Karlsson på Taket

1 Vem som helst har rättighet att vara Karlsson.

En morgon vaknade Lillebror — han som var yngst och minst i familjen Svantesson — och hörde mamma och pappa prata med varann ute i köket. Det lät nästan som om de var arga eller ledsna för någonting.

”Jo, nu är det färdigt”, sa pappa. ”Titta vad här står i tidningen, läs själv!”

”Jamen, det är ju hemskt”, sa mamma, ”o, så hemskt!”

Lillebror fick bråttom att komma ur sängen. Han ville också veta vad det var som var så hemskt.

Och det fick han minsann veta. På första sidan i tidningen stod det en stor rubrik :

Och sedan stod det så här:

”Stackars Karlsson på taket”, sa mamma. ”Folk kommer att jaga livet ur honom.”

Lillebror blev rädd och arg och ledsen, alltihop på en gång.

”Varför kan inte Karlsson få vara ifred”, skrek han. ”Han har ju inte gjort nåt. Han bara bor i sitt hus på taket och flyger omkring lite. Det är väl inget fel på det?”

”Nej”, sa pappa. ”Det är inget fel på Karlsson. Bara det att han är lite…hm…ovanlig.”

Ja, visst var det något ovanligt med Karlsson, det måste till och med Lillebror medge. Det är ovanligt att det bor små tjocka motoriserade farbröder i små särskilda hus uppe på taket, farbröder med en hopfällbar propeller på ryggen och en startknapp på magen.

En sådan liten farbror var Karlsson. Och Karlsson var Lillebrors bästa vän. Han var mer bästa vän än Krister och Gunilla till och med, som Lillebror ändå tyckte så mycket om och som han lekte med när Karlsson ibland plötsligt var försvunnen eller inte hade tid med honom.

Karlsson tyckte att Krister och Gunilla var bara skräp. Han fnös var gång Lillebror nämnde dem.

”Kom inte och tala om dom pluttisarna på samma dag som mej”, sa han. ”En vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år, hur många små dumma pojkar tror du har en sån bästis, va?”

”Ingen mer än jag”, sa Lillebror, och han blev varje gång lycklig och varm om hjärtat. Vilken tur att Karlsson hade slagit sig ner just på hans tak! Hela Vasastan var full av sådana där gamla fula fyravåningshus som det familjen Svantesson bodde i, vilken tur då att Karlsson hade råkat hamna just på deras tak och ingen annans.

Fast mamma och pappa hade varit så lagom glada åt Karlsson i början, och Lillebrors syskon, Bosse och Bettan, tyckte inte heller om honom först. Hela familjen — utom Lillebror förstås — ansåg att Karlsson var det hemskaste, mest bortskämda, ohängda och klåfingriga okynnesfä som överhuvudtaget kunde tänkas. Men på sista tiden hade de allihop börjat vänja sig vid honom. De nästan gillade Karlsson nu, och framför allt förstod de att Lillebror behövde honom. Bosse och Bettan var ju sa mycket äldre än Lillebror, han behövde en bästa vän när han inte hade några jämnåriga syskon. Och visserligen hade han en egen hund, en underbar liten en som hette Bimbo, men inte ens det räckte — Lillebror behövde Karlsson.

”Och jag tror att Karlsson också behöver Lillebror”, sa mamma.

Men ända från början hade pappa och mamma velat ha Karlsson så hemlig som möjligt. De förstod vilket väsen det skulle bli, om till exempel TV fick nys om honom eller om veckotidningarna kom och började skriva om ”Karlsson hemma hos sig”.

”Haha, det vore väl kul”, hade Bosse sagt en gång, ”om man fick se Karlsson utanpå Veckojournalen luktande på en bukett skära rosor i salongen eller så där.”

”Du är dum”, sa Lillebror da. ”Karlsson har ingen salong, han har bara ett litet joxigt rum och inga rosor.”

Det visste ju Bosse också. Både han och Bettan och mamma och pappa hade en gäng -- men bara en enda gäng — varit uppe på taket och sett Karlssons hus. De hade klättrat upp genom takluckan på vinden, den som sotaren använde, och Lillebror hade visat dem hur finurligt Karlssons hus låg gömt bakom skorstenen och alldeles intill grannhusets brandmur.

Mamma hade blivit något till förskräckt, när hon kom upp pa taket och sag gatan där nere så djupt under sig. Hon nästan svimmade och måste hålla sig i skorstenen.

”Lillebror, lova att du aldrig gar upp hit ensam”, sa hon.

Lillebror tänkte efter först, innan han lovade.

”Ja”, sa han till sist, ”jag ska aldrig gå upp hit ensam …fast jag kanske flyger hit med Karlsson ibland”, sa han sen ganska tyst. Om mamma inte hörde det, så fick hon verkligen skylla sig själv. Hur kunde hon förresten begära att Lillebror aldrig skulle hälsa pa hos Karlsson? Hon hade nog ingen aning om hur roligt man kunde ha i Karlssons lilla joxiga rum där det fanns så mycket grejor.

Men nu skulle det förstås bli slut på allting, tänkte Lillebror bittert, bara för de där dumma tidningsskriveriernas skull.

”Du får säga åt Karlsson att han aktar sej”, sa pappa. ”Han får låta bli att flyga omkring så mycket en tid framåt. Ni kan ju hållas i ditt rum där ingen ser honom.”

”Men jag kommer att häva ut honom, ifall han busar”, sa mamma.

Hon serverade Lillebror en tallrik gröt vid köksbordet, och Bimbo fick också lite i sin matskål. Pappa sa adjö och gick till kontoret. Och nu visade det sig att mamma också skulle ut på stan.

”Jag ska bara kila ner till resebyrån och se om dom kan hitta på någon trevlig resa åt oss, nu när pappa får semester”, sa hon och kysste Lillebror. ”Jag är snart tillbaka.”

Och så blev Lillebror ensam. Ensam med Bimbo och med sin gröt och sina tankar. Och med tidningen. Den hade han bredvid sig och sneglade i då och då. Under det där som stod om Karlsson var en vacker bild av en stor, vit ångbåt som hade kommit på besök till Stockholm och låg för ankar på Strömmen. Lillebror tittade på den, o, den var så vacker, han skulle gärna vilja se en sådan båt i verkligheten och fara över havet med den!

Han försökte titta bara på båten men hans ögon fastnade hela tiden på den där otäcka rubriken:

Lillebror var verkligen bekymrad. Han måste så fort som möjligt tala med Karlsson, ändå fick han inte skrämma honom för mycket, nej, för vem vet om inte Karlsson då blev så rädd att han flög bort och aldrig mer kom igen!

Lillebror suckade. Sedan stoppade han motvilligt en sked gröt i munnen. Han svalde inte gröten utan höll den bara på tungan liksom på prov. Lillebror var en sådan där liten smal och pirig pojke med dålig aptit som det finns så många av. Han satt alltid och petade i sin mat, och det tog en evig tid för honom att bli färdig.

Särskilt gott var det då inte med gröt tänkte Lillebror. Möjligen skulle det bli något godare, om han strödde mer socker på den. Han tog sockerskålen, men i samma ögonblick hörde han motorsurr utanför köksfönstret, och vips kom Karlsson inflygande.

”Hejsan, hoppsan, Lillebror”, skrek han, ”gissa vem som är världens bästa bästis och gissa varför han kommer just nu?”

Lillebror svalde hastigt ner det han hade i munnen.

”Världens bästa bästis, det är du Karlsson! Men varför kommer du just nu?”

”Gissa tre gånger”, sa Karlsson. ”För att jag längtade efter dej, lilla dumma pojke, eller för att jag bara råkade flyga fel och egentligen skulle en sväng runt Kungsträdgården eller för att jag kände att det luktade gröt, gissa på bara!”

Lillebrors ansikte blev ljust av glädje.

”För att du längtade efter mej”, föreslog han blygt.

”Fel”, sa Karlsson. ”Och jag skulle inte till Kungsan heller, så det behöver du inte gissa.”

Kungsan, tänkte Lillebror, o, dit fick Karlsson absolut inte flyga och ingen annan stans heller, där det vimlade av människor som kunde se honom, det måste man nu äntligen förklara för honom.

”Hör du, Karlsson”, började Lillebror, men så kom han av sig, för han märkte plötsligt att Karlsson såg missnöjd ut. Han tittade trumpet på Lillebror och plutade med munnen.

”Här kommer man utsvulten”, sa han, ”men är det nån som sätter fram en stol och en tallrik åt en och knyter på en en haklapp och lägger opp en massa gröt och säjer att man måste ta en sked för mamma och en sked för pappa och en sked för tant Augusta…?”

”Vem är tant Augusta”, undrade Lillebror nyfiket.

”Ingen aning”, sa Karlsson.

”Jamen då behöver du väl inte ta nån sked för henne då”, sa Lillebror och skrattade.

Men Karlsson skrattade inte.

”Jaså, du säjer det? Jaså, det är meningen att man ska svälta ihjäl bara för att man inte råkar känna all världsens tanter som kanske sitter och trynar långt borta i Tumba eller Tutaryd eller var dom nu håller till!”

Lillebror skyndade sig att plocka fram en tallrik och bjöd Karlsson ta för sig ur grötkarotten. Och fortfarande något trumpen öste Karlsson upp åt sig. Han öste och öste, och till sist tog han pekfingret till hjälp för att skrapa rent längs kanterna.

”Din mamma är gullig”, sa Karlsson, ”det är bara synd att hon ska vara så bedrövligt snål. Mycket gröt har jag sett i min dar men aldrig så lite.”

Han tömde sockerskålen över sin tallrik och satte igång. De närmaste minuterna hördes i köket bara det slurpande som uppstår när någon i rasande fart äter gröt.

”Det räckte tyvärr inte till någon sked för tant Augusta”, sa Karlsson och torkade sig om munnen. ”Men jag ser att här finns bullar! Lugn, bara lugn, lilla tant Augusta, sitt alldeles lugn där borta i Tumba, jag kan nog knöla ner ett par bullar i stället. Eller kanske tre…eller fyra…eller fem!”

Medan Karlsson åt bullar, satt Lillebror där och grubblade på hur han bäst skulle kunna varna honom. Kanske var det i alla fall lika bra att låta honom få läsa själv, tänkte Lillebror och sköt med någon tvekan över tidningen till Karlsson.

”Titta på första sidan”, sa han dystert, och det gjorde Karlsson. Mycket intresserat tittade han, och så satte han ett litet knubbigt pekfinger rakt på bilden av det vita skeppet.

”Voj, voj, nu är det en båt som har farit omkull igen”, sa han. ”Det är bara olyckor och olyckor!”

”Äsch, du håller ju tidningen opp och ner”, sa Lillebror.

Han hade länge misstänkt att Karlsson inte kunde läsa så värst bra. Men Lillebror var en liten vänlig själ som inte ville göra någon ledsen allraminst Karlsson, därför sa han inte ”Haha, du kan ju inte läsa” utan vände bara tidningen och båten rätt, så att Karlsson kunde se att det inte hade hänt någon båtolycka.

”Men här står om andra olyckor”, sa Lillebror, ”hör ska du få höra!”

Och så läste han högt för Karlsson om den flygande tunnan och den lilla hemska spionen som måste infångas och om belöningen och alltihop.

”Det är bara att lämna in grejen och hämta pengarna på denna tidnings redaktion”, slutade han med en suck.

Men Karlsson suckade inte, han jublade.

”Hoj, hoj, skrek han och gjorde några små ivriga, glada skutt, ”hoj, hoj, den lilla hemska spionen är så gott som redan fast. Ring till denna tidnings redaktion och säj att jag lämnar in grejen redan i eftermiddag!”

”Vad menar du”, frågade Lillebror förskräckt.

”Världens bästa spionfångare, gissa vem det är”, sa Karlsson och pekade stolt på sig själv. ”Undertecknad Karlsson, när jag kommer sättande med min stora flughåv. Om den där lilla hemska spionen flyger omkring här i Vasastan så har jag honom i flughåven innan kvällen, var säker på det…förresten, har du nån kappsäck som det får rum tiotusen i?”

Lillebror suckade igen. Det här såg ut att bli ännu svårare än han hade trott. Karlsson förstod ju ingenting.

”Snälla Karlsson, begriper du inte att det är du som är den flygande tunnan, det är dej dom vill fånga, förstår du väl!”

Karlsson kom av sig mitt i ett jubelskutt. Det gurglade till i honom som om han plötsligt hade fått något i vrångstrupen, och han stirrade ursinnigt på Lillebror.

”Flygande tunna”, skrek han, ”kallar du mej för en flygande tunna! Och dej ska man vara bästis med, a, fy!”

Han sträckte på sig för att om möjligt bli något längre, och samtidigt drog han in magen så mycket han orkade.

”Du har kanske inte lagt märke till”, sa han högdraget, ”att jag är en vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år, det har du kanske inte lagt märke till, va?”

”Jovisst, Karlsson, jovisst, Karlsson”, stammade Lillebror. ”Men jag kan ju inte hjälpa vad dom skriver i tidningarna. Det är dej dom menar, det kan du vara säker på.”

Karlsson blev argare och argare.

”Det är bara att lämna in grejen på denna tidnings redaktion”, skrek han bittert. ”Grejen”, skrek han, ”den som kallar mej för grejen han får sej en mellan ögona så att näsan ryker av.”

Han tog ett par små hotande skutt mot Lillebror, men det skulle han inte ha gjort, för nu blev det liv i Bimbo. Bimbo tänkte inte låta någon komma och ryta så där åt hans husse.

”Nej, Bimbo, låt bli Karlsson”, sa Lillebror, och då lät Bimbo bli. Han bara morrade lite för att Karlsson skulle förstå vad han menade.

Karlsson gick och satte sig på en pall, dyster och tjurig så att det osade om det.

”Jag är inte me’”, sa han, ”jag är inte me’ när du bara är sä där elak och kallar mej för grejen och tussar dina blodhundar på mej.”

Lillebror var förtvivlad. Han visste inte vad han skulle säga eller göra.

”Jag kan ju inte hjälpa vad som står i tidningarna”, mumlade han. Sedan teg han. Karlsson teg också. Han satt där tjurig på sin pall, det var en beklämmande tystnad i köket.

Da kom där plötsligt ett gapskratt från Karlsson. Han for upp frän pallen och gav Lillebror en lekfull box i magen.

”Fast om jag är en grej”, sa han, ”så är jag i alla fall världens bästa grej, värd tiotusen kronor, har du tänkt på det?”

Lillebror började skratta han också, å, vad det var underbart att se Karlsson glad igen!

”Ja, det är du faktiskt”, sa Lillebror förtjust, ”du är värd tiotusen kronor, det är nog inte många som är det.”

”Ingen på hela jorden”, försäkrade Karlsson. ”En sån där liten pluttgrej som du till exempel, du är inte värd mer än högst en och tjugofem, det slår jag vad om.”

Han vred på startknappen och steg jublande till väders, och han flög med glada skrän ett par ärevarv runt taklampan.

”Hoj, hoj”, skrek han, ”här kommer Tiotusenkronors-Karlsson, hoj, hoj!”

Lillebror beslöt att strunta i alltihop. Karlsson var ju faktiskt ingen spion, och inte kunde polisen ta honom bara för att han var Karlsson. Det var nog inte det mamma och pappa var rädda för heller, det insåg han plötsligt. De var förstås bara ängsliga att Karlsson inte skulle kunna hållas hemlig längre, om det blev klappjakt på honom. Men något verkligt ont skulle väl ändå inte kunna hända honom, det trodde inte Lillebror.

”Var inte rädd du Karlsson”, sa han tröstande. ”Inte kan dom göra dej nånting bara för att du är du.”

”Nej, vem som helst har rättighet att vara Karlsson”, försäkrade Karlsson. ”Fast än så länge finns det bara ett enda litet fint lagom tjockt exemplar.”

De hade dragit sig in i Lillebrors rum nu, och Karlsson tittade sig förväntansfullt omkring.

”Har du nån ångmaskin som vi kan explodera eller nånting annat som smäller bra. Smälla ska det göra och roligt vill jag ha, annars är jag inte me’”, sa han, men i samma ögonblick såg han påsen som låg på Lillebrors bord, och han var över den som en hök. Mamma hade lagt dit den i går kväll, det var en stor fin persika i den, och den persikan skimrade nu mellan Karlssons knubbiga fingrar.

”Vi kan dela”, föreslog Lillebror hastigt. Han tyckte nämligen också om persikor, och han förstod att han måste skynda sig, om han skulle få något med.

”Gärna för mej”, sa Karlsson. ”Vi delar, jag tar persikan och du påsen, då får du det bästa, för man kan ha hur kul som helst med en påse.”

”Ånätack”, sa Lillebror, ”vi delar persikan, sen får du gärna ta påsen.”

Karlsson ruskade ogillande på huvudet.

”Aldrig sett maken till glupsk liten pojke”, sa han. ”Nåja, som du vill!”

Det behövdes en kniv att klyva persikan med, och Lillebror sprang ut i köket för att hämta en. När han kom tillbaka med den, syntes Karlsson inte till. Men så upptäckte Lillebror att han satt gömd under bordet, och därifrån hördes ett ivrigt slurpande som när någon i rasande fart äter en saftig persika.

”Hör du, vad gör du egentligen”, frågade Lillebror oroligt.

”Delar”, sa Karlsson. Det hördes ett sista glufs, och sen kom Karlsson framkrypande med persikosaften rinnande nerför hakan. Han sträckte ut en knubbig hand mot Lillebror och gav honom en skrynklig brun persikokärna.

”Jag vill alltid att du ska ha det bästa”, sa han. ”Om du planterar den här kärnan, så får du ett helt persikoträd alldeles proppfullt med persikor. Medge att jag är världens snällaste som inte bråkar fast jag bara har fått en enda liten usel persika!”

Innan Lillebror hann medge någonting, hade Karlsson rusat fram till fönstret, där det stod en skär pelargon i en blomkruka.

”Och snäll som jag är, så ska jag hjälpa dej att plantera den också”, sa han.

”Stopp”, skrek Lillebror. Men det var så dags. Karlsson hade redan rivit upp pelargonen ur krukan och innan Lillebror hann hejda honom, hade han slängt ut blomman genom fönstret.

”Du är inte klok”, började Lillebror men Karlsson hörde inte på honom.

”Ett helt stort persikoträd! Tänk det du! På ditt 50-årskalas kan du bjuda varenda kotte på persikor till efterrätt, blir inte det trevligt?”

”Jo, men det blir så lagom trevligt, när mamma får se att du har ryckt upp hennes pelargon”, sa Lillebror. ”Och tänk nu om nån gubbe nere på gatan har fått den i huvet, vad tror du han säjer?”

”Tack, käre Karlsson, säjer han”, försäkrade Karlsson. ”Tack, käre Karlsson, för att du ryckte loss pelargonen och inte slängde ut den med blomkrukan på…som Lillebrors tokiga mamma tycker skulle vara så bra.”

”Det tycker hon väl inte”, protesterade Lillebror, ”vad menar du med det?”

Karlsson stoppade ner kärnan i blomkrukan och krafsade energiskt jord över den.

”Jo, det tycker hon”, försäkrade han. ”Bara pelargonen får sitta fast i krukan, då är hon nöjd, din mamma. Att det är livsfarligt för små gubbar nere på gatan, det bryr hon sej inte om. En gubbe mer eller mindre, det är en världslig sak, säjer hon, bara ingen rycker loss min pelargon.”

Han spände ögonen i Lillebror.

”Men om jag nu hade slängt ut blomkrukan också, var skulle vi i så fall ha planterat persikoträdet, hade du tänkt?”

Lillebror hade inte tänkt något alls, och han kunde inte svara. Det var svårt att resonera med Karlsson, när Karlsson var på det humöret. Men lyckligtvis bytte han humör en gång i kvarten ungefär, och plötsligt kom där nu ett belåtet skrockande från honom.

”Påsen har vi kvar”, sa han. ”Man kan ha hur kul som helst med påsar.”

Det hade Lillebror aldrig märkt.

”Hur då”, undrade han. ”Vad kan man göra med en påse?”

Karlssons ögon började tindra.

”Världens kolossalaste smack”, sa han. ”Hoj, hoj, vilket smack! Och det är precis vad jag ska göra nu!”

Han tog påsen och försvann hastigt ut i badrummet med den. Lillebror följde nyfiket efter. Han ville gärna veta hur man gör världens kolossalaste smack.

Karlsson stod lutad över badkaret och fyllde påsen med vatten från kranen.

”Du är inte klok”, sa Lillebror. ”Inte kan man hälla vatten i en papperspåse, det förstår du väl.”

”Vad är det här då”, sa Karlsson och höll den sprickfärdiga påsen under näsan på Lillebror. Ett ögonblick höll han den där för att Lillebror skulle få se att man visst kan hälla vatten i papperspåsar, men sen sprintade han med påsen i näven tillbaka till Lillebrors rum.

Lillebror rusade efter, fylld av onda aningar. Mycket riktigt…Karlsson hängde ut genom fönstret, så att man bara såg hans trinda bakdel och hans små korta, trinda ben.

”Hoj, hoj”, skrek han, ”se upp där nere, för nu kommer världens kolossalaste smack!”

”Stopp”, skrek Lillebror och lutade sig hastigt ut genom fönstret han också.

”Nej, Karlsson, nej”, ropade han ängsligt. Men det var för sent. Påsen, var redan på väg. Lillebror såg hur den föll som en bomb rakt framför fötterna på en stackars tant som skulle till mjölkaffären i huset bredvid, och hon tyckte inte om världens kolossalaste smack, det märktes.

”Hon tjuter som om det var en blomkruka”, sa Karlsson. ”Och så är det bara lite vanligt vatten.”

Lillebror stängde fönstret med en smäll. Han ville inte att Karlsson skulle kasta ut fler saker.

”Jag tror inte att man ska göra så där”, sa han allvarsamt. Men då gapskrattade Karlsson. Han gjorde en liten flygtur runt taklampan och kikade fnissande ner på Lillebror.

”Jag tror inte att man ska göra så där”, sa han och härmade Lillebror. ”Hur tror du att man ska göra då? Slänga ut påsen full med ruttna ägg, va ? Är det om igen ett av din mammas besynnerliga påhitt?”

Han kom flygande och landade med en duns framför Lillebror.

”Ni är världens besynnerligaste, du och din mamma”, sa han och klappade Lillebror på kinden. ”Men jag tycker om er ändå, konstigt nog.”

Lillebror rodnade, så glad blev han. Det var i alla fall bra härligt att Karlsson tyckte om honom, och att han faktiskt gillade mamma också, fast det inte lät så alltid.

”Ja, jag är själv förvånad”, sa Karlsson. Han fortsatte att klappa Lillebror. Länge och väl klappade han honom och undan för undan allt hårdare. Till sist fick Lillebror en klapp som nästan var en liten örfil, och så sa Karlsson.

”O, vad jag är snäll! Jag är världens snällaste. Och därför så tycker jag att vi leker nånting snällt nu, tycker inte du det också?”

Det var Lillebror med på, och han började genast fundera : Vad fanns det för något snällt man kunde leka med Karlsson?

”Till exempel”, sa Karlsson. ”Vi kan leka att bordet här är våran flotte som vi räddar oss på, när den stora översvämningen kommer …och den kommer just nu!”

Han pekade på en liten vattenflod som sakta tillrade fram under dörren.

Lillebror flämtade till.

”Stängde du inte kranen i badrummet”, frågade han förskräckt.

Karlsson la huvudet på sned och tittade milt på Lillebror.

”Gissa tre gånger, om jag gjorde det eller ej ?”

Lillebror öppnade dörren till hallen, jo, det stämde, det som Karlsson hade sagt. Den stora översvämningen hade kommit. Badrummet och hallen stod under vatten så att man kunde plaska i det om man ville.

Karlsson ville. Han gjorde ett förtjust jämfotahopp rakt ut i blötan.

”Hoj, hoj”, sa han. ”Vissa dagar händer det då bara trevliga saker.”

Men när Lillebror hade stängt badkarskranen och tömt det överfyllda badkaret, då sjönk han ner på en stol i hallen och tittade förtvivlat på förödelsen.

”Oj”, sa han, ”oj, vad ska mamma säja?”

Karlsson kom av sig mitt i sitt skuttande, och han tittade harmset på Lillebror.

”Nä, vet du va”, sa han. ”Hur grinig får hon egentligen vara, din mamma? Det är ju bara lite vanligt vatten!”

Han gjorde ett nytt jämfotahopp så att det stänkte på Lillebror.

”Ganska trevligt vatten till och med”, sa han. ”Man får ju fotbad gratis vetja. Gillar hon inte fotbad, din mamma?”

Han hoppade om igen så att det stänkte på Lillebror ännu mer.

”Tvättar hon aldrig fötterna? Kastar hon bara blomkrukor stup i ett hela dagarna?”

Lillebror svarade inte. Han hade annat att tänka på. Äntligen blev det fart på honom, o, de måste ju torka upp så mycket som möjligt, innan mamma kom hem.

”Karlsson, vi måste skynda oss…”, sa han och for upp från stolen. Han pilade iväg ut i köket och var snart tillbaka med ett par skurtrasor.

”Karlsson, hjälp till”, började han. Men där fanns ingen Karlsson. Ingen Karlsson i badrummet och ingen i hallen och ingen inne i Lillebrors rum heller. Men Lillebror hörde motorsurr utanför. Han sprang fram till fönstret, och då såg han något som liknade en trind korv susa förbi.

”Flygande tunna eller vad”, mumlade Lillebror.

