Karlsson på Taket

1 Karlsson på Taket

Vid en alldeles vanlig gata i Stockholm i ett alldeles vanligt hus bor en alldeles vanlig familj, som heter Svanteson. Där finns en alldeles vanlig pappa och en alldeles vanlig mamma och tre alldeles vanliga barn, Bosse, Bettan och Lillebror.

— Jag är inte alls nån vanlig Lillebror, säger Lillebror. Men där ljuger han. Han är visst vanlig. Det finns så många pojkar som är sju år och har blå ögon och trubbnäsa och otvättade öron och byxor som jämt är sönder på knäna, så nog är Lillebror alldeles vanlig, den saken är säker.

Bosse är femton år och gillar fotboll och klarar sig dåligt i skolan, så han är alldeles vanlig han också, och Bettan är fjorton och har håret kammat i hästsvans precis som andra alldeles vanliga flickor.

Det finns bara en i hela huset som är ovanlig, och det är Karlsson på Taket. Han bor uppe på taket, Karlsson, och redan det är ju ganska ovanligt. Det kan väl vara olika på andra håll i världen, men i Stockholm händer det nästan aldrig att någon bor i ett särskilt litet hus uppe på taket. Men det gör i alla fall Karlsson. Han är en mycket liten och mycket trind och säker herre, och han kan flyga. I flygplan och helikoptrar kan alla människor flyga, men det är ingen mer än Karlsson som kan flyga alldeles själv. Karlsson vrider bara på en knapp som sitter ungefär mitt för Karlssons navel, och vips startar en finurlig liten motor, som han har på ryggen. Karlsson står stilla en stund, medan motorn går upp i varv. Och så — när motorn fått tillräcklig fart — så lyfter Karlsson och svävar i väg så fint och värdigt som en byråchef, om man nu kan tänka sig en byråchef med motor i ryggen.

Karlsson trivs väldigt bra i sitt lilla hus uppe på taket. Om kvällarna sitter han på sin farstutrappa och röker pipa och tittar på stjärnorna. Man ser förstås stjärnorna mycket bättre uppe på taket än någon annanstans i huset, så egentligen är det konstigt att inte fler människor bor på tak. Men hyresgästerna i huset vet inte om, att man kan bo på tak, de vet inte ens att Karlsson har sin stuga där uppe, för den ligger så väl gömd bakom den stora skorstenen. Och de flesta människor lägger förresten inte märke till sådana där små hus som Karlssons, om de också snavar över dem. Det var en gång en sotare, som fick syn på Karlssons hus just när han skulle sota skorstenen, och han blev verkligen ganska häpen.

— Egendomligt, sa han för sig själv, här ligger ett hus. Man skulle inte tro det, men här ligger faktiskt ett hus oppe på taket, hur det nu kan ha kommit hit.

Men sedan började han sota skorstenen och glömde alldeles bort huset och tänkte aldrig mer på det.

Det var nog roligt för Lillebror, att han blev bekant med Karlsson, för där Karlsson flög fram blev allting så äventyrligt och spännande. Kanske Karlsson också tyckte det var roligt att bli bekant med Lillebror, för hur det är, kan det väl inte vara så trevligt att bo alldeles ensam i ett hus utan att någon har en aning om det. Nog är det roligt, att någon ropar ’Hejsan hoppsan, Karlsson’, när man kommer flygande.

Så här gick det till, när Karlsson och Lillebror träffades.

Det var en av de där aviga dagarna, när det inte var ett dugg roligt att vara Lillebror. I vanliga fall var det rätt trevligt att vara Lillebror, för han var hela familjens älskling och kelgris, som alla skämde bort så mycket de orkade. Men en del dagar gick det avigt. Då fick man ovett av mamma, för att det var nya hål på byxorna, och Bettan sa ’Snyt dej, unge’, och pappa bråkade för att man inte kom hem i tid från skolan.

— Vad går du och driver på gatorna för, sa pappa. Driver på gatorna — pappa visste ju inte, att Lillebror hade mött en hund. En snäll, vacker hund som hade snusat på Lillebror och viftat med svansen och sett ut, som om han gärna ville bli Lillebrors egen hund.

Hade det bara berott på Lillebror, så skulle han ha fått bli det genast. Men nu var det så att pappa och mamma inte alls ville ha någon hund i huset. Och förresten dök där plötsligt upp en tant som skrek ’Ricki, kom hit’, och då förstod Lillebror att den aldrig kunde bli hans egen hund.

— Ser inte ut som man skulle få nån egen hund så länge man lever, sa Lillebror bittert den där dan, när allting var så avigt. Du, mamma, du har pappa, och Bosse och Bettan håller ihop jämt, men jag, jag har ingen.

— Älskade Lillebror, du har ju oss allihop, sa mamma.

— Det har jag väl inte visst det, sa Lillebror ännu bittrare, för det kändes plötsligt som om han inte hade någon i hela världen.

En sak hade han i alla fall. Han hade ett eget rum, och dit gick han in.

Det var en ljus och vacker vårkväll, och fönstret stod öppet. De vita gardinerna fläktade sakta fram och tillbaka precis som om de vinkade åt de små bleka stjärnorna där uppe på vårhimlen. Lillebror gick fram till fönstret och ställde sig att titta ut. Han tänkte på den där snälla hunden och undrade, vad den gjorde nu, om den kanske låg i en hundkorg i ett kök någonstans och om det kanske satt en pojke — en annan pojke än Lillebror — på golvet bredvid och klappade hans lurviga huvud och sa: ’Ricki, du är en fin hund.’

Lillebror suckade tungt. Då hörde han ett litet surr. Surret blev starkare, och rätt som det var kom en liten tjock farbror sakta flygande utanför fönstret. Det var Karlsson på Taket, men det visste ju inte Lillebror.

Karlsson kastade bara en lång blick på Lillebror, och så seglade han vidare. Han gjorde en liten tur över hustaket mitt emot, rundade skorstenen och styrde sedan tillbaka mot Lillebrors fönster. Han hade satt upp farten nu, och han visslade förbi Lillebror nästan som ett litet reaplan. Flera gånger visslade han förbi, och Lillebror stod där bara tyst och väntade och kände hur det kröp i magen av spänning, för det är ju inte var dag det flyger små tjocka farbröder utanför fönstret. Till sist saktade Karlsson in alldeles bredvid fönsterkarmen.

— Hejsan hoppsan, sa han. Får man slå sig ner ett slag?

— Ja, varsågod, sa Lillebror. Är det inte svårt att flyga så där, sa han sedan.

— Inte för mig, sa Karlsson viktigt. För mig är det inte alls svårt. För jag är världens bästa konstflygare. Men jag vill inte råda vilken hösäck som helst att försöka.

Lillebror kände på sig, att han själv nog var ’vilken hösäck som helst’ och bestämde sig tvärt för att inte försöka göra om Karlssons flygkonster.

— Vad heter du, sa Karlsson.

— Lillebror, sa Lillebror. Fast egentligen heter jag Svante Svanteson.

— Tänk, så olika det kan vara — jag, jag heter Karlsson, sa Karlsson. Bara Karlsson och ingenting annat. Hejsan hoppsan, Lillebror.

— Hejsan hoppsan, Karlsson, sa Lillebror.

— Hur gammal är du, frågade Karlsson.

— Sju år, sa Lillebror.

— Bra. Fortsätt med det, sa Karlsson.

Han satte raskt ett av sina feta små ben över Lillebrors fönsterkarm och klev in i rummet.

— Hur gammal är du då, frågade Lillebror, för han tyckte att Karlsson verkade bra nog barnslig för att vara en farbror.

— Hur gammal jag är, sa Karlsson. Jag är en man i mina bästa år, det är det enda jag kan säga.

Lillebror visste inte riktigt vad det betydde — att vara en man i sina bästa år. Han undrade, om han kanske själv också var en man i sina bästa år, utan att han själv visste om det, och han frågade försiktigt:

— Vilka år är det som är bäst?

— Alla, sa Karlsson belåtet. Åtminstone när det gäller mig. Jag är en vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år, sa han.

Sedan plockade han fram Lillebrors ångmaskin, som stod på bokhyllan.

— Ska vi sätta igång den här, föreslog han.

— Det får jag inte för pappa, sa Lillebror. Antingen pappa eller Bosse måste vara med, när jag kör med den.

— Pappa eller Bosse eller Karlsson på Taket, sa Karlsson. Världens bästa ångmaskinsskötare, det är Karlsson på Taket, hälsa din pappa det.

Han grep raskt flaskan med rödsprit, som stod bredvid ångmaskinen, fyllde den lilla spritlampan och tände på. Fastän han var världens bästa ångmaskinsskötare råkade han fumla ut en hel liten sjö med sprit på bokhyllan, och muntra, blå lågor dansade kring ångmaskinen, när den där sjön tog eld. Lillebror skrek till och rusade fram.

— Lugn, bara lugn, sa Karlsson och höll avvärjande fram en knubbig hand.

Men Lillebror kunde inte vara lugn, när han såg, hur det brann. Han fick tag i en gammal trasa och kvävde de små muntra lågorna. Där de hade dansat, var det nu ett par stora, fula fläckar i bokhyllans lackering.

— Titta, så bokhyllan ser ut, sa Lillebror bekymrat. Vad ska mamma säga?

— Å, det är en världslig sak, sa Karlsson på Taket. Ett par obetydliga fläckar på en bokhylla — det är en världslig sak, hälsa din mamma det.

Han la sig på knä invid ångmaskinen, och hans ögon lyste.

— Nu blir det snart ordentligt futt på det, sa han. Och det blev det. Snart började ångmaskinen arbeta.

Futt-futt-futt, sa den. Å, det var den präktigaste ångmaskin man kunde tänka sig, och Karlsson såg så stolt och lycklig ut, som om han hade gjort den själv.

— Jag måste kontrollera säkerhetsventilen, sa Karlsson och skruvade ivrigt på en liten manick. Det händer alltid olyckor, om man inte kontrollerar säkerhetsventilen.

Futt-futt-futt, sa ångmaskinen. Den sa det fortare och fortare och fortare, futt-futt-futt. Till sist lät det som om den galopperade, och Karlssons ögon strålade. Lillebror slutade upp att bry sig om fläckarna på bokhyllan, han kände sig väldigt glad över sin ångmaskin och över Karlsson, som var världens bästa ångmaskinsskötare och som hade kontrollerat säkerhetsventilen så bra.

— Jo, jo, Lillebror, sa Karlsson, det var verkligen futt-futt-futt det här! Världens bästa ångmaskinssköt…

Längre hann han inte, för just då hördes en förfärlig smäll, och där fanns plötsligt ingen ångmaskin mer utan bara bitar av en ångmaskin kringströdda över hela rummet.

— Den har exploderat, sa Karlsson förtjust, ungefär som om det var det finaste konststycke man kunde vänta sig av en ångmaskin. Sannerligen, den har exploderat! Vilken smäll, va!

Men Lillebror kunde inte vara riktigt lika glad. Han fick tårar i ögonen.

— Min ångmaskin, sa han. Den är sönder.

— Det är en världslig sak, sa Karlsson och viftade obekymrat med sin lilla knubbiga hand. Du kan snart få en ny ångmaskin.

— Var då, undrade Lillebror.

— Jag har flera tusen oppe hos mig.

— Var då oppe hos dig, sa Lillebror.

— Oppe hos mig i mitt hus på taket, sa Karlsson.

— Har du ett hus på taket, sa Lillebror. Med flera tusen ångmaskiner i?

— Ja, nog är det ett par hundra åtminstone, sa Karlsson.

— Å, jag skulle så gärna vilja se ditt hus, sa Lillebror. Det lät så underbart att det kunde ligga ett litet hus uppe på taket och att Karlsson bodde där.

— Tänk, ett hus fullt med ångmaskiner, sa Lillebror. Flera hundra ångmaskiner.

— Ja, jag har inte räknat precis hur många som är kvar, men nog är det flera dussin, sa Karlsson. Det exploderar ju en då och då, men nog är det ett par dussin kvar alltid.

— Då kanske jag kunde få en, sa Lillebror.

— Visst, sa Karlsson. Visst!

— Nu genast, frågade Lillebror.

— Nja, jag måste se över den lite först, sa Karlsson. Kontrollera säkerhetsventilen och så där. Lugn, bara lugn! Du får den en annan dag.

Lillebror började samla ihop bitarna av det som förut var hans ångmaskin.

— Jag undrar vad pappa ska säga, mumlade han bekymrat.

Karlsson höjde förvånat ögonbrynen.

— Om ångmaskinen, sa han. En världslig sak, som han absolut inte behöver oroa sig för, hälsa honom det från mig. Jag skulle säga honom det själv, om jag hade tid att stanna och träffa honom. Men nu måste jag nog hem och se om mitt hus.

— Det var roligt att du kom, sa Lillebror, fastän ångmaskinen…Kommer du tillbaka nån mer gång?

— Lugn, bara lugn, sa Karlsson och vred på knappen som satt ungefär mitt för hans navel. Motorn började hosta, och Karlsson stod stilla och väntade på startfart. Så lyfte han och flög ett par varv kring rummet.

— Motorn hackar, sa han. Jag måste nog in på verkstad och rundsmörjas. Kunde naturligtvis göra det själv, sa han, för jag är världens bästa motorskötare, men jag har inte tid…nej, jag tror jag lägger in mig på verkstad.

Lillebror trodde också att det var det klokaste.

Karlsson styrde ut genom det öppna fönstret, och hans lilla trinda kropp stod så vackert mot den stjärnströdda vårhimlen.

— Hejsan hoppsan, Lillebror, sa han och vinkade med sin knubbiga hand.

Och så var Karlsson borta.

2 Karlsson bygger torn

— Jag har ju sagt, att han heter Karlsson och bor oppe på taket, sa Lillebror. Vad är det för konstigt med det? Folk får väl bo var dom vill!

— Lillebror, var inte dum nu, sa mamma. Du har nästan skrämt livet ur oss. Du kunde ju ha blivit ihjälslagen, när ångmaskinen exploderade, förstår du inte det?

— Ja, men Karlsson är i alla fall världens bästa ångmaskinsskötare, sa Lillebror och såg allvarsamt på sin mamma. Han måste få henne att förstå, att man inte kunde säga nej, när världens bästa ångmaskinsskötare erbjöd sig att sätta igång ens ångmaskin.

— Man ska stå för vad man har gjort, Lillebror, sa pappa, inte skylla på nån som heter Karlsson på Taket och som inte finns.

— Han finns visst, sa Lillebror.

— Och flyga kan han också, sa Bosse försmädligt.

— Ja, tänk att han kan det, sa Lillebror. Jag hoppas, att han kommer tillbaka, så får du se själv.

— Måtte han komma i morron, sa Bettan. Du ska få en krona av mig, Lillebror, ifall jag får se Karlsson på Taket.

— I morron kommer han nog inte, sa Lillebror, för han skulle in på verkstad och rundsmörjas.

— Å, du skulle sannerligen behöva en riktig rundsmörjning du också, sa mamma. Titta så bokhyllan ser ut!

— Det är en världslig sak, säger Karlsson! Lillebror sprätte överlägset ut med handen precis som Karlsson hade gjort, för att mamma skulle förstå att det där med bokhyllan verkligen inte var något att bråka om. Men det bet inte på mamma.

— Jaså, det säger Karlsson, sa hon. Hälsa Karlsson att om han sticker hit näsan en gång till, så ska jag rundsmörja honom, så att han aldrig glömmer det.

Lillebror svarade inte. Han tyckte det var hemskt att mamma kunde tala så om världens bästa ångmaskinsskötare. Men det var ju bara, vad man kunde vänta sig en sådan här dag, när de allihop tydligen hade bestämt sig för att vara aviga.

Lillebror längtade plötsligt efter Karlsson. Karlsson som var munter och glad och sprätte med fingrarna och sa att olyckor var en världslig sak, som man inte behövde bry sig om. Riktigt mycket längtade Lillebror efter Karlsson. Och på samma gång kände han sig lite orolig. Tänk, om Karlsson aldrig kom tillbaka mer!

— Lugn, bara lugn, sa Lillebror för sig själv precis som Karlsson hade sagt. Karlsson hade ju lovat.

Och Karlsson var en man, som man kunde lita på, det märktes. Det dröjde inte mer än ett par dar, förrän han dök upp. Lillebror låg på magen på golvet i sitt rum och läste, när han hörde det där surret igen, och där kom Karlsson insurrande genom fönstret som en jättestor humla. Han gnolade på en glad liten låt, medan han kretsade runt väggarna. Då och då stannade han in för att titta på tavlorna. Han la huvet på sned och kisade med ögonen.

— Vackra tavlor, sa han. Vådligt vackra tavlor! Fast kanske inte fullt så vackra som mina.

Lillebror hade hoppat upp från golvet och stod där vild av iver. Han var så glad, att Karlsson hade kommit tillbaka.

— Har du många tavlor oppe hos dig, frågade han.

— Flera tusen, sa Karlsson. Målar dom själv på lediga stunder. Fullt med små tuppar och fåglar och annat vackert. Jag är världens bästa tuppmålare, sa Karlsson och landade bredvid Lillebror med en elegant sväng.

— Tänk i alla fall, sa Lillebror. Förresten…kan inte jag få följa med opp och se på ditt hus och dina ångmaskiner och dina tavlor?

— Naturligtvis, sa Karlsson. Självklart! Du är hjärtligt välkommen. En annan dag.

— Snart, bad Lillebror.

— Lugn, bara lugn, sa Karlsson. Jag ska städa lite först, men det ska inte ta lång tid. Världens bästa snabbstädare, gissa vem det är, undrade Karlsson skälmaktigt.

— Det kanske är du, sa Lillebror.

— Kanske, skrek Karlsson, kanske…det behöver du inte tvivla på en minut. Världens bästa snabbstädare, det är Karlsson på Taket, det vet varenda människa.

Och Lillebror trodde gärna att Karlsson var ”världens bästa” ifråga om allting. Säkert var han världens bästa lekkamrat också, det kunde man känna på sig. Krister och Gunilla var nog bra, men inte var de så spännande som Karlsson på Taket. Lillebror beslöt, att han skulle berätta för Krister och Gunilla om Karlsson nästa gång de hade sällskap hem från skolan. Krister brukade alltid prata så mycket om sin hund, som hette Joffa. Lillebror hade länge varit avundsjuk på Krister för den hundens skull.

Men om han kommer dragande med sin gamla Joffa i morron, så ska jag tala om för honom om Karlsson, tänkte Lillebror. ’Vad är Joffa mot Karlsson på Taket’, ska jag säga.

Ändå fanns det ingenting i världen som Lillebror längtade efter så mycket som just det där, att ha en egen hund.

Karlsson avbröt hans funderingar.

— Jag känner mig upplagd för lite skoj, sa han och såg sig nyfiket omkring. Har du ingen mer ångmaskin?

Lillebror skakade på huvudet. Ångmaskinen, ja! Nu hade han ju Karlsson här, nu kunde mamma och pappa få se, att Karlsson fanns. Och Bosse och Bettan också, ifall de var hemma.

— Vill du komma med och hälsa på min mamma och pappa, frågade Lillebror.

— Förtjust, sa Karlsson. Det blir roligt för dom att få träffa mig, vacker och genomklok som jag är!

Karlsson spatserade fram och tillbaka över golvet och såg belåten ut.

— Lagom tjock också, la han till. En man i sina bästa år. Blir roligt för din mamma att få träffa mig.

Just i det ögonblicket kände Lillebror det första svaga oset av nystekta köttbullar från köket, och han visste att det strax skulle vara tid att äta middag. Lillebror beslöt att vänta till efter middagen med att låta Karlsson få hälsa på mamma och pappa. Det är aldrig bra att störa mammor, när de steker köttbullar. Dessutom kunde det ju hända, att mamma eller pappa tänkte börja tala med Karlsson om ångmaskinen och fläckarna på bokhyllan. Och det måste förhindras. Det måste till varje pris förhindras. Vid middagsbordet skulle Lillebror nog på något listigt sätt kunna få sina föräldrar att förstå, hur man uppträder mot världens bästa ångmaskinsskötare. Han behövde bara lite tid på sig. Efter middagen — det skulle bli bra. Då skulle han ta med sig hela familjen in i sitt rum.

