Flickan som lekte med elden

1 Torsdag 16 december – Fredag 17 december

Lisbeth Salander drog ned solglasögonen till nästippen och kisade under solhattens brätte. Hon såg kvinnan i rum 32 komma ut från hotellets sidoentré och promenera till en av de grönvitrandiga solstolarna vid poolen. Hennes blick var koncentrerat riktad mot marken framför henne och hennes ben tycktes ostadiga.

Salander hade bara sett henne på håll tidigare. Hon uppskattade kvinnans ålder till omkring 35 men hon hade ett utseende som gjorde att hon såg ut att vara vad som helst mellan 25 och 50. Hon hade brunt axellångt hår, avlångt ansikte och en mogen kropp som klippt ur en postorderkatalog för damunderkläder. Kvinnan var klädd i sandaler, svart bikini och lilatonade solglasögon. Hon var amerikanska och pratade med sydstatsdialekt. Hon hade en gul solhatt som hon släppte på marken bredvid solstolen innan hon gjorde tecken till bartendern i Ella Carmichaels bar.

Lisbeth Salander lade ned sin bok i knäet och tog en klunk ur glaset med kaffe innan hon sträckte sig efter cigarettpaketet. Utan att vrida på huvudet flyttade hon blicken till horisonten. Från sin plats på terrassen vid poolen kunde hon se en skymt av Karibiska havet mellan en grupp palmer och rhododendron vid muren framför hotellet. En bit ut slörade en segelbåt på väg norrut mot Saint Lucia eller Dominica. Ännu längre ut kunde hon se konturerna av en grå lastbåt på väg söderut mot Guyana eller något av grannländerna. En svag bris bekämpade förmiddagshettan men hon kände en svettdroppe långsamt rinna ned mot ögonbrynet. Lisbeth Salander tyckte inte om att steka sig i solen. Hon hade tillbringat dagarna i så mycket skugga som möjligt och satt följaktligen stadigt planterad under soltaket. Ändå var hon brun som en nötkärna. Hon var klädd i kakifärgade shorts och ett svart linne.

Hon lyssnade till de märkliga tonerna från steel pans som flödade ur högtalaren vid bardisken. Hon hade aldrig varit det minsta intresserad av musik och kunde inte skilja på Sven-Ingvars och Nick Cave, men steel pans fascinerade henne. Det tycktes osannolikt att någon kunde stämma ett oljefat och ännu mindre sannolikt att fatet kunde förmås att släppa ifrån sig kontrollerbara ljud som inte liknade någonting annat. Hon upplevde ljuden som magiska.

Hon kände sig plötsligt irriterad och flyttade blicken tillbaka till den kvinna som just hade fått ett glas med en apelsinfärgad drink i handen.

Det var inte Lisbeth Salanders problem. Hon kunde bara inte begripa varför kvinnan stannade. I fyra nätter, ända sedan paret hade anlänt, hade Lisbeth Salander lyssnat till den lågintensiva terror som utspelades i hennes grannrum. Hon hade hört gråt, låga upprörda röster och vid några tillfällen ljudet av örfilar. Mannen som svarade för slagen – Lisbeth förmodade att det var hennes make – var i 40- årsåldern. Han hade mörkt rakt hår kammat i något så otidsenligt som mittbena och tycktes vara i Grenada å yrkets vägnar. Vari yrket bestod hade Lisbeth Salander ingen aning om, men varje morgon hade mannen varit prydligt klädd i slips och kavaj och druckit kaffe i hotellbaren innan han tagit sin portfölj och gått ut till en taxi.

Han återvände till hotellet sent på eftermiddagarna, då han badade och umgicks med sin fru vid poolen. De brukade äta middag tillsammans i vad som tycktes vara en högst lågmäld och kärleksfull samvaro. Kvinnan drack möjligen ett eller två glas för mycket men berusningen hade inte varit störande eller uppseendeväckande.

Bråken i grannrummet startade rutinmässigt mellan tio och elva på kvällen, ungefär samtidigt som Lisbeth gick och lade sig med en bok om matematikens mysterier. Det handlade inte om grov misshandel. Så vitt Lisbeth kunde avgöra genom väggen pågick ett segslitet malande gräl. Den föregående natten hade Lisbeth inte kunnat motstå sin nyfikenhet och gått ut på balkongen för att genom parets öppna balkongdörr höra vad det hela handlade om. I mer än en timme hade han gått fram och tillbaka i rummet och erkänt att han var en usling som inte förtjänade henne. Gång på gång hade han sagt till henne att hon måste tycka att han var falsk. Vid varje tillfälle hade hon svarat att hon inte ansåg det och försökt lugna honom. Han hade blivit allt intensivare till dess att han ruskat om henne. Till sist hade hon svarat som han ville … ja, du är falsk. Han hade omedelbart tagit hennes frampressade erkännande som en förevändning att angripa henne, hennes vandel och karaktär. Han hade kallat henne för hora, vilket var ett ord som Lisbeth Salander utan tvekan skulle ha vidtagit åtgärder gentemot om anklagelsen hade riktats mot henne. Nu var det dock inte så och därmed i praktiken inte hennes personliga problem, och följaktligen hade hon svårt att bestämma sig för om hon skulle eller borde agera på något sätt.

Lisbeth hade häpet lyssnat till hans malande som plötsligt övergått i vad som lät som en örfil. Hon hade precis beslutat sig för att gå ut i hotellkorridoren och sparka in dörren till grannarna då det blev tyst i rummet.

När hon nu granskade kvinnan vid poolen noterade hon ett vagt blåmärke på axeln och ett skrapmärke på höften, men inga uppseendeväckande skador.

Nio månader tidigare hade Lisbeth läst en artikel i Popular Science som någon glömt på Leonardo da Vinci-flygplatsen i Rom och plötsligt hade hon utvecklat en obestämd fascination för ett så obskyrt ämne som sfärisk astronomi. Helt impulsivt hade hon gjort ett besök i universitetsbokhandeln i Rom och köpt några av de viktigaste avhandlingarna i ämnet. För att begripa sfärisk astronomi hade hon dock varit tvungen att sätta sig in i matematikens mer intrikata mysterier. Under sina resor de senaste månaderna hade hon ofta besökt universitetsbokhandlar för att söka rätt på ytterligare någon bok i ämnet.

Böckerna hade mestadels legat nedpackade i hennes väska och studierna hade varit osystematiska och utan egentligt mål, ända fram till dess att hon vandrat in i universitetsbokhandeln i Miami och kommit ut med Dimensions in Mathematics av dr L. C. Parnault (Harvard University, 1999). Hon hade hittat boken strax innan hon åkte ned till Florida Keys och började öluffa genom Karibien.

Hon hade avverkat Guadeloupe (två dygn i en obegriplig håla), Dominica (trevligt och avspänt, fem dygn), Barbados (ett dygn på ett amerikanskt hotell där hon känt sig förfärligt ovälkommen) och Saint Lucia (nio dagar). I Saint Lucia hade hon kunnat tänka sig att stanna en längre tid om hon inte hade blivit ovän med en trögtänkt lokal ungdomsligist som huserade i baren på hennes bakgatshotell. Hon hade till slut tappat tålamodet och drämt en tegelsten i hans huvud, checkat ut från hotellet och tagit en färja med destination Saint George’s, huvudstaden i Grenada. Det var ett land som hon aldrig hört talas om innan hon klev ombord på båten.

Hon hade klivit i land på Grenada i ett tropiskt ösregn vid tiotiden en morgon i november. Från The Caribbean Traveller hade hon inhämtat informationen att Grenada var känt som Spice Island, kryddön, och var en av världens största producenter av muskot. Ön hade 120 000 invånare men ytterligare drygt 200 000 grenadianer var bosatta i USA, Kanada eller England, vilket gav en antydan om arbetsmarknaden i hemlandet. Landskapet var bergigt runt en slocknad vulkan, Grand Etang.

Historiskt var Grenada en av många oansenliga före detta brittiska kolonier. 1795 hade Grenada väckt politiskt uppseende sedan en frigiven före detta slav vid namn Julian Fedon hade inspirerats av franska revolutionen och inlett ett uppror som föranlett kronan att skicka trupper för att hacka, skjuta, hänga och lemlästa ett stort antal rebeller. Det som hade skakat kolonialregimen var att även ett antal fattiga vita hade anslutit sig till Fedons uppror utan minsta etikett eller hänsyn till rasgränserna. Upproret hade krossats men Fedon hade aldrig tillfångatagits utan försvunnit upp i bergsmassivet Grand Etang där han vuxit till en lokal legend av robinhoodska proportioner.

Drygt tvåhundra år senare, 1979, hade advokaten Maurice Bishop startat en ny revolution som enligt guideboken var inspirerad av the communist dictatorships in Cuba and Nicaragua, men som Lisbeth Salander hade fått en helt annan bild av då hon träffat Philip Campbell – lärare, bibliotekarie och baptistpredikant – i vars gästhus hon hyrt in sig de första dagarna. Historien kunde sammanfattas med att Bishop hade varit en genuint populär folkledare som störtat en galen diktator som dessutom var UFO-fantast och ägnade en del av den magra nationalbudgeten till att jaga flygande tefat. Bishop hade pläderat för ekonomisk demokrati och infört landets första lagstiftning för jämställdhet mellan könen innan han mördades 1983.

Efter mordet, en massaker på ungefär 120 människor inklusive utrikesministern, kvinnoministern och några viktiga fackföreningsledare, hade USA invaderat landet och infört demokrati. För Grenadas vidkommande innebar det att arbetslösheten ökade från drygt sex till närmare femtio procent och att kokainhandel åter blev den i särklass viktigaste inkomstkällan. Philip Campbell hade skakat på huvudet åt beskrivningen i Lisbeths guidebok och gett henne goda råd om vilka personer och kvarter hon skulle undvika efter mörkrets inbrott.

I Lisbeth Salanders fall var sådana råd tämligen bortkastade. Däremot hade hon helt undvikit att stifta bekantskap med Grenadas kriminalitet genom att bli förälskad i Grand Anse Beach omedelbart söder om Saint George’s, en milslång och glest befolkad sandstrand där hon kunde vandra i timmar utan att behöva prata med eller ens träffa någon annan människa. Hon hade flyttat ut till Keys, ett av de få amerikanska hotellen vid Grand Anse och hade bott där i sju veckor och inte gjort mycket mer än vandrat omkring på stranden och ätit den lokala frukten chinups som i smaken påminde om bittra svenska krusbär och som hon blivit omåttligt förtjust i.

Det var lågsäsong och knappt en tredjedel av rummen på Keys Hotel var uthyrda. Enda problemet var att både hennes frid och de förströdda studierna i matematik plötsligt stördes av den lågmälda terrorn i grannrummet.

Mikael Blomkvist satte pekfingret på dörrklockan till Lisbeth Salanders lägenhet på Lundagatan. Han förväntade sig inte att hon skulle öppna, men han hade tagit för vana att åka förbi hennes bostad någon gång i månaden för att undersöka om någon förändring hade ägt rum. Då han petade upp brevinkastet kunde han skymta högen av reklam. Klockan var strax efter tio på kvällen och det var för mörkt för att han skulle kunna avgöra hur mycket högen hade vuxit sedan sist.

En kort stund stod han obeslutsam i trapphuset innan han frustrerat vände på klacken och lämnade fastigheten. Han promenerade i maklig takt hem till sin lägenhet på Bellmansgatan, satte på kaffebryggaren och slog upp kvällstidningarna framför sena Rapport. Han kände sig dyster till sinnes och undrade var Lisbeth Salander befann sig. Han kände en vag oro och undrade för tusende gången vad som egentligen hade hänt.

Under julhelgen ett år tidigare hade han bjudit ut Lisbeth Salander till stugan i Sandhamn. De hade tagit långa promenader då de lågmält diskuterat efterdyningarna av de dramatiska händelser som de båda hade varit delaktiga i under året som gått, då Mikael hade upplevt något som han i efterhand betraktade som en livskris. Han hade dömts för förtal och tillbringat ett par månader i fängelse, hans yrkesmässiga karriär som journalist hade befunnit sig i en gyttjepöl och han hade flytt från posten som ansvarig utgivare för tidskriften Millennium med svansen mellan benen. Men plötsligt hade allting förändrats. Ett uppdrag att skriva en biografi om industriledaren Henrik Vanger, vilket han upplevde som en befängt välavlönad terapi, hade plötsligt förvandlats till en desperat jakt på en förslagen och okänd seriemördare.

Under denna jakt hade han träffat Lisbeth Salander. Mikael fingrade förstrött på det svaga ärret som strypsnaran hade bildat strax under hans vänstra öra. Lisbeth hade inte bara hjälpt honom i jakten på mördaren – hon hade bokstavligen räddat hans liv.

Gång på gång hade hon överrumplat honom med sina märkliga färdigheter – fotografiskt minne och fenomenala datakunskaper. Mikael Blomkvist betraktade sig själv som allmänt datakompetent, men Lisbeth Salander hanterade datorer som om hon stod i förbund med djävulen. Han hade långsamt insett att hon var en hacker av världsklass, och inom den exklusiva internationella klubb som ägnade sig åt databrott på högsta nivå var hon en legend, om än endast känd under pseudonymen Wasp.

Det var hennes förmåga att vandra in och ut i andra människors datorer som hade gett honom det material han behövt för att vända sitt journalistiska nederlag till Wennerströmaffären – ett scoop som fortfarande ett år senare var föremål för internationella polisutredningar om ekonomisk brottslighet och gav Mikael anledning att med jämna mellanrum besöka TV-soffor.

Ett år tidigare hade han betraktat scoopet med kolossal tillfredsställelse – som en hämnd och som upprättelse från den journalistiska rännstenen. Men tillfredsställelsen hade snabbt runnit av honom. Inom loppet av några veckor var han redan utled på att svara på samma frågor från journalister och finanspoliser. Jag är ledsen men jag kan inte diskutera mina källor. När en journalist från engelskspråkiga Azerbajdzjan Times hade gjort sig omaket att åka till Stockholm enbart för att ställa samma enfaldiga frågor hade måttet varit rågat. Mikael hade skurit ned antalet intervjuer till ett minimum och de senaste månaderna hade han i stort sett bara ställt upp då Hon på TV4 ringt och övertalat honom, och det skedde endast vid de tillfällen då utredningen gick in i någon distinkt ny fas.

Mikaels samarbete med Hon på TV4 hade dessutom en helt annan dimension. Hon hade varit den första journalist som nappat på avslöjandet, och utan hennes insats den kväll då Millennium hade släppt scoopet var det tveksamt om storyn skulle ha fått en sådan genomslagskraft. Först efteråt fick Mikael veta att hon hade kämpat med näbbar och klor för att övertyga redaktionen om att ge storyn utrymme. Det hade funnits ett massivt motstånd mot att lyfta fram skojaren på Millennium och ända fram till det ögonblick hon gick ut i sändning hade det varit osäkert om redaktionens batteri av advokater skulle släppa igenom storyn. Flera av hennes äldre kollegor hade gjort tummen ned och konstaterat att om hon hade fel så var hennes karriär över. Hon hade stått på sig och det blev årets story.

