Flickan som lekte med elden

4 Måndag 10 januari – Tisdag 11 januari

Lisbeth Salander landade på Arlanda halv sju på morgonen. Hon hade tillbringat tjugosex timmar på resande fot, varav hela nio timmar på Grantly Adams Airport på Barbados. British Airways hade vägrat släppa iväg planet innan ett möjligt terroristhot hade avvärjts och en passagerare med arabiskt utseende hade tagits in till förhör. När hon anlände till Gatwick i London hade hon missat anslutningen till sista flyget till Sverige och fått vänta i timmar innan hon blev ombokad nästa morgon.

Lisbeth kände sig som en påse bananer som legat i solen för länge. Hon hade bara handbagage med sin PowerBook, Dimensions och ett ombyte kläder hårt stuvat. Hon passerade oantastad genom det gröna stråket vid tullen. När hon kom ut till flygbussarna hälsades hon välkommen hem av ett nollgradigt snöslask.

En kort stund tvekade hon. I hela sitt liv hade hon varit tvungen att välja det billigaste alternativet och hon hade fortfarande svårt att vänja sig vid tanken att hon förfogade över knappt tre miljarder kronor som hon egenhändigt hade stulit i en kombinerad Internetkupp och gammalt hederligt bedrägeri. Efter någon minut struntade hon i regelboken och viftade efter en taxi. Hon uppgav adressen till Lundagatan och somnade nästan omedelbart i baksätet.

Det var först då taxin stannade på Lundagatan och chauffören puffade på henne som hon insåg att hon hade givit honom fel adress. Hon korrigerade och bad taxin fortsätta till Götgatsbacken. Hon gav ordentligt med dricks i amerikanska dollar och svor till då hon satte foten i en vattenpöl i rännstenen. Hon var klädd i jeans, t-tröja och en tunn tygjacka. Hon hade sandaler och tunna kortstrumpor på fötterna. Hon vacklade över till 7-Eleven där hon handlade schampo, tandkräm, tvål, filmjölk, mjölk, ost, ägg, bröd, frysta kanelbullar, kaffe, Liptons tepåsar, inlagd gurka, äpplen, ett storpack Billys Pan Pizza och en limpa Marlboro Light. Hon betalade med Visakort.

När hon kom ut på gatan igen tvekade hon om vilken väg hon skulle välja. Hon kunde välja Svartensgatan upp eller Hökens gata en bit ned mot Slussen. Nackdelen med Hökens gata var att hon då måste passera omedelbart utanför porten till Millenniums redaktion och att hon därmed skulle riskera att springa ihop med Mikael Blomkvist. Till sist bestämde hon sig för att hon inte tänkte gå några omvägar för att undvika honom. Hon promenerade följaktligen mot Slussen trots att det egentligen var lite längre och vek av till höger via Hökens gata upp till Mosebacke torg. Hon sneddade förbi statyn med Systrarna framför Södra teatern och tog trapporna upp till Fiskargatan. Hon hejdade sig och betraktade eftertänksamt huset. Det kändes inte riktigt som ”hemma”.

Hon såg sig omkring. Det var en isolerad avkrok mitt på Södermalm. Det fanns ingen genomfartstrafik, vilket passade henne förträffligt. Det var lätt att observera vilka som rörde sig i omgivningen. Det var förmodligen ett populärt promenadstråk sommartid, men på vintern handlade det bara om personer som hade ärenden i kvarteret. Inte en människa syntes till – framför allt ingen hon kände igen och som därmed rimligen kunde känna igen henne. Lisbeth ställde ned kassen i snömodden för att gräva fram nyckeln. Hon åkte till översta våningen och låste upp dörren med namnskylten V. Kulla.

En av Lisbeths första åtgärder då hon plötsligt hade kommit i besittning av en stor summa pengar och därmed blivit ekonomiskt oberoende resten av livet (eller så länge som knappa tre miljarder kronor kunde tänkas räcka) var att se sig om efter en ny bostad. Lägenhetsaffärer hade varit en ny erfarenhet för henne. Hon hade aldrig tidigare i sitt liv investerat pengar i något större än enstaka bruksföremål som hon kunde betala kontant eller efter en rimlig avbetalningsplan. De största enskilda utläggen i hennes bokföring hade tidigare varit datorer av olika slag och hennes lättviktiga Kawasaki. Den sistnämnda hade hon köpt för 7 000 kronor – ett rent vrakpris. Hon hade köpt reservdelar för ungefär lika mycket och ägnat flera månader till att egenhändigt skruva isär och ställa i ordning motorcykeln. Hon hade önskat sig en bil men hade tvekat att köpa någon eftersom hon inte riktigt vetat hur hon skulle få ihop ekonomin.

En lägenhet, insåg hon, var en affär i en aningen större storleksklass. Hon hade börjat med att läsa lägenhetsannonserna i nätupplagan av Dagens Nyheter, vilket hon snart upptäckte var en vetenskap i sig.

2 rok + matrum, fantastiskt läge nära S:a Station. P: 2,7 mkr el hb. Avg. 5 510 mån.

3 rok, utsikt m park, Högalid. 2,9 mkr

2,5 rok, 47 kvm, renoverat badrum, Stambyte 1998. Gotlandsgat. 1,8 mkr. Månavg: 2 200.

Hon hade kliat sig i huvudet och provat att ringa på några annonser på måfå, men utan att veta vad hon skulle fråga efter. Snart hade hon känt sig så fånig att hon avbrutit övningarna. Istället hade hon gett sig ut första söndagen i januari och besökt två lägenhetsvisningar. Den ena lägenheten låg på Vindragarvägen på Reimersholme och den andra på Heleneborgsgatan nära Hornstull. Lägenheten på Reimers var en ljus fyrarummare i ett punkthus med utsikt mot Långholmen och Essingen. Där skulle hon kunna trivas. Lägenheten på Heleneborgsgatan var ett kyffe med utsikt mot grannhuset.

Problemet var att hon faktiskt inte visste var hon ville bo, hur hennes bostad skulle se ut och vilka krav hon som köpare borde ställa på sitt hem. Hon hade aldrig tidigare funderat över något alternativ till de 47 kvadrat på Lundagatan där hon tillbringat sin barndom och som hon genom sin dåvarande förvaltare Holger Palmgren hade fått besittningsrätt till efter 18-årsdagen. Hon slog sig ned i den noppiga soffan i sitt kombinerade arbets- och vardagsrum och grubblade.

Lägenheten på Lundagatan låg på en innergård och var trång och otrivsam. Utsikten från sovrummet var en brandvägg i en gavelfasad. Utsikten från köket var gatuhusets baksida och entrén till ett källarförråd. Från vardagsrummet kunde hon se en gatlykta och några grenar på en björk.

Det första kravet blev således att hennes nya bostad skulle ha någon form av utsikt.

Hon saknade balkong och hade alltid avundats mer välbeställda grannar högre upp i huset som tillbringade varma sommardagar med en kall öl under en markis på balkongen. Det andra kravet blev att hennes nya bostad skulle ha en balkong.

Hur skulle lägenheten se ut? Hon funderade på Mikael Blomkvists lägenhet – 65 kvadrat i ett enda stort rum i en ombyggd vindsvåning på Bellmansgatan och med utsikt mot Stadshuset och Slussen. Hon hade trivts där. Hon ville ha en hemtrevlig, lättmöblerad och lättskött lägenhet. Det blev den tredje punkten på kravlistan.

I åratal hade hon varit trångbodd. Hennes kök var drygt tio kvadratmeter där hon fick plats med ett litet köksbord och två stolar. Vardagsrummet var tjugo kvadrat. Sovrummet var tolv. Hennes fjärde krav blev att den nya bostaden skulle ha gott om utrymme och flera garderober. Hon ville ha ett riktigt arbetsrum och ett stort sovrum där hon kunde bre ut sig.

Hennes badrum var en fönsterlös skrubb med fyrkantiga grå cementplattor på golvet, ett klumpigt sittbadkar och en plasttapet som aldrig blev riktigt ren hur mycket hon än skrubbade. Hon ville ha kakel och ett stort badkar. Hon ville ha en tvättmaskin i lägenheten och inte i någon unken källare. Hon ville att det skulle dofta fräscht i badrummet och hon ville kunna vädra.

Därefter hade hon gått ut på Internet och undersökt utbudet av mäklare. Morgonen därpå hade hon klivit upp tidigt och besökt Nobelmäklarna, det företag som enligt somliga hade det bästa anseendet i Stockholm. Hon hade varit klädd i slitna svarta jeans, kängor och sin svarta skinnjacka. Hon hade ställt sig vid en disk och förstrött betraktat en blond kvinna i 35-årsåldern som just loggade in på Nobelmäklarnas hemsida på Internet och började lägga in bilder på lägenheter. Slutligen hade en rundnätt man i 40-årsåldern med tunt rött hår kommit fram till Lisbeth. Hon hade frågat vilka lägenheter han hade i sortimentet. Han hade sett häpet på henne en kort stund och därefter anlagt en roat farbroderlig ton.

”Jaha, min unga dam, vet föräldrarna om att du tänker flytta hemifrån?”

Lisbeth Salander hade betraktat honom under tystnad och med kall blick till dess att han slutat småskratta.

”Jag behöver en lägenhet”, förtydligade hon.

Han harklade sig och sneglade på sin kollega.

”Jag förstår. Och vad hade du tänkt dig?”

”Jag vill ha en lägenhet på Söder. Den ska ha balkong och utsikt mot vatten, minst fyra rum och badrum med fönster och plats för tvättmaskin. Och det ska finnas ett låsbart förrådsutrymme där jag kan förvara en motorcykel.”

Kvinnan vid datorn hade avbrutit sin verksamhet och nyfiket vridit på huvudet för att stirra på Lisbeth.

”Motorcykel?” hade den tunnhårige mannen frågat.

Lisbeth Salander hade nickat.

”Får jag fråga … äääh, vad du heter?”

Lisbeth Salander hade presenterat sig. Hon hade frågat vad han hette och han hade presenterat sig som Joakim Persson.

”Nu är det så att det kostar lite pengar att köpa en bostadsrätt här i Stockholm …”

Lisbeth hade inte svarat honom. Hon hade frågat vilka lägenheter han hade i utbudet, och upplysningen att det kostade pengar var överflödig och irrelevant.

”Vad arbetar du med?”

Lisbeth funderade en stund. Formellt var hon egenföretagare. I praktiken arbetade hon bara åt Dragan Armanskij och Milton Security, men det hade varit väldigt oregelbundet hela det sistlidna året och hon hade inte gjort något jobb åt honom på tre månader.

”Jag arbetar inte med något särskilt just nu”, svarade hon sanningsenligt.

”Nähä … du går i skolan antar jag.”

”Nej, jag går inte i skolan.”

Joakim Persson hade kommit runt disken och vänligt lagt sin arm runt Lisbeths axlar och varligt lett henne mot ytterdörren.

”Ja du, unga dam, du är hjärtligt välkommen tillbaka om några år, men då får du nog ta med dig lite mer pengar än vad som ryms i spargrisen. Du förstår, veckopengen räcker nog inte riktigt till här.” Han nöp henne godmodigt i kinden. ”Så återkom gärna så ska vi nog hitta en liten lya även till dig.”

Lisbeth Salander hade stått kvar på gatan utanför Nobelmäklarna i flera minuter. Hon undrade eftertänksamt vad Joakim Persson skulle tycka om att få en molotovcocktail genom skyltfönstret. Sedan hade hon gått hem och startat sin PowerBook.

Det tog henne tio minuter att hacka Nobelmäklarnas interna datanätverk med hjälp av de lösenord som hon förstrött observerat att kvinnan bakom disken hade knappat in innan hon börjat lägga in bilder. Det tog drygt tre minuter att inse att den dator som kvinnan arbetat på faktiskt också var företagets nätverksserver – hur korkad får man bli? – och ytterligare tre minuter att skaffa sig tillgång till samtliga fjorton datorer som ingick i nätverket. Efter drygt två timmar hade hon gått igenom Joakim Perssons bokföring och konstaterat att han hade undanhållit skattemyndigheten närmare 750 000 kronor i svarta pengar de senaste två åren.

Hon laddade ned alla nödvändiga filer och mailade dem till skattemyndigheten från ett anonymt e-postkonto på en server i USA. Därefter jagade hon bort Joakim Persson ur sina tankar.

Återstoden av dagen gick hon igenom Nobelmäklarnas utbud av prisvärda objekt. Det dyraste objektet var ett mindre slott utanför Mariefred, där hon inte hade ringaste lust att bosätta sig. På pin kiv valde hon istället det näst dyraste objektet i företagets utbud, en storslagen lägenhet vid Mosebacke torg.

Hon ägnade en lång stund åt att granska bilder och titta på planen. Till sist konstaterade hon att lägenheten vid Mosebacke mer än väl uppfyllde alla krav hon hade på sin lista. Lägenheten hade tidigare ägts av en direktör på ABB som försvunnit i marginalen sedan han skaffat sig en uppmärksammad och kritiserad fallskärm på någon miljard.

På kvällen lyfte hon telefonluren och ringde till Jeremy MacMillan, delägare i advokatbyrån MacMillan & Marks i Gibraltar. Hon hade gjort affärer med MacMillan tidigare. Mot en frikostig ersättning hade han startat ett antal brevlådeföretag som stod som ägare till de konton som förvaltade den förmögenhet hon ett år tidigare hade stulit från finansmannen Hans-Erik Wennerström.

Hon anlitade på nytt MacMillans tjänster. Den här gången gav hon honom instruktioner att för hennes företags räkning, Wasp Enterprises, inleda förhandlingar med Nobelmäklarna och inköpa den åtråvärda lägenheten på Fiskargatan vid Mosebacke. Förhandlingarna tog fyra dagar och notan slutade på en summa som fick henne att höja på ögonbrynen. Plus fem procent i arvode till MacMillan. Innan veckan var slut hade hon flyttat över två kartonger med kläder, sänglinnen, en madrass och lite köksutrustning. Hon hade sovit på en madrass i lägenheten i drygt tre veckor medan hon undersökt kliniker för plastikkirurgi, avslutat en del ouppklarade byråkratiska affärer (däribland ett nattligt samtal med en viss advokat Nils Bjurman) samt betalat förskott på hyror, elräkningar och andra löpande utgifter.

Därefter hade hon bokat sin resa ned till kliniken i Italien. När behandlingen var avslutad och hon skrivits ut från kliniken hade hon suttit på ett hotellrum i Rom och funderat över vad hon skulle göra. Hon borde ha återvänt till Sverige och tagit itu med sitt liv, men av flera orsaker tog det emot att ens tänka på Stockholm.

Hon hade inget riktigt yrke. Hon såg ingen framtid på Milton Security. Det var inte Dragan Armanskijs fel. Han ville nog gärna att hon skulle bli fast anställd och en effektiv kugge i företaget, men vid 25 års ålder saknade hon utbildning och hon hade ingen lust att upptäcka att hon skulle fylla 50 år och fortfarande knåpade med personundersökningar av slynglar i vd-världen. Det var en roande hobby – inte en livsuppgift.

En annan orsak till att hon drog sig för att återvända till Stockholm stavades Mikael Blomkvist. I Stockholm skulle hon utan tvekan riskera att stöta ihop med Kalle Jävla Blomkvist och det var för ögonblicket ungefär det sista hon ville göra. Han hade sårat henne. I ärlighetens namn erkände hon att det inte varit Mikaels avsikt. Han hade varit schyst. Det var hennes eget fel att hon hade blivit ”kär” i honom. Blotta ordet var som en självmotsägelse när det gällde Lisbeth Jävla Hönan Salander.

Mikael Blomkvist var en känd kvinnokarl. Hon hade i bästa fall varit en godhjärtad förströelse som han hade förbarmat sig över i en stund då han behövde henne och det inte fanns något bättre till hands, men som han snabbt gått vidare från till ett mer underhållande sällskap. Hon förbannade sig själv för att hon hade sänkt garden och släppt honom in på livet.

När hon kommit till sina sinnens fulla bruk igen hade hon klippt all kontakt med honom. Det hade inte varit helt lätt, men hon hade stålsatt sig. Sist hon hade sett honom hade hon stått på perrongen i tunnelbanan i Gamla stan och han hade suttit i en vagn på väg in till centrum. Hon hade betraktat honom i en hel minut och beslutat sig för att hon inte hade minsta känsla kvar därför att det vore liktydigt med att förblöda. Fuck you. Han hade upptäckt henne precis då dörrarna smällde igen och tittat på henne med forskande ögon innan hon vänt på klacken och gått därifrån just då tåget startade.

Hon begrep inte varför han så envist hade fortsatt att försöka hålla kontakten med henne, precis som om hon var något jävla socialprojekt från hans sida. Hon irriterades över att han var så aningslös, varje gång han mailade till henne fick hon stålsätta sig då hon raderade mailet utan att läsa det.

Stockholm kändes inte det minsta attraktivt. Förutom frilansandet för Milton Security, några avlagda sängkamrater och tjejerna i den före detta rockgruppen Evil Fingers kände hon knappt en enda människa i sin hemstad.

Den enda person hon hade en viss respekt för var Dragan Armanskij. Hon hade svårt att definiera sina känslor för honom. Hon hade alltid känt en mild förvåning över att hon kände sig lätt attraherad av honom. Om han inte hade varit fullt så gift, inte fullt så gammal och inte fullt så konservativ i sin syn på tillvaron så hade hon kunnat tänka sig att göra ett närmande.

Till sist hade hon tagit fram sin kalender och slagit upp kartdelen. Hon hade aldrig varit i Australien eller Afrika. Hon hade läst om men aldrig sett pyramiderna eller Angkor Vat. Hon hade aldrig åkt Star Ferry mellan Kowloon och Victoria i Hongkong och hon hade aldrig snorklat i Karibien eller suttit på en strand i Thailand. Bortsett från några snabba resor för jobbets räkning då hon vid några tillfällen besökt Baltikum och de nordiska grannländerna, och förstås Zürich och London, hade hon knappt lämnat Sverige under hela sitt liv. Faktiskt, hon hade sällan ens varit utanför Stockholm.

Hon hade aldrig haft råd.

Hon hade ställt sig vid fönstret på hotellrummet och tittat ut över Via Garibaldi i Rom. Det var en stad som såg ut som en ruinhög. Sedan hade hon bestämt sig, hon satte på sig jackan och gick ned till receptionen och frågade om det fanns någon resebyrå i närheten. Hon bokade en enkel biljett till Tel Aviv och tillbringade de nästkommande dagarna med att promenera genom gamla staden i Jerusalem och titta på al-Aqsa-moskén och Klagomuren. Hon hade misstänksamt betraktat beväpnade soldater i gathörnen och därefter flugit till Bangkok och fortsatt att resa under återstoden av året.

Det var bara en sak hon måste göra. Hon reste till Gibraltar två gånger. Den första gången för att göra en djupstudie om den man hon hade utsett att förvalta hennes pengar. Den andra gången för att se till att han skötte sig.

Det kändes främmande att vrida om nyckeln till sin egen lägenhet på Fiskargatan efter så lång tid.

Hon ställde ned matkassen och sin väska i hallen och knappade in den fyrsiffriga kod som stängde av det elektroniska larmet. Därefter drog hon av sig alla sina våta kläder och släppte ned dem på hallgolvet. Hon gick naken in i köket och satte på kylskåpet och ställde in matvarorna innan hon letade rätt på badrummet och tillbringade de följande tio minuterna i duschen. Hon åt en måltid bestående av ett skivat äpple och en Billys Pan Pizza som hon värmde i mikron. Hon öppnade en flyttkartong och hittade kudde, lakan och en filt som doftade lite suspekt efter att ha legat nedpackad ett år. Hon bäddade på en madrass på golvet i ett rum intill köket.

Hon somnade inom tio sekunder efter att hon lagt huvudet på kudden och sov nästan tolv timmar till strax före midnatt. Hon klev upp, satte på kaffebryggaren, svepte en filt runt sig och satte sig med kudden och en cigarett i en fönstersmyg där hon tittade ut mot Djurgården och Saltsjön. Hon fascinerades av ljusen. I mörkret funderade hon över sin tillvaro.

Dagen efter sin hemkomst hade Lisbeth Salander en fullbokad agenda. Hon låste dörren till sin bostad sju på morgonen. Innan hon lämnade sitt våningsplan öppnade hon ett vädringsfönster i trapphuset och fäste en reservnyckel på en tunn koppartråd som hon najade fast på baksidan av en stupränna. Vis av tidigare erfarenheter hade hon lärt sig nyttan av att alltid ha en reservnyckel bekvämt tillgänglig.

Det var isande kallt i luften. Lisbeth var klädd i ett par gamla och slitna jeans som hade en reva under ena bakfickan och ett par blå underbyxor lyste igenom. Hon hade satt på sig en t-tröja och en varmare polojumper med en söm som hade börjat släppa i halsen. Dessutom hade hon letat rätt på sin gamla nötta skinnjacka med nitar på axlarna. Hon konstaterade att hon borde lämna in den till en skräddare som kunde laga det trasiga och närmast obefintliga fodret i fickorna. Hon hade kraftiga strumpor och kängor på fötterna. På det hela taget var hon hyfsat varm.

Hon promenerade S:t Paulsgatan, till Zinkensdamm och vidare upp till sin gamla adress på Lundagatan där hon började med att kontrollera att hennes Kawasaki stod kvar i källarförrådet. Hon klappade sadeln innan hon gick upp till sin förra bostad och klättrade över en monumental hög med reklam.

Hon hade varit osäker på vad hon skulle göra med lägenheten, och innan hon lämnat Sverige ett år tidigare hade den enklaste lösningen varit att ordna autogiro för att betala löpande räkningar. Hon hade fortfarande kvar möbler, mödosamt hopsamlade från diverse sopcontainrar, kantstötta temuggar, två äldre datorer och en hel del papper. Men inget av värde.

Hon hämtade en svart sopsäck från köket och ägnade fem minuter åt att separera reklam från post. Merparten av bråten gick direkt i sopsäcken. Hon hade fått ett litet antal personliga brev som huvudsakligen visade sig vara bankutdrag, skattekontrolluppgifter från Milton Security eller kamouflerad reklam av något slag. En fördel med att stå under förvaltning var att hon aldrig någonsin hade tvingats ägna sig åt skatteärenden – sådana brev lyste med sin frånvaro. I övrigt hade hon under ett helt år endast ackumulerat tre personliga försändelser.

