Flickan som lekte med elden

11 Onsdag 23 mars – Torsdag 24 mars

Mikael Blomkvist satte rödpennan i marginalen på Dag Svenssons manuskript och gjorde ett utropstecken med en cirkel runt och skrev ordet fotnot. Han ville ha en källhänvisning till ett påstående.

Det var onsdag, aftonen före skärtorsdagen, och Millennium hade mer eller mindre påskledigt hela veckan. Monika Nilsson befann sig utomlands. Lottie Karim hade åkt till fjällen med sin man. Henry Cortez hade varit inne och svarat i telefon några timmar men Mikael hade skickat hem honom eftersom ingen ringde och han själv i alla fall skulle sitta kvar på redaktionen. Henry försvann lyckligt leende på väg till sin senaste flickvän.

Dag Svensson hade inte synts till. Mikael satt ensam och knåpade med hans manuskript. Boken skulle bli tolv kapitel och omfatta 290 sidor, hade de sent omsider kommit fram till. Dag Svensson hade levererat slutversion på nio av de tolv kapitlen och Mikael Blomkvist hade nagelfarit varje ord och returnerat texterna med krav på förtydliganden eller förslag på omformuleringar.

Dag Svensson var dock enligt Mikael en mycket skicklig skribent och hans redigerande inskränkte sig huvudsakligen till marginella randanmärkningar. Han fick anstränga sig för att hitta något han verkligen kunde slå ned på. Under de veckor manuskripthögen hade vuxit på Mikaels skrivbord hade de bara varit helt oense om ett enda avsnitt på ungefär en sida som Mikael ville stryka och som Dag benhårt kämpat för att behålla. Men det var petitesser.

Kort sagt hade Millennium en kanonbra bok snart på väg till tryckeriet. Att boken skulle väcka dramatiska rubriker behövde inte Mikael tveka om. Dag Svensson var så skoningslös då han hängde ut torskarna och knöt ihop storyn att ingen skulle kunna undgå att begripa att det var något fel på själva systemet. Den biten var författarskap. Den andra biten var de fakta som Dag Svensson presenterade och som utgjorde själva stommen i boken. Det var journalistisk research av det slag som borde vara k- märkt.

Under de gångna månaderna hade Mikael lärt sig tre saker om Dag. Han var en noggrann journalist som inte lämnade många lösa trådar. Han saknade den tungsinta retorik som präglade så många andra socialreportage och förvandlade dem till pekoral. Boken var mer än ett reportage – det var en krigsförklaring. Mikael log stillsamt. Dag Svensson var ungefär femton år yngre än Mikael men han kände igen den passion som han själv en gång hade besuttit då han dragit ut till strid mot usla ekonomijournalister och knåpat ihop en skandalbok som ännu inte hade förlåtits på vissa redaktioner.

Problemet var att Dag Svenssons bok måste hålla hela vägen. Den reporter som sticker ut hakan på det sättet måste antingen ha hundra procent torrt på fötterna eller avstå från att publicera. Dag Svensson låg på nittioåtta procent. Det fanns svaga punkter som måste nagelfaras ytterligare och påståenden som han inte hade dokumenterat på ett sätt som Mikael var nöjd med.

Vid halvsextiden öppnade han sin skrivbordslåda och plockade fram en cigarett. Erika Berger hade infört totalt rökförbud på redaktionen men han var ensam och ingen skulle vara inne under helgen. Han fortsatte att arbeta i ytterligare fyrtio minuter innan han samlade ihop arken och lade kapitlet på Erika Bergers skrivbord för genomläsning. Dag Svensson hade lovat att maila en slutversion av de återstående tre kapitlen nästa morgon, vilket skulle ge Mikael en möjlighet att gå igenom materialet under helgen. På tisdagen efter påskhelgen var ett möte inplanerat där Dag, Erika, Mikael och redaktionssekreteraren Malin Eriksson skulle träffas för att fastställa slutversion av både boken och Millenniums artiklar. Därefter återstod bara layout, vilket var Christer Malms huvudvärk, och att skicka till tryckeriet. Mikael hade inte ens tagit in offerter från tryckerierna – han hade bestämt sig för att än en gång anlita Hallvigs Reklam i Morgongåva, de hade tryckt hans bok om Wennerströmaffären och gav ett pris och en service som få andra tryckerier kunde konkurrera med.

Mikael tittade på klockan och kostade på sig att smygröka ytterligare en cigarett. Han satte sig vid fönstret och tittade ned på Götgatan. Han petade eftertänksamt med tungan på såret på insidan av läppen. Det hade börjat läka. Han undrade för tusende gången vad som egentligen hade hänt utanför Lisbeth Salanders port på Lundagatan.

Det enda han visste med säkerhet var att Lisbeth Salander befann sig i livet och att hon var tillbaka i stan.

Under dagarna som gått hade han dagligen försökt få kontakt med henne. Han hade skickat mail till den adress hon hade använt mer än ett år tidigare men inte fått något svar. Han hade promenerat till Lundagatan. Han började misströsta.

Namnskylten på dörren hade ändrats till Salander-Wu. Det fanns 230 personer med efternamnet Wu i folkbokföringen, varav drygt 140 var bosatta i Stockholms län. Ingen dock på Lundagatan. Mikael hade ingen aning om vilken av dessa Wu som hade flyttat in till Salander, om hon hade skaffat pojkvän eller om lägenheten var uthyrd i andra hand. Ingen hade öppnat då han knackat på.

Till sist hade han satt sig och skrivit ett vanligt gammaldags brev till henne.

Hej Sally,

Jag vet inte vad som hände för ett år sedan men vid det här laget har till och med en trögtänkt jävel som jag räknat ut att du brutit all kontakt med mig. Det är din rätt och ditt privilegium att avgöra vem du vill umgås med och jag tänker inte tjata. Jag konstaterar bara att jag fortfarande betraktar dig som min vän, att jag saknar ditt sällskap och gärna tar en kopp kaffe med dig om du har lust.

Jag vet inte vad du syltat in dig i, men tumultet på Lundagatan var oroväckande. Om du behöver hjälp så kan du ringa när som helst. Jag står som bekant i djup skuld till dig.

Dessutom har jag din väska. Om du vill ha tillbaka den är det bara att du hör av dig. Om du inte vill träffa mig så räcker det med att du ger mig en adress som jag kan posta den till. Jag kommer inte att söka upp dig eftersom du så tydligt markerat att du inte vill ha med mig att göra.

 Mikael

Han hade naturligtvis inte hört ett ljud från henne.

När han kommit hem på morgonen efter överfallet på Lundagatan hade han öppnat hennes väska och lagt upp innehållet på köksbordet. Det bestod av en plånbok med en id-handling från posten och ungefär 600 svenska kronor i kontanter och 200 amerikanska dollar samt ett månadskort från SL.

Där fanns ett öppnat paket Marlboro Light, tre Bic-tändare, en ask halstabletter, en öppen förpackning med pappersnäsdukar, en tandborste, tandkräm och tre tamponger i ett sidofack, ett oöppnat paket kondomer med en plastetikett som visade att de inhandlats på Gatwick Airport i London, en inbunden anteckningsbok med styva svarta pärmar i A5-format, fem kulspetspennor, en tårgaspatron, en liten påse med läppstift och makeup, en FM-radio med öronsnäcka men utan batterier och gårdagens Aftonbladet.

Det mest fascinerande föremålet i väskan var en hammare som låg lätt tillgänglig i ett ytterfack. Attacken hade dock kommit så överraskande att Lisbeth varken hunnit göra bruk av hammaren eller tårgaspatronen. Hon hade uppenbarligen bara använt nycklarna som knogjärn – det fanns spår av blod och hud på dem.

Hennes nyckelknippa bestod av sex nycklar. Tre av dessa var typiska lägenhetsnycklar – portnyckel, lägenhetsnyckel och nyckel till säkerhetslås. De passade dock inte till porten på Lundagatan.

Mikael hade slagit upp och bläddrat igenom anteckningsboken sida för sida. Han kände igen hennes prydliga knapphändiga handstil och kunde tämligen omgående konstatera att det inte precis var en flickas hemliga dagbok. Ungefär tre fjärdedelar av boken var fylld med vad som såg ut att vara matematiskt klotter. Längst upp på första sidan fanns en ekvation som till och med Mikael kände igen.

(x³+y³=z³)

Mikael Blomkvist hade aldrig haft svårt för att räkna. Han hade gått ut gymnasiet med högsta betyg i matematik, vilket dock inte på något sätt innebar att han var en god matematiker utan bara att han kunde tillgodogöra sig innehållet i skolans undervisning. Men sidorna i Lisbeth Salanders bok innehöll klotter av ett slag som Mikael varken begrep eller ämnade försöka begripa. En ekvation sträckte sig över ett helt uppslag och avslutades med överstrykningar och ändringar. Han hade svårt att avgöra om det ens var seriösa matematiska formler och uträkningar, men eftersom han kände till Lisbeth Salanders egenheter antog han att ekvationerna var korrekta och säkerligen hade någon esoterisk betydelse.

Han bläddrade fram och tillbaka en lång stund. Ekvationerna var lika begripliga som om han hade fått ett häfte med kinesiska tecken framför sig. Men han begrep vad hon försökte göra. (x³+y³=z³). Hon hade blivit fascinerad av Fermats gåta, en klassiker som till och med Mikael Blomkvist hade hört talas om. Han suckade djupt.

Den allra sista sidan i blocket innehöll några ytterst knapphändiga och kryptiska anteckningar som absolut inte hade med matematik att göra men som ändå såg ut som en formel.

(Blondie + Magge) = NEB

De var understrukna och inringade och förklarade inte ett dugg. Längst ned på sidan fanns telefonnumret till Auto-Expert biluthyrning i Eskilstuna.

Mikael gjorde inga försök att tolka anteckningarna. Han drog slutsatsen att anteckningarna var klotter som tillkommit medan hon funderat på något.

Mikael Blomkvist fimpade och satte på sig kavajen, kopplade på larmet på redaktionen och promenerade till terminalen vid Slussen där han tog bussen ut till yuppiereservatet vid Stäket i Lännersta. Han var inbjuden att äta middag hos sin syster Annika Blomkvist, gift Giannini, som fyllde 42 år.

Erika Berger inledde sin helgledighet med en tre kilometer lång, bekymrad och ursinnig joggingrunda som slutade vid ångbåtsbryggan i Saltsjöbaden. Hon hade slarvat med timmarna på gymmet de senaste månaderna och kände sig stel och otränad. Hon promenerade tillbaka. Hennes make var föredragshållare på en utställning på Moderna museet och det skulle dröja åtminstone till åttatiden innan han kom hem, varvid Erika tänkte öppna ett gott vin och starta bastun och förföra sin man. Det skulle i alla fall skingra tankarna på det aktuella problem som hon grubblade över.

Fyra dagar tidigare hade hon lunchdejtats av vd:n för ett av Sveriges största medieföretag. Över salladen hade han med allvar i rösten förklarat sin intention att rekrytera henne som chefredaktör för företagets största dagstidning. Styrelsen har diskuterat flera namn och vi är ense om att du skulle vara en stor tillgång för tidningen. Det är dig vi vill ha. Med jobberbjudandet följde en lön som fick hennes inkomster från Millennium att framstå som ett skämt.

Erbjudandet hade kommit som en blixt från en klar himmel och gjort henne mållös. Varför just jag?

Han hade varit märkligt luddig men efter hand kom förklaringen att hon var känd, respekterad och en omvittnat duglig chef. Hennes sätt att dra upp Millennium ur den kvicksand tidningen befunnit sig i två år tidigare imponerade. Det var också så att Den Stora Draken behövde förnyas. Det fanns en gubbighet och patina över tidningen som innebar att tillväxten bland yngre prenumeranter stadigt minskade. Erika var känd som en uppkäftig journalist. Hon hade klös. Att sätta en kvinna och feminist som chef för Det Manliga Sveriges mest värdekonservativa institution var utmanande och fräckt. Alla var överens. Nåja, nästan alla. De som räknades var överens.

”Men jag delar inte tidningens politiska grundsyn.”

”Vem bryr sig. Du är inte känd motståndare heller. Du ska vara chef – inte politruk – och ledarsidan sköter nog sig själv.”

Han hade inte sagt det, men det var också en klassfråga. Erika kom från rätt bakgrund och miljö.

Hon hade svarat att hon spontant var attraherad av förslaget men att hon inte kunde svara omedelbart. Hon var tvungen att tänka på saken ordentligt och de hade kommit överens om att hon skulle lämna besked inom den närmaste tiden. Vd:n hade förklarat att om det var lönen som utgjorde grund för hennes tvekan så befann hon sig i en position där hon förmodligen kunde förhandla upp siffrorna ytterligare. Dessutom tillkom en exceptionellt häftig fallskärm. Det är dags för dig att börja tänka på pensionsvillkor.

Snart 45 år. Hon hade gjort hundåren som nybörjare och vikarie. Hon hade fått ihop Millennium och blivit chefredaktör på egna meriter. Det ögonblick då hon var tvungen att lyfta luren och säga ja eller nej närmade sig obönhörligt och hon visste inte hur hon skulle svara. Under den gångna veckan hade hon gång på gång tänkt diskutera saken med Mikael Blomkvist men hade inte kommit sig för. Istället kände hon att hon tvärtom hade mörkat för honom, vilket gav henne en tagg av dåligt samvete.

Det fanns uppenbara nackdelar. Ett ja skulle innebära att partnerskapet med Mikael avbröts. Han skulle aldrig följa henne till Den Stora Draken, hur sockrat erbjudande hon än skulle ge honom. Han behövde inte pengarna och han trivdes förträffligt med att i lugn takt peta med sina egna texter.

Erika trivdes med sin roll som chefredaktör på Millennium. Det hade gett henne en status inom journalistiken som hon ansåg var närmast oförtjänt. Hon hade varit redaktör men inte producent av nyheterna. Det var inte hennes bag – hon betraktade sig själv som en halvdan skrivande journalist. Däremot var hon en bra pratjournalist i radio eller TV och hon var framför allt en lysande redaktör. Dessutom gillade hon det hands on-arbete med redigering som chefredaktörskapet på Millennium förutsatte.

Men Erika Berger var frestad. Inte så mycket av lönen som av det faktum att jobbet innebar att hon definitivt skulle förvandlas till en av landets tyngsta aktörer i mediebranschen. Det är ett erbjudande som aldrig kommer tillbaka, hade vd:n sagt.

Någonstans nedanför Grand Hotel i Saltsjöbaden insåg hon till sin förtvivlan att hon inte skulle kunna säga nej. Och hon bävade för det ögonblick då hon skulle vara tvungen att berätta nyheten för Mikael Blomkvist.

Som alltid ägde middagen hos familjen Giannini rum i ett milt kaos. Annika hade två barn, Monica, 13, och Jennie, 10 år. Hennes man Enrico Giannini, som var Skandinavienchef för ett internationellt bioteknikföretag, hade vårdnaden om en Antonio, 16 år gammal, från ett tidigare äktenskap. Övriga gäster var Enricos mamma Antonia och Enricos bror Pietro, dennes fru Eva-Lotta, samt deras barn Peter och Nicola. Dessutom bodde Enricos syster Marcella med fyra barn i samma kvarter. Till middagen hade även inbjudits Enricos faster Angelina, som av släkten betraktades som spritt språngande galen eller i varje fall omåttligt excentrisk, samt hennes nye pojkvän.

Kaosfaktorn var följaktligen tämligen hög vid det generöst tilltagna matsalsbordet. Konversationen försiggick på en smattrande blandning av svenska och italienska, ibland samtidigt, och situationen blev inte mindre plågsam av att Angelina ägnade kvällen åt att diskutera varför Mikael ännu var ungkarl och föreslå ett antal lämpliga kandidater bland döttrarna i hennes bekantskapskrets. Till sist förklarade Mikael att han gärna skulle gifta sig men att hans älskarinna dessvärre redan var gift. Därmed tystnade även Angelina en kort stund.

Halv åtta på kvällen pep Mikaels mobiltelefon. Han hade trott att han stängt av telefonen och höll på att missa samtalet innan han grävt fram den ur innerfickan i kavajen som någon hade lagt på hatthyllan i hallen. Det var Dag Svensson.

”Stör jag?”

”Inte särskilt. Jag är på middag hos min syster och en pluton från hennes mans släkt. Vad händer?”

”Två saker. Jag har försökt få tag på Christer Malm men han svarar inte i telefon.”

”Han och pojkvännen är på teater i kväll.”

”Fan. Jag hade lovat att träffa honom på redaktionen i morgon förmiddag med de bilder och illustrationer som vi vill ha med i boken. Christer skulle titta på det över påskhelgen. Men nu har Mia plötsligt hittat på att hon vill åka upp till föräldrarna i Dalarna över påsk och visa sin avhandling. I så fall åker vi tidigt i morgon bitti.”

”Okej.”

”Det är pappersbilder, så jag kan inte maila. Skulle jag kunna buda över bilderna till dig redan i kväll?”

”Jo … men hördu, jag är ute vid Lännersta. Jag stannar kvar här ett tag till och åker inåt stan sedan. Enskede blir bara en kort avstickare. Jag kan lika gärna svänga förbi hos dig och plocka upp bilderna på vägen. Är det okej om jag kommer framåt elvatiden?”

Det hade Dag Svensson ingenting emot.

”Den andra saken … tror jag inte att du kommer att gilla.”

”Shoot.”

”Jag har snubblat över en grej som jag skulle vilja hinna kolla upp innan boken går i tryck.”

”Okej – vad handlar det om?”

”Zala, stavas med Z.”

”Vad är en Zala?”

”Zala är en gangster, troligen från öststaterna, möjligen från Polen. Jag nämnde honom i ett mail till dig för någon vecka sedan.”

”Sorry, det har jag glömt.”

”Han dyker upp lite här och där i materialet. Folk verkar skraja för honom och ingen vill snacka om honom.”

”Jaha.”

”För ett par dagar sedan snubblade jag över honom igen. Jag tror att han befinner sig i Sverige och att han borde ingå i listan över torskar i kapitel sju.”

”Dag – du kan inte börja gräva fram nytt material tre veckor innan vi skickar boken till tryck.”

”Jag vet. Men det här är lite av en kantboll. Jag pratade med en polis som också hört talas om Zala och … jag tror att det kan vara lönt att ägna några dagar i nästa vecka åt att kolla upp honom.”

”Varför det? Du har gott om fähundar i texten.”

”Det här verkar vara en särskild fähund. Ingen vet riktigt vem han är. Jag har en känsla i magen att det skulle löna sig att rota ett varv till.”

”Man ska aldrig förakta magkänslan”, sa Mikael. ”Men ärligt talat … vi kan inte skjuta upp deadline i det här läget. Tryckeriet är bokat och boken måste komma ut samtidigt som Millennium.”

”Jag vet”, svarade Dag Svensson modstulet.

Mia Bergman hade just bryggt en kanna kaffe och hällt upp i bordstermosen då det ringde på dörren. Klockan var strax före nio. Dag Svensson var närmast dörren och i tron att det var Mikael Blomkvist som kommit tidigare än aviserat öppnade han utan att först titta genom dörrögat. Istället för Mikael Blomkvist tittade han ned på en kortväxt dockliknande flicka som såg ut att vara i tonåren.

”Jag söker Dag Svensson och Mia Bergman”, sa flickan.

”Jag är Dag Svensson”, sa han.

”Jag vill prata med er.”

Dag tittade automatiskt på klockan. Mia Bergman kom ut i hallen och ställde sig nyfiket bakom sin sambo.

”Är det inte lite väl sent för ett besök?” sa Dag.

Flickan betraktade honom under tålmodig tystnad.

”Vad vill du prata om?” undrade han.

”Jag vill prata om boken du tänker publicera på Millennium.”

Dag och Mia tittade på varandra.

”Och vem är du?”

”Jag är intresserad av ämnet. Får jag komma in eller ska vi diskutera här ute i trapphuset?”

Dag Svensson tvekade en sekund. Flickan var visserligen en vilt främmande människa och tidpunkten för besöket var udda, men hon verkade tillräckligt harmlös för att han skulle hålla upp dörren. Han visade in henne till matbordet i vardagsrummet.

”Vill du ha kaffe?” frågade Mia.

Dag sneglade irriterat på sin sambo.

”Vad sägs om att svara på frågan om vem du är?” sa han.

”Ja tack. Till kaffet alltså. Jag heter Lisbeth Salander.”

Mia ryckte på axlarna och öppnade bordstermosen. Hon hade redan dukat fram koppar i väntan på Mikael Blomkvists besök. ”Och vad får dig att tro att jag tänker publicera en bok på Millennium?” frågade Dag Svensson.

Han var plötsligt djupt misstänksam, men flickan ignorerade honom och tittade istället på Mia Bergman. Hon gjorde en grimas som kunde tolkas som ett skevt leende.

”Intressant avhandling”, sa hon.

Mia Bergman såg häpen ut.

”Hur kan du veta något om min avhandling?”

”Jag råkade komma över en kopia”, svarade flickan kryptiskt.

Dag Svenssons irritation tilltog.

”Nu får du faktiskt förklara för mig vad du vill”, insisterade han.

Flickan mötte hans blick. Han lade plötsligt märke till att hennes irisar var så mörkbruna att hennes ögon blev korpsvarta i ljuset. Han insåg att han måste ha missbedömt hennes ålder – hon var äldre än han först hade trott.

”Jag vill veta varför du går omkring och ställer frågor om Zala, Alexander Zala”, sa Lisbeth Salander. ”Och jag vill framför allt veta exakt vad du vet om honom.”

Alexander Zala, tänkte Dag Svensson chockad. Han hade aldrig tidigare hört något förnamn.

Dag Svensson granskade flickan framför honom. Hon lyfte kaffekoppen och tog en klunk utan att släppa honom med blicken. Hennes ögon saknade helt värme. Han kände plötsligt ett vagt obehag.

Till skillnad från Mikael och övriga vuxna i sällskapet (och trots att hon var födelsedagsbarnet) hade Annika Giannini bara druckit lättöl och avstått från både vin och nubbe till maten. Vid halv elva på kvällen var hon följaktligen nykter och eftersom hon betraktade sin storebror som en i vissa avseenden komplett idiot som emellanåt måste tas om hand så erbjöd hon sig generöst att skjutsa hem honom via Enskede. Hon hade ändå planerat att köra honom till busshållplatsen på Värmdövägen och det skulle inte ta så lång tid att åka in till stan.

”Varför skaffar du dig inte en egen bil?” klagade hon i alla fall då Mikael satte på sig säkerhetsbältet.

”Därför att till skillnad från dig bor jag på promenadavstånd från jobbet och behöver bil ungefär en gång per år. Dessutom hade jag inte kunnat köra eftersom din karl bjöd på brännvin från Skåne.”

”Han börjar försvenskas. För tio år sedan skulle han ha bjudit på italiensk sprit.”

De använde bilfärden åt bror-och-syster-prat. Bortsett från en ihärdig faster, två mindre ihärdiga mostrar och en eller annan avlägsen kusin eller syssling så var Mikael och Annika ensamma i släkten. Åldersskillnaden på tre år hade inneburit att de inte hade haft särskilt mycket gemensamt i tonåren, men istället hade de funnit varandra desto bättre i vuxen ålder.

Annika hade läst juridik och Mikael betraktade henne som den klart mer begåvade av de två. Hon hade seglat igenom studierna, avverkat några år i en tingsrätt och därefter varit biträde till en av Sveriges mer kända advokater innan hon sa upp sig och öppnade eget. Annika hade specialiserat sig på familjerätt, vilket efter hand hade omvandlats till ett jämställdhetsprojekt. Hon hade engagerat sig som advokat för misshandlade kvinnor, skrivit en bok i ämnet och blivit ett respekterat namn. Till råga på allt hade hon engagerat sig politiskt för socialdemokraterna, vilket föranledde Mikael att reta henne för att vara en politruk. Själv hade Mikael redan i tidiga år beslutat att han inte kunde kombinera partitillhörighet med bibehållen journalistisk trovärdighet. Han undvek till och med att rösta, och vid de tillfällen han hade gjort det så hade han alltid vägrat att avslöja vad han röstat på till och med för Erika Berger.

”Hur mår du?” undrade Annika då de passerade Skurubron.

”Jovars, jag mår bra.”

”Så vad är problemet?”

”Problemet?”

”Jag känner dig, Micke. Du har sett tankfull ut hela kvällen.”

Mikael satt tyst en stund.

”Det är en komplicerad historia. Jag har två problem just nu. Det ena handlar om en tjej jag lärde känna för två år sedan, som hjälpte mig i samband med Wennerströmaffären och därefter bara försvann ut ur mitt liv utan förklaring. Jag har inte sett röken av henne på mer än ett år förrän i förra veckan.”

Mikael berättade om överfallet på Lundagatan.

”Har du gjort en polisanmälan?” frågade Annika genast.

”Nej.”

”Varför inte?”

”Den här tjejen är exceptionellt privat. Det var hon som blev överfallen. Hon får göra anmälan.”

Vilket Mikael misstänkte var något som sannolikt inte låg högst upp på Lisbeth Salanders dagordning.

”Tjurskalle”, sa Annika och klappade Mikael på kinden. ”Ska alltid sköta saker och ting själv. Vilket är det andra problemet?”

”Vi håller på med en story på Millennium som kommer att skapa rubriker. Jag har suttit hela kvällen och funderat på om jag skulle konsultera dig. Som advokat, menar jag.”

Annika sneglade häpet på sin bror.

”Konsultera mig”, utbrast hon. ”Det var något nytt.”

”Storyn handlar om trafficking och våld mot kvinnor. Du jobbar med våld mot kvinnor och du är advokat. Du jobbar visserligen inte med tryckfrihetsmål, men jag skulle väldigt gärna vilja att du läste igenom texten innan vi går i tryck. Det är både tidningsartiklar och en bok, så det är rätt mycket att läsa.”

Annika var tyst när hon svängde ned på Hammarby fabriksväg och passerade Sickla sluss. Hon snirklade sig fram på smågator parallellt med Nynäsvägen till dess att hon kunde svänga upp på Enskedevägen.

”Vet du Mikael, jag har varit riktigt arg på dig en enda gång i hela mitt liv.”

”Jaså”, svarade Mikael häpet.

”Det var när du blev åtalad av Wennerström och dömdes till tre månaders fängelse för ärekränkning. Jag var så förbannad på dig att jag höll på att krevera.”

”Varför det? Jag gjorde bort mig.”

”Du har gjort bort dig åtskilliga gånger förr. Men den gången behövde du en advokat och den enda du inte vände dig till var mig. Istället satt du och tog emot skit i både massmedia och i rättegången. Du försvarade dig inte ens. Jag höll på att avlida.”

”Det var speciella omständigheter. Du hade inte kunnat göra någonting.”

”Jo, men det begrep jag först ett år senare då Millennium klev tillbaka in på banan och sopade banan med Wennerström. Fram till dess var jag så jävla besviken på dig.”

”Det fanns ingenting du hade kunnat göra för att vinna rättegången.”

”Du fattar inte poängen, storebror. Jag begriper också att det var ett hopplöst fall. Jag har läst domen. Men poängen var att du inte kom till mig och bad om hjälp. Typ, hej syrran, jag behöver en advokat. Det var därför jag aldrig dök upp i rätten.”

Mikael funderade på saken.

”Sorry. Jag borde ha gjort det, antar jag.”

”Ja, det borde du.”

”Jag funkade inte det året. Jag orkade inte prata med någon alls. Jag ville bara lägga mig ned och dö.”

”Vilket du inte gjorde precis.”

”Förlåt mig.”

Annika Giannini log plötsligt.

”Vackert. En ursäkt två år senare. Okej. Jag läser gärna texten. Är det bråttom?”

”Ja. Vi går snart i tryck. Sväng till vänster här.”

Annika Giannini parkerade tvärs över gatan från den port på Björneborgsvägen där Dag Svensson och Mia Bergman bodde. ”Det tar bara någon minut”, sa Mikael och joggade över gatan och slog portkoden. Så fort han kom innanför dörrarna insåg han att något var på tok. Han hörde upprörda röster eka i trapphuset och promenerade upp de tre våningarna till Dag Svensson och Mia Bergman. Det var först då han kom upp till plan tre som han insåg att tumultet rörde deras lägenhet. Fem grannar stod ute i trapphuset. Dörren till Dag och Mia var på glänt.

”Vad står på?” frågade Mikael mera av nyfikenhet än av oro.

Rösterna tystnade. Fem par ögon betraktade honom. Tre kvinnor och två män, samtliga i pensionsåldern. En av kvinnorna var klädd i nattlinne.

”Det lät som skott.” Mannen som svarade var i 70-årsåldern och klädd i brun morgonrock.

”Skott?” sa Mikael med ett fåraktigt ansiktsuttryck.

”Alldeles nyss. De sköt inne i lägenheten för en minut sedan. Dörren stod öppen.”

Mikael trängde sig fram och ringde på dörrklockan samtidigt som han gick in i lägenheten.

”Dag? Mia?” ropade han.

Han fick inget svar.

Plötsligt kände han en iskyla dra längs nacken. Han kände doften av svavel. Sedan klev han fram till vardagsrumsdörren. Det första han såg var käresötegudjävlar Dag Svensson framstupa i en enorm meterbred blodpöl framför matsalsmöbeln där han och Erika hade ätit middag några månader tidigare.

Mikael skyndade fram till Dag, samtidigt som han slet upp mobilen och slog 112 till SOS Alarm. Han fick omgående svar.

”Jag heter Mikael Blomkvist. Jag behöver ambulans och polis.”

Han gav adressen.

”Vad gäller saken?”

”En man. Han tycks vara skjuten i huvudet och är livlös.”

Mikael böjde sig ned och försökte känna puls på halsen. Sedan såg han den enorma kratern i Dags bakhuvud och insåg att han stod i vad som måste vara en väsentlig del av Dag Svenssons hjärnsubstans. Han drog långsamt tillbaka handen.

Ingen ambulanstransport i världen skulle kunna rädda Dag Svensson.

Helt plötsligt upptäckte han skärvorna av en av de kaffekoppar som Mia Bergman hade ärvt efter sin mormor och som hon var så rädd om. Han reste sig hastigt och såg sig omkring.

”Mia”, skrek han.

Grannen i den bruna morgonrocken hade kommit in i hallen efter honom. Mikael vände sig om vid vardagsrumsdörren och pekade på grannen.

”Stanna där”, vrålade han. ”Backa tillbaka ut i trappan.”

Grannen såg först ut som om han tänkte protestera men lydde befallningen. Mikael stod stilla i femton sekunder. Sedan gick han runt blodpölen och försiktigt förbi Dag Svensson fram till sovrumsdörren.

Mia Bergman låg på rygg på golvet framför sängens fotända. NejnejnejinteMiaocksåförgudsskull. Hon hade skjutits genom ansiktet. Kulan hade gått in i underkanten av käken nedanför vänster öra. Utgångshålet i tinningen var stort som en apelsin och hennes högra ögonhåla gapade tom. Blodflödet var om möjligt ännu kraftigare än för hennes sambo. Kraften från kulan hade varit så våldsam att väggen vid sängens huvudända, flera meter från Mia Bergman, var fylld av blodstänk.

Mikael blev medveten om att han höll i mobilen i ett krampaktigt tag med linjen till larmcentralen fortfarande öppen och att han hade hållit andan. Han drog in luft i lungorna och höjde telefonen.

”Vi behöver polis. Två personer är skjutna. Jag tror att de är döda. Skynda.”

Han hörde rösten från SOS Alarm säga något men förmådde inte uppfatta orden. Han kände det plötsligt som om det var något fel på hans hörsel. Det var helt tyst omkring honom. Han hörde inte ljudet av sin egen röst då han försökte säga någonting. Han sänkte mobilen och backade ut ur lägenheten. Då han kom ut i trapphuset insåg han att han skakade i hela kroppen och att hjärtat bultade på ett abnormt sätt. Utan ett ord trängde han sig igenom den förstenade skaran av grannar och satte sig på trappavsatsen. Han hörde avlägset grannarna ställa frågor till honom. Vad har hänt? Har de gjort sig illa? Har det hänt något? Ljuden från deras röster lät som om de kom genom en tunnel.

Mikael satt som bedövad. Han insåg att han befann sig i ett chocktillstånd. Han böjde ned huvudet mellan knäna. Sedan började han tänka. Herregud – de har blivit mördade. De har alldeles nyss skjutits. Mördaren kan fortfarande vara kvar i lägenheten… nej, jag skulle ha sett honom. Lägenheten är bara 55 kvadrat. Han kunde inte sluta skaka. Dag hade legat framstupa och han hade aldrig sett hans ansikte men bilden av Mias söndertrasade ansikte gick inte att utplåna från näthinnan.

Helt plötsligt återvände hörseln som om någon vridit på en volymkontroll. Han reste sig hastigt och tittade på grannen i den bruna morgonrocken.

”Du”, sa han. ”Ställ dig här och se till att ingen går in i lägenheten. Polis och ambulans är på väg. Jag går ned och släpper in dem genom porten.”

Mikael tog trapporna med tre steg åt gången. På bottenvåningen råkade han kasta en blick mot källartrappan och tvärstannade. Han tog ett steg ned mot källaren. Halvvägs nedför trappan låg en revolver fullt synlig. Mikael konstaterade att det tycktes vara en Colt 45 Magnum – ett Palmemördarvapen.

Han betvingade impulsen att lyfta upp vapnet och lät det ligga. Istället gick han och ställde upp porten och stod sedan stilla i nattluften. Det var först då han hörde den korta signalen från bilhornet som han kom ihåg att hans syster satt och väntade på honom. Han gick tvärs över gatan.

Annika Giannini öppnade munnen för att säga något spydigt om sin brors senfärdighet. Sedan såg hon uttrycket i hans ansikte.

”Har du sett någon medan du suttit här och väntat?” frågade Mikael.

Hans röst lät hes och onaturlig.

”Nej. Vem skulle det vara? Vad har hänt?”

Mikael var tyst i några sekunder medan han granskade omgivningen. Allt var lugnt och stilla på gatan. Han grävde i kavajfickan och hittade ett hopskrynklat paket med en överbliven cigarett. När han tände den hörde han avlägset ljudet av sirener som närmade sig. Han tittade på klockan. Den var 23.17.

”Annika – det här kommer att bli en lång natt”, sa han utan att titta på henne när polisbilen svängde upp på gatan.

Först på plats var poliserna Magnusson och Ohlsson. De hade varit på Nynäsvägen efter att ha svarat på ett larm som hade visat sig vara falskt. Magnusson och Ohlsson följdes av en ledarbil med kommissarien i yttre tjänst, Oswald Mårtensson, som hade befunnit sig vid Skanstull då områdesanropet från ledningscentralen hade gått ut. De anlände nästan samtidigt från vardera hållet och såg en man i jeans och mörk kavaj mitt på gatan som höjde handen till stopptecken. En kvinna klev samtidigt ut ur en parkerad bil några meter från mannen.

Alla tre poliserna avvaktade några sekunder. Larmcentralen hade rapporterat uppgifter om att två personer hade skjutits, och mannen höll ett mörkt föremål i vänster hand. Det tog några sekunder att förvissa sig om att det var en mobiltelefon. De klev ur bilarna samtidigt, justerade kopplen och tog sig en närmare titt på figurerna. Mårtensson tog omedelbart befälet.

”Är det du som slagit larm om skottlossning?”

Mannen nickade. Han tycktes ordentligt uppskakad. Han rökte en cigarett och darrade på handen då han förde den till munnen.

”Vad heter du?”

”Jag heter Mikael Blomkvist. Två personer sköts för bara några minuter sedan i den här fastigheten. De heter Dag Svensson och Mia Bergman. De finns på tredje våningen. Det står några grannar utanför dörren.”

”Herregud”, sa kvinnan.

”Vem är du?” frågade Mårtensson.

”Jag heter Annika Giannini.”

”Bor ni här?”

”Nej”, svarade Mikael Blomkvist. ”Jag skulle besöka paret som skjutits. Det här är min syster som gav mig skjuts från en middagsbjudning.”

”Du påstår alltså att två personer skjutits. Såg du vad som hände?”

”Nej. Jag hittade dem.”

”Vi får gå upp och titta”, sa Mårtensson.

”Vänta”, sa Mikael. ”Enligt grannarna föll skotten bara en kort stund innan jag anlände. Jag slog larm inom en minut efter att jag kommit hit. Sedan dess har det gått mindre än fem minuter. Det betyder att mördaren fortfarande befinner sig i närområdet.”

”Men du har inget signalement?”

”Vi har inte sett någon person. Det är möjligt att någon av grannarna sett något.”

Mårtensson tecknade till Magnusson som lyfte sin komradio och lågmält började rapportera till ledningscentralen. Han vände sig till Mikael.

”Kan du visa vägen”, sa han.

Då de kom in genom porten stannade Mikael och pekade tyst mot källartrappan. Mårtensson böjde sig ned och granskade vapnet. Han gick hela vägen nedför trappan och kände på källardörren. Den var låst.

”Ohlsson, stanna och håll ett öga på det här”, sa Mårtensson.

Utanför Dags och Mias lägenhet hade uppslutningen av grannar tunnats ut. Två grannar hade försvunnit in till sig, men mannen i den bruna morgonrocken stod fortfarande posterad. Han tycktes lättad då han såg uniformerna.

”Jag har inte släppt in någon”, sa han.

”Det är bra”, sa både Mikael och Mårtensson.

”Det tycks vara blodspår i trappan”, sa polisman Magnusson.

Alla tittade på spåren efter fotsteg. Mikael tittade på sina italienska loafers.

”Det är förmodligen mina skor”, sa Mikael. ”Jag har varit inne i lägenheten. Det är en avsevärd mängd blod.”

Mårtensson tittade forskande på Mikael. Han använde en penna för att peta upp lägenhetsdörren och konstaterade ytterligare blodspår i hallen.

”Till höger. Dag Svensson finns i vardagsrummet och Mia Bergman i sovrummet.”

Mårtensson gjorde en snabb inspektion av lägenheten och kom ut redan efter några sekunder. Han pratade i komradion och begärde förstärkning från kriminaljouren. Medan han pratade anlände ambulanspersonalen. Mårtensson hejdade dem samtidigt som han avslutade samtalet.

”Två personer. Så vitt jag kan se är de bortom all hjälp. Kan en av er titta in och undvika att stöka till på brottsplatsen.”

Det tog inte lång stund att konstatera att ambulanspersonalen var överflödig. En jourhavande läkare beslutade att kropparna inte behövde forslas till sjukhus för återupplivningsförsök. Det bedömdes att hoppet var ute. Mikael kände sig plötsligt kraftigt illamående och vände sig till Mårtensson.

”Jag går ut. Jag måste ha luft.”

”Jag kan nog tyvärr inte släppa iväg dig.”

”Det är lugnt”, sa Mikael. ”Jag sitter på bron utanför porten.”

”Kan jag få se din legitimation.”

Mikael halade upp plånboken och lade den i Mårtenssons hand. Sedan vände han utan ett ord och gick ned och satte sig på bron utanför huset där Annika fortfarande väntade tillsammans med polismannen Ohlsson. Hon satte sig bredvid honom.

”Micke, vad har hänt?” frågade Annika.

”Två människor som jag tyckte väldigt bra om har blivit mördade. Dag Svensson och Mia Bergman. Det var hans manuskript jag ville att du skulle läsa.”

Annika Giannini insåg att det inte var läge att ansätta Mikael med frågor. Hon lade istället armen runt sin brors skuldror och höll om honom medan ytterligare polisbilar anlände. Redan hade en handfull nyfikna nattflanörer stannat till på trottoaren på andra sidan gatan. Mikael betraktade dem stumt medan polisen började sätta upp avspärrningar. En mordutredning tog sin början.

Klockan var strax efter tre på morgonen då Mikael och Annika äntligen fick lämna kriminaljouren. De hade tillbringat en timme i Annikas bil utanför fastigheten i Enskede i väntan på att en jouråklagare skulle anlända för att sköta inledningen av förundersökningen. Därefter – eftersom Mikael var god vän till de två offren och eftersom han hade hittat dem och slagit larm – hade de blivit ombedda att följa med till Kungsholmen för att, som det hette, bistå utredningen.

Där hade de fått vänta en lång stund innan de blev förhörda av en kriminalinspektör Anita Nyberg från jouren. Hon hade rågblont hår och såg ut som en tonåring.

Jag börjar bli gammal, tänkte Mikael.

Vid halv tre på morgonen hade han druckit så många koppar avslaget bryggkaffe att han var nykter och illamående. Han hade plötsligt varit tvungen att avbryta förhöret och uppsöka en toalett där han kräktes hejdlöst. Hela tiden hade han bilden av Mia Bergmans söndertrasade ansikte på näthinnan. Han hade druckit flera muggar vatten och gång på gång sköljt sig i ansiktet innan han återvände till förhöret. Han försökte samla tankarna och svara så utförligt han kunde på Anita Nybergs frågor.

Hade Dag Svensson och Mia Bergman några fiender?

Nej, inte vad jag känner till.

Har de fått hotelser?

Inte vad jag känner till.

Hur var deras förhållande?

De verkade älska varandra. Dag berättade vid ett tillfälle att de tänkte skaffa barn då Mia var färdig doktor.

Använde de narkotika?

Jag har ingen aning. Jag tror inte det och om de gjorde det var det nog på nivån festjoint vid högtidliga tillfällen.

Hur kom det sig att du åkte hem till dem så sent på kvällen?

Mikael förklarade sammanhanget.

Var det inte ovanligt att åka hem till dem så sent på kvällen?

Jo. Förvisso. Det var första gången det skedde.

Hur kände du dem?

Genom arbetet. Mikael förklarade i oändlighet.

Och gång på gång frågorna som etablerade det besynnerliga tidsschemat.

Skotten hade hörts i hela huset. De hade avlossats med mindre än fem sekunders mellanrum. Den 70-årige mannen i brun morgonrock var närmaste granne och pensionerad major från kustartilleriet. Han hade rest sig från TV-soffan efter det andra skottet och omedelbart hasat sig ut i trapphuset. Med avdrag för att han hade problem med höfterna och svårt att resa sig så uppskattade han själv att det hade tagit kanske trettio sekunder innan han öppnade sin lägenhetsdörr. Varken han eller någon annan granne hade sett någon gärningsman.

Enligt alla uppskattningar från grannarna hade Mikael anlänt till lägenhetsdörren inom mindre än två minuter efter att skotten hade fallit.

Inräknat att han och Annika hade haft gatan under uppsikt i säkert närmare trettio sekunder medan Annika körde fram till rätt port, parkerade och växlade några ord innan Mikael gick över gatan och uppför trapporna så fanns det ett tidsfönster på uppskattningsvis mellan trettio och fyrtio sekunder. Under denna tid hade en dubbelmördare hunnit lämna lägenheten, ta sig nedför trapporna, dumpa vapnet på bottenvåningen, lämna fastigheten och försvinna utom synhåll innan Annika bromsade in. Och allt detta utan att någon enda människa hade sett så mycket som en skymt av gärningsmannen.

Alla konstaterade att Mikael och Annika måste ha missat mördaren med sekunders marginal.