Hon bevakade storyn den första veckan – hon var ju den enda reporter som faktiskt satt sig in i ämnet – men någon gång före jul noterade Mikael att alla kommentarer och nya vinklingar i storyn hade flyttats över till manliga kollegor. Vid nyår fick Mikael på omvägar veta att hon helt enkelt armbågats ut från ämnet med motiveringen att en så viktig story skulle seriösa ekonomireportrar sköta och inte någon liten jänta från Gotland eller Bergslagen eller var tusan hon nu kom ifrån. Nästa gång TV4 ringde och bad om kommentarer förklarade Mikael helt frankt att han bara uttalade sig för TV4 om hon ställde frågorna. Det tog några dagar av surmulen tystnad innan gossarna på TV4 kapitulerade.

Mikaels minskade intresse för Wennerströmaffären sammanföll med Lisbeth Salanders försvinnande ur hans liv. Han begrep ännu inte vad som hade hänt.

De hade skilts åt på annandag jul och han hade inte träffat henne under mellandagarna. Sent på kvällen dagen före nyårsafton hade han ringt henne, men hon hade inte svarat.

På nyårsafton hade han promenerat över till henne två gånger och ringt på dörren. Den första gången hade det lyst i hennes lägenhet men hon hade inte öppnat. Den andra gången hade det varit mörkt i lägenheten. På nyårsdagen hade han på nytt försökt ringa henne utan att få något svar. Därefter hade han endast mötts av beskedet att abonnenten inte kunde nås.

Han hade sett henne två gånger under de närmast följande dagarna. När han inte fått tag på henne på telefon hade han gått hem till henne i början av januari och satt sig att vänta på trappsteget framför hennes lägenhetsdörr. Han hade en bok med sig och väntade envist i fyra timmar innan hon kom in genom porten, strax före elva på kvällen. Hon bar på en brun kartong och tvärstannade då hon upptäckte honom.

”Hej Lisbeth”, hälsade han och slog ihop boken.

Hon granskade honom uttryckslöst utan vare sig värme eller vänskap i blicken. Sedan klev hon förbi honom och stack in nyckeln i sin dörr.

”Bjuder du på en kopp kaffe?” frågade Mikael.

Hon vände sig mot honom och talade med låg röst.

”Gå härifrån. Jag vill inte se dig igen.”

Därefter stängde hon dörren framför näsan på en omåttligt häpen Mikael Blomkvist och han hörde henne låsa från insidan.

Den andra gången han såg henne hade varit bara tre dagar senare. Han hade åkt tunnelbana från Slussen till T-centralen och när tåget stannade i Gamla stan tittade han ut genom fönstret och såg henne ute på perrongen, mindre än två meter bort. Han upptäckte henne i exakt samma ögonblick som dörrarna slog igen. I fem sekunder tittade hon rakt igenom honom som om han var luft innan hon vände på klacken och promenerade bort ur hans synfält just när tåget började rulla.

Budskapet gick inte att missta sig på. Lisbeth Salander ville inte ha med Mikael Blomkvist att göra. Hon hade skurit bort honom ur sitt liv lika effektivt som om hon raderat en fil ur sin dator, utan förklaringar. Hon hade bytt mobilnummer och svarade inte på e-post.

Mikael suckade, stängde av TV:n och gick bort till fönstret och betraktade Stadshuset.

Han undrade om han gjorde fel som envist gick förbi hennes lägenhet med jämna mellanrum. Mikaels attityd hade alltid varit att om en kvinna så tydligt signalerade att hon inte ville höra talas om honom så gick han sin väg. Att inte respektera ett sådant besked var i hans ögon liktydigt med brist på respekt för henne.

Mikael och Lisbeth hade legat med varandra. Men det hade skett på hennes initiativ och förhållandet hade varat i ett halvår. Om det var hennes beslut att avsluta historien lika överraskande som hon inlett den så var det helt okej med Mikael. Det var hennes sak att avgöra. Mikael hade inga problem med att finna sig till rätta i rollen som före detta pojkvän – om det nu var det han var – men Lisbeth Salanders totala avståndstagande förbryllade honom.

Han var inte förälskad i henne – de var ungefär så omaka som två personer kunde vara – men han gillade henne och kände en genuin saknad efter den jävla besvärliga människan. Han hade trott att vänskapen varit ömsesidig. Han kände sig kort sagt som en idiot.

Han stod kvar vid fönstret en lång stund.

Till sist fattade han ett avgörande beslut.

Om Lisbeth Salander tyckte så hjärtligt illa om honom att hon inte ens kunde förmå sig att hälsa då de såg varandra i tunnelbanan så var förmodligen deras vänskap över och skadan irreparabel. I fortsättningen skulle han inte ta några initiativ för att få kontakt med henne igen.

Lisbeth Salander tittade på sitt armbandsur och konstaterade att hon trots sitt stillasittande i skuggan var genomsvettig. Klockan var halv elva på förmiddagen. Hon memorerade en tre rader lång matematisk formel och slog ihop boken Dimensions in Mathematics. Därefter nappade hon åt sig sin rumsnyckel och cigarettpaketet från bordet.

Hennes rum låg på andra våningen, vilket också var hotellets översta våning. Hon drog av sig kläderna och gick in i duschen.

En två decimeter lång grön ödla blängde ned på henne från väggen, strax under taket. Lisbeth Salander blängde tillbaka men gjorde ingen ansats att vifta undan ödlan. Ödlor fanns överallt på ön och smet in i rummet genom jalusierna i det öppna fönstret, under dörren eller genom ventilen i badrummet. Hon trivdes med ett sällskap som huvudsakligen lämnade henne i fred. Vattnet var kyligt men inte iskallt och hon stod under duschen i fem minuter för att svalka sig.

När hon kom ut i rummet igen stannade hon naken framför garderobsspegeln och granskade förundrat sin kropp. Hon vägde fortfarande bara runt 40 kilo och var drygt 150 centimeter lång. Det kunde hon inte göra så värst mycket åt. Hon hade dockliknande smala lemmar, små händer och inte mycket till höfter.

Men nu hade hon bröst.

I hela sitt liv hade hon varit plattbröstad, precis som om hon ännu inte kommit i puberteten. Det hade helt enkelt sett löjligt ut och hon hade alltid känt ett obehag för att visa sig naken.

Helt plötsligt hade hon fått bröst. Det var inte fråga om några bomber (vilket hon inte ville ha och vilket skulle ha sett ännu mer löjeväckande ut på hennes i övrigt spinkiga kropp), men det var två fasta runda bröst av mellanstorlek. Förändringen var försiktigt utförd och proportionerna helt rimliga. Men skillnaden var dramatisk, både för hennes utseende och för hennes högst privata välbefinnande.

Hon hade tillbringat fem veckor på en klinik utanför Genua för att skaffa sig de implantat som utgjorde stommen i hennes nya bröst. Hon hade valt den klinik och de läkare som hade det absolut bästa och mest seriösa ryktet i Europa. Hennes läkare, en charmerande hårdkokt kvinna vid namn Allessandra Perrini, hade konstaterat att hennes bröst var fysiskt underutvecklade och att en bröstförstoring därmed kunde utföras av medicinska skäl.

Ingreppet hade inte varit smärtfritt men brösten såg ut och kändes helt naturliga, och ärren var nu nästan osynliga. Hon hade inte ångrat sitt beslut en enda sekund. Hon var nöjd. Fortfarande ett halvår senare kunde hon inte passera en spegel med bar överkropp utan att haja till och med glädje konstatera att hon höjt sin livskvalité.

Under tiden på kliniken i Genua hade hon även avlägsnat en av sina nio tatueringar – en två centimeter lång geting – från högra sidan av halsen. Hon uppskattade sina tatueringar, mest av allt den stora draken från skulderbladet till skinkan, men hade ändå fattat beslutet att göra sig av med getingen. Orsaken var att den var så synlig och iögonenfallande att den gjorde henne lätt att komma ihåg och identifiera. Lisbeth Salander ville inte bli ihågkommen och identifierad. Tatueringen hade avlägsnats med laserbehandling och när hon strök med pekfingret över halsen kunde hon känna en svag ärrbildning. En närmare inspektion avslöjade att hennes solbruna hud var aningen ljusare på den plats där tatueringen hade suttit, men vid en snabb blick syntes ingenting. Sammantaget hade hennes vistelse i Genua kostat motsvarande 190 000 kronor.

Vilket hon hade råd med.

Hon slutade drömma framför spegeln och satte på sig trosor och bh. Två dagar efter att hon lämnat kliniken i Genua hade hon för första gången i sitt 25-åriga liv besökt en butik för damunderkläder och inhandlat det plagg som hon aldrig tidigare haft behov av. Sedan dess hade hon fyllt 26 år och numera bar hon bh:n med en viss tillfredsställelse.

Hon klädde sig i jeans och en svart t-tröja med texten Consider this a fair warning. Hon hittade sandalerna och sin solhatt och hängde en svart nylonbag över axeln.

På väg mot utgången noterade hon ett mummel från en liten klunga hotellgäster vid receptionen. Hon saktade farten och spetsade öronen.

”Just how dangerous is she?” frågade en svart kvinna med hög röst och europeisk accent. Lisbeth kände igen henne från ett chartersällskap från London som anlänt tio dagar tidigare.

Freddie McBain, den grånande receptionisten som alltid brukade hälsa Lisbeth Salander med ett vänligt leende, såg bekymrad ut. Han förklarade att instruktioner skulle ges till alla hotellgäster och att det inte fanns anledning till oro om gästerna följde alla instruktioner till punkt och pricka. Hans svar möttes av en ström av frågor.

Lisbeth Salander rynkade ögonbrynen och gick ut till baren där hon hittade Ella Carmichael bakom disken.

”Vad handlar det om?” frågade hon och pekade med tummen mot klungan vid receptionen.

”Mathilda hotar med att komma på besök.”

”Mathilda?”

”Mathilda är en orkan som bildades utanför Brasilien för ett par veckor sedan och som gick rakt genom Paramaribo i morse, huvudstaden i Surinam. Det är oklart vilken riktning den kommer att ta – antagligen längre norrut upp mot USA. Men om den fortsätter att följa kusten västerut så ligger Trinidad och Grenada mitt i vägen. Det kan alltså bli blåsigt.”

”Jag trodde att orkansäsongen var över.”

”Det är den också. Vi brukar ha orkanvarning i september och oktober. Men nu för tiden är det så mycket trassel med klimatet och växthuseffekten och allt så man aldrig så noga kan veta.”

”Okej. Och när förväntas Mathilda anlända?”

”Snart.”

”Borde jag göra någonting?”

”Lisbeth, orkaner är inte att leka med. Vi hade en orkan på 1970-talet som åstadkom en enorm förödelse här på Grenada. Jag var 11 år gammal och bodde i en by uppe i Grand Etang på vägen till Grenville, och jag kommer aldrig att glömma den natten.”

”Hmm.”

”Men du behöver inte vara orolig. Håll dig i närheten av hotellet på lördag. Packa en väska med sådant som du inte vill bli av med – till exempel den där datorn du brukar sitta och leka med – och var beredd att ta med den om det kommer order att vi ska ned i stormkällaren. Det är allt.”

”Okej.”

”Vill du ha något att dricka?”

”Nej.”

Lisbeth Salander gick utan att säga adjö. Ella Carmichael log uppgivet efter henne. Det hade tagit ett par veckor innan hon hade vant sig vid den underliga flickans märkliga sätt, och hon hade förstått att Lisbeth Salander inte var snorkig – hon var bara väldigt annorlunda. Men hon betalade sina drinkar utan tjafs, höll sig någorlunda nykter, ägnade sig åt sig själv och ställde aldrig till med bråk.

Grenadas lokaltrafik bestod huvudsakligen av fantasifullt dekorerade minibussar som avgick utan någon större hänsyn till tidtabeller och annan formalia. Å andra sidan gick de i skytteltrafik under dygnets ljusa timmar. Efter mörkrets inbrott var det däremot i stort sett omöjligt att förflytta sig utan egen bil.

Lisbeth Salander behövde bara vänta i någon minut vid vägen till Saint George’s innan en av bussarna bromsade in. Chauffören var en rasta och bussens sound system spelade No Woman No Cry på högsta volym. Hon stängde av öronen, betalade sin dollar och krånglade sig in mellan en bastant dam med grått hår och två pojkar i skoluniform.

Saint George’s var belägen i en u-formad vik som utgjorde The Carenage, inre hamnen. Runt hamnen klättrade branta kullar med bostadshus, gamla kolonialbyggnader och en befästning, Fort Rupert, längst ut på en brant klippa vid udden.

Saint George’s var en extremt kompakt och tätt sammanfogad stad med smala gator och många gränder. Husen klättrade på kullarna och det fanns knappt någon horisontell yta mer än en kombinerad cricketplan och kapplöpningsbana i norra utkanten av staden.

Hon klev av i mitten av hamnen och promenerade till MacIntyre’s Electronics på toppen av en kort brant sluttning. I stort sett alla produkter som salufördes på Grenada var importerade från USA eller England och kostade följaktligen dubbelt så mycket som på andra ställen, men i gengäld bjöd butiken på luftkonditionering.

De reservbatterier hon hade beställt till sin Apple PowerBook (G4 titanium och en 17- tumsskärm) hade äntligen kommit. I Miami hade hon skaffat sig en Palm handdator med hopfällbart tangentbord som hon kunde läsa e-post på och enkelt ta med sig i nylonbagen istället för att släpa på sin PowerBook, men den var ett uselt substitut för 17-tumsskärmen. Originalbatterierna hade dock blivit sämre och orkade bara med någon halvtimme innan de måste laddas, vilket var ett elände när hon ville sitta ute på terrassen vid poolen och eftersom strömförsörjningen i Grenada lämnade en del i övrigt att önska. Under de veckor hon hade varit där hade hon upplevt två längre strömavbrott. Hon betalade med ett kreditkort som innehades av Wasp Enterprises, stoppade batteriet i nylonbagen och klev ut i middagshettan igen.

Hon gjorde ett besök på Barclays Bank och plockade ut 300 dollar i kontanter och gick därefter ned till marknaden och köpte ett knippe morötter, ett halvt dussin mangos och en 1,5-literflaska med mineralvatten. Nylonbagen blev väsentligt tyngre och när hon kom ned till hamnen igen var hon både hungrig och törstig. Hon funderade först på The Nutmeg, men entrén till restaurangen tycktes helt igenkorkad av gäster. Hon fortsatte till stillsammare Turtleback längst bort i hamnen och satte sig på verandan och beställde en tallrik med calamares och råstekt potatis och en flaska av Carib, det lokala ölet. Hon nappade åt sig ett övergivet exemplar av lokaltidningen Grenadian Voice och ögnade i den i två minuter. Den enda artikeln av intresse var en dramatisk varning om Mathildas möjliga ankomst. Texten var illustrerad med en bild som föreställde ett raserat hus och en påminnelse om förödelsen efter den förra stora orkanen som hemsökt landet.

Hon vek ihop tidningen, tog en klunk direkt ur flaskan med Carib och lutade sig tillbaka när hon såg mannen från rum 32 komma ut på verandan från baren. Han hade sin bruna portfölj i ena handen och ett stort glas Coca-Cola i den andra. Hans ögon svepte över henne utan igenkännande innan han satte sig på den motsatta sidan av verandan och fäste blicken på vattnet utanför restaurangen.

