädda att vara påträngande eller ta en bättre plats, än som anstod dem.

Hon tänkte på all arbetsamhet och hederlighet, som hade haft sitt hem på den här gården. "Det borde inte få ske", tänkte hon om auktionen, "kungen borde få veta det."

Mor Stina kände det bittrare, än om det hade gällt hennes eget hem.

Försäljningen var inte börjad, men en hel mängd folk var redan kommet. Somliga gingo in i lagården och besågo boskapen, andra stannade ute på gården för att granska alla de redskap, alla de kärror och yxor och sågar och plogar, som voro sammanförda där.

Men var gång mor Stina såg ett par bondgummor komma ut ur lagården, tänkte hon med förtrytelse: "Se på mor Inga och mor Stava! Nu har de varit inne och valt ut var sin ko åt sig. Och tänk vad de sedan ska skryta med att de har fått kor av den gamla stammen från Ingmarsgården!"

Hon smålog en smula hångullt, när hon såg Backstugu Nils stå och välja bland plogarna.

"Backstugu Nils ska allt känna sig om en märklig man, då han får lägga sig till med en plog, som Stor Ingmar själv har nyttjat."

Det samlades alltjämt flera människor omkring auktionssakerna. Karlarna stodo och undrade över en del redskap, vilka voro så gamla, att ingen visste vartill de hade använts. Och några bland åskådarna voro så vanvördiga, att de vågade skratta åt de gamla slädarna. Somliga av dessa voro uräldriga, de voro praktfullt målade i rött och grönt, och seldonen, som tillhörde dem, voro besatta med brokiga garntofsar och vita snäckor.

Åter tyckte mor Stina, att hon såg de gamla Ingmarssönerna komma åkande med långsam fart i dessa gamla slädar. De körde bort på gillen, eller de kommo hem från bröllop med en brud bredvid sig. "Det blir mycket gott folk, som flyttar från socknen nu", tänkte hon. Ty hon kände det, som om alla dessa gamla hade bott kvar på gården ända till denna dag, då deras verktyg och åkdon förskingrades.

"Jag undrar var Ingmar håller till och hur han har det", tänkte hon. "När det känns så svårt för mig, hur ska det inte kännas för honom!"

Det var en så utmärkt vacker dag, att auktionisten föreslog att flytta allt, som skulle säljas, ut på gården för att slippa trängseln inne i rummen. Pigor och drängar kommo därför utbärande med kistor och skrin, målade med tulpaner och rosor. En del av dessa hade stått i ostörd fred i klädkammaren i många hundra år. Man bar också ut silverkannor och gammaldags kopparkittlar, spinnrockar och kardor, sängkläder och allt slags egendomlig vävredskap.

Omkring allt detta samlade sig bondkvinnorna. lyfte upp det och vände på det.

Mor Stina hade inte ämnat att köpa något, men hon kom ihåg, att här skulle finnas en vävstol, på vilken kunde vävas den finaste dräll, och hon givk närmare för att se på den. Men just då hon närmade sig, kom en piga ut med ett par ofantliga gamla biblar. De voro så tunga med sina beslag och skinnpärmar, att hon knappt kunde lyfta dem båda.

Mor Stina blev så häpen, som om hon hade fått ett slag i ansiktet, och vände om till sin plats. Hon förstod nog, att ingen numera läste i de gamla biblarna med deras urmodiga språk, men det var dock bra underligt, att Karin ville sälja dem.

"Det var kanske den bibeln husmodern satt och läste i, då de kom och berättade för henne att mannen hade blivit dödad av björnen", tänkte hon.

Mor Stina påminde sig allt, vad hon hade hört berättas om dessa Ingmarssöner. Var sak hon såg tyckte ha något att förtälja henne.

De där gamla silverspännena, som lågo borta på bordet, hade blivit rövade från trollen i Klackberget av en Ingmar Ingmarsson.

I den gamla schäsen där borta hade den Ingmar Ingmarsson, som hade levat i hennes barndom, kommit åkande, då han besökte kyrkan. Och varje gång han hade rest förbi henne och hennes mor på kyrkvägen, hade modern lagt sin hand på hennes skuldra och sagt till henne:

– Nu ska du niga, Stina, för här kommer Ingmar Ingmarsson.

Hon hade förundrat sig över att modern aldrig glömde att uppmana henne att niga för Ingmar Ingmarsson. Gumman hade inte varit så noga, då det hade gällt kronofogden eller häradshövdingen.

Till sist hade hon förstått, att då modern hade varit liten tös och gått med sin mor på kyrkvägen, hade denna lagt handen på hennes skuldra och sagt:

– Nu ska du niga, för här kommer Ingmar Ingmarsson.

– Gud ska veta, suckade mor Stina, att det inte är bara därför, att jag har väntat, att Gertrud en gång skulle ha fått styra över allt detta, som jag sörjer över att det ska förskingras. Jag tycker, att det nu på en gång blir slut med hela socken.

I detsamma kom kyrkoherden körande. Han såg allvarsam och nedslagen ut. Han gick genast upp mot boningshuset, och mor Stina förstod, att han var kommen för att tala Ingmars sak hos Karin och Halvor.

Något efteråt kom förvaltaren från Bergsåna, som var sågverksbolagets ombud, och häradsdomarn Berger Sven Person. Förvaltaren gick genast in i huset, men Sven Persson vandrade en stund omkring ute på gården och besåg sakerna. Han kom då att gå förbi en liten gubbe med stort skägg, vilken satt på samma brädhög, där mor Stina hade tagit plats.

– Stark Ingmar vet väl inte, sade Sven Persson och stannade framför gubben, om Ingmar Ingmarsson har bestämt sig för att köpa det där timret, som jag har bjudit honom.

– Han säger nej, svarade gubben, men jag undrar om han inte snart börjar bli tvehågsen.

Med detsamma plirade gubben med ögonen och visade bort på mor Stina, liksom för att beteckna för Sven Persson, att det inte gick an att låta henne höra vad de talade om.

– Jag tycker, att det borde vara gott nog åt honom, sade häradsdomarn. Jag bjuder inte ut sådana varor alla dar, men detta gör jag för Stor Ingmars skull.

– Ja, det är sant, att det är ett gott anbud, sade gubben, men han säger, att harn redan gjort opp köp på annat håll.

– Jag undrar om han riktigt har betänkt vad det är, som går ifrån honom, sade häradsdomarn och gick långsamt vidare.

Allt hittils hade inen av hemfolket visat sig på gården, men nu fingo människorna plötsligen syn på Ingmar. Han stod borta vid en vägg, alldeles orörlig och med ögonlocken nästan slutna.

Flera gingo fram för att hälsa på honom, men då de kommo honom närmare, avstodo de och vände om till sin förra plats.

Ingmar var dödsblek, och alla, som sågo honom, förstodo, att han kämpade med ett så stort lidande, att de inte vågade tilltala honom.

Ingmar stod så stilla, att flera funnos, som alls inte lade märke till honom. Men var och en, som hade fått ögonen på honom, kunde sedan inte tänka på något annat. Det blev ingenting av med den lustighet, som eljest var bruklig på auktioner. Med Ingmar stående där, stödd mot väggen till det gamla hemmet, som han snart skulle förlora, kunde man varken finna mod att skratta eller att säga ett muntert ord.

Så kom den stund, då auktionen skulle begynna. Auktionsförrättaren steg upp på en stol och började ropa ut en gammal plog. Ingmar stod kvar orörlig, som om han inte hade varit en människa, utan en bild.

– Herregud, han kunde väl gå bort härifrån! sade människorna. Han behövde ju inte se detta elände. Men Ingmarssönerna bär sig aldrig åt som annat folk.

Så föll det första klubbslaget. Då såg man Ingmar rycka till, som om det hade träffat honom. Strax därefter blev han åter orörlig, men vid varje nytt klubbslag gick en darrning genom honom.

Två bondkvinnor gingo just förbi mor Stina och talade om Ingmar.

– Och tänk, att om han bara hade friat till en rik bonddotter, så hade han fått pengar nog och kunnat köpa gården, men han ska ju ha skolmästarns Gertrud, sade den ena.

– Det lär allt vara en storkarl, som har lovat honom Ingmarsgården i hemgift, om han tar dottern, svarade den andra. Se, de frågar inte efter att han är fattig, därför att han är av en så god släkt.

– Det hjälper ändå att vara son till Stor Ingmar.

"Det skulle nog ha varit en välsignad sak, om Gertrud hade haft en liten smula att hjälpa till med", tänkte mor Stina.

Så småningom blev redskapen bortsålda, och auktionisten flyttade över till en annan sida av gården. Han började sälja hemvävda bonader, dukar och sängförhängen, och han höl upp dem i luften, så at de broderade tulpanerna och de invävda, brokiga broderierna lyste över hela gården.

Ingmar måtte ha märkt tygstyckenas fladder. Han lyfte motvilligt ögonlocken. För en sekund syntes de matta, blodsprängda ögonen, som blickade ut över förödelsen, så slöto de sig på nytt.

– Aldrig har jag sett något sådant, sade en ung bondflicka. Nu menar jag rent han dör. Om han bara ville låta bli att stå här och plåga sig!

Mor Stina reste på sig liksom för att skrika ut, att detta inte kunde fortgå, utan måste avbrytas, men hon satte sig åter.

– Jag får väl komma ihåg, att jag är ringa och vanmäktig, suckade hon.

Det blev nu på en gång så stilla på gården, att mor Stina måste se upp. Hon märkte, att tystnaden hade uppstått, därför att Karin Ingmarsdotter hade kommit ut ur boningshuset. Nu syntes det tydligt vad folk tänkte om Karin och hennes handlingssätt, ty medan hon vandrade över gården, veko människorna undan, ingne sträckte ut handen för att hälsa på henne, utan alla stodo tysta och blickade ogillande efter henne.

Karin såg tärd och trött ut. Hon gick mer framåtböjd än vanligt. Ett par röda fläckar lyste på hennes kinder, och hon såg lika plågad ut som på den tiden, då hon stred sin strid med Eljas.

Karin ärende var att söka mor Stina och be henne komma in i stugan.

– Jag har inte sett förrän nu, att mor Storm var här, sade hon.

Skolmästarns hustru krusade en smula, men Karin övervann henne genom att säga:

– Vi ville nog, att all gammal strid dkulle vara glämd nu, då vi ska fara vår väg.

Medan de vandrade över gården, prövade mor Stina på att säga:

– Detta måste vara en tung dag för Karin.

Karin suckade, men svarade inte.

– Jag vet inte hur Karin kan ha hjärta att sälja bort allt det där gamla.

– Det är det man mest älskar, som först och främst måste offras åt Herren, sade Karin.

– Folk tycker allt, att det är besynnerligt, började mor Stina, men Karin avbröt henne:

– Herren skulle väl allt också tycka, att det vore besynnerligt, om vi toge undan något av det, som är givet till honom.