Ett svävande ögonblick insåg Mikael att kriminalinspektör Anita Nyberg lekte med tanken att Mikael kunde ha varit gärningsmannen, att han bara gått ned en våning och låtsats anlända till platsen när grannarna samlades. Men Mikael hade alibi i form av sin syster och ett rimligt tidsschema. Hans förehavanden inklusive telefonsamtalet med Dag Svensson kunde bekräftas av ett stort antal medlemmar i familjen Giannini.

Till sist sa Annika ifrån. Mikael hade lämnat all rimlig och tänkbar hjälp. Han var synbart trött och mådde inte bra. Det var dags att avbryta och låta honom gå hem. Hon påminde om att hon var sin brors advokat och att han hade vissa av Gud eller åtminstone riksdagen fastställda rättigheter.

När de kom ut på gatan stod de tysta en lång stund vid Annikas bil.

”Gå hem och sov”, sa hon.

Mikael skakade på huvudet.

”Jag måste åka hem till Erika”, sa han. ”Hon kände dem också. Jag kan inte bara ringa och berätta och jag vill inte att hon ska vakna och höra om det på nyheterna.”

Annika Giannini tvekade en stund men insåg att hennes bror hade rätt.

”Saltsjöbaden alltså”, sa hon.

”Orkar du?”

”Vad är lillasystrar till för?”

”Om du ger mig lift ut till Nacka centrum så kan jag ta taxi därifrån eller vänta på någon buss.”

”Snack. Hoppa in så kör jag dig.”

12 Skärtorsdag 24 mars

Annika Giannini var uppenbarligen också trött och Mikael lyckades övertala henne att avstå från den timslånga omvägen runt Lännerstasunden och istället släppa av honom i Nacka centrum. Han pussade henne på kinden, tackade för all hjälp under natten och väntade tills hon hade vänt bilen och försvunnit åt sitt håll innan han ringde efter en taxi.

Det var över två år sedan Mikael Blomkvist senast hade varit ute i Saltsjöbaden. Han hade bara varit ute och hälsat på Erika och hennes man vid några enstaka tillfällen. Han antog att det var ett tecken på omognad.

Exakt hur Erika och Gregers äktenskap fungerade hade Mikael inte en aning om. Han hade känt Erika sedan tidigt 1980-tal. Han ämnade fortsätta att ha ett förhållande med henne till dess att han var för gammal för att orka upp ur rullstolen. Förhållandet hade bara avbrutits under en kort period i slutet av 1980-talet då både han och Erika hade gift sig på var sitt håll. Uppehållet hade varat i mer än ett år innan de båda hade varit otrogna mot sina respektive.

För Mikaels del resulterade det i en skilsmässa. För Erikas del resulterade det i att Greger Backman konstaterade att en sådan mångårig sexuell passion förmodligen var så stark att det vore orimligt att tro att konventioner eller allmän samhällsmoral kunde hålla dem borta från varandras sängar. Han förklarade också att han inte ville riskera att förlora Erika Berger på det sätt som Mikael hade förlorat sin fru.

När Erika hade bekänt sin otrohet hade Greger Backman knackat på hos Mikael Blomkvist. Mikael hade väntat och fruktat hans besök – han kände sig som en skit. Men istället för att slå Mikael på käften hade Greger Backman föreslagit en krogrunda. De hade avverkat tre pubar på Södermalm innan de var tillräckligt runda under fötterna för en seriös konversation, vilket skedde på en parksoffa vid Mariatorget omkring soluppgången.

Mikael hade haft svårt att tro Greger Backman då han frankt förklarat att om Mikael försökte sabotera hans äktenskap med Erika Berger så skulle han komma på återbesök i nyktert tillstånd och med en knölpåk, men att om det bara handlade om köttets lusta och själens oförmåga till måttlighet och besinning så var det okej för hans vidkommande.

Mikael och Erika hade fortsatt sitt förhållande med Greger Backmans goda minne och utan att försöka dölja något för honom. Så vitt Mikael visste var Greger och Erika fortfarande lyckliga i sitt äktenskap. Han accepterade att Greger accepterade deras förhållande utan protester, så till den grad att Erika bara behövde lyfta telefonen och ringa och förklara att hon tänkte tillbringa natten hos Mikael om andan föll på, vilket den gjorde med viss regelbundenhet.

Greger Backman hade aldrig med ett enda ord kritiserat Mikael. Tvärtom tycktes han anse att Erikas och Mikaels förhållande var av godo och att hans egen kärlek till Erika fördjupades genom att han aldrig kunde ta henne för given.

Däremot hade Mikael aldrig känt sig bekväm i Gregers sällskap, vilket var en dyster påminnelse om att också aldrig så frigjorda förhållanden hade ett pris. Och följaktligen hade han enbart besökt Saltsjöbaden vid några enstaka tillfällen då Erika varit värdinna för större fester och där hans frånvaro skulle ha uppfattats som demonstrativ.

Nu stannade han framför deras 250 kvadratmeter stora villa. Trots olusten över att komma med dåliga nyheter satte han resolut fingret på ringklockan och höll knappen intryckt i närmare fyrtio sekunder till dess att han hörde steg. Greger Backman öppnade, med en handduk virad runt midjan och ett ansikte fyllt av sömndrucken vrede som övergick i yrvaken häpnad då han såg sin frus älskare på trappan.

”Hej Greger”, sa Mikael.

”God morgon Blomkvist. Vad fan är klockan?”

Greger Backman var blond och mager. Han hade väldigt mycket hår på bröstet och nästan inget hår alls på huvudet. Han hade veckogammal skäggstubb och ett markant ärr över högra ögonbrynet som hade sitt upphov i en allvarlig seglingsolycka flera år tidigare.

”Strax efter fem”, sa Mikael. ”Kan du väcka Erika? Jag måste prata med henne.”

Greger Backman antog att om Mikael Blomkvist hade övervunnit sin ovilja mot att besöka Saltsjöbaden och träffa honom så måste något extraordinärt ha inträffat. Dessutom såg Mikael ut att vara i stort behov av en grogg eller åtminstone en säng att sova ut i. Han höll således upp dörren och släppte in Mikael.

”Vad har hänt?” frågade han.

Innan Mikael hann svara kom Erika Berger nedför trappan från övervåningen samtidigt som hon knöt skärpet till en vit morgonrock i frotté. Hon tvärstannade halvvägs då hon såg Mikael i hallen.

”Vad?”

”Dag Svensson och Mia Bergman”, sa Mikael.

Hans ansikte avslöjade omedelbart vilket besked han hade kommit för att lämna.

”Nej.” Hon lade en hand på sin mun.

”Jag har precis kommit från polisen. Dag och Mia blev mördade i natt.”

”Mördade”, sa både Erika och Greger samtidigt.

Erika såg på Mikael med tvivlande blick.

”På allvar?”

Mikael nickade tungt.

”Någon gick in i deras lägenhet i Enskede och sköt dem. Det var jag som hittade dem.”

Erika satte sig i trappan.

”Jag ville inte att du skulle behöva höra om det på morgonnyheterna”, sa Mikael.

Klockan var en minut i sju på skärtorsdagsmorgonen då Mikael och Erika klev in på Millenniums redaktion. Erika hade ringt och väckt Christer Malm och redaktionssekreteraren Malin Eriksson med budet att Dag och Mia hade mördats under natten. De bodde betydligt närmare och hade redan anlänt till mötet och fått fart på kaffebryggaren i pentryt.

”Vad i helvete händer?” frågade Christer Malm.

Malin Eriksson hyssjade och vred på volymen för sjunyheterna.

Två personer, en man och en kvinna, sköts sent i går kväll till döds i en lägenhet i Enskede. Polisen uppger att det handlar om ett dubbelmord. Ingen av de döda är sedan tidigare känd av polisen. Vad som ligger bakom dådet är inte känt. Vår reporter Hanna Olofsson är på plats.

 ”Det var strax före midnatt som polis larmades om skottlossning i en fastighet på Björneborgsvägen här i Enskede. Enligt en granne hade flera skott avlossats i lägenheten. Något motiv är inte känt och hittills har ingen gripits för dådet. Polisen har spärrat av lägenheten och en teknisk undersökning pågår.”

”Det var kortfattat”, sa Malin och sänkte volymen. Sedan började hon gråta. Erika gick bort till henne och lade armen runt hennes axlar.

”Fy fan”, sa Christer Malm utan någon särskild adress.

”Sätt er”, sa Erika Berger med bestämd röst. ”Mikael …”

Mikael berättade återigen vad som hade hänt under natten. Han pratade med entonig röst och använde saklig journalistprosa då han beskrev hur han funnit Dag och Mia.

”Fy fan”, sa Christer Malm på nytt. ”Det är ju inte klokt.”

Malin övermannades på nytt av känslor. Hon började gråta igen och gjorde inget försök att dölja tårarna.

”Förlåt mig”, sa hon.

”Jag känner precis likadant”, sa Christer.

Mikael undrade varför han inte förmådde gråta. Han kände bara en stor tomhet, nästan som om han var bedövad.

”Det vi vet nu på morgonen är alltså inte så värst mycket”, sa Erika Berger. ”Vi måste prata om två saker. För det första ligger vi tre veckor från att gå i tryck med Dag Svenssons material. Ska vi fortfarande publicera? Kan vi publicera? Det är det ena. Det andra är en fråga som jag och Mikael diskuterade på vägen in till stan.”

”Vi vet inte varför morden ägde rum”, sa Mikael. ”Det kan vara något privat i Dag och Mias liv eller det kan vara ett rent vansinnesdåd. Men vi kan inte utesluta att det hade något med deras arbete att göra.”

En tystnad föll över bordet. Till sist harklade sig Mikael.

”Vi står som sagt i begrepp att publicera en jävligt tung story där vi nämner namn på personer som minst av allt vill bli uppmärksammade i sammanhanget. Dag började göra konfrontationerna för två veckor sedan. Min tanke var alltså om någon av dem …”

”Vänta”, sa Malin Eriksson. ”Vi hänger ut tre poliser varav en jobbar på Säk och en på sedlighetsroteln, flera advokater, en åklagare och en domare och ett par snuskhumrar till journalister. Skulle alltså någon av dem ha begått ett dubbelmord för att hindra publiceringen?”

”Nja, jag vet inte”, sa Mikael eftertänksamt. ”De har en hel del att förlora men spontant tycker jag att de måste vara förbaskat obegåvade om de tror att de kan tysta en sådan här story genom att mörda en journalist. Men vi hänger också ut ett antal hallickar, och även om vi använder fingerade namn så är det inte så svårt att räkna ut vilka de är. Några av dem är tidigare dömda för våldsbrott.”

”Okej”, sa Christer. ”Men du beskriver morden som rena avrättningarna. Om jag fattat poängen med Dag Svenssons story rätt så handlar det inte om särskilt begåvade typer. Är de kapabla att begå ett dubbelmord och komma undan med det?”

”Hur begåvad måste man vara för att avfyra två skott?” frågade Malin.

”Just nu spekulerar vi om sådant vi inte vet något om”, avbröt Erika Berger. ”Men vi måste faktiskt ställa frågan. Om Dags artiklar – eller Mias avhandling för den delen – var orsaken till morden så måste vi höja säkerheten här på redaktionen.”

”Och en tredje fråga”, sa Malin. Ska vi gå till polisen med namnen? Vad sa du till polisen i natt?”

”Jag svarade på alla frågor de ställde. Jag berättade vilken story Dag jobbade med, men jag fick inga frågor om detaljer och jag nämnde inga namn.”

”Vi borde förmodligen göra det”, sa Erika Berger.

”Det är inte helt självklart”, svarade Mikael. ”Vi kan möjligen ge dem en namnlista, men vad gör vi om polisen börjar ställa frågor om hur vi har fått tag på namnen? Vi får inte röja de källor som vill vara anonyma. Det rör flera av tjejerna som Mia pratat med.”

”Vilken jävla soppa”, sa Erika. ”Vi är tillbaka vid den första frågan – ska vi publicera?”

Mikael höll upp en hand.

”Vänta. Vi kan ta en omröstning om saken, men jag är faktiskt ansvarig utgivare och för första gången någonsin tänker jag fatta ett beslut på alldeles egen hand. Svaret är nej. Vi kan inte publicera i nästa nummer. Det är alldeles orimligt att vi bara kör på enligt planerna.”

Tystnaden lägrade sig åter över bordet.

”Jag vill väldigt gärna publicera, men vi måste förmodligen omformulera en hel del. Det var Dag och Mia som hade dokumentationen, och storyn byggde också på att Mia tänkte lämna en polisanmälan mot de personer som vi skulle namnge. Hon satt på expertkunskaper. Sitter vi på de kunskaperna?”

Det smällde i ytterdörren och Henry Cortez stod plötsligt i dörröppningen.

”Är det Dag och Mia?” frågade han andfått.

Alla nickade.

”Fy fan. Det är ju inte klokt.”

”Hur hörde du det?” undrade Mikael.

”Jag hade varit ute med tjejen och vi var på väg hem då vi hörde det på taxiradion. Polisen efterlyste information om körningar till gatan. Jag kände igen adressen. Jag var tvungen att komma in.”

Henry Cortez såg så skakad ut att Erika reste sig och gav honom en kram innan hon bad honom slå sig ned. Hon återknöt till diskussionen.

”Jag tror att Dag gärna skulle vilja att vi publicerade hans story.”

”Och det tycker jag att vi ska göra. Definitivt boken. Men läget just nu är att vi måste skjuta fram publiceringen.”

”Så vad gör vi nu?” frågade Malin. ”Det är inte bara en artikel som måste bytas ut – det är ju ett temanummer och hela tidningen måste göras om.”

Erika var tyst en stund. Sedan log hon dagens första utmattade leende.

”Hade du tänkt vara ledig i påsk, Malin?” undrade hon. ”Glöm det. Vi gör så här … Malin, du och jag och Christer sätter oss och planerar ett helt nytt nummer utan Dag Svensson. Vi får se om vi kan få loss några texter som vi hade planerat för juninumret. Mikael, hur mycket material hade du hunnit få av Dag Svensson?”

”Jag har slutversion på nio av tolv kapitel. Jag har näst sista version på kapitel tio och elva. Dag skulle maila slutversion – jag ska kolla mailen – men jag har bara en tumnagel på det avslutande kapitel tolv. Det är där han ska summera och dra slutsatser.”

”Men du och Dag hade pratat igenom alla kapitel?”

”Jag vet vad han tänkte skriva, om det är det du menar.”

”Okej, du får sätta dig med texterna – både boken och artikeln. Jag vill veta hur mycket som saknas och om vi kan rekonstruera sådant som Dag inte hade hunnit lämna. Kan du göra en förutsättningslös bedömning redan under dagen?”

Mikael nickade.

”Jag vill också att du funderar på vad vi ska säga till polisen. Vad är ofarligt och var börjar vi riskera att bryta mot källskyddet. Ingen på tidningen får säga något utan att du godkänt det.”

”Det låter bra”, sa Mikael.

”Tror du på allvar att Dags story kan ligga bakom morden?”

”Eller Mias avhandling … jag vet inte. Men vi kan inte bortse från möjligheten.”

Erika Berger funderade en stund.

”Nej, det kan vi inte göra. Du får hålla i det.”

”Hålla i vad då?”

”Utredningen.”

”Vilken utredning?”

”Vår utredning, för helvete.” Erika Berger höjde plötsligt rösten. ”Dag Svensson var journalist och arbetade för Millennium. Om han mördades på grund av sitt jobb så vill jag veta det. Alltså kommer vi att gräva i vad som hände. Du håller i den biten. Börja med att gå igenom allt material Dag Svensson har gett oss och fundera på om det kan vara motivet till mordet.”

Hon sneglade på Malin Eriksson.

”Malin, om du hjälper mig att skissa upp ett helt nytt nummer i dag så gör jag och Christer grovjobbet. Men du har jobbat väldigt mycket med Dag Svensson och andra texter i temanumret. Jag vill att du bevakar utvecklingen i mordutredningen tillsammans med Mikael.”

Malin Eriksson nickade.

”Henry … kan du jobba i dag?”

”Självklart.”

”Börja ringa till övriga medarbetare på Millennium och berätta. Sedan får du ta itu med att ringa runt till polisen och ta reda på vad som händer. Hör efter om det ska vara någon presskonferens och sådant. Vi måste vara uppdaterade.”

”Okej. Jag ringer först medarbetarna och sedan sticker jag hem och duschar och äter frukost. Tillbaka om fyrtiofem minuter om jag inte åker direkt in på Kungsholmen.”

”Vi håller kontakten under dagen.”

En kort tystnad uppstod vid bordet.

”Okej”, sa Mikael till slut. ”Är vi klara?”

”Jag antar det”, sa Erika. ”Har du bråttom?”

”Jo. Jag måste ringa ett samtal.”

Harriet Vanger åt frukost bestående av kaffe och rostat bröd med ost och apelsinmarmelad på glasverandan i Henrik Vangers hus i Hedeby då hennes mobil ringde. Hon svarade utan att titta på displayen.

”Godmorgon Harriet”, sa Mikael Blomkvist.

”Kors i taket. Jag trodde att du var en sådan som aldrig klev upp före åtta.”

”Det gör jag inte heller, förutsatt att jag hunnit gå och lägga mig. Vilket jag inte har gjort i natt.”

”Har det hänt något?”

”Har du lyssnat på nyheterna?”

Mikael berättade kortfattat om nattens händelser.

”Så förfärligt”, sa Harriet Vanger. ”Hur mår du?”

”Tack för att du frågade. Jag har mått bättre. Men orsaken att jag ringer dig är alltså att du sitter i Millenniums styrelse och borde vara informerad om detta. Gissningsvis kommer någon journalist snart att upptäcka att det var jag som hittade Dag och Mia, vilket kommer att föranleda vissa spekulationer, och då det läcker ut att Dag jobbade på ett jätteavslöjande för vår räkning så kommer frågor att ställas.”

”Och du menar att jag borde vara förberedd. Okej. Vad får jag säga?”

”Säg som det är. Du är informerad om vad som hänt. Du är förstås chockad över de brutala morden, men du är inte insatt i det redaktionella arbetet och kan därmed inte kommentera några spekulationer. Det är polisens sak att utreda morden, inte Millenniums.”

”Tack för förvarningen. Är det något jag kan göra?”

”Inte just nu. Men om jag kommer på något så hör jag av mig.”

”Bra. Och Mikael … håll mig underrättad, please.”

13 Skärtorsdag 24 mars

Redan klockan sju på skärtorsdagsmorgonen hade det formella ansvaret som förundersökningsledare för utredningen av dubbelmordet i Enskede landat på åklagare Richard Ekströms skrivbord. Nattens jouråklagare, en relativt ung och oerfaren jurist, hade insett att Enskedemorden hade en potential utöver det vanliga. Han hade ringt och väckt biträdande länsåklagaren som i sin tur väckt biträdande länspolismästaren. Tillsammans hade de beslutat bolla arbetet till en nitisk och erfaren åklagare. Deras val hade fallit på Richard Ekström, 42 år.

Ekström var en smal och spänstig man på 167 centimeter, tunnhårigt blond och försedd med ett hakskägg. Han var alltid oklanderligt klädd och hade på grund av sin ringa längd skor med förhöjda klackar. Han hade inlett sin karriär som biträdande åklagare i Uppsala, varifrån han rekryterats som utredare till Justitiedepartementet där han arbetat med att jämka samman svensk lagstiftning med EU och gjort så bra ifrån sig att han en tid tjänstgjort som enhetschef. Han hade väckt uppmärksamhet med en utredning om organisatoriska brister i rättssäkerheten där han pläderat för ökad effektivitet, istället för de krav på ökade resurser som vissa polismyndigheter krävde. Efter fyra år på Justitie hade han gått vidare till åklagarmyndigheten i Stockholm där han hanterat flera mål med anknytning till uppmärksammade rån eller våldsbrott.

Inom statsförvaltningen antogs han vara socialdemokrat, men i verkligheten var Ekström totalt partipolitiskt ointresserad. Han började få en viss medial uppmärksamhet och i maktens korridorer var han en man som höga vederbörande höll ögonen på. Han var definitivt en potentiell kandidat för högre befattningar och tack vare sin förmodade ideologiska ådra hade han ett brett kontaktnät i både politiska och polisiära kretsar. Bland poliser rådde delade meningar om Ekströms kapacitet. Hans utredningar på Justitie hade inte gynnat de kretsar inom polisen som hävdade att bästa sättet att värna rättssäkerheten var att rekrytera fler poliser. Men Ekström hade å andra sidan utmärkt sig för att inte lägga fingrarna emellan då han drev ett mål till rättegång.

När Ekström hade fått en hastig föredragning från kriminaljouren om nattens händelser i Enskede konstaterade han snabbt att detta var ett ärende med stor kinetisk energipotential som utan tvivel skulle skapa turbulens i massmedia. Det var inget dussinmord. De två döda var en doktorerande kriminolog och en journalist – det sistnämnda ett ord han hatade eller älskade beroende på situationen.

Strax efter sju hade Ekström en hastig telefonkonferens med chefen för länskriminalen. Kvart över sju lyfte Ekström luren och väckte kriminalinspektör Jan Bublanski, bland kollegor bättre känd under öknamnet konstapel Bubbla. Bublanski var egentligen ledig under påskveckan för att kompensera ett övertidsberg som ackumulerats under det gångna året, men ombads nu avbryta ledigheten och per omgående inställa sig i polishuset i syfte att fungera som spaningsledare i utredningen om Enskedemorden.

Bublanski var 52 år och hade arbetat som polis i mer än halva sitt liv, sedan han var 23 år. Han hade tillbringat sex år i radiobil och avverkat både vapenroteln och stöldroteln innan han läst påbyggnadskurser och avancerat till länskriminalens våldsrotel. Han hade noga räknat varit delaktig i trettiotre mord- eller dråputredningar de senaste tio åren. Av dessa hade han varit spaningsledare för sjutton utredningar, varav fjorton var uppklarade och två ansågs polisiärt lösta, vilket innebar att polisen visste vem som var mördaren men inte hade tillräcklig bevisning för att lagföra personen i fråga. I ett enda återstående fall, numera sex år gammalt, hade Bublanski och hans medarbetare misslyckats. Det handlade om en känd alkoholist och bråkmakare som knivskurits till döds i sin bostad i Bergshamra. Brottsplatsen var en mardröm av fingeravtryck och DNA-spår från flera dussin personer som under årens lopp supit eller slagits i lägenheten. Bublanski och hans kollegor var övertygade om att mördaren stod att finna i mannens vidlyftiga bekantskapskrets av alkoholister och missbrukare, men mördaren hade trots intensivt utredningsarbete fortsatt att gäcka polisen. Utredningen hade i praktiken lagts till handlingarna.

På det hela taget hade Bublanski en god uppklarandestatistik och betraktades av sina kollegor som synnerligen välmeriterad.

Bland kollegorna ansågs dock Bublanski vara aningen kufisk, vilket delvis berodde på att han var jude och vid vissa högtidsdagar hade synts i kippa i polishusets korridorer. Detta hade vid ett tillfälle föranlett en kommentar från en sedermera avgången polismästare som var av den uppfattningen att det var olämpligt att bära kippa i polishuset, på samma sätt som han ansåg det olämpligt att en polis sprang omkring i turban. Någon vidare debatt blev det dock aldrig av det hela. En journalist hade snappat upp kommentaren och börjat ställa frågor, varefter polismästaren snabbt retirerat till sitt tjänsterum.

Bublanski tillhörde Söderförsamlingen och beställde vegetarisk mat om koscher inte fanns att tillgå. Han var dock inte mer ortodox än att han arbetade på sabbaten. Även Bublanski insåg redan tidigt att det aktuella dubbelmordet i Enskede inte var någon rutinutredning. Richard Ekström hade tagit honom åt sidan så fort denne kommit innanför dörrarna strax efter åtta.

”Det här verkar vara en eländig historia”, hälsade Ekström. ”Paret som skjutits är en journalist och en kriminolog. Och inte nog med det. De hittades av en annan journalist.”

Bublanski nickade. Det närmast garanterade att ärendet skulle hårdbevakas och nagelfaras av massmedia.

”Och för att ytterligare strö salt i såren – den journalist som hittade paret var Mikael Blomkvist på tidningen Millennium.”

”Ooops”, sa Bublanski.

”Känd från cirkusen kring Wennerströmaffären.”

”Vet vi någonting om motivet?”

”I nuläget inte ett dugg. Ingen av de skjutna är känd av oss. Det verkar vara ett skötsamt par. Flickan skulle doktorera om några veckor. Det här ärendet måste få högsta prioritet.”

Bublanski nickade. För honom hade mord alltid hög prioritet.

”Vi tillsätter en grupp. Du får jobba så fort du kan och jag ska se till att du har alla resurser. Du får Hans Faste och Curt Svensson till hjälp. Du får också in Jerker Holmberg. Han arbetar med dråpet i Rinkeby men det verkar som om gärningsmannen avvikit utomlands. Han är en lysande brottsplatsundersökare. Du kan också använda span från Rikskriminalen efter behov.”

”Jag vill ha in Sonja Modig.”

”Är hon inte lite väl ung?”

Bublanski höjde på ögonbrynen och tittade förvånat på Ekström.

”Hon är 39 år och därmed bara några år yngre än du. Dessutom är hon mycket skärpt.”

”Okej, du beslutar vilka du vill ha i gruppen, bara det går undan. Ledningen har redan varit på oss.”

Vilket Bublanski tog som en mild överdrift. Ledningen hade i denna arla morgonstund knappt hunnit lämna frukostbordet.

Polisutredningen började på allvar med mötet strax före nio då kriminalinspektör Bublanski samlade sin trupp i ett konferensrum på länskriminalen. Bublanski betraktade samlingen. Han var inte helt nöjd med gruppens sammansättning.

Sonja Modig var den person i rummet som han hade störst förtroende för. Hon hade arbetat som polis i tolv år, varav fyra år på våldsroteln där hon deltagit i flera utredningar som Bublanski lett. Hon var noggrann och metodisk, men Bublanski hade tidigt noterat att hon även hade den egenskap som han personligen betraktade som den mest värdefulla i knepiga utredningar. Hon hade fantasi och förmåga att associera. Vid åtminstone två komplicerade utredningar hade Sonja Modig hittat märkliga och långsökta kopplingar som andra missat, vilket resulterat i genombrott i spaningarna. Dessutom hade Sonja Modig en sval intellektuell humor som Bublanski uppskattade.

Bublanski var också nöjd med att ha Jerker Holmberg i truppen. Holmberg var 55 år gammal och ursprungligen från Ångermanland. Han var en fyrkantig och tråkig människa som helt saknade den fantasi som gjorde Sonja Modig ovärderlig. Däremot var Holmberg enligt Bublanski den kanske bäste brottsplatsundersökaren inom hela den svenska poliskåren. De hade samarbetat i åtskilliga utredningar genom årens lopp och Bublanski var av den fasta övertygelsen att om det fanns något att hitta på brottsplatsen så skulle Holmberg göra det. Hans primära uppgift var följaktligen att ta kommandot över allt arbete i lägenheten i Enskede.

Kollegan Curt Svensson var relativt okänd för Bublanski. Det var en tystlåten och kraftigt byggd man med så stubinkort blont hår att han på håll tycktes vara helt skallig. Svensson var 38 år gammal och hade nyligen kommit till roteln från Huddingepolisen där han ägnat många år åt utredningar om gängbrottslighet. Han hade rykte om sig att besitta ett häftigt humör och hårda nypor, vilket var en omskrivning för att han möjligen använde metoder gentemot klientelet som inte var helt förenliga med det polisiära reglementet. Vid ett tillfälle tio år tidigare hade Curt Svensson anmälts för misshandel, vilket resulterat i en utredning där han dock friats på alla punkter.

Curt Svenssons rykte byggde dock på en helt annan händelse. I oktober 1999 hade Curt Svensson tillsammans med en kollega åkt till Alby för att hämta ett lokalt bus till förhör. Det lokala buset var inte okänd hos polisen. Han hade i flera år hållit grannarna i fastigheten i skräck och dragit på sig klagomål genom att ständigt bete sig hotfullt mot omgivningen. Nu var han efter tips till polisen misstänkt för att ha rånat en videobutik i Norsborg. Det var ett tämligen rutinartat ingripande som gick kolossalt på tok då buset istället för att snällt följa med hade dragit kniv. Kollegan hade fått flera avvärjningsskador i händerna och vänster tumme avskuren innan våldsmannen riktat sin uppmärksamhet mot Curt Svensson som för första gången i sin karriär tvingades avlossa sitt tjänstevapen. Curt Svensson avlossade tre skott. Det första av dessa var ett varningsskott. Det andra var verkanseld som dock hade missat våldsmannen, vilket i sig var en prestation eftersom avståndet hade varit mindre än tre meter. Det tredje skottet hade träffat olyckligt mitt i kroppen och slitit av stora kroppspulsådern, vilket resulterade i att våldsmannen förblödde inom loppet av några minuter. Den efterföljande utredningen hade sent omsider helt friat Curt Svensson från ansvar, något som gav upphov till en medial debatt där det statliga våldsmonopolet skärskådades och där Curt Svensson nämndes i samma andetag som de två bypoliser som hade slagit ihjäl Osmo Vallo.

Bublanski hade inledningsvis haft en del dubier om Curt Svensson men hade efter ännu ett halvt år inte upptäckt något som föranledde hans direkta kritik eller vrede. Tvärtom hade Bublanski efter hand börjat få en viss respekt för Curt Svenssons tystlåtna kompetens.

Den siste medlemmen i Bublanskis team var Hans Faste, 47 år gammal och en veteran sedan femton år på våldet. Faste var den direkta orsaken till att Bublanski inte var helt nöjd med gruppens sammansättning. Faste hade en plus- och en minussida. På plussidan stod att han hade bred erfarenhet och stor rutin från komplicerade utredningar. På minuskontot bokförde Bublanski sin åsikt att Faste var egocentrisk och hade en gapig humor som kunde störa varje normalbegåvad människa i omgivningen och som i allra högsta grad störde Bublanski. Det fanns personliga drag och egenskaper hos Faste som Bublanski helt enkelt ogillade. Men okej, då han hölls i strama tyglar var han en kompetent utredare. Faste hade dessutom blivit något av en mentor för Curt Svensson som inte tycktes ha några synpunkter på gapigheten. De dubblerade ofta under spaningarna.

Till mötet hade dessutom kallats kriminalinspektör Anita Nyberg från kriminaljouren för att informera om de förhör hon hållit med Mikael Blomkvist under natten, liksom kommissarie Oswald Mårtensson för att redogöra för vad som hade skett på plats i samband med larmet. Bägge var utmattade och ville hem och sova så fort som möjligt, men Anita Nyberg hade redan hunnit få fram bilder från brottsplatsen som skickades runt i gruppen.

Efter trettio minuters samtal hade de händelseförloppet klart för sig. Bublanski summerade.

”Med förbehållet att den tekniska undersökningen av brottsplatsen ännu pågår tycks det alltså vara på följande vis … En okänd person som ingen av grannarna eller andra vittnen lagt märke till har gått in i en lägenhet i Enskede och dödat paret Svensson och Bergman.”

”Vi vet ännu inte om det vapen som hittades är identiskt med mordvapnet, men det är redan skickat till SKL”, sköt Anita Nyberg in. ”Det har högsta prioritet. Vi har också hittat en portion av en kula – den som träffade Dag Svensson – relativt intakt i väggen mot sovrummet. Däremot är kulan som träffade Mia Bergman så fragmenterad att jag tvivlar på att den är användbar.”

”Tack för det. En Colt Magnum är alltså en jävla cowboypistol som borde vara totalförbjuden. Har vi något serienummer?”

”Inte ännu”, sa Oswald Mårtensson. ”Jag skickade vapnet och kulfragmentet med bud till SKL direkt från brottsplatsen. Jag tyckte att det var bättre att de fick ta hand om det än att jag började fingra på det.”

”Bra så. Jag har inte hunnit åka ut och titta på brottsplatsen än, men ni två har varit där. Vad är era slutsatser?”

Anita Nyberg och Oswald Mårtensson växlade blickar. Nyberg överlät åt sin äldre kollega att föra deras gemensamma talan.

”För det första tror vi att det var en ensam mördare. Det var en ren avrättning. Jag får en känsla av att det är en person som haft mycket stor orsak att döda Svensson och Bergman och gått till verket med stor beslutsamhet.”

”Och vad grundar du den känslan på?” undrade Hans Faste.

”Lägenheten var välordnad och välstädad. Det handlar inte om rån eller misshandel eller något liknande. För det första har bara två skott avlossats. Bägge skotten träffade avsett mål i huvudet med stor precision. Det handlar alltså om någon som kan hantera vapen.”

”Okej.”

”Om vi tittar på skissen … vi har rekonstruerat det så att mannen, Dag Svensson, sköts från mycket nära håll – förmodligen så nära att revolverpipan trycktes mot hans huvud. Det finns tydliga brännsår runt ingångshålet. Han var gissningsvis den som sköts först. Svensson kastades mot matsalsmöbeln. Mördaren torde ha stått på tröskeln till hallen eller alldeles innanför öppningen till vardagsrummet.”

”Okej.”

”Skotten föll enligt vittnen inom loppet av några sekunder. Mia Bergman sköts från håll. Gissningsvis befann hon sig i dörröppningen till sovrummet och försökte vrida sig bort. Kulan träffade henne under vänster öra och kom ut alldeles ovanför höger öga. Kraften kastade in henne i sovrummet där hon hittades. Hon ramlade mot kanten av sängens gavel och hasade ned på golvet.”

”En skytt med vana att hantera vapen”, instämde Faste.

”Mer än så. Det finns inga fotspår som tyder på att mördaren gått in i sovrummet för att kontrollera att han dödat henne. Han visste att han hade träffat och vände på klacken och lämnade lägenheten. Alltså, två skott, två döda och därefter ut. Dessutom …”

”Ja?”

”Utan att föregå den tekniska undersökningen så misstänker jag att mördaren har använt jaktammunition. Döden torde ha varit ögonblicklig. Det var ohyggliga skador i bägge offren.”

En kort tystnad uppstod runt bordet. Det var en debatt som ingen i församlingen ville bli påmind om. Det finns två typer av ammunition – hårda helmantlade kulor som går rakt genom kroppen och förorsakar jämförelsevis blygsamma skador och mjuk ammunition som expanderar i kroppen och förorsakar massiv skada. Det är väldigt stor skillnad på en person som träffas av en kula som är nio millimeter i diameter och en kula som expanderar till att bli två, kanske tre centimeter i diameter. Den sistnämnda typen kallas jaktammunition och har till syfte att orsaka massiv förblödning, vilket anses humant vid älgjakt eftersom syftet där är att så snabbt och smärtfritt som möjligt nedlägga ett byte. Däremot är jaktammunition i internationell lag förbjuden i krig eftersom den stackare som träffas av en expanderande kula nästan ofelbart avlider i stort sett var helst i kroppen träffpunkten sitter.

I sin visdom hade dock svensk polis två år tidigare infört jaktammunition i polisens arsenal. Exakt varför denna ammunition införts var en smula oklart, men helt klart var att om till exempel den riksbekante demonstranten Hannes Westberg som träffades i buken under Göteborgskravallerna 2001 hade blivit skjuten med jaktammunition så hade han inte överlevt.

”Så syftet var med andra ord att döda”, sa Curt Svensson.

Han syftade på Enskede men bekände samtidigt sin ståndpunkt i den tysta debatt som pågick runt bordet.

Både Anita Nyberg och Oswald Mårtensson nickade.

”Och sedan har vi det osannolika tidsschemat”, sa Bublanski.

”Exakt. Efter skotten lämnade mördaren omedelbart lägenheten, gick nedför trapporna, släppte vapnet och försvann ut i natten. Kort därefter – det måste handla om sekunder – anlände Blomkvist och hans syster i bil.”

”Hmm”, sa Bublanski.

”En möjlighet är att mördaren försvann genom källaren. Det finns en sidoentré han kan ha använt; ut på bakgården och via en gräsmatta ut på en parallellgata. Men det förutsätter att han hade nyckel till källardörren.”

”Finns det något som tyder på att mördaren försvann den vägen?”

”Nej.”

”Så vi har inte minsta beskrivning att gå på”, sa Sonja Modig. ”Men varför slängde han vapnet? Om han tagit det med sig – eller om han bara hade slängt det en bit från fastigheten – skulle det ha dröjt innan vi hittat det.”

Alla ryckte på axlarna. Det var en fråga som ingen kunde besvara.

”Vad ska vi tro om Blomkvist?” frågade Hans Faste.

”Han var uppenbart chockad”, sa Mårtensson. ”Men han agerade korrekt och klartänkt och gav ett vederhäftigt intryck. Hans syster bekräftade telefonsamtalet och bilfärden. Jag tror inte att han var inblandad.”

”Han är en kändisjournalist”, sa Sonja Modig.

”Det här kommer att bli en mediecirkus”, instämde Bublanski. ”Desto större orsak att vi löser det så fort som möjligt. Okej … Jerker, du får naturligtvis ta itu med brottsplatsen och grannarna. Faste, du och Curt får jobba med offren. Vilka är de, vad sysslar de med, vad har de för bekantskapskrets, vem kan ha motiv att döda dem? Sonja, du och jag går igenom vittnesmålen från natten. Därefter får du sammanställa tidsschemat över vad Dag Svensson och Mia Bergman gjorde under det sista dygnet innan de blev mördade. Vi siktar på att ha ett möte igen vid 14.30.”

Mikael Blomkvist började arbetet med att sätta sig vid det skrivbord på redaktionen som stått till Dag Svenssons förfogande under våren. Han satt först helt stilla en lång stund som om han inte riktigt förmådde ta itu med uppgiften. Sedan kopplade han på datorn.

Dag Svensson hade en egen laptop och hade till stor del arbetat från hemmet, men han hade också suttit på redaktionen ungefär två dagar i veckan och betydligt oftare den sista tiden. På Millennium hade han haft tillgång till en äldre PowerMac G3, en dator som stod på skrivbordet och som tillfälliga medarbetare kunde använda. Mikael satte på den gamla G3:an. I datorn fanns en del bråte som Dag Svensson arbetat med. Han hade huvudsakligen använt G3:an för att söka på Internet, men där fanns också spridda mappar som han kopierat över från sin laptop. Däremot hade Dag Svensson en komplett backup i form av två zip-skivor som han hade inlåsta i skrivbordet. Han gjorde dagligen en kopia av nytt och uppdaterat material. Eftersom han dock inte varit inne på redaktionen de senaste dygnen var den senaste säkerhetskopian från söndagskvällen. Det saknades tre dagar.

Mikael gjorde en kopia av zip-skivan och låste in den i säkerhetsskåpet på sitt eget rum. Därefter ägnade han fyrtiofem minuter åt att snabbt gå igenom innehållet på originalskivan. Skivan innehöll ett trettiotal mappar och oräkneliga undermappar. Det var fyra års samlad research till Dag Svenssons projekt om trafficking. Han läste dokumentnamnen och sökte efter sådant som kunde innehålla kvalificerat hemligt material – namn på Dag Svenssons skyddade källor. Han noterade att Dag Svensson hade varit noga med källorna – allt sådant material låg i en mapp som döpts till . Mappen innehöll 134 dokument av varierande storlek, flertalet ganska små. Mikael markerade samtliga dokument och raderade dem. Han kastade inte dokumenten i papperskorgen utan släppte dem på en ikon för programmet Burn som inte bara kastade dokumenten utan raderade dem byte för byte.

Därefter angrep han Dag Svenssons mail. Dag hade fått en egen tillfällig e-postadress på millennium.se, som han använde både på redaktionen och i sin bärbara dator. Han hade också ett privat lösenord, vilket dock inte föranledde något problem eftersom Mikael hade administratörsrättigheter och snabbt kunde komma åt hela mailservern. Han laddade ned en kopia av Dag Svenssons e-post och brände en cd-skiva.

Slutligen tog han itu med det berg av papper i form av referensmaterial, anteckningar, pressklipp, domar och korrespondens som Dag Svensson hade samlat på sig under resans gång. Han tog det säkra före det osäkra och gick bort till kopieringsapparaten och gjorde en kopia på allt som såg ut att vara viktigt. Proceduren omfattade nästan två tusen sidor och tog tre timmar att slutföra.

Han sorterade ut allt material som på något sätt kunde ha anknytning till en hemlig källa. Det blev en bunt på drygt fyrtio sidor, huvudsakligen i form av anteckningar från två A4-block som Dag Svensson hade haft inlåsta i skrivbordet. Detta material lade Mikael i ett kuvert och bar in till sitt eget rum. Därefter placerade han allt övrigt material som tillhörde Dag Svenssons projekt på plats på hans skrivbord.

Först därefter andades han ut och gick ned till 7-Eleven där han drack kaffe och åt en pizza slice. Han antog felaktigt att polisen när som helst skulle anlända för att titta igenom Dag Svenssons arbetsbord.

Bublanski fick ett oväntat genombrott i spaningarna redan strax efter tio på morgonen då docent Lennart Granlund på Statens kriminaltekniska laboratorium i Linköping ringde.

”Det gäller dubbelmordet i Enskede.”

”Redan?”

”Vi fick in vapnet tidigt i morse och jag är inte helt klar med analysen, men jag har information som jag tror att du kanske är intresserad av.”

”Bra. Berätta då vad du kommit fram till”, manade konstapel Bubbla tålmodigt.

”Vapnet är en Colt 45 Magnum, tillverkad i USA 1981.”

”Jaha.”

”Vi har säkrat fingeravtryck och möjligen DNA – men den analysen kommer att ta lite tid. Vi har också tittat på kulorna som paret sköts med. Inte oväntat kom kulorna från vapnet. Det brukar vara så då vi hittar ett vapen i trapphuset vid en mordplats. Kulorna är väldigt fragmenterade men vi har en bit att jämföra med. Det är sannolikt att det är mordvapnet.”

”Ett illegalt vapen, antar jag. Har du något serienummer?”

”Vapnet är helt legalt. Det ägs av en advokat Nils Erik Bjurman och inhandlades 1983. Han är medlem i polisens skytteklubb. Han har en adress på Upplandsgatan vid Odenplan.”

”Vad fan säger du?”

”Vi har också som sagt hittat flera fingeravtryck på vapnet. Det är avtryck från åtminstone två personer.”

”Jaha.”

”Vi kan väl förutsätta att den ena uppsättningen tillhör Bjurman, för så vitt inte vapnet stulits eller sålts – men det har jag ingen information om.”

”Aha. Vi har med andra ord en ledtråd som man säger på polisspråk.”

”Vi har en träff i registret på den andra personen. Avtryck från höger tumme och pekfinger.”

”Vem?”

”En kvinna född 78-04-30. Hon greps för en misshandel i Gamla stan 1995 och då togs avtrycken.”

”Har hon något namn?”

”Jo. Hon heter Lisbeth Salander.”

Konstapel Bubbla höjde på ögonbrynen och antecknade namn och personnummer på ett block på sitt skrivbord.

När Mikael Blomkvist återkom till redaktionen efter den sena lunchen gick han direkt till sitt arbetsrum och stängde dörren, ett tecken på att han inte ville bli störd. Han hade ännu inte tid att ta itu med all sidoinformation som fanns i Dag Svenssons mail och anteckningar. Han var tvungen att sätta sig och göra en genomgång av både boken och artiklarna med helt nya ögon, nu med förutsättningen att författaren var död och därmed inte kunde svara på knepiga frågor.