Lisbeth Salander granskade honom där han satt med profilen mot henne. Han tycktes helt frånvarande och satt orörlig i sju minuter innan han plötsligt lyfte glaset och tog tre djupa klunkar. Han ställde ifrån sig glaset och återupptog sitt stirrande. Efter en stund öppnade Lisbeth sin väska och plockade fram Dimensions in Mathematics.

I hela sitt liv hade Lisbeth roats av pussel och gåtor. Då hon var nio år hade hon fått en Rubiks kub av sin mor. Den hade satt hennes logiska förmåga på prov i nästan fyrtio frustrerande minuter innan hon äntligen insett hur den fungerade. Därefter hade hon inga problem att vrida den rätt. Hon hade aldrig någonsin haft fel på frågorna i dagstidningarnas intelligenstest; fem underligt formade figurer och frågan hur den sjätte i serien skulle se ut. Svaret var alltid uppenbart för henne.

I lågstadiet hade hon lärt sig plus och minus. Multiplikation, division och geometri var en naturlig förlängning. Hon kunde addera notan på en restaurang, sätta ihop en faktura och beräkna banan för en artillerigranat som avfyrades med en viss hastighet i en viss vinkel. Det var självklarheter. Innan hon läst artikeln i Popular Science hade hon aldrig för en sekund varit fascinerad av matematik eller ens reflekterat över att multiplikationstabellen var matematik. Multiplikationstabellen var något hon memorerat under en eftermiddag i skolan och hon kunde inte begripa varför läraren fortsatte att tjata om den under ett helt år.

Helt plötsligt hade hon anat den obevekliga logik som måste finnas bakom de resonemang och formler som presenterades, vilket fört henne till universitetsbokhandelns matematikhyllor. Men det var först då hon öppnat Dimensions in Mathematics som en helt ny värld öppnat sig för henne. Matematik var egentligen ett logiskt pussel med oändliga variationer – gåtor som kunde lösas. Tricket var inte att lösa räkneexempel. Fem gånger fem blev alltid tjugofem. Tricket var att förstå sammansättningen av de olika regler som gjorde det möjligt att lösa vilket matematiskt problem som helst.

Dimensions in Mathematics var inte en strikt lärobok i matematik, utan en 1 200 sidor tjock tegelsten om matematikens historia från de gamla grekerna till dagens försök att behärska sfärisk astronomi. Den betraktades som Bibeln, helt i klass med vad Diofantos Arithmetica en gång hade betytt (och fortfarande betyder) för seriösa matematiker. När hon för första gången slagit upp Dimensions på terrassen på hotellet vid Grand Anse Beach hade hon plötsligt hamnat i en förtrollad värld av siffror, i en bok skriven av en författare som både var pedagogisk och förmådde roa läsaren med anekdoter och överrumplande problem. Hon kunde följa matematiken från Arkimedes till nutidens Jet Propulsion Laboratory i Kalifornien. Hon förstod metoderna för hur de löste problemen.

Pythagoras sats (x²+y²=z²), formulerad ungefär år 500 f.Kr., blev en aha-upplevelse. Hon förstod plötsligt innebörden av det hon hade memorerat redan på högstadiet på någon av de få lektioner hon hade besökt. I en rätvinklig triangel är kvadraten på hypotenusan lika med summan av kvadraterna på kateterna. Hon fascinerades av Euklides upptäckt 300 f.Kr. att ett perfekt tal alltid är en multipel av två tal, där det ena talet är en potens av 2 och det andra utgörs av differensen mellan nästa potens av 2 och 1. Det var en förfining av Pythagoras sats och hon insåg de oändliga kombinationerna.

6 = 2¹x(2²–1)

28 = 2²x(2³–1)

496 = 2⁴x(2⁵–1)

8 128 = 2⁶x(2⁷–1)

Hon kunde fortsätta i evighet utan att hitta något tal som bröt regeln. Det var en logik som tilltalade Lisbeth Salanders känsla för det absoluta. Hon avverkade förnöjt Arkimedes, Newton, Martin Gardner och ett dussin andra klassiska matematiker.

Därefter kom hon fram till kapitlet om Pierre de Fermat, vars matematiska gåta, Fermats teorem, hade förbluffat henne i sju veckor. Vilket för all del var en blygsam tidsrymd med tanke på att Fermat hade drivit matematiker till vansinne i nästan fyra hundra år innan en engelsman vid namn Andrew Wiles så sent som 1993 hade lyckats lösa hans pussel.

Fermats teorem var en förledande enkel uppgift.

Pierre de Fermat föddes 1601 i Beaumont-de-Lomagne i sydvästra Frankrike. Retfullt nog var han inte ens matematiker, han var statstjänsteman och ägnade sig åt matematik som en sorts bisarr hobby på fritiden. Ändå betraktas han som en av de mest begåvade självlärda matematiker som någonsin funnits. Precis som Lisbeth Salander var han road av att lösa pussel och gåtor. Han tycktes särskilt road av att driva med andra matematiker genom att konstruera problem men strunta i att inkludera lösningen. Filosofen René Descartes gav Fermat en rad nedsättande epitet, medan den engelske kollegan John Wallis omnämnde honom som ”den där fördömde fransmannen”.

På 1630-talet utkom en fransk översättning av Diofantos bok Arithmetica som innehöll en komplett sammanställning av de talteorier som Pythagoras, Euklides och andra antika matematiker hade formulerat. Det var när Fermat studerade Pythagoras sats som han i ett utbrott av komplett genialitet skapade sitt odödliga problem. Han formulerade en variant av Pythagoras sats. Istället för (x²+y²=z²) omvandlade Fermat kvadraten till en kub, (x³+y³=z³).

Problemet var att den nya ekvationen inte tycktes ha några heltalslösningar. Vad Fermat därmed gjort var att genom en liten akademisk förändring förvandla en formel som hade ett oändligt antal perfekta lösningar till en återvändsgränd som inte hade någon lösning alls. Hans teorem var just detta – Fermat påstod att ingenstans i talens oändliga universum fanns det något heltal där en kub kunde uttryckas som summan av två kuber och att detta var generellt för alla tal som har en högre potens än siffran 2, alltså just Pythagoras sats.

Att det förhöll sig på det sättet var andra matematiker snart ense om. Genom trial and error kunde de konstatera att de inte kunde hitta ett tal som motbevisade Fermats påstående. Problemet var bara att även om de räknade till tidernas ände så skulle de inte kunna prova alla existerande tal – de är ju oändligt många – och följaktligen kunde matematikerna inte vara hundraprocentigt säkra på att inte nästa tal skulle visa sig kullkasta Fermats teorem. Inom matematiken måste påståenden nämligen gå att bevisa matematiskt och kunna uttryckas med en allmängiltig och vetenskapligt korrekt formel. Matematikern måste kunna stå upp på ett podium och uttala orden ”det är på detta sätt därför att …”

Fermat, sin vana trogen, gav fingret åt kollegorna. I marginalen på sitt exemplar av Arithmetica krafsade geniet ned problemställningen och avslutade med några rader. Cuius rei demonstrationem mirabilem sane detexi hanc marginis exiquitas non caperet. Raderna blev odödliga i matematikhistorien: Jag har ett i sanning underbart bevis för detta påstående, men marginalen är alltför trång för att rymma detsamma.

Om hans avsikt hade varit att försätta kollegorna i raseri så lyckades han utomordentligt väl. Sedan 1637 har i stort sett varje matematiker med självaktning ägnat tid, stundom avsevärd tid, till att försöka finna Fermats bevis. Generationer av tänkare hade misslyckats fram till dess att Andrew Wiles kom med det förlösande beviset 1993. Han hade då funderat över gåtan i tjugofem år och de sista tio åren nästan på heltid.

Lisbeth Salander var fullständigt perplex.

Hon var egentligen ointresserad av svaret. Det var problemlösandet som var själva poängen. Då någon placerade en gåta framför henne så löste hon den. Innan hon förstått principerna i resonemangen tog talmysterierna lång tid att lösa, men hon kom alltid fram till det korrekta svaret innan hon kikade i facit.

Följaktligen tog hon fram ett pappersark och började klottra siffror då hon läst Fermats teorem. Men hon misslyckades med att leda Fermats gåta i bevis.

Hon vägrade kika i facit och hoppade därför över avsnittet där Andrew Wiles lösning presenterades. Istället läste hon färdigt Dimensions och konstaterade att inget av de andra problem som formulerades i boken gav henne några dramatiska svårigheter. Därefter återvände hon dag efter dag med stigande irritation till Fermats gåta och grubblade över vilket ”underbart bevis” som Fermat kunde ha avsett. Hon vandrade in i återvändsgränd efter återvändsgränd.

Hon tittade upp när mannen i rum 32 plötsligt reste sig och gick mot utgången. Hon sneglade på sitt armbandsur och konstaterade att han hade suttit orörlig i drygt två timmar och tio minuter.

Ella Carmichael satte ned glaset på bardisken framför Lisbeth Salander och konstaterade att det inte var något tjafs med rosafärgade drinkar och fåniga paraplyer som gällde för henne. Lisbeth Salander beställde alltid samma drink – rom & cola. Bortsett från en enda kväll då Salander hade varit på ett underligt humör och blivit så stupfull att Ella varit tvungen att be en hjälpreda bära upp henne till rummet, bestod hennes normalkonsumtion av caffe latte, någon enstaka drink eller det lokala ölet Carib. Som alltid placerade hon sig avsides längst till höger vid bardisken och slog upp en bok med besynnerliga matematiska formler, vilket i Ella Carmichaels ögon var ett underligt val av litteratur för en tjej i hennes ålder.

Hon konstaterade också att Lisbeth Salander inte tycktes ha minsta intresse av att bli uppraggad. Det fåtal ensamma män som hade gjort framstötar hade vänligt men bestämt avvisats, och i ett fall inte ens särskilt vänligt. Chris MacAllen, som avvisats bryskt, var å andra sidan en lokal odåga och i behov av ett kok stryk. Ella var följaktligen inte alltför upprörd över att han på något konstigt sätt snubblat och ramlat i poolen efter att ha tjafsat med Lisbeth Salander en hel kväll. Till MacAllens fördel kunde sägas att han inte var långsint. Han hade återkommit nästkommande afton, i nyktert tillstånd, och bjudit Salander på en öl som hon efter kort tvekan hade accepterat. Därefter hade de hälsat artigt på varandra då de stötte ihop i baren.

”Allt okej?” frågade Ella.

Lisbeth Salander nickade och tog emot glaset.

”Något nytt om Mathilda?” frågade hon.

”Fortfarande på väg åt vårt håll. Det kan bli en riktigt otäck helg.”

”När vet vi?”

”Egentligen inte förrän hon dragit förbi. Hon kan gå rakt på Grenada och besluta sig för att svänga norrut just då hon är framme.”

”Har ni ofta orkaner?”

”De kommer och går. Oftast går de förbi oss – annars skulle inte ön vara kvar. Men du behöver inte vara orolig.”

”Jag är inte orolig.”

De hörde plötsligt ett lite för högt skratt och vred huvudena mot damen i rum 32 som tycktes road av något som hennes make berättade.

”Vilka är de där?”

”Dr Forbes? De är amerikaner från Austin, Texas.”

Ella Carmichael uttalade ordet amerikaner med en viss avsmak.

”Jag vet att de är amerikaner. Vad gör de här? Är han läkare?”

”Nej, inte en sådan doktor. Han är här för Santa Maria-stiftelsen.”

”Vad är det?”

”De bekostar utbildning för begåvade barn. Han är en fin man. Han förhandlar med utbildningsdepartementet om att bygga ett nytt högstadium i Saint George’s.”

”Han är en fin man som slår sin fru”, sa Lisbeth Salander.

Ella Carmichael tystnade och gav Lisbeth ett skarpt ögonkast innan hon gick bort till andra änden av baren för att servera Carib till några lokala kunder.

Lisbeth satt kvar i baren i tio minuter med näsan i Dimensions. Redan innan hon kommit upp i puberteten hade hon insett att hon hade fotografiskt minne och därmed på ett avgörande sätt skiljde sig från sina klasskamrater. Hon hade aldrig avslöjat sin egenhet för någon – utom i ett svagt ögonblick för Mikael Blomkvist. Hon kunde redan texten i Dimensions utantill och släpade mest med sig boken därför att den utgjorde en visuell länk till Fermat, precis som om boken hade blivit en talisman.

Men denna kväll förmådde hon inte fokusera sina tankar på vare sig Fermat eller hans teorem. Hon såg istället bilden framför sig av hur dr Forbes hade suttit orörlig med blicken fäst på en och samma punkt i vattnet i The Carenage.

Hon kunde inte förklara varför hon plötsligt kände att något inte stämde.

Till sist slog hon igen boken och gick tillbaka till sitt rum där hon startade sin PowerBook. Att surfa på Internet var inte att tänka på. Hotellet saknade bredband men hon hade ett inbyggt modem som hon kunde koppla till sin Panasonic mobiltelefon och med vars hjälp hon kunde skicka och ta emot e- post. Hon komponerade snabbt ett mail till :

[Saknar bredband. Behöver information om en dr Forbes vid Santa Maria-stiftelsen, och hans fru, bosatta i Austin, Texas. Jag betalar 500 dollar till den som gör research. Wasp.]

Hon bifogade sin offentliga PGP-nyckel, krypterade mailet med Plagues PGP-nyckel och tryckte på sändknappen. Därefter tittade hon på klockan och konstaterade att det var strax efter halv åtta på kvällen.

Hon stängde sin dator och låste rummet efter sig och promenerade fyra hundra meter längre ned på stranden, korsade vägen till Saint George’s och knackade på dörren till ett skjul bakom The Coconut. George Bland var 16 år och student. Han tänkte bli läkare eller advokat eller möjligen astronaut och var ungefär lika spinkig som Lisbeth Salander och nästan lika kort.

Lisbeth hade träffat George Bland på stranden den första veckan på Grenada, dagen efter att hon flyttat ut till Grand Anse. Hon hade promenerat längs stranden och slagit sig ned i skuggan under några palmer och tittat på barnen som spelade fotboll längre ned vid vattenbrynet. Hon hade slagit upp Dimensions och suttit begravd i den då han kommit och slagit sig ned bara några meter framför henne, till synes utan att notera hennes närvaro. Hon hade iakttagit honom under tystnad. En tunn svart pojke i sandaler, svarta byxor och vit skjorta.

Precis som hon hade han slagit upp en bok som han fördjupat sig i. Precis som hon studerade han en bok om matematik – Basics 4. Han läste koncentrerat och började kludda i en räknebok. Först när Lisbeth efter fem minuter harklade sig hade han noterat hennes närvaro och flugit upp som i panik. Han hade bett om ursäkt för att han störde och var på väg därifrån när hon frågade om det var komplicerade tal.

Algebra. Efter två minuter hade hon påpekat ett fundamentalt fel i hans uträkning. Efter trettio minuter hade de löst hans hemuppgifter. Efter en timme hade de gått igenom hela nästa kapitel i räkneboken och hon hade pedagogiskt förklarat knepen bakom räkneoperationerna. Han hade betraktat henne med vördnadsfull respekt. Efter två timmar hade han berättat att hans mamma var bosatt i Toronto, Kanada, att hans pappa bodde i Grenville på andra sidan ön och att han själv bodde i ett skjul längre upp på stranden. Han var yngst i en syskonskara med tre äldre systrar.