Mor Stina bet sig i läppen och kom sig inte för att säga något mer. Det tyckte inte bli något av med alla de förebråelser hon hade ämnat göra Karin. Det följde en sådan värdighet med Karin, att ingen hade mod att klandra henne.

Just som de skulle stiga upp på det breda trappsteget utanför förstukvisten, lade mor Stina sin hand på Karins skuldra.

– Har Kairn sett vem som står där? sade hon och pekade bort mot Ingmar.

Karin syntes sjunka ihop en smula. Hon aktade sig noga att se åt det håll, där Ingmar stod.

– Herren får finna en utvåg, mumlade hon. Herren får finna en utväg.

I storstugan var föra ändrat för auktionens skull, eftersom bänkar och sängar där inne voro väggfasta och inte kunde flyttas. Men kopparkärlen blänkte inte mer på väggarna, sängställena gapade tomma utan omhängen och sängkläder, och de blåmålade skåpdörrarna, som förr i världen ofta ställdes på glänt för att låta främmande folk se de höga silverkannor och bägare, som tyngde hyllorna, voro nu stängda, till ett tecken att där inom ingenting förvarades, som var värt att visas.

Det enda, som prydde väggen, var Jerusalemstavlan, vilken i dag åter hade en frisk krans av grönt.

Det stora rummet var uppfyllt av släktingar och trosförvanter till Karin och Halvor. En efter annan fördes med mycket krusande fram för att undfägnas vid ett stort, dukat bord.

Dörren till lillrummet var stängd. Där inne på gingo underhandlingar om köpet av själva gården. Där talades högröstat och livligt, framför allt av kyrkoherden.

Men i storstugan voro människorna mycket tysta, och om någon talade, skedde det lågt och viskande. Alla voro med sina tankar och sinnen inne i lillkammaren, där gårdens öde avgjordes.

Mor Stina vände sig till Gabriel Mattson och frågade honom:

– Det är väl inte så väl, att Ingmar blir vid gården?

– Det är allt långt förbi hans bud nu, svarade Gabriel. Gästgivarn i Karmsund lär ha bjudit trettiotvåtusen, och bolaget har gått opp till trettiofem. Nu söker kyrkoherden övertala dem att hellre sälja till gästgivarn än till bolaget.

– Än Berger Sven Persson då? frågade mor Stina.

– Han lär inte ha gjort något bud i dag, han. Kyrkoherden hördes tala länge med beveklig röst. Orden kunde inte urskiljas, men så länge han talade, visste man, att ingenting var avgjort.

Så blev det tyst ett ögonblick, och därpå hördes gästgivarn säga, inte just högt, men med sådant eftertryck, att det var omöjligt att inte uppfatta varje ord:

– Jag bjuder trettiosextusen, inte för att jag tror, att stället är värt så mycket, men jag vill inte , att det ska bli en bolagsgård.

Strax därpå lät det, som om någon hade slagit en näve i bordet, och bruksförvaltarn hördes ropa med dundrande röst:

– Jag bjuder fyrtiotusen, och bättre bud tror jag inte att Karin och Halvor kan vänta sig.

Mor Stina reste sig mycket blek. Hon gick åter ut på gårdsplanen. Det var tungt och bedrövligt ute, men rent ohyggligt var det att sitta i den kvava stugan och höra på detta köpslående.

Vävnaderna voro nu bortsålda, och auktionisten bytte plats på nytt. Han gick att ropa ut de gamla silversakerna, de stora silverkannorna, besatta med guldmynt, och bägarna med inskrifter från sextonhundratalet.

Då auktionisten lyft uppp den första silverkannan, tog Ingmar ett par steg framåt liksom för att hindra försäljningen. Men han hejdade sig ögonblickligen och vände åter till sin förra plats.

Ett par minuter därefter kom en gammal bonde fram till Ingmar med silverkannan i handen. Han satte försynt ner den vid Ingmars fötter och sade:

– Det här ska du behålla som ett minne av allt det, som borde ha varit ditt.

Det gick åter en ryckning genom hela Ingmars kropp. Hans läpp darrade, och han arbetade för att kunna få fram ett par ord.

– Ja, du behöver ingenting säga nu, det kan bli en annan gång, sade bonden. Han avlägsnade sig ett par steg, därpå kom han hastigt tillbaka. Jag hör, att folk pratar om att du kunde få överta gården, om du bara ville. Det vore den största tjänst du kunde göra den här socken.

På Ingmarsgården funnos flera gamla, som hade tjänat där i all sin tid och som nu på sin höga ålderdom fortforo att bo kvar där. Över dessa hade sänkt sig större ängslan än över någon annan. De fruktade, att om gården fingen en ny ägare, skulle de bli utvräkta ur det gamla hemmet och få gripa till tiggarstaven. Hur det än blev, visste de, att de inte skulle bli behandlade så som av det gamla husbondefolket.

Dessa gamla irrade omkring på gården hela dagen, deras oro tillät dem inte att hålla sig stilla. Det var med stor ömkan man såg dem smyga förbi, bräckliga och förskämda, och gav akt på det ängsliga uttrycket i deras svaga, rödkantade ögon.

Till sist var det en snart hundraårig gubbe, som hittade på att gå fram till Ingmar och sätta sig på marken bredvid honom. Det var, som om detta vore det enda ställe, där han kunde få ro, ty här blev han sittande stilla, stödjande de gamla darrande händerna mot kryckkäppen.

Så snart Gammal Lisa och Lagårds Märta sågo var Korp Bengt hade slagit sig ner, kommo även de framstultande och satte sig bredvid Ingmar. De sade ingenting till honom, men de hade förvisso en oklar känsla av att han måste kunna hjälpa dem, han, som nu var Ingmar Ingmarsson.

Alltsedan de gamla hade kommit, höll Ingmar inte mera ögonen slutna, utan stod och såg ner på dem. Han tycktes räkna alla de år och mödor, som hade gått över dem, medan de hade tjänat hans släkt, och han tyckte väl, att det var hans första plikt att laga så, att de finge dö i deras gamla hem.

Han blickade ut över gården, fick ögonen på Stark Ingmar och nickade betydelsefullt åt honom.

Utan ett ord gick Stark Ingmar in i boningshuset, genomvandrade storstugan och steg in i lilkammaren. Där blev han stående vid dörren, väntande ett lägligt tillfälle att framföra sitt ärende.

När Stark Ingmar kom in, stod kyrkoherden mittpå golvet och talade till Karin och Halvor, vilka sutto orörliga och stela som döda. Bruksförvaltarn satt vid bordet. Han såg självsäker ut, visste väl med sig, att han var den, som hade makt att göra högsta budet. Gästgivarn i Karmsund stod borta vid fönstret. Han var upprörd, svetten pärlade fram på hans panna, och händerna darrade. Berger Sven Persson satt i en soffa högst uppe i rummet, det stora, myndiga ansiktet förrådde intet spår av rörelse. Han satt med händerna knäppta över magen och tycktes inte tänka på annat än att med största möjliga fart vrida tummarna om varandra.

Nu höll kyrkoherden upp att tala. Halvor såg över till Karin liksom för att fråga henne till råds, men hon satt orörlig och såg ner.

– Karin och jag får allt lov att tänka på att vi ska fara till ett främmande land, sade Halvor, och att både vi och bröderna måste leva av de pengar, som vi kan få för egendomen. Vi har fått veta, att bara resan till Jerusalem kommer att gå till femtontusen kronor. Och sedan ska vi hyra hus och köpa mat och kläder. Jag tror inte, att vi har råd att skänka bort något.

– Är det inte rent orimligt att begära av Karin och Halvor, att de ska sälja gården för rakt ingentig av det enda skälet, att den inte ska bli såld till bolaget? sade förvaltarn. Jag tycker, att de borde anta mitt bud genast, om inte för annat så för att komma ifrån alla dessa övertalningar.

– Ja, bekräftade Karin, det är nog så, att vi måste hålla oss till det högsta anbudet.

Men kyrkoherden var inte så lätt slagen. Så snart det var fråga om en världslig sak, visste han mycket väl hur han skulle lägga sina ord. Nu var han en annan man, än då han stod i sin predikstol.

– Karin och Halvor är nog så pass fästa vid den här gamla gården, att de hellre säljer till en, som kommer att ge den en god skötsel, även om de skulle få ett par tusen kronors mindre vinst, sade han.

Och med särskilt avseende på att Karin satt inne, började han berätta om gård efter gård, som hade råkat i förfall, sedan de hade kommit i bolagshänder.

Karin såg upp ett par gånger, och kyrkoherden undrade om han inte nu äntligen lyckades göra intryck på henne. "Det ska väl ändå finnas kvar något av den gamla bondkvinnan hos henne", tänkte han, då han berättade om förfallna stugor och bortdöende boskapshjordar.

Äntligen slöt han sålunda:

– Det vet jag väl, att om bolaget är fullt beslutet att köpa Ingmarsgården, så kan det överbjuda bönderna så länge, tills ingen förmår förlja det. Men om nu Karin och Halvor vill hindra, att det här gamla stället ska bli en förfallen bolagsgård, måste de fastslå det sista priset, så att bönderna vet vad de har att rätta sig efter.

Halvor såg oroligt på Karin, när kyrkoherden gjorde detta förslag. Karin lyfte långsamt upp ögonlocken och svarade:

– Det är nog säkert, att Halvor och jag helst sålde till en av våra likar, så att vi visste, att här finge bli, som det har varit.

– Ja, om någon annan än bolaget ville ge fyrtiotysen, skulle vi nöja oss med den summan, sade Halvor, som nu förstod vad hustrun önskade.

Då detta sades, vandrade Stark Ingmar med långa steg genom rummet och viskade ett par ord till Berger Sven Persson.

Häradsdomarn reste sig genast och gick fram till Halvor.

– Eftersom Halvor har lovat nöja sig med fyrtiotusen, så vill jag bjuda den summan, sade han.

Det började rycka i Halvors ansikte. Han sväljde ett par gånger, innan han svarade:

– Häradsdomarn ska ha tack, sade han. Jag är glad att få lämna gården i så goda händer.

Sven Persson skakade hand också med Karin. Hon var mycket rörd och torkade bort en tår ur ögonvrån.

– Karin kan vara viss om att allt här ska bli vid det gamla, sade häradsdomarn.

Karin frågade honom om han själv skulle flytta hit.

– Nej, svarade han och tillade med högtidligt eftertryck på orden: Jag gifter bort min yngsta dotter i sommar, och jag ger gården till henne och hennes man.

Därpå vände sig häradsdomarn till kyrkoherden och tackade honom.

– Nu får kyrkoherden sin vilja fram i alla fall, sade han. Inte trodde jag, när jag sprang här som fattig vallpojke, att jag skulle få makt att ställa om, att det åter komme en Ingmar Ingmarsson till Ingmarsgården.