Han måste avgöra om boken alls kunde utges i framtiden. Han måste också avgöra om det fanns något i materialet som kunde utgöra motiv för mord. Han öppnade sin dator och började arbeta.

Jan Bublanski tog ett kort samtal med förundersökningsledaren Richard Ekström för att informera om vad som framkommit från SKL. Det beslutades att Bublanski och kollegan Sonja Modig skulle uppsöka advokat Bjurman för ett samtal – det kunde omvandlas till ett förhör eller till och med ett gripande om så skulle vara befogat – medan kollegorna Hans Faste och Curt Svensson skulle koncentrera sig på Lisbeth Salander för att be henne förklara hur hennes fingeravtryck hade kunnat dyka upp på ett mordvapen.

Sökandet efter advokat Bjurman föranledde inledningsvis inga dramatiska problem. Hans adress fanns antecknad i skattelängden, vapenregistret och bilregistret och stod dessutom helt offentligt i telefonkatalogen. Bublanski och Modig åkte till Odenplan och lyckades smita in genom porten till fastigheten på Upplandsgatan när en yngre man kom ut just som de anlände.

Därefter blev det knepigare. När de ringde på dörren var det ingen som öppnade. De åkte därför vidare till Bjurmans kontor vid S: t Eriksplan och upprepade proceduren med samma nedslående resultat.

”Han kanske är i rätten”, sa kriminalinspektör Sonja Modig.

”Han har kanske flytt till Brasilien efter att ha begått ett dubbelmord”, sa Bublanski.

Sonja Modig nickade och sneglade på sin kollega. Hon trivdes i hans sällskap. Hon skulle inte ha haft något emot att flörta med honom om det inte hade varit så att hon var tvåbarnsmor och både hon och Bublanski var lyckligt gifta på var sitt håll. Hon sneglade på mässingsskyltarna på de andra dörrarna på våningsplanet och konstaterade att de närmaste grannarna bestod av en tandläkare Norman, ett företag som kallades N-Consulting och en advokat Rune Håkansson.

De knackade på hos Håkansson.

”Hej, jag heter Modig och det här är kriminalinspektör Bublanski. Vi är från polisen och har ett ärende till din kollega advokat Bjurman här intill. Du råkar inte veta var man får tag på honom?”

Håkansson skakade på huvudet.

”Jag ser sällan till honom nu för tiden. Han blev allvarligt sjuk för två år sedan och har i det närmaste avvecklat verksamheten. Skylten finns kvar på dörren men han är här bara någon gång varannan månad.”

”Allvarligt sjuk?” frågade Bublanski.

”Jag vet inte riktigt. Han var alltid i full fart och sedan blev han sjuk. Cancer eller något, antar jag. Jag känner honom bara ytligt.”

”Du tror eller du vet att han fick cancer?” frågade Sonja Modig.

”Nja … jag vet inte. Han hade en sekreterare, Britt Karlsson eller Nilsson eller något sådant. En äldre kvinna. Hon blev uppsagd och det var hon som berättade att han hade blivit sjuk, men på vilket sätt vet jag inte. Det här var våren 2003. Jag såg honom inte förrän i slutet av året och då såg han tio år äldre ut, utmärglad och plötsligt gråhårig … jag drog mina slutsatser. Hurså? Har han gjort något?”

”Inte vad vi vet”, svarade Bublanski. ”Inte desto mindre söker vi honom i ett brådskande ärende.”

De återvände till lägenheten på Odenplan och knackade återigen på dörren till Bjurmans lägenhet. Fortfarande inget svar. Till sist tog Bublanski fram sin mobiltelefon och slog numret till Bjurmans mobil. Han fick beskedet att abonnenten du söker kan inte nås för tillfället, var vänlig och försök senare.

Han provade att ringa numret till lägenheten. I trapphuset kunde de höra svaga ringsignaler från andra sidan dörren innan en telefonsvarare gick igång och bad uppringaren lämna ett meddelande. De tittade på varandra och ryckte på axlarna.

Klockan var ett på eftermiddagen.

”Kaffe?”

”Hellre en hamburgare.”

De promenerade till Burger King vid Odenplan. Sonja Modig åt en Whopper och Bublanski tog en vegetarisk burgare innan de återvände till polishuset.

Åklagare Ekström kallade till möte vid konferensbordet i sitt tjänsterum klockan två på eftermiddagen. Bublanski och Modig tog plats bredvid varandra vid väggen intill fönstret. Curt Svensson kom två minuter senare och slog sig ned mitt emot. Jerker Holmberg kom in med en bricka med kaffe i pappersmuggar. Han hade gjort ett kort besök i Enskede och ämnade återvända senare under eftermiddagen då teknikerna var klara.

”Var är Faste?” undrade Ekström.

”Han är hos socialnämnden, han ringde för fem minuter sedan och sa att han skulle bli en stund försenad”, svarade Curt Svensson.

”Okej. Vi kör i alla fall. Vad har vi?” inledde Ekström utan ceremonier. Han pekade först på Bublanski.

”Vi har sökt advokat Nils Bjurman. Han är inte hemma och inte på sitt kontor. Enligt en advokatkollega blev han sjuk för två år sedan och har i praktiken avvecklat sin verksamhet.”

Sonja Modig fortsatte.

”Bjurman är 56 år gammal, finns inte i kriminalregistret. Han är huvudsakligen affärsjurist. Jag har inte hunnit titta mer på hans bakgrund.”

”Men han äger alltså vapnet som användes i Enskede.”

”Det är helt riktigt. Han har vapenlicens och är medlem i Polisens skytteklubb”, sa Bublanski. ”Jag pratade med Gunnarsson på vapen – han är ju ordförande i klubben och känner mycket väl till Bjurman. Han gick med i klubben 1978 och satt som kassör i styrelsen mellan 1984 och 1992. Gunnarsson beskriver Bjurman som en utmärkt skytt, lugn och sansad och inga konstigheter.”

”Intresserad av vapen?”

”Gunnarsson sa att han uppfattade Bjurman som mera intresserad av föreningslivet än av själva skyttet. Han tyckte om att tävla men framstod inte som någon vapenfetischist. 1983 var han med i SM och hamnade på trettonde plats. De senaste tio åren har han trappat ned på skyttet och bara dykt upp på årsmöten och liknande.”

”Har han flera vapen?”

”Han har haft licens för sammanlagt fyra handeldvapen sedan han gick med i skytteklubben. Förutom Colten en Beretta, en Smith & Wesson och en tävlingspistol av märket Rapid. Samtliga tre såldes för tio år sedan i klubben och licenserna övergick till andra medlemmar. Inga konstigheter.”

”Men vi vet alltså inte var han befinner sig.”

”Det stämmer. Men vi har bara sökt honom sedan tiotiden i förmiddags och han kanske är ute och promenerar på Djurgården eller ligger på sjukhus eller något.”

I det ögonblicket kom Hans Faste in genom dörren. Han tycktes andfådd.

”Förlåt att jag är sen. Får jag gå rakt in?”

Ekström gjorde en inbjudande gest med handen.

”Lisbeth Salander är ett riktigt intressant namn. Jag har tillbringat dagen på socialen och hos överförmyndarnämnden.” Han drog av sig skinnjackan och hängde den över ryggstödet innan han satte sig och slog upp ett anteckningsblock.

”Överförmyndarnämnden?” frågade Ekström med rynkade ögonbryn.

”Det här är en jävligt störd brud”, sa Hans Faste. ”Hon är omyndigförklarad och ställd under förvaltning. Gissa vem som är hennes förvaltare.” Han gjorde en konstpaus. ”Advokat Nils Bjurman som alltså äger det vapen som användes nere i Enskede.”

Samtliga i rummet höjde på ögonbrynen.

Det tog Hans Faste femton minuter att dra den kunskap han inhämtat om Lisbeth Salander.

”Sammanfattningsvis”, sa Ekström när Faste var klar, ”har vi alltså fingeravtryck på mordvapnet från en kvinna som under tonåren åkte in och ut på psyket, som antas försörja sig som fnask och som tingsrätten omyndigförklarat och som har dokumenterat våldsam läggning. Vad fan gör hon alls ute på gatorna?”

”Hon har haft våldstendenser sedan hon gick i småskolan”, sa Faste. ”Hon tycks vara ett rejält psykfall.”

”Men vi har ännu inget som direkt kopplar henne till paret i Enskede.” Ekström trummade med fingertopparna. ”Okej, det här dubbelmordet är kanske inte så svårlöst i alla fall. Har vi någon adress till Salander?”

”Hon är skriven på Lundagatan på Södermalm. Skattemyndigheten uppger att hon periodvis fått lön av Milton Security, säkerhetsföretaget.”

”Och vad fan har hon gjort åt dem?”

”Jag vet inte. Men det är en ganska blygsam årsinkomst under några år. Hon kanske jobbar som städare eller något.”

”Hmm”, sa Ekström. ”Det går att ta reda på. Men just nu har jag en känsla av att det brådskar att hitta Salander.”

”Jag instämmer”, sa Bublanski. ”Vi får ta detaljerna efter hand. Vi har nu kommit så långt att vi har en misstänkt. Faste, du och Curt åker ned till Lundagatan och försöker plocka in Salander. Var försiktiga – vi vet ju inte om hon har fler vapen och vi vet inte hur galen hon är.”

”Okej.”

”Bubbla”, avbröt Ekström. ”Chefen för Milton Security heter Dragan Armanskij. Jag träffade honom i samband med en utredning för några år sedan. Han är pålitlig. Åk ned till honom och ta ett personligt samtal om Salander. Du borde hinna innan han försvinner för dagen.”

Bublanski såg irriterad ut, vilket berodde dels på att Ekström använt Bublanskis öknamn, dels på att han formulerat sitt förslag som en order. Sedan nickade han kort och flyttade blicken till Sonja Modig.

”Modig, du får fortsätta att söka advokat Bjurman. Knacka på hos grannarna. Jag tror att det brådskar att få tag på honom också.”

”Okej.”

”Vi måste hitta kopplingen mellan Salander och paret i Enskede. Och vi måste placera Salander nere i Enskede vid tiden för mordet. Jerker, du får ta fram bilder på henne och kolla av med grannarna. Dörrknackning under kvällen. Plocka några uniformer som hjälper till.”

Bublanski gjorde en paus och kliade sig i nacken.

”Fan, med lite tur har vi faktiskt löst det här eländet redan under kvällen. Jag trodde att det här skulle bli en långvarig affär.”

”En sak till”, sa Ekström. ”Media ligger på. Jag har utlovat en presskonferens till klockan tre. Jag kan ta den om jag får någon från presstjänsten som bisittare. Jag gissar att en del journalister kommer att ringa direkt till er också. Det här med Salander och Bjurman håller vi tyst om så länge det går.”

Alla nickade.

Dragan Armanskij hade tänkt gå tidigare från jobbet. Det var skärtorsdag och han och hans fru planerade att åka ut till fritidshuset på Blidö under påskhelgen. Han hade precis stängt sin portfölj och satt på sig rocken då receptionen ringde och annonserade att en kriminalinspektör Jan Bublanski sökte honom. Armanskij kände inte Bublanski men det faktum att det var en polis som sökte honom var tillräckligt för att han skulle sucka och hänga tillbaka rocken på galgen vid hatthyllan. Han hade ingen lust att ta emot besöket, men Milton Security hade inte råd att nonchalera polisen. Han mötte Bublanski vid hissen i korridoren.

”Tack för att du tog dig tid”, hälsade Bublanski. ”Jag ska hälsa från min chef, åklagare Richard Ekström.”

De skakade hand.

”Ekström, honom har jag haft att göra med ett par gånger. Det är några år sedan sist. Vill du ha kaffe?”

Armanskij stannade vid kaffeautomaten och tryckte fram två muggar innan han öppnade dörren till sitt rum och erbjöd Bublanski plats i den bekväma besöksfåtöljen vid fönsterbordet.

”Armanskij … ryskt?” undrade Bublanski nyfiket. ”Jag har också ett ski-namn.”

”Min släkt kom från Armenien. Och du?”

”Polen.”

”Vad kan jag hjälpa dig med?”

Bublanski plockade fram ett anteckningsblock och slog upp det.

”Jag arbetar med utredningen kring morden i Enskede. Jag antar att du har lyssnat på nyheterna i dag.”

Armanskij nickade kort.

”Ekström sa att du inte är lösmynt.”

”I min position tjänar man inget på att bli ovän med polisen. Jag kan hålla tyst, om det är det du undrar.”

”Bra. Just nu söker vi en person som tidigare ska ha arbetat åt dig. Hennes namn är Lisbeth Salander. Känner du till henne?”

Armanskij kände hur en cementklump formades i hans mage. Han rörde inte en min.

”Av vilken orsak söker ni efter fröken Salander?”

”Låt säga att vi har orsak att betrakta henne som intressant i utredningen.”

Cementklumpen i Armanskijs mage expanderade. Det gjorde nästan fysiskt ont. Sedan den dag han först träffade Lisbeth Salander hade han haft en stark känsla av att hennes liv var en färd mot en katastrof. Men han hade alltid föreställt sig henne som offer, inte som gärningsman. Han rörde fortfarande inte en min.

”Ni misstänker alltså Lisbeth Salander för dubbelmorden i Enskede. Har jag uppfattat det rätt?”

Bublanski tvekade en kort sekund innan han nickade.

”Vad kan du berätta om Salander?”

”Vad vill du veta?”

”För det första … hur får vi tag på henne?”

”Hon bor på Lundagatan. Jag måste slå upp den exakta adressen. Jag har ett mobilnummer till henne.”

”Adressen har vi. Mobilnumret är intressant.”

Armanskij gick till sitt skrivbord och slog upp numret. Han läste högt medan Bublanski antecknade.

”Hon arbetar åt dig.”

”Hon har eget företag. Jag lade ut jobb på henne av och till från 1998 och fram till för ungefär ett och ett halvt år sedan.”

”Vilken sorts jobb gjorde hon?”

”Research.”

Bublanski tittade upp från sitt anteckningsblock och höjde häpet på ögonbrynen.

”Research”, upprepade han.

”Personundersökningar, närmare bestämt.”

”Ett ögonblick … talar vi om samma flicka?” undrade Bublanski. ”Den Lisbeth Salander vi spanar efter saknar betyg från grundskolan och är omyndigförklarad.”

”Det heter inte längre omyndigförklarad”, påpekade Armanskij milt.

”Skit samma vad det heter. Den flicka vi söker framstår i dokumentationen som en djupt störd och våldsbenägen människa. Dessutom har vi en rapport från socialnämnden där det antyds att hon var prostituerad i slutet av 1990-talet. Det finns inget i hennes papper som pekar på att hon skulle kunna ha ett kvalificerat arbete.”

”Papper är en sak. Människor en annan.”

”Du menar att hon är kvalificerad att göra personundersökningar åt Milton Security?”

”Inte bara det. Hon är den överlägset bästa researcher jag någonsin träffat.”

Bublanski sänkte långsamt sin penna och rynkade pannan.

”Det låter som om du har … respekt för henne.”

Armanskij tittade ned på sina händer. Frågan markerade en skiljeväg. Han hade alltid vetat att Lisbeth Salander förr eller senare skulle hamna ordentligt i klistret. Han kunde inte för sitt liv begripa vad som kunde ha förmått henne att bli inblandad i ett dubbelmord i Enskede – som gärningsman eller på annat sätt – men han accepterade också att han inte kände till särskilt mycket om hennes privatliv. Vad har hon blivit inblandad i? Armanskij mindes hennes plötsliga besök på hans kontor då hon kryptiskt förklarat att hon hade pengar så hon klarade sig och att hon inte behövde jobb.

Det kloka och förståndiga i detta ögonblick skulle vara att distansera sig själv och framför allt Milton Security från allt samröre med Lisbeth Salander. Armanskij gjorde reflektionen att Lisbeth Salander nog var den ensammaste människa han kände.

”Jag har respekt för hennes kompetens. Den hittar du inte i hennes betyg och meritförteckning.”

”Du känner alltså till hennes bakgrund.”

”Att hon står under förvaltarskap och att hon haft en trasslig uppväxt. Ja.”

”Och ändå anlitade du henne.”

”Just därför anlitade jag henne.”

”Förklara.”

”Hennes förre förvaltare, Holger Palmgren, var gamle J.F. Miltons advokat. Han tog sig an henne då hon var tonåring och han övertalade mig att ge henne jobb. Jag anställde henne först för att sortera post och sköta kopieringsapparaten och sådant. Sedan visade det sig att hon hade oanade talanger. Och den där socialrapporten om att hon eventuellt skulle vara prostituerad kan du glömma. Det är strunt. Lisbeth Salander hade en strulig tonårsperiod och var utan tvekan lite vild av sig – vilket dock inte är att betrakta som ett lagbrott. Prostitution är nog det sista hon skulle ägna sig åt.”

”Hennes nye förvaltare heter Nils Bjurman.”

”Honom har jag aldrig träffat. Palmgren fick en hjärnblödning för ett par år sedan. Kort därefter drog Lisbeth Salander ned på de arbeten hon gjorde för mig. Det sista jobb hon gjorde för mig var i oktober för ett och ett halvt år sedan.”

”Varför slutade du anlita henne?”

”Det var inte mitt val. Det var hon som bröt förbindelsen och försvann utomlands utan ett ord till förklaring.”

”Försvann utomlands?”

”Hon var borta i drygt ett år.”

”Det kan inte stämma. Advokat Bjurman har skickat månadsrapporter om henne under hela det gångna året. Vi har kopior uppe på Kungsholmen.”

Armanskij ryckte på axlarna och log milt.

”När träffade du henne senast?”

”För ungefär två månader sedan, i början av februari. Hon dök upp från ingenstans på ett artighetsbesök. Då hade jag inte hört av henne på över ett år. Hon tillbringade hela fjolåret utomlands och reste omkring i Asien och Karibien.”

”Förlåt mig, men jag blir en smula förvirrad. Då jag kom hit hade jag intrycket att Lisbeth Salander var en psykiskt sjuk flicka som inte ens hade gått ut grundskolan och som stod under förvaltarskap. Sedan berättar du att du anlitade henne som högt kvalificerad researcher, att hon hade ett eget företag och att hon tjänade tillräckligt med pengar för att ta ett år ledigt och åka jorden runt, och detta utan att hennes förvaltare slår larm. Det är något som inte stämmer här.”

”Det är mycket som inte stämmer då det handlar om Lisbeth Salander.”

”Får jag fråga … hur bedömer du henne?”

Armanskij funderade en stund.

”Hon är nog en av de mest irriterande orubbliga människor jag träffat i hela mitt liv”, sa han slutligen.

”Orubblig?”

”Hon gör absolut ingenting som hon inte har lust att göra. Hon bryr sig inte ett dyft om vad andra människor tycker om henne. Hon är rasande kompetent. Och hon är absolut inte som andra människor.”

”Galen?”

”Hur definierar du galen?”

”Är hon i stånd att mörda två människor med berått mod?”

Armanskij var tyst länge.

”Jag är ledsen”, sa han till slut. ”Jag kan inte besvara frågan. Jag är cyniker. Jag tror att alla människor har en inneboende kraft att döda andra människor. I desperation eller av hat eller åtminstone för att värna sig själv.”

”Det betyder att du inte håller det för uteslutet i alla fall.”

”Lisbeth Salander gör ingenting som hon inte har orsak att göra. Om hon har mördat någon så har hon ansett att hon haft goda skäl att göra det. Får jag fråga … på vilka grunder misstänker ni att hon är inblandad i morden i Enskede?”

Bublanski tvekade en stund. Han mötte Armanskijs blick.

”Helt konfidentiellt.”

”Absolut.”

”Mordvapnet ägs av hennes förvaltare. Hennes fingeravtryck finns på det.”

Armanskij bet ihop tänderna. Det var en graverande omständighet.

”Jag har bara hört om morden på Ekot. Vad handlade det om? Droger?”

”Är hon inblandad i droger?”

”Inte vad jag vet. Men hon hade som sagt en strulig tonårsperiod och omhändertogs för fylla vid några tillfällen. Jag antar att hennes journal kan ge besked om det fanns narkotika med i bilden.”

”Problemet är att vi inte vet vad det finns för motiv för morden. Det var ett skötsamt par. Hon var kriminolog och höll just på att doktorera. Han var journalist. Dag Svensson och Mia Bergman. Ringer det ingen klocka?”

Armanskij skakade på huvudet.

”Vi försöker begripa kopplingen mellan dem och Lisbeth Salander.”

”Jag har aldrig hört talas om dem.”

Bublanski reste sig. ”Tack för att du tog dig tid. Det har varit ett fascinerande samtal. Jag vet inte om jag blev så värst mycket klokare, men jag hoppas att det kan stanna mellan oss.”

”Inga problem.”

”Jag återkommer till dig om det skulle behövas. Och förstås, om Lisbeth Salander skulle höra av sig …”

”Självklart”, svarade Dragan Armanskij.

De skakade hand. Bublanski var framme vid dörren då han hejdade sig och vände sig till Armanskij igen.

”Du råkar inte känna till något om vilka personer Lisbeth Salander umgås med? Vänner, bekanta …”

Armanskij skakade på huvudet.

”Jag känner inte till ett dugg om hennes privatliv. En av de få personer som betyder något i hennes liv är Holger Palmgren. Hon bör ha sökt kontakt med honom. Han finns på ett behandlingshem i Ersta.”

”Hon fick aldrig besök då hon arbetade här?”

”Nej. Hon arbetade hemifrån och var huvudsakligen här bara för att avrapportera. Med få undantag träffade hon aldrig ens någon klient. Möjligen …”

Armanskij slogs plötsligt av en tanke.

”Vad?”

”Det finns möjligen ytterligare en person som hon kanske sökt kontakt med. En journalist som hon umgicks med för två år sedan och som sökt henne under tiden hon befann sig utomlands.”

”Journalist?”

”Hans namn är Mikael Blomkvist. Kommer du ihåg Wennerströmaffären?”

Bublanski släppte dörrhandtaget och gick långsamt tillbaka till Dragan Armanskij.

”Det var Mikael Blomkvist som hittade paret i Enskede. Du har just etablerat en koppling mellan Salander och mordoffren.”

Armanskij kände tyngden av cementklumpen i magen.

14 Skärtorsdag 24 mars

Sonja Modig försökte ringa advokat Nils Bjurman tre gånger inom loppet av en halvtimme. Vid varje tillfälle möttes hon av beskedet att abonnenten inte kunde nås.

Vid halvfyratiden satte hon sig i bilen och körde till Odenplan och ringde på hans dörr. Resultatet var lika nedslående som tidigare under dagen. Hon ägnade de kommande tjugo minuterna åt att knacka dörr i fastigheten för att ta reda på om någon av grannarna kände till var Bjurman befann sig.

I elva av de nitton lägenheter hon ringde på hos var ingen hemma. Hon sneglade på klockan. Det var naturligtvis fel tid på dagen att bedriva dörrknackning. Och det skulle sannolikt inte bli lättare under påskdagarna. I de åtta lägenheter hon fick svar var alla hjälpsamma. Fem av dessa visste vem Bjurman var – en artig och belevad herre på fjärde våningen. Ingen kunde ge besked om var han befann sig. Så småningom lyckades hon utröna att Bjurman möjligen umgicks privat med en av sina närmaste grannar, en affärsman vid namn Sjöman. Hos Sjöman var det dock ingen som svarade då hon ringde på.

Frustrerad lyfte Sonja Modig sin telefon och ringde på nytt till Bjurmans telefonsvarare. Hon presenterade sig, lämnade sitt mobilnummer och bad Bjurman att omgående kontakta henne.

Hon gick tillbaka till Bjurmans dörr och slog upp sitt anteckningsblock och skrev en lapp där hon bad Bjurman ringa henne. Hon bifogade sitt visitkort och släppte ned det genom brevinkastet. I samma ögonblick som hon skulle stänga brevinkastet hörde hon att en telefon ringde inne i lägenheten. Hon böjde sig ned och lyssnade uppmärksamt medan fyra signaler gick fram. Hon hörde telefonsvararen klicka igång men kunde inte höra något meddelande.

Hon stängde brevinkastet och stirrade på dörren. Exakt vilken impuls som fick henne att sträcka fram handen och känna på handtaget kunde hon inte redogöra för men till sin stora förvåning upptäckte hon att dörren var olåst. Hon sköt upp dörren och tittade in i hallen.

”Hallå”, ropade hon försiktigt och lyssnade. Hon hörde inga ljud.

Hon tog ett kliv in i hallen och stannade tveksamt. Det hon just hade gjort var möjligen att betrakta som hemfridsbrott. Hon hade ingen befogenhet att göra husrannsakan och ingen rätt att befinna sig i advokat Bjurmans lägenhet, även om dörren var olåst. Hon sneglade till vänster och såg en del av ett vardagsrum och hade precis beslutat sig för att backa ut ur lägenheten då hennes blick föll på hallbyrån. Hon såg en kartong till en revolver av märket Colt Magnum.

Plötsligt kände Sonja Modig ett starkt obehag. Hon öppnade jackan och drog sitt tjänstevapen, vilket hon nästan aldrig tidigare hade gjort.

Hon osäkrade vapnet och höll mynningen riktad mot golvet och gick fram till vardagsrummet och tittade in. Hon såg inget anmärkningsvärt men hennes obehag ökade. Hon backade tillbaka och sneglade in i köket. Tomt. Hon gick in i en inre hall och petade upp sovrumsdörren.

Advokat Nils Bjurman låg framstupa över sängen. Hans knän vilade på golvet. Det såg ut som om han ställt sig på knä för att be aftonbön. Han var naken.

Hon såg honom från sidan. Redan från sin position vid dörren kunde Sonja Modig avgöra att han inte var vid liv. Halva hans panna hade sprängts bort av ett skott mot bakhuvudet.

Sonja Modig backade ut ur lägenheten. Hon hade fortfarande sitt tjänstevapen i handen då hon öppnade mobilen ute i trapphuset och ringde till kriminalinspektör Bublanski. Hon kunde inte nå honom. Hon ringde istället till åklagare Ekström. Hon noterade tiden. Klockan var arton minuter över fyra.

Hans Faste betraktade porten till den adress på Lundagatan där Lisbeth Salander var folkbokförd och därmed förmodades vara bosatt. Han sneglade på Curt Svensson och därefter på sitt armbandsur. Tio över fyra.

Efter att ha införskaffat portkoden från fastighetsskötaren hade de redan varit inne i fastigheten och lyssnat vid dörren med namnskylten Salander-Wu. De hade inte kunnat uppfatta några ljud från lägenheten och ingen hade öppnat när de ringt på. De hade återvänt till bilen och placerat sig så att de hade porten under uppsikt.

Från bilen hade de telefonledes erfarit att den person i Stockholm som nyligen inkluderats i kontraktet till bostadsrätten på Lundagatan var en Miriam Wu, född 1974 och tidigare bosatt vid S:t Eriksplan.

De hade en passbild med Lisbeth Salanders ansikte fasttejpad ovanför bilradion. Faste reflekterade högljutt att hon såg ut som en skata.

”Fan, hororna ser allt jävligare ut. Du ska vara rätt nödbedd för att plocka upp henne.”

Curt Svensson sa ingenting.

Tjugo över fyra blev de uppringda av Bublanski som meddelade att han var på väg från Armanskij till Millennium. Han bad Faste och Svensson att avvakta på Lundagatan. Lisbeth Salander skulle plockas in för förhör, men åklagaren ansåg ännu inte att hon kunde betraktas som bunden till morden i Enskede.

”Jaha”, sa Faste. ”Enligt Bubbla vill åklagaren först ha ett erkännande innan de anhåller någon.”

Curt Svensson sa ingenting. De betraktade lojt personer som rörde sig i omgivningen.

Tjugo minuter i fem ringde åklagare Ekström på Hans Fastes mobil.

”Det har hänt saker. Vi har hittat advokat Bjurman skjuten till döds i sin lägenhet. Han har varit död åtminstone ett dygn.”

Hans Faste satte sig upp i bilsätet.

”Uppfattat. Vad gör vi?”

”Jag har beslutat att Lisbeth Salander är lyst. Hon är anhållen i sin frånvaro som skäligen misstänkt för tre mord. Vi lägger ut ett länslarm. Hon ska gripas. Vi får bedöma henne som farlig och eventuellt beväpnad.”

”Uppfattat.”

”Jag skickar en piketstyrka till Lundagatan. De får gå in och säkra lägenheten.”

”Det är uppfattat.”

”Har ni haft kontakt med Bublanski?”

”Han är på Millennium.”

”Och har tydligen stängt av mobilen. Kan ni försöka ringa honom och informera.”

Faste och Svensson tittade på varandra.

”Frågan är alltså vad vi gör om hon dyker upp”, sa Curt Svensson.

”Om hon är ensam och det ser bra ut plockar vi henne. Om hon hinner in i lägenheten så får piketstyrkan rycka in. Den här bruden är spritt språngande galen och tydligen på mördarstråt. Hon kan ha fler vapen i lägenheten.”

Mikael Blomkvist var dödstrött när han dumpade manusbunten på Erika Bergers skrivbord och tungt satte sig i hennes besöksstol vid fönstret mot Götgatan. Han hade tillbringat eftermiddagen med att försöka reda ut vad som skulle ske med Dag Svenssons ofullbordade bok.

Ämnet var känsligt. Dag Svensson hade bara varit död i några timmar och redan satt hans arbetsgivare och funderade på hur hans journalistiska kvarlåtenskap skulle hanteras. Mikael var medveten om att en utomstående kunde uppfatta det som cyniskt och kallhamrat. Själv uppfattade han det inte på det sättet. Han kände det som om han befann sig i ett nästan viktlöst tillstånd. Det var ett speciellt syndrom som varje arbetande nyhetsjournalist kände till och som sparkade igång i stunder av kris.

När andra har sorg blir nyhetsjournalisten effektiv. Och trots den bedövande chock som präglade de närvarande medlemmarna av Millenniums redaktion på skärtorsdagens morgon tog yrkesrollen över och kanaliserades i brutalt arbete.

För Mikael var det en självklarhet. Dag Svensson var av samma skrot och korn och skulle ha gjort exakt detsamma om rollerna hade varit ombytta. Han skulle ha frågat sig vad han kunde göra för Mikael. Dag Svensson hade lämnat en kvarlåtenskap i form av ett bokmanuskript med en explosiv story. Dag Svensson hade arbetat i flera år med att samla material och sortera fakta, en uppgift som han hade lagt ned hela sin själ i och som han nu aldrig skulle få tillfälle att slutföra.

Framför allt hade han arbetat på Millennium.

Morden på Dag Svensson och Mia Bergman var inte ett nationellt trauma som till exempel mordet på Olof Palme och skulle inte följas av landssorg. Men för medarbetarna på Millennium var chocken förmodligen större – de var personligt berörda – och Dag Svensson hade ett brett kontaktnät bland många journalister som skulle kräva ett svar på frågorna.

Det var nu Mikaels och Erikas uppgift att både avsluta Dag Svenssons arbete med boken och att besvara frågorna om vem och varför.

”Jag kan rekonstruera texten”, sa Mikael. ”Jag och Malin måste gå igenom boken rad för rad och komplettera med research så att vi kan svara på frågor. Till stor del behöver vi bara följa Dags egna anteckningar, men vi har problem i kapitel fyra och fem som främst baseras på Mias intervjuer och där vi helt enkelt inte vet vilka källorna är men med några undantag tror jag att vi kan använda referenserna i hennes avhandling som primärkälla.”

”Vi saknar det sista kapitlet.”

”Det stämmer. Men jag har Dags utkast och vi pratade igenom det så många gånger att jag vet precis vad han tänkte säga. Jag föreslår att vi helt enkelt bryter ut summeringen och gör det som ett efterord där jag även förklarar hur han resonerade.”

”Okej. Jag vill se det innan jag godkänner något. Vi kan inte lägga ord i hans mun.”

”Ingen fara. Jag skriver kapitlet som en personlig betraktelse med mitt namn under. Det framgår solklart att det är jag som skriver och inte han. Jag berättar om hur det kom sig att han började jobba med boken och vilken sorts människa han var. Och jag slutar med att rekapitulera vad han sa vid säkert ett dussin samtal de senaste månaderna. Det finns mycket i hans utkast som jag kan citera. Jag tror att det kan bli värdigt.”

”Fan … jag vill publicera den här boken mer än någonsin”, sa Erika.

Mikael nickade. Han förstod precis vad hon menade.

”Har du hört något nytt?” frågade han.

Erika Berger lade ned sina läsglasögon på skrivbordet och skakade på huvudet. Hon reste sig och hällde upp två kaffe från termosen och slog sig ned mitt emot Mikael.

”Jag och Christer har en skiss på nästa nummer. Vi plockar två artiklar som var tänkta till numret därpå och har lagt ut texter på frilansare. Men det blir ett spretigt nummer utan någon riktig styrsel.”

De satt tysta en stund.

”Har du lyssnat på nyheterna?” frågade Erika.

Mikael skakade på huvudet.

”Nej. Jag vet vad som kommer att sägas.”

”Morden toppar i hela nyhetsflödet. Andranyheten är ett utspel från centern.”

”Vilket betyder att absolut inget annat hänt i landet.”

”Polisen har inte namngett Dag och Mia än. De beskrivs som ett ’skötsamt par’. Det finns ännu inga referenser till att det var du som hittade dem.”

”Jag tippar att polisen kommer att göra allt för att dölja det. Det är åtminstone till vår fördel.”

”Varför skulle polisen dölja det?”

”Därför att polisen av principiella skäl inte gillar mediecirkus. Jag har ett visst nyhetsvärde och följaktligen tycker polisen att det är jättebra att ingen vet att det var jag som hittade dem. Jag skulle gissa att det läcker ut någon gång i natt eller i morgon bitti.”

”Så ung och så cynisk.”

”Vi är inte så unga längre, Ricky. Jag tänkte på det när jag blev förhörd av den där polisen i natt. Hon såg ut som om hon fortfarande gick på högstadiet.”

Erika skrattade svagt. Hon hade visserligen fått sova några timmar under natten, men hon började också känna av tröttheten. Snart skulle hon överraskande framträda som chefredaktör för en av landets största tidningar. Nej – det var inte läge att släppa den nyheten till Mikael.

”Henry Cortez ringde för en stund sedan. En förundersökningsledare som heter Ekström höll någon sorts presskonferens vid tretiden”, sa hon.

”Richard Ekström?”

”Ja. Känner du till honom?”

”Politisk nisse. Garanterad mediecirkus. Det är inte två torghandlare i Rinkeby som blivit mördade. Det här kommer att få stor publicitet.”

”Han påstår i alla fall att polisen följer vissa spår och har förhoppningar om att lösa det här snabbt. Men på det hela taget sa han ingenting. Däremot var det fullsatt med journalister på presskonferensen.”

Mikael ryckte på axlarna. Han gnuggade sig i ögonen.

”Jag kan inte bli av med bilden av Mias kropp på näthinnan. Fan, jag hade ju just lärt känna dem.”

Erika nickade dystert.

”Vi får vänta och se. Någon jävla galning …”

”Jag vet inte. Jag har tänkt på det hela dagen.”

”Hur menar du?”

”Mia hade skjutits från sidan. Jag såg ett ingångshål på sidan av halsen och utgångshålet i pannan. Dag hade skjutits framifrån i pannan med utgångshål i bakhuvudet. Så vitt jag kunde se hade bara två skott avlossats. Det känns inte som ett vansinnesdåd.”

Erika betraktade eftertänksamt sin partner.

”Vad försöker du säga?”

”Om det inte är ett vansinnesdåd så måste det finnas ett motiv. Och ju mer jag tänker på det, desto mer känns det som om det här manuset är ett jävla bra motiv.”

Mikael pekade på pappersbunten på Erikas skrivbord. Erika följde hans blick. Sedan tittade de på varandra.

”Det behöver inte ha med själva boken att göra. De kanske hade snokat för mycket och lyckats … jag vet inte. Någon kände sig hotad.”

”Och anlitade en hitman. Micke – det händer i amerikanska filmer. Den där boken handlar om torskarna. Den namnger poliser, politiker, journalister … Det skulle alltså vara någon av de som mördat Dag och Mia?”

”Jag vet inte, Ricky. Men vi skulle gå i tryck om tre veckor med det tuffaste knäcket om trafficking som någonsin publicerats i Sverige.”

I det ögonblicket stack Malin Eriksson in huvudet i dörröppningen och sa att en kriminalinspektör Jan Bublanski ville prata med Mikael Blomkvist.

Bublanski skakade hand med Erika Berger och Mikael Blomkvist och slog sig ned i den tredje stolen vid fönsterbordet. Han granskade Mikael Blomkvist och såg en hålögd människa med dygnsgammal skäggstubb.

”Har det framkommit något nytt?” frågade Mikael Blomkvist.

”Kanske det. Jag har förstått att det var du som hittade paret i Enskede och larmade polisen i går natt.”

Mikael nickade trött.

”Jag vet att du berättat för kriminaljouren under natten, men jag undrar om du kan förtydliga några detaljer för mig.”

”Vad vill du veta?”

”Hur kom det sig att du åkte hem till Svensson och Bergman så sent på kvällen?”

”Det är ingen detalj utan en hel roman”, log Mikael trött. ”Jag var på middag hos min syster – hon bor vid nybyggarghettot vid Stäket. Dag Svensson ringde mig på mobilen och förklarade att han inte skulle hinna komma förbi på redaktionen under skärtorsdagen – i dag alltså – som vi tidigare hade kommit överens om. Han skulle lämna bilder till Christer Malm. Orsaken var att han och Mia hade beslutat att åka hem till hennes föräldrar över påsk och de ville åka tidigt på morgonen. Han undrade om det var okej att han istället tittade förbi min bostad på morgonen. Jag svarade att eftersom jag var så pass nära kunde jag svänga förbi och hämta bilderna på väg hem från min syster.”

”Så du åkte ned till Enskede för att hämta bilder.”

Mikael nickade.

”Kan du tänka dig något motiv att mörda paret Svensson och Bergman?”

Mikael och Erika sneglade på varandra. Bägge satt tysta.

”Vad?” undrade Bublanski.

”Vi har förstås diskuterat saken under dagen och vi är lite oense. Eller egentligen inte oense – bara osäkra. Vi vill inte spekulera.”

”Berätta.”

Mikael förklarade innehållet i Dag Svenssons kommande bok och hur han och Erika hade funderat över om det kunde ha något samband med morden. Bublanski satt tyst en stund och smälte informationen.

”Så Dag Svensson stod i begrepp att hänga ut poliser.”

Han gillade inte alls den vändning samtalet hade tagit och såg framför sig hur ett ”polisspår” under överskådlig framtid skulle vandra fram och tillbaka i media i olika konspirativa sammanhang.

”Nej”, svarade Mikael. ”Dag Svensson stod i begrepp att hänga ut brottslingar, varav några råkade vara poliser. Där finns även några personer som tillhör min egen yrkesgrupp, nämligen journalister.”

”Och den här informationen tänker ni gå ut med nu?”

Mikael sneglade på Erika.

”Nej”, svarade Erika Berger. ”Vi har ägnat dagen åt att stoppa det pågående arbetet med nästa nummer. Vi kommer med största sannolikhet att publicera Dag Svenssons bok, men det kommer att ske först då vi vet vad som har hänt, och i nuläget måste boken omarbetas en del. Vi kommer inte att sabotera polisutredningen om morden på två vänner, om det är det du är orolig för.”

”Jag måste ta en titt på Dag Svenssons skrivbord, och eftersom det är en tidningsredaktion kan det vara känsligt att göra husrannsakan.”

”Du hittar allt material i Dag Svenssons laptop”, sa Erika.

”Jaha”, sa Bublanski.

”Jag har gått igenom Dag Svenssons skrivbord”, sa Mikael. ”Jag har plockat bort några anteckningar som direkt identifierar källor som vill vara anonyma. Allt annat står till ditt förfogande och jag har satt en lapp på bordet att inget får flyttas eller röras. Problemet här är dock att innehållet i Dag Svenssons bok är hemligt till dess att det blir tryckt. Vi vill sålunda mycket ogärna att manuskriptet sprids till polisen och särskilt inte om vi ska hänga ut ett par poliser.”

Fan, tänkte Bublanski. Varför skickade jag inte hit någon direkt i morse. Därefter nickade han och släppte ämnet.

”Okej. Vi har en person som vi vill höra i samband med morden. Jag har orsak att tro att det är en person du känner. Jag vill veta vad du vet om en kvinna vid namn Lisbeth Salander.”

Mikael Blomkvist såg för en sekund ut som ett levande frågetecken. Bublanski noterade att Erika Berger gav Mikael ett skarpt ögonkast.

”Nu förstår jag inte.”

”Du känner Lisbeth Salander?”

”Ja, jag känner Lisbeth Salander.”

”Hur känner du henne?”

”Varför frågar du?”

Bublanski gjorde en irriterad gest med handen.

”Som jag sa vill vi höra henne upplysningsvis i samband med morden. Hur känner du henne?”

”Men … det är orimligt. Lisbeth Salander har ingen koppling till Dag Svensson eller Mia Bergman.”

”Då får vi i lugn och ro fastställa det”, svarade Bublanski tålmodigt. ”Men min fråga kvarstår. Hur känner du Lisbeth Salander?”

Mikael strök sig över skäggstubben och gnuggade sig i ögonen medan tankarna tumlade runt i hans huvud. Till sist mötte han Bublanskis blick.

”Jag anlitade Lisbeth Salander att göra research för mig i ett helt annat ärende för två år sedan.”

”Vad handlade det om?”

”Jag är ledsen, men nu kommer vi in på frågor som handlar om grundlagen och källskydd och sådant. Tro mig på mitt ord att det inte hade ett dugg med Dag Svensson och Mia Bergman att göra. Det var ett helt annat ärende som i dag är avslutat.”

Bublanski övervägde hans ord. Han gillade inte att någon påstod att det fanns hemligheter som inte kunde berättas ens vid en mordutredning, men han valde att tills vidare låta saken bero.

”När såg du senast Lisbeth Salander?”

Mikael övervägde svaret.

”Så här är det; under hösten för två år sedan umgicks jag med Lisbeth Salander. Det tog slut vid jultid det året. Därefter försvann hon från stan. Jag har inte sett skymten av henne på mer än ett år förrän för en vecka sedan.”

Erika Berger höjde på ögonbrynen. Bublanski antog att detta var nyheter för henne.

”Berätta om mötet.”

Mikael tog ett djupt andetag och beskrev därefter kortfattat händelsen utanför hennes port på Lundagatan. Bublanski lyssnade med stigande förvåning. Han försökte avgöra om Blomkvist diktade eller talade sanning.

”Så du pratade aldrig med henne?”

”Nej, hon försvann bland husen på övre Lundagatan. Jag väntade en lång stund men hon dök aldrig upp igen. Jag har skrivit ett brev till henne och bett henne höra av sig.”

”Och du känner inte till någon som helst koppling mellan henne och paret i Enskede.”

”Nej.”

