Karlsson på Taket

1 Karlsson på taket flyger igen

Världen är så stor, och där finns så många hus. Stora hus och små hus finns det, vackra hus och fula hus, gamla hus och nya hus. Och så finns det ett litet, litet hus åt Karlsson på taket. Karlsson tycker att det är världens bästa hus och precis lagom åt världens bästa Karlsson. Det tycker Lillebror också.

Lillebror, han bor med mamma och pappa och med Bosse och Bettan i ett alldeles vanligt hus vid en alldeles vanlig gata i Stockholm, men uppe på taket precis bakom skorstenen, just där ligger det lilla Karlssonhuset med sin skylt där det står:

Man kan kanske tycka det är konstigt att någon bor på taket, men Lillebror säger:

”Vad är det för konstigt med det? Folk får väl bo var dom vill.”

Mamma och pappa tycker också att folk får bo var de vill. Men först i början trodde de inte att Karlsson fanns. Det trodde inte Bosse och Bettan heller. De ville inte tro att det bodde en liten tjock farbror där uppe, som hade propeller på ryggen och som kunde flyga.

”Du ljuger, Lillebror”, sa Bosse och Bettan. ”Karlsson är bara ett påhitt.”

För säkerhets skull frågade Lillebror Karlsson om han var ett påhitt, men då sa Karlsson:

”Påhitt kan dom vara själva.”

Mamma och pappa hade för sig att Karlsson var en sådan där låtsaskamrat som en del barn skaffar sig när de känner sig ensamma.

”Stackars Lillebror”, sa mamma. ”Bosse och Bettan är ju så mycket större. Han har ingen att leka med. Det är därför han fantiserar om den där Karlsson.”

”Ja, vi måste nog ge honom en hund i alla fall”, sa pappa. ”Det har han ju önskat sej så länge. Och får han bara den, så glömmer han bort Karlsson.”

Det var så det gick till att Lillebror fick Bimbo. En alldeles egen hund fick han. Det var den dagen när han fyllde åtta år.

Just den dagen var det också som mamma och pappa och Bosse och Bettan äntligen fick se Karlsson. Jo minsann, de fick se honom! Och det gick till så här:

Lillebror hade födelsedagskalas inne i sitt rum. Han hade bjudit Krister och Gunilla. De gick i samma klass som han. Och när nu mamma och pappa och Bosse och Bettan hörde hur det skrattades och pratades inne hos Lillebror, så sa mamma:

”Kom, vi går och tittar på dom! Dom är ju så söta!”

”Ja, det gör vi”, sa pappa.

Och vad fick de se, mamma och pappa och Bosse och Bettan, när de kikade in i Lillebrors rum! Vem satt där vid födelsedagsbordet med gräddtårta över hela ansiktet och åt så att han kunde storkna, om inte en tjock liten farbror som hojtade och skrek:

”Hejsan hoppsan, mitt namn är Karlsson på taket. Ni har visst inte haft den äran att träffa mej förut, tror jag.”

Det var nära att mamma hade svimmat då. Och pappa blev så nervös.

”Tala inte om det här för någon”, sa han. ”Absolut inte för någon.”

”Varför då”, frågade Bosse.

Och pappa förklarade varför.

”Tänk, vilket liv det skulle bli om folk fick reda på det här med Karlsson. Han skulle komma i TV, förstår ni väl. Vi skulle snava på TV-sladdar och filmkameror här i trapporna, och var halvtimme skulle det komma en pressfotograf och vilja fotografera Karlsson och Lillebror. Stackars Lillebror, han skulle bli ’Pojken som hittade Karlsson på taket’ …Vi skulle aldrig få en lugn stund mer i vårt liv.”

Det förstod mamma och Bosse och Bettan, och därför tummade de allihop på att aldrig berätta för någon om Karlsson.

Nu var det så att Lillebror redan nästa dag skulle fara till mormor på landet och bli där hela sommaren. Det gladde han sig mycket åt, men han var orolig för Karlsson. Vad kunde inte Karlsson hitta på att göra under tiden! Tänk om han försvann och blev borta!

”Snälla, snälla Karlsson, det är väl säkert att du bor kvar där uppe på taket när jag kommer tillbaka från mormor”, sa Lillebror.

”Det vet man aldrig”, sa Karlsson. ”Jag ska också fara till min mormor. Hon är mycket mormorigare än din, och hon tycker att jag är världens bästa barnbarn. Så man vet aldrig …hon var ju tokig om hon släppte ifrån sej världens bästa barnbarn, eller hur?”

”Var bor hon, din mormor”, undrade Lillebror.

”I ett hus”, sa Karlsson. ”Trodde du att hon var ute och sprang hela nätterna?”

Mer fick Lillebror inte veta. Och dagen därpå for han till sin mormor. Bimbo hade han med sig. Det var roligt att vara på landet. Lillebror lekte hela dagarna. På Karlsson tänkte han inte så ofta. Men när sommarlovet var slut och han kom tillbaka till Stockholm, då frågade han efter Karlsson så fort han kom inom dörren.

”Mamma, har du sett till Karlsson nånting?”

Mamma skakade på huvudet.

”Nej, det har jag inte. Han har nog flyttat.”

”Säj inte så där”, sa Lillebror. ”Jag vill att han ska bo kvar på taket, han måste komma tillbaka.”

”Men du har ju Bimbo”, försökte mamma trösta honom. Hon tyckte det var rätt skönt att vara av med Karlsson.

Lillebror klappade Bimbo.

”Ja, det förstås. Och han är så rar. Men han har ingen propeller och kan inte flyga, och man kan leka mera med Karlsson.”

Lillebror sprang in i sitt rum och öppnade fönstret.

”Karlsson, är du där uppe”, ropade han så högt han kunde. Men det kom inget svar. Och dagen därpå började Lillebror skolan igen. Han gick i andra klassen nu. Varje eftermiddag satt han sedan i sitt rum och läste läxor. Han hade fönstret öppet, så att han skulle höra om där kom något motorsurr som lät som Karlsson. Men det enda surr han hörde var från bilarna nere på gatan och ibland från något flygplan som kom farande över hustaken, aldrig något surr från Karlsson.

”Ja, han har nog flyttat”, sa Lillebror sorgset för sig själv. ”Han kommer nog aldrig tillbaka.”

När han hade lagt sig om kvällarna tänkte han på Karlsson, och ibland grät han lite tyst under täcket för att Karlsson var borta. Så gick dagarna med skolgång och läxor och ingen Karlsson.

En eftermiddag satt Lillebror i sitt rum och pysslade med sina frimärken. Han hade redan ganska många i sitt frimärksalbum, men också en del som väntade på att bli inklistrade där. Lillebror satte i gång med det och hade snart klistrat färdigt. Bara ett frimärke hade han kvar, det allra finaste, som han hade sparat till sist. Det var ett tyskt märke med Rödluvan och vargen på, å, det var så vackert, tyckte Lillebror. Han la det framför sig på bordet.

I samma stund hörde han ett surr utanför fönstret. Ett surr som lät som …ja, sannerligen, det lät som Karlsson! Och det var Karlsson. Han brakade rätt in genom fönstret och skrek:

”Hejsan hoppsan, Lillebror!”

”Hejsan hoppsan, Karlsson”, skrek Lillebror. Han rusade upp och stod där alldeles lycklig och såg hur Karlsson flög ett par svängar runt taklampan, innan han landade framför Lillebror med en liten duns. Så fort Karlsson hade stängt av motorn - det gjorde han genom att skruva på en liten knapp som han hade på magen - så fort han hade gjort det ville Lillebror rusa på honom och krama honom. Men då knuffade Karlsson till honom med sin lilla knubbiga hand och sa:

”Lugn, bara lugn! Finns det nånting att äta? Några köttbullar eller så? Eller kanske lite gräddtårta?”

Lillebror skakade på huvudet.

”Nä, mamma har inte gjort några köttbullar i dag. Och gräddtårta har vi bara när det är födelsedag.”

Karlsson fnyste.

”Vad är det här för sorts familj egentligen? ’Bara när det är födelsedag’ …men om det kommer en kär gammal vän som man inte har sett på månader? Man kunde ju tycka att det skulle sätta fart på din mamma.”

”Ja, men vi visste inte …”, började Lillebror.

”Visste inte”, sa Karlsson. ”Ni kunde ha hoppats! Ni kunde ha hoppats att jag skulle komma i dag, och det borde ha varit nog för din mamma att börja trilla köttbullar med ena handen och vispa grädde med den andra.”

”Vi hade falukorv till lunch”, sa Lillebror skamset. ”Kanske du vill ha …”

”Falukorv, när det kommer en kär gammal vän som man inte har sett på månader!”

Karlsson fnyste igen.

”Nåja, ska man umgås här i huset, så får man lära sej att stå ut med vad som helst …ta hit falukorven!”

Lillebror sprang ut i köket det fortaste han kunde. Mamma var inte hemma, hon hade gått till doktorn, så han kunde inte fråga henne. Men han visste att han fick bjuda Karlsson på falukorv. Där låg fem överblivna skivor på en tallrik, dem tog han med in till Karlsson. Och Karlsson kastade sig över dem som en hök. Han proppade munnen full med korv och såg rätt belåten ut.

”Nåja”, sa han, ”för att vara falukorv smakar det inte så tokigt. Inte som köttbullar förstås, men man får inte begära för mycket av somliga människor.”

Lillebror förstod att det var han som var ’somliga människor’, och därför skyndade han sig att börja prata om någonting annat.

”Hade du roligt hos din mormor”, frågade han.

”Jag hade så roligt, så det går inte att tala om det”, sa Karlsson. ”Och därför tänker jag heller inte tala om det”, sa han och bet hungrigt i sin korv.

”Jag hade också roligt”, sa Lillebror. Han började berätta för Karlsson om allt han hade gjort hos mormor.

”Hon är så snäll, så snäll, min mormor”, sa Lillebror. ”Och du kan inte tro vad hon blev glad när jag kom. Hon kramade mej det värsta hon kunde.”

”Varför då”, frågade Karlsson.

”För att hon tycker om mej, begriper du väl”, sa Lillebror. Karlsson slutade tugga.

”Och du tror förstås inte att min mormor tycker nåt vidare om mej, va? Du tror förstås inte att hon hävde sej på mej och kramade mej tills jag blev blå i ansiktet, bara för att hon tyckte så mycket om mej, det tror du inte, va? Men jag ska säja dej, att min mormor har de mest järnhårda små nävar, och om hon hade tyckt om mej ett enda hekto mer, så hade jag inte suttit här nu, då hade hon gjort slut på mej.”

”Jaså”, sa Lillebror, ”det var då en väldig mormor till att kramas.”

Så hårt hade ju inte hans mormor kramat honom, men nog ryckte hon om Lillebror, och nog var hon snäll mot honom alltid, det gjorde han klart för Karlsson.

”Fast hon kan vara världens tjatigaste”, sa Lillebror när han hade tänkt efter ett slag. ”Hon håller på och tjatar om att man ska byta strumpor och att man inte får slåss med Lasse Jansson och sånt där.”

Karlsson slängde ifrån sig tallriken som nu var tom.

”Och du tror förstås inte att min mormor var nåt vidare tjatig, va? Du tror förstås inte att hon satte väckarklockan på ringning och spratt opp klockan fem varje morron bara för att hinna tjata tillräckligt att jag skulle byta strumpor och inte slåss med Lasse Jansson?”

”Känner du Lasse Jansson”, frågade Lillebror häpen.

”Nä, tack och lov”, sa Karlsson.

”Men varför sa din mormor då …”, undrade Lillebror.

”För att hon är världens tjatigaste”, sa Karlsson. ”Kanske du äntligen begriper det nu. Du som känner Lasse Jansson, hur har du mage att komma och påstå att din mormor är världens tjatigaste? Nä, tacka vet jag min mormor, hon kan tjata en hel dag att jag inte får slåss med Lasse Jansson, fast jag aldrig har sett killen och innerligt hoppas att jag aldrig behöver se honom heller.”

Lillebror funderade. Nog var det konstigt …han hade tyckt rätt illa om när mormor tjatade på honom, men nu kändes det plötsligt som om han måste försöka bräcka till Karlsson med att göra mormor tjatigare än hon var.

”Så fort jag bara blev lite våt om fötterna, så började hon tjata om att jag skulle byta strumpor”, försäkrade Lillebror.

Karlsson nickade.

”Och du tror förstås inte att min mormor ville att jag skulle byta strumpor, va? Du tror förstås inte att hon kom sprittande genom hela byn så fort jag var ute och gick i en vattenpöl, och tjatade och tjatade ’Byt strumpor, Karlsson lille, byt strumpor’ …det tror du inte, va?”

Lillebror skruvade på sig.

”Jo, det kan väl hända …”

Karlsson tryckte ner honom i en stol och ställde sig framför honom med händerna i sidorna.

”Nä, det tror du inte. Men hör nu på, så ska jag berätta hur det var. Jag var ute och gick i en vattenpöl …fattar du det? Och hade hur roligt som helst. Och mitt i alltihop kommer mormor sprintande och skriker så det hörs över hela byn: ’Byt strumpor, Karlsson lille, byt strumpor!’ ”

”Vad sa du då”, frågade Lillebror.

”Det gör jag inte alls det, sa jag, för jag är världens olydigaste”, försäkrade Karlsson. ”Och därför så sprang jag ifrån mormor och klättrade upp i ett träd för att få vara i fred.”

”Då blev hon väl snopen”, sa Lillebror.

”Det märks att du inte känner min mormor”, sa Karlsson. ”Mormor kom efter.”

”Upp i trädet”, sa Lillebror förvånad.

Karlsson nickade.

”Du tror förstås inte att min mormor kan klättra i träd, va? Jo du, om det gäller att tjata, så äntrar hon upp hur högt som helst. ’Byt strumpor, Karlsson lille, byt strumpor’, sa hon och kröp ut på grenen där jag satt.”

”Vad gjorde du då”, frågade Lillebror.

”Ja, vad skulle jag göra”, sa Karlsson. ”Jag bytte strumpor, det gick inte med mindre. Högt uppe i trädet på en liten ynklig gren och med fara för mitt liv, där satt jag och bytte strumpor.”

”Haha, nu ljög du allt”, sa Lillebror. ”Uppe i trädet hade du väl inga strumpor att byta med?”

”Du är inte lite dum du”, sa Karlsson. ”Hade jag inga strumpor att byta med?”

Han drog upp byxorna och pekade på sina små tjocka ben i randiga korviga strumpor.

”Vad är det här då”, sa han. ”Är det inte strumpor kanske? Två stycken, om jag inte ser fel. Och satt jag inte där på min gren och bytte så att jag fick vänsterstrumpan på högerfoten och högerstrumpan på vänsterfoten, gjorde jag inte det kanske? Bara för att vara min gamla mormor till lags?”

”Ja, men det blev du väl inte torrare om fötterna av”, sa Lillebror.

”Har jag påstått det”, sa Karlsson, ”har jag det?”

”Ja, men då …”, stammade Lillebror, ”då bytte du ju strumpor alldeles i onödan!”

Karlsson nickade.

”Förstår du nu vem som har världens tjatigaste mormor? Din mormor tjatar för att det är nödvändigt, när man har ett sånt förhärdat barnbarn som du. Men min är världens tjatigaste, för hon tjatar på mej alldeles i onödan, kan du äntligen få in det i din arma skalle, va?”

Men sedan slog Karlsson till ett gapskratt och gav Lillebror en liten knuff.

”Hejsan hoppsan, Lillebror”, sa han. ”Nu struntar vi i våran mormor båda två, nu ska vi ha lite roligt, tycker jag.”

”Hejsan hoppsan, Karlsson, det tycker jag också”, sa Lillebror.

”Har du fått nån ny ångmaskin”, undrade Karlsson. ”Minns du hur kul vi hade när vi sprängde den förra i luften? Har du inte fått nån ny, så vi kan göra om det igen?”

Men Lillebror hade inte fått någon ny ångmaskin, och Karlsson såg rätt missnöjd ut över det. Men så fick han till all lycka syn på dammsugaren som mamma hade glömt kvar i Lillebrors rum när hon dammsög där för en stund sedan. Med ett litet glädjeskrik sprang Karlsson fram och vred på strömbrytaren.

”Världens bästa dammsugarsugare, gissa vem det är?”

Och han satte i gång att dammsuga av alla krafter.

”Får jag inte ha lite snyggt omkring mej så är jag inte me’”, sa han. ”Det behöver rensas upp i det här snusket. Vilken tur för er att ni fick hit världens bästa dammsugarsugare.”

Lillebror visste att mamma hade dammsugit hela rummet så ordentligt, och det sa han till Karlsson, men Karlsson hånskrattade.

”Fruntimmer kan inte handskas med såna här apparater, det vet väl varenda människa. Nej, så här ska det gå till”, sa Karlsson och började dammsuga en av de tunna, vita gardinerna, så att den åkte halvvägs in i dammsugaren med ett litet fräsande.

”Nej, låt bli”, skrek Lillebror. ”Gardinen är för tunn, ser du inte att den fastnar i dammsugaren …låt bli!”

Karlsson ryckte på axlarna.

”Ja, om du vill leva i snusk och orenlighet, så gärna för mej”, sa han.

Utan att stänga av dammsugaren började han slita och dra i gardinen. Men den satt hårt fast, och dammsugaren ville inte släppa taget.

”Försök inte”, sa Karlsson till dammsugaren. ”För här har du Karlsson på taket, världens bästa dragkampare.”

Han slet till ordentligt och fick ut gardinen. Då var den ganska svart och dessutom lite trasig.

”Å, titta så gardinen ser ut”, sa Lillebror olyckligt. ”Titta, den är alldeles svart!”

”Jojo, och en sån gardin tycker du inte behöver dammsugas, lilla snuskpelle där”, sa Karlsson.

Han klappade Lillebror på huvudet.

”Men var inte lessen, du kan nog bli en bra karl ändå, fastän du är så lortaktig av dej. Förresten ska jag ta och dammsuga dej lite …eller har din mamma gjort det redan?”

”Nej, det har hon verkligen inte”, sa Lillebror.

Karlsson kom med dammsugaren i högsta hugg.

”Ja, se fruntimmer”, sa han. ”Dammsuga hela rummet och så glömma bort den allra snuskigaste pjäsen! Kom, vi börjar med örona!”

Aldrig förr hade Lillebror blivit dammsugen, men nu blev han det, och det killade så att han skrek av skratt. Karlsson gjorde det ordentligt. Han dammsög honom i öronen och i håret och runtom halsen och under armarna och på ryggen och på magen och ända ner till fötterna.

”Det är sånt här som kallas höstrengöring”, sa Karlsson.

”Om du visste vad det killar”, sa Lillebror.

”Ja, det skulle du egentligen betala extra för”, sa Karlsson.

Efteråt ville Lillebror göra höstrengöring på Karlsson.

”Nu är det min tur. Kom, jag ska dammsuga örona på dej!”

”Det behövs inte”, sa Karlsson. ”För dom tvättade jag i september förra året. Här finns det som är mycket mer nödvändigt.”

Han tittade sig omkring i rummet och upptäckte Lillebrors frimärke som låg på bordet.

”Små otäcka små papper ligger och skräpar överallt”, sa han. Och innan Lillebror hann hejda honom hade han sugit in Rödluvan i dammsugaren.

Då blev Lillebror förtvivlad.

”Mitt frimärke”, skrek han. ”Nu har du sugit in i Rödluvan, det förlåter jag dej aldrig.”

Karlsson stängde av dammsugaren och la armarna i kors över bröstet.

”Förlåt”, sa han, ”förlåt att man är en snäll och hjälpsam och renlig liten människa som bara vill göra sitt bästa här i livet, förlåt för det!”

Det lät som om han tänkte börja gråta.

”Det tjänar ingenting till”, sa han och rösten darrade. ”Man får ändå aldrig något tack …bara skäll och skäll!”

”O”, sa Lillebror. ”O, var inte lessen, men du förstår, Rödluvan …”

”Vad är det för en gammal rödluva du väsnas om”, frågade Karlsson, och nu grät han inte längre.

”Hon är på frimärket”, sa Lillebror. ”Mitt finaste frimärke.”

Karlsson stod stilla och funderade. Så började hans ögon lysa och han log finurligt.

”Världens bästa påhittarlekare, gissa vem det är? Och gissa vad vi ska leka …Rödluvan och vargen! Vi leker att dammsugaren är vargen och jag är jägaren som kommer och sprättar upp magen på honom, och, hoj, kommer Rödluvan ut.”

Han såg sig ivrigt omkring.

”Har du nån yxa nånstans? Såna här dammsugare är hårda som järn.”

Lillebror hade ingen yxa, och det var han glad för.

”Man kan ju öppna dammsugaren och låtsas att man sprättar upp vargens mage.

”Om man vill fuska, ja”, sa Karlsson. ”Det är inte så jag brukar göra när jag sprättar upp vargar, men eftersom det inte finns nåra grejer i det här eländiga huset, så får vi väl låtsas då!”

Han slängde sig på magen över dammsugaren och bet i handtaget.

”Dumma dej”, skrek han. ”Vad sög du i dej Rödluvan för?”

Lillebror tyckte att Karlsson var bra barnslig som lekte så barnsliga lekar, men det var ändå roligt att titta på.

”Lugn, bara lugn, lilla Rödluva”, skrek Karlsson. ”Sätt på dej mössan och galoscherna, för nu ska du ut!”

Och så öppnade Karlsson dammsugaren, och allt som fanns i den tömde han ut på mattan. Det blev en stor grå otäck hög.

”Oj, du borde nog ha tömt det i en papperspåse”, sa Lillebror.

”Papperspåse …står det så i sagan, va”, sa Karlsson. ”Står det att jägaren sprättade upp vargens mage och tömde ut Rödluvan i en papperspåse, står det det?”