Nej, ingen flygande tunna! Utan bara Karlsson på väg hem till sitt gröna hus på taket.

Men nu hade Karlsson fått syn på Lillebror. Han gjorde en störtdykning och svängde förbi fönstret så att det bara visslade om det. Lillebror vinkade ivrigt åt honom med skurtrasan och Karlsson vinkade tillbaka med sin lilla knubbiga hand.

”Hoj, hoj”, skrek han. ”Här kommer Tiotusenkronors-Karlsson, hoj, hoj!”

Så var han borta. Och Lillebror gick med en skurtrasa i var hand ut i hallen för att börja torka upp.

2 Karlsson kommer ihåg att han har födelsedag.

Det var nog tur för Karlsson att han var försvunnen när mamma kom från resebyrån, för hon blev mycket riktigt arg, både för pelargonen och för översvämningen som Lillebror ändå hade lyckats torka upp det mesta av.

Mamma förstod genast vem som hade varit framme, och pappa fick höra om alltihop, när han kom hem till middag.

”Jag vet att det är skamligt av mej”, sa mamma, ”för jag har ju mer eller mindre börjat vänja mej vid Karlsson, men ibland känns det som om jag gärna skulle vilja betala tiotusen kronor alldeles själv bara för att bli av med honom.”

”A, fy”, sa Lillebror.

”Ja, nu talar vi inte mer om det”, sa mamma, ”för när man äter, ska man ha trevligt.”

Så sa mamma jämt: ”När man äter ska man ha trevligt.” Det tyckte Lillebror också. Och trevligt hade de minsann när de satt omkring bordet allesammans och åt och pratade om allt möjligt. Lillebror pratade mer än han åt, åtminstone när det serverades kokt torsk eller grönsakssoppa eller sillbullar. Men idag fick de kalvkotletter och jordgubbar, och det var bara för att sommarlovet just hade börjat och för att Bosse och Bettan skulle fara bort, Bosse på seglarskola och Bettan till en lantgård, där det fanns hästar. Då måste de ju ha ett litet avskedskalas förstås, mamma tyckte om att ställa till små kalas ibland.

”Men var inte lessen du Lillebror”, sa pappa, ”vi ska också resa bort, mamma och du och jag.”

Och så klämde han fram den stora nyheten. Mamma hade varit på resebyrån och beställt biljetter till en kryssning med just en sådan där båt som den Lillebror hade sett i tidningen. Om en vecka skulle det bära i väg och i fjorton dagar skulle de sedan fara omkring med den vita båten till alla möjliga hamnar och städer, skulle inte det bli roligt, frågade mamma. Och frågade pappa. Och frågade Bosse och Bettan…”Blir inte det fantastiskt roligt, Lillebror?”

”Jo”, sa Lillebror och kände att det nog kunde bli roligt. Men han kände också att det var något som inte var bra, och han visste genast vad det var — Karlsson! Hur skulle han kunna lämna Karlsson ensam just nu när Karlsson faktiskt behövde honom ? Lillebror hade minsann tänkt närmare på det där, medan han torkade upp stora översvämningen. Även om Karlsson inte var någon spion utan bara Karlsson, så kunde det nog hända otäcka saker ändå, när folk började jaga honom och ville tjäna tiotusen kronor på honom. Vem vet vad de kunde ta sig till, kanske satte de Karlsson i en bur på Skansen eller funderade ut något annat förskräckligt. I varje fall skulle de inte låta honom få bo kvar i det lilla huset på taket, det var då säkert.

Så Lillebror beslöt att stanna hemma och vaka över Karlsson. Och det förklarade han ordentligt, medan han satt där vid middagsbordet och gnagde på sin kalvkotlett.

Bosse började skratta.

”Karlsson i en bur på Skansen…oj! Tänk, Lillebror, när du och din klass kommer dit och går omkring och tittar på djuren och du läser på skyltarna. Isbjörn läser du och älg och varg och bäver och Karlsson.”

”Sss”, sa Lillebror.

Bosse fnissade.

”Karlsson, detta djur får icke matas — tänk om det står så, vad Karlsson ska bli arg!”

”Du är dum”, sa Lillebror. ”Faktiskt!”

”Men Lillebror”, sa mamma, ”om inte du vill följa med, då kan ju inte vi fara heller, förstår du väl.”

”Det kan ni väl visst det”, sa Lillebror. ”Karlsson och jag kan ha hushåll ihop.”

”Hoho”, sa Bettan. ”Och sätta hela huset under vatten, va? Och slänga ut alla möblerna genom fönstret?”

”Du är dum”, sa Lillebror.

Det ville inte alls bli så trevligt som vanligt vid middagsbordet. Fastän Lillebror var en så snäll och rar liten pojke, kunde han ibland vara till den grad envis. Nu var han stenhård och ville inte lyssna till några övertalningar.

”Jamen, min lille kille…” började pappa. Längre kom han inte, för just då hördes det en smäll i brevlådan. Bettan rusade från bordet utan att ens be om lov, hon väntade brev från olika långhåriga gossar. Det var därför hon hade så bråttom att komma först ut i tamburen. Där låg mycket riktigt ett brev på dörrmattan, men det var inte till Bettan från någon långhårig gosse…tvärtom. Det var till pappa från farbror Julius som inte hade något hår alls.

”När man äter ska man ha trevligt”, sa Bosse. ”Då ska det inte komma brev från farbror Julius.”

Han var släkt med pappa på långt håll, farbror Julius, och en gång om året kom han resande till Stockholm för att besöka sin läkare och för att hälsa på familjen Svantesson. Farbror Julius ville inte bo på hotell, det var alldeles för dyrt tyckte han. Ändå hade han pengar som gräs, men dem var han så rädd om.

Ingen i familjen Svantesson brukade bli särskilt glad när farbror Julius kom. Allra minst pappa. Men mamma sa alltid:

”Du är ju faktiskt den enda släkting han har, och det är synd om honom. Vi måste vara snälla mot stackars farbror Julius.”

Fast när mamma hade haft stackars farbror Julius i huset ett par dar, och han hela tiden bara hade anmärkt på hennes barn och kinkat över hennes mat och klagat på precis allting, då brukade mamma få en rynka mellan ögonbrynen och bli precis lika tyst och konstig som pappa blev bara farbror Julius kom inom dörren. Och Bosse och Bettan höll sig undan och var nästan aldrig hemma, så länge farbror Julius var kvar.

”Lillebror är den enda som är lite snäll mot honom”, sa mamma jämt. Men till och med Lillebror kunde tröttna, och sista gången farbror Julius var på besök, hade Lillebror ritat av honom i sitt ritblock och skrivit under bilden: Han är dum.

Farbror Julius råkade få se det, och då sa han:

”Det där är ingen vidare bra häst!”

Nej, farbror Julius tyckte ju inte att någonting var vidare bra. Han var ingen lätt gäst att ha, så mycket var säkert, och när han äntligen packade sin kappsäck och for tillbaka till Västergötland, då var det som om hela huset plötsligt blommade upp och började tralla på någon liten glad melodi, tyckte Lillebror. Alla blev fnissiga och uppspelta som om det hade hänt någonting riktigt roligt, och så var det bara det att stackars farbror Julius hade gett sig i väg.

Men nu skulle han komma, stod det i brevet, och stanna åtminstone fjorton dagar, det skulle för all del bli ganska roligt, skrev han, och dessutom hade doktorn sagt att han behövde behandling och massage, för han var så stel i kroppen om morgnarna.

”Jaha, så gick det med den kryssningen”, sa mamma. ”Lillebror vill inte följa med och farbror Julius kommer!”

Men då slog pappa näven i bordet och sa att han för sin del tänkte fara på kryssningen och han tänkte ta mamma med sig, om han så skulle kidnappa henne först, Lillebror fick följa med eller stanna hemma, vilket han behagade, varsågod och välj, och farbror Julius fick komma och bo i våningen och gå till doktorn bäst han ville eller stanna i Västergötland, om han hellre ville det, men för sin del tänkte pappa fara på kryssningen om det så kom tio farbror Juliusar och hör sen!

”Jaha”, sa mamma, ”då får vi börja tänka.”

Och när hon hade tänkt färdigt, så sa hon att hon skulle fråga den där fröken Bock som hade hjälpt dem, när mamma var sjuk i höstas, om hon ville komma och hushålla ett slag…åt två envisa gamla ungkarlar, nämligen Lillebror och farbror Julius.

”Samt en tredje envis gammal ungkarl vid namn Karlsson på taket”, sa pappa. ”Glöm inte Karlsson, för han kommer att yra in och ut här hela dagarna.”

Bosse fnissade så att han nästan ramlade av stolen.

”Husbocken och farbror Julius och Karlsson på taket, vilket alla tiders gemytligt hushåll det ska bli!”

”Och så Lillebror mitt i alltihop, glöm inte honom”, sa Bettan.

Hon tog fatt i Lillebror och såg honom fundersamt in i ögonen.

”Tänk att det finns såna som min Lillebror”, sa hon. ”Han stannar hellre hemma med Husbocken och farbror Julius och Karlsson på taket än han far ut på en jättetrevlig kryssning med sin mamma och pappa.”

Lillebror vred sig lös.

”Om man har en bästis, så får man väl se efter honom”, sa han buttert.

Tro inte att han inte förstod hur jobbigt det skulle bli! Alldeles kolossalt jobbigt skulle det bli, med Karlsson flaxande omkring öronen på farbror Julius och fröken Bock, jo, det behövdes verkligen någon som stannade hemma och klarade av trasslet.

”Och det måste bli jag, det förstår du, Bimbo”, sa Lillebror. Det var när han hade gått och lagt sig, och Bimbo snusade i sin korg bredvid hans säng.

Lillebror sträckte ner ett pekfinger och kliade Bimbo under halsbandet.

”Det är bäst vi sover nu”, sa han, ”så vi orkar med allt.”

Men då hördes helt oväntat motorsurr, och Karlsson kom inflygande.

”Jo, det här var en skön historia”, sa han. ”Allting ska man tänka på själv också! Det är minsann ingen som hjälper en att komma ihåg!” Lillebror satte sig upp i sängen.

”Komma ihåg vad då?”

”Att det är min födelsedag i dag! Det har varit min födelsedag precis hela långa dan och jag har inte kommit ihåg det, för ingen har sagt så mycket som Har den äran åt mej.”

”Jamen”, sa Lillebror, ”hur kan det vara din födelsedag den åttonde juni? Du hade ju födelsedag strax före påsk vetja!”

”Ja, det var då det”, sa Karlsson. ”Men man behöver väl inte köra med samma gamla födelsedag hela tiden, när det finns så många att välja på. Åttonde juni är en bra födelsedag, vad behöver du komma och anmärka på den för?”

Lillebror skrattade.

”Nä, du får gärna för mej ha födelsedag när du vill.”

”Och då”, sa Karlsson och la bevekande huvudet på sned. ”Då ska jag be att få mina presenter.”

Lillebror klev eftertänksamt upp ur sängen. Det var inte lätt att i en hast skrapa fram någon present som dugde åt Karlsson men han skulle försöka.

”Jag får titta i mina lådor”, sa han.

”Ja, gör det”, sa Karlsson och ställde sig att vänta. Men så fick han syn på blomkrukan, där han hade planterat persikokärnan, och kastade sig genast över den. Han stack ner pekfingret och rev raskt upp kärnan.

”Jag måste se hur mycket den har växt”, sa han. ”Oj, den har växt en hel massa, tror jag.”

Sedan stoppade han lika raskt ner kärnan igen och torkade av sina jordiga fingrar på Lillebrors pyjamas.

”Om tio tjugo år, då får du det härligt”, sa han.

”Hur så”, undrade Lillebror.

”Då kan du ligga och sova middag i skuggan under persikoträdet, vilken tur, va, för sängen kommer du i alla fall att få häva ut. Man kan inte ha hur mycket möbler som helst ihop med persikoträd…nå, hittar du nån present?”

Lillebror höll fram en av sina småbilar, men Karlsson skakade på huvudet, bilen dugde inte. I tur och ordning försökte Lillebror sedan med ett pussel och ett fiaspel och en påse med stenkulor, men Karlsson skakade varje gång på huvudet. Då förstod Lillebror vad det var Karlsson ville ha — pistolen! Den låg längst in i högra skrivbordslådan i en tändsticksask. Det var världens minsta leksakspistol och den finaste också. Pappa hade haft den med sig till Lillebror en gång när han kom hem från en utlandsresa, och Krister och Gunilla hade varit avundsjuka i flera dagar, för en sådan pistol hade ingen sett maken till. Den såg ut precis som en riktig pistol, fastän den var så liten, och när man sköt med den, kom där en knall precis lika stark som från en riktig pistol. Det var obegripligt, sa pappa, hur det kunde smälla så enormt.

”Du får vara försiktig”, sa han, när han la den lilla pistolen i Lillebrors hand, ”du får inte gå omkring och skrämma ihjäl folk med den.”

Av vissa skäl hade Lillebror låtit bli att visa Karlsson pistolen. Han tyckte inte själv att det var vidare snällt gjort, och det tjänade förresten ingenting till, för just i går hade Karlsson ändå hittat den, när han som bäst rotade igenom Lillebrors skrivbordslådor.

Karlsson hade också tyckt att det var en mycket fin pistol. Kanske var det därför han hade födelsedag i dag, tänkte Lillebror, och med en liten suck tog han fram tändsticksasken.

”Har den äran på födelsedagen”, sa han.

Karlsson gav först till ett tjut, sedan rusade han på Lillebror och kysste honom häftigt på båda kinderna, och sedan öppnade han tändsticksasken och rev med ett skrockande upp pistolen.

”Världens bästa bästis, det är du, Lillebror”, sa han, och då kände sig Lillebror plötsligt glad och belåten som för hundra pistoler och han unnade av hela sitt hjärta Karlsson den där enda lilla stackarn som han ju tydligen tyckte så mycket om.

”Du förstår”, sa Karlsson, ”jag behöver den verkligen. Jag behöver den om kvällarna.”

”Vad då till”, undrade Lillebror oroligt.

”När jag ligger och räknar får”, sa Karlsson.

Karlsson brukade ibland klaga över sin dåliga sömn för Lillebror.

”Om nätterna sover jag som en sten”, brukade han säga, ”och om förmiddagarna också. Men om eftermiddagarna ligger jag där bara och kastar mej, och ibland kan jag inte somna om kvällarna heller.”

Därför hade Lillebror lärt honom ett knep. Om man inte kunde somna, så skulle man bara blunda och låtsas att man såg en massa får som hoppade över ett staket. Alla de där fåren skulle man räkna i tur och ordning just när de hoppade, det blev man så sömnig av, och rätt som det var bara somnade man.

”Du förstår, jag kunde inte somna nu ikväll”, sa Karlsson. ”Och då låg jag och räknade får. Och då var det ett litet elakt får som inte ville hoppa, nä, det ville inte hoppa”, sa Karlsson.

Lillebror skrattade.

”Varför ville det inte hoppa?”

”Bara för att bråka och krångla”, sa Karlsson. ”Det stod där vid staketet och tjurade och ville bara inte hoppa. Och då tänkte jag att om jag hade en bistol, så skulle jag nog lära dej att hoppa, och då kom jag ihåg att du Lillebror hade en bistol i skrivbordslådan och sen kom jag ihåg att det var min födelsedag”, sa Karlsson och klappade förtjust pistolen.

Sedan ville Karlsson provskjuta sin födelsedagspresent.

”Smälla ska det göra och roligt vill jag ha, annars är jag inte me’.”

Men Lillebror sa ifrån mycket bestämt.

”Aldrig i livet! Då väcker vi opp hela huset.”

Karlsson ryckte på axlarna.

”Nåja, det är en världslig sak! Dom kan väl somna om, vetja! Har dom inga egna får att räkna, så kan dom få låna mina.”

Lillebror ville ändå inte gå med på någon provskjutning, och då fick Karlsson en idé.

”Vi flyger opp till mej”, sa han. ”Jag måste ju ha nåt födelsedagskalas förresten…finns det nån tårta?”

Lillebror måste bekänna att det inte fanns någon tårta, och när Karlsson knorrade över det, sa Lillebror att det var väl ändå en världslig sak.

”Tårta är ingen världslig sak”, sa Karlsson strängt. ”Men vi får försöka klara oss med bullar. Gå och hämta alla som finns!”

Och Lillebror smög ut i köket och kom tillbaka med en försvarlig laddning bullar. Mamma hade en gång för alla lovat honom att han fick ge Karlsson bullar, när det behövdes. Och nu behövdes det ju verkligen.

Däremot hade mamma aldrig lovat honom att flyga med Karlsson upp på taket, men det hade Lillebror faktiskt glömt, och han skulle ha blivit förvånad om någon hade påpekat det för honom. Lillebror var så van att flyga med Karlsson, han kände sig lugn och trygg och hade inte ens något kill i magen när han nu med armarna om Karlsson svävade ut genom fönstret och surrade iväg upp till Karlssons lilla hus på taket.

Junikvällar i Stockholm liknar inte någonting annat på hela jorden. Ingenstans lyser himlen med ett så sällsamt jus, ingenstans är skymningen så ljuv och så trolsk och så blå. Och i den där blå skymningen vilar staden på sina bleka vatten som om den hade flutit upp ur någon gammal saga och inte var verklig alls.

Sådana kvällar är som gjorda för bullkalas på Karlssons farstutrappa. För det mesta märkte Lillebror varken himlens ljus eller några trolska skymningar, och Karlsson för sin del struntade blankt i det. Men när de nu satt där tillsammans och drack saft och åt bullar, så kände åtminstone Lillebror att den här kvällen inte liknade andra kvällar. Och Karlsson kände att mammas bullar inte liknade andra bullar.

Det lilla Karlssonhuset liknade nog inte heller något annat hus på jorden, tänkte Lillebror. Ingen annan stans kunde det väl finnas en så behändig stuga med så fint läge och med en sådan utsikt, och ingenstans fanns det då så mycket grunkor och grejor samlade på ett enda ställe. Karlsson var som en ekorre, han proppade boet fullt. Lillebror visste inte var han fick tag i allt, och det kom ständigt nya saker. Det mesta hängde Karlsson upp på väggarna för att lätt kunna få tag på det när det behövdes.

”Grunkerna ska vara till vänster och grejerna till höger”, hade Karlsson förklarat för Lillebror. Mitt emellan grunkorna och grejorna hade Karlsson två fina tavlor också, som Lillebror tyckte om att titta på. Karlsson hade själv målat dem. Den ena tavlan föreställde en tupp och hette ”Porträtt av mycket ensam liten röd tupp”, den andra föreställde en räv och hette ”Porträtt av mina kaniner”. Man kunde visserligen inte se kaninerna, men det berodde bara på att de var inuti räven, sa Karlsson.

”När jag får tid, ska jag också måla Porträtt av ett elakt litet får som inte vill hoppa”, försäkrade Karlsson med munnen full av bullar.

Men Lillebror hörde knappt på, sommarkvällens alla ljud och dofter strömmade över honom, så att han blev nästan yr. Han kände doften från gatans blommande lindar och hörde klappret av klackar mot gatstenarna långt där nere, människor var ute och promenerade i den vackra junikvällen, och det klappret lät så sommaraktigt, tyckte Lillebror. Från husen runt omkring kom röster, kvällen var ju så stilla och allt hördes så tydligt, människorna pratade och sjöng och grälade och skrek och skrattade och grät om vartannat och visste inte att uppe på taket satt en pojke och lyssnade till alltihop nästan som till någon sorts musik.

”Nej, dom vet inte att jag sitter här med Karlsson och har det så bra och äter bullar”, tänkte Lillebror belåtet.

Från en vindskupa lite längre bort kom där några väldiga tjut och tjoanden.

”Hör på mina busetjyvar”, sa Karlsson.

”Vilka då…menar du Fille och Rulle”, undrade Lillebror.

”Ja, nåra andra busetjyvar har jag inte vad jag vet”, sa Karlsson.

Lillebror kände också till Fille och Rulle. Det var de värsta busarna i hela Vasastan och tjuvaktiga som skator var de. Det var därför Karlsson kallade dem busetjyvar. En kväll förra året hade de brutit sig in hos familjen Svantesson för att stjäla, men då hade Karlsson lekt spöke och skrämt dem så pass att de säkert kom ihåg det än. Och den gången fick de inte med sig så mycket som en silversked.

Men när Karlsson nu hörde Fille och Rulle tjoa borta i sin vindskupa, då reste han sig och borstade av sig bullsmulorna.

”Jag tror det är bra att skrämma dom lite undan för undan”, sa han. ”Annars går dom bara ut och knorvar åt sej saker som inte är deras.”

Och så pilade han iväg över hustaken bort mot vindskupan. Lillebror hade aldrig sett någon med så korta, trinda ben springa så fort. Det var svårt för vem som helst att hänga med i den farten, och Lillebror var ju inte heller så van att springa på tak, men han knatade efter Karlsson så kvickt han kunde.

”Busetjyvar är hemska”, sa Karlsson, medan han sprang. ”När jag knorvar åt mej nånting, så betalar jag det genast med fem öre, för jag är världens ärligaste. Men nu är mina femöringar snart slut, och jag förstår inte var jag ska knorva åt mej nåra nya.”

Fille och Rulle hade sitt fönster öppet, men gardinerna var fördragna och där bakom kunde man höra dem skratta och skråla för full hals.

”Nu ska vi se vad det är som är så roligt”, sa Karlsson och pillade upp en liten springa mellan gardinerna att kika igenom. Lillebror fick också kika, och han såg Fille och Rulle där inne i deras snuskiga rum. De låg på magen på golvet med en tidning utbredd framför sig, och det var något de läste där som gjorde dem så uppspelta.

”Tiotusen, nä, far ända in i baljan”, skrek Rulle.

”Och han flyger omkring här i Vasastan, nä, kyss mej på torsdag”, skrek Fille, och det riktigt kluckade i honom av skratt.

”Du, Fille”, sa Rulle, ”jag känner en som tänker tjäna tiotusen kronor nu snart, hahaha!”

”Du, Rulle”, sa Fille, ”en sån känner jag också, en som tänker fånga en liten hemsk spion, hohoho!”

Lillebror blev rädd så att han bleknade, när han hörde vad de sa, men Karlsson fnissade.

”Och jag känner en som tänker filura lite nu”, sa han, och så fyrade han av pistolen. Det blev en knall som ekade över taken, och Karlsson skrek:

”Öppna, det är från polisen!”

Där inne i vindskupan flög Rulle och Fille upp från golvet som om de hade eld i byxorna.

”Sprulle, ring”, skrek Fille.

Han menade ”Rulle, spring”, men när Fille blev rädd, kunde han inte tala ordentligt.

”Fort in i radegoben”, skrek han, och så brakade både han och Rulle in i garderoben och smällde igen dörren efter sig och syntes inte till mer. Men man kunde höra Fille ängsligt ropa där inne:

”Rille och Fulle är inte hemma ska jag be att få tala om, nä, dom är inte hemma, dom har gått bort!”

Efteråt, när Karlsson och Lillebror hade kommit tillbaka till sin farstutrappa, satt Lillebror och hängde med huvudet och var inte glad alls. Han förstod vilken svår tid han hade framför sig, när han skulle vaka över Karlsson som var så oförsiktig och med människor sådana som Rulle och Fille in på knutarna. Och så fröken Bock och farbror Julius…oj, det hade han ju glömt att berätta för Karlsson!

”Hör du, Karlsson”, började Lillebror. Men Karlsson hörde inte på. Han hade satt igång med mera bullkalas, och just nu sörplade han saft ur en liten blå mugg som en gång hade varit Lillebrors och som Lillebror hade gett honom på hans förra födelsedag för tre månader sedan. Han höll stadigt om muggen med båda händerna, så där som små barn gör, men rätt som det var tappade han den ändå, så där som små barn också gör.

”Oj”, sa Lillebror, för det var en trevlig liten blå mugg som inte borde få gå sönder. Det gjorde den inte heller. Just när muggen kom farande förbi Karlssons fötter, fångade han den behändigt mellan stortårna. Han var i strumplästerna nämligen och stortårna stack ut ur hålen på hans rödrandiga strumpor som två små svarta korvar.

”Världens bästa stortår, gissa vem som har dom”, sa Karlsson.

Han tittade kärleksfullt på de små svarta korvarna och hade roligt en lång stund med att omväxlande låta dem få titta fram ur och försvinna in i strumphålen, allteftersom han krökte på tårna.

”Hör du, Karlsson …”, försökte Lillebror igen, men Karlsson avbröt honom.

”Du som kan räkna”, sa han. ”Om hela jag är värd tiotusen kronor, hur många femöringar tror du då att jag kan få för mina stortår?”

Lillebror skrattade.

”Det vet jag inte. Tänker du sälja dom?”

”Ja”, sa Karlsson. ”Till dej. Du ska få dom rätt så billigt, eftersom dom är något begagnade. Och…” fortsatte han eftertänksamt”…liksom lite solkiga.”

”Är du inte klok”, sa Lillebror. ”Du kan väl inte klara dej utan stortår heller?”

”Har jag sagt det då”, sa Karlsson. ”Dom ska sitta kvar på mej, men det är dina i alla fall. Jag bara lånar dom.”

Han la fötterna i Lillebrors knä för att Lillebror skulle förstå att stortårna redan var så gott som hans och sa övertalande:

”Tänk sen varje gång du ser dom, då säjer du: ’Dom där små söta stortårna är mina!’ Blir inte det gulligt?”

Men Lillebror ville inte göra några stortåaffärer. Han lovade att ge Karlsson femöringar ändå, alla som han hade i sin spargris. Och sen ville han äntligen säga det som han måste säga.