— Varsågod, här har ni Karlsson på Taket, skulle han säga. Vad de skulle bli häpna, det skulle verkligen bli roligt att se hur häpna de blev.

Karlsson hade slutat spatsera. Han stod stilla och vädrade som en fågelhund.

— Köttbullar, sa han, små goda små köttbullar tycker jag mycke’ om.

Lillebror blev lite generad. Det fanns egentligen bara en sak man kunde svara på något sådant.

— Vill du stanna och äta middag hos mig, det var vad han egentligen borde säga. Men han vågade inte komma dragande med Karlsson in till middagsbordet utan vidare. Det var en helt annan sak, när Krister eller Gunilla var hos honom. Då kunde han komma i sista stund, om så var, när den övriga familjen redan hade satt sig och säga: — Snälla mamma, Krister och Gunilla kan väl få lite ärter och plättar också?

Men en alldeles okänd liten tjock farbror, som hade förstört en ångmaskin och satt fläckar på bokhyllan — nej, det gick verkligen inte för sig.

Fast nu hade ju denna lilla tjocka farbror just sagt ifrån att han tyckte mycket om små goda köttbullar. Det var Lillebrors sak att se till, att han fick dem, annars kanske Karlsson inte ville vara med Lillebror mer. Å, det var mycket som hängde på mammas köttbullar!

— Vänta här ett slag, sa Lillebror, så ska jag gå ut i köket och hämta nåra.

Karlsson nickade belåtet.

— Bra, sa han. Bra! Men skynda dig! Man blir inte mätt av att bara titta på tavlor — utan tuppar eller nånting!

Lillebror kilade kvickt ut i köket. Där stod mamma vid spisen i rutigt förkläde och i det allra härligaste köttbullsos. Hon skakade den stora stekpannan över gaslågan, och i pannan hoppade fullt fullt med små fina, bruna köttbullar.

— Hej, Lillebror, sa mamma. Nu ska vi snart äta.

— Snälla mamma, kan jag inte få ett par köttbullar på ett tefat och ta med mig in till mig, sa Lillebror med sin mest övertalande röst.

— Älskling, vi ska ju äta om ett par minuter, sa mamma.

— Ja, men ändå, sa Lillebror. Efter middan ska jag förklara varför.

— Ja, ja, sa mamma. Du ska få ett par stycken då! Hon la sex köttbullar på en liten tallrik. Å, de luktade så härligt, och de var små och bruna och fina precis som de skulle vara. Lillebror bar försiktigt tallriken med båda händerna och kvickade sig tillbaka till sitt rum.

— Här, Karlsson, ropade han, när han öppnade dörren.

Men Karlsson var försvunnen. Där stod Lillebror med köttbullarna, och så fanns ingen Karlsson där. Lillebror blev förfärligt besviken, allting blev med en enda gång så ledsamt.

— Han har gett sig iväg, sa han högt för sig själv. Men då…

— Pip, hörde han plötsligt någon som sa. Pip! Lillebror såg sig omkring. Långt nere vid fotändan av hans säng — under filtarna — såg han en tjock liten klump som rörde sig. Det var därifrån pipet kom. Och sekunden efteråt stack Karlsson fram ett rött ansikte mellan lakanen.

— Hihi, sa Karlsson. ’Han har gett sig iväg’, sa du. ’Han har gett sig iväg’ — hihi, det har jag ju inte alls det. Det var bara som jag låssade.

Så fick han syn på köttbullarna. Vips vred han på knappen, som han hade på magen, motorn började surra, och Karlsson kom i glidflykt borta från sängen rakt mot tallriken. Han högg sig en köttbulle i förbifarten, steg hastigt upp mot taket och kretsade runt omkring taklampan, belåtet mumsande på köttbullen.

— Delikat, sa han. Underbart god köttbulle! Man skulle nästan kunna tro, att världens bästa köttbullemakare hade gjort den, men det har han ju bevisligen inte, sa Karlsson. Och så kom han häftigt dykande ner mot tallriken och högg sig en till.

Just då ropade mamma utifrån köket:

— Lillebror, vi ska äta, skynda dig att tvätta händerna och kom!

— Jag måste gå ett slag igen, sa Lillebror och satte ifrån sig tallriken. Men jag kommer snart tillbaka. Lova att du väntar på mig!

— Ja, men vad ska jag göra under tiden, sa Karlsson och landade bredvid Lillebror med en liten förebrående duns. Jag måste ha något roligt under tiden. Har du verkligen inga mer ångmaskiner?

— Nej, sa Lillebror, men du kan få låna min bygglåda.

— Kör till, sa Karlsson.

Lillebror hämtade sin bygglåda ur skåpet, där han hade sina leksaker. Det var verkligen en fin bygglåda med många olika delar, som kunde skruvas ihop och göras saker av.

— Här har du, sa han. Man kan bygga bilar och lyftkranar och allt möjligt…

— Tror du inte att världens bästa byggmakare vet, vad man kan bygga och inte bygga, undrade Karlsson.

Sedan stoppade han raskt in ännu en köttbulle i munnen och kastade sig över bygglådan.

— Nu ska vi se, nu ska vi se, sa han och tömde ut alla bygg-grejorna på golvet.

Lillebror var tvungen att gå, fast han mycket hellre skulle ha velat stanna och se på, när världens bästa byggmakare satte igång på allvar.

Det sista han såg, när han vände sig om i dörren, var Karlsson, som satt på golvet, förnöjt sjungande för sig själv:

— Hurra, vad jag kan bra…hurra, vad jag är klok…och ganska, ganska lagom tjock…mums!

Det sista sjöng han sekunden efter det han hade svalt den fjärde köttbullen.

Mamma och pappa och Bosse och Bettan satt redan omkring matbordet. Lillebror gled ner på sin plats och tog på sig servetten.

— Lova en sak, mamma, och du pappa också, sa han.

— Vad är det vi ska lova, frågade mamma.

— Lova först, sa Lillebror.

Pappa ville inte riktigt gå med på att lova så där utan vidare.

— Vem vet, du kanske vill att jag ska lova dig en hund nu igen, sa han.

— Nej, det är ingen hund, sa Lillebror, fast det kan du gärna få lova, om du vill. Nej, det är nånting annat, och det är inget farligt alls. Lova att ni lovar!

— Nåja, vi lovar då, sa mamma.

— Jaha, nu har ni lovat att inte säga nånting till Karlsson på Taket om ångmaskinen, sa Lillebror belåtet.

— Ha, sa Bettan, hur ska dom kunna säga nånting till Karlsson, när dom aldrig får träffa honom?

— Dom får visst träffa honom, sa Lillebror triumferande. Efter maten. Han är inne i mitt rum nu.

— Nej, nu tror jag, jag satte en köttbulle i halsen, sa Bosse. Är Karlsson inne i ditt rum?

— Tänk för att han är det!

Detta var verkligen ett triumfens ögonblick för Lillebror. Å, om de kunde skynda sig att äta, så skulle de få se…

Mamma smålog.

— Det blir verkligen roligt för oss att få träffa Karlsson, sa hon.

— Ja, det sa Karlsson också, försäkrade Lillebror. Äntligen var de färdiga med fruktsoppan. Äntligen reste sig mamma från bordet. Nu var det stora ögonblicket inne.

— Kom allesammans, sa Lillebror.

— Det behöver du inte be oss, sa Bettan. Jag kan inte bärga mig, innan jag får se den där Karlsson.

Lillebror gick före.

— Kom ihåg vad ni har lovat, sa han, innan han öppnade dörren till sitt rum. Inte ett ord om ångmaskinen!

Så tryckte han ner dörrhandtaget och öppnade.

Karlsson var borta. Han var borta. Det låg ingen liten tjock klump nere under filtarna i Lillebrors säng.

Men mitt på golvet reste sig ur byggklossarnas virr-varr ett torn. Ett mycket högt och mycket smalt torn. Fastän Karlsson naturligtvis kunde bygga både lyftkranar och annat, hade han den här gången nöjt sig med att stapla byggklossar på varann, så att det blev detta mycket höga och mycket smala torn. Upptill pryddes tornet av något, som tydligen skulle föreställa en kupol. Det var en liten rund köttbulle.

3 Karlsson leker tält

Lillebror fick en besvärlig stund. Mamma tyckte inte om att man använde hennes köttbullar till prydnader, och hon trodde visst, att det var Lillebror som hade dekorerat tornet så fint.

— Karlsson på Taket…började Lillebror, men då sa pappa strängt:

— Vi ska inte ha några mer Karlsson-fantasier nu, Lillebror!

Bosse och Bettan bara skrattade.

— Sicken en Karlsson, sa Bosse. Skulle han tvunget behöva sticka iväg just när vi ville hälsa på honom!

Lillebror åt sorgset upp köttbullen och plockade in sina byggklossar. Det var inte lönt att tala mer om Karlsson just nu. Men det var tomt efter honom, väldigt tomt.

— Nu dricker vi kaffe och struntar i Karlsson, sa pappa och klappade tröstande Lillebror på kinden.

De drack alltid kaffet framför brasan i vardagsrummet, det gjorde de nu i kväll också, fast det var varm, ljus vår och lindarna på gatan utanför redan hade fått små gröna löv. Lillebror tyckte inte om kaffe, men han tyckte om att sitta med mamma och pappa och Bosse och Bettan framför brasan.

— Blunda ett slag, mamma, sa Lillebror, när mamma hade ställt kaffebrickan på det lilla bordet bredvid öppna spisen.

— Varför ska jag blunda?

— Jo, för du har sagt, att du inte vill se att jag äter socker, och jag tänker ta mig en bit nu, sa Lillebror.

Han behövde något att trösta sig med, det kände han tydligt. Varför hade Karlsson givit sig iväg? Man fick verkligen inte göra så — försvinna och bara lämna efter sig en liten köttbulle.

Lillebror satt på sin älsklingsplats på spiselhällen så nära brasan han kunde komma. Den här kaffedrickningsstunden efter middan var nästan det trevligaste på hela dagen. Man fick prata med pappa och mamma, och de hörde på, vad man sa, det var inte alltid de hade tid till det annars. Det var roligt att höra på Bosse och Bettan också, hur de retades med varann och allt deras prat om ’plugget’!, ’Plugget’ var tydligen en helt annan och finare sorts skola än småskolan som Lillebror gick i. Lillebror ville gärna berätta om sitt plugg’ också, men det var ingen mer än mamma och pappa som intresserade sig för vad som hände där. Bosse och Bettan bara skrattade åt det, och Lillebror aktade sig noga för allt som kunde få Bosse och Bettan att skratta på det där retsamma viset. Det var förresten inte lönt, att de försökte retas med honom, han var en mästare i att retas tillbaka — det måste man kunna, när man hade en bror som Bosse och en syster som Bettan.

— Nå, Lillebror, kunde du läxan idag, undrade mamma.

Det var inte prat av det slaget som Lillebror tyckte om. Men eftersom mamma inte hade sagt nånting om sockerbiten nyss, så fick han väl stå ut med att hon frågade så där.

— Ja då, jag kunde visst läxan, sa han buttert.

Han tänkte hela tiden på Karlsson. Hur kunde någon människa begära, att han skulle komma ihåg något om läxan, så länge han inte visste, var Karlsson hade blivit av!

— Vad hade ni i läxa då, frågade pappa. Lillebror blev irriterad. Skulle de hålla på så där hela tiden? Det var väl inte därför man satt framför brasan och hade det skönt — för att folk skulle prata om läxor.

— Vi hade alfabetet, sa Lillebror hastigt. Hela långa alfabetet, och jag kan det — först kommer A och sen kommer alla dom andra bokstäverna!

Han tog en sockerbit till och tänkte på Karlsson igen. De fick prata och surra omkring honom bäst de ville, Lillebror tänkte på Karlsson och undrade, om han skulle få se honom mer.

Det var Bettan, som väckte honom ur hans drömmerier.

— Lillebror, hör du inte? Vill du tjäna 25 öre? Långsamt fattade Lillebror, vad det var hon sa. Han hade inget emot att tjäna 25 öre, men det berodde ju på vad det var Bettan ville att han skulle göra.

— 25 öre, det är for lite, sa han tvärsäkert. Det är så dyrt nu för tiden allting. Hur mycket tror du att en femtiöresglass kostar till exempel?

— Ja, vad ska jag hugga till med, sa Bettan och såg finurlig ut. 50 öre kanske?

— Ja, det är just det den gör, ser du, sa Lillebror. Och då förstår du väl, att 25 öre är för lite.

— Du vet ju inte, vad det är frågan om än, sa Bettan. Det är inget du ska göra — det är bara nånting som du ska låta bli att göra.

— Vad då ska jag låta bli?

— Du ska låta bli att visa dig här i vardagsrummet i kväll.

— Pelle kommer, förstår du, sa Bosse. Bettans nya kille!

Lillebror nickade. Jaså, det var så de hade räknat ut det. Mamma och pappa skulle gå på bio, och Bosse skulle på en fotbollsmatch och Bettan skulle sitta i vardagsrummet och kuttra och Lillebror skulle vara förvisad till sitt rum — mot en futtig ersättning av 25 öre. En sån familj man hade egentligen!

— Hurdana öron har han, frågade Lillebror. Står dom ut lika mycke’ som på din gamla kille?

Det var sättet att reta Bettan.

— Där hör du, mamma, sa hon. Förstår du nu, varför jag vill ha Lillebror ur vägen? Han skrämmer bort varenda en som kommer hem till mig.

— Å, det gör han väl inte, sa mamma lamt, hon tyckte inte om, när hennes barn kivades.

— Det gör han visst det, försäkrade Bettan. Skrämde han inte bort Klas kanske? Honom ställde han sig att glo på en lång stund och sen sa han: ’Såna där öron gillar nog inte Bettan’. Det förstår ni väl, att Klas inte kom tillbaka nån mer gång sedan.

— Lugn, bara lugn, sa Lillebror med precis samma tonfall som Karlsson. Lugn, bara lugn! Jag ska sitta inne hos mig, och jag ska göra det gratis. Jag tar inte betalt för att folk ska slippa se mig.

— Skönt, sa Bettan. Tumma på det då! Tumma på att du inte visar dig på hela kvällen!

— Tummis, sa Lillebror. Jag är inte så tokig i alla dina pellar, må du tro. Jag skulle kunna betala 25 öre för att slippa se dom!

En stund senare satt Lillebror mycket riktigt inne i sitt rum — alldeles gratis. Mamma och pappa hade gått på bio, Bosse var försvunnen, och inne från vardagsrummet kunde Lillebror, om han öppnade dörren, höra ett svagt litet mummel. Det var Bettan som satt där inne och mumlade med sin Pelle. Lillebror öppnade dörren ett par gånger och försökte höra vad de sa, men det gick inte. Då ställde han sig vid fönstret och tittade ut i skymningen. Han kikade ner på gatan för att se, om Krister och Gunilla var ute. Men där fanns bara ett par stora pojkar som slogs. Det var rätt intressant, han hade roligt så länge slagsmålet varade, men tyvärr slutade pojkarna ganska snart att slåss och sedan var allting lika långtråkigt igen.

Då hörde han ett himmelskt ljud. Han hörde surret av en motor, och sekunden efteråt kom Karlsson seglande in genom fönstret.

— Hejsan hoppsan, Lillebror, sa han obesvärat.

— Hejsan hoppsan, Karlsson, sa Lillebror. Vart tog du vägen.

— Hur så? Vad menar du, frågade Karlsson.

— Ja, du försvann ju, sa Lillebror. När du skulle hälsa på mamma och pappa. Varför stack du iväg?

Karlsson satte händerna i sidorna och såg riktigt förargad ut.

— Nej, nu har jag väl aldrig hört på maken, sa han. Skulle man inte få se om sitt hus kanske? En husägare måste väl se om sitt hus, hur skulle det annars gå? Kan jag hjälpa, att din mamma och pappa kommer och vill göra mig sin uppvaktning just när jag är och ser om mitt hus?

Han tittade sig omkring i rummet.

— Apropå hus, sa han, var är mitt torn? Vem har förstört mitt fina torn och var är min köttbulle?

Lillebror började stamma.

— Jag trodde inte, att du skulle komma tillbaka, sa han ängsligt.

— Nej, det är klart, sa Karlsson. Världens bästa byggmakare bygger ett torn, och vad händer? Sätter någon opp ett litet staket omkring det och vakar över att tornet får stå kvar i alla dagar? Nej då, långtifrån! River ner och förstör, det gör dom, och äter opp andras köttbullar!

Karlsson gick bort och satte sig på en pall och tjurade.

— Å, det är väl en världslig sak, sa Lillebror och sprätte med handen så där som Karlsson. Det är väl ingenting att bry sig om.

— Säger du ja, sa Karlsson harmset. Det går så lätt att riva ner allting, och sen säger man bara, att det är en världslig sak, och så är det inget mer med det. Men jag som har byggt tornet med dom här stackars små händerna!

Han stack sina knubbiga händer mitt under näsan på Lillebror. Sedan satte han sig på pallen igen och såg tjurigare ut än någonsin.

— Jag är inte me’, sa han. Jag är inte me’, om det ska vara på det här sättet.

Lillebror blev alldeles förtvivlad. Han stod där och visste inte, vad han skulle göra. Det var tyst en lång stund. Till sist sa Karlsson:

— Om jag fick nån liten present, kanske jag blev glad igen. Det är inte säkert, men kanske jag blev glad, om jag fick nån liten present.

Lillebror sprang fram till bordet och började ivrigt rota i bordslådan, för där hade han en hel del fina saker. Där låg hans frimärken och hans stenkulor och hans färgkritor och hans tennsoldater. Och där låg en liten ficklampa som han tyckte mycket om.

— Skulle du vilja ha den här, sa han och höll fram ficklampan, så att Karlsson kunde se den.

Karlsson högg den blixtsnabbt.

— Just nånting sånt här skulle det vara, om jag skulle kunna bli glad igen, sa han. Den är inte så fin som mitt torn, men om jag får den, ska jag försöka att bli lite glad i alla fall.

— Du får den, sa Lillebror.

— Den går väl att tända, sa Karlsson misstänksamt och tryckte på tändningsknappen. Jo då, ficklampan lyste, och Karlssons ögon började också lysa.

— Tänk, när jag går där oppe på taket om höstkvällarna, och det är så mörkt, då kan jag lysa med den här och hitta hem till mitt lilla hus och inte gå vilse bland skorstenarna, sa han och klappade ficklampan.

Lillebror kände sig mycket belåten, när han hörde Karlsson säga så där. Han önskade bara, att han någon gång kunde få följa med Karlsson på en av hans takpromenader och se honom lysa med ficklampan i mörkret.

— Hejsan hoppsan, Lillebror, nu är jag glad igen, sa Karlsson. Ta hit din mamma och pappa, så ska dom få hälsa på mig.

— Dom har gått på bio, sa Lillebror.

— Gått på bio! När dom kunde få träffa mig, sa Karlsson häpen.

— Ja, det är bara Bettan hemma…och så hennes nya kille. Dom sitter i vardagsrummet, och jag får inte gå dit.

— Vad är det jag hör, skrek Karlsson. Får du inte gå vart du vill ? Det tänker jag inte finna oss i en enda minut. Bara kom här…

— Ja, men jag har lovat, sa Lillebror.

— Och jag lovar, att om nånting är orättvist, vips slår Karlsson ner på det som en hök, sa Karlsson.

Han gick fram och klappade Lillebror på axeln.

— Vad är det precis som du har lovat?

— Jag har lovat att inte visa mig i vardagsrummet på hela kvällen.

— Nå, då ska du inte visa dig heller, sa Karlsson. Men nog vill du väl gärna se Bettans nya kille?