”Okej … kan du beskriva den här personen som du tror överföll henne.”

”Jag tror inte. Han gick till angrepp och hon försvarade sig och flydde. Jag såg honom på ungefär fyrtio till fyrtiofem meters håll. Det var mitt i natten och mörkt ute.”

”Var du berusad?”

”Jag var en aning rund under fötterna men jag var inte stupfull. Han var blond med håret i hästsvans. Han var klädd i mörk midjekort jacka. Han hade kraftig ölmage. Då jag kom uppför trapporna på Lundagatan såg jag honom bara bakifrån men han vände sig om när han rappade till mig. Jag fick intrycket att han hade magert ansikte och ljusa tättsittande ögon.”

”Varför har du inte berättat det här tidigare?” sköt Erika Berger in.

Mikael Blomkvist ryckte på axlarna.

”Det var en helg emellan och du åkte till Göteborg för att vara med i det där jävla debattprogrammet. Du var borta i måndags och i tisdags träffades vi bara som hastigast. Det gled åt sidan.”

”Men med tanke på vad som hände i Enskede … du har inte berättat det här för polisen”, konstaterade Bublanski.

”Varför skulle jag berätta det för polisen? Jag kunde lika gärna berätta att jag ertappade en ficktjuv som försökte muddra mig i tunnelbanan på T-centralen för en månad sedan. Det finns ingen som helst relevant koppling mellan Lundagatan och vad som hände i Enskede.”

”Men du gjorde ingen polisanmälan om överfallet?”

”Nej.” Mikael tvekade en kort stund. ”Lisbeth Salander är en mycket privat människa. Jag övervägde att gå till polisen men beslutade att det nog var hennes sak att göra anmälan. Jag ville i alla fall tala med henne först.”

”Vilket du inte har gjort?”

”Jag har inte pratat med Lisbeth Salander sedan annandag jul för ett år sedan.”

”Varför tog ert … om förhållande är rätt ord, varför tog det slut?”

Mikael fick något mörkt i blicken. Han vägde sina ord en stund innan han slutligen svarade.

”Det vet jag inte. Hon bröt kontakten med mig från en dag till en annan.”

”Hade något hänt?”

”Nej. Inte om du menar i form av gräl eller sådant. Ena dagen var vi goda vänner. Dagen därpå svarade hon inte i telefon. Sedan försvann hon ut ur mitt liv.”

Bublanski övervägde Mikaels förklaring. Den lät uppriktig och styrktes av att Dragan Armanskij hade beskrivit hennes försvinnande från Milton Security med snarlika ord. Något hade uppenbarligen hänt med Lisbeth Salander under vintern ett år tidigare. Han vände sig till Erika Berger.

”Känner du också Lisbeth Salander?”

”Jag har träffat henne en enda gång. Kan du förklara för mig varför du ställer frågor om Lisbeth Salander i samband med Enskede?” frågade Erika Berger.

Bublanski skakade på huvudet.

”Hon är kopplad till mordplatsen. Det är allt jag kan säga. Däremot måste jag tillstå att ju mer jag hör om Lisbeth Salander desto mer förbryllad blir jag. Hur var hon som person?”

”I vilket avseende?” frågade Mikael.

”Hur skulle du beskriva henne?”

”Yrkesmässigt – en av de bästa grävare jag någonsin träffat.”

Erika Berger sneglade på Mikael Blomkvist och bet sig i underläppen. Bublanski blev övertygad om att någon pusselbit saknades och att de kände till något som de inte ville berätta.

”Och som person?”

Mikael satt tyst en lång stund.

”Hon var en mycket ensam och udda människa. Socialt inbunden. Pratade ogärna om sig själv. Hon är samtidigt en människa med en stark egen vilja. Hon har moral.”

”Moral?”

”Ja. En alldeles egen moral. Du kan inte lura henne att göra någonting mot hennes vilja. I hennes värld är saker och ting antingen ’rätt’ eller ’fel’, så att säga.”

Bublanski reflekterade över att Mikael Blomkvist än en gång beskrev henne på samma sätt som Dragan Armanskij. Två män som hade känt henne hade bedömt henne precis likadant.

”Känner du Dragan Armanskij?” frågade Bublanski.

”Vi har träffats ett par gånger. Jag gick ut och drack en öl med honom i fjol då jag försökte ta reda på vart Lisbeth hade försvunnit.”

”Och du säger att hon var en kompetent researcher”, upprepade Bublanski.

”Den bästa jag träffat”, upprepade Mikael.

Bublanski trummade för en sekund med fingrarna och sneglade ut genom fönstret på strömmen av människor nere på Götgatan. Han kände sig underligt kluven. Den rättspsykiatriska dokumentation som Hans Faste hade plockat fram från överförmyndarnämnden hävdade att Lisbeth Salander var en djupt psykiskt störd, våldsbenägen och närmast förståndshandikappad människa. De svar han fått från både Armanskij och Blomkvist avvek kraftigt från den bild som psykiatrisk expertis under flera års studier hade fastslagit. Bägge beskrev henne som en udda människa, men bägge hade också ett stänk av beundran i rösten.

Blomkvist använde dessutom uttrycket att han ”umgicks” med henne under en period – vilket antydde en sexuell förbindelse av något slag. Bublanski undrade vilka regler som gällde för omyndigförklarade personer. Kunde Blomkvist ha gjort sig skyldig till någon form av övergrepp genom att utnyttja en person i beroendeställning?

”Och hur uppfattade du hennes sociala handikapp?” frågade han.

”Handikapp?” frågade Mikael.

”Förvaltarskapet och hennes psykiska problem.”

”Förvaltarskapet?” ekade Mikael.

”Psykiska problem?” frågade Erika Berger.

Bublanski flyttade häpet blicken från Mikael Blomkvist till Erika Berger och tillbaka. De visste inte. De visste faktiskt inte. Bublanski var plötsligt irriterad på både Armanskij och Blomkvist och framför allt Erika Berger med sina eleganta kläder och sitt mondäna kontor med utsikt mot Götgatan. Här sitter hon och talar om för andra människor vad de ska tycka. Men han riktade sin irritation mot Mikael.

”Jag fattar inte vad det är för fel på dig och Armanskij”, sa han.

”Förlåt?”

”Lisbeth Salander har åkt in och ut på psyket sedan hon var tonåring”, sa Bublanski till sist. ”En rättspsykiatrisk undersökning och ett domslut i tingsrätten har fastställt att hon är inkompetent att sköta sina egna affärer. Hon är omyndigförklarad. Hon har en dokumenterat våldsam läggning och har haft trassel med myndigheterna i hela sitt liv. Och nu är hon i högsta grad misstänkt för … delaktighet i ett dubbelmord. Och både du och Armanskij pratar om henne som om hon vore någon sorts prinsessa.”

Mikael Blomkvist satt fullständigt stilla och stirrade på Bublanski.

”Låt mig uttrycka det så här”, fortsatte Bublanski. ”Vi sökte en koppling mellan Lisbeth Salander och paret i Enskede. Det visade sig att du, som hittade offren, var kopplingen. Vill du kommentera det på något sätt?”

Mikael lutade sig bakåt. Han slöt ögonen och försökte få rätsida på situationen. Lisbeth Salander misstänkt för morden på Dag och Mia. Det stämmer inte. Det är inte rimligt. Var hon kapabel att mörda? Mikael såg plötsligt hennes ansiktsuttryck framför sig, då hon två år tidigare hade gått loss på Martin Vanger med en golfklubba. Hon skulle utan tvekan ha dödat honom. Hon gjorde inte det eftersom hon var tvungen att rädda mitt liv. Han fingrade automatiskt på halsen där Martin Vangers strypsnara hade suttit. Men Dag och Mia … det är inte logiskt.

Han var medveten om att Bublanski iakttog honom skarpt. Precis som Dragan Armanskij måste han göra ett val. Förr eller senare skulle han bli tvungen att avgöra i vilken ringhörna han skulle ställa sig om Lisbeth Salander anklagades för mord. Skyldig eller oskyldig?

Innan han hann säga någonting ringde telefonen på Erikas skrivbord. Hon svarade och räckte luren till Bublanski.

”Någon som heter Hans Faste vill tala med dig.”

Bublanski tog luren och lyssnade uppmärksamt. Både Mikael och Erika kunde se att hans ansiktsuttryck förändrades.

”När går de in?”

Tystnad.

”Vad är adressen nu igen …? Lundagatan … okej, jag är i närheten och åker dit.”

Bublanski reste sig hastigt.

”Förlåt, jag måste avbryta samtalet. Salanders nuvarande förvaltare har just hittats skjuten till döds och hon är nu lyst och anhållen i sin frånvaro för tre mord.”

Erika Berger gapade. Mikael Blomkvist såg ut som om han träffats av blixten.

Besättandet av lägenheten på Lundagatan var en taktiskt sett relativt okomplicerad procedur. Hans Faste och Curt Svensson lutade sig mot motorhuven på bilen och avvaktade medan piketstyrkans manskap, försedda med förstärkningsvapen, ockuperade trapphuset och intog gårdshuset.

Efter tio minuter hade piketstyrkan konstaterat vad Faste och Svensson redan visste. Det var ingen som öppnade dörren då någon ringde på.

Hans Faste tittade längs Lundagatan som till stor irritation för passagerare på buss 66 var avspärrad från Zinkensdamm till Högalidskyrkan. En buss hade fastnat innanför avspärrningarna i backen och kom varken framåt eller bakåt. Till sist gick Faste fram och beordrade en uniform att kliva åt sidan och släppa fram bussen. Ett stort antal nyfikna åskådare betraktade tumultet från höjden på övre Lundagatan.

”Det måste finnas ett enklare sätt”, sa Faste.

”Enklare än vad då?” undrade Svensson.

”Enklare än att ta in stormtrupperna varje gång ett bus ska gripas nuförtiden.”

Curt Svensson avstod från kommentarer.

”Det handlar ju i alla fall om en 150 centimeter lång brud som väger typ 40 kilo”, sa Faste.

Det hade beslutats att det inte var nödvändigt att slå in dörren med en slägga. Bublanski anslöt sig medan de väntade på att en låssmed skulle borra upp låset och kliva åt sidan så att trupperna kunde inta lägenheten. Det tog ungefär åtta sekunder att okulärbesiktiga de 45 kvadratmetrarna och konstatera att Lisbeth Salander varken gömde sig under sängen, i badrummet eller i någon garderob. Därefter fick Bublanski klartecken att komma in.

De tre poliserna tittade sig nyfiket omkring i den oklanderligt välstädade och smakfullt möblerade lägenheten. Möblerna var enkla. Köksstolarna var målade i olika ljusa pastellfärger. På väggarna i rummen fanns konstnärliga svartvita fotografier inramade. På den möblerbara platsen i hallen fanns en hylla med cd-spelare och en stor skivsamling. Bublanski konstaterade att den bestod av allt från hårdrock till opera. Allting såg arty ut. Dekorativt. Smakfullt.

Curt Svensson undersökte köket och hittade ingenting anmärkningsvärt. Han bläddrade igenom en hög med tidningar och kontrollerade diskbänk, köksskåp och frysfacket i kylskåpet.

Faste öppnade garderober och byrålådor i sovrummet. Han visslade till då han hittade handbojor och en del sexleksaker. I en garderob hittade han en uppsättning latexkläder av det slag som hans mamma skulle ha blivit generad över att ens titta på.

”Här har det varit fest”, sa han högt och höll upp en lackklänning som enligt en etikett var designad av ”Domino Fashion” – vad det nu var för någonting.

Bublanski tittade på byrån i hallen där han upptäckte en liten hög oöppnade brev adresserade till Lisbeth Salander. Han bläddrade igenom bunten och konstaterade att det var räkningar och bankutdrag samt ett enda personligt brev. Det var från Mikael Blomkvist. Så långt stämde alltså Blomkvists historia. Därefter böjde han sig ned och plockade upp posten med fotavtryck från piketstyrkan nedanför brevinkastet. Posten bestod av tidningen Thai Pro Boxing, gratistidningen Södermalmsnytt och tre kuvert, samtliga adresserade till Miriam Wu.

Bublanski slogs av en obehaglig misstanke. Han gick in i badrummet och öppnade badrumsskåpet. Han hittade en kartong med Alvedon och en halvfull tub med Citodon. Citodon var receptbelagt. Medicinen var utställd på en Miriam Wu. Det fanns en tandborste i badrumsskåpet.

”Faste, varför står det Salander-Wu på dörren?” frågade han.

”Ingen aning”, svarade Faste.

”Okej, om jag frågar så här – varför ligger det post på hallgolvet adresserad till en Miriam Wu och varför finns det en receptbelagd tub Citodon i badrumsskåpet utställd på Miriam Wu? Varför finns det bara en tandborste? Och varför – när man betänker att Lisbeth Salander enligt uppgift är en tvärhand hög – tycks de där skinnbyxorna du just håller upp passa på en person som är åtminstone 175 centimeter lång?”

Det uppstod en kort förlägen tystnad i lägenheten. Curt Svensson bröt den.

”Skit”, sa han.

15 Skärtorsdag 24 mars

Christer Malm kände sig trött och miserabel då han äntligen kom hem efter den oplanerade arbetsdagen. Han kände doften av något kryddstarkt från köket och gick in och kramade om sin pojkvän.

”Hur mår du?” frågade Arnold Magnusson.

”Som en påse skit”, sa Christer.

”Jag har hört om det på nyheterna hela dagen. De har inte släppt namnen. Men det låter för jävligt.”

”Det är för jävligt. Dag jobbade åt oss. Han var en vän och jag tyckte väldigt bra om honom. Jag kände inte hans flickvän Mia, men det gjorde både Micke och Erika.”

Christer såg sig omkring i köket. De hade köpt lägenheten på Allhelgonagatan och flyttat in bara tre månader tidigare. Helt plötsligt kändes det som en främmande värld.

Telefonen ringde. Christer och Arnold tittade på varandra och beslutade sig för att ignorera samtalet. Sedan gick telefonsvararen igång och de hörde en välbekant stämma.

”Christer. Är du där? Lyft luren.”

Det var Erika Berger som ringde för att uppdatera Christer om att polisen nu jagade Mikael Blomkvists förra researcher för morden på Dag och Mia.

Christer mottog nyheten med en känsla av overklighet.

Henry Cortez hade helt missat kalabaliken på Lundagatan av den enkla orsaken att han hela tiden befunnit sig utanför polisens presscenter på Kungsholmen och därmed i praktiken i informationsskugga. Inget nytt hade framkommit sedan den hastiga presskonferensen tidigare på eftermiddagen. Han var trött, hungrig och irriterad över att hela tiden avvisas av de personer han försökte få kontakt med. Först vid sextiden, då räden mot Lisbeth Salanders lägenhet redan var över, snappade han upp ett rykte om att polisen hade en misstänkt i spaningarna. Snöpligt nog kom informationen från en kollega i kvällspressen som hade tätare kontakt med sin hemmaredaktion. Kort därefter lyckades Henry äntligen klura ut åklagare Richard Ekströms privata mobilnummer. Han presenterade sig och ställde de relevanta frågorna om vem, hur och varför.

”Vilken tidning sa du att du kommer ifrån?” motfrågade Richard Ekström.

”Tidskriften Millennium. Jag var bekant med ett av mordoffren. Enligt en källa spanar polisen efter en specifik person. Vad är det som händer?”

”Jag kan inte berätta något just nu.”

”När kan du göra det?”

”Vi kommer kanske att hålla ytterligare en presskonferens senare i kväll.”

Åklagare Richard Ekström lät svävande. Henry Cortez drog i guldringen i sin örsnibb.

”Presskonferenser är till för nyhetsjournalister som går i tryck omedelbart. Jag jobbar på en månadstidning och vi har ett personligt intresse att få veta vad som händer.”

”Jag kan inte hjälpa dig. Du får ge dig till tåls som alla andra.”

”Enligt mina källor är det en kvinna som efterspanas. Vem är hon?”

”Jag kan inte uttala mig just nu.”

”Kan du dementera att det är en kvinna som efterspanas?”

”Nej, jag menar att jag kan inte uttala mig …”

Kriminalinspektör Jerker Holmberg stod på tröskeln till sovrummet och betraktade eftertänksamt den väldiga blodpölen på golvet där Mia Bergman hade återfunnits. När han vred på huvudet kunde han från dörröppningen se en motsvarande blodpöl där Dag Svensson hade legat. Han reflekterade över den omfattande blodsutgjutelsen. Det var väsentligt mer blod än han var van att skottskador gav upphov till, vilket antydde att den ammunition som använts hade orsakat fruktansvärda skador, vilket i sin tur antydde att kommissarie Mårtensson hade haft rätt i sitt antagande att mördaren använt jaktammunition. Blodet hade koagulerat i en svart och rostbrun massa som täckte så stora delar av golvytan att ambulanspersonal och tekniska roteln ofrånkomligen hade tvingats kliva i det och därmed fortplantat spåren genom lägenheten. Holmberg hade gymnastikskor med blå plastöverdrag.

Det var i det ögonblicket som den verkliga brottsplatsundersökningen enligt hans åsikt inleddes. Kvarlevorna efter de två offren hade burits ut från lägenheten. Jerker Holmberg var ensam kvar sedan två kvarvarande tekniker hade sagt godkväll och avlägsnat sig. De hade fotograferat offren och mätt blodstänk på väggar och konfererat om splatter distribution areas och droplet velocity. Holmberg visste vad orden betydde men hade bara ägnat den tekniska undersökningen förstrött intresse. Kriminalteknikernas arbete skulle utmynna i en omfattande rapport som i detalj skulle avslöja var mördaren stått placerad i förhållande till sina offer, på vilket avstånd han befunnit sig, i vilken ordning skotten fallit och vilka fingeravtryck som kunde vara av intresse. Men för Jerker Holmberg var det ointressant. Den tekniska undersökningen skulle inte innehålla en enda stavelse om vem mördaren var eller vilket motiv han eller hon – nu var det ju en kvinna som var huvudmisstänkt – hade haft för att utföra morden. Det var de frågor som han hade i uppgift att försöka besvara.

Jerker Holmberg gick in i sovrummet. Han placerade en sliten portfölj på en stol och plockade fram en fickbandspelare, en digitalkamera och ett anteckningsblock.

Han började med att öppna lådorna i en byrå bakom sovrumsdörren. De två översta lådorna innehöll underkläder, jumprar och ett smyckeskrin som uppenbarligen hade tillhört Mia Bergman. Han sorterade varje föremål på sängen och undersökte smyckeskrinet noga men kunde konstatera att det inte innehöll något av större värde. I den understa byrålådan hittade han två fotoalbum och två pärmar med hushållsekonomi. Han knäppte på bandspelaren.

”Beslagsprotokoll från Björneborgsvägen 8B. Sovrum, understa byrålådan. Två inbundna fotoalbum i A4-format. En pärm med svart rygg märkt hushåll och en pärm med blå rygg märkt köpehandlingar innehållande uppgifter om lån och amorteringar för lägenhet. En liten kartong innehållande handskrivna brev, vykort och personliga föremål.”

Han bar ut föremålen till hallen och placerade dessa i en kappsäck. Han fortsatte med lådorna i borden på vardera sidan av dubbelsängen men hittade inget av intresse. Han öppnade garderoberna och sorterade kläder och kände efter i varje ficka och i skorna om det fanns något bortglömt eller undangömt föremål och vände därefter sitt intresse till hyllorna längst upp i garderoberna. Han öppnade kartonger och små förvaringsboxar. Med jämna mellanrum hittade han papper eller föremål som han av olika anledningar inkluderade i beslagsprotokollet.

Det stod ett skrivbord inklämt i ett hörn i sovrummet. Det var en mycket liten hemarbetsplats med en stationär dator av märket Compaq och en gammal skärm. Under bordet fanns en rullhurts och vid sidan av skrivbordet en låg golvhylla. Jerker Holmberg visste att det var vid arbetsplatsen han sannolikt skulle göra de viktigaste fynden – i den mån fynd stod att finna – och sparade skrivbordet till sist. Istället gick han ut i vardagsrummet och fortsatte brottsplatsundersökningen. Han öppnade vitrinskåpet och gick noga igenom varje skål, låda och hylla. Därefter vände han blicken till den stora bokhyllan i vinkel mot ytterväggen och väggen mot badrummet. Han tog fram en stol och började uppifrån genom att undersöka om något fanns dolt på taket av bokhyllan. Därefter gick han igenom hylla för hylla genom att snabbt plocka ut travar av böcker och gå igenom dessa och dessutom undersöka om något fanns gömt bakom böckerna. Efter fyrtiofem minuter ställde han tillbaka den sista boken i hyllan. Kvar på vardagsrumsbordet fanns en liten trave med böcker som han av någon orsak hade reagerat på. Han satte på bandspelaren och talade.

”Från hyllan i vardagsrummet. En bok av Mikael Blomkvist, Maffians bankir. En bok på tyska med titeln Der Staat und die Autonomen, en bok på svenska med titeln Revolutionär terrorism samt den engelska boken Islamic Jihad.”

Boken av Mikael Blomkvist inkluderade han automatiskt därför att författaren var en person som tidigare dykt upp i förundersökningen. De tre sistnämnda verken kändes mer obskyra. Jerker Holmberg hade ingen aning om huruvida morden på något sätt var relaterade till någon politisk verksamhet – han hade inga uppgifter som tydde på att Dag Svensson och Mia Bergman alls var politiskt engagerade – eller om böckerna enbart var ett uttryck för ett allmänpolitiskt intresse eller till och med hamnat i bokhyllan som en biprodukt av journalistiskt arbete. Däremot konstaterade han att om två döda människor fanns i en lägenhet tillsammans med litteratur om politisk terrorism så fanns orsak att åtminstone notera saken. Följaktligen placerades böckerna i kappsäcken med beslagtagna föremål.

Därefter ägnade han några minuter åt att titta i lådorna i en svårt sliten antik byrå. Ovanpå byrån stod en cd-spelare och lådorna innehöll en stor skivsamling. Jerker Holmberg ägnade trettio minuter åt att öppna varje cd-fodral och fastställa att innehållet överensstämde med skivomslaget. Han hittade ett tiotal skivor som saknade tryck och följaktligen var hembrända eller möjligen piratkopierade; han placerade i tur och ordning de hembrända skivorna i cd-spelaren och konstaterade att de inte innehöll något annat än musik. Han fokuserade en lång stund på TV-hyllan närmast sovrumsdörren som innehöll en stor samling videokassetter. Han provspelade flera kassetter och konstaterade att det tycktes vara allt från inspelade actionfilmer till ett sammelsurium av bandade nyhetssändningar och reportage från Kalla fakta, Insider och Uppdrag granskning. Han placerade 36 videokassetter i beslagsprotokollet. Därefter gick han ut i köket och öppnade en termos med kaffe och gjorde en kort paus innan han fortsatte undersökningen.

Från en hylla i ett köksskåp samlade han ihop ett antal burkar och flaskor som uppenbarligen utgjorde lägenhetens medicinförråd. Samtliga placerades i en plastpåse som lades i påsarna med beslag. Han plockade ut matvaror från skafferi och kylskåp och öppnade varje burk, kaffepaket och igenkorkad flaska. I en kruka i köksfönstret hittade han 1 220 kronor och kvitton. Han antog att det var någon form av handkassa för matinköp och dagligvaror. Han hittade inget av dramatiskt intresse. I badrummet gjorde han inga beslag. Däremot konstaterade han att tvättkorgen var överfull och sorterade samtliga plagg. I hallgarderoben plockade han fram ytterkläder och gick igenom varje ficka.

Han hittade Dag Svenssons plånbok i innerfickan av en kavaj och lade denna till beslagsprotokollet. Han hade årskort på Friskis & Svettis, ett kontokort i Handelsbanken och inte fullt 400 kronor i kontanter. Han hittade Mia Bergmans handväska och ägnade några minuter åt att sortera innehållet. Hon hade också årskort på Friskis & Svettis, bankomatkort, medlemskort i Konsum och i något som hette Club Horisont och hade en jordglob som logga. Dessutom hade hon drygt 2 500 kronor i kontanter, vilket fick anses som en relativt stor men inte orimlig kontantsumma om de hade varit på väg att ge sig av på helgsemester. Att pengarna återfanns i plånboken minskade dock sannolikheten för att det rörde sig om ett rånmord.

”Från Mia Bergmans handväska placerad på kapphyllan i hallen. En fickalmanacka av typen ProPlan, en separat adressbok och en inbunden svart anteckningsbok.”

Holmberg tog ytterligare en kaffepaus och konstaterade att han för ovanlighetens skull (än så länge) inte hittat något pinsamt eller personligt intimt i paret Svensson-Bergmans hem. Det finns inga undansmugna sexhjälpmedel, inga syndiga underkläder eller någon byrålåda med p-rullar. Han hade inte hittat några undanstoppade marijuanacigaretter eller något tecken på brottslig verksamhet. Det tycktes vara ett helt vanligt förortspar, möjligen (ur polisiär synvinkel) något tråkigare än det normala.

Slutligen återvände han till sovrummet och slog sig ned vid arbetsbordet. Han öppnade den översta skrivbordslådan. Under den kommande timmen sorterade han papper. Han konstaterade snabbt att skrivbordet och hyllan innehöll ett omfattande käll- och referensmaterial till Mia Bergmans doktorsavhandling From Russia with Love. Materialet var prydligt uppställt precis som en bra polisutredning och han försjönk en stund i vissa avsnitt i texterna. Mia Bergman hade platsat på roteln, konstaterade han för sig själv. En sektion i bokhyllan var halvtom och innehöll uppenbarligen material som tillhörde Dag Svensson. Det var huvudsakligen pressklipp av egna artiklar och klipp om ämnen som hade intresserat honom.

Han ägnade en stund åt att gå igenom datorn och konstaterade att den innehöll närmare fem gigabyte, allt från programvaror till brev och nedlagrade artiklar och pdf-filer. Det var med andra ord inget han tänkte läsa under kvällen. Han inkluderade hela datorn och kringströdda cd-skivor samt en zip-drive med ett trettiotal zip-skivor i beslaget.

Därefter satt han i olyckligt grubbel en kort stund. Datorn innehöll så vitt han kunde se Mia Bergmans material. Dag Svensson var journalist och borde ha en dator som viktigaste arbetsredskap, men i bordsdatorn hade han inte ens e-post. Följaktligen hade Dag Svensson en egen dator någonstans. Jerker Holmberg reste sig och gick fundersamt genom lägenheten. I hallen fanns en svart ryggsäck med ett tomt förvaringsfack för dator och några anteckningsblock som tillhörde Dag Svensson. Han kunde inte hitta någon laptop undanstoppad i lägenheten. Han plockade fram nycklarna och gick ned till gården där han undersökte Mia Bergmans bil och därefter ett källarförråd. Ej heller dessa innehöll någon dator.

Det märkliga med hunden var att den inte skällde, min käre Watson.

Han konstaterade att en dator tills vidare verkade saknas i beslagsprotokollet.

Bublanski och Faste träffade åklagare Ekström på hans tjänsterum vid halvsjutiden, omedelbart efter att de återkommit från Lundagatan. Curt Svensson hade efter telefonkontakt skickats till Stockholms universitet för att höra Mia Bergmans handledare i arbetet med doktorsavhandlingen, Jerker Holmberg var kvar i Enskede och Sonja Modig ansvarade för brottsplatsundersökningen vid Odenplan. Det hade gått drygt tio timmar sedan Bublanski utsetts till spaningsledare och sju timmar sedan jakten på Lisbeth Salander inletts. Bublanski summerade vad som utspelats på Lundagatan.

”Och vem är Miriam Wu?” frågade Ekström.

”Vi vet inte så mycket om henne än. Hon finns inte i kriminalregistret. Det blir Hans Fastes uppgift att leta rätt på henne i morgon bitti.”

”Men Salander finns inte på Lundagatan?”

”Så vitt vi kan se finns inget som tyder på att hon är bosatt där. Om inte annat så är samtliga kläder i garderoben i fel storlek för henne.”

”Och vilka kläder sedan”, sa Hans Faste.

”Hurså?” undrade Ekström.

”Det är inga kläder som du ger bort på Mors dag.”

”Vi vet inget om Miriam Wu i nuläget”, sa Bublanski.

”Va fan, hur mycket behöver vi veta? Hon har en garderob med horuniformer.”

”Horuniformer?” undrade Ekström.

”Alltså läder och lack och korsetter och fetischistprylar och sexleksaker i en byrålåda. Det verkar inte vara billigt krafs heller.”

”Du menar att Miriam Wu är prostituerad?”

”Vi vet inget om Miriam Wu i nuläget”, upprepade Bublanski lite tydligare.

”Socialtjänstens utredning för några år sedan antydde att Lisbeth Salander fanns i horsvängen”, sa Ekström.

”Socialtjänsten brukar veta vad de pratar om”, sa Faste.

”Socialtjänstens rapport bygger inte på några anhållanden eller utredningar”, sa Bublanski. ”Salander blev avvisiterad i Tantolunden då hon var 16–17 år och befann sig i sällskap med en väsentligt äldre man. Samma år plockades hon in för fylleri. Även då i sällskap med en väsentligt äldre man.”

”Du menar att vi inte ska dra för snabba slutsatser”, sa Ekström. ”Okej. Men det slår mig att Mia Bergmans avhandling handlade om trafficking och prostitution. Det finns alltså en möjlighet att hon i sitt arbete fått kontakt med Salander och den här Miriam Wu och på något sätt provocerat dem, och att det på något sätt kan utgöra motiv för mord.”

”Bergman kanske tog kontakt med hennes förvaltare och drog igång någon karusell”, sa Faste.

”Det är möjligt”, sa Bublanski. ”Men det får utredningen klargöra. Det viktiga nu är att vi hittar Lisbeth Salander. Hon är uppenbarligen inte bosatt på Lundagatan. Det betyder att vi också måste hitta Miriam Wu och fråga henne hur hon hamnade i den lägenheten och vad hon har för relation till Salander.”

”Och hur hittar vi Salander?”

”Hon finns där ute någonstans. Problemet är att den enda adress hon någonsin bott på är Lundagatan. Det finns ingen adressändring.”

”Du glömmer att hon också varit intagen på S:t Stefans och bott hos olika fosterföräldrar.”

”Jag glömmer inte.” Bublanski kontrollerade sina papper. ”Hon hade tre olika fosterfamiljer då hon var 15 år. Det gick inte så bra. Från det att hon skulle fylla 16 till dess att hon var 18 bodde hon hos ett par i Hägersten. Fredrik och Monika Gullberg. Curt Svensson kommer att besöka dem i kväll då han är klar med handledaren på universitetet.”

”Hur gör vi med presskonferensen?” undrade Faste.

Klockan sju på kvällen rådde en dunkel stämning på Erika Bergers rum. Mikael Blomkvist hade suttit helt tyst och nästan orörlig sedan kriminalinspektör Bublanski lämnat dem. Malin Eriksson hade cyklat till Lundagatan och bevakat insatsstyrkans tillslag. Hon hade återkommit med en rapport om att ingen tycktes ha gripits och att trafiken åter hade släppts fram. Henry Cortez hade ringt in och larmat om att han hade snappat upp att polisen nu spanade efter en ännu inte namngiven kvinna. Erika hade upplyst honom om vilken kvinna det handlade om.

Erika och Malin hade försökt diskutera vad som måste göras utan att komma fram till något vettigt. Situationen komplicerades av att Mikael och Erika kände till vilken roll Lisbeth Salander hade spelat i Wennerströmaffären – hon hade i egenskap av hacker på elitnivå varit Mikaels hemliga källa. Malin Eriksson hade ingen kännedom om detta och hade inte ens hört namnet Lisbeth Salander tidigare. Varför samtalet stundom innehöll kryptiska tystnader.

”Jag går hem”, sa Mikael Blomkvist och reste sig plötsligt. ”Jag är så trött att jag inte längre kan tänka. Jag måste sova.”

Han tittade på Malin.

”Vi har mycket att göra framöver. I morgon är det långfredag och då tänker jag bara sova och sortera papper. Malin, kan du jobba i påsk?”

”Har jag något val?”

”Nej. Vi börjar på lördag klockan tolv. Vad sägs om att vi sitter hemma hos mig istället för på redaktionen.”

”Okej.”

”Jag tänker omformulera arbetsbeskrivningen vi beslutade om i morse. Nu handlar det inte längre om att enbart försöka utröna om Dag Svenssons avslöjande hade något med mordet att göra. Nu handlar det om att ta reda på vem som mördade Dag och Mia.”

Malin undrade hur de skulle kunna åstadkomma något sådant, men sa ingenting. Mikael vinkade adjö till Malin och Erika och försvann utan någon ytterligare kommentar.

Kvart över sju gick spaningsledare Bublanski motvilligt efter förundersökningsledare Ekström upp på podiet i polisens presscenter. Presskonferensen hade aviserats till klockan sju men var drygt femton minuter försenad. Till skillnad från Ekström var Bublanski helt ointresserad av att stå i rampljuset framför ett dussin TV-kameror. Han kände sig närmast panikslagen av att befinna sig i fokus för den sortens uppmärksamhet och han skulle aldrig vänja sig eller börja tycka om att se sig själv i TV.

Ekström å andra sidan rörde sig hemtamt, justerade glasögonen och satte på sig en klädsamt allvarlig min. Han lät pressfotograferna smattra en stund innan han höjde händerna och bad om ordning i salen. Han pratade som om han hade ett manuskript.

”Hjärtligt välkomna till denna lite hastigt tillkomna presskonferens med anledning av morden i Enskede sent i går kväll och av att vi har ytterligare information att delge er. Mitt namn är åklagare Richard Ekström och det här är kriminalinspektör Jan Bublanski vid Länskriminalens våldsrotel som leder spaningsarbetet. Jag har ett meddelande som jag kommer att läsa upp och därefter kommer det att finnas möjlighet att ställa frågor.”

Ekström tystnade och betraktade den del av presskåren som hade anslutit sig med mindre än trettio minuters varsel. Morden i Enskede var en stor nyhet och på väg att bli ännu större. Han konstaterade förnöjt att såväl Aktuellt och Rapport som TV4 var närvarande, och kände igen reportrar från TT och kvälls- och morgontidningar. Dessutom såg han ett stort antal reportrar han inte kände igen. Sammanlagt fanns minst tjugofem journalister i salen.

”Som ni känner till hittades två personer brutalt mördade i Enskede strax före midnatt i går kväll. Vid brottsplatsundersökningen återfanns även ett vapen, en Colt 45 Magnum. Statens kriminaltekniska laboratorium har under dagen fastställt att detta är mordvapnet. Ägaren till vapnet är känd och har under dagen eftersökts.”

Ekström gjorde en konstpaus.

”Vid 17-tiden i kväll återfanns vapnets ägare död i sin bostad i närheten av Odenplan. Han har blivit skjuten och tros ha varit död vid tiden för dubbelmordet i Enskede. Polisen” – Ekström vände handen åt Bublanskis håll – ”tror på goda grunder att det handlar om en och samma gärningsman som följaktligen efterspanas för tre mord.”

Ett mummel utbröt bland de närvarande reportrarna då flera med låg röst samtidigt började tala i sina mobiltelefoner. Ekström höjde rösten en aning.

”Finns det någon misstänkt?” ropade en reporter från radion.

”Om du inte avbryter min framställan så kommer vi till den saken. Det finns i kväll en namngiven person som polisen vill höra med anledning av dessa tre mord.”

”Vem är han?”

”Det är ingen han utan en hon. Polisen söker en 26-årig kvinna som har anknytning till vapnets ägare och som vi vet har befunnit sig på mordplatsen i Enskede.”

Bublanski drog ihop ögonbrynen och såg sammanbiten ut. De hade nu kommit till den punkt på dagordningen där han och Ekström hade varit oense, nämligen frågan huruvida spaningsledningen skulle namnge den person som de misstänkte var en trippelmördare. Bublanski hade velat vila på hanen. Ekström var av åsikten att det inte gick att avvakta.

Ekströms argument var oantastliga. Polisen sökte en känd psykiskt sjuk kvinna som på goda grunder misstänktes för tre mord. Under dagen hade först länslarm och därefter rikslarm gått ut. Ekström hävdade att Lisbeth Salander måste betraktas som farlig och att det därför fanns ett stort allmänintresse av att hon så fort som möjligt omhändertogs.

Bublanskis argument hade varit vagare. Han menade att det fanns orsak att åtminstone avvakta den tekniska undersökningen från advokat Bjurmans lägenhet innan spaningsledningen entydigt band sig vid ett alternativ.

Ekströms argument var att Lisbeth Salander enligt all tillgänglig dokumentation var en psykiskt sjuk och våldsbenägen kvinna och att något uppenbarligen hade utlöst ett mordraseri. Det fanns inga garantier för att våldsdåden skulle upphöra.

”Vad gör vi om hon under det kommande dygnet går in i en ny lägenhet och skjuter ytterligare ett par personer?” hade Ekström frågat retoriskt.

På detta hade Bublanski inte haft något bra svar och Ekström hade konstaterat att det fanns gott om precedensfall. När trippelmördaren Juha Valjakkala från Åmsele hade jagats land och rike runt hade polisen gått ut med en offentlig efterlysning med namn och bild just av den orsaken att han betraktades som en fara för allmänheten. Samma argument kunde framföras om Lisbeth Salander, och följaktligen hade Ekström beslutat att hon skulle namnges.

Ekström höll upp en hand för att avbryta sorlet bland de närvarande reportrarna. Avslöjandet att en kvinna efterspanades för trippelmord skulle slå ned som en bomb. Han indikerade att Bublanski skulle börja prata. Bublanski harklade sig två gånger, rättade till sina glasögon och stirrade stint ned på papperet med de överenskomna formuleringarna.

”Polisen söker en 26-årig kvinna vid namn Lisbeth Salander. En bild från passregistret kommer att distribueras. Vi har för närvarande ingen kännedom om var hon befinner sig, men vi tror att hon kan finnas i Stockholmstrakten. Polisen vill ha allmänhetens hjälp att så fort som möjligt hitta den här kvinnan. Lisbeth Salander är 150 centimeter lång och har en smal kroppsbyggnad.”

Han tog ett djupt och nervöst andetag. Han svettades och kände att han var blöt under armarna.

”Lisbeth Salander har tidigare vårdats vid en psykiatrisk klinik och anses kunna utgöra en fara för sig själv och för allmänheten. Vi vill understryka att vi i nuläget inte entydigt kan fastslå att hon är mördaren, men att det föreligger sådana omständigheter att vi omedelbart vill höra henne om vilken kännedom hon har om morden i Enskede och vid Odenplan.”

”Så kan ni väl inte ha det”, ropade en reporter från en kvällstidning. ”Antingen är hon misstänkt för morden eller så är hon inte det.”

Bublanski tittade hjälplöst på åklagare Ekström.

”Polisen spanar på bred front och vi tittar naturligtvis på olika scenarion. Men just nu föreligger en viss misstanke gentemot den namngivna kvinnan och polisen anser att det är synnerligen angeläget att kunna omhänderta henne. Misstankarna mot henne bygger på teknisk bevisning som framkommit vid brottsplatsundersökningen.”

”Vilken sorts bevisning är det?” kom det omedelbart från golvet.

”Vi kan i nuläget inte gå in på den tekniska bevisningen.”

Flera journalister talade i munnen på varandra. Ekström höll upp en hand och pekade sedan på en reporter från Dagens Eko som han tidigare haft att göra med och som han uppfattade som balanserad.

”Kriminalinspektör Bublanski sa att hon vårdats på en psykiatrisk klinik. Varför det?”

”Den här kvinnan har haft en … en problematisk uppväxt och en hel del problem genom åren. Hon står under förvaltarskap och den person som ägde vapnet var hennes förvaltare.”

”Vem är han?”

”Det är den person som sköts i sin bostad vid Odenplan. I nuläget vill vi inte namnge honom av hänsyn till att anhöriga ännu inte informerats.”

”Vad har hon haft för motiv för morden?”

Bublanski tog mikrofonen.

”I nuläget vill vi inte gå in på någon motivbild.”

”Finns hon i polisens register sedan tidigare?”

”Ja.”

Därefter kom en fråga från en manlig reporter med tung karaktäristisk röst som hördes över mängden.

”Är hon farlig för allmänheten?”

Ekström tvekade en sekund. Sedan nickade han.

”Vi har den bakgrundsinformationen om henne att hon i trängda lägen kan anses våldsbenägen. Vi går ut med den här efterlysningen av den orsaken att vi mycket snabbt vill få kontakt med henne.”

Bublanski bet sig i underläppen.

Kriminalinspektör Sonja Modig var fortfarande kvar i advokat Bjurmans lägenhet klockan nio på kvällen. Hon hade ringt hem och förklarat läget för sin make. Efter elva års äktenskap hade maken accepterat att hennes arbete aldrig skulle bli en nio till fem-rutin. Hon satt bakom Bjurmans skrivbord i hans arbetsrum och sorterade papper som hon hittat i skrivbordslådorna, då hon hörde en knackning på dörrposten och såg konstapel Bubbla balansera två muggar kaffe och en blå påse med kanelbullar från

Pressbyrån. Hon vinkade trött in honom.

”Vad får jag inte röra?” frågade Bublanski automatiskt.

”Teknikerna är klara här inne. De håller fortfarande på med sovrummet och köket. Kroppen är förstås kvar.”

Bublanski drog fram en stol och satte sig mitt emot sin kollega. Modig öppnade påsen och tog en kanelbulle.

”Tack. Jag var så kaffesugen att jag höll på att dö.”

De mumsade i tystnad.

”Jag hörde att det inte gick så bra på Lundagatan”, sa Modig när hon svalde de sista resterna av bullen och slickade sig om fingrarna.

”Det var ingen hemma. Det finns oöppnad post till Salander men någon som heter Miriam Wu bor där. Vi har inte hittat henne än.”

”Vem är hon?”

”Vet inte riktigt. Faste jobbar på hennes bakgrund. Hon skrevs in i kontraktet för drygt en månad sedan, men det verkar bara vara en person som bor i lägenheten. Jag tror att Salander har flyttat utan att meddela adressändring.”

”Hon har kanske planerat det här.”

”Vad? Trippelmord?” Bublanski skakade uppgivet på huvudet. ”Vilken jävla soppa det här börjar bli. Ekström envisades med en presskonferens och vi kommer att få ett helvete med media den närmaste tiden. Har du hittat något?”

”Bortsett från Bjurman i sovrummet … Vi har hittat en tom kartong till en Magnum. Den är på fingeravtryck. Bjurman har en pärm med kopior på månadsrapporter om Salander som han skickat till överförmyndarnämnden. Om man ska tro rapporterna är Salander en ängel av stora mått.”

”Inte han också”, utbrast Bublanski.

”Inte han också vad då?”

”Ytterligare en beundrare av Lisbeth Salander.”

Bublanski summerade vad han fått veta från Dragan Armanskij och Mikael Blomkvist. Sonja Modig lyssnade utan att avbryta. När han tystnade drog hon fingrarna genom håret och gnuggade sig i ögonen.

”Det låter helt befängt”, sa hon.