Det första brevet var från en advokat Greta Molander som hade agerat god man åt Lisbeth Salanders mor. Brevet innehöll en kortfattad information om att bouppteckningen efter hennes mor var avklarad och att Lisbeth Salander och hennes syster Camilla Salander hade fått ett arv på 9 312 kronor vardera. En summa med motsvarande belopp hade utbetalats till fröken Salanders bankkonto; kunde hon bekräfta mottagandet. Lisbeth stoppade brevet i innerfickan i skinnjackan.

Det andra brevet var från direktör Mikaelsson, föreståndare för Äppelvikens vårdhem, som vänligt påminde henne om att de ännu förvarade en kartong med hennes mors efterlämnade ägodelar – kunde hon ha vänligheten att kontakta Äppelviken med instruktioner om hon hur hon ville förfara med arvegodset. Föreståndaren avslutade med att konstatera att om de inte hade hört något från Lisbeth eller hennes syster (som de inte hade någon adress till) innan året var slut så ämnade de kasta föremålen. Hon tittade på brevhuvudet som var daterat i juni och tog fram mobiltelefonen. Efter två minuter hade hon fått veta att kartongen ännu inte kastats. Hon bad om ursäkt för att hon inte hade hört av sig tidigare och lovade att hämta tillhörigheterna redan nästkommande dag.

Det sista personliga brevet var från Mikael Blomkvist. Hon funderade en stund men beslutade sig för att inte öppna det utan slängde det i sopsäcken.

Hon packade en flyttkartong med enstaka föremål och krimskrams hon ville behålla och tog en taxi tillbaka till Mosebacke. Hon sminkade sig och satte på sig glasögon och en blond peruk med axellångt hår och stoppade ned ett norskt pass i namnet Irene Nesser i väskan. Hon granskade sig i spegeln och konstaterade att Irene Nesser var snarlik Lisbeth Salander men ändå en helt annan människa.

Efter en hastig lunch bestående av en briebaguette och en caffe latte på Café Eden på Götgatan promenerade hon till biluthyrningen på Ringvägen där Irene Nesser hyrde en Nissan Micra. Hon körde till Ikea vid Kungens kurva och tillbringade tre timmar med att beta av sortimentet i varuhuset och anteckna varunummer på det hon behövde. Hon fattade en del snabba beslut.

Hon köpte två soffor av modellen Karlanda i sandfärgat tyg, fem sviktande fåtöljer av märket Poäng, två runda kafébord i klarlackad björk, ett soffbord Svansbo och några udda småbord av märket Lack. Från avdelningen med bokhyllor och förvaring beställde hon två uppsättningar av Ivar kombination förvaringsserie och två bokhyllor Bonde, en TV-bänk och Magiker förvaringshylla med dörrar. Hon kompletterade med en Pax Nexus tredörrars garderob och två små byråar av modellen Malm.

Hon ägnade en lång stund åt att välja säng och fastnade slutligen för Hemnes sängstomme med madrass och tillbehör. För säkerhets skull köpte hon också en Lillehammer säng att placera i gästrummet. Hon räknade inte med att någonsin ha gäster, men eftersom hon hade ett gästrum så var det lika bra att möblera det.

Badrummet i hennes nya lägenhet var redan fullt utrustat med badrumsskåp, handduksförvaring och en kvarlämnad tvättmaskin. Hon köpte bara en billig tvättkorg.

Det hon däremot behövde var köksmöbler. Efter viss tvekan bestämde hon sig för ett Rosfors köksbord i massiv bok och med en bordsskiva i härdat glas, samt fyra färgglada köksstolar.

Hon behövde möbler till sitt arbetsrum och betraktade häpet några osannolika ”arbetsstationer” med sinnrika skåp för förvaring av datorer och tangentbord. Till sist skakade hon på huvudet och beställde ett helt vanligt skrivbord, Galant i bokfaner med vinklad skiva och avrundade hörn, samt ett stort förvaringsskåp. Hon tog lång tid på sig att välja en kontorsstol – i vilken hon troligen skulle tillbringa åtskilliga timmar – och fastnade för ett av de dyraste alternativen, en stol av modellen Verksam.

Slutligen gjorde hon en rundtur och köpte en försvarlig mängd lakan, örngott, handdukar, täcken, filtar, kuddar, startpaket med bestick, köksporslin och pannor, skärbrädor, tre stora mattor, ett flertal arbetslampor och en stor mängd kontorsutrustning i form av pärmar, papperskorg, förvaringsboxar och liknande.

När rundturen var slut gick hon med sin lista till en kassa. Hon betalade med kortet som var utställt på Wasp Enterprises och legitimerade sig som Irene Nesser. Hon betalade också för att få varorna hemskickade och monterade. Notan slutade på strax över 90 000 kronor.

Hon var tillbaka på Söder vid femtiden på eftermiddagen och hann göra ett snabbt besök på Axelssons Hemelektronik där hon inhandlade en 18-tums-TV och en radio. Strax före stängningsdags smet hon in på en vitvarubutik på Hornsgatan och köpte en dammsugare. På Mariahallen handlade hon skurmopp, såpa, hink, tvättmedel, tvål, tandborstar och en maxibal toalettpapper.

Hon var utmattad men nöjd efter shoppingraseriet. Hon stuvade in alla sina varor i sin hyrda Nissan Micra och kollapsade på övervåningen på Café Java på Hornsgatan. Hon lånade en kvällstidning från bordet intill och konstaterade att socialdemokraterna fortfarande var regeringsparti och att inget av större vikt tycktes ha hänt i landet under hennes frånvaro.

Hon var hemma vid åttatiden på kvällen. I skydd av mörkret lastade hon ur bilen och forslade upp varorna till V. Kulla. Hon lämnade allting i en stor hög i hallen och tillbringade en halvtimme med att hitta en parkeringsplats för hyrbilen på en sidogata. Därefter tappade hon upp vatten i jacuzzin där åtminstone tre personer kunde rymmas utan att behöva trängas. Hon funderade en stund på Mikael Blomkvist. Innan hon sett brevet från honom på morgonen hade hon inte tänkt på honom på flera månader. Hon undrade om han var hemma hos sig och om han hade sällskap av Erika Berger.

Efter en stund tog hon ett djupt andetag och vände sig med ansiktet nedåt och sjönk ned under vattenytan. Hon lade händerna på sina bröst och nöp hårt i bröstvårtorna och höll andan i tre minuter till dess att lungorna började värka plågsamt.

Redaktör Erika Berger sneglade på klockan då Mikael Blomkvist kom närmare femton minuter för sent till det heliga planeringsmötet som hölls klockan tio den andra tisdagen varje månad. Det var på dessa möten som grovplaneringen av nästa nummer skedde och långsiktiga beslut om innehållet i tidningen Millennium fattades för flera månader framåt.

Mikael Blomkvist bad om ursäkt för sin sena ankomst och mumlade en förklaring som ingen hörde eller i varje fall inte lade på minnet. Mötesdeltagarna bestod förutom Erika av redaktionssekreteraren Malin Eriksson, delägaren och bildchefen Christer Malm, reportern Monika Nilsson och deltidarna Lottie Karim och Henry Cortez. Mikael Blomkvist konstaterade omedelbart att den 17-åriga praktikanten saknades men att skaran fått tillökning av ett helt främmande ansikte vid det lilla konferensbordet på Erika Bergers rum. Det var mycket ovanligt att Erika släppte in någon utomstående till Millenniums framtidsplanering.

”Det här är Dag Svensson”, sa Erika Berger. ”Frilans. Vi kommer att köpa in en text av honom.”

Mikael Blomkvist nickade och skakade hand med mannen. Dag Svensson var blond, blåögd, kortsnaggad och hade tre dagars skäggstubb. Han var i 30-årsåldern och såg oförskämt vältränad ut.

”Vi brukar köra ett eller två temanummer varje år”, fortsatte Erika. ”Den här storyn vill jag ha in i majnumret. Tryckeriet är bokat till den 27 april. Det ger oss drygt tre månader att producera texter.”

”Tema om vad”, undrade Mikael samtidigt som han hällde upp kaffe ur bordstermosen.

”Dag Svensson kom upp till mig i förra veckan med utkastet till en story. Jag bad honom vara med på det här redaktionsmötet. Kan du dra det?” sa Erika till Dag Svensson.

”Trafficking”, sa Dag Svensson. ”Alltså sexhandel med flickor. I det här fallet huvudsakligen från Baltstaterna och Östeuropa. Om jag ska dra storyn från början så skriver jag en bok om ämnet och det var därför jag kontaktade Erika – ni har ju en liten förlagsutgivning numera.”

Alla såg roade ut. Millennium Förlag hade hittills utkommit med en enda bok, vilken var Mikael Blomkvists årsgamla tegelsten om miljardären Wennerströms finansimperium. Boken var inne på sjätte upplagan i Sverige och hade dessutom getts ut på norska, tyska och engelska och var på väg att översättas till franska. Säljframgången var obegriplig eftersom storyn i alla avseenden redan var känd och hade publicerats i oräkneliga tidningar.

”Vår bokutgivning är kanske inte så där dramatiskt stor”, sa Mikael försiktigt. Även Dag Svensson drog på munnen.

”Jag har förstått det. Men ni har ett förlag.”

”Det finns större förlag”, konstaterade Mikael.

”Utan tvekan”, sa Erika Berger. ”Men i ett helt år har vi diskuterat om vi ska börja med en nischad bokutgivning vid sidan av den ordinarie verksamheten. Vi har haft det uppe på två styrelsemöten och alla har varit positiva. Vi tänker oss en väldigt liten utgivning – tre fyra böcker per år – som i stort sett bara består av reportage i olika ämnen. Typiska journalistiska produkter, med andra ord. Det här är en bra bok att börja med.”

”Trafficking”, sa Mikael Blomkvist. ”Berätta.”

”Jag har rotat i trafficking i fyra år. Jag kom in på ämnet genom min sambo – hon heter Mia Bergman och är kriminolog och genusforskare. Hon har tidigare arbetat på Brottsförebyggande rådet och gjort en utredning om sexköpslagen.”

”Henne har jag träffat”, sa Malin Eriksson spontant. ”Jag gjorde en intervju med henne för två år sedan då hon kom med en rapport som jämförde hur män och kvinnor behandlas av domstolar.”

Dag Svensson nickade och log.

”Den vållade en del uppståndelse”, sa han. ”Men hon har forskat i trafficking i fem sex år. Det var så vi träffades. Jag höll på med en story om sexhandel på Internet och fick ett tips om att hon visste något om det. Och det visste hon. För att göra en lång historia kort – hon och jag började också jobba ihop, jag som journalist och hon som forskare och under resans gång började vi dejta och för ett år sedan flyttade vi ihop. Hon håller på att doktorera och ska disputera i vår.”

”Så hon skriver en doktorsavhandling och du …?”

”Jag skriver en populärversion av avhandlingen plus min egen research. Samt en kortversion i form av den artikel som Erika har fått.”

”Okej, ni jobbar i team. Vad är storyn?”

”Vi har en regering som infört en tuff sexköpslag, vi har poliser som ska se till att lagen efterlevs och domstolar som ska döma sexförbrytare – vi kallar torskarna för sexbrottslingar eftersom det blivit kriminellt att köpa sexuella tjänster – och vi har massmedia som skriver moraliskt indignerade texter om ämnet och så vidare. Samtidigt är Sverige ett av de länder som köper flest horor per capita från Ryssland och Baltikum.”

”Och det kan du belägga?”

”Det är ingen hemlighet. Det är inte ens nyheter. Det som är nytt är att vi har träffat och pratat med ett dussin Lilja 4-ever-tjejer. De flesta är tjejer i åldern 15–20 år, de kommer från social misär i Öststaterna och lockas till Sverige med löften om jobb av ett eller annat slag men hamnar i klorna på en fullständigt skrupelfri sexmaffia. Några av de personliga upplevelser som de där tjejerna haft får Lilja 4- ever att framstå som rena familjefilmen. Eller, jag menar att de där tjejerna har upplevt sådant som inte ens går att skildra på film.”

”Okej.”

”Det är så att säga fokus i Mias avhandling. Men inte i boken.”

Alla lyssnade förväntansfullt.

”Mia har intervjuat tjejerna. Det jag har gjort är att jag har kartlagt leverantörerna och kundkretsen.”

Mikael log. Han hade aldrig träffat Dag Svensson tidigare, men upplevde plötsligt att han var precis en sådan journalist som Mikael gillade, som sköt in sig på det väsentliga i storyn. För Mikael var den gyllene journalistiska regeln att det alltid fanns några som var ansvariga. The bad guys.

”Och du har hittat intressanta fakta?”

”Jag kan till exempel dokumentera att en tjänsteman på Justitiedepartementet med anknytning till utformningen av sexköpslagen har utnyttjat åtminstone två tjejer som kommit hit genom sexmaffians försorg. En av tjejerna var 15 år.”

”Hoppsan.”

”Jag har jobbat med den här storyn på deltid i tre år. Boken kommer att innehålla exempelstudier på torskarna. Där finns tre poliser varav en jobbar på Säk och en på sedlighetsroteln. Där finns fem advokater, en åklagare och en domare. Där finns också tre journalister, varav en har skrivit flera texter om sexhandeln. I det privata livet ägnar han sig åt våldtäktsfantasier med en tonårig hora från Tallinn … och i det här fallet är det knappast någon ömsesidig sexlek det handlar om. Jag tänker namnge dem. Jag har vattentät dokumentation.”

Mikael Blomkvist visslade till. Sedan slutade han le.

”Eftersom jag blivit ansvarig utgivare igen vill jag nog gå igenom dokumentationen med förstoringsglas”, sa Mikael Blomkvist. ”Sist jag slarvade med källkontrollen fick jag tre månaders fängelse.”

”Om ni vill ge ut storyn ska du få all dokumentation du vill. Men jag har ett villkor för att sälja storyn till Millennium.”

”Dag vill att vi ska ge ut boken också”, sa Erika Berger.

”Exakt. Jag vill att den ska komma som ett bombnedslag, och just nu är Millennium den mest trovärdiga och uppkäftiga tidningen i landet. Jag har svårt att tro att särskilt många andra förlag skulle våga ge ut en bok av det här slaget.”

”Så, utan bok, ingen artikel”, summerade Mikael.

”Jag tycker att det låter väldigt bra”, sa Malin Eriksson. Hon fick ett medhållande mummel från Henry Cortez.

”Artikeln och boken är två skilda saker”, sa Erika Berger. ”I det förstnämnda fallet är Mikael ansvarig utgivare. Vad gäller bokutgivningen står författaren som ansvarig utgivare.”

”Jag vet”, sa Dag Svensson. ”Det oroar mig inte. I samma ögonblick som boken publiceras kommer Mia att göra en polisanmälan mot samtliga personer som jag namnger.”

”Det kommer att ta hus i helvete”, sa Henry Cortez.

”Det är bara halva storyn”, sa Dag Svensson. ”Jag har också hållit på att bena upp några av nätverken som tjänar pengar på sexhandeln. Det handlar alltså om organiserad brottslighet.”

”Och vilka hittar du där?”

”Det är det som är så tragiskt. Sexmaffian är ett sjaskigt anhang av nollor. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig då jag började den här researchen men på något sätt har vi – åtminstone jag – blivit förledda att tro att ’maffian’ är ett glassigt gäng på samhällets topp som åker omkring i flotta lyxbilar. Jag antar att ett antal amerikanska filmer i ämnet har bidragit till den bilden. Din story om Wennerström” – Dag Svensson sneglade på Mikael – ”visade ju också att så faktiskt kan vara fallet. Men Wennerström tillhörde på något sätt undantagen. Det jag hittar är ett gäng brutala och sadistiska oduglingar som knappt kan läsa och skriva och som är totala idioter då det kommer till organisation och strategitänkande. Det finns kopplingar till bikers och lite mer välorganiserade kretsar, men på det hela taget är det en bunt åsnor som driver sexhandeln.”

”Det här framgår väldigt tydligt i din artikel”, sa Erika Berger. ”Vi har lagstiftning och poliskår och rättsväsende som vi finansierar med miljontals skattekronor varje år för att hantera den här sexhandeln … och de lyckas inte komma åt en bunt totala idioter.”

”Det är ett enda långt övergrepp på mänskliga rättigheter och de tjejer det handlar om sitter så långt nere på samhällsstegen att de är juridiskt ointressanta. De röstar inte. De kan knappt svenska med undantag för det ordförråd de behöver för att göra upp en affär. Nittionio komma nittionio procent av alla brott som handlar om sexhandel polisanmäls aldrig och leder än mera sällan till åtal. Det måste vara det i särklass största isberget inom svensk kriminalitet. Gör jämförelsen att bankrån skulle hanteras lika nonchalant, det är otänkbart. Min slutsats är dessvärre att denna hantering inte skulle kunna fortsätta en enda dag om det inte var så att rättsväsendet helt enkelt inte vill komma åt den. Övergrepp mot tonårstjejer från Tallinn och Riga är inte en prioriterad fråga. En hora är en hora. Det ingår i systemet.”

”Och det vet varenda jävel om”, sa Monika Nilsson.

”Så vad säger ni?” frågade Erika Berger.

”Jag gillar idén”, sa Mikael Blomkvist. ”Vi kommer att sticka ut hakan med den här storyn, och det var just det som var poängen med att dra igång Millennium en gång i tiden.”

”Det är därför jag fortfarande jobbar kvar på tidningen. Ansvarige utgivaren ska göra en volta då och då”, sa Monika Nilsson.

Alla utom Mikael skrattade.

”Han var den ende som var korkad nog att bli ansvarig utgivare”, sa Erika Berger. ”Vi kör det här i maj. Och samtidigt kommer din bok ut.”

”Är boken klar?” frågade Mikael.

”Nej. Jag har synopsis men bara drygt hälften skrivet. Om ni går med på att ge ut boken och ger ett förskott så kan jag jobba med boken på heltid. Nästan all research är gjord. Det som återstår är lite kompletterande saker i marginalen – egentligen bara att bekräfta sådant som jag redan vet – och att göra konfrontationer med de torskar jag hänger ut.”

”Vi gör precis som med Wennerströmboken. Det tar en vecka att göra layout” – Christer Malm nickade – ”och två veckor att trycka. Konfrontationerna gör vi i mars och april och summerar i femton sidor text som blir det sista som skrivs. Vi vill alltså ha manus helt klart den 15 april så att vi hinner gå igenom alla källor.”

”Hur gör vi med kontrakt och sådant?”

”Jag har aldrig skrivit bokkontrakt tidigare och måste nog ta ett snack med vår advokat.” Erika Berger rynkade ögonbrynen. ”Men jag föreslår en projektanställning under fyra månader från februari till maj. Vi betalar inga överlöner.”

”Det är okej med mig. Jag behöver en baslön så att jag kan fokusera på texten på heltid.”

”I övrigt är tumregeln fifty-fifty på inkomsterna från boken sedan utgifterna är betalda. Hur låter det?”

”Det låter förbannat bra”, sa Dag Svensson.

”Arbetsuppgifter”, sa Erika Berger. ”Malin, jag vill att du blir redaktör för planeringen av temanumret. Det blir din huvuduppgift från och med nästa månadsskifte; du jobbar ihop med Dag Svensson och redigerar manus. Lottie, det betyder att jag vill ha in dig som tillfällig redaktionssekreterare för tidningen under perioden mars till och med maj. Du får gå upp till heltid och Malin eller Mikael backar upp dig i mån av tid.

Malin Eriksson nickade.

”Mikael, jag vill att du blir redaktör för boken.” Hon tittade på Dag Svensson. ”Mikael låtsas inte om det men han är faktiskt en jävla bra redigerare och dessutom researchkunnig. Han kommer att gå igenom varenda stavelse i din bok med mikroskop. Han kommer att slå ned som en hök på varje detalj. Jag är smickrad över att du vill ge ut boken hos oss, men vi har speciella problem på Millennium. Vi har ett antal fiender som inte vill något annat än att vi gör bort oss. När vi sticker ut hakan och publicerar något så måste det vara hundra procent rätt. Vi har inte råd med något annat.”

”Och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.”

”Bra. Men klarar du av att ha någon som hänger över axeln på dig och kritiserar dig sönder och samman hela våren?”

Dag Svensson flinade och tittade på Mikael.

”Sätt igång.”

Mikael nickade.

”Om det ska bli ett temanummer så måste vi ha fler artiklar. Mikael – jag vill att du skriver om sexhandelns ekonomi. Hur mycket pengar handlar det om årligen? Vem tjänar på sexhandeln och var hamnar pengarna? Kan man hitta belägg för att en del av pengarna hamnar i statskassan? Monika – jag vill att du kollar på sexuella övergrepp i allmänhet. Prata med kvinnojourerna och forskare och läkare och myndigheter. Ni två plus Dag skriver de bärande texterna. Henry – jag vill ha en intervju med Dags sambo Mia Bergman och den kan inte Dag göra. Porträtt: vem är hon, vad forskar hon i och vad är hennes slutsatser? Sedan vill jag att du går in och gör fallstudier från polisutredningar. Christer – bilder. Jag vet inte hur det här ska illustreras. Tänk på saken.”

”Det här är förmodligen det enklaste tema att illustrera som finns. Arty. Inga problem.”

”Låt mig skjuta in en sak”, sa Dag Svensson. ”Det finns ett litet fåtal poliser som gör ett jävla bra jobb. Det kan vara en idé att intervjua någon av dem.”

”Har du namn?” frågade Henry Cortez.

”Och telefonnummer”, nickade Dag Svensson.

”Bra”, sa Erika Berger. ”Temat för majnumret blir sexhandeln. Den poäng som ska framgå är att trafficking är ett brott mot de mänskliga rättigheterna och att dessa brottslingar ska hängas ut och behandlas som vilka krigsförbrytare eller dödsskvadroner eller torterare som helst. Nu sätter vi igång.”

5 Onsdag 12 januari – Fredag 14 januari

Äppelviken kändes som en främmande och obekant plats då Lisbeth för första gången på 18 månader svängde in på uppfartsvägen med sin hyrda Nissan Micra. Sedan hon var 15 år gammal hade hon regelbundet ett par gånger varje år besökt vårdhemmet där hennes mor hade institutionaliserats efter att Allt Det Onda hade hänt. Trots hennes sällsynta besök hade Äppelviken utgjort en permanent fixpunkt i Lisbeths tillvaro. Det var platsen där hennes mor hade tillbringat sina sista tio år och där hon slutligen hade avlidit vid endast 43 års ålder efter en sista förintande hjärnblödning.