”Nä”, sa Lillebror, ”det gör det förstås inte …”

”Nå, så tig då”, sa Karlsson. ”Försök inte hitta på sånt som inte står, för då är jag inte me’!”

Sedan kunde han inte säga mer, för det kom en vindpust från fönstret och en hel massa damm flög upp i näsan på honom. Då måste han nysa. Han nös rakt i dammhögen. Det satte fart på en liten papperslapp som flög iväg över golvet och la sig alldeles framför Lillebror.

”Titta, där är Rödluvan”, skrek Lillebror och skyndade sig att ta upp det dammiga lilla frimärket.

Karlsson såg belåten ut.

”Det är så jag gör”, sa han. ”Jag skaffar tillrätta saker i ett enda nysande. Så då kanske du kan sluta att gorma om Rödluvan då!”

Lillebror torkade av sitt frimärke och var ganska glad.

Då nös Karlsson en gång till, och ett moln av damm for upp från golvet.

”Världens bästa nysare, gissa vem det är”, sa Karlsson. ”Jag ska nysa tillbaka allt dammet på sin rätta plats, vänta ska du få se!”

Lillebror hörde inte på. Nu ville han bara klistra in sitt frimärke.

Men inne i ett moln av damm stod Karlsson och nös. Han nös och han nös, och när han hade nyst färdigt var nästan hela dammhögen bortnyst från golvet.

”Där ser du att det inte behövdes nån papperspåse”, sa Karlsson. ”Och nu ligger allt dammet där det brukar ligga. Ordning i allt, det är så jag vill ha det. Får jag inte ha lite snyggt omkring mej så är jag inte me’!”

Men Lillebror tittade bara på sitt frimärke. Nu var det inklistrat, å, så fint det var!

”Ska man behöva dammsuga dej i örona en gång till”, sa Karlsson. ”Du hör ju inte på.”

”Vad sa du”, frågade Lillebror.

”Jo, jag sa att det är väl inte meningen att bara jag ska slita och släpa tills jag får bläsor i händerna. Här har jag städat och städat åt dej, nu är det inte för mycket att du följer med upp och städar åt mej.”

Lillebror slängde ifrån sig frimärksalbumet. Följa med upp på taket …Det fanns ingenting han hellre ville! Bara en enda gång hade han varit där uppe hos Karlsson i hans lilla hus på taket. Den gången ställde mamma till ett fasligt liv och skickade brandkåren att ta ner honom.

Lillebror funderade. Det där var så länge sedan, han hade ju blivit en mycket större pojke nu, som kunde klättra på vilka tak som helst. Men förstod mamma det, det skulle han bra gärna vilja veta. Hon var ju inte inne, så han kunde inte fråga henne. Och kanske var det klokast att låta bli.

”Nå, kommer du med”, sa Karlsson.

Lillebror tänkte efter en gång till.

”Men om du skulle tappa mej när vi flyger”, sa han oroligt.

Karlsson såg inte ängslig ut.

”Nåja”, sa han, ”det finns ju så mycket barn. En unge mer eller mindre, det är en världslig sak.”

Lillebror blev riktigt arg på Karlsson.

”Jag är inte nån världslig sak, och om jag skulle trilla ner …”

”Lugn, bara lugn”, sa Karlsson och klappade honom på huvudet. ”Du trillar inte ner. Jag ska hålla i dej lika hårt som mormor gjorde. För visserligen är du bara en liten snuskig pojke, men jag liksom tycker om dej ändå. Särskilt nu när du har gått igenom höstrengöring och allting.”

Han klappade Lillebror en gång till.

”Ja, det är konstigt, men jag tycker om dej ändå, liten dum pojke som du är. Vänta bara, tills vi kommer upp på taket, då ska jag krama dej så att du blir blå i ansiktet, precis som mormor gjorde.”

Han vred på knappen som satt på hans mage, motorn satte i gång, och Karlsson tog ett stadigt tag om Lillebror. Och så flög de ut genom fönstret och ut i det blå. Den trasiga gardinen fläktade sakta precis som om den ville säga adjö.

2 Hemma hos Karlsson

Små hus som ligger på tak kan vara riktigt hemtrevliga, särskilt sådana som Karlssons. Karlssons hus har gröna fönsterluckor och en liten trappa eller farstubro som är alldeles utmärkt att sitta på. Man kan sitta där om kvällarna och se på stjärnorna och om dagarna och dricka saft och äta kakor, ifall man har några kakor förstås. Om nätterna kan man sova där, ifall det känns för varmt inne i huset, och om morgnarna kan man vakna där och se solen gå upp över hustaken borta på Östermalm.

Ja, det är verkligen ett hemtrevligt hus, och det ligger så fint inkilat mellan en skorsten och en brandmur att man knappt ser det. Om man inte händelsevis går omkring uppe på taket förstås och råkar hamna precis bakom skorstenen. Men det är det sällan någon som gör.

”Allting är så olika här uppe”, sa Lillebror när Karlsson hade landat med honom på trappan till sitt hus.

”Ja, tack och lov”, sa Karlsson.

Lillebror tittade sig omkring.

”Mera tak och så där”, sa han.

”Mera kilometer med tak”, sa Karlsson, ”som man kan gå runt och filura på så mycket man orkar.”

”Ska vi filura lite, tycker du”, frågade Lillebror ivrigt. Han kom ihåg hur spännande det var förra gången när han och Karlsson filurade tillsammans uppe på taket.

Men Karlsson tittade strängt på honom.

”För att du ska slippa städa, va? Först ska jag nästan träla livet ur mej för att få det lite snyggt nere hos dej, och sen ska du gå omkring och filura resten av dan. Är det så du har räknat ut det?”

Lillebror hade inte räknat ut någonting alls.

”Jag ska gärna hjälpa till att städa, ifall det behövs”, sa han.

”Nå, då så”, sa Karlsson.

Han öppnade dörren till sitt hus, och Lillebror klev in hos världens bästa Karlsson.

”Jo, för all del”, sa Lillebror, ”om det behövs så …”

Sedan stod han tyst en lång stund och hans ögon blev så stora.

”Det behövs”, sa han till sist.

Det fanns bara ett rum i Karlssons hus. I det rummet hade Karlsson en hyvelbänk att hyvla på och äta på och ställa grejor på. Och så en soffa att sova i och hoppa i och gömma grejor i. Och så två stolar att sitta på och ställa grejor på och kliva på om han behövde proppa in några grejor i sitt skåp. Men det gick inte, för det var redan så fullt med andra grejor där, sådana som inte kunde stå på golvet och inte hänga på spikarna i väggen, därför att det redan fanns andra grejor där …ganska många. Karlsson hade en öppen spis också med grejor i och ett järngaller som han kunde laga mat på. Uppe på spiselhyllan stod det många grejor. Men i taket hängde det nästan inga grejor alls. Bara en svängborr och en påse nötter och en knallpulverpistol och en hovtång och ett par tofflor och en hyvel och Karlssons nattskjorta och disktrasan och spiskroken och en liten kappsäck och en påse torkade körsbär, annars ingenting.

Lillebror stod länge stilla på tröskeln och såg sig omkring.

”Nu tror jag du fick så du teg”, sa Karlsson. ”Här finns det grejer, inte som nere hos dej, där det knappt finns några grejer alls.”

”Ja, minsann, här finns det grejer”, sa Lillebror. ”Men jag förstår att du vill städa.”

Karlsson kastade sig i soffan och la sig bekvämt tillrätta där.

”Det har du fått om bakfoten”, sa han. ”Jag vill inte städa. Du vill städa …efter allt vad jag har slitit nere hos dej, eller hur?”

”Ska du inte hjälpa till alls”, undrade Lillebror oroligt.

Karlsson kurade ihop sig på kudden och grymtade så där som man gör när man ligger riktigt skönt.

”Jo, visst ska jag hjälpa till”, sa han, när han hade grymtat färdigt.

”Det var då bra”, sa Lillebror. ”Jag blev rädd att du tänkte …”

”Jo, visst ska jag hjälpa till”, sa Karlsson. ”Jag ska sjunga för dej hela tiden och muntra upp dej. Hoj, hoj, det kommer att gå som en dans.”

Lillebror var inte så säker på det. Han hade inte städat så värst mycket i sitt liv. Visst brukade han plocka undan sina leksaker, mamma behövde bara säga åt honom tre fyra fem gånger, så gjorde han det, även om han tyckte det var besvärligt och rätt onödigt. Men att städa åt Karlsson var något helt annat.

”Var ska jag börja”, undrade Lillebror.

”Dummer, du ska börja med nötskalena förstås”, sa Karlsson. ”Nån vidlyftig städning behövs ju inte, eftersom jag liksom håller efter hela tiden och aldrig låter det gro igen. Du behöver bara finputsa lite grann.”

Nötskalen låg på golvet bland en massa apelsinskal och körsbärskärnor och korvskinn och papperstussar och avbrända tändstickor och sådant där. Av själva golvet syntes ingenting.

”Har du nån dammsugare”, frågade Lillebror när han hade funderat en stund.

Den frågan tyckte inte Karlsson om, det märktes. Han tittade misslynt på Lillebror.

”Somliga är lata, ska jag säja!” Jag har världens bästa sopborste och världens bästa sopskyffel, men det duger inte åt vissa latoxar, nähä, dammsugare ska det vara, så att somliga ska slippa göra nånting själv.”

Karlsson fnyste.

”Jag skulle kunna ha tusen dammsugare om jag ville. Men jag är inte så bekväm av mej som vissa andra. Jag gillar motion.”

”Det gör väl jag med”, sa Lillebror urskuldande, ”men …ja, förresten har du ju ingen elektricitet till nån dammsugare.”

Han kom ihåg nu att Karlssons hus var alldeles omodernt. Där fanns varken elektricitet eller vattenledning. Karlsson hade en fotogenlampa att lysa sig med om kvällarna, och vatten fick han ur regntunnan som stod ute vid stugknuten.

”Sopnedkast har du inte heller”, sa Lillebror, ”fast det skulle du verkligen behöva.”

”Har jag inte sopnedkast”, sa Karlsson. ”Vad vet du om det? Sopa du, så ska jag visa dej världens bästa sopnedkast.”

Lillebror suckade. Så tog han sopborsten och satte i gång. Karlsson låg med armarna bakom nacken och tittade på, mycket belåten. Och han sjöng för Lillebror, precis som han hade lovat:

”Just det, så är det”, sa Karlsson och bökade in sig i kudden så att han skulle ligga ännu bättre. Sedan sjöng han igen, och Lillebror sopade och sopade. Men mitt i alltihop sa Karlsson:

”Medan du ändå håller på, kan du ta och koka lite kaffe åt mej.”

”Ska jag”, sa Lillebror.

”Ja, tack”, sa Karlsson. ”Fast jag vill inte att du ska ha nåt extra besvär för min skull. Du behöver bara elda i spisen och hämta in lite vatten och koka av sumpen. Kaffet dricker jag själv.”

Lillebror tittade olustigt ut över golvet som inte var det minsta finputsat än.

”Kan inte du ordna med kaffet, medan jag sopar”, föreslog han.

Karlsson suckade tungt.

”Hur blir man så där in i norden lat som du är”, frågade han. ”När du ändå håller på …skulle det vara så svårt att koka lite kaffe då?”

”Nä, det förstås”, sa Lillebror, ”fast om jag ska säja vad jag tycker …”

”Men det ska du inte”, sa Karlsson. ”Ansträng dej inte med det! Försök i stället vara lite hjälpsam mot den som har slitit ut sej för din skull, dammsugit örona på dej och jag vet inte vad.”

Lillebror la ifrån sig sopborsten. Han tog en hink och sprang ut efter vatten. Han rev fram ved ur vedskrubben och proppade in i spisen, och han gjorde sitt bästa för att tända eld, men det ville inte lyckas.

”Jag är inte van”, sa han urskuldande, ”skulle inte du …bara kunna tända, menar jag?”

”Försök inte”, sa Karlsson, ”jo, om jag vore uppe och gick, det vore en annan sak, då kunde jag väl visa dej hur man gör, men nu ligger jag händelsevis här, så då kan du inte begära att jag ska sköta allting åt dej heller.”

Det förstod Lillebror. Han försökte en gång till, och då började det plötsligt spraka och susa i spisen.

”Det har tagit sej”, sa Lillebror belåtet.

”Där ser du! Det behövs inget mer än lite energi”, sa Karlsson. ”Sätt nu bara på kaffet och duka en liten vacker bricka och plocka fram några bullar, så kan du sopa färdigt medan det kokar.

”Och kaffet…är du säker på att du dricker det själv”, sa Lillebror. Han kunde minsann vara spydig ibland.

”Jo då, kaffet dricker jag själv”, sa Karlsson. ”Men du kan få lite du också, för jag är ju så obegripligt gästfri av mej.”

Och när Lillebror hade sopat färdigt och skyfflat in alla nötskal och körsbärskärnor och papperstussar i Karlssons stora sophink, så drack han och Karlsson kaffe på Karlssons sängkant. De åt mycket bullar till. Och Lillebror satt där och kände hur bra han trivdes hos Karlsson, även om det var ansträngande att finputsa åt honom.

”Var har du det där sopnedkastet nu då”, frågade Lillebror när han hade svalt ner den sista bullbiten.

”Det ska jag visa dej”, sa Karlsson. ”Ta med dej sophinken och kom!”

Han gick före Lillebror ut på farstubron.

”Där”, sa han och pekade ner mot takrännan.

”Hur då …menar du”, sa Lillebror.

”Gå ner dit”, sa Karlsson. ”Där har du världens bästa sopnedkast.”

”Ska jag kasta soporna på gatan”, sa Lillebror. ”Det kan man väl inte.”

Karlsson ryckte till sig sophinken.

”Det ska du väl få se då. Kom här!”

Med hinken i högsta hugg rusade han utför taket. Lillebror blev rädd, tänk om Karlsson inte kunde stanna när han kom till takrännan!

”Bromsa”, skrek Lillebror, ”bromsa!”

Och Karlsson bromsade. Men inte förrän vid allra yttersta kanten.

”Vad väntar du på”, skrek Karlsson. ”Kom hit!”

Lillebror satte sig på baken och hasade försiktigt ner till takrännan.

”Världens bästa sopnedkast …fallhöjd tjugo meter”, sa Karlsson och välte raskt upp och ner på sophinken. Utför världens bästa sopnedkast forsade körsbärskärnor, nötskal och papperstussar i en ymnig flod ner mot gatan och kom rakt i huvudet på en fin herre som gick på trottoaren och rökte cigarr.

”Oj”, sa Lillebror, ”oj, oj, oj, titta, han fick det över sej!”

Karlsson ryckte på axlarna.

”Vem har bett honom gå rakt under mitt sopnedkast då? Mitt i själva höstrengöringen!”

Lillebror såg bekymrad ut.

”Ja, men nu fick han väl nötskal innanför skjortan och körsbärskärnor i håret, det är så lagom trevligt.”

”Det är en världslig sak”, sa Karlsson. ”Har man inga större bekymmer här i livet än ett par nötskal innanför skjortan, då kan man vara glad då.”

Men det verkade inte som om herrn med cigarren var riktigt glad. Man kunde se hur han ruskade på sig, och sedan hörde man att han ropade på polis.

”Vad en del kan bråka om småsaker”, sa Karlsson. ”Han skulle vara tacksam i stället. För om nu körsbärskärnorna slår rot i håret på honom, så växer där kanske upp ett litet vackert körsbärsträd, och då kan han gå omkring och plocka körsbär och spotta kärnor hela dagarna.”

Det kom ingen polis där nere på gatan. Herrn med cigarren fick gå hem med sina nötskal och sina körsbärskärnor.

Karlsson och Lillebror klättrade tillbaka över taket upp till Karlssons hus.

”Förresten vill jag också spotta körsbärskärnor”, sa Karlsson. ”Medan du ändå håller på, kan du hämta körs-bärspåsen som hänger i taket där inne.”

”Tror du att jag räcker upp”, frågade Lillebror.

”Kliv på hyvelbänken”, sa Karlsson.

Det gjorde Lillebror, och sedan satt Karlsson och Lillebror på farstubron och åt torkade körsbär och spottade kärnor åt alla håll. De trillade utför taket med små knäppanden. Det lät så lustigt.

Nu började det skymma. En mjuk, varm höstskymning sänkte sig över alla tak och alla hus. Lillebror flyttade sig närmare Karlsson. Det var trevligt att sitta där på farstubron och spotta körsbärskärnor medan det blev allt mörkare. Husen såg plötsligt så annorlunda ut, dunkla och hemlighetsfulla och till sist alldeles svarta. Det var som om någon med en stor sax hade klippt ut dem ur svart papper och bara satt dit några guldpappersfyrkanter till fönster. Fler och fler lysande fyrkanter blev det i allt det svarta, för nu började människorna tända ljus i sina hus. Lillebror försökte räkna, först var det bara tre, sedan blev det tio, sedan blev det många, många. Där inne bakom fönstren kunde man se människor gå och pyssla med ett och annat, och man kunde undra vad de gjorde och vilka de var och varför de bodde just där och ingen annan stans.

Det var Lillebror som undrade. Karlsson undrade inte.

”Dom ska ju nånstans bo, stackars människor”, sa Karlsson. ”Alla kan ju inte ha hus på taket. Alla kan inte vara världens bästa Karlsson.”

3 Karlssons bull-tirritering

Medan Lillebror var hos Karlsson var mamma hos doktorn. Det tog längre tid där än hon hade beräknat, och när hon äntligen kom hem satt Lillebror redan helt lugnt i sitt rum och tittade på sina frimärken.

”Hej, Lillebror”, sa mamma, ”sitter du där och pysslar med dina frimärken som vanligt?”

”Ja, det gör jag”, sa Lillebror, och det var ju sant. Att han hade varit uppe på taket för bara en liten stund sedan, det talade han inte om. Visst var mamma klok och begrep nästan allting, men det där med att klättra på tak var det inte så tvärsäkert att hon förstod. Lillebror beslöt att inte säga något alls om Karlsson. Inte just nu. Inte förrän hela familjen var samlad. Det skulle bli en präktig överraskning att komma med vid middagsbordet. Mamma såg förresten inte riktigt glad ut. Hon hade en rynka mellan ögonen som inte brukade finnas där. Lillebror undrade varför.

Sedan kom resten av familjen hem, det blev middag, och de satt omkring matbordet allesammans, mamma och pappa och Bosse och Bettan och Lillebror. De fick kåldolmar, och som vanligt pillrade Lillebror undan kålen. Han tyckte inte om kål. Bara det som var inuti tyckte han om. Men vid hans fötter under bordet låg Bimbo, och han åt vad som helst. Lillebror vek ihop kålen till ett litet kladdigt paket och stack ner till Bimbo.

”Mamma, säj åt honom att han inte får göra så där”, sa Bettan. ”Bimbo kommer att bli odräglig …precis som Lillebror.”

”Ja, ja”, sa mamma, ”ja, ja!”

Men det var som om hon inte hörde på.

”Jag var minsann tvungen att äta precis allting när jag var liten”, sa Bettan.

Lillebror räckte ut tungan åt henne.

”Jaså, du säjer det! Men man kan inte märka att det gjorde så värst mycket nytta på dej.”

Då fick mamma plötsligt tårar i ögonen.

”Kivas inte, är ni snälla”, sa hon. ”Jag orkar inte höra det.”

Och sedan slapp det ur henne varför hon inte var glad.

”Doktorn sa att jag hade blodbrist. Totalt överansträngd, sa han. Jag måste fara bort och vila mej …hur det nu ska gå till.”

Det blev alldeles tyst vid bordet. Ingen sa ett ord på en lång stund. Vilka sorgliga nyheter! Mamma var sjuk, det var verkligen sorgligt, det tyckte de allesammans. Och så skulle hon resa bort också, det var ännu värre tyckte Lillebror.

”Jag vill att du ska stå i köket varenda dag när jag kommer hem från skolan, och ha förklä på dej och baka bullar”, sa Lillebror.

”Du tänker bara på dej själv”, sa Bosse strängt.

Lillebror tryckte sig intill mamma.

”Ja, annars får man inga bullar”, sa han. Men mamma hörde inte på nu heller. Hon pratade med pappa.

”Vi får försöka skaffa oss ett hembiträde, hur det nu ska gå till.”

Både pappa och mamma såg ledsna ut. Det var inte alls så där trevligt vid middagsbordet som det brukade vara. Lillebror förstod att något måste göras för att få det lite roligare, och vem kunde sköta den saken bättre än han själv?

”Gissa nånting roligt i alla fall”, sa han. ”Gissa vem som har kommit tillbaka!”

”Vem …å, inte Karlsson väl”, sa mamma. ”Kom inte och säj att vi ska ha det bekymret nu också!”

Lillebror tittade förebrående på henne.

”Jag tycker det är roligt med Karlsson och inget bekymmer.”

Då skrattade Bosse.

”Här kommer nog att bli liv i luckan. Ingen mamma, bara Karlsson och ett hembiträde som får härja hur som helst.”

”Skräm inte livet ur mej”, sa mamma. ”Tänk om hembiträdet får syn på Karlsson, hur blir det då?”

Pappa tittade strängt på Lillebror.

”Det ’blir’ inte alls. Hembiträdet får varken se eller höra talas om Karlsson, lova det, Lillebror!”

”Karlsson flyger vart han vill”, sa Lillebror. ”Men jag lovar att inte berätta om honom.”

”Inte för nån enda människa”, sa pappa. ”Glöm inte vad vi har kommit överens om.”

”Nä, inte för nån människa”, sa Lillebror. ”Bara för fröken i skolan förstås.”

Men pappa skakade på huvudet.

”Absolut inte för fröken! Inte på några villkor!”