Kyrkoherden och de andra innevarande männen stodo och stirrade på honom utan att genast fatta vad han menade, men Karin gick raskt ut ur rummet.

När hon gick genom storstugan, rätade hon upp sig, hon knöt om huvudduken, så att den skulle ligga i de rätta vecken, och bredde ut förklädet.

Därpå gick Karin över gården med stor värdighet och högtidlighet. Hon höll kroppen stel, ögonen sänkta och gick så långsamt, att man knappt kunde se, att hon rörde sig.

På det sättet kom hon fram till Ingmar och tog honom i hand.

– Nu får jag lyckönska dig, Ingmar, sade hon och rösten darrade av glädje. Vi har stått hårt mot varandra i den här saken, men då Gud inte vill ge mig den hugnaden, att du sluter dig till oss, tackar jag honom för att han har låtit dig komma till väldet här på gården.

Ingmar svarade inte, hans hand låg slapp i Karins. När hon lät den sjunka, stod han där lika bedrövad, som han hade stått hela dagen.

Alla karlarna, som hade varit med om uppgörelsen, kommo fram till Ingmar, skakade hand med honom och lyckönskade honom.

– Lycka till, Ingmar Ingmarsson, på Ingmarsgården! sade de.

Härvid for en glimt av lycka över Ingmars ansikte. Han mumlade sakta för sig själv: "Ingmar Ingmarsson på Ingmarsgården", och såg ut som ett barn, vilket har erhållit en gåva, som det länge har längtat efter. Men i nästa ögonblick kom ett uttryck i hans ansikte, som om han med oändlig avsmak och leda ville visa den vunna lyckan ifrån sig.

Nyheten hade gått över gården på ett ögonblick. Folk talade och frågade högt och ivrigt. Flera blevo så glada, att de fingo tårar i ögonen.

Ingen hörde vidare på auktionistens rop, utan alla trängde sig fram för att lyckönska Ingmar, både bönder och herremän, både bekanta och främlingar.

Då Ingmar stod omgiven av alla dessa glada människor, lyfte han på en gång ögonen och blev varse mor Stina, som stod ett litet stycke från de andra och betraktade honom. Hon var mycket blek och såg gammal och fattig ut. När Ingmars ögon föllo på henne, vände hon sig bort och började gå hemåt.

Ingmar gjorde sig fri från de andra och skyndade efter henne.

Han böjde sig ner till henne och sade med hes röst, medan vartenda drag i hans ansikte darrade av sorg:

– Gå hem till Gertrud, mor Stina, och säg henne, att jag har svikit henne och sålt mig för att få gården! Bed henne, att hon aldrig mer tänker på en sådan stackare, som jag är!

Gertrud

Det hade kommit något besynnerligt över Gertrud, något, som hon inte kunde styra och behärska, något, som växte och höll på att alldeles ta väldet över henne.

Det hade börjat i samma ögonblick, som hon hade fått veta, att Ingmar hade svikit henne, och det bestod i en stark fruktan för att få se Ingmar, för att plötsligen möta honom på vägen eller i kyrkan eller annorstädes. Varför detta skulle vara så förfärligt, visste hon inte, men hon kände, att det var något, som hon inte kunde uthärda.

Gertrud hade helst velat stänga sig inne dag och natt för att vara säker om att inte få se honom, men sådant var möjligt för en fattig flicka som hon. Hon måste gå ute och arbeta i trädgården, hon var tvungen att flera gångern om dagen vandra den långa vägen till beteshagen för att mjölka korna, och hon blev ofta sänd till handelsboden för att köpa socker och mjöl och allt annat, som behövdes för hushållet.

När Gertrud kom ut på vägen, drog hon huvudduken djupt ner över ansiktet, lyfte aldrig ögonen från marken och skyndade framåt så raskt, som om hon hade jagats av spöken. Så snart det var henne möjligt, sökte hon att vika av från landsvägen och gå på små stigar, som letade sig fram längs dikeskanter och åkerrenar, där hon troddem att hon inte var i så stor fara att möta Ingmar.

Men alltid var hon rädd. Det fanns ju inte ett ställe, där hon inte var utsatt för att råka honom. Om hon rodde på älven, kunde han vara där och flotta sitt timmer, och om hon smöge sig undan djupt in i skogen, så kunde han komma emot henne med yxan på axeln på väg till sitt arbete.

Och finge hon se honom, skulle det bli så oerhört svårt. Det skulle hon inte kunna uthärda.

När hon låg och rensade bort ogräs ur trädgårdssängarna, lyfte hon huvudet gång på gång, för att hon skulle få se honom på långt håll, om han ginge på vägen, och hinna fly undan.

Hon tänkte med bitterhet på att Ingmar var alltför väl känd där i gården. Hennes hund skulle inte skälla, om han komme, och hennes duvor, som trippade på sandgången, skulle inte fly undan för honom och varna henne med sina smällande vingslag.

Denna Gertruds rädsla avtog inte, snarare förvärrades den dag från dag. All hennes sorg hade förbytt sig till skräck. Och hennes styrka att strida emot blev allt mindre och mindre. "Snart kommer den dag, då jag inte mer vågar mig utom dörr", tänkte hon. "Jag blir nog besynnerlig och folkskygg, om jag inte blir riktigt tokig."

– Gud, Gud, tag skräcken ifrån mig! bad Gertrud. Jag ser på far och mor, att de redan tror, att jag inte är riktigt klok. Jag ser, att alla jag möter också tror det. Å, Herre Gud, hjälp mig!

Mittunder det att denna skräck var som störst, hände det, att Gertrud en natt hade en märkvärdig dröm.

Hon tyckte, att hon en middagsstund gick med stävan på armen för att mjölka. Korna betade i en hage, som låg långt borta i skogsbrynet, och hon gick dit på smala stigar, som löpte fram på dikeskanter och åkerenar. Hon tyckte, att hon hade svårt för att gå; hon var så trött och svag, att hon knappast kunde flytta fötterna.

– Vad är det åt mig, varför har jag svårt för att gå? frågade hon i drömmen. Och hon svarade sig själv och sade:

– Du är så trött, därför att du går och släpar på en så tung sorg.

Äntligen tyckte hon sig vara framme vid hagen, men när hon kom in där, kunde hon inte se korna. Hon blev mycket ängslig, gick och sökte dem överallt, där de brukade uppehålla sig, men hon fann dem varken bakom gransnåret eller vid bäcken eller under björkarna.

Medan hon sökte, märkte hon, att det fanns ett hål i gärdesgården på den sidan, som vette åt skogen. Hon tyckte sig då förstå, att korna hade gått ut genom denna öppning. Hon blev gränslöst olycklig och förfärad och stod och vred händerna.

– Och jag, som är så trött, sade hon, ska jag nu nödgas vandra över hela storskogen för att söka korna!

Hon gick emellertid inåt skogen och arbetade sig mödosamt fram mellan risiga granar och vassa enbuskar.

Men ögonblicket därefter gick hon påp en slät och jämn stig i skogen, utan att hon alls visste hur hon hade kommit dit. Stigen var mjuk och en smula hal av de bruna barren, som täckte den. Granarna stodo raka och skyhöga utmed den, och solskenet lekte på den gula mossan under träden. Där var så vakcert och ljuvligt, att hennes ängslan minskades.

Bäst hon gick där, såg hon en gammal gumma gå inne mellan träden. Det var gamla Finna Marit, hon, som kunde trolla. "Det är ju förfärligt, att den gamla elaka kvinnan ännu lever och att jag ska möta henne här på skogen", tänkte Gertrud. Hon smög sig fram så varligt som möjligt, för att inte gumman skulle få syn på henne.

Men gumman såg upp, just när hon smög förbi.

– Vänta du, så ska du få se något! ropade gumman. Strax därpå låg Finna Marit på knä på vägen framför Gertrud. Hon ritade upp en ring i barren med pekfingret och ställde en platt mässingsskål mitt i ringen. "Hon ämnar visst trolla", tänkte Gertrud. "Att det ändå är sant, att hon kan trolla!"

– Titta nu ner i skålen, så kanske du får se något! sade finngumman.

Gertrud såg ner och ryckte till. Hon såg helt tydligt Ingmars ansikte avspeglat på bottnen av skålen. I detsamma stack gumman en lång nål i hennes hand.

– Se här, sade hon, ta denna och stick igenom hans ögon! Gör honom detta, därför att han har svikit dig!

Gertrud tvekade en smula, men hon erfor en förunderligt stark lust att göra det.

– Varför ska han ha det bra och vara rik och lycklig, då du pinas? sade gumman.

Gertrud fick en obetvinglig lust att lyda henne. Hon sänkte nålen.

– Laga, att du träffar mitt i ögat! sade gumman.

Gertrud stack till två gånger, mycket hastigt, rätt in i Ingmars ögon. Men när hon sänkte nålen märkte hon, att den gick djupt ner, som om den inte hade träffat mässingsfatet, utan gått in i något mjukt, och när hon drog den tillbaka, var den blodig.

Då Gertrud såg blodet på nålen, tyckte hon, att hon verkligen hade stuckit ut Ingmar ögon. Då greps hon av den förfärligaste ångest över sin gärning, och hennes skräck blev så stor, att den väckte henne.

Gerturd låg länge och skakade i häftig gråt, innan hon kunde övertyga sig om att allt var en dröm.

– Gud bevar mig, Gud skydde mig för att jag skulle få lust att hämnas på honom! snyftade hon.

Knappt hade hon blivit lugn och somnat på nytt, förrän samma dröm kom tillbaka.

Hon vandrade än en gång på de små stigarna till beteshagen. Åter voro korna borta, och hon gick inåt skogen för att söka dem. Därpå kom hon in på den vackra vägen och såg solskenet leka på mossan. Hon påminde sig då vad som hade hänt henne nyss förut i drömmen. Hon gick och ängslades för att åter möta finngumman och var glad, att hon inte såg till henne.

Men bäst hon gick, tyckte hon, att marken öppnade sig mellan ett par tubor rätt framför henne. Först stack ett huvud fram ur öppningen, så arbetade sig en helt liten man fram ur jorden. Han surrade och brummade med läpparna hela tiden, och av detta kunde hon förstå vem det var hon hade råkat på. Det var ju Surr-Peter, som inte var riktigt klok. Tidtals levde han nere i bygden, men om somrarna bodde han helst i skogen i en jordkula.

Gertrud påminde sig genast, att det sades om Surr-Peter, att sådana, som ville skada sina ovänner utan att synas, kunde begagna sig av honom. Det misstänktes, att han flera gånger hade anlagt mordbrand för andras räkning.

Nu gick Gertrud fram till mannen och frågade honom, likasom på skämt, om han inte hade lust att sätta eld på Ingmarsgården. Hon önskade det, sade hon, därför att Ingmar Ingmarsson tyckte mer om gården än om henne.