Moderns namn hade varit Agneta Sofia Salander. Hennes sista fjorton år i livet hade präglats av upprepade små hjärnblödningar som gjort henne oförmögen att sköta sig själv och sina dagliga rutiner. Tidvis hade modern inte ens varit kommunicerbar och hon hade haft svårt att känna igen Lisbeth.

Tankarna på modern ledde alltid till en känsla av hjälplöshet och nattsvart mörker hos Lisbeth Salander. Under tonåren hade hon länge närt en fantasi att modern skulle tillfriskna och att de skulle kunna skapa någon form av relation. Intellektuellt hade hon vetat att det aldrig skulle ske.

Hennes mor hade varit smal och kortväxt, men inte på långa vägar så anorektisk som Lisbeth. Tvärtom hade modern varit rent ut sagt vacker och välproportionerad. Precis som Lisbeths syster.

Camilla.

Lisbeth ville ogärna tänka på sin syster.

För Lisbeth var det ett ödets ironi att hon och hennes syster var så dramatiskt olika. De var tvillingar, födda inom loppet av tjugo minuter.

Lisbeth var först. Camilla var vacker.

De var så olika att det tycktes osannolikt att de odlats i samma livmoder. Om något inte hade varit defekt i Lisbeth Salanders genetiska kod så skulle hon också ha varit precis lika strålande vacker som sin syster.

Och förmodligen varit lika korkad.

Från det att de var småbarn hade Camilla varit utåtriktad, populär och framgångsrik i skolan. Lisbeth hade varit tyst och inbunden och sällan svarat på lärarnas frågor, vilket avtecknades i dramatiskt skilda betygsnivåer. Redan på lågstadiet hade Camilla distanserat sig från Lisbeth så till den milda grad att de inte ens hade gått samma väg till skolan. Lärare och kamrater noterade att de två flickorna aldrig umgicks och aldrig satt i närheten av varandra. Från tredje årskurs hade de gått i parallellklasser. Sedan de var 12 år och Allt Det Onda hänt hade de växt upp i olika fosterfamiljer. De hade inte träffats sedan de fyllde 17 år, och den gången hade mötet slutat i att Lisbeth fått ett blått öga och Camilla en fläskläpp. Lisbeth visste inte var Camilla befann sig nu och hade inte gjort något försök att ta reda på den saken.

Det fanns ingen kärlek mellan systrarna Salander.

I Lisbeths ögon var Camilla falsk, rutten och manipulativ. Det var dock Lisbeth som hade tingsrättsbeslut på att hon inte var riktigt klok.

Hon stannade på besöksparkeringen och knäppte den slitna skinnjackan innan hon promenerade genom regnet till huvudentrén. Hon stannade till vid en parksoffa och såg sig omkring. Just på den platsen, just vid den soffan, hade hon arton månader tidigare sett sin mor för sista gången. Hon hade gjort ett spontant besök på Äppelvikens vårdhem då hon var på väg norrut för att bistå Mikael Blomkvist i jakten på en organiserad men galen seriemördare. Hennes mor hade varit orolig och tycktes inte riktigt känna igen Lisbeth, men hade ändå inte velat släppa iväg henne. Hon hade hållit fast hennes hand och tittat på sin dotter med förvirrade ögon. Lisbeth hade haft bråttom. Hon hade lossat greppet, gett sin mamma en kram och stuckit iväg på sin motorcykel.

Direktören på Äppelviken, Agnes Mikaelsson, verkade glad över att se Lisbeth. Hon hälsade vänligt och gjorde henne sällskap till ett förrådsutrymme där de hämtade en flyttkartong. Lisbeth lyfte upp den. Den vägde ett par kilo och innehöll inte mycket att visa upp som arvegods efter ett liv.

”Jag visste inte vad jag skulle göra med din mors saker”, sa Mikaelsson. ”Men jag hade alltid på känn att du skulle komma tillbaka en dag.”

”Jag har varit bortrest”, svarade Lisbeth.

Hon tackade för att de hade sparat kartongen, släpade tillbaka den till bilen och lämnade Äppelviken för sista gången.

Lisbeth var tillbaka vid Mosebacke strax efter tolv och bar upp sin mors kartong till lägenheten. Hon ställde den oöppnad i ett förråd i hallen och gick ut igen.

När hon öppnade porten passerade en polisbil i maklig takt. Lisbeth stannade och betraktade vaksamt den myndiga närvaron utanför hennes adress men eftersom poliserna inte visade några tecken på att gå till angrepp så lät hon dem löpa.

Under eftermiddagen besökte hon H&M och KappAhl och köpte en ny garderob. Hon skaffade sig en stor uppsättning baskläder i form av byxor, jeans, tröjor och strumpor. Hon var inte intresserad av dyrbara märkeskläder, men hon kände en viss njutning i att kunna köpa ett halvdussin jeans samtidigt utan att blinka. Hennes mest extravaganta inköp gjorde hon på Twilfit där hon införskaffade ett stort antal uppsättningar trosor och bh. Det var återigen basplagg men efter en halvtimmes generat letande nappade hon också åt sig ett set som hon uppfattade som ”sexigt” eller möjligen ”porrigt”, och som hon tidigare aldrig skulle ha övervägt att skaffa sig. När hon provade setet på kvällen kände hon sig omåttligt fånig. Det hon såg i spegeln var en tanig tatuerad flicka i grotesk utstyrsel. Hon tog av sig underkläderna och kastade dem i soporna.

Hon köpte nya rejäla vinterskor på Din Sko och två par lättare inneskor. Därefter impulsshoppade hon ett par svarta promenadboots med hög klack som gjorde henne några centimeter längre. Dessutom skaffade hon sig en rejäl vinterjacka i brun mocka.

Hon forslade hem sina varor och kokade kaffe och gjorde smörgåsar innan hon åkte för att lämna tillbaka hyrbilen vid Ringen. Hon promenerade hem och satt resten av kvällen i mörkret i fönstersmygen och tittade på vattnet i Saltsjön.

Mia Bergman, doktorand i kriminologi, skar upp cheesecake och dekorerade med en skiva hallonglass. Hon serverade först Erika Berger och Mikael Blomkvist innan hon satte fram dessertskålarna till Dag Svensson och sig själv. Malin Eriksson hade resolut vägrat efterrätt och nöjde sig med svart kaffe i en märklig, gammalmodigt blommig porslinskopp.

”Det var min mormors servis”, sa Mia Bergman när hon såg att Malin granskade koppen.

”Hon är livrädd att en kopp ska gå sönder”, sa Dag Svensson. ”Den kommer bara fram när vi har särskilt betydelsefulla gäster.”

Mia Bergman log. ”Jag växte upp hos min mormor i flera år och servisen är i stort sett det enda jag har kvar efter henne.”

”De är jättefina”, sa Malin. ”Själv har jag hundra procent Ikea i köket.”

Mikael Blomkvist struntade i blommiga kaffekoppar och granskade istället skålen med cheesecake med kritiska ögon. Han funderade på att släppa ut bältet ett hål. Erika Berger delade uppenbarligen hans känslor.

”Gode gud, jag borde också ha avstått från efterrätten”, sa hon och sneglade ursäktande på Malin innan hon fattade skeden med ett stadigt grepp.

Det var egentligen avsett att vara en enkel arbetsmiddag för att dels bekräfta det beslutade samarbetet, dels fortsätta diskutera upplägget för Millenniums temanummer. Dag Svensson hade föreslagit att de skulle träffas hemma hos honom på en bit mat och Mia Bergman hade serverat den godaste kyckling i sötsur sås som Mikael någonsin smakat. Till middagen hade de druckit två flaskor robust spanskt rödvin och vid efterrätten frågade Dag Svensson om någon var intresserad av ett glas Tullamore Dew. Bara Erika Berger var dum nog att säga nej och Svensson plockade fram glas.

Dag Svensson och Mia Bergman bodde i en tvåa i Enskede. De hade hängt ihop i ett par år men gjort slag i saken och flyttat ihop för ett år sedan.

De hade samlats vid sextiden på kvällen och när efterrätten serverades klockan halv nio hade på det hela taget inte ett ord sagts om det egentliga syftet med middagen. Däremot hade Mikael upptäckt att han gillade Dag Svensson och Mia Bergman och trivdes i deras sällskap.

Det var Erika Berger som sent omsider styrde in samtalet på det ämne de hade kommit för att diskutera. Mia Bergman hämtade en utprintad kopia av sin avhandling och placerade den på bordet framför Erika. Den hade en överraskande ironisk titel – From Russia with Love – vilket naturligtvis syftade på Ian Flemings 007-klassiker. Undertiteln var Trafficking, organiserad brottslighet och samhällets motåtgärder.

”Ni måste skilja på min avhandling och den bok som Dag skriver”, sa hon. ”Dags bok är en agitatorsversion som skjuter in sig på dem som profiterar på trafficking. Min avhandling är statistik, fältstudier, lagtexter och en analys av hur samhället och domstolarna behandlar offren.”

”Tjejerna alltså.”

”Unga flickor, vanligen 15 till 20 år, arbetarklass, dålig utbildning. Det är tjejer som ofta har rätt trassliga hemförhållanden och inte sällan utsatts för någon form av övergrepp redan i barndomen – en orsak till att de lockas till Sverige är förstås att någon lurat i dem en massa lögner.”

”Sexhandlarna.”

”I den bemärkelsen finns ett sorts genusperspektiv i avhandlingen. Det är sällan en forskare kan fastslå roller längs könsgränserna så tydligt. Tjejer – offer; killar – förövare. Med undantag för några enstaka kvinnor som själva profiterar på sexhandeln finns ingen annan form av kriminalitet där själva könsrollerna är en förutsättning för brottet. Det finns heller ingen annan form av kriminalitet där den sociala acceptansen är så stor och där samhället gör så lite för att stävja brottsligheten.”

”Om jag har förstått saken rätt så har Sverige trots allt en ganska tuff lagstiftning mot trafficking och sexhandel”, sa Erika.

”Locka mig inte att skratta. Något hundratal flickor – det finns ingen exakt statistik – blir årligen transporterade till Sverige för att tjäna som horor, vilket i det här fallet ska översättas med att upplåta sin kropp för systematiska våldtäkter. Sedan lagen om trafficking infördes har den prövats i domstol någon enstaka gång. Första gången var i april 2003 mot den där galna bordellmamman som genomgått ett könsbyte. Och hon frikändes naturligtvis.”

”Vänta, jag trodde att hon blev fälld?”

”För bordellverksamhet, ja. Men hon frikändes från anklagelserna om trafficking. Det var nämligen så att de tjejer som var offer också var vittnen mot henne och de försvann tillbaka till Baltikum. Myndigheterna försökte få dem att komma till rättegången och de eftersöktes bland annat av Interpol. Efter månader av efterspaningar konstaterades att de inte kunde hittas.”

”Vad hade hänt med dem?”

”Ingenting. TV-programmet Insider gjorde en uppföljare och åkte över till Tallinn. Det tog reportrarna ungefär en eftermiddag att leta rätt på två av tjejerna som bodde hemma hos sina föräldrar. Den tredje tjejen hade flyttat till Italien.”

”Polisen i Tallinn var med andra ord inte särskilt effektiv.”

”Sedan dess har vi faktiskt fått ett par fällande domar, men det har genomgående handlat om personer som antingen gripits för andra brott eller som varit så uppseendeväckande korkade att de inte kunnat undgå att gripas. Lagen är kosmetika. Den används inte.”

”Okej.”

”Problemet är att brotten i det här fallet är grov våldtäkt, ofta i förening med misshandel, grov misshandel och dödshot, i vissa fall kompletterat med olaga frihetsberövande”, sköt Dag Svensson in. ”Det är vardagen för många av tjejerna som minikjol och kraftigt sminkade transporteras till någon villa i förorten. Saken är ju den att tjejerna inte har något val. Antingen åker hon ut och knullar fula gubben eller så riskerar hon att misshandlas och torteras av sin hallick. De kan inte fly – kan inte språket och känner inte till lagar och regler och vet inte vart de ska vända sig. De kan inte åka hem. En av de första åtgärderna är att ta ifrån dem passet och i fallet med bordellmamman var de dessutom inlåsta i en lägenhet.”

”Det låter som slavläger. Tjänar tjejerna alls något på verksamheten?”

”Jodå”, svarade Mia Bergman. Som plåster på såren får de en bit av kakan. De tjänstgör i genomsnitt några månader innan de får åka hem igen. De kan ha en rejäl sedelbunt med sig – 20 000 eller uppåt 30 000 kronor, vilket i rysk valuta motsvarar en liten förmögenhet. Dessvärre har de också ofta skaffat sig ganska tunga alkohol- eller narkotikavanor och en livsstil som medför att pengarna tar slut ganska snabbt. Därmed blir systemet självförsörjande; efter ett tag är de tillbaka för att jobba igen och går så att säga frivilligt tillbaka till sin torterare.”

”Hur mycket pengar omsätter verksamheten årligen?” frågade Mikael.

Mia Bergman sneglade på Dag Svensson och funderade en stund innan hon svarade.

”Det är svårt att ge ett korrekt svar på den frågan. Vi har räknat fram och tillbaka en hel del, men mycket av våra siffror blir till sist bara uppskattningar.”

”Mellan tummen och pekfingret.”

”Okej, vi vet att till exempel bordellmamman, hon som dömdes för koppleriverksamhet men friades för trafficking, under en tvåårsperiod plockade hit trettiofem kvinnor från öst. De var här i allt från några veckor till några månader. I rättegången framgick att under dessa två år drog de tillsammans in drygt två miljoner kronor. Jag har räknat om det till att en tjej uppskattningsvis drar in drygt 60 000 kronor i månaden. Av detta ska drygt 15 000 räknas bort i form av utgifter – resor, kläder, bostad etc. Det är inget lyxliv, de får ofta kinesa i någon lägenhet som ligan håller dem med. Av de återstående 45 000 kronorna tar ligan mellan 20 000 och 30 000. Ligaledaren stoppar hälften i sin ficka, säg 15 000, och fördelar resten på sina anställda – chaufförer, torpeder och andra. Tjejen får 10 000–12 000 kronor.

”Och per månad …”

”Säg att en liga har två eller tre tjejer som gnor åt dem. Det betyder att de drar in nästan 200 000 i månaden. Varje liga består av i genomsnitt två tre personer som ska ha sin utkomst av detta. Ungefär så ser våldtäktens ekonomi ut.”

”Och hur många handlar det om … jag menar om man räknar uppåt.

”Du kan utgå från att det vid varje givet tillfälle finns ungefär hundra aktiva tjejer som i någon bemärkelse är offer för trafficking. Det innebär att den totala omsättningen i hela Sverige varje månad hamnar på drygt 6 miljoner kronor och per år alltså någonstans kring 70 miljoner kronor. Det handlar alltså bara om tjejer som utsätts för trafficking.”

”Det låter som småpengar.”

”Det är småpengar. Och för att få in dessa tämligen beskedliga summor ska alltså drygt hundra tjejer våldtas. Det gör mig rasande.”

”Du låter inte som en objektiv forskare. Men om det går tre killar på en tjej så betyder det alltså att drygt fem hundra eller sex hundra män har sin försörjning genom detta.”

”Faktiskt förmodligen färre än så. Jag skulle gissa på drygt tre hundra karlar.”

”Det låter ju inte som ett oöverstigligt problem”, sa Erika.

”Vi stiftar lagar och är upprörda i media men nästan ingen har någonsin pratat med en hora från Östblocket eller har en aning om hennes liv.”

”Hur fungerar det? Jag menar i praktiken. Det borde vara rätt svårt att plocka över en 16-årig flicka från Tallinn utan att det märks. Hur fungerar det när de kommer hit?” frågade Mikael.

”När jag började forska om det här trodde jag att det handlade om en oerhört välorganiserad verksamhet med någon form av professionell maffia som mer eller mindre elegant slussade flickor mellan gränserna.”

”Men det är det inte?” frågade Malin Eriksson.

”Verksamheten är organiserad men sent omsider insåg jag att det i själva verket handlar om många små och ganska desorganiserade ligor. Glöm Armanikostymerna och sportbilen – den genomsnittliga ligan har två tre medlemmar, hälften ryssar eller balter och hälften svenskar. Föreställ er ligaledaren; han är 40 år, sitter i undertröja och dricker öl och petar sig i naveln. Han saknar utbildning och kan i vissa avseenden betraktas som socialt efterbliven och har haft problem i hela sitt liv.”

”Romantiskt.”

”Han har en kvinnosyn från stenåldern. Han är notoriskt våldsam, ofta berusad och spöar skiten ur den som mopsar sig. Det finns en tydlig hackordning i gänget och hans medarbetare är ofta rädda för honom.”

Lisbeths leverans med möbler från Ikea anlände vid halv tio tre dagar senare. Två stabila grabbar skakade hand med blonda Irene Nesser som bröt käckt på norska. Därefter åkte de skytteltrafik med den underdimensionerade hissen och tillbringade dagen med att montera bord, skåp och sängar. De var rasande effektiva och tycktes ha gjort proceduren tidigare. Irene Nesser gick ned till Söderhallarna och köpte grekisk takeaway och bjöd på lunch.

Grabbarna från Ikea var färdiga vid femtiden på eftermiddagen. När de hade gått drog Lisbeth Salander av sig peruken och strosade ensam omkring i lägenheten och undrade om hon skulle trivas i sitt nya hem. Köksbordet såg för elegant ut för att vara hennes stil. I rummet närmast köket, med entré från både hall och kök, hade hon sitt nya vardagsrum med moderna soffor och en grupp fåtöljer runt ett kafébord närmast fönstret. Hon var nöjd med sovrummet och satte sig försiktigt på Hemnes sängstomme och kände på madrassen.

Hon sneglade in i arbetsrummet som hade utsikt mot Saltsjön. Yes, det är effektivt. Här kan jag jobba.

Exakt vad hon skulle jobba med visste hon dock inte, och i övrigt kände hon sig kritiskt tveksam till möblemanget.

Okej, vi får se vad det blir av det hela.

Lisbeth tillbringade återstoden av kvällen med att packa upp och sortera sina tillhörigheter. Hon bäddade och placerade handdukar, lakan och örngott i linneskåpet. Hon öppnade påsarna med nyinköpta kläder och hängde upp i garderoberna. Trots de massiva klädinköpen fyllde hon bara en bråkdel av utrymmet. Hon satte lampor på plats och sorterade pannor, porslin och bestick i köksskåpen.

Hon granskade kritiskt de tomma väggarna och insåg att hon borde ha köpt posters eller tavlor eller någonting. Det var sådant som normala människor hade på väggen. En blomkruka skulle inte heller ha skadat.

Därefter öppnade hon sina flyttkartonger från Lundagatan och sorterade in böcker, tidningar, klipp och gamla researchpapper som hon förmodligen borde slänga. Hon slängde frikostigt gamla nötta t-tröjor och strumpor med hål i. Helt plötsligt hittade hon en dildo, fortfarande nedpackad i originalkartongen. Hon log ett skevt leende. Det hade varit en sådan där knäpp födelsedagspresent från Mimmi och hon hade fullständigt glömt bort dess existens, faktiskt aldrig ens provat den. Hon beslutade sig för att ändra på den saken och ställde dildon på högkant på byrån vid sängen.

Sedan blev hon allvarlig. Mimmi. Hon kände ett styng av dåligt samvete. Hon hade haft ihop det med Mimmi rätt regelbundet under ett år och därefter övergett henne för Mikael Blomkvist utan ett ord till förklaring. Hon hade varken sagt adjö eller meddelat att hon tänkte lämna Sverige. Hon hade inte heller sagt farväl eller med ett ord meddelat sig med Dragan Armanskij eller tjejerna i Evil Fingers. De måste tro att hon var död, eller så hade de möjligen glömt henne – hon hade aldrig varit en central person i gänget. Det var precis som om hon hade vänt ryggen till allt och alla. Hon insåg plötsligt att hon inte heller hade sagt adjö till George Bland på Grenada och undrade om han gick omkring och spanade efter henne på stranden. Hon tänkte på vad Mikael Blomkvist hade sagt till henne om att vänskap bygger på respekt och förtroende. Jag slösar bort mina vänner. Hon undrade om Mimmi fanns kvar därute någonstans och om hon borde höra av sig.

Merparten av kvällen och en bra bit av natten ägnade hon åt att sortera papper i arbetsrummet och installera sina datorer och surfa på Internet. Hon gjorde en översikt över hur hennes investeringar skötte sig och fann att hon var rikare än för ett år sedan.

Hon gjorde en rutinkontroll av advokat Nils Bjurmans dator men hittade inget av intresse i hans korrespondens och drog slutsatsen att han höll sig på mattan.

Hon hittade ingen antydan till att han hade haft fler kontakter med kliniken i Marseille. Bjurman verkade ha dragit ned sin yrkesmässiga och privata verksamhet till ett vegeterande nolläge. Han använde sällan mailen och då han surfade på Internet besökte han huvudsakligen porrsajter.

Först vid tvåtiden kopplade hon ned sig. Hon gick ut i sovrummet och klädde av sig och slängde kläderna över en stol. Sedan gick hon ut i badrummet för att tvätta sig. Hörnet närmast entrén hade speglar i vinkel från golv till tak. Hon betraktade sig själv en lång stund. Hon granskade sitt kantiga skeva ansikte, sina nya bröst och sin stora tatuering på ryggen. Den var vacker, en lång slingrande drake i rött och grönt och svart som började på skuldran och vars smala svans fortsatte över högra skinkan och slutade på låret. Under det år hon rest hade hon låtit håret växa till axellängd men sista veckan på Grenada hade hon en dag tagit fram en sax och klippt håret kort. Det spretade fortfarande åt flera håll.

Hon kände plötsligt att någon fundamental förändring hade skett eller höll på att ske i hennes liv. Kanske var det vådan av att förfoga över miljarder och slippa tänka på enkronor. Kanske var det vuxenvärlden som sent omsider trängde sig på. Kanske var det insikten att med hennes mors död så hade en definitiv punkt satts för hennes barndom.

Under det gångna årets resa hade hon gjort sig av med flera piercningar. På kliniken i Genua hade en ring i bröstvårtan fått stryka med av rent medicinska skäl i samband med operationen. Därefter hade hon tagit bort en ring i underläppen, och på Grenada hade hon tagit bort en ring som hon haft i vänstra blygdläppen – den hade skavt och hon visste inte riktigt varför hon en gång hade piercat sig där.