Bublanski nickade eftertänksamt och drog sig i underläppen. Sonja Modig sneglade på honom och undertryckte ett leende. Han hade ett grovt mejslat ansikte som såg nästan brutalt ut. Men när han var konfunderad eller osäker på någonting fick han ett trumpet drag. Det var i sådana ögonblick hon tänkte på honom som konstapel Bubbla. Hon hade aldrig använt öknamnet och visste inte riktigt hur det hade uppstått. Men det passade förträffligt bra.

”Okej”, sa hon. ”Hur säkra är vi?”

”Åklagaren verkar säker. Det har gått ut rikslarm på Salander i kväll”, sa Bublanski. ”Hon har tillbringat det senaste året utomlands och det är möjligt att hon försöker smita ut ur landet.”

”Hur säkra är vi?”

Han ryckte på axlarna.

”Vi har gripit folk med betydligt mindre på fötterna”, svarade han.

”Hennes fingeravtryck finns på mordvapnet i Enskede. Hennes förvaltare är också mördad. Utan att gå händelserna i förväg så gissar jag att det är samma vapen som användes därinne. Vi får veta i morgon – teknikerna har hittat ett tämligen väl bibehållet kulfragment i sängbottnen.

”Bra.”

”Det finns några patroner till revolvern i nedersta skrivbordslådan. Kula med en urankärna och guldspets.”

”Okej.”

”Vi har en tämligen omfattande dokumentation på att Salander är tokig. Bjurman var hennes förvaltare och ägde vapnet.”

”Mmm …”, sa konstapel Bubbla trumpet.

”Vi har en länk mellan Salander och paret i Enskede genom Mikael Blomkvist.”

”Mmm …”, upprepade han.

”Du verkar tveksam.”

”Jag får inte ihop bilden av Salander. Dokumentationen säger en sak och både Armanskij och Blomkvist säger något annat. Enligt dokumentationen är hon en närmast utvecklingsstörd psykopat. Enligt deras utsagor är hon en kompetent researcher. Det är en väldigt stor diskrepans mellan versionerna. Vi har inget motiv vad gäller Bjurman och inte ens en bekräftelse på att hon kände paret i Enskede.”

”Hur mycket motiv behöver en psykotisk dårfink?”

”Jag har inte varit i sovrummet än. Hur ser det ut?”

”Jag hittade Bjurman framstupa mot sängen, med knäna på golvet som om han ställt sig för att be aftonbön. Han är naken. Skjuten i nacken.”

”Ett skott? Precis som i Enskede.”

”Så vitt jag kunde se var det bara ett skott. Men det verkar som om Salander, om det nu är hon som gjort det, har tvingat ned honom på knä framför sängen innan hon avlossat skottet. Kulan har gått snett uppifrån in i bakhuvudet och ut genom ansiktet.”

”Nackskott. Ungefär som en avrättning alltså.”

”Precis.”

”Jag tänkte … någon borde ha hört skottet.”

”Hans sovrum vetter mot bakgården och grannarna både ovanför och nedanför är bortresta över påsken. Fönstret var stängt. Dessutom har hon använt en kudde som ljuddämpare.”

”Det var väldigt förslaget.”

I samma ögonblick stack Gunnar Samuelsson från rättstekniska in huvudet genom dörröppningen.

”Hej Bubbla”, hälsade han och vände sig till hans kollega. ”Modig, vi tänkte flytta kroppen och har vänt honom. Det är någonting som du borde titta på.”

De följde efter till sovrummet. Nils Bjurmans kvarlevor hade placerats på rygg på en rullbår, den första hållplatsen på färden till patologen. Ingen betvivlade vad dödsorsaken var. Hans panna var ett massivt decimeterbrett köttsår med en stor del av pannbenet hängande i en hudflik. Stänkmönstret över sängen och väggen talade sitt tydliga språk.

Bublanski putade trumpet med läpparna.

”Vad ska vi titta på?” frågade Modig.

Gunnar Samuelsson lyfte svepningen och blottade Bjurmans underliv. Bublanski satte på sig glasögon när han och Modig klev närmare och läste den tatuerade texten på Bjurmans mage. Bokstäverna var klumpiga och ojämna – det var uppenbart att den som gjort texten inte var någon van tatuerare. Men budskapet framgick med all önskvärd tydlighet: JAG ÄR ETT SADISTISKT SVIN, ETT KRÄK OCH EN VÅLDTÄKTSMAN.

Modig och Bublanski tittade häpet på varandra.

”Ser vi möjligen en antydan till ett motiv?” undrade Modig till sist.

Mikael Blomkvist köpte fyra hekto pasta från 7-Eleven på vägen hem och ställde in pappkartongen i mikron medan han klädde av sig och ställde sig under duschen i tre minuter. Han hämtade en gaffel och åt stående direkt ur kartongen. Han var hungrig men saknade helt matlust och ville bara trycka i sig maten så fort som möjligt. När han var färdig öppnade han en Vestfyn folköl som han drack direkt ur flaskan.

Utan att först tända någon lampa ställde han sig vid fönstret med utsikt mot Gamla stan och stod stilla i över tjugo minuter medan han försökte låta bli att tänka.

Precis ett dygn tidigare hade han fortfarande befunnit sig på fest hos sin syster då Dag Svensson hade ringt på hans mobil. Då hade både Dag och Mia fortfarande varit vid liv.

Han hade inte sovit på trettiosex timmar och den tid då han ostraffat kunde hoppa över sömnen ett dygn var förbi. Han visste också att han inte skulle kunna somna utan att tänka på vad han hade sett.

Det kändes som om bilderna från Enskede för alltid var ingraverade på hans näthinna.

Till sist stängde han av mobilen och kröp ned under täcket. Klockan elva hade han fortfarande inte somnat. Han klev upp och bryggde kaffe. Han satte på cd-spelaren och lyssnade på Debbie Harry som sjöng om Maria. Han svepte in sig i en filt och satte sig i vardagsrumssoffan och drack kaffe medan han grubblade på Lisbeth Salander.

Vad visste han egentligen om henne? Knappt någonting alls.

Han visste att hon hade fotografiskt minne och att hon var en jävel till hacker. Han visste att hon var en udda och inbunden kvinna som inte gärna pratade om sig själv och att hon helt saknade förtroende för myndigheter.

Han visste att hon kunde vara brutalt våldsam. Det var därför han fortfarande befann sig i livet.

Men han hade inte haft en aning om att hon var omyndigförklarad och stod under förvaltarskap och hade tillbringat en del av tonåren på psyket.

Han måste välja sida.

Någon gång efter midnatt beslutade han sig för att han helt enkelt inte ville tro på polisens slutsats att Lisbeth hade mördat Dag och Mia. Han var i alla fall skyldig henne en chans att förklara sig innan han dömde henne.

Han hade ingen aning om när han äntligen somnade, men halv fem på morgonen vaknade han i soffan. Han stapplade bort till sängen och somnade omedelbart om.

16 Långfredag 25 mars – Påskafton 26 mars

Malin Eriksson lutade sig tillbaka i Mikael Blomkvists soffa. Hon lade obetänksamt upp fötterna på soffbordet – precis som hon skulle ha gjort hemma – och tog omedelbart ned dem igen. Mikael Blomkvist log vänligt.

”Det är okej”, sa han. ”Koppla av och känn dig som hemma.”

Hon log tillbaka och lade upp fötterna igen.

Under långfredagen hade Mikael forslat alla kopior av Dag Svenssons kvarlåtenskap från Millenniums redaktion till sin lägenhet. Han hade sorterat materialet på golvet i vardagsrummet. Under påskaftonen hade han och Malin ägnat åtta timmar åt att nagelfara e-post, anteckningar, klotter i anteckningsblock och framför allt texterna i den kommande boken.

På morgonen hade Mikael fått besök av sin syster Annika Giannini. Hon hade haft med sig kvällstidningarna med krigsrubriker och Lisbeth Salanders passfoto i maxiformat på omslaget. Den ena tidningen höll sig till sakfrågan.

Den andra tidningen hade spetsat rubriken.

De hade pratat i en timme medan Mikael förklarat sin relation till Lisbeth Salander och varför han tvivlade på att hon var skyldig. Slutligen hade han frågat sin syster om hon kunde tänka sig att representera Lisbeth Salander om hon greps.

”Jag har representerat kvinnor i olika våldtäkts- och misshandelsmål, men jag är inte i första hand brottmålsadvokat”, svarade Annika.

”Du är den klyftigaste advokat jag känner och Lisbeth kommer att behöva någon som hon kan lita på. Jag tror att hon kommer att acceptera dig.”

Annika Giannini funderade en stund innan hon med tvekan sa att hon kunde ta en diskussion med Lisbeth Salander om det blev aktuellt.

Klockan ett på påskaftons eftermiddag hade kriminalinspektör Sonja Modig ringt och bett att omgående få komma över och hämta Lisbeth Salanders axelväska. Polisen hade uppenbarligen öppnat och läst hans brev till Lisbeths adress på Lundagatan.

Modig kom redan tjugo minuter senare och Mikael bad henne att slå sig ned med Malin Eriksson vid matbordet i vardagsrummet. Han gick in i köket och hämtade Lisbeths väska som han hade ställt på en hylla intill mikron. Han tvekade en kort stund och öppnade därefter väskan och plockade ut hammaren och tårgaspatronen. Undanhållande av bevismaterial. Tårgaspatronen klassades som olaga vapen och skulle rendera ett straff. Hammaren skulle tveklöst ge upphov till vissa associationer om Lisbeths våldsamma läggning. Det behövdes inte, ansåg Mikael.

Han bjöd Sonja Modig på kaffe.

”Får jag ställa några frågor?” undrade kriminalinspektören.

”Var så god.”

”I ditt brev till Salander som vi hittade på Lundagatan skriver du att du står i skuld till henne. Vad syftar du på där?”

”Att Lisbeth Salander gjort mig en stor tjänst.”

”Vad handlade det om?”

”En tjänst av rent privat karaktär som jag inte tänker berätta om.”

Sonja Modig betraktade honom uppmärksamt.

”Det här är faktiskt en mordutredning.”

”Och jag hoppas att ni så snart som möjligt griper det svin som mördat Dag och Mia.”

”Du tror inte att Salander är skyldig?”

”Nej.”

”Vem tror du i så fall sköt dina vänner?”

”Jag vet inte. Men Dag Svensson tänkte hänga ut ett stort antal människor som hade väldigt mycket att förlora. Någon av dem kan vara den skyldige.”

”Och varför skulle en sådan person skjuta advokat Nils Bjurman?”

”Det vet jag inte. Än.”

Hans blick var trosvisst stadig. Sonja Modig log. Hon kände till att han hade öknamnet Kalle Blomkvist. Hon förstod plötsligt varför.

”Men du tänker ta reda på det?”

”Om jag kan. Det kan du hälsa Bublanski.”

”Det ska jag göra. Och om Lisbeth Salander hör av sig till dig så hoppas jag att du meddelar oss.”

”Jag räknar inte med att hon ska höra av sig och erkänna att hon är skyldig till morden, men om hon gör det ska jag göra allt för att övertala henne att ge upp och gå till polisen. Jag kommer i så fall också att på alla sätt försöka bistå henne – hon kommer att behöva en vän.”

”Och om hon säger att hon inte är skyldig?”

”Så hoppas jag att hon kan kasta ljus över vad som hänt.”

”Herr Blomkvist, oss emellan och utan att göra stor sak av det hela. Jag hoppas att du inser att Lisbeth Salander måste gripas och att du inte gör något dumt om hon hör av sig. Om du har fel och hon är skyldig så kan det vara förenat med livsfara att inte ta situationen på allvar.”

Mikael nickade.

”Jag hoppas att vi inte behöver sätta span på dig. Du är medveten om att det är olagligt att bistå en efterspanad person. I det här fallet kan det bli straff för skyddande av brottsling.”

”Och jag hoppas att ni viker några minuter åt att fundera över alternativa gärningsmän.”

”Det ska vi. Nästa fråga. Har du någon aning om vad Dag Svensson arbetade på för dator?”

”Han hade en begagnad Mac iBook 500, vit med 14-tumsskärm. Samma utseende som min dator men med en större skärm.”

Mikael pekade mot sin burk som stod på vardagsrumsbordet intill.

”Har du någon aning om var den datorn förvaras?”

”Dag brukade bära den i en svart ryggsäck. Jag utgår från att den finns i hans hem.”

”Det gör den inte. Kan den finnas på hans arbetsplats?”

”Nej. Jag har gått igenom Dags skrivbord och där finns den inte.”

De satt tysta en stund.

”Ska jag dra slutsatsen att Dag Svenssons dator saknas?” frågade Mikael till sist.

Mikael och Malin hade identifierat ett försvarligt antal personer som teoretiskt kunde ha motiv att döda Dag Svensson. Varje namn hade förts upp på några stora klotterark som Mikael tejpat upp på vardagsrumsväggen. Namnlistan bestod genomgående av män som antingen var torskar eller hallickar och som figurerade i boken. Klockan åtta på kvällen hade de en lista som omfattade trettiosju namn, varav tjugonio kunde identifieras och åtta enbart figurerade under pseudonymer i Dag Svenssons framställning. Tjugo av de identifierade männen var torskar som vid olika tillfällen utnyttjat någon av tjejerna.

De hade också diskuterat om de skulle kunna trycka Dag Svenssons bok. Det praktiska problemet bestod i att ett stort antal påståenden byggde på den kunskap som Dag eller Mia hade besuttit personligen och som de kunde formulera, men som en skribent med mindre kunskap om ämnet ville verifiera eller sätta sig in i mer ordentligt.

De konstaterade att ungefär åttio procent av det befintliga manuskriptet kunde publiceras utan större problem, men att det skulle fordra en del research för att Millennium skulle våga publicera de återstående tjugo procenten. Deras tvekan hade inte att göra med att de betvivlade att innehållet var korrekt, utan berodde uteslutande på att de inte var tillräckligt insatta i ämnet. Om Dag Svensson hade levat skulle de utan tvivel ha kunnat publicera – då hade Dag och Mia kunnat ta itu med och tillbakavisa eventuella invändningar eller kritik.

Mikael tittade ut genom fönstret. Det hade mörknat och regnade. Han frågade om Malin ville ha mer kaffe. Det ville hon inte.

”Okej”, sa Malin. ”Vi har manuset under kontroll. Men vi har inte hittat något spår efter Dag och Mias mördare.”

”Det kan vara något av namnen på väggen”, sa Mikael.

”Det kan vara någon som inte har ett dugg med boken att göra. Eller det kan vara din väninna.”

”Lisbeth”, sa Mikael.

Malin sneglade i smyg på honom. Hon hade arbetet på Millennium i arton månader och börjat mitt i det värsta kaoset i samband med Wennerströmaffären. Efter åratal av vikariat och tillfälliga inhopp var arbetet på Millennium hennes livs första fasta anställning. Hon trivdes förträffligt. Att arbeta på Millennium var status. Hon hade ett nära förhållande till Erika Berger och den övriga personalen, men hade alltid känt sig en smula obekväm i Mikael Blomkvists sällskap. Det fanns ingen tydlig orsak till detta, men av alla medarbetare var Mikael den hon uppfattade som den mest slutne och otillgänglige.

Under det gångna året hade han kommit sent på dagarna och suttit mycket för sig själv på sitt rum eller inne hos Erika Berger. Han hade ofta varit frånvarande och under de första månaderna kändes det som om Malin oftare såg honom i någon TV-soffa än i verkliga livet på redaktionen. Han befann sig ofta på resa eller var till synes upptagen på annat håll. Han inbjöd inte till gemytlig samvaro och av de kommentarer hon snappat upp från andra medarbetare hade Mikael förändrats. Han var tystare och svårare att komma in på livet.

”Om jag ska jobba med att försöka ta reda på varför Dag och Mia sköts måste jag veta mer om Salander. Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja, om inte …”

Hon lät meningen bli hängande i luften. Mikael sneglade på henne. Till sist slog han sig ned i fåtöljen i nittio graders vinkel från henne och lade upp sina fötter bredvid hennes.

”Trivs du på Millennium?” frågade han oväntat. ”Jag menar, du har jobbat hos oss i ett och ett halvt år nu men jag har sprungit omkring så mycket att vi aldrig riktigt har hunnit bekanta oss med varandra.”

”Jag trivs jättebra”, sa Malin. ”Är ni nöjda med mig?”

Mikael log.

”Erika och jag har gång på gång konstaterat att vi aldrig haft en så kompetent redaktionssekreterare. Vi tycker att du är ett fynd. Och förlåt att jag inte har sagt det tidigare.”

Malin log tillfredsställt. Beröm från den store Mikael Blomkvist var i allra högsta grad välkommet.

”Men det var inte det jag egentligen frågade om”, sa hon.

”Du undrar över Lisbeth Salanders förhållande till Millennium.”

”Både du och Erika Berger är väldigt knapphändiga med information.”

Mikael nickade och mötte hennes blick. Både han och Erika hade fullt förtroende för Malin Eriksson, men det fanns saker som han inte kunde diskutera med henne.

”Jag håller med dig”, sa han. ”Om vi ska gräva i morden på Dag och Mia så måste du ha mer information. Jag är en förstahandskälla och dessutom länken mellan henne och Dag och Mia. Sätt igång och ställ frågor så ska jag besvara dem så långt jag kan. Och när jag inte kan svara så säger jag till.”

”Varför allt hemlighetsmakeri? Vem är Lisbeth Salander och vad har hon med Millennium att göra?”

”Så här är det. För två år sedan anlitade jag Lisbeth Salander som researcher för ett extremt komplicerat jobb. Det är det här som är problemet. Jag kan inte berätta vad Lisbeth gjorde för jobb åt mig. Erika vet vad det handlar om och hon är bunden av tystnadslöfte.”

”För två år sedan … det var innan du knäckte Wennerström. Ska jag utgå från att hon gjorde research i det sammanhanget?”

”Nej, det ska du inte utgå från. Jag kommer varken att bekräfta eller förneka. Men jag kan säga så mycket som att jag anlitade Lisbeth i ett helt annat ärende och att hon gjorde ett makalöst bra jobb.”

”Okej, då var du bosatt i Hedestad och levde efter vad jag förstått som en eremit. Och Hedestad var ju inte obemärkt på mediekartan den sommaren. Harriet Vanger återuppstod från de döda och allt det där. Lustigt nog har vi på Millennium inte skrivit ett ord om Harriets återuppståndelse.”

”Som sagt … jag säger varken bu eller bä. Du får gissa i all oändlighet och sannolikheten att du träffar rätt skulle jag betrakta som nästan obefintlig.” Han log. ”Men att vi inte skrivit om Harriet beror på att hon sitter i vår styrelse. Vi låter andra media granska henne. Och vad gäller Lisbeth – tro mig på mitt ord, då jag säger att det hon gjorde för mig inte har någon som helst rimlig bäring på vad som skedde i Enskede. Det finns helt enkelt ingen koppling.”

”Okej.”

”Låt mig ge dig ett råd. Gissa inte. Dra inga slutsatser. Konstatera bara att hon arbetade för mig och att jag inte kan diskutera vad det handlade om. Låt mig också säga att hon gjorde något annat för mig. Under resans gång räddade hon mitt liv. Bokstavligt talat. Jag står i djup tacksamhetsskuld till henne.”

Malin höjde förvånat på ögonbrynen. Det hade hon inte hört ett ord om på Millennium.

”Det betyder alltså att du känner henne rätt bra om jag förstår saken rätt.”

”Så bra någon alls kan känna Lisbeth Salander, antar jag”, svarade Mikael. ”Hon är förmodligen den mest slutna människa jag någonsin träffat.”

Mikael reste sig plötsligt och sneglade ut i mörkret utanför fönstret.

”Jag vet inte om du vill ha eller inte, men jag tänker hälla upp en vodka lime till mig”, sa han till slut.

Malin log.

”Okej. Hellre det än mer kaffe.”

Dragan Armanskij använde påskhelgen i stugan på Blidö till att fundera över Lisbeth Salander. Hans barn var vuxna och hade valt att inte tillbringa helgen med föräldrarna. Hans fru sedan tjugofem år, Ritva, hade inga större svårigheter att lägga märke till att han stundom befann sig långt borta. Han försjönk i tyst grubbel och svarade okoncentrerat på tilltal. Varje dag tog han bilen och åkte in till handelsboden och köpte dagstidningarna. Han satt vid verandafönstret och läste artiklarna om jakten på Lisbeth Salander.

Dragan Armanskij var besviken på sig själv. Han var besviken över att han så kapitalt hade missbedömt Lisbeth Salander. Att hon hade psykiska problem hade han varit medveten om i många år. Han var inte främmande för tanken att hon kunde bli våldsam och skada någon som hotade henne. Att hon gett sig på sin förvaltare – som hon utan tvivel borde ha uppfattat som en människa som lade sig i hennes personliga göranden och låtanden – var på en viss intellektuell nivå begripligt. Hon uppfattade försök att styra hennes liv som provocerande och möjligen som fientliga angrepp.

Däremot kunde han för sitt liv inte begripa vad som kunde ha förmått henne att åka ned till Enskede och skjuta ihjäl två personer som enligt alla tillgängliga källor var helt okända för henne.

Dragan Armanskij förväntade sig hela tiden att en länk mellan Salander och paret i Enskede skulle etableras – att någon av dem hade haft att göra med henne eller att någon av dem agerat på ett sådant sätt att hon blivit rasande. Men ingen sådan länk framkom i tidningarna, där det istället spekulerades om att den psykiskt sjuka Lisbeth Salander måste ha drabbats av någon sorts sammanbrott.

Vid två tillfällen ringde han till kriminalinspektör Bublanski och förhörde sig om utvecklingen, men inte heller spaningsledaren kunde förklara någon koppling mellan Salander och Enskede – mer än Mikael Blomkvist. Där stötte utredningen på patrull. Mikael Blomkvist kände både Salander och paret i Enskede, men det fanns inga som helst belägg för att Lisbeth Salander i sin tur kände eller ens hade hört talas om Dag Svensson och Mia Bergman. Följaktligen hade utredningen svårt att få rätsida på händelseförloppet. Om det inte hade varit så att mordvapnet med hennes fingeravtryck och den odiskutabla länken till hennes första offer, advokat Bjurman, hade funnits skulle polisen ha famlat i blindo.

Malin Eriksson gjorde ett besök i Mikaels badrum och återvände till soffan.

”Så låt oss summera”, sa hon. ”Uppdraget består i att avgöra om Lisbeth Salander mördat Dag och Mia som polisen påstår. Jag har ingen aning om var vi ska börja.”

”Se det som ett grävjobb. Vi ska inte göra någon polisutredning. Däremot ska vi ligga på polisutredningen och lista ut vad de vet. Precis som vilket annat knäck som helst, med den skillnaden att vi inte nödvändigtvis ska publicera allt vi kommer fram till.”

”Men om Salander är mördaren måste det finnas en koppling mellan henne och Dag och Mia. Och den enda kopplingen är du.”

”Och jag är i det här fallet ingen koppling alls. Jag har inte träffat Lisbeth på över ett år. Jag vet inte ens hur hon skulle ha känt till deras existens.”

Mikael tystnade plötsligt. Till skillnad från alla andra kände han till att Lisbeth Salander var en hacker av världsklass. Han insåg plötsligt att hans iBook var fylld med korrespondens med Dag Svensson och olika versioner av Dags bok och dessutom en elektronisk kopia av Mia Bergmans avhandling. Han visste inte om Lisbeth Salander kollat hans dator eller inte, men genom datorn hade hon kunnat lista ut att han kände Dag Svensson.

Problemet var bara att Mikael inte kunde föreställa sig något enda motiv för Lisbeth att för den sakens skull åka ned till Enskede och skjuta Dag och Mia. Tvärtom – det de arbetade med var ett reportage som handlade om våld mot kvinnor och som Lisbeth Salander borde ha uppmuntrat på alla sätt och vis. Om Mikael alls kände henne.

”Du ser ut som om du kom på något”, sa Malin.

Mikael hade inte för avsikt att berätta ett ord om Lisbeths talanger i databranschen.

”Nej, jag är bara trött och snurrig i huvudet”, svarade han.

”Nu är hon ju inte bara misstänkt för mordet på Dag och Mia utan även på sin förvaltare, och där är kopplingen solklar. Vad vet du om honom?”

”Inte ett dugg. Jag har aldrig hört talas om advokat Bjurman och visste inte ens att hon hade en förvaltare.”

”Men sannolikheten att någon annan skulle ha mördat alla tre är ju försvinnande liten. Även om någon mördade Dag och Mia på grund av deras story så finns det inte minsta orsak i världen att döda Lisbeth Salanders förvaltare.”

”Jag vet, och jag har grubblat mig fördärvad. Men jag kan tänka mig åtminstone ett scenario där en utomstående skulle kunna mörda både Dag och Mia och Lisbeths förvaltare.”

”Hurdå?”

”Låt säga att Dag och Mia mördades på grund av att de rotade i sexhandeln och att Lisbeth på något sätt hade blivit inblandad som tredje part. Om Bjurman var Lisbeths förvaltare så finns ju möjligheten att hon helt enkelt anförtrott sig åt honom och att han därmed blivit ett vittne eller fått kännedom om något som ledde till att också han mördades.”

Malin funderade en stund.

”Jag förstår vad du menar”, sa hon tveksamt. ”Men du har inte minsta belägg för den teorin.”

”Nej. Inte alls.”

”Vad tror du själv. Är hon skyldig eller inte?”

Mikael funderade en lång stund på svaret.

”Om jag säger så här – är hon kapabel att mörda? Svaret är ja. Lisbeth Salander har en våldsam läggning. Jag har sett henne i aktion när …”

”När hon räddade ditt liv?”

Mikael nickade.

”Jag kan inte berätta vad det handlade om. Men det var en man som tänkte döda mig och som var ytterst nära att lyckas. Hon kom emellan och misshandlade honom grovt med en golfklubba.”

”Och inget av detta har du berättat för polisen?”

”Absolut inte. Det är mellan dig och mig.”

”Okej.”

Han tittade skarpt på henne.

”Malin, jag måste kunna lita på dig i det här sammanhanget.”

”Jag kommer inte att berätta något om det vi diskuterar med någon annan. Inte ens Anton. Du är inte bara min chef – jag tycker om dig också och jag tänker inte skada dig.”

Mikael nickade.

”Förlåt mig”, sa han.

”Sluta be om ursäkt.”

Han skrattade och blev sedan allvarlig igen.

”Jag är övertygad om att hade det behövts så skulle hon ha dödat honom för att försvara mig.”

”Okej.”

”Men samtidigt uppfattar jag henne som helt rationell. Udda, ja, men helt rationell enligt sina egna bevekelsegrunder. Hon använde våld därför att det var nödvändigt, inte därför att hon hade lust. För att döda måste hon ha orsak – hon måste vara extremt hotad och provocerad.”

Han tänkte ytterligare en stund. Malin iakttog honom tålmodigt.

”Jag kan inte uttala mig om hennes förvaltare. Jag vet inte ett dugg om honom. Men jag kan helt enkelt inte se henne skjuta Dag och Mia. Jag tror inte på det.”

De satt tysta länge. Malin sneglade på klockan och konstaterade att den hade blivit halv tio på kvällen.

”Det är sent. Jag borde gå hem”, sa hon.

Mikael nickade.

”Vi har hållit på hela dan. Vi kan grubbla vidare i morgon. Nej, lämna disken, jag tar hand om den.”

Natten till påskdagen låg Armanskij sömnlös och lyssnade till Ritvas snusningar. Han fick heller ingen rätsida på dramat. Till sist klev han upp, satte på sig tofflor och morgonrock och gick ut till allrummet. Det var kyligt i luften och han lade på några vedträn i täljstenskaminen, öppnade en lättöl och satte sig och tittade ut i mörkret vid Furusundsleden.

Vad vet jag?

Dragan Armanskij kunde med säkerhet bekräfta att Lisbeth Salander var knäpp och oberäknelig. Därom rådde inget tvivel.

Han visste att något hade hänt vintern 2003 då hon plötsligt slutat arbeta för honom och försvunnit på sitt årslånga sabbatsår utomlands. Han var övertygad om att Mikael Blomkvist på något sätt var inblandad i hennes frånvaro – men Mikael visste heller inte vad som hade hänt.

Hon hade återkommit och besökt honom. Hon hade påstått att hon var ”ekonomiskt oberoende”, vilket Armanskij hade tolkat som att hon hade pengar nog att klara sig en tid framöver.

Hon hade tillbringat våren med att besöka Holger Palmgren. Hon hade inte tagit kontakt med Blomkvist.

Hon hade skjutit tre människor, varav två var till synes helt obekanta personer för henne.

Det stämmer inte. Det finns ingen logik.

Armanskij tog en klunk av ölen direkt ur flaskan och tände en cigarill. Han hade också dåligt samvete, vilket bidragit till hans olustkänslor under helgen.

Då Bublanski hade besökt honom hade han utan tvekan bistått med så mycket information han kunde så att Lisbeth Salander kunde gripas. Att hon måste gripas hade han inga dubier om – ju snabbare desto bättre. Men han hade dåligt samvete för att han hade så låg uppfattning om henne att han utan minsta ifrågasättande accepterat budskapet om hennes skuld. Armanskij var realist. Om polisen kom och påstod att en människa var misstänkt för mord så var sannolikheten stor att det förhöll sig på det viset. Alltså var Lisbeth Salander skyldig.

Vad polisen dock inte tog hänsyn till var om hon ansett sig ha fog för sitt handlande – om det kunde finnas någon förmildrande omständighet eller åtminstone en rimlig förklaring till hennes bärsärkagång. Polisens uppgift var att gripa och bevisa att hon hade avfyrat skottet – inte att gräva i hennes psyke och förklara exakt varför. De var nöjda om de kunde hitta ett någorlunda rimligt motiv till dåden, men var också i brist på förklaringar beredda att fastställa det hela som ett vansinnesdåd. Lisbeth Salander gör en Mattias Flink. Han skakade på huvudet.

Dragan Armanskij gillade inte den förklaringen.

Lisbeth Salander gjorde aldrig någonting mot sin vilja och utan att tänka igenom konsekvenserna.

Speciell – ja. Vansinnig – nej.

Alltså måste det finnas en förklaring, hur obskyr och otillgänglig den än kunde te sig för utomstående.

Någon gång vid tvåtiden på morgonen fattade han ett beslut.

17 Påskdagen 27 mars – Tisdag 29 mars

Dragan Armanskij klev upp tidigt på söndagsmorgonen efter en natt av oroligt grubbel. Han tassade försiktig ned utan att väcka sin fru, kokade kaffe och gjorde smörgåsar. Därefter plockade han fram sin laptop och började skriva.

Han använde samma rapportformulär som Milton Security använde för personundersökningar. Han fyllde rapporten med så mycket väsentlig basfakta som han kunde komma på om Lisbeth Salanders personlighet.

Vid niotiden kom Ritva ned och hämtade kaffe från bryggaren. Hon undrade vad han gjorde. Han svarade undvikande och fortsatte envist att skriva. Hon kände sin man tillräckligt väl för att inse att han skulle vara förlorad den dagen.

Mikael hade haft fel, vilket sannolikt berodde på att det var påskhelg och polishuset var förhållandevis obefolkat. Det dröjde ända till på påskdagens morgon innan massmedia upptäckte att det var han som hade hittat Dag och Mia. Först ut var en reporter från Aftonbladet som var gammal bekant till Mikael.

”Hej Blomkvist. Det är Nicklasson.”

”Hej Nicklasson”, sa Mikael.

”Det var du som hittade paret i Enskede.”

Mikael bekräftade att så var fallet.

”Jag har en källa som påstår att de arbetade för Millennium.”

”Din källa har delvis fel och delvis rätt. Dag Svensson gjorde ett frilansreportage för Millennium. Mia Bergman gjorde inte det.”

”Åh fan. Det är ju en kanonstory.”

”Jag antar det”, sa Mikael trött.

”Varför har ni inte gått ut med någonting?”

”Dag Svensson var en god vän och arbetskamrat. Vi tyckte att det var god sed att åtminstone låta hans och Mias släktingar få veta vad som hänt innan vi gick ut med någon story.”

Mikael visste att han inte skulle bli citerad på den punkten.

”Okej. Vad jobbade Dag med?”

”En story för Millenniums räkning.”

”Vad handlade den om?”

”Vad tänker ni på Aftonbladet publicera för scoop i morgon?”

”Det var alltså ett scoop.”

”Nicklasson, skit på dig.”

”Äh, kom igen, Blomman. Tror du att morden hade något att göra med den story som Dag Svensson jobbade med?”

”Om du kallar mig Blomman en gång till så lägger jag på luren och pratar inte mer med dig i år.”

”Förlåt då. Tror du att Dag Svensson mördades på grund av sitt arbete som undersökande journalist?”

”Jag har ingen aning om varför Dag mördades.”

”Hade storyn han arbetade med något med Lisbeth Salander att göra?”

”Nej. Inte det ringaste.”

”Vet du om Dag kände den här galningen Salander?”

”Nej.”

”Dag har skrivit väldigt många texter om databrottslighet tidigare. Var det en sådan story han skrev för Millennium?”

Du ger dig inte, tänkte Mikael. Han var på vippen att be Nicklasson dra åt skogen när han plötsligt hejdade sig och tvärt satte sig upp i sängen. Han slogs av två parallella tankar. Nicklasson sa ytterligare något.

”Vänta en sekund Nicklasson. Häng kvar. Jag är strax tillbaka.”

Mikael reste sig och höll handen över mikrofonen. Han befann sig helt plötsligt på en helt annan planet.

Sedan morden hade Mikael rådbråkat sin hjärna med hur han skulle kunna hitta ett sätt att kontakta Lisbeth Salander. Sannolikheten att hon skulle läsa vad han uttalade sig om var mycket stor, oavsett var hon befann sig. Om han förnekade att han kände henne så skulle hon kunna tolka det som att han hade övergivit henne eller sålt ut henne. Om han försvarade henne så skulle andra tolka det som att Mikael visste mer om morden än han hade berättat. Men om han uttalade sig på rätt sätt så kunde det betyda att Lisbeth fick en impuls att kontakta honom. Tillfället var alldeles för bra för att försittas. Han måste säga något. Men vad?

”Förlåt mig, nu är jag tillbaka. Vad sa du?”

”Jag frågade om Dag Svensson skrev om databrottslighet.”

”Om du vill ha ett pratminus från mig så kan du få det.”

”Kör.”

”Du måste citera mig exakt.”

”Hur skulle jag annars citera dig?”

”Den frågan vill jag helst inte behöva besvara.”

”Vad vill du ha sagt?”

”Jag mailar till dig om femton minuter.”

”Va?”

”Kolla din mail om femton minuter”, sa Mikael och bröt samtalet.

Han gick bort till sitt skrivbord och startade upp sin iBook och Word. Sedan tänkte han koncentrerat i två minuter innan han började skriva.

[Millenniums chefredaktör Erika Berger är djupt skakad över mordet på frilansjournalisten och medarbetaren Dag Svensson. Hon hoppas att morden snabbt klaras upp.

 Det var Millenniums ansvarige utgivare Mikael Blomkvist som hittade sin kollega och hans flickvän mördade under natten till skärtorsdagen.

 – Dag Svensson var en fantastiskt bra journalist och en människa jag tyckte mycket bra om.

 – Han hade flera idéer till reportage. Bland annat arbetade han med ett stort reportage om olaga dataintrång, säger Mikael Blomkvist till Aftonbladet.

 Varken Mikael Blomkvist eller Erika Berger vill spekulera i vem som är skyldig till morden och vilket motiv som kan ligga bakom.]

Därefter lyfte Mikael sin telefon och ringde Erika Berger.

”Hej Ricky, du har just blivit intervjuad av Aftonbladet.”

”Jaså.”

Han läste snabbt de korta citaten.

”Varför?” frågade Erika.

”Därför att varje ord är helt sant. Dag har jobbat som frilans i tio år och ett av hans specialområden var just datasäkerhet. Jag diskuterade ämnet med honom flera gånger och vi övervägde också att köra en text av honom när vi var klara med storyn om trafficking.”

Han var tyst i fem sekunder.

”Känner du till någon mer som är intresserad av frågor om dataintrång?” frågade han.

Erika Berger var tyst i tio sekunder. Sedan insåg hon vad Mikael försökte göra.

”Smart Micke. Riktigt jävla smart. Okej. Kör.”

Nicklasson ringde tillbaka inom en minut efter att han fått Mikaels e-post.

”Det där var väl inte mycket till pratminus.”

”Det är allt du får, vilket är mer än någon annan tidning får. Antingen kör du hela citatet eller ingenting alls.”

Så fort Mikael hade skickat sitt mail till Nicklasson satte han sig vid skrivbordet och startade sin iBook. Han funderade en kort stund och skrev därefter ett kort brev.

[Kära Lisbeth,

Jag skriver det här brevet och lämnar det på min hårddisk i förvissning om att du förr eller senare kommer att läsa det. Jag kommer ihåg hur du ockuperade Wennerströms hårddisk för två år sedan och misstänker att du då också passade på att hacka min dator.

Vid det här laget är det uppenbart att du inte vill ha med mig att göra. Jag vet ännu inte varför du bröt förbindelsen med mig på det sätt som du gjorde, men jag tänker inte fråga och du behöver inte förklara dig.

Dessvärre, vare sig du vill det eller inte så har de gångna dagarnas händelser fört oss samman på nytt. Polisen påstår att du kallblodigt mördat två människor som jag tyckte väldigt bra om. Att morden var brutala behöver jag inte sväva i tvivel om – det var jag som fann Dag och Mia några minuter efter att de skjutits. Problemet är att jag inte tror att det var du som sköt dem. Åtminstone hoppas jag inte det. Om du, som polisen påstår, är en psykotisk mördare så betyder det att jag antingen totalt missbedömt dig eller att du förändrats dramatiskt under det gångna året. Och om det inte är du som är mördaren så betyder det att polisen jagar fel person.

I det här läget borde jag förmodligen uppmana dig att ge upp och överlämna dig till polisen. Jag misstänker dock att jag talar för döva öron. Men verkligheten är att din situation är ohållbar och förr eller senare kommer du att gripas. När du grips kommer du att behöva en vän. Om du inte vill ha med mig att göra så har jag en syster. Hon heter Annika Giannini och är advokat. Jag har pratat med henne och hon är villig att representera dig om du tar kontakt med henne. Du kan lita på henne.

Från Millenniums sida har vi inlett en egen undersökning om varför Dag och Mia mördades. Det jag gör just nu är att sammanställa en lista på de personer som hade goda skäl att tysta Dag Svensson. Jag vet inte om jag är inne på rätt spår men jag kommer att beta av listan person för person.

Mitt problem är att jag inte begriper hur advokat Nils Bjurman kommer in i bilden. Han finns ingenstans i Dags material och jag ser ingen som helst koppling mellan honom och Dag och Mia.

Hjälp mig. Please. Vad är kopplingen?

Mikael.

P.S. Du borde byta passbild. Den gör dig inte rättvisa.]

Han funderade en kort stund och döpte därefter dokumentet till [Till Sally]. Därefter skapade han en mapp som han döpte till och lade den fullt synlig på skrivbordet i sin iBook.

På tisdagsmorgonen sammankallade Dragan Armanskij ett möte vid det runda konferensbordet på sitt kontor på Milton Security. Han kallade tre personer.

Johan Fräklund, 62 år och tidigare kriminalinspektör vid Solnapolisen, var chef för Miltons operativa enhet. Det var Fräklund som hade det övergripande ansvaret för planläggning och analys. Armanskij hade rekryterat honom från statlig tjänst tio år tidigare och kommit att betrakta Fräklund som en av företagets absolut vassaste tillgångar.

Armanskij kallade också Sonny Bohman, 48, och Niklas Eriksson, 29. Även Bohman var före detta polis. Han hade uppfostrats i Norrmalmspiketen på 1980-talet och flytt till våldsroteln där han hållit i dussintals dramatiska utredningar. Under Lasermannens härjningar i början på 1990-talet hade Bohman varit en av flera nyckelspelare, och 1997 hade han efter viss övertalning och löfte om väsentligt högre lön gått till Miltons.

Niklas Eriksson betraktades som en rookie. Han hade utbildats på Polishögskolan men i allra sista stund innan han skulle ta sin examen fått veta att han hade ett medfött hjärtfel som inte bara fordrade en större operation – det innebar också att Eriksson framtida poliskarriär gick i putten.

Fräklund – som hade varit kollega med Erikssons pappa – hade kommit till Armanskij med förslaget att de skulle ge honom en chans. Eftersom det fanns en tjänst ledig på analysenheten hade Armanskij godkänt rekryteringen. Han hade inte behövt ångra sig. Eriksson hade arbetat på Miltons i fem år. Till skillnad från flertalet andra medarbetare på den operativa avdelningen saknade Eriksson fältvana – däremot framstod han som en skarpsinnig intellektuell tillgång.

”God morgon allesammans, sitt ned, börja läsa”, sa Armanskij.

Han delade ut tre foldrar som innehöll ett femtiotal sidor kopierade pressklipp om jakten på Lisbeth Salander samt en tre sidor lång summering av hennes bakgrund. Armanskij hade tillbringat annandag påsk med att skriva ihop personakten. Eriksson var först klar med genomläsningen och lade ifrån sig mappen. Armanskij väntade till dess att även Bohman och Fräklund läst färdigt.

”Jag antar att ingen av herrarna har missat rubrikerna i kvällstidningarna under den gångna helgen”, sa Dragan Armanskij.

”Lisbeth Salander”, sa Fräklund med dyster stämma.

Sonny Bohman skakade på huvudet.

Niklas Eriksson tittade ut i luften med outgrundlig min och antydan till ett sorgset leende.

Dragan Armanskij betraktade trion med forskande ögon.

”En av våra anställda”, sa han. ”Hur mycket lärde ni känna henne under åren hon arbetade här?”

”Jag försökte skämta med henne en gång”, sa Niklas Eriksson med en antydan till ett leende. ”Det gick inte så bra. Jag trodde att hon skulle bita huvudet av mig. Hon var en extrem surkart som jag nog bara växlat tio meningar med allt som allt.”

”Hon var rätt egen”, medgav Fräklund.

Bohman ryckte på axlarna. ”Hon var spritt språngande galen och en ren pest att ha att göra med. Jag visste att hon var knäpp, men inte att hon var så här jävla galen.”

Dragan Armanskij nickade.

”Hon gick sina egna vägar”, sa han. ”Hon var inte lätthanterlig. Men jag anlitade henne därför att hon var den bästa researcher jag någonsin stött på. Hon levererade alltid resultat utöver det vanliga.”

”Det där begrep jag aldrig”, sa Fräklund. ”Jag fattade inte hur hon kunde vara så erbarmligt kompetent och samtidigt så socialt hopplös.”

Alla tre nickade.

”Förklaringen finns naturligtvis i hennes psykiska tillstånd”, sa Armanskij och petade på en av foldrarna. ”Hon var omyndigförklarad.”

”Det där hade jag inte en aning om”, sa Eriksson. ”Jag menar, hon hade ju inte en skylt på ryggen där det stod att hon var omyndigförklarad. Du sa aldrig någonting.”

”Nej”, erkände Armanskij. ”Därför att jag ansåg att hon inte behövde bli mer stigmatiserad än hon redan var. Alla människor måste få en chans.”