Men till hennes stora förskräckelse tycktes den galne genast gå in på vad hon föreslog. Han nickade ivrigt till henne och började springa neråt bygden. Hon skyndade efter, men kunde inte hinna honom. Grankvistar höllo fast henne, hon sjönk ner i träsk, och hon halkade på berghällar. Äntligen var hon i skogsbrynet, men då lyste eldsken emot henne mellan träden. "Han har redan gjort det, han har redan satt eld på gården!" tänkte hon och vaknade på nytt av drömmens ohyggliga fasa.

Gertrud satte sig upp i sängen. Tårarna strömmade henne utför kinderna. Hon vågade inte lägga sig ner av fruktan att drömma vidare.

– Gud hjälpe mig, Gud hjälpe mig! sade hon. Jag vet inte hur mycket ont det finns inom mig! Men Gud vet det, att aldrig en enda gång under hela denna tid har jag velat hämnas på Ingmar. Gud, låt inte den synden komma över mig!

Sorgen är farlig, utbröt hon och knäppte hårt samman händerna. Sorgen är farlig. Sorgen är farlig.

Säkert visste hon inte själv fullt vad hon menade, men hon kände, att hennes stackars hjärta var som en förhärjad örtagård. Nu gick sorgen där som örtagårdsman och planterade tistel och giftblomster.

Under hela förmiddagen hade Gertrud en känsla av att hon fortfor att drömma. Hon var ingalunda fullt vaken. Drömmen hade varit så stark och levande, att hon inte kunde glömma den.

När hon mindes den glädje, varmed hon hade stuckit nålen in i Ingmars ögon, tänkte hon: "Det är förfärligt, att jag har blivit så hämndgirig och dålig. Jag vet inte vad jag ska göra för att komma ifrån detta. Jag håller på att bli en ond, förtappad människa."

Vid middagstiden tog Gertrud stävan på armen och vandrade bort för att mjölka. Hon sköt som vanligt huvudduken långt fram och lyfte inte ögonen från marken. Hon gick på de små stiga, som hon hade gått i drömmen, hon kände igen blommorna, som kantade dem. Och så besynnerligt halvvaken, som hon var, visste hon knappt skillnad på vad hon verkligen såg och vad hon inbillade sig se.

När Gertrud kom till beteshagen, fick hon igen drömmen på så sätt, att hon inte såg till korna. Hon gick och sökte dem, som hon hade sökt dem i drömmen, sökte vid bäcken, under björkarna och bakom gransnåret. Hon fann dem ingenstädes, men hade en känsla av att de funnos där och att hon skulle se dem, om hon endast vore fullt vaken.

Snart fick hon syn på ett stort hål i gärdesgården och förstod, att boskapen hade brutit sig ut därigenom.

Gertrud gick nu för att söka flyktingarna. Hon följde de djupa spår, som deras klövar hade trampat i den lösa skogsmarken, och fann, att de hade slagit in på en väg, som ledde upp till en avlägsen fäbod.

– Ack, utbrast hon, nu vet jag vad de är! Jag vet, att Lyckagårdsfolket i dag på förmiddagen skulle driva sin boskap opp till fäboden. När våra kor har fått höra skällkons bjällra, har de brutit sig ut och följt efter oppåt skogen.

Oron hade för en stund gjort flickan fullt vaken. Hon beslöt sig för att gå upp till fäboden och hämta korna. Eljest kunde ju ingen veta när de skulle bli hemdrivna. Och hon gick snabbt framåt den branta, steniga vägen.

Men när det hade burit nästan rakt uppåt en stund, gjorde bägen en tvär vändning, och nu låg den för hennes ögon, glatt av barr och alldeles jämn.

Hon kände igen den från drömmen. Det var samma solskensfläckar borta på den vitgula mossan och samma höga träd.

När hon kände igen vägen, försjönk hon genast in i samma halvvakna tillstånd, vari hon hade levat hela dagen. Hon började nästan vänta på att det skulle hända henne något övernaturligt. Hon stirrade in under granarna för att se om hon inte skulle råka någon av de besynnerliga varelser, som vandrade omkring i skogsdjupet.

Hon såg ingen till, men i hennes själ vaknade besynnerliga tankar. "Vad, om jag skulle ta hämnd på Ingmar? Kanske skulle jag då slippa skräcken? Kanske skulle jag då undgå att bli tokig? Kanske det kunde var ljuvt att låta Ingmar lida vad jag lider?"

Den vackra barrstigen tycktes henne ändlöst lång. Hon gick där en hel timme förvånad över att ingenting underbart inträffade. Till sist förde stigen ut på en slät skogsäng.

Det var en liten vacker plats, beväxt med friskt, saftigt gräs och en mängd blommor. På ena sidan reste sig en tvärbrant bergvägg. På de andra sidorna stodo höga träd. Det var mest rönnar med stora, vita blomklasar, men också björk och al. En ganska bred och vattenrik bäck kom strömmande utför bergväggen, sökte sig fram över ängen och kastade sig därpå ner i en klyfta, som var alldeles uppfylld av frodigt uppspirande träd och buskar.

Gertrud tvärstannade. Hon kände med ens igen platsen. Den där bäcken kallades Svartvattnet, och det berättades märkvärdiga saker om den. Det hade hänt flera gånger, att människror hade blivit besynnerligt seende, när de hade gått över bäcken. En gosse, som hade gått över den, hade sett ett brudtåg, vilket just då drog till kyrkan långt nere i bygden, och en kolare hade sett en kung med krona på huvudet och spira i handen rida till sin kröning.

Gerturd fick hjärtat upp i halsgropen.

– Gud nåde mig för vad jag får se! suckade hon.

Hon var nästan frestad att vända om.

– Men jag måste ju fram där, jag fattiga barn, klagade hon. Jag måste ju fram där för att få igen mina kor.

– Herre Gud! bad hon och knäppte händerna i sin stora oro. Låt mig inte få se något styggt eller ont! Låt mig inte komma in någon svår frestelse!

Hon var så viss om att hon skulle få se något, att hon knappt vågade vandra ut på de platta stenarna, som ledde över bäcken.

När hon stod mitt i bäcken, såg hon något röra sig i skogsdjupet på andra sidan. Men det var inte något bröllopståg, utan en ensam man, som långsamt kom gående ut på ängen.

Han var hög och ung och bar en fotsid, svart klädnad. Han hade ett långlagt, mycket skönt ansikte, huvudet var obetänkt, och långa, mörka lockar hängde ner på hans skuldror.

Främlingen gick alldeles rätt emot Gertrud. Hans ögon voro lysande och klara, som om ljus strömmande ut ur dem, och när hans blickar föllo på henne, förstod hon, att han kunde läsa all hennes sorg. Och hon såg, att han ömkade sig över henne, som var hemsökt av skräck för ringa jordiska ting, och vars själ var besmittad av hämdlust och besådd med sorgens tistlar och giftblomster.

Allt som han kom närmare Gertrud, kände hon sin varelse övergjutas av tilltagande frid och salighet och stilla, soligt lugn. Och då han hade gått förbi henne, fanns inom henne inte mera någon sorg eller bitterhet, utan allt ont försvann som en helad sjukdom och efterlämnade hälsa och styrka.

Gertrud stod stilla en lång stund. Synen gled bort, men hon förblev stående i drömmande lycksalighet. När hon äntligen såg sig om, var den helt försvunnen, men intrycket av det hon hade sett försvann inte, Hon knäppte sina händer och lyfte dem i hänryckning.

– Jag har sett Jesus! utropade hon med innerlig fröjd. Jag har sett Jesus, han har tagit bort min sorg, och jag älskar honom. Nu kan jag inte älska någon annan i denna världen.

Livets bekymmer försvunno och blevo oändligen små. Och livets långa år syntes som en kort liten tid. Och alla jordisk lycka tycktes arm och grund och utan betydelse.

På samma gång visste Gertrud hur hon nu skulle ordna sitt liv.

För att hon inte mer skulle sjunka ner i dunkel skräck och för att hon inte skulle bli lockad til ondska och hämnd, skulle hon flytta bort från denna trakt. Hon skulle följa Hellgumianerna till Jerusalem.

Denna tanke hade uppstått hos henne, då Jesus gick förbi henne. hon troddem att den hade kommit från honom. Hon hade läst den i hans ögon.

*

Den vackra junidagen, då Berger Sven Persson firade bröllop åt sin dotter och Ingmar Ingmarsson, kom en ung kvinna i god tid på morgonen fram till bröllopsgården och bad att få tala med brudgummen. Hon var rätt hög och smärt, huvudduken hade hon dragit så långt fram, att det inte syntes mer av ansiktet än en dunvit kind och ett par röda läppar. På armen bar hon en korg, däri man såg små buntar av hemvävda band jämte några hårkedjor och hårarmband.

Hon frambar sitt ärende till en gammal piga, som hon träffade på gården, och denna gick in ovh underrättade husmodern. Husmodern svarade genast:

– Gå ut och säg henne, att Ingmar Ingmarsson just nu ska fara till kyrkan! Ingalunda har han tid att tala med henne.

Så snart den främmande hade fått detta besked, drev hon bort från gården. Ingen såg henne på hela förmiddagen. Men när brudföljet vände åter från kyrkan, kom hon tillbaka och bad att få tala med Ingmar Ingmarsson.

Denna gång sade hon sitt ärende till en ung dräng, som stod och hängde i stalldörren, och denne gick till husfadern.

– Säg henne, sade husbonden, att Ingmar Ingmarsson just nu ska sätta sig till bröllopsmåltiden! Han har inte tid att tala med henne.

När hon fick detta besked, suckade hon och gick bort och kom inte tillbaka förrän sent på kvällen, då solen höll på att gå ner.

Den gången sade hon sitt ärende till ett barn, som satt och red grensle på gårdsgrinden, och barnet gick rätt in i stugan och sade till bruden:

– Säg henne, svarade bruden, att Ingmar Ingmarsson dansar med sin brud! Han har inte tid att tala med henne.

När barnet kom ut med detta besked, log den främmande och sade:

– Nej, nu talar du osanning. Ingmar Ingmarsson dansar inte med sin brud.

Hon gick inte bort igen, utan blev stående vid grinden.

Kort därefter tänkte bruden för sig själv: "Nu har jag sagt en lögn på min bröllopsdag!" Hon ångrade sig, gick fram till Ingmar och sade till honom, att en främmande stod ute på gården och önskade tala med honom.

Ingmar gick ut och såg Gertrud stå vid grinden och vänta.

Gertrud gick dä före ut på vägen, och Ingmar följde henne. De gingo tysta, tills de hade kommit ett gott stycke från bröllopsgården.

Om Ingmar skulle man ha velat säga, att han hade åldrats på ett par veckor. Åtminstone gjorde hans ansikte intryck av ökad klokhet och försiktighet. Han gick också mera böjd och såg ödmjukare ut, sedan han hade blivit rik, än förut, då han ingenting ägde.