Lisbeth Salander fann hans sällskap märkligt avslappnande. Situationen var ovanlig. Hon brukade sällan eller aldrig inleda samtal med andra människor bara för pratandets skull. Det var inte en fråga om blygsel. För henne hade konversation en praktisk funktion; hur hittar jag till apoteket eller vad kostar hotellrummet. Konversation hade också en yrkesmässig funktion. När hon arbetat som researcher för Dragan Armanskij på Milton Security hade hon inte haft några problem att föra långa samtal för att få fram fakta.

Däremot avskydde hon personliga samtal som alltid ledde till ett rotande i vad hon ansåg vara privata angelägenheter. Hur gammal är du – gissa. Gillar du Britney Spears – vem? Tycker du om målningar av Carl Larsson – har aldrig funderat över saken. Är du lesbisk – det angår verkligen inte dig.

George Bland var tafatt och självmedveten, men han var artig och försökte föra en intelligent konversation utan att tävla med henne och utan att rota i hennes privatliv. Precis som hon verkade han ensam. Märkligt nog tycktes han acceptera att en matematikens gudinna hade klivit ned på Grand Anse Beach och han verkade nöjd med att hon ville sitta och hålla honom sällskap. Efter flera timmar på stranden bröt de upp då solen närmade sig horisonten. De promenerade tillsammans tillbaka mot hennes hotell och han hade pekat ut det skjul som utgjorde hans studentbostad och generat frågat om han fick bjuda henne på te. Hon hade accepterat, vilket såg ut att förvåna honom.

Hans bostad var mycket enkel; ett skjul som rymde ett illa medfaret bord, två stolar, säng och ett skåp för kläder och linne. Den enda belysningen var en liten skrivbordslampa med kabel som gick till The Coconut. Spisen bestod av ett campingkök. Han bjöd på middag bestående av ris och grönsaker som han serverade på plasttallrikar. Han hade även djärvt bjudit henne att röka den lokala förbjudna substansen, vilket hon också accepterade.

Lisbeth hade inga svårigheter att märka att han var påverkad av hennes närvaro och inte riktigt visste hur han skulle bete sig. Hon hade impulsivt beslutat att låta honom förföra henne. Det hade utvecklats till en plågsamt omständlig procedur där han utan tvekan hade förstått hennes signaler men inte hade en aning om hur han skulle gå till väga. Han hade gått som katten kring het gröt till dess att hon tappat tålamodet och resolut tryckt ned honom på sängen och dragit av sig kläderna.

Det var första gången hon hade visat sig naken för någon sedan operationen i Genua. Hon hade lämnat kliniken med en lätt känsla av panik. Det hade tagit henne en lång stund att inse att inte en enda människa stirrade på henne. Lisbeth Salander brydde sig vanligen inte ett dyft om vad andra människor tyckte om henne och hon grubblade över varför hon plötsligt kände sig så osäker.

George Bland hade varit en perfekt debut för hennes nya jag. När han (efter ett visst mått av uppmuntran) äntligen hade lyckats knäppa upp hennes bh hade han genast släckt lampan vid sängen innan han började ta av sina egna kläder. Lisbeth hade insett att han var blyg och tänt lampan igen. Hon hade noga bevakat hans reaktioner när han klumpigt börjat röra vid henne. Först långt senare på kvällen hade hon slappnat av och konstaterat att han uppfattade hennes bröst som helt naturliga. Han verkade å andra sidan inte ha så mycket att jämföra med.

Hon hade inte planerat att skaffa sig en tonårig älskare på Grenada. Det hade varit en impuls och när hon lämnade honom sent på natten hade hon inte tänkt återvända. Men redan nästa dag hade hon träffat honom på stranden igen och faktiskt känt att den tafatte unge pojken var ett behagligt sällskap. Under de sju veckor hon hade bott på Grenada hade George Bland blivit en fast punkt i hennes tillvaro. De umgicks inte på dagtid men han tillbringade eftermiddagarna före solnedgången på stranden och kvällarna ensam i sitt skjul.

Hon konstaterade att då de promenerade tillsammans såg de ut som två tonåringar. Sweet sixteen.

Han ansåg förmodligen att livet hade blivit intressantare. Han hade träffat en kvinna som utbildade honom i matematik och erotik.

Han öppnade dörren och log förtjust mot henne.

”Vill du ha sällskap?” frågade hon.

Lisbeth Salander lämnade George Bland strax efter två på natten. Hon hade en varm känsla i kroppen och promenerade längs stranden istället för att följa vägen till Keys Hotel. Hon gick ensam i mörkret, medveten om att George Bland skulle följa efter henne drygt hundra meter bakom.

Han gjorde alltid det. Hon hade aldrig sovit över hos honom och han uttryckte ofta starka protester mot att hon, en helt ensam kvinna, skulle promenera genom natten till sitt hotell och insisterade på att det var hans plikt att följa henne tillbaka till hotellet. Särskilt som det ofta blev mycket sent. Lisbeth Salander brukade lyssna till hans utläggningar innan hon klippte av diskussionen med ett enkelt nej. Jag promenerar vart jag vill när jag vill. End of discussion. Och nej, jag vill inte ha en eskort. Första gången hon insåg att han följde efter henne hade hon blivit våldsamt irriterad. Men nu kunde hon tycka att hans beskyddarinstinkt hade en viss charm och låtsades därför inte om att hon visste att han gick bakom henne och att han skulle vända hemåt först då han sett henne gå in genom porten till sitt hotell.

Hon undrade vad han skulle göra om hon plötsligt blev överfallen.

Själv tänkte hon göra bruk av den hammare som hon hade köpt på MacIntyres järnhandel och förvarade i axelväskans ytterfack. Det fanns få fysiska hotbilder som bruket av en schyst hammare inte kunde åtgärda, ansåg Lisbeth Salander.

Det var gnistrande stjärnklart och fullmåne. Lisbeth höjde blicken och identifierade Regulus i Lejonet nära horisonten. Hon var nästan framme vid hotellet då hon tvärstannade. Plötsligt såg hon en skymt av en människa längre ned på stranden, nära vattenbrynet nedanför hotellet. Det var första gången hon sett en levande själ på stranden efter mörkrets inbrott. Även om avståndet var nästan 100 meter hade Lisbeth inga problem att identifiera mannen i månljuset.

Det var den hedervärde dr Forbes i rum 32.

Hon tog några snabba kliv åt sidan och stod stilla i trädlinjen. När hon vred huvudet var också George Bland osynlig. Skepnaden vid vattenbrynet vandrade långsamt fram och tillbaka. Han rökte en cigarett. Med jämna mellanrum stannade han och böjde sig ned som om han granskade sanden. Pantomimen fortsatte i tjugo minuter innan han plötsligt ändrade riktning och med raska steg gick till hotellets strandentré och försvann.

Lisbeth väntade i någon minut innan hon gick ned till den plats där dr Forbes hade vandrat. Hon gjorde en långsam halvcirkel och granskade marken. Det enda hon kunde se var sand, några stenar och snäckskal. Efter två minuter avbröt hon studierna av strandkanten och gick upp till hotellet.

Hon gick ut på sin balkong, böjde sig över räcket och sneglade in på grannens balkong. Det var tyst och stilla. Kvällens bråk var tydligen över. Efter en stund hämtade hon sin axelväska och plockade fram papper och rullade en joint från det förråd som George Bland försett henne med. Hon slog sig ned på en balkongstol och tittade på det mörka vattnet i Karibiska havet medan hon rökte och funderade.

Hon kände sig som en radaranläggning i högsta larmberedskap.

2 Fredag 17 december

Nils Erik Bjurman, advokat, 55 år gammal, satte ned kaffekoppen och betraktade strömmen av människor utanför fönstret till Café Hedon vid Stureplan. Han såg alla som passerade i en enda ström men observerade ingen.

Han tänkte på Lisbeth Salander. Han tänkte ofta på Lisbeth Salander.

Tankarna fick honom att koka inombords.

Lisbeth Salander hade krossat honom. Det var ett ögonblick han aldrig skulle glömma. Hon hade tagit kommandot och förnedrat honom. Hon hade misshandlat honom på ett sätt som bokstavligen satt outplånliga spår på hans kropp. Närmare bestämt på ett mer än två kvadratdecimeter stort område på magen alldeles ovanför hans könsorgan. Hon hade kedjat fast honom i hans egen säng, misshandlat honom och tatuerat ett budskap som inte kunde missförstås och som inte på ett enkelt sätt kunde raderas: JAG ÄR ETT SADISTISKT SVIN, ETT KRÄK OCH EN VÅLDTÄKTSMAN.

Lisbeth Salander var av Stockholms tingsrätt förklarad som juridiskt otillräknelig. Han hade tilldelats uppdraget att agera som hennes förvaltare, vilket i allra högsta grad placerade henne i en direkt beroendeställning till honom. Redan allra första gången han träffat Lisbeth Salander hade han börjat fantisera om henne. Han kunde inte förklara det, men hon inbjöd till det.

Ur en rent intellektuell synvinkel visste advokat Nils Bjurman att han hade gjort något som varken var socialt acceptabelt eller tillåtet. Han visste att han hade gjort fel. Han visste också att han agerat oförsvarligt i juridisk bemärkelse.

Ur emotionell synvinkel spelade denna intellektuella kunskap ingen roll. Från det ögonblick han först hade mött Lisbeth Salander i december två år tidigare hade han inte kunnat motstå henne. Lagar, regler, moral och ansvar spelade ingen som helst roll.

Hon var en märklig flicka – fullt vuxen, men med ett utseende som gjorde att hon kunde förväxlas med ett minderårigt barn. Han hade kontrollen över hennes liv – hon var hans att förfoga över. Det var oemotståndligt.

Hon var omyndigförklarad och hade en biografi som förvandlade henne till någon ingen skulle tro på om hon fick för sig att protestera. Det var heller ingen våldtäkt av något oskuldsfullt barn – hennes journal fastslog att hon hade haft gott om sexuella erfarenheter och till och med kunde betraktas som promiskuös. En socialarbetare hade formulerat en rapport som påpekade möjligheten att Lisbeth Salander då hon var 17 år erbjöd sexuella tjänster mot betalning. Rapporten hade föranletts av att en polispatrull hade observerat en ökänd ful gubbe i sällskap med en ung flicka på en parkbänk i Tantolunden. Poliserna hade parkerat och avvisiterat sällskapet; flickan hade vägrat svara på deras frågor och den fula gubben hade varit för berusad för att ge några vettiga besked.

I advokat Bjurmans ögon var slutsatsen självklar: Lisbeth Salander var en hora längst ned på den sociala stegen. I hans våld. Det var riskfritt. Även om hon skulle protestera hos överförmyndarnämnden så skulle han i kraft av sin trovärdighet och sina meriter kunna avfärda henne som en lögnare.

Hon var den perfekta leksaken – vuxen, promiskuös, socialt inkompetent och utlämnad till hans godtycke.

Det var första gången han hade utnyttjat en av sina egna klienter. Tidigare hade han aldrig ens övervägt att göra en framstöt mot någon som han hade en yrkesmässig relation till. För att få utlopp för sina speciella krav på sexuella lekar hade han vänt sig till prostituerade. Han hade varit diskret och försiktig och betalat bra; problemet var bara att prostituerade inte var allvar utan på låtsas. Det var en tjänst han köpte av en kvinna som stönade och ojade sig och spelade en roll, men det var lika falskt som Hötorgskonst.

Han hade försökt dominera sin fru på den tiden han var gift, men hon hade varit med på det hela och det hade också bara varit på lek.

Lisbeth Salander hade varit perfekt. Hon var värnlös. Hon saknade släkt och vänner. Hon hade varit ett äkta offer, helt försvarslös. Tillfället gör tjuven.

Och så helt plötsligt hade hon krossat honom.

Hon hade slagit tillbaka med en kraft och en beslutsamhet som han inte anat att hon ägde. Hon hade förnedrat honom. Hon hade plågat honom. Hon hade så när förintat honom.

Under de snart två år som gått hade Nils Bjurmans liv förändrats på ett dramatiskt sätt. Den första tiden efter Lisbeth Salanders nattliga besök i hans lägenhet hade han varit som paralyserad – oförmögen att tänka och agera. Han låste in sig i sitt hem, svarade inte i telefon och förmådde inte hålla kontakt med sina ordinarie klienter. Först efter två veckor hade han sjukskrivit sig. Hans sekreterare fick sköta löpande korrespondens på kontoret, avboka möten och försöka svara på frågor från irriterade klienter.

Varje dag hade han tvingats se sin kropp i spegeln på badrumsdörren. Till sist hade han monterat ned spegeln.

Först när sommaren inleddes hade han återvänt till sitt kontor. Han hade sorterat bland sina klienter och överlåtit merparten av dem till några kollegor. De enda han behöll var några företag där han skötte viss affärsjuridisk korrespondens men inte behövde engagera sig. Hans enda återstående aktiva klient var Lisbeth Salander – varje månad författade han en balansräkning och en rapport till överförmyndarnämnden. Han gjorde precis som hon hade krävt – rapporterna var fria fantasier som dokumenterade att hon ingalunda behövde en förvaltare.

Varje rapport sved och påminde honom om hennes existens, men han hade inget val.

Bjurman hade tillbringat sommaren och hösten med handlingsförlamat grubbel. I december hade han slutligen tagit sig samman och bokat en semesterresa till Frankrike. Han hade bokat tid på en klinik för kosmetisk kirurgi utanför Marseille, där han hade konsulterat en läkare om hur han bäst skulle avlägsna tatueringen.

Läkaren hade häpet undersökt hans vanställda mage. Till sist hade han föreslagit en behandling. Det enklaste sättet var upprepade laserbehandlingar, men tatueringen var så stor och nålen hade skurit så djupt att han misstänkte att det enda realistiska var en serie hudtransplantationer. Det var dyrt och skulle ta tid.

Under de gångna två åren hade han träffat Lisbeth Salander vid ett enda tillfälle.

Den natt då hon hade överfallit honom och tagit kommandot över hans liv hade hon också tagit hans reservnycklar till kontoret och lägenheten. Hon hade sagt att hon skulle bevaka honom och att när han minst av allt väntade sig så skulle hon komma på besök. Under de tio månader som hade förflutit hade han nästan börjat tro att det var ett tomt hot, men han hade inte vågat byta lås. Hennes hot hade inte kunnat missförstås – om hon någonsin hittade honom med en kvinna i sin säng så skulle hon offentliggöra den nittio minuter långa film som dokumenterade hur han våldtog henne.

En natt i mitten av januari för snart ett år sedan hade han plötsligt vaknat klockan tre på morgonen, osäker på varför han vaknat. Han hade tänt lampan på nattduksbordet och nästan vrålat av skräck när han såg henne stå vid fotändan av hans säng. Hon var som ett spöke som plötsligt materialiserat sig i hans sovrum. Hennes ansikte var blekt och uttryckslöst. I handen höll hon sin fördömda elpistol.

”God morgon advokat Bjurman”, sa hon slutligen. ”Förlåt att jag väckte dig den här gången.”

Gode gud, har hon varit här tidigare? Medan jag har sovit.

Han kunde inte avgöra om hon bluffade eller inte. Nils Bjurman harklade sig och öppnade munnen. Hon avbröt honom med en gest.