”Hör du, Karlsson”, sa han, ”kan du gissa vem som ska se efter mej, när mamma och pappa är på semester?”

”Världens bästa barn-se-eftrare, antar jag”, sa Karlsson.

”Menar du dej själv”, frågade Lillebror, fast han mycket väl förstod att det var just vad Karlsson menade. Och Karlsson nickade instämmande.

”Ja, om du kan visa mej nån bättre barn-se-eftrare, så ska du få fem öre.”

”Fröken Bock”, sa Lillebror. Han var rädd att Karlsson skulle bli arg för att mamma hade bett fröken Bock komma, när världens bästa barn-se-eftrare bodde på taket så nära till hands, men märkvärdigt nog verkade Karlsson i stället förtjust och upplivad.

”Hoj, hoj”, sa han bara. ”Hoj, hoj!”

”Vad menar du med hoj, hoj”, undrade Lillebror oroligt.

”När jag säjer hoj, hoj, så menar jag hoj, hoj”, försäkrade Karlsson och tittade på Lillebror med tindrande ögon.

”Och så kommer farbror Julius också”, sa Lillebror. ”Han ska till doktorn och få behandlingar, för han är stel i kroppen om rnornarna.”

Och han berättade för Karlsson hur besvärlig farbror Julius var och att han skulle bo i våningen hela tiden medan mamma och pappa kryssade omkring med den där vita båten och Bosse och Bettan var borta på var sitt håll.

”Jag undrar hur det ska bli ”, sa Lillebror ängsligt.

”Hoj”, sa Karlsson, ”dom kommer att få ett par veckor som dom aldrig glömmer.”

”Menar du mamma och pappa eller Bosse och Bettan”, undrade Lillebror.

”Jag menar Husbocken och farbror Julius”, sa Karlsson.

Då kände sig Lillebror ännu mer ängslig. Men Karlsson klappade honom tröstande på kinden.

”Lugn, bara lugn! Vi ska leka snälla lekar med dom, för vi är världens snällaste…åtminstone jag.”

Och så fyrade han av ett skott alldeles intill örat pa Lillebror, så att Lillebror hoppade högt av förskräckelse.

”Och inte ska stackars farbror Julius behöva gå till doktorn och få behandlingar”, sa Karlsson, ”den saken klarar jag.”

”Hur då”, undrade Lillebror. ”Du vet väl inte vad det ska vara för behandlingar, när man är stel i kroppen?”

”Vet inte jag”, sa Karlsson. ”Jag lovar dej att jag ska få farbror Julius rask och rörlig som en vinthund…det finns tre sätt.”

”Vilka då sätt”, frågade Lillebror misstänksamt.

”Tirritera och filura och figurera”, sa Karlsson, ”nån annan behandling behövs inte.”

Lillebror tittade sig oroligt omkring, för överallt i husen började folk sticka ut huvudet för att se vem det var som hade skjutit, och nu märkte han dessutom att Karlsson höll på att ladda om.

”Nä, Karlsson”, sa Lillebror, ”nä, Karlsson, skjut inte mer!”

”Lugn, bara lugn”, sa Karlsson. ”Du”, sa han sedan, ”jag sitter här och tänker på en sak. Du tror inte möjligen att Husbocken är lite stel i kroppen hon också?”

Innan Lillebror hann svara, höjde Karlsson jublande pistolen och sköt. Och det smällde och det small så det ekade över taken. Från husen runt omkring hördes röster, både rädda och arga, och det var någon som skrek någonting om radiopolis. Då blev Lillebror alldeles ifrån sig. Men Karlsson satt där och tuggade lugnt på en bulle, den sista som fanns.

”Vad bråkar dom för”, sa han. ”Vet dom inte att det är min födelsedag?”

Han svalde bullen. Och så stämde han upp en sång, en förnöjd liten sång som klingade så vackert i sommarkvällen.

3 Karlsson är bäst i klassen.

Mamma och pappa gav sig iväg på sin kryssning en kväll när regnet öste ner så att det smattrade mot rutorna och dånade i takrännorna. Tio minuter innan de for, inte förr, kom fröken Bock inbrusande genom dörren våt som en dränkt katt och vresig som en gammal sjörövare.

”Äntligen”, sa mamma, ”äntligen!”

Hon hade gått och väntat hela dagen, och nu var hon nervös, men det förstod inte fröken Bock. Hon sa buttert:

”Jag kunde inte komma förr. Det är Fridas fel.”

Det var så mycket mamma hade behövt tala med fröken Bock om. Nu blev det ingen tid till det, för taxin stod redan på gatan och väntade.

”Det viktigaste är vår lilla pojke”, sa mamma och fick tårar i ögonen, ”o, det måtte väl inte hända honom nånting medan vi är borta.”

”Där jag är, där händer ingenting”, försäkrade fröken Bock, och pappa sa att det förstod han. Han var säker om att allt skulle gå bra, sa han, och sedan kramade de Lillebror till adjö, både pappa och mamma, och rusade ut och försvann i hissen…och så var Lillebror ensam med fröken Bock.

Hon satt vid köksbordet, stor och grov och vresig, och slätade till det våta håret med sina stora, grova händer. Lillebror tittade skyggt på henne och log lite för att visa sig vänlig. Han mindes förra gången de hade henne i huset, hur rädd han var för henne då och hur illa han hade tyckt om henne först. Men nu var det inte så, nu kändes det nästan skönt att hon satt där. Och även om det kunde bli trassligt med henne och Karlsson i samma hus, så var Lillebror ändå tacksam mot fröken Bock för att hon hade kommit. Annars skulle mamma aldrig i livet ha låtit honom stanna hemma och vaka över Karlsson, så mycket var säkert. Därför ville Lillebror nu redan från början visa sig vänlig mot fröken Bock och han frågade artigt:

”Hur mår Frida?”

Fröken Bock svarade inte, hon bara fnös. Frida var fröken Bocks syster. Lillebror hade aldrig träffat henne, bara hört talas om henne. Rätt mycket hade han hört talas om henne. Av fröken Bock. Fröken Bock bodde tillsammans med Frida i en lägenhet på Frejgatan, men det verkade inte som om det var vidare roligt. Lillebror hade förstått att fröken Bock var lömsk på sin syster och tyckte att hon gjorde sig mallig och märkvärdig. Det hade börjat med att Frida fick uppträda i ett TV-program om spöken, något som hade retat fröken Bock mycket. Visserligen fick hon själv sedan i ett annat TV-program visa hela svenska folket hur hon gjorde Hildur Bocks goda kolijox, men det hade tydligen inte räckt för att kväsa Frida. Kanske fortsatte hon ändå att göra sig mallig och märkvärdig, eftersom fröken Bock bara fnös så där, när Lillebror frågade:

”Hur mår Frida?”

”Jo tack, hon mår bra tycks det”, sa fröken Bock, när hon hade fnyst färdigt. ”Hon har satt opp med fästman, det arma livet!”

Lillebror visste inte riktigt vad han skulle svara på det, men något måste han säga, och han ville ju gärna visa sig artig, därför sa han:

”Har inte fröken Bock också någon fästman?”

Det borde han tydligen inte ha sagt, för fröken Bock reste sig häftigt och började diska så att det skrällde om det.

”Nej, tack och lov”, sa hon. ”Och inte vill jag ha nån heller. Alla behöver ju inte vara lika fjolliga som Frida.”

Hon stod tyst en stund och diskade så att skummet yrde. Men sedan kom hon visst att tänka på något, och hon vände sig oroligt om mot Lillebror.

”Hör du, den där lilla otäcka, tjocka pojken du lekte med förut, han kommer väl inte hit nu för tiden, hoppas jag!”

Fröken Bock hade aldrig förstått att Karlsson på taket var en vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år, hon trodde att han var en av Lillebrors jämnåriga skolkamrater och en helt vanlig busunge. Att han var en busunge som kunde flyga tänkte hon inte närmare på. Hon trodde att hans motor var något man kunde köpa i vilken leksaksaffär som helst, om man hade tillräckligt med pengar, och hon gormade bara över hur bortskämda med dyra leksaker barnen var nu för tiden. ”Snart flyger dom väl till månen innan dom har börjat skolan”, sa hon. Och nu kallade hon Karlsson ”Den där lilla otäcka, tjocka pojken” — det tyckte Lillebror verkligen inte var snällt.

”Karlsson är inte otäck…” började han, men just då ringde det på ytterdörren.

”Oj, kommer farbror Julius redan”, sa Lillebror och sprang för att öppna.

Men det var inte farbror Julius, det var Karlsson. En alldeles genomblöt Karlsson som stod där i en liten pöl av regnvatten och såg förebrående ut.

”Hur länge är det meningen att man ska behöva flyga omkring i regnet och svära, bara för att du inte kan låta ditt fönster stå öppet”, undrade Karlsson.

”Jamen, du sa ju att du skulle gå och lägga dej”, försvarade sig Lillebror, för det hade Karlsson faktiskt sagt. ”Jag trodde verkligen inte att du skulle komma ikväll.”

”Du kunde ha hoppats”, sa Karlsson. ”Du kunde ha tänkt att kanske kommer han i alla fall, den käre lille Karlsson, å, vad det ska bli roligt, ja, kanske han kommer, för han vill nog träffa Husbocken, kunde du ha tänkt.”

”Vill du det”, frågade Lillebror ängsligt.

”Hoj, hoj”, sa Karlsson och tindrade med ögonen, ”hoj, hoj, vad tror du?”

Lillebror förstod nog att han inte hur länge som helst skulle kunna hålla isär Karlsson och fröken Bock, men han var inte beredd på att de skulle drabba ihop redan första kvällen. Han kände att han måste tala med Karlsson, men Karlsson var redan på väg mot köket, ivrig som en jakthund. Lillebror rusade efter och högg honom i armen.

”Du, Karlsson”, sa han övertalande, ”hon tror att du är en av mina klasskamrater, och det kan hon gärna få fortsätta med tycker jag.”

Karlsson tvärstannade. Och så skrockade det till i honom som det alltid gjorde, när han blev riktigt förtjust över någonting.

”Tror hon verkligen att jag också går i skolan”, sa han jublande. Och sedan satte han ny fart mot köket.

Fröken Bock hörde hans galopp närma sig. Hon väntade ju farbror Julius och var förvånad över att en gammal man kunde sprinta iväg med sådan hastighet. Förväntansfullt tittade hon mot dörren för att få se snabblöparen, men när dörren öppnades och Karlsson rusade in, då flämtade hon till som om hon hade sett en orm. En orm som hon absolut inte ville ha i sitt kök.

Fast det förstod inte Karlsson. Han var framme hos henne med ett par språng och tittade ivrigt upp i hennes ogillande ansikte.

”Och vem tror du är bäst i klassen”, frågade han. ”Gissa vem som är bäst i räkning och läsning och skrivning och all…allting?”

”Man brukar hälsa när man kommer in”, sa fröken Bock. ”Och det intresserar mej inte vem som är bäst i klassen. Inte är det då du i alla fall.”

”Jo, tänk för att det är det”, sa Karlsson, men sedan kom han av sig och det verkade som om han tänkte efter.

”Jag är bäst i räkning åtminstone”, sa han dystert när han hade funderat färdigt. Men så ryckte han på axlarna.

”Nåja, det är en världslig sak”, sa han och började muntert hoppa runt i köket. Han kretsade omkring fröken Bock, och rätt som det var stämde han upp en glad och välkänd liten sång:

”Nej, Karlsson”, sa Lillebror hastigt, ”nej, nej!” Men det hjälpte inte.

sjöng Karlsson. Och när han kom till ”fallera” hördes där plötsligt en knall och sedan ett skrik. Knallen kom från Karlssons pistol och skriket kom från fröken Bock. Lillebror trodde först att hon skulle svimma, för hon sjönk ner på en stol och satt där tyst och blundade, men när Karlsson fortsatte med sitt bosse bisse basse bisse bom fallera, då slog hon upp ögonen och sa argt:

”Jag ska bossa och bassa dej, otäcka unge, så du aldrig glömmer det, om du gör om det där!”

Det svarade inte Karlsson på. Han bara stack ett knubbigt pekfinger under hakan på fröken Bock och pekade på en vacker brosch som hon hade där.

”Den där var fin”, sa han. ”Var har du knyckt den?”

”Nämen, Karlsson”, sa Lillebror förskräckt, för han såg ju hur rasande fröken Bock blev.

”Det…det…det var det oförskämdaste”, stammade hon och kunde knappt få fram orden, men sedan skrek hon:

”Ut med dej! Ut, säjer jag!”

Karlsson tittade förvånad på henne.

”Åja, ta i lagom”, sa han. ”Jag frågar ju bara. Och när man frågar hövligt, så ska man väl kunna få ett hövligt svar tycker jag.”

”Ut”, skrek fröken Bock.

”Förresten”, sa Karlsson. ”Det är en sak till jag skulle vilja veta. Är inte du också lite stel i kroppen om rnornarna, och hur tidigt vill du i så fall att jag ska börja figurera dej ?”

Fröken Bock såg sig vilt omkring efter något tillhygge att mota ut Karlsson med, och Karlsson sprang tjänstvilligt till städgarderoben och ryckte fram en mattpiskare som han stack i handen på henne.

”Hoj, hoj”, skrek han och satte av i språngmarsch runt köket. ”Hoj, hoj, nu börjas det igen!”

Men då slängde fröken Bock mattpiskaren ifrån sig. Hon kom nog ihåg hur det var när hon förra gången jagade Karlsson med mattpiskare, och hon ville inte göra om det igen.

Lillebror tyckte inte att det här började vidare bra, och han undrade hur länge fröken Bock utan att bli vansinnig skulle kunna se Karlsson skala runt och ropa Hoj, hoj. Inte så värst länge, tänkte Lillebror. Här gällde det att få ut Karlsson ur köket fortast möjligt. Och när Karlsson på elfte varvet sprintade förbi, högg Lillebror honom i kragen.

”Karlsson”, sa han bevekande, ”vi går in i mitt rum i stället.”

Och Karlsson följde med fastän mycket motsträvigt.

”Det var ju fånigt att sluta när jag lagom hade börjat få liv i henne”, sa han. ”Om jag hade fått hålla på lite till, så hade hon kommit ångande, glad och lekfull som ett sjölejon, det är jag säker på.”

Han gick fram och pillade som vanligt upp persikokärnan ur blomkrukan för att se hur mycket den hade växt. Lillebror kom också och ville titta, och när han stod där så nära Karlsson och med armen om hans axlar, då kände han hur våt Karlsson var, stackarn, han måste ha flugit omkring i regnet länge.

”Fryser du inte när du är så där våt”, frågade Lillebror.

Det verkade inte som om Karlsson hade tänkt på det förut, men nu kände han efter.

”Jo, det är klart jag fryser”, sa han. ”Men är det nån som bryr sej om det kanske? Är det nån som blir lessen när hans bästa vän kommer genomvåt och skakar av köld och som ser till att han får av sej kläderna och hänger opp dom på tork och sätter på honom en mjuk, skön badrock och går och kokar lite varm choklad åt honom och ger honom en massa bullar också och stoppar ner honom i sängen och sjunger en liten vacker, sorglig visa för honom, så att han sakta somnar in, är det det kanske?” Han tittade anklagande på Lillebror.

”Nej, det är det inte”, sa han, och rösten darrade som om han tänkte börja gråta.

Då fick Lillebror bråttom att göra allt det där som Karlsson tyckte man borde göra för sin bästa vän. Det svåraste var att få fröken Bock med på varm choklad och bullar åt Karlsson, men hon hade inte tid och ork att spjärna emot något vidare, för hon höll just på att steka en kyckling åt farbror Julius som kunde väntas när som helst.

”Du får greja det själv bäst du vill”, sa hon. Det gjorde Lillebror också. Och sedan satt Karlsson rund och rosig i Lillebrors säng, klädd i Lillebrors vita badrock, och drack choklad och åt bullar, och i badrummet hängde hans skjorta och hans byxor och hans underkläder och hans skor och strumpor på tork.

”Nån sorglig visa behöver du inte sjunga”, sa Karlsson. ”Men du kan börja tjata på mej att jag ska ligga över hos dej i natt.”

”Vill du det då”, frågade Lillebror.

Karlsson stoppade just in en hel bulle i munnen, så han kunde inte svara, han bara nickade mycket kraftigt. Bimbo skällde. Han tyckte inte att Karlsson fick ligga i Lillebrors säng. Men Lillebror tog upp Bimbo i famnen och viskade i hans öra:

”Jag kan ligga på soffan förstår du, och så flyttar vi din korg dit!”

Fröken Bock skramlade med någonting ute i köket, och när Karlsson hörde det, sa han harmset:

”Hon trodde inte att jag var bäst i klassen!”

”Det var väl inte så konstigt”, sa Lillebror. Han visste minsann att Karlsson var dålig både i läsning och skrivning och räkning, allra uslast i räkning fast han hade sagt tvärtom till fröken Bock.

”Du skulle öva dej”, sa Lillebror. ”Vill du att jag ska lära dej lite addition kanske?”

Då fnös Karlsson till så att chokladen sprutade lång väg.

”Och vill du att jag ska lära dej lite hut kanske? Tror du inte att jag kan addi…ja, sånt där som du sa?”

Det blev i alla fall inte tid till någon räkneövning, för just då kom där en kraftig signal på ytterdörren. Lillebror förstod att nu måste det i alla fall vara farbror Julius, och han rusade ut för att öppna. Helst ville han vara ensam, när han mötte farbror Julius, och han trodde att Karlsson skulle stanna kvar i sängen. Men det trodde inte Karlsson. Han kom sättande efter Lillebror med badrocken slafsande om benen.

Lillebror öppnade dörren på vid gavel, och där stod mycket riktigt farbror Julius med en kappsäck i var hand.

”Välkommen, farbror Jul…” började Lillebror. Längre kom han inte. För just då hördes där en fruktansvärd knall, och i nästa ögonblick föll farbror Julius avsvimmad till golvet.

”Nämen, Karlsson”, sa Lillebror förtvivlad, å, vad han ångrade att han någonsin hade gett Karlsson den där pistolen. ”Vad ska vi ta oss till, varför gjorde du så där?”

”Det ska vara salut”, försvarade sig Karlsson, ”jo, det ska vara salut när det kommer finare personer och tjänstemän av högre grad på besök.”

Lillebror stod där olycklig så att han kunde gråta, Bimbo skällde ursinnigt och fröken Bock, som också hade hört knallen, kom andfått springande och började flaxa med armarna och oja sig över stackars farbror Julius, där han låg på dörrmattan lik en fallen fura i skogen. Bara Karlsson tog allt med ro.

”Lugn, bara lugn”, sa han.

Han ryckte till sig vattenkannan som Lillebrors mamma använde, när hon vattnade sina krukväxter, och med den duschade han farbror Julius aldrig så lite. Det hjälpte faktiskt, farbror Julius slog långsamt upp ögonen.

”Det bara regnar och regnar”, mumlade han. Men när han såg alla de oroliga ansiktena omkring sig, vaknade han till ordentligt.

”Va…va…vad är det frågan om”, röt han ilsket.

”Det är frågan om salut”, sa Karlsson, ”fast på somliga är det då alldeles bortkastat, när dom bara svimmar av så där.”

Men nu tog fröken Bock hand om farbror Julius. Hon torkade av honom och ledde in honom i sängkammaren, där han skulle bo, och man kunde höra henne förklara för honom, att den där lilla otäcka, tjocka pojken var en av Lillebrors klasskamrater som borde köras ut var gång han visade sig.

”Där hör du”, sa Lillebror till Karlsson. ”Lova att du aldrig mer ger någon salut!”

”För all del”, sa Karlsson trumpet. ”Här kommer man och försöker göra lite festligt och trevligt för gästerna, men är det nån som rusar fram och kysser en på båda kinderna och ropar att man är världens lustigkurre, nähä! Snorkar och dönickar, det är vad ni är hela bunten!”

Lillebror hörde inte på honom. Han stod och lyssnade till farbror Julius klagovisor inne i sängkammaren. Madrassen var för hård, sa farbror Julius, och sängen var för kort och filtarna för tunna, jo, nu märktes det att farbror Julius hade kommit.

”Han är inte nöjd med nånting”, sa Lillebror till Karlsson. ”Bara med sej själv är han alldeles nöjd tror jag-”

”Det kan jag snart ta ur honom, om du ber mej vackert”, sa Karlsson.

Men Lillebror bad Karlsson vackert att för all del låta bli det.

4 Karlsson ligger över hos Lillebror.

En stund senare satt farbror Julius vid matbordet och åt kyckling, medan fröken Bock och Lillebror och Karlsson och Bimbo stod bredvid och tittade på. Precis som en kung, tänkte Lillebror. För fröken i skolan hade berättat att kungarna förr i världen alltid hade folk som stod och tittade på när de åt.

Farbror Julius var fet och såg mycket högdragen och självbelåten ut, men ungefär så brukade visst de där gamla kungarna också vara ibland, kom Lillebror ihåg.

”Ta ut hunden”, sa farbror Julius. ”Du vet att jag inte tycker om hundar, Lillebror.”

”Men Bimbo gör ju inget”, invände Lillebror. ”Han är ju alldeles tyst och snäll.”

Då satte farbror Julius på sig den där skämtsamma minen som han alltid hade, när han tänkte säga något obehagligt.

”Jaså, det är så det är nu för tiden”, sa han. ”Små pojkar säger emot när dom får en tillsägelse, jaså, det är så det är…jag kan just inte säja att jag tycker om det.”

Karlsson hade hittills bara tittat på kycklingen, men nu såg han eftertänksamt på farbror Julius. En lång stund stod han och såg på honom.

”Farbror Julius”, sa han till sist. ”Är det någon som har talat om för dej att du är en vacker och genomklok och lagom tjock man i dina bästa år?”

En så fin komplimang hade nog inte farbror Julius väntat sig. Han blev riktigt förtjust, det kunde man se, fast han inte alls ville låtsas om det. Han gav till ett litet anspråkslöst skratt bara och sa:

”Nej, det är det då ingen som har talat om för mej!”

”Jaså, inte det”, sa Karlsson. ”Hur i all sin dar har du då fått en så befängd idé i skallen?”

”Nämen, Karlsson …”, sa Lillebror förebrående, för nu tyckte han verkligen att Karlsson var oförskämd. Men då blev Karlsson arg.

”Nämen Karlsson och nämen Karlsson och nämen Karlsson”, sa han. ”Varför tjatar du så där hela tiden, jag har ju inte gjort nåt.”

Farbror Julius tittade strängt på Karlsson, men sedan bestämde han sig visst för att inte låtsas om honom alls. Han fortsatte med sin kyckling, och fröken Bock bjöd och trugade honom att ta lite mer.

”Jag hoppas det smakar”, sa hon.

Farbror Julius satte tänderna i ett kycklingben, så att det krasade, och sedan sa han på sitt skämtsamma vis:

”Jo tack! Fast den här kycklingen är säkert fyra fem år gammal, det känner jag på tänderna.”

Fröken Bock flämtade till och fick genast ett par arga rynkor i pannan.

”En kyckling har väl inga tänder heller”, sa hon ampert.

Då såg farbror Julius ännu mer skämtsam ut.

”Nej, men det har jag”, sa han.

”Fast inte om nätterna efter vad jag har hört”, sa Karlsson, och Lillebror blev blodröd, för det var han som hade talat om för Karlsson att farbror Julius hade sina tänder i ett vattenglas bredvid sängen när han sov.

Lyckligtvis började fröken Bock i samma ögonblick stortjuta för att farbror Julius tyckte kycklingen var seg. Om det var något som knäckte henne, så var det när folk anmärkte på hennes matlagning, och nu grät hon bittert.

Farbror Julius hade nog inte trott att hon skulle ta det så hårt. Han tackade hastigt för maten och gick nästan skamsen och satte sig i gungstolen, där han kunde gömma sig bakom en tidning.

Karlsson glodde argt på honom.

”Fy, vad somliga kan vara elaka”, sa han, och sedan sprang han fram och började klappa fröken Bock, var han kom åt.

”Såja, såja, lilla gullpian”, sa han tröstande. ”Sega kycklingar, det är minsann en världslig sak, och du kan ju inte hjälpa att du aldrig har kunnat laga mat.”

Men då gav fröken Bock till ett illtjut och Karlsson fick sig en knuff, så att han for baklänges tvärs över rummet och hamnade i knät på farbror Julius borta i gungstolen.

”Hoj, hoj”, skrek Karlsson gällt, och innan farbror Julius hann skaka honom av sig, hade Karlsson satt sig bekvämt tillrätta i hans knä. Han drog in tårna under badrocken och gjorde sig liten och mjuk och sedan sa han med ett belåtet kurr:

”Ska vi leka att du är min morfar och så berättar du en saga för mej, men den får inte vara för hemsk, för då blir jag så rädd.”

Farbror Julius ville inte alls vara morfar åt Karlsson, och dessutom hade han hittat något intressant i tidningen. Han föste utan vidare ner Karlsson på golvet och sedan vände han sig till fröken Bock.

”Vad är det jag ser här i bladet”, sa han. ”Har ni spioner som flyger omkring i Vasastan?”

Lillebror blev alldeles stel, när han hörde det, jo, det här var trevligt! Varför måste farbror Julius få tag i just den där eländiga tidningen, den var ju mer än en vecka gammal och borde ha kastats bort för länge sen.

Men som tur var hånskrattade farbror Julius bara åt sådant som stod i tidningarna.