Han var förvisso inte glad att se Gertrud. Han hade varje dag, som gått, sökt att övertyga sig om att han var nöjd med det byte han hade gjort. "Se det är så, att vi Ingmarssöner inte frågar så mycket efter något som att få gå och plöja och så på Ingmarsgården", hade han sagt till sig själv.

Men vad som hade pinat honom ännu mer, än att han hade förlorat Gertrud, det var, att det nu fanns en människa, som kunde säga om honom, att han inte hade hållit vad han hade lovat henne. Då han nu följde efter Gertrud, gick han endast och tänkte på alla de föraktfulla ord, som hon hade rätt att säga till honom.

Gertrud satte sig på en sten vid vägen och ställde ner korgen på marken. Huvudduken drog hon fram än djupare än förut.

– Sätt dig ner! sade hon till Ingmar och pekade på en annan sten. Jag har mycket att tala med dig om.

Ingmar satte sig ner och var glad, att han kände sig så lugn. "Detta går bättre, än jag hade väntat", tänkte han. "Jag trodde, att det skulle bli vida svårare att se Gertrud och höra henne tala. Jag trodde, att kärleken skulle bli mig rent övermäktig."

– Jag skulle inte ha kommit och stört dig på själva bröllopsdagen, sade Gertrud, om jag inte hade varit nödtvungen. Jag ska nu gå bort från de här trakterna och kommer aldrig mer igen. jag var färdig att fara redan för en vecka sedan, men då hände något, som hjorde, att jag måste skjuta opp resan för att få tala med dig just i dag.

Ingmar satt tyst, liksom sammankrupen. Han såg ut som en, vilken drar ihop skuldrorna och sänker huvudet i väntan på att ett svårt oväder ska komma över honom.

Under tiden tänkte han: "Vad Gertrud än må tycka, så är det dock visst, att jag gjorde rätt, som valde gården. Jag skulle inte ha kunnat uthärda utan den. Jag skulle ha förgåtts av saknad, om den hade råkat i andra händer."

– Ingmar, sade Gertrud, och hon rodnade på samma gång, så att det lilla, som syntes av kinden, blev alldeles rött, Ingmar, jag tänker du kommer ihåg, att för fem år sedan var det min mening att gå över till Hellgumianerna. Jag hade givit mitt hjärta till Kristus då, men jag tog det tillbaka från honom för att ge det åt dig. Men häri handlade jag säkerligen orätt, och därför har allt detta kommit över mig. Så, som jag svek Kristus då, så blev jag själv sviken av den jag älskade.

Så snart Ingmar förstod, att Gertrud ämnade säga honom, att hon ville gå in bland Hellgumianerna, gjorde han en häftig rörelse av ovilja. Han erfor en stark känsla av obehag. "Jag kan inte tåla, att hon sluter sig till Jerusalemsfararna och drar bort till det främmande landet", tänkte han. Han motsade henne lika ivrigt, som han skulle ha gjort, om han ännu hade varit hennes fästman.

– Inte ska du tänka så, Gertrud. Inte var detta av Gud menat till ett straff över dig.

– Nej, nej, Ingmar, inte som straff, visst inte, bara för att visa mig hur illa jag valde förra gången. Ack, inte som straff! Jag är ju så lycklig. Jag saknar igenting, all sorg är tagen ifrån mig. Det måtte du väl förstå' Ingmar, när jag säger dig, att Gud själv har utvalt och kallat mig.

Ingmar satt tyst, hela ansiktet hårdnade i försiktighet och beräkning. "Du är bra dum", straffade han sig själv, "låt du Gertrud resa! Hav och land mellan er, det är det bästa. Hav och land, hav och land."

Men det där inom honom, som inte ville tillåta, att Gertrud reste, blev likafullt starkare än han själv, så att han sade:

– Aldrig kan jag förstå, att dina föräldrar ger dig lov att fara ifrån dem.

– Nej, det gör de inte, svarade Gertrud, och jag vet detta så väl, att jag inte en gång vågar fråga dem. Far skulle aldrig gå in på det. Jag tror nästan, att han skulle bruka våld för att hindra mig. Det är det svåraste, at jag måste smyga mig bort från dem. De tror nu, att jag vandrar omkring för att sälja mina band, och de får ingenting veta, förrän jag har slutit mig till Jerusalemsfararna i Göteborg och seglat från landet.

Ingmar blev helt upprörd över att Gertrud ville vålla sina föräldrar en så förfärligt stor sorg. "Förstår hon månne hur illa hon handlar?" frågade han sig. Han ville just säga det till henne, då han hejda sig. "Det passar sig inte för dig, Ingmar, att förebrå Gertrud för vad hon än gör", tänkte han.

– Jag vet allt, att det blir synd om far och mor, sade Gertrud. Men jag får nu lov att följa Jesus. Hon smålog, när hon nämnde frälsaren. Han har ju räddat mig från ondska och själssjukdom, sade hon innerligt och knäppte sina händer.

Och som om hon nu först hade fått mod därtill, sköt hon huvudduken tillbaka och såg Ingmar rätt in i ögonen. Det slog Ingmar, att hon jämförde honom med bilden av någon, som hon såg för sina ögon, och han kände själv hur ringa och obetydlig hon fann honom.

– Det blir allt bra synd om far och mor, upprepade Gertrud. Far är så gammal nu, att han måste ta avsked från skolan, och sedan får han än mindre att leva av än hittils. Och då han blir utan arbete, kommer han att bli vresig till lynnet. Mor får det svårt med honom, de ska komma att sitta och sörja båda två. Det hade ju inte blivit så, om jag hade stannat hemma och muntrat opp dem.

Gertrud höll inne, som om hon hade tvekat att tala ut, men Ingmar tyckte, att det började snyfta och gråta inom honom. Han förstod, att Gertrud ville be honom ta vård om hennes gamla föräldrar. "Nej, jag trodde, att hon ville komma hit för att skymfa och håna mig", tänkte han, "och i stället har hon så stort förtroende till mig!"

– Du ska inte behöva be mig, Gertrud, sade Ingmar. Detta är en stor heder, som du gör mig, som har svikit dig. Nog ska jag handla bättre mot dina gamla föräldrar, än jag har handlat mot dig.

Ingmars röst darrade, och på samma gång tycktes något av den stora försiktigheten och klokheten försvinna ur ansiktsuttrycket. "Vad Gertrud är god mot mig!" tänkte han. "Hon ber mig inte om detta endast för föräldrarnas skull, utan också för att visa mig, att hon förlåter mig."

– Ja, det visste jag, Ingmar, att du inte skulle säga nej till detta, sade Gerturd. Och nu har jag något annat att tala om. Hennes röst blev mycket raskare och gladare. Nu har jag en stor gåva att ge dig.

"Vad Gertrud talar vackert!" tänkte Ingmar plötsligen där han satt. "Jag tror aldrig, att jag har hört någon tala med en så mild och glad och klingande röst."

– Jag gick hemifrån för en åtta dagar sedan, sade Gertrud, och ämnade då genast gå neråt mot Göteborg för att vara där när Hellgumianerna kommer. Men första natten låg jag nere vid Bergsåna bruk hos en fattig smedsänka, som heter Maria Bouving. Det är ett namn, som du ska komma ihåg, Ingmar. Och kommer hon i nöd, ska du bistå henne.

"Vad Gertrud är vacker!" tänkte Ingmar, på samma gång han nickade och lovade att komma ihåg Maria Bouvings namn. "Vad Gertrud är vacker! Hur ska det gå med mig, då jag inte mer får se henne? Gud hjälpe mig, om jag har gjort orätt, som har försakat henne för en gammal gård! Inte kan åkrar och skogar vara detsamma för mig som en människa. Inte kan de le med meig, då jag är glad, och trösta mig, då jag är ledsen. Inte finns det någon i världen, som han ersätta en för att ha mistat den människan, som älskar en."

– Maria Bouving, fortfor Gertrud, har en liten kammare innanför sitt kök, där hon lät mig ligga. "Nu ska du få se, att du får sova gott i natt", sa hon till mig, "du får ligga på sängkläder, som jag köpte på auktionen på Ingmarsgården." Så snart jag la mig, kände jag en besynnerlig hård knöl i kudden, som låg under mitt huvud. "Det var då inte så synnerligen goda sängkläder, som Maria har köpt sig", tänkte jag. Men jag var så trött då efter en hel dags vandring, att jag somnade. Mitt i natten vaknade jag och vände på dynan för att slippa knölen under huvudet. Då kände jag, att varet var sönderskuret mittöver och illa lagat med stora styng. Där innanför låg något hårt, som knastrade likt papper. "Jag behöver ju inte sova på stenar", tänkte jag och sökte dra ut det där hårda. Då fick jag fram ett paket, som var väl ombundet och inslaget.

Gertrud höll inne ett ögonblick för att se om Ingmar var nyfiken, men Ingmar hade inte hört på synnerligen uppmärksamt. "Vad det är vakcert att se Gertrud röra handen, medan hon talar!" tänkte han. "Jag tror aldrig, att jag har sett någon vara så smidig i alla rörelser eller gå så lätt som Gertrud. Ja, det är ett gammalt ord, att människor älskar människor mer än allt annat. Men nog tror jag ändå, att jag gjorde rätt, för det var inte bara gården, det var hela socken, som behövde mig."

Men han kände med stor ångest, att han inte hade så lätt nu som för en stund sedan att övertyga sig om att han älskade gården mer än Gertrud.

– Jag la paketet bredvid sängen, fortfor Gertrud, och tänkte, att på morgonen skulle jag visa det för Maria. Men när det blev dager, såg jag, att ditt namn stod skrivet på omslaget. Då besåg jag det närmare, och så beslöt jag att ta det med mig och ge det till dig utan att nämna något om det varken till Maria eller någon annan människa. Här har du det nu, Ingmar. Det är din egendom.

Gertrud grävde fram ett inte särdeles stort paket ur bottnen på sin korg och lämnade det till Ingmar, under det att hon såg på honom, som om hon väntade, att han skulle bli mycket glatt överraskad.

Ingmar tog gåvan i sin hand utan att mycket tänka på vad det var han fick. hans tankar arbetade för att hålla på avstånd den bittra ånger, som ville smyga sig över honom.

"Om Gertrud visste hur farlig hon är, då hon är så där mild och god! Ack, det hade varit mycket bättre, om hon hade kommit för att gräla på mig!

Jag borde vara glad åt detta", tänkte han, "men det är jag inte. Det är, som om Gertrud vore tacksam mot mig, därför att jag har svikit henne. Och det kan jag inte tåla."

– Ingmar, sade Gertrud i en ton, som äntligen kom honom att förstå, att det var något högst viktigt hon hade att säga, jag har tänkt på att när Eljas låg sjuk på Ingmarsgården, har han säkert brukat den där dynan till huvudkudde.