— Ja, ser du, det vill jag egentligen, sa Lillebror ivrigt. Hon hade en förut som örona stod ut så oförsvarligt på. Jag skulle vilja se, hurdana öron han har, den här nya.

— Ja, det vill jag minsann också, sa Karlsson. Vänta lite, så ska jag nog filura ut nånting. Världens bästa filurare — det är Karlsson på Taket.

Han såg sig omkring i rummet.

— Där har vi det, sa han och nickade. En filt…det är just vad vi behöver. Jag visste väl, att jag skulle filura ut nånting.

— Vad är det du har filurat ut, frågade Lillebror.

— Du har lovat att inte visa dig i vardagsrummet på hela kvällen, var det inte så? Men om du går under en filt, så visar du dig inte.

— Nä…men…. började Lillebror.

— Om du går under en filt, så visar du dig inte, inga ’nämen’, sa Karlsson bestämt. Och om jag går under en filt, så visar jag mig inte heller, och det blir värst för Bettan det. När hon är så där dum, så får hon inte se mig, stackars, stackars lilla Bettan!

Han slet upp filten från Lillebrors säng och kastade den över sitt huvud.

— Kom in, kom in, skrek han. Kom in i mitt tält! Lillebror kröp under filten, och Karlsson stod där inne och fnissade belåtet.

— Bettan har väl inte sagt nånting om att hon inte vill se ett tält i vardagsrummet? Varenda människa blir ju glad att få se ett tält. Särskilt ett tält som det lyser i, sa Karlsson och tände ficklampan.

Lillebror var inte säker på att Bettan skulle bli så glad åt tältet, men själv tyckte han, att det var spännande och mystiskt att vara med Karlsson under filten och lysa med ficklampan. Lillebror tyckte, att de lika gärna kunde stanna där de var och leka tält och strunta i Bettan, men det gick inte Karlsson med på.

— Jag tål ingen orättvisa, sa han. Jag ska in i vardagsrummet, kosta vad det vill!

Och så började tältet vandra mot dörren. Lillebror hade bara att följa med. En liten knubbig hand stack ut och grep om dörrhandtaget och öppnade mycket tyst och försiktigt. Tältet kom ut i hallen, som bara genom ett tjockt draperi var skilt från vardagsrummet.

— Lugn, bara lugn, viskade Karlsson. Och alldeles ljudlöst skred tältet över hallgolvet och stannade bakom draperiet. Mumlet hördes lite tydligare nu, men ändå inte så tydligt, att man kunde urskilja några ord. Lampan i vardagsrummet var släckt, Bettan och hennes Pelle var tydligen nöjda med det svaga skymningsljuset utifrån.

— Det är bra, viskade Karlsson, då syns min ficklampa så mycket bättre.

Just nu hade han i alla fall ficklampan släckt.

— För vi ska komma som en glad och kär överraskning, viskade Karlsson och myste under filten.

Sakta, sakta skred tältet fram bakom draperiet. Bettan och Pelle satt i lilla soffan borta vid motsatta väggen, sakta, sakta styrde tältet ditåt.

— Jag gillar dig, Bettan, hörde Lillebror en skrovlig pojkröst som sa — så fjollig han var, den där Pelle!

— Gör du, sa Bettan, och så blev det tyst igen.

Som en mörk massa rörde sig tältet över golvet, långsamt och obevekligt styrde det mot soffan, närmare och närmare kom det, nu var det bara ett par steg kvar, men de två som satt där varken hörde eller såg.

— Gillar du mig, Bettan, sa Bettans Pelle mycket blygt.

Han hann inte få något svar. För just i det ögonblicket skar ljuset av en ficklampa genom rummets gråa skuggor och träffade honom rakt i ansiktet. Han rusade upp, Bettan skrek till, och det hördes en hel del fnissande och tramp av fötter, som hastigt sprang mot hallen.

Man kan inte se något, när man just har blivit bländad av en ficklampa. Men höra kan man. Och Bettan och hennes Pelle hörde skrattet, ett vilt, förtjust skratt som kom bubblande borta från draperiet.

— Det är min otäcka lilla bror, sa Bettan. Men nu ska han få…

Lillebror fnissade så mycket han orkade.

— Det är klart hon gillar dig, skrek han. Varför skulle hon inte göra det? Bettan gillar alla killar, så det så!

Sedan hördes det bara ett brakande och ännu litet mera fniss.

— Lugn, bara lugn, viskade Karlsson, när tältet dråsade omkull under sin vilda flykt mot dörren.

Lillebror var så lugn han kunde, fastän skrattet fortfarande bubblade i honom och fastän Karlsson hade ramlat rakt på honom och han inte riktigt visste, vilka ben som var hans egna och vilka som var Karlssons och fastän han förstod, att Bettan skulle vara över dem vilket ögonblick som helst.

De kravlade sig på fötter så fort det bara gick och rusade mot Lillebrors rum i full panik, ty Bettan var nära.

— Lugn, bara lugn, viskade Karlsson ,och hans små trinda ben gick som trumpinnar under filten. Världens bästa snabblöpare, det är Karlsson på Taket! viskade han, men han lät ganska andfådd.

Lillebror sprang rätt bra han också. Och det var minsann bråttom. I absolut sista sekunden räddade de sig inom dörren till Lillebrors rum. Karlsson vred hastigt om nyckeln och stod där och fnissade tyst och belåtet, medan Bettan bänkade på dörren.

— Vänta du, Lillebror, tills jag får tag i dig, skrek Bettan argt.

— Men jag har i alla fall inte visat mig, skrek Lillebror. Och sedan fnissades det bakom dörren igen.

Det var två som fnissade — det kunde Bettan nog ha hört, om hon inte hade varit så arg.

4 Karlsson slår vad

Lillebror kom hem från skolan en dag, han såg förgrymmad ut och hade en stor bula i pannan. Mamma var i köket, och hon blev precis så uppskakad över bulan, som Lillebror hade hoppats, att hon skulle bli.

— Älskade Lillebror, vad är det som har hänt, sa hon och slog armarna om honom.

— Krister har kastat sten på mig, sa Lillebror argt.

— Nej, vet nån vad, sa mamma, en sån elak pojke! Varför kom du inte in och sa till mig?

Lillebror ryckte på axlarna.

— Vad skulle det vara bra för ? Du kan ju inte kasta sten. Du skulle inte kunna pricka rätt på en lagårdsvägg ens en gång.

— Å, din lilla dumbom, sa mamma. Inte tror du väl, att jag tänkte kasta sten på Krister heller!

— Vad skulle du annars kasta, undrade Lillebror. Det finns inget annat, åtminstone inget som är lika bra.

Mamma suckade. Det var tydligt, att det inte bara var Krister, som klippte till, när det behövdes. Hennes egen älskling var inte ett dugg bättre. Men hur var det möjligt att en liten gosse, som hade så snälla blå ögon, kunde vara en sån slagskämpe?

— Tänk, om ni kunde vänja er av med att slåss, sa mamma. Man kan väl prata om saker och ting i stället? Vet du, Lillebror, det finns faktiskt ingenting, som man inte kan klara ut, om man pratar igenom saken ordentligt.

— Det finns det väl visst det, sa Lillebror. Till exempel i går. Jag slogs med Krister då också…

— Fullkomligt i onödan, sa mamma. Ni kunde lika bra ha klarat ut vem som hade rätt genom ett vettigt resonemang.

Lillebror satte sig vid köksbordet och lutade sitt sårade huvud i händerna.

— Trodde du, ja, sa han och blängde på sin mamma. Så här sa Krister till mig: ’Jag kan klå dig’, sa han, och då sa jag: ’Du kan så lagom heller’. Hur skulle vi ha klarat ut det genom ett vettigt resonemang, kan du säga mig det?

Det kunde inte mamma, och hon slutade tvärt med sin fredspredikan. Hennes slagskämpe till son såg ganska dyster ut, och hon skyndade sig att sätta fram varm choklad och färska bullar åt honom. Det var något som Lillebror tyckte om. Han hade känt den ljuvliga doften av nybakat vetebröd redan när han kom i trappan, och mammas härliga kanelbullar gjorde livet åtminstone något lättare att leva.

Lillebror bet tankfullt i en bulle, och medan han åt satte mamma ett plåster på såret i pannan. Sedan kysste hon honom lätt på plåstret och frågade:

— Vad blev ni osams om i dag då, Krister och du?

— Krister och Gunilla säger, att Karlsson på Taket är en inbillning. Dom säger, att han bara är ett påhitt, sa Lillebror.

— Är han inte det då, undrade mamma lite försiktigt. Lillebror stirrade förtrytsamt på henne över chokladkoppen.

— Kan inte du åtminstone tro, vad jag säger, sa han. Jag har frågat Karlsson, om han är ett påhitt…

— Vad sa Karlsson då, frågade mamma.

— Han sa, att om han hade varit ett påhitt, så hade han varit världens bästa påhitt. Men nu är han händelsevis inte det, sa Lillebror och tog en ny bulle.

— Karlsson tror, att det är Krister och Gunilla som är påhitt. Ovanligt fåniga påhitt, säger han, och det tycker jag också.

Mamma svarade inte. Hon insåg att det var lönlöst att komma någon vart med Lillebrors fantasier, och därför sa hon bara:

— Jag tycker du skulle leka lite mer med Gunilla och Krister och inte tänka så mycket på Karlsson.

— Karlsson kastar i alla fall inga bullerstenar på mig, sa Lillebror och kände på bulan i pannan. Så kom han att tänka på något, och han log soligt mot mamma.

— I dag ska jag förresten få se var Karlsson bor, sa han, det hade jag ju nästan glömt.

Han ångrade sig så fort han hade sagt det. Hur kunde han vara så dum att tala om det för mamma?

Men för mamma lät det inte mer farligt och oroväckande än något annat, som han berättade om Karlsson, och hon sa tanklöst:

— Jaså, ja, det var väl roligt för dig.

Fullt så lugn skulle hon nog inte ha varit, om hon riktigt hade satt sig in i vad det var Lillebror sa. Och tänkt efter var den där Karlsson bodde!

Lillebror steg upp från bordet, mätt och belåten och plötsligt mycket nöjd med sin värld. Bulan i pannan gjorde inte ont längre, han hade fortfarande den härliga kanelbullesmaken kvar i mun, solen sken in genom köksfönstret och mamma såg så rar ut med sina runda armar och sitt rutiga förkläde. Han gav henne en hård, kort kläm och sa:

— Jag tycker om dig, mamma.

— Vad jag är glad för det, sa mamma.

— Ja…jag tycker om dig för allt det där raret som du har.

Sedan gick han in till sig och satte sig att vänta på Karlsson. Han skulle få följa med honom upp på taket — vad gjorde det då, om Krister sa, att Karlsson bara var ett påhitt!

Lillebror fick vänta länge.

— Jag kommer ungefär klockan tre eller fyra eller fem men inte en minut före klockan sex, hade Karlsson sagt.

Lillebror förstod ändå inte riktigt, när Karlsson tänkte komma, och han frågade en gång till.

— Inte senare än sju i varje fall, sa Karlsson. Men knappast före åtta. Och du, pass på ungefär klockan nio ungefär, för då smäller det!

Lillebror fick vänta en hel evighet, och till sist trodde han nästan, att Karlsson hade gått och blivit ett påhitt och ingenting annat. Men så hörde han plötsligt det vanliga surret, och in kom Karlsson, pigg och nyter.

— Å, vad jag har väntat, sa Lillebror. När var det du sa, att du skulle komma?

— Ungefär, sa Karlsson. Jag sa, att jag skulle komma ungefär, och det gör jag ju också.

Han gick fram till Lillebrors akvarium, stoppade hela ansiktet ner i vattnet och drack i djupa klunkar.

— O, akta mina fiskar, sa Lillebror ängsligt. Han blev rädd, att Karlsson skulle dricka upp några av hans små guppifiskar, som så muntert simmade omkring i akvariet.

— När man har feber, måste man dricka stup i ett, sa Karlsson. Om det slinker med en och annan liten fisk, det är en världslig sak.

— Har du feber, frågade Lillebror.

— Om! Känn, sa Karlsson och la Lillebrors hand på sin panna.

Men Lillebror kunde inte tycka, att Karlsson kändes särskilt varm.

— Hur mycket feber har du, frågade han.

— Tja, en tretti fyrti grader, sa Karlsson. Minst! Lillebror hade nyss haft mässling och visste vad det ville säga att ha feber. Han skakade på huvet.

— Jag tror inte, att du är sjuk, sa han.

— Å, vad du är skamlig, sa Karlsson och stampade med foten. Ska jag aldrig få vara sjuk som andra människor?

— Vill du vara sjuk, sa Lillebror häpen.

— Det vill väl alla människor, sa Karlsson. Jag vill ligga i min säng och ha mycke’ mycke’ feber, och du ska fråga, hur jag mår, och jag ska säga, att jag är världens sjukaste, och du ska fråga, om det är nånting jag vill ha, och jag ska säga, att jag är så sjuk så sjuk, så jag vill absolut ingenting ha …mer än bara en massa tårta och rätt många kakor och fullt med choklad och en hel hoper karameller.

Karlsson tittade förväntansfullt på Lillebror, som stod där ganska handfallen och inte visste, var han så plötsligt skulle kunna få tag i allt det där Karlsson ville ha.

— Jag vill att du ska vara som en mor för mig, fortsatte Karlsson, och du ska säga, att jag måste ta nån otäck medicin …men då ska jag också få fem öre. Och så ska du svepa en varm yllehalsduk om halsen på mig, men då säger jag, att den killar…om jag inte får fem öre till.

Lillebror ville gärna vara som en mor för Karlsson. Och det betydde, att han måste tömma spargrisen. Den stod på bokhyllan, tung och präktig. Lillebror hämtade en kniv i köket och satte igång att pilla ut femöringar. Karlsson hjälpte till med allra största iver och jublade för varenda slant, som kom trillande. Där fanns en del tioöringar och tjugofemöringar också, men Karlsson tyckte bäst om femöringarna.

Sedan sprang Lillebror ner i fruktaffären och köpte karameller och choklad för nästan alltsammans. När han langade fram sitt kapital, tänkte han ett ögonblick på att han hade sparat alla de här pengarna för att köpa sig en hund. Han suckade lite vid tanken. Men han begrep, att den som skulle vara som en mor för Karlsson inte kunde ha råd att hålla sig med hund.

Lillebror gick en lov genom vardagsrummet på återvägen — med alla godsakerna väl gömda i byxfickorna. De satt där allihop, mamma och pappa och Bosse och Bettan, och drack kaffe efter middan. Men i dag hade Lillebror inte tid att vara med. Ett ögonblick funderade han på att be dem komma in och hälsa på Karlsson, men vid närmare eftertanke beslöt han låta bli. Då skulle de bara hindra honom att följa med Karlsson upp på taket. Det var nog bäst att de fick hälsa på honom en annan dag.

Lillebror tog ett par mandelmusslor från kaffebrickan — för Karlsson hade ju sagt, att han ville ha kakor också — och så kilade han tillbaka in till sig.

— Hur länge ska man sitta här och vänta, sjuk och eländig som man är, frågade Karlsson förebrående. Febern stiger flera grader i minuten, och nu kan man koka ägg på mig.

— Jag skyndade mig det värsta jag kunde, sa Lillebror. Och jag köpte så mycket…

— Men du har väl pengar kvar, så jag kan få fem öre, när halsduken killar, sa Karlsson ängsligt.

Lillebror lugnade honom. Han hade spart ett par femöringar.

Karlssons ögon lyste, och han hoppade jämfota av förtjusning.

— Å, jag är världens sjukaste, sa han. Vi måste skynda oss att få mig i säng.

Först nu började lillebror fundera över, hur han skulle komma upp på taket, han som inte kunde flyga.

— Lugn, bara lugn, sa Karlsson. Jag tar dig på ryggen, och, hejsan hoppsan, flyger vi opp till mig! Se bara till att du inte får fingrarna i propellern.

— Men tror du verkligen att du orkar mig, frågade Lillebror.

— Det blir det vi får se, sa Karlsson. Det ska bli ganska intressant att se, om jag orkar mer än halvvägs, sjuk och eländig som jag är. Men det finns alltid den utvägen att jag kan tippa av dig, om jag känner att det inte går.

Lillebror tyckte inte att det var någon bra utväg att bli avtippad halvvägs upp till taket, och han såg lite betänksam ut.

— Men det ska säkert gå bra, sa Karlsson. Bara jag inte får motorstopp.

— Tänk, om du får det, då ramlar vi ju ner, sa Lillebror.

— Plask, visst gör vi det, sa Karlsson glatt. Men det är en världslig sak, sa han och sprätte med handen.

Lillebror bestämde sig för att tycka att det var en världslig sak han också. Han skrev en liten lapp åt mamma och pappa och la på bordet.

Det bästa skulle vara, om han kunde hinna tillbaka, innan de fick se lappen. Men om de händelsevis saknade honom, var det nödvändigt att de fick veta, var han var. Annars skulle det kanske bli samma väsen som en gång, när de var hos mormor, och Lillebror tog sig för att åka tåg på egen hand. Mamma hade gråtit efteråt och sagt:

— Men, Lillebror, om du nu ville åka tåg, varför sa du inte till mig?

— För att jag ville åka tåg, sa Lillebror.

Det var likadant nu. Han ville följa med Karlsson upp på taket, och därför var det bäst att inte fråga någon. Om de upptäckte, att han var borta, kunde han alltid försvara sig med att han i alla fall hade skrivit den där lappen.

Nu var Karlsson startklar. Han vred på knappen, som han hade på magen, och motorn började surra.

— Hoppa opp, skrek han. Nu far vi!

Och for gjorde de. Ut genom fönstret och upp i luften. Karlsson gjorde en liten extra sväng över de närmaste hustaken för att se, att motorn gick ordentligt. Och den puttrade så jämnt och fint, och Lillebror var inte ett dugg rädd utan tyckte bara det var roligt.

Till sist landade Karlsson på deras eget tak.

— Nu ska vi se, om du kan hitta mitt hus, sa Karlsson. Jag talar inte om att det ligger bakom skorstenen, det får du ta reda på själv.

Lillebror hade aldrig förr varit uppe på något tak. Men ibland hade han sett gubbar som hölls och skottade ner snö och gick omkring på taken med ett rep om livet. Lillebror hade alltid tyckt, att de var lyckliga som fick göra det. Men nu var han själv precis lika lycklig — fast han hade inget rep om livet förstås, och det kittlade så konstigt i magen, när han balanserade fram till skorstenen. Där bakom låg mycket riktigt Karlssons lilla hus. O, det var så sött och hade gröna fönsterluckor och en trevlig trappa, som man kunde sitta på, om man ville. Men just nu ville Lillebror bara så fort som möjligt komma in i huset och se alla ångmaskinerna och tupptavlorna och allt annat som Karlsson hade.

Det satt en skylt på dörren för att man skulle veta, vem som bodde där.

stod det på skylten.

Och Karlsson slog upp dörren på vid gavel och skrek:

— Välkommen, kära Karlsson…och du Lillebror också!

Sedan rusade han före Lillebror in.

— Jag måste i säng, för jag är världens sjukaste, skrek han och plöjde på huvet ner i en rödmålad pinnsoffa, som stod längs ena väggen.

Lillebror följde efter honom in. Han var så nyfiken att han kunde spricka. Det var väldigt trevligt hos Karlsson, det såg Lillebror genast. Utom pinnsoffan fanns där en hyvelbänk, som Karlsson tydligen hade till bord också, och så fanns där ett skåp och ett par stolar och en öppen spis med ett järngaller i. Det var nog där Karlsson lagade sin mat. Men några ångmaskiner syntes inte till. Lillebror tittade sig länge omkring men kunde inte upptäcka en enda, och till sist frågade han:

— Var har du dina ångmaskiner?

— Hrrhm, sa Karlsson. Mina ångmaskiner…dom har exploderat allihop. Fel på säkerhetsventilerna, ingenting annat! Men det är ju en världslig sak och inget som man behöver sörja över.