”Jag väckte dig av ett enda skäl. Jag kommer snart att resa bort en längre tid. Du ska fortsätta att skriva dina rapporter om mitt välbefinnande varje månad, men istället för att posta en kopia hem till mig så ska du skicka en kopia till en hotmailadress.”

Hon tog upp ett dubbelvikt papper ur jackfickan och släppte det på sängkanten.

”Om överförmyndarnämnden vill ha kontakt med mig eller något annat sker som kräver min närvaro ska du skriva ett mail till denna adress. Har du förstått?”

Han nickade.

”Jag förstår …”

”Tig. Jag vill inte höra din röst.”

Han bet ihop tänderna. Han hade aldrig vågat ta kontakt med henne eftersom hon då hotat med att skicka filmen till myndigheterna. Istället hade han i flera månader planerat vad han skulle säga till henne då hon kontaktade honom. Han hade insett att han faktiskt inte hade något att säga till sitt försvar. Det enda han kunde göra var att vädja till hennes generositet. Om hon bara gav honom chansen att tala skulle han försöka övertyga henne om att han hade agerat utifrån en tillfällig sinnesförvirring – att han ångrade sig och ville sona vad han hade gjort. Han var beredd att kräla i stoftet för att beveka henne och därigenom desarmera det hot hon utgjorde.

”Jag måste tala”, hade han svarat med ynklig röst. ”Jag vill be dig om förlåtelse …”

Hon hade lyssnat avvaktande till hans överraskande bön. Slutligen hade hon lutat sig mot sänggaveln och gett honom en ondskefull blick.

”Hör på nu – du är ett kräk. Jag kommer aldrig att förlåta dig. Men om du sköter dig så kommer jag att låta dig löpa den dag då min omyndigförklaring hävs.”

Hon väntade till dess att han slog ned blicken. Hon tvingar mig att krypa för henne.

”Det jag sa för ett år sedan gäller fortfarande. Om du misslyckas kommer jag att offentliggöra filmen. Om du tar kontakt med mig på något sätt utöver det jag beslutat så kommer jag att offentliggöra filmen. Om jag skulle dö i en olycka så kommer filmen att offentliggöras. Om du rör mig igen så kommer jag att döda dig.”

Han trodde henne. Det fanns inte utrymme för tvivel eller för förhandlingar.

”En sak till. Den dag då jag låter dig löpa så får du göra som du vill. Men fram till dess sätter du inte din fot på den där kliniken i Marseille igen. Om du åker ned och inleder en behandling så kommer jag att tatuera dig igen. Men nästa gång kommer jag att tatuera dig i pannan.”

Helvete. Hur fan hade hon fått reda på …

I nästa sekund var hon borta. Han hörde ett svagt klick från ytterdörren då hon vred om nyckeln. Det var precis som om ett spöke hade hemsökt honom.

Det var i det ögonblicket som han hade börjat hata Lisbeth Salander med en intensitet som flammade som rödglödgat stål i hans sinne och förvandlade hans tillvaro till en besatt hunger att krossa henne. Han fantiserade om hennes död. Han fantiserade om att tvinga henne att krypa på sina knän och tigga om nåd. Han skulle vara skoningslös. Han drömde om att lägga sina nävar runt hennes hals och strypa henne till dess att hon kippade efter luft. Han ville slita hennes ögon ur dess hålor och hennes hjärta ur kroppen. Han ville utplåna henne från världens yta.

Paradoxalt nog var det också i det ögonblicket som han kände att han åter började fungera och som han hittade en märklig själslig balans. Han var fortfarande besatt av Lisbeth Salander och fokuserade varje vaken minut på hennes existens. Men han upptäckte att han åter hade börjat tänka rationellt. Om han skulle lyckas krossa henne så måste han återta kommandot över sitt intellekt. Hans liv fick en ny målsättning.

Det var den dagen han slutade fantisera om hennes död och började planlägga den.

Mikael Blomkvist passerade mindre än två meter bakom advokat Nils Bjurmans ryggtavla då han navigerade två brännheta glas med caffe latte till chefredaktör Erika Bergers bord på Café Hedon. Varken han eller Erika hade någonsin hört talas om advokat Nils Bjurman och lade inte märke till honom.

Erika rynkade näsan och flyttade en askkopp åt sidan för att göra plats för glasen. Mikael hängde av sig jackan över stolsryggen, drog askkoppen till sin sida av bordet och tände en cigarett. Erika avskydde tobaksrök och betraktade honom med plågad blick. Han blåste ursäktande röken bort från henne.

”Jag trodde du hade slutat.”

”Tillfälligt återfall.”

”Jag ska sluta ha sex med karlar som luktar rök”, sa hon och log vänt.

”No problem. Det finns andra tjejer som inte är så nogräknade”, sa Mikael och log tillbaka.

Erika Berger himlade med ögonen.

”Vad är problemet? Jag ska träffa Charlie om tjugo minuter. Vi ska på teater.”

Charlie var Charlotta Rosenberg, Erikas barndomsvän.

”Vår praktikant stör mig. Hon är dotter till någon av dina väninnor. Hon har varit hos oss i två veckor och ska vara kvar på redaktionen i åtta veckor till. Jag står snart inte ut med henne längre.”

”Jag har märkt att hon kastar lystna blickar efter dig. Jag förväntar mig naturligtvis att du uppför dig som en gentleman.”

”Erika, tjejen är 17 år och har en mental ålder på drygt 10 och då är jag generös.”

”Hon är bara imponerad av att träffa dig. Förmodligen lite idoldyrkan.”

”Halv elva i går kväll ringde hon på min porttelefon och ville komma upp med en flaska vin.”

”Ooops”, sa Erika Berger.

”Ooops på dig själv”, sa Mikael. ”Om jag var tjugo år yngre skulle jag antagligen inte tveka en sekund. Men kom igen – hon är 17 år. Jag är snart 45.”

”Påminn mig inte. Vi är jämnåriga.”

Mikael Blomkvist lutade sig bakåt och askade.

Det hade inte undgått Mikael Blomkvist att Wennerströmaffären hade gett honom en märklig stjärnstatus. Under det gångna året hade han fått inbjudningar till fester och arrangemang från de mest osannolika håll.

Det var uppenbart att de som bjöd in honom gjorde det därför att de gärna ville placera honom i sin bekantskapskrets; den välkomnande kindpussen av personer han tidigare knappt skakat hand med men som gärna ville framstå som hans nära vän och förtrogna. Det var inte i första hand kollegor inom massmedia – dem kände han redan och hade antingen en bra eller en dålig relation till – utan så kallade kulturpersonligheter, skådespelare, halvdana samhällsdebattörer och halvkändisar. Det var helt enkelt status att ha Mikael Blomkvist som gäst på ett releaseparty eller på en privat middagsbjudning. Inbjudningar och förfrågningar om än det ena och än det andra arrangemanget hade haglat över honom under det gångna året. Det började bli en vana att svara på förfrågningar med ett ”jättetrevligt, men tyvärr är jag redan inbokad” etc.

Till kändisskapets avigsidor hörde också en tilltagande ryktesspridning. En bekant till honom hade oroligt hört av sig efter att ha hört ett rykte som hävdade att Mikael hade sökt hjälp på en klinik för drogavvänjning. I verkligheten var Mikaels sammanlagda drogmissbruk sedan tonåren några enstaka marijuanacigaretter och att han vid ett tillfälle drygt femton år tidigare provat kokain tillsammans med en holländsk flicka som var sångerska i ett rockband. Hans alkoholkonsumtion var bättre utvecklad men inskränkte sig fortfarande till enstaka fall av påtaglig berusning i samband med middagar eller fester. Vid krogbesök konsumerade han sällan mer än en stor stark och drack lika gärna folköl. Hans barskåp hemma innehöll vodka och några presentflaskor single malt som öppnades skrattretande sällan.

Att Mikael var singel med flera tillfälliga förbindelser och kärleksaffärer var välkänt både i och utanför hans bekantskapskrets, vilket föranledde andra rykten. Hans affär med Erika Berger sedan många år var alltid föremål för åtskilliga spekulationer. Det senaste året hade dessa kompletterats med påståenden om att han gick från säng till säng, raggade hejdlöst och utnyttjade sitt kändisskap till att knulla sig igenom klientelet på Stockholms krogar. En ytligt bekant journalist hade till och med vid ett tillfälle frågat om han inte borde söka hjälp för sitt sexmissbruk. Kommentaren hade föranletts av att en känd amerikansk skådespelare hade sökt hjälp på en klinik för motsvarande åkomma.

Mikael hade förvisso haft många korta förhållanden och det hade hänt att de pågick samtidigt. Han var själv osäker på vad detta berodde på. Han visste att han såg hyfsat bra ut men hade aldrig upplevt sig som väldigt attraktiv. Däremot fick han ofta höra att han hade något som gjorde kvinnor intresserade av honom. Erika Berger hade förklarat för honom att han på en gång utstrålade självsäkerhet och trygghet, och att han hade en förmåga att få kvinnor att känna sig avslappnade och prestigelösa. Att gå till sängs med honom var varken jobbigt, hotfullt eller komplicerat – däremot kravlöst och erotiskt njutbart. Vilket (enligt Mikael) var som det skulle vara.

Tvärtemot vad flertalet av hans bekanta trodde hade Mikael aldrig ägnat sig åt att ragga. I bästa fall markerade han att han var där och villig, men han lät alltid kvinnan ta initiativet. Sex kom ofta som en naturlig följd. De kvinnor han hamnade i säng med var sällan anonyma one night stands – sådana hade förvisso också förekommit men oftast resulterat i ganska otillfredsställande övningar. Mikaels bästa relationer hade varit med personer som han hade lärt känna och som han själv tyckte bra om. Det var därför ingen slump att han tjugo år tidigare inlett en affär med Erika Berger – de var vänner och attraherade av varandra.

Hans sentida berömmelse hade dock ökat intresset för honom bland kvinnor på ett sätt som han fann bisarrt och obegripligt. Mest överraskande var att unga kvinnor kunde göra impulsiva framstötar i de mest oväntade sammanhang.

Mikaels fascination riktades dock mot en helt annan typ av kvinnor än entusiastiska tonårsbrudar med aldrig så korta minikjolar och välkomponerade kroppar. Då han var yngre hade hans dambekanta ofta varit äldre än han, och i några fall väsentligt äldre och erfarnare. I takt med att han själv blev äldre hade dock åldersskillnaderna jämnat ut sig alltmer. Lisbeth Salander, som varit 25 år, hade definitivt varit ett markant kliv nedåt i åldersskalan.

Vilket var orsaken till det hastigt påkallade mötet med Erika.

Millennium hade tagit in en praktikant från ett mediegymnasium som en tjänst till en av Erikas bekanta. Det var i sig inget ovanligt; de hade flera praktikanter varje år. Mikael hade hälsat artigt på den 17-åriga flickan och ganska omgående konstaterat att hon hade ett tämligen vagt intresse av journalistik, förutom att hon ”ville synas i TV”, och (misstänkte Mikael) att det numera tydligen var någon sorts statuspoäng att ha varit på Millennium.

Han hade snabbt blivit medveten om att hon inte missade ett tillfälle att se till att få närkontakt. Han hade låtsats att han inte uppfattade hennes tämligen övertydliga framstötar, vilket dock endast resulterat i att hon fördubblat sina ansträngningar. Det var helt enkelt jobbigt.

Erika Berger skrattade plötsligt.

”Min själ, du är sextrakasserad på jobbet.”

”Ricky, det här är jobbigt. Jag vill för allt i världen inte såra eller genera henne. Men hon är ungefär lika subtil som en brunstig märr. Jag är nästan orolig för vad hon kan ta sig för.”

”Mikael, hon är förälskad i dig och är bara för ung för att veta hur hon ska uttrycka sig.”

”Sorry. Du har fel. Hon är jävligt medveten om hur hon ska uttrycka sig. Det är något skevt i hennes agerande och hon börjar bli irriterad på att jag inte nappar på kroken. Och jag har inget behov av en ny ryktesvåg som framställer mig som en gubbsjuk Mick Jagger på jakt efter lammkött.”

”Okej. Jag förstår problemet. Hon knackade alltså på hos dig i går kväll.”

”Med en flaska vin. Hon sa att hon hade varit på fest hos en ’bekant’ i kvarteret och försökte få det att se ut som en slump att hon knackade på.”

”Vad sa du till henne?”

”Jag släppte inte in henne. Jag ljög och sa att hon kom olägligt och att jag hade en dam på besök.”

”Och hur tog hon det?”

”Hon blev jävligt irriterad men droppade av.”

”Vad vill du att jag ska göra?”

”Get her off my back. På måndag tänker jag ta ett allvarligt snack med henne. Antingen lägger hon av eller så sparkar jag ut henne från redaktionen.”

Erika Berger funderade en stund.

”Nej”, sa hon. ”Säg ingenting. Jag ska prata med henne.”

”Jag har inget val.”

”Hon söker en vän och inte en älskare.”

”Jag vet inte vad hon söker, men …”

”Mikael. Jag har varit där hon är. Jag ska prata med henne.”

Nils Bjurman hade i likhet med alla andra som tittat på TV eller läst en kvällstidning det senaste året hört talas om Mikael Blomkvist. Däremot kände han inte igen honom, och även om han hade gjort det så skulle han inte ha reagerat. Han var helt omedveten om att det fanns en koppling mellan Millenniums redaktion och Lisbeth Salander.

Dessutom var han alltför försjunken i egna tankar för att lägga märke till sin omgivning.

Efter att hans intellektuella förlamning äntligen hade lossnat hade han långsamt börjat analysera sin egen belägenhet och grubblade över hur han skulle bära sig åt för att utplåna Lisbeth Salander.

Problemet kretsade runt en och samma stötesten.

Lisbeth Salander förfogade över en nittio minuter lång film som hon hade spelat in med dold kamera och som detaljerat visade hur han förgrep sig på henne. Han hade sett filmen. Den lämnade inte utrymme för välvilliga tolkningar. Om den någonsin kom till åklagarmyndighetens kännedom – eller än värre – om den hamnade i klorna på massmedia så var hans liv, karriär och frihet slut. Med kännedom om straffsatserna för grov våldtäkt, utnyttjande av person i beroendeställning, misshandel och grov misshandel uppskattade han att han skulle få omkring sex års fängelse. En nitisk åklagare skulle till och med kunna utnyttja ett avsnitt i filmen för en framställan om försök till mord.

Han hade så när kvävt henne under våldtäkten då han upphetsat pressat en kudde över hennes ansikte. Han önskade att han hade fullbordat dådet.

De skulle inte förstå att hon spelade ett spel hela tiden. Hon hade provocerat honom, spelat med sina näpna barnögon och förfört honom med en kropp som hade kunnat vara 12 år. Hon hade låtit honom våldta henne. Det var hennes fel. De skulle aldrig förstå att hon i själva verket hade regisserat en teaterföreställning. Hon hade planerat …

Hur han än agerade så måste en förutsättning vara att han personligen kom i besittning av filmen och att han försäkrade sig om att det inte existerade några kopior. Det var problemets kärna.

