Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

Jag ser från skolans dar en bild,

av fingrar märkt, med plumpar spilld,

på kalkad vägg i prima,

en karta, klistrad upp på lärft,

utav den svenska jord vi ärvt,

vårt land från fordomtima.

Där låg det mellan fjäll och sjö

på Skandinaviens halva ö,

som, när den sågs från sidan,

för vår primanska fantasi

ett utsträckt lejon kunde bli

i vila och förbidan.

På kartan stirrade vi små,

och tanken hisnade att gå

den ändlöst långa vägen

från Ystad uppåt Torneå, –

den nötte man ut järnskor på

som i den gamla sägen.

Än tänker jag mig var provins

i samma färger, som jag minns

från kartans bjärta gränser:

ett Skåne gult som skördefält,

ett Sörmland grönt som björkens tält,

då Värmland stålblått glänser.

Längst upp i norr ett blodrött snitt;

där vidtog Ryssland tomt och vitt,

och blicken återvände

till Sveas bygd med berg och slätt,

små städer liksom smultron tätt

och strömmar utan ände.

De runno här, de flöto där,

och det var vånda och besvär

att hålla ihop dem alla;

i klassens mummel, läxors sus

jag hörde deras fjärran brus

för mina öron svalla.

Ur minnet gledo namnen hän

så snabbt som några timmerträn

på Västerbottens älver,

och barnatårars salta tåg

förente sig med varje våg,

som genom Norrland välver.

Men liksom Engelbrekt med mod

från stad till stad, från flod till flod

vi fram till målet lände.

Erövringen var lång och svår,

men nu var fosterjorden vår,

nu, då dess drag vi kände. –

Där förr vi sutto, du och jag,

ett släkte sitter nu i dag,

som kan vad vi ej visste.

Den, som hos oss var främst i led,

bland denna ungdom sjönke ned

kanhända till den siste.

Nu böjas över kartans blad

de huvun små i lockig rad,

som efter oss ta arvet.

Vad oss synts långt, för dem syns kort,

och alla avstånd svinna bort

i järnvägstidevarvet.

De läsa på det svarta nät,

som korsar älvens blåa fjät

och genom fjället spränger.

Lokomotivets gälla sus

i flodsystemets dova brus

på kartan in sig mängder.

Men säg, vad tänker du därvid,

du unga ätt i ångans tid,

var kinder kunskap bleker?

Har väl i brinnande termin

du dörren stängt för fantasin,

som skimrar och som leker?

Nej, än mot gossens skolpulpet

hon lutar sig i hemlighet,

vår barndoms tröstarinna.

Med hennes trollglas i sin hand

i läxans torra ökensand

skall liv och färg han finna.

Du hulda fe, du barnens vän,

i boken bräddar måla än

din bildvärld för de unga!

Åt hemmets skog och fjäll och älv,

åt järnets döda massa själv

giv så en själ, en tunga!

Och prägla levande och varm

en Sveriges bild i barnets barm,

som mannen skall bevara,

som han skall ägna glad en gång

sin levnads gärning eller sång

och dö för att försvara!