Lillebror tittade sig omkring en gång till.

— Men dina tupptavlor då, har dom också exploderat, sa han och var riktigt spydig mot Karlsson.

— Det har dom ju inte, sa Karlsson. Vad är det där då, sa han och pekade på en pappskiva, som var uppspikad på väggen bredvid skåpet. Längst nere i ena hörnet på skivan var det mycket riktigt en tupp, en liten, liten röd tupp. För övrigt var pappskivan tom.

— ’En mycket ensam tupp’ heter den där tavlan, sa Karlsson.

Lillebror tittade på den lilla tuppen. Karlssons tusen tupptavlor — var det när allt kom omkring bara den här lilla tuppkraken?

— Mycket ensam tupp, målad av världens bästa tuppmålare, sa Karlsson med darrande röst. Å, vad den tavlan är vacker och sorglig! Men nu får jag inte börja gråta, för då stiger febern.

Han kastade sig baklänges mot kuddarna och höll sig för panna.

— Du ska vara som en mor för mig, sätt igång, sa han.

Lillebror visste inte riktigt, hur han skulle börja.

— Har du nån medicin, sa han tveksamt.

— Ja, men ingen som jag vill ta, sa Karlsson. Har du nån femöring?

Lillebror halade fram en femöring ur byxfickan.

64

— Ge mig den först, sa Karlsson. Lillebror gav honom femöringen. Karlsson höll den hårt i handen och såg mycket knipslug och belåten ut.

— Jag vet vad för en medicin jag kan ta, sa han.

— Vad då för en, undrade Lillebror.

— Karlsson på Takets kuckelimuck-medicin. Det ska vara hälften karameller och hälften choklad och så rör du ihop alltsammans ordentligt med lite kaksmulor. Gör det, så kan jag ta en dosis nu mesamma, sa Karlsson. Det hjälper mot feber.

— Det tror jag inte, sa Lillebror.

— Ska vi slå vad, sa Karlsson. Jag håller en chokladkaka på att jag har rätt.

Lillebror tänkte, att det här var kanske vad mamma menade, när hon sa att man kunde avgöra, vem som hade rätt, genom ett vettigt resonemang.

— Ska vi slå vad, sa Karlsson om igen.

— Kör till, sa Lillebror.

Han tog fram en av de två chokladkakorna, som han hade köpt, och la på hyvelbänken, så att man skulle kunna se, vad vadet gällde. Sedan rörde han ihop en medicin efter Karlssons recept. Han tog syrliga karameller och geléhallon och kola och blandade dem i en kopp med lika många chokladbitar, och så bröt han sönder mandelmusslorna i små bitar och strödde över. En sådan medicin hade Lillebror aldrig sett i hela sitt liv, men den såg god ut, och han önskade nästan, att han själv hade haft lite feber att pröva den på.

Men Karlsson satt i sängen och gapade som en fågelunge, och Lillebror skyndade sig att få fram en sked.

— Häll i mig en stor dosis, sa Karlsson. Och det gjorde Lillebror.

Sedan satt de båda två stilla och väntade på att Karlssons feber skulle sjunka.

Efter en halv minut sa Karlsson:

— Du hade rätt. Det hjälpte inte mot feber. Ge mig chokladkakan!

— Ska du ha chokladkakan, sa Lillebror häpen. Det var ju jag som vann.

— Om du vann, så är det väl inte för mycket att jag får chokladkakan, sa Karlsson. Nån rättvisa får det vara här i världen. Förresten är du en ruskig liten pojke, som sitter där och vill ha choklad bara för att jag har feber.

Motvilligt räckte Lillebror chokladkakan till Karlsson. Karlsson högg genast tänderna i den och sa, medan han tuggade:

— Inga sura miner, om jag får be. Nästa gång är det jag som vinner och du som får chokladkakan.

Han tuggade ivrigt vidare, och när han hade ätit upp varenda bit av kakan, la han sig ner på kuddarna och suckade tungt.

— Stackars alla sjuka, sa han. Stackars mig! Det är klart man kunde försöka med en dubbeldosis av kuckelimuck-medicinen, men jag tror inte en minut att det hjälper.

— Jo, en dubbeldosis tror jag hjälper, sa Lillebror hastigt. Ska vi slå vad?

Lillebror kunde minsann vara slug han också. Han trodde inte alls, att Karlssons feber skulle botas ens av en tredubbel dos kuckelimuck-medicin, men han ville så gärna förlora ett vad. För han hade en enda chokladkaka kvar, och den skulle han ju få, om Karlsson vann vadet.

— Gärna för mig kan vi slå vad, sa Karlsson. Rör till en dubbel-dosis! När det gäller feber får man inte lämna nånting oförsökt. Det enda vi kan göra är att pröva och se.

Lillebror rörde till en dubbeldosis av medicinen och trattade i Karlsson, som villigt gapade och tog emot.

Sedan satt de stilla och väntade. Efter en halv minut hoppade Karlsson glädjestrålande ur sängen.

— Det har skett ett under, skrek han. Jag är feberfri. Du har vunnit igen. Ta hit chokladkakan!

Lillebror suckade och lämnade ifrån sig den sista chokladkakan. Karlsson tittade ogillande på honom.

— Såna där tjurbockar som du skulle aldrig slå vad, sa han. Det ska vara såna som jag, som går omkring som små solsken antingen vi vinner eller förlorar.

Det var tyst en stund, frånsett det smack som uppstod, när Karlsson tuggade i sig chokladkakan. Sedan sa han:

— Men eftersom du nu är en sån glupsk liten pojke, så är det väl bäst att vi delar resten broderligt — har du några karameller kvar?

Lillebror kände efter i byxfickan.

— Tre, sa han och plockade fram två kola och ett geléhallon.

— Tre, sa Karlsson, det går inte att dela, det vet minsta barn.

Han tog geléhallonet ur Lillebrors framsträckta hand och slök det hastigt.

— Men nu går det, sa han.

Sedan tittade han på de två kolorna med hungriga ögon. Den ena var en aning större än den andra.

— Snäll och beskedlig som jag är, så låter jag dig välja först, sa Karlsson. Men du vet väl, att den som får välja först, ska ta den minsta, fortsatte han och såg strängt på Lillebror.

Lillebror funderade ett slag.

— Jag vill att du ska få välja först, sa han mycket påhittigt.

— Nåja, eftersom du är så envis, sa Karlsson och högg den största kolan, som han raskt stoppade i mun.

Lillebror tittade på den lilla kolan, som låg kvar i hans hand.

— Nej, vet du vad, jag tyckte du sa, att den som fick välja först, skulle ta den minsta …

— Hör på här, du lilla snaskgris, sa Karlsson. Om du hade fått välja först, vilken skulle du ha tagit då?

— Jag skulle ha tagit den minsta, det skulle jag verkligen, sa Lillebror allvarsamt.

— Vad bråkar du för då, sa Karlsson. Det är ju den du har fått också.

Lillebror undrade om igen, ifall det var sånt här som mamma menade med ’ett vettigt resonemang’.

Men Lillebror var aldrig på misshumör länge. Hur som helst så var det roligt, att Karlsson inte hade någon feber mer. Det tyckte Karlsson också.

— Jag ska skriva till alla doktorerna och berätta vad som hjälper mot feber. ’Pröva Karlsson på Takets kuckelimuck-medicin’, ska jag skriva. Världens bästa medicin mot feber!

Lillebror hade ännu inte ätit upp sin kola. Den såg så seg och god och härlig ut, så han ville titta på den lite först. När man väl började äta den, var den ju så snart förbi.

Karlsson tittade också på Lillebrors kola. En lång stund tittade han på Lillebrors kola, så la han huvet på sned och sa:

— Ska vi slå vad, att jag kan trolla bort din kola utan att du ser det?

— Det kan du ju inte, sa Lillebror. Inte om jag står här och håller den i handen och tittar på den hela tiden.

— Ska vi slå vad, sa Karlsson.

— Nej, sa Lillebror. Jag vet, att jag vinner, och då ska du bara ha kolan …

Lillebror kände på sig, att det där var fel sätt att slå vad, för så gick det aldrig till, när han slog vad med Bosse eller Bettan.

— Men vi kan slå vad på det vanliga, riktiga sättet, så att den som vinner får kolan, sa Lillebror.

— Som du vill, du glupska lilla pojke, sa Karlsson. Vi slår vad om att jag kan trolla bort kolan utan att du ser det.

— Kör till, sa Lillebror.

— Hokus pokus filiokus, sa Karlsson och högg kolan. Hokus pokus filiokus, sa han och stoppade den i munnen.

— Stopp, skrek Lillebror, jag såg visst att du trollade bort den …

— Gjorde du, sa Karlsson och svalde hastigt. Då har du vunnit igen. Jag har då aldrig sett maken till pojke att vinna alla vad.

— Ja…men…kolan, sa Lillebror alldeles förvirrad. Den som vann, skulle ju få kolan.

— Jo, det är visserligen sant, sa Karlsson. Men kolan har jag trollat bort, och jag slår vad om att jag inte kan trolla fram den igen.

Lillebror teg. Men han tänkte, att så fort han bara träffade mamma, så skulle han säga till henne, att vettiga resonemang var inte ett dugg bra, ifall man ville avgöra, vem som hade rätt.

Han stack handen i sina tomma byxfickor. Och tänk, då låg där en kola till, som han inte hade märkt! En stor, seg, härlig kola. Lillebror skrattade.

— Jag slår vad om, att jag har en kola till, sa han. Och jag slår vad om, att jag äter opp den tvärt, sa han och stoppade kvickt in kolan i munnen.

Karlsson satte sig på sängen och såg tjurig ut.

— Du skulle vara som en mor för mig, sa han. Och så gör du inget annat än stoppar i dig själv så mycket du orkar. Jag har aldrig sett en så glupsk liten pojke.

Han satt tyst ett slag och såg ännu dystrare ut.

— Förresten har jag inte fått nån femöring för att halsduken killar, sa han.

— Ja, men du har ju inte haft nån halsduk på dig, sa Lillebror.

— Det finns ingen halsduk i hela huset, sa Karlsson vresigt. Men om det hade funnits en, så skulle jag ha haft den på mig, och då hade den killat, och då hade jag fått fem öre.

Han tittade vädjande på Lillebror, och hans ögon var fulla av tårar.

— Ska jag behöva lida för att det inte finns nån halsduk i huset, tycker du?

Det tyckte inte Lillebror. Och så gav han Karlsson på Taket sin sista femöring.

5 Karlsson filurar

— Nu känner jag mig upplagd för lite skoj, sa Karlsson en stund senare. Vi tar oss en promenad på takena häromkring, så hittar vi alltid på nånting.

Det ville Lillebror gärna. Han tog Karlsson vid handen, och tillsammans tågade de ut genom dörren och ut på taket. Det hade börjat skymma nu, och allting var så vackert. Luften var så där blå som den är på våren, alla hus såg hemlighetsfulla och spännande ut som hus gör i skymningen, parken, där Lillebror brukade leka, lyste mörkvärdigt grön långt där nere, och från den stora balsampoppeln på Lillebrors gård luktade det så härligt ända upp på taket.

Det var en underbar kväll för takpromenader. Alla fönster stod öppna, och man kunde höra så många olika ljud och läten. Människor som pratade och barn som skrattade och barn som grät. Och det klirrade av porslin från ett kök i närheten, där någon höll på att diska, och det var en hund som gnydde, och någonstans satt någon och klinkade på ett piano. Nere från gatan hörde man knattret av en motorcykel, och när det dog bort, kom en åkarhäst klampande med en kärra efter sig, och varenda klamp hördes upp till taket.

— Om folk visste hur roligt det är att gå på tak, så skulle ingen enda bli kvar nere på gatan, sa Lillebror. Oj, vad det här var roligt!

— Ja, och så är det spännande också, sa Karlsson. För man kan så lätt ramla ner. Jag ska visa dig några ställen, där man närapå ramlar ner varenda gång.

Husen var så tätt sammanbyggda, att man kunde gå från det ena taket till det andra. Där fanns många små underliga utsprång och vindskupor och skorstenar och vinklar och vrår, så det blev aldrig enformigt. Och det var verkligen spännande, precis som Karlsson sa, just därför att man då och då närapå ramlade ner. På ett ställe var det en ganska bred klyfta mellan två hus, det var just ett sådant ställe, där Lillebror närapå ramlade ner. Men Karlsson fick tag i honom i sista minuten, när Lillebrors ena ben redan hade givit sig iväg utför takkanten.

— Kul, va, sa Karlsson och halade in Lillebror. Det var just så där jag menade. Gör om det igen!

Men Lillebror ville inte göra om det igen. Det var lite för mycket ’närapå’ för honom. Det fanns fler ställen, där man måste klänga sig fast med både armar och ben för att inte trilla, och Karlsson ville, att Lillebror skulle ha så roligt som möjligt, så han tog inte alltid den lättaste vägen.

— Jag tycker vi skulle filura lite, sa Karlsson. Jag brukar spreta omkring på taket om kvällarna och filura lite med folk som bor i alla dom här vindskuporna.

— Hur gör du då, undrade Lillebror.

— Jag filurar olika åt olika folk förstås. Aldrig samma filureri två gånger. Världens bästa filurare, gissa vem det är!

Just då började ett litet barn skrika alldeles i närheten. Lillebror hade hört den där barngråten förut, men sedan hade det varit tyst ett slag. Ungen hade väl vilat sig lite. Men nu satte den igång igen, och gråten kom från den närmaste vindskupan. Det lät så ynkligt och övergivet.

— Stackars liten, sa Lillebror. Den kanske har ont i magen.

— Det ska vi snart ta reda på, sa Karlsson. Kom här! De klev längs takrännan, tills de kom alldeles under vindskupan, och så stack Karlsson försiktigt upp huvet och kikade in.

— Mycket ensamt litet barn, sa han. Mamma och pappa är väl ute och ränner, förstår jag.

Ungen grät ynkligare än någonsin.

— Lugn, bara lugn, sa Karlsson och hävde sig över fönsterkarmen. Här kommer Karlsson på Taket, världens bästa barnskötare.

Lillebror ville inte stå ensam kvar utanför. Han ålade sig efter Karlsson över fönsterkarmen, fast han undrade ängsligt, hur det skulle bli, om ungens mamma och pappa kom hem rätt som det var.

Men Karlsson var inte ett dugg ängslig. Han gick fram till sängen, där det lilla barnet låg, och stack ett knubbigt pekfinger under hakan på det.

— Plutti-plutti-plutt, sa han skälmaktigt. Sedan vände han sig till Lillebror.

— Det är så man säger till småbarn, då trivs dom! Det lilla barnet slutade gråta i rena häpenheten, men så fort det hade hämtat sig lite, satte det i gång igen.

— Plutti-plutti-plutt…och sen gör man så här, sa Karlsson. Han slet upp barnet ur sängen och hystade iväg det mot taket flera gånger efter varann. Kanske ungen tyckte det var roligt, för den log plötsligt ett litet tandlöst leende.

Karlsson såg stolt ut.

— Ingen konst att få barn glada, sa han. Världens bästa barnsköt…

Längre hann han inte, för ungen satte i att gråta igen.

— Plutti-plutti-plutt, röt Karlsson argt och hystade det lilla barnet häftigare än någonsin upp mot taket. Plutti-plutti-plutt har jag sagt, och det menar jag också!

Det lilla barnet skrek i himlens sky, och Lillebror sträckte ut armarna efter det.

— Kom, får jag ta henne, sa han. Han tyckte så mycket om små, små barn, och han hade dividerat en hel del med mamma och pappa, om han inte skulle kunna få en liten syster, när de nu absolut inte ville ge honom en hund.

Nu tog han det lilla byltet från Karlsson och höll det ömt i sin famn.

— Gråt inte, så är du snäll, sa han. Barnet teg och tittade på honom med ett par alldeles blanka, allvarsamma ögon, så log det om igen sitt tandlösa leende och jollrade stilla.

— Det är mitt plutti-plutti-plutt som har verkat, sa Karlsson. Det är en sak som aldrig slår fel, det har jag prövat tusen gånger.

— Jag undrar vad ungen heter, sa Lillebror och strök med pekfingret längs den lena lilla kinden.

— Gull-Fia, sa Karlsson, det heter dom flesta. Lillebror hade aldrig hört talas om något barn, som hette Gull-Fia, men han tänkte, att världens bästa barnskötare hade väl bättre reda på vad barn brukade heta.

— Lilla Gull-Fia, sa Lillebror, jag tror att du är hungrig.

För Gull-Fia hade huggit tag i hans pekfinger och ville börja suga på det.

— Är Gull-Fia hungrig, nåväl, här finns korv och potatis, sa Karlsson med en blick ut i kokvrån. Inget barn behöver svälta ihjäl, så länge Karlsson orkar släpa fram korv och potatis.

Lillebror trodde inte, att Gull-Fia kunde äta korv och potatis.

— Såna här små barn ska väl ha mjölk, sa han.

— Tror du inte, att världens bästa barnskötare vet, vad barn ska ha och inte ha, sa Karlsson. Men för all del — jag kan flyga efter en ko!

Han kastade en arg blick mot fönstret.

— Fast det blir svårt att få in koskrället genom det här lilla knapra fönstret.

Gull-Fia sökte förtvivlat efter Lillebrors pekfinger och pep ömkligt. Det lät verkligen som om hon var hungrig.

Lillebror tittade efter i kokvrån, men han hittade ingen mjölk. Där låg bara tre kalla korvskivor på ett fat.

— Lugn, bara lugn, sa Karlsson. Just nu kommer jag ihåg var det finns mjölk. Jag brukar själv ta mig en slurk där ibland. Hejsan hoppsan, jag kommer snart tillbaka.

Så vred Karlsson på knappen, som han hade på magen, och surrade iväg ut genom fönstret, innan Lillebror hann blinka.

Lillebror blev förfärligt rädd. Tänk, om Karlsson stannade borta i timtal, som han brukade! Och tänk, om ungens mamma och pappa kom hem och hittade Lillebror med deras Gull-Fia i famnen!

Men Lillebror behövde inte vara orolig länge. Den här gången hade Karlsson skyndat sig. Stolt som en tupp surrade han in genom fönstret, och i handen höll han en sådan där nappflaska, som småbarn brukar dricka ur.

— Var har du fått tag i den där, sa Lillebror häpen.

— På mitt vanliga mjölkställe, sa Karlsson. En balkong borta på Östermalm!

— Har du knyckt den, sa Lillebror alldeles förskräckt.

— Jag haver lånat den, sa Karlsson.

— Lånat…när tänker du lämna tillbaka den då, frågade Lillebror.

— Aldrig, sa Karlsson.

Lillebror tittade strängt på honom, men Karlsson sprätte med fingrarna och sa:

— En liten flaska mjölk — det är en världslig sak! Dom som jag har lånat den av har trillingar, och dom sätter ut fullt, fullt med flaskor i ishinkar på balkongen, och dom tycker om, att jag lånar deras mjölk åt Gull-Fia.

Gull-Fia sträckte ut sina små händer efter flaskan och pep hungrigt.

— Jag ska värma den lite, sa Lillebror raskt och lämnade över Gull-Fia till Karlsson, och Karlsson skrek ’plutti-plutti-plutt’ och hystade Gull-Fia upp i taket, medan Lillebror gick ut i kokvrån och värmde flaskan.

Och en stund senare låg Gull-Fia och sov som en liten ängel i sin säng. Hon var mätt och belåten och Lillebror hade stoppat om henne, och Karlsson hade pipit henne med sitt pekfinger och skrikit ’plutti-plutti-plutt’, men ändå somnade Gull-Fia, för hon var så mätt och trött.

— Nu ska vi filura lite, innan vi ger oss iväg, sa Karlsson.

Han gick ut i kokvrån och hämtade de kalla korvskivorna. Lillebror såg på med stora ögon.