Det rådde knappast någon tvekan om att en häxa som Lisbeth Salander hade hunnit skaffa sig ett antal fiender genom åren. Advokat Bjurman hade dock en stor fördel. Till skillnad från alla andra som av en eller annan orsak retat sig på henne så hade han obegränsad tillgång till alla hennes sjukjournaler, sociala utredningar och psykiatriska utlåtanden. Han var en av de få människor i Sverige som kände till hennes innersta hemligheter.

Den journal som överförmyndarnämnden hade försett honom med då han accepterat uppdraget att tjänstgöra som hennes förvaltare hade varit kort och översiktlig – drygt femton sidor som huvudsakligen gav en bild av hennes vuxna liv, en summering av den diagnos som rättspsykiatriska kommit fram till, tingsrättsbeslutet att ställa henne under förvaltarskap och det föregående årets ekonomiska revision.

Han hade läst översikten gång på gång. Därefter hade han systematiskt börjat samla information om Lisbeth Salanders förflutna.

Som advokat var han väl förtrogen med hur han skulle bära sig åt för att hämta information från offentliga myndighetsregister. I egenskap av hennes förvaltare hade han inga problem att tränga igenom den sekretess som omgav hennes sjukjournaler. Han var en av de få människor som kunde få vilket papper som helst som han pekade på om det handlade om Lisbeth Salander.

Ändå hade det tagit månader att sammanställa hennes liv, detalj för detalj, från de allra tidigaste anteckningarna i grundskolan via sociala utredningar till polisutredningar och tingsrättsprotokoll. Han hade personligen uppsökt och diskuterat hennes tillstånd med dr Jesper H. Löderman, den psykiatriker som i samband med hennes 18-årsdag hade rekommenderat att hon skulle institutionaliseras. Han fick en grundlig genomgång av resonemangen. Alla var honom behjälpliga. En kvinna i socialnämnden hade till och med berömt honom för att han visade ett sådant engagemang utöver det normala i sin nit att sätta sig in i alla aspekter av Lisbeth Salanders liv.

Den verkliga guldgruvan till information hittade han dock i form av två inbundna anteckningsböcker i en kartong som samlade damm hos en handläggare på överförmyndarnämnden. Böckerna hade författats av Bjurmans föregångare, advokat Holger Palmgren, som uppenbarligen hade lärt känna Lisbeth Salander bättre än någon annan. Palmgren hade samvetsgrant lämnat en kort rapport till nämnden varje år, men Bjurman antog att Lisbeth Salander hade varit ovetande om att Palmgren också nitiskt hade noterat egna funderingar i form av dagboksanteckningar. Det var uppenbarligen Palmgrens eget arbetsmaterial som när han två år tidigare hade drabbats av en stroke hade hamnat hos överförmyndarnämnden där ingen ens hade öppnat och läst innehållet.

Det var originalet. Det existerade ingen kopia.

Perfekt.

Palmgren gav en helt annan bild av Lisbeth Salander än vad som kunde utläsas i socialtjänstens utredningar. Han hade kunnat följa Lisbeth Salanders mödosamma vandring från ohanterlig tonåring till ung kvinna och anställd på säkerhetsföretaget Milton Security – ett jobb hon hade fått genom Palmgrens kontakter. Bjurman hade med stigande förvåning insett att Lisbeth Salander ingalunda var en efterbliven vaktmästare som skötte kopieringsapparaten och kokade kaffe – hon hade tvärtom ett kvalificerat arbete som innebar att hon gjorde personundersökningar åt Miltons vd Dragan Armanskij. Det var lika uppenbart att Armanskij och Palmgren kände varandra och emellanåt utbytte information om sin skyddsling.

Nils Bjurman hade lagt namnet Dragan Armanskij på minnet. Av alla människor som figurerat i Lisbeth Salanders liv var det bara två personer som i någon bemärkelse framstod som hennes vänner och som bägge tycktes betrakta henne som sin skyddsling. Palmgren var borta ur bilden. Armanskij var den enda återstående person som potentiellt kunde utgöra ett hot. Bjurman beslutade sig för att hålla sig borta från Armanskij och inte söka upp honom.

Pärmarna hade förklarat mycket. Bjurman hade plötsligt förstått hur Lisbeth Salander hade kunnat veta så mycket om honom. Han kunde dock fortfarande inte begripa hur hon hade fått reda på att han ytterst diskret hade besökt en klinik för plastikkirurgi i Frankrike, men en stor del av mystiken kring henne försvann. Det var hennes yrke att snoka i andra människors privatliv. Han blev med ens försiktig med sina egna spaningar och insåg att med tanke på att Lisbeth Salander hade tillträde till hans lägenhet så var det direkt olämpligt att förvara papper som handlade om henne där. Han samlade ihop all dokumentation och transporterade en kartong till sommarstugan utanför Stallarholmen, där han tillbringade allt mer av sin tid med ensamt grubbel.

Ju mer han läste om Lisbeth Salander, desto mer övertygad blev han om att hon var en patologiskt sjuk människa. Han rös när han tänkte på att hon hade haft honom fastkedjad med handbojor i hans egen säng. Han hade varit helt utlämnad till hennes godtycke och Bjurman tvivlade inte på att hon skulle göra allvar av sitt hot att döda honom om han provocerade henne.

Hon saknade sociala spärrar. Hon var en sjuk livsfarlig jävla galning. En osäkrad handgranat. En hora.

Holger Palmgrens journal hade också bidragit till att ge honom den sista nyckeln. Vid flera tillfällen skrev Palmgren högst personliga dagboksanteckningar om samtal han haft med Lisbeth Salander. En snurrig gammal gubbe. Vid två av dessa samtal hade han refererat till uttrycket ”då Allt Det Onda hände”. Palmgren hade uppenbarligen lånat uttrycket direkt från Lisbeth Salander men det framgick inte vad det syftade på.

Bjurman antecknade förbryllat orden ”Allt Det Onda”. Åren i fosterhem? Något särskilt övergrepp? Allting borde finnas i den omfattande dokumentationen han redan hade tillgång till.

Han öppnade den rättspsykiatriska undersökningen om Lisbeth Salander som hade formulerats då hon fyllde 18 år och läste uppmärksamt igenom den för femte eller sjätte gången. I det ögonblicket insåg han att det fanns en lucka i hans kunskap om Lisbeth Salander.

Han hade utdrag ur journalanteckningar från grundskolan, ett intyg som fastställde att Lisbeth Salanders mor var oförmögen att ta hand om henne, rapporter från diverse fosterhem under tonåren och sinnesundersökningen vid 18-årsdagen.

Något hade utlöst galenskapen då hon var i 12-årsåldern.

Det fanns också andra luckor i hennes biografi.

Först upptäckte han till sin stora häpnad att Lisbeth Salander hade en tvillingsyster som det inte refererades till någonstans i det material han tidigare haft till sitt förfogande. Min gud, det finns två av dem. Men han kunde inte finna några anteckningar om vad som hade hänt med hennes syster.

Fadern var okänd och det saknades en förklaring till varför hennes mor inte längre hade kunnat ta hand om henne. Bjurman hade tidigare utgått från att hon blivit sjuk och att det var i samband med detta som hela processen med vistelser på barnpsyk hade inletts. Nu blev han övertygad om att någonting hade hänt Lisbeth Salander då hon var i 12–13-årsåldern. Allt Det Onda. Ett trauma av något slag. Men ingenstans framgick det vari Allt Det Onda bestod.

I den rättspsykiatriska undersökningen hittade han slutligen en referens till en bilaga som saknades – diarienumret till en polisutredning daterad 1991-03-12. Diarienumret var antecknat för hand i marginalen på den kopia han hade plockat fram i gömmorna på socialmyndigheten. Men när han försökte beställa den stötte han på patrull. Utredningen var hemligstämplad av Kungl. Majt. Han kunde överklaga hos regeringen.

Nils Bjurman var förbryllad. Att en polisutredning med anknytning till en 12-årig flicka var sekretessbelagd var i sig inte överraskande – det var normalt av integritetsskäl. Men han var Lisbeth Salanders förvaltare och hade rätt att begära ut vilket papper som helst om henne. Han kunde inte begripa varför en utredning skulle beläggas med en hemligstämpel av sådant slag att han måste ansöka hos regeringen om att få tillgång till den.

Automatiskt lämnade han in en ansökan. Det tog två månader att få den behandlad. Till sin oförställda häpnad fick han avslag. Han kunde inte begripa vad som var så dramatiskt i en snart femton år gammal polisutredning om en 12-årig flicka att den säkerhetsklassades som om det var nycklarna till Rosenbad.

Han gick tillbaka till Holger Palmgrens dagbok och läste om den rad för rad och försökte begripa vad som avsågs med Allt Det Onda. Men texten gav inga ledtrådar. Uppenbarligen var det ett ämne som avhandlats mellan Holger Palmgren och Lisbeth Salander men som han aldrig hade satt på pränt. Anteckningarna om Allt Det Onda kom också i slutet av den långa journalen. Det var möjligt att Palmgren helt enkelt aldrig hunnit göra några ordentliga anteckningar innan han drabbades av sin hjärnblödning.

Vilket ledde advokat Bjurmans tankar i nya banor. Holger Palmgren hade varit Lisbeth Salanders gode man från det att hon fyllde 13 år och hennes förvaltare från 18-årsdagen. Palmgren hade med andra ord varit närvarande kort efter att Allt Det Onda hade hänt och då Salander institutionaliserats på barnpsyk. Sannolikheten var alltså stor att han kände till vad som hade hänt.

Bjurman gick tillbaka till överförmyndarnämndens arkiv. Den här gången bad han inte om att få se handlingarna om Lisbeth Salander utan begärde fram Palmgrens uppdragsbeskrivning – ett beslut som fattats av socialnämnden. Han fick dokumentationen, som vid första anblicken var en besvikelse. Två sidor kortfattad information. Lisbeth Salanders mor var ej längre förmögen att sköta sina döttrars liv. På grund av speciella omständigheter måste döttrarna splittras. Camilla Salander placeras genom socialvården i en fosterfamilj. Lisbeth Salander placeras på S:t Stefans barnpsykiatriska klinik. Något alternativ diskuterades inte.

Varför? Bara en kryptisk formulering: På grund av händelserna 910312 har socialnämnden beslutat att … Därefter återigen en referens till diarienumret på den mystiska sekretesstämplade polisutredningen. Men denna gång ytterligare en detalj – namnet på den polis som gjort utredningen.

Advokat Nils Bjurman stirrade häpet på namnet. Det var ett namn han kände till. Mycket väl.

Det ställde saker och ting i en helt ny dager.

Det hade tagit honom ytterligare två månader att på helt andra vägar få utredningen i sin hand – en kort och koncis polisutredning som omfattade 47 sidor i en A4-folder samt uppföljningar i form av anteckningar om sammanlagt drygt 60 sidor som infogats under en sex år lång period.

Först förstod han inte sammanhanget.

Sedan hittade han de rättsmedicinska bilderna och kontrollerade namnet igen.

Min gud … det kan inte vara möjligt.

Han insåg plötsligt varför ärendet var hemligstämplat. Advokat Nils Bjurman hade fått en jackpot.

När han sedan uppmärksamt läste utredningen rad för rad insåg han att det fanns en annan människa i världen som hade orsak att hata Lisbeth Salander med samma passion som han själv.

Bjurman var inte ensam.

Han hade en allierad. Den mest osannolike allierade han kunde föreställa sig.

Han började långsamt formulera en plan.

Nils Bjurman väcktes ur sina funderingar när en skugga föll över bordet på Café Hedon. Han tittade upp och såg en blond … jätte var det ord han slutligen stannade vid. Under tiondelen av en sekund ryggade han bakåt innan han återfick fattningen.

Mannen som tittade ned på honom var över två meter lång och kraftigt byggd. Exceptionellt kraftigt byggd. En kroppsbyggare utan tvivel. Bjurman kunde inte notera minsta tillstymmelse till fett eller slapphet. På det hela taget gav han ett skrämmande potent intryck.

Mannen var blond med snaggade tinningar och en kort lugg. Han hade ett ovalt, besynnerligt vekt, nästan barnsligt ansikte. De isblå ögonen var däremot inte veka. Han var klädd i en midjekort svart skinnjacka, en blå skjorta, svart slips och svarta byxor. Det sista advokat Bjurman registrerade var hans händer. Om mannen i övrigt var storväxt så var hans händer enorma.

”Advokat Bjurman?”

Han talade med en distinkt brytning men rösten var så förunderligt ljus att Bjurman för en sekund nästan drog på munnen. Han nickade.

”Vi fick ditt brev.”

”Vem är du? Jag ville träffa …”

Mannen med de enorma händerna ignorerade frågan och satte sig mitt emot Bjurman och avbröt honom.

”Du får träffa mig istället. Förklara vad du vill.”

Advokat Nils Erik Bjurman tvekade en stund. Han avskydde tanken på att behöva utlämna sig själv till en komplett främling. Men det var nödvändigt. Han påminde sig att han inte var den ende som hatade Lisbeth Salander. Det handlade om att hitta allierade. Med låg röst började han förklara sitt ärende.

3 Fredag 17 december – Lördag 18 december

Lisbeth Salander vaknade sju på morgonen, duschade och gick ned till Freddy McBain i receptionen och frågade om det fanns någon ledig Beach Buggy som hon kunde hyra för dagen. Tio minuter senare hade hon betalat depositionsavgiften, justerat sätet och backspegeln, provstartat och kontrollerat att det fanns bensin i tanken. Hon gick in i baren och beställde en caffe latte och en ostsmörgås till frukost, och en flaska mineralvatten att ta med. Hon ägnade frukosten åt att klottra siffror på en servett och grubbla över Pierre de Fermat (x³+y³=z³).

Strax efter åtta kom dr Forbes ned till baren. Han var nyrakad och klädd i mörk kostym, vit skjorta och blå slips. Han beställde ägg, toast, apelsinjuice och svart kaffe. Halv nio reste han sig och gick till taxin som väntade.

Lisbeth följde efter på lämpligt avstånd. Dr Forbes lämnade taxin nedanför Seascape i början av The Carenage och promenerade längs vattnet. Hon körde förbi honom, parkerade vid mitten av hamnpromenaden och väntade tålmodigt till dess att han hade passerat innan hon följde efter.

Klockan ett var Lisbeth Salander genomdränkt i svett och hennes fötter var svullna. I fyra timmar hade hon vandrat gata upp och gata ned i Saint George’s. Promenadtakten hade varit maklig men utan paus, och de många branta kullarna började fresta på hennes muskler. Hon häpnade över Forbes energi medan hon drack de sista dropparna mineralvatten. Hon hade precis börjat fundera på att ge upp hela projektet då han plötsligt styrde stegen mot The Turtleback. Hon gav honom tio minuter innan hon gick in på restaurangen och satte sig ute på verandan. De satt på exakt samma platser som dagen innan och precis som då drack han Coca-Cola medan han stirrade på vattnet i hamnen.

Forbes var en av de ytterst få människor i Grenada som var klädd i slips och kavaj. Lisbeth noterade att han tycktes oberörd av hettan.

Klockan tre störde han Lisbeths tankekedja genom att betala och lämna restaurangen. Han promenerade längs The Carenage och hoppade på en av minibussarna på väg ut till Grand Anse. Lisbeth parkerade utanför Keys Hotel fem minuter innan bussen släppte av honom. Hon gick till sitt rum och tappade upp kallt vatten och sträckte ut sig i badkaret. Hennes fötter ömmade. Hon lade pannan i djupa veck.