”Dom tror att dom kan smälla i folk vilka galenskaper som helst”, sa han. ”Och dom skriver också precis vad som helst, bara för att folk ska köpa lösnummer. Spion …urfånigt! Inte har väl fröken Bock sett till nån spion eller flygande tunna i dom här krokarna?”

Lillebror höll andan. Berättar hon nu att den där lilla otäcka tjocka pojken brukar flyga ibland, då är det nog färdigt, tänkte han, för då måste ju åtminstone farbror Julius börja fundera.

Men fröken Bock kunde tydligen inte få i sitt huvud att det var något märkvärdigt med Karlsson och hans flygning, dessutom snyftade hon fortfarande så att hon knappt kunde tala.

”Spion, nä, inte vad jag vet”, sa hon gråtande. ”Det är sån där smörja som tidningarna skriver, förstår jag.”

Lillebror drog en suck av lättnad. Kunde han nu bara förmå Karlsson att aldrig, aldrig, aldrig flyga så att farbror Julius såg det, så skulle det kanske ordna sig i alla fall.

Lillebror tittade sig om, efter Karlsson, men han syntes inte till. Karlsson var försvunnen. Då blev Lillebror orolig och ville genast börja leta, men farbror Julius höll honom kvar hos sig. Han skulle nödvändigt höra hur det gick för Lillebror i skolan och pröva hur pass duktig han var i huvudräkning, fastän det var sommarlov och allting. Men till sist slet Lillebror sig lös och sprang in i sitt rum för att se om Karlsson var där.

”Karlsson”, ropade han så fort han kom i dörren, ”Karlsson, var är du?”

”I dina pyjamasbyxor”, sa Karlsson. ”Om man nu kan kalla dom här usla korvskinnen för pyjamasbyxor!”

Han satt på sängkanten och försökte pressa sig i byxorna, men fastän han slet så mycket han orkade, ville det inte lyckas.

”Du ska få en pyjamas av Bosses”, sa Lillebror och sprang in och hämtade en i Bosses rum, en som någorlunda passade åt en lagom tjock man av Karlssons sort. Byxbenen och ärmarna var alldeles för långa förstås, men det ordnade Karlsson kvickt genom att klippa av dem. Lillebror märkte det inte förrän det var för sent, och då brydde han sig inte om det, pyjamaser var en världslig sak och fick inte förstöra det underbart roliga — att Karlsson skulle ligga över hos honom.

Lillebror hade bäddat åt sig på soffan med Bosses sängkläder och ställt Bimbos korg nära intill. Nu låg Bimbo där och försökte sova, men då och då öppnade han ett öga och kikade misstänksamt på Karlsson.

Karlsson bökade omkring i Lillebrors säng och gjorde det bekvämt åt sig.

”Jag vill ha liksom ett varmt litet bo”, sa han.

Han såg verkligen rar ut i Bosses blårandiga pyjamas tyckte Lillebror, och fick nu Lillebror bara stoppa om honom ordentligt, så skulle han minsann ligga som i ett varmt litet bo.

Men Karlsson ville inte bli omstoppad.

”Inte än”, sa han. ”Det är en massa roliga saker man ska göra, när man ligger över hos nån. Man ska äta smörgåsar med prickig korv i sängen och så ska man bädda säck och så ska man ha kuddkrig. Vi börjar med korvsmörgåsarna.”

”Men du har ju nyss ätit en sån massa bullar”, sa Lillebror.

”Om vi inte gör allt det som man ska göra, så är jag inte me’ ”, sa Karlsson. ”Hämta smörgåsarna!”

Och Lillebror smög ut i köket och bredde smörgåsar. Ingen störde honom. Fröken Bock satt inne i vardagsrummet och pratade med farbror Julius. Hon hade väl förlåtit honom nu för det där han sa om kycklingen.

Sedan satt Lillebror på sängkanten hos Karlsson och tittade på när Karlsson åt smörgåsar. Han var så lycklig, det var verkligen roligt att ha sin bästa vän hos sig, och Karlsson var för en gångs skull också nöjd och belåten.

”Smörgåsar är bra och du är bra och Husbocken är också bra”, sa han. ”Fast hon trodde inte att jag var bäst i klassen”, la han till, och nu mulnade han. Det syntes att det där fortfarande grämde honom.

”Äsch”, sa Lillebror, ”bry dej inte om det! Farbror Julius vill att jag ska vara bäst i klassen, och det är jag inte.”

”Nej, tacka för det”, sa Karlsson. ”Men jag skulle kunna lära dej lite addi…sånt där som du sa.”

”Addition”, sa Lillebror. ”Ska du lära mej det?”

”Ja, för jag är världens bästa additionare.”

Lillebror skrattade.

”Det ska vi pröva då”, sa Lillebror, ”är du med på det?”

Karlsson nickade.

”Kör till!”

Då satte Lillebror i gång.

”Om du får tre äpplen av mamma till exempel…”

”Ja tack, ta hit dom”, sa Karlsson.

”Avbryt mej inte”, sa Lillebror. ”Om du får tre äpplen av mamma och två av pappa och två av Bosse och tre av Bettan och ett av mej…”

Längre kom han inte förrän Karlsson höll upp ett anklagande pekfinger.

”Jag visste det”, sa Karlsson. ”Jag visste att du var den snålaste i den här familjen, och det vill inte säja lite.”

”Sss, det är väl inte fråga om det nu”, sa Lillebror, men Karlsson fortsatte envist:

”Det hade varit trevligt om du hade gett mej ett litet knyte med rätt många äpplen i och ett par päron och så nåra såna där små goda gula plommon du vet!”

”Bråka inte, Karlsson”, sa Lillebror. ”Det här är bara addition…du får ett äpple av mamma…”

”Stopp”, skrek Karlsson ilsket. ”Det går jag inte med på. Var har hon gjort av dom andra två som jag fick av henne nyss?”

Lillebror suckade.

”Snälla Karlsson, det spelar ingen roll med äpplena. Dom har jag med bara för att du ska förstå vad det är frågan om.”

Karlsson fnös.

”Jag förstår nog vad det är frågan om. Det är frågan om att din mamma går och käkar opp mina äpplen så fort man inte håller ögona på henne.”

”Bråka inte, Karlsson”, sa Lillebror om igen. ”Om du får tre äpplen av mamma…”

Karlsson nickade belåtet.

”Se där! Det hjälper att säja ifrån! Det var väl det jag visste. Men försök nu hålla ordning på det här! Jag ska ha tre äpplen av din mamma och två av din pappa och två av Bosse och tre av Bettan och ett av dej, för du är den snålaste…”

”Ja, hur många äpplen har du då”, frågade Lillebror.

”Vad tror du”, sa Karlsson.

”Jag tror inget för jag vet det”, försäkrade Lillebror.

”Säj det då”, sa Karlsson.

”Nej, det är du som ska säja det, förstår du väl.”

”Jo, det kan du inbilla dej! Säj det du, jag slår vad om att du säjer fel!”

”Tänk för att jag inte gör det”, sa Lillebror. ”Du har elva äpplen då.”

”Trodde du ja”, sa Karlsson. ”Men där högg du i sten. För jag knöck tjugosex äpplen i en trädgård ute på Lidingön i förrgår kväll och av dom har jag tre kvar och så ett som jag bara har bitit i lite — vad sa du nu då?”

Lillebror teg först och visste inte vad han skulle säga. Men sedan kom han på det.

”Haha, där ljög du allt”, sa han. ”För det växer inga äpplen på träna i juni månad.”

”Jaså”, sa Karlsson. ”Var fick ni tag i era då, du och dom andra äppletjyvarna här i huset?”

Då struntade Lillebror i att lära Karlsson någon mera räkning.

”Men nu vet du åtminstone vad addition är”, sa han.

”Tror du inte jag vet att det är detsamma som att palla äpplen”, sa Karlsson. ”Och det behöver du inte lära mej, för det kan jag redan. Jag är världens bästa äpple-additionare, och får jag bara tid så ska jag ta med dej ut på Lidingön och visa hur man gör.”

Karlsson stoppade i sig den sista smörgåsbiten, och sedan satte han igång med kuddkriget. Men det gick inte så bra, för Bimbo började stormskälla, när Karlsson drämde kudden i huvudet på Lillebror.

”Voff”, sa Bimbo och högg tänderna i kudden, och sedan stod de där och slets om den, Bimbo och Karlsson, ända tills kudden sprack. Då slängde Karlsson upp den i taket och dunet flög ur och föll så vackert ner över Lillebror som låg i soffan och bara skrattade.

”Jag tror det snöar”, sa Karlsson. ”Det snöar värre och värre”, sa han och slängde upp kudden en gång till. Men då sa Lillebror att nu fick det vara slut med kuddkriget och förresten var det nog dags att sova. Klockan var mycket, och de kunde höra farbror Julius säga godnatt åt fröken Bock ute i hallen.

”Nu går jag och lägger mej i min korta säng”, sa farbror Julius.

Karlsson såg plötsligt märkvärdigt glad ut.

”Hoj, hoj”, sa han. ”Det är en rolig sak som jag sitter här och tänker på.”

”Vad då för en rolig sak”, undrade Lillebror.

”En sån där rolig sak som man ska göra när man ligger över hos nån”, sa Karlsson.

”Bädda säck, menar du? Det är ju för sent nu — det tänker du väl inte göra?”

”Nä, det är för sent nu”, sa Karlsson.

”Ja, det är det”, sa Lillebror belåtet.

”Så det tänker jag inte göra”, försäkrade Karlsson.

”Skönt”, sa Lillebror.

”För det har jag redan gjort”, sa Karlsson.

Lillebror satte sig häpen upp i soffan.

”Åt vem då…inte åt farbror Julius väl?”

Karlsson skrockade till.

”Finurliga pojke, hur kunde du gissa det?”

Lillebror hade kommit så i skrattagen under kuddkriget och nu fnissade han, fastän han visste att han inte borde göra det.

”Å, vad farbror Julius ska bli arg”, sa han.

”Ja, det är bara det jag vill kontrollera”, sa Karlsson. ”Så jag tänker ta mej en liten flygtur och kika in genom sängkammarfönstret.’’

Då slutade Lillebror fnissa.

”Aldrig i livet! Tänk om han får syn på dej! Då tror han att du är den där spionen, och då kan du själv räkna ut hur det går.”

Men Karlsson var envis. Hade man bäddat säck, så måste man också se hur pass arg den blev som man hade bäddat säck åt, annars var det ingen mening med det försäkrade han.

”Och förresten kan jag gömma mej bakom paraplyet!”

Han hade hämtat mammas röda paraply åt sig ute i tamburen, för det regnade fortfarande kraftigt.

”Och jag vill ju inte att Bosses pyjamas ska bli våt”, sa Karlsson.

Han stod i det öppna fönstret med paraplyet uppfällt färdig att ge sig av. Det var hemskt tyckte Lillebror, och han bad bevekande:

”Akta dej för all del! Akta dej så att han inte får syn på dej, för då är det färdigt!”

”Lugn, bara lugn”, sa Karlsson. Och ut flög han i regnet.

Och kvar stod Lillebror och var inte alls lugn utan tvärtom nervös så att han måste bita i knogarna.

Minuterna gick och regnet föll och Lillebror väntade. Då hörde han plötsligt farbror Julius hjärtskärande skrika på hjälp borta i sängkammaren. Och strax efteråt kom Karlsson inflygande genom fönstret. Belåtet skrockande stannade han motorn och ställde paraplyet att rinna av på mattan.

”Såg han dej”, frågade Lillebror ängsligt. ”Har han kommit i säng än?”

”Han håller visst på och försöker”, sa Karlsson.

Då hördes om igen höga skrik från farbror Julius.

”Jag måste gå och se vad det är med honom”, sa Lillebror och rusade till sängkammaren.

Där satt farbror Julius insnodd i sina lakan, vit i ansiktet och med hemskt uppspärrade ögon, och på golvet bredvid honom låg kuddar och filtar utspridda i en enda röra.

”Det är inte dej jag vill tala med”, sa farbror Julius när han fick se Lillebror. ”Ta hit fröken Bock!”

Men fröken Bock hade nog också hört skriken, för nu kom hon löpande från köket, och hon stannade som förstenad på tröskeln.

”Du gode Moses”, sa hon. ”Håller herr Jansson på och bäddar om?”

”Nej, det gör jag inte”, sa farbror Julius, ”ehuru jag inte tycker om det där nya sättet att bädda som ni har lagt er till med här i huset…men det orkar jag inte tänka på nu.”

Han tystnade och bara kved helt stilla, och då stövlade fröken Bock fram och la sin hand på hans panna.

”Hur är det, är herr Jansson sjuk?”

”Ja, jag är sjuk”, sa farbror Julius tungt. ”Jag måste vara sjuk …försvinn du”, sa han till Lillebror.

Och Lillebror försvann. Men han stannade utanför dörren, för han ville ju gärna höra fortsättningen.

”Jag är en klok och nykter man”, sa farbror Julius. ”Varken tidningarna eller nån annan kan inbilla mej nåra dumheter …så därför måste jag vara sjuk.”

”På vilket sätt då”, undrade fröken Bock.

”Jag ser syner …febersyner”, sa farbror Julius. Och sedan sänkte han rösten så att Lillebror knappt kunde höra vad han sa.

”Jag vill inte att fröken Bock ska tala om det här för någon”, viskade farbror Julius. ”Men det är faktiskt så att jag har sett John Blund.”

5 Karlsson idkar bull- och plätt-tirritering.

När Lillebror vaknade nästa morgon var Karlsson försvunnen. Bosses pyjamas låg i en hög på golvet och fönstret stod öppet, så Lillebror förstod att Karlsson hade flugit hem till sig. Det kändes tomt, men på ett sätt var det bra. Nu hade fröken Bock inget att bråka om. Hon behövde inte ens få veta att Karlsson hade legat över hos Lillebror. Underligt var det i all fall vad allting blev tyst och ledsamt och liksom grått så fort Karlsson var borta. Fastän han var så besvärlig att hålla ordning på, längtade Lillebror ändå alltid efter honom, när de inte var tillsammans, och nu kände han att han måste skicka en liten hälsning till Karlsson. Därför gick han fram och drog tre gånger i klocksträngen som så finurligt satt gömd bakom gardinen. Det var en ringledning som Karlsson hade gjort för att Lillebror skulle kunna signalera till honom. När man drog i strängen, klämtade nämligen en klocka uppe hos Karlsson, och Karlsson hade själv bestämt vad olika klämtningar skulle betyda. ”Om du klämtar en gång, så betyder det Kom hit”, hade Karlsson sagt. ”Två gånger betyder Kom inte hit för all del, och tre gånger betyder Tänk att det finns nån i världen som är så vacker och genomklok och lagom tjock och modig och bra på alla sätt som just du, Karlsson.” Det där sista var vad Lillebror nu ville säga åt Karlsson. Därför drog han tre gånger i klocksträngen och hörde hur det klämtade uppe på taket. Och svar fick han minsann. Ett pistolskott smällde till högt där uppe och han hörde fast mycket svagt och på långt avstånd hur Karlsson sjöng sitt Bosse bisse basse bisse bom fallera.

”Nä, Karlsson, nä, Karlsson”, viskade Lillebror. Dumma Karlsson, nu gick han där uppe och sköt och skrålade! Hur lätt kunde inte Fille och Rulle eller någon annan höra honom och se honom och fånga honom och sälja honom till tidningen för tiotusen kronor!

”Men då får han faktiskt skylla sej själv”, sa Lillebror till Bimbo som låg där i sin korg och såg ut som om han förstod allting. Lillebror fick på sig skjorta och byxor, och sedan lekte han en stund med Bimbo, medan han väntade på att det skulle bli liv i huset.

Farbror Julius hade visst inte vaknat än, åtminstone hördes inget ljud från sängkammaren, men från köket kom så småningom doften av nybryggt kaffe, och Lillebror gick dit för att se vad fröken Bock hade för sig.

Hon satt där i all sin väldighet och fick sig dagens första kaffetår, och märkvärdigt nog hade hon inget emot att Lillebror också slog sig ner vid bordet. Någon gröt syntes inte till, däremot hade fröken Bock tydligen varit uppe tidigt och bakat vetebröd. Två plåtar med varma, doftande bullar stod på diskbänken och en hel massa låg också i brödkorgen som hon hade ställt fram på bordet. Lillebror tog sig en bulle och ett glas mjölk, och sedan satt de där, han och fröken Bock, och åt och drack under tystnad. Ända tills fröken Bock sa:

”Jag undrar hur Frida mår därhemma!”

Lillebror tittade fundersamt upp över mjölkglaset. Tänk om fröken Bock saknade Frida lika mycket som han själv saknade Karlsson, när de var skilda åt!

”Längtar fröken Bock efter Frida”, frågade han vänligt.

Då kom där ett bistert skratt från fröken Bock.

”Du känner inte Frida, du!”

Lillebror intresserade sig egentligen inte för Frida. Men fröken Bock ville visst gärna prata om henne, och därför frågade han:

”Vem är det Frida är förlovad med?”

”En skurk”, sa fröken Bock med eftertryck. ”Jo, jag vet att han är en skurk, för han lurar av henne pengar, det har jag förstått.”

Fröken Bock gnisslade tänder bara hon tänkte på det, och nu började hon ösa ur sig. Stackarn, många människor hade hon nog inte att prata med, tänkte Lillebror, eftersom till och med en pojke som han dugde åt henne, när hon ville berätta om Frida. Och berätta ville hon. Lillebror fick sitta där och höra allting om Frida och hennes Filip och hur kollrig Frida hade blivit sedan Filip hade smällt i henne att hon hade så vackra ögon och en så förtjusande hemtrevlig näsa, en sån som man kunde lita på i alla väder hade Filip sagt.

”Förtjusande näsa”, sa fröken Bock med en fnysning, ”ja, det är klart att om man tycker det är hemtrevligt med en medelstor potatis mitt i ansiktet …”

”Hur ser Filip ut själv då”, frågade Lillebror för att visa sig intresserad.

”Det har jag gudskelov ingen aning om”, sa fröken Bock. ”Inte må du tro att Frida visar upp honom för mej.”

Vad Filip hade för jobb visste fröken Bock inte heller. Men han hade en arbetskamrat som hette Rudolf, hade Frida berättat.

”Och den kunde ha passat åt mej säjer Frida, men han skulle förstås aldrig vilja ha mej för jag ser ju ingenting ut, säjer hon …nä, ingen hemtrevlig näsa eller nånting”, sa fröken Bock och fnös igen. Men sedan reste hon sig plötsligt och försvann ut i tamburen för att hämta något. Och i samma ögonblick som hon lämnade köket, kom Karlsson inflygande genom fönstret.

Lillebror blev riktigt arg.

”Nämen, Karlsson, jag har ju bett dej att du inte ska flyga så att fröken Bock eller farbror Julius ser det…”

”Och därför flyger jag inte heller så att fröken Bock eller farbror Julius ser det”, sa Karlsson. ”I själva verket visar jag mej inte ett enda dugg”, sa han och kröp in under köksbordet. Och där satt han, väl gömd under den nedhängande duken, när fröken Bock kom tillbaka med yllekoftan som hon hade hämtat.

Nu hällde hon upp mera kaffe åt sig och tog sig en ny bulle, och sedan fortsatte hon att prata.

”Som sagt…nån förtjusande hemtrevlig potatisnäsa kan jag ju inte skryta med.”

Då hördes där en röst, en sådan där konstig röst som buktalare har och som man inte vet varifrån den kommer, och den rösten sa:

”Nä, du har mer som en sorts gurka du, med knottror på.”

Fröken Bock hoppade till så att kaffet skvätte i koppen, och hon tittade misstänksamt på Lillebror.

”Är det du som sitter och är oförskämd?”

Lillebror rodnade och visste inte vad han skulle svara.

”Nä”, stammade han, ”jag tror dom har ett program om grönsaker i radion, om tomater och gurkor och sånt där.”

Det var knepigt påhittat av honom, för man brukade faktiskt kunna höra grannarnas radio i Svantessons kök, och det hade fröken Bock själv märkt och klagat över tidigare.

Hon muttrade lite, men nu fick hon annat att tänka på, för farbror Julius kom ut i köket och ville också ha kaffe. Han gick stapplande ett par varv runt bordet och stönade för varje steg.

”En sån natt”, sa han, ”helige Jeremias, en sån natt! Nog var jag stel i kroppen förut, men den sängen och den bäddningen, oj!”

Han satte sig tungt vid bordet och stirrade framför sig som om han tänkte på något särskilt, han var sig inte lik, tyckte Lillebror.

”Ändå är jag glad och tacksam för den här natten”, sa farbror Julius till sist. ”Den har gjort mej till en ny människa.”

”Det var bra det, för den gamla behövde verkligen bytas ut.”

Det var om igen den där konstiga rösten som talade, och om igen hoppade fröken Bock till och tittade misstänksamt på Lillebror.

”Det är Lindbergs radio igen …nu har dom visst gått över till ett program om gamla bilar”, stammade Lillebror.

Farbror Julius märkte ingenting. Han satt där så försjunken i sina tankar att han varken hörde eller såg. Fröken Bock serverade honom kaffe, och han sträckte själsfrånvarande ut handen efter en bulle. Men knappt hade han fått tag i den, förrän en annan hand, en liten knubbig en, stack upp över bordskanten och nappade åt sig bullen. Och farbror Julius märkte det inte. Han bara tänkte och tänkte, och inte förrän han stoppade näven i det heta kaffet, vaknade han upp och förstod att där ingen bulle fanns att doppa med. Han blåste på handen och var lite arg men sedan försjönk han i sina tankar igen.

”Det finns mer mellan himmel och jord än man har en aning om, det har jag förstått i natt”, sa han allvarsamt. Samtidigt sträckte han ut handen och tog en ny bulle. Då kom där om igen en liten knubbig näve uppstickande och tog bullen. Men farbror Julius märkte det inte, han bara tänkte och tänkte, och inte förrän han hade stoppat tummen i munnen och bitit till ordentligt, vaknade han upp och förstod att där ingen bulle fanns att bita i. Då blev han arg ett slag igen, men tydligen var den nya farbror Julius snällare än den gamla, för han lugnade sig snart. Han försökte inte ens få någon mer bulle utan drack bara sitt kaffe under djupa tankar.

Bullarna gick at i alla fall. De försvann en efter en från brödkorgen, och det var bara Lillebror som märkte vart de tog vägen. Han fnissade tyst och satte försiktigt ner ett glas mjölk under bordet, så att Karlsson inte skulle få det för torrt med bullarna.

Det här var vad Karlsson brukade kalla ”bull-tirritering”! Fröken Bock hade fått pröva pa vad det ville säga redan förra gången hon var hos dem.

”Man kan tirritera folk alldeles kolossalt bara genom att äta upp deras bullar”, hade Karlsson sagt, jo, han visste att det egentligen hette ”irritera” men ”tirritera” var mera infernaliskt, påstod han.

Och nu hade Karlsson satt i gång en ny, infernalisk bull-tirritering, fastän fröken Bock inte förstod det. Och ännu mindre farbror Julius. Han märkte ingen bull-tirritering hur infernalisk den än var, han bara tänkte och tänkte. Men plötsligt grep han fröken Bocks hand och höll den hårt som om han ville be om hjälp.

”Jag måste tala med någon människa om detta”, sa han. ”Jag vet det nu, fröken Bock, det var ingen febersyn, jag yrade inte, jag såg John Blund!”

Fröken Bock spärrade upp ögonen.

”Är det verkligen möjligt?”

”Ja”, sa farbror Julius. ”Och därför är jag nu en ny människa i en ny värld. Sagovärlden, förstår fröken Bock, det är den som i natt har öppnat sej för mej på vid gavel. För om nu verkligen John Blund finns, varför skulle det då inte också finnas häxor och troll och spöken och älvor och tomtar och andra såna där mystikusar som det står om i sagoböckerna?”

”Och kanske flygande spioner kanske”, försökte fröken Bock för att ställa sig in, men det tyckte inte farbror Julius om.

”Dumheter”, sa han. ”Sånt där tokprat som tidningarna skriver, det ska man hålla sej för god att tro på.”

Han lutade sig fram mot fröken Bock och såg henne djupt in i ögonen.

”Kom ihåg en sak”, sa han. ”Våra förfäder trodde på troll och tomtar och häxor och sånt där. Hur kan då vi gå omkring och inbilla oss att såna mystikusar inte finns? Förstår vi saker och ting bättre än våra förfäder, va? Nej, bara tjockskalliga människor kan påstå något så dumt.”

Fröken Bock ville inte visa sig tjockskallig, så hon sa att det nog kunde finnas fler häxor än man hade en aning om och kanske en del troll och andra mystikusar också för all del, om man höll utkik och räknade efter ordentligt.

Men nu fick farbror Julius lov att sluta med grubblerierna, för han hade tid beställd hos sin doktor och det började bli dags för honom att komma iväg. Lillebror följde snällt med honom ut i tamburen, och det gjorde fröken Bock också. Lillebror gav honom hans käpp, och fröken Bock hjälpte honom på med rocken. Han verkade riktigt medtagen, stackars farbror Julius, så det var nog bra att han kom till doktorn, tänkte Lillebror och klappade skyggt farbror Julius hand. Fröken Bock var visst också bekymrad, för hon frågade oroligt:

”Hur känns det? Hur mår herr Jansson egentligen?”

”Hur ska jag kunna veta det, innan jag har varit hos doktorn”, sa farbror Julius snäsigt, jo minsann, lite fanns det nog kvar av den gamla farbror Julius, tänkte Lillebror, även om sagovärlden hade öppnat sig för honom aldrig så mycket.