Hon gapade och skruvade ut den stav som hon haft genom sin tunga i sju år. Hon lade den i en skål på hyllan bredvid tvättstället. Det kändes plötsligt tomt i munnen. Förutom några ringar i öronloben hade hon nu bara två piercningar kvar, en ring i vänstra ögonbrynet och ett smycke i naveln.

Till sist gick hon till sovrummet och kröp ned under det nyinköpta täcket. Hon upptäckte att den säng hon köpt var gigantisk och att hon bara tog upp en liten bråkdel av ytan. Hon kände sig som om hon låg på kanten av en fotbollsplan. Hon drog täcket runt kroppen och funderade en lång stund.

6 Söndag 23 januari – Lördag 29 januari

Lisbeth Salander tog hissen från garaget till femte våningen, det översta av de tre våningsplan i kontorsbyggnaden vid Slussen där Milton Security huserade. Hon öppnade hissdörren med en piratkopia av en huvudnyckel som hon sett till att få tag på flera år tidigare. Hon tittade automatiskt på sitt armbandsur då hon klev ut i den mörka korridoren. 03.10 på söndagsmorgonen. Nattjouren satt vid larmcentralen på tredje våningen och hon visste att hon med största sannolikhet skulle vara helt ensam på våningsplanet.

Hon var som alltid förundrad över att ett professionellt säkerhetsföretag hade så uppenbara brister i sin egen säkerhet.

I korridoren på femte våningen hade inte mycket förändrats under det år som gått. Hon började med att besöka sitt eget arbetsrum, en liten kub bakom en glasvägg i korridoren där Dragan Armanskij hade placerat henne. Dörren var olåst. Det tog inte många sekunder för Lisbeth att konstatera att absolut ingenting hade förändrats på hennes kontor mer än att någon ställt in en kartong med pappersskräp innanför dörren. Rummet innehöll ett bord, en kontorsstol, en papperskorg och en naken bokhylla. Kontorsutrustningen bestod av en enfaldig Toshiba PC från 1997 med en löjligt liten hårddisk.

Lisbeth hittade inget som tydde på att Dragan hade överlåtit rummet till någon annan. Hon tolkade detta som ett gott tecken men var samtidigt medveten om att det inte betydde särskilt mycket. Rummet var en spillyta på knappt fyra kvadrat som inte kunde användas till något vettigt.

Lisbeth stängde dörren och promenerade ljudlöst genom hela korridoren och kontrollerade att ingen nattsuddare satt och arbetade på något rum. Hon var ensam. Hon stannade till vid kaffeautomaten och tryckte fram en plastmugg med cappuccino innan hon fortsatte till Dragan Armanskijs rum och öppnade dörren med piratnyckeln.

Armanskijs kontor var som alltid irriterande välstädat. Hon gjorde en kort rundtur genom rummet och tittade i bokhyllan innan hon satte sig vid hans skrivbord och kopplade på datorn.

Hon plockade fram en cd-skiva från innerfickan i sin nyköpta mockajacka och tryckte in den i cd-spelaren. Hon startade ett program som hette Asphyxia 1.3. Hon hade själv skrivit programmet vars enda funktion var att uppgradera Internet Explorer på Armanskijs hårddisk till en modernare version. Proceduren tog ungefär fem minuter.

När hon var klar matade hon ut cd-skivan från datorn och startade om den och den nya versionen av Internet Explorer. Programmet såg ut och betedde sig exakt som den ursprungliga versionen men var aningen större och en mikrosekund långsammare. Alla inställningar var identiska med originalet, inklusive installationsdatum. Av den nya filen syntes inte ett spår.

Hon skrev in en ftp-adress till en server i Holland och fick upp en kommandoruta. Hon klickade i en box med texten copy och skrev namnet Armanskij/MiltSec och klickade OK. Datorn började omedelbart kopiera Dragan Armanskijs hårddisk till servern i Holland. En klocka angav att processen skulle ta trettiofyra minuter.

Medan överföringen pågick plockade hon fram reservnyckeln till Armanskijs skrivbord som han förvarade i en dekorativ kruka i bokhyllan. Hon ägnade den följande halvtimmen åt att uppdatera sig i de foldrar som Armanskij hade i den övre högra skrivbordslådan, där han alltid samlade aktuella och akuta ärenden. När datorn plingade som tecken på att överföringen var avslutad lade hon tillbaka mapparna i exakt den ordning hon plockat upp dem.

Därefter stängde hon datorn och släckte skrivbordsbelysningen och tog den tomma muggen med cappuccino med sig. Hon lämnade Milton Security samma väg som hon anlänt. Klockan var 04.12 då hon klev in i hissen.

Hon promenerade hem till Mosebacke och satte sig vid sin PowerBook och kopplade upp sig till servern i Holland där hon startade en kopia av Asphyxia 1.3. Då programmet kommit igång öppnades en ruta där hårddisk efterfrågades. Hon hade ett fyrtiotal alternativ att välja bland och scrollade nedåt på skärmen. Hon passerade hårddisken för NilsEBjurman, som hon brukade ögna igenom ungefär en gång varannan månad. Hon stannade till en sekund vid MikBlom/laptop och MikBlom/office. Hon hade inte öppnat ikonerna på över ett år och funderade vagt på att radera dem. Av principiella skäl beslutade hon sig dock för att behålla dem – eftersom hon en gång hackat datorerna vore det dumt att radera informationen och kanske bli tvungen att göra om proceduren någon dag. Detsamma gällde för en ikon med namnet Wennerstrom som hon inte öppnat på länge. Ägaren var död. Ikonen Armanskij/MiltSec var den senast skapade och låg längst ned i listan.

Hon hade kunnat klona hans hårddisk tidigare men aldrig brytt sig om att göra det eftersom hon arbetat på Miltons och ändå kunnat lägga beslag på den information som Armanskij ville dölja för omvärlden. Syftet med intrånget i hans dator var inte illasinnat. Hon ville helt enkelt veta vad företaget arbetade med och hur landet låg. Hon klickade och genast öppnades en folder med en ny ikon med namnet Armanskij HD. Hon testade att hon kunde öppna hårddisken och konstaterade att alla filer fanns på plats.

Hon satt kvar vid sin dator och läste Armanskijs rapporter, ekonomiska redovisningar och e- post till sju på morgonen. Till sist nickade hon eftertänksamt och stängde datorn. Hon gick in i badrummet och borstade tänderna och gick därefter till sovrummet där hon klädde av sig och lämnade kläderna i en hög på golvet. Hon kröp ned i sängen och sov till halv ett på eftermiddagen.

Sista fredagen i januari höll Millenniums styrelse årsmöte. I årsmötet deltog företagets kassör, en utomstående revisor, de fyra delägarna Erika Berger (trettio procent), Mikael Blomkvist (tjugo procent), Christer Malm (tjugo procent) samt Harriet Vanger (trettio procent). Till mötet hade även redaktionssekreterare Malin Eriksson kallats som representant för personalen och ordförande i den lokala fackklubben på tidningen. Klubben bestod av henne, Lottie Karim, Henry Cortez, Monika Nilsson och marknadschefen Sonny Magnusson. Det var Malins första styrelsemöte i en företagsledning.

Styrelsemötet inleddes klockan 16.00 och var avklarat drygt en timme senare. En stor del av mötestiden bestod av föredragningarna av den ekonomiska berättelsen samt revisionsberättelsen. Mötet kunde konstatera att Millennium hade en stabil ekonomisk grund jämfört med den kris som hade präglat företaget två år tidigare. Revisionsberättelsen visade att företaget faktiskt gjort en vinst på 2,1 miljoner kronor varav drygt en miljon bestod av intäkterna från Mikael Blomkvists bok om Wennerströmaffären.

På förslag från Erika Berger beslutades att en miljon skulle fonderas som buffert för framtida kriser, att 250 000 kronor skulle avsättas för nödvändiga investeringar i reparationer av redaktionslokalen samt inköp av nya datorer och annan teknisk utrustning, samt att 300 000 kronor skulle avsättas i generella löneökningar samt en möjlighet att erbjuda medarbetaren Henry Cortez heltidstjänst. Av den återstående summan föreslogs en utdelning på 50 000 kronor vardera till delägarna samt en lönebonus om sammanlagt 100 000 kronor att delas likvärdigt mellan de fyra fasta medarbetarna oberoende av om de jobbade hel- eller deltid. Marknadschefen Sonny Magnusson fick ingen lönebonus. Han gick på ett kontrakt som innebar att han erhöll procent på de annonser han sålde, vilket periodvis gjorde honom till den högst avlönade av alla medarbetare. Förslaget antogs enhälligt.

Ett förslag från Mikael Blomkvist om att frilansbudgeten borde minskas till förmån för ytterligare en framtida reporter på halvtid föranledde en kortare diskussion. Mikael hade Dag Svensson i tankarna, som därmed också skulle kunna använda Millennium som bas för sin frilansverksamhet och senare kanske kunna få en heltid. Förslaget mötte motstånd från Erika Berger, som ansåg att tidningen inte kunde klara sig utan tillgång till ett relativt stort antal frilanstexter. Erika fick stöd av Harriet Vanger medan Christer Malm lade ned sin röst. Det beslutades att frilansbudgeten inte skulle röras men att det skulle undersökas om justeringar av andra utgiftsposter kunde göras. Alla ville väldigt gärna ha Dag Svensson som medarbetare på åtminstone deltid.

Efter en kort diskussion om framtida inriktning och utvecklingsplaner återvaldes Erika Berger som styrelseordförande för det kommande verksamhetsåret. Därefter förklarades mötet avslutat.

Malin Eriksson hade inte sagt ett ord på styrelsemötet. Hon gjorde en beräkning i huvudet och konstaterade att medarbetarna skulle få en vinstbonus på 25 000 kronor, alltså mer än en extra månadslön. Hon såg ingen anledning att protestera mot beslutet.

Omedelbart efter årsmötets avslutande sammankallade Erika Berger till ett extra ägarskapsmöte. Det innebar att Erika, Mikael, Christer och Harriet stannade kvar medan övriga lämnade konferensrummet. Så fort dörren stängts förklarade Erika mötet öppnat.

”Vi har en enda punkt på dagordningen. Harriet, enligt den överenskommelse vi gjorde med Henrik Vanger skulle hans delägande sträcka sig två år framåt i tiden. Vi har nu kommit till den punkt då kontraktet löper ut. Vi måste alltså besluta om vad som ska ske med ditt – eller rättare sagt Henriks – delägarskap.”

Harriet nickade.

”Vi vet alla att Henriks delägarskap var en impulshandling framsprungen ur en väldigt speciell situation”, sa Harriet. ”Den situationen existerar inte längre. Vad föreslår ni?”

Christer Malm skruvade irriterat på sig. Han var den ende i rummet som inte kände till exakt vari den speciella situationen bestod. Han visste att Mikael och Erika mörkade en historia för honom, men Erika hade förklarat att det handlade om något högst personligt som rörde Mikael och som han under inga omständigheter ville diskutera. Christer var inte mer korkad än att han insett att Mikaels tystnad hade något med Hedestad och Harriet Vanger att göra. Han insåg också att han inte behövde veta för att fatta beslut i principfrågan, och han hade tillräckligt stor respekt för Mikael för att inte göra en stor sak av frågan.

”Vi tre har diskuterat saken och kommit till en gemensam ståndpunkt”, sa Erika. Hon gjorde en paus och såg Harriet i ögonen. ”Innan vi säger hur vi resonerat vill vi veta vad du tycker.”

Harriet Vanger tittade i tur och ordning på Erika, Mikael och Christer. Hennes blick dröjde sig kvar vid Mikael men hon kunde inte utläsa något ur deras ansikten.

”Om ni vill köpa ut mig så kostar det drygt tre miljoner kronor plus ränta, vilket är vad familjen Vanger investerat i Millennium. Har ni råd att köpa ut oss?” frågade Harriet milt.

”Jo, det har vi”, sa Mikael och log.

Han hade fått fem miljoner kronor av Henrik Vanger för det arbete han utfört åt den gamle industriledaren. I arbetet ingick ironiskt nog bland annat att leta rätt på Harriet Vanger.

”I så fall är avgörandet i era händer”, sa Harriet. ”Kontraktet stipulerar att ni kan göra er av med det Vangerska ägarskapet från och med i dag. Själv skulle jag aldrig ha formulerat ett så slarvigt kontrakt som Henrik gjorde.”

”Vi kan lösa ut dig om vi måste göra det”, sa Erika. ”Frågan är alltså vad du vill göra. Du styr en industrikoncern – två koncerner faktiskt. Hela vår årsbudget motsvarar vad ni omsätter på en kafferast. Vad har du för intresse av att slösa din tid på något så marginellt som Millennium? Vi håller styrelsemöten en gång i kvartalet och du har satt av tid och kommit punktligt till varje sådant möte sedan du gick in som ersättare för Henrik.”

Harriet Vanger betraktade sin styrelseordförande med mild blick. Hon var tyst en lång stund. Sedan tittade hon på Mikael och svarade.

”Jag har varit ägare till någonting sedan den dag jag föddes. Och jag tillbringar mina dagar med att leda en koncern där det finns fler intriger än i en fyrahundrasidig kärleksroman. Då jag började sitta i er styrelse så var det för att uppfylla förpliktelser som jag inte kunde avsäga mig. Men vet ni vad – under de gångna arton månaderna har jag upptäckt att jag trivs bättre med att sitta i den här styrelsen än i alla andra styrelser tillsammans.”

Mikael nickade eftertänksamt. Harriet flyttade blicken till Christer.

”Millennium är som en leksaksstyrelse. Problemen här är små och begripliga och överskådliga. Företaget vill naturligtvis gå med vinst och tjäna pengar – det är en förutsättning. Men ni har ett helt annat syfte med verksamheten – ni vill åstadkomma något.”

Hon tog en klunk ur glaset med Ramlösa och fixerade Erika med blicken.

”Exakt vad detta något är för någonting är lite oklart. Målsättningen är helt enkelt luddig. Ni är inte ett politiskt parti eller en intresseorganisation. Ni har inga lojaliteter ni måste ta hänsyn till mer än till varandra. Men ni påtalar brister i samhället och ni jävlas gärna med offentliga personer som ni inte tycker om. Ni vill ofta förändra och påverka. Även om ni alla låtsas vara cyniker och nihilister så är det bara er egen moral som styr tidningen och jag har vid flera tillfällen erfarit att det är en ganska speciell moral. Jag vet inte vad man ska kalla det, men Millennium har en själ. Det här är den enda styrelse som jag faktiskt är stolt över att sitta i.”

Hon tystnade och förblev tyst så länge att Erika skrattade till.

”Det låter bra. Men du har fortfarande inte besvarat frågan.”

”Jag trivs i ert sällskap och att jag har mått fantastiskt bra av att sitta i den här styrelsen. Det här är något av det knasigaste och mest befängda jag varit med om. Om ni vill ha mig kvar så stannar jag gärna.”

”Okej”, sa Christer. ”Vi har diskuterat fram och tillbaka och vi är helt ense. Vi bryter kontraktet i dag och köper ut dig.”

Harriets ögon vidgades en aning.

”Ni vill bli av med mig?”

”När vi undertecknade kontraktet låg vi med huvudet på stupstocken och väntade på bilan. Vi hade inget val. Vi började redan då räkna dagarna till dess att vi kunde köpa ut Henrik Vanger.”

Erika öppnade en mapp och lade fram papper på bordet som hon sköt över till Harriet Vanger tillsammans med en check med exakt den summa som Harriet hade sagt att det skulle kosta. Hon ögnade igenom kontraktet. Utan ett ord plockade hon upp en penna från bordet och undertecknade.

”Då så”, sa Erika. ”Det gick ju smärtfritt. Jag vill avtacka Henrik Vanger för den tid som varit och för de insatser han gjort för Millennium. Jag hoppas att du framför detta till honom.”

”Det ska jag göra”, svarade Harriet Vanger neutralt. Hon visade inte med en min vad hon kände men var både sårad och djupt besviken över att de hade låtit henne säga att hon ville stanna i styrelsen och därefter lättvindigt sparkat ut henne. Det var så förbannat onödigt.

”Och samtidigt vill jag försöka intressera dig för ett helt annat kontrakt”, sa Erika Berger.

Hon plockade fram en ny uppsättning papper som hon sköt över bordet.

”Vi undrar om du personligen har lust att bli delägare i Millennium. Priset är exakt den summa du just fått. Skillnaden i kontraktet är att det inte finns några tidsbegränsningar eller undantagsklausuler. Du går in som fullvärdig delägare i företaget med samma ansvar och skyldigheter som oss andra.”

Harriet höjde på ögonbrynen.

”Varför denna omständliga process?”

”Därför att det förr eller senare måste göras”, sa Christer Malm. ”Vi kunde ha förnyat det gamla kontraktet med ett år i taget till nästa ägarskapsmöte eller till dess att vi haft ett stort gräl i styrelsen och sparkat ut dig. Men det var hela tiden ett kontrakt som måste lösas.”

Harriet lutade sig mot armbågen och såg forskande på honom. Hon flyttade blicken till Mikael och därefter till Erika.

”Saken är den att vi skrev kontrakt med Henrik av ekonomiskt tvång”, sa Erika. ”Vi skriver kontrakt med dig därför att vi vill. Och till skillnad från det gamla kontraktet blir det inte så lätt att sparka ut dig i framtiden.”

”Det är en väldigt stor skillnad för oss”, sa Mikael lågmält.

Det var hans enda bidrag till diskussionen.

”Det är helt enkelt så att vi tycker att du tillför något till Millennium förutom de ekonomiska garantier som namnet Vanger innebär”, sa Erika Berger. ”Du är klok och förståndig och kommer med konstruktiva lösningar. Hittills har du hållit en väldigt låg profil, ungefär som en gäst på besök. Men du ger den här styrelsen en stadga och en styrsel som vi aldrig tidigare haft. Du kan affärer. Du frågade en gång om du kunde lita på mig och jag undrade ungefär samma sak om dig. Vid det här laget vet vi båda svaret. Jag tycker om dig och litar på dig – det gör vi allihopa. Vi vill inte ha dig på undantag enligt en befängd konstruktion. Vi vill ha dig som partner och fullvärdig delägare.”

Harriet drog kontraktet till sig och läste noga igenom varje rad under fem minuter. Till sist tittade hon upp.

”Och det här är ni alla tre överens om?” frågade hon.

Tre huvuden nickade. Harriet lyfte pennan och undertecknade. Hon sköt tillbaka checken över bordet. Mikael rev sönder den.

Millenniums delägare åt middag på Samirs Gryta på Tavastgatan. Det var en stillsam tillställning med ett gott vin och couscous med lamm för att fira det nya delägarskapet. Konversationen var avstressad och Harriet Vanger märkbart omtumlad. Det kändes lite som en obekväm första dejt där parterna vet att någonting kommer att hända, men inte riktigt vad.

Redan vid halvåttatiden bröt Harriet Vanger upp från sällskapet. Hon ursäktade sig med att hon ville gå till sitt hotell och krypa i säng. Erika Berger skulle hem till sin man och gjorde henne sällskap en bit på vägen. De skildes åt vid Slussen. Mikael och Christer satt kvar och drönade en stund innan Christer ursäktade sig med att han också måste hem.

Harriet Vanger tog taxi till Hotel Sheraton och gick till sitt rum på sjunde våningen. Hon klädde av sig och tog ett bad och drog därefter på sig hotellets morgonrock. Sedan satte hon sig vid fönstret och tittade ut mot Riddarholmen. Hon öppnade ett paket Dunhill och tände en cigarett. Hon rökte ungefär tre eller fyra cigaretter om dagen, vilket var så få att hon kände sig nästan rökfri och hade förmåga att njuta av okynniga bloss utan att få dåligt samvete.

Klockan nio knackade det på dörren. Hon öppnade och släppte in Mikael Blomkvist.

”Skurk”, sa hon.

Mikael log och gav henne en kyss på kinden.

”Jag trodde för ett ögonblick att ni verkligen tänkte sparka ut mig.”

”Det skulle vi aldrig ha gjort på det viset. Förstår du varför vi ville omformulera kontraktet?”

”Ja. Det är rimligt.”

Mikael öppnade hennes morgonrock, lade en hand på hennes bröst och kramade försiktigt.

”Skurk”, sa hon igen.

Lisbeth Salander stannade framför dörren med namnet Wu. Det hade lyst i fönstret då hon stod på gatan och hon hörde musik från andra sidan dörren. Namnet var korrekt. Följaktligen drog Lisbeth Salander slutsatsen att Miriam Wu ännu bodde kvar i ettan på Tomtebogatan vid S:t Eriksplan. Det var fredagskväll och Lisbeth hade halvt om halvt hoppats att Mimmi skulle vara ute och roa sig någonstans och att det skulle vara mörkt och släckt i lägenheten. De enda frågor som återstod att få besvarade var om Mimmi fortfarande ville veta av henne och om hon var ensam och tillgänglig.

Hon ringde på dörrklockan.

Mimmi öppnade dörren och lyfte häpet på ögonbrynen. Sedan lutade hon sig mot dörrposten och satte handen mot höften.

”Salander. Jag trodde att du var död eller något.”

”Eller något”, sa Lisbeth.

”Vad vill du?”

”Det finns många svar på den frågan.”

Miriam Wu såg sig omkring i trapphuset innan hon åter fäste blicken på Lisbeth.

”Försök med något av svaren.”

”Tja, ta reda på om du fortfarande är singel och vill ha sällskap i natt.”

Mimmi såg häpen ut i några sekunder innan hon började gapskratta.

”Jag känner bara en enda människa som ens skulle komma på tanken att ringa på min dörr efter ett och ett halvt års tystnad och fråga om jag vill knulla.”

”Vill du att jag ska gå?”

Mimmi slutade skratta. Hon var tyst några sekunder.

”Lisbeth … herregud, du menar allvar.”

Lisbeth avvaktade.

Till sist suckade Mimmi och slog upp dörren.

”Kom in. Jag kan i alla fall bjuda på kaffe.”

Lisbeth följde henne in och slog sig ned på den ena av de två pallarna vid matplatsen som Mimmi hade placerat i hallen, alldeles innanför ytterdörren. Lägenheten var på 24 kvadrat och bestod av ett trångt rum och en någorlunda möblerbar hall. Köket var ett kokskåp i en hörna av hallen dit Mimmi hade dragit vatten i en slang från toaletten.