— Här ska du få se på filureri, sa Karlsson och hängde upp en korvskiva på dörrhandtaget till kokvrån.

— Nummer ett, sa han och nickade belåtet. Sedan gick han med raska steg fram till byrån. Där stod en vacker, vit duva av porslin, och innan Lillebror visste ordet av, hade den vita duvan fått en korvskiva i näbben.

— Nummer två, sa Karlsson. Och nummer tre ska Gull-Fia ha.

Han trädde upp korvskivan på en liten pinne och stack pinnen i handen på den sovande Gull-Fia. Det såg rätt lustigt ut, man kunde nästan tro, att Gull-Fia själv hade varit och hämtat sig en korv och somnat ifrån den, men Lillebror sa i alla fall:

— Nej, låt bli det där, är du snäll!

— Lugn, bara lugn, sa Karlsson. Det ska vänja hennes mamma och pappa av med att ränna ute om kvällarna.

— Hur då, frågade Lillebror.

— En unge som själv kan gå och hämta sig falukorv, vågar dom inte lämna ensam. För vem vet, vad hon kan hitta på att ta nästa gång…pappas söndagspilsner kanske.

Han satte fast korvpinnen lite bättre i Gull-Fias späda hand.

— Lugn, bara lugn, sa han. Jag vet nog vad jag gör, för jag är världens bästa barnskötare.

Just då hörde Lillebror steg i trappan utanför, och han riktigt hoppade till av förskräckelse.

— O, nu kommer dom, viskade han.

— Lugn, bara lugn, sa Karlsson, och så rusade de båda två till fönstret. Lillebror hörde en nyckel sättas i låset, och han trodde, att allt hopp var ute, men hur det var lyckades han vältra sig över fönsterkarmen. Sekunden efteråt hörde han dörren öppnas och en röst som sa:

— Mammas lilla Susann, hon bara sover och sover.

— Ja, hon bara sover och sover, sa en annan röst. Men sedan hördes det ett skrik. Och Lillebror förstod, att nu hade Gull-Fias mamma och pappa fått syn på korven.

Han väntade inte för att höra fortsättningen utan skuttade ifatt världens bästa barnskötare, som just höll på att gömma sig bakom en skorsten.

— Vill du se två busar, frågade Karlsson, när de hade vilat sig lite. Jag har två prima busar i en annan vindskupa här borta.

Det lät nästan som om det var Karlssons egna busar. Det var det väl inte, men Lillebror ville gärna se dem i alla fall.

Det hördes prat och skratt och skrål från busarnas vindskupa.

— Munterhet och fröjd, sa Karlsson. Kom ska vi se, vad det är som är så roligt.

De smög längs takrännan, och Karlsson stack upp huvet och kikade in. Det hängde gardiner för fönstret, men där var ändå en springa man kunde kika i.

— Busarna har främmande, viskade Karlsson. Lillebror kikade också. Där inne satt två stycken, som nog kunde vara busarna, och så en liten snäll, beskedlig karl, som såg ut som om han kom från landet, där mormor bodde.

— Vet du vad jag tror, viskade Karlsson. Jag tror, att dom där busarna håller på och filurar alldeles själv. Men det ska dom bara låta bli!

Han kikade in en gång till.

— Jag slår mig i backen på att dom hålls och filurar den där stackarn med röda slipsen, viskade han till Lillebror.

Busarna och han med den röda slipsen satt omkring ett litet bord alldeles intill fönstret. De åt och drack, och busarna klappade honom med den röda slipsen hjärtligt på axeln och sa:

— Vad det var roligt att vi träffade dig, kära Oskar!

— Det var roligt för mig också, sa Oskar. När man kommer till stan så här, så vill det till att man skaffar sig goda vänner, som är säkra karlar. Annars vet man inte vad man kan råka ut för. Man kan träffa på skojare också.

Busarna nickade.

— Jojomen, man kan råka ut för skojare, sa den ene. Vilken tur att du träffade Fille och mig!

— Ja, om du inte hade träffat Rulle och mig, då kunde det ha gått riktigt illa då, sa den andre.

— Men nu ska du äta och dricka och må bra, sa han som hette Fille, och så klappade han om igen Oskar på axeln. Fast sedan gjorde han någonting, som Lillebror blev riktigt häpen över. Han stack liksom alldeles händelsevis sin hand i bakfickan på Oskars byxor och drog upp en plånbok, och den stoppade han försiktigt ner i bakfickan på sina egna byxor. Och Oskar märkte ingenting. Kanske därför att Rulle just då hängde om halsen på honom och klappade honom. Men när Rulle hade klappat färdigt och drog tillbaka sin hand, råkade Oskars klocka följa med. Den stoppade Rulle ner i bakfickan på sina byxor. Och Oskar märkte ingenting.

Men sedan sträckte Karlsson på Taket försiktigt in en knubbig hand genom gardinspringan och tog plånboken ur bakfickan på Filles byxor, och Fille märkte ingenting. Och då sträckte Karlsson in en knubbig hand och tog klockan ur bakfickan på Rulles byxor, och Rulle märkte ingenting.

Men om en liten stund, när Rulle och Fille och Oskar hade ätit och druckit ännu mer, stack Fille handen i bakfickan och kände att plånboken var borta. Och då blängde han så argt på Rulle och sa:

— Hör du, Rulle, kom med ut i farstun, det var en sak jag ville snacka med dig om.

Just då kände Rulle efter i sin bakficka och märkte att klockan var borta. Och han blängde så argt på Fille och sa:

— Det passar bra, för jag har en sak jag behövde snacka med dig om också!

Så gick Fille och Rulle ut i farstun och stackars Oskar satt kvar ensam. Det tyckte han nog var tråkigt, för om en stund reste han sig och gick efter ut i farstun för att se, var Fille och Rulle blev av. Då klättrade Karlsson kvickt över fönsterkarmen och la Oskars plånbok i soppskålen. Men Fille och Rulle och Oskar hade ätit upp all soppan, så plånboken blev inte våt. Och Oskars klocka satte Karlsson fast i taklampan, och där hängde den och dinglade, och det var det första Oskar och Rulle och Fille såg, när de kom tillbaka från farstun. Men Karlsson såg de inte, för han hade krupit in under bordduken, som hängde ända ner till golvet. Och under bordet satt Lillebror också vid det laget, för han ville vara, där Karlsson var, även om det var ruskigt.

— Titta, där hänger min klocka, sa Oskar. Hur i all sin dar har den kommit dit?

Och han gick och tog bort klockan och stoppade den i västfickan.

— Och här ligger minsann min plånbok, sa han och tittade i soppskålen. Så konstigt!

Rulle och Fille tittade beundrande på Oskar, och Fille sa:

— Ni är inte så bakom hemma på bonnlandet heller, tycks det.

Sedan satte Rulle och Fille och Oskar sig omkring bordet igen.

— Käre Oskar, du måste äta och dricka lite mer, sa Fille.

Och Oskar och Rulle och Fille åt och drack och klappade varandra. Och om en liten stund stacks Filles hand in under bordduken och la försiktigt ifrån sig Oskars plånbok på golvet. Han trodde nog, att den skulle vara säkrare där än i hans byxficka. Men det var den inte, för Karlsson högg genast plånboken och räckte upp den till Rulle, och Rulle tog plånboken och sa:

— Fille, jag har gjort dig orätt, du är en hedersman.

Om en liten stund stacks Rulles hand under bordduken och la försiktigt ifrån sig Oskars klocka på golvet. Och Karlsson tog klockan och krafsade Fille lite grann på benet och räckte honom Oskars klocka, och Fille sa:

— Det finns ingen bättre kompis än du, Rulle. Men om en stund sa Oskar:

— Var är min plånbok? Och var är min klocka?

Och då kom blixtsnabbt både plånboken och klockan farande in under bordduken, för Fille tordes inte ha klockan och Rulle tordes inte ha plånboken på sig, ifall Oskar skulle börja bråka. Och Oskar började mycket riktigt bråka ganska högt och skrek, att han ville ha sin klocka och sin plånbok, men då sa Fille:

— Vi kan väl inte veta, var du har gått och slarvat bort din gamla plånbok.

Och Rulle sa:

— Vi har inte sett din gamla klocka, håll ordning på dina grejer!

Men då tog Karlsson först plånboken och sedan klockan och stack upp den till Oskar, och Oskar stoppade på sig bägge sakerna och sa:

— Tack, snälla Fille, tack, Rulle. Men ni får låta bli att skoja så där en annan gång.

Och sedan sparkade Karlsson till Fille på benet det värsta han kunde, och Fille skrek:

— Det där ska du få betalt för, Rulle!

Då sparkade Karlsson till Rulle på benet det värsta han kunde, och Rulle skrek.

— Är du inte klok, Fille, vad sparkas du efter? Och så rusade Rulle och Fille upp och började slåss, så att alla tallrikarna rasade ner från bordet och gick sönder, och Oskar blev rädd och gick sin väg med sin plånbok och sin klocka och kom inte mer tillbaka.

Lillebror var också rädd, men han kunde inte gå sin väg utan fick sitta tyst och stilla under bordduken.

Fille var starkare än Rulle, och han jagade ut Rulle i farstun och följde själv efter för att klå honom ännu mer. Då kröp Karlsson och Lillebror fram under bordduken och såg alla tallrikarna, som låg trasiga på golvet, och Karlsson sa:

— Varför ska soppskålen vara hel, när alla tallrikarna ar trasiga? Den skulle få det så ensamt, stackars soppskål!

Och så dängde han soppskålen i golvet med en smäll, och sedan rusade han och Lillebror fram till fönstret och klättrade ut det fortaste de kunde. Och då hörde Lillebror Fille och Rulle komma tillbaka in i rummet, och Fille sa:

— Varför i hela friden gav du honom tillbaka klockan och plånboken, din dumma torsk?

— Är du inte riktig slug, sa Rulle. Det var ju du, som gjorde det.

Då skrattade Karlsson, så att magen hoppade, och sedan sa han:

— Nu ska jag inte filura mer i dag.

Lillebror kände också, att han hade fått nog av filureri.

Det var ganska mörkt nu, och Lillebror och Karlsson tog varann i hand och vandrade tillbaka över taken till Karlssons hus, som låg ovanpå Lillebrors hus. När de kom tillbaka dit, hörde de en brandbil, som kom farande på gatan med ett väldigt tutande.

— Du ska få se, att det brinner nånstans, sa Lillebror. Brandkåren är här.

— Tänk, om det är i det här huset, sa Karlsson förhoppningsfullt. Då kan dom bara säga till mig, så ska jag hjälpa dom, för jag är världens bästa eldsläckare.

De kunde se, att brandbilen hade stannat på gatan alldeles nedanför, och det samlades en hel massa folk omkring. Men någon eld kunde de inte upptäcka. Däremot såg de plötsligt en stege komma skjutande upp mot taket, en sådan där lång magirus-stege som brandkåren har.

Då började Lillebror fundera.

— Tänk om…tänk om…dom kommer för att hämta mig, sa han.

För han kom plötsligt ihåg lappen, som han hade lämnat efter sig nere i sitt rum. Och det var allt bra sent nu.

— Varför då i all sin dar, sa Karlsson. Ingen människa kan väl ha nånting emot, att du är oppe på taket lite.

— Jo, min mamma kan, sa Lillebror. Hon har så mycket nerver, så det sprätter om det.

Han ryckte så synd om mamma, när han tänkte på det, och han längtade efter henne.

— Man skulle förstås kunna filura lite med brandkåren, föreslog Karlsson.

Men Lillebror ville inte filura mer. Han stod stilla och väntade på brandsoldaten, som kom klättrande uppför stegen.

— Nåja, sa Karlsson, det kan också vara på tiden för mig att sticka in och lägga mig. Visserligen har vi tagit det lugnt och inte filurat så mycket, men jag hade i alla fall minst tretti fyrti graders feber i morse, det får vi komma ihåg!

Och så skuttade han iväg över taket.

— Hejsan hoppsan, Lillebror, skrek han.

— Hejsan hoppsan, Karlsson, sa Lillebror.

Men han tittade hela tiden på brandsoldaten som kom allt närmare.

— Du, Lillebror, ropade Karlsson, innan han försvann bakom skorstenen. Tala inte om för brandkårn, att jag är här. För jag är världens bästa eldsläckare, och sedan skulle det bara bli ett evigt tjatande efter mig, så fort det tar eld nånstans.

Brandsoldaten var nära nu.

— Stå stilla, där du är, ropade han åt Lillebror. Rör dig inte ur fläcken, så kommer jag och hämtar dig.

Det var snällt av honom, tyckte Lillebror, men bra onödigt. Lillebror hade ju travat och gått på taket hela eftermiddagen, så nog orkade han gå ett par steg till.

— Är det min mamma, som har skickat dig, frågade han, när han i brandsoldatens famn var på väg nerför magirus-stegen.

— Ja, vad tror du, sa brandsoldaten. Men du…jag ryckte nästan ett slag, att ni var två små pojkar där oppe på taket…

Lillebror kom ihåg, vad Karlsson hade sagt, och han svarade allvarligt.

— Nej, det var ingen mer pojke än jag.

Mamma hade verkligen nerver, så att det sprätte om det. Hon och pappa och Bosse och Bettan och en massa andra människor var nere på gatan och tog emot Lillebror. Och mamma kastade sig över honom och kramade honom och skrattade och grät om vartannat. Och pappa bar honom ända upp i våningen och höll honom tätt tryckt intill sig hela tiden. Och Bosse sa:

— Du kan verkligen skrämma livet ur en, Lillebror. Och Bettan grät hon också och sa:

— Du får aldrig mer göra så där, kom ihåg det!

Och när Lillebror en stund senare låg i sin säng, samlades de allihop omkring honom precis som om det hade varit hans födelsedag. Men pappa sa mycket allvarsamt:

— Förstod du inte, att vi skulle bli oroliga? Förstod du inte, att mamma skulle gråta och vara lessen?

Lillebror skruvade på sig i sängen.

— Inte så där mycke’ orolig, mumlade han. Mamma kramade honom hårt, hårt och sa:

— Tänk, om du hade ramlat ner! Tänk, om vi hade blivit av med dig!

— Hade ni blivit lessna då, sa Lillebror förhoppningsfullt.

— Ja, vad tror du, sa mamma. Vi vill inte vara av med dig för något pris i världen, det vet du väl.

— Inte för hundra tusen millioner kronor ens en gång, frågade Lillebror.

— Nej, inte för hundra tusen millioner kronor.

— Är jag värd så mycket, sa Lillebror häpen.

— Jaha då, sa mamma och kramade honom en gång till.

Lillebror funderade. Hundra tusen millioner kronor, vilken förskräcklig massa pengar! Kunde det vara möjligt, att han var värd så mycket? När det gick att få en hundvalp, en riktigt bra hundvalp, för femtio kronor.

— Du pappa, sa Lillebror, när han hade funderat färdigt. Om jag är värd hundra tusen millioner kronor — då kan jag väl få ut femti kronor kontant och köpa mig en liten hund?

6 Karlsson leker spöke

Det var inte förrän dagen därpå vid middagsbordet, som de började fråga Lillebror, hur han hade kunnat komma upp på taket.

— Gick du genom luckan på vinden, frågade mamma.

— Nej, jag flög opp med Karlsson på Taket, sa Lillebror.

Mamma och pappa tittade på varann.

— Nej, det här går inte längre, sa mamma. Den där Karlsson på Taket gör mig tokig.

— Lillebror, det finns ingen Karlsson på Taket, sa pappa.

— Finns det inte, sa Lillebror. Han fanns där i går åtminstone.

Mamma skakade på huvet.

— Det är skönt, att skolan slutar snart, så du kan få fara till mormor, sa hon. Dit hoppas jag att Karlsson inte tänker följa med.

Det där var ett bekymmer, som Lillebror hade glömt bort. Han skulle resa till mormor över sommaren och inte få se Karlsson på två månader. Det var inte det, att han inte trivdes hos mormor, han hade alltid så roligt där, men å, vad han skulle sakna Karlsson! Och tank om Karlsson inte bodde kvar på taket, när Lillebror kom tillbaka!

Med armbågarna på bordet och huvet stöttat i händerna satt han där och försökte tänka efter, hur livet skulle bli utan Karlsson.

— Inga armbågar på bordet, vet du väl, sa Bettan.

— Sköt dig själv, sa Lillebror.

— Inga armbågar på bordet, Lillebror, sa mamma. Vill du ha lite mera blomkål?

— Nä, hellre döden, sa Lillebror.

— Usch, så säger man inte, sa pappa. Man säger ’Nej tack’.

Det var då också ett sätt de hade att kommendera en hundratusenmillioners-unge, tänkte Lillebror, men det sa han inte. I stället sa han:

— Om jag säger ’Hellre döden’ så förstår ni väl, att jag menar ’Nej tack’.

— Men så säger inte en gentleman, envisades pappa. Och nog vill du väl vara en gentleman, Lillebror?

— Nä, jag vill hellre vara en sån som du, pappa, sa Lillebror.

Mamma och Bosse och Bettan skrattade. Lillebror förstod inte varför, men han fick för sig att de skrattade åt hans pappa, och det tyckte han inte om.

— Jag vill vara en sån som du, pappa, som bara är snäll, sa han med en öm blick på sin far.

— Tack, min unge, sa pappa. Hur var det, ville du verkligen inte ha mera blomkål?

— Nä, hellre döden, sa Lillebror.

— Men det är nyttigt, sa mamma.

— Det var väl det jag kunde tro, sa Lillebror. För ju illare man tycker om en mat, ju nyttigare är den. Varför måste dom proppa in alla vitaminerna i sånt som smakar illa, det skulle jag gärna vilja veta?

— Ja, är det inte konstigt, sa Bosse. Du tycker väl, att dom skulle vara i kola och tuggummi i stället?

— Det där var det förnuftigaste du har sagt på länge, sa Lillebror.

Efter middagen gick han in i sitt rum. Han hoppades av hela sitt hjärta, att Karlsson skulle komma. Snart skulle ju Lillebror resa bort, och han ville träffa Karlsson så mycket som möjligt innan dess.

Det kanske Karlsson kände på sig, för han kom flygande så fort Lillebror stack ut näsan genom fönstret.

— Har du ingen feber i dag, frågade Lillebror.

— Feber…jag, sa Karlsson. Jag har aldrig haft nån feber. Det var bara inbillning.

— Inbillade du dig bara, att du hade feber, sa Lillebror häpen.

— Nä, men jag inbillade dig, att jag hade det, sa Karlsson och skrattade förnöjt. Världens bästa filurare, gissa vem det är!

Karlsson var inte stilla en sekund. Hela tiden medan han pratade, snodde han omkring i rummet och pillade nyfiket på allting, öppnade så många skåp och lådor han kom åt och undersökte allt med största intresse.

— Nej, i dag har jag ingen feber, sa han. I dag är jag så kolossalt kry och upplagd för lite skoj.

Lillebror var också upplagd för lite skoj. Men först och främst ville han, att mamma och pappa och Bosse och Bettan skulle få se Karlsson, så att han slapp höra de där tjatet om att Karlsson inte fanns.

— Vänta ett litet slag, sa han hastigt. Jag kommer strax tillbaka.

Och så rusade han iväg in i vardagsrummet. Bosse och Bettan hade just gått ut, det var förargligt, men mamma och pappa satt där i alla fall, och Lillebror sa ivrigt:

— Mamma och pappa, vill ni komma med in i mitt rum nu mesamma?

Han tordes inte säga någonting om Karlsson, det var bättre, att de fick se honom utan varning.

— Kan inte du komma och sitta hos oss i stället, sa mamma. Men Lillebror drog henne i armen.

— Nej, ni ska följa med in till mig och se på en sak. Efter lite övertalning fick han dem med sig båda två, och Lillebror öppnade glad och lycklig dörren till sitt rum. Nu äntligen skulle de få se!

Han kunde ha gråtit, så besviken blev han. Rummet var tomt — precis som förra gången när han skulle visa upp Karlsson.