När farbror Julius hade försvunnit, gick Lillebror och fröken Bock tillbaka till köket.

”Nu vill jag ha mera kaffe och bullar och lite lugn och ro också”, sa fröken Bock. Men sedan skrek hon till. För på bakplåtarna fanns där nu inte den minsta bulle. Där låg bara en stor papperspåse, på vilken någon hade skrivit med hemska, sneda bokstäver:

Fröken Bock läste och hon rynkade bistert ögonbrynen.

”Ingen ska få mej att tro att John Blund stjäl bullar, om det nu är så att han verkligen finns. Han är alldeles för fin och snäll att göra något sånt, nä, jag vet nog vem det är!”

”Vem då”, frågade Lillebror.

”Den där lilla otäcka, tjocka pojken förstås, Karlsson eller vad han heter. Titta, köksdörren är öppen! Han har stått utanför och lyssnat och så har han smitit in medan vi var i tamburen.”

Hon skakade argt på huvudet.

”Ion Plunt! Jo, det är snyggt! Skylla ifrån sej på andra, och så inte kunna stava heller!”

Lillebror ville inte ha i gång något prat om Karlsson, så han sa bara:

”Jag tror att det var John Blund i alla fall! Kom, Bimbo!”

Varje morgon gick Lillebror och Bimbo i Vasaparken, och det tyckte Bimbo var det roligaste på hela dagen, för där fanns så många trevliga hundar att nosa på och prata med.

Lillebror brukade leka med Krister och Gunilla, men i dag syntes de inte till. Kanske hade de redan farit till landet, tänkte Lillebror, nåja, det gjorde egentligen inget så länge han bara hade Karlsson …och Bimbo förstås.

Det kom en stor hund och ville slåss med Bimbo, och det var Bimbo också mycket pigg på. Han ville gärna visa den där dumma jycken vad han tänkte om honom. Men det fick han inte för Lillebror.

”Försök inte”, sa Lillebror. ”Du är för liten att slåss med en så stor hund.”

Han lyfte upp Bimbo i famnen och såg sig om efter en ledig bänk där han kunde sitta medan Bimbo lugnade sig. Men överallt satt det folk och solade sig i det vackra vädret, inte förrän han kom långt bort i en vrå av parken hittade Lillebror en ledig plats, där han kunde slå sig ner. Fast där fanns redan två på bänken, två karlar med var sin ölflaska i näven. Två som han kände igen! Sannerligen, det var Fille och Rulle som satt där. Först blev Lillebror rädd och ville springa sin väg. Men samtidigt var det något som liksom drog honom till den där bänken. Han skulle så gärna vilja veta om Fille och Rulle fortfarande var på jakt efter Karlsson, och här kunde han kanske få reda på det. Varför skulle han vara rädd förresten? Fille och Rulle hade ju aldrig sett honom och kände inte igen honom, så bra, så utmärkt bra! Han kunde sitta där bredvid dem så mycket han ville. Det var så folk gjorde i äventyrsböckerna, när de skulle luska ut någonting, satt där bara tyst och lyssnade så mycket de orkade.

Så Lillebror slog sig ner på bänken och spärrade upp öronen, men han småpratade hela tiden med Bimbo för att Fille och Rulle inte skulle förstå att han lyssnade.

Det verkade inte som om han skulle få veta så värst mycket. Fille och Rulle bara drack öl och teg. En lång stund satt de tysta. Men till sist rapade Fille högt och ljudligt och sedan sa han:

”Jo då, visst kan vi få tag i honom, vi vet ju var han bor. Jag har sett honom flyga dit en massa gånger.”

Lillebror blev rädd så att han knappt kunde andas och alldeles förtvivlad. Nu var det slut och förbi med Karlsson. Fille och Rulle hade hittat hans lilla hus på taket, ja, nu var det slut och förbi med allting!

Lillebror tuggade på knogarna och försökte låta bli att gråta, men just när han försökte som allra värst, sa Rulle:

”Ja, jag har också sett honom flyga in där flera gånger om …det är samma våning där vi var en gång i somras. Fyra trappor opp i 12:an, det står Svantesson på dörren, det har jag kollat.”

Lillebrors ögon blev runda av förvåning, hörde han rätt? Trodde Fille och Rulle verkligen att Karlsson bodde hos Svantessons, vilken tur! Det måste betyda att Karlsson i alla fall kunde gömma sig och vara någorlunda säker hemma i sitt eget hus, Fille och Rulle hade inte hittat det, vilken tur! Det var ju förresten inte så konstigt. Varken Fille eller Rulle eller någon annan människa mer än sotaren klev ju någonsin omkring uppe på taket.

Men även om Rulle och Fille inte visste om huset, så var det hemskt ändå förstås. Stackars Karlsson, när de började jaga honom på allvar — den token hade ju inte förstånd att gömma sig!

Fille och Rulle satt tysta igen, men rätt som det var sa Rulle med så låg röst att Lillebror knappt kunde höra det:

”I natt kanske!”

Då äntligen var det som om Fille märkte att det satt någon mer på bänken. Han glodde till på Lillebror och hostade högt.

”Ja, i natt kanske man skulle ut och plocka lite daggmask, ja”, sa han.

Men så lätt gick det inte att lura Lillebror. Han förstod nog vad det var Fille och Rulle tänkte göra i natt. De tänkte försöka fånga Karlsson, när han låg och sov, och de trodde att han låg och sov hemma hos Svantessons.

Jag måste tala med Karlsson om det här, tänkte Lillebror. Fortast möjligt måste jag tala med honom!

Men det var inte förrän ungefär vid lunchdags som Karlsson uppenbarade sig igen. Han flög inte den här gången utan ringde ordentligt på tamburdörren. Lillebror öppnade.

”Å, så bra att du kom”, började Lillebror, men Karlsson hörde inte på. Han rusade raka vägen till fröken Bock ute i köket.

”Vad lagar du för kolijox i dag”, frågade han. ”Är det nånting segt som vanligt eller går det att äta med normala huggtänder?”

Fröken Bock stod vid spisen och gräddade plättar för att farbror Julius skulle få något mer lättuggat än kycklingen, och när hon hörde Karlssons röst bakom sig, ryckte hon till så att hon spillde ut en hel sked plättsmet på spisen. Hon vände sig rasande mot honom.

”Du”, skrek hon, ”du …du har ingen hut i dej! Kan du verkligen komma här och se mej rakt i ansiktet, din otäcka lilla bulltjyv?”

Karlsson satte två knubbiga händer framför ögonen och kikade skälmaktigt fram genom en springa mellan fingrarna.

”Jo, visst går det, om man tar det lite försiktigt”, sa han. ”Du är inte världens vackraste men man vänjer sej vid allt, så visst går det. Huvudsaken är att du är snäll…ge mej plättar!”

Fröken Bock stirrade ursinnigt på honom, och sedan vände hon sig till Lillebror.

”Hör du, har din mamma sagt att vi ska ha den där otäcka pojken i maten? Är det verkligen meningen att han ska äta här?”

Lillebror började stamma som vanligt.

”Mamma tycker i alla fall …att Karlsson …”

”Svara ja eller nej”, sa fröken Bock, ”har din mamma sagt att Karlsson ska ha mat här?”

”Hon vill i alla fall att han …”, försökte Lillebror, men fröken Bock klippte av med sin mest stenhårda röst:

”Svara ja eller nej har jag sagt! Det kan väl inte vara så svårt att svara ja eller nej på en enkel fråga!”

”Säjer du, ja”, högg Karlsson in. ”Jag ska ge dej en enkel fråga, så får du se själv. Hör på! Har du slutat dricka konjak på förmiddagarna, ja eller nej!”

Fröken Bock flämtade till och höll visst på att storkna. Hon ville säga något men hon kunde inte.

”Nå, hur är det nu”, sa Karlsson. ”Har du slutat dricka konjak på förmiddagarna?”

”Ja då, det har hon”, sa Lillebror ivrigt. Han ville verkligen hjälpa fröken Bock, men hon blev alldeles vild.

” Det har jag väl visst inte”, skrek hon ursinnigt och Lillebror blev livrädd.

”Nej, nej, hon har inte slutat”, försäkrade han.

”Det var tråkigt att höra”, sa Karlsson. ”Dryckenskap ställer till mycket elände.”

Då gurglade det till i fröken Bock och hon sjönk ner på en stol. Men Lillebror hade äntligen kommit på det rätta svaret.

”Hon har inte slutat, för hon har aldrig börjat, förstår du väl”, sa han förebrående till Karlsson.

”Har jag sagt det då”, sa Karlsson och sedan vände han sig till fröken Bock: ”Dumma dej, där ser du att man inte kan svara ja eller nej jämt …ge mej plättar!”

Men om det fanns något här i världen som fröken Bock inte tänkte göra, så var det att ge Karlsson plättar. Hon sprang morrande fram och öppnade köksdörren på vid gavel.

”Ut”, skrek hon. ”Ut!”

Och Karlsson gick. Mycket högdraget gick han mot dörren.

”Jag går”, sa han. ”Jag går med glädje. Det finns fler än du som kan baka plättar!”

När Karlsson hade försvunnit satt fröken Bock en lång stund tyst och bara vilade sig. Men sedan tittade hon oroligt på klockan.

”Att aldrig din farbror Julius kommer”, sa hon. ”Tänk om han har gått vilse! Han är väl inte så van här i Stockholm.”

Lillebror blev också orolig.

”Ja, tänk om han inte hittar hem.”

Just då ringde telefon ute i tamburen.

”Det kanske är farbror Julius”, sa Lillebror, ”som ringer och talar om att han har gått vilse.”

Fröken Bock gick för att svara, och Lillebror följde efter.

Men det var inte farbror Julius, det förstod Lillebror, när han hörde fröken Bock säga med sin allra vresigaste röst:

”Jaså, är det du, Frida? Hur mår du, har du näsan kvar?”

Lillebror ville inte lyssna till andra människors telefonsamtal, så han gick in till sig och satte sig att läsa, men han hörde ändå ett mummel ute från hallen, och det var ett mummel som höll på i tio minuter minst.

Lillebror var hungrig. Han önskade att det där mumlet ville ta slut och att farbror Julius ville komma hem, så att de kunde få äta någon gång. Förresten ville han ha mat nu genast. Och så fort fröken Bock la på luren, sprang han ut i hallen för att säga henne det.

”Nåja, det kan du väl få”, sa fröken Bock nådigt och gick före honom mot köket. Men i dörren tvärstannade hon. Hennes bastanta kropp fyllde hela dörröppningen, därför kunde Lillebror inget se. Han hörde bara hennes arga skrik, och när han nyfiket stack fram huvudet bakom hennes kjolar för att få veta varför hon skrek, då såg han Karlsson.

Karlsson satt vid bordet och åt plättar i allsköns ro.

Lillebror blev rädd att fröken Bock tänkte slå ihjäl Karlsson, för så såg det ut. Men hon rusade bara fram och slet tag i fatet med alla plättarna på.

”Du …du …du hemska pojke”, skrek hon. Då gav Karlsson henne ett litet rapp över fingrarna.

”Låt bli mina plättar”, sa han. ”Dom har jag ärligen köpt inne hos Lindbergs för fem öre!”

Han öppnade gapet och stoppade in ett stort lass.

”Som jag sa — det finns fler än du som kan baka plättar. Man behöver bara gå efter oset, så hittar man lite varstans.”

Lillebror tyckte nästan synd om fröken Bock, för hon kom alldeles av sig.

”Var …var …var är mina plättar då”, stammade hon och tittade mot spisen. Där stod hennes eget plättfat, men det var minsann så tomt det kunde bli, och den synen gjorde henne vild igen.

”Elaka unge”, skrek hon, ”du har ätit upp dom också!”

”Tänk för att jag inte har det”, sa Karlsson harmset. ”Men du ska bara skylla på mej jämt och jämt.”

I det ögonblicket hördes steg ute i trappan. Äntligen var det visst farbror Julius som kom. Lillebror blev glad både för att få slut på bråket och för att farbror Julius inte hade gått vilse t storstadens vimmel.

”Det var skönt”, sa Lillebror, ”då hittade han hem i alla fall!”

”Tack vare att han har ett spår att gå efter, ja”, sa Karlsson, ”annars hade han aldrig kommit rätt!”

”Vad då för spår”, undrade Lillebror.

”Ett spår som jag har gjort”, sa Karlsson. ”För jag är världens snällaste!”

Men nu ringde det på tamburdörren, fröken Bock gick hastigt för att öppna och Lillebror följde efter för att ta emot farbror Julius.

”Välkommen hem, herr Jansson”, sa fröken Bock.

”Vi trodde att du kanske hade gått vilse”, sa Lillebror.

Men farbror Julius svarade varken på det ena eller det andra.

”Hur kommer det sej”, sa han strängt, ”att det hänger plättar på vartenda dörrhandtag i hela huset?”

Han tittade anklagande på Lillebror, och Lillebror mumlade ängsligt:

”Kanske att John Blund …”

Men sedan tvärvände han och rusade tillbaka till köket för att säga Karlsson ett par sanningens ord.

Det fanns ingen Karlsson i köket. Där fanns bara två tomma plättfat och en liten ensam syltklick, utspilld på vaxduken där Karlsson hade suttit.

Farbror Julius och Lillebror och fröken Bock åt blodpudding till lunch. Det är ganska gott det också.

Det var Lillebror som fick springa ner till mjölkaffären och i all hast köpa den där blodpuddingen. Han protesterade inte, när fröken Bock skickade iväg honom, för han ville gärna se hur dörrhandtagen såg ut med plättar på sig.

Men där hängde inga plättar. Han rände utför alla trapporna och kollade vartenda dörrhandtag, men såvitt han kunde se fanns där inte en endaste plätt någon stans, och han började tro att farbror Julius hade hittat på alltihop.

Ända tills han kom ner i farstun. På sista trappsteget satt Karlsson. Han åt plättar.

”Plättar är gott”, sa han. ”Och nu klarar han sej utan spår, lilla Sago-Julie, för nu vet han vägen.”

Sedan fnös han till.

”Orättvis hon är, Husbocken! Hon sa att jag hade ätit upp plättarna, fast jag var oskyldig som ett lamm. Så då kan jag lika bra käka opp dom då!”

Lillebror måste skratta.

”Du är världens bästa plättätare, du Karlsson”, sa han.

Men sedan kom han ihåg någonting som fick honom allvarlig. Han kom ihåg det förfärliga som Fille och Rulle hade sagt. Nu äntligen kunde han berätta det för Karlsson.

”Jag tror att dom tänker försöka fånga dej nu i natt”, sa Lillebror oroligt. ”Förstår du vad det betyder?”

Karlsson slickade sina flottiga fingrar och gav till ett litet belåtet kurr.

”Det betyder att vi får en glad afton”, sa han. ”Hoj, hoj! Hoj, hoj!”

6 Karlsson är världens bästa snarkforskare.

Och så småningom blev det kväll. Karlsson hade hållit sig undan hela dagen. Han ville väl att Husbocken skulle få vila ut ordentligt efter den där plätt-tirriteringen.

Lillebror hade varit med farbror Julius på järnvägsmuseet. Det var något som farbror Julius tyckte om och Lillebror också. Och sedan hade de gått hem och ätit middag med fröken Bock och allt hade varit lugnt — ingen Karlsson någonstans. Men när Lillebror efter middagen kom in i sitt rum, då var Karlsson där.

Lillebror blev uppriktigt sagt inte glad åt att se honom.

”Å, vad du är oförsiktig”, sa han. ”Varför kommer du nu?”

”Hur kan du fråga så dumt”, sa Karlsson. ”För att jag ska ligga över hos dej, förstår du väl!”

Lillebror suckade. Hela dagen hade han gått där och i all tysthet ängslats och grubblat på hur han skulle klara Karlsson undan Fille och Rulle. Å, vad han hade tänkt och tänkt — skulle man ringa efter polisen kanske? Nej, för då måste man först tala om varför Fille och Rulle ville röva bort Karlsson, och det kunde man inte göra. Skulle man be farbror Julius om hjälp? Nej, för då skulle han genast ringa efter polisen, och då måste man i alla fall tala om varför Fille och Rulle ville röva bort Karlsson, och så var det lika illa.

Karlsson hade nog varken grubblat eller tänkt, och inte ängslades han nu heller. Han stod där så lugnt och undersökte hur mycket persikokärnan hade växt. Men Lillebror var verkligen bekymrad.

”Jag vet faktiskt inte vad vi ska ta oss till”, sa han.

”Med Fille och Rulle menar du”, sa Karlsson. ”Det vet jag. Det finns tre sätt har jag ju sagt — tirritera och filura och figurera, och jag tänker använda alla tre sätten.”

Lillebror tyckte att det. fjärde sättet skulle vara det bästa, nämligen att Karlsson höll sig hemma i sitt eget hus just den här natten och låg nerkrupen under täcket tyst som en liten råtta. Men Karlsson sa att av alla fåniga sätt var det det fånigaste han hade hört talas om.

Lillebror ville ändå inte ge sig. Han hade fått en påse karameller av farbror Julius, och det föll honom in att han kanske kunde muta Karlsson med den. Han lät påsen dingla framför Karlssons näsa så frestande som möjligt och sa finurligt:

”Du får hela påsen, om du flyger hem och lägger dej!”

Men Karlsson knuffade undan Lillebrors hand.

”Å, fy, vad du är hemsk”, sa han. ”Behåll dina usla karameller! Inbilla dej inte att jag vill ha dom!”

Han plutade tjurigt med munnen och gick och satte sig på en pall så långt borta i ett hörn han kunde komma.

”Jag är inte me’ när du är så där hemsk”, sa han. ”Jag är bara inte me’!”

Då blev Lillebror förtvivlad. Det var det värsta han visste när Karlsson inte ”var me’”. Lillebror skyndade sig att be om förlåtelse och försökte på alla sätt få Karlsson god igen, men det gick inte. Karlsson fortsatte att tjura.

”Ja, då vet jag inte vad jag ska göra”, sa Lillebror till sist.

”Men det vet jag”, sa Karlsson. ”Det är inte säkert, men kanske jag är me’ om du ger mej nån liten grej …tja, jag kunde förresten ta den där karamellpåsen kanske!”

Då gav Lillebror honom karamellpåsen och sedan var Karlsson med. Det tänkte han fortsätta att vara hela natten.

”Hoj, hoj”, sa han. ”Du kan inte tro vad jag ska vara me’!”

Eftersom Karlsson nödvändigt skulle ligga över, så var det väl inget annat att göra än att bädda åt sig på soffan igen, tänkte Lillebror och ville sätta igång med det. Men då sa Karlsson att det var inte lönt! Den här natten skulle inte bli någon sovnatt utan tvärtom.

”Fast Husbocken och Sago-Julie hoppas jag tuppar av när som helst, för sen måste vi börja greja”, sa Karlsson.

Och farbror Julius gick verkligen och la sig tidigt. Han var väl trött efter förra nattens oroligheter och alla dagens bestyr. Fröken Bock behövde nog också sova efter den ansträngande bull- och plätt-tirriteringen. Hon försvann snart in i sitt rum, ja, det var egentligen Bettans rum förstås. Det var där mamma hade placerat fröken Bock under den tid hon skulle vara hos dem.

De kom in först och sa godnatt åt Lillebror, både farbror Julius och fröken Bock, men då satt Karlsson gömd i garderoben. Han insåg själv att det var klokast så.

Farbror Julius gäspade.

”Jag hoppas John Blund kommer snart och låter oss alla få somna under hans röda paraply”, sa han.

Jo, det du, tänkte Lillebror, men högt sa han bara:

”Godnatt, farbror Julius, sov gott! Godnatt, fröken Bock!”

”Och så går du och lägger dej nu genast”, sa fröken Bock.

Och sedan försvann de.

Lillebror klädde av sig och tog på pyjamas. Det var nog bäst, trodde han, ifall fröken Bock eller farbror Julius kanske kom sättande upp mitt i natten och råkade få syn på honom.

Lillebror och Karlsson spelade svälta räv, medan de väntade på att farbror Julius och fröken Bock skulle somna. Men Karlsson fuskade så hemskt, och så ville han vinna hela tiden, annars var han inte med. Lillebror lät honom också vinna så mycket som möjligt, men när det till sist verkade som om han trots allt skulle förlora en omgång, då rafsade Karlsson raskt ihop korten i en hög och sa:

”Vi har inte tid att spela kort längre, vi måste börja greja!”

Vid det laget hade både farbror Julius och fröken Bock somnat — utan hjälp av John Blund och hans paraply. Karlsson hade roligt en lång stund med att springa från den ena sovrumsdörren till den andra och jämföra snarkningar.

”Världens bästa snarkforskare, gissa vem det är”, sa han förtjust, och så härmade han för Lillebror hur farbror Julius och fröken Bock snarkade.

”Grrrr-pi-pi-pi, så låter det om Sago-Julle. Men Husbocken hon snarkar så här: Grrrr-asch, Grrrr-asch!”

Sedan kom Karlsson att tänka på något annat. Han hade fortfarande en massa karameller kvar, fastän han hade bjudit Lillebror på en och själv ätit tio, och nu måste han gömma påsen någonstans sa han, för att få händerna fria när han skulle börja greja. Och det måste vara på ett absolut säkert ställe.

”För det kommer ju tjyvar”, sa han. ”Finns det inget kassaskåp i huset?”

Lillebror sa att om det hade funnits ett, så skulle han först och främst ha låst in Karlsson där, men nu fanns det tyvärr inget.

Karlsson funderade ett slag.

”Jag lägger påsen inne hos Sago-Julle”, sa han. ”För när tjyvarna hör Grrr-pi-pi-pi, så tror dom att det är en tiger och vågar sej inte in.”

Han öppnade sakta dörren till sängkammaren, Grrr-pi-pi-pi hördes ännu starkare. Karlsson fnissade förtjust och försvann in med påsen. Lillebror stod kvar och väntade.

Efter en stund kom Karlsson tillbaka. Utan påse. Men med farbror Julius tänder i näven.

”Nämen, Karlsson”, sa Lillebror, ”varför har du tagit dom där?”

”Du tror väl inte att jag lämnar mina karameller i förvar hos nån som har tänder”, sa Karlsson. ”Antag att Sago-Julle vaknar i natt och får se påsen! Har han då tänderna till hands, så sätter han igång ett knaprande utan hejd. Men nu har han inte det lyckligtvis.”

”Det skulle farbror Julius aldrig göra”, försäkrade Lillebror. ”Han skulle aldrig ta en enda karamell som inte var hans.”

”Dumma dej, han kan ju tro att det är nån fé ifrån sagovärlden som har varit där och gett honom påsen”, sa Karlsson.

”Det tror han ju inte, när han själv har köpt den”, invände Lillebror, men Karlsson ville inte höra på det.

”För jag behöver dom här tänderna”, sa han. Han behövde ett starkt snöre också, förklarade han, och Lillebror smet ut i köket och hämtade en tvättlina i städgarderoben.

”Vad ska den vara till”, undrade Lillebror.

”Jag ska göra en tjyvafälla”, sa Karlsson. ”En hemsk, fruktansvärd, dödsbringande tjyvafälla!”

Och han pekade ut var han skulle göra den också — där den smala tamburen med ett öppet valv mynnade ut i hallen.

”Precis här”, sa Karlsson.

I hallen stod på var sida om valvet en bastant stol, och nu gjorde Karlsson en lika enkel som finurlig tjuvfälla genom att spänna linan på låg höjd — nästan nere vid golvet — tvärs över valvöppningen och fästa den ordentligt i de båda stolarnas stadiga ben. Var och en som i mörker kom från tamburen och ville ut i hallen måste snava på linan, så mycket var säkert.

Lillebror mindes när Fille och Rulle förra året kom och ville stjäla hos dem. De hade tagit sig in genom att sticka en lång ståltråd igenom brevlådan, och sedan hade de lyckats få upp låset. Det var väl så de tänkte göra den här gången också, och då var det minsann rätt åt dem, ifall de snavade på linan.

Lillebror småskrattade tyst, och sedan kom han att tänka på något som gjorde honom ännu mer förnöjd.

”Jag har nog gått omkring och varit ängslig alldeles i onödan”, sa han. ”För Bimbo kommer ju att skälla så hela huset vaknar, och då sticker dom sin väg, både Fille och Rulle.”

Karlsson stirrade på honom som om han inte trodde sina öron.

”Och då”, sa han strängt, ”då har jag gjort tjyvafällan alldeles i onödan. Och det tror du att jag går med på, det tror du! Nä, hunn ska bort och det tvärt!”

Lillebror blev riktigt arg.

”Vad menar du med det? Var ska jag göra av honom, har du tänkt?”

Då sa Karlsson att Bimbo kunde få sova uppe hos honom. Han kunde ligga där i Karlssons kökssoffa och snusa hur skönt som helst, medan Karlsson var borta på filurning. Och när Bimbo klev ur sängen i morgon bitti, så skulle han stå i köttfärs upp till knäna, lovade Karlsson, bara Lillebror ville ta reson.

Men Lillebror ville inte ta reson på det sättet. Han tyckte det var skamligt mot Bimbo att skicka bort honom. Och dessutom skulle det verkligen vara bra med en skällande hund, när Fille och Rulle kom.

”Ja, bara förstör alltihop du”, sa Karlsson bittert. ”Låt aldrig mej få ha nåt roligt, nähä, bara hindra mej hela tiden så jag inte kan tirritera och filura och figurera ett enda dugg, gör det! Huvudsaken är ju att din jycke får skälla och föra väsen om nätterna.”