”Resultatet av det experimentet såg vi i Enskede”, sa Bohman.

”Kanske det”, sa Armanskij.

Armanskij tvekade en stund. Han ville inte avslöja sin svaghet för Lisbeth Salander inför de tre yrkesmän som nu betraktade honom med förväntansfulla blickar. De hade haft en ganska neutral ton under samtalet, men Armanskij visste också att Lisbeth Salander var djupt avskydd av alla tre, liksom av samtliga övriga anställda på Milton Security. Han fick inte framstå som svag eller förvirrad. Det handlade alltså om att lägga fram saken på ett sätt som skapade ett mått av entusiasm och professionalism.

”Jag har beslutat att för första gången någonsin använda en del av Miltons resurser till ett rent internt ärende”, sa han. ”Det får inte bli någon orimlig utgiftspost i budgeten, men jag tänker frikoppla er två, Bohman och Eriksson, från era ordinarie uppdrag. Er uppgift, om jag formulerar mig en smula svepande, är att ’fastställa sanningen’ om Lisbeth Salander.”

Bohman och Eriksson tittade tvivlande på Armanskij.

”Jag vill att du, Fräklund, håller i och leder utredningen. Jag vill veta vad som hände och vad som förmådde Lisbeth Salander att mörda sin förvaltare och paret i Enskede. Det måste finnas en rimlig förklaring.”

”Förlåt, men det här låter som en rent polisiär uppgift”, invände Fräklund.

”Utan tvivel”, replikerade Armanskij omedelbart. ”Men vi har en viss fördel i förhållande till polisen. Vi kände Lisbeth Salander och vi har en inblick i hur hon fungerar.”

”Nja”, sa Bohman med tvivel i rösten. ”Jag tror inte någon här på firman kände Salander eller har en aning om vad som pågick i hennes lilla huvud.”

”Det spelar ingen roll”, svarade Armanskij. ”Salander arbetade för Milton Security. Jag anser att vi har ett ansvar att fastställa sanningen.”

”Salander har inte arbetat för oss på … vad är det, snart två år”, sa Fräklund. ”Jag tycker inte att vi har ett så stort ansvar för vad hon hittar på. Och jag tror inte att polisen skulle uppskatta att vi lade oss i en polisutredning.”

”Tvärtom”, sa Armanskij. Det var hans trumfkort och det gällde att spela ut det väl.

”Hurså?” undrade Bohman.

”I går hade jag ett par långa samtal med förundersökningsledaren, åklagare Ekström, och kriminalinspektör Bublanski som håller i utredningen. Ekström är pressad av situationen. Det här är inte en dussinuppgörelse bland gangsters utan en händelse med enorm mediepotential där en advokat, en kriminolog och en journalist blivit avrättade. Jag förklarade att eftersom den huvudmisstänkte är en före detta anställd på Milton Security så har även vi beslutat att inleda en undersökning i fallet.”

Armanskij gjorde en paus innan han fortsatte.

”Ekström och jag är överens om att det viktiga just nu är att Lisbeth Salander grips så snabbt som möjligt innan hon hinner ställa till med någon mer skada för sig själv eller för andra”, sa han. ”Eftersom vi har bättre personkännedom om henne än polisen så kan vi bidra till utredningen. Jag och Ekström har alltså kommit överens om att ni två – han pekade på Bohman och Eriksson – flyttar över till Kungsholmen och ansluter er till Bublanskis team.”

Alla tre tittade förvånade på Armanskij.

”Förlåt en enfaldig fråga … men vi är civilister numera”, sa Bohman. ”Tänker polisen släppa in oss i en mordutredning så där utan vidare?”

”Ni jobbar underställda Bublanski, men ni rapporterar också till mig. Ni får full insyn i utredningen. Allt material vi har och som ni hittar går till honom. För polisen innebär det bara att Bublanskis team får förstärkning helt gratis. Och ni är ju inte precis civilister någon av er. Ni, Fräklund och Bohman, har jobbat som poliser i många år innan ni började här och till och med du, Eriksson, har ju gått polisskolan.”

”Men det är mot principerna …”

”Inte alls. Polisen plockar ofta in civila konsulter i olika utredningar. Det kan vara psykologer i sexbrottsutredningar eller tolkar till utredningar där utlänningar är inblandade. Ni ingår helt enkelt som civila konsulter med specialkännedom om den huvudmisstänkte.”

Fräklund nickade långsamt.

”Okej. Miltons ansluter sig till polisens utredning och försöker bidra till att Salander grips. Något mer?”

”En sak: ert uppdrag från Miltons sida är att fastställa sanningen. Ingenting annat. Jag vill veta om Salander har skjutit dessa tre människor – och i så fall varför.”

”Råder det någon tvekan om att hon är skyldig?” undrade Eriksson.

”De indicier polisen har är mycket besvärande för henne. Men jag vill veta om det finns någon ytterligare dimension i historien – om det finns någon medbrottsling som vi inte känner till och som kanske var den som höll i vapnet eller om det finns några andra omständigheter.”

”Jag tror att det blir svårt att hitta förmildrande omständigheter när det gäller ett trippelmord”, sa Fräklund. ”I så fall måste vi utgå från att det finns en möjlighet att hon är helt oskyldig. Och det tror jag inte på.”

”Inte jag heller”, erkände Armanskij. ”Men ert jobb är att på alla sätt bistå polisen och bidra till att hon så fort som möjligt grips.”

”Budget?” undrade Fräklund.

”Löpande. Jag vill bli uppdaterad om vad det här kostar, och blir det orimligt så lägger vi ned. Men ni kan utgå från att ni jobbar på heltid på det här i åtminstone en vecka från och med nu.”

Han tvekade återigen en stund.

”Jag är den som känner Salander bäst. Det betyder att ni får betrakta mig som en av aktörerna och att jag bör vara en av de personer som ni förhör”, sa han till sist.

Sonja Modig stressade genom korridoren och hann in i förhörsrummet precis då stolarna hade slutat skrapa. Hon slog sig ned intill Bublanski som hade samlat hela utredningsgruppen inklusive förundersökningsledaren till denna tillställning. Hans Faste gav henne en irriterad blick och skötte därefter introduktionen; det var han som arrangerat mötet.

Han hade fortsatt att gräva i den socialvårdande byråkratins mångåriga sammandrabbningar med Lisbeth Salander, det så kallade ”psykopatspåret” som han själv uttryckte det, och hade onekligen hunnit ackumulera ett omfattande material. Hans Faste harklade sig.

”Det här är dr Peter Teleborian, chefsläkare för psykiatriska kliniken på S:t Stefans i Uppsala. Han har haft vänligheten att komma ned till Stockholm för att bistå utredningen med sin kunskap om

Lisbeth Salander.”

Sonja Modig flyttade blicken till Peter Teleborian. Han var en kortvuxen man med brunt lockigt hår, stålbågade glasögon och ett litet pipskägg. Han var ledigt klädd i en beige manchesterkavaj, jeans och en ljus randig skjorta uppknäppt i halsen. Hans ansikte var skarpt och hans utseende var pojkaktigt. Sonja hade sett Peter Teleborian vid några tillfällen tidigare men aldrig pratat med honom. Han hade föreläst om psykiska störningar då hon gick sista terminen på Polishögskolan och vid ytterligare ett tillfälle i samband med en fortbildningskurs då han pratat om psykopater och psykopatiska beteenden bland ungdomar. Hon hade även suttit som åhörare vid en rättegång mot en serievåldtäktsman då han var inkallad som expertvittne. Efter att i flera år ha deltagit i den offentliga debatten var han en av landets mest kända psykiatriker. Han hade profilerat sig med en hårdför kritik av nedskärningarna i psykvården vilka hade resulterat i att mentalsjukhusen stängts och att människor som befann sig i uppenbar psykisk nöd lämnades vind för våg på gatorna, predestinerade att bli uteliggare och socialfall. Efter mordet på utrikesminister Anna Lindh hade Teleborian suttit som ledamot i den statliga kommission som utredde psykvårdens förfall.

Peter Teleborian nickade till församlingen och hällde upp Ramlösa i en plastmugg.

”Vi får se vad jag kan bidra med”, inledde han försiktigt. ”Jag avskyr att behöva bli sannspådd i sådana här sammanhang.”

”Sannspådd?” frågade Bublanski.

”Ja. Det är ironiskt. Samma kväll som morden i Enskede utfördes satt jag i en debattpanel i TV och diskuterade den tidsinställda bomb som tickar lite varstans i vårt samhälle. Det är förfärligt. Jag hade väl inte Lisbeth Salander i tankarna just då, men jag gav en rad exempel – anonymiserade förstås – på patienter som helt enkelt borde befinna sig på vårdinrättningar istället för att springa omkring lösa på gatorna. Jag skulle gissa att ni inom polisen bara i år kommer att tvingas utreda åtminstone ett halvdussin mord eller dråp där gärningsmannen tillhör just denna numerärt ganska begränsade grupp patienter.”

”Och du menar att Lisbeth Salander är en av dessa dårar?” frågade Hans Faste.

”Ordvalet ’dåre’ är inte riktigt det vi borde använda. Men, ja, hon tillhör det klientel som samhället har övergett. Hon är utan tvekan en av dessa trasiga individer som jag inte hade släppt ut i samhället om jag hade fått råda.”

”Du menar att hon borde ha varit inspärrad innan hon begick ett brott?” frågade Sonja Modig. ”Det är inte riktigt förenligt med rättssamhällets principer.”

Hans Faste rynkade ögonbrynen och gav henne ett irriterat ögonkast. Sonja Modig undrade varför Faste hela tiden tycktes vända taggarna mot henne.

”Du har helt rätt”, svarade Teleborian och kom därmed indirekt till hennes undsättning. ”Det är inte förenligt med rättssamhället, åtminstone inte i rättssamhällets nuvarande form. Det är en balansgång mellan respekt för individen och respekt för de potentiella offer som en psykiskt sjuk människa kan lämna efter sig. Inget fall är det andra likt och varje patient måste behandlas från fall till fall. Det är självklart så att vi inom den psykiatriska vården också begår misstag och släpper personer som inte borde befinna sig på gatorna.”

”Nu behöver vi kanske inte fördjupa oss i socialpolitik i det här sammanhanget”, sa Bublanski försiktigt.

”Du har rätt”, instämde Teleborian. ”Nu handlar det om ett specifikt fall. Men låt mig bara säga att det är viktigt att ni förstår att Lisbeth Salander är en sjuk människa i behov av vård precis som en patient med tandvärk eller hjärtfel. Hon kan bli frisk och hon hade kunnat vara frisk om hon hade fått den vård hon behövde då hon fortfarande var behandlingsbar.”

”Du var alltså hennes läkare”, sa Hans Faste.

”Jag är en av många personer som haft med Lisbeth Salander att göra. Hon var min patient i de tidiga tonåren och jag var en av de läkare som utvärderade henne inför beslutet att sätta henne under förvaltarskap då hon fyllde 18 år.”

”Kan du berätta om henne?” bad Bublanski. ”Vad kan ha förmått henne att åka ned till Enskede och mörda två för henne obekanta människor och vad kan ha förmått henne att mörda sin förvaltare?”

Peter Teleborian skrattade till.

”Nej, det kan jag inte berätta för dig. Jag har inte följt hennes utveckling på flera år och jag vet inte vilken grad av psykos hon befinner sig i. Men däremot kan jag på en gång säga att jag tvivlar på att paret i Enskede var obekanta för henne.”

”Vad får dig att säga det?” undrade Hans Faste.

”En av svagheterna i behandlingen av Lisbeth Salander är att det aldrig ställts någon fullständig diagnos på henne. Det beror i sin tur på att hon inte har varit mottaglig för behandling. Hon har hela tiden vägrat att svara på frågor eller delta i någon form av terapeutisk behandling.”

”Så ni vet inte om hon egentligen är sjuk eller inte?” undrade Sonja Modig. ”Jag menar att det inte finns någon diagnos.”

”Se det så här”, sa Peter Teleborian. ”Jag fick Lisbeth Salander då hon precis skulle fylla 13 år. Hon var psykotisk och hade tvångsföreställningar och led av uppenbar förföljelsemani. Jag hade henne som patient i två år då hon var tvångsintagen på S:t Stefans. Orsaken till att hon var tvångsintagen var i sin tur att hon under hela sin uppväxt hade uppvisat ett synnerligen våldsamt beteende mot skolkamrater, lärare och bekanta. Hon hade vid upprepade tillfällen rapporterats för misshandel. Men våldet hade i alla kända fall riktats mot personer i hennes bekantskapskrets, det vill säga mot någon som sagt eller gjort något som hon uppfattade som en kränkning av henne. Det finns inget exempel på att hon någonsin har angripit någon helt obekant människa. Det är därför jag tror att det finns en koppling mellan henne och paret i Enskede.”

”Förutom attacken i tunnelbanan när hon var 17”, sa Hans Faste.

”I det fallet får det väl anses klarlagt att det var hon som blev attackerad och att hon värjde sig”, sa Teleborian. ”Den person det då handlade om var en känd sexualförbrytare. Men det är också ett bra exempel på hennes sätt att agera. Hon hade kunnat gå därifrån eller söka skydd bland andra passagerare i vagnen. Istället valde hon att utföra en grov misshandel. Då hon känner sig hotad reagerar hon med övervåld.”

”Vad är det egentligen för fel på henne?” frågade Bublanski.

”Vi har som sagt ingen riktig diagnos. Jag skulle säga att hon lider av schizofreni och ständigt balanserar på randen av en psykos. Hon saknar empati och kan i många avseenden beskrivas som en sociopat. Jag måste säga att jag tycker att det är överraskande att hon klarat sig så bra sedan hon fyllde 18 år. Hon har alltså befunnit sig ute i samhället, om än under förvaltarskap, i åtta år utan att begå någon handling som lett till polisanmälan eller gripande. Men hennes prognos …”

”Hennes prognos?”

”Under den här tiden har hon inte fått någon behandling. Min gissning är att den sjukdom vi kanske hade kunnat häva och behandla för tio år sedan nu är en fast del av hennes personlighet. Jag förutspår att då hon väl grips så kommer hon inte att dömas till fängelsestraff. Hon måste få vård.”

”Så hur fan kunde tingsrätten besluta att ge henne respass ut i samhället?” muttrade Hans Faste.

”Det får väl ses som en kombination av att hon hade en advokat med välsmort munläder och ett utslag av den ständiga liberaliseringen och nedskärningarna. Det var i vilket fall ett beslut som jag motsatte mig då jag konsulterades av rättsmedicin. Men jag hade inget att säga till om.”

”Men en sådan prognos som du talar om måste väl vara en gissning?” sköt Sonja Modig in. ”Jag menar … du vet egentligen inte vad som hänt med henne sedan hon var 18.”

”Det är mer än en gissning. Det är min erfarenhet.”

”Är hon självdestruktiv?” undrade Sonja Modig.

”Du menar om hon kan tänkas begå självmord? Nej, det tvivlar jag på. Hon är snarare en egomanisk psykopat. Det är hon som gäller. Alla andra människor i omgivningen är oviktiga.”

”Du sa att hon kan reagera med övervåld”, sa Hans Faste. ”Hon kan med andra ord betraktas som farlig?”

Peter Teleborian betraktade honom en lång stund. Sedan böjde han huvudet och gnuggade sig i pannan innan han svarade.

”Ni anar inte hur svårt det är att säga exakt hur en människa kommer att reagera. Jag vill inte att Lisbeth Salander ska fara illa då ni griper henne … men ja, i hennes fall skulle jag försöka se till att gripandet sker med största möjliga försiktighet. Om hon är beväpnad finns en överhängande risk att hon kommer att använda vapnet.”

18 Tisdag 29 mars – Onsdag 30 mars

De tre parallella utredningarna om morden i Enskede malde vidare. Konstapel Bubblas utredning hade den statliga myndighetens fördelar. Ytligt sett såg lösningen ut att ligga inom räckhåll; de hade en misstänkt och ett mordvapen som var kopplat till den misstänkte. De hade en obestridlig koppling till det första mordoffret och en möjlig koppling via Mikael Blomkvist till de två andra offren. För Bublanski handlade det nu i praktiken bara om att hitta Lisbeth Salander och placera henne i en av tårtbitarna i Kronobergshäktet.

Dragan Armanskijs utredning var formellt underställd den officiella polisutredningen, men han hade också en egen agenda. Hans personliga avsikt var att på något sätt bevaka Lisbeth Salanders intressen – att hitta sanningen och helst en sanning i form av någon förmildrande omständighet.

Millenniums utredning var den besvärliga. Tidningen saknade helt de resurser som både polisen och Armanskijs organisation hade. Till skillnad från polisen var dock Mikael Blomkvist inte särskilt intresserad av att fastställa en rimlig motivbild till att Lisbeth Salander skulle ha åkt ned till Enskede och mördat två av hans vänner. Någon gång under påsken hade han beslutat sig för att han helt enkelt inte trodde på storyn. Om Lisbeth Salander på något sätt var inblandad i morden så måste det finnas helt andra skäl än den officiella utredningen antydde – att någon annan hållit i vapnet eller att något skett som låg utanför Lisbeth Salanders kontroll.

Niklas Eriksson var tyst under taxiresan från Slussen till Kungsholmen. Han var omtumlad över att äntligen och utan förvarning ha hamnat i en riktig polisutredning. Han sneglade på Sonny Bohman som återigen läste Armanskijs sammanställning. Sedan log han plötsligt för sig själv.

Uppdraget hade gett honom en fullkomligt oväntad möjlighet att förverkliga en ambition som varken Armanskij eller Sonny Bohman kände till eller anade. Helt plötsligt hade han hamnat i en position där han hade möjlighet att klämma åt Lisbeth Salander. Han hoppades att han kunde bidra till att hon greps. Han hoppades att hon skulle dömas till livstids fängelse.

Att Lisbeth Salander inte var en populär person på Milton Security var välbekant. De flesta medarbetare som någonsin haft med henne att göra upplevde henne som en plåga. Men varken Bohman eller Armanskij hade en aning om hur djupt Niklas Eriksson avskydde Lisbeth Salander.

Livet hade varit orättvist mot Niklas Eriksson. Han såg bra ut. Han var en man i sina bästa år. Han var dessutom intellektuellt begåvad. Ändå var han för evigt avstängd från alla möjligheter att någonsin bli det han alltid hade velat bli, nämligen polis. Hans problem var ett mikroskopiskt hål i hjärtsäcken som orsakade ett blåsljud och innebar att väggen i en kammare var försvagad. Han hade opererats och saken var åtgärdad, men med ett hjärtfel var han en gång för alla utsorterad och bedömd som en andra klassens människa.

När han hade fått möjlighet att börja på Milton Security hade han tackat ja. Han hade dock gjort det utan minsta entusiasm. Han betraktade Milton som en avstjälpningsplats för föredettingar – poliser som blivit för gamla och inte längre höll måttet. Han var en av dem som ratats – i hans fall utan egen förskyllan.

När han började på Miltons hade ett av hans första uppdrag bestått i att bistå operativa enheten med en säkerhetsanalys av personskyddet för en internationellt känd äldre sångerska som hade utsatts för hotelser från en alltför entusiastisk beundrare, därtill mentalpatient på rymmen. Jobbet hade varit en del av hans inskolning på Milton Security. Sångerskan bodde ensam i en villa i Södertörn och Miltons hade installerat övervakningsutrustning, larm och under en period haft en livvakt på plats. Sent en kväll hade den entusiastiske beundraren försökt bryta sig in. Livvakten hade snabbt brottat ned personen i fråga, som därefter hade dömts för olaga hot och intrång och förpassats tillbaka till dårhuset.

Niklas Eriksson hade vid upprepade tillfällen under två veckor besökt villan i Södertörn tillsammans med andra anställda på Miltons. Han upplevde den åldrande sångerskan som en snobbig och distanserad käring som bara tittat förvånat på honom då han kopplat på charmen. Hon borde mest av allt vara glad om en beundrare fortfarande alls kom ihåg henne.

Han föraktade det sätt på vilket Miltons personal svassade för henne. Men han hade naturligtvis inte sagt ett ord om sina känslor.

En eftermiddag strax innan beundraren greps hade sångerskan och två anställda från Miltons befunnit sig vid en liten pool på baksidan medan han själv befann sig inne i huset för att ta bilder av fönster och dörrar som eventuellt behövde förstärkas. Han hade gått från rum till rum och kommit till hennes sovrum och plötsligt inte kunnat motstå frestelsen att öppna en byrå. Han hittade ett dussin fotoalbum från hennes storhetstid på 1970- och 1980-talet då hennes band hade turnerat ute i världen. Han hittade också en kartong med högst privata bilder av sångerskan. Bilderna var relativt oskyldiga men kunde med lite fantasi betraktas som ”erotiska studier”. Gud, vilken dum kossa hon var. Han hade stulit fem av de mest vågade bilderna som uppenbarligen tagits av någon älskare och sparats av privata skäl.

Han hade gjort kopior av bilderna och återställt originalen. Därefter hade han väntat i flera månader innan han sålt dem till en engelsk tabloid. Han hade fått 9 000 pund för bilderna. De hade vållat sensationella rubriker.

Han visste fortfarande inte hur Lisbeth Salander hade burit sig åt. Kort efter att bilderna hade publicerats fick han besök av henne. Hon visste att det var han som hade sålt bilderna. Hon hade hotat att avslöja honom för Dragan Armanskij om han någonsin gjorde något liknande. Hon skulle ha avslöjat honom om hon hade kunnat dokumentera sina påståenden – vilket hon uppenbarligen inte kunde. Men från den dagen hade han känt sig övervakad av henne. Han hade sett hennes grisögon så fort han vänt sig om.

Han hade känt sig trängd och frustrerad. Enda sättet att slå tillbaka mot henne var att underminera hennes trovärdighet genom att bidra till skitpratet om henne i kafferummet. Men inte ens det hade varit särskilt framgångsrikt. Han vågade inte utmärka sig eftersom hon av någon obegriplig anledning stod under Armanskijs beskydd. Han undrade vilken sorts hållhake hon hade på Miltons vd eller om det möjligen var så att gubbjäveln knullade henne i hemlighet. Men om nu ingen på Milton var särskilt förtjust i Lisbeth Salander så hade personalen desto mer respekt för Armanskij och accepterade hennes besynnerliga närvaro. Han hade upplevt det som en monumental lättnad då hon alltmer försvunnit ut i periferin och till sist slutat arbeta på Miltons.

Nu uppenbarade sig en möjlighet att ge henne betalt för gammal ost. Det var äntligen riskfritt. Hon kunde rikta vilka anklagelser som helst mot honom – ingen skulle tro henne. Inte ens Armanskij skulle tro på en patologiskt sjuk mördare.

Kriminalinspektör Bublanski såg Hans Faste komma ut ur hissen tillsammans med Bohman och

Eriksson från Milton Security. Det var Faste som hade fått hämta de nya medarbetarna i säkerhetsslussen. Bublanski var inte odelat förtjust i tanken på att ge utomstående tillträde till en mordutredning, men beslutet hade fattats över hans huvud och … äsch, Bohman var i alla fall en riktig polis med rätt många kilometer bakom sig. Eriksson hade gått polisskolan och kunde inte vara en komplett idiot. Bublanski pekade mot konferensrummet.

Jakten på Lisbeth Salander var inne på sjätte dygnet och det var dags för en stor utvärdering. Åklagare Ekström deltog inte i mötet. Gruppen bestod av kriminalinspektörerna Sonja Modig, Hans Faste, Curt Svensson och Jerker Holmberg förstärkta av fyra kollegor från rikskriminalens spaningsenhet. Bublanski började med att presentera de nya medarbetarna från Milton Security och frågade om någon av dem ville säga några ord. Bohman harklade sig.

”Det var ju ett tag sedan jag var i det här huset men några av er känner mig och vet att jag var polis i många år innan jag gick till den privata sidan. Orsaken till att vi befinner oss här är alltså att Salander under flera år arbetade för oss och vi känner ett ansvar. Vår arbetsbeskrivning är att på alla sätt försöka bidra till att Salander grips så fort som möjligt. Vi kan bidra med en viss personkunskap om henne. Vi är alltså inte här för att trassla till utredningen eller lägga krokben för er.”

”Hur var hon att jobba med?” frågade Faste.

”Det var ingen person man tog till sitt hjärta, precis”, svarade Niklas Eriksson. Han tystnade då Bublanski höll upp en hand.

”Vi kommer att få orsak att prata i detalj under mötet. Men låt oss ta saker i tur och ordning och få ett grepp om var vi står. Efter det här mötet ska ni två till åklagare Ekström och underteckna en försäkran om tystnadsplikt. Men vi börjar med Sonja.”

”Det är frustrerande. Vi fick ett genombrott bara några timmar efter mordet och kunde identifiera Salander. Vi hittade hennes bostad – eller åtminstone vad vi trodde var hennes bostad. Därefter – inte ett spår. Vi har haft ett trettiotal larm om att hon synts till men hittills har alla varit falska. Hon tycks ha gått upp i rök.”

”Det är lite obegripligt”, sa Curt Svensson. ”Hon har ju ett speciellt utseende och tatueringar och borde inte vara så svår att hitta.”

”Polisen i Uppsala ryckte ut med dragna vapen efter ett tips i går. De omringade och skrämde slag på en 14-årig pojke som var snarlik Salander. Föräldrarna var mycket upprörda.”

”Jag antar att det ligger oss i fatet att vi jagar någon som ser ut som en 14-åring. Hon kan smälta in i ungdomsgrupper.”

”Men med den uppmärksamhet som varit i media borde någon ha sett någonting”, invände Svensson. ”De kör henne på Efterlyst i veckan så vi får väl se om det leder till något nytt.”

”Det har jag svårt att tro, med tanke på att hon redan funnits på förstasidan i varenda svensk tidning”, sa Hans Faste.

”Vilket innebär att vi kanske måste tänka om”, sa Bublanski. ”Hon kan ha lyckats avvika utomlands men det sannolika är att hon ligger och trycker någonstans.”

Bohman räckte upp en hand. Bublanski nickade åt honom.

”Den bild vi har av henne är att hon inte är självdestruktiv. Hon är en strateg och planerar sina drag. Hon gör ingenting utan att analysera konsekvenserna. Det är i alla fall Dragan Armanskijs åsikt.”

”Det är också den bedömning som hennes förra psykiatriker gör. Men vi väntar med karaktäristiken ett tag till”, sa Bublanski. ”Förr eller senare måste hon röra på sig. Jerker, vad har hon för resurser?”

”Nu ska ni få något annat att bita i”, sa Jerker Holmberg. ”Hon har ett bankkonto sedan flera år på Handelsbanken. Det är de pengar hon deklarerar för. Eller rättare sagt de pengar som advokat Bjurman deklarerade för. För ett år sedan innehöll kontot drygt 100 000 kronor. Hösten 2003 tog hon ut hela den summan.”

”Hon behövde kontanter hösten 2003. Det var då hon enligt Armanskij slutade arbeta på Milton Security”, sa Bohman.

”Möjligt. Kontot stod på noll i drygt två veckor. Men därefter satte hon in samma summa på kontot igen.”

”Hon trodde att hon behövde pengarna till något men använde inte summan och satte tillbaka pengarna på banken?”

”Det är rimligt. I december 2003 använde hon kontot för att betala en del räkningar, bland annat hyran för ett år framåt. Summan sjönk till 70 000 kronor. Därefter har kontot inte rörts på ett år bortsett från en insättning på drygt 9 000 kronor. Jag har kollat – det var ett arv efter hennes mor.”

”Okej.”

”I mars i år tog hon ut arvet – den exakta summan var 9 312 kronor. Det är enda gången hon rört kontot.”

”Så vad fan lever hon på?”

”Hör här. I januari i år öppnade hon ett nytt konto. Nu på SEB. Hon satte in en summa av två miljoner kronor.”

”Vad?”

”Varifrån kom pengarna?” undrade Modig.

”Pengarna överfördes till hennes konto från en bank på Kanalöarna i England.”

Tystnaden lägrade sig i konferensrummet.

”Jag begriper ingenting”, sa Sonja Modig efter en stund.

”Det här är alltså pengar som hon inte deklarerat för”, frågade Bublanski.

”Nej, men det behöver hon tekniskt sett inte göra förrän nästa år. Det anmärkningsvärda är att summan inte finns antecknad i advokat Bjurmans ekonomiska redovisning av hennes tillgodohavanden. Den är ju månatlig.”

”Alltså – antingen kände han inte till det eller så hade de något fuffens ihop. Jerker, var står vi i den tekniska biten?”

”Jag hade en föredragning med förundersökningsledaren i går kväll. Detta är alltså vad vi vet. Ett: Vi kan binda Salander till båda brottsplatserna. Vi hittade hennes fingeravtryck på mordvapnet och på skärvorna av en krossad kaffekopp i Enskede. Vi väntar på svar på DNA-prover vi tagit … men det är nog ingen tvekan om att hon befunnit sig i lägenheten.”

”Okej.”

”Två. Vi har hennes fingeravtryck på kartongen till vapnet i advokat Bjurmans lägenhet.

”Okej.”

”Tre. Vi har äntligen ett vittne som placerar henne på mordplatsen i Enskede. En tobakshandlare har hört av sig och berättat att Lisbeth Salander var inne i hans butik och köpte ett paket Marlboro Light på mordkvällen.”

”Och det här kläcker han ur sig flera dagar efter att vi bett att få information.”

”Han har varit borta över helgen som alla andra. I vilket fall” – Jerker Holmberg pekade på en karta – ”tobaksaffären ligger här på hörnet, drygt hundranittio meter från brottsplatsen. Hon kom in precis då han stängde klockan 22.00. Han kunde ge en perfekt beskrivning av henne.”

”Tatueringen på halsen?” frågade Curt Svensson.

”Där var han lite svävande. Han tror att han såg en tatuering. Men han såg definitivt att hon var piercad i ögonbrynet.”

”Vad mer?”

”Inte så mycket i rent teknisk bevisning. Men det räcker långt.”

”Faste – lägenheten på Lundagatan?”

”Vi har hennes fingeravtryck men jag tror inte att hon bor där. Vi har vänt uppochned på allting och det tycks tillhöra Miriam Wu. Hon skrevs in i kontraktet så sent som i februari i år.”

”Vad vet vi om henne?”

”Hon är ostraffad. Ökänd lesbian. Hon brukar uppträda i shower och sådant på Pridefestivalen. Låtsas plugga sociologi och är delägare i en porrbutik på Tegnérgatan. Domino Fashion.”

”Porrbutik?” frågade Sonja Modig med höjda ögonbryn.

Hon hade vid ett tillfälle till sin mans förtjusning inhandlat ett sexigt underställ hos Domino Fashion. Vilket hon under inga omständigheter tänkte avslöja för karlarna i rummet.

”Tja, de säljer handbojor och horkläder och sådant. Behöver du en piska?”

”Det är alltså inte en porrbutik utan en modebutik för folk som gillar raffiga underkläder”, sa hon.

”Skit samma.”

”Fortsätt”, sa Bublanski irriterat. ”Vi har inga spår efter Miriam Wu.”

”Inte ett ljud.”

”Hon kan vara bortrest över helgen”, föreslog Sonja Modig.

”Eller så har Salander kanske knäppt henne också”, föreslog Faste. ”Hon kanske vill göra rent hus bland sina bekanta.”

”Miriam Wu är alltså lesbisk. Ska vi dra slutsatsen att Salander och hon är ett par?”

”Jag tror att vi ganska säkert kan dra slutsatsen att det finns en sexuell relation”, sa Curt Svensson. ”Jag bygger påståendet på flera saker. För det första har vi hittat Salanders fingeravtryck i och kring sängen i lägenheten. Vi har också hittat hennes fingeravtryck på ett par handbojor som uppenbarligen har använts som sexleksak.”

”Då kanske hon kommer att uppskatta de handbojor jag har i beredskap åt henne”, sa Hans Faste.

Sonja Modig stönade.

”Fortsätt”, sa Bublanski.

”Vi fick in ett tips om att Miriam Wu stod och grovhånglade på Kvarnen med en tjej som bar Salanders signalement. Det var för drygt två veckor sedan. Tipsaren påstod att han vet vem Salander är och har stött ihop med henne på Kvarnen tidigare, fast hon har varit osynlig där det senaste året. Jag har inte hunnit kolla med personalen. Ska göra det i eftermiddag.”

”I hennes journal på socialen står det inget om att hon skulle vara lesbisk. I tonåren stack hon ofta från fosterföräldrarna och raggade karlar i krogsvängen. Hon omhändertogs flera gånger i sällskap med äldre män.”

”Vilket inte betyder ett skit om hon fnaskade”, sa Hans Faste.

”Vad vet vi om hennes bekantskapskrets? Curt?”

”Nästan ingenting. Hon har inte blivit omhändertagen av polisen sedan hon var i 18-årsåldern. Hon känner Dragan Armanskij och Mikael Blomkvist, så mycket vet vi. Hon känner förstås också Miriam Wu. Samma källa som tipsade om att hon och Wu hade synts på Kvarnen säger att hon brukade hänga med en grupp tjejer där förr i tiden. Det är någon tjejgrupp som kallas Evil Fingers.”

”Evil Fingers? Och vad är det?” undrade Bublanski.

”Verkar vara något ockult. De brukade gadda ihop sig och leva rövare.”

”Säg inte att Salander är någon jävla satanist också”, sa Bublanski. ”Media kommer att bli tokiga.”

”En grupp lesbiska satanister”, föreslog Faste hjälpsamt.

”Hasse, du har en kvinnosyn från medeltiden”, sa Sonja Modig. ”Till och med jag har hört talas om Evil Fingers.”

”Har du?” sa Bublanski överraskad.

”Det var ett tjejrockband i slutet av 1990-talet. Inga superstjärnor, men de var halvkända ett tag.”

”Alltså hårdrockande lesbiska satanister”, sa Hans Faste.

”Okej, sluta tjafsa”, sa Bublanski. ”Hasse, du och Curt tar reda på vilka som var med i Evil Fingers och pratar med dem. Har Salander fler bekanta?”

”Inte många bortsett från hennes förre förvaltare, Holger Palmgren. Men han ligger på långvården efter en stroke och är tydligen rätt sjuk. I ärlighetens namn kan jag inte säga att jag hittat någon bekantskapskrets. Nu har vi för all del inte hittat Salanders bostad och någon adressbok, men hon verkar inte ha några närmare bekanta.”

”Ingen människa kan gå omkring som ett spöke utan att lämna spår i samhället. Vad tror vi om Mikael Blomkvist?”

”Vi har inte direkt haft span på honom, men vi har hört av oss till honom lite sporadiskt under helgen”, sa Faste. ”För den händelse att Salander skulle dyka upp alltså. Han åkte hem efter jobbet och tycks inte ha lämnat lägenheten under helgen.”

”Jag har svårt att tro att han hade något med mordet att göra”, sa Sonja Modig. ”Hans story håller och han kan redogöra för allt han gjorde under kvällen.”

”Men han känner Salander. Han är länken mellan henne och paret i Enskede. Och dessutom har vi hans vittnesmål om att två män överföll Salander en vecka före morden. Vad ska vi tro om det?” sa Bublanski.

”Bortsett från Blomkvist finns inte ett enda vittne till överfallet … om det nu har ägt rum”, sa Faste.

”Du tror att Blomkvist fantiserar eller ljuger?”

”Vet inte. Men hela storyn låter som en skröna. En fullvuxen karl skulle alltså inte klara av en liten tjej som väger typ 40 kilo.”

”Varför skulle Blomkvist ljuga?”

”Kanske för att avleda uppmärksamheten från Salander.”

”Men inget av detta går ihop riktigt. Blomkvist har ju lanserat teorin att paret i Enskede mördades på grund av den bok som Dag Svensson höll på att skriva.”

”Snack”, sa Faste. ”Det är Salander. Varför skulle någon mörda hennes förvaltare för att tysta Dag Svensson? Och vem … en polis?”

”Om Blomkvist går ut med sin teori kommer vi att få ett helvete med polisspår hit och dit”, sa Curt Svensson.

Alla nickade.

”Okej”, sa Sonja Modig. ”Varför sköt hon Bjurman?”

”Och vad betyder tatueringen?” undrade Bublanski och pekade på fotografiet av Bjurmans mage.

JAG ÄR ETT SADISTISKT SVIN, ETT KRÄK OCH EN VÅLDTÄKTSMAN.

En kort tystnad föll över gruppen.

”Vad säger läkarna?” undrade Bohman.

”Tatueringen är mellan ett och tre år gammal. Det har något att göra med graden av genomblödning i huden”, sa Sonja Modig.

”Vi kan väl förutsätta att det är en tatuering som Bjurman inte skaffat sig på egen hand.”

”Nog för att det finns knasbollar, men det där kan väl knappast vara ett standardmotiv bland tatueringsentusiaster.”

Sonja Modig viftade med pekfingret.

”Patologen säger att tatueringen ser förskräcklig ut, vilket till och med jag kunde konstatera. Den är alltså utförd av en ren amatör. Nålen har gått olika djupt och det är en väldigt stor tatuering på en väldigt känslig del av kroppen. På det hela taget måste det ha varit en mycket smärtsam procedur som närmast kan jämställas med grov misshandel.”

”Bortsett från att Bjurman aldrig lämnat någon polisanmälan”, sa Faste.

”Jag skulle nog inte heller göra polisanmälan om någon tatuerade ett sådant budskap på min mage”, sa Curt Svensson.

”Jag har en grej till”, sa Sonja Modig. ”Det skulle eventuellt kunna styrka det budskap som finns i tatueringen – att Bjurman var ett sadistiskt svin.”

Hon öppnade en mapp med utprintade bilder och skickade runt.

”Jag har bara printat ut en provkarta. Men det här hittade jag i en mapp på Bjurmans hårddisk. Det är bilder som laddats ned från Internet. Datorn innehåller drygt två tusen bilder av likartad karaktär.”

Faste visslade och höll upp en bild av en kvinna som var bunden i en brutalt obekväm ställning.

”Det är kanske något för Domino Fashion eller Evil Fingers”, sa han.

Bublanski viftade irriterat att Faste skulle hålla truten.

”Hur ska vi tolka detta?” undrade Bohman.

”Tatueringen är drygt två år gammal”, sa Bublanski. ”Det var vid den tiden som Bjurman plötsligt blev sjuk. Varken patologen eller hans läkarjournal antyder att han hade någon allvarligare sjukdom bortsett från högt blodtryck. Vi kan alltså anta att det fanns ett samband.”

”Salander förändrades under det året”, sa Bohman. ”Hon slutade plötsligt att arbeta för Miltons och försvann utomlands.”

”Ska vi anta att det finns ett samband även där? Om budskapet i tatueringen är korrekt så hade alltså Bjurman våldtagit någon. Salander ligger ju onekligen bra till. Det skulle i så fall kunna vara ett gott motiv för mord.”

”Det finns förstås andra sätt att tolka det här”, sa Hans Faste. ”Jag kan tänka mig ett scenario där Salander och kinesflickan driver någon sorts eskortservice med BDSM-inslag. Bjurman kan vara en sådan där galning som tänder på att få prygel av småflickor. Han kan ha stått i någon sorts beroendeförhållande till Salander där saker och ting gått på tok.”

”Men det förklarar inte varför hon åkte ned till Enskede.”

”Om Dag Svensson och Mia Bergman var på väg att avslöja sexhandeln kan de ha snubblat över Salander och Wu. Det kan ha funnits motiv för Salander att mörda.”

”Vilket ännu bara är spekulationer”, sa Sonja Modig.

De fortsatte konferensen i ytterligare en timme och avhandlade även det faktum att Dag Svenssons laptop saknades. Då de avbröt för lunch var alla frustrerade. Utredningen präglades av fler frågetecken än någonsin.

Erika Berger ringde till Magnus Borgsjö, styrelseordförande för Svenska Morgon-Posten, så fort hon kom in till redaktionen på tisdagsmorgonen.

”Jag är intresserad”, sa hon.

”Jag trodde väl det.”

”Jag hade tänkt meddela mitt besked direkt efter påskhelgen. Men som du förstår har ett kaos utbrutit här på redaktionen.”

”Mordet på Dag Svensson. Jag beklagar. En otäck historia.”

”Då förstår du att det inte är läge för mig att berätta att jag tänker hoppa av båten just nu.”

Han var tyst en stund.

”Vi har ett problem”, sa Borgsjö.

”Vad?”

”Då vi pratade förra gången sa vi att tillträde var aktuellt den första augusti. Men saken är den att chefredaktör Håkan Morander som du ska efterträda är vid mycket dålig hälsa. Han har problem med hjärtat och måste varva ned. Han pratade med sin läkare för ett par dagar sedan och jag har i helgen fått veta att han tänker sluta den första juli. Tanken var att han skulle stanna kvar till in på hösten och att du kunde gå parallellt med honom augusti och september. Men som läget är nu så är det kris. Erika – vi kommer att behöva dig från första maj, allra senast femtonde maj.”

”Gud. Det är ju bara veckor.”

”Är du fortfarande intresserad?”

”Jo … men det betyder att jag bara har en månad på mig att städa upp på Millennium.”

”Jag vet. Jag är ledsen, Erika, men jag måste stressa dig. Men en månad borde vara tillräckligt med tid att ordna upp affärerna på en tidning som har ett halvdussin anställda.”

”Men jag måste lämna mitt i ett kaos.”

”Du måste lämna i vilket fall. Allt vi gör är att flytta fram tidpunkten några veckor.”

”Jag har några villkor.”

”Låt höra.”

”Jag kommer att stanna kvar i Millenniums styrelse.”

”Det kanske inte är så lämpligt. Millennium är visserligen betydligt mindre och dessutom en månadstidning, men rent tekniskt sett är vi konkurrenter.”

”Det hjälps inte. Jag kommer inte att ha något med Millenniums redaktionella arbete att göra, men jag kommer inte att sälja ut min andel. Alltså kvarstår jag i styrelsen.”

”Okej, det kan vi nog lösa.”

De kom överens om att träffa styrelsen första veckan i april för att diskutera detaljer och skriva kontrakt.

Mikael Blomkvist fick en känsla av déjà vu då han studerade listan med misstänkta som han och Malin sammanställt under helgen. Förteckningen bestod av trettiosju personer som Dag Svensson gick hårt åt i sin bok. Av dessa var tjugoen personer torskar som han hade identifierat.

Mikael mindes plötsligt hur han hade börjat spåra en mördare i Hedestad två år tidigare och hittat ett galleri av misstänkta som uppgick till närmare femtio personer. Det hade varit tröstlöst att spekulera i vem som eventuellt kunde vara skyldig.

Vid tiotiden på tisdagsmorgonen vinkade han in Malin Eriksson till sitt rum på redaktionen. Han stängde dörren och bad henne slå sig ned.

De satt tysta en stund och drack kaffe. Till slut sköt han över listan med de trettiosju namn som de tillsammans satt ihop under helgen.

”Vad ska vi göra?”

”Först ska vi dra den här listan med Erika om tio minuter. Sedan ska vi försöka pricka av dem en efter en. Det är möjligt att någon på den här listan har med morden att göra.”

”Och hur prickar vi av dem?”

”Jag tänker fokusera på de tjugoen torskar som hängs ut i boken. De har mer att förlora än de övriga. Jag tänker följa Dag i fotspåren och besöka dem en efter en.”