Medan Mimmi hällde upp kaffevatten sneglade Lisbeth på henne. Miriam Wu hade en mamma från Hongkong och en pappa från Boden. Lisbeth visste att hennes föräldrar fortfarande var gifta och bosatta i Paris. Mimmi studerade sociologi i Stockholm. Hon hade en äldre syster som studerade antropologi i USA. Mammans gener avtecknade sig i form av korpsvart rakt kortklippt hår och lätt orientaliska drag. Pappan hade bidragit med klarblå ögon som gav henne ett särpräglat utseende. Hon hade en bred mun och skrattgropar som varken kom från mamma eller pappa.

Mimmi var 31 år gammal. Hon gillade att spöka ut sig i lackkläder och gå på klubbar där de körde performanceshower – och hon uppträdde stundom i samma shower. Lisbeth hade inte varit på klubb sedan hon var 16 år.

Vid sidan av studierna extraknäckte Mimmi en dag i veckan som försäljare på Domino Fashion på en tvärgata till Sveavägen. Kunder i stort behov av kläder av typen sköterskeuniform i gummi eller häxutstyrsel i svart läder frekventerade Domino som både designade och tillverkade kläderna. Mimmi var tillsammans med några väninnor delägare i butiken, vilket innebar ett blygsamt tillskott till studielånet på några tusenlappar varje månad. Lisbeth Salander hade sett Mimmi då hon uppträdde i en besynnerlig show på Pridefestivalen ett par år tidigare och därefter träffat henne i ett öltält senare på natten. Mimmi hade varit klädd i en märklig citrongul klänning i plast som visade mer än den dolde. Lisbeth hade haft vissa problem att uppfatta någon erotisk nyans i utstyrseln, men hon hade varit tillräckligt berusad för att plötsligt få lust att ragga upp en flicka som var utklädd till citrusfrukt. Till Lisbeths stora häpnad hade citrusfrukten kastat en blick på henne, gapskrattat, ogenerat kysst henne och sagt Dig vill jag ha. De hade gått hem till Lisbeth och haft sex hela natten.

”jag är som jag är”, sa Lisbeth. ”Jag åkte för att komma bort från allt och alla. Jag borde ha sagt adjö.”

”Jag trodde att något hade hänt dig. Men vi höll inte särskilt mycket kontakt sista tiden du var här.”

”Jag var upptagen.”

”Du är så mystisk. Du pratar aldrig om dig själv och jag vet inte var du jobbar eller vem jag skulle ringa när du inte svarade på mobilen.”

”Just nu jobbar jag inte med någonting och dessutom är du precis som jag. Du ville ha sex men du var inte särskilt intresserad av ett förhållande. Eller hur?”

Mimmi tittade på Lisbeth.

”Det är sant”, svarade hon slutligen.

”Och det var samma sak med mig. Jag har aldrig lovat dig någonting.”

”Du har förändrats”, sa Mimmi.

”Inte mycket.”

”Du ser äldre ut. Mognare. Du har andra kläder. Och du har stoppat upp bh:n med något.”

Lisbeth sa ingenting. Hon skruvade på sig. Mimmi hade just rört vid det som hon tyckte var pinsamt och som hon hade svårt att bestämma hur hon skulle förklara. Mimmi hade sett henne naken och skulle inte kunna undgå att notera att en förändring hade ägt rum. Till sist slog hon ned blicken och mumlade.

”Jag har skaffat bröst.”

”Vad sa du?”

Lisbeth tittade upp och höjde rösten, omedveten om att den fick en trotsig ton.

”Jag åkte till en klinik i Italien och opererade in riktiga bröst. Det var därför jag försvann. Sedan fortsatte jag bara att resa. Nu är jag tillbaka.”

”Skämtar du?”

Lisbeth tittade på Mimmi med uttryckslösa ögon.

”Så dum jag är. Du skämtar aldrig, dr Spock.”

”Jag tänker inte be om ursäkt. Jag är ärlig mot dig. Om du vill att jag ska gå så behöver du bara säga till.”

”Har du verkligen skaffat nya bröst?”

Lisbeth nickade. Mimmi Wu gapskrattade plötsligt. Lisbeth mörknade.

”Jag vill i alla fall inte att du går utan att jag fått se hur de ser ut. Snälla. Please.”

”Mimmi, jag har alltid gillat att ha sex med dig. Du brydde dig inte ett dyft om vad jag sysslade med och om jag var upptagen så hittade du någon annan. Och du skiter fullständigt i vad folk tycker om dig.”

Mimmi nickade. Hon hade insett att hon var lesbisk redan i högstadiet och efter en del pinsamma trevande försök slutligen blivit invigd i erotikens mysterier då hon var 17 år och av en slump följde med en bekant till en fest som RFSL i Göteborg arrangerade. Hon hade därefter aldrig övervägt någon annan livsstil. Vid ett enda tillfälle då hon var 23 år hade hon försökt ha sex med en man. Hon hade genomfört samlaget och mekaniskt gjort allt som hon förväntades göra. Det hade inte varit njutbart. Hon tillhörde också den minoritet i minoriteten som inte var det minsta intresserad av äktenskap och trohet och myspysiga hemmakvällar.

”Jag har varit tillbaka i Sverige i några veckor. Jag ville veta om jag måste gå ut och ragga eller om du fortfarande är intresserad.”

Mimmi reste sig och gick fram till Lisbeth. Hon böjde sig ned och kysste henne lätt på munnen.

”Jag hade tänkt plugga i kväll.”

Hon knäppte upp översta knappen i Lisbeths blus.

”Men vad fan …”

Hon kysste henne igen och knäppte upp ytterligare en knapp.

”Det här måste jag helt enkelt få se.”

Hon kysste henne igen.

”Välkommen tillbaka.”

Harriet Vanger somnade vid tvåtiden på morgonen medan Mikael Blomkvist låg vaken och lyssnade på hennes andetag. Till sist klev han upp och lånade en Dunhill från paketet i hennes väska.

Han satte sig naken på en stol intill sängen och tittade på henne.

Mikael hade inte planerat att bli Harriet Vangers älskare. Tvärtom, efter tiden i Hedestad kände han närmast ett behov av att hålla sig på armlängds avstånd från familjen Vanger. Han hade träffat Harriet vid några styrelsemöten föregående vår och hållit en artig distans; de kände till varandras hemligheter och hade hållhakar på varandra, men förutom Harriets förpliktelser i Millenniums styrelse var deras mellanhavanden i all praktisk bemärkelse avslutade.

Vid pingsthelgen ett år tidigare hade Mikael för första gången på flera månader åkt ut till sin stuga i Sandhamn bara för att vara i fred och sitta på bryggan och läsa en deckare. På fredagseftermiddagen, några timmar efter att han anlänt, hade han gått en promenad till kiosken för att köpa cigaretter och plötsligt sprungit ihop med Harriet. Hon hade känt behov av att komma bort från Hedestad och bokat en weekend på hotellet i Sandhamn, vilket var en plats hon inte besökt sedan hon var barn. Hon hade varit 16 år då hon flydde från Sverige och 53 år då hon återkom. Det var Mikael som hade spårat upp henne.

Efter några inledande hälsningsfraser hade Harriet förläget tystnat. Mikael kände till hennes historia. Och hon visste att han hade begått våld på sina principer för att mörka familjen Vangers fruktansvärda hemligheter. Han hade gjort det bland annat för hennes skull.

Efter en stund hade Mikael bjudit in henne att inspektera hans stuga. Han hade kokat kaffe och de hade suttit på däcket utanför i flera timmar och pratat. Det var första gången de hade pratat allvar sedan hon återkom till Sverige. Mikael hade varit tvungen att fråga.

”Vad gjorde ni med det som fanns i Martin Vangers källare?”

”Vill du verkligen veta?”

Han nickade.

”Jag städade upp själv. Jag brände allting som gick att bränna. Jag lät riva huset. Jag kunde inte bo där och jag kunde inte sälja det och låta någon annan bo där. För mig var det bara förknippat med ondska. Jag tänker bygga ett nytt hus på tomten; en mindre stuga.”

”Var det ingen som höjde på ögonbrynen då du lät riva huset? Det var ju en flott och helt modern villa.”

Hon log.

”Dirch Frode spred ut ett rykte om att det var så svåra mögelskador i huset att det skulle bli dyrare att sanera.”

Dirch Frode var familjen Vangers advokat.

”Hur är det med Frode?”

”Han fyller 70 snart. Jag håller honom sysselsatt.”

De åt middag tillsammans och Mikael insåg plötsligt att Harriet satt och berättade de mest intima och privata detaljer ur sitt liv. När han avbröt henne och frågade varför funderade hon en stund och svarade att det nog inte fanns någon annan i hela världen som hon inte hade orsak att dölja någonting för. Dessutom var det svårt att värja sig mot en liten pojkvasker som hon drygt fyrtio år tidigare hade suttit barnvakt åt.

Hon hade haft sex med tre män i sitt liv. Först sin pappa och därefter sin bror. Hon hade dödat sin pappa och flytt från sin bror. På något sätt hade hon överlevt och träffat en man och skapat sig ett nytt liv.

”Han var öm och kärleksfull. Trygg och hederlig. Jag var lycklig med honom. Vi fick drygt tjugo år innan han blev sjuk.”

”Du har aldrig gift om dig? Varför inte?”

Hon ryckte på axlarna.

”Jag var tvåbarnsmor i Australien och ägare till en stor jordbruksindustri. Jag kunde aldrig riktigt smita iväg på någon romantisk weekend. Jag har aldrig saknat sex.”

De satt tysta en stund.

”Det är sent. Jag borde gå till hotellet.”

Mikael nickade.

”Vill du förföra mig?”

”Ja”, svarade han.

Mikael reste sig och tog hennes hand och gick in i stugan och upp till sovloftet. Hon hejdade honom plötsligt.

”Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig”, sa hon. ”Jag gör inte sådant här varje dag.”

De hade tillbringat helgen tillsammans och därefter träffats en natt var tredje månad i samband med Millenniums styrelsemöten. Det var inget praktiskt eller hållbart förhållande. Harriet Vanger arbetade dygnet runt och befann sig oftast på resa. Hon tillbringade varannan månad i Australien. Men hon hade uppenbarligen kommit att uppskatta de oregelbundna och tillfälliga mötena med Mikael.

Två timmar senare gjorde Mimmi kaffe medan Lisbeth låg naken och svettig ovanpå sänglinnet. Hon rökte en cigarett medan hon betraktade Mimmi genom dörröppningen. Hon avundades Mimmis kropp. Hon hade muskler som imponerade. Hon tränade på gym tre kvällar i veckan, varav en kväll thaiboxning eller någon sådan där karateskit, vilket hade gett henne en oförskämt vältrimmad kropp.

Hon var helt enkelt läcker. Inte fotomodellvacker, men genuint attraktiv. Hon älskade att provocera och utmana. När hon klätt upp sig inför en fest kunde hon få vem som helt intresserad av henne. Lisbeth begrep inte varför Mimmi ens brydde sig om en sådan höna som hon.

Men hon var glad att Mimmi gjorde det. Sex med Mimmi var så dramatiskt befriande att Lisbeth bara slappnade av och njöt och tog för sig och gav tillbaka.

Mimmi kom tillbaka till sängen med två muggar som hon ställde på en pall vid sängkanten. Hon kröp upp i sängen igen och böjde sig ned och nafsade på en av Lisbeths bröstvårtor.

”Okej, de duger”, sa hon.

Lisbeth sa ingenting. Hon tittade på Mimmis bröst framför hennes ögon. Mimmi hade också ganska små bröst men de tycktes helt naturliga på hennes kropp.

”Ärligt talat, Lisbeth, du ser skitbra ut.”

”Det är fånigt. Brösten gör varken till eller från, men jag har i alla fall några.”

”Du är så kroppsfixerad.”

”Ska du säga som tränar som en dåre.”

”Jag tränar som en dåre därför att jag njuter av att träna. Det är en kick, nästan lika häftigt som sex. Du borde prova.”

”Jag boxas”, sa hon.

”Snack – du brukade boxas högst en gång varannan månad och därför att du blev hög på att puckla på de där snorkiga grabbarna. Det är inte att träna för att må bra.”

Lisbeth ryckte på axlarna. Mimmi satte sig grensle över henne.

”Lisbeth, du är så bottenlöst självupptagen och fixerad vid din kropp. Fatta att jag gillade att ha dig i sängen inte för hur du ser ut utan för hur du beter dig. Du är sexig som fan i mina ögon.”

”Du med. Det är därför jag kommer tillbaka till dig.”

”Inte kärlek?” frågade Mimmi med spelat sårad röst.

Lisbeth skakade på huvudet.

”Hänger du ihop med någon just nu?”

Mimmi tvekade en stund innan hon nickade.

”Kanske. På sätt och vis. Möjligen. Det är lite komplicerat.”

”Jag snokar inte.”

”Jag vet. Men jag har inget emot att berätta. Det är en kvinna på universitetet som är lite äldre än jag. Hon är gift sedan tjugo år och vi träffas liksom bakom ryggen på hennes man. Förort, villa och allt det där. Hon är garderobsflata.”

Lisbeth nickade.

”Hennes man reser rätt mycket så vi träffas lite då och då. Det har hållit i sig sedan i höstas och börjar bli lite tråkigt. Men hon är verkligen läcker. Och sedan umgås jag förstås med det vanliga gänget.”

”Det jag egentligen undrade om var om jag kan hälsa på dig igen?”

Mimmi nickade.

”Jag skulle väldigt gärna vilja att du hörde av dig.”

”Även om jag försvinner på ett halvår igen?”

”Håll kontakten då. Jag vill ju veta om du lever eller inte. Och jag kommer i alla fall ihåg din födelsedag.”

”Inga krav?”

Mimmi suckade och log.

”Vet du, du är faktiskt en flata som jag skulle kunna bo ihop med. Du skulle lämna mig i fred då jag ville vara i fred.”

Lisbeth var tyst.

”Bortsett från att du egentligen inte är en flata. Inte egentligen. Du är kanske bisexuell. Du är nog mest av allt sexuell – du gillar sex och du skiter egentligen i könet. Du är en entropisk kaosfaktor.”

”Jag vet inte vad jag är”, sa Lisbeth. ”Men jag är tillbaka i Stockholm och rätt usel på relationer. Sanningen att säga så känner jag inte en enda människa här. Du är den första människa jag pratar med sedan jag kom hem.”

Mimmi granskade henne med allvarliga ögon.

”Vill du verkligen känna folk? Du är den mest anonyma och otillgängliga människa jag känner.”

De var tysta en kort stund.

”Men dina nya bröst är verkligen läckra.”

Hon lade fingrarna under en bröstvårta och sträckte ut skinnet.

”De passar på dig. Inte för stora och inte för små.”

Lisbeth drog en suck av lättnad att recensionerna i alla fall utfallit till belåtenhet.

”Och det känns som bröst.”

Hon kramade bröstet så kraftigt att Lisbeth drog efter andan och öppnade munnen. De tittade på varandra. Sedan böjde sig Mimmi ned och gav Lisbeth en djup kyss. Lisbeth svarade och slog armarna runt Mimmi. Kaffet kallnade odrucket.

7 Lördag 29 januari – Söndag 13 februari

En blond jätte svängde in i Svavelsjö by mellan Järna och Vagnhärad vid elvatiden på lördagsförmiddagen. Samhället bestod av ungefär femton hus. Han stannade vid den sista byggnaden, omkring hundrafemtio meter utanför själva byn. Det var en sliten före detta industribyggnad som tidigare hade varit ett tryckeri men som nu stoltserade med en skylt som förkunnade att byggnaden inhyste Svavelsjö MC. Trots att trafiken var obefintlig såg han sig noga för innan han öppnade bildörren och klev ur. Det var kallt i luften. Han satte på sig bruna skinnhandskar och hämtade en svart sportbag från bagageluckan.

Han var inte särskilt orolig över att bli iakttagen. Det gamla tryckeriet var beläget så att det var näst intill omöjligt för någon att parkera en bil i närheten utan att bli observerad. Om någon statlig myndighet ville hålla byggnaden under bevakning skulle de vara tvungna att utrusta sina medarbetare i militära kamouflagekläder och placera dem med teleskop i något dike på andra sidan fälten. Vilket ganska snart skulle observeras och skvallras om bland människor i byn, och eftersom tre av husen i byn dessutom ägdes av medlemmar i Svavelsjö MC så skulle detta snabbt bli känt även i klubben.

Däremot ville han inte gå in i byggnaden. Polisen hade vid några tillfällen gjort husrannsakan i klubbhuset och ingen kunde vara säker på att det inte installerats någon diskret avlyssningsutrustning. Det innebar att den dagliga konversationen i klubbhuset främst handlade om bilar, brudar och bärs, och stundom om vilka aktier som var lämpliga att investera i, men sällan om några hemligheter av dramatisk betydelse.

Den blonde jätten väntade därför tålmodigt till dess att Carl-Magnus Lundin kom ut på gården. Magge Lundin, 36 år, var Club President. Han hade egentligen en ganska tunn benstomme men hade under några år lagt på sig så många kilo att han nu stoltserade med en markant ölmage. Han hade ljusblont hår i en hästsvans och var klädd i boots, svarta jeans och en kraftig vinterjacka. Han hade fem domar i meritförteckningen. Två av dessa var för smärre narkotikabrott, en var för grovt häleri och en för bilstöld och rattonykterhet. Den femte domen, den allvarligaste, hade renderat honom ett års fängelse för grov misshandel, då han flera år tidigare i berusat tillstånd hade röjt på en krog inne i Stockholm.

Magge Lundin och jätten skakade hand och promenerade långsamt längs stängslet kring gårdsplanen.

”Det var några månader sedan sist”, sa Magge.

Den blonde jätten nickade.

”Vi har en affär på gång. 3 060 gram metamfetamin.”

”Samma avtal som förra gången?”

”Fifty-fifty.”

Magge Lundin grävde fram ett cigarettpaket ur bröstfickan. Han nickade. Han tyckte om att göra affärer med den blonde jätten. Metamfetamin betingade ett gatupris på mellan 160–230 kronor per gram, lite beroende på tillgången. 3 060 gram motsvarade ett snittvärde på drygt 600 000 kronor. Svavelsjö MC skulle distribuera de tre kilona i portioner på omkring 250 gram till fasta återförsäljare. I det ledet skulle priset sjunka till omkring 120–130 kronor per gram, vilket skulle minska den sammanlagda inkomsten.

Det var exceptionellt fördelaktiga affärer för Svavelsjö MC. Till skillnad från alla andra leverantörer var det aldrig något tjafs om förskottsbetalning eller fasta priser. Den blonde jätten levererade varorna och begärde femtio procent, en högst rimlig andel av inkomsterna. De visste mellan tummen och pekfingret vad ett kilo metamfetamin skulle omsätta; den exakta andelen berodde på hur närig försäljning Magge Lundin kunde åstadkomma. Det kunde diffa på några tusenlappar åt endera hållet från det förväntade priset, men när affären var avklarad skulle den blonde jätten komma för att inkassera en summa av ungefär 190 000 kronor medan Svavelsjö MC skulle behålla en lika stor summa.

De hade gjort många affärer genom åren, alltid med samma system. Magge Lundin visste att den blonde jätten skulle kunna dubbla sina inkomster genom att själv sköta distributionen. Han visste också varför den blonde jätten accepterade en lägre profit; han kunde förbli dold i bakgrunden medan Svavelsjö MC tog alla risker. Den blonde jätten fick en mindre men relativt säker inkomst. Och till skillnad från alla andra leverantörer han någonsin hört talas om var det ett förhållande som byggde på affärsprinciper, kredit och välvilja. Inga hårda ord, inget tjafs och inga hotelser.

Den blonde jätten hade till och med i samband med en vapenleverans som gick alldeles på tok svalt en förlust på närmare 100 000 kronor. Magge Lundin kände ingen annan i branschen som skulle ta en sådan förlust. Han hade själv varit närmast skräckslagen då han skulle redovisa vad som hade hänt. Han hade förklarat detaljerna omkring varför affären gått på tok och hur det kunde komma sig att en polis på Brottsförebyggande Centrum hade gjort ett stort tillslag hos en medlem i Ariska Brödraskapet i Värmland. Men jätten hade inte ens höjt på ögonbrynen. Han hade närmast varit medkännande. Det var sådant som kunde hända. Magge Lundin hade inte gjort någon profit och femtio procent av ingenting var noll. Det fick skrivas av.

Magge Lundin var inte obegåvad. Han förstod att mindre men tämligen riskfri profit helt enkelt var en bra affärsidé.

Han hade aldrig någonsin funderat på att blåsa den blonde jätten. Det skulle vara dålig stil. Den blonde jätten och hans kompanjoner accepterade en lägre profit så länge redovisningen var hederlig. Om han lurade jätten skulle denne komma på besök och Magge Lundin var övertygad om att han inte skulle överleva det besöket. Det var följaktligen inget snack om saken.

”När kan du leverera?”

Den blonde jätten släppte sportbagen på marken.

”Det är levererat.”

Magge Lundin brydde sig inte om att öppna väskan och kontrollera innehållet. Istället sträckte han fram handen som tecken på att de hade ett avtal som han utan prut ämnade uppfylla.

”Det är en sak till”, sa jätten.

”Vad?”

”Vi skulle vilja anlita dig för ett specialjobb.”

”Låt höra.”

Den blonde jätten tog fram ett kuvert ur innerfickan på sin jacka. Magge Lundin öppnade och plockade fram en passbild och ett ark med persondata. Han höjde på ögonbrynen frågande.

”Hon heter Lisbeth Salander och bor på Lundagatan på Södermalm i Stockholm.”

”Okej.”

”Hon befinner sig förmodligen utomlands nu men kommer att dyka upp igen förr eller senare.”

”Okej.”

”Min uppdragsgivare vill ha ett enskilt och ostört samtal med henne. Hon måste alltså levereras levande. Förslagsvis till den där lagerlokalen vid Yngern. Sedan behöver vi någon som städar upp efter samtalet. Hon måste försvinna spårlöst.”

”Det ska vi nog kunna ordna. Hur vet vi när hon kommer hem igen?”

”Jag kommer att meddela dig när det blir aktuellt.”

”Pröjs?”

”Vad sägs om tio lakan allt som allt? Det är ett ganska enkelt jobb. Åk in till Stockholm, plocka upp henne, leverera henne till mig.”