Men detsamma tog hon paketet ur Ingmars hand och vecklade upp det. Ingmar hörde prassel som av nya, obrukade sedlar. Därpå såg han Gertrud plocka fram tjugu stycken sedlar, var och en på tusen kronor. Hon höll upp dem för hans ögon.

– Se här, Ingmar, detta är hela ditt arv. Du förstår väl, att det har varit Eljas, som har stoppat in paketet i den här kudden.

Ingmar hörde, att hon sade detta, och såg sedlarna, men tyckte, att han såg och hörde som genom en dimma. Gertrud räckte honom pengarna, men hans händer kunde inte hålla fast något, utan hela bunten föll till marken. Gertrud tog upp den och stoppade den i hans ficka. Ingmar kände, att han stod och vacklade, som om han hade varit full.

Med ens sträckte han upp ena armen, knöt näven hårt och skakade den i luften, just som en drucken människa kunde ha gjort.

– Å Gud! Å Gud! sade han.

Han skulle ha önskat, att han hade kunnat tala ett ord med Vår Herre, kunnat fråga honom varför inte dessa pengar hade kommit till rätta förr. Varför de kommo nu, då han inte behövde dem, då han redan hade förlorat Gertrud.

Nästa ögonblick föllo hans händer tungt ner på Gertruds skuldror.

– Du förstår dig på att ta hämnd, du.

– Kallar du detta för hämnd, Ingmar? frågade hon bestört.

– Vad ska jag kalla det? Varför kom du inte genast till mig med de där pengarna?

– Nej, jag ville vänta till bröllopsdagen.

– Hade du kommit, innan jag var gift, hade jag säkert fått köpa gården av Sven Persson, och jag hade kunnat få dig.

– Ja, det visste jag.

– Men nu kommer du på själva bröllopsdagen, just som det är för sent!

Det var för sent i alla fall, Ingmar. Det var för sent för en vecka sedan, och det är för sent nu, och det är för sent för alltid.

Ingmar hade sjunkit ner på stenen igen. Han höll händerna för ögonen och satt och jämrade sig.

– Å, jag trodde, att det inte fanns någon hjälp! Å, jag trodde, att det inte stod i människomakt att ändra! Och nu ser jag, att det hade funnits hjälp! Nu ser jag, att vi alla kunde ha blivit lyckliga!

– Du måste förstå en sak, Ingmar, sade Gertrud. När jag fann pengarna, såg jag genast, att de kunde hjälpa oss, såsom du nu säger, men det var inen frestelse för mig, nej, inte ett ögonblivk, därför att jag tillhörde en annan.

– Du skulle ha behållit dem själv! utropade Ingmar. Nu känner jag det, som om en varg skulle slita och riva i mitt bröst. Det var ingenting, när jag visste, att det var omöjligt. Men nu, när jag vet, att jag hade kunnat få dig!

– Jag kom hit för att göra dig glädje, Ingmar. Nu hade de blivit otåliga i bröllopsgården. De kommo ut på trappan och började ropa:

– Ingmar, Ingmar!

– Ja, bruden har jag ock där nere, som vänar mig, sade han i stor ångest. Och att det är du, Gertrud, som har vållat detta! När jag svek dig, var det i stort nödtvång, men du har förstört allting bara för att göra mig eländig. Nu vet jag hur far kände det, när mor dräpte barnet, for han ut.

Han tog till att gråta våldsamt och häftigt.

– Aldrig har jag känt så för dig som i kväll, stönade han. Aldrig har jag hållit av dig hälften så mycket som nu. Å, jag visste inte, att kärleken var så bitter och förfärlig.

Gertrud lade sin hand mycket milt på hans huvud.

– Aldrig, aldrig var det min mening att hämnas på dig, Ingmar. Men så länge ditt hjärta är bundet vid denna världens ting, är det bundet vid sorgen.

Ingmar snyftade länge. När han äntligen såg upp, var Gertrud borta. Från gården kom folk springande för att söka honom.

Han slog sin hand hårt i stenen, som han satt på, och seg envishet utbredde sig över hans ansikte.

– Gertrud och jag tör väl mötas än en gång, sade han högt, och då torde väl allt avlöpa annorlunda än nu. Vi Ingmarssöner är kända för att vinna vad vi trånar efter.

Den gamla prostinnan

Det måste också förtäljas hur alla människor skte övertala Hellgumianerna att inte fara. Det var så, att det till slut tycktes genljuda från marken och bergen: res inte, res inte!

Till och med herremännen sökte förmå bönderna att avstå från företaget. Kronofogden och länsmannen lämnade dem ingen ro. De frågade dem hur de kunde veta, att de där amerikanarna inte voro bedragare. De visste ju inte vad det var för människor, som de skulle förena sig med.

Det fanns varken lag eller förordning i det där landet. Där kunde man ännu i dag råka ut för rövare. Och inga vägar funnos där, utan de skulle få lov att klövja varorna på hästryggen som uppe i finnskogarna.

Doktorn sade dem, att de inte skulle kunna tåla klimatet. Och Jerusalem var uppfyllt av koppor och feber. De drogo ut för att dö.

Hellgumianerna svarade, att de visste allt detta. Och det var just därför de drogo dit. De reste för att strida mot koppor och feber, för att bygga vägar, för att odla jorden. Guds land skulle inte längre ligga för fäfot, utan de skulle förvandla det till ett paradis.

Och ingen var i stånd att avvända dem från deras föresats.

Nere vid kyrkan bodde en gammal prostänka. Hon var så gammal, så gammal. Hon bodde i en stor vindskammare i posthuset snett emot kyrkan. Hon hade bott där, alltsedan hon måste flytta från prostgården.

Det hade alltid varit sed, att en och annan av de rikare bondkvinnorna, när de kommo till kyrkan om söndagarna, gingo upp till henne med litet nybakat bröd eller litet smör eller mjölk. Då lät hon genast sätta på kaffepannan, och den, som kunde skrika bäst, talade med henne, ty hon var fruktansvärt döv. Då försökte man berätta henne vad som hade hänt under veckan, men man kunde aldrig veta hur mycket hon förstod av det, som sades till henne.

Hon satt ständigt inne på sitt rum, och långa tider glömde människorna nästan bort henne. Så gick någon förbi och fick se hennes gamla ansikte bakom de vita, pösande gardinerna. Då tänkte man: "Jag får inte glömma bort henne, som sitter så ensam. I morgon, när vi har slaktat vår kalv, ska jag gå opp till henne med lite färskt."

Det var ingen, som kunde finna ut vad hon visste eller inte visste av det, som skedde i socknen. Hon blev allt äldre och äldre, och till sist tyckte hon inte fråga efter något, som var av denna världen. Hon satt bara och läste i ett par gamla postillor, som hon kunde utantill.

Hon hade en gammal piga, som hjälpte henne att kläda sig och som kokade hennes mat. De voro bägge två rädda för tjuvar och råttor och undveko helst att tända ljus om kvällen av fruktan för eldfara.

Flera av dem, som hade blivit Hellgumianer, hade brukat komma upp till gumman med små presenter. Men sedan de hade omvänt sig och avskilt sig från alla människor, gingo de inte mer till henne. Ingen visste om hon hade förstått varför de inte kommo.

Ingen visste heller om hon hade hört något om den stora utflyttningen till Jerusalem.

Men en dag befallde gamla prostinnan sin piga att skaffa hästar och vagn, därför att hon skulle ut och åka.

Vad den gamla pigan måtte ha sett förvånad ut!

Men när hon försökte några invändningar, gjorde den gamla damen sig stendöv. Hon bara satte upp högra handen med pekfingret högt i vädret och sade:

– Jag vill ut och åka, Sara Lena. Du ska skaffa hästar och vagn.

Sara Lena hade inte annat att göra än att lyda. Hon måste gå till kyrkoherden för att be om ett anständigt åkdon. Sedan hade hon ett otroligt besvär med at vädra en gammal skinnkrage och en sammetshatt, som hade legat i kamfer tjugu år i sträck.

Det var ock ett samvetsgrant göra att få gumman utför trappan och ner i vagnen. Hon var så bräcklig, att man hade en förnimmelse av att hon lika lätt kunde bli utsläckt som en ljuslåga i stormväder.

När prostinnan satt i vagnen, befallde hon, att man skulle körra henne till Ingmarsgården.

Där uppe blevo de inte litet förvånade, då de sågo vem det var som kom.

De gingo ut och lyfte henne ur vagnen, och hon kom in i storstugan. Där inne voro flera Hellgumianer samlade. De sutto till bords. Under dessa sista tider brukade de komma tillsammans och förtära gemensamma torftiga måltider, bestående av ris och te och andra lätta rätter för att förbereda sig till den förestående ökenvandringen.

När prostinnan kom på tröskeln, stannade hon och såg sig om i rummet. Några försökte tala till henne, men den dagen hörde hon ingenting alls.

Hon höjde handen och sade med torr, hård röst, såsom man ofta hör döva tala:

– Ni kommer inte mera till mig, därför har jag kommit till er för att säga er, att ni inte ska fara till Jerusalem. Det är en ond stad. Det var där, som de korsfäste vår frälsare.

Karin försökte svara henne, men hon hörde ingenting, utan fortsatte:

– Det är en ond stad, det bor dåligt folk där. Det var där, som de korsfäste Kristus.

– Jag kommer hit, fortfor hon, därför att detta har varit ett gott hus. Ingmarsson har varit ett gott namn. Det har alltid varit ett gott namn. Ni ska stanna i vår socken.

Så vände hon sig om och gick ut. Nu hade hon gjort sitt, nu kunde hon få dö i ro. Detta var den sista handling, som livet krävde av henne.

Karin Ingmarsdotter grät, sedan gamla prostinnan hade rest.

– Det är törhända inte rätt, att vi far, sade hon. Men på samma gång var hon glad åt att gamla prostinnan hade sagt: "Det är ett gott namn. Det har alltid varit ett gott namn."

Detta var första och enda gången, som någon så Karin Ingmarsdotter tveksam inför det stora företaget.

Avresan

En vacker morgon i juli utgick ett långt tåg av kärror och lastvagnar från Ingmarsgården. Det var Jerusalemsfararna, som äntligen hade slutat sina förberedelser och nu började sin resa med den långa färden till järnvägsstationen.

När det långa tåget drog fram genom bygden, kom det förbi en fattig gård, som kallades Myckelmyra.

Där bodde ett dåligt folk, sådant där utskum, som tillverkas, då Vår Herre vänder bort ögonen eller är sysselsatt på annat håll.

Där funnos en hel mängd smutsiga och trasiga barn, vilka hela dagen ropade skällsord efter dem, som reste förbi, där fanns en gammal, gammal gumma, som brukade sitta full vid vägkanten, och där funnos en man och en hustru, som alltid grälade eller slogos.