”Okej.”

”Jag har två jobb till dig. För det första är det sju namn här som inte är identifierade, två torskar och fem profitörer. Ditt jobb de närmaste dagarna blir att försöka identifiera dem. Några av namnen förekommer i Mias avhandling; det kanske finns referenser som innebär att vi kan lista ut vad de egentligen heter.”

”Okej.”

”För det andra vet vi väldigt lite om Nils Bjurman, Lisbeths förvaltare. Det har stått en översiktlig CV i tidningarna men jag gissar att hälften är felaktigt.”

”Så jag ska gräva upp hans bakgrund.”

”Precis. Allt du hittar.”

Harriet Vanger ringde till Mikael Blomkvist vid femtiden på eftermiddagen.

”Kan du prata?”

”En stund.”

”Den här flickan som efterspanas … det är samma tjej som hjälpte dig att spåra mig, eller hur?”

Harriet Vanger och Lisbeth Salander hade aldrig träffats.

”Jo”, svarade Mikael. ”Förlåt att jag inte haft tid att ringa och uppdatera dig. Men det är hon.”

”Vad betyder det?”

”För ditt vidkommande … ingenting, hoppas jag.”

”Men hon känner till allt om mig och det som hände för två år sedan.”

”Ja, hon vet allt som hände.”

Harriet Vanger var tyst i andra änden av luren.

”Harriet … jag tror inte att hon gjorde det. Jag måste utgå från att hon är oskyldig. Jag litar på Lisbeth Salander.”

”Om man ska tro vad som står i tidningarna så …”

”Man ska inte tro vad som står i tidningarna. Det är så enkelt. Hon gav sitt ord att inte röja dig. Jag tror att hon kommer att hålla det resten av sitt liv. Jag uppfattade henne som väldigt principfast.”

”Och om hon inte gör det?”

”Jag vet inte. Harriet. Jag gör allt jag kan för att ta reda på vad som egentligen hänt.”

”Okej.”

”Var inte orolig.”

”Jag är inte orolig. Men jag vill vara förberedd på det värsta. Hur mår du, Mikael?”

”Inget vidare. Vi har varit igång sedan morden ägde rum.”

Harriet Vanger var tyst en stund.

”Mikael … jag befinner mig i Stockholm just nu. Jag flyger till Australien i morgon och blir borta i en månad.”

”Jaså.”

”Jag bor på samma hotell.”

”Jag vet inte. Jag känner mig extremt splittrad. Jag måste jobba i natt och skulle inte vara kul sällskap.”

”Du behöver inte vara kul sällskap. Kom över och koppla av en stund.”

Mikael kom hem vid ett på natten. Han var trött och funderade på att strunta i allt och gå och lägga sig, men startade istället sin iBook och kollade sin e-post. Inget av intresse hade kommit.

Han öppnade mappen och upptäckte ett helt nytt dokument. Dokumentet hade namnet [Till MikBlom] och låg intill dokumentet med namnet [Till Sally].

Det var nästan en chock att plötsligt se dokumentet i datorn. Hon är här. Lisbeth Salander har varit inne i min dator. Hon kanske till och med är uppkopplad just nu. Han dubbelklickade.

Han var inte säker på vad han hade förväntat sig. Ett brev. Ett svar. Bedyranden om oskuld. En förklaring. Lisbeth Salanders replik till Mikael Blomkvist var frustrerande kort. Hela meddelandet bestod av ett enda ord. Fyra bokstäver.

[Zala.]

Mikael stirrade på namnet.

Dag Svensson hade pratat om Zala vid det sista telefonsamtalet två timmar innan han mördades.

Vad vill hon ha sagt? Skulle Zala vara kopplingen mellan Bjurman och Dag och Mia? Hur? Varför? Vem är han? Och hur visste Lisbeth Salander det? Hur är hon inblandad?

Han öppnade dokumentinformationen och konstaterade att texten hade skapats mindre än femton minuter tidigare. Sedan log han plötsligt. Dokumentet hade Mikael Blomkvist som upphovsman. Hon hade skapat dokumentet i hans dator och med hans eget licensierade program. Det var bättre än e-post och lämnade inget ip-nummer som kunde spåras, även om Mikael var ganska säker på att Lisbeth Salander i vilket fall inte skulle gå att spåra via nätet. Och det bevisade bortom allt tvivel att Lisbeth Salander hade gjort en hostile takeover – det uttryck hon själv använde – av hans dator.

Han ställde sig vid fönstret och tittade ut mot Stadshuset. Han kunde inte frigöra sig från känslan att i det ögonblicket vara iakttagen av Lisbeth Salander, nästan som om hon fanns i rummet och betraktade honom genom skärmen i hans iBook. Hon kunde i praktiken befinna sig var som helst i hela världen men han misstänkte att hon fanns betydligt närmare än så. Någonstans på Södermalm. Inom en radie av någon kilometer från där han stod.

Han funderade en kort stund och satte sig och skapade ett nytt Worddokument som han döpte till [Sally–2] och placerade på skrivbordet. Han skrev ett kärnfullt budskap.

[Lisbeth,

Jävla besvärliga människa. Vem fan är Zala? Är han kopplingen? Vet du vem som mördade Dag & Mia – i så fall, tala om det för mig så vi kan lösa det här eländet och gå hem och sova. /Mikael.]

Hon befann sig inne i Mikael Blomkvists iBook. Repliken kom inom loppet av en minut. Ett nytt dokument dök upp i mappen på hans skrivbord, denna gång med dokumentnamnet [KALLE BLOMKVIST].

[Du är journalisten. Lista ut det.]

Mikaels ögonbryn drog ihop sig. Hon gav honom fingret och använde det öknamn som hon visste att han avskydde. Och hon gav inte minsta ledtråd. Han knackade ihop dokumentet [Sally–3] och placerade det på skrivbordet.

[Lisbeth,

En journalist listar ut saker och ting genom att ställa frågor till människor som vet. Jag frågar dig. Vet du varför Dag och Mia mördades och vem som mördade dem? Tala i så fall om det för mig. Ge mig någonting att gå på. /Mikael.]

Han väntade modstulet på ytterligare en replik i flera timmar. Klockan fyra på natten gav han upp och gick och lade sig.

19 Onsdag 30 mars – Fredag 1 april

På onsdagen hände inget av dramatiskt intresse. Mikael använde dagen till att finkamma Dag Svenssons material på alla referenser till namnet Zala. Precis som Lisbeth Salander gjort tidigare upptäckte han mappen i Dag Svenssons dator och läste de tre dokumenten [Irene P], [Sandström] och [Zala] och i likhet med Lisbeth blev Mikael varse att Dag Svensson hade haft en poliskälla vid namn Gulbrandsen. Han lyckades spåra honom till kriminalpolisen i Södertälje, men då han ringde fick han beskedet att Gulbrandsen befann sig på tjänsteresa och skulle vara tillbaka först nästkommande måndag.

Han konstaterade att Dag Svensson ägnat väsentlig tid åt Irene P. Han läste obduktionsprotokollet och konstaterade att kvinnan hade mördats på ett utdraget och brutalt sätt. Mordet hade skett i slutet av februari. Polisen hade inga uppslag om vem gärningsmannen var men eftersom hon var prostituerad hade de utgått från att mördaren fanns bland hennes kunder.

Mikael undrade varför Dag Svensson lagt dokumentet om Irene P. i mappen . Det antydde att han länkade Zala till Irene P., men det fanns inga sådana referenser i texten. Dag Svensson hade med andra ord gjort kopplingen i huvudet.

Dokumentet [Zala] var så kortfattat att det närmast såg ut som tillfälliga arbetsanteckningar. Mikael konstaterade att Zala (om han verkligen existerade) närmast framstod som en fantom i den kriminella världen. Det kändes inte riktigt realistiskt och texten saknade källhänvisningar.

Han stängde dokumentet och kliade sig i huvudet. Att utreda morden på Dag och Mia var en betydligt mer komplicerad uppgift än han hade föreställt sig. Och han kunde heller inte undgå att hela tiden ansättas av tvivel. Problemet var att han egentligen inte hade något som entydigt pekade mot att Lisbeth inte hade med morden att göra. Allt han gått på var sin egen känsla av att det var orimligt att hon skulle ha åkt ned till Enskede och mördat två av hans vänner.

Han visste att hon knappast saknade resurser; hon hade utnyttjat sina talanger som hacker till att stjäla ett fantasibelopp på flera miljarder kronor. Inte ens Lisbeth visste att han visste det. Bortsett från att han hade varit tvungen att (med hennes godkännande) förklara hennes talanger på dataområdet för Erika Berger så hade han aldrig avslöjat hennes hemligheter för någon utomstående.

Han ville inte tro att Lisbeth Salander var skyldig till morden. Han stod i en skuld till henne som han aldrig skulle kunna återgälda. Hon hade inte bara räddat hans liv när Martin Vanger stod i begrepp att mörda honom, hon hade också räddat hans professionella karriär och förmodligen tidskriften Millennium genom att leverera finansmannen Hans Wennerströms huvud på ett fat.

Sånt förpliktigade. Han kände en stor lojalitet mot Lisbeth Salander. Vare sig hon var skyldig eller inte tänkte han göra allt han kunde för att hjälpa henne då hon förr eller senare skulle gripas.

Men han erkände också att han inte visste ett dugg om henne. De mångordiga psykiatriska utlåtandena, det faktum att hon tvångsvårdats på en av landets mest ansedda psykiatriska anstalter och att hon till och med omyndigförklarats var alltsammans graverande indicier på att allt inte stod rätt till med henne. Chefsläkaren Peter Teleborian på S:t Stefans psykiatriska klinik i Uppsala hade fått stort utrymme i media. Av sekretesskäl hade han inte uttalat sig specifikt om Lisbeth Salander men däremot diskuterat kollapsen för vården av psykiskt sjuka. Han var inte bara en ansedd auktoritet i Sverige utan även internationellt respekterad som en framstående expert på psykisk sjukdom. Han hade varit mycket övertygande och hade lyckats klargöra sin sympati med offren och deras familjer samtidigt som det framgick att han var angelägen om Lisbeths välbefinnande.

Mikael funderade om han borde ta kontakt med Peter Teleborian och om denne kunde förmås att bistå på något sätt. Men han avstod. Han antog att Peter Teleborian tids nog skulle kunna hjälpa Lisbeth Salander när hon väl infångats.

Till sist gick han ut till pentryt och hämtade kaffe i en mugg med moderata samlingspartiets logga och gick in till Erika Berger.

”Jag har en lång lista på torskar och hallickar jag måste intervjua”, sa han.

Hon nickade bekymrat.

”Det kommer nog att ta en eller två veckor att beta av alla på listan. De finns utspridda från Strängnäs till Norrköping. Jag skulle behöva en bil.”

Hon öppnade handväskan och plockade fram nycklarna till sin BMW.

”Är det okej?”

”Klart att det är okej. Jag åker Saltsjöbanan lika ofta som jag kör in till jobbet. Och krisar det kan jag ta Gregers bil.”

”Tack.”

”Det finns dock ett villkor.”

”Jaså?”

”Några av de där figurerna är riktiga råskinn. Om du ska ut och anklaga hallickar för morden på Dag och Mia så vill jag att du tar med dig den här och alltid har den i kavajfickan.”

Hon lade en flaska med tårgas på skrivbordet.

”Var kommer den ifrån?”

”Jag köpte den i USA i fjol. Ska fan springa omkring som ensam tjej på nätterna utan vapen.”

”Det blir ett jävla liv om jag använder den och åker dit för olaga vapeninnehav.”

”Hellre det än att jag får skriva en dödsruna över dig. Mikael … jag vet inte om du förstått det, men ibland är jag rätt orolig för dig.”

”Jaså.”

”Du tar risker och är så jävla styv i korken att du aldrig kan backa ut från en dumhet.”

Mikael log och lade tillbaka tårgasen på Erikas skrivbord.

”Tack för omtanken. Men jag behöver den inte.”

”Micke, jag insisterar.”

”Helt okej. Men jag har redan förberett mig.”

Han stoppade ned handen i kavajfickan och höll upp en burk. Det var den tårgaspatron som han hittat i Lisbeth Salanders väska och sedan dess burit med sig.

Bublanski knackade på dörrkarmen till Sonja Modigs tjänsterum och slog sig ned på besöksstolen vid hennes skrivbord.

”Dag Svenssons dator”, sa han.

”Jag har också tänkt på det”, svarade hon. ”Jag gjorde ju sammanställningen av Svenssons och Bergmans sista dygn i livet. Det finns fortfarande några luckor, men Dag Svensson var aldrig på Millenniums redaktion under dagen. Däremot rörde han sig på stan och vid fyratiden på eftermiddagen träffade han en gammal studiekamrat. Det var ett slumpartat möte på ett kafé på Drottninggatan. Studiekamraten uppger att Dag Svensson definitivt hade en dator i sin ryggsäck. Han såg den och kommenterade den till och med.”

”Och vid elvatiden på kvällen efter att han blivit skjuten saknades datorn i hans bostad.”

”Korrekt.”

”Vad ska vi dra för slutsatser av det?”

”Han kan ju ha besökt något annat ställe och av någon anledning lämnat eller glömt datorn.”

”Hur sannolikt är det?”

”Inte särskilt. Men han kan ha lämnat in den på service eller reparation. Sedan finns möjligheten att han har något annat ställe där han arbetar som vi inte känner till. Han har tidigare hyrt skrivbord hos en frilansbyrå vid S:t Eriksplan till exempel.”

”Okej.”

”Sedan finns förstås möjligheten att mördaren tog datorn med sig.”

”Enligt Armanskij är Salander väldigt bra på datorer.”

”Jo”, nickade Sonja Modig.

”Hmm. Blomkvists teori är ju att Dag Svensson och Mia Bergman mördades på grund av den research Svensson arbetade med. Vilket alltså skulle finnas i datorn.”

”Vi ligger lite efter. Tre mordoffer skapar så många lösa trådändar att följa upp att vi inte riktigt hinner med, men vi har faktiskt ännu inte gjort någon ordentlig husrannsakan på Dag Svenssons arbetsplats på Millennium.”

”Jag har pratat med Erika Berger nu på morgonen. Hon säger att de är förvånade över att vi inte varit uppe och tittat på hans kvarlåtenskap.”

”Vi har fokuserat för mycket på att hitta Salander så fort som möjligt men vet fortfarande på tok för lite om motivbilden. Kan du …?”

”Jag har gjort upp med Berger att besöka Millennium i morgon.”

”Tack.”

På torsdagen satt Mikael bakom sitt skrivbord och pratade med Malin Eriksson då han hörde att en telefon ringde inne på redaktionen. Han skymtade Henry Cortez genom dörröppningen och brydde sig inte om signalen. Sedan registrerade han någonstans i bakhuvudet att det var telefonen på Dag Svenssons skrivbord som ringde. Han avbröt sig mitt i en mening och flög upp på fötter.

”Stopp – rör inte telefonen!” vrålade han.

Henry Cortez hade precis lagt handen på luren. Mikael skyndade genom rummet. Vad fan var det för namn …?

”Indigo Marknadsresearch, det här är Mikael. Kan jag hjälpa till?”

”Eh … hej, mitt namn är Gunnar Björck. Jag har fått ett brev om att jag har vunnit en mobiltelefon.”

”Gratulerar”, sa Mikael Blomkvist. ”Det är en Sony Ericsson av senaste modell.”

”Och den kostar ingenting.”

”Den kostar ingenting. Men för att få presenten så måste du ställa upp på en intervju. Vi gör marknadsundersökningar och djupanalyser för olika företag. Det kommer att ta ungefär en timme att svara på frågor. Om du ställer upp så går du vidare och får möjlighet att vinna 100 000 kronor.”

”Jag förstår. Kan vi göra det på telefon?”

”Tyvärr. I undersökningen ingår att titta på olika företagssymboler och identifiera dem. Vi kommer också att fråga om vilken typ av reklambilder du attraheras av och visa olika alternativ. Vi måste skicka en av våra medarbetare.”

”Jaha … hur kommer det sig att jag har blivit utvald?”

”Vi gör den här typen av undersökningar ett par gånger per år. Just nu fokuserar vi på ett antal etablerade män i din åldersgrupp. Vi har plockat personnummer slumpvis.”

Till sist gick Gunnar Björck med på att ta emot en medarbetare från Indigo Marknadsresearch. Han meddelade att han var sjukskriven och vilade upp sig i ett fritidshus i Smådalarö. Han lämnade en vägbeskrivning. De kom överens om att träffas på fredag morgon.

”YES!” utbrast Mikael då han lagt på luren. Han slog knytnäven genom luften. Malin Eriksson och Henry Cortez sneglade förbryllat på varandra.

Paolo Roberto landade på Arlanda klockan halv tolv på torsdag förmiddag. Han hade sovit under större delen av flighten från New York och kände för en gångs skull inte av någon jet lag.

Han hade tillbringat en månad i USA med att diskutera boxning och titta på uppvisningsmatcher och söka uppslag till en produktion som han tänkte sälja in till Strix Television. Han konstaterade vemodigt att han hade lagt proffskarriären på hyllan, både efter milda propåer från familjen och eftersom han helt enkelt började bli för gammal. Det var inte så mycket att göra åt mer än att hålla sig i form, vilket han gjorde genom intensiva träningspass minst en gång i veckan. Han var fortfarande i allra högsta grad ett namn inom boxningen och han antog att han i en eller annan bemärkelse skulle arbeta med sporten resten av sitt liv.

Han hämtade väskan vid rullbandet. Vid tullen blev han stoppad och på väg att bli inplockad för kontroll. En av tullarna hade dock ögonen med sig och kände igen honom.

”Hallå Paolo. Och du har inget mer än boxningshandskar i väskan, antar jag.”

Paolo Roberto försäkrade att han inte hade det minsta smuggelgods med sig och blev insläppt i riket.

Han gick ut i ankomsthallen och kryssade mot nedgången till Arlanda Express när han tvärstannade och stirrade på Lisbeth Salanders ansikte på kvällstidningarnas löpsedlar. Först förstod han inte vad han såg. Han undrade om han trots allt hade jet lag. Sedan läste han åter rubriken.

Han flyttade blicken till den andra löpsedeln.

Han gick tveksamt in i Pressbyrån och köpte både kvällstidningarna och morgontidningarna och gick därefter bort till en cafeteria. Han läste med stigande förvåning.

Då Mikael Blomkvist kom hem till sin lägenhet på Bellmansgatan vid elvatiden på torsdagskvällen var han trött och deprimerad. Han hade tänkt göra en tidig kväll och försöka sova bort en smula av sin sömnskuld, men han kunde inte motstå att koppla upp sin iBook på nätet och kontrollera sin e-post.

Han hade inte fått något av större intresse, men knackade för säkerhets skull upp mappen . Hans puls ökade genast då han upptäckte ett nytt dokument med titeln [MB2]. Han dubbelklickade.

[Åklagare E läcker information till media. Fråga honom varför han inte läckt den gamla polisutredningen.]

Mikael begrundade häpet det kryptiska budskapet. Vad menade hon? Vilken gammal polisutredning? Han förstod inte vad hon syftade på. Jävla besvärliga människa. Varför måste hon formulera varje budskap som en rebus? Efter en stund skapade han ett nytt dokument som han kallade [Kryptiskt].

[Hej Sally. Jag är trött som fan och har varit igång hela tiden sedan morden. Jag har inte lust att leka gissningslekar. Det är möjligt att du inte bryr dig eller tar situationen på allvar men jag vill veta vem som mördade mina vänner. /M]

Han väntade framför skärmen. Repliken [Kryptiskt 2] kom en minut senare.

[Vad gör du om det var jag?]

Han svarade med [Kryptiskt 3].

[Lisbeth, om det är så att du har blivit spritt språngande så kan förmodligen bara Peter Teleborian hjälpa dig. Men jag tror inte att du mördat Dag och Mia. Jag hoppas och ber att jag har rätt i mitt antagande.

Dag och Mia tänkte avslöja sexhandeln. Min hypotes är att det på något sätt kan ha utgjort motiv för morden. Men jag har inget att gå på.

Jag vet inte vad som gick på tok mellan oss, men du och jag diskuterade vänskap vid ett tillfälle. Jag sa att vänskap bygger på två saker – respekt och förtroende. Även om du inte tycker om mig så kan du faktiskt fortfarande ha förtroende för mig och lita på mig. Jag har aldrig avslöjat dina hemligheter. Inte ens vad som hände med Wennerströms miljarder. Lita på mig. Jag är inte din fiende./M]

Svaret dröjde så länge att Mikael hade gett upp hoppet. Men nästan femtio minuter senare materialiserades plötsligt [Kryptiskt 4].

[Jag ska tänka på saken.]

Mikael andades ut. Helt plötsligt kände han en liten strimma av hopp. Repliken innebar exakt vad som stod där. Hon skulle tänka på saken. Det var första gången sedan hon plötsligt försvann ut ur hans liv som hon överhuvudtaget kommunicerat med honom. Att hon skulle tänka på saken innebar att hon i alla fall skulle överväga om hon alls ville tala med honom. Han skrev [Kryptiskt 5].

[Okej. Jag väntar på dig. Men dröj inte för länge.]

Kriminalinspektör Hans faste fick samtalet på mobilen då han befann sig på Långholmsgatan vid Västerbron på väg till jobbet på fredagsmorgonen. Polisen hade inte resurser att sätta lägenheten på Lundagatan under permanent bevakning och hade därför vidtalat en granne, därtill pensionerad polis, att hålla ett vakande öga på lägenheten.

”Kinesflickan kom just in genom porten”, sa grannen.

Hans Faste kunde knappt ha befunnit sig på ett mer fördelaktigt ställe. Han gjorde en illegal sväng förbi busskuren in på Heleneborgsgatan precis framför Västerbron och körde via Högalidsgatan till Lundagatan. Han parkerade mindre än två minuter efter att samtalet hade kommit och joggade över gatan och genom porten till gårdshuset.

Miriam Wu stod fortfarande vid dörren till sin lägenhet och stirrade på det sönderborrade låset och tejpremsorna över dörren då hon hörde stegen i trappan. Hon vände sig om och såg en vältränad och kraftigt byggd man med intensivt stirrande blick. Hon uppfattade honom som fientlig och släppte sin väska på golvet och gjorde sig beredd att demonstrera thaiboxning om så skulle behövas.

”Miriam Wu?” frågade han.

Till hennes förvåning höll han upp en polislegitimation.

”Ja”, svarade Mimmi. ”Vad är det fråga om?”

”Var har du hållit hus den senaste veckan?”

”Jag har varit borta. Vad har hänt? Har det varit inbrott?”

Faste stirrade på henne.

”Jag måste nog be dig följa med till Kungsholmen”, sa han och lade en hand på Miriam Wus axel.

Bublanski och Modig såg en tämligen irriterad Miriam Wu eskorteras av Faste till förhörsrummet.

”Var så god och sitt. Mitt namn är kriminalinspektör Jan Bublanski och det här är min kollega Sonja Modig. Jag beklagar att vi tvingades plocka in dig på detta sätt, men vi har en del frågor vi måste få svar på.”

”Jaha. Varför det? Han där är inte särskilt talför.”

Mimmi viftade med tummen mot Faste.

”Vi har sökt dig i mer än en vecka. Kan du förklara var du har befunnit dig?”

”Jo, det kan jag. Men det har jag inte lust att göra och så vitt jag vet angår det inte dig.”

Bublanski höjde på ögonbrynen.

”Jag kommer hem och hittar min dörr uppbruten med polistejp över karmarna och en anabolstinn hanne släpar iväg mig hit. Kan jag få en förklaring?”

”Gillar du inte hannar?” frågade Hans Faste.

Miriam Wu stirrade häpet på honom. Bublanski och Modig gav honom var sin skarp blick.

”Ska jag tolka detta som att du inte har läst några tidningar den gångna veckan? Har du befunnit dig utomlands?”

Miriam Wu kände sig omtumlad och började bli osäker.

”Nej, jag har inte läst några tidningar. Jag har befunnit mig i Paris och hälsat på mina föräldrar i två veckor. Jag kommer precis från Centralen.”

”Du har åkt tåg?”

”Jag tycker inte om att flyga.”

”Och du såg inga löpsedlar eller svenska tidningar i dag?”

”Jag klev nyss av nattåget och tog tunnelbanan hem.”

Konstapel Bubbla tänkte efter. Det hade inte funnits något om Salander på löpsedlarna denna morgon. Han reste sig och lämnade rummet och återkom efter en minut med Aftonbladets påskdagsupplaga som hade Lisbeth Salanders passbild på hela första sidan.

Miriam Wu höll på att smälla av.

Mikael Blomkvist följde vägbeskrivningen som Gunnar Björck, 62 år, gett honom till stugan i Smådalarö. Han parkerade och konstaterade att ”stugan” var en modern villa med åretrunt-standard och sjöglimt mot Jungfrufjärden. Han gick upp längs en grusgång och ringde på. Gunnar Björck var inte olik den passbild som Dag Svensson hade plockat fram.

”Hej”, sa Mikael.

”Jaha, du hittade.”

”Inga problem.”

”Kom in. Vi kan sitta i köket.”

”Det blir bra.”

Gunnar Björck tycktes vara vid god hälsa men haltade något.

”Jag är sjukskriven”, sa han.

”Inget allvarligt, hoppas jag”, sa Mikael.

”Jag väntar på en operation för diskbråck. Vill du ha kaffe?”

”Nej tack”, sa Mikael och slog sig ned på en köksstol och öppnade sin väska och plockade fram en mapp. Björck slog sig ned mitt emot honom.

”Jag tycker att du ser bekant ut. Har vi träffats tidigare?”

”Nej”, svarade Mikael.

”Du ser väldigt bekant ut.”

”Du har kanske sett mig i tidningarna.”

”Vad sa du att du hette?”

”Mikael Blomkvist. Jag är journalist och arbetar på tidskriften Millennium.”

Gunnar Björck såg konfunderad ut. Sedan föll polletten ned. Kalle Blomkvist. Wennerströmaffären. Men han hade ännu inte insett implikationerna.

”Millennium. Jag visste inte att ni gör marknadsundersökningar.”

”Det gör vi bara undantagsvis. Jag vill att du ska titta på tre bilder och avgöra vilken modell som du gillar bäst.”

Mikael placerade utprintade bilder på tre flickor på bordet. En av bilderna var nedladdad från en porrsida på Internet. De två övriga var förstorade passbilder i färg.

Gunnar Björck blev plötsligt likblek.

”Jag förstår inte.”

”Inte? Det här är Lidia Komarova, 16 år från Minsk i Vitryssland. Bredvid finns Myang So Chin, känd som Jo-Jo från Thailand. Hon är 25 år. Och slutligen har du Jelena Barasowa, 19 år, från Tallinn. Du har köpt sex av samtliga dessa tre kvinnor och jag undrar vem av dem du gillade bäst. Se det som en marknadsundersökning.”

Bublanski tittade tvivlande på Miriam Wu som blängde tillbaka på honom.

”Om jag ska summera så påstår du att du har känt Lisbeth Salander i drygt tre år. Hon har utan ersättning skrivit över sin lägenhet på dig nu i vår och flyttat någon annanstans. Du har sex med henne lite då och då om hon hör av sig, men du vet inte var hon bor, vad hon sysslar med eller hur hon försörjer sig. Vill du att jag ska tro på det?”

”Jag skiter i vad du tror. Jag har inte gjort något brottsligt och hur jag väljer att leva mitt liv och vem jag har sex med angår varken dig eller någon annan.”

Bublanski suckade. Han hade mottagit nyheten på morgonen att Miriam Wu plötsligt hade flutit upp med en känsla av befrielse. Äntligen ett genombrott. De besked han hade fått från henne var dock allt annat än klargörande. De var faktiskt extremt besynnerliga. Problemet var bara att han trodde på Miriam Wu. Hon svarade klart och tydligt och utan att tveka. Hon kunde ge besked om platser och tidpunkter då hon hade träffat Salander och hon gav en så detaljerad beskrivning av hur det gick till då hon flyttade till Lundagatan att både Bublanski och Modig drog slutsatsen att en sådan besynnerlig historia inte kunde vara annat än sann.

Hans Faste hade åhört förhöret med Miriam Wu med en stigande känsla av irritation, men hade lyckats hålla tyst. Han ansåg att Bublanski var på tok för slapp med kinesflickan som var uppenbart arrogant och använde många ord till att undvika att svara på den enda frågan av betydelse. Nämligen var ända in i glödheta helvetet den jävla horan Lisbeth Salander gömde sig?

Men Miriam Wu visste inte var Lisbeth Salander befann sig. Hon visste inte vad Salander arbetade med. Hon hade aldrig hört talas om Milton Security. Hon hade aldrig hört talas om Dag Svensson eller Mia Bergman och hon kunde följaktligen inte besvara en enda fråga av intresse. Hon hade ingen aning om att Salander stod under förvaltarskap, att hon i tonåren tidvis varit tvångsintagen och att hon hade mångordiga psykiatriska utlåtanden i sin meritförteckning.

Däremot kunde hon bekräfta att hon och Lisbeth Salander hade besökt Kvarnen och pussats och därefter gått hem till Lundagatan och skilts åt tidigt morgonen därpå. Några dagar senare hade Miriam Wu tagit tåget till Paris och helt missat alla rubriker i de svenska tidningarna. Bortsett från ett hastigt besök för att lämna bilnycklar hade hon inte sett Lisbeth sedan kvällen på Kvarnen.

”Bilnycklar?” undrade Bublanski. ”Salander har ingen bil.”

Miriam Wu förklarade att hon hade köpt en vinröd Honda som stod parkerad utanför bostaden.

Bublanski reste sig och tittade på Sonja Modig.

”Kan du ta över förhöret?” sa han och lämnade rummet.

Han var tvungen att leta rätt på Jerker Holmberg och be honom göra en teknisk undersökning av en vinröd Honda. Och han behövde vara ensam och tänka.

Sjukskrivne Gunnar Björck, biträdande chef på Säkerhetspolisens utlänningsrotel, satt som ett askgrått spöke i köket med den vackra utsikten mot Jungfrufjärden. Mikael betraktade honom med tålmodigt neutral blick. Han var vid det laget övertygad om att Björck inte hade ett dugg med morden i Enskede att göra. Eftersom Dag Svensson aldrig hunnit göra någon konfrontation med honom så hade Björck följaktligen ingen aning om att han strax skulle bli uthängd med namn och bild i ett avslöjande reportage om sexhandelns torskar.

Björck hade bidragit med en enda detalj av intresse. Det visade sig att han var personligt bekant med advokat Nils Bjurman. De hade träffats i Polisens skytteklubb där Björck hade varit aktiv medlem i tjugoåtta år. Under en period hade han till och med suttit i styrelsen tillsammans med Bjurman. Det var ingen djupare bekantskap, men de hade vid några tillfällen umgåtts på fritiden och ätit middag ihop.

Nej, han hade inte träffat Bjurman på åtskilliga månader. Så vitt han kunde komma ihåg var sista tillfället han träffat honom i slutet av föregående sommar då de hade tagit varsin öl på en uteservering. Han beklagade att Bjurman mördats av den där psykopaten men han tänkte inte gå på begravningen.

Mikael grubblade över sammanträffandet men fick så småningom slut på frågor. Bjurman måste ha känt hundratals människor i förenings- och yrkesliv. Att han råkade känna en person som figurerade i Dag Svenssons material var varken osannolikt eller statistiskt konstigt. Mikael hade upptäckt att han själv var avlägset bekant med en journalist som också förekom i Dag Svenssons material.

Det var dags att avrunda. Björck hade genomgått alla förväntade faser. Först förnekande, därefter – då Mikael visat en del av dokumentationen – vrede, hotelser, mutförsök och slutligen böner. Mikael hade ignorerat alla utbrott.

”Förstår du att ni kommer att förstöra mitt liv om ni publicerar det här?” sa Björck slutligen.

”Ja”, svarade Mikael.

”Och ändå kommer du att göra det.”

”Absolut.”

”Varför? Kan du inte ta hänsyn? Jag är sjuk.”

”Intressant att du tar upp hänsyn som argument.”

”Det kostar ingenting att vara human.”

”Det har du rätt i. Medan du ojar dig om att jag håller på att förstöra ditt liv så har du ägnat dig åt att förstöra livet för flera unga tjejer som du har begått brott emot. Vi kan dokumentera tre av dem. Gud vet hur många andra du varit på. Var fanns din humanism då?”

Han reste sig och samlade ihop sin dokumentation och stoppade tillbaka den i datorväskan.

”Jag hittar ut på egen hand.”

Han gick mot dörren men hejdade sig och vände sig åter mot Björck.

”Har du hört talas om en man som heter Zala?” frågade han.

Björck stirrade på honom. Han var fortfarande så omtumlad att han knappt hörde Mikaels ord. Namnet Zala betydde inget för honom. Sedan vidgades han ögon.

Zala!

Det är inte möjligt.

Bjurman!

Kan det vara möjligt?

Mikael märkte förändringen och tog ett steg tillbaka mot köksbordet.

”Varför frågar du om Zala?” sa Björck. Han såg närmast chockskadad ut.

”Därför att han intresserar mig”, sa Mikael.

En kompakt tystnad uppstod i köket. Mikael kunde formligen se hur kugghjulen snurrade i Björcks huvud. Till sist plockade Björck upp ett paket cigaretter från brädet i köksfönstret. Det var den första cigarett han tänt sedan Mikael kommit in i huset.

”Om jag vet något om Zala … vad är det värt för dig?”

”Det beror på vad du vet.”

Björck tänkte efter. Känslor och tankar tumlade genom hans huvud.

Hur fan kunde Mikael Blomkvist känna till något om Zalachenko?

”Det är ett namn jag inte hört på länge”, sa Björck slutligen.

”Du vet alltså vem han är?” frågade Mikael.

”Det sa jag inte. Vad är du ute efter?”

Mikael tvekade en sekund.

”Han är ett av namnen på min lista över personer som Dag Svensson rotade i.”

”Vad är det värt?”

”Vad är vad då värt?”

”Om jag kan leda dig till Zala … Kan du tänka dig att glömma mig i ert reportage?”

Mikael satte sig långsamt. Efter Hedestad hade han beslutat att aldrig mer i hela sitt liv köpslå om en story. Han tänkte inte köpslå med Björck, vad som än hände tänkte han hänga ut honom. Däremot hade Mikael insett att han var tillräckligt skrupelfri för att spela dubbelspel och göra en överenskommelse med Björck. Han kände inget dåligt samvete. Björck var en polis som hade begått brott. Om han kände till namnet på en möjlig mördare så var det hans jobb att ingripa – inte att använda informationen till köpslående för egen vinning. Följaktligen kunde Björck gärna få hoppas att han hade en väg ut om han levererade information om en annan brottsling. Han sträckte ned handen i kavajfickan och kopplade på bandspelaren som han hade stängt av då han rest sig från bordet.

”Berätta”, sa han.

Sonja Modig var rasande på Hans Faste, men visade inte med en min vad hon ansåg om honom. Det fortsatta förhöret med Miriam Wu sedan Bublanski lämnat rummet hade varit allt annat än stringent och Faste hade helt ignorerat alla ilskna ögonkast från henne.

Modig var också förvånad. Hon hade aldrig tyckt om Hans Faste och hans machostil, men hon hade uppfattat honom som en kompetent polis. Den kompetensen hade i dag helt lyst med sin frånvaro. Det var uppenbart att Faste kände sig provocerad av en vacker, intelligent och uttalat lesbisk kvinna. Det var lika uppenbart att Miriam Wu anade Fastes irritation och hänsynslöst spädde på den.

”Så du hittade löskuken i min byrå. Vad fantiserade du om då?”

Miriam Wu smålog nyfiket. Faste såg ut som om han skulle krevera.

”Håll käften och svara på frågan”, sa Faste.

”Du frågade om jag brukar knulla Lisbeth Salander med den. Och jag svarar att det har du inte ett skit med att göra.”

Sonja Modig sträckte upp handen.

”Förhöret med Miriam Wu avbryts för en paus klockan 11.12.”

Modig slog av bandspelaren.

”Kan du vara snäll och sitta kvar, Miriam. Faste, får jag växla några ord med dig?”

Miriam Wu log sött då Faste gav henne ett rasande ögonkast och lommade efter Modig ut i korridoren. Modig snurrade runt på klacken och ställde sig med näsan två centimeter från Fastes näsa.

”Bublanski gav mig i uppdrag att överta förhöret med henne. Du tillför inte ett skit.”

”Äh, vad då. Den där jävla surfittan slingrar sig som en orm.”

”Ska det vara någon sorts freudiansk symbolik i valet av liknelse?”

”Va?”

”Glöm det. Gå och leta rätt på Curt Svensson och utmana honom på luffarschack eller gå ned och skjut pistol i klubbrummet eller gör vad fan som helst. Men håll dig borta från det här förhöret.”

”Vad fan är du på det viset för, Modig?”

”Du saboterar mitt förhör.”

”Är du så tänd på henne att du vill förhöra henne ensam?”

Innan Sonja Modig hann besinna sig sköt hennes hand ut och gav Hans Faste en örfil. Hon ångrade sig i samma sekund men då var det redan för sent. Hon sneglade upp och ned i korridoren och konstaterade att det gudskelov inte funnits några vittnen.

Hans Faste såg först förvånad ut. Sedan flinade han bara mot henne, lade upp sin jacka på axeln och gick därifrån. Sonja Modig var på väg att ropa efter honom och be om ursäkt, men bestämde sig för att hålla tyst. Hon väntade i en minut medan hon lugnade ned sig. Sedan gick hon och hämtade två kaffe från automaten och gick tillbaka till Miriam Wu.

De satt tysta med varandra en stund. Till sist tittade Modig på Miriam Wu.

”Förlåt mig. Det här är nog ett av de sämst skötta förhören i polishusets historia.”

”Det verkar vara en kul man att jobba ihop med. Ska jag gissa att han är heterosexuell, frånskild och står för bögskämten vid fikapausen.”

”Han är … en relik från någonting. Det är allt jag kan säga.”

”Och det är inte du?”

”Jag är i alla fall inte homofob.”

”Okej.”

”Miriam, jag … vi, allihopa, har varit igång nästan dygnet runt i tio dagar nu. Vi är trötta och irriterade. Vi försöker lösa ett fruktansvärt dubbelmord i Enskede och ett lika fruktansvärt mord vid Odenplan. Din flickvän är kopplad till båda brottsplatserna. Vi har teknisk bevisning och det har gått rikslarm på henne. Förstår du att vi till varje pris måste få tag på henne innan hon gör någon annan illa eller kanske sig själv.”

”Jag känner Lisbeth Salander … Jag kan inte tro att hon mördat någon.”

”Kan inte tro eller vill inte tro? Miriam, vi lägger inte ut rikslarm på någon utan goda skäl. Men så mycket kan jag säga, att min chef, kriminalinspektör Bublanski, inte heller är helt övertygad om att hon är skyldig. Vi diskuterar möjligheten att hon har någon medbrottsling eller att hon på något annat sätt blivit indragen i det här. Men vi måste få tag på henne. Du tror att hon är oskyldig, Miriam, men vad händer om du har fel? Du säger själv att du inte vet särskilt mycket om Lisbeth Salander.”

”Jag vet inte vad jag ska tro.”

”Hjälp oss att ta reda på sanningen då.”

”Är jag gripen för något?”

”Nej.”

”Kan jag gå härifrån när jag vill?”

”Tekniskt sett, ja.”

”Och otekniskt sett?”

”Du kommer att förbli ett frågetecken i våra ögon.”

Miriam Wu övervägde hennes ord. ”Okej. Fråga på. Om jag blir irriterad på dina frågor så svarar jag inte.”

Sonja Modig kopplade på bandspelaren igen.

20 Fredag 1 april – Söndag 3 april

Miriam Wu tillbringade en timme tillsammans med Sonja Modig. Vid slutet av förhöret kom Bublanski in i förhörsrummet och slog sig tyst ned och lyssnade utan att säga något. Miriam Wu hälsade artigt på honom men fortsatte att prata med Sonja.

Till slut tittade Modig på Bublanski och frågade om han hade några ytterligare frågor. Bublanski skakade på huvudet.

”Då förklarar jag förhöret med Miriam Wu avslutat. Klockan är 13.09.”

Hon stängde av bandspelaren.

”Jag har förstått att det blev lite problem med kriminalinspektör Faste”, sa Bublanski.

”Han var okoncentrerad”, sa Sonja Modig neutralt.

”Han är en idiot”, sa Miriam Wu upplysningsvis.

”Kriminalinspektör Faste har faktiskt många förtjänster men han är nog inte den mest lämplige att förhöra en ung kvinna”, sa Bublanski och tittade Miriam Wu i ögonen. ”Jag borde inte ha lämnat honom med den uppgiften. Jag ber om ursäkt.”

Miriam Wu såg häpen ut.

”Ursäkten accepteras. Jag var rätt avig mot dig i början också.”

Bublanski viftade undan det. Han tittade på Miriam Wu.

”Får jag fråga dig några saker så här på slutet? Med bandspelaren av.”

”Var så god.”

”Ju mer jag hör om Lisbeth Salander, desto mer förbryllad blir jag. Den bild jag får av de personer som känner henne är oförenlig med den bild som framträder i socialvårdens papper och rättsmedicinska dokument.”

”Jaha.”

”Kan du bara svara rakt uppochned.”

”Okej.”

”Den psykiatriska utvärderingen som gjordes då Lisbeth Salander var 18 år antyder att hon är mentalt efterbliven och förståndshandikappad.”

”Trams. Lisbeth är förmodligen smartare än både du och jag.”

”Hon har inte gått ut skolan och har inte ens betyg på att hon kan läsa och skriva.”

”Lisbeth Salander läser och skriver väsentligt bättre än jag. Hon brukar sitta och kludda matematiska formler ibland. Rena algebran. Jag har ingen aning om sådan matematik.”

”Matematik?”

”Det är en hobby hon skaffat sig.”

Bublanski och Modig var tysta.

”Hobby?” undrade Bublanski efter en stund.

”Det är ekvationer av något slag. Jag vet inte ens vad tecknen betyder.”

Bublanski suckade.

”Socialtjänsten skrev ett utlåtande sedan hon omhändertagits i Tantolunden i sällskap med en äldre man då hon var 17 år. Det antyds att hon försörjde sig som prostituerad.”

”Lisbeth som hora. Skitsnack. Jag vet inte vad hon jobbar med, men jag är inte det minsta förvånad över att hon haft något jobb på Milton Security.”

”Hur försörjer hon sig?”

”Jag vet inte.”

”Är hon lesbisk?”

”Nej. Lisbeth har sex med mig, vilket inte är samma sak som att hon är flata. Jag tror inte att hon själv vet vad hon har för sexuell identitet. Gissningsvis är hon bisexuell.”

”Det här med att ni använder handbojor och så … är Lisbeth Salander sadistiskt lagd eller hur vill du beskriva henne?”

”Jag tror att du missförstått allt det där. Att vi använder handbojor ibland är ett rollspel och har inget med sadism eller våld och övergrepp att göra. Det är en lek.”

”Har hon någonsin varit våldsam mot dig?”