De skakade hand igen.

Vid det andra besöket på Lundagatan slog sig Lisbeth ned i den noppiga soffan och funderade. Hon måste fatta en del strategiska beslut och ett av dessa innebar att bestämma sig för om hon skulle behålla lägenheten eller inte.

Hon tände en cigarett, blåste rök upp mot taket och askade i en tom Coca-Cola-burk.

Hon hade ingen orsak att älska lägenheten. Hon hade flyttat in där med sin mamma och sin syster då hon var 4 år. Hennes mamma hade bott i vardagsrummet medan hon och Camilla hade delat på det lilla sovrummet. Då hon var 12 år och Allt Det Onda hade hänt hade hon först flyttats till en barnklinik och därefter, då hon fyllde 15, till olika fosterfamiljer. Lägenheten hade varit uthyrd i andra hand av hennes gode man, Holger Palmgren, som också hade sett till att den gick tillbaka till henne då hon fyllde 18 år och behövde tak över huvudet.

Lägenheten hade varit en fast punkt i hennes tillvaro under större delen av hennes liv. Fastän hon inte behövde lägenheten längre ogillade hon tanken att bara överge den. Det skulle innebära att främmande människor skulle trampa omkring på hennes golv.

Det logistiska problemet bestod i att all hennes offentliga post – i den mån hon nu alls fick post – gick till adressen på Lundagatan. Om hon sa upp lägenheten var hon tvungen att skaffa en annan adress. Lisbeth Salander ville inte vara en offentlig människa som bokfördes i olika register. Hon hade en paranoikers känsloregister och ingen större orsak att lita på myndigheter eller någon annan heller för den delen.

Hon tittade ut genom fönstret och såg brandväggen på bakgården som hon hade sett i hela sitt liv. Hon kände sig plötsligt lättad över beslutet att lämna lägenheten. Hon hade aldrig känt sig trygg där. Varje gång hon hade svängt in på Lundagatan och närmat sig sin port – nykter eller i aldrig så berusat tillstånd – hade hon varit uppmärksam på omgivningen, på parkerade bilar eller på förbipasserande. Hon var på goda grunder övertygad om att någonstans därute fanns människor som ville henne illa, och det var mest sannolikt att de människor som ville henne illa skulle angripa henne då hon kom eller gick från sin bostad.

Attackerna hade dock lyst med sin frånvaro. Det innebar inte att hon slappnade av. Adressen på Lundagatan var känd i vartenda offentligt register och under alla år hade hon aldrig haft resurser för att höja säkerheten till mer än att ständigt vara vaksam. Nu var situationen annorlunda. Hon ville absolut inte att någon skulle känna till hennes nya adress vid Mosebacke. Hennes instinkt manade henne att förbli så anonym som möjligt.

Men det löste inte problemet med vad hon skulle göra av lägenheten. Hon grubblade en stund och tog därefter fram mobiltelefonen och ringde till Mimmi.

”Hej, det är jag.”

”Hej Lisbeth. Du menar att du hör av dig redan efter en vecka den här gången?”

”Jag är på Lundagatan.”

”Okej.”

”Jag undrar om du har lust att överta lägenheten?”

”Överta?”

”Du bor i en skokartong.”

”Jag trivs här. Ska du flytta?”

”Jag har redan flyttat. Lägenheten står tom.”

Mimmi tvekade i andra änden av luren.

”Och du undrar om jag vill överta den. Lisbeth, jag har inte råd.”

”Det är en bostadsrätt som är helt betald. Avgiften till föreningen är på 1 480 i månaden, vilket förmodligen är mindre än du betalar för skokartongen. Och avgiften är betald ett år framåt.”

”Men tänker du sälja? Jag menar, den måste vara värd en bra bit över en miljon.”

”Drygt en och en halv om jag ska tro bostadsannonserna.”

”Jag har inte råd.”

”Jag tänker inte sälja. Du kan flytta in här i kväll, du kan bo här hur länge du vill och du behöver inte betala hyra på ett år. Jag får inte hyra ut i andra hand men jag kan skriva in dig i kontraktet som min sambo så slipper du trassel med föreningen.”

”Men Lisbeth – friar du?” skrattade Mimmi.

Lisbeth var gravallvarlig.

”Jag har ingen nytta av lägenheten och jag vill inte sälja.”

”Du menar att jag kan bo där gratis, typ. Menar du allvar?”

”Ja.”

”Hur länge då?”

”Hur länge du vill. Är du intresserad?”

”Självklart. Jag får inte erbjudanden om en gratis lägenhet mitt på Söder varje dag.”

”Det finns en hake.”

”Jag antog det.”

”Du får bo här hur länge du vill men jag kommer fortfarande att vara skriven här och få min post hit. Allt du behöver göra är att ta hand om posten åt mig och höra av dig om det kommer något som är av intresse.”

”Lisbeth, du är den knäppaste tjej jag känner. Vad sysslar du egentligen med? Var ska du bo?”

”Vi kan ta det sedan”, svarade Lisbeth undvikande.

De kom överens om att mötas senare under eftermiddagen så att Mimmi kunde titta på lägenheten ordentligt. När hon avslutat samtalet kände sig Lisbeth genast mycket bättre till mods. Hon tittade på sitt armbandsur och konstaterade att hon hade gott om tid innan Mimmi skulle komma över. Hon lämnade lägenheten och promenerade ned till Handelsbanken på Hornsgatan där hon tog en kölapp och tålmodigt väntade på sin tur.

Hon legitimerade sig och förklarade att hon befunnit sig utomlands en tid och att hon ville titta på balansräkningen på sitt sparkonto. Hennes offentligt deklarerade sparkapital bestod av 82 670 kronor. Kontot hade varit orört i över ett år med undantag för en inbetalning på 9 312 kronor som gjorts under hösten. Det var hennes morsarv.

Lisbeth Salander tog ut en summa motsvarande arvet i kontanter. Hon funderade en stund. Hon ville använda pengarna till något som skulle ha gjort hennes mor nöjd. Något passande. Hon promenerade till posten på Rosenlundsgatan och satte anonymt in beloppet på en av Stockholms kvinnojourer. Hon visste inte riktigt varför hon gjorde det.

Klockan var åtta på fredagskvällen när Erika stängde av datorn och sträckte på sig. Hon hade tillbringat de senaste nio timmarna med att göra finishen på marsnumret av Millennium, och eftersom Malin Eriksson arbetade full tid med Dag Svenssons temanummer hade hon fått göra en stor del av redigeringen själv. Henry Cortez och Lottie Karim hade ryckt in men de var huvudsakligen skribenter och researchers och inte särskilt vana redigerare.

Erika Berger kände sig följaktligen trött och öm i baken, men hon var på det hela taget tillfreds med både dagen och livet i största allmänhet. Tidningens ekonomi var stabil, kurvorna pekade åt rätt håll, texter flöt in på deadline eller i varje fall inte dramatiskt försenade, personalen var nöjd och fortfarande efter mer än ett år hög på den adrenalinkick som Wennerströmaffären hade inneburit.

Efter att ha ägnat en stund åt att försöka massera sin nacke konstaterade hon att hon behövde en dusch och funderade på att utnyttja den lilla duschskrubben innanför pentryt. Men hon kände sig för slö och lade istället upp fötterna på skrivbordet. Hon skulle fylla 45 år om tre månader och den där omtalade framtiden började i allt högre grad ligga bakom henne. Hon hade fått ett finmaskigt nät av små rynkor och streck kring ögonen och munnen, men visste att hon fortfarande såg bra ut. Hon tillbringade två stenhårda pass på gymmet varje vecka, men hade noterat att det började bli allt svårare att klättra upp i masten under långseglingarna med maken. Det var hon som efter behov fick stå för klättrandet – Greger hade en fruktansvärd svindel.

Erika konstaterade också att hennes första 45 år trots ett antal ups and downs på det hela taget varit lyckosamma. Hon hade pengar, status, en utmärkt bostad och ett jobb hon gillade. Hon hade en ömsint man som älskade henne och som hon fortfarande efter femton års äktenskap var förälskad i. Och dessutom en behaglig och till synes outslitlig älskare, som förvisso inte tillfredsställde hennes själ men väl hennes kropp när hon behövde.

Hon log då hon tänkte på Mikael Blomkvist. Hon undrade när han skulle mobilisera mod att inviga henne i hemligheten att han hade något ihop med Harriet Vanger. Varken Mikael eller Harriet hade andats en stavelse om förhållandet, men Erika var inte tappad bakom en vagn. Att det var något på gång hade hon insett ett styrelsemöte i augusti då hon noterat en blick som utväxlats mellan Mikael och Harriet. På pin kiv hade hon försökt ringa till både Harriets och Mikaels mobiler senare på kvällen och inte särskilt förvånad noterat att de var avstängda. Det var förvisso inget slutgiltigt bevis, men också vid kommande styrelsemöten hade hon lagt märke till att Mikael varit oanträffbar på kvällen. Det hade nästan varit roande att se hur snabbt Harriet hade brutit upp från middagen efter årsmötet med en vag ursäkt om att hon behövde åka till hotellet och lägga sig. Erika snokade inte och hon var inte svartsjuk. Däremot tänkte hon vid något lämpligt tillfälle retas med dem båda om saken.

Hon lade sig inte det minsta i Mikaels kvinnoaffärer, men hon hoppades att hans affär med Harriet inte skulle resultera i framtida problem i styrelsen. Dock var det ingen djupare oro. Mikael hade många avslutade förhållanden bakom sig där han fortfarande var god vän med kvinnan i fråga, och endast vid sällsynta tillfällen hade han hamnat i bryderier.

Själv var Erika Berger oerhört glad över att vara Mikaels vän och förtrogna. Han var i vissa avseenden korkad och i andra avseenden så insiktsfull att han närmast framstod som ett orakel. Däremot hade Mikael aldrig förstått hennes kärlek till sin man. Han hade helt enkelt aldrig begripit varför hon betraktade Greger som en förtrollande människa, varm, spännande och generös, och framför allt utan många av de later som hon så innerligt avskydde hos många män. Greger var en man hon ville åldras tillsammans med. Hon hade velat ha barn med honom, men det hade inte varit möjligt och nu var det för sent. Men i valet av livspartner kunde hon inte föreställa sig ett bättre och stabilare alternativ – en människa hon helt och förbehållslöst kunde lita på och som alltid var där för henne då hon behövde det.

Mikael var annorlunda. Han var en man med så skiftande karaktärsdrag att han stundom framstod som någon med multipla personligheter. Som yrkesmänniska var han envis och nästan patologiskt fokuserad på sin uppgift. Han grep tag i en story och jobbade sig fram till den punkt då den närmade sig perfektion och han fört samman alla lösa trådar. När han var som bäst var han briljant och när han var usel var han i alla fall långt bättre än genomsnittet. Han tycktes äga en närmast intuitiv begåvning för att avgöra vilken story som dolde en begravd hund och vad som bara skulle bli en ointressant dussinvara. Erika Berger hade aldrig någonsin ångrat att hon inlett samarbetet med Mikael.

Hon hade heller aldrig ångrat att hon blivit hans älskarinna.

Den ende som hade förstått Erika Bergers passion för sex med Mikael Blomkvist var hennes man, och han förstod det därför att hon vågade diskutera sina behov med honom. Det handlade inte om otrohet utan om ett begär. Sex med Mikael Blomkvist gav henne en kick som ingen annan man förmådde ge henne, inklusive Greger.

Sex var viktigt för Erika Berger. Hon hade förlorat sin oskuld då hon var 14 år och ägnat en stor del av tonåren åt att frustrerat söka tillfredsställelse. Som tonåring hade hon testat allt från grovhångel med klasskamrater och en krånglig affär med en äldre lärare till telefonsex och veloursex med en neurotiker. Hon hade provat det mesta som intresserade henne inom erotiken. Hon hade lattjat med bondage och varit medlem i Club Xtreme som arrangerade fester av det slag som inte var helt socialt acceptabla. Hon hade vid flera tillfällen provat sex med andra kvinnor och besviket konstaterat att det inte var hennes bag och att kvinnor inte förmådde upphetsa henne ens bråkdelen så mycket som en man. Eller två. Tillsammans med Greger hade hon utforskat sex med två män – en av dem framstående gallerist – och både upptäckt att hennes make hade en stark bisexuell läggning och att hon själv nästan paralyserades av njutning av att känna hur två män samtidigt smekte och tillfredställde henne, liksom att hon upplevde en svårtolkad lustkänsla av att se sin make bli smekt av en annan man. Den kicken hade hon och Greger upprepat med samma framgång med ett par regelbundet återkommande partners.

Hennes sexliv med Greger var följaktligen inte tråkigt eller otillfredsställande. Det var bara det att Mikael Blomkvist gav henne en helt annan upplevelse.

Han hade talang. Han var helt enkelt JBS. Jävla Bra Sex.

Så bra att det kändes som om hon nått den optimala balansen med Greger som make och Mikael som älskare efter behov. Hon kunde inte vara utan någon av dem och tänkte inte välja mellan dem.

Och det var detta hennes make hade förstått, att hon hade ett behov bortom det han själv kunde erbjuda i form av aldrig så sinnrika akrobatiska övningar i bubbelpoolen.

Det Erika tyckte bäst om i relationen till Mikael var hans närmast obefintliga behov av att kontrollera henne. Han var inte det minsta svartsjuk och även om hon själv hade haft flera utbrott av svartsjuka när de först hade börjat umgås för tjugo år sedan så hade hon upptäckt att i hans fall behövde hon inte vara svartsjuk. Deras relation byggde på vänskap och han var gränslöst lojal i frågor om vänskap. Det var ett förhållande som kunde överleva de tyngsta prövningar.

Erika Berger var medveten om att hon tillhörde en krets av människor vars val av livsstil troligen inte skulle gå hem hos kristna husmorsföreningen i Skövde. Det bekymrade henne inte. Redan som tonåring hade hon beslutat sig för att vad hon gjorde i sängen och hur hon valde att leva sitt liv inte angick någon annan än henne. Men det irriterade henne att så många av hennes bekanta i alla fall tisslade och tasslade om hennes förhållande till Mikael Blomkvist och alltid bakom hennes rygg.

Mikael var man. Han kunde gå från säng till säng utan att någon höjde på ögonbrynen. Hon var kvinna och det faktum att hon hade en enda älskare och detta med sin mans goda minne – och att hon dessutom varit sin älskare trogen i tjugo år – resulterade i de mest intressanta middagskonversationer.

Fuck you all. Hon funderade en stund och lyfte därefter luren för att ringa sin man.

”Hej älskling. Vad gör du?”

”Skriver.”

Greger Backman var inte bara konstnär; han var framför allt docent i konsthistoria och författare till ett flertal böcker i ämnet. Han deltog ofta i den offentliga debatten och han anlitades av stora arkitektföretag. Det senaste året hade han arbetat på en bok om vikten av konstnärlig utsmyckning av byggnader och varför människor trivdes i vissa byggnader och inte alls i andra. Boken hade börjat arta sig till en hatskrift om funktionalismen som (misstänkte Erika) nog skulle skapa en viss oro på den estetiska debattmarknaden.

”Hur går det?”

”Bra. Det flyter. Du då?”

”Jag är precis klar med senaste numret. Det ska till tryckeriet på torsdag.”

”Grattis.”

”Jag är helt tom.”

”Det låter som om du har något i tankarna.”

”Har du planerat något i kväll eller skulle du bli hemskt missnöjd om jag inte kommer hem i natt?”

”Hälsa Blomkvist att han utmanar ödet”, sa Greger.

”Jag tror inte han bryr sig.”

”Okej. Hälsa honom att du är en häxa som inte går att tillfredsställa och att han kommer att åldras i förtid.”

”Det vet han redan om.”

”I så fall återstår bara för mig att begå självmord. Jag kommer att skriva till dess att jag somnar. Ha så kul.”

De sa hejdå och därefter ringde Erika till Mikael. Han befann sig hemma hos Dag Svensson och Mia Bergman i Enskede och höll just på att avrunda en diskussion om några intrikata detaljer i Dags bok. Hon undrade om han var upptagen för natten eller om han kunde tänka sig att ge massage till en ömmande rygg.

”Du har nycklar”, sa Mikael. ”Känn dig som hemma.”

”Det ska jag”, svarade hon. ”Vi syns om någon timme.”

Det tog henne tio minuter att promenera till Bellmansgatan. Hon klädde av sig och duschade och gjorde espresso i Mikaels apparat. Sedan kröp hon ned i Mikaels säng och väntade naken och förväntansfullt.

Den optimala tillfredsställelsen för henne skulle förmodligen vara en trekant med hennes man och Mikael Blomkvist, vilket med nära nog hundraprocentig säkerhet aldrig skulle förverkligas. Problemet var att Mikael var så straight att hon retfullt brukade beskylla honom för att vara homofob. Han hade noll intresse av män. Man kunde tydligen inte få allt här i världen.

Den blonde jätten rynkade irriterat ögonbrynen medan han försiktigt rattade bilen i drygt femton kilometer i timmen längs en så uselt underhållen skogsväg att han för en kort stund trodde att han feltolkat färdbeskrivningen. Det hade precis börjat skymma när vägen vidgade sig och han äntligen skymtade stugan. Han parkerade och slog av motorn och såg sig omkring. Han hade drygt femtio meter kvar.

Han befann sig i närheten av Stallarholmen, inte alls långt från Mariefred. Det var en enkel stuga från 1950-talet placerad mitt ute i skogen. Mellan några träd kunde han skymta en ljusare strimma av is på Mälaren.

Han kunde för sitt liv inte begripa varför någon skulle vilja tillbringa sin fritid i en isolerad skogsdunge. Han kände sig plötsligt obehaglig till mods när han stängde bildörren bakom sig. Skogen kändes hotfull och påträngande. Han kände sig iakttagen. Han började promenera mot gårdsplanen men hörde plötsligt ett prasslande som fick honom att tvärstanna.

Han stirrade ut i skogen. Det var tyst och vindstilla i kvällningen. Han blev stående i två minuter med nerverna på helspänn innan han i ögonvrån skymtade en skepnad som försiktigt rörde sig mellan träden. När han fokuserade blicken stod skepnaden absolut stilla ungefär trettio meter in i skogen och stirrade på honom.

Den blonde jätten kände en vag panik. Han försökte urskilja detaljer. Han såg ett dunkelt knotigt ansikte. Varelsen tycktes vara en dvärg, ungefär en meter hög, och var kamouflageklädd i något som påminde om en dräkt av grankvistar och mossa. En bayersk skogstomte? En irländsk leprechaun? Hur farliga var de?

Den blonde jätten höll andan. Han kände nackhåren resa sig.

Sedan blinkade han kraftigt och ruskade på huvudet. När han åter tittade hade varelsen flyttat sig ungefär tio meter till höger. Det fanns ingenting där. Han visste att han inbillade sig. Ändå kunde han så tydligt urskilja varelsen bland träden. Den rörde sig plötsligt och kom närmare. Den tycktes röra sig snabbt och ryckigt i en halvcirkel för att komma i anfallsposition.

Den blonde jätten hastade fram den sista biten till stugan. Han knackade aningen för hårt och aningen för angeläget på dörren. Så fort han hörde ljudet av mänskliga rörelser från stugan sjönk paniken undan. Han sneglade över axeln. Det fanns ingenting där.

Men han andades ut först då dörren öppnades. Advokat Nils Bjurman hälsade artigt och bad honom kliva in.

Miriam Wu pustade ut då hon kom upp efter att ha släpat ned den sista sopsäcken med Lisbeth Salanders kvarvarande ägodelar till grovsoprummet i källaren. Lägenheten var kliniskt ren och doftade av såpa, målarfärg och nybryggt kaffe. Det sistnämnda svarade Lisbeth för. Hon satt på en pall och betraktade tankfullt den nakna lägenheten där gardiner, mattor, rabattkuponger på kylskåpet och hennes vanliga bråte i hallen på något magiskt sätt hade försvunnit. Hon förundrades över hur stor lägenheten kändes.

Miriam Wu och Lisbeth Salander hade inte samma smak vare sig i fråga om kläder, inredning eller intellektuell stimulans. Rättelse: Miriam Wu hade smak och bestämda åsikter om hur hon ville att hennes bostad skulle se ut, vilka möbler hon ville ha och vilka kläder som var gångbara. Lisbeth Salander hade överhuvudtaget ingen smak, ansåg Mimmi.

Efter att hon hade kommit över och inspekterat Lisbeths lägenhet på Lundagatan med en spekulants ögon hade de resonerat sinsemellan och Mimmi hade konstaterat att det mesta måste bort. Särskilt den eländiga smutsbruna soffan i vardagsrummet. Ville Lisbeth behålla något? Nej. Därefter hade Mimmi tillbringat några heldagar och några timmar varje kväll i två veckors tid med att slänga gamla containermöbler, rensa rent i skåp, skura, skrubba badkaret och måla om väggar i kök, vardagsrum, sovrum och hall och lacka parketten i vardagsrummet.

Lisbeth hade inget intresse av sådana övningar men hade kommit över vid något tillfälle och fascinerat granskat Mimmi. När allt var klart var lägenheten tom så när som på ett litet skamfilat köksbord i massivt trä som Mimmi ämnade slipa upp och lacka om, två stadiga pallar som Lisbeth hade lagt beslag på i samband med en vindsröjning i huset och en robust golvhylla i vardagsrummet som Mimmi ansett att hon eventuellt kunde göra någonting av.

”Jag flyttar in i helgen. Är du säker att du inte ångrar dig?”

”Jag behöver inte lägenheten.”

”Men det är en kanonlägenhet. Jag menar, det finns större och bättre lägenheter, men den ligger mitt på Söder och hyran är ju ingenting. Lisbeth, du går miste om en förmögenhet om du inte säljer.”

”Jag har pengar så att jag klarar mig.”

Mimmi tystnade, osäker på hur hon skulle tolka Lisbeths knapphändiga kommentarer.

”Var ska du bo?”

Lisbeth svarade inte.

”Kan man komma och hälsa på dig?”

”Inte just nu.”

Lisbeth öppnade sin axelväska och plockade fram papper som hon sköt över till Mimmi.

”Jag har ordnat kontrakt med bostadsrättsföreningen. Det enklaste är att anteckna dig som min sambo och att jag säljer halva lägenheten till dig. Köpesumman är på en krona. Du måste underteckna kontraktet.”

Mimmi tog emot pennan och skrev namnteckning och födelsedata på kontraktet.

”Är det allt?”