Ingen hade någonsin sett dem arbeta, man visste inte om de tiggde mer, än de stulo, eller stulo mer, än de tiggde.

När nu tåget drog förbi denna eländiga och usla stuga, vilken var sådan, som en plats blir, där vind och väder under många år ha fått härja ostörda, stod den gamla gumman stadig och upprätt vid vägkanten på samma ställe, där hon eljest brukade sitta full och vagga och lalla, och fyra av barnen stodo omkring henne, och alla fem voro rentvättade och kammade och så ordentligt klädda, som det var dem möjligt.

Då de, som åkte i den första kärran, fingo syn på dem, saktade de farten och körde förbi dem mycket långsamt, och detsamma gjorde alla de andra; de foro så sakta förbi, att hästarna nätt och jämnt rörde sig.

Och alla de, som drogo bort, började på en gång gråta mycket häftigt; de frullväxta gräto tyst med snyftningar, men barnen med skrik och hög klagan.

Jerusalemsfararna kunde sedan aldrig förstå varför de inte hade gråtit så mycket över någon som över Tiggar-Lena, som hade stått usel och skröplig vid vägkanten. De kunna gråta än i dag, då de tala om att hon den dagen hade sparat sina supar och kommit ut nykter, med barnen kammade och tvättade, för att hedra deras avresa.

När alla hade rest förbi, började också Tiggar-Lena gråta.

– Dessa for till himmelen för att öta Jesus, sade hon till barnen. Alla dessa for till himmelen, men vi får sitta kvar vid vägkanten.

*

När det långa tåget av kärror och lastvagnar hade kört genom halva socknen, kom det till den långa flottbron, som ligger och gungar på älvvattnet.

Det är en svår bor att köra över. Den bär först utför i brant backe för att komma ända ner till vattenytan, så reser den sig i ett par vassa stigningar, för att båtar och timmerflottar ska kunna flyta fram under den, och borta vid motsatta stranden stiger den uppför älvbädden så plötsligt och brådstörtat, att hästar och människor rysa, då de tänka på att de måste fram där.

Den där bron brukar ofta vålla stort besvär. Plankorna ruttna bort och måste oupphörligen lagas. Vid islossningen måste den vaktas natt och dag, för att den inte ska bli sönderslagen, och när vårfloden är mycket hög, rycker den med sig stora stycken av bron och fraktar dem ända ner till forsarna vid Bersåna bruk.

Men sockenfolket är stolt över bron och lyckligt över att äga den. Tänk, om den inte funnes, då måste man ju begagna båt eller färja för varje gång man skulle färdas från en strand till en annan.

Bron suckade och sviktade, då Jerusalemsfararna drogo fram över den, och vattnet pressades upp mellan plankorna och stänkte om hästfötterna.

De bortdragande kände stor saknad att skiljas från den kära bron. De tänkte på att den var något, som tillhörde dem gemensamt. Husen, gårdarna, åkrarna och skogarna voro delade på olika ägare, men bron var allas deras egendom, det var en saknad för dem alla att lämna den.

Men ägde de intet mer, som var dem gemensamt? Ägde de inte kyrkan, som låg under sina björkar på andra sidan bron, ägde de inte det vackra, vita skolhuset och prästgården?

Och vad ägde de mera, som var dem gemensamt? De ägde väl också skönheten i det, som de sågo här från bron. Den vackra utsikten över den bred, mäktiga älven, som flöt fram stilla och sommarljus mellan trädgrupperna, den långa utsikten genom dalen ända bort till de blå höjderna.

Detta var deras, det satt inbränt i deras ögon. Och nu skulle de aldrig mer se det.

När de bortdragande voro mittpå bron, började de sjunga en av Sankeys sånger.

– Vi får mötas en gång, sjöngo de, vi får mötas en gång, vi får mötas i Eden en gång.

På bron fanns inte en människa, som kunde höra dem. Det var deras hemlands blåa kullar, älvens gråa vatten och de bugande träden, som de sjöngo till.

De skulle aldrig se dem mer, och ur strupar, som tillsnördes av gråt, trängde avskedssången.

Vackra hemlandsbygd med dina vänliga röda och vita gårdar i de täta träddungarna, du med dina goda åkrar, med dina hagar och betesplatser, med din långa dal, som klyves av den smidiga älven, hör oss! Låt oss bedja Gud, att vi få mötas än en gång! Må vi få se dig åter i himmelen!

*

När det långa tåget av kärror och lastvagnar hade kommit över bron, drog det förbi kyrkogården.

Inne på kyrkogården låg en stor, platt gråstenshäll, som var ganska anfrätt av ålder. Den bar intet årtal eller namn, men man visste av gammalt, att det var en bonde av Ljunggårdsätten, som låg begraven under den.

En gång, då Ljung Björn Olofsson, som nu for till Jerusalem, och hans bror Per voro barn, hade de suttit på den där stenhällen och samspråkat.

Til en början hade de varit goda vänner, men till sist hade de råkat ihop om något, de hade blivit ivriga och höjt rösterna.

Vad de hade tvistat om, hade de sedan glömt, men vad de aldrig hade förgätit, var, att när de grälade som bäst, hade de hört en tydlig och långsam knackning mot stenen, som de sutto på.

De hade tystnat ögonblickligen. De hade tagit varandra vid handen och smugit därifrån, och de kunde sedan aldrig se stenen utan att tänka på detta.

Då nu Ljung Björn reste förbi kyrkogården, fick han se sin bror Per sitta på den där stenhällen, stödjande huvudet mot händerna.

Ljung Björn höll inne sin häst och tecknade åt de andra, att de skulle stann och vänta på honom. Han steg ner ur åkdonet, klättrade över kyrkogårdsmuren och gick och satte sig på stenen bredvid brodern.

Per Olofsson sade då genast:

– Du sålde gården, du Björn.

– Ja, svarade Björn, jag har gett allt mitt till Gud.

– Ja, men detta var inte ditt, inföll brodern stilla.

– Var det inte mitt?

– Nej, det var ättens.

Ljung Björn svarade inte, utan väntade tyst. Han visste, att då brodern hade tagit plats på stenen, var det för att tala fredsord. Han var inte rädd för vad Per skulle komma att säga.

– Jag har köpt igen gården, sade nu brodern.

Ljung Björn ryckte till.

– Kunde du inte tåla, att den gick ur släkten?

– Jag är inte nog rik att göra sådant bara fördenskull, svarade brodern.

Björn såg frågande på honom.

– Jag gjorde det, därför att du skulle ha något att komma tillbaka till.

Björn fick strupen full av gråt och började snyfta.

– Och för att dina barn ska ha något att komma tillbaka till.

Björn lade armen om broderns hals och smekte honom.

– Och för min kära svägerska, sade Per, det blir gott för henne att veta, att hon har hus och hem, som står och väntar henne. Det gamla hemmet ska alltid stå öppet för vem som helst av er, som kommer igen.

– Per, sade Björn, sätt dig opp i kärran där och far till Jerusalem, så stannar jag hemma. Du är mera värd att komma till det förlovade landet än jag.

– Å nej, sade broderna och smålog, jag förstår allt hur du menar det, men jag passar väl bäst hemma.

– Jag tror, att du passar i himmelen, sade Björn. Han lutade sit huvud mot broderns axel. Nu får du förlåta mig allt, sade han.

De reste sig upp och skakade hand till farväl.

– Denna gången har de inte knackat åt oss, sade Per.

– Det var för märkvärdigt, att du gick hit och satte dig, sade Björn.

– Vi bröder har haft svårt att hålla fred, när vi har råkats på sista tiden.

– Trodde du, att jag skulle vara stridsam i dag?

– Nej, det är jag, som blir ond, när jag tänker på att jag ska mista dig.

De gingo ner på landsvägen, och Ljung Per tog Björns hustru kraftig i hand.

– Jag har köpt Ljunggården, sade han. Jag säger dig det nu, på det att du må veta, att du kan komma tillbaka dit, när du vill.

Han tog på samma sätt det äldsta barnet i hand.

– Kom ihåg detta, du, att du har gård och grund att komma till, ifall du vill vända åter till hemlandet!

Han gick från det ena till det andra av barnen, ända tills han kom till Lill Erik, som bara var två år och inte kunde förstå vad han menade.

– Kom ihåg ni, alla barn, att tala om för Lill Erik, att han har gård och grund att komma till, när helst han vill vända åter!

Och det långa tåget drog vidare.

*

När det långa tåget av kärror och lastvagnar hade kommit förbi kyrkogården, råkade det in i en stor skara av släktingar och vänner till de bortdragande, som ville bjuda dem farväl.

Där blev ett långt uppehåll, ty alla ville trycka deras händer och säga några avskedsord.

När de sedan åkte genom kyrkbyn, var vägen kantad av folk, som ville se deras avresa. Det stod människor på alla trappor, de hängde ut genom fönsterna, de sutto uppflugna på gärdsgårdarna, och de, som bodde längre bort, stodo ute på kullar och backar och vinkade och viftade.

Det långa tåget körde långsamt framåt förbi människoskarorna, ända till det nådde nämndeman Lars Clementssons hem. Där stannade det, och Gunhild steg ur för att gå in och säga farväl.

Gunhild hade bott på Ingmarsgården, alltsedan hon bestämde sig för att följa med till Jerusalem. Hon hade tyckt, att detta var bättre än att leva i strid och split med föräldrarna, som inte kunde försona sig med tanken på att hin skulle resa ifrån dem.

När Gunhild steg ur kärran, såg hon, att hemmet låg alldeles utdött. Ingen människa syntes på gårdsplanen och inen i något av fönstrerna.

När hon kom fram till grinden, fann hon den stängd, men Gunhild tog en genväg över en stätta och kom in på gården. Förstudörren var också stängd. Gunhild gick runtom huset till köksingången. Den var tillkrokad innanför.

Gunhild bultade ett par gånger, men då inen kom och öppnade, drog hon åt sig dörren, stack in en sticka och lyfte av kroken. På så sätt kom hon in i huset.

I köket fanns inen människa, i storrummet var det likaså tomt, och inte heller fanns det någon i lillkammaren.

Gunhild ville inte gå utan att ge föräldrarna ett tecken, att hon hade varit inne för att säga farväl. Hon gick fram till den höga dragkistan och slog ner klaffen. Hon visste, att fadern brukade ha bläck och penna stående där inne.

Hon fann inte bläcket genast, utan sökte i lådor och fack. Då stotte hon på ett skrin, som hon väl kände igen. Det var moderns, hon hade fått det i brudgåva av sin man, och när Gunhild hade varit liten, hade modern ofta visat henne skrinet.

Skrinet var vitlackerat med en målad blomranka runtom, inne i locket fanns en bild av en herde, som spelade för en skara vita lamm. Gunhild slog upp locket för att få se herden än en gång.

I skrinet hade modern förr i välden förvarat det bästa och käraste hon ägde. Där gömde hon sin mors tunna vigselring, sin fars utgånga klocka och sina egna guldörhängen.