”Nä. Det är snarast jag som är den dominanta parten i våra lekar.”

Miriam Wu log sött.

Eftermiddagsmötet klockan tre resulterade i det första allvarliga grälet i utredningen. Bublanski summerade läget och förklarade därefter att han kände ett behov av att bredda spaningarna.

”Från första dagen har vi fokuserat all vår energi på att hitta Lisbeth Salander. Hon är i allra högsta grad misstänkt – och detta på sakliga grunder – men vår bild av henne möter envetet motstånd från samtliga personer som känner henne i dag. Varken Armanskij, Blomkvist eller nu Miriam Wu uppfattar henne som en psykotisk mördare. Jag vill därför att vi vidgar vårt tänkande en smula och börjar fundera över både alternativa gärningsmän och möjligheten att Salander kan ha haft en medhjälpare eller bara varit närvarande då skotten föll.”

Bublanskis markering utlöste en häftig debatt i vilken han mötte hårt motstånd från Hans Faste och Sonny Bohman från Milton Security. Bägge hävdade att den enklaste förklaringen oftast var den korrekta och att tankar på en alternativ gärningsman framstod som rena konspirationsteorierna.

”Det är väl möjligt att Salander inte var ensam om saken, men vi har inga som helst spår av någon medbrottsling.”

”Vi kan ju alltid köra fram Blomkvists polisspår”, sa Hans Faste syrligt.

I debatten fick Bublanski endast stöd av Sonja Modig. Curt Svensson och Jerker Holmberg nöjde sig med enstaka kommentarer. Niklas Eriksson från Miltons var mol tyst under hela diskussionen. Till sist höll åklagare Ekström upp handen.

”Bublanski – jag förstår det som att du i alla fall inte vill avföra Salander från utredningen.”

”Nej, självklart inte. Vi har hennes fingeravtryck. Men hittills har vi grubblat oss fördärvade på ett motiv som vi inte hittar. Jag vill att vi börjar tänka i andra banor. Kan fler personer ha varit inblandade? Kan det trots allt ha att göra med den bok om sexhandeln som Dag Svensson skrev? Blomkvist har rätt i att flera personer i boken har motiv att döda.”

”Hur vill du göra?” frågade Ekström.

”Jag vill att två personer tittar på alternativa mördare. Sonja och Niklas kan hjälpas åt.”

”Jag?” frågade Niklas Eriksson häpet.

Bublanski hade valt honom för att han var den yngste personen i rummet och den som möjligen var mest lämpad att ägna sig åt icke-ortodoxt tänkande.

”Du jobbar med Modig. Gå igenom allt vi vet hittills och försök hitta något vi har missat. Faste, du och Curt Svensson och Bohman jobbar vidare med att hitta Salander. Det är högsta prioritet.”

”Vad ska jag göra?” frågade Jerker Holmberg.

”Fokusera på advokat Bjurman. Gör en ny undersökning av hans lägenhet. Kolla om vi har missat något. Frågor?”

Ingen hade några frågor.

”Okej. Vi ligger lågt med att Miriam Wu har dykt upp. Hon kan ha mer att berätta och jag vill inte att media ska kasta sig över henne.”

Åklagare Ekström beslutade att de skulle arbeta enligt Bublanskis plan.

”Jaha”, sa Niklas Eriksson och tittade på Sonja Modig. ”Det är du som är polisen, så du får bestämma vad vi ska göra.”

De stod i korridoren utanför konferensrummet.

”Jag tror att vi ska ta ett nytt snack med Mikael Blomkvist”, sa hon. ”Men först måste jag prata lite med Bublanski. Nu är det fredag eftermiddag och jag ska vara ledig lördag och söndag. Det betyder att vi inte kommer igång förrän på måndag. Använd helgen till att fundera över materialet.”

De sa adjö till varandra. Sonja Modig gick in till Bublanski just som han skildes från åklagare Ekström.

”En minut.”

”Sitt.”

”Jag blev så förbannad på Faste att sinnet rann över.”

”Han sa att du flög på honom. Jag förstod att någonting hade hänt. Det var därför jag kom in och bad om ursäkt.”

”Han påstod att jag ville vara ensam med Miriam Wu för att jag var tänd på henne.”

”Jag tror inte att jag hörde det där. Men det kvalificerar som sexuella trakasserier. Vill du lämna anmälan?”

”Jag gav honom en snyting. Det räcker.”

”Okej, jag bedömer det som att du var extremt provocerad av honom.”

”Det var jag.”

”Hans Faste har problem med starka kvinnor.”

”Jag har märkt det.”

”Du är en stark kvinna och en väldigt bra polis.”

”Tack.”

”Men jag skulle uppskatta om du inte spöade upp personalen.”

”Det ska inte upprepas. Jag har inte hunnit gå igenom Dag Svenssons skrivbord på Millennium i dag.”

”Nu ligger vi redan efter med det. Gå hem och ta lite ledigt, vi tar itu med det med nya krafter på måndag.”

Niklas Eriksson stannade till vid Centralen och drack kaffe på George. Han kände sig modstulen. Under hela veckan hade han förväntat sig att Lisbeth Salander skulle gripas vilket ögonblick som helst. Om hon gjorde motstånd vid gripandet kunde det med lite tur till och med resultera i att någon godhjärtad polis sköt henne.

Vilket var en tilltalande fantasi.

Men Salander var fortfarande på fri fot. Inte nog med det, nu började Bublanski fundera över alternativa gärningsmän. Det var inte en positiv utveckling.

Att vara underställd Sonny Bohman var illa nog – karln var ju faktiskt något av det tråkigaste och mest fantasilösa som stod att uppbringa på Miltons – och nu hade han dessutom blivit underställd Sonja Modig.

Hon var den som mest av allt ifrågasatte Salanderspåret och förmodligen den som fått Bublanski att tveka. Han undrade om konstapel Bubbla hade något ihop med den jävla fittan. Skulle inte förvåna. Han var som en toffel mot henne. Av alla poliser i utredningen var det bara Faste som hade stake nog att säga vad han tyckte.

Niklas Eriksson funderade.

Under morgonen hade han och Bohman haft ett kort möte med Armanskij och Fräklund på Miltons. En veckas spaningar hade varit resultatlösa och Armanskij var frustrerad över att ingen tycktes ha hittat någon förklaring till morden. Fräklund hade föreslagit att Milton Security skulle ta sig en funderare över deras engagemang – det fanns andra arbetsuppgifter för Bohman och Eriksson än att gratis bistå polismakten.

Armanskij hade funderat en stund och därefter beslutat att Bohman och Eriksson skulle fortsätta ytterligare en vecka. Om inget resultat uppnåtts då skulle projektet avbrytas.

Niklas Eriksson hade med andra ord en veckas frist innan dörren till utredningen skulle slå igen. Han var osäker på vad han skulle ta sig till.

Efter en stund lyfte han mobilen och ringde till Tony Scala, en frilansjournalist som brukade skriva trams för en herrtidning och som Niklas Eriksson hade träffat vid några tillfällen. Eriksson hälsade och sa att han hade information om utredningen kring morden i Enskede. Han förklarade hur det kom sig att han plötsligt hade hamnat mitt i centrum av den hetaste polisutredningen på många år. Scala nappade inte oväntat eftersom det kunde resultera i ett knäck för en större tidning. De kom överens om att träffas över en kopp kaffe en timme senare och valde Aveny på Kungsgatan.

Tony Scalas mest framträdande personlighetsdrag var att han var fet. Mycket fet.

”Om du vill ha information av mig måste du göra två saker.”

”Shoot.”

”För det första ska inte Milton Security nämnas i texten. Vår roll är bara konsulterande och om Miltons nämns kan någon börja misstänka att jag läcker information.”

”Fast det är ju lite av en nyhet att Salander jobbat åt Miltons.”

”Städning och sådant”, avfärdade Eriksson honom. ”Det är ingen nyhet.”

”Okej.”

”För det andra ska du vinkla texten så att det antyds att det är en kvinna som läckt information.”

”Varför det?”

”För att leda misstankarna bort från mig.”

”Okej. Vad har du att komma med?”

”Salanders lesbiska väninna har just dykt upp.”

”Hoppsan. Den där tjejen som var skriven på Lundagatan och som varit försvunnen?”

”Miriam Wu. Är det värt något?”

”Jovars. Var har hon hållit hus?”

”Utomlands. Hon påstår att hon inte ens hört talas om morden.”

”Är hon misstänkt på något sätt?”

”Nej, inte i nuläget. Hon har varit inne på förhör under dagen och släpptes för tre timmar sedan.”

”Jaha. Tror du på hennes story?”

”Jag tror att hon ljuger som fan. Hon vet något.”

”Okej.”

”Men kolla upp hennes bakgrund. Här har vi en brud som ägnar sig åt sadomasochistisk sex tillsammans med Salander.”

”Och det vet du?”

”Hon erkände under förhören. Vi hittade handbojor, läderställ och piskor och hela kittet vid husrannsakan.”

Det där med piskorna var en liten överdrift. Okej, det var en ren lögn, men kinesfittan hade säkert lekt med piskor också.

”Du skämtar?” sa Tony Scala.

Paolo Roberto tillhörde de sista besökarna då biblioteket stängde. Han hade tillbringat eftermiddagen med att läsa varje rad som skrivits om jakten på Lisbeth Salander.

Han gick ut på Sveavägen och kände sig modstulen och förvirrad. Och hungrig. Han gick till McDonald’s där han beställde en hamburgare och satte sig i ett hörn.

Lisbeth Salander som trippelmördare. Han kunde bara inte tro det. Inte den späda lilla jävla knäppa tjejen. Frågan var om han borde göra något åt saken. Och i så fall vad.

Miriam Wu hade tagit taxi tillbaka till Lundagatan och betraktat förödelsen i sin nyrenoverade lägenhet. Skåp, garderober, förvaringsboxar och byrålådor hade tömts och innehållet sorterats. Det fanns kladd av fingeravtryckspulver i hela lägenheten. Hennes högst privata sexleksaker låg i en hög på sängen. Så vitt hon kunde se saknades ingenting.

Hennes första åtgärd blev att ringa till Södermalms Lås-Jour för att låta installera ett nytt dörrlås. Låssmeden skulle dyka upp inom en timme.

Hon satte på kaffebryggaren och skakade på huvudet. Lisbeth, Lisbeth, vad fan har du trasslat in dig i?

Hon tog fram mobilen och ringde Lisbeths nummer men fick bara beskedet att abonnenten inte kunde nås. Hon satt länge vid sitt köksbord och försökte få rätsida på verkligheten. Den Lisbeth Salander hon kände var ingen psykiskt sjuk mördare, men å andra sidan kände Miriam henne inte särskilt väl. Lisbeth var visserligen het i sängen, men kunde också vara kall som en fisk när hon var på det humöret.

Hon beslutade att inte bestämma sig för vad hon skulle tro innan hon träffat Lisbeth och fått en förklaring. Hon kände sig plötsligt gråtfärdig och ägnade flera timmar åt att städa.

Klockan sju på kvällen hade hon fått ett nytt lås och lägenheten var någorlunda beboelig igen. Hon duschade och hade precis slagit sig ned i köket iklädd en svart och guldfärgad orientalisk morgonrock i silke då det ringde på dörren. När hon öppnade mötte hon en exceptionellt fet och orakad man.

”Hej Miriam, jag heter Tony Scala och är journalist. Kan du svara på några frågor?”

Han hade en fotograf med sig som brände av en blixt i hennes ansikte.

Miriam Wu funderade på en dropkick och en armbåge mot näsroten men hade sinnesnärvaro nog att inse att det bara skulle bli ännu smaskigare bilder.

”Har du varit utomlands med Lisbeth Salander? Vet du var hon finns?”

Miriam Wu stängde dörren och låste med det nyinstallerade vredet. Tony Scala petade upp brevinkastet.

”Miriam, du måste prata med media förr eller senare. Jag kan hjälpa dig.”

Hon formade handen till en klubba och drämde till brevinkastet. Hon hörde ett tjut av smärta då Tony Scalas finger kom i kläm. Sedan stängde hon innerdörren och gick och lade sig på sängen och blundade. Lisbeth, jag ska strypa dig när jag får tag på dig.

Efter besöket i Smådalarö hade Mikael Blomkvist tillbringat eftermiddagen med att besöka ytterligare en av de torskar som Dag Svensson planerat att namnge. Han hade därmed betat av sammanlagt sex av de trettiosju namnen under veckan. Den sistnämnde var en pensionerad domare bosatt i Tumba som vid flera tillfällen dömt i mål som gällde prostitution. Uppfriskande nog hade domarjäveln varken nekat, hotat eller bönat om nåd. Tvärtom hade han utan omsvep erkänt att javisst hade han knullat östfittor. Nej, någon ånger kände han inte. Prostitution var ett hedervärt yrke och han ansåg att han gjorde flickorna en tjänst genom att vara kund hos dem.

Mikael befann sig i höjd med Liljeholmen när Malin Eriksson ringde vid tiotiden på kvällen.

”Hej”, sa Malin. ”Har du kollat morgondrakens nätupplaga?”

”Nej, vad då?”

”Lisbeth Salanders väninna har just kommit hem.”

”Vad? Vem?”

”Flatan som heter Miriam Wu och bor i hennes lägenhet på Lundagatan.”

Wu, tänkte Mikael. Salander-Wu på dörren.

”Tack. Jag är på väg.”

Miriam Wu hade sent omsider dragit ur jacket och stängt av mobilen. Nyheten hade gått ut på en av morgontidningarnas nätupplagor halv åtta på kvällen. Kort därefter ringde Aftonbladet och tre minuter senare Expressen för en kommentar. Aktuellt körde nyheten utan att namnge henne men klockan nio hade inte mindre än sexton reportrar från olika media försökt få en kommentar från henne.

Vid två tillfällen hade det ringt på dörren. Miriam Wu hade inte öppnat och hon hade släckt alla lampor i lägenheten. Hon hade lust att knäcka näsbenet på nästa journalist som trakasserade henne. Till sist satte hon på mobilen och ringde en väninna som bodde på promenadavstånd nere vid Hornstull och bad att få sova över hos henne.

Hon smet ut genom porten på Lundagatan mindre än fem minuter innan Mikael Blomkvist parkerade och förgäves ringde på hennes dörr.

Bublanski ringde till Sonja Modig strax efter tio på lördagsmorgonen. Hon hade sovit till nio och därefter busat en stund med ungarna innan hennes man hade tagit med dem på promenad för att köpa lördagsgodis.

”Har du läst tidningarna i dag?”

”Faktiskt inte. Jag vaknade för bara någon timme sedan och har varit upptagen med ungarna. Har något hänt?”

”Någon i utredningen läcker information till pressen.”

”Det har vi vetat hela tiden. Någon släppte Salanders rättsmedicinska rapport för flera dagar sedan.”

”Det var åklagare Ekström.”

”Var det?”

”Ja. Självklart. Även om han aldrig kommer att erkänna det. Han försöker trissa upp intresset därför att det gynnar honom. Men inte det här. En journalist som heter Tony Scala har pratat med en polis som släppt en mängd information om Miriam Wu. Bland annat detaljer från vad som sades på förhöret i går. Det var något vi ville hålla tyst om och Ekström är fly förbannad.”

”Å fan.”

”Journalisten namnger ingen. Källan beskrivs som en person med ’central position i utredningen’.”

”Skit”, sa Sonja Modig.

”Vid ett tillfälle i artikeln beskrivs källan som ’hon’.”

Sonja Modig var tyst i tjugo sekunder medan betydelsen sjönk in. Hon var den enda kvinnan i utredningen.

”Bublanski … jag har inte sagt ett ord till någon journalist. Jag har inte diskuterat utredningen med någon utanför korridoren. Inte ens med min man.”

”Jag tror dig. Och jag tror inte för en sekund att du läcker information. Men det gör dessvärre åklagare Ekström. Och Hans Faste har helgjouren och spär på med antydningar.”

Sonja Modig blev med ens alldeles matt.

”Vad händer nu?”

”Ekström kräver att du kopplas bort från utredningen medan anklagelsen utreds.”

”Det här är inte klokt. Hur ska jag kunna bevisa …?”

”Du behöver inte bevisa någonting. Det är utredaren som ska bevisa.”

”Jag vet, men … fan också. Hur lång tid kommer utredningen att ta?”

”Utredningen har redan ägt rum.”

”Vad?”

”Jag frågade. Du sa att du inte hade läckt information. Alltså är utredningen klar och jag behöver bara skriva rapport. Vi syns nio på måndag på Ekströms rum och drar frågorna.”

”Tack Bublanski.”

”Det var så lite.”

”Det finns ett problem.”

”Jag vet.”

”Om jag inte har läckt information så måste någon annan i gruppen ha gjort det.”

”Har du något förslag?”

”Spontant är jag frestad att säga Faste … men jag tror inte riktigt på det.”

”Jag är benägen att hålla med dig. Men han kan också vara en riktig skitstövel och han var genuint upprörd i går.”

Bublanski promenerade gärna i mån av tid och väder. Det var en av de få former av motion han ägnade sig åt. Han bodde på Katarina Bangata på Södermalm, inte alls långt ifrån Millenniums redaktion, eller för den delen Milton Security, där Lisbeth Salander hade arbetat och Lundagatan där hon hade varit bosatt. Dessutom var det promenadavstånd till synagogan på S:t Paulsgatan. Under lördagseftermiddagen promenerade han till samtliga dessa platser.

Under den första biten av promenaden hade han sällskap av sin fru Agnes. De hade varit gifta i tjugotre år och han hade varit henne trogen utan minsta snedsteg under alla de åren.

De stannade till en stund i synagogan och pratade med rabbinen. Bublanski var polsk jude medan Agnes familj – den spillra som hade överlevt Auschwitz – härstammade från Ungern.

Efter synagogan skildes de åt – Agnes skulle handla medan hennes make ville fortsätta promenaden. Han kände ett behov av att vara för sig själv och grunna på den besvärliga utredningen. Han nagelfor de åtgärder som han vidtagit sedan utredningen landat på hans skrivbord på skärtorsdagens morgon och kunde inte hitta alltför många slarvfel.

Ett misstag var att han inte skickat någon att omedelbart gå igenom Dag Svenssons skrivbord på Millenniums redaktion. När han äntligen kom sig för att göra det – han gjorde det själv – så hade Mikael Blomkvist redan städat bort gud vet vad.

Ett annat misstag var att utredningen hade missat att Lisbeth Salander köpt bil. Jerker Holmberg hade dock rapporterat att bilen inte innehöll något av intresse. Bortsett från missen med bilen var utredningen så prydlig som den kunde förväntas vara.

Han stannade vid en kiosk vid Zinkensdamm och betraktade eftertänksamt en löpsedel. Passfotot på Lisbeth Salander hade krympts till en liten men lätt igenkännbar vinjett i övre hörnet och fokus hade flyttats till mer gångbara nyheter.

Han köpte tidningen och bläddrade fram till uppslaget som dominerades av en bild på fem tjejer i övre tonåren som var klädda i svarta kläder, skinnjackor med nitar, trasiga jeans och extremt tajta t- tröjor. En av tjejerna höll upp en flagga med ett pentagram och en annan visade pekfinger och lillfinger. Han läste bildtexten. Lisbeth Salander umgicks med ett death metal-band som spelade på små klubbar. 1996 hyllade gruppen Church of Satan och hade en hit med låten Etiquette of Evil.

Namnet Evil Fingers nämndes inte och deras ansikten var maskade. Bekanta till medlemmarna i rockgruppen skulle dock utan större problem känna igen flickorna.

Det följande uppslaget fokuserade på Miriam Wu och illustrerades med en bild som hämtats från en show på Berns som hon hade varit med i. Hon porträtterades med bar överkropp och rysk officersmössa. Bilden var tagen underifrån. I likhet med tjejerna i Evil Fingers var hennes ögon maskerade. Hon omnämndes som 31-åringen.

Salanders väninna skrev om LESBISK BDSM-SEX

Den 31-åriga kvinnan är känd på Stockholms innekrogar. Hon gjorde ingen hemlighet av att hon raggade kvinnor och att hon ville dominera sin partner.

Reportern hade till och med hittat en flicka som kallades Sara och som enligt egna uppgifter hade varit föremål för 31-åringens raggförsök. Hennes pojkvän hade blivit ”störd” av tilltaget. Artikeln fastslog att det handlade om en skum och elitistisk feministisk avart i gayrörelsens utkanter och som bland annat tog sig uttryck i en ”bondage workshop” på Pridefestivalen. I övrigt byggde texten på citat från en sex år gammal och möjligen provocerande text av Miriam Wu från ett feministiskt fanzine som en reporter hade kommit över. Bublanski ögnade igenom texten och slängde därefter kvällstidningen i papperskorgen.

Han grubblade en stund över Hans Faste och Sonja Modig. Två kompetenta utredare. Men Faste var ett problem. Han gick folk på nerverna. Bublanski insåg att han måste ta ett snack med Faste, men han hade svårt att tro att han skulle vara upphovet till läckorna i utredningen.

När Bublanski tittade upp igen stod han på Lundagatan och betraktade Lisbeth Salanders port. Det hade inte varit ett medvetet beslut att promenera dit. Han blev helt enkelt inte klok på henne.

Han promenerade uppför trappan till övre Lundagatan där han blev stående en lång stund och grubblade på Mikael Blomkvists historia om att Salander skulle ha blivit överfallen. Inte heller den historien ledde fram till något. Det saknades polisanmälan, namn på personer och till och med ett ordentligt signalement. Blomkvist påstod att han inte hade kunnat se bilnumret på den skåpbil som försvann från platsen.

Om det alls hade hänt.

Med andra ord ännu en återvändsgränd.

Bublanski tittade ned på den vinröda Honda som hela tiden stått parkerad på platsen. Helt plötsligt promenerade Mikael Blomkvist fram till porten.

Miriam Wu vaknade sent på dagen insnärjd i lakan och satte sig upp och såg sig omkring i det främmande rummet.

Hon hade tagit den plötsliga mediala uppmärksamheten som ursäkt för att ringa till en väninna och be att få sova över. Men hon hade lika mycket flytt, insåg hon, därför att hon varit rädd för att Lisbeth Salander skulle knacka på dörren.

Polisens förhör och tidningarnas skriverier hade påverkat henne mer än hon trott. Trots att hon hade beslutat att avvakta med sin slutsats till dess att Lisbeth fått en chans att förklara vad som hade hänt hade hon börjat misstänka att hon ändå var skyldig.

Hon sneglade ned på Viktoria Viktorsson, 37 år, Dubbel-V kallad och hundra procent flata. Hon låg på mage och mumlade i sömnen. Miriam Wu smög in i badrummet och ställde sig i duschen. Därefter gick hon ut och handlade frukostbröd. Det var först vid kassan i närbutiken intill Kafé Cinnamon på Verkstadsgatan som hennes blick föll på löpsedlarna. Hon flydde tillbaka till Dubbel-V: s lägenhet.

Mikael Blomkvist promenerade förbi den vinröda Hondan till Lisbeth Salanders port, slog koden och försvann. Han var borta i två minuter innan han kom ut på gatan igen. Ingen hemma? Blomkvist tittade längs gatan, till synes obeslutsam. Bublanski betraktade honom tankfullt.

Det som oroade Bublanski var att om Blomkvist ljugit om överfallet på Lundagatan så antydde det att han spelade något spel som i värsta fall kunde innebära att han på något sätt var delaktig i morden. Men om han talade sanning – och det fanns ännu ingen orsak att betvivla att han gjorde det – så existerade en dold ekvation i hela dramat. Det innebar att det fanns fler aktörer än de synliga och att mordet kunde vara betydligt mer komplicerat än att en patologiskt störd flicka hade fått ett vansinnesutbrott.

När Blomkvist började röra sig mot Zinkensdamm ropade Bublanski efter honom. Han stannade och upptäckte polisen och gick därefter Bublanski till mötes. De möttes precis nedanför trappan.

”Hej Blomkvist. Söker du Lisbeth Salander?”

”Faktiskt inte. Jag söker Miriam Wu.”

”Hon är inte hemma. Någon läckte till media att hon hade dykt upp.”

”Vad hade hon att berätta?”

Bublanski tittade forskande på Mikael Blomkvist. Kalle Blomkvist.

”Promenera med mig”, uppmanade Bublanski. ”Jag behöver en kopp kaffe.”

De passerade Högalidskyrkan i tystnad. Bublanski tog honom till Café Lillasyster vid Liljeholmsbron där Bublanski beställde en dubbel espresso med en matsked kall mjölk och Mikael en caffe latte. De satte sig i rökavdelningen.

”Det var länge sedan jag hade ett så frustrerande fall”, sa Bublanski. ”Hur mycket kan jag diskutera med dig utan att behöva läsa om det i Expressen i morgon?”

”Jag jobbar inte för Expressen.”

”Du vet vad jag menar.”

”Bublanski – jag tror inte att Lisbeth är skyldig.”

”Och nu håller du på och privatspanar på egen hand? Är det därför de kallar dig Kalle Blomkvist?”

Mikael log plötsligt.

”Jag har förstått att de kallar dig Konstapel Bubbla.”

Bublanski log stelt.

”Varför tror du inte att Salander är skyldig?”

”Jag vet inte ett dugg om hennes förvaltare, men hon hade helt enkelt inga skäl att mörda Dag och Mia. Särskilt inte Mia. Lisbeth avskyr män som hatar kvinnor och Mia höll just på att klämma åt en hel serie torskar. Det Mia gjorde var helt i linje med vad Lisbeth själv skulle ha gjort. Hon har moral.”

”Jag får inte ihop bilden av henne. Ett efterblivet psykfall eller en kompetent researcher.”

”Lisbeth är annorlunda. Hon är väldigt osocial, det är definitivt inget fel på hennes intelligens. Tvärtom, hon är förmodligen mer begåvad än både du och jag.”

Bublanski suckade. Mikael Blomkvist gjorde samma bedömning som Miriam Wu.

”I vilket fall måste hon gripas. Jag kan inte gå in på detaljer, men vi har teknisk bevisning på att hon befann sig på mordplatsen och hon är personligen kopplad till mordvapnet.”

Mikael nickade.

”Jag antar att det betyder att ni hittat hennes fingeravtryck där. Men det betyder inte att hon sköt.”

Bublanski nickade.

”Dragan Armanskij tvivlar också. Han är för försiktig för att säga det rent ut, men han söker också belägg för hennes oskuld.”

”Och du? Vad tror du?”

”Jag är polis. Jag griper folk och förhör dem. Just nu ser det mörkt ut för Lisbeth Salander. Vi har fällt mördare på betydligt svagare indicier.”

”Du svarade inte på frågan.”

”Jag vet inte. Om hon skulle vara oskyldig … vem tror du skulle ha intresse av att mörda både hennes förvaltare och dina två vänner?”

Mikael plockade fram ett paket cigaretter och höll upp paketet till Bublanski som skakade på huvudet. Han ville inte ljuga för polisen och antog att han borde berätta något om sina funderingar kring mannen som kallades Zala. Han borde också berätta om kommissarie Gunnar Björck på Säk.

Men Bublanski och hans kollegor hade också tillgång till Dag Svenssons material som innehöll samma folder med titeln . Allt de behövde göra var att läsa innantill. Istället körde de fram som en ångvält och hängde ut alla intima detaljer om Lisbeth Salander i massmedia.

Han hade ett uppslag men han visste inte vart det skulle leda. Han ville inte namnge Björck innan han var säker. Zalachenko. Där fanns kopplingen mellan både Bjurman och Dag och Mia. Problemet var bara att Björck inte hade berättat något.

”Låt mig gräva lite mer så ska jag komma med en alternativ teori.”

”Inget polisspår, hoppas jag.”

Mikael log.

”Nä. Inte än. Vad sa Miriam Wu?”

”Ungefär samma sak som du. De hade ett förhållande.”

Han sneglade på Mikael.

”Inte min sak”, sa Mikael.

”Miriam Wu och Salander har umgåtts i tre år. Hon kände inte till något om Salanders bakgrund och visste inte ens var hon arbetade. Svårt att smälta. Men jag tror att hon talar sanning.”

”Lisbeth är väldigt privat”, sa Mikael.

De satt tysta en stund.

”Har du Miriam Wus nummer?”

”Jo.”

”Kan jag få det?”

”Nej.”

”Varför inte?”

”Mikael, det här är ett polisärende. Vi behöver inga privatspanare med vilda teorier.”

”Jag har inga teorier än. Men jag tror att svaret på gåtan finns i Dag Svenssons material.”

”Du kan förmodligen få tag på Miriam Wu ganska lätt om du anstränger dig.”

”Förmodligen. Men det enklaste sättet är att fråga någon som redan har numret.”

Bublanski suckade. Mikael blev plötsligt väldigt irriterad på honom.

”Är poliser mer begåvade än vanliga människor som du kallar privatspanare?” frågade han.

”Nej, det tror jag inte. Men polisen har utbildning och till uppdrag att utreda brott.”

”Privatpersoner har också utbildning”, sa Mikael långsamt. ”Och ibland är en privatspanare mycket bättre på att utreda än en riktig polis.”

”Det tror du.”

”Det vet jag. Fallet Joy Rahman. Ett antal poliser satt på sina arslen och blundade i fem år medan Rahman satt oskyldigt inspärrad för ett mord på en gammal tant. Han skulle fortfarande sitta inspärrad om inte en lärarinna hade ägnat flera år åt att göra en seriös utredning. Hon gjorde det och utan alla de resurser du förfogar över. Hon bevisade inte bara att han var oskyldig, hon kunde också peka ut en person som med stor sannolikhet var den verklige mördaren.”

”Det gick prestige i Rahmanfallet. Åklagaren vägrade lyssna på fakta.”

Mikael Blomkvist betraktade Bublanski.

”Bublanski … jag ska berätta en sak för dig. I precis det här ögonblicket gick det prestige i Salanderfallet också. Jag hävdar att hon inte mördat Dag och Mia. Och jag ska bevisa det. Jag ska plocka fram en alternativ mördare åt dig, och när det sker kommer jag att skriva en artikel som du och dina kollegor kommer att tycka är jävligt jobbig att läsa.”

På väg hem till Katarina Bangata kände Bublanski ett behov av att samtala med Gud om saken, men istället för att gå till synagogan gick han till katolska kyrkan vid Folkungagatan. Han slog sig ned på en av de bakre bänkarna och rörde sig inte på över en timme. Som jude hade han tekniskt sett inget i katolska kyrkan att göra men det var en fridfull plats som han regelbundet brukade besöka då han kände behov av att sortera sina tankar. Jan Bublanski ansåg att katolska kyrkan var en lika god plats att fundera på och han var övertygad om att Gud inte skulle misstycka. Dessutom fanns det en stor skillnad mellan katolicismen och judendomen. Till synagogan gick han för att han sökte sällskap och gemenskap med andra människor. Katoliker gick till kyrkan därför att de sökte vara i fred tillsammans med Gud. Hela kyrkan inbjöd till tystnad och påbjöd att besökare skulle lämnas i fred.

Han grubblade över Lisbeth Salander och Miriam Wu. Och han funderade över vad Erika Berger och Mikael Blomkvist hade mörkat för honom. Han var övertygad om att de visste något om Salander som de inte hade berättat. Han undrade vilken ”research” Lisbeth Salander hade gjort för Mikael Blomkvist. En kort stund reflekterade han över om Salander hade arbetat för Blomkvist strax innan han avslöjade Wennerströmaffären, men efter lite eftertanke avfärdade han den möjligheten. Lisbeth Salander hade helt enkelt ingen koppling till den sortens dramatik och det verkade orimligt att hon skulle ha kunnat bidra med något av värde. Hur bra personundersökare hon än var.

Bublanski var bekymrad.

Han gillade inte Mikael Blomkvists tvärsäkra trosvisshet om att Salander var oskyldig. Det var en sak att han själv som polis ansattes av tvivel – det var hans yrke att tvivla. Det var en annan sak att Mikael Blomkvist levererade en utmaning som privatspanare.

Han gillade inte privatspanare eftersom det oftast var liktydigt med konspirationsteorier som visserligen gav stora rubriker i tidningarna men som oftast skapade ett fullständigt onödigt merarbete för poliser.

Det här hade artat sig till den mest befängda mordutredning han någonsin varit inblandad i. På något sätt hade han tappat fokus. Ett spaningsmord ska följa en kedja av logiska konsekvenser.

Om en 17-årig pojke hittas knivhuggen till döds på Mariatorget handlar det om att kartlägga vilka skinnskallegäng eller ungdomsgäng som strulade vid Södra station en timme tidigare. Det finns vänner, bekanta, vittnen och ganska snart misstänkta.

Om en 42-årig man skjuts med tre skott vid ett krogbesök i Skärholmen och det visar sig att han var torped åt den jugoslaviska maffian så handlar det om att lista ut vilka uppkomlingar som försöker ta kontroll över cigarettsmugglingen.

Om en 26-årig kvinna med ordentlig bakgrund och ordnad livssituation hittas strypt i sin lägenhet handlar det om att ta reda på vem hennes pojkvän var eller vem hon sist hade pratat med på krogbesöket kvällen innan.

Bublanski hade gjort så många utredningar av det slaget att han skulle kunna göra dem i sömnen.

Den aktuella utredningen hade börjat så bra. De hade hittat en huvudmisstänkt redan efter några timmar. Lisbeth Salander var som klippt och skuren i rollen – ett uppenbart psykfall som haft våldsamma och okontrollerbara utbrott i hela sitt liv. I praktiken handlade det bara om att plocka upp henne och få ett erkännande eller, beroende på omständigheterna, att skicka henne till psyk. Därefter hade allt gått på tok.

Salander bodde inte där hon bodde. Hon hade vänner som Dragan Armanskij och Mikael Blomkvist. Hon hade ett förhållande med en ökänd flata som ägnade sig åt sex med handbojor och fick media att gå i spinn i en redan infekterad situation. Hon hade 2,5 miljoner kronor på banken och ingen känd arbetsplats. Sedan kommer Blomkvist med teorier om trafficking och konspirationer – och som kändisjournalist hade han en verklig politisk makt att skapa fullständigt kaos i utredningen med en enda välplacerad artikel.

Framför allt visade sig den huvudmisstänkte vara omöjlig att hitta, trots att hon var en tvärhand hög med ett särpräglat utseende och tatueringar över hela kroppen. Snart två veckor sedan morden och inte så mycket som en viskning om var hon befann sig.

Gunnar Björck, sjukskriven för diskbråck och biträdande byråchef vid Säkerhetspolisen, hade upplevt ett miserabelt dygn sedan Mikael Blomkvist klivit över hans tröskel. Han hade haft en kontinuerlig dov smärta i ryggen. Han hade vandrat fram och tillbaka i sin lånade bostad, oförmögen att koppla av och att ta initiativ. Han hade försökt tänka, men pusselbitarna ville inte falla på plats.

Han kunde inte begripa hur historien hängde samman.

När han först hade hört nyheterna om mordet på Nils Bjurman dagen efter att advokaten hade hittats död hade han gapat. Men han hade inte blivit förvånad då Lisbeth Salander nästan omedelbart utpekats som huvudmisstänkt och klappjakten på henne dragit igång. Han hade vaksamt följt varje ord som sagts på TV och han hade köpt alla dagstidningar som han kunde få tag på och uppmärksamt läst varje ord som skrivits.

Att Lisbeth Salander var psykiskt sjuk och kapabel att döda betvivlade han inte för en sekund. Han hade inte haft någon orsak att betvivla hennes skuld eller ifrågasätta polisutredningens slutsatser – tvärtom, all hans kunskap om Lisbeth Salander indikerade att hon verkligen var en psykotisk galning. Han hade varit på väg att ringa in och bistå utredningen med goda råd eller åtminstone kontrollera om saken sköttes på rätt sätt, men kom sent omsider till slutsatsen att ärendet faktiskt inte angick honom längre. Det var inte längre hans bord och det fanns kompetent folk som kunde hantera det. Dessutom kunde ett samtal från honom resultera i just den oönskade uppmärksamhet han ville undvika. Istället hade han kopplat av och bara följt den fortsatta nyhetsrapporteringen med förstrött intresse.

Mikael Blomkvists besök hade vänt uppochned på det lugnet. Det hade aldrig föresvävat Björck att Salanders mordorgie kunde angå honom personligen – att ett av hennes offer var ett medialt svin som stod i begrepp att hänga ut honom inför hela Sverige.

Än mindre hade det föresvävat honom att namnet Zala skulle dyka upp i historien som en osäkrad handgranat och allra minst att namnet skulle vara känt av Mikael Blomkvist. Det var så osannolikt att det trotsade sunt förnuft.

Dagen efter Mikaels besök hade han lyft luren och ringt till sin forne chef, 78 år gammal och bosatt i Laholm. Han var tvungen att på något sätt försöka lista ut sammanhanget utan att antyda att han ringde av andra skäl än ren nyfikenhet och professionell oro. Det hade blivit ett relativt kort samtal.

”Det är Björck. Jag antar att du har läst tidningarna.”

”Det har jag. Hon har dykt upp igen.”

”Och hon har inte förändrats nämnvärt.”

”Det är inte vår sak längre.”

”Du tror inte att …?”

”Nej, det tror jag inte. Allt det där är dött och begravet. Det finns ingen koppling.”

”Men Bjurman av alla människor. Jag antar att det inte var en slump att han blev hennes förvaltare.”

Det var tyst några sekunder på linjen.

”Nej, det var ingen slump. Det verkade som en bra idé för tre år sedan. Vem hade kunnat ana det här?”

”Hur mycket kände Bjurman till?”

Hans före detta chef skrockade plötsligt i luren.

”Du vet mycket väl hur Bjurman var. Inte den mest begåvade aktören.”

”Jag menar … kände han till kopplingen? Kan det finnas något i hans kvarlåtenskap som leder vidare till …?”

”Nej, naturligtvis inte. Jag förstår vad du frågar efter men oroa dig inte. Salander har alltid varit en kantboll i den här historien. Vi arrangerade så att Bjurman fick uppdraget men det var bara för att någon som vi hade koll på skulle vara hennes förvaltare. Hellre det än ett helt okänt kort. Om hon hade börjat pladdra om något så hade han kommit till oss. Nu löser sig det här till det allra bästa.”

”Hur menar du?”

”Tja, efter det här kommer Salander att sitta på psyket under lång tid framåt.”

”Okej.”

”Oroa dig inte. Återgå till din sjukledighet i lugn och ro.”

Men det var just det byråchef Gunnar Björck var oförmögen att göra. Det hade Mikael Blomkvist sett till. Han slog sig ned vid köksbordet och tittade ut över Jungfrufjärden medan han försökte summera sin egen situation. Han ansattes av hot från två flanker.

Mikael Blomkvist skulle hänga ut honom som torsk. Det fanns en överhängande risk att han skulle avsluta sin polisiära karriär med att dömas för brott mot sexköpslagen.

Men det allvarliga var att Mikael Blomkvist jagade Zalachenko. På något sätt var han inblandad i historien. Vilket skulle leda direkt till Gunnar Björcks ytterdörr.

Hans forne chef hade varit förvissad om att det inte fanns något i Bjurmans kvarlåtenskap som kunde leda vidare. Men det gjorde det. Utredningen från 1991. Och den hade Bjurman fått av Gunnar Björck.

Han försökte visualisera mötet med Bjurman mer än nio månader tidigare. De hade träffats i Gamla stan. Bjurman hade ringt honom en eftermiddag på jobbet och föreslagit en öl. De hade pratat om pistolskytte och allt möjligt men Bjurman hade sökt honom av ett speciellt skäl. Han behövde en tjänst. Han hade frågat om Zalachenko …

Björck reste sig och gick fram till köksfönstret. Han hade varit lite rund under fötterna. Faktiskt ganska ordenligt rund under fötterna. Vad hade Bjurman frågat?

”Apropå det … jag håller på med ett ärende där en gammal bekant dykt upp …”

”Jaså, vem då?”

”Alexander Zalachenko. Kommer du ihåg honom?”

”Jovars. Honom glömmer man inte i första taget.”

”Vart tog han vägen sedan?”

Tekniskt sett angick det inte Bjurman. Det fanns till och med rimliga skäl att sätta Bjurman under lupp enbart av det skälet att han frågade … om det inte hade varit för det faktum att han var Lisbeth Salanders förvaltare. Han sa att han behövde den gamla utredningen. Och jag gav honom den.

Björck hade gjort ett dramatiskt misstag. Han hade utgått från att Bjurman redan var informerad – allt annat hade ju framstått som otänkbart. Och Bjurman hade framställt saken som om han bara försökte ta en genväg genom den tröga byråkratiska gången där allt var hemligstämplat och hysch- hysch och kunde dra ut på tiden i månader. Särskilt i ett ärende som rörde Zalachenko.

Jag gav honom utredningen. Den var fortfarande hemligstämplad men det var ju ett rimligt och begripligt skäl och Bjurman var ju inte den som pratade bredvid mun. Han var korkad, men han hade aldrig varit lösmynt. Vad kunde det göra för skada … det var ju så många år sedan.

Bjurman hade blåst honom. Han hade gett intryck av att det handlade om formalia och byråkrati. Ju mer han funderade, desto mer övertygad blev han om att Bjurman hade lagt orden väldigt exakt och väldigt försiktigt.

Men vad fan hade Bjurman varit ute efter? Och varför hade Salander mördat honom?

Mikael Blomkvist besökte Lundagatan ytterligare fyra gånger under lördagen i hopp om att träffa Miriam Wu, men hon lyste med sin frånvaro.

Han tillbringade en stor del av dagen på Kaffebar på Hornsgatan med sin iBook och läste på nytt igenom den e-post som Dag Svensson hade fått på sin millennium.se-adress och innehållet i mappen som var döpt till . De sista veckorna före morden hade Dag Svensson ägnat allt mer tid av sitt arbete åt att forska om Zala.

Mikael önskade att han kunde ringa till Dag Svensson och fråga varför dokumentet om Irina P. fanns i mappen om Zala. Den enda rimliga slutsats som Mikael kunde komma till var att Dag hade misstänkt Zala för mordet på henne.

Vid femtiden på eftermiddagen hade Bublanski plötsligt ringt honom och gett honom telefonnumret till Miriam Wu. Han förstod inte vad som hade fått polismannen att ändra sig, men så fort han fått numret ringde han ungefär en gång i halvtimmen. Först vid elvatiden på kvällen hade Miriam kopplat på mobilen och svarat. Det blev ett kort samtal.

”Hej Miriam. Jag heter Mikael Blomkvist.”

”Och vem fan är du?”

”Jag är journalist och arbetar på en tidning som heter Millennium.”

Miriam Wu uttryckte sina känslor på ett kärnfullt sätt.

”Jaså. Den Blomkvist. Far åt helvete, journalistäckel.”

Därefter hade hon brutit samtalet innan Mikael haft en chans att förklara sitt ärende. Han tänkte onda tankar om Tony Scala och försökte ringa på nytt. Hon svarade inte. Till sist SMS:ade han till hennes mobil.

Snälla ring mig. Det är viktigt.

Hon hade inte ringt honom.

Sent på lördagsnatten stängde Mikael av datorn och klädde av sig och kröp ned i sängen. Han kände sig frustrerad och önskade att han hade haft sällskap av Erika Berger.