Sorgegondolen

Det allsmäktiga cyklopögat gick i moln

och gräset ruskade på sig i koldammet.

Mörbultade av nattens drömmar

stiger vi ombord på tåget

som stannar vid varje station

och lägger ägg.

Det är ganska tyst.

Klångandet från kyrkklockornas ämbar

som hämtat vatten.

Och någons obevekliga hosta

som skäller på allt och alla.

Ett stenbeläte rör sina läppar:

det är staden.

Där råder järnhårda missförstånd

bland kioskbiträden slaktare

plåtslagare marinofficerare

järnhårda missförstånd, akademiker.

Vad mina ögon värker!

De har läst vid lysmasklampornas matta sken.

November bjuder på karameller av granit.

Oberäkneligt!

Som världshistorien

som skrattar på fel ställe.

Men vi hör klångandet

från kyrkklockornas ämbar när de hämtar vatten

varje onsdag

—är det onsdag?—

där har vi för våra söndagar!