”Sss”, sa Lillebror. ”Då ska jag minsann inte berätta om hembiträdet heller. För det är väl värre med hembiträde än med Karlsson.”

Mamma suckade.

”Vi vet inte än om vi kan få tag i något hembiträde”, sa hon.

Men redan nästa dag satte hon in annons i tidningen. En enda var det som svarade. Fröken Bock hette hon. Och ett par timmar senare kom hon för att söka platsen. Lillebror hade råkat få örsprång just då och ville vara så nära mamma som möjligt, helst sitta i knät, fast han egentligen var alldeles för stor för det.

”Men när man har örsprång så måste man”, sa Lillebror och kröp upp i mammas knä.

Då ringde det på dörren. Det var fröken Bock som kom. Lillebror fick inte sitta i knät längre. Men hela tiden medan fröken Bock var där stod han och hängde bredvid mammas stol och la det onda örat emot hennes arm, och ibland när det ilade i örat jämrade han sig lite.

Lillebror hade hoppats att fröken Bock skulle vara ung och vacker och snäll, ungefär som fröken i skolan. Men det var tvärtom en barsk äldre dam som verkade mycket bestämd. Stor och stöddig var hon, hon hade flera stycken hakor och dessutom sådana där ’arga ögon’ som Lillebror var så rädd för. Han kände genast att han inte tyckte om henne. Det kände visst Bimbo också, för han skällde så mycket han orkade.

”Jaså, det finns hund”, sa fröken Bock.

Mamma såg orolig ut.

”Tycker fröken Bock inte om hundar”, frågade hon.

”Jo, om dom är väluppfostrade”, sa fröken Bock.

”Inte vet jag om Bimbo är så väluppfostrad precis”, sa mamma förlägen.

Fröken Bock nickade energiskt.

”Men det blir han, om jag bestämmer mej för den här platsen. Jag har haft hand om hundar förr.”

Lillebror hoppades innerligt att hon inte skulle bestämma sig. Just då ilade det i hans öra, och han kunde inte låta bli att jämra sig lite.

”Jojo, hundar som skäller och ungar som gnäller”, sa fröken Bock och drog på mun. Det var nog meningen att hon skulle skämta, men Lillebror tyckte inte det var något roligt skämt, och han sa tyst liksom för sig själv:

”Och så har jag knarriga skor också.”

Mamma hörde det. Hon blev röd i ansiktet och sa hastigt:

”Jag hoppas ni tycker om barn, fröken Bock, det gör ni väl?”

”Ja, om dom är väluppfostrade”, sa fröken Bock och spände ögonen i Lillebror.

Om igen såg mamma så där förlägen ut.

”Inte vet jag om Lillebror är så väluppfostrad precis”, mumlade hon.

”Men det blir han”, sa fröken Bock. ”Vänta bara, jag har haft hand om barn förr.”

Lillebror blev rädd. Han tyckte så synd om de där barnen som fröken Bock hade haft hand om förr. Nu skulle han själv bli ett sådant barn, undra på att han såg skrämd ut.

Mamma verkade också lite betänksam. Hon smekte Lillebror över håret och sa:

”När det gäller honom här brukar det gå bäst med vänlighet.”

”Men det hjälper inte alltid, har jag märkt”, sa fröken Bock. ”Barn behöver en fast hand också.”

Sedan sa fröken Bock ifrån hur mycket hon ville ha i lön och bestämde att hon skulle kallas ’husföreståndarinna’ och inte ’hembiträde’, och så var saken klar.

Pappa kom hem från kontoret just då, och mamma presenterade:

”Vår husföreståndarinna, fröken Bock!”

”Vår husbock”, sa Lillebror. Sedan skuttade han ut genom dörren så fort han kunde. Efter kom Bimbo vilt skällande.

Och dagen därpå reste mamma till mormor. Alla grät när hon for, allra mest Lillebror.

”Jag vill inte vara ensam med Husbocken”, snyftade han.

Det var så det skulle bli, det förstod han. Bosse och Bettan var ju i skolan till långt ut på eftermiddagarna, och pappa kom inte hem från kontoret förrän klockan fem. Många många timmar varje dag skulle Lillebror få kämpa ensam med Husbocken. Därför grät han.

Mamma kysste honom.

”Försök vara duktig nu …för min skull! Och vad du gör, kalla henne inte för Husbocken!”

Eländet började redan nästa dag när Lillebror kom hem från skolan. Ingen mamma fanns i köket färdig med choklad och bullar, bara fröken Bock, och hon verkade inte alls glad att se Lillebror.

”Mellanmål förstör aptiten”, sa hon. ”Här blir inga bullar.”

Och ändå hade hon bakat bullar. Det stod ett helt fat i det öppna fönstret för att svalna.

”Ja men …”, sa Lillebror.

”Inga men”, sa fröken Bock. ”Förresten vill jag inte ha några ungar i köket. Gå in i ditt rum och läs dina läxor, häng upp jackan och tvätta händerna, seså, marsch!”

Lillebror gick in i sitt rum, arg och hungrig. Bimbo låg i sin korg och sov, men han for upp som en raket när Lillebror kom. Där var åtminstone en som var glad att se honom. Lillebror slog armarna om Bimbo.

”Har hon varit dum mot dej också? Å, jag tål henne inte! ’Häng upp jackan och tvätta händerna’…ska jag inte vädra garderoberna och tvätta fötterna också, va? Jag brukar hänga upp jackan utan att nån säjer till mej, så det så!”

Han slängde jackan i Bimbos korg, och Bimbo la sig genast på den och bet lite i ena ärmen.

Lillebror gick fram till fönstret och ställde sig att titta ut. Han stod där och kände efter hur ledsen han var och hur mycket han längtade efter mamma. Då fick han plötsligt se någonting som livade upp honom. Ovanför hustaket på andra sidan gatan höll Karlsson på med flygövningar. Han kretsade fram och tillbaka mellan skorstenarna och då och då gjorde han en kullerbytta i luften.

Lillebror vinkade ivrigt åt honom, och Karlsson kom susande med en fart så att Lillebror måste hoppa åt sidan för att inte få honom i huvudet, när han brakade in genom fönstret.

”Hejsan hoppsan, Lillebror”, sa Karlsson. ”Har jag gjort dej nåt kanske, eller varför ser du så sur ut? Mår du inte bra?”

”Nä, långtifrån”, sa Lillebror. Och så berättade han sitt elände för Karlsson. Att mamma hade rest sin väg och att de hade fått en husbock i stället, en som var tjatig och elak och snål, så att man inte ens fick en bulle när man kom hem från skolan, fastän där stod ett helt fat alldeles nybakade i fönstret.

Karlssons ögon började tindra.

”Du har tur”, sa han. ”Världens bästa husbockstämjare, gissa vem det är?”

Lillebror förstod utan vidare att det måste Karlsson. Men hur Karlsson skulle kunna göra något åt fröken Bock, det kunde han inte räkna ut.

”Jag börjar med att tirritera henne”, sa Karlsson.

” ’Irritera’, menar du”, sa Lillebror.

Sådana dumma anmärkningar tyckte inte Karlsson om.

”Om jag hade menat ’irritera’ skulle jag ha sagt det. ’Tirritera’ är ungefär samma sak, fast mera infernaliskt, det hör du på själva ordet.”

Lillebror kände efter och måste medge att Karlsson hade rätt. ’Tirritera’ lät mera infernaliskt.

”Jag tror jag ska börja med lite bull-tirritering”, sa Karlsson. ”Och du ska hjälpa till.”

”Hur då”, frågade Lillebror.

”Gå bara ut i köket och prata med Husbocken.”

”Ja men …”, sa Lillebror.

”Inga men”, sa Karlsson. ”Prata med henne, så att hon måste ta ögona från bullfatet en stund.”

Karlsson skrockade till av skratt. Sedan vred han på startknappen och motorn började surra. Muntert skrockande styrde Karlsson ut genom fönstret.

Och Lillebror gick morskt ut i köket. Nu när han hade världens bästa husbockstämjare till hjälp var han inte rädd längre.

Den här gången blev fröken Bock ännu mindre glad att se honom. Hon höll nämligen på att koka kaffe åt sig, och Lillebror förstod att hon tänkte ha en skön stund med kaffe och färska bullar. Det var tydligen bara barn som for illa av att äta mellanmål.

Fröken Bock tittade surt på Lillebror.

”Vad vill du”, frågade hon och hennes röst var lika sur som hennes uppsyn.

Lillebror funderade, nu gällde det att börja prata. Men vad i all sin dar skulle han säga?

”Gissa vad jag ska göra när jag blir så stor som fröken Bock”, sa han till sist.

I samma stund hörde han ett surrande utanför fönstret, och det var ett surrande som han kände igen. Men han såg inte Karlsson. Det enda han såg var en liten knubbig hand som stack upp vid fönsterkarmen och tog en av bullarna på fatet. Lillebror fnissade till. Fröken Bock hade inte märkt något.

”Vad är det du ska göra när du blir stor”, frågade hon otåligt. Det var inte det att hon verkligen ville veta det. Hon ville bara bli av med Lillebror så fort som möjligt.

”Ja, gissa”, sa Lillebror.

Då såg han om igen den lilla knubbiga handen som svängde förbi och tog en bulle på fatet. Och om igen fnissade Lillebror. Han försökte låta bli, men det gick inte. Det kom upp så mycket fniss i honom, som bara bubblade ut. Fröken Bock tittade förargad på honom. Hon tyckte nog att han var världens tröttsammaste pojke. Och just nu när hon skulle ha sin sköna kaffestund också!

”Gissa vad jag ska göra när jag blir så stor som fröken Bock”, sa han och så fnissade han igen. För nu såg han två små händer som rafsade till sig resten av bullarna på fatet.

”Jag har inte tid att stå här och höra på dina dumheter”, sa fröken Bock, ”och jag bryr mej inte om vad du ska göra när du blir stor. Men så länge du är liten ska du vara artig och lydig och läsa dina läxor och försvinna ur köket.”

”Jo, det förstås”, sa Lillebror och fnissade så att han måste luta sig mot dörren. ”Men när jag blir så stor som fröken Bock, då ska jag börja banta, det är då ett som är säkert.”

Fröken Bock såg ut som om hon tänkte rusa på honom, men i samma ögonblick hördes borta från fönstret ett råmande liksom av en ko. Det fick henne att hastigt vända sig om, och då såg hon att bullarna var borta.

Fröken Bock gav till ett tjut.

”Du gode Moses, var är mina bullar?”

Hon rusade till fönstret. Kanske hon trodde hon skulle få se en tjuv springa därifrån med famnen full av bullar. Men familjen Svantesson bodde ju i fjärde våningen, och så långbenta tjuvar finns inte, det måste hon förstå.

Fröken Bock sjönk ner på en stol alldeles förfärad.

”Kan det vara duvor”, mumlade hon.

”Det lät mera som en ko”, sa Lillebror. Det kanske är nån ko ute och flyger i dag, en som tycker om bullar.”

”Var inte dum”, sa fröken Bock.

Då hörde Lillebror om igen surret av Karlsson utanför fönstret, och för att fröken Bock inte skulle lägga märke till det började han sjunga så högt han kunde:

Lillebror brukade göra verser tillsammans med mamma ibland, och han tyckte själv att den här om kossan var bra. Det tyckte inte fröken Bock.

”Tig med dina dumheter”, skrek hon.

Just i det ögonblicket hördes borta från fönstret en liten smäll som fick dem båda att hoppa till av förskräckelse. Och sedan såg de vad det var som hade smällt. På det tomma bullfatet låg en femöring.

Lillebror började fnissa igen.

”En sån präktig ko”, sa han. ”Hon betalar för sina bullar.”

Fröken Bock blev röd i ansiktet av ilska.

”Vad är det här för ett dumt skämt”, skrek hon och rusade till fönstret. ”Det måste vara nån i våningen ovanför som roar sej med att stjäla bullar och kasta ner femöringar.”

”Det finns ingen våning ovanför”, sa Lillebror. ”Vi bor högst upp, sedan är det bara taket.”

Fröken Bock blev alldeles vild.

”Jag begriper inte det här”, skrek hon. ”Jag begriper ingenting.”

”Nä, det har jag nog märkt”, sa Lillebror. ”Men var inte lessen för det, alla kan ju inte vara begåvade heller.”

Då small en örfil på Lillebrors kind.

”Jag ska lära dej att vara oförskämd”, skrek fröken Bock.

”Nä, gör inte det för all del”, sa Lillebror, ”för då känner mamma inte igen mej när hon kommer hem.”

Lillebror hade blivit blank i ögonen. Han höll på att börja gråta. Aldrig förr hade han fått någon örfil, och han tyckte inte om det. Han blängde argt på fröken Bock. Då tog hon honom i armen och föste in honom i hans rum.

”Nu sitter du här och skäms”, sa hon. ”Jag låser dörren och tar ur nyckeln, så kanske du kan låta bli att ränna ut i köket på en stund.”

Sedan tittade hon på sin armbandsklocka.

”En timme kanske räcker för att du ska bli snäll. Jag kommer och öppnar klockan tre. Till dess kan du tänka ut hur man säjer när man ber om ursäkt.”

Och så gick fröken Bock. Lillebror hörde hur hon vred om nyckeln. Nu var han inlåst och kunde inte komma ut. Det kändes otäckt. Han var sprutande arg på fröken Bock. Men på samma gång hade han lite dåligt samvete, för han hade ju inte burit sig riktigt fint åt han heller. Mamma skulle nog tycka att han hade retat Husbocken och varit oförskämd.

Karlsson på taket flyger igen

Mamma, ja …han funderade på om han inte ändå skulle ta och gråta lite.

Men då hörde han ett surrande, och in genom fönstret kom Karlsson.

4 Karlsson bjuder på bullkalas

”Hur skulle det vara med ett litet mellanmål”, sa Karlsson.

”Choklad och bullar på min farstubro …jag bjuder!”

Lillebror bara såg på honom, å, ingen var så underbar som Karlsson, Lillebror skulle vilja krama honom. Det försökte han också göra, men Karlsson knuffade till honom.

”Lugn, bara lugn! Du är inte hos mormor nu. Nå, kommer du med?”

”Om”, sa Lillebror. ”Fast egentligen är jag inlåst. Egentligen sitter jag precis som i fängelse.”

”Tror Husbocken, ja”, sa Karlsson. ”Och det kan hon fortsätta med en stund.”

Hans ögon började lysa, och han tog en rad små belåtna skutt framför Lillebror.

”Vet du vad? Vi leker att du sitter i en fängelsehåla och har det så förskräckligt med en otäck husbock till fångvaktare, och så kommer det en väldigt modig och stark och vacker och lagom tjock hjälte och räddar dej.”

”Vilken då hjälte”, undrade Lillebror. Karlsson tittade förebrående på honom.

”Försök gissa det, om du kan!”

”Jaså, du”, sa Lillebror. ”Men då kan du väl rädda mej nu genast, tycker jag.”

Det hade Karlsson inget emot.

”För han är så rask också, hjälten”, försäkrade Karlsson. ”Snabb som en hök, ja, minsann, och modig och stark och vacker och lagom tjock, och han kommer sättande och räddar dej och är så modig så. Hoj, hoj, här kommer han!”

Karlsson tog ett stadigt tag om Lillebror och steg snabbt och modigt till väders. Bimbo skällde när han såg Lillebror försvinna ut genom fönstret, men Lillebror skrek:

”Lugn, bara lugn! Jag kommer snart tillbaka.”

Uppe på Karlssons farstubro låg det tio stycken bullar i rad och såg mycket goda ut.

”Ärligt betalta också varenda en”, sa Karlsson. ”Vi delar rättvist, du tar sju och jag tar sju.”

”Det går väl inte”, sa Lillebror. ”Sju och sju blir fjorton, och här finns ju bara tio bullar.”

Karlsson skyndade sig att rafsa ihop sju bullar i en liten hög.

”Här är i alla fall mina”, sa han och la en knubbig hand över bullhögen. ”Ni räknar så befängt i skolorna nu för tiden. Men det ska ju inte jag behöva lida för. Vi tar sju var, har jag sagt, och det här är mina.”

Lillebror nickade.

”Jag orkar i alla fall inte äta mer än tre. Men chokladen, var har du den?”

”Nere hos Husbocken”, sa Karlsson. ”Och där ska vi nu hämta den.”

Lillebror tittade förskrämd på honom. Han hade ingen lust att träffa fröken Bock igen och kanske få nya örfilar. Inte begrep han heller hur de skulle komma åt kakaoburken. Den stod ju inte i det öppna fönstret som bullarna hade gjort utan på en hylla bredvid spisen rakt framför ögonen på fröken Bock.

”Hur i all sin dar ska det gå till” frågade Lillebror.

Karlsson skrockade förnöjt.

”Ja, du kan förstås inte räkna ut det, liten dum pojke som du är! Men nu har händelsevis världens bästa filurare tagit hand om saken, så du kan vara alldeles lugn.”

”Ja, men hur …”, började Lillebror.

”Du”, sa Karlsson, ”säj mej, har du nånsin lagt märke till piskbalkongerna som finns i det här huset?”

Visst hade Lillebror gjort det. Mamma brukade ju skaka köksmattorna på deras piskbalkong, den låg så bekvämt till, en halvtrappa upp från deras köksdörr räknat.

”Bara tio steg från er ytterdörr”, sa Karlsson. ”Till och med en liten sölkorv som du borde kunna knata den biten ganska hastigt.”

Lillebror förstod ingenting.

”Varför skulle jag knata till piskbalkongen?”

Karlsson suckade.

”Måste man förklara allting för dej, lilla dumma pojke där! Nå, spärra opp örona nu och hör hur jag har tänkt.”

”Ja, jag hör”, sa Lillebror.

”Alltså”, sa Karlsson. ”Liten dum pojke landar med Karlssonflyg på balkongen, knatar sedan en halvtrappa ner och ringer hårt och länge på dörrklockan, fattar du det? Arg husbock i köket hör signalen och går med fasta steg för att öppna …alltså köket tomt! Modig och lagom tjock hjälte flyger in genom fönstret och fort ut igen, nu med kakaoburken i nypan. Liten dum pojke ringer en gång till bara för att retas och springer tillbaka till balkongen. Arg husbock öppnar dörren och blir ännu argare när ingen står där utanför med en knippa röda rosor åt henne. Hon ryter till och slänger igen dörren. Liten dum pojke fortsätter att fnissa på balkongen, ända tills lagom tjock hjälte kommer och hämtar honom till bullkalas på taket. Hejsan hoppsan, Lillebror, gissa vem som är världens bästa filurare …nu sätter vi i gång!”

Och innan Lillebror hann knysta var han på väg från taket till piskbalkongen. Karlsson gjorde en störtdykning med honom så att det visslade om öronen och killade i magen värre än i berg- och dalbanan på Gröna Lund. Sedan gick alltihop precis som det var sagt. Karlsson surrade iväg bort mot köksfönstret och Lillebror kilade ner och ringde på dörrklockan hårt och länge. Snart hörde han steg som närmade sig inne i tamburen. Då fnissade han mycket riktigt och rusade tillbaka till balkongen. Sekunden efteråt öppnades dörren där nere och fröken Bock stack ut huvudet. Han kunde se henne, om han försiktigt kikade fram genom balkongdörrens glasruta. Och det var tydligt att Karlsson hade rätt …arg husbock blev ännu argare när ingen fanns där utanför. Hon muttrade högt för sig själv, en lång stund stod hon kvar i dörröppningen som om hon väntade att den som hade ringt plötsligt skulle dyka upp framför henne. Men den som hade ringt stod tyst fnissande på balkongen, och det fortsatte han med ända tills den lagom tjocka hjälten kom och hämtade honom till bullkalas på sin farstubro.

Det blev det bästa bullkalas Lillebror hade varit med om.

”Nu mår jag bra”, sa han, när han satt där på bron bredvid Karlsson och tuggade sin bulle och drack sin choklad och tittade ut över Stockholms tak och torn som skimrade i solskenet. Bullarna var goda, chokladen var också utmärkt god. Han hade själv kokat den inne i Karlssons spis. Allt som behövdes, mjölk och kakao och socker hade Karlsson räddat med sig från köket där nere.

”Och ordentligt betalt vartenda dugg med fem öre som ligger på köksbordet”, sa Karlsson. ”Är man ärlig, så är man, det är inget att göra åt den saken.”

”Var har du fått alla femöringarna ifrån”, undrade Lillebror.

”Från en portmonnä som jag hittade på gatan häromdan”, sa Karlsson. ”Full med femöringar och andra pengar!”

”Stackars den som tappade portmonnän”, sa Lillebror. ”Han blev nog lessen.”

”Åja”, sa Karlsson, ”är man droskchaufför får man väl hålla ordning på sina grejer då!”

”Hur vet du att det var en droskchaufför”, undrade Lillebror häpen.

”Jag såg när han tappade portmonnän, vetja”, sa Karlsson. ”Och att han var droskchaufför syntes ju på märket i mössan. Jag är väl inte dum heller.”

Lillebror tittade förebrående på Karlsson. Så där fick man verkligen inte göra med saker som man hittade, det måste han tala om för Karlsson. Men han måste inte tala om det just nu …en annan gång! Nu ville han bara sitta där på bron och njuta av solskenet och bullarna och chokladen och Karlsson.

Karlsson hade snart satt i sig alla sina sju bullar. För Lillebror gick det inte lika fort. Han höll på med sin andra. Den tredje låg bredvid honom på bron.

”A, vad jag mår bra”, sa Lillebror.

Karlsson böjde sig fram och tittade honom stint in i ögonen. ”Nej, det gör du inte. Du mår inte alls bra.”

Han la sin hand på Lillebrors panna.

”Precis vad jag trodde! Ett typiskt fall av bullfeber.”

Lillebror såg förvånad ut.

”Vad är det för nånting …bullfeber?”

”Det får man av att äta för mycket bullar.”

”Då har väl du ändå mer bullfeber”, sa Lillebror.

”Trodde du ja”, sa Karlsson. ”Men ser du, jag hade bullfeber när jag var tre år, och man kan bara få det en gång, precis som mässling och kikhosta.”

Lillebror kände sig inte alls sjuk, och det försökte han säga åt Karlsson. Men Karlsson tvingade honom att lägga sig ner på bron och stänkte ivrigt choklad i ansiktet på honom.

”Så att du inte ska svimma”, förklarade Karlsson. Sedan rafsade han till sig Lillebrors sista bulle.

”Ingen mer bulle för dej, det vore rena döden! Men tänk vilken tur för den här stackars lilla bullen att jag finns, annars hade han fått ligga här på bron alldeles ensam”, sa Karlsson och åt raskt upp bullen.

”Men nu är han inte så ensam längre”, sa Lillebror.

Karlsson klappade sig belåtet på magen.

”Nej, nu är han hos sina sju kompisar och där trivs han!”

Lillebror trivdes han också. Han låg kvar på bron och kände hur bra han mådde trots bullfebern. Han var mätt och unnade gärna Karlsson den där bullen.

Då kom han att titta på sin klocka. Den fattades några minuter i tre. Lillebror började skratta.

”Nu kommer snart fröken Bock och öppnar åt mej. A, jag skulle önska jag kunde se henne, när hon kommer in i mitt rum och jag är borta.”

Karlsson klappade honom vänligt på axeln.

”Kom med dina små önskningar till Karlsson, så ordnar han allting åt dej. Spring bara in och hämta min kikare. Den hänger på fjortonde spiken från soffan räknat, ganska högt upp, kliv på hyvelbänken.”

Lillebror fnissade.

”Ja, men jag har ju bullfeber, måste man inte ligga stilla då?”

Karlsson skakade på huvudet.

”Ligga stilla och fnissa …det tror du hjälper mot bullfeber! Tvärtom, ju mer du skalar runt väggar och tak, dess fortare blir du frisk, det kan du läsa i varenda läkarbok.”

Och eftersom Lillebror gärna ville bli av med sin bullfeber sprang han lydigt in i huset och klättrade upp på hyvelbänken och tog ner kikaren som hängde på den fjortonde spiken från soffan räknat. På samma spik hängde också en tavla med en liten röd tupp i ena hörnet. Karlsson hade själv målat den.

Lillebror kom ihåg nu att Karlsson var världens bästa tuppmålare. Här hade han gjort ett ’Porträtt av ensam mycket liten röd tupp’ - så stod det skrivet på tavlan. Och nog var den tuppen mera ensam och liten och röd än någon annan som Lillebror hade sett i sitt liv. Men han hade inte tid att titta på den mera, klockan var snart tre, och han hade så bråttom.

Karlsson stod flygfärdig när Lillebror kom med kikaren, och innan Lillebror hann knysta hade Karlsson surrat iväg med honom tvärs över gatan och landat på hustaket mitt emot. Då förstod Lillebror.

”Oj, vilken bra utkiksplats, om man har en kikare och vill kika in i mitt rum!”

”Det har man, och det vill man”, sa Karlsson och satte kikaren för ögonen. Sedan fick Lillebror också låna den. Och han såg sitt rum lika tydligt som om han hade varit där. Där låg Bimbo i sin korg och sov, där var Lillebrors säng, där var bordet med läxböckerna och där var klockan på väggen. Nu slog hon tre. Men fröken Bock syntes inte till.

”Lugn, bara lugn”, sa Karlsson. ”Hon är på väg, för jag känner rysningar utefter ryggraden och skinnet knottrar sej.”

Han slet ifrån Lillebror kikaren och satte den för ögonen.

”Vad sa jag? Nu öppnas dörren, här kommer hon, rar och gullig som en kannibalhövding.”

Han skrockade till av skratt.

”Jojo, nu spärrar hon opp ögona! Var är Lillebror? Tänk om han har ramlat ut genom fönstret!”

Det var nog vad fröken Bock trodde, för hon kom sättande fram till fönstret alldeles förskrämd. Lillebror tyckte riktigt synd om henne. Hon lutade sig ut och kikade ner mot gatan, som om hon hade väntat att få se Lillebror där.

”Nej, där är han inte”, sa Karlsson, ”snopet, va?”

Fröken Bock såg lugnad ut. Hon gick tillbaka in i rummet.

”Nu letar hon”, sa Karlsson. ”Hon letar i sängen …och bakom bordet…och under sängen, håhåjaja …och vänta, nu går hon in i garderoben, hon tror nog att du ligger där i en liten hög och gråter.”

Karlsson skrockade till igen.

”Det är på tiden att vi börjar filura henne”, sa han.

”Hur då”, undrade Lillebror.

”Så här”, sa Karlsson. Och innan Lillebror hann knysta surrade Karlsson iväg med honom tvärs över gatan och slängde in honom i hans rum.

”Hejsan hoppsan, Lillebror, var snäll mot Husbocken”, sa Karlsson. Och så flög han sin väg.

Lillebror tyckte inte att det där var något riktigt bra sätt att filura på. Men han fick ju lov att hjälpa till så gott han kunde. Därför smög han tyst och stilla fram och satte sig vid bordet och slog upp räkneboken. Han hörde fröken Bock rota omkring inne i garderoben. Full av spänning väntade han på att hon skulle komma ut.

Och hon kom. Det första hon såg var Lillebror. Då ryggade hon baklänges mot garderobsdörren. Där stod hon alldeles tyst och stirrade på honom. Så klippte hon med ögonen ett par gånger liksom för att kontrollera att hon inte såg fel.

”Var i all världen gömde du dej”, frågade hon till slut.

Lillebror tittade oskyldigt upp från sin räknebok.

”Jag har inte gömt mej. Jag sitter ju bara här och räknar mina tal. Inte kunde jag veta att fröken Bock höll på med kurragömma. Men för all del …kryp in i garderoben igen, så ska jag gärna leta.”

Det svarade fröken Bock ingenting på. Hon stod tyst en stund och tänkte.

”Jag håller väl aldrig på att bli sjuk”, mumlade hon. ”Det händer så mycket konstigt här i huset.”

Just då hörde Lillebror hur någon försiktigt låste dörren från utsidan. Lillebror fnissade. Världens bästa husbocks-tämj are hade tydligen flugit in genom köksfönstret för att lära Husbocken hur det kändes att vara inlåst.

Fröken Bock märkte ingenting. Hon stod bara tyst och såg grubblande ut. Till sist sa hon:

”Egendomligt! Nåja, nu kan du gå ut och leka, medan jag lagar middan.”

”Tack, det var snällt”, sa Lillebror. ”Då slipper jag vara inlåst mera nu då?”

”Ja, det slipper du”, sa fröken Bock och gick till dörren. Hon la handen på låsvredet och tryckte ner, först en gång, så en gång till. Men dörren ville inte gå upp. Då kastade hon sig med hela sin tyngd mot den. Det hjälpte inte. Dörren var och förblev stängd.

Fröken Bock gav till ett tjut.

”Vem har låst dörren”, skrek hon.

”Det har väl fröken Bock gjort själv”, sa Lillebror.

Fröken Bock fnyste.

”Prat! Hur kan dörren vara låst från utsidan när jag är på insidan!”

”Inte vet jag”, sa Lillebror.

”Kan det vara Bosse eller Bettan”, undrade fröken Bock.

”Nä, dom är kvar i skolan än”, försäkrade Lillebror.

Då satte sig fröken Bock tungt på en stol.

”Vet du vad jag tror”, sa hon. ”Jag tror att det finns ett spöke här i huset.”

Lillebror nickade, å, så bra om fröken Bock trodde att Karlsson var ett spöke, då kanske hon gav sig iväg. För inte ville hon väl stanna i ett hus där det spökade.

”Ar fröken Bock rädd för spöken”, frågade Lillebror.

”Tvärtom”, sa fröken Bock. ”Jag är glad åt dom! Tänk, nu kan kanske jag också komma i TV! Du vet, dom har en serie där med folk som berättar om sina spökerier, och det som jag har varit med om här under en enda dag, det räcker till tio TV-program.”

Fröken Bock såg innerligt belåten ut.

”Det kommer att reta min syster Frida, må du tro. För Frida har varit i TV och berättat om alla spöken som hon har sett och om spökröster som hon har hört och jag vet inte vad. Men nu ska jag bräcka av henne ordentligt.”

”Har fröken Bock hört några spökröster då”, undrade Lillebror.

”Ja, kommer du inte ihåg hur det råmade utanför fönstret nyss, när bullarna försvann. Det ska jag försöka härma i TV, så att folk får höra hur det lät.”

Och fröken Bock gav till ett råmande, så att Lillebror hoppade högt i stolen där han satt.

”Så där ungefär”, sa fröken Bock belåtet. Då hördes utanför fönstret ett ännu värre råmande, och fröken Bock blev blek.

”Det svarar mej”, viskade hon. ”Spöket svarar mej. Det ska jag tala om i TV. Du gode Moses, vad Frida ska bli arg!” Och hon berättade för Lillebror hur skrytsam Frida hade varit i TV med alla sina spökerier.

”Skulle man tro henne, så vimlar hela Vasastan av spöken, och de flesta håller visst till hemma i vår lägenhet, fast aldrig i mitt rum, bara i Fridas. Tänk, en kväll kom det en spökhand och skrev en varning på väggen åt Frida! Och det kunde hon minsann behöva”, sa fröken Bock.

”Vad var det för en varning”, frågade Lillebror.

Fröken Bock tänkte efter.

”Ja, hur var det nu igen …jo, så här stod det: Tag dig i akt! Dina gränslöst korta dagar borde det vara något mera allvar i!”

Lillebror såg inte ut att förstå någonting av det där, och det gjorde han inte heller. Fröken Bock fick förklara.

”Det var en varning till Frida att hon skulle ändra sej och börja leva ett bättre liv utan så mycket trams och siarns.”

”Gjorde hon det då”, frågade Lillebror.

Fröken Bock fnyste.

”Nej, det tycker jag visst inte. Skryter gör hon då fortfarande och tror att hon är en sån TV-stjärna, fastän hon har varit med en enda gång. Men nu vet jag en som ska bräcka av henne.”

Fröken Bock gnuggade händerna. Hon gladde sig så mycket åt att äntligen få bräcka av Frida, så det gjorde henne inget att hon var inlåst med Lillebror. Hon satt där helt belåten och jämförde Fridas spökerier med sina egna, ända tills Bosse kom hem från skolan.

Då skrek Lillebror:

”Kom och öppna! Jag är inlåst med Husb…med fröken Bock!”

Bosse öppnade, och han blev mycket förvånad.

”Vem i all världen har låst in er här”, frågade han.

Fröken Bock såg bara mystisk ut.

”Det kan du få höra i TV en annan gång.”

Nu hade hon bråttom att få middan färdig. Hon marscherade iväg till köket med stora steg.

I nästa ögonblick hördes där utifrån ett högt skrik. Lillebror sprang dit.

Fröken Bock satt på en stol, blekare än förut, och pekade tyst mot väggen.

Det var minsann inte bara Frida som fick varningar skrivna av en spökhand. Fröken Bock hade fått en också. Den stod där på väggen med stora, spretiga bokstäver och syntes lång väg.

”Tag dig i akt! Dina hutlöst dyra bullar borde det vara något mera kanel i!”

5 Karlsson och TV-burken

Pappa kom hem till middan med ett nytt bekymmer. ”Stackars barn, det ser ut som om ni skulle få klara er alldeles ensamma ett par dar. Jag måste helt plötsligt flyga till London i affärer. Hur tror ni det ska gå?”

”Det går väl bra”, sa Lillebror. ”Bara du inte springer i vägen för propellern.”

Då skrattade pappa.

”Jag tänkte närmast på hur det ska gå för er här hemma utan både mamma och mej.”

Bosse och Bettan trodde att det skulle gå fint. Det kunde ju nästan vara roligt att för en gångs skull ha föräldrafritt, sa Bettan.

”Ja, men tänk på Lillebror”, sa pappa.

Bettan klappade ömt sin bror över den ljusa skulten.

”Honom ska jag vara som en mor för”, försäkrade hon. Men det trodde pappa inte riktigt på och inte Lillebror heller.

”Du är ju jämt ute och ränner med dina killar, när man som bäst behöver dej”, muttrade Lillebror.

Bosse försökte trösta honom.

”Då har du mej.”

”På Östermalms idrottsplats, ja”, sa Lillebror.

Bosse skrattade.

”Återstår bara Husbocken. Hon ränner inte med killar och kickar inte boll.”

”Nä, tyvärr”, sa Lillebror.

Han satt där och försökte känna efter hur illa han tyckte om fröken Bock. Men då märkte han någonting konstigt - han var inte arg på henne längre. Inte ett dugg arg. Lillebror blev häpen. Hur hade det gått till? Behövde man bara sitta inlåst tillsammans med en människa i två timmar för att lära sig stå ut med henne? Det var inte så att han plötsligt tyckte om fröken Bock - långtifrån - men hon hade liksom blivit lite mer mänsklig för honom. Stackarn, hon måste ju bo ihop med den där Frida! Lillebror visste nog vad det ville säga att ha besvärliga systrar. Ändå satt ju inte Bettan och skröt om spöken i TV som Frida gjorde.

”Jag vill inte att ni ska vara ensamma om nätterna”, sa pappa. ”Det är bäst jag frågar fröken Bock om hon vill bo här medan jag är borta.”

”Ska jag nu dras med henne både natt och dag”, sa Lillebror. Men innerst inne tyckte han det var bra med någon som vakade över dem, även om det bara var en husbock.

Och fröken Bock ville mer än gärna komma och bo hos barnen. När hon blev ensam med Lillebror förklarade hon varför.

”Det är ju om nätterna det spökar allra värst, förstår du. Och nu ska jag samla ihop till ett TV-program så att Frida ramlar av stolen, när hon får se mej i apparaten.”

Lillebror blev orolig. Tänk om fröken Bock, medan pappa var borta, började dra in en massa TV-folk i huset och någon av dem råkade få syn på Karlsson, oj, då skulle han komma i TV så säkert som aldrig det, fastän han inte var något spöke alls utan bara Karlsson. Och sedan skulle det vara förbi med husfriden som mamma och pappa var så rädda om. Lillebror förstod att han måste varna Karlsson och be honom akta sig.

Han kom inte åt att göra det förrän kvällen därpå. Då var han ensam hemma. Pappa hade redan farit iväg till London, Bosse och Bettan var ute på var sitt håll, och fröken Bock hade tagit sig en tur hem till Frida på Frejgatan för att fråga om hon hade sett några spöken nyligen.

”Jag är snart tillbaka”, sa hon till Lillebror när hon gick. ”Och kommer det några spöken, så be dom sitta ner så länge, hahaha!”

Fröken Bock skämtade sällan och skrattade nästan aldrig. När hon någon gång gjorde det var man tacksam att det inte hände oftare. Men just nu var hon så upplivad. Lillebror kunde höra henne skratta långt ute i trappan. Det var ett skratt som ekade mellan väggarna.

Strax efteråt kom Karlsson inflygande genom fönstret.

”Hejsan hoppsan, Lillebror, vad ska vi göra nu”, undrade han. ”Har du nån ångmaskin som vi kan explodera eller nån husbock som vi kan tirritera, vad som helst, men roligt vill jag ha, annars är jag inte me’!”

”Vi kan ju titta på TV”, föreslog Lillebror.

Och tänk, då visade det sig att Karlsson inte hade en aning om TV! Han hade inte sett en TV-apparat i hela sitt liv. Lillebror tog med honom in i vardagsrummet och pekade stolt på deras nya fina 23-tummare.

”Titta där!”

”Vad är det för en burk”, frågade Karlsson.

”Det är ingen burk, det är TV”, förklarade Lillebror.

”Vad har man i såna burkar”, frågade Karlsson, ”är det bullar?”

Lillebror skrattade.

”Det är så lagom heller! Här ska du få se vad det är.”

Han knäppte på apparaten och rätt som det var kom det fram en farbror i bildrutan och talade om hurdant väder det skulle bli i övre Norrland.

Karlssons ögon blev runda av förvåning.

”Hur har ni fått in honom i burken?”

Lillebror skrattade.

”Ja, vad tror du? Han kröp in där när han var liten, förstår du väl.”

”Vad har ni honom till”, ville Karlsson veta.

”Äsch, förstår du inte att jag skojar”, sa Lillebror. ”Han kröp visst inte in där när han var liten och vi har honom inte till nånting. Han bara är där, förstår du väl, och talar om hurdant väder det blir i morgon. För han är en sån där vädergubbe, du vet.”

Karlsson fnissade till.

”Har ni en särskild gubbe instoppad i en burk bara för att tala om hurdant väder det blir i morron …det får ni ju se då! Fråga mej lika gärna …det blir åska och regn och hagel och storm och jordbävning, är du nöjd nu?”

”Längs Norrlandskusten storm och regn under morgondagen”, sa vädergubben i TV-rutan.

Karlsson skrattade förtjust.

”Ja, vad sa jag …storm och regn!”

Han gick inpå apparaten och pressade sin näsa mot vädergubbens näsa.

”Och så jordbävning också, glöm inte det! Arma norrlänningar, ett sånt väder dom får! Men dom kan ju vara glada att dom får nåt väder alls. Tänk om dom skulle sitta där precis utan.”

Han gav farbrorn i bildrutan en vänlig klapp.

”En sån nätt liten gubbe”, sa han. ”Mindre än jag. Det tycker jag om.”

Sedan la han sig på knä och kikade på apparatens undersida.

”Vilken väg har han krupit in egentligen?”

Lillebror försökte förklara att det bara var en bild och inte en levande människa i rutan, men då blev Karlsson nästan arg.

”Det kan du smälla i nån annan, dummer där! Han rör ju på sej, vetja. Och vädret i övre Norrland, brukar döa människor prata om det, va?”

Lillebror visste inte mycket om television, men han gjorde sitt yttersta för att förklara alltsammans för Karlsson. Och så ville han passa på att komma med den där varningen också.

”Du må tro att fröken Bock gärna vill komma i TV”, började han, men då gav Karlsson till ett gapskratt.

”Husbocken i en sån där liten burk! Den stora klumpen, då får hon allt vika sej fyrdubbel.”

Lillebror suckade. Karlsson hade tydligen inte fattat någonting. Lillebror fick börja om från början. Det verkade hopplöst, men till sist hade han ändå fått Karlsson att förstå hur märkvärdigt en sådan här inrättning fungerade. Fröken Bock behövde inte själv krypa in i apparaten, hon kunde sitta i lugn och ro flera mil bort och ändå skulle man kunna se henne i bildrutan livs levande, försäkrade Lillebror.

”Livs levande husbock …o, så hemskt”, sa Karlsson.

”Släng hellre ut burken eller byt den mot en med bullar i, det tjänar ni på.”

Just då visade sig en vacker hallådam i bildrutan. Hon log så vänligt, och Karlsson spärrade upp ögonen.

”Fast det förstås”, sa han. ”Det ska i så fall vara mycket goda bullar. För jag ser att det finns mer i den här burken än man begriper från början.”

Hallådamen fortsatte att le mot Karlsson, och Karlsson log tillbaka. Samtidigt knuffade han Lillebror i sidan.

”Titta på den där lilla nussikan! Hon tycker om mej … ja, för hon ser ju att jag är en vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år.”

Plötsligt försvann hallådamen. I stället kom där två allvarliga fula herrar som bara pratade och pratade. Det tyckte inte Karlsson om. Han började skruva på alla rattar och knappar som fanns.

”Nä, gör inte så där”, sa Lillebror.

”Jo, för jag tänker skruva hit lilla nussikan igen”, sa Karlsson.

Han skruvade vilt, men hallådamen kom inte tillbaka. Det enda som hände var att de fula herrarna blev ännu fulare. De fick små små korta ben och mycket höga pannor. Det skrattade Karlsson åt. En lång stund roade han sig också med att omväxlande stänga av och knäppa på apparaten.

”Gubbarna kommer och går precis som jag vill”, sa han belåtet.

De två herrarna pratade och pratade så fort Karlsson gav dem en chans.

”Jag tycker för min del som så”, sa den ene.

”Det bryr jag mej inte om”, sa Karlsson. ”Gå hem och lägg dej!”

Han stängde av apparaten med en smäll och skrattade förtjust.

”Tänk vad det ska reta den där gubben att han inte fick tala om vad han tycker för sin del som så!”

Men nu var Karlsson trött på TV och ville ha något annat roligt.

”Var är Husbocken? Ta hit henne, så att jag får figurera henne.”

”Figurera …hur gör du då”, undrade Lillebror oroligt.

”Det finns”, sa Karlsson, ”tre sätt att tämja husbockar. Man kan tirritera dom eller filura dom eller figurera dom, ja, egentligen är det samma sak alltihop, men när man figurerar är det liksom mera närkamp.”

Lillebror blev ännu oroligare. Tänk om Karlsson gav sig i närkamp med fröken Bock, då skulle hon få se honom, och det var ju det som inte fick hända. Lillebror måste vaka över honom medan mamma och pappa var borta, hur svårt det än var. På något vis måste han försöka skrämma Karlsson, så att Karlsson själv hade vett att hålla sig undan för fröken Bock. Lillebror funderade, sedan sa han listigt:

”Du, Karlsson, du skulle väl inte vilja komma i TV?”

Karlsson ruskade häftigt på huvudet.

”I burken där? Jag? Inte så länge jag är frisk och orkar försvara mej.”

Men sedan såg han lite eftertänksam ut.

”Fast förstås …om den där lilla nussikan vore där på samma gång!”

Lillebror sa bestämt ifrån att det skulle Karlsson bara inte inbilla sig. Ånej, om Karlsson kom i TV så blev det nog tillsammans med Husbocken.

Karlsson hoppade till.

”Husbocken och jag i samma burk …hoj, hoj, har det inte varit jordbävning i övre Norrland förut, så blir det då, skriv upp det! Hur kan du hitta på nånting så befängt?”

Då berättade Lillebror alltihop om spökprogrammet som fröken Bock tänkte ha i TV för att Frida skulle ramla av stolen.

”Har Husbocken sett något spöke då”, undrade Karlsson.

”Nej, inte sett”, sa Lillebror. ”Men hon har hört ett som råmade utanför fönstret. Hon tror att du är ett spöke.”

Och Lillebror förklarade ordentligt sammanhanget mellan Frida och Husbocken och Karlsson och TV, men om han hade trott att det skulle skrämma Karlsson, så trodde han fel. Karlsson slog sig på knäna och gnydde av förtjusning, och när han hade gnytt färdigt dunkade han Lillebror i ryggen.

”Var rädd om Husbocken! Det är den bästa möbel ni har här i huset. För all del var rädd om henne! För nu ska vi verkligen börja ha roligt.”

”Hur då”, undrade Lillebror ängsligt.

”Hoj”, skrek Karlsson, ”det är inte bara Frida som ska ramla av stolen, nä, håll i er nu, alla husbockar och TV-gubbar, så ska ni få se vem som kommer ångande!”

Lillebror blev ännu oroligare.

”Vem kommer ångande?”

”Lillspöket i Vasastan”, skrek Karlsson. ”Hoj, hoj!”

Då gav Lillebror upp. Han hade varnat och försökt göra som pappa och mamma ville. Nu fick det bli som Karlsson ville. För så blev det ju alltid i alla fall. Karlsson fick filura och spöka och figurera hur mycket som helst, Lillebror tänkte inte längre hindra honom. Och när han väl hade bestämt sig för det kände han att det här nog kunde bli roligt. Han kom ihåg en annan gång när Karlsson hade varit spöke och skrämt bort tjuvar som ville ta mammas hushållspengar och allt matsilvret. Karlsson hade inte heller glömt det.

”Minns du hur kul vi hade”, sa han. ”Förresten …var är spökdräkten som jag hade då?”

Lillebror måste bekänna att mamma hade tagit den. Hon hade varit ganska arg den gången över lakanet som Karlsson hade förstört. Men sedan hade hon lagat hålen och gjort spökdräkten till ett lakan igen.

Karlsson fnyste när han hörde det.

”Sån där klåfingrighet retar livet ur mej. Aldrig får man ha nånting i fred här i huset.”

Han satte sig på en stol och tjurade.

”Ska det vara så här, så är jag inte me’. Ni får skaffa er spöken själva bäst ni vill.”

Men sedan sprang han fram till linneskåpet och öppnade dörren.

”Som tur är finns det ju fler lakan.”

Han ryckte till sig ett av mammas finaste linnelakan, men då kom Lillebror störtande.

”O, nej, inte det! Låt bli …här finns gamla kasserade lakan, dom duger väl.”

Karlsson såg missnöjd ut.

”Gamla kasserade lakan! Jag hade tänkt att Lillspöket i Vasastan skulle ha lite snygga söndagskläder. Fast för all del…det här är ju ändå inget bättre hus …ta hit lumpen!”

Och Lillebror rotade fram ett par trasiga lakan som han gav Karlsson.

”Om du syr ihop dom så kan det nog bli en spökdräkt”, sa han.

Karlsson stod där bister med lakanen i famnen.

”Om jag syr ihop dom! Om du syr ihop dom, menar du. Kom, vi flyger upp till mej, så att inte Husbocken rusar in mitt i tråcklingen!”

Den närmaste timmen satt Lillebror uppe hos Karlsson och sydde spökdräkt. I skolan i slöjden hade han lärt sig både förstygn och efterstygn och korsstygn, men att sy ihop två trasiga lakan till en spökdräkt hade ingen lärt honom. Det fick han försöka fundera ut själv. Han gjorde ett litet försök att be Karlsson om hjälp.

”Du kunde väl klippa till åtminstone”, sa Lillebror.

Karlsson ruskade på huvudet.

”Om jag skulle klippa till nåt skulle det vara din mamma, henne skulle jag vilja klippa till. Behövde hon gå och ta min spökdräkt kanske! Det är inte mer än rätt och lagom att du syr en ny. Sätt i gång nu och jämra dej inte!”

Dessutom, sa Karlsson, hade han alls inte tid att sy, han måste måla en tavla och det tvärt.

”Sånt måste man nämligen göra när man har fått inspiration, förstår du, och det fick jag alldeles nyss. Plopp sa det, det var inspirationen som kom!”

Lillebror visste inte vad inspiration var för någonting. Men Karlsson förklarade att det var en sorts sjukdom som satte åt alla tavelmålare, så att de bara ville måla och måla och måla i stället för att sy spökdräkter.

Och Lillebror satt där uppkrupen på hyvelbänken med benen i kors som en skräddare och sydde och snörpte, medan Karlsson själv inkrupen i spiselvrån målade sin tavla. Utanför stod mörkret svart, men inne hos Karlsson var det ljust och hemtrevligt, fotogenlampan lyste och i spisen brann en brasa.

”Du har väl varit flitig och duktig i slöjden, hoppas jag”, sa Karlsson. ”För jag vill i alla fall ha en snygg spökdräkt. Lite langett kring halsen skulle jag tycka om eller kanske kråkspark.”

Lillebror svarade inte. Han bara sydde, brasan sprakade och Karlsson målade.

”Vad målar du för nånting”, frågade Lillebror.

”Det får du se när det blir färdigt”, sa Karlsson.

Till sist hade Lillebror totat ihop en spökdräkt som han trodde kunde duga. Karlsson provade den och blev mycket belåten. Han flög ett par varv runt rummet för att visa upp sig.

Lillebror ryste. Han tyckte Karlsson såg så hemsk och spöklik ut. Stackars fröken Bock, hon ville ju ha spöken, och här fick hon minsann ett som kunde skrämma vem som helst.

”Nu kan Husbocken skicka bud efter gubbarna i TV”, sa Karlsson. ”För nu kommer snart Lillspöket i Vasastan, motoriserat, vilt och vackert och hemskt farligt.”

Karlsson flög runt rummet belåtet skrockande. Sin tavla brydde han sig inte om längre. Lillebror gick fram för att se vad det var Karlsson hade målat.

’Porträtt av mina kaniner’ stod det skrivet längst nere vid ramen. Men det Karlsson hade målat var ett litet rött djur som mest liknade en räv.

”Är det inte en räv det där”, frågade Lillebror.

Karlsson kom nersvävande och ställde sig bredvid honom. Han la huvudet på sned och kikade på sin tavla.

”Jo, visst är det en räv. Utan tvivel är det en räv målad av världens bästa rävmålare.”

”Ja men”, sa Lillebror, ” ’porträtt av mina kaniner’…var är kaninerna då?”

”Dom är inuti räven”, sa Karlsson.

6 Karlssons ringledning

Morgonen därpå vaknade både Bosse och Bettan med några konstiga röda utslag på kroppen.

”Scharlakansfeber”, sa fröken Bock, när hon hade synat dem. Detsamma sa doktorn som hon skickade efter.

”Scharlakansfeber! Bums iväg till epidemisjukhuset!”

Så pekade han på Lillebror.

”Och han där hålls isolerad tills vidare.”

Då började Lillebror gråta. Han ville inte hållas isolerad. Inte för att han visste vad det var, men det lät otäckt.

”Äsch”, sa Bosse, när doktorn hade gått, ”det betyder bara att du slipper gå i skolan och att du inte får träffa några andra barn. För smittans skull, förstår du.”

Bettan låg där med tårar i ögonen.

”Stackars Lillebror”, sa hon, ”vad du blir ensam! Vi borde kanske ringa efter mamma.”

Men det ville fröken Bock inte höra talas om.

”Absolut inte! Fru Svantesson behöver ha frid och ro. Kom ihåg att hon är sjuk hon också. Jag ska nog passa honom där!”

Hon nickade åt Lillebror som stod bredvid Bettans säng alldeles förgråten.

Sedan blev det inte tid att säga mycket mer, för ambulansen kom och hämtade Bosse och Bettan. Lillebror grät, visst var han arg på sina syskon ibland, men han tyckte ju så mycket om dem, och det var för sorgligt att de skulle komma på sjukhus.

”Hej då, Lillebror”, sa Bosse, när ambulansgubbarna bar iväg honom.

”Ajö, älskade lilla unge, var inte lessen! Vi kommer nog snart hem”, sa Bettan.

Lillebror stortjöt.

”Tror du ja! Men om ni dör då!”

Fröken Bock grälade på honom efteråt…hur kunde han vara så dum och tro att folk dog i scharlakansfeber!

Då gick Lillebror in i sitt rum. Där hade han Bimbo, honom tog han upp i sin famn.

”Nu har jag bara dej”, sa Lillebror och kramade Bimbo. ”Och så Karlsson förstås.”

Bimbo begrep nog att Lillebror var ledsen. Han slickade honom i ansiktet. Det var precis som om han ville säga:

”Ja, men du har ju mej i alla fall. Och Karlsson!”

En lång stund satt Lillebror där och kände hur härligt det var att Bimbo fanns. Ändå längtade han just då mycket efter mamma. Han kom ihåg att han hade lovat skriva till henne, och han bestämde sig för att göra det nu genast.

”Jag skriver inte mer”, sa Lillebror till Bimbo, ”för jag vill ju inte skrämma upp henne.”

Sedan gick han fram till fönstret och ringde efter Karlsson. Ja, han ringde verkligen. Karlsson hade nämligen gjort något mycket finurligt i går kväll. Han hade ordnat en ringledning mellan sitt hus på taket och Lillebrors rum där nere.

”Man kan inte fara och spöka på en slump”, sa Karlsson. ”Men nu haver Karlsson gjort världens bästa ringledning, så nu kan du ringa och beställa spökning just när Husbocken sitter på något lämpligt ställe och spanar ut i natten efter lilla hemska mej.”

Ringledningen bestod av en koskälla som satt fast under Karlssons taknock och ett snöre som gick från koskällan till Lillebrors fönster.

”Du drar i snöret”, sa Karlsson, ”klockan ringer uppe hos mej, vips kommer Lillspöket i Vasastan och Husbocken får stora dåndimpen, är det inte underbart?”

Visst var det underbart, det tyckte Lillebror också. Inte bara för spökeriets skull. Förut hade han fått sitta och vänta och vänta att Karlsson skulle behaga hälsa på. Nu kunde han ringa efter honom när han kände att han behövde tala med honom.

Och just nu kände Lillebror att han behövde tala med Karlsson. Han ryckte och slet i snöret och hörde hur koskällan ringde och ringde uppe på taket. Snart hörde han också Karlssons motorsurr, men det var en yrvaken och ganska sur Karlsson som kom inflygande genom fönstret.

”Tror du att det här är tänkt som nån sorts väckarklocka”, sa han snäsigt.

”Å, förlåt”, sa Lillebror, ”låg du och sov?”

”Det skulle du ha frågat innan du väckte mej. Du som sover som en gris jämt, du vet inte hur vi stackare har det som nästan aldrig kan få en blund i ögona. När vi nån gång har fallit i ro, å, då kunde man ju vänta sej att ens vänner skulle stå alldeles precis tysta och bara hålla andan i stället för att börja klämta i klockor som om elden vore lös.”

”Sover du så dåligt”, sa Lillebror.

Karlsson nickade surmulet.

”Ja, tänk för att jag gör det.”

Det var ledsamt att höra, tyckte Lillebror.

”Så synd om dej …har du verkligen sån usel sömn?”

”Urusel”, sa Karlsson. ”Ja, det vill säja om nätterna sover jag ju som en sten och på förmiddagarna också, nä, det är värst om eftermiddagarna, då ligger jag där bara och kastar mej.”

Han stod tyst en stund som om han sörjde över sin sömnlöshet, men sedan tittade han sig ivrigt omkring i rummet.

”Om jag skulle få nån liten present, då skulle jag kanske inte vara så ledsen för att du väckte mej.”

Lillebror ville inte att Karlsson skulle vara ledsen, och han började leta bland sina saker.

”Mitt munspel, skulle du vilja ha det?”

Karlsson högg munspelet.

”Ja, ett musikinstrument har jag alltid önskat mej, jo tack, jag tar det här …för du har väl ingen basfiol?”

Han satte munspelet för munnen och blåste några gruvliga toner. Sedan såg han på Lillebror med tindrande ögon.

”Hörde du? Nu gjorde jag genast en melodi. ’Lillspökets klagan’ heter den.”

Då sa Lillebror att det passade bra med klagosånger i det här huset där alla var sjuka, och han berättade för Karlsson om scharlakansfebern.

”Tänk, så synd om Bosse och Bettan”, sa Lillebror.

Men Karlsson sa att scharlakansfeber var en världslig sak och ingenting att bry sig om. Förresten var det bara bra att ha Bosse och Bettan på epidemin när stora spökeriet skulle sätta i gång.

Knappt hade han sagt det förrän Lillebror hoppade till av förskräckelse. Han hörde fröken Bocks steg utanför dörren och förstod att hon skulle kliva in i hans rum vilket ögonblick som helst. Karlsson begrep också att nu var det bråttom. Med ett plask kastade han sig på golvet och snodde iväg in under Lillebrors säng som ett litet nystan. Lillebror satte sig hastigt på sängen och bredde ut sin badrock över knäna, så att den skulle hänga ner och skymma Karlsson så mycket som möjligt.

I samma stund öppnades dörren och fröken Bock klev in med borste och skyffel i handen.

”Jag tänker städa här”, sa hon, ”gå ut i köket så länge!”

Lillebror blev så nervös att han började svettas.

”Nä, det vill jag inte”, sa han. ”Jag ska sitta här och vara isolerad.”

Fröken Bock tittade förargad på honom.

”Vet du vad det finns under din säng”, frågade hon.

Lillebror blev röd i ansiktet…hade hon verkligen redan sett Karlsson?

”Det…det finns inget under min säng”, stammade han.

”Tänk att det gör det”, sa fröken Bock. ”Där finns fullt med stora dammtussar som jag tänker sopa bort. Flytta dej!”

Lillebror blev alldeles vild.

”Nä, jag ska sitta här och vara isolerad”, skrek han.

Då började fröken Bock muttrande sopa i andra änden av rummet.

”Sitt där då i all sin dar, tills jag blir färdig här borta! Men sen får du vara så god och isolera dej i nåt annat hörn, envisa unge!”

Lillebror bet sina naglar och funderade, å, hur skulle det här gå? Men plötsligt ryckte han till och började fnissa. Det var Karlsson som killade honom i knävecket, och Lillebror var så kittlig.

Fröken Bock blängde på honom.

”Jojo, du skrattar du, fastän både mor och syskon ligger sjuka och lider! En del tröstar sej fort, tycks det.”

Om igen kände Lillebror hur Karlsson killade honom i knävecket, och nu fnissade han så våldsamt att han nästan ramlade av sängen.

”Kan man få veta vad det är som är så roligt”, sa fröken Bock syrligt.

”Hihi”, sa Lillebror, ”jag kom att tänka på en rolig historia …” Han funderade skarpt för att komma på någon historia.

”Den där om tjuren som jagade en häst, och då blev hästen så rädd så han klättrade opp i ett träd, har fröken Bock hört den?”

Bosse brukade berätta den historien, men Lillebror hade aldrig skrattat åt den, för han tyckte så synd om den stackars hästen som måste klättra i träd.

Fröken Bock skrattade inte heller.

”Kom inte med några gamla fåniga historier. Du vet mycket väl att hästar inte kan klättra i träd.”

”Nä, inte kan dom det”, sa Lillebror, precis som Bosse brukade säga. ”Men han hade ju en ilsken tjur efter sej, så vad tusan skulle han göra?”

Bosse hade sagt att man fick säga ’tusan’ när man berättade en historia med ’tusan’ i. Men det tyckte inte fröken Bock. Hon stirrade med avsky på Lillebror.

”Här sitter du och skrattar och svär, medan mor och syskon ligger sjuka och lider. Jag måste säja att jag är förvånad …”

Precis där blev hon avbruten. Från sängen hördes plötsligt ’Lillspökets klagan’, bara ett par korta skärande toner, men nog för att fröken Bock skulle hoppa till.

”Vad i all sin dar var det?”

”Inte vet jag”, sa Lillebror.

Men fröken Bock visste, hon!

”Det var toner från en annan värld, så säkert som aldrig det.”

”Från en annan värld …vad menas med det”, frågade Lillebror.

”Från spökenas värld”, sa fröken Bock. ”I det här rummet finns bara du och jag, och ingen av oss kan få fram såna toner. Det var inte ett människoläte, det var ett spökläte. Hörde du inte …det lät precis som en själ i nöd!”

Hon såg på Lillebror med uppspärrade ögon.

”Du gode Moses, nu måste jag skriva till dom i TV.”

Hon slängde ifrån sig borste och skyffel och satte sig vid Lillebrors skrivbord. Där fick hon fatt på papper och penna. En lång stund skrev hon ihärdigt. Sedan läste hon upp alltihop för Lillebror.

”Hör här, ska du få höra!”

Sedan sprang fröken Bock full av iver ut för att posta sitt brev. Lillebror kikade ner på Karlsson. Där låg han under sängen med tindrande ögon, men nu kröp han fram, nyter och glad.

”Hoj”, skrek han, ”vänta bara tills i kväll när det blir mörkt, då ska Husbocken få nånting att verkligen skriva till TV om.”

Lillebror började fnissa igen, och han tittade ömt på Karlsson.

”Det är kul att vara isolerad bara man är isolerad med dej”, sa Lillebror.

Ett litet ögonblick tänkte han på Krister och Gunilla som han ju brukade leka med. Egentligen borde han väl vara ledsen för att han inte fick träffa dem nu på en tid.

”Men det gör detsamma, det är roligare att leka med Karlsson”, tänkte Lillebror.

Fast just nu hade Karlsson inte tid att leka mer. Han måste hem och laga sin ljuddämpare, sa han.

”Det duger inte att Lillspöket i Vasastan kommer dånande som en flygande tunna, förstår du. Nej, tyst och spöklikt och hemskt ska det vara, så att raggen reser sej på Husbocken.”

Sedan gjorde Karlsson och Lillebror upp om ett särskilt signalsystem för sin ringledning.

”Om du ringer en gång”, sa Karlsson, ”så betyder det ’Kom hit genast’ och om du ringer två gånger, så betyder det ’Kom inte hit för all del’ och tre gånger betyder ’Tänk att det finns nån i världen som är så vacker och genomklok och lagom tjock och modig och bra på alla sätt som just du, Karlsson’.”

”Varför ska jag ringa om det”, frågade Lillebror.

”Jo, för man ska säja vänliga och uppmuntrande saker åt sina vänner ungefär var femte minut, och jag kan inte ränna här så ofta, förstår du väl.”

Lillebror tittade fundersamt på Karlsson.

”Jag är ju din vän, va? Men jag vet just inte att du säjer nånting sånt där åt mej.”

Då skrattade Karlsson.

”Det är väl skillnad i all sin dar. Du, du är ju bara en liten dum pojke!”

Lillebror nickade. Han visste att Karlsson hade rätt.

”Men tycker du om mej i alla fall då?”

”Ja, det gör jag minsann”, försäkrade Karlsson. ”Jag vet inte själv varför, men jag brukar grubbla på det, när jag ligger sömnlös på eftermiddagarna.”

Han klappade Lillebror på kinden.

”Visst tycker jag om dej, och nånting måste det ju bero på …kanske för att du är så olik mej, stackars lilla barn!”

Han flög upp i fönstret och vinkade adjö.

”Och om du ringer som om elden vore lös”, sa han, ”så betyder det antingen att elden är lös eller också ’Nu har jag väckt dej igen, käre Karlsson, ta med dej en stor väska och kom hit och hämta alla mina leksaker …du får dom bara för det’!”

Sedan var Karlsson borta.

Men Bimbo kastade sig på golvet framför Lillebror och piskade med svansen så att det smällde mot mattan. Det var hans sätt att visa när han var riktigt glad åt någon och ville att man skulle bry sig om honom. Lillebror la sig på golvet bredvid honom. Då for Bimbo upp och skällde av fröjd. Sedan kröp han ihop på Lillebrors arm och slöt ögonen.

”Du tycker allt det är bra att jag är hemma från skolan och är isolerad”, sa Lillebror. ”Du, Bimbo, du tycker visst att jag är bäst i världen.”

7 Lillspöket i Vasastan

Lillebror hade en lång, ensam dag, och han längtade innerligt efter kvällen. Det var nästan som en sorts julafton tyckte han. Han lekte med Bimbo och tittade på sina frimärken och räknade lite för att inte bli efter sina kamrater i klassen. Och när han trodde att Krister måste vara hemkommen från skolan ringde han till honom och berättade om scharlakansfebern.

”Jag kan inte gå till plugget, för jag är isolerad, förstår du!”

Det lät ganska fint tyckte han, och det tyckte visst Krister också, för han blev alldeles tyst.

”Du kan gärna tala om det för Gunilla”, sa Lillebror.

”Har du inte långtråkigt”, frågade Krister när han fick mål i mun.

”Nähä då”, sa Lillebror, ”jag har ju …”

Sedan teg han. Han hade tänkt säga ’Karlsson’, och det fick han inte för pappa. I våras hade Krister och Gunilla visserligen träffat Karlsson flera gånger, men det var innan pappa hade sagt ifrån att man inte fick tala om honom med någon enda människa. Vid det här laget hade Krister och Gunilla nog glömt honom, och det var bara bra, tyckte Lillebror.

”För nu har han blivit min egen hemliga Karlsson”, tänkte han. Han sa hastigt adjö till Krister.

”Hej då, nu har jag inte tid mer.”

Det var dystert att äta middag ensam med fröken Bock, men hon hade gjort riktigt goda köttbullar. Lillebror åt många. Till efterrätt fick han äpplekaka med vaniljsås. Då började han tro att fröken Bock kanske inte var alldeles hopplös ändå.

”Det bästa med Husbocken är äpplekakan”, tänkte Lillebror, ”och det bästa med äpplekakan är vaniljsåsen och det bästa med vaniljsåsen är att just jag äter den.”

Ändå var det ingen rolig middag, när så många platser vid bordet stod tomma. Lillebror längtade efter mamma och pappa och Bosse och Bettan, allihop i tur och ordning. Nej, det var verkligen inget roligt, dessutom pratade fröken Bock hela tiden om Frida, och henne var Lillebror redan ganska trött på.

Men så kom kvällen. Det var höst nu och blev tidigt mörkt. Lillebror stod vid sitt fönster blek av spänning och såg stjärnorna brinna uppe över hustaken. Han väntade. Det här var värre än julafton. Då var det bara tomten man väntade på, och vad var det mot Lillspöket i Vasastan …ingenting! Lillebror bet nervöst sina naglar. Han visste att nu väntade också Karlsson där uppe någonstans. Fröken Bock satt ute i köket med fötterna i en balja vatten. Hon tog sitt dagliga fotbad, men sedan skulle hon komma och säga godnatt åt Lillebror, det hade hon lovat. Då var det dags att klämta i klockan. Och sedan …du gode Moses, som fröken Bock brukade säga …du gode Moses, vad det här var spännande!

”Kommer hon inte snart, så spricker jag”, mumlade Lillebror.

Då kom hon. In genom dörren klev fröken Bock på stora, nytvättade, bara fötter, och Lillebror spratt till som en liten fisk så rädd blev han, ändå hade han ju väntat henne och visste att hon skulle komma.

Fröken Bock tittade misslynt på honom.

”Varför står du där vid öppna fönstret i bara pyjamasen? Gå och lägg dej!”

”Jag …jag ser på stjärnorna”, stammade Lillebror. ”Vill inte fröken Bock också se på dom?”

Det sa han så listigt för att få henne fram till fönstret. På samma gång stack han omärkligt in handen bakom gardinen där snöret fanns, och gav det ett kraftigt ryck. Han hörde hur det ringde uppe på taket. Det gjorde fröken Bock också.

”Jag hör klockklang i rymden”, sa hon. ”Så konstigt!”

”Ja, det var konstigt”, sa Lillebror.

Sedan höll han andan. Ty i glidflykt från taket kom där nu svävande ett vitt och ganska runt litet spöke. Det kom med musik. Mycket svagt och mycket sorgligt lät det, men att det var ’Lillspökets klagan’ som hördes i höstkvällen, det kunde man inte ta fel på.

”Där …o, titta där …å, du gode Moses”, sa fröken Bock. Hon var kritvit i ansiktet och måste sätta sig på en stol. Och det var hon som hade sagt att hon inte var rädd för spöken!

Lillebror försökte lugna henne.

”Ja, nu börjar jag också tro att det spökar”, sa han. ”Men det är ju ett sånt litet spöke, det är nog inget farligt.”

Fröken Bock hörde inte på honom. Hon stirrade vilt ut genom fönstret, där spöket hade satt i gång en fantastisk flyguppvisning.

”Ta bort det! Ta bort det!” flämtade hon.

Men Lillspöket i Vasastan kunde man inte ta bort. Det svävade fram och tillbaka, det steg och det sjönk, och då och då gjorde det en kullerbytta i luften. Inte ens under kullerbyttorna tystnade den klagande musiken.

Det var riktigt vackert och stämningsfullt tyckte Lillebror, det vita lilla spöket, den mörka stjärnhimlen och den klagande musiken. Men det tyckte inte fröken Bock. Hon slet tag i Lillebror.

”Vi springer in i sängkammaren och gömmer oss där!”

Familjen Svantessons våning bestod av fem rum och kök och hall och badrum. Bosse och Bettan och Lillebror hade var sitt lilla rum, mamma och pappa hade sin sängkammare, och så var det ett stort vardagsrum. Nu när mamma och pappa var borta bodde fröken Bock i sängkammaren. Den låg åt gården, Lillebrors rum låg åt gatan.

”Kom”, flämtade fröken Bock, ”kom, vi gömmer oss i sängkammaren!”

Lillebror stretade emot. Inte skulle de väl skena ifrån spökeriet, när det just hade börjat! Men fröken Bock var envis.

”Skynda dej, innan jag får dåndimpen!”

Och fastän Lillebror inte ville, lät han sig släpas med till sängkammaren. Fönstret stod öppet där också, men fröken Bock rusade fram och stängde det med en smäll. Persiennerna fällde hon ner och gardinerna drog hon för mycket ordentligt. Sedan började hon stapla möbler framför dörren så mycket hon orkade. Det var tydligt att hon för liv och pina inte ville se några spöken mer. Lillebror förstod det inte, förut hade hon ju varit så ivrig på spökerier. Han satt på pappas säng och såg hur hon slet, och han skakade på huvudet.

”Så där ängslig skulle nog inte Frida vara”, sa han.

Men just nu ville fröken Bock inte höra talas om Frida. Hon fortsatte att släpa fram möbler, byrån och bordet och alla stolarna och en liten bokhylla. Det blev en riktigt präktig barrikad framför dörren.

”Så där ja”, sa fröken Bock belåtet. ”Nu tror jag vi kan vara lugna.”

Då hördes under pappas säng en dov röst som sa ännu mer belåtet:

”Så där ja! Nu tror jag vi kan vara lugna! Nu är vi inspärrade för natten!”

Och upp flög Lillspöket så att det bara susade om det.

”Hjälp”, skrek fröken Bock. ”Hjälp!”

”Vad då med”, sa spöket. ”Kånka möbler, va? Man är väl inget stadsbud heller.”

Åt detta skrattade spöket själv länge och ihärdigt. Det gjorde inte fröken Bock. Hon rusade mot dörren och började vräka undan möbler så att stolarna yrde. Snart hade hon vält barrikaden och störtade med höga skrik ut i hallen.

Spöket kom efter. Det gjorde Lillebror också. Sist kom Bimbo vilt skällande. Han kände igen spöket på lukten och tyckte att det här var en rolig lek. Det tyckte visst spöket också.

”Hoj, hoj”, skrek det och flaxade kring öronen på fröken Bock. Men ibland lät det henne få ett litet försprång för att det skulle bli mer spännande. Det bar iväg genom hela våningen, fröken Bock före och Lillspöket efter, in i köket och ut ur köket, in i vardagsrummet och ut ur vardagsrummet, in i Lillebrors rum och ut ur Lillebrors rum, runt, runt!

Fröken Bock skränade och skrek hela tiden, och till sist måste spöket försöka lugna henne.

”Så så så, tjut inte! Nu när vi har så roligt!”

Men det hjälpte inte. Fröken Bock fortsatte att gasta och rände iväg ut i köket igen. Där stod vattenbaljan kvar på golvet efter hennes fotbad. Spöket var henne tätt i hälarna.

Lillspöket i Vasastan

”Hoj, hoj”, skrek det rakt i örat på henne, och fröken Bock for omkull över baljan med ett brakande. Då gav hon till ett tjut som ur en mistlur, och spöket sa:

”Schsch! Du skrämmer livet ur både mej och grannarna. Snart kommer radiopolisen, om du inte aktar dej.”

Hela golvet flöt av vatten och mitt i alltihop låg fröken Bock. Men hon kravlade sig upp märkvärdigt fort och stack iväg ut ur köket med de våta kjolarna klafsande om benen.

Spöket kunde inte låta bli att ta ett par rejäla skutt i baljan, där det ännu fanns lite vatten kvar.

”Stänker bra kring väggarna det här”, sa spöket till Lillebror. ”Och alla människor tycker väl om att snava på vattenbaljor, så vad väsnas hon för?”

Spöket gjorde ett sista skutt och skulle sedan ha tag i fröken Bock igen. Hon syntes inte till. Men det var märken efter hennes blöta fötter på parkettgolvet i hallen.

”Travande husbock”, sa spöket. ”Här är färska spår. Och vart dom leder ska vi snart se. För gissa vem som är världens bästa spårhund!”

De ledde till badrummet. Fröken Bock hade låst in sig där, och man kunde höra hennes triumferande skratt lång väg.

Lillspöket dunkade på dörren.

”Öppna, säjer jag!”

Ett nytt, övermodigt skratt kom från badrummet.

”Öppna …annars är jag inte me’!” skrek spöket.

Fröken Bock hade blivit tyst där inne, men öppnade gjorde hon inte. Då vände sig spöket till Lillebror som stod där andfådd efter språngmarschen.

”Säj åt henne du! Det är väl inte roligt när hon gör på det där viset!”

Lillebror knackade försiktigt på dörren.

”Det är bara jag”, sa han. ”Hur länge tänker fröken Bock stanna i badrummet?”

”Hela natten, det kan du vara viss om”, sa fröken Bock. ”Jag ska just bädda i badkaret med alla handdukarna.”

Då tog spöket i på skarpen.

”Ja, gör det för all del! Bara förstör allting, så att vi inte kan få ha nåt roligt! Men gissa vem som i så fall tänker fara och spöka för Frida?”

Det var tyst en lång stund inne i badrummet. Fröken Bock satt väl och tänkte över det hemska som hon hade hört. Men till sist sa hon med en liten ynklig bönfallande röst:

”Nä, gör inte det, va? Det…det tycker jag då inte!”

”Nå, så kom ut då”, sa spöket. ”Annars blir det raka spåret till Frej gatan. Och sen har vi Frida i TV-burken igen så säkert som aldrig det.”

Man kunde höra fröken Bock sucka flera gånger. Till sist ropade hon:

”Du, Lillebror, lägg örat till nyckelhålet, jag vill viska nånting.”

Lillspöket i Vasastan

Lillebror gjorde som hon bad. Han la örat till nyckelhålet, och fröken Bock viskade till honom:

”Jag trodde, förstår du, att jag inte var rädd för spöken, men det är jag. Du som är så modig, kan du inte be den där hemska skapelsen försvinna och komma igen en annan gång, när jag har hunnit vänja mej lite? Men inte fara till Frida under tiden, det måste han lova för all del!”

”Jag ska se vad jag kan göra”, sa Lillebror. Han vände sig om för att tala med spöket. Men det fanns inte längre något spöke där.

”Han är borta”, skrek Lillebror. ”Han har nog farit hem till sej. Kom ut vetja!”

Men fröken Bock tordes inte komma ut förrän Lillebror hade letat igenom hela våningen och sett efter att inget spöke fanns kvar.

Sedan satt fröken Bock länge inne i Lillebrors rum och darrade i hela kroppen. Men så småningom kvicknade hon till och det riktigt ordentligt.

”Oj, det var hemskt medan det höll på”, sa hon. ”Men tänk, tänk, vilket TV-program det ska bli! Frida har inte varit med om något som ens liknar det här.”

Hon satt där och gladde sig som ett barn. Bara ibland ryste hon, när hon tänkte på spökjakten nyss.

”Uppriktigt sagt så räcker det med spökerier nu”, sa hon. ”Måtte jag slippa se den där fulingen igen!”

Knappt hade hon sagt det så hördes inne i Lillebrors garderob ett dovt råmande, och mer behövdes inte för att fröken Bock skulle börja skrika igen.

”Hörde du! Sanna mina ord, nu har vi spöket i garderoben …å, jag tror jag dör.”

Lillebror tyckte synd om henne, men han visste inte vad han skulle säga för att trösta henne.

”Ånej”, sa han till sist. ”Det är nog inget spöke …tänk om det är en liten ko …ja, vi ska hoppas att det är en liten ko.”

Men då hördes en röst från garderoben:

”Liten ko! Tänk för att det inte är det!”

Garderobsdörren öppnades, ut kom Lillspöket i Vasastan i sin vita dräkt som Lillebror hade sytt. Med dova spöksuckar steg det till väders och började kretsa kring taklampan i små korta svängar.

”Hoj, hoj, världens farligaste spöke och ingen liten ko!”

Fröken Bock skrek. Runt runt for spöket, fortare och fortare gick det, värre och värre skrek fröken Bock, vildare och vildare blev spöket.

Men då hände något. Spöket tog ut svängarna lite för nätt, och rätt som det var hakade spökdräkten upp sig på en pigg som stack ut från lampan.

Ratsch, sa det i de gamla sköra lakanen, dräkten for av och blev hängande på sin pigg, och runt kring lampan flög Karlsson i sina vanliga blå byxor, sin rutiga skjorta och sina rödrandiga strumpor. Han var så i tagen att han inte själv märkte vad som hade hänt. Han bara flög och flög och suckade och stönade mer spökaktigt än någonsin. Men på fjärde varvet la han plötsligt märke till det där som hängde i lampan och svajade för luftdraget när han flög förbi.

”Vad är det för ett skynke ni har hängt opp i lampan”, sa han. ”Är det nån sorts flughåv?”

Lillebror kunde bara jämra sig.

”Nej, Karlsson, det är ingen flughåv.”

Då tittade Karlsson neråt sin trinda kropp och såg olyckan, såg sina blå byxor, såg att han inte längre var Lillspöket i Vasastan utan bara Karlsson.

Han landade framför Lillebror med en liten förlägen duns.

”Nåja”, sa han, ”en olycka kan hända den bäste, det har vi fått exempel på nu …nåja, det är ju en världslig sak i alla fall!”

Fröken Bock satt vit i ansiktet och stirrade på honom. Hon kippade efter luft som en fisk på torra land. Men till sist lyckades hon pressa fram ett par ord.

”Vem …vem …du gode Moses, vem är det där?”

Och Lillebror sa med gråten i halsen:

”Det är Karlsson på taket.”

”Och vem”, flämtade fröken Bock, ”vem är Karlsson på taket?”

Karlsson bugade sig.

”En vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år …tänk för att jag är det!”

8 Karlsson är inget spöke utan bara Karlsson

Det blev en kväll som Lillebror aldrig glömde. Fröken Bock satt på en stol och grät, och Karlsson stod en bit ifrån och såg nästan skamsen ut. Ingen sa något, allting var eländigt.

”Det är sånt här man får rynkor i pannan av”, tänkte Lillebror, för så brukade mamma säga ibland. Det var när Bosse kom hem med tre underbetyg på en gång eller när Bettan tjatade och ville ha en liten kort fårskinnspäls just som pappa skulle betala TV-apparaten eller när Lillebror hade kastat sten på skolgården och fått sönder en fönsterruta, då suckade mamma och sa: ”Det är sånt här man får rynkor i pannan av!”

Precis så kände Lillebror det också just nu. Usch vad allting var obehagligt! Fröken Bock grät så att det sprutade. Och varför? Bara för att Karlsson inte var något spöke.

”Där rök mitt spökprogram”, sa hon och glodde argt på Karlsson. ”Och jag som redan har gått och sagt till Frida …”

Hon slog händerna för ansiktet och grät så pass att ingen kunde höra vad det var hon hade sagt till Frida.

”Men jag är ju en vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år”, försökte Karlsson trösta henne. ”Jag kunde väl komma och vara i den där burken …kanske med någon liten nussika eller så!”

Fröken Bock tog händerna från ansiktet och såg på Karlsson, hon fnyste.

”Vacker och genomklok och lagom tjock man, det skulle just vara nånting att komma dragande med, såna har dom fullt i TV!”

Hon tittade argt och misstroget på Karlsson …den där lilla tjockisen, nog var han väl en pojke, fastän han såg ut som en liten farbror? Hon frågade Lillebror:

”Vad är det där för en figur egentligen?”

Och Lillebror svarade som sanningen var:

”Det är min lekkamrat.”

”Jag kunde väl tro det”, sa fröken Bock.

Sedan grät hon igen. Lillebror var häpen. Här hade mamma och pappa gått och inbillat sig att bara någon fick syn på Karlsson, så skulle det bli ett fasligt liv och alla skulle komma sättande och vilja visa honom i TV. Men den enda som nu verkligen hade sett honom, hon grät och tyckte att Karlsson var värdelös, eftersom han inte var något spöke. Att han hade propeller och kunde flyga imponerade inte på henne.

Karlsson steg just till väders för att hämta ner sin spökdräkt ur lampan, men fröken Bock bara glodde på honom argare än någonsin och sa:

”Propellrar och manickar och jag vet inte allt vad ungar ska ha nu för tiden! Snart flyger dom väl till månen också, innan dom ens har börjat skolan!”

Hon satt där och ilsknade till mer och mer, för nu förstod hon minsann vem det var som hade knyckt bullarna också och råmat utanför fönstren och skrivit spökskriften på köksväggen. Tänk att ge barn apparater så att de kunde flyga omkring och gäckas med gammalt folk på det viset! Alla spökerierna som hon hade skrivit till Sveriges Radio om, det var inget annat än pojkstreck, och hon orkade inte se den där lilla tjocka uslingen längre.

”Gå hem med dej, du där …vad du nu heter!”

”Karlsson”, sa Karlsson.

”Det vet jag”, sa fröken Bock ilsket, ”men du har väl något förnamn också?”

”Jag heter Karlsson i förnamn och Karlsson i efternamn”, sa Karlsson.

”Reta mej inte så att jag blir arg, för det är jag redan”, sa fröken Bock. ”Förnamn, det är det som man kallas, vet du inte det? Vad kallar din pappa dej när han ropar på dej?”

”Busunge”, sa Karlsson belåtet.

Fröken Bock nickade instämmande.

”Där sa han ett sant ord, din pappa!”

Och Karlsson höll med henne.

”Jojo, när man var liten, då var man allt en riktig busunge då! Fast det var länge sen, nu för tiden är man ju världens snällaste!”

Men fröken Bock hörde inte längre på honom. Hon satt tyst och grubblade och började visst lugna sig lite.

”Nåja”, sa hon till sist, ”jag vet åtminstone en som blir glad över det här!”

”Vem då”, frågade Lillebror.

”Frida”, sa fröken Bock bittert. Sedan försvann hon med en suck ut i köket för att torka upp vattnet och ställa undan baljan.

Karlsson och Lillebror tyckte det var skönt att bli ensamma.

”Vad folk kan bråka om småsaker”, sa Karlsson och ryckte på axlarna. ”Jag har väl inte gjort henne nåt heller!”

”Nä”, sa Lillebror, ”bara tirriterat henne lite kanske. Men nu ska vi vara så snälla.”

Det tyckte Karlsson också.

”Visst ska vi vara snälla! Jag är alltid världens snällaste. Men roligt vill jag ha, annars är jag inte me’.”

Lillebror funderade och försökte hitta på något roligt åt Karlsson. Men det behövdes inte, för det gjorde Karlsson själv. Han rusade in i Lillebrors garderob.

”Vänta, jag såg en rolig grej här inne när jag var spöke.”

Han kom ut med en liten råttfälla i nypan. Den hade Lillebror fått tag i på landet hos mormor och haft med sig hem till stan.

”För jag skulle så gärna vilja fånga en råtta och tämja henne och ha till min”, hade Lillebror förklarat för mamma. Men mamma sa att i stadsvåningar fanns det gudskelov inga råttor, åtminstone inte i deras. Lillebror berättade det för Karlsson, men Karlsson sa:

”Det kan komma en råtta som ingen vet om. En liten överraskningsråtta som tassar hit bara för att din mamma ska bli glad.”

Han förklarade för Lillebror hur bra det skulle vara om de kunde fånga den där överraskningsråttan, för då skulle Karlsson kunna ha henne uppe i sitt hus på taket och om hon fick ungar, så kunde det så småningom bli en hel råttfarm.

”Och då sätter jag in en annons i tidningen”, sa Karlsson. ”Behöver ni råttor, ring genast Karlssons råttfarm!”

”Ja, och då kan det bli råttor i stadsvåningarna också”, sa Lillebror belåtet. Han visade Karlsson hur man gillrade fällan.

”Men det ska vara en ostbit eller en fläsksvål i den förstås, annars kommer det ingen råtta.”

Karlsson stack handen i byxfickan och drog fram en liten fläsksvål.

”Då var det ju bra att jag sparade den här vid middan, fast jag först tänkte slänga den i sopnedkastet.”

Han gillrade upp fläsksvålen och ställde sedan in råttfällan under Lillebrors säng.

”Så där! Nu kan råttan få komma när hon vill.”

De hade nästan glömt fröken Bock. Men nu hörde de slammer ute i köket.

”Det låter som om hon lagade mat”, sa Karlsson. ”Hon larmar med stekpannor.”

Och mycket riktigt. Från köket trängde där snart ut en svag men mycket god doft av köttbullar.

”Hon fräser upp köttbullarna som är kvar sen middan”, sa Lillebror. ”A, vad jag blir hungrig!”

Karlsson rusade mot dörren.

”Med språng till köket”, skrek han.

Lillebror tyckte att Karlsson var verkligt modig som vågade sig dit, men han ville inte själv vara sämre. Han följde försiktigt efter.

Karlsson var redan i köket.

”Hoj, hoj, jag tror vi kommer lagom till en liten supé, tror jag.”

Fröken Bock stod vid spisen och riste köttbullspannan, men nu släppte hon den och gick emot Karlsson. Hon såg arg och farlig ut.

”Försvinn”, skrek hon, ”ut härifrån, ut!”

Då drog Karlsson ner mungiporna och tjurade.

”Jag är inte me’ om du ska vara så där sur. Jag ska väl också ha några köttbullar. Förstår du inte att man blir hungrig av att fara och spöka en hel kväll.”

Han tog ett skutt fram till spisen och högg en köttbulle ur stekpannan. Men det skulle han inte ha gjort. Fröken Bock röt till och rusade på honom. Hon tog honom i nackskinnet och slängde ut honom genom köksdörren.