Dagens övningar hade gett ett tydligt besked. Dr Forbes lämnade hotellet nyrakad och stridsklädd med sin portfölj varje morgon. Han hade tillbringat dagen med att göra absolut ingenting mer än att slå ihjäl tid. Vad han än gjorde på Grenada så var det inte planering för att bygga en ny skola, men av någon anledning ville han ge sken av att han befann sig på ön i affärer.

Varför denna teater?

Den enda person han rimligen kunde ha anledning att dölja någonting för i sammanhanget var hans egen fru som skulle ges uppfattningen att han var strängt upptagen på dagarna. Men varför? Hade affärerna misslyckats och var han för stolt för att erkänna det? Hade han något helt annat syfte med besöket i Grenada? Väntade han på något eller någon?

Lisbeth Salander hade fått fyra mail då hon kontrollerade sin hotmail. Det första kom från Plague och hade skickats drygt en timme efter att hon hade mailat till honom. Meddelandet var krypterat och innehöll två ord som lakoniskt ställde frågan ”lever du?” Plague hade aldrig varit mycket för att skriva långa känslosamma mail. Det hade å andra sidan inte Lisbeth heller.

De två följande mailen hade båda skickats vid tvåtiden på morgonen. Det ena var från Plague som skickade krypterad information om att en nätbekant med signaturen Bilbo som råkade vara bosatt i Texas hade nappat på hennes förfrågan. Plague bifogade Bilbos adress och PGP-nyckel. Några minuter senare hade signaturen Bilbo mailat henne från en hotmailadress. Meddelandet var kortfattat och innehöll bara informationen att Bilbo ämnade skicka data om dr Forbes inom det närmaste dygnet.

Det fjärde mailet var också från Bilbo och hade skickats sent på eftermiddagen. Det innehöll ett krypterat nummer till ett bankkonto och en ftp-adress. Lisbeth öppnade adressen och hittade en zip-fil på 390 kB som hon sparade och packade upp. Det var en folder bestående av fyra lågupplösta jpg-bilder och fem Word-dokument.

Två av bilderna var porträtt på dr Forbes, ett foto som hade tagits vid premiären till en teaterföreställning och visade Forbes tillsammans med sin fru. Den fjärde bilden visade Forbes i en talarstol i en kyrka.

Det första dokumentet innehöll elva sidor text och utgjorde Bilbos rapport. Det andra dokumentet innehöll 84 sidor text som lagrats ned från Internet. De två följande dokumenten var OCR- scannade tidningsklipp från lokaltidningen Austin American-Statesman och det sista dokumentet en översikt över dr Forbes församling, The Presbyterian Church of Austin South.

Bortsett från att Lisbeth Salander kunde Tredje Mosebok utantill – hon hade året innan haft orsak att studera den bibliska strafflagstiftningen – hade hon blygsamma kunskaper i religionshistoria. Hon hade en vag uppfattning om vari skillnaden mellan en judisk, en presbyteriansk och en katolsk kyrka bestod, bortsett från att den judiska kallades synagoga. Ett kort ögonblick fruktade hon att hon skulle bli tvungen att sätta sig in i de teologiska detaljerna. Sedan insåg hon att hon gav blanka katten i vilken sorts församling dr Forbes tillhörde.

Dr Richard Forbes, stundom omnämnd som Reverend Richard Forbes, var 42 år gammal. Presentationen på Church of Austin Souths hemsida på Internet visade att kyrkan hade sju anställda. Rev. Duncan Clegg stod längst upp i förteckningen, vilket antydde att han var den kyrkans teologiske förgrundsfigur. Ett foto visade en kraftfull karl i yvigt grått hår och välansat grått skägg.

Richard Forbes förekom som tredje namn i förteckningen och ansvarade för utbildningsfrågor. Vid hans namn stod också Holy Water Foundation inom parentes.

Lisbeth läste inledningen till kyrkans budskap.

Genom bön och tacksägelser ska vi tjäna folket i Austin South genom att erbjuda den stabilitet, teologi och hoppfulla ideologi som Amerikas Presbyterianska kyrka värnar. Som Kristi tjänare erbjuder vi en fristad för människor i nöd och ett löfte om försoning genom bön och den baptistiska välsignelsen. Låt oss glädjas över Guds kärlek. Vår plikt är att avlägsna murarna mellan människor och undanröja hinder för en förståelse av Guds kärleksbudskap.

Omedelbart under introduktionen följde kontonumret till kyrkans bank och en uppmaning att omsätta sin kärlek till Gud i handling.

Bilbo hade levererat en utmärkt kort personbiografi över Richard Forbes. Ur denna kunde Lisbeth utläsa att Forbes var född i Cedar’s Bluff i Nevada och hade arbetat som jordbrukare, affärsman, skolvärd, lokalkorrespondent för en tidning i New Mexico och manager för ett kristet rockband innan han vid 31 års ålder anslöt sig till Church of Austin South. Han var utbildad revisor och hade dessutom studerat arkeologi. Någon formell doktorstitel hade dock inte Bilbo kunnat finna.

I församlingen hade Forbes träffat Geraldine Knight, enda dotter till ranchägaren William F. Knight, även han tongivande medlem i Austin South. Richard och Geraldine hade gift sig 1997 varefter Richard Forbes karriär inom kyrkan skjutit fart. Han hade blivit chef för Santa Maria-stiftelsen, vars uppdrag bestod i att ”investera Guds pengar i utbildningsprojekt bland de nödlidande”.

Forbes hade arresterats vid två tillfällen. Vid 25 års ålder, 1987, hade han åtalats för vållande till grov kroppsskada i samband med en bilolycka. Han frikändes i rättegången. Så vitt Lisbeth kunde utläsa från pressklippen var han verkligen också oskyldig. 1995 hade han blivit stämd för att ha förskingrat pengar från det kristna rockband han var manager för. Även denna gång frikändes han.

I Austin hade han blivit en välbekant profil och medlem i stadens utbildningsnämnd. Han var medlem i Demokratiska partiet, deltog flitigt i välgörenhetstillställningar och samlade in pengar för att bekosta skolgång för barn i mindre bemedlade familjer. Church of Austin South fokuserade en stor del av sin mission på spansktalande familjer.

År 2001 hade anklagelser riktats mot Forbes för ekonomiska oegentligheter i samband med Santa Maria-stiftelsen. Enligt en tidningsartikel misstänktes Forbes ha placerat en större del av tillgångarna i avkastningsfonder än vad som stipulerades i stadgarna. Anklagelserna tillbakavisades av kyrkan, och pastor Clegg stod tydligt på Forbes sida i den debatt som följde. Inget åtal hade väckts och en revision gav inget att anmärka på.

Lisbeth ägnade eftertänksamt intresse åt redogörelsen för Forbes privatekonomi. Han hade en årlig inkomst om 60 000 dollar, vilket var att betrakta som en anständig lön, men hade inga personliga tillgångar. Den person i familjen som svarade för den ekonomiska stabiliteten var Geraldine Forbes. År 2002 hade hennes far avlidit. Dottern var ensam arvtagare till en förmögenhet på drygt 40 miljoner dollar. Paret hade inga barn.

Richard Forbes var följaktligen beroende av sin fru. Lisbeth rynkade ögonbrynen. Det var inget bra utgångsläge för att ägna sig åt hustrumisshandel.

Lisbeth kopplade upp sig på Internet och skickade ett fåordigt krypterat meddelande till Bilbo och tackade för rapporten. Hon överförde också 500 dollar till det kontonummer som Bilbo hade angett.

Hon gick ut på balkongen och lutade sig mot räcket. Solen var på väg att gå ned. En tilltagande vind ruskade om palmkronorna längs muren mot stranden. Grenada befann sig i utkanten av Mathilda. Hon följde Ella Carmichaels råd och packade ned datorn, Dimensions in Mathematics, några personliga tillhörigheter och ett ombyte kläder i en nylonbag och ställde den på golvet intill sängen. Därefter gick hon ned till baren och beställde fisk till middag och en flaska Carib.

Den enda händelsen av intresse var att dr Forbes, ombytt till gymnastikskor, ljus tenniströja och kortbyxor, ställde nyfikna frågor om Mathildas förehavanden till Ella Carmichael vid bardisken. Han tycktes inte vara oroad. Han hade ett kors i en guldlänk runt halsen och såg pigg och attraktiv ut.

Lisbeth Salander var utmattad efter dagens tröstlösa rundvandring i Saint George’s. Hon gick en kort promenad efter middagen, men det blåste kraftigt och temperaturen hade sjunkit märkbart. Istället drog hon sig tillbaka till sitt rum och kröp ned i sängen redan vid niotiden. Vinden rasslade utanför fönstret. Hon hade tänkt läsa en stund men somnade nästan omedelbart.

Lisbeth vaknade med ett ryck av ett rejält slammer. Hon kastade en blick på armbandsuret. Kvart över elva på kvällen. Hon vacklade upp ur sängen och öppnade dörren till balkongen. Vindstötarna som slog emot henne fick henne att ta ett steg tillbaka. Hon stödde sig mot dörrposten, tog ett försiktigt kliv ut på balkongen och såg sig omkring.

Några hängande lampor kring poolen pendlade fram och tillbaka och skapade ett dramatiskt skuggspel på gården. Hon såg att flera hotellgäster vaknat och stod vid öppningen i muren och spanade mot stranden. Andra höll till i närheten av baren. Då hon tittade norrut kunde hon se ljusen från Saint George’s. Himlen var täckt av moln men det regnade inte. Hon kunde inte se havet i mörkret, men bruset från vågorna var betydligt högre än normalt. Temperaturen hade sjunkit ytterligare. För första gången sedan hon anlänt till Karibien kände hon plötsligt att hon huttrade.

Medan hon stod på balkongen bankade det kraftigt på hennes dörr. Hon svepte ett lakan runt kroppen och öppnade. Freddy McBain såg sammanbiten ut.

”Förlåt att jag stör men det tycks bli storm.”

”Mathilda.”

”Mathilda”, bekräftade McBain. ”Hon härjade tidigare i kväll utanför Tobago och vi har fått rapporter om stor förödelse.”

Lisbeth gick igenom sina kunskaper om geografi och meteorologi. Trinidad och Tobago låg ungefär två hundra kilometer sydost om Grenada. En tropisk storm kunde utan vidare bre ut sig på en radie av hundra kilometer och förflytta sitt centrum med en hastighet av trettio fyrtio kilometer i timmen. Vilket innebar att Mathilda vid det här laget kunde stå och knacka på dörren till Grenada. Allt berodde på vilken riktning den tog.

”Det är ingen omedelbar fara”, fortsatte McBain. ”Men vi tar det säkra före det osäkra. Jag vill att du packar ihop dina värdesaker i en väska och kommer ned till receptionen. Hotellet bjuder på kaffe och smörgåsar.”

Lisbeth följde hans råd. Hon sköljde ansiktet för att vakna till, drog på sig jeans, kängor och en flanellskjorta och hängde nylonbagen över axeln. Just innan hon lämnade rummet gick hon tillbaka och öppnade badrumsdörren och tände belysningen. Den gröna ödlan syntes inte till, den måste ha försvunnit ned i någon håla. Klok flicka.

I baren släntrade hon över till sin vanliga plats och betraktade hur Ella Carmichael dirigerade sin personal att fylla termosflaskor med varm dryck. Efter en stund kom hon över till Lisbeths hörna.

”Hej. Du ser nyvaken ut.”

”Jag hade somnat. Vad händer nu?”

”Vi avvaktar. Det är full storm ute till havs och vi har fått orkanlarm från Trinidad. Om det blir värre och Mathilda kommer åt det här hållet så går vi ned i källaren. Kan du hjälpa till?”

”Vad ska jag göra?”

”Vi har 160 filtar i receptionen som måste bäras ned i källaren. Och vi har en mängd saker vi måste stuva undan.”

Den närmaste stunden hjälpte Lisbeth till med att bära ned filtar i källaren och samla ihop blomkrukor, bord, solstolar och annat löst som fanns runt poolen. När Ella var nöjd och gav henne ledigt släntrade hon bort till öppningen i muren mot stranden och tog några steg ut i mörkret. Havet dånade hotfullt och kastbyar slet i henne så kraftigt att hon var tvungen att ta spjärn med fötterna för att stå säkert. Palmerna längs muren svajade betänkligt.

Hon gick tillbaka in till baren och beställde en caffe latte och satte sig vid bardisken. Klockan var strax efter midnatt. Det rådde en tydlig stämning av oro bland hotellgäster och personal. Runt borden pågick lågmälda samtal medan folk med jämna mellanrum sneglade mot himlen. Sammanlagt fanns trettiotvå gäster och ett tiotal personer ur personalen på Keys Hotel. Lisbeth noterade plötsligt Geraldine Forbes vid ett bord längst in vid receptionen. Hon hade ett spänt ansiktsuttryck och en drink i handen. Hennes man syntes inte till.

Lisbeth drack kaffe och hade åter börjat meditera över Fermats teorem när Freddy McBain kom ut från kontoret och ställde sig mitt i receptionen.

”Kan jag få er uppmärksamhet. Jag har just fått besked om att en storm av orkanstyrka har drabbat Petit Martinique. Jag vill be samtliga att gå ned i källaren omedelbart.”

Freddy McBain klippte alla försök till frågor och samtal och dirigerade sina gäster mot källartrappan bakom receptionen. Petit Martinique var en liten ö som tillhörde Grenada några sjömil norr om huvudön. Lisbeth sneglade på Ella Carmichael och spetsade öronen när hon gick fram till Freddy McBain.

”Hur illa är det?” frågade Ella.

”Jag vet inte. Telefonen slutade att fungera”, svarade McBain med låg röst.

Lisbeth gick ned i källaren och placerade sin väska på en filt i ett hörn. Hon funderade en stund och gick därefter tillbaka mot strömmen upp till receptionen. Hon fångade upp Ella Carmichael och frågade om det var något mer hon kunde hjälpa till med. Ella skakade sammanbitet på huvudet.

”Vi får se vad som händer. Mathilda är en bitch.”

Lisbeth noterade en klunga med fem vuxna och ett tiotal barn som skyndade in genom entrédörren. Freddy McBain tog emot dem och dirigerade dem mot källartrappan.

Lisbeth drabbades plötsligt av en orolig tanke.

”Jag antar att varenda människa dyker ned i någon källare just nu?” frågade hon med låg röst.

Ella Carmichael tittade efter familjen vid källartrappan.

”Dessvärre är det här en av de få källarna längs Grand Anse. Det kommer nog fler som vill söka skydd här.”

Lisbeth tittade skarpt på Ella.

”Vad gör de andra?”

”De som inte har källare?” Hon skrattade bittert. ”De trycker inne i husen eller söker skydd i något skjul. De måste förlita sig på Gud.”

Lisbeth vände på klacken och sprang genom receptionen och ut genom entrédörren.

George Bland.

Hon hörde Ella ropa efter henne men stannade inte för att förklara.

Han bor i ett jävla skjul som kommer att rasa vid första vindpust.