”Du förstår väl…”, började Lillebror, men Karlsson avbröt honom.

”Jag är inte me’! Du får skaffa dej filurare var du kan hädanefter, jag är bara inte me’!”

Bimbo morrade ogillande när Lillebror kom och ryckte upp honom ur hans korg, där han just hade somnat, och det sista Lillebror såg av sin hund, när Karlsson gick till väders med honom, var ett par stora, förvånade ögon.

”Var inte rädd, Bimbo! Jag kommer snart och hämtar dej”, ropade Lillebror så tröstande han kunde.

Karlsson kom tillbaka efter ett par minuter, nyter och glad.

”Jag kan hälsa från Bimbo, gissa vad han sa! Vad det är trevligt oppe hos dej, Karlsson, sa han. Kan jag inte få bli din hund i stället?”

”Haha, det sa han ju inte!”

Lillebror skrattade, han visste nog vems hund Bimbo var och det visste Bimbo också.

”Nåja, nu är allt bra”, sa Karlsson. ”Du förstår ju att när det är två goda vänner som du och jag, så får ju den ena lov att rätta sej efter den andra ibland och göra som den andra vill nån gång.”

”Ja, men det är alltid du som är den andra”, sa Lillebror med ett fniss, och han undrade hur Karlsson egentligen bar sig åt. Vilken människa som helst måste ju förstå, att en natt som den här så vore det allra bästa om Karlsson låg uppe i sin kökssoffa med täcket över huvudet, medan Bimbo låg här nere och skrämde bort Fille och Rulle genom att skälla så huset skakade. Men nu hade Karlsson fått det precis tvärtom och nästan lyckats inbilla Lillebror att det också var bäst så. Det ville Lillebror förresten gärna tro, för innerst inne var han ändå äventyrslysten och rätt nyfiken på hur Karlsson skulle filura den här gången.

Karlsson hade bråttom nu, för han trodde att Fille och Rulle kunde väntas när som helst.

”Jag ska filura ihop nånting som skrämmer ihjäl dom redan från början”, sa han. ”Det behövs ingen liten dum hund till det, må du tro.”

Han sprang ut i köket och började riva i städgarderoben. Lillebror bad honom ängsligt att vara lite tystare, för fröken Bock sov ju i Bettans rum som låg vägg i vägg. Det hade Karlsson inte tänkt på.

”Du får lyssna vid dörrarna”, kommenderade han Lillebror. ”Så fort du inte hör Grrr-pi-pi-pi och Grrr-asch, så säjer du till, för då är det fara på färde.”

Han funderade lite.

”Vet du vad du ska göra då”, sa han. ”Då ska du sätta igång och snarka själv det värsta du kan. Så här: Grrr-aaaah, Grrr-aaaah!”

”Varför ska jag göra det”, undrade Lillebror.

”Jo, för om det är Sago-Julle som har vaknat, så tror han att det är Husbocken han hör, och om Husbocken vaknar, så tror hon att det är Sago-Julle hon hör. Men jag vet att Grrr-aaaah är du och då förstår jag att nån är vaken och att det är fara på färde, och då kryper jag in i städgarderoben och gömmer mej, hihi, världens bästa filurare, gissa vem det är!”

”Men om Fille och Rulle kommer, vad ska jag göra då”, undrade Lillebror ganska förskrämd, för det skulle ju vara så lagom trevligt att stå ensam ute i hallen, när tjuvarna kom, och med Karlsson borta i köket.

”Då ska du också snarka”, sa Karlsson. ”Så här: Grr-hö-hö-hö, Grr-hö-hö-hö.”

Det här var minst lika svårt som multiplikationstabellen tänkte Lillebror, att komma ihåg alla Grrr-pi-pi-pi och Grrr-asch och Grrr-aaah och Grrr-hö-hö-hö, men han lovade att göra sitt bästa.

Karlsson gick fram till handdukshyllan och ryckte ner alla kökshanddukarna.

”Handdukarna räcker inte”, sa han. ”Men det finns väl fler i badrummet.”

”Vad är det du tänker göra”, undrade Lillebror.

”En mumie”, sa Karlsson. ”En hemsk, fruktansvärd, dödsbringande mumie!”

Lillebror visste inte riktigt vad mumie var, men han hade för sig att det var någonting som fanns i gamla kungagravar i Egypten. Det var visst helt enkelt döda kungar och drottningar som låg där som en sorts stela paket med gloende ögon. Pappa hade berättat om det en gång. Kungarna och drottningarna var balsamerade hade han sagt, för att man skulle kunna ha dem kvar precis som de var när de levde, och de var inlindade i varv på varv av gamla linnetrasor hade pappa sagt. Men Karlsson var väl i alla fall ingen balsamerare tänkte Lillebror, och han frågade häpen:

”Hur ska du kunna göra en mumie?”

”Jag lindar in mattpiskaren, men bry dej inte om det du”, sa Karlsson. ”Gå och ställ dej på vakt och sköt ditt, så ska jag nog sköta mitt.”

Och Lillebror ställde sig på vakt. Han lyssnade vid dörrarna och hörde de mest lugnande snarkningar, Grrr-pi-pi-pi och Grrr-asch precis som det skulle vara. Men sedan måtte farbror Julius ha fått någon mardröm, för hans snarkningar blev plötsligt så egendomliga och jämrande, Grrr-mmmm, Grrr-mmmm inte alls det där lugna, susande pi-pi-pi. Lillebror undrade om det inte var säkrast att gå och tala om det för världens bästa snarkforskare ute i köket, men just när han undrade som mest, hörde han ivrigt springande steg och sedan ett förskräckligt brak och sedan en hel massa svärord. Det kom borta från tjyvafällan, å, hjälp, nu var Fille och Rulle här förstås! Samtidigt märkte han till sin fasa att Grrr-asch alldeles hade tystnat, å, hjälp, vad skulle han ta sig till? Han repeterade förtvivlat alla order han hade fått av Karlsson, och sedan satte han i med ett ynkligt Grrr-aah tätt följt av ett lika ynkligt Grrr-hö-hö-hö, men det ville inte låta som snarkningar alls.

Han försökte igen.

”Grrr …”

”Håll truten”, var det nån som väste borta vid tjyvafällan, och i mörkret såg han något litet tjockt som låg och krälade mellan de kullfallna stolarna och förgäves försökte kravla sig upp. Det var Karlsson.

Lillebror sprang dit och lyfte undan stolarna så att Karlsson kunde komma upp. Men Karlsson var inte alls tacksam för det. Han var arg som ett bi.

”Det var ditt fel”, väste han. ”Sa jag inte att du skulle hämta handdukar åt mej i badrummet?”

Det hade ju Karlsson faktiskt inte sagt. Stackarn, han hade förstås glömt att vägen till badrummet gick över tjyvafällan, men det kunde ju inte Lillebror hjälpa.

De hade förresten ingen tid att gräla om vems fel det var, för nu hörde de fröken Bock rassla med dörrhandtaget inne i sitt rum. Här var inte en sekund att förlora.

”Spring”, viskade Lillebror.

Karlsson rände iväg ut i köket och själv sprang Lillebror som en rasande in till sig och kastade sig ner i sängen.

Det var i allra sista ögonblicket. Han drog täcket upp till hakan och försökte åstadkomma ett litet trovärdigt Grrr-aaah, men det lät inget vidare bra, så han tystnade och låg där och hörde fröken Bock komma in och komma fram till hans säng. Han kikade försiktigt mellan ögonfransarna och såg henne stå där i sin nattsärk, vit i allt det skymningsgråa, jo, hon stod där och tittade så forskande ner på honom, och han kände att det började klia i hela kroppen.

”Försök inte låssas att du sover”, sa fröken Bock men hon lät inte arg.

”Var det åskknallen som väckte dej också”, frågade hon, och Lillebror stammade:

”Ja …jag tror det.”

Fröken Bock nickade bekräftande.

”Jag har känt hela dan att det skulle bli åska. Det har varit så kvavt och besynnerligt. Men du ska inte vara rädd”, sa hon och klappade Lillebror på huvudet. ”Den bara dundrar, men den slår aldrig ner så här mitt i stan.”

Sedan gick hon. Lillebror låg kvar i sängen en lång stund och tordes inte röra sig. Men så småningom tassade han upp. Han undrade oroligt hur det hade gått för Karlsson, och så tyst han kunde smög han ut i köket.

Det första han såg var mumien. Helige Jeremias, som farbror Julius brukade säga, han såg mumien! Den satt på diskbänken och bredvid stod Karlsson stolt som en tupp och lyste på den med en ficklampa som han hade hittat i städgarderoben.

”Är hon inte stilig”, sa han.

Hon — då var det väl en drottningmumie då, tänkte Lillebror. En ganska rund och knubbig drottning var det minsann, för kring mattpiskaren hade Karlsson lindat alla kökshanddukar och badhanddukar som han hade kunnat få tag i. Mattpiskarens ”huvud” hade han gjort till ansikte genom att spänna en handduk över det och på handduken hade han ritat två stora gloende svarta ögon. Men mumien hade tänder också. Riktiga tänder. Farbror Julius tänder. De satt intryckta i handduken och var väl antagligen förankrade mellan mattpiskarens rottingslingor, men för att de skulle sitta säkrare, hade Karlsson klämt fast dem med ett par plåster över mumiens mungipor. En hemsk och fruktansvärd och dödsbringande mumie var det minsann, och ändå fnissade Lillebror.

”Varför är det plåster på henne”, frågade han.

”Hon har väl rakat sej”, sa Karlsson och klappade mumien på kinden. ”Hoj, hoj, hon är så lik mor min, så jag tänker kalla henne för Morsan.”

Han tog mumien i famn och bar henne mot hallen.

”Det blir roligt för Fille och Rulle att få träffa Morsan”, sa han.

7 Karlsson filurar bäst i mörker.

Det kom en lång ståltråd insmygande genom brevlådan. Man såg den inte, för det var kolsvart i tamburen, men man hörde det otäcka rasslet och skrapet, ja, nu kom de, Fille och Rulle!

Lillebror och Karlsson satt hopkrupna under det runda bordet i hallen och väntade. Minst en timme hade de suttit där. Lillebror hade rentav somnat till ett slag. Men han vaknade med ett ryck, när det rasslade borta i brevlådan, oj, nu kom de i alla fall! Lillebror blev klarvaken och rädd så att han frös över ryggen, men från Karlsson hördes i mörkret ett belåtet kurr.

”Hoj, hoj”, viskade han, ”hoj, hoj!”

Tänk att man kunde få upp låset så lätt med bara en ståltråd! Nu öppnades den försiktigt, dörren, och någon kom in, någon var i tamburen — Lillebror höll andan, det här var verkligen otäckt! Det hördes viskningar och sedan smygande steg …men sedan ett brak, oj, vilket brak, och två dämpade skrik! Och sedan tändes plötsligt Karlssons ficklampa under bordet och lika plötsligt släcktes den igen, men under det korta ögonblick den lyste föll skenet på en hemsk och dödsbringande mumie som stod uppställd mot väggen och grinade sitt hemska grin med farbror Julius tänder. Och då skrek det till igen borta vid tjyvafällan, lite högre den här gången.

Sedan hände allting om vartannat. Lillebror kunde inte hålla ordning på det. Han hörde dörrar öppnas, det var farbror Julius och fröken Bock som kom travande, och samtidigt hörde han snabba fötter fly ut genom tamburen, och han hörde hur Morsan hasade över golvet, när Karlsson drog henne till sig med Bimbos koppel som satt omkring hennes hals. Han hörde också hur fröken Bock flera gånger tryckte på strömbrytaren för att få ljus, men Karlsson hade skruvat loss alla elektriska proppar på mätartavlan ute i köket — man filurar bäst i mörker hade han sagt — och därför stod nu fröken Bock och farbror Julius hjälplösa och kunde inte få något ljus.

”Vilket fruktansvärt åskväder”, sa fröken Bock. ”Ett sånt brak, va? Undra på att dom har stängt av den elektriska strömmen!”

”Var det verkligen åskan”, sa farbror Julius. ”Jag trodde att det var något helt annat.”

Men fröken Bock försäkrade att hon kände igen åskan, när hon hörde den.

”Vad skulle det annars vara”, undrade hon.

”Jag tänkte att det kanske var några nya mystikusar från sagovärlden som hade stämt möte här i natt”, sa farbror Julius.

Egentligen sa han ”myfftikuffar från fagovärlden”, för han läspade så att det fräste om det. Det var för att han inte hade tänderna på sig, förstod Lillebror, men han glömde det strax. Han hade inte tid att tänka på något annat än Fille och Rulle nu, var fanns de? Hade de försvunnit? Han hade inte hört tamburdörren slå igen efter dem, så därför var de väl kvar någonstans där inne i tamburens mörker, gömda bakom ytterkläderna kanske, å, vad det här var hemskt! Lillebror tryckte sig så nära intill Karlsson han kunde komma.

”Lugn, bara lugn!” viskade Karlsson. ”Vi har dom snart här igen.”

”Ja, är det inte det ena så är det det andra”, sa farbror Julius. ”Nån nattro får man vifft aldrig här i huffet.”

Sedan försvann både han och fröken Bock in i sina rum, och allt blev tyst igen. Karlsson och Lillebror satt kvar under bordet och väntade. Det gick en evighet tyckte Lillebror. Grr-pi-pi-pi och Grrr-asch började höras igen, svagt och avlägset förstås men ändå ett tydligt tecken på att farbror Julius och fröken Bock hade fallit till ro.

Och då kom minsann Fille och Rulle tassande inifrån mörkret igen. Mycket försiktigt kom de, och vid tjyvafällan stannade de och lyssnade. Man kunde höra deras andetag i mörkret. Det var hemskt. Och nu tände de sina ficklampor, jo, de hade minsann ficklampor de också, och ljuset från dem vandrade sökande över rummet. Lillebror blundade precis som om han trodde att han på det viset skulle bli mera osynlig. Bordduken hängde långt ner, som tur var, men hur lätt skulle inte ändå Fille och Rulle kunna hitta dem där de satt, han och Karlsson och Morsan. Lillebror knep ihop ögonen och höll andan. Och han hörde Fille och Rulle viska med varann alldeles nära honom.

”Såg du spöket du också”, frågade Fille.

”Om jag gjorde”, sa Rulle. ”Där vid väggen stod det, men nu är det borta.”

”Det här är nog den värsta spökvåningen i hela Stockholm, ja, det vet vi ju sen gammalt”, sa Fille.

”Usch ja, vi sticker härifrån”, sa Rulle.

Men det ville inte Fille.

”Aldrig i livet! För tiotusen kronor står jag ut med flera dussin spöken, skriv opp det!”

Han reste tyst stolarna i tjyvafällan och ställde dem åt sidan. Det var väl för att de inte skulle ligga i vägen, om han råkade få bråttom att komma därifrån, och han undrade argt vad det var för små hemska barn de hade här i huset som roade sig med att snärja omkull folk, när det kom besök.

”Jag tratta’ på ansiktet med ögat före”, sa han, ”vilken blåtira jag ska få, nedra busungar!”

Sedan lät han om igen sin ficklampa lysa i alla hörn och vrår.

”Nu ska vi se vart dom här dörrarna går och var vi ska börja leta”, sa han.

Ljusskenet flackade hit och dit, och varje gång det kom i närheten av bordet, blundade Lillebror och gjorde sig så liten han kunde. Han drog förtvivlat in fötterna, de kändes jättestora och fick inte plats under bordduken tyckte han, de ville bara spreta ut lagom för Fille och Rulle att få syn på.

Mitt i alltihop märkte han att Karlsson donade med Morsan igen. Ljusskenet hade flyttat sig nu, det var mörkt under bordet, men inte mörkare än att Lillebror kunde se hur Karlsson puttade ut Morsan och ställde upp henne med ryggen mot bordskanten. Där stod hon när ljuset från Filles ficklampa rätt som det var kom tillbaka och träffade henne mitt i hennes hemska grin. Och då hördes om igen först två dämpade skrik och sedan ljudet av snabba fötter som flydde ut i tamburen.

Nu blev det liv i Karlsson.

”Kom”, flåsade han i örat på Lillebror, och sedan kröp han med Morsan släpande i kopplet bakom sig snabbt som en igelkott tvärs över golvet och försvann in i Lillebrors rum, och Lillebror kröp efter.

”Vilka simpla människor”, sa Karlsson och drog igen dörren om sig och Lillebror. ”Att inte kunna se skillnad på spöken och mumier, det tycker jag är simpelt.”

Han gläntade försiktigt på dörren och lyssnade utat den mörka hallen. Lillebror lyssnade också, och han hoppades få höra tamburdörren slå igen bakom Fille och Rulle, men så väl var det inte. De fanns minsann kvar, och han hörde dem prata lågt med varann där ute.

”Tiotusen kronor”, sa Fille, ”glöm inte det! Jag låter inga spöken skrämma mej, så mycket du vet det.”

Det gick en stund. Karlsson lyssnade ihärdigt.

”Nu är dom inne hos Sago-Julle”, sa han. ”Hoj, hoj, då hinner vi greja lite!”

Han tog av Morsan kopplet och la henne ömt i Lillebrors säng.

”Hejsan, hoppsan, Morsan, nu ska du äntligen få sova”, sa han och stoppade om henne som en mor stoppar om sitt barn för natten. Sedan vinkade han till sig Lillebror.

”Titta, är hon inte gullig”, sa han och lyste på sin mumie med ficklampan. Lillebror ryste. Där hon låg och stirrade upp i taket med sina svarta, gloende ögon och med sitt hemska grin kunde Morsan skrämma livet ur vem som helst. Men Karlsson gav henne en belåten klapp och sedan drog han lakan och filt ända upp över ögonen på henne. Han tog också sängöverkastet som fröken Bock, när hon var där och sa godnatt åt Lillebror, hade vikt ihop och lagt på en stol, och han bredde det omsorgsfullt över sängen, kanske för att Morsan inte skulle frysa, tänkte Lillebror med ett fniss. Nu såg man inget mer av henne än en trind, bullig kropp som välvde sig under sängkläderna.

”Hejsan, hoppsan, Lillebror”, sa Karlsson, ”nu ska du nog sova lite du också, tror jag.”

”Var då”, undrade Lillebror oroligt, för bredvid Morsan ville han absolut inte sova. ”Jag kan ju inte ligga i sängen när Morsan …”

”Nä, men under”, sa Karlsson. Och in under sängen kröp han snabbt som en igelkott, och Lillebror kröp efter så fort han kunde.

”Nu ska du få höra en typisk spionsnarkning”, sa Karlsson.

”Snarkar spioner på något särskilt sätt”, undrade Lillebror förvånad.

”Ja, dom snarkar lömskt och farligt så man kan bli tokig. Så här: Ööööööh, Ööööööh, Öööööh!”

Spionsnarkningen drönade hotfullt och steg och sjönk och morrade. Det lät verkligen lömskt och farligt. Och dessutom ganska högt. Lillebror blev ängslig.

”Var tyst! Fille och Rulle kan ju komma!”

”Ja, just det, då behövs spionsnarkning”, sa Karlsson.

I samma stund hörde Lillebror hur någon tog i dörrvredet. En smal springa öppnades. En ljusstråle trängde in, och sedan kom Fille och Rulle tassande efter.

Karlsson snarkade lömskt och farligt, och Lillebror blundade förtvivlat. Fast det behövde han egentligen inte göra. Han var redan osynlig. Överkastet hängde ner ända till golvet och skyddade både honom och Karlsson från allt närgånget ljussken och alla snokande ögon. Det var nog så Karlsson hade tänkt ut det också.

”Ööööööh”, snarkade Karlsson.

”Äntligen har vi hittat rätt”, sa Fille med låg röst. ”Så där snarkar inget barn, det måste vara han. Titta en sån tjock kluns där ligger, jo, det måste vara han.”

”Ööööööh”, kom det argt från Karlsson. Han ville inte bli kallad tjock kluns, det kunde man höra på snarket.

”Har du handklovarna färdiga”, frågade Rulle. ”Det är bäst att koppla dom på honom, innan han vaknar.”

Det rasslade lite i sängöverkastet, och sedan hörde man hur Fille och Rulle flämtade till. Lillebror förstod att nu hade de mött grinet från den hemska och dödsbringande mumien som vilade på kudden. Men vid det här laget var de ju vana vid henne och kanske inte riktigt så lättskrämda mer, eftersom de varken skrek eller sprang utan bara liksom flämtade till.

”Äsch, det är ju en docka”, sa Fille lite generad …”och en sån docka sen, fy farao”, sa han och täckte visst över henne igen, för överkastet rasslade tillbaka på sin plats.

”Men du”, sa Rulle, ”förklara för mej hur dockan har kommit hit! Hon var ute i hallen nyss, var hon inte det kanske?”

”Det har du rätt i”, sa Fille fundersamt. ”Och vem är det som snarkar förresten?”

Men det hann Fille inte få veta, för just då hördes steg som närmade sig ute i hallen. Lillebror kände igen fröken Bocks tunga fjät, och han tänkte nervöst att nu blir det väl en skräll värre än åskan.

Men det blev det inte.

”Fort in i radegoben”, väste Fille, och innan Lillebror hann blinka, försvann både Fille och Rulle in i hans garderob.

Då blev det liv i Karlsson. Snabbt som en igelkott kravlade han iväg bort till garderoben och låste dörren ordentligt om Fille och Rulle. Sedan kravlade han lika snabbt tillbaka till sin plats under sängen, och i nästa sekund klev fröken Bock in i rummet, nästan som en Lucia i sin vita särk och med ett tänt ljus i handen.

Lillebror förstod att hon var framme vid sängen, när han såg hennes stortår komma stickande in under sängkanten, och samtidigt hörde han hennes stränga röst högt över sitt huvud.

”Var det du, Lillebror, som var inne i mitt rum alldeles nyss och lyste med ficklampa?”

”Nä, det var inte jag”, stammade Lillebror utan att tänka sig för.

”Varför är du vaken då”, frågade fröken Bock misstänksamt, och sedan sa hon:

”Ligg inte under täcket och prata, så man inte hör vad du säjer!”

Det rasslade till, när hon drog undan sängöverkastet från det som hon trodde var Lillebrors huvud. Och sedan hördes ett kraftigt tjut, stackars fröken Bock, hon var ju inte lika van som Fille och Rulle att se hemska och dödsbringande mumier, tänkte Lillebror. Han förstod att nu var det tid att krypa fram. Han skulle i alla fall bli upptäckt, och dessutom måste han få hjälp med Fille och Rulle. De måste ut ur garderoben även om all världens hemligheter rök ut på samma gång.

Så Lillebror kröp fram.

”Bli inte rädd”, sa han ängsligt, ”Morsan är inget farlig men, oj, det är ett par tjuvar i garderoben.”

Fröken Bock var fortfarande uppskrämd efter mötet med Morsan. Hon höll sig för hjärtat och andades tungt, men när Lillebror sa det där om tjuvarna i garderoben, så blev hon nästan arg.

”Vad är det för dumheter du kommer och hittar på! Tjuvar i garderoben, prata inte skräp!”

Men för säkerhets skull gick hon fram till garderobsdörren och ropade:

”Är det nån där?”

Det kom inget svar, och då blev hon ännu argare.

”Svara! Är det nån där? Om ni inte är där, sä kan ni väl säja det åtminstone!”

Fast sedan hörde hon plötsligt något litet buller inne i garderoben, och då förstod hon att Lillebror talade sanning.

”Å, du modiga pojke”, brast hon ut. ”Har du som är så liten låst in två stora, starka tjuvar, å, vad du är modig!”

Då dundrade det till under sängen och Karlsson kom framkrypande.

”Tänk för att han inte är det”, sa Karlsson. ”Tänk för att det var jag som gjorde det!”

Han blängde argt ömsom på fröken Bock och ömsom på Lillebror.

”Och tänk för att jag är modig och bra på alla sätt”, sa han. ”Och genomklok och rättså vacker också förresten och inte nån tjock kluns heller, så det så!”

Fröken Bock blev ursinnig, när hon fick se Karlsson.

”Du …du …”, skrek hon, men sedan förstod hon väl att här inte var rätt tid och plats att börja gräla på Karlsson om plättar, det fanns viktigare saker att tänka pä. Hon vände sig häftigt till Lillebror.

”Spring genast in och väck farbror Julius, så vi får ringa efter polisen …oj, då måste jag ju sätta på mej en morgonrock”, sa hon med en förskrämd blick på sitt nattlinne. Och så rusade hon iväg. Lillebror rusade också iväg. Men först slet han tänderna från Morsan. Han förstod att nu behövde farbror Julius dem bättre.

I sängkammaren brusade Grrr-pi-pi-pi för fullt, farbror Julius sov som ett gott barn.

Det började ljusna så smått. I gryningsdagern såg Lillebror vattenglaset stå där på nattduksbordet som det brukade göra. Han släppte ner tänderna i det, och det hördes ett litet plask. Där bredvid låg farbror Julius glasögon och så Karlssons karamellpåse. Lillebror tog påsen och stoppade den i pyjamasfickan för att ge den till Karlsson. Det var ju onödigt att farbror Julius skulle se den, när han vaknade, och börja undra hur den hade kommit dit.

Lillebror hade en känsla av att det brukade ligga något mer på nattduksbordet i vanliga fall, javisst, farbror Julius klocka och plånbok. De fanns där inte nu. Men det var ju inget som Lillebror behövde bry sig om. Vad han hade att göra, det var att väcka farbror Julius, och det gjorde han.

Farbror Julius for häftigt upp ur sömnen.

”Vad är det nu igen?”