— Vad var det vi skulle få se, frågade pappa.

— Inget särskilt, mumlade Lillebror.

Som tur var ringde telefonen i samma ögonblick, så Lillebror slapp komma med förklaringar. Pappa gick sin väg för att svara. Och mamma hade en sockerkaka i ugnen, som hon måste se till. Lillebror blev ensam. Han satte sig vid fönstret, han var riktigt arg på Karlsson och bestämde sig för att säga honom ett sanningens ord, ifall han kom flygande.

Men det kom ingen flygande. I stället öppnades garderobsdörren, och Karlsson stack ut sitt nytra ansikte.

Lillebror blev så förvånad.

— Vad i all sin dar har du gjort i min garderob, sa han.

— Ruvat ägg…nej! Suttit och tänkt över mina synder …nej! Legat på hyllan och vilat mig…ja, sa Karlsson.

Lillebror glömde bort att vara arg. Han var bara glad att Karlsson hade kommit tillrätta igen.

— Det där är en väldigt bra garderob att leka kurragömma i, sa Karlsson. Det gör vi, va? Jag lägger mig på hyllan igen, och du gissar, var jag är.

Innan Lillebror hann svara, hade Karlsson försvunnit in i garderoben, och Lillebror hörde, hur han klättrade för att komma upp på hyllan.

— Leta nu, skrek Karlsson.

Lillebror öppnade garderobsdörren på vid gavel och hittade utan större svårighet Karlsson på hyllan.

— Å fy, vad du är elak, skrek Karlsson. Du kan väl leta i sängen och bortom bordet och andra ställen först. Jag är inte me’, om du gör så där, fy, vad du är elak!

Just då ringde det på ytterdörren, och strax efteråt ropade mamma ute från tamburen.

— Lillebror, här kommer Krister och Gunilla.

Det behövdes inte mer för att Karlsson skulle bli på gott humör igen.

— Dom ska vi filura med, viskade han till Lillebror. Stäng dörren om mig!

Lillebror stängde garderobsdörren, och så fort han hade gjort det, kom Gunilla och Krister. De bodde på samma gata och gick i samma klass i skolan som Lillebror. Lillebror tyckte mycket om Gunilla, han brukade ofta tala med sin mamma om hur ’fenominalt gullig’ hon var. Han gillade Krister också och hade redan förlåtit honom den där bulan i pannan. Det hände rätt ofta, att han slogs med Krister, men efteråt var de lika goda vänner igen. Det var förresten inte bara med Krister Lillebror råkade i slagsmål, han hade utkämpat vilda bataljer med nästan alla ungarna på gatan. Men Gunilla gav han sig inte på.

— Hur kommer det sig, att du aldrig klår Gunilla, frågade hans mamma honom en gång.

— Nä, hon är så fenominalt gullig, så det behöver jag inte, sa Lillebror.

Men Gunilla kunde förstås retas ibland hon också. I går, när de gick hem från skolan, hade Lillebror berättat om Karlsson på Taket, och då hade Gunilla skrattat och sagt att Karlsson var en inbillning och ett påhitt. Och Krister hade hållit med henne, så att Lillebror hade blivit tvungen att lappa till honom, och det var då Krister hade slängt den där stenen i skallen på Lillebror.

Men nu kom de här, och Krister hade Joffa med sig. Och för Joffas skull glömde Lillebror till och med bort Karlsson, som låg på hyllan i garderoben. Hundar var det raraste som fanns på jorden, tyckte Lillebror. Joffa hoppade och skällde, och Lillebror hängde om halsen på honom och klappade honom. Krister stod bredvid och såg lugnt på. Han visste ju, att Joffa var hans hund och ingen annans, och då kunde Lillebror gott få klappa honom så mycket han ville.

Just när Lillebror klappade Joffa som bäst, sa Gunilla med ett retsamt fnitter:

— Var har du din gamla Karlsson på Taket då? Vi tänkte, att han skulle vara här.

Inte förrän då kom Lillebror ihåg, att Karlsson låg på hyllan i garderoben. Men eftersom han inte visste, hur Karlsson hade tänkt sig att filura den här gången, kunde han inte berätta det för Krister och Gunilla. Därför sa han bara:

— Ssss, du säger ju, att Karlsson på Taket är en inbillning. Du sa i går att han bara var ett påhitt.

— Ja, det är han väl också, sa Gunilla och skrattade så att de där groparna kom fram, som hon hade i kinderna.

— Tänk för att han inte är det, sa Lillebror.

— Det är han ju, sa Krister.

— Det är han ju inte, sa Lillebror.

Han funderade på om det var någon idé att fortsätta med ett sådant här ’vettigt resonemang’ eller om det inte var lika bra att klippa till Krister direkt. Men innan han hade hunnit bestämma sig, hördes inne från garderoben ett högt och ljudligt ’Kuckeliku’.

— Vad var det, sa Gunilla, och hennes mun, som var liten och röd som ett körsbär, gapade av förvåning.

— Kuckeliku, sa det om igen, och det lät precis som en riktig tupp.

— Har du en tupp i garderoben, sa Krister häpen. Joffa morrade. Men Lillebror skrattade, han kunde inte säga ett ord, så skrattade han.

— Kuckeliku, kom det från garderoben.

— Jag ska öppna och se, sa Gunilla.

Hon öppnade dörren och kikade in. Och Krister sprang fram och kikade han också. Först såg de ingenting annat än en massa kläder, som hängde där. Men så hörde de ett fnissande uppifrån, och när de tittade dit, fick de se en liten tjock farbror, som låg uppe på hyllan. Han låg bekvämt stödd på ena armbågen och dinglade lite med ett knubbigt ben, och han hade glada, blå ögon som lyste.

Varken Gunilla eller Krister sa ett ord först, det var bara Joffa som morrade. Men när Gunilla fick mål i mun, sa hon:

— Vem är det där?

— Bara en liten inbillning, sa den underliga figuren uppe på hyllan och dinglade ännu mer med benet. En liten inbillning, som ligger och vilar sig. Kort sagt…ett påhitt!

— Är det…är det, stammade Krister.

— Ett litet påhitt, som ligger här och gal i all enkelhet, just det, sa den lilla farbrorn.

— Är det Karlsson på Taket, viskade Gunilla.

— Ja, vad tror du, sa Karlsson. Tror du det är gamla fru Gustafsson i 92:an, som har smygit sig in här och knytit sig ett slag?

Lillebror bara skrattade, för Gunilla och Krister stod där och gapade och såg så dumma ut.

— Nu tror jag ni fick så ni teg, sa Lillebror till sist. Karlsson tog ett skutt ner från hyllan. Han gick fram till Gunilla och knep henne skälmskt i kinden.

— Vad är det här för ett barnsligt litet påhitt då, sa han.

— Vi…började Krister.

— Vad heter du mer än August, frågade Karlsson.

— Jag heter inte August, sa Krister.

— Bra, fortsätt med det, sa Karlsson.

— Dom heter Gunilla och Krister, sa Lillebror.

— Ja, det är otroligt vad folk kan råka ut för, sa Karlsson. Men var inte lessna för det ni….alla kan ju tyvärr inte heta Karlsson.

Han såg sig nyfiket omkring och fortsatte utan att hämta andan:

— Jag känner mig upplagd för lite skoj. Kan vi inte slänga ut stolarna genom fönstret eller nånting?

Lillebror trodde inte, att det skulle vara så bra, och han var säker på att inte mamma eller pappa skulle tycka det heller.

— Nej, är dom gammalmodiga, så är dom gammalmodiga, sa Karlsson, det ar inget att göra åt. Då får vi hitta på nånting annat då, för skoj ska jag ha. Annars är jag inte me’, sa han och knep tjurigt ihop munnen.

— Ja, vi kan väl hitta på nånting annat, sa Lillebror bedjande. Men Karlsson hade visst bestämt sig för att tjura.

— Akta er bara, så att jag inte flyger ifrån er, sa han. Både Lillebror och Krister och Gunilla förstod vilken olycka det skulle vara, och de tiggde och bad Karlsson, att han skulle stanna hos dem.

Karlsson satt en stund och såg fortfarande ganska tjurig ut.

— Det är inte säkert, sa han, men kanske jag stannar kvar, om hon där klappar mig och säger ’Snälla Karlsson’, sa han och pekade på Gunilla med sitt lilla tjocka pekfinger. Och Gunilla skyndade sig att klappa honom.

— Snälla Karlsson, stanna så vi kan hitta på lite skoj, sa hon.

— Nåja, jag gör väl det då, sa Karlsson, och barnen drog en lättnadens suck. Men det var lite för tidigt.

Lillebrors mamma och pappa brukade ibland ta sig en promenad om kvällarna. Och nu ropade mamma utifrån hallen:

— Ajö på ett slag! Krister och Gunilla får stanna till klockan åtta, och då går du bums i säng, Lillebror. Jag kommer in och säger godnatt sen.

Och så hörde de tamburdörren smälla i.

— Hon sa inte, hur länge jag fick stanna, sa Karlsson och körde ut underläppen. Jag är inte me’, om det ska vara så här orättvist.

— Du får stanna hur länge du vill, sa Lillebror. Karlsson plutade ut med underläppen ändå mer.

— Varför kan inte jag bli ivägkörd klockan åtta som andra människor, sa Karlsson. Jag är inte me’…

— Jag ska be mamma, att hon kör hem dig klockan åtta, sa Lillebror hastigt. Vad tycker du vi ska hitta på för skoj?

Plötsligt var Karlssons dåliga humör som bortblåst.

— Vi kan leka spöke och skrämma livet ur folk, sa han. Ni vet inte, vad jag kan göra med bara ett litet lakan. Om jag hade fem öre för varenda en som jag har skrämt ihjäl, då skulle jag kunna köpa mig mycke’ kola då. Jag är världens bästa spöke, sa Karlsson, och ögonen lyste så glada på honom.

Lillebror och Krister och Gunilla ville gärna leka spöke, men Lillebror sa:

— Vi behöver väl inte skrämmas så förskräckligt!

— Lugn, bara lugn, sa Karlsson. Du behöver inte lära världens bästa spöke nånting om spökeri. Jag ska bara skrämma ihjäl dom lite grann, dom kommer knappast att märka det.

Karlsson gick fram till Lillebrors säng och ryckte upp överlakanet.

— Det här kan nog bli en liten snygg spökkostym, sa han.

I Lillebrors skrivbordslåda hittade han en svart färgkrita och med den målade han ut ett gruvligt spökansikte på lakanet. Sedan tog han Lillebrors sax och klippte två hål för ögonen, innan Lillebror kunde hejda honom.

— Lakan…det är en världslig sak, sa Karlsson. Och ett spöke måste kunna se, annars kan det flaxa iväg och hamna i Bortre Indien eller var som helst.

Så kastade han lakanet över huvet som en kåpa, det var bara hans små knubbiga händer som stack ut på sidorna. Fastän barnen visste, att det bara var Karlsson, som var under lakanet, blev de lite rädda ändå, och Joffa satte i att skälla alldeles vilt. Inte blev det bättre, när spöket startade sin motor och började flyga runt omkring taklampan med lakanet svajande hit och dit av farten. Det såg riktigt hemskt ut.

— Jag är ett litet motoriserat spöke, vilt men vackert, sa Karlsson.

Barnen stod stilla och stirrade förskrämda på honom, Joffa skällde.

— Egentligen tycker jag om, att det smäller om mig, när jag kommer, sa Karlsson. Men om jag ska spöka, är det kanske bäst att sätta på ljuddämparen. Så där!

Och så svävade han fram nästan ljudlöst och verkade ännu mer spökaktig än förut. Nu gällde det bara att hitta någon att spöka för.

— Jag kan spöka iväg ut i farstun, så kommer det alltid någon och får sitt livs chock, sa Karlsson.

Det ringde på telefonen, men Lillebror hade inte lust att gå och svara. Han lät det ringa.

Karlsson började prova ut några bra suckar och stön åt sig. Ett spöke, som inte kunde sucka och stöna, var värdelöst, påstod Karlsson, det var det första ett litet spöke måste lära sig i spökskolan.

Allt det där tog tid. När de äntligen stod i tamburen färdiga att ge sig iväg ut i farstun och börja spökandet, hörde de ett egendomligt krafsande på tamburdörren. Först trodde Lillebror, att det var mamma och pappa, som redan kom hem. Men så fick han se en lång ståltråd, som stacks in genom brevlådan. Och då kom Lillebror ihåg någonting som hans pappa hade läst högt ur tidningen för mamma alldeles häromdan. I tidningen stod det, att just nu var det så många våningstjuvar i farten här i stan. Tjuvarna var så sluga, först ringde de på telefon och hörde efter, om någon var hemma. Ifall de inte fick något svar, så skyndade de sig iväg till den våningen, som de hade ringt till, och så var det bara att fiffla upp dörrlåset och gå in och knycka allt som fanns av värde.

Lillebror blev förfärligt rädd, när han förstod, att det var tjuvar, som höll på att ta sig in, och det blev Krister och Gunilla också. Krister hade låst in Joffa i Lillebrors rum för att han inte skulle skälla under spökandet, det ångrade han nu.

Men en som inte var rädd, det var Karlsson.

— Lugn, bara lugn, viskade han. Vid såna här tillfällen är ett spöke det bästa man kan ha. Kom, så smyger vi oss in i vardagsrummet, för det är väl där far din förvarar sina guldtackor och diamanter, sa han till Lillebror.

Karlsson och Lillebror och Gunilla och Krister smög iväg in i vardagsrummet så tyst och försiktigt och fort som de kunde. De kröp ner bakom möblerna och gömde sig. Karlsson for in i det vackra gamla skåpet, som mamma hade till linneskåp, och stängde dörren om sig så gott det gick. Han hade inte väl gjort detta, förrän tjuvarna kom tassande. Lillebror, som låg bakom soffan vid öppna spisen, kikade försiktigt fram. Mitt på golvet stod två stycken tjuvar och såg ruskiga ut. Och — har man sett på maken — det var inga andra än Fille och Rulle.

— Tja, nu gäller det var dom har kronjuvelerna, sa Fille med låg, hes röst.

— I den där förstås, sa Rulle och pekade på den antika sekretären, som hade så många små lådor. Lillebror visste, att mamma hade hushållpengarna liggande i en av lådorna, och i en annan hade hon den dyra, fina ringen och broschen, som hon hade fått av mormor. Och pappa hade guldmedaljen, som han hade fått i prisskjutning, liggande där också. Nog var det förskräckligt, om tjuvarna skulle ta alltihop, tänkte Lillebror, och han kunde nästan inte låta bli att gråta, där han låg bakom soffan.

— Ta hand om den där pjäsen du, sa Fille. Jag går ut i köket under tiden och ser, om dom har några silverskedar.

Fille försvann, och Rulle började dra ut lådorna. Han visslade till av belåtenhet. Nu hade han nog hittat hushållspengarna, tänkte Lillebror, och han blev mer och mer ledsen.

Rulle drog ut nästa låda och visslade till om igen. För nu hade han visst hittat ringen och broschen.

Men sedan visslade Rulle inte mera. För ut genom skåpsdörren kom ett spöke farande och gav ifrån sig ett litet varnande stön. Och när Rulle vände sig om och fick se spöket, rosslade det till i halsen på honom, och han tappade hushållspengarna och ringen och broschen och alltihop. Spöket flaxade fram och tillbaka omkring honom och stönade och suckade, och plötsligt for det iväg ut i köket. Och sekunden efteråt kom Fille springande, alldeles vit i ansiktet, och han skrek:

— Spulle, ett röke!

Han menade ’Rulle, ett spöke’, men han var så rädd, så han sa ’Spulle, ett röke’ i stället. Det var inte så konstigt att han var rädd, för spöket kom tätt efter honom och stönade och suckade så förskräckligt. Och Rulle och Fille rusade mot dörren, hela tiden med spöket flaxande om öronen, och de sprang ut i tamburen och ut genom dörren. Men spöket bara kom efter och jagade dem nerför trappan och skrek efter dem med en ihålig, förskräcklig spökröst:

— Lugn, bara lugn! Jag kommer snart ifatt er, och då ska vi ha roligt!

Men så tröttnade spöket och kom tillbaka till vardagsrummet. Lillebror hade plockat upp hushållspengarna och ringen och broschen och lagt tillbaka dem i sekretären, och Gunilla och Krister hade samlat ihop alla silverskedarna som Fille hade tappat, när han sprang mellan köket och vardagsrummet.

— Världens bästa spöke, det är Karlsson på Taket, sa spöket och tog av sig spökkostymen.

Och barnen skrattade och var så glada, och Karlsson sa:

— Ingenting går opp mot ett spöke, när det gäller att skrämma tjuvar. Om folk visste, hur bra det var, så skulle dom tjudra ett litet argsint spöke vid vartenda kassaskåp i hela stan.

Lillebror var så glad, att han hoppade, för att mammas hushållspengar och ring och brosch och pappas guldmedalj och alla silverskedarna var räddade, och han sa:

— Tänk, att folk är så dumma, så dom tror på spöken! Det finns ingenting övernaturligt, det har pappa sagt.

Han nickade eftertryckligt.

— Dumma tjyvar, dom trodde, att det var ett spöke som kom fram ur skåpet, och så var det ingenting övernaturligt alls utan bara Karlsson på Taket.

7 Karlsson trollar med filurhunden Ahlberg

Nästa morgon kom en liten sömnig, rufsig figur i blårandig pyjamas tassande på bara fötter ut till mamma i köket. Bosse och Bettan hade gått till skolan och pappa till kontoret. Men Lillebror skulle inte iväg förrän lite senare, och det var bra, för han ville gärna vara ensam med mamma ett litet slag så här på morgonen. Fastän han var en stor pojke, som redan gick i skolan, tyckte han ändå om att sitta i mammas knä, när ingen såg det. Det gick så bra att prata då, och om de hade gott om tid, brukade mamma och Lillebror sjunga och berätta sagor för varann.

Mamma satt vid köksbordet och läste tidningen och drack sitt morgonkaffe. Lillebror klättrade tyst upp i knät på henne och kröp ihop i hennes famn, och hon höll honom stilla där, tills han hade vaknat ordentligt.

Den där promenaden i går kväll hade blivit lite längre än meningen var, och när mamma och pappa kom hem, låg Lillebror redan i sin säng och sov. Han hade sparkat av sig, och när mamma skulle stoppa om honom, såg hon, att det var två fula hål på lakanet och det var så smutsigt också, någon hade ritat på det med svartkrita. Inte underligt att Lillebror hade somnat så hastigt, tänkte mamma. Men nu hade hon syndaren här i sitt knä, och hon tänkte sannerligen inte släppa honom ifrån sig utan en förklaring.

— Hör nu, Lillebror, sa hon, jag skulle bra gärna vilja veta, vem som har gjort dom där hålen på ditt lakan, kom bara inte och säg att det är Karlsson på Taket!

Lillebror teg och tänkte ihärdigt. Det var ju Karlsson på Taket, som hade gjort hålen, och så fick han inte säga det! Då var det nog bäst att hålla tyst med det där om tjuvarna också, för mamma skulle nog inte tro det heller.

— Nå, sa mamma, när hon inte fick något svar.

— Kan du inte fråga Gunilla i stället, sa Lillebror listigt. Gunilla kunde få tala om för mamma, hur det hängde ihop, henne måste ju mamma tro på.

Jaså, det var Gunilla som hade klippt sönder lakanen, tänkte mamma. Och hon tyckte, att Lillebror var en fin pojke, som inte skvallrade utan ville låta Gunilla själv få tala om, vad hon hade ställt till. Mamma gav Lillebror en liten kram. Hon beslöt att inte fråga mer om lakanet just nu, men Gunilla skulle hon allt ta itu med på skarpen, när hon fick tag i henne.

— Du tycker allt väldigt mycket om Gunilla, va, sa mamma.

— Ja, rätt så…sa Lillebror.