Så fort hon kom ut på vägen från Saint George’s svajade hon till i blåsten som ryckte i hennes kropp. Hon började envist jogga. Hon mötte en kraftig motvind med byar som fick henne att vackla. Det tog nästan tio minuter att avverka de dryga fyra hundra metrarna till George Blands hem. Hon såg inte en levande varelse på hela vägen.

Regnet kom från ingenstans som en iskall dusch från en vattenslang i samma ögonblick som hon svängde upp mot George Blands skjul och såg skenet från hans fotogenlampa genom en glipa i fönstret. Hon var genomdränkt på någon sekund och sikten minskade till några meter. Hon hamrade på hans dörr. George Bland öppnade med vitt uppspärrade ögon.

”Vad gör du här?” skrek han för att överrösta vinden.

”Kom. Du måste till hotellet. Det finns en källare.”

George Bland såg häpen ut. Vinden slog plötsligt igen dörren och det dröjde flera sekunder innan han kunde pressa upp den igen. Lisbeth tog tag i hans t-tröja och slet ut honom. Hon strök vatten ur ansiktet och grep hans hand och började springa. Han följde med.

De valde vägen längs stranden, drygt hundra meter kortare än landsvägen som gjorde en kraftig båge inåt land. När de hade kommit halvvägs insåg Lisbeth att det förmodligen hade varit ett misstag. På stranden hade de inget skydd alls. Vind och regn slet i dem så kraftigt att de var tvungna att stanna flera gånger. Sand och kvistar flög genom luften. Det dånade förfärligt. Efter vad som tycktes vara en evighet såg Lisbeth äntligen hotellmuren materialisera sig och hon skyndade på sina steg. Just då de äntligen var framme vid porten och löftet om säkerhet sneglade hon över axeln längs stranden. Hon tvärstannade.

Genom en regnby såg hon plötsligt två ljusa skepnader drygt femtio meter bort nere på stranden. George Bland slet i hennes arm för att dra in henne genom porten. Hon släppte hans hand och tog stöd mot muren medan hon försökte fokusera blicken. Under någon sekund förlorade hon skepnaderna ur sikte i regnet, sedan lystes hela himlen upp av en blixt.

Hon visste redan att det var Richard och Geraldine Forbes. De befann sig på ungefär den plats där hon kvällen innan hade observerat Richard Forbes vandra fram och tillbaka.

När nästa blixt sprakade till såg hon att Richard Forbes tycktes släpa sin fru som stretade emot.

Plötsligt föll pusselbitarna på plats. Det ekonomiska beroendet. Anklagelserna om ekonomiska oegentligheter i Austin. Hans oroliga vandrande och stillasittande grubbel på The Turtleback.

Han tänker mörda henne. Fyrtio miljoner i potten. Stormen är hans kamouflage. Nu har han sin chans.

Lisbeth Salander knuffade in George Bland genom porten och såg sig omkring och hittade den rangliga pinnstol som nattvakten brukade sitta på och som inte hade blivit bortstädad inför stormen. Hon grabbade tag i möbeln, splittrade den med full kraft mot muren och beväpnade sig med ett stolsben. George Bland skrek häpet efter henne då hon satte fart ut på stranden.

Hon vräktes nästan omkull i stormbyarna men bet ihop och arbetade sig framåt steg för steg. Hon var nästan framme vid paret Forbes då nästa blixt lyste upp stranden och hon såg Geraldine Forbes på knä vid vattenbrynet. Richard Forbes stod böjd över henne med armen höjd till slag och med något som såg ut som ett järnrör i handen. Hon såg hans arm förflytta sig i en båge ned mot sin frus huvud. Hon slutade sprattla.

Richard Forbes hann aldrig se Lisbeth Salander.

Hon knäckte stolsbenet över hans bakhuvud och han föll framstupa.

Lisbeth Salander böjde sig ned och tog tag i Geraldine Forbes. Medan regnet piskade över dem vände hon på kroppen. Hennes händer var plötsligt blodiga. Geraldine Forbes hade ett kraftigt sår på hjässan. Hon var tung som bly och Lisbeth såg sig desperat omkring samtidigt som hon funderade på hur hon skulle kunna transportera kroppen upp till hotellmuren. I nästa ögonblick dök George Bland upp vid hennes sida. Han skrek något som Lisbeth inte kunde uppfatta i stormen.

Lisbeth sneglade mot Richard Forbes. Han hade ryggen mot henne men hade rest sig på alla fyra. Hon tog Geraldine Forbes vänstra arm och lade den runt sin nacke och tecknade åt George Bland att ta hennes andra arm. De började mödosamt släpa kroppen över stranden.

Halvvägs upp till hotellmuren kände sig Lisbeth fullständigt utmattad, som om all kraft hade runnit ut ur hennes kropp. Hennes hjärta slog ett dubbelslag då hon plötsligt kände en hand som grep tag i hennes axel. Hon tappade greppet om Geraldine Forbes och vred sig runt och sparkade Richard Forbes i skrevet. Han snubblade ned på knä. Hon tog sats och sparkade honom i ansiktet. Därefter mötte hon George Blands skräckslagna blick. Lisbeth ägnade honom en halv sekunds uppmärksamhet innan hon åter tog tag i Geraldine Forbes och började släpa.

Efter några sekunder vred hon åter på huvudet. Richard Forbes stapplade tio steg bakom dem men svajade fram och tillbaka som en drucken i kastvindarna.

En ny blixt klöv himlen och Lisbeth Salander spärrade upp ögonen.

För första gången kände hon en paralyserande skräck.

Bakom Richard Forbes, hundra meter ut i vattnet, såg hon Guds finger.

En frusen ögonblicksbild i skenet av blixten, en kolsvart pelare som tornade upp sig och försvann ur hennes synfält upp i rymden.

Mathilda.

Det är inte möjligt.

En orkan – ja.

En tornado – omöjligt.

Grenada är inte något tornadoområde.

En freakstorm i ett område där tornados inte ska kunna uppstå.

Tornados kan inte formas över vatten.

Det är vetenskapligt fel.

Det är något unikt.

Den har kommit för att ta mig.

George Bland hade också sett tornadon. De skrek i munnen på varandra att skynda, utan att kunna uppfatta vad den andra sa.

Tjugo meter kvar till muren. Tio. Lisbeth snubblade och gick ned på knä. Fem. Vid porten kastade Lisbeth en sista blick över axeln. Hon såg en skymt av Richard Forbes just då han drogs ut i vattnet som av en osynlig hand och försvann. Tillsammans med George Bland släpade hon sin börda in genom porten. De vacklade över bakgården och genom stormen hörde Lisbeth ljudet av fönsterrutor som splittrades och en skärande klagan av plåt som vek sig. En planka flög genom luften mitt framför Lisbeths näsa. I nästa sekund kände hon smärta då något träffade henne i ryggen. Trycket från vinden minskade när de nådde receptionen.

Lisbeth hejdade George Bland och grabbade tag i hans krage. Hon drog hans huvud intill sin mun och skrek i hans öra.

”Vi hittade henne på stranden. Vi har inte sett hennes man. Har du förstått?”

Han nickade.

De släpade Geraldine Forbes nedför trappan och Lisbeth sparkade på källardörren. Freddy McBain öppnade och stirrade på dem. Sedan tog han tag i deras börda och slet in dem innan han slog igen dörren.

Larmet från stormen sjönk på en sekund från ett outhärdligt dån till ett knakande och rumlande i bakgrunden. Lisbeth drog ett djupt andetag.

Ella Carmichael hällde upp varmt kaffe i en mugg och räckte fram den. Lisbeth Salander var så utmattad att hon knappt orkade lyfta armen. Hon satt helt passiv på golvet lutad mot väggen. Någon hade svept filtar runt både henne och George Bland. Hon var genomvåt och blödde kraftigt från ett jack alldeles under knäskålen. Hon hade en decimeterlång reva i jeansen som hon inte hade något minne av hur hon hade fått. Hon betraktade ointresserat hur Freddy McBain och några hotellgäster arbetade med Geraldine Forbes och lade bandage runt hennes huvud. Hon uppfattade lösryckta ord och förstod att någon i sällskapet var läkare. Hon noterade att det var fullsatt i källaren och att hotellgästerna hade kompletterats med folk utifrån som sökt skydd.

Till sist kom Freddy McBain fram till Lisbeth och satte sig på huk.

”Hon lever.”

Lisbeth svarade inte.

”Vad hände?”

”Vi hittade henne på stranden utanför muren.”

”Jag saknade tre personer då jag räknade in gästerna här nere i källaren. Du och paret Forbes. Ella sa att du hade sprungit ut som en galning just då stormen kom.”

”Jag sprang för att hämta min vän George.” Lisbeth nickade mot sin kamrat. ”Han bor längre ned på vägen i ett skjul som förmodligen inte står kvar längre.”

”Det var dumt men väldigt modigt”, sa Freddy McBain och sneglade på George Bland. ”Såg ni hennes make, Richard Forbes?”

”Nej”, svarade Lisbeth med en neutral blick. George Bland sneglade på Lisbeth och skakade på huvudet.

Ella Carmichael lade huvudet på sned och gav Lisbeth Salander en skarp blick. Lisbeth tittade tillbaka med uttryckslösa ögon.

Geraldine Forbes vaknade till liv vid tretiden på morgonen. Lisbeth Salander hade vid det laget somnat med huvudet lutat mot George Blands axel.

På något mirakulöst sätt hade Grenada överlevt natten. När gryningen kom hade stormen bedarrat och ersatts av det värsta ösregn Lisbeth Salander någonsin upplevt. Freddy McBain släppte upp gästerna ur källaren.

Keys Hotel skulle tvingas genomgå en större renovering. Förödelsen på hotellet, liksom längs hela kusten, var omfattande. Ella Carmichaels utomhusbar vid poolen hade helt försvunnit och en veranda var fullständigt demolerad. Fönsterluckor hade skalats bort längs hela fasaden, och taket på en utskjutande del av hotellet hade vikt sig. Receptionen var ett kaos av bråte.

Lisbeth tog George Bland med sig och vacklade till sitt rum. Hon hängde provisoriskt upp en filt över den tomma fönsteröppningen för att hålla regnet ute. George Bland mötte hennes blick.

”Det blir mindre att förklara om vi inte har sett hennes man”, sa Lisbeth innan han hunnit ställa några frågor.

Han nickade. Hon drog av sig sina kläder och släppte dem i en hög på golvet och klappade på sängkanten intill sig. Han nickade igen och klädde av sig och kröp ned intill henne. De somnade nästan omedelbart.

Då hon vaknade mitt på dagen sken solen genom revor i molnen. Hon hade ont i varje muskel i kroppen och hennes knä hade svullnat så pass att hon hade svårt att böja benet. Hon smög upp ur sängen och ställde sig i duschen och såg på den gröna ödlan som var tillbaka på väggen. Hon satte på sig shorts och linne och haltade ut ur rummet utan att väcka George Bland.

Ella Carmichael var fortfarande på fötter. Hon såg trött ut men hade fått igång baren inne i receptionen. Lisbeth satte sig vid ett kafébord intill bardisken och beställde kaffe och bad om en smörgås. Hon sneglade genom de utblåsta fönstren vid entrén och såg en polisbil parkerad. Hon hade precis hunnit få kaffet då Freddy McBain kom ut från sitt kontor vid incheckningsdisken med en uniformerad polis i släptåg. McBain upptäckte henne och sa något till polismannen innan de styrde över till Lisbeths bord.

”Det här är konstapel Ferguson. Han vill ställa några frågor.”

Lisbeth nickade artigt. Konstapel Ferguson såg trött ut. Han tog upp block och penna och antecknade Lisbeths namn.

”Miss Salander, jag har förstått att du och en vän hittade mrs Richard Forbes under orkanen i går natt.”

Lisbeth nickade.

”Var hittade ni henne?”

”På stranden strax nedanför porten”, svarade Lisbeth. ”Vi snubblade praktiskt taget över henne.”

Ferguson antecknade.

”Sa hon någonting?”

Lisbeth skakade på huvudet.

”Hon var medvetslös?”

Lisbeth nickade förnuftigt.

”Hon hade ett otäckt sår i huvudet.”

Lisbeth nickade igen.

”Du vet inte hur hon fick skadan?”

Lisbeth skakade på huvudet. Ferguson såg en smula irriterad ut över hennes brist på repliker.

”Det flög rätt mycket bråte genom luften”, sa hon hjälpsamt. ”Jag fick nästan en planka i huvudet.”

Ferguson nickade allvarligt.

”Du är skadad i benet?”

Ferguson pekade på Lisbeths bandage.

”Vad hände?”

”Jag vet inte. Jag såg såret först när jag kom ned i källaren.”

”Du var tillsammans med en ung man.”

”George Bland.”

”Var bor han?”

”I skjulet bakom The Coconut en bit på vägen mot flygplatsen. Om skjulet står kvar, vill säga.”

Lisbeth underlät att förklara att George Bland för ögonblicket sov i hennes säng en trappa upp.

”Såg ni till hennes make, Richard Forbes?”

Lisbeth skakade på huvudet.

Konstapel Ferguson kunde uppenbarligen inte komma på någon ytterligare fråga att ställa och slog ihop blocket.

”Tack miss Salander. Jag måste skriva en rapport om dödsfallet.”

”Har hon dött?”

”Mrs Forbes …? Nej, hon befinner sig på sjukhuset i Saint George’s. Hon kan förmodligen tacka dig och din kamrat för att hon lever. Men hennes make är död. Han hittades på en parkeringsplats på flygplatsen för två timmar sedan.”

Drygt sex hundra meter längre söderut.

”Han var mycket illa tilltygad”, förklarade Ferguson.

”Tråkigt”, sa Lisbeth Salander utan större tecken på chock.

När McBain och konstapel Ferguson hade avlägsnat sig kom Ella Carmichael fram och slog sig ned vid Lisbeths bord. Hon ställde fram två shotsglas med rom. Lisbeth såg frågande på henne.

”Efter en sådan här natt behöver man något att stärka sig med. Jag bjuder. Jag bjuder på hela frukosten.”

De två kvinnorna tittade på varandra. Sedan lyfte de glasen och skålade.

Mathilda skulle under lång tid framåt bli föremål för vetenskapliga studier och diskussioner bland meteorologiska institutioner i Karibien och USA. Tornados av Mathildas omfång var i det närmaste okända i regionen. Det ansågs teoretiskt omöjligt att de ens kunde bildas över vatten. Så småningom enades expertisen om att en särdeles besynnerlig konstellation av väderfronter hade samverkat för att skapa en ”pseudotornado” – något som egentligen inte var en riktig tornado utan bara såg ut att vara det. Dissidenter framförde teorier om växthuseffekten och en rubbad ekologisk balans.

Lisbeth Salander brydde sig inte om den teoretiska diskussionen. Hon visste vad hon hade sett och beslutade sig för att i all framtid försöka undvika att hamna i vägen för något av Mathildas syskon.

Flera människor hade skadats under natten. Mirakulöst nog hade endast en människa omkommit.

Ingen kunde begripa vad som hade förmått Richard Forbes att ge sig ut mitt i en full orkan, mer än möjligen det oförstånd som alltid tycktes prägla amerikanska turister. Geraldine Forbes kunde inte bistå med någon förklaring. Hon hade en svår hjärnskakning och osammanhängande minnesbilder av händelserna under natten.

Däremot var hon otröstlig över att ha blivit änka.