Han fiskade raskt upp sina tänder och satte dem på plats i munnen och sedan sa han:

”Sannerligen, snart reser jag hem till Västergötland, så som här levs om nätterna …och sen ska jag minsann sova sexton timmar i sträck, så det så!”

Det var verkligen en mening, där han behövde sina tänder, tänkte Lillebror, men sedan satte han igång att förklara för farbror Julius, varför han måste komma och det tvärt.

Och farbror Julius stövlade iväg så fort han bara kunde, Lillebror rände efter, fröken Bock kom löpande från sitt håll, och de störtade in i Lillebrors rum alla på en gång.

”Å, snälla herr Jansson, tjuvar, kan man bara tänka sej”, hojtade fröken Bock.

Det fanns ingen Karlsson i rummet, det var det första Lillebror la märke till. Fönstret stod öppet. Han måste ha flugit hem till sig, så bra, så utmärkt bra! Tänk, då skulle Fille och Rulle inte behöva se honom och inte polisen heller, det var nästan för bra för att vara sant!

”Dom är i garderoben”, sa fröken Bock, och hon lät både skrämd och nöjd. Men farbror Julius pekade på den tjocka klunsen i Lillebrors säng och sa:

”Är det inte bäst att vi väcker Lillebror först som sist?”

Sedan tittade han förvånad på Lillebror som stod bredvid honom.

”Fast han är ju redan vaken ser jag — men vem är det då som ligger i sängen där?”

Fröken Bock ryste. Hon visste nog vad som låg i sängen. Här fanns sådant som var ruskigare än tjuvar till och med.

”Nånting gräsligt”, sa hon. ”Det är nånting alldeles gräsligt! Från sagovärlden antagligen!”

Då började ögonen lysa på farbror Julius. Han var inte rädd minsann, nej, han klappade klunsen som bullade sig under täcket.

”Nånting tjock och gräsligt från sagovärlden, det måste jag se, innan jag tar itu med några tjuvar!”

Han ryckte raskt undan överkastet.

”Hihi”, sa Karlsson och satte sig förtjust upp i sängen, ”tänk för att det inte var nån från sagovärlden den gången, tänk för att det bara var lilla jag, vilken blåsning, va?”

Fröken Bock blängde förbittrad på Karlsson och farbror Julius verkade också mycket besviken.

”Har ni den där ungen här om nätterna också”, frågade han.

”Ja, fast jag ska vrida nacken av honom, när jag får tid”, sa fröken Bock. Men sedan grep hon ängsligt farbror Julius i armen.

”Snälla herr Jansson, vi måste ju ringa efter polisen!”

Då hände något oväntat. Från garderoben hördes en barsk röst:

”Öppna i lagens namn! Det är från polisen!”

Fröken Bock och farbror Julius och Lillebror blev verkligen häpna, men Karlsson blev bara arg.

”Från polisen …det kan ni försöka smälla i nån annan, dumma busetjyvar!”

Men då ropade Fille inne från garderoben och sa, att det var stränga straff på att låsa in poliser som kom för att gripa farliga spioner — jo, nu hade de hittat på det knepigt, tänkte Lillebror.

”Och var så snäll och öppna nu bara”, skrek Fille.

Då gick farbror Julius beskedligt och låste upp. Ut klev Fille och Rulle, och de verkade så arga och polisaktiga att farbror Julius och fröken Bock blev riktigt rädda.

”Men poliser”, sa farbror Julius tveksamt, ”ni har ju ingen uniform?”

”Nä, för vi är från hemliga säkerhetspolisen”, sa Rulle.

”Och vi har kommit för att gripa honom där”, sa Fille och pekade på Karlsson. ”Han är en mycket farlig spion!”

Men då hävde fröken Bock upp ett av sina rysansvärdaste skratt.

”Spion! Den där! Nä, vet ni vad! Det är en av Lillebrors otäcka klasskamrater!”

Karlsson tog ett skutt ur sängen.

”Och jag är bäst i klassen till på köpet”, sa han ivrigt, ”jo, för jag kan vifta med örona …ja, och så addition också förstås!”

Men det där trodde inte Fille på. Han kom med hand-klovarna i högsta hugg och gick hotande mot Karlsson. Allt närmare kom han, men då sparkade Karlsson till honom på smalbenet riktigt ordentligt. Fille svor en lång ramsa och började hoppa runt på ett ben.

”Där får du nog ett blåmärke”, sa Karlsson belåtet, och Lillebror tänkte att blåmärken, det var nog något som tjuvar fick många av. Filles ena öga hade nästan svullnat igen nu och var alldeles blått. Det kunde han gärna ha, tänkte Lillebror, när han kom här och ville röva bort Lillebrors egen Karlsson och sälja honom för tiotusen kronor. Otäcka tjuvar, Lillebror unnade dem alla blåmärken de kunde få!

”Dom är inga poliser, dom ljuger”, sa han. ”Dom är tjuvar, det vet jag.”

Farbror Julius kliade sig eftertänksamt i nacken.

”Det här får vi lov att reda ut”, sa han.

Han föreslog att de skulle sätta sig i vardagsrummet allesammans, och där skulle det redas ut, om Fille och Rulle var tjuvar eller ej.

Det hade hunnit bli nästan ljust. Stjärnorna hade bleknat bort på himlen utanför vardagsrumsfönstret, en ny dag var på väg, och Lillebror önskade inget högre än att äntligen få gå och lägga sig, i stället för att sitta här och höra på Filles och Rulles lögner.

”Har ni verkligen inte läst i tidningen, att det är en spion som flyger omkring i Vasastan”, sa Rulle och plockade fram ett tidningsurklipp ur fickan.

Men då såg farbror Julius mycket överlägsen ut.

”Man ska inte tro all smörja som tidningarna skriver”, sa han. ”Fast jag kan ju för all del läsa det där en gång till. Vänta, jag ska hämta mina glasögon!”

Han försvann in i sängkammaren, men han kom fort tillbaka igen, och nu var arg.

”Jo, det är sköna poliser”, skrek han. ”Ni har knyckt min plånbok och min klocka, var snäll och ro fram med dom ögonblickligen!”

Men då blev Fille och Rulle också förskräckligt arga. Det var farligt att beskylla poliser för att stjäla plånböcker och klockor, påstod Rulle.

”Det kallas för ärekränkning, vet ni inte det”, sa Fille. ”Och man kan komma i fängelse, om man ärekränker poliser, vet ni inte det?”

Karlsson hade visst kommit att tänka på någonting, eftersom han plötsligt fick så bråttom. Han rusade ut precis som farbror Julius och lika kvickt kom han tillbaka, arg så att det fräste.

”Och min karamellpåse”, skrek han, ”vem har tagit den?”

Fille gick hotande emot honom.

”Skyller du oss för det, va?”

”Ånä, jag är väl inte galen heller”, sa Karlsson. ”Ärekränk, det aktar jag mej nog för. Men så mycket kan jag säja, att om den som har tagit påsen inte lämnar den tillbaka nu genast, så får han sej en blåtira på det andra ögat också.”

Lillebror fick bråttom att hala fram påsen.

”Här är den”, sa han och lämnade den till Karlsson. ”Jag tog vara på den åt dej:”

Då log Fille verkligen försmädligt.

”Jojo, där ser man! Men skylla allting på oss, det tycker ni går för sej!”

Fröken Bock hade suttit tyst, men nu ville hon vara med och reda ut hon också.

”Klockan och plånboken, det förstår jag nog vem som har knyckt. Han gör ju inget annat än stjäl, bullar och plättar och allt vad han kommer över!”

Hon pekade på Karlsson, och Karlsson blev ursinnig.

”Det där du! Det är ärekränk, och det är farligt, vet du inte det, dumma dej!”

Men fröken Bock struntade i Karlsson. Hon ville tala allvar med farbror Julius nu. Det kunde nog vara sant, trodde hon, att de här herrarna var från hemliga polisen, för de såg ju rätt så hyggliga ut, snyggt klädda och allting. Tjuvar brukade väl ha trasiga, lappade kläder trodde fröken Bock, för hon hade aldrig sett någon inbrottstjuv.

Då blev Fille och Rulle glada och belåtna minsann. Fille sa att han hade förstått från början vilken klok och underbar människa den här damen var, och han var förtjust att han hade fått tillfälle att träffa henne, sa han. Han vände sig rentav till farbror Julius för att få medhåll.

”Inte sant, hon är bra rar, tycker ni inte det?”

Det verkade inte som om farbror Julius hade tänkt på det förut, men nu blev han ju tvungen att hålla med, och då slog fröken Bock ner ögonen och blev alldeles röd.

”Ja, hon är rar som en skallerorm”, muttrade Karlsson. Han satt bredvid Lillebror i ett hörn och åt karameller, så att det knastrade, men när påsen var tom, hoppade han upp och började skutta runt i rummet. Det såg ut som om han gjorde det på lek, men under sitt skuttande kom han så småningom att stå alldeles bakom stolarna där Fille och Rulle satt.

”En sån raring skulle man vilja träffa fler gånger”, sa Fille, och då blev fröken Bock ännu rödare i ansiktet och slog ner ögonen igen.

”Ja, ja, det är nog bra med raring och sånt där”, sa farbror Julius otåligt, ”men nu vill jag veta, vart min klocka och min plånbok har tagit vägen!”

Det verkade inte som om Fille och Rulle hörde vad han sa. Fille var förresten så förtjust i fröken Bock, att han inte brydde sig om något annat.

”Ser trevlig ut också, tycker du inte det, Rulle”, sa han lågt men ändå så att fröken Bock skulle höra det. ”Vackra ögon …och en så förtjusande hemtrevlig näsa sen, riktigt en sån där som man kan lita på i alla väder, tycker du inte det, Rulle?”

Då hoppade fröken Bock till på sin stol och slog upp ögonen alldeles kolossalt.

”Att vad”, skrek hon, ”vad sa ni?”

Fille kom nästan av sig.

”Jo, jag sa bara …” började han, men fröken Bock lät honom inte fortsätta.

”Jaså, det här är Filip, kan jag förstå”, sa hon och log nästan lika hemskt som Morsan, tyckte Lillebror.

Fille blev förvånad.

”Hur kan ni veta det? Har ni hört talas om mej ?”

Fröken Bock nickade bistert.

”Om jag har hört talas! Ja, du gode Moses, det har jag! Och då är väl det här Rudolf då”, sa hon och pekade på Rulle.

”Ja, men hur kan ni veta det? Har vi nån gemensam bekant kanske”, undrade Fille och såg riktigt glad och förväntansfull ut.

Fröken Bock nickade igen lika bistert.

”Ja, jag skulle tro det! Fröken Frida Bock på Frejgatan, hon är väl bekant? Hon har ju en näsa att lita på i alla väder precis som jag, eller hur?”

”Fast din är inte nån hemtrevlig potatis utan mer som en gurka med knottror på”, sa Karlsson.

Fille var nog ändå inte intresserad av näsor, för han såg inte glad ut längre. Det verkade i stället som om han helst av allt ville springa sin väg och det verkade som om Rulle ville det också. Men bakom dem stod Karlsson. Och plötsligt small det ett skott som fick Fille och Rulle att hoppa högt av förskräckelse.

”Skjut inte”, skrek Fille, för nu kände han Karlssons pekfinger i ryggen och trodde att det var en pistol.

”Fram med plånboken och klockan då”, skrek Karlsson, ”annars så smäller det.”

Fille och Rulle trevade nervöst i kavajfickorna, och minsann kom inte både plånboken och klockan farande rakt i knäet på farbror Julius.

”Där har du, tjockis”, skrek Fille, och sedan sprang både Fille och Rulle som två blixtar mot dörren, och där fanns ingen som kunde hejda dem.

Men fröken Bock rusade efter. Hon förföljde dem hela vägen genom hallen och genom tamburen och ända ut i farstun, och hon skrek efter dem, när de rasade nerför trapporna:

”Det här ska Frida få veta, du gode Moses, vad hon ska bli glad!”

Hon tog ett par arga språng, som om hon tänkte komma efter utför trapporna, och sedan skrek hon igen:

”Sätt inte eran fot på Frejgatan en gång till, för då kommer det att flyta blod. Hör ni vad jag säjer …blo-o-o-od!”

8 Karlsson öppnar sagovärlden för farbror Julius.

Efter natten med Fille och Rulle var Karlsson till och med malligare än vanligt.

”Här var’e världens bästa Karlsson”, det ropet väckte Lillebror varje morgon, och Karlsson kom inflygande. Varje morgon rev han först upp persikokärnan för att se hur mycket den hade växt, men sedan bar det regelbundet iväg bort till den gamla spegeln som hängde över Lillebrors byrå. Det var ingen stor spegel men Karlsson flög länge fram och tillbaka framför den för att se så mycket som möjligt av sig själv. Hela han fick inte rum i den.

Han gnolade och sjöng medan han flög, och man kunde höra att det var en liten hemgjord lovsång över sig själv som han sjöng.

”Världens bästa Karlsson …hm-ti-ti-hm …värd tiotusen kronor …skrämmer tjyvar med bistolen …vilken usel spegel hä-ä-är …man ser ju inte mycket …av världens bästa Karlsson i den …men det man ser är vackert …hm-ti-ti-hm …och lagom tjockt, ja, ja …och bra på alla sätt.”

Lillebror höll med om det. Han tyckte Karlsson var bra på alla sätt. Och det konstiga var att till och med farbror Julius hade blivit riktigt förtjust i honom. Det var ju faktiskt Karlsson som hade räddat hans plånbok och hans klocka. Sådant glömde inte farbror Julius i första taget. Fröken Bock däremot var fortfarande lika lömsk på honom, men det struntade ju Karlsson i, bara han fick mat på bestämda tider, och det fick han.

”Får jag inte mat, så är jag inte me’”, det hade han sagt ifrån ordentligt.

Fröken Bock önskade mer än något annat i världen att Karlsson inte skulle vara med, men vad hjälpte det när han hade Lillebror och farbror Julius på sin sida. Fröken Bock morrade varje gång han kom sättande och slog sig ner vid bordet just när de skulle äta, men det fanns inget hon kunde göra, och Karlsson satt där han satt.

Han hade börjat med det som något självklart efter natten med Fille och Rulle. En hjälte som han borde inte ens den argaste husbock kunna neka någonting, det var väl det han tyckte.

Karlsson hade nog blivit lite trött av all snarkforskning och allt smygande och krypande och skjutande den där natten, för det var inte förrän framåt middagstid dagen därpå som han kom inflygande i Lillebrors rum och ställde sig att vädra med näsan om det kunde märkas något lovande matos från köket.

Lillebror hade också sovit länge och i flera omgångar — med Bimbo bredvid sig i sängen — man blev verkligen sömnig av att tampas med tjuvar om nätterna, och han hade nyss vaknat när Karlsson kom. Det som hade väckt honom var ett ovanligt och hemskt läte ute från köket. Fröken Bock gick där och sjöng för full hals. Det hade Lillebror aldrig hört henne göra förut och han hoppades verkligen att hon skulle sluta med det, för det lät inte bra. Av någon anledning var hon på ovanligt gott humör just i dag. Hon hade varit hemma hos Frida på Frej gatan ett slag på förmiddagen, kanske var det det som hade livat upp henne, för hon sjöng så att det dånade:

”Ack, Frida, det vore nog det bästa för dig …” sjöng hon, men vad som vore det bästa för Frida fick man inte veta, för Karlsson rusade ut i köket och skrek:

”Stopp! Stopp! Folk kan ju tro att jag slår dej, när du gallhojtar så där.”

Då teg fröken Bock och satte surmulet fram kalopsen, och farbror Julius kom och alla slog sig ner runt bordet och åt, och de satt där tillsammans och pratade om nattens ruskiga händelser och hade riktigt trevligt, tyckte Lillebror. Och Karlsson var nöjd med maten och berömde fröken Bock.

”Ibland lyckas du faktiskt göra kalops som är riktigt god i rent misshugg”, sa han uppmuntrande.

Det svarade fröken Bock inte på. Hon bara svalde ett par gånger och knep ihop munnen.

De små chokladpuddingarna som hon hade gjort till efterrätt tyckte Karlsson också om. Han satte i sig en pudding, innan Lillebror hade hunnit med ens en sked av sin, och sedan sa han:

”Jo, det är nog gott med sån här pudding, men jag vet nånting som är dubbelt så gott!”

”Vad då för nåt”, frågade Lillebror.

”Två såna här puddingar”, sa Karlsson och högg sig en pudding till. Vilket betydde att fröken Bock blev utan, för hon hade bara gjort fyra. Karlsson märkte att hon såg missnöjd ut, och han höll upp ett varnande pekfinger.

”Kom ihåg att det finns somliga tjockisar här vid bordet som behöver banta. Närmare bestämt två stycken, jag nämner inga namn men det är inte jag och inte den där lilla spinkern heller”, sa han och pekade på Lillebror.

Fröken Bock knep ihop munnen ännu hårdare och sa fortfarande ingenting. Lillebror tittade ängsligt på farbror Julius, men han hade visst inget hört. Han satt bara och gormade om hur slö polisen var här i stan. Han hade ringt till dem och anmält inbrottet, men det kunde han lika gärna ha låtit bli. De hade 315 andra stölder som måste klaras av först, sa de, och hur mycket hade förresten blivit stulet, ville de veta.

”Men då gjorde jag klart för dem”, sa farbror Julius, ”att tack vare en mycket modig och påhittig liten pojke, så fick dom tjuvarna gå hem och lägga sej utan nånting alls.”

Han tittade gillande på Karlsson. Karlsson kråmade sig som en tupp, och han gav fröken Bock en triumferande knuff.

”Vad sa du nu då? Världens bästa Karlsson, skrämmer tjyvar med bistolen”, sa han.

Farbror Julius hade minsann också blivit rädd för den där pistolen. Visserligen var han glad och tacksam att få tillbaka sin plånbok och sin klocka, men han tyckte ändå inte att småpojkar skulle gå omkring med skjutvapen, och när Fille och Rulle med sådan fart hade försvunnit utför trapporna, fick Lillebror hålla på och förklara en god stund, innan farbror Julius ville tro att det bara var en leksakspistol som Karlsson hade skrämt dem med.

Efter middagen gick farbror Julius in i vardagsrummet för att få sig en cigarr. Fröken Bock diskade, och tydligen kunde inte ens Karlsson i längden förstöra hennes goda humör, för hon klämde i på nytt med det där: ”Ack, Frida, det vore nog det bästa för dig …” Men så upptäckte hon plötsligt att hon inte hade några handdukar att torka med, och då blev hon arg igen.

”Kan någon begripa vart alla handdukar har tagit vägen”, sa hon och såg sig anklagande omkring i köket.

”Ja, det kan någon, nämligen världens bästa handdukshittare”, sa Karlsson. ”Hur skulle det vara om du frågade honom jämt, när det är nånting som du inte vet, lilla dumming där!”

Karlsson stack iväg in i Lillebrors rum och kom tillbaka med så mycket handdukar i famnen att man inte säg något av själva Karlsson. Ena ovanligt smutsiga och dammiga handdukar var det, och fröken Bock blev ännu argare.

”Hur har handdukarna blivit så här”, skrek hon.

”Dom har varit utlånade till sagovärlden”, sa Karlsson. ”Och, sidu, där dammar dom aldrig under sängarna, sidu!”

Och så gick dagarna. Det kom kort från mamma och pappa. De hade det härligt på sin kryssning, och de hoppades att Lillebror också hade trevligt och att farbror Julius mådde bra och trivdes med bara Lillebror och fröken Bock i huset.

Karlsson på taket stod det inget om, och det retade Karlsson obeskrivligt.

”Jag skulle skicka dom ett kort, bara jag hade fem öre till ett frimärke”, sa han. ”Och då skulle jag skriva: Det är rätt, strunta i om Karlsson mår bra och trivs med Husbocken, bry er inte om det ni, fast det är han som sköter allting och skrämmer alla tjyvar med bistolen och hittar alla handdukar som har kommit bort och håller efter Husbocken åt er och allting.”

Lillebror var glad att Karlsson inte hade fem öre till ett frimärke, för han tyckte inte det skulle vara bra om mamma och pappa fick ett sådant kort. Lillebror hade tömt sin spargris och gett Karlsson allt som fanns i den, men det hade Karlsson redan gjort slut på, och nu var han arg.

”Det är ju inte klokt”, sa han. ”Här går man och är värd tiotusen kronor och har inte så mycket som en femöring till ett frimärke. Du tror inte att farbror Julius skulle vilja köpa mina stortår, va?”

Det trodde inte Lillebror.

”Jamen nu när han är så hemskt förtjust i mej”, försökte Karlsson. Lillebror trodde ändå inte det, och då flög Karlsson förnärmad upp till sig och kom inte tillbaka förrän Lillebror, nästa gång det var dags att äta, ryckte i ringledningen och signalerade Kom hit!

Mamma och pappa var nog oroliga att farbror Julius vantrivdes med fröken Bock i huset, eftersom de skrev så där, tänkte Lillebror, men där tog de fel. Farbror Julius trivdes minsann riktigt bra med fröken Bock, såg det ut till. Och allt eftersom dagarna gick, märkte Lillebror att de där båda hade mer och mer att prata med varann om. De satt ofta tillsammans inne i vardagsrummet, och man kunde höra farbror Julius gå på om sagovärlden och allt möjligt, och fröken Bock svarade så snällt och beskedligt så man kunde knappt tro att det var hon.

Till sist blev Karlsson misstänksam. Det var när fröken Bock tog sig för att stänga skjutdörren mellan hallen och vardagsrummet. Det fanns en sådan nämligen, fast ingen i familjen Svantesson någonsin brukade dra igen den. Kanske därför att dörren hade en liten rigel på insidan och Lillebror hade en gång när han var liten riglat igen om sig, så att han inte kunde komma ut. Efter den betan tyckte mamma det räckte bra med bara ett draperi. Men när nu fröken Bock och farbror Julius drack kaffe tillsammans i vardagsrummet om kvällarna, så ville fröken Bock plötsligt ha dörren stängd, och det ville nog farbror Julius också, för när Karlsson ändå kom instövlande, sa farbror Julius att pojkarna fick gå någon annan stans och leka, nu ville han nämligen dricka sitt kaffe i lugn och ro.

”Det vill väl jag också”, sa Karlsson förebrående. ”Hit med kaffe, bjud på en cigarr och var som folk vetja!”

Men farbror Julius motade ut honom, och då skrattade fröken Bock så belåtet. Hon tyckte nog att hon äntligen hade fått ett övertag.

”Det här tål jag inte”, sa Karlsson, ”det måste jag visa dom.”

Och nästa förmiddag, när farbror Julius var hos doktorn och fröken Bock i Hötorgshallen och köpte strömming, då kom Karlsson nerflygande till Lillebror med en stor borrsväng i näven. Lillebror hade sett den hänga på väggen uppe hos Karlsson, och nu undrade han vad Karlsson skulle ha den till. Men just då dunsade det till i brevlådan, och Lillebror sprang för att titta. Två kort låg på tamburmattan, ett från Bosse och ett från Bettan. Lillebror blev så glad, han läste sina kort länge och väl, och när han var färdig med det, då var Karlsson också färdig. Han hade borrat ett ordentligt kikhål i skjutdörren.

”Nämen, Karlsson”, sa Lillebror ängsligt, ”inte fick du borra hål …varför gjorde du det?”

”För att jag ska kunna se vad dom har för sej, förstås”, sa Karlsson.

”Å, fy skäms”, sa Lillebror. ”Mamma har sagt att man inte får kika i nyckelhål.”

”Hon är så klok din mamma”, sa Karlsson. ”Hon har så rätt. Nyckelhål ska man ha nycklar i, det hörs på ordet. Men nu är det här händelsevis ett kikhål. Kan du som är så duktig höra vad man ska ha ett sånt till …ja, just det”, sa han, innan Lillebror hann svara något.

Han drog ut en kluns gammalt tuggummi ur munnen och pluggade igen hålet för att det inte skulle synas.

”Hoj, hoj”, sa han. ”Det är länge sen vi hade en glad afton, men i kväll kanske det kan bli en igen.”

Sedan flög Karlsson hem med sin borrsväng.

”Jag har lite affärer jag måste sköta”, sa han. ”Men jag kommer tillbaka när det börjar osa strömming.”

”Vad då för affärer”, frågade Lillebror.

”En liten kort, snabb affär, så jag åtminstone får pengar till frimärken”, sa Karlsson. Och så flög han.

Men han kom mycket riktigt tillbaka, när det började osa strömming, och vid middagen var han på ett strålande humör. Han tog upp en femöring ur fickan och stack den i näven på fröken Bock.

”Här får du som en liten uppmuntran”, sa han. ”Köp dej något krimskrams att ha kring halsen eller så!”

Fröken Bock slängde femöringen ifrån sig.

”Jag ska krimskramsa dej så stor du är”, sa hon. Men just då kom farbror Julius, och fröken Bock ville nog inte krimskramsa Karlsson så att han såg det.

”Nä, för hon har blivit så ljuv och konstig, så fort Sago-Julle finns i närheten”, sa Karlsson efteråt till Lillebror. Då hade fröken Bock och farbror Julius redan dragit sig in i vardagsrummet för att som vanligt dricka kaffe på tu man hand.

”Nu ska vi se hur pass hemska dom egentligen kan vara”, sa Karlsson. ”Jag ska göra ett sista försök i all vänlighet, men sen börjar jag tirritera utan nåd och förskoning.”

Till Lillebrors häpnad drog han upp en cigarr ur bröstfickan. Den tände han, och så knackade han på skjutdörren. Det var ingen som ropade Varsågod, men Karlsson klev ändå in, friskt blossande på cigarren.