Mamma började snegla lite i tidningen igen, och Lillebror satt tyst i hennes knä och tänkte. Vilka var det, som han tyckte om egentligen? Mamma först och främst…och så pappa. Bosse och Bettan tyckte han om ibland, ja, han tyckte om dom för det mesta…särskilt Bosse…men ibland var han så arg på dom, så han kunde gå i bitar! Karlsson på Taket tyckte han om. Och Gunilla tyckte han om…rätt så. Kanske han skulle gifta sig med henne, när han blev stor, för en fru måste man väl ha antingen man ville eller inte. Fast helst skulle han vilja gifta sig med mamma förstås…men det kanske inte gick.

När han hade hunnit så långt, kom han plötsligt att tänka på någonting, som gjorde honom orolig.

— Hör du, mamma, om Bosse dör, när han blir stor, måste jag gifta mig med hans fru då?

Mamma satte häpen ifrån sig kaffekoppen.

— Varför i all sin dar tror du det, sa hon.

Det lät som om hon tänkte skratta, och då blev Lillebror rädd att han hade sagt något dumt och ville inte tala om saken mer. Men mamma envisades:

— Varför tror du det?

— Jag har ju fått Bosses gamla cykel, sa Lillebror motvilligt. Och hans gamla skidor…och hanses skridskor som han hade, när han var så gammal som jag…och hans gamla pyjamas och gymnastikskor och allting.

— Men hans gamla fru ska du få slippa, det lovar jag, sa mamma. Och hon skrattade inte, som tur var.

— Kan inte jag få gifta mig med dig istället, föreslog Lillebror.

— Jag vet inte, hur det ska gå till, sa mamma. Jag är ju redan gift med pappa.

Ja, det var ju så sant…

— Vilken fenominal otur, att pappa och jag skulle bli kära i samma en, sa Lillebror misslynt.

Men då skrattade mamma och sa:

— Nej, vet du, det tycker jag var riktigt bra.

— Det säger du, ja, sa Lillebror. Men jag får väl ta Gunilla då, la han till. För nån måste man väl ha.

Han tänkte efter igen, och han tyckte inte, att det skulle vara alls roligt att bo tillsammans med Gunilla. Hon kunde nog vara marig ibland. Och förresten ville han bo med mamma och pappa och Bosse och Bettan. En fru var inte något som han längtade speciellt efter.

— Jag skulle mycket hellre vilja ha en hund än en fru, sa han. Mamma, kan jag inte få en hund?

Mamma suckade. Sisådär, nu började Lillebror prata om sin välsignade hund igen! Det var nästan lika besvärligt som det där med Karlsson på Taket.

— Vet du, Lillebror, nu tror jag du måste gå och klä på dig, sa mamma. Annars hinner du inte till skolan.

— Typiskt, sa Lillebror förgrymmad. När jag pratar om min hund, då börjar du att prata om skolan!

Det var ändå rätt skojigt att gå till skolan i dag, för han hade så mycket att prata med Krister och Gunilla om. De hade sällskap på hemvägen som vanligt, och det var trevligare än på länge, tyckte Lillebror, nu när Gunilla och Krister också kände Karlsson på Taket.

— Han är så kulig, tycker jag, sa Gunilla. Tror du, att han kommer i dag också?

— Det vet jag inte, sa Lillebror. Han säger bara att han kommer ungefär, och det kan vara närsomhelst.

— Jag hoppas, att han kommer ungefär i dag, sa Krister. Gunilla och jag kör med dig hem, får vi det?

— Gärna för mig, sa Lillebror.

Det fanns visst en till, som ville följa med. Just när barnen skulle gå över gatan, kom en liten svart pudelvalp framkilande till Lillebror. Han nosade honom i knävecket och gläfste sällskapligt.

— Titta, en sån liten rar jycke, sa Lillebror alldeles själaglad. Titta, han är visst rädd för trafiken och vill gå med mig över gatan!

Lillebror var lycklig att få lotsa honom över precis hur många gator som helst. Kanske valpen kände det på sig, för den travade med över gatukorsningen, tätt tryckt mot Lillebrors ben.

— Vad söt han är, sa Gunilla. Kom här, lilla jycke!

— Nä, han vill vara hos mig, sa Lillebror och tog ett stadigt tag om valpen, han gillar mig.

— Han gillar mig också, så det så, sa Gunilla. Den lilla valpen såg ut som om han gillade alla i hela världen, bara de gillade honom. Och Lillebror gillade honom, å, vad han gillade honom! Han böjde sig ner och smekte valpen och lockade på honom och gav ifrån sig en hel massa små ömma läten, som allihop bara betydde, att den här valpen var den raraste, raraste, raraste hund som fanns. Valpen viftade på svansen och såg ut som om han tyckte det han också. Han gläfste och skuttade glatt med, när barnen svängde in på sin egen gata.

Lillebror greps av ett vansinnigt hopp.

— Han kanske inte har nånstans att bo, sa han. Det kanske inte är nån, som rår om honom!

— Ä, det är det ju, sa Krister.

— Tig med dig du, sa Lillebror argt, det vet väl inte du!

Krister, som hade Joffa, vad begrep han, hur det var att inte ha någon hund, ingen enda hund alls!

— Kom du, lilla jycke, lockade Lillebror och kände sig mer och mer säker, att valpen inte hade någonstans att bo.

— Akta dig, så han inte följer med dig hem, sa Krister.

— Ja, men det får han, sa Lillebror. Jag vill, att han ska följa med.

Och valpen följde med. Ända hem till Lillebrors port följde han med. Och sedan tog Lillebror honom i famnen och bar honom uppför trapporna.

— Jag ska fråga mamma, om jag får ha honom, sa Lillebror ivrigt. Men mamma var inte inne. Det låg en lapp på köksbordet, att hon var nere i tvättstugan och att Lillebror kunde hitta henne där, om det var något han ville.

Men valpen satte iväg som en raket rakt in i Lillebrors rum, och Lillebror och Gunilla och Krister sprang efter. Lillebror var alldeles vild av fröjd.

— Han ville nog bo hos mig, sa han.

I samma ögonblick kom Karlsson på Taket inputtrande genom fönstret.

— Hejsan hoppsan, skrek han. Har ni tvättat hunn, eftersom han har krympt?

— Det här är ju inte Joffa, ser du väl, sa Lillebror. Det här är min hund.

— Det är det ju inte, sa Krister.

— Du har väl ingen hund, sa Gunilla.

— Jag, jag har tusen hundar oppe hos mig, sa Karlsson. Världens bästa hundskötare …

— Jag såg inga hundar, när jag var oppe hos dig, sa Lillebror.

— Dom var ute och flög, försäkrade Karlsson. Det är flygande hundar som jag har.

Lillebror hörde inte på Karlsson. Tusen flygande hundar var ingenting mot den här lilla söta valpen.

— Jag tror inte, att det är nån som rår om honom, sa han om igen.

Gunilla böjde sig ner över hunden.

— Det står i alla fall Ahlberg på halsbandet, sa hon.

— Och då förstår du väl, att det är dom, som rår om honom, sa Krister.

— Ahlberg kanske är dö’, sa Lillebror.

Vem Ahlberg än var, så tyckte han illa om honom. Men så kom han att tänka på någonting bra.

— Det kanske är jycken, som heter Ahlberg, sa han och såg vädjande på Krister och Gunilla. De skrattade retsamt.

— Jag har flera stycken hundar, som heter Ahlberg, sa Karlsson. Hejsan hoppsan, Ahlberg!

Valpen tog ett litet skutt mot Karlsson och skällde muntert.

— Där ser ni, skrek Lillebror. Han vet själv, att han heter Ahlberg. Kom här, lilla Ahlberg!

Gunilla fångade in valpen.

— Det står ett telefonnummer på halsbandet också, sa hon obarmhärtigt.

— Hunn’ har egen telefon, sa Karlsson. Säg åt honom, att han ringer hem till sin hushållerska och talar om, att han är bortsprungen. Det gör alltid mina hundar, när dom har sprungit bort sig.

Han klappade valpen med sin lilla knubbiga hand.

— En av mina hundar, som heter Ahlberg, han sprang bort sig häromdagen, sa Karlsson. Och då ringde han hem för att tala om det. Men han hade lite trassel med petmojen, så han kom till en gammal majorska borta på Kungsholmen istället, och när hon hörde, att det var en hunn i telefon, så sa hon: ’Det är fel nummer’. ’Vad svarar ni för då’, sa Ahlberg, för han är en sån klok hunn.

Lillebror hörde inte på Karlsson. Just nu intresserade han sig inte för någonting annat än den lilla valpen, och han brydde sig inte ens om, när Karlsson sa, att han kände sig upplagd för lite skoj. Men då plutade Karlsson med underläppen och sa:

— Jag är inte me’, om du bara ska hålla på med hunn’ hela tiden. Jag ska väl också ha nånting roligt!

Det höll Gunilla och Krister med honom om.

— Vi skulle kunna ha en trolleriföreställning, sa Karlsson, när han hade slutat tjura. Världens bästa trollerimakare, gissa vem det är!

Lillebror och Gunilla och Krister gissade genast, att det måste vara Karlsson.

— Då bestämmer vi, att vi har en trolleriföreställning då, sa Karlsson.

— Ja, sa barnen.

— Och så bestämmer vi, att det kostar en kola i inträde, sa Karlsson.

— Ja, sa barnen.

— Och så bestämmer vi att alla kolorna ska gå till välgörande ändamål, sa Karlsson.

— Nja, sa barnen lite fundersamt.

— Och så finns det bara ett riktigt välgörande ändamål, och det är Karlsson på Taket, sa Karlsson.

Barnen tittade på varann.

— Jag vet just inte…började Krister.

— Det bestämmer vi, skrek Karlsson, annars är jag inte me’.

Och så bestämdes det, att alla kolorna skulle gå till Karlsson på Taket.

Krister och Gunilla gav sig ut på gatan och talade om för alla ungar där, att det skulle bli stor trolleriföreställning uppe hos Lillebror. Och alla som hade åtminstone fem öre kvar av veckopengarna sprang till fruktaffären och köpte inträdeskola.

Kolorna avlämnades sedan vid dörren till Lillebrors rum, där Gunilla stod och tog emot dem och la dem i en ask med påskriften: ’För välgörande ändamål!’

Krister hade plockat fram stolar i en rad mitt på golvet, och där fick publiken sätta sig. I ett hörn av rummet var en filt upphängd, och där bakom hördes en del tissel och tassel och en hund som gläfste.

— Vad är det vi ska få se, sa en pojke, som hette Kirre. Det är väl bara smörja förstås, men då ska jag ha tillbaka min kola.

Varken Lillebror eller Gunilla eller Krister tyckte om Kirre, för han var alltid så mallig.

Lillebror, som hade hållit till bakom filten, klev nu fram. Han höll den lilla valpen i famnen.

— Ni ska få se världens bästa trollerimakare och filurhunden Ahlberg, sa han.

— Som sagt var…världens bästa trollerimakare, hördes en röst bakom filten, och fram klev Karlsson. På huvet hade han Lillebrors pappas höga hatt och över hans axlar hängde Lillebrors mammas rutiga förkläde, knutet under Karlssons haka med en liten prydlig rosett. Förklädet skulle vara istället för en sådan där svart mantel, som trollerigubbar har.

Alla klappade i händerna, alla utom Kirre. Karlsson bockade sig och såg mycket självbelåten ut. Så tog han av sig sin höga hatt och visade, att den var tom, precis som trollerigubbar brukar göra.

— Varsågod och se, mitt herrskap, sa han, här finns ingenting, absolut ingenting!

Nu trollar han nog fram en kanin ur hatten, tänkte Lillebror, för det hade han en gång sett en trollerigubbe göra. Det skulle bli roligt att få se Karlsson trolla fram en kanin, tänkte han.

— Som sagt…. här finns ingenting, sa Karlsson dystert. Och här kommer inte heller att finnas nånting, om inte ni lägger dit lite, fortsatte han. Jag ser, att här sitter en massa glupska små barn och äter kola. Nu låter vi hatten gå runt, och så lägger alla en kola i den. Det ska vara till ett mycket välgörande ändamål.

Lillebror gick runt med hatten, och där låg snart en liten bra hög med kola i den. Han gav Karlsson hatten.

— Det skramlar betänkligt, sa Karlsson och riste på hatten. Om den hade varit full med kola, så hade det inte skramlat alls.

Han stoppade i sig en av kolorna och började tugga.

— Det känns verkligen välgörande, sa han och tuggade belåtet.

Kirre hade inte lagt någon kola i hatten, fastän han hade en hel påse.

— Ja, mina kära vänner…och Kirre, sa Karlsson. Här ser ni filurhunden Ahlberg. Hunden som kan göra allt. Ringa i telefon, flyga, baka bullar, prata, lyfta på benet…allting!

Just då lyfte den lilla pudelvalpen verkligen på benet mot Kirres stol, och det blev en liten, liten pöl på golvet.

— Ni ser att jag inte överdriver, sa Karlsson, den hunden kan verkligen allt.

— Sss, sa Kirre och flyttade undan sin stol från pölen, det där kan väl varenda jycke göra. Men låt’en prata lite, det blir nog svårare, haha!

Karlsson vände sig till valpen.

— Tycker du det är svårt att prata, Ahlberg?

— Visst inte, sa Ahlberg. Bara när jag röker cigarr. Lillebror och Gunilla och Krister riktigt hoppade till, för det lät precis som om det var valpen som pratade. Men Lillebror tänkte, att det var nog Karlsson som hade något knep för sig. Och det var bra, för Lillebror ville ha en vanlig hund och inte en som kunde prata.

— Snälla Ahlberg, sa Karlsson, kan du inte berätta lite ur hundens liv för alla våra vänner…och Kirre?

— Gärna det, sa Ahlberg.

Och så satte han i gång att berätta.

— Jag var på bio häromkvällen, sa han och hoppade lekfullt omkring Karlsson.

— Jaså, var du på bio, sa Karlsson.

— Ja, och det satt två hundloppor bredvid mig i samma bänk, sa Ahlberg.

— Gjorde det, sa Karlsson.

— Ja, och när vi kom ut på gatan efteråt, så hörde jag, att den ena loppan sa till den andra: ’Ska vi gå hem eller ska vi åka hunn?’

Alla barnen tyckte, att det var en bra föreställning, även om det kanske inte var så mycket trollerier just. Det var bara Kirre som satt där och såg mallig ut.

— Säg åt honom att han bakar lite bullar också, sa han hånfullt.

— Vill du baka ett par bullar, Ahlberg, frågade Karlsson.

Ahlberg gäspade och la sig ner på golvet.

— Nä, det kan jag inte, sa han.

— Haha, det var väl det jag kunde tro, sa Kirre.

— Nä, för jag har ingen jäst hemma, sa Ahlberg. Alla barnen tyckte så mycket om Ahlberg. Men Kirre fortsatte att vara dum.

— Låt honom flyga istället då, sa han. Det behöver man ingen jäst till.

— Vill du flyga, Ahlberg, frågade Karlsson.

Det verkade nästan som om Ahlberg sov, men han svarade i alla fall, när Karlsson talade till honom.

— Nog kan jag flyga för all del, sa han. Men då får du flyga också, för jag har lovat min mamma att aldrig gå till väders ensam.

— Kom här då, lille Ahlberg, sa Karlsson och lyfte upp valpen i sin famn.

Och sekunden efteråt flög de, Karlsson och Ahlberg. Först steg de mot taket och for ett par varv runt taklampan, och sedan bar det iväg rätt ut genom fönstret. Då blev till och med Kirre blek av häpnad.

Alla barnen rusade till fönstret och stod där och såg Karlsson och Ahlberg sväva bort över hustaken. Men Lillebror skrek förtvivlad:

— Karlsson, Karlsson, kom tillbaka med min hund! Det gjorde Karlsson. Han kom snart tillbaka och satte ner Ahlberg på golvet. Ahlberg ruskade på sig, och han såg så förvånad ut, så man skulle kunna tro, att det var hans livs första flygfärd.

— Ja, sen var det slut för idag, sen har vi inget mer att bjuda på, sa Karlsson. Men det har du, sa han och gav Kirre en liten knuff.

Kirre förstod inte vad han menade.

— Kola, sa Karlsson.

Och Kirre tog fram sin påse och gav Karlsson hela påsen, fast först tog han en kola ur den åt sig själv.

— Maken till glupsk pojke, sa Karlsson. Sedan såg han sig ivrigt omkring.

— Var är burken för välgörande ändamål, frågade han.

Gunilla gick efter den. Hon tänkte, att nu bjuder nog Karlsson på en kola i alla fall, när han har så många. Men det gjorde inte Karlsson. Han tog asken och räknade hungrigt alla kolorna.

— Femton, sa han. Räcker till kvällsmat! Hejsan hoppsan, jag måste hem och äta kvällsmat!

Och så försvann Karlsson ut genom fönstret.

Alla barnen måste gå hem, Gunilla och Krister också. Lillebror och Ahlberg blev ensamma, och det tyckte Lillebror var riktigt skönt. Han tog valpen i sin famn och satt och viskade med honom. Och valpen slickade honom i ansiktet, och sedan sov han. Det hördes små snusande ljud från honom, när han sov.

Men sedan kom mamma upp från tvättstugan, och då blev allt så förfärligt sorgligt. Mamma trodde inte alls, att Ahlberg inte hade någonstans att bo. Hon ringde till det där telefonnumret, som stod på halsbandet, och berättade, att hennes pojke hade tagit vara på en liten svart pudelvalp.

Lillebror stod bredvid telefonen med Ahlberg i famnen, och han viskade hela tiden:

— Käre gode Gud, gör så att det inte är deras valp! Men det var deras valp.

— Älskling, sa mamma, när hon hade lagt på luren. Det är en pojke som heter Staffan Ahlberg, som rår om Bobby.

— Bobby, frågade Lillebror.

— Ja, han heter så, valpen. Staffan har gråtit hela eftermiddagen. Och han kommer och hämtar Bobby klockan sju.

Lillebror sa inget, men han blev lite vitare i ansiktet, och hans ögon såg så blanka ut. Han kramade valpen och viskade i hans öra, när inte mamma hörde det:

— Lilla Ahlberg, jag vill att du skulle vara min hund.

Men klockan sju kom Staffan Ahlberg och hämtade sin valp. Då låg Lillebror inne på sin säng och grät som om hjärtat ville brista.

8 Karlsson går på födelsedagskalas

Nu hade det blivit sommar, skolan slutade, och Lillebror skulle fara till mormor. Men först var det något mycket viktigt, som skulle hända. Lillebror skulle fylla åtta år. Å, han hade väntat på den födelsedan så länge…nästan ända sedan han fyllde sju! Det var märkvärdigt, vad det var långt mellan födelsedagarna, nästan lika långt som mellan jularna.

Kvällen före födelsedagen hade han en liten pratstund med Karlsson.

— Jag ska ha födelsedagskalas, sa Lillebror. Gunilla och Krister ska komma till mig, och vi ska ha bordet dukat här inne i mitt rum …

Lillebror tystnade och såg dyster ut.

— Jag skulle så gärna vilja bjuda dig också, sa han, men…

Mamma var ju så arg på Karlsson på Taket. Det var nog inte lönt att komma och be att få bjuda honom på födelsedagskalas.

Men Karlsson plutade ut med underläppen värre än någonsin.

— Jag är inte me’, om jag inte får vara me’, sa han. Jag ska väl också ha nånting roligt!

— Ja, ja, du får komma, sa Lillebror hastigt. Han skulle tala med mamma — det fick gå hur det ville. Han kunde inte ha födelsedagskalas utan Karlsson.

— Vad får vi att äta, frågade Karlsson, när han hade tjurat färdigt.

— Tårta förstås, sa Lillebror. Jag får en födelsedagstårta med åtta ljus på.

— Jaså, sa Karlsson. Du, jag har ett förslag!

— Vad då, frågade Lillebror.

— Kan du inte be din mamma att du får åtta tårtor och ett ljus istället?