”Det är allt.”

”Lisbeth, jag har i och för sig alltid ansett att du är lite knäpp, men inser du att du just nu har skänkt bort hälften av den här lägenheten till mig? Jag vill gärna ha lägenheten, men jag vill inte hamna i en situation då du plötsligt ångrar dig och det blir tjafs mellan oss.”

”Det kommer aldrig att bli tjafs. Jag vill att du bor här. Det känns bra för mig.”

”Men gratis? Utan ersättning? Du är inte klok.”

”Du håller rätt på min post. Det är villkoret.”

”Det tar mig säkert fyra sekunder i veckan. Tänker du komma över någon gång emellanåt för att ha sex?”

Lisbeth fixerade Mimmi med blicken. Hon var tyst en stund.

”Det vill jag gärna, men det ingår inte i kontraktet. Du kan nobba när du vill.”

Mimmi suckade.

”Och jag som just började se fram emot att få känna mig som en kept woman. Du vet, någon som håller mig med lägenhet och pröjsar min hyra och kommer smygandes någon gång då och då för att rumla runt i sängen.”

De satt tysta en stund. Sedan reste sig Mimmi beslutsamt och gick in i vardagsrummet och släckte den nakna taklampan.

”Kom hit.”

Lisbeth följde efter henne.

”Jag har aldrig haft sex på golvet i en nymålad lägenhet där det inte finns en möbel. Jag såg en film med Marlon Brando en gång om ett par i Paris som gjorde det.”

Lisbeth sneglade på golvet.

”Jag vill leka. Har du lust?”

”Jag har nästan alltid lust.”

”I kväll tänker jag vara en dominerande bitch. Jag bestämmer. Klä av dig.”

Lisbeth log ett skevt leende. Hon klädde av sig. Det tog minst tio sekunder.

”Lägg dig på golvet. På mage.”

Lisbeth gjorde som Mimmi kommenderade. Parketten var kylig och hennes hud knottrades omedelbart. Mimmi använde Lisbeths t-tröja med texten You have the right to remain silent till att binda hennes händer på ryggen.

Lisbeth gjorde reflektionen att det var på ett snarlikt sätt som advokat Nils Jävla Gubbslemmet Bjurman hade fängslat henne drygt två år tidigare.

Där upphörde likheterna.

Tillsammans med Mimmi kände Lisbeth bara lustfylld förväntan. Hon var villigt följsam när Mimmi vältrade över henne på rygg och särade hennes ben. Hon betraktade henne i dunklet när hon drog av sig sin egen t-tröja och fascinerades av hennes mjuka bröst. Sedan knöt Mimmi sin t-tröja som ögonbindel över Lisbeths ansikte. Hon hörde frasandet av kläder. Några sekunder senare kände hon Mimmis tunga på sin mage och hennes fingrar på insidan av låren. Hon var mer upphetsad än hon varit på länge. Hon blundade hårt under ögonbindeln och överlät åt Mimmi att bestämma takten.

8 Måndag 14 februari – Lördag 19 februari

Dragan Armanskij tittade upp då han hörde den lätta knackningen på dörrposten och såg Lisbeth Salander i dörröppningen. Hon balanserade två muggar från kaffeautomaten. Han lade långsamt ned pennan och sköt rapporten ifrån sig.

”Hej”, sa hon.

”Hej”, svarade Armanskij.

”Det här är ett vänskapsbesök”, sa hon. ”Får jag komma in?”

Dragan Armanskij blundade en sekund. Sedan pekade han på besöksstolen. Han sneglade på klockan. Den var halv sju på kvällen. Lisbeth Salander gav honom den ena muggen och slog sig ned. De mönstrade varandra en stund.

”Mer än ett år”, sa Dragan.

Lisbeth nickade.

”Är du arg?”

”Borde jag vara arg?”

”Jag sa inte adjö.”

Dragan putade med läpparna. Han var chockad, men samtidigt lättad över beskedet att Lisbeth Salander åtminstone inte var död. Han kände plötsligt också en våldsam irritation och trötthet.

”Jag vet inte vad jag ska säga”, svarade han. ”Du har ingen plikt att rapportera vad du sysslar med till mig. Vad vill du?”

Hans röst blev kyligare än han hade avsett.

”Jag vet inte riktigt. Jag vill nog mest säga hej.”

”Behöver du jobb? Jag tänker inte anlita dig fler gånger.”

Hon skakade på huvudet.

”Arbetar du någon annanstans?”

Hon skakade på huvudet igen. Hon tycktes försöka formulera ord. Dragan väntade.

”Jag har rest”, sa hon till sist. ”Jag kom tillbaka till Sverige nyligen.”

Armanskij nickade eftertänksamt och granskade henne. Lisbeth Salander hade förändrats. Det fanns en ny sorts … mognad i hennes val av kläder och uppträdande. Och hon hade stoppat bh: n med någonting.

”Du har förändrats. Var har du varit?”

”Lite här och där …”, svarade hon undvikande men fortsatte då hon såg hans irriterade blick.

”Jag åkte till Italien och fortsatte till Mellanöstern och vidare till Hongkong via Bangkok. Jag var ett tag i Australien och Nya Zeeland och hoppade mellan öarna i Stilla havet. Jag var på Tahiti i en månad. Sedan åkte jag genom USA och de senaste månaderna har jag tillbringat i Karibien.”

Han nickade.

”Jag vet inte varför jag inte sa adjö.”

”Därför att du ärligt talat inte bryr dig ett skit om andra människor”, sa Dragan Armanskij sakligt.

Lisbeth Salander bet sig i underläppen. Hon funderade en stund. Det han sa var kanske sant, men hon upplevde ändå anklagelsen som orättvis.

”Det brukar vara så att människor inte bryr sig ett dugg om mig.”

”Skitsnack”, svarade Armanskij. ”Du har ett attitydproblem och du behandlar folk som faktiskt försöker vara dina vänner som skit. Så enkelt är det.”

Tystnad.

”Vill du att jag ska gå?”

”Du gör som du vill. Det har du alltid gjort. Men om du går nu så vill jag aldrig se dig igen.”

Lisbeth Salander var plötsligt rädd. En människa hon faktiskt respekterade höll på att förkasta henne. Hon visste inte vad hon skulle säga.

”Det är två år sedan Holger Palmgren fick sin stroke. Du har inte besökt honom en enda gång”, fortsatte Armanskij obevekligt.

Lisbeth stirrade chockad på Armanskij.

”Lever Palmgren?”

”Du vet alltså inte ens om han lever eller är död.”

”Läkarna sa att han …”

”Läkarna sa en hel del om honom”, avbröt Armanskij. ”Han var mycket illa däran och kunde inte kommunicera med omvärlden. Det senaste året har han repat sig väsentligt. Han har svårt att prata och man måste lyssna uppmärksamt för att förstå vad han säger. Han behöver hjälp med mycket men han kan till och med gå till toaletten på egen hand. Folk som bryr sig om honom hälsar på honom.”

Lisbeth satt som förstummad. Det var hon som hade hittat Palmgren då han fått sin stroke två år tidigare. Hon hade larmat ambulans och läkarna hade skakat på huvudet och konstaterat att prognosen inte var uppmuntrande. Hon hade bosatt sig på sjukhuset den första veckan till dess att en läkare hade sagt att han låg i koma och att det var ytterst osannolikt att han skulle vakna igen. I det ögonblicket hade hon slutat oroa sig och avskrivit honom från sitt liv. Hon hade rest sig och lämnat sjukhuset utan att titta tillbaka. Och uppenbarligen utan att kontrollera fakta.

Hon rynkade ögonbrynen. Hon hade fått advokat Nils Bjurman på halsen i den vevan och han hade slukat en hel del av hennes uppmärksamhet. Men ingen, inte ens Armanskij hade berättat för henne att Palmgren levde, än mindre att han kanske var på bättringsvägen. Själv hade hon inte ens reflekterat över den möjligheten.

Hon kände plötsligt tårar i ögonen. Aldrig tidigare i sitt liv hade hon känt sig som en ynklig egoistisk skit. Och aldrig tidigare hade hon fått en så rasande lågmäld utskällning. Hon sänkte huvudet.

De satt i tystnad en stund. Det var Armanskij som bröt den.

”Hur har du det?”

Lisbeth ryckte på axlarna.

”Hur försörjer du dig. Har du arbete?”

”Nej, jag har inget arbete och jag vet inte vad jag vill jobba med. Men jag har pengar så jag klarar mig.”

Armanskij granskade henne med forskande ögon.

”Jag kom bara förbi för att hälsa på … jag söker inte jobb. Jag vet inte … jag kanske skulle vilja göra jobb åt dig i alla fall om du har behov av mig någon gång, men då måste det vara något som intresserar mig.”

”Jag antar att du inte vill berätta vad som hände uppe i Hedestad i fjol.”

Lisbeth satt tyst.

”Någonting hände. Martin Vanger körde ihjäl sig efter att du varit här nere och lånat övervakningsutrustning och någon hotat er till livet. Och hans syster uppstod från de döda. Det var milt sagt en sensation.”

”Jag har lovat att inte berätta.”

Armanskij nickade.

”Och jag antar att du inte heller vill berätta något för mig om vilken roll du spelade i Wennerströmaffären.”

”Jag hjälpte Kalle Blomkvist med research.” Hennes röst var plötsligt betydligt kyligare. ”Det var allt. Jag vill inte bli inblandad.”

”Mikael Blomkvist har sökt dig med ljus och lykta. Han har hört av sig minst en gång i månaden och frågat om jag hört något från dig. Han bryr sig också.”

Lisbeth förblev tyst men Armanskij noterade att hennes mun förvandlades till ett stramt streck.

”Jag vet inte om jag tycker om honom”, fortsatte Armanskij. ”Men han bryr sig faktiskt också om dig. Jag träffade honom en gång i höstas. Han ville inte heller prata om Hedestad.”

Lisbeth Salander ville inte diskutera Mikael Blomkvist.

”Jag kom bara förbi för att säga hej och berätta att jag är tillbaka i stan. Jag vet inte om jag kommer att stanna. Det här är mitt mobilnummer och min nya e-postadress om du behöver nå mig.”

Hon gav Armanskij en lapp och reste sig. Han tog emot. Hon var framme vid dörren då han ropade efter henne.

”Vänta en sekund. Vad ska du göra?”

”Jag ska gå och hälsa på Holger Palmgren.”

”Okej. Men jag menar … vad ska du jobba med?”

Hon betraktade honom eftertänksamt.

”Jag vet inte.”

”Du måste ju försörja dig.”

”Jag sa ju att jag har så att jag klarar mig.”

Armanskij lutade sig bakåt och funderade. När det gällde Lisbeth Salander var han aldrig riktigt säker på hur han skulle tolka hennes ord.

”Jag har varit så irriterad på ditt försvinnande att jag nästan bestämt mig för att inte anlita dig igen.” Han gjorde en grimas. ”Du är så opålitlig. Men du är en fruktansvärt bra researcher. Jag kanske har ett jobb på gång som skulle passa dig.”

Hon skakade på huvudet. Men hon återvände till hans skrivbord.

”Jag vill inte ha jobb av dig. Jag menar, jag behöver inga pengar. Jag menar allvar. Jag är ekonomiskt oberoende.”

Dragan Armanskij rynkade ögonbrynen i en tvivlande gest. Till sist nickade han.

”Okej, du är ekonomiskt oberoende, vad det nu betyder. Jag tar dig på orden. Men om du behöver jobb …”

”Dragan, du är den andra människa jag hälsar på sedan jag kom hem. Jag behöver inte dina pengar. Men i flera år har du varit en av de få personer som jag respekterar.”

”Okej. Men alla människor måste försörja sig.”

”Ledsen, men jag är inte längre intresserad av att göra personundersökningar åt dig. Hör av dig om du verkligen stöter på ett problem.”

”Vilken sorts problem?”

”Problem av det slag som du inte kan få rätsida på. Om du kör fast och inte vet vad du ska göra. Om jag ska jobba åt dig så måste du komma med något som intresserar mig. Kanske på den operativa sidan.”

”Operativa sidan? Du? Som försvinner spårlöst när det passar dig.”

”Skitsnack. Jag har aldrig någonsin missat ett jobb som jag sagt ja till.”

Dragan Armanskij betraktade henne hjälplöst. Begreppet operativ enhet var jargong, men det handlade om fältarbete. Det kunde handla om allt från livvaktsskydd till speciella bevakningsuppdrag för konstutställningar. Hans operativa personal var trygga och stabila veteraner, ofta med en bakgrund inom polisen. Dessutom var nittio procent av dem män. Lisbeth Salander var den diametrala motsatsen till alla de kriterier han hade formulerat för personalen på de operativa enheterna på Milton Security.

”Nja …”, sa han tveksamt.

”Du behöver inte anstränga dig. Jag tar bara jobb som jag är intresserad av, så chansen att jag säger nej är stor. Hör av dig om du får ett riktigt knepigt problem. Jag är bra på gåtor.”

Hon vände på klacken och försvann ut genom dörren. Dragan Armanskij skakade på huvudet. Hon är knäpp. Hon är faktiskt knäpp.

I nästa sekund var Lisbeth Salander tillbaka i dörröppningen.

”Förresten … Du har haft två grabbar som ägnat en månad åt att skydda den där skådespelerskan Christine Ruterford från tokstollen som skriver anonyma hotbrev. Ni tror att det är ett insiderjobb eftersom brevskrivaren känner till så många detaljer i hennes liv.”

Dragan Armanskij stirrade på Lisbeth Salander. Det gick en elektrisk stöt genom honom. Hon gjorde det igen. Hon slängde ur sig en replik om ett ämne som hon absolut inte kunde veta ett dugg om. Hon kunde inte veta.

”Ja …?”

”Glöm det. Det är en fejk. Det är hon själv och hennes pojkvän som skrivit breven för att väcka uppmärksamhet. Hon kommer att få ett nytt brev de närmaste dagarna och de kommer att läcka till massmedia nästa vecka. Risken är stor att hon anklagar Miltons för att ha läckt. Stryk henne från listan med klienter.”

Innan Dragan Armanskij hann säga något hade hon försvunnit. Han stirrade på den tomma dörröppningen. Hon kunde inte rimligen veta ett dugg om fallet. Hon måste ha en insider på Miltons som läckte information och höll henne uppdaterad. Men bara fyra fem personer på Miltons hade kunskap om ärendet – Armanskij själv, den operative chefen och det fåtal personer som utredde hotelserna … och det var etablerade och stabila proffs. Armanskij gnuggade sig på hakan.

Han tittade ned på skrivbordet. Mappen med fallet Ruterford låg inlåst i hans skrivbordslåda. Kontoret var larmat. Han sneglade på klockan igen och konstaterade att Harry Fransson, chefen för tekniska avdelningen, hade gått för dagen. Han startade mailprogrammet i datorn och skickade ett meddelande där han bad Fransson komma upp till hans kontor nästa dag och installera en dold övervakningskamera.

Lisbeth Salander promenerade raka vägen hem till Mosebacke. Hon skyndade på stegen med en känsla av att det brådskade.

Hon ringde Södersjukhuset och lyckades efter en stunds tragglande i olika telefonväxlar lokalisera Holger Palmgren. Sedan fjorton månader tillbaka befann han sig på Erstavikens rehabiliteringshem i Älta. Hon såg plötsligt Äppelviken framför sig. Då hon ringde fick hon beskedet att han sov men att hon gärna kunde besöka honom nästa dag.

Lisbeth tillbringade kvällen med att vandra fram och tillbaka i sin lägenhet. Hon kände sig obehaglig till mods. Hon gick och lade sig tidigt och somnade nästan omedelbart. Hon vaknade sju, duschade och åt frukost på 7-Eleven. Vid åttatiden promenerade hon till biluthyrningsfirman vid Ringvägen. Jag måste skaffa en egen bil. Hon hyrde samma Nissan Micra som hon kört till Äppelviken några veckor tidigare.

Hon kände en plötslig nervositet då hon parkerade vid behandlingshemmet men tog mod till sig och gick in till receptionen där hon bad att få träffa Holger Palmgren.

En kvinna i receptionen med namnskylten Margit konsulterade sina papper och förklarade att han befann sig på sjukgymnastik och inte skulle vara tillgänglig förrän efter elva. Lisbeth kunde slå sig ned i väntrummet eller återkomma senare. Hon gick tillbaka till parkeringsplatsen och satte sig i bilen och rökte tre cigaretter medan hon väntade. Klockan elva gick hon åter in till receptionen. Hon anvisades att gå till matsalen, genom korridoren till höger och därefter till vänster.

Hon stannade i dörröppningen och såg Holger Palmgren i en halvtom matsal. Han satt med ansiktet mot henne men fokuserade all sin uppmärksamhet på en tallrik. Han höll gaffeln i ett klumpigt grepp med hela näven och styrde koncentrerat maten till sin mun. Ungefär var tredje gång misslyckades han och tappade innehållet.

Han var hopsjunken och såg ut att ha blivit hundra år gammal. Hans ansikte var märkligt stelt. Han satt i rullstol. Det var först i det ögonblicket som Lisbeth Salander förstod att han faktiskt levde och att Armanskij inte hade ljugit för henne.

Holger Palmgren svor tyst medan han för tredje gången försökte samla ihop en portion makaronipudding på gaffeln. Han accepterade att han inte kunde gå ordentligt och att det fanns mycket han var oförmögen att göra. Men han avskydde att inte kunna äta ordentligt och att han stundom dreglade som ett spädbarn.

Intellektuellt visste han exakt hur han skulle göra. Sätta ned gaffeln i rätt vinkel, skjuta fram, lyfta och styra till munnen. Men det var något problem med själva koordinationen. Handen tycktes leva ett eget liv. När han beordrade lyft sköt handen långsamt åt sidan. När han styrde mot munnen ändrade handen riktning i sista stund och styrde mot kinden eller hakan.

Men han visste också att rehabiliteringen gav resultat. Så sent som sex månader tidigare hade handen skakat så kraftigt att han inte kunde få i sig en enda tugga. Nu gick måltiderna visserligen långsamt, men han åt i alla fall på egen hand. Han tänkte inte ge upp förrän han återigen hade full kontroll över sina lemmar.

Han sänkte gaffeln för att ta en ny tugga då en hand sköt fram snett bakifrån och milt tog besticket ifrån honom. Han såg handen plocka upp en portion av makaronipuddingen och lyfta maten. Han kände omedelbart igen den smala dockliknande näven och vred huvudet och mötte Lisbeth Salanders ögon mindre än en decimeter från sitt ansikte. Hennes blick var avvaktande. Hon verkade ängslig.

En lång stund satt Palmgren orörlig och stirrade på hennes ansikte. Hans hjärta bultade plötsligt på ett helt orimligt sätt. Sedan öppnade han munnen och tog emot maten.

Hon matade honom tugga för tugga. I vanliga fall avskydde Palmgren att bli assisterad vid matbordet, men han förstod Lisbeth Salanders behov. Det handlade inte om att han var ett hjälplöst kolli. Hon matade honom som en gest av ödmjukhet – i hennes fall en synnerligen ovanlig åkomma. Hon gjorde lagom stora portioner och väntade till dess att han hade tuggat färdigt. När han pekade på mjölkglaset med sugröret höll hon lugnt upp det så att han kunde dricka.

De växlade inte ett ord med varandra under hela måltiden. När han hade svalt den sista tuggan lade hon ned gaffeln och såg frågande på honom. Han skakade på huvudet. Nej, jag vill inte ha påfyllning.

Holger Palmgren lutade sig bakåt i rullstolen och tog ett djupt andetag. Lisbeth lyfte servetten och torkade honom om munnen. Han kände sig plötsligt som en maffiaboss i en amerikansk film där en capo di tutti capi visade sin vördnad. Han såg framför sig hur hon skulle kyssa hans hand och log åt den befängda fantasin.

”Tror du man kan få en kopp kaffe på det här stället?” frågade hon.

Han sluddrade. Hans läppar och tunga ville inte forma ljuden korrekt.

”Sverigbrd runt hrnt.” Serveringsbord runt hörnet.

”Vill du ha? Mjölk utan socker som tidigare?”

Han nickade. Hon städade bort brickan och återkom efter någon minut med två kaffekoppar. Han noterade att hon drack svart kaffe, vilket var ovanligt. Han log när han såg att hon hade sparat sugröret från mjölkglaset till hans kaffekopp. De satt tysta. Holger Palmgren ville säga tusen saker men förmådde inte formulera en stavelse. Däremot möttes deras ögon gång på gång. Lisbeth Salander såg fasansfullt skuldmedveten ut. Till sist bröt hon tystnaden.

”Jag trodde att du var död”, sa hon. ”Jag visste inte att du levde. Hade jag vetat skulle jag aldrig ha … jag skulle ha hälsat på dig för länge sedan.”

Han nickade.

”Förlåt mig.”

Han nickade igen. Han log. Hans leende var snett, en krökning av läpparna.

”Du låg i koma och läkarna sa att du skulle dö. De trodde att du skulle dö inom något dygn och jag gick bara därifrån. Jag är ledsen. Förlåt.”

Han lyfte sin hand och lade den på hennes lilla näve. Hon fattade hans hand i ett fast grepp och andades ut.

”Tu hr rit rschunnen.” Du har varit försvunnen.

”Du har pratat med Dragan Armanskij?”

Han nickade.

”Jag har rest. Jag var tvungen att ge mig av. Jag sa inte adjö till någon utan åkte bara. Har du varit orolig?”

Han skakade på huvudet.

”Du behöver aldrig någonsin oroa dig för mig.”

”Jag hr ldrg rit orlg. Du klar… klar tig lltd. Men Armshij var orogl.” Jag har aldrig varit orolig för dig. Du klarar dig alltid. Men Armanskij var orolig.

Hon log för första gången och Holger Palmgren slappnade av. Det var hennes vanliga skeva leende. Han granskade henne, jämförde sin minnesbild av henne med den flicka han såg framför sig. Hon hade förändrats. Hon var hel och ren och välklädd. Hon hade tagit bort ringen i läppen och … hmm … hennes getingtatuering på halsen var också borta. Hon såg vuxen ut. Han skrattade för första gången på många veckor. Det lät som en hostattack.

Lisbeth log ännu skevare och kände plötsligt en värme som hon inte känt på länge fylla hennes hjärta.

”Du r klrt dg brrr.” Du har klarat dig bra. Han pekade på hennes kläder. Hon nickade.

”Jag klarar mig utmärkt.”