Men när Gunhild öppnade skrinet, såg hon, att allt detta var borttaget, och i dess ställe låg nu där ett enda brev.

Det var ett brev från henne själv. Hon hade för ett par år sedan gjort en resa från Mora och farit över Siljan in en båt, som hade kantrat. Flera av hennes reskamrater hade mistat livet, och föräldrarna hade också fått höra, att Gunhild hade omkommit.

Gunhild förstod, att modern hade blivit så glad, när hon hade fått brev om att dottern levde, att hon hade flyttat undan allt annat ur brudskrinet och lagt dit brevet som sin största skatt.

Gunhild blev likblek, hjärtat snörde ihop sig på henne.

– Nu vet jag, att jag dödar mor, sade hon.

Hon tänkte inte mer på att skriva något, utan skyndade sig bort. Hon kom och satte sig upp i kärran utan att svara de många frågorna om hon hade råkat föräldrarna. Hela vägen satt hon sedan orörlig, med händerna i skötet, och stirrade framför sig. "Jag mördar mor", tänkte hon. "Jag vet, att jag dödar mor. Jag vet, att mor dör."

"För mig finns inte mer en lyckans dag", tänkte hon. "Väl får jag fara till det Heliga landet, men jag dödar min egen mor."

*

När det långa tåget av kärror och lastvagnar äntligen hade genomfarit kyrkbyn och dalen, kom det in i en skogsdunge.

Här märkte Jerusalemsfararna för första gången, att de ledsagades av ett par personer, som de inte kände.

Så länge som de bortdragande hade befunnit sig nere i bygden, hade de haft så mycket att göra med att säga farväl och sända avskedshälsningar, att de inte hade haft tid att lägga märke till den främmande kärran, men där i skogsdungen började alla ge akt på den.

Än körde den förbi alla andra kärror och for i spetsen av tåget, än saktade den farten och lät alla andra åka före.

Kärran var ingenting annat än ett vanligt arbetsådkon, ett sådant, som brukas varje dag vid körslor. Men just därför var det omöjligt att räkna ut vem den tillhörde. Ingen kunde heller känna igen hästen.

Den kördes av en gammal man, som satt mycket krokig, hade rynkiga händer och långt, vitt skägg. Honom kände ingen, därpå var man alldeles säker.

Men bredvid honom satt en kvinna, som man tyckte att man borde känna igen. Ingen kunde se hennes ansikte, ty hon hade kastat en svart schal över huvudet och höll den samman med händerna så väl, att inte ens en strimma av ögonen syntes.

Många försökte att av hållningen och storleken gissa sig till vem hon var, men var och en gissade på någon annan än hans granne.

Nämndemans GUnhild sade genast:

– Det är min mor, men Israel Tomassons hustru påstod, att det var hennes syster.

Det var nästan inte en enda av dem, som inte gjorde upp för sig vem det var, som satt i kärran. Tims Halvor trodde, att det var gamla gumman Eva Gunnarsdotter, som inte hade fått följa dem till Jerusalem.

Kärran ledsagade dem hela vägen, men inte en enda gång lyfte kvinnan schalen från ansiktet.

För somliga blev hon till någon, som de älskade, för andra till någon, som de fruktade, för de flesta var det dock så, att hon blev till någon, som de hade övergivit.

Flera gånger, då vägen var bred nog, gjorde de främmande om detta att köra fram längs alla kärrorna och så hålla stilla för att låta dem köra förbi.

Då satt den främmande kvinnan vänd åt de bortdragande och betraktade dem oavlåtligt, men hon gjorde intet tecken åt någon av dem, och ingen kunde säkert säga vem hon var.

Hon följde dem ända till härnvägsstationen. Där väntade de att få se hennes ansikte. Men när de hade stigit ur vid stationen och sågo sig om efter henne, var hon borta.

*

När det långa tåget av kärror och lastvagnar körde fram genom socknen, såg man ingen gå och meja gräs ute på fälten, och ingen hade tagit sin räfsa för att gå ut på ängarna och lägga upp det redan slagna höet i volmar.

Den morgonen vilade arbetet, och alla människor stodo och hängde utmed vägkanten, eller ock kommo de åkande i kyrkkläder för att följa till vägs. Somliga åkte med en mil, andra två, men några ända till järnvägsstationen.

Så länge som tåget drog fram genom socknen, såg man på hela vägen endast en enda man som arbetade, och det var Hök Matts Eriksson.

Han hade inte gått ut för att slå gräs, vilket tycktes honom vara ett leksaksarbete, utan han hade tagit sig för att bryta upp sten ur jorden, som han gjorde i sin ungdom, då han röjde upp sin nyodling.

Gabriel Matsson såg fadern från vägen, då tåget körde förbi. Hök Matts gick ute i hagen, bände upp stenar och lade ner dem på en stengärdsgård. Han såg inte upp, han bara drog åstad med sina stenar, som somliga voro så tunga, att Gabriel tyckte, att hans rygg borde knäckas. Sedan slängde han ner dem på stengärdsgården med sådan fart, att det slog gnistor ur dem och de lösa kanterna stöttes bort.

Gabriel hade ett lass att köra, men hästen fick en lång stund sköta sig själv, ty Gabriel gick med ögonen vända mot fadern.

Gamle Hök Matts arbetade och arbetade. Han högg i på samma sätt, som då sonen hade varit liten och han strävade för att utvidga sin egendom.

Sorgen tog hårda tag med honom, men Hök Matts bröt upp allt tyngre och tyngre stenar, som han bar bort till gärdsgården.

En stund efter sedan tåget var borta, utbröt ett svårt åskväder och ett starkt regn föll. Alla människor skyndade in under tak, och Hök Matts ämnade också söka skydd, men han besinnade sig och stannade ute. Han vågade inte lämna arbetet.

Vid middagstiden kom hans dotter ut i stugdörren och kallade på honom, för att han skulle komma in och äta.

Hök Matts var just inte hungrig. Han tnkte dock, att han nog kunde behöva en smula mat. Men han avstod från att gå in; han vågade inte upphöra med arbetet.

Hustrun hade följt Gabriel till järnvägen. Sent om kvällen kom hon hemåkande ensam. Hon gick fram för att tola om för mannen, att sonen nu var borta, men han bände och bröt med spettet och gick fram och åter vid arbetet. Han ville inte stanna och höra på henne.

Grannarna lade märke till hur Hök Matts arbetade den dagen. De gingo ut och betraktade honom, de stodo stilla en stund och kommo in i stugan och berättade:

– Han går där ännu, han har hållit på hela dagen i ett sträck.

Kvällen kom, men ljuset varade, och Hök Matts fortfor att arbeta. Det tycktes honom, att om han lämnade arbetet, så länge som han ännu kunde ta ett steg, skulle sorgen bli honom övermäktig.

Hustrun kom åter och stod och såg på honom. Marken i hagen var uppröjd, stenmuren hade vuxit, men alltjämt gick mannen där och släpade fram stenar, som kunde ha varit passande för en jätte att bära.

En annan av grannarna gick förbi för att se om Hök Matts fortfor att arbeta, men ingen tilltalade honom.

Så kom mörkret, då man inte kunde se honom. Men ännu alltjämt hörde man honom arbeta, och då han vräkte ner stenarna på gårdsgården, stänkte gnistorna omkring honom.

Men så en gång, då han bände med spettet, for det honom ur händerna. När han böjde sig för att ta upp det, föll han omkull. Han blev liggande på marken, och innan han hade hunnit tänka på att stiga upp, hade han somnat.

En stund efteråt kom in in i stugan. Han sade intet, tänkte inte på att komma i säng, bara kastade sig ner på en träbänk och somnade.

*

Den långa raden av kärror och lastvagnar hade äntligen kommit fram till järnvägsstationen.

Banan var nyanlagd, och stationen var alldeles nybyggd. Den låg på en ofantlig avröjning mitt i den allra djupaste och svartaste skogen. Där fanns ingen bygd, ingen åker, ingen trädgård, men allt var stort och ståtligt tilltaget, därför att man väntade, att ett betydande stationssamhälle skulle växa upp där i ödemarken.

Runtom själva stationshuset var marken jämnad, där funnos en bred plattform av sten, stora avlastningsplatser och vida, tomma, oändliga grusplaner.

Ett par handelsbodar och verkstäder, en fotografiateljé och ett hotell voro redan uppförda omkring grusplanerna, men vad som återstod av avröjningen var ingenting annat än oodlad stubbmark.

Dalälven flöt fram även här. Den kom vild och vred ut ur de djupa skogarna och rusade skummande fram i små forsar. Jerusalemsfararna kunde inte känna igen den breda, majestätiska älven, som de hade lämnat på morgonen.

Här fanns ingen blid dal att skåda ner över, utan all utsikt stängdes av mörka, granskogsklädda höjder.

När de små barn, som skulle resa med sina föräldrar till Jerusalem, togos ur kärrorna på denna plats, började de bli illa till mods och begynte gråta. Barnen hade hela tiden förut varit mycket glada åt att få resa till Jerusalem, men vid skilsmässan från hemmen hade de gråtit mycket, och här vid stationen blevo de mera förtvivlade än någonsin.

De äldre sysslade med att ta ner allt resgodset och flytta det över till en järnvägsvagn. Alla hjälpte till, och ingen hade tid att se efter var barnen togo sig för.

Men barnen slogo sig samman, de stodo i en tät ring och överlade.

Om en stund togo de äldre av dem de små vid handen och vandrade bort från stationen två och två, en stor och en liten. De gingo samma väg, som de hade kommit, över sandhavet och stubbmarken och älven in i mörka skogen.

Om en stund kom en av kvinnorna att tänka på barnen. Hon öppnade ett matsäcksskrin och ville ge dem mat.

Hon kallade på dem, men ingen svarade. De voro alldeles försvunna; ett par karlar måste gå och söka dem.

De följde spåren, som de många små fötterna hade lämnat i sanden, och när de hade kommit ett stycke inåt skogen, fingo de syn på barnen.

De gingo framåt i en lång rad, två och två, en stor och en liten. Då karlarna ropade på dem, stannade de inte, utan fortforo att vandra.

Då måste karlarna springa för att hinna upp barnen.

Barnen försökte komma undan, men de minsta orkade inte följa med, utan föllo omkull.

Då blevo barnen stående på vägen, förgråtna och olyckliga.

– Men, barn, vart ska ni ta vägen? frågade en av karlarna.

Då stämde de minsta barnen upp ett högt tjut, medan den äldsta gossen svarade:

– Vi bryr oss inte om att fara till Jerusalem. Vi vill gå hem.

Och ännu länge, sedan barnen voro återförda till stationen och sutto i vagnarna, fortsatte de att gråta och klagade:

– Vi bryr oss inte om att fara till Jerusalem. Vi vill gå hem.