”Ursäkta, det här är visst rökrummet”, sa han. ”Då kanske man kan få röka sin cigarr här då!”

Men nu blev farbror Julius verkligen rasande på Karlsson. Han slet ifrån honom cigarren och bröt den mitt itu och sa att om han en enda gång till fick se Karlsson röka, så skulle han få sig en hurring så att han aldrig glömde det och inte skulle han någonsin mer få leka med Lillebror heller, det skulle farbror Julius se till, sa han.

Karlssons underläpp började darra, hans ögon fylldes av tårar och han måttade en liten arg spark åt farbror Julius.

”Och dej har man gått och varit snäll emot i flera dar, dumma dej”, sa han med ett bläng som visade vad han tänkte om farbror Julius.

Men farbror Julius föste ut honom, skjutdörren stängdes igen och till på köpet kunde man höra att farbror Julius sköt för rigeln. Det hade trots allt ingen gjort förut.

”Du ser själv”, sa Karlsson till Lillebror, ”här måste bli tirritering, det hjälps inte.”

Sedan dunkade han näven i dörren och skrek:

”Förstört en dyr cigarr för mej har du också, dumma dej!”

Men sedan stack han handen i byxfickan och skramlade med någonting. Det lät som pengar, ja, det lät minsann som femöringar en hel massa.

”Tur att man är rik”, sa han, och Lillebror blev orolig.

”Var har du fått så mycket pengar ifrån?”

Karlsson blinkade hemlighetsfullt med ena ögat.

”Det får du nog veta i morron”, sa han.

Lillebror blev ännu oroligare, tänk om Karlsson hade varit ute och knyckt pengar någonstans! Då var han ju inte bättre än Fille och Rulle, ja, tänk om det inte bara var äpple-addition som Karlsson förstod sig på. Lillebror undrade verkligen. Men han hade inte tid att grubbla på det mera, för just nu pillade Karlsson tyst och försiktigt bort tuggummiklunsen ur kikhålet.

”Så där ja”, sa han och satte ögat intill. Men sedan ryggade han plötsligt baklänges som om han hade sett något förfärligt.

”Det var det oförskämdaste”, sa han.

”Vad gör dom”, undrade Lillebror nyfiket.

”Det skulle jag också vilja veta”, sa Karlsson. ”Men dom har flyttat på sej, dom rackarna!”

Farbror Julius och fröken Bock brukade alltid sitta i en liten soffa som man utmärkt bra kunde se genom kikhålet, och där hade de suttit nyss, när Karlsson var inne hos dem med cigarren. Men nu satt de där inte längre. Det kunde Lillebror själv övertyga sig om genom en blick i kikhålet. De måste ha flyttat sig till soffan framme vid fönstret, och det var förskräckligt lömskt och bak-slugt gjort, sa Karlsson. Människor med någon hut i sig sitter alltid så att man kan se dem både genom nyckelhål och kikhål, försäkrade han.

Stackars Karlsson, han damp ner på en stol i hallen och stirrade tröstlöst framför sig. För en gångs skull hade han visst tappat sugen. Hela hans fina idé med kikhålet till ingen världens nytta, det var hårt!

”Kom”, sa han till sist. ”Vi går in och letar hos dej, kanske du har nåra bra tirriteringsgrejor och grunkor bland allt ditt jox.”

Länge rafsade Karlsson omkring i Lillebrors lådor och skåp utan att hitta något som gick att tirritera med, men plötsligt visslade han till och drog fram ett långt glasrör, det brukade Lillebror ha att blåsa ärter med.

”Här är en typisk grej”, sa Karlsson belåtet. ”Kunde jag nu bara hitta en grunka också!”

Och han hittade en grunka, en utmärkt en. Det var en gummiblåsa, en sådan där som blir till en stor ballong, när man blåser upp den.

”Hoj, hoj”, sa Karlsson, och hans små knubbiga händer darrade av iver, när han snörde fast gummiblåsan över glasrörets mynning. Sedan satte han munnen till rörets andra ände och blåste upp ballongen, och han skrockade förtjust, när han såg det fula ansikte som var tryckt i svart på den gula ballongen och som svällde upp allt mer och mer, när Karlsson blåste.

”Det ska nog föreställa gubben i månen”, trodde Lillebror.

”Det får föreställa vad det vill”, sa Karlsson och lät luften gå ur ballongen igen. ”Huvudsaken är att det går att tirritera med den.”

Och det gick fint. Det gick verkligen fint, fastän Lillebror fnittrade så att han höll på att förstöra alltihop.

”Hoj, hoj”, sa Karlsson och förde försiktigt in glasröret med den lilla sladdriga gummiblåsan genom kikhålet. Sedan blåste han i röret med all kraft, och Lillebror stod bredvid och fnissade, å, vad han önskade att han just nu finge sitta i soffan därinne med fröken Bock och farbror Julius och plötsligt se en stor mångubbe svälla ut i all sin prakt, inte på himlen där en mångubbe borde sitta utan någonstans i dunklet borta vid dörren. Det blev ju aldrig mörkt så här års men nog var det tillräckligt skumt i vardagsrummet för att en sådan där vilsekommen måne skulle se mystisk och otäck ut, det förstod Lillebror.

”Jag måste göra spökmorr”, sa Karlsson. ”Blås ett tag du, så att inte luften går ur!”

Och Lillebror satte munnen till glasröret och blåste lydigt, medan Karlsson hävde upp sitt rysligaste spökmorr. Det var väl det som fick de två därinne att hoppa till och äntligen bli varse mångubben, för nu kom skriket som Karlsson hade väntat på!

”Skrik ni”, sa Karlsson förtjust, men sedan viskade han: ”Nu får vi sätta fart!”

Han lät luften gå ur ballongen. Det hördes ett litet snorkljud, när den sjönk ihop där inne och blev till en sladdrig gummiblåsa igen som Karlsson hastigt drog ut genom hålet, lika hastigt smockade han igen kikhålet med en ny kluns tuggummi, själv försvann han snabbt som en igelkott in under hallbordet till det vanliga gömstället och Lillebror följde efter så fort han bara kunde.

I nästa sekund hörde de rigeln dras ifrån, skjutdörren öppnades och fröken Bock stack ut huvudet.

”Det måste väl vara barna i alla fall”, sa hon.

Men bakom henne stöd farbror Julius, och han protesterade häftigt.

”Hur många gånger ska jag behöva säja dej att hela sagovärlden är full med mystikusar, och det är bara mystikusar som kan komma svävande genom stängda dörrar, förstår du inte det?”

Då blev fröken Bock spak och sa att visst förstod hon det, när hon närmare tänkte efter. Men tydligen ville hon inte låta några mystikusar från sagovärlden förstöra hennes kaffedrickningsstund med farbror Julius, för hon lyckades snart lirka honom med sig in i soffan igen. Och kvar i hallen satt Karlsson och Lillebror med bara en stängd skjutdörr att titta på, roligare kunde man ju ha tänkte Lillebror. Och det tänkte nog Karlsson också. Ja, det tänkte Karlsson också!

Mitt i alltsammans ringde det på telefon. Lillebror svarade. Det var en tantröst som bad att få tala med fröken Bock. Lillebror förstod att det var Frida på Frejgatan, och han blev skamligt nog glad. Nu hade han rättighet att störa fröken Bock så mycket han ville, och fastän han var en så snäll liten pojke, hade han inget emot det.

”Det är telefon till fröken Bock”, skrek han och dunkade på skjutdörren.

Men det hade han inget för.

”Säj att jag är upptagen”, skrek fröken Bock tillbaka. Varken mystikusar eller fridor kunde dra henne från kaffedrickningen med farbror Julius. Lillebror gick till telefon och talade om det där för Frida, men då ville Frida nödvändigt veta, varför hennes syster var så upptagen och när hon kunde ringa igen och allt möjligt. Till sist sa Lillebror:

”Det är bäst att fråga henne själv om det i morron!”

Sedan la han på luren och såg sig om efter Karlsson. Men Karlsson var försvunnen. Lillebror letade och hittade honom i köket. Närmare bestämt i det öppna fönstret. På fönsterbrädet stod, grensle över mammas bästa långborste, färdigt till flykt något som måste vara Karlsson, fast det såg ut som en liten häxa eller trollkäring, alldeles svart i synen, med huckle på huvudet och med en blommig häxmantel över axlarna — det var mormors gamla kamkofta som hon hade glömt kvar i städgarderoben, när hon var hos dem sist.

”Nä, Karlsson”, sa Lillebror ängsligt, ”du får inte flyga så att farbror Julius ser dej igen!”

”Det här är inte Karlsson”, sa Karlsson med dov röst. ”Det här är en skragga, vild och fasansfull!”

”Skragga”, sa Lillebror, ”vad är det, är det en häxa?”

”Ja, fast värre”, sa Karlsson. ”Skraggor är mycket mera folkilskna, blir de retade går de utan betänkande till anfall!”

”Jamen …”, sa Lillebror.

”Dom farligaste som finns i hela sagovärlden”, försäkrade Karlsson. ”Och nu vet jag nåra som ska få si på skraggan så att håret reser sej.”

Och ut i junikvällens blåa, trolska skymning flög skraggan. Lillebror stod där och visste inte vad han skulle göra, men så kom han på det. Han sprang in i Bosses rum. Därifrån skulle han kunna se skraggan komma flygande lika bra som farbror Julius och fröken Bock i vardagsrummet.

Luften kändes lite instängd och Lillebror öppnade fönstret. Han kikade ut och såg att vardagsrumsfönstret också stod öppet — ut mot sommarnatten och sagovärlden! Där inne satt nu farbror Julius och fröken Bock och visste inte ens att det fanns skraggor, stackars människor, tänkte Lillebror. De var honom så nära, han kunde höra deras prat som ett mummel, vad synd att han inte kunde se dem också!

Men skraggan såg han. Tänk om han inte hade vetat att det bara var Karlsson och ingen riktig skragga, då skulle blodet ha stelnat i honom, det var han säker på, jo, för det var verkligen kusligt att se skraggor komma farande så där. Man började nästan tro på sagovärlden själv, tänkte Lillebror.

Skraggan strök ett par gånger förbi vardagsrumsfönstret och kikade in. Det hon såg gjorde henne visst förvånad och rentav missnöjd, för hon skakade på huvudet flera gånger. Ännu hade hon inte upptäckt Lillebror i fönstret bredvid, och han vågade inte ropa. Men han vinkade ivrigt, och då fick skraggan syn på honom. Hon vinkade tillbaka, och hennes svarta ansikte lystes upp av ett brett grin.

Farbror Julius och fröken Bock måtte inte ha sett henne, eftersom deras mummel och prat fortsatte så lugnt tänkte Lillebror. Men så kom det …genom sommarkvällens tystnad och frid skar plötsligt ett skrik. Hon skrek, skraggan, oj, hon skrek som en …ja, som en skragga antagligen, för det liknade inget annat skrik som Lillebror hade hört i sitt liv, och det lät som om det kom direkt ur sagovärlden.

Sedan hördes inget mummel mer från vardagsrummet, det hade blivit alldeles tyst.

Men skraggan kom hastigt inflygande till Lillebror, och i ett nysande rev hon av sig hucklet och kamkoftan och torkade sitt sotiga ansikte på Bosses gardiner, och sedan fanns där ingen skragga mer utan bara Karlsson som raskt hivade in kläder och långborste och hela skraggeriet under Bosses säng.

”Vet nån vad”, sa Karlsson och kom med ett par arga skutt fram till Lillebror. ”Det skulle vara förbjudet i lagen att gamla människor fick bära sej åt på det viset.”

”Hur då? Vad gjorde dom”, frågade Lillebror.

Karlsson skakade förargad på huvudet.

”Han höll henne i handen! Han satt där och höll henne i handen! Henne, Husbocken, vad ger du mej för det!”

Karlsson stirrade på Lillebror som om han trodde att Lillebror nu skulle falla avsvimmad till golvet i rena häpenheten, och när inget sådant hände, röt Karlsson:

”Hör du inte vad jag säjer! Dom satt där och höll varann i hand, hur fåniga kan folk bli egentligen?”

9 Karlsson blir världens rikaste knös.

Dagen som kom skulle Lillebror aldrig glömma. Han vaknade tidigt och alldeles av sig själv, det var inga rop från världens bästa Karlsson som väckte honom. Konstigt, tänkte Lillebror, sedan tassade han kvickt ut i tamburen efter tidningen. Nu ville han läsa serierna i lugn och ro, innan farbror Julius kom och skulle ha tidningen.

Men det blev inga serier lästa den här dagen. Stackars Lillebror, han kom aldrig längre än till första sidan i tidningen. För där lyste emot honom en jätterubrik som fick honom att kallsvettas.

så stod det.

Därunder såg man en bild av Västerbron och flygande över den — ja, det gick inte att ta fel — flygande över bron kom Karlsson. Det fanns en närbild också, en där han stod och med ett flin förevisade sin hopfällbara propeller och sin startknapp, den som han hade på magen.

Lillebror läste, och han grät när han gjorde det.

Här log Lillebror lite — tänk i alla fall, Karlsson ville flyga bara med honom och ingen annan! — men sedan snörvlade han till och fortsatte att läsa.

”Han tycks bry sig om sin lilla bror en hel del”, mumlade Lillebror och snörvlade till igen. Men sedan gick han till ringledningen och drog argt i klocksträngen, signalen som betydde Kom hit!

Och Karlsson kom. Han surrade in genom fönstret, yr och glad som en humla.

”Står det nåt särskilt i tidningen i dag”, sa han skälmskt och rev upp persikokärnan. ”Läs för mej om det nu är så att det verkligen står nåt intressant!”

”Du har ingen hut i dej”, sa Lillebror. ”Förstår du inte att nu har du förstört allting. Vi kommer aldrig mer att få vara i fred, du och jag.”

”Vem tror du vill vara i fred då”, sa Karlsson och torkade av sina jordiga nävar på Lillebrors pyjamas. ”Det ska vara hejsan och hoppsan och bompa, annars är jag inte me’, så mycket du vet det. Nå, läs för mej nu!”

Och medan Karlsson flög fram och tillbaka framför spegeln och beundrade sig själv, läste Lillebror för honom. Han hoppade över sådant där som ”ovanligt tjock” och annat som kunde göra Karlsson ledsen, men det övriga läste han från början till slut, och Karlsson pöste av förtjusning.

”Underhållande bekantskap, det är jag det — ja, det står bara sanna ord i den här tidningen.”

”Han tycks bry sig om sin lilla bror en hel del”, läste Lillebror, och så tittade han skyggt på Karlsson. ”Är det sanna ord det också?”

Karlsson stannade sin flygning för att tänka efter.

”Ja, konstigt nog”, medgav han lite motvilligt. ”Ja, tänk att någon kan bry sej om en liten dum pojke som du! Det är av min godhet förstås, för jag är världens godaste och snällaste …läs mera nu!”

Men Lillebror kunde inte läsa mer förrän han hade svalt ner klumpen som satt i halsen på honom — tänk, det var sant i alla fall att Karlsson tyckte om honom, då fick det väl gå som det ville med allt annat!

”Och det var väl bra att jag sa till det där om namnet, att dom inte fick sätta ut det i tidningen”, sa Karlsson. ”Det var bara för din skull, för du vill ju hålla mej så hemlig, så hemlig.”

Sedan grabbade han åt sig tidningen och tittade länge och kärleksfullt på de båda fotografierna.

”Det är inte klokt vad jag är vacker”, sa han. ”Och vad jag är lagom tjock, det är bara inte klokt, titta här!”

Han höll tidningen under näsan på Lillebror. Men sedan drog han den till sig igen och kysste häftigt sin bild, den där han förevisade startknappen.

”Hoj, jag har lust att ropa hurra, när jag ser mej”, sa han. Men Lillebror ryckte ifrån honom tidningen.

”Fröken Bock och farbror Julius får i alla fall inte se det här”, sa han. ”Aldrig i livet får dom se det!”

Han tog tidningen och stoppade den så långt in i sin skrivbordslåda som han bara kunde. Minuten efteråt stack farbror Julius in näsan och frågade:

”Har du tidningen, Lillebror?”

Lillebror skakade på huvudet.

”Nej, det har jag inte!”

Han hade den ju inte, när den låg i skrivbordslådan, förklarade han för Karlsson efteråt.

Förresten brydde sig farbror Julius inte särskilt mycket om tidningen, tycktes det. Han hade visst annat att tänka pä, något trevligt såg det ut till, för han verkade ovanligt glad. Och dessutom skulle han gå till doktorn nu. För sista gången. Om ett par timmar skulle farbror Julius fara hem till Västergötland igen.

Fröken Bock hjälpte honom på med rocken, och Lillebror och Karlsson kunde höra, hur hon förmanade honom. Han skulle ha ordentligt knäppt i halsen och han skulle akta sig för bilarna på gatan och han skulle inte röka så tidigt på morgonen.

”Vad tar det åt Husbocken”, sa Karlsson. ”Tror hon att hon är gift med honom?”

Sannerligen — detta var en dag full av överraskningar! Farbror Julius hade inte väl försvunnit, förrän fröken Bock rusade till telefon och de hörde henne ringa upp någon. Och eftersom hon talade så högt, hörde de också allt vad hon sa, både Karlsson och Lillebror.

”Hallå, är det du, Frida”, sa hon hurtigt. ”Hur mår du, har du näsan kvar? …Säjer du det, ja, men ser du, min näsa behöver du inte bry dej om längre, för den tänker jag ta med mej till Västergötland, jag flyttar dit nu nämligen …nä, inte alls som hushållerska, jag ska gifta mej, ful som jag är, vad säjer du om det? …jo, det kan du visst få veta, med herr Julius Jansson, han och ingen annan …ja, minsann, det är så gott som fru Jansson du står här och pratar med, Frida lilla …nu blev du rörd tror jag, jag hör att du gråter …nä, nä, Frida, tjut inte, du kan väl ragga opp nån ny inbrottstjyv vetja …nu har jag inte tid längre, min fästman kommer när som helst …du får höra mer sen, Frida lilla.”

Karlsson stirrade på Lillebror med uppspärrade ögon.

”Finns det ingen besk och bra medicin för såna som inte är kloka”, undrade han. ”För om det finns det, så måste vi tratta i farbror Julius en stor, stor dosis nu genast!”

Men Lillebror visste inte om någon sådan medicin. Karlsson suckade medlidsamt, och när farbror Julius kom hem från doktorn, gick han tyst fram och stack en femöring i näven på honom.

”Varför får jag den här”, frågade farbror Julius.

”Köp dej nånting roligt”, sa Karlsson tungt, ”för det behöver du.”

Farbror Julius tackade, men han var så lycklig och glad, sa han, så han behövde inga femöringar för att ha roligt.

”Fast ni pojkar blir förstås lessna, när ni får höra att jag tänker ta tant Hildur ifrån er.”

”Tant Hildur”, sa Karlsson, ”vem farao är det?”

Och när Lillebror förklarade det för honom, så skrattade han länge.

Men farbror Julius fortsatte att prata om hur lycklig han var. Han skulle aldrig glömma de här dagarna, sa han. Först detta att sagovärlden hade öppnat sig så underbart för honom! Visserligen blev man rädd ibland, när det kom häxor flygande utanför fönstret, det ville han inte förneka men …

”Inte häxor”, sa Karlsson, ”skraggor, vilda och fasansfulla alldeles hemskt!”

Men man kände i alla fall att man levde i samma värld som sina förfäder, fortsatte farbror Julius, och där trivdes han, sa han. Fast det allra bästa som de här dagarna hade gett honom, det var att han hade fått en egen sagoprinsessa, en som hette Hildur, och nu skulle det bli bröllop av!

”En sagoprinsessa, en som heter Hildur”, sa Karlsson med tindrande ögon. Han skrattade länge, sedan tittade han på farbror Julius och skakade på huvudet och sedan skrattade han igen.

Fröken Bock stövlade runt i köket och var gladare än Lillebror någonsin hade sett henne.

”Jag tycker om häxor jag också”, sa hon, ”för om inte den där otäckan hade kommit flygande utanför fönstret och skrämt oss i går kväll, så hade du Julius aldrig kastat dej om halsen på mej, och då hade det här aldrig hänt.”

Karlsson hoppade till.

”Jo, det är just fint”, började han argt, men sedan ryckte han på axlarna.

”Nåja, det är en världslig sak”, sa han. ”Fast jag tror inte vi ska ha fler skraggor här i Vasastan.”

Men fröken Bock gick där och blev gladare och gladare ju mer hon tänkte på bröllopet.

”Du, Lillebror, får bli brudnäbb”, sa hon och klappade Lillebror på kinden. ”Jag ska sy en svart sammetskostym åt dej, tänk, vad du ska bli söt!”

Lillebror ryste …svart sammetskostym, då skulle Krister och Gunilla skratta ihjäl sig!

Men Karlsson skrattade inte, han var arg.

”Jag är inte me’, om inte jag också får bli brudnäbb”, sa han. ”Och jag vill ha en svart sammetskostym och bli söt jag också, annars är jag bara inte me’!”

Då var det fröken Bocks tur att skratta.

”Jo, det skulle nog bli ett roligt bröllop, om vi släppte in dej i kyrkan.”

”Det tror jag också”, sa Karlsson ivrigt. ”Jag kunde stå där bakom dej i min svarta sammetskostym och vifta med örona hela tiden och ge salut då och då, för det ska vara salut på bröllop ju!”

Farbror Julius som var så lycklig och ville att alla skulle vara glada, han sa att visst kunde väl Karlsson få vara med. Men då sa fröken Bock, att om hon måste ha Karlsson till brudnäbb, så lät hon hellre bli att gifta sig.

Det blev kväll den här dagen också. Lillebror satt uppe på Karlssons farstutrappa och såg skymningen komma och ljusen tändas runt omkring i hela Vasastan och i hela Stockholm så långt han kunde se.

Ja, nu var det kväll, och här satt han med Karlsson bredvid sig, det var i alla fall skönt. Någonstans nere i Västergötland ångade ett tåg just nu in på en liten station och farbror Julius klev av. Någonstans ute på Östersjön stävade en vit båt hem mot Stockholm med mamma och pappa ombord. Fröken Bock var på Frej gatan och muntrade upp Frida. Bimbo hade krupit i sin korg för natten. Men här uppe på taket satt Lillebror med sin bästa vän bredvid sig och de åt bullar tillsammans ur en stor påse, fröken Bocks goda, nybakade bullar, det var skönt. Ändå såg Lillebror orolig ut. Det fanns inget lugn för den som skulle vara bästa vän med Karlsson.

”Jag har försökt klara dej så gott jag har kunnat”, sa Lillebror. ”Jag har vakat över dej, det har jag faktiskt. Men nu vet jag inte hur det ska gå.”

Karlsson tog sig en ny bulle ur påsen och slök den hel.

”Vad dum du är! Nu kan dom ju inte lämna in mej på tidningen och få en massa femöringar, det har jag satt stopp för, och då tappar dom sugen, förstår du väl, Fille och Rulle och hela bunten!”

Lillebror tog sig också en bulle till och bet eftertänksamt i den.

”Nä, det är du som är dum”, sa han. ”Hela Vasastan kommer att krylla av folk i alla fall, en massa dummingar som vill se dej flyga och försöker stjäla din motor och allt möjligt.”

Karlsson myste.

”Tror du verkligen det? Tänk om du har rätt, da kanske vi kan få oss en glad afton ibland i alla fall.”

”Glad afton”, sa Lillebror harmset, ”vi får aldrig mer en lugn stund, har jag ju sagt, varken du eller jag.”

Karlsson myste ännu belåtnare.

”Tror du verkligen det, ja, vi får hoppas att du har rätt.”

Lillebror blev riktigt arg.

”Ja men hur ska du klara dej”, sa han häftigt. ”Hur ska du klara dej, om här kommer hela svärmar med folk?”

Då la Karlsson huvudet på sned och tittade under lugg på Lillebror.

”Det finns tre sätt, det vet du. Tirritera och filura och figurera. Och jag tänker använda dom sätten, alla tre.”

Han såg så illmarig ut att Lillebror måste skratta, fast han inte ville. Han fnissade till, bara ett litet tyst fniss först, men sedan bubblade det upp en hel massa fniss i honom, och ju mer han fnittrade, dess mer förtjust blev Karlsson.

”Hoj, hoj”, sa han och gav Lillebror en knuff så att han nästan ramlade utför trappan. Och då fnittrade Lillebror ännu mer och tänkte att kanske var det först nu som det roliga verkligen skulle börja.

Men Karlsson satt på trappan och tittade kärleksfullt på ett par små svarta stortår som stack ut ur hålen på hans trasiga strumpor.

”Nej, jag säljer inte dom här”, sa han. ”Tjata inte mer om det, Lillebror! Nej, för dom här stortårna sitter på världens rikaste knös, och dom är inte till salu längre.”

Han stack handen i fickan och skramlade belåtet med sina många femöringar.

”Hoj, hoj, en rik och vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år, det är jag det. Världens bästa Karlsson på alla sätt, förstår du det, Lillebror?”

”Ja”, sa Lillebror.

Men det fanns mer i Karlssons fickor än bara femöringar, där låg en liten pistol också, och innan Lillebror hann hejda Karlsson, small där ett skott som ekade över hela Vasastan.

Jo, nu börjas det, tänkte Lillebror, för han såg fönster öppnas i husen runt omkring och hörde upprörda röster.

Men Karlsson sjöng och med två svarta små stortår vickade han takten: