Sorgegondolen

Två gubbar, svärfar och svärson, Liszt och Wagner, bor vid Canal Grande

tillsammans med den rastlösa kvinnan som är gift med kung Midas

han som förvandlar allting han rör vid till Wagner.

Havets gröna köld tränger upp genom golven i palatset.

Wagner är märkt, den kända kasperprofilen är tröttare än förr

ansiktet en vit flagg.

Gondolen är tungt lastad med deras liv, två tur och retur och en enkel.

Ett fönster i palatset flyger upp och man grimaserar i det plötsliga draget.

Utanför på vattnet visar sig sopgondolen paddlad av två enårade banditer.

Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de borde skickas

till mineralogiska institutionen i Padova för analys.

Meteoriter!

För tunga för att vila, de kan bara sjunka och sjunka genom framtiden ända ner

till brunskjortornas år.

Gondolen är tungt lastad med framtidens hopkurade stenar.

Gluggar mot 1990.

25 mars. Oro för Litauen.

Drömde att jag besökte ett stort sjukhus.

Ingen personal. Alla var patienter.

I samma dröm en nyfödd flicka

som talade i fullständiga meningar.

Bredvid svärsonen som är tidens man är Liszt en maläten grandseigneur.

Det är en förklädnad.

Djupet som prövar och förkastar olika masker har valt just den här åt honom –

djupet som vill stiga in till människorna utan att visa sitt ansikte.

Abbé Liszt är van att bära sin resväska själv genom snöglopp och solsken

och när han en gång skall dö är det ingen som möter vid stationen.

En ljum bris av mycket begåvad konjak för honom bort mitt i ett uppdrag.

Han har alltid uppdrag.

Tvåtusen brev om året!

Skolpojken som skriver det felstavade ordet hundra gånger innan han får gå hem.

Gondolen är tungt lastad med liv, den är enkel och svart.

Åter till 1990.

Drömde att jag körde tjugo mil förgäves.

Då förstorades allt. Sparvar stora som höns

sjöng så att det slog lock för öronen.

Drömde att jag ritat upp pianotangenter

på köksbordet. Jag spelade på dem, stumt.

Grannarna kom in för att lyssna.

Klaveret som har tigit genom hela Parsifal (men lyssnat) får äntligen säga något.

Suckar...sospiri...

När Liszt spelar ikväll håller han havspedalen nertryckt

så att havets gröna kraft stiger upp genom golvet och flyter samman med all sten i byggnaden.

Godafton vackra djup!

Gondolen är tungt lastad med liv, den är enkel och svart.

Drömde att jag skulle börja skolan men kom försent.

Alla i rummet bar vita masker för ansiktet.

Vem som var läraren gick inte att säga.