Lillebror trodde inte, att mamma skulle gå med på det.

— Får du några bra presenter då, frågade Karlsson.

— Det vet jag inte, sa Lillebror.

Han suckade. Nog visste han, vad han önskade sig — mer än någonting annat på jorden. Men det skulle han inte få.

— Nån hund får jag nog inte så länge jag lever, sa han. Men jag får förstås en massa andra presenter. Så jag ska vara glad ändå och inte tänka på nån hund på hela dan, det har jag bestämt mig för.

— Nä, och så har du ju mig, sa Karlsson. Och jag skulle tro, att det smäller lite högre än en hunn!

Han la huvet på sned och tittade på Lillebror.

— Jag undrar just vad du ska få för presenter, sa han. Jag undrar, om du ska få nån kola? I så fall tycker jag, att den ska gå direkt till välgörande ändamål.

— Ja, om jag får nån kolapåse, så ska du få den, sa Lillebror.

Han kunde göra vad som helst för Karlsson, och nu skulle de ju dessutom skiljas åt.

— Karlsson, i övermorgon ska jag resa till mormor och bli där hela sommaren, sa Lillebror.

Karlsson såg först lite trumpen ut, men sedan sa han viktigt:

— Jag ska också resa till min mormor. Hon är mycket mormorigare än din.

— Var bor hon, din mormor, frågade Lillebror.

— I ett hus, sa Karlsson. Trodde du, att hon var ute och sprang hela nätterna?

Sedan blev det inte mycket talat mer om Karlssons mormor eller om Lillebrors födelsedagspresenter eller någonting, för klockan var mycket, och Lillebror måste gå och lägga sig, så att han skulle orka vakna i rättan tid på sin födelsedag.

De där minuterna, när man låg och väntade, att dörren skulle öppnas och de allihop skulle komma in — med födelsedagsbricka och presenter och alltihop — det var nästan mer än man kunde stå ut med. Lillebror kände, hur det riktigt ilade i magen av spänning.

Men nu kom de, nu stämde de upp ’Ja, må han leva’ där utanför, nu öppnades dörren, och där var de allihop, mamma och pappa och Bosse och Bettan.

Lillebror satte sig kapprak upp i sängen, och hans ögon tindrade.

— Har den äran, älskade Lillebror, sa mamma. Allihop sa ’Har den äran’ åt honom. Och där var tårtan med de åtta ljusen, och på brickan låg presenterna.

Flera stycken presenter. Fast kanske inte riktigt så många som han brukade få på sina födelsedagar. Det var inte mer än fyra paket, hur Lillebror än räknade dem. Men pappa sa:

— Det kan ju komma fler presenter framåt dan. Man behöver ju inte få allihop på morron.

Och Lillebror var så glad för sina fyra paket. Det var en färglåda och en leksakspistol och en bok och ett par nya blåbyxor han fick, och han tyckte om alltihop. Vad de var snälla, både mamma och pappa och Bosse och Bettan! Ingen hade så snäll mamma och pappa eller så snälla syskon som han.

Han sköt ett par skott med sin pistol, och det smällde bra. Och hela familjen satt på hans sängkant och hörde på, å, vad han tyckte om dem allesammans!

— Tänk, att det har gått åtta år sen den här lilla knatten kom till världen, sa pappa.

— Ja, sa mamma, vad tiden går! Minns du, vad det regnade i Stockholm den dan?

— Mamma, jag är ju född här i Stockholm, sa Lillebror.

— Ja, visst är du det, sa mamma.

— Men Bosse och Bettan, dom är födda i Malmö?

— Ja, det är dom.

— Och du, pappa, du är född i Göteborg, har du sagt.

— Ja, jag är Göteborgsunge, sa pappa.

— Och vad är du född, mamma?

— I Eskilstuna, sa mamma.

Lillebror slog häftigt armarna om halsen på henne.

— Det var väl en fenominal tur, att vi träffades allihop!

Det tyckte de allesammans. Och så sjöng de ’Ja må han leva’ en gång till för Lillebror, och han sköt med sin pistol, och det smällde kolossalt.

Han hann skjuta med pistolen många gånger under dagens lopp, medan han väntade på att det skulle bli tid för födelsedagskalaset. Och han hann fundera ganska mycket över det där pappa hade sagt…att det kunde komma fler presenter framåt dan. Ett kort, lyckligt ögonblick undrade han, om det kanske ändå skulle ske ett underverk och han skulle få en hund, men så förstod han ju, att det var omöjligt. Och han grälade på sig själv, för att han kunde få för sig någonting så dumt — han hade ju bestämt, att han inte skulle tänka på någon hund på hela födelsedan utan vara glad ändå.

Och Lillebror var glad. Frampå eftermiddan började mamma duka så fint inne i hans rum. Hon satte en hel massa blommor på bordet och de bästa, skära kopparna — tre stycken.

— Mamma, det ska vara fyra koppar, sa Lillebror.

— Varför då, sa mamma förvånad.

Lillebror svalde. Han var tvungen att tala om, att han hade bjudit Karlsson på Taket, fast mamma skulle förstås inte tycka om det.

— Karlsson på Taket kommer också, sa Lillebror och såg stadigt mamma in i ögonen.

— Åååå, sa mamma, åååå! Men det må vara hänt, eftersom det är din födelsedag.

Hon klappade Lillebror över den ljusa huvudknoppen.

— Så mycket barnsliga påhitt du har, Lillebror. Man skulle inte tro, att du fyller åtta…hur gammal är du egentligen?

— Jag är en man i mina bästa år, sa Lillebror värdigt. Och det är Karlsson också.

Födelsedagen sniglade sig fram. Nu var det ganska mycket ’framåt dan’, men ändå hade han inte sett till några fler presenter.

Till sist fick han en i alla fall. Bosse och Bettan, som inte hade fått sommarlov än, kom hem från skolan. Och de stängde in sig i Bosses rum. Lillebror fick inte följa med. Han hörde, att de fnissade där inne, och de prasslade med papper. Lillebror var så nyfiken, att han kunde spricka.

Efter en lång stund kom de ut, och Bettan skrattade och räckte honom ett paket. Lillebror blev så glad och tänkte genast slita upp papperet. Men då sa Bosse:

— Du ska läsa versen, som står på, först.

De hade skrivit med stora tryckbokstäver för att Lillebror skulle kunna läsa själv, och han läste:

Lillebror stod alldeles stilla och alldeles tyst.

— Ta opp paketet nu vetja, sa Bosse. Men Lillebror kastade det på golvet, och tårarna kom sprutande ur hans ögon.

— Nej, men Lillebror, vad är det, ropade Bettan.

— Blev du lessen, sa Bosse, alldeles olycklig. Bettan slog armarna om Lillebror.

— Förlåt oss, vi bara skojade, förstår du. Lillebror vred sig häftigt lös. Tårarna strömmade över hans kinder.

— Ni visste ju, snyftade han, ni visste ju, att det var en levande hund jag ville ha, och då behövde ni väl inte retas.

Han rusade ifrån dem in i sitt rum och kastade sig på sängen. Bosse och Bettan följde efter, och mamma kom springande. Men Lillebror brydde sig inte om dem. Han grät så att han skakade. Nu var hela födelsedagen förstörd. Han hade ju bestämt, att han skulle vara glad, fastän han inte fick någon hund, men när de kom och gav honom en sammetshund… Gråten steg till riktig jämmer, när han tänkte på det, och han borrade ner ansiktet i kudden så djupt han kunde. Mamma och Bosse och Bettan stod omkring sängen och var också ledsna.

— Jag måste ringa till pappa och be, att han går från kontoret lite tidigare, sa mamma.

Lillebror grät…vad hjälpte det, om pappa kom hem? Allt var ledsamt nu och födelsedagen var förstörd, det fanns ingenting som kunde hjälpa.

Han hörde, att mamma gick och ringde…men han grät. Han hörde, att pappa kom hem också en stund senare…men han grät. Han kunde aldrig bli glad mer. Det vore bättre, om han finge dö, och då kunde Bosse och Bettan ha sin sammetshund och aldrig, aldrig glömma bort, hur elaka de hade varit mot sin lilla bror, medan han levde och hade sin födelsedag.

Så stod de plötsligt bredvid hans säng allesammans — pappa och mamma och Bosse och Bettan. Han körde ner ansiktet i kudden ännu mer.

— Lillebror, du har nån som väntar på dig ute i tamburen, sa pappa.

Lillebror svarade inte. Pappa ruskade honom i axeln.

— Det är en liten god vän till dig ute i tamburen, hör du inte!

— Är det Gunilla eller Krister, mumlade Lillebror vresigt.

— Nej, det är nån som heter Bimbo, sa mamma.

— Jag känner ingen som heter Bimbo, mumlade Lillebror ännu vresigare.

— Det kan väl hända, sa mamma. Men han vill så gärna bli bekant med dig.

Just då hördes ute från tamburen ett litet kort, bjäbbande hundskall.

Lillebror spände alla muskler och höll hårt om kudden…nej, nu måste han verkligen låta bli att inbilla sig saker och ting!

Men om igen hördes det där lilla bjäbbandet. Lillebror satte sig häftigt upp i sängen.

— Är det en hund, sa han. Är det en levande hund?

— Ja, det är din hund, sa pappa.

Och då rusade Bosse ut i tamburen, och sekunden efteråt kom han tillbaka och i sina armar bar han — å, det var väl inte sant! — i sina armar bar han en liten strävhårig taxvalp.

— Är det min levande hund, viskade Lillebror.

Han hade fortfarande tårar i ögonen, när han sträckte ut armarna efter Bimbo. Han såg ut som om han trodde, att valpen vilket ögonblick som helst skulle gå upp i rök och försvinna.

Men Bimbo försvann inte. Bimbo var i hans famn, och Bimbo slickade honom i ansiktet och gnydde och skällde och nafsade efter hans öron. Bimbo var alldeles kolossalt levande.

— Är du glad nu, Lillebror, sa pappa.

Lillebror suckade. Hur kunde pappa bara fråga? Han var så glad, så det gjorde ont någonstans inne i själen eller magen eller var det nu var det satt, när man var riktigt glad.

— Den där sammetshunden, förstår du, Lillebror, den skulle vara till leksak åt Bimbo, sa Bettan. Vi menade inte att retas med dig…så värst mycke, la hon till.

Lillebror förlät allting. Och förresten hörde han knappast på henne. För han pratade med Bimbo.

— Bimbo, lilla Bimbo, du är min hund.

Sedan sa han till mamma:

— Jag tycker, att Bimbo är ännu sötare än Ahlberg. För strävhåriga taxar är i alla fall dom sötaste.

Så kom han att tänka på att Gunilla och Krister skulle komma vilken minut som helst. Oj, oj, han förstod inte, att man kunde få ha så mycket trevligt på en enda dag. Tänk, nu skulle de få se att han hade en hund och en som verkligen var hans och som var den raraste, raraste, raraste på hela jorden.

Men så blev han orolig.

— Mamma, får jag ta med mig Bimbo, när vi far till mormor?

— Javisst, du får ha honom i den här lilla korgen på tåget, sa mamma och pekade på en hundkorg, som Bosse också hade hämtat in från tamburen.

— Ååå, sa Lillebror, ååå!

Just då ringde det på dörren. Nu kom Gunilla och Krister, och Lillebror rusade emot dem och skrek:

— Jag har fått en hund! Det är min egen hund!

— Nämen å, vad han är söt, sa Gunilla. Men sedan kom hon ihåg sig och sa:

— Har den äran! Den är från både Krister och mig, Hon räckte fram en påse kola. Och så kastade hon sig över Bimbo och skrek om igen:

— Å, vad han är söt!

Det tyckte Lillebror om att höra.

— Nästan lika söt som Joffa, sa Krister.

— Nästan sötare, sa Gunilla. Sötare än Ahlberg till och med.

— Ja, mycket sötare än Ahlberg, sa Krister. Lillebror tyckte, att Gunilla och Krister var väldigt trevliga båda två. Och han bjöd dem att stiga in till födelsedagsbordet.

Där hade mamma just satt fram fullt fullt med små goda smörgåsar med skinka och ost på och en hel massa kakor. Och mitt på bordet stod födelsedagstårtan med åtta ljus.

Och från köket kom mamma in med en stor tillbringare choklad. Hon började genast hälla upp i kopparna.

— Ska vi inte vänta på Karlsson, frågade Lillebror försiktigt.

Mamma skakade på huvet.

— Nu tycker jag, att vi struntar i Karlsson. För vet du, jag är nästan säker på att han inte kommer. Från och med nu struntar vi i honom helt och hållet. För nu har du ju Bimbo.

Ja, nu hade han ju Bimbo…men därför ville Lillebror i alla fall, att Karlsson skulle vara med på hans kalas.

Gunilla och Krister satte sig till bords, och mamma bjöd omkring smörgåsarna. Lillebror la Bimbo i den lilla hundkorgen och satte sig han också. Så gick mamma ut och lämnade barnen ensamma.

Bosse stack in näsan och skrek:

— Du sparar väl lite tårta, så att Bettan och jag också får en bit?

— Ja, det får jag väl göra, sa Lillebror. Fast egentligen är det orättvist, för ni har ju hållit på och käkat tårta i sju åtta år, innan jag föddes.

— Försök inte, en stor bit vill jag ha, sa Bosse och stängde dörren.

Knappt hade han gjort det, förrän det vanliga surret hördes, och in kom Karlsson.

— Har ni redan börjat, skrek han. Hur mycket har ni ätit?

Lillebror tröstade honom med att de inte hade hunnit äta någonting alls.

— Skönt, sa Karlsson.

— Ska du inte säga ’Har den äran’ åt Lillebror, sa Gunilla.

— Jaså, jo, har den äran, sa Karlsson, var ska jag sitta?

Det fanns ju ingen kopp åt Karlsson, och när han märkte det, plutade han med underläppen och såg tjurig ut.

— Jag är inte me’, om det ska vara så här orättvist. Varför har inte jag fått någon kopp?

Lillebror skyndade sig att ge honom sin. Och så tassade han försiktigt ut i köket och hämtade en annan kopp åt sig själv.

— Karlsson, jag har fått en hund, sa han, när han kom tillbaka. Han ligger där, han heter Bimbo.

Lillebror pekade på Bimbo, som hade somnat i sin korg.

— Jaså, det var ju roligt, sa Karlsson, pass för den smörgåsen …och den ... och den!

— Det var så sant, sa han sedan. Jag har en födelsedagspresent med mig åt dig, jag är den snällaste som finns.

Ur byxfickan drog han upp en visselpipa och räckte Lillebror.

— Den kan du ha och vissla på din Bimbo med. Jag brukar också vissla på mina hundar, fast mina hundar heter Ahlberg och kan flyga.

— Heter dom Ahlberg allihop, sa Krister.

— Ja, alla tusen, sa Karlsson. När ska vi hugga in på tårtan?

— Tack, snälla, snälla Karlsson för visselpipan, sa Lillebror. Å, vad det skulle bli roligt att ha den och att vissla på Bimbo.

— Fast jag kanske lånar den ibland, sa Karlsson. Ganska ofta kanske jag lånar den, sa han och fortsatte oroligt:

— Har du fått nån kola?

— Ja då, det har jag visst det, sa Lillebror. Av Gunilla och Krister.

— Den går direkt till välgörande ändamål, sa Karlsson och högg påsen. Han stoppade den i fickan, och sedan gick han lös på smörgåsarna.

Gunilla och Krister och Lillebror fick skynda sig det värsta de kunde för att få något med. Men som tur var hade mamma brett riktigt många.

Inne i vardagsrummet satt mamma och pappa och Bosse och Bettan.

— Hör, vad dom har roligt där inne, sa mamma. Å, vad jag är glad, att Lillebror fick sin hund, det blir besvärligt förstås, men det kan inte hjälpas.

— Ja, nu kommer han att glömma sina dumma fantasier om Karlsson på Taket, det är jag säker på, sa pappa.

Det skrattades och pratades inne i Lillebrors rum, och mamma sa:

— Ska vi inte gå in och titta på dom, dom är så söta, ungarna!

— Ja, kom går vi och tittar på dom, sa Bettan.

Och så gick de allihop, mamma och pappa och Bosse och Bettan för att ta sig en titt på Lillebrors födelsedagskalas.

Det var pappa, som öppnade dörren. Men det var mamma, som skrek till först. För det var hon, som först fick syn på den lilla tjocka farbrorn, som satt bredvid Lillebror.

En liten tjock farbror med gräddtårta långt upp över öronen.

— Nej, nu svimmar jag, sa mamma.

Pappa och Bosse och Bettan stod stilla och bara stirrade.

— Karlsson kom i alla fall, där ser du, mamma, sa Lillebror glatt. Å, vilken fin födelsedag det här var.

Den lilla tjocka farbrorn vispade bort lite av gräddtårtan, som han hade om munnen, och sedan vinkade han med en knubbig hand åt pappa och mamma och Bosse och Bettan, så att grädden yrde.

— Hejsan hoppsan, skrek han. Ni har visst inte haft den äran förut? Mitt namn är Karlsson på Taket…åja, åja, Gunilla, lägg för dig lagom, jag ska väl också ha lite tårta?

Han högg tag i Gunillas hand, som höll tårtspaden, och tvingade henne att släppa den.

— Aldrig sett på maken till glupsk liten flicka, sa han.

Sedan tog han sig själv en stor bit.

— Världens bästa tårtätare, det är Karlsson på Taket, sa han och log ett soligt leende.

— Kom, vi går, viskade mamma.

— Ja, låt inte mig hindra, sa Karlsson.

— Lova mig en sak, sa pappa till mamma, när de hade stängt dörren bakom sig, lova mig en sak alle samman, du Bosse och Bettan också! Tala inte om det här för någon, absolut inte för någon!

— Varför inte då, sa Bosse.

— Ingen skulle tro det, sa pappa. Och om dom skulle tro det, så skulle vi inte få vara i fred en minut under resten av vårt liv.

Pappa och mamma och Bosse och Bettan tummade på att de inte skulle berätta för någon enda människa om den konstiga lekkamraten, som Lillebror hade skaffat sig.

Och de höll ord. Ingen har någonsin fått höra dem säga ett enda ord om Karlsson. Och därför kan Karlsson få fortsätta att bo i sitt lilla hus, som ingen vet om, fastän det ligger på ett vanligt tak i ett vanligt hus vid en alldeles vanlig gata i Stockholm. Karlsson kan gå omkring och filura i lugn och ro, och det är just vad han gör också. För han är världens bästa filurare.

När alla smörgåsarna var slut och alla kakorna och hela tårtan, och Gunilla och Krister hade gått hem, och Bimbo sov, då tog Lillebror adjö av Karlsson. Karlsson satt på fönsterblecket färdig att ge sig i väg. Gardinerna fläktade sakta fram och tillbaka, det var så ljumt i luften, det var ju sommar.

— Snälla, snälla Karlsson, det är väl säkert, att du bor kvar på taket, när jag kommer tillbaka från mormor, sa Lillebror.

— Lugn, bara lugn, sa Karlsson. Om bara min mormor släpper mig så. Men det är inte säkert. För hon tycker, att jag är världens bästa barnbarn.

— Är du det då, frågade Lillebror.

— Ja, vem i all sin dar skulle annars vara det. Kan du komma på någon, frågade Karlsson.

Så vred han på knappen, som satt ungefär mitt för hans navel. Motorn började surra.

— När jag kommer tillbaka, då ska vi äta mycket tårta då, skrek han, för det här blev man inte fet av. Hejsan hoppsan, Lillebror!

— Hejsan hoppsan, Karlsson, skrek Lillebror. Och så var Karlsson borta.

Men i den lilla hundkorgen bredvid Lillebrors säng låg Bimbo och sov. Lillebror böjde sig ner över honom. Han luktade på honom. Han strök med en liten narig hand sakta över valpens huvud.

— Bimbo, i morron ska vi fara till mormor, sa han. Gonatt, Bimbo! Sov gott, Bimbo!