”Försvinn”, skrek hon, ”gå hem och stick inte hit näsan mer!”

Lillebror blev sprutande arg och förtvivlad …hur kunde någon göra så mot hans älskade Karlsson?

”Fy, vad fröken Bock är elak”, sa han med gråten i halsen. ”Karlsson är min lekkamrat och han får visst vara här.”

Längre kom han inte förrän köksdörren öppnades. In klev Karlsson, arg som ett bi, han också.

”Jag är inte me’ ”, skrek han. ”Jag är inte me’ om det ska vara så här! Kasta ut mej köksvägen …då är jag bara inte me’!”

Han sprang fram till fröken Bock och stampade med foten i golvet.

”Köksdörren, å fy …jag vill bli utkastad genom tamburdörren som annat fint folk!”

Fröken Bock tog ett nytt tag i nackskinnet på Karlsson.

”Gärna för mej”, sa hon, och fastän Lillebror sprang efter och grät och protesterade släpade hon iväg med Karlsson genom hela våningen och hävde ut honom genom tamburdörren, så att han skulle få det som han ville.

Karlsson är inget spöke utan bara Karlsson

”Så där”, sa hon. ”Är det tillräckligt fint nu?” ”Ja, nu är det fint”, sa Karlsson, och då slog fröken Bock igen dörren bakom honom, så att det skrällde i hela huset. ”Äntligen”, sa hon och gick tillbaka till köket.

Lillebror sprang efter och grälade på henne.

”Fy, vad fröken Bock är elak och orättvis! Karlsson får visst vara i köket!”

Och det var han också! När fröken Bock och Lillebror kom dit stod Karlsson vid spisen och åt köttbullar.

”Jo, för jag vill bli utkastad genom tamburdörren naturligtvis”, förklarade han, ”så att jag kan gå in genom köksdörren och få mej några goda köttbullar.”

Då tog fröken Bock honom i nackskinnet och hävde ut honom för tredje gången, nu genom köksdörren.

”Det var då märkvärdigt”, sa hon, ”en sån fäfluga …men om jag låser dörren, då kanske det går att bli av med dej i alla fall.”

”Det är det man får se”, sa Karlsson milt.

Dörren slog igen bakom honom, och fröken Bock såg till att den blev låst ordentligt.

”Fy, vad fröken Bock är elak”, sa Lillebror. Men hon hörde inte på honom. Hon gick rakt på spisen, där köttbullarna puttrade så härligt i stekpannan.

”Kanske man nu äntligen kan få sej en köttbulle själv, efter allt man har fått stå ut med i kväll”, sa hon.

Då hördes en röst från det öppna fönstret.

”Gokväll i stugan, är det nån hemma? Och finns det nåra köttbullar kvar?”

Där satt Karlsson belåtet mysande på fönsterkarmen. Lillebror brast i skratt.

Karlsson är inget spöke utan bara Karlsson

”Har du flugit från piskbalkongen?”

Karlsson nickade.

”Just det. Och här har ni mej igen, då är ni väl glada …särskilt du där borta vid spisen!”

Fröken Bock stod med en köttbulle i nypan. Hon hade tänkt stoppa den i munnen, men när hon fick syn på Karlsson blev hon stående orörlig och bara stirrade.

”Aldrig sett på maken till glupsk flicka”, sa Karlsson och gjorde en störtdykning över henne. I förbifarten knep han köttbullen, slök den raskt och steg sedan hastigt mot taket.

Men då blev det liv i fröken Bock. Hon gav till ett litet skrik, så fick hon fatt i en mattpiskare och satte efter Karlsson med den.

”Ditt okynnesfä, det var väl märkvärdigt om jag inte ska kunna mota ut dej!”

Karlsson kretsade jublande runt taklampan.

”Hoj, hoj, ska vi tampas nu igen”, skrek han. ”Så här kul har jag inte haft sen jag var barn och lilla pappa jagade mej Mälaren runt med flugsmälla, hoj, den gången hade vi roligt!”

Det bar iväg med Karlsson ut i hallen, och så började en rasande jakt genom hela våningen. Först flög Karlsson som skrockade och skrek av fröjd, efter följde fröken Bock med mattpiskaren, sedan kom Lillebror och sist Bimbo vilt skällande.

”Hoj, hoj”, skrek Karlsson.

Fröken Bock var honom tätt i hälarna, men så fort hon kom för nära satte Karlsson upp farten och steg mot taket. Och hur fröken Bock än fäktade med mattpiskaren lyckades hon aldrig nudda mer än fotsulorna på honom.

”Aja, baja”, sa Karlsson, ”inte killas under fötterna, det gillas inte, då är jag inte me’!”

Fröken Bock flämtade och sprang, och hennes stora, breda fötter smällde mot parkettgolvet, stackarn, hon fick ju aldrig tid att sätta på sig skor och strumpor ens, för allt spökande och jagande som hade hållit på hela kvällen. Nu började hon bli trött, men hon tänkte inte ge upp.

”Vänta du bara”, skrek hon och löpte vidare efter Karlsson. Då och då gjorde hon små skutt för att komma åt honom med mattpiskaren, men Karlsson bara gapskrattade och flög undan. Lillebror skrattade också, det gick inte att låta bli. Han fnissade så att han fick ont i magen, och när jakten för tredje gången brusade fram genom hans eget rum kastade han sig på sin säng för att vila sig lite. Där låg han alldeles utmattad, ändå kunde han inte låta bli att fnissa, när han såg hur fröken Bock jagade Karlsson runt väggarna.

”Hoj, hoj”, skrek Karlsson.

”Du ska få för hoj, hoj”, flämtade fröken Bock. Hon fäktade vilt med mattpiskaren och lyckades verkligen mota in Karlsson i ett hörn bredvid Lillebrors säng.

”Nu du”, skrek fröken Bock, ”nu har jag dej allt!”

Sedan gav hon till ett tjut, så att det slog lock för öronen på Lillebror. Då slutade han fnissa.

”Oj”, tänkte han, ”nu är Karlsson fast!”

Men det var inte Karlsson som var fast. Det var fröken Bock. Hon hade kört stortån i råttfällan.

”Äåårsch”, sa fröken Bock, ”ååårsch!”

Hon drog fram foten och stirrade förstummad på det där besynnerliga som hängde fast vid hennes stortå.

”Oj oj oj”, sa Lillebror, ”vänta, jag ska ta bort den …å, förlåt, det var inte meningen!”

”Äåårsch”, sa fröken Bock, när Lillebror hade hjälpt henne loss och hon äntligen fick mål i mun igen, ”varför har du en råttfälla under din säng?”

Lillebror tyckte verkligen synd om henne, och han stammade förtvivlad:

”För att …för att …vi ville ha en överraskningsråtta i den.”

”Fast inte en sån där stor en”, sa Karlsson, ”utan en liten söt med lång svans.”

Fröken Bock såg på Karlsson och stönade.

”Du …du …nu ska du ut härifrån!”

Och hon satte efter honom med mattpiskaren igen.

”Hoj, hoj”, skrek Karlsson. Han flög ut i hallen, och så rasade jakten vidare in i vardagsrummet och ut ur vardagsrummet, in i köket och ut ur köket och in i sängkammaren …

”Hoj, hoj”, skrek Karlsson.

”Du ska få för hoj, hoj”, flämtade fröken Bock och gjorde ett extra högt skutt för att smälla till honom med mattpiskaren. Men hon hade glömt alla de där möblerna som hon själv hade vält omkull innanför sängkammardörren, och när hon nu gjorde sitt höga skutt for hon på huvudet över den lilla bokhyllan och hamnade med ett brakande på golvet.

”Hoj, nu blir det väl jordbävning i övre Norrland igen”, sa Karlsson.

Men Lillebror skyndade ängsligt fram till fröken Bock.

Karlsson ar inget spöke utan bara Karlsson

”O, hur gick det”, sa han, ”O, stackars fröken Bock!”

”Hjälp mej till sängen, är du snäll”, sa fröken Bock.

Och det gjorde Lillebror, åtminstone försökte han. Men fröken Bock var ju så stor och tung och Lillebror var så liten. Han orkade inte. Då kom Karlsson nerflygande.

”Åja, försök inte”, sa han till Lillebror. ”Jag vill väl också vara med och kånka. För jag är världens snällaste, det är inte du!”

De tog i av alla krafter, Karlsson och Lillebror, och till sist lyckades de verkligen lämpa fröken Bock i säng.

”Stackars fröken Bock”, sa Lillebror. ”Hur känns det, gör det ont nånstans?”

Fröken Bock låg tyst en stund och kände efter.

”Jag har nog inte ett helt ben i min kropp”, sa hon till sist. ”Men ont gör det egentligen inte …bara när jag skrattar!”

Och så började hon skratta så att sängen skakade.

Lillebror tittade förskrämd på henne, vad tog det åt henne?

”Säja vad man vill”, sa fröken Bock. ”Ett par rediga språngmarscher har jag fått mej i kväll, och du gode Moses vad det piggar upp!”

Hon nickade energiskt.

”Vänta bara! Frida och jag är med i husmorsgymnastiken, och vänta nu bara till nästa gång, då ska Frida få se på en som kan ränna!”

”Hoj”, sa Karlsson, ”ta med dej mattpiskaren, så kan du jaga Frida längs hela gymnastiksalen och pigga upp henne också.”

Fröken Bock blängde på honom.

”Du ska vara tyst när du talar till mej! Tig och gå och hämta några köttbullar åt mej!”

Lillebror skrattade förtjust.

”Ja, för man får aptit av att springa”, sa han.

”Och gissa vem som är världens bästa köttbullshämtare”, sa Karlsson. Han var redan på väg ut i köket.

Sedan åt Karlsson och Lillebror och fröken Bock en liten god supé på sängkanten. Karlsson kom tillbaka från köket med en fullastad bricka.

Karlsson är inget spöke utan bara Karlsson

”Jag såg att det fanns äpplekaka med vaniljsås, så jag tog det också. Och så lite kokt skinka och ost och prickekorv och syltgurka och ett par sardiner och lite leverpastej, men var i all världen har du gömt gräddtårtan?”

”Det finns ingen gräddtårta”, sa fröken Bock.

Karlsson drog ner mungiporna.

”Så då är det meningen att man ska bli mätt på lite köttbullar och äpplekaka och vaniljsås och kokt skinka och ost och prickekorv och syltgurka och ett par små ynka sardiner då?”

Fröken Bock såg honom stint in i ögonen.

”Nej”, sa hon med eftertryck. ”Det finns ju leverpastej också.”

Lillebror kunde inte minnas att det någonsin hade smakat så gott att äta. Och de hade så trevligt, han och Karlsson och fröken Bock, när de satt där alla tre och mumsade och åt. Men rätt som det var skrek fröken Bock:

”Du gode Moses, Lillebror är ju isolerad, och så har vi släppt in honom där!”

Hon pekade på Karlsson.

”Nä, vi har inte släppt in honom. Han har kommit själv”, sa Lillebror. Men ändå blev han orolig.

”Tänk, Karlsson, om du får scharlakansfeber nu!”

”Um …um …”, sa Karlsson, för han hade munnen full med äpplekaka, och det dröjde innan han kunde tala.

”Scharlakansfeber …hoj! Den som en gång har haft världens bullfeber utan att stryka med, den biter inget på.”

”Då gick inte det heller”, sa fröken Bock med en suck.

Karlsson stoppade i sig den sista köttbullen, sedan slickade han av fingrarna och sa:

”Visst är det lite skral mathållning här i huset, men för övrigt trivs jag bra. Så jag kanske isolerar mej här jag också.”

”Du gode Moses”, sa fröken Bock.

Hon blängde på Karlsson och på brickan som nu var alldeles tom.

”Det blir inte mycket kvar där du har gått fram”, sa hon.

Karlsson reste sig från sängkanten. Han klappade sig på magen.

”När jag haver ätit, då lämnar jag bordet”, sa han. ”Men det är också det enda jag lämnar.”

Sedan vred han på startknappen, motorn började surra, och han flög tungt mot det öppna fönstret.

”Hejsan hoppsan”, skrek han. ”Nu får ni i alla fall klara er utan mej en stund, för nu har jag bråttom!”

”Hejsan hoppsan, Karlsson”, sa Lillebror. ”Måste du verkligen ge dej iväg?”

”Redan”, sa fröken Bock bistert.

”Ja, nu måste jag skynda mej”, skrek Karlsson. ”Annars kommer jag för sent hem till kvällsmaten. Hoj, hoj!”

Och borta var han.

9 Stolts jungfrun hon flyger och far

Dagen därpå sov Lillebror länge. Han vaknade av att telefonen ringde, och han rusade ut i hallen för att svara. Det var mamma.

”Älskade barn …å, så förskräckligt!”

”Vilket då”, frågade Lillebror sömnigt.

”Allt det du skrev om i ditt brev. Jag blir ju så orolig.”

”Varför då”, frågade Lillebror.

”Det förstår du väl”, sa mamma. ”Stackars lilla unge …men jag kommer hem i morron.”

Lillebror blev glad och klarvaken på en gång. Fast han förstod inte varför mamma kallade honom ’stackars lilla unge’.

Knappt hade Lillebror lagt på luren förrän det kom en ny signal. Det var pappa som ringde ända från London.

”Hur mår du”, sa pappa. ”Ar Bosse och Bettan snälla?”

”Det skulle jag inte tro”, sa Lillebror. ”Men det vet ju inte jag, för dom ligger på epidemin.”

Det hördes att pappa blev orolig.

”Epidemin, vad menar du?”

Och när Lillebror hade förklarat vad han menade sa pappa precis som mamma.

”Stackars lilla unge …jag kommer hem i morron.”

Sedan var samtalet slut. Men strax efteråt ringde det igen. Den här gången var det Bosse.

”Du kan hälsa Husbocken och hennes gamla doktor, att vad dom än begriper sej på, så inte är det scharlakansfeber. Bettan och jag kommer hem i morron.”

”Har ni ingen scharlakansfeber då”, frågade Lillebror.

”Tänk att vi inte har det. Vi har druckit för mycket choklad med bullar till, säjer doktorn här. Sånt kan man få utslag av om man är överkänslig.”

”Ett typiskt fall av bullfeber då”, sa Lillebror.

Men Bosse hade redan ringt av.

När Lillebror hade fått på sig kläderna gick han ut i köket för att tala om för fröken Bock att nu var det slut med isoleringen.

Hon hade redan börjat laga lunchen. Hela köket luktade starkt av kryddor.

”Inte mej emot”, sa fröken Bock, när Lillebror hade berättat att hela familjen skulle komma hem. ”Det är nog bra att jag slutar innan mina nerver är alldeles förbi.”

Hon rörde vilt i en kastrull som stod på spisen. Där hade hon något slags tjock stuvning, och hon kryddade den kraftigt med salt och peppar och curry.

”Så där ja”, sa hon. ”Man måste salta och peppra och kurra ordentligt, då blir det gott!”

Sedan tittade hon oroligt på Lillebror.

”Du tror väl inte att den där fasansfulla Karlsson kommer hit i dag igen? Det skulle vara så skönt om mina sista stunder här kunde få vara lite fridfulla.”

Innan Lillebror hann svara hördes utanför fönstret en glad röst som sjöng för full hals:

Där var Karlsson vid fönsterkarmen.

”Hejsan hoppsan, här kommer ert lilla solsken, nu ska vi ha roligt.”

Men då sträckte fröken Bock bönfallande sina händer mot honom.

”Nej, nej …nej, vad som helst bara vi slipper ha roligt!”

”Nåja, först ska vi äta förstås”, sa Karlsson och skuttade fram till köksbordet. Där hade fröken Bock dukat åt sig och Lillebror. Karlsson slog sig ner på den ena platsen och grep kniv och gaffel.

”Sätt i gång! Ta hit maten!”

Han nickade vänligt åt fröken Bock.

”Du kan gott sitta med vid bordet. Ta dej en tallrik och kom!”

Sedan vädrade han med näsborrarna.

”Vad får vi?”

”Ett ordentligt kok stryk”, sa fröken Bock och rörde ännu värre i sin stuvning. ”Det är vad du borde ha åtminstone, men jag är så öm i hela kroppen, så jag är rädd för att jag inte orkar springa i dag.”

Hon öste upp stuvningen i en karott och satte den på bordet. ”Ät ni”, sa hon. ”Jag ska be att få vänta tills efteråt. För doktorn har sagt att jag måste ha lugn och ro när jag äter.”

Karlsson nickade.

”Nåja, det finns väl några små skorpor i nån burk nånstans som du kan knapra i dej när vi har gjort slut på det här …ta dej du en liten brödkant i lugn och ro, gör det!”

Han öste ivrigt upp en stor portion på sin tallrik. Men Lillebror tog bara en liten klick. Han var alltid rädd för mat som han inte kände igen. Och sådan här stuvning hade han aldrig sett förr.

Karlsson började med att göra ett litet torn av sin stuvning och en vallgrav omkring. Medan han höll på med det tog Lillebror försiktigt sin första tugga …oj! Han flämtade till och fick tårar i ögonen. Hela munnen brände som eld. Men fröken Bock stod där och såg så förväntansfullt på honom, därför svalde han och teg.

Då tittade Karlsson upp från sitt tornbygge.

”Vad är det med dej? Vad gråter du för?”

”Jag …jag kom att tänka på nånting sorgligt”, stammade Lillebror.

”Jaså”, sa Karlsson och högg in på sitt torn med frisk aptit. Men så fort han hade svalt första tuggan gav han till ett tjut och hans ögon fylldes av tårar.

”Vad är det”, frågade fröken Bock.

”Antagligen rävgift …men det vet du väl bäst själv vad du har joxat ihop”, sa Karlsson. ”Fort, ta hit stora brandsprutan, elden är lös i halsen på mej!”

Han torkade tårarna ur ögonen.

”Vad gråter du för”, frågade Lillebror.

”Jag kom att tänka på nånting sorgligt jag också”, sa Karlsson.

”Vad då för sorgligt”, undrade Lillebror.

”Den här stuvningen”, sa Karlsson.

Men det tyckte inte fröken Bock om.

”Att ni inte skäms, ungar! Det finns tusentals barn här i världen som skulle ge vad som helst för lite sån här stuvning.”

Karlsson stack handen i fickan och drog fram anteckningsbok och penna.

”Får jag be om namn och adress på två av dom”, sa han.

Men fröken Bock bara muttrade och ville inte lämna någon adress.

”Det är väl små eldslukarbarn hela bunten, förstår jag”, sa Karlsson, ”som aldrig har gjort annat än käkat eld och svavel.”

Precis då ringde det på tamburdörren, och fröken Bock gick för att öppna.

”Vi följer med och ser vem det är”, sa Karlsson. ”Det kanske är nåt av dom där tusen eldslukarbarna som kommer och vill ge vad som helst för hennes eldgröt, och då måste vi se till att hon inte säljer för billigt …så mycket dyrbart rävgift som hon har vräkt i!”

Han följde efter fröken Bock, och det gjorde Lillebror också. De stod i tamburen tätt bakom henne när hon öppnade, och de hörde rösten därutanför som sa:

”Mitt namn är Peck. Jag kommer från Sveriges Radio Television.”

Lillebror kände att han blev alldeles kall. Han kikade försiktigt fram bakom fröken Bocks kjolar, och där stod en herre i dörren, tydligen en sådan där vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år som fröken Bock hade sagt att det fanns så många av i TV.

”Träffas möjligen fröken Hildur Bock”, sa herr Peck.

”Det är jag”, sa fröken Bock. ”Men jag har betalt både radio- och TV-licens, så försök inte!”

Herr Peck log vänligt.

”Jag kommer inte om licensen. Nej, det var dom där spökerierna ni skrev om …vi skulle gärna vilja göra ett program om det.”

Fröken Bock blev blodröd i ansiktet. Inte ett ord sa hon.

”Hur är det, mår ni inte bra”, frågade herr Peck till sist.

”Nej”, sa fröken Bock. ”Jag mår inte bra. Det här är den värsta stunden i mitt liv.”

Lillebror stod tätt bakom henne och kände det ungefär så han också. Du gode Moses, nu var det väl färdigt i alla fall! Vilken sekund som helst skulle den där Peck få syn på Karlsson, och när mamma och pappa kom hem i morgon, skulle huset vara fullt av sladdar och TV-kameror och lagom tjocka män och ingen husfrid, du gode Moses, hur skulle han få bort Karlsson!

Då fick han syn på den gamla träkistan som stod i tamburen, den som Bettan hade allt sitt teaterskräp i. Hon och hennes klasskamrater hade någon sorts fånig klubb och ibland brukade de hållas hos Bettan och klä ut sig och irra omkring och låtsas att de var några helt andra än de verkligen var - det kallades att spela teater och var ganska dumt, tyckte Lillebror. Men, å, vad det var bra att teaterkistan stod där just nu. Lillebror öppnade locket och viskade nervöst till Karlsson:

”Skynda dej …göm dej i kistan här!”

Och även om Karlsson inte förstod varför han skulle gömma sig, så var han inte den som nekade att filura om det behövdes. Han blinkade listigt åt Lillebror och tog ett skutt ner i kistan. Lillebror stängde fort igen locket. Sedan tittade han ängsligt på de två vid dörren …hade de märkt någonting?

Det hade de inte. För herr Peck och fröken Bock höll på att reda ut varför fröken Bock inte mådde bra.

”Det var inga spökerier”, sa fröken Bock med gråten i halsen. ”Det var bara eländiga pojkstreck alltihop.”

”Så då var det alltså inga spökerier då”, sa herr Peck.

Fröken Bock började nu gråta på allvar.

”Nej, det var inga spökerier …och jag kommer aldrig i TV…bara Frida!”

Herr Peck klappade henne tröstande på armen.

”Ta det inte så hårt, snälla fröken Bock. Det kanske kan bli i något annat sammanhang.”

”Nej, det kan det inte”, sa fröken Bock. Hon sjönk ner på teaterkistan och slog händerna för ansiktet. Där satt hon och grät och grät. Lillebror tyckte så synd om henne och skämdes och kände det som om det var hans fel alltihop.

Då hördes från kistan ett milt kurrande.

”A, förlåt”, sa fröken Bock, ”det är bara för att jag är så hungrig.”

”Ja, då vill det gärna kurra lite”, sa herr Peck vänligt. ”Men lunchen är visst redan färdig, jag känner att det luktar så gott. Vad är det ni har lagat?”

”Bara lite stuvning”, snyftade fröken Bock. ”Det är min egen uppfinning …’Hildur Bocks goda kolijox’ har jag kallat det.”

”Det luktar fantastiskt gott”, sa herr Peck. ”Man blir riktigt hungrig.”

Fröken Bock reste sig från kistan.

”Nåja, det går an att få smaka, för ungbytingarna äter det ändå inte.”

Herr Peck krusade lite och sa att det gick då väl verkligen inte an, men det slutade ändå med att han och fröken Bock tillsammans försvann ut i köket.

Lillebror lyfte kistlocket och tittade på Karlsson som låg där milt klirrande.

”Ligg kvar tills han har gått för all del”, sa Lillebror, ”för annars kommer du i TV-burken.”

”Åja”, sa Karlsson, ”tror du inte det är trångt i den här burken också, va?”

Då ställde Lillebror kistlocket på glänt för att Karlsson skulle få luft, och sedan sprang han till köket. Han ville se hur herr Peck såg ut i ansiktet när han åt av fröken Bocks goda kolijox.

Och kan man tänka sig, herr Peck satt där och åt och stoppade i sig och sa att det var det godaste han hade ätit i hela sitt liv. Han hade inga tårar i ögonen alls. Men det hade fröken Bock. Inte av stuvningen förstås, nej, hon bara fortsatte att gråta över sitt spökprogram som hade torkat in. Det hjälpte inte att herr Peck tyckte om hennes eldgröt, hon var ledsen i alla fall.

Men då hände det otroliga. Plötsligt sa herr Peck rakt ut i luften:

”Nu har jag det! Ni ska vara med i morron kväll.”

Fröken Bock tittade förgråten på honom.

”Var ska jag vara med i morron kväll”, frågade hon dystert.

”I TV förstås”, sa herr Peck. ”I vår serie ’Mitt bästa recept’. Ni ska visa hela svenska folket hur ni gör ’Hildur Bocks goda kolijox’.”

Då hördes en duns. Fröken Bock hade svimmat.

Men hon kvicknade snart till och kravlade sig upp från golvet. Hennes ögon lyste.

”I morron kväll …i TV då? Mitt kolijox …ska jag joxa ihop det i TV för hela svenska folket? Du gode Moses …Och tänk, Frida hon förstår sej inte på matlagning ett dugg, hon kallar mitt kolijox för hönsmat!”

Lillebror lyssnade med båda öronen, det här var intressant. Han hade nästan glömt bort Karlsson i kistan. Men nu hörde han till sin förskräckelse att någon kom ute i hallen. Mycket riktigt …det var Karlsson! Dörren mellan köket och hallen stod öppen, och Lillebror såg honom på långt håll, innan ännu fröken Bock eller herr Peck märkte något.

Jo …det var Karlsson! Och ändå inte Karlsson, du gode Moses, hur han såg ut, i Bettans gamla teaterkläder med lång sammetskjol som slafsade om benen och tyllslöjor både fram och bak! Mest liknade han en liten glad och nyter käring. Och den lilla nytra käringen närmade sig obevekligt. Lillebror vinkade förtvivlat för att Karlsson skulle begripa att han inte fick komma. Men Karlsson tycktes inte förstå det, han bara vinkade tillbaka …och kom.

”Stolts jungfrun hon träder i högsalen in”, sa Karlsson.

Och där stod han i dörröppningen, med slöjor och allt. Det var en syn som fick herr Peck att spärra upp ögonen.

”Vem i all sin dar …vad är det där för en liten lustig flicka”, sa han.

Men då blev det liv i fröken Bock. ”Lustig flicka! Nej, den otäckaste lilla pojklymmel jag har träffat i mitt liv. Försvinn härifrån, elaka unge!” Men Karlsson hörde inte på henne. ”Stolts jungfrun hon dansar och gör sig så glad”, sa han.

Och såg började han en dans som Lillebror aldrig hade sett maken till och antagligen inte herr Peck heller.

Karlsson schavade runt köket med knäande steg. Då och då gjorde han små språng och viftade med slöjorna.

”Det ser inte klokt ut”, tänkte Lillebror. ”Men vad som helst, bara han inte börjar flyga, å, han måtte väl inte göra det!”

Karlsson hade så många slöjor på sig att man inte kunde se hans propeller. Det var Lillebror tacksam för. Men tänk om Karlsson plötsligt steg till väders, då skulle nog herr Peck få stora dåndimpen och sedan komma sättande med sina TV-kameror, så fort han hade vaknat till liv igen.

Herr Peck tittade på den märkvärdiga dansen och skrattade. Mer och mer skrattade han. Då fnittrade Karlsson också och blinkade åt herr Peck, medan han schavade förbi och viftade åt honom med slöjorna.

”Ganska lustig unge”, sa herr Peck. ”Man skulle kunna ha honom med i något barnprogram.”

Han kunde inte ha sagt något som retade fröken Bock mera.

”Ska han vara i TV? Då ska jag be att få slippa vara med! Men det är klart att om ni vill ha nån som välter hela radiohuset, så kan ni inte få nån bättre än honom där.”

Lillebror nickade.

”Ja, just det. Och när han har vält radiohuset, då säjer han bara att det är en världslig sak, så akta er för honom!”

Herr Peck envisades inte.

”För all del …det var bara ett förslag! Det finns ju så mycket andra ungar.”

Herr Peck hade förresten bråttom nu. Det var en inspelning han måste passa. Snart skulle han gå. Då såg Lillebror hur Karlsson började treva efter startknappen, och Lillebror blev livrädd, skulle nu allt bli förstört i sista stund!!

”Nej, Karlsson …nej, Karlsson”, viskade Lillebror nervöst.

Men Karlsson fortsatte att treva efter startknappen. Han hade svårt att komma åt den för alla slöjornas skull.

Herr Peck stod redan i dörren …då började Karlssons motor surra.

”Jag visste inte att Arlandatrafiken gick över Vasastan”, sa herr Peck. ”Det borde den inte få göra, tycker jag. Ajö, fröken Bock, vi ses i morron.”

Och så gick han. Men upp mot taket steg Karlsson. Han kretsade förtjust runt taklampan och viftade med slöjorna åt fröken Bock.

”Stolts jungfrun hon flyger och far, hoj, hoj”, sa han.

10 Vacker och genomklok och lagom tjock …

Hela den eftermiddagen var Lillebror uppe hos Karlsson i hans hus på taket. Han hade förklarat för Karlsson varför de måste låta fröken Bock vara i fred.

”Hon ska göra gräddtårta, förstår du, tills mamma och pappa och Bosse och Bettan kommer hem i morron.”

Det var något som Karlsson förstod.

”Ska hon göra gräddtårta, ja, då måste hon få vara i fred. Det är farligt att tirritera husbockar just när dom gör gräddtårtor, för då surnar grädden …och husbockarna också för den delen!”

På det sättet blev fröken Bocks sista stunder hos familjen Svantesson ganska fridfulla, precis som hon hade önskat.

Lillebror och Karlsson hade det också fridfullt och bra framför brasan uppe i Karlssons hus. Karlsson hade varit en tur till Hötorget och köpt äpplen.

”Och ärligt betalt dom allihop med fem öre”, sa han. ”Jag vill ju inte att nån torgfru ska förlora på mej, för jag är världens ärligaste.”

”Tyckte torgfrun att det räckte med fem öre då”, undrade Lillebror.

”Det kunde jag inte fråga henne”, sa Karlsson, ”för hon var borta och drack kaffe just då.”

Karlsson trädde upp äpplena på en ståltråd och stekte dem över elden.

”Världens bästa äpplestekare, gissa vem det är”, sa han.

”Du, Karlsson”, sa Lillebror.

Och de strödde socker på sina äpplen och satt framför brasan och åt, medan skymningen föll. Det var skönt med en brasa, tyckte Lillebror, för det hade börjat bli kyligare väder. Man märkte att hösten var kommen.

”Jag får nog snart göra en sväng ut på landet och köpa mej lite mera ved hos nån bondgubbe”, sa Karlsson. ”Fast dom är ena rackare att vara påpassliga, och gu’vet när dom dricker kaffe.”

Han makade in ett par stora björkvedsklabbar i brasan. ”Men jag vill ha det varmt och skönt till vintern, annars är jag inte me’, så mycket dom vet det, bondgubbarna!”

När brasan hade brunnit ner var det mörkt i Karlssons lilla hus. Då tände han fotogenlampan som hängde i taket över hyvelbänken. Den spred ett sådant varmt och trevligt ljus över rummet och över alla grejorna som Karlsson hade staplat upp på hyvelbänken.

Lillebror undrade om de inte skulle ta och mixtra lite med Karlssons grejor, och det var Karlsson med på.

”Men du måste fråga mej om du får låna dom. Ibland säjer jag ja och ibland säjer jag nej …för det mesta säjer jag nej, för det är i alla fall mina grejer, och dom vill jag ha, annars är jag inte me’!”

Och när Lillebror hade frågat tillräckligt många gånger fick han låna en gammal trasig väckarklocka som han skruvade sönder och satte ihop igen.

Det var roligt, Lillebror kunde inte tänka sig en bättre leksak.

Men sedan ville Karlsson att de skulle snickra i stället.

”Det är ändå det roligaste, och man kan göra så mycket fint”, sa Karlsson. ”Åtminstone jag.”

Han vräkte undan alla grejorna från hyvelbänken och rev fram bräder och träklossar som låg under soffan. Och sedan hyvlade de och hamrade och spikade så att det sjöng om det, både Karlsson och Lillebror.

Lillebror spikade ihop två brädstumpar och gjorde en ångbåt. Han satte en liten kloss till skorsten. Det var verkligen en riktigt fin båt.

Karlsson sa att han skulle göra sig en fågelholk och sätta upp på stugknuten för små fåglar att bo i. Men det blev ingen fågelholk utan något annat, man kunde inte riktigt se vad.

”Vad är det för nånting”, frågade Lillebror.

Karlsson la huvudet på sned och tittade på det som han hade gjort.

”Det är …en grej”, sa han. ”En väldigt fin liten grej, gissa vem som är världens bästa grejmakare?”

”Du Karlsson”, sa Lillebror.

Men nu var det kväll. Lillebror måste gå hem och sova.

Han måste lämna Karlsson och hans lilla rum som var så trevligt med alla sina grejor och sin hyvelbänk och sin osande fotogenlampa och sin vedskrubb och sin öppna spis, där glöden efter brasan ännu låg kvar och värmde och lyste. Det var svårt att slita sig därifrån, men han visste ju att han fick komma igen. A, vad han var glad att Karlsson hade sitt hus just på hans tak och ingen annans!

De kom ut på farstubron, Karlsson och Lillebror. Och där var stjärnhimlen över dem. Aldrig hade Lillebror sett stjärnorna så stora och så många och så nära. Nej, inte nära förstås, de var ju tusen mil borta, det visste han, men ändå …å, ett sånt stjärntak Karlsson hade över sitt hus, nära och långt borta på samma gång.

”Vad glor du på”, sa Karlsson. ”Jag fryser …ska du flyga eller ska du inte?”

”Jo tack”, sa Lillebror.

Och dagen därpå …vilken dag! Först kom Bosse och Bettan, sedan kom pappa, sist och allra mest kom mamma. Lillebror kastade sig i hennes famn och kramade henne. Aldrig mer skulle hon få fara ifrån honom. De stod omkring henne allihop, pappa och Bosse och Bettan och Lillebror och fröken Bock och Bimbo.

”Är du inte överansträngd nu längre”, frågade Lillebror. ”Hur kunde det gå så fort?”

”Det gick över när jag fick ditt brev”, sa mamma. ”När jag hörde hur ’skuka’ och isolerade ni var allesammans, då kände jag att jag skulle bli ’skuk’ på allvar jag också, om jag inte fick komma hem.”

Fröken Bock skakade på huvudet.

”Det var nog inte så förståndigt precis. Fast jag kan ju komma och hjälpa fru Svantesson då och då, om det skulle behövas. Men nu”, sa fröken Bock, ”nu måste jag ge mej iväg ögonblickligen, för jag ska vara i TV i kväll.”

Då blev de häpna, mamma och pappa och Bosse och Bettan.

”Verkligen”, sa pappa. ”Det måste vi se! Absolut!”

Fröken Bock knyckte stolt på nacken.

”Ja, det hoppas jag. Det hoppas jag att hela svenska folket gör.”

Sedan fick hon bråttom.

”För jag måste gå och lägga håret och bada och ta ansiktsbehandling och manikyr och så ska jag prova ut nya hålfotsinlägg. För man måste se snygg ut när man ska vara i TV.”

Bettan skrattade.

”Hålfotsinlägg …dom syns väl ändå inte i TV?”

Fröken Bock tittade ogillande på henne.

”Har jag sagt det? Jag behöver nya i alla fall …och man känner sej säkrare när man vet att man är perfekt allt igenom. Fast det där förstår kanske inte vanligt folk. Men vi vet det, vi som är i TV.”

Sedan sa hon hastigt adjö och rusade iväg.

”Där gick Husbocken”, sa Bosse, när dörren slog igen efter henne.

Lillebror nickade eftertänksamt.

”Jag tyckte rätt så bra om henne”, sa han.

Och det var en god gräddtårta hon hade gjort, stor och pösig och med ananasbitar på.

”Vi tar den till kaffet i kväll och äter den medan vi ser på fröken Bock i TV”, sa mamma.

Så blev det också. När det spännande klockslaget närmade sig ringde Lillebror efter Karlsson. Han drog i snöret bakom gardinen, ett enda ryck, det som betydde ’Kom hit genast!’

Och Karlsson kom. Då satt hela familjen redan framför TV-apparaten, kaffebrickan var dukad och gräddtårtan stod på bordet.

”Här kommer Karlsson och jag”, sa Lillebror när de klev in i vardagsrummet.

”Här kommer jag”, sa Karlsson och kastade sig i bästa fåtöljen. ”Jaså, det vankas äntligen lite gräddtårta här i huset, det var på tiden. Kan jag få lite nu genast…eller rättare sagt mycket!”

”Lillturen kommer till sist”, sa mamma. ”Förresten är det där min plats. Ni kan sitta på golvet framför apparaten, du och Lillebror, så ska jag ge er tårta där.”

Karlsson vände sig till Lillebror.

”Har du hört? Kör hon med dej på det där viset jämt, stackars barn?”

Sedan myste han belåtet.

”Det är bra att hon kör med mej också, för det ska vara rättvist, annars är jag inte me’!”

Och de satt på golvet framför TV-apparaten, Karlsson och Lillebror, och åt mycket tårta medan de väntade på fröken Bock.

”Nu kommer hon”, sa pappa.

Och sannerligen, där kom hon! Herr Peck också. Han var programledare.

”Livs levande husbock”, sa Karlsson, ”hoj, hoj, nu ska vi ha roligt!”

Fröken Bock ryckte till. Det verkade nästan som om hon hade hört Karlsson. Eller var hon nervös ändå, när hon nu stod inför hela svenska folket och skulle visa hur man gör ’Hildur Bocks goda kolijox’?

”Hör du du”, sa herr Peck, ”hur kom du på idén att göra just det här kolijoxet?”

”Hör du du”, sa fröken Bock, ”när man har en syster som inte begriper matlagning för fem öre …”

Längre hann hon inte, Karlsson stack fram en liten knubbig hand och stängde av apparaten.

”Husbocken kommer och går precis som jag vill”, sa han.

Men då sa mamma:

”Knäpp på igen genast …och gör inte om det där en gång till, för då åker du ut!”

Karlsson knuffade Lillebror i sidan och viskade:

”Får man inte göra nånting i det här huset nu längre?”

”Tyst, vi ska se på fröken Bock”, sa Lillebror.

”Man måste salta och peppra och kurra ordentligt, då blir det gott”, sa fröken Bock.

Och hon saltade och pepprade och kurrade så att det yrde, och när kolijoxet var färdigt tittade hon skälmskt fram ur TV-rutan och sa:

”Kanske ni vill smaka lite?”

”Tack, inte jag”, sa Karlsson. ”Men om du ger mej namn och adress, så ska jag hämta ett par av dom där eldslukarbarna åt dej.”

Sedan tackade herr Peck fröken Bock för att hon hade velat komma och visa hur hon gjorde sitt goda kolijox, och så var tydligen tiden slut, men då sa fröken Bock:

”Hör du du, kan jag få skicka en hälsning till min syster hemma på Frejgatan?”

Herr Peck såg tveksam ut.

”Hör du du …nåja, bara det går fort.”

Och då vinkade fröken Bock i TV-rutan och sa:

”Hej hej, Frida, hur mår du? Du har väl inte ramlat av stolen, hoppas jag.”

”Det hoppas jag också”, sa Karlsson. ”För nu räcker det med jordbävningar i övre Norrland.”

”Vad menar du med det”, sa Lillebror. ”Du vet väl inte om Frida är lika stöddig som fröken Bock.”

”Tänk att jag vet det”, sa Karlsson. ”Jag har varit på Frejgatan och spökat en och annan gång.”

Sedan åt Karlsson och Lillebror ännu mer gräddtårta och tittade på en jonglör i TV som kunde slänga fem tallrikar i luften på en gång utan att tappa en enda. Jonglörer var egentligen tråkigt, tyckte Lillebror, men Karlsson satt där med tindrande ögon och då var Lillebror lycklig. Allting var roligt just nu, och det var så härligt att ha allesammans där, mamma och pappa och Bosse och Bettan och Bimbo …och så Karlsson.

När tårtan var slut tog Karlsson det fina tårtfatet. Han slickade det noga. Sedan kastade han det upp i luften, så där som jonglören hade gjort med sina tallrikar. ”För all del”, sa han, ”den där gubben i burken var inte så tokig. Men gissa vem som är världens bästa tallrikskastare?”

Han slängde iväg tårtfatet så att det for nästan upp i taket och Lillebror blev ängslig.

”Nej, Karlsson …låt bli!”

Mamma och de andra tittade nu på en dansös i TV och märkte inte vad Karlsson hade för sig. Och det hjälpte inte att Lillebror sa ’Låt bli’. Karlsson kastade obekymrat vidare.

”Det är ett vackert tårtfat ni har förresten”, sa Karlsson och slungade iväg det mot taket. ”Har haft rättare sagt”, sa han och böjde sig ner för att plocka upp skärvorna. ”Nåja, det är ju en världslig sak …”

Men mamma hade hört smällen när fatet gick i kras. Hon gav Karlsson en ordentlig dask i baken och sa:

”Det var mitt finaste tårtfat och ingen världslig sak.”

Lillebror tyckte inte om att man gjorde så med världens bästa tallrikskastare, men han förstod ju att mamma var ledsen för sitt fat, och han skyndade sig att trösta henne.

”Jag ska ta pengar ur min spargris och köpa ett nytt fat åt dej.”

Men då stack Karlsson stolt handen i fickan och halade fram en femöring som han gav mamma.

”Jag betalar själv vad jag slår sönder. Här! Varsågod! Köp ett fat och behåll pengarna som blir över.”

”Tack, snälla Karlsson”, sa mamma.

Karlsson nickade belåtet.

”Eller köp nåra små billiga vaser för dom, som du kan kasta på mej om jag skulle råka komma hit och du skulle råka bli arg.”

Lillebror smög sig intill mamma.

”Du är väl inte arg på Karlsson, mamma?”

Då klappade mamma både Karlsson och Lillebror och sa att det var hon inte.

Sedan sa Karlsson adjö.

”Hejsan hoppsan, nu måste jag hem annars kommer jag för sent till kvällsmaten.”

”Vad ska du ha till kvällsmat”, frågade Lillebror.

”Karlsson på takets goda kolijox”, sa Karlsson. ”Inte sånt där rävgift som Husbockens, må du tro. Världens bästa kolijoxare, gissa vem det är?”

”Du, Karlsson”, sa Lillebror.

En stund senare låg Lillebror i sin säng med Bimbo i korgen bredvid sig. De hade varit där och sagt godnatt allihop, mamma och pappa och Bosse och Bettan. Nu började Lillebror bli sömnig. Men han låg där och tänkte på Karlsson och undrade vad Karlsson gjorde just nu. Kanske han höll på att snickra någonting, en fågelholk eller så.

I morron när jag kommer hem från skolan, tänkte Lillebror, då ska jag ringa efter Karlsson och fråga om jag inte kan få komma upp till honom och snickra lite mera, jag också.

Det var bra att Karlsson hade gjort en ringledning, tyckte Lillebror.

Jag kan ringa till honom nu om jag vill, tänkte han och kände plötsligt att det var en utmärkt idé.

Han hoppade ur sängen och sprang på bara fötter fram till fönstret och så drog han i snöret. Tre gånger. Det var signalen som betydde: ”Tänk att det finns någon i världen som är så vacker och genomklok och lagom tjock och modig och bra på alla sätt som just du, Karlsson!”

Lillebror stod kvar vid fönstret, inte för att han väntade sig något svar, nej, han bara stod där. Men då kom minsann Karlsson.

”Ja, tänk det”, sa han.

Mera sa han inte. Sedan flög han tillbaka till sitt lilla gröna hus på taket.