”R den nye frvaltren?” Hur är den nye förvaltaren?

Holger Palmgren såg Lisbeths ansikte mörkna. Hennes mun stramade plötsligt en aning. Hon tittade på honom med troskyldiga ögon.

”Han är okej … jag kan hantera honom.”

Palmgrens ögonbryn drog ihop sig till ett frågetecken. Lisbeth såg sig omkring i matsalen och bytte ämne.

”Hur länge har du varit här?”

Palmgren var inte tappad bakom en vagn. Han hade haft en stroke och hade svårt att prata och koordinera sina rörelser, men hans förståndsgåvor var intakta och hans radar noterade omedelbart en falsk ton i Lisbeth Salanders röst. Under de år han hade känt henne hade han kommit till insikt om att hon aldrig någonsin direkt ljög för honom men att hon inte alltid var helt öppenhjärtig. Hennes sätt att ljuga för honom bestod i att avleda uppmärksamheten. Det var uppenbarligen något problem med hennes nye förvaltare. Vilket inte förvånade Holger Palmgren.

Plötsligt kände han djup ånger. Hur många gånger hade han inte tänkt kontakta sin kollega Nils Bjurman för att undersöka hur Lisbeth Salander hade det men avstått? Och varför hade han inte tagit itu med hennes omyndighetsförklaring medan han fortfarande hade kraft? Han visste varför – han hade egoistiskt velat hålla kvar sin kontakt med henne levande. Han älskade den jävla besvärliga ungen som om hon var den dotter han aldrig fått och han ville ha en anledning att behålla relationen. Dessutom var det för besvärligt och för tungt för ett kolli på ett vårdhem att börja arbeta när han hade svårt att ens öppna gylfen då han stapplade till toaletten. Han kände det som om det i själva verket var han som hade svikit Lisbeth Salander. Men hon överlever alltid … Hon är den mest kompetenta människa jag någonsin träffat.

”Tsrt.”

”Jag förstod inte.”

”Tngsrätt.”

”Tingsrätten? Vad menar du?”

”Mste hva din o…oo…oomdghtsfrk…”

Holger Palmgrens ansikte blev rött och förvridet då han inte kunde formulera orden. Lisbeth lade en hand på hans arm och pressade varligt.

”Holger … oroa dig inte för mig. Jag har planer på att ta itu med min omyndighetsförklaring den närmaste tiden. Det är inte ditt jobb längre att oroa dig, men det är inte osannolikt att jag kommer att behöva din hjälp. Är det okej? Kan du vara min advokat om jag behöver dig?”

Han skakade på huvudet.

”Fr gmal.” Han knackade med en knoge mot bordsytan. ”Dumm…gbbe.”

”Ja, du är en jävla dum gubbtjuv om du har den attityden. Jag behöver en advokat. Jag vill ha dig. Du kanske inte kan hålla en slutplädering i rätten men du kan ge mig råd när det är dags. Okej.”

Han skakade på huvudet igen. Sedan nickade han.

”Rbt?”

”Jag förstår inte.”

”Vad rbetr du md? Nte Rmskich.” Vad arbetar du med? Inte Armanskij.

Lisbeth tvekade en minut medan hon funderade hur hon skulle förklara sin livssituation. Det blev komplicerat.

”Holger, jag jobbar inte längre åt Armanskij. Jag behöver inte längre jobba åt honom för att försörja mig. Jag har egna pengar och mår bra.”

Palmgrens ögonbryn drog återigen ihop sig.

”Jag kommer att besöka dig många gånger från och med nu. Jag ska berätta för dig … men låt oss inte stressa. Just nu vill jag göra något annat.”

Hon böjde sig ned och lyfte upp en väska på bordet och plockade upp ett schackbräde.

”Jag har inte fått sopa banan med dig på två år.”

Han resignerade. Hon hade något fuffens för sig som hon inte ville berätta om. Han var övertygad om att han skulle ha invändningar, men han litade tillräckligt mycket på henne för att veta att vad hon än sysslade med så var det möjligen Juridiskt Tveksamt, men inget brott mot Guds Lagar. Till skillnad från flertalet andra var nämligen Holger Palmgren förvissad om att Lisbeth Salander var en genuint moralisk människa. Problemet var att hennes moral inte alltid överensstämde med vad lagen stipulerade.

Hon placerade schackpjäserna framför honom och han insåg med en känsla av chock att det var hans eget bräde. Hon måste ha stulit det från lägenheten efter att han insjuknat. Som ett minne? Hon gav honom vitt. Han var plötsligt lycklig som ett barn.

Lisbeth Salander stannade hos Holger Palmgren i två timmar. Hon hade krossat honom tre gånger då en sköterska avbröt deras smågnabbande vid schackbrädet och förklarade att det var dags för eftermiddagspasset på sjukgymnastiken. Lisbeth plockade ihop schackpjäserna och vek ihop brädet.

”Kan du berätta hur sjukgymnastiken fungerar?” sa hon till sköterskan.

”Det är styrketräning och koordinationsträning. Och vi gör framsteg, eller hur?”

Den sista frågan var riktad till Holger Palmgren. Han nickade.

”Redan nu kan du gå flera meter. Till sommaren kommer du att själv kunna promenera i parken. Är det här din dotter?”

Lisbeth och Holger Palmgrens blickar möttes.

”Sterdotr.” Fosterdotter.

”Vad trevligt att du kommit på besök.” Översättning: Var i helvete har du hållit hus hela den här tiden? Lisbeth ignorerade den underförstådda kritiken. Hon böjde sig fram och kysste honom på kinden.

”Jag kommer och hälsar på dig igen på fredag.”

Holger Palmgren reste sig mödosamt från rullstolen. Hon promenerade med honom till en hiss där deras vägar skildes. Så fort hissdörrarna hade stängt gick hon till receptionen och frågade vem hon kunde tala med som var ansvarig för patienterna och hänvisades till en dr A. Sivarnandan som hon hittade på ett kontor längre ned i korridoren. Hon presenterade sig och förklarade att hon var Holger Palmgrens fosterdotter.

”Jag vill veta hur han mår och vad som kommer att hända med honom.”

Dr A. Sivarnandan slog upp Holger Palmgrens journal och läste de inledande sidorna. Han hade koppärrig hy och en tunn mustasch som irriterade Lisbeth. Till sist tittade han upp. Till hennes förvåning talade han med en tydlig finsk brytning.

”Jag har inga anteckningar om att herr Palmgren har en dotter eller fosterdotter. Faktiskt, hans närmaste släkting tycks vara en 86-årig kusin bosatt i Jämtland.”

”Han tog hand om mig från det att jag var 13 år till dess att han fick sin stroke. Då var jag 24.”

Hon grävde i innerfickan på sin jacka och slängde en penna på skrivbordet framför dr A. Sivarnandan.

”Jag heter Lisbeth Salander. Skriv in mitt namn i hans journal. Jag är den närmaste anhörig han har här i världen.”

”Det är möjligt”, svarade A. Sivarnandan ståndaktigt. ”Men om du är hans närmaste anhörig så har du sannerligen dröjt med att höra av dig. Han har så vitt jag vet bara haft några enstaka besök av en person som inte är släkt med honom men som ska meddelas ifall hans hälsotillstånd försämras eller om han skulle avlida.”

”Det borde vara Dragan Armanskij.”

Dr A. Sivarnandan höjde på ögonbrynen och nickade eftertänksamt.

”Det stämmer. Du känner honom.”

”Du kan ringa honom och verifiera vem jag är.”

”Det behövs inte. Jag tror dig. Jag fick meddelande om att du har suttit och spelat schack med herr Palmgren i två timmar. Men jag kan ändå inte diskutera hans hälsotillstånd med dig utan hans godkännande.”

”Och något sådant tillstånd kommer du aldrig att få av den tjurige jäveln. Han lider nämligen av vanföreställningen att han inte ska belasta mig med sina plågor och att han fortfarande har ett ansvar för mig och inte tvärtom. Så här är det, i två år har jag trott att Palmgren var död. Jag fick veta att han levde i går. Hade jag vetat att han … det är komplicerat att förklara, men jag vill veta vad han har för prognos och om han kommer att bli bra igen.”

Dr A. Sivarnandan lyfte pennan och skrev prydligt in Lisbeth Salanders namn i Holger Palmgrens journal. Han bad om personnummer och telefonnummer.

”Okej, nu är du formellt hans fosterdotter. Det här är kanske inte helt enligt regelboken men med tanke på att du är den första som besöker honom sedan i julas då herr Armanskij tittade förbi … Du har träffat honom i dag och själv kunnat konstatera att han har problem med koordinationen och svårt att tala. Han har haft en stroke.”

”Jag vet. Det var jag som hittade honom och ringde ambulans.”

”Aha. Då ska du veta att han vårdades akut i tre månader. Han var medvetslös en lång period. Oftast vaknar inte patienter ur en sådan koma, men ibland händer det. Han var uppenbarligen inte redo att dö. Han flyttades först till en demensavdelning för kroniskt långtidssjuka som är helt oförmögna att ta hand om sig själva. Mot alla odds visade han tecken på förbättring och flyttades hit till rehabiliteringen för nio månader sedan.”

”Vad har han för framtid?”

Dr A. Sivarnandan slog ut med händerna.

”Har du en kristallkula som är bättre än min? Sanningen – jag har ingen aning. Han kan dö av en hjärnblödning i natt. Eller han kan leva ett relativt normalt liv i tjugo år till. Jag vet inte. Man kan väl säga att det är Gud som avgör.”

”Och om han lever i tjugo år till?”

”Det har varit en mödosam rehabilitering för honom, och det är först de allra senaste månaderna som vi verkligen kunnat notera tydliga förbättringar. För sex månader sedan kunde han ännu inte äta utan hjälp. Så sent som för en månad sedan kunde han knappt resa sig ur sin stol, vilket bland annat beror på att hans muskler förtvinat av allt sängliggande. Nu kan han i alla fall gå hjälpligt korta sträckor.”

”Kommer han att bli bättre?”

”Ja. Till och med väsentligt bättre. Det var den första tröskeln som var svår, men nu noterar vi framsteg varje dag. Han har förlorat nästan två år av sitt liv. Om några månader, till sommaren, hoppas jag att han ska kunna promenera i parken här utanför.”

”Talet?”

”Hans problem är att både talcentrum och hans rörelseförmåga slogs ut. Han var verkligen ett kolli under en lång tid. Sedan dess har han tvingats lära sig att ta kontroll över sin kropp och att prata igen. Han har svårt att komma ihåg vilka ord han ska använda och han måste lära sig orden på nytt. Men samtidigt är det inte som att lära ett barn att tala – han förstår betydelsen av ordet, men han kan inte formulera det. Ge honom ett par månader till så kommer du att märka att hans tal förbättrats jämfört med i dag. Samma sak gäller för orienteringsförmågan. För nio månader sedan hade han svårt att skilja på höger och vänster, eller på upp och ned i hissen.”

Lisbeth Salander nickade eftertänksamt. Hon funderade i två minuter. Hon upptäckte att hon gillade dr A. Sivarnandan med det indiska utseendet och den finska brytningen.

”Vad står A för?” frågade hon plötsligt.

Han tittade roat på henne.

”Anders.”

”Anders?”

”Jag är född i Sri Lanka men adopterades till Åbo då jag bara var några månader gammal.”

”Okej Anders, hur kan jag hjälpa till?”

”Besök honom. Ge honom intellektuell stimulans.”

”Jag kan komma varje dag.”

”Jag vill inte att du ska vara här varje dag. Om han tycker om dig så vill jag att han ska se fram emot dina besök och inte bli uttråkad av dem.”

”Kan någon form av specialistvård förbättra hans odds? Jag betalar vad det kostar.”

Han log plötsligt mot Lisbeth Salander men blev med ens allvarlig.

”Jag är rädd för att det är vi som är specialistvården. Jag önskar förstås att vi hade bättre resurser och att vi slapp alla nedskärningar, men jag försäkrar dig att han får mycket kompetent vård.”

”Och om du inte behövde bry dig om nedskärningarna, vad hade du då kunnat erbjuda honom?”

”Idealet för patienter som Holger Palmgren vore naturligtvis att jag kunde erbjuda honom en personlig tränare på heltid. Men det var länge sedan vi hade den sortens resurser i Sverige.”

”Anställ en.”

”Förlåt?”

”Anställ en personlig tränare till Holger Palmgren. Leta rätt på den bästa du kan hitta. Gör det redan i morgon. Och se till att precis allt han behöver i teknisk utrustning och annat finns tillgängligt. Jag ska se till att pengar finns fonderade redan i slutet av den här veckan för att betala lön och den utrustning som kan behövas.”

”Skämtar du?”

Lisbeth tittade med sin hårda, raka blick på dr Anders Sivarnandan.

Mia Bergman bromsade och svängde in sin Fiat till trottoarkanten utanför Gamla stans tunnelbana. Dag Svensson öppnade dörren och gled in på passagerarplatsen i farten. Han böjde sig fram och gav henne en kyss på kinden medan hon lotsade in bilen bakom en SL-buss.

”Hej”, sa hon utan att ta blicken från trafiken. ”Du såg så allvarlig ut, har det hänt något?”

Dag Svensson suckade och drog på sig säkerhetsbältet.

”Nej, inget allvarligt. Lite trassel med texten bara.”

”Vad då?”

”En månad till deadline. Jag har gjort nio av de tjugotvå konfrontationer vi planerade. Jag har problem med Björck på Säpo. Fanskapet är långtidssjukskriven och svarar inte på telefon i hemmet.”

”Ligger han på sjukhus?”

”Vet inte. Har du försökt få information från Säpo någon gång? De erkänner inte ens att han arbetar där.”

”Har du provat med hans föräldrar?”

”Döda båda två. Han är ogift. Han har en bror som är bosatt i Spanien. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska få tag på honom.”

Mia Bergman sneglade på sin sambo medan hon navigerade via Slussen till tunneln mot Nynäsvägen.

”I värsta fall måste vi lyfta avsnittet om Björck. Blomkvist kräver att alla vi anklagar ska få en chans att kommentera innan vi hänger ut dem.”

”Och det vore synd att missa en representant för hemliga polisen som springer hos horor. Vad ska du göra?”

”Leta rätt på honom förstås. Hur mår du själv? Inga nerver?”

Han petade henne försiktigt i sidan av mellangärdet.

”Faktiskt inte. Nästa månad ska jag disputera och bli doktor och jag känner mig lugn som en filbunke.”

”Du kan ämnet. Varför vara nervös?”

”Titta i baksätet.”

Dag Svensson vände sig om och såg en kasse.

”Mia – den är tryckt”, utbrast han.

Han höll upp en tryckt avhandling.

From Russia with Love

Trafficking, organiserad brottslighet och samhällets motåtgärder

Av Mia Bergman

”Jag trodde att den inte skulle komma förrän nästa vecka. Fan … vi måste korka upp en flaska vin då vi kommer hem. Grattis doktorn!”

Han böjde sig fram och pussade henne på kinden igen.

”Lugn, jag blir inte doktor förrän om tre veckor. Och håll fingrarna i styr medan jag kör.”

Dag Svensson skrattade. Sedan blev han allvarlig igen.

”Förresten, smolk i glädjebägaren och allt det där … du intervjuade en tjej som heter Irina P. för något år sedan.”

”Irina P., 22 år, från Sankt Petersburg. Hon kom hit första gången 1999 och har gjort några vändor. Hurså?”

”Jag träffade Gulbrandsen i dag. Polisen som höll i bordellutredningen i Södertälje. Läste du i förra veckan att de hade hittat en tjej som flöt i Södertälje kanal? Det var rubriker i kvällstidningarna. Det var Irina P.”

”Nej, så förfärligt.”

De åkte under tystnad upp förbi Skanstull.

”Hon är med i avhandlingen”, sa Mia Bergman till sist. ”Hon finns under pseudonymen Tamara.”

Dag Svensson slog upp intervjuavsnittet i From Russia with Love och bläddrade fram Tamara. Han läste med koncentration medan Mia passerade Gullmarsplan och Globen.

”Hon blev hitplockad av någon som du kallar Anton.”

”Jag kan inte använda riktiga namn. Jag har blivit förvarnad om att jag kan få kritik för det på disputationen, men jag kan inte namnge tjejerna. De skulle riskera att bli ihjälslagna. Och jag kan följaktligen inte namnge torskarna heller eftersom de skulle kunna lista ut vilken av tjejerna jag pratat med. Så i alla fallstudier har jag bara pseudonymer och avidentifierade personer så att det inte finns några specifika detaljer.

”Vem är Anton?”

”Han heter förmodligen Zala. Jag har aldrig riktigt kunnat identifiera honom men jag tror att han är polack eller jugoslav och egentligen heter något annat. Jag pratade med Irina P. fyra fem gånger och det var först vid det sista mötet som hon namngav honom. Hon höll på att reda ut sitt liv och tänkte lägga av men hon var riktigt rejält rädd för honom.”

”Hmm …”, sa Dag Svensson.

”Vad då?”

”Jag undrar just … Jag stötte på namnet Zala för någon vecka sedan.”

”Var då?”

”Jag gjorde en konfrontation med Sandström – den där jävla torsken till journalist. Fy fan. Det är en riktig skitstövel.”

”Hurså?”

”Han är egentligen inte riktig journalist. Han gör reklamtidningar för företag. Men han har alltså rejält störda fantasier om våldtäkt som han förverkligar med den där tjejen …”

”Jag vet. Det var jag som intervjuade henne.”

”Men har du noterat att han gjort layouten till en informationsfolder om sexuellt överförbara sjukdomar åt Folkhälsoinstitutet?”

”Det visste jag inte.”

”Jag konfronterade honom i förra veckan. Han blev förstås fullkomligt knäckt då jag lade fram all dokumentation och frågade varför han springer hos tonårshoror från Östblocket för att få leva ut våldtäktsfantasier. Så småningom fick jag en sorts förklaring av honom.”

”Jaså?”

”Sandström hade hamnat i en situation där han inte bara var kund utan också gick ärenden åt sexmaffian. Han gav mig de namn han kände till, däribland Zala. Han sa inget speciellt om honom, men det är ett rätt ovanligt namn.”

Mia Bergman sneglade på honom.

”Du vet inte vem han är?” frågade Dag.

”Nej. Jag har aldrig kunnat identifiera honom. Han är bara ett namn som dyker upp då och då. Tjejerna verkar jävligt rädda för honom och ingen har velat berätta något mer.”

9 Söndag 6 mars – Fredag 11 mars

Dr A. Sivarnandan hejdade stegen mot matsalen då han upptäckte Holger Palmgren och Lisbeth Salander. De satt böjda över ett schackbräde. Hon hade tagit för vana att komma en gång i veckan, oftast söndagar. Hon anlände alltid vid tretiden och tillbringade ett par timmar med att spela schack med honom. Hon lämnade honom vid åttatiden på kvällen då det var dags för honom att gå och lägga sig. Han hade noterat att hon inte behandlade honom det minsta vördsamt eller som en sjukling – tvärtom tycktes de ständigt smågnabbas och hon lät honom gärna passa upp på henne genom att hämta kaffe.

Dr A. Sivarnandan rynkade ögonbrynen. Han blev inte klok på denna besynnerliga flicka som betraktade sig som Holger Palmgrens fosterdotter. Hon hade ett särpräglat utseende och tycktes bevaka omgivningen med största misstänksamhet. Det var stört omöjligt att skämta med henne.

Det tycktes också närmast omöjligt att konversera vanligt med henne. Då han vid ett tillfälle frågat vad hon arbetade med hade hon svarat undvikande.

Några dagar efter sitt första besök hade hon återkommit med en bunt papper som förkunnade att en ideell stiftelse hade bildats med det uttalade syftet att bistå sjukhemmet med Holger Palmgrens rehabilitering. Stiftelsens ordförande var en advokat med en adress i Gibraltar. Styrelsen bestod av en ledamot, även han advokat med adress i Gibraltar, samt en revisor vid namn Hugo Svensson med adress i Stockholm. Stiftelsen fonderade 2,5 miljoner kronor som dr A. Sivarnandan kunde förfoga över efter eget huvud, men med det uttalade syftet att pengarna skulle användas för att ge Holger Palmgren all tänkbar vård. För att kunna använda fonden var Sivarnandan tvungen att rekvirera pengar från revisorn, som därefter skötte utbetalningarna.

Det var ett ovanligt, för att inte säga unikt, arrangemang.

Sivarnandan hade funderat några dagar över om det fanns något oetiskt i upplägget. Han kunde inte hitta några omedelbara invändningar och beslutade därför att anställa Johanna Karolina Oskarsson, 39 år, som Holger Palmgrens personliga assistent och tränare. Hon var en legitimerad sjukgymnast med kompletterande betyg i psykologi och med bred erfarenhet från rehabiliteringsvården. Hon var formellt anställd av stiftelsen och till Sivarnandans stora häpnad utbetalades den första månadslönen i förskott så fort anställningskontraktet hade undertecknats. Fram till dess hade han vagt undrat om det var någon sorts befängd bluff.

Det tycktes också ge resultat. Under den gångna månaden hade Holger Palmgrens koordinationsförmåga och allmäntillstånd förbättrats väsentligt, vilket kunde avläsas i de tester han genomgick varje vecka. Sivarnandan undrade hur mycket av förbättringen som hade med träningen att göra och hur mycket som var tack vare Lisbeth Salander. Det rådde ingen tvekan om att Holger Palmgren ansträngde sig till det yttersta och såg fram emot hennes besök som ett förtjust barn. Han tycktes road av att regelbundet få stryk i schack.

Dr Sivarnandan hade gjort dem sällskap vid ett tillfälle. Det var ett märkligt parti. Holger Palmgren spelade vitt och hade öppnat sicilianskt och gjort allting rätt.

Han hade funderat länge och väl på varje drag. Oavsett vilka fysiska handikapp som uppstått efter stroken så var det inget fel på hans intellektuella skärpa.

Lisbeth Salander hade suttit och läst en bok om ett så udda ämne som frekvenskalibrering av radioteleskop i viktlöst tillstånd. Hon satt på en kudde för att komma upp i bättre nivå vid bordet. När Palmgren gjort sitt drag hade hon tittat upp och flyttat någon pjäs till synes helt utan eftertanke, varefter hon återgått till boken. Palmgren hade kapitulerat efter 27:e draget. Salander hade tittat upp och med rynkad panna granskat brädet ett par sekunder.

”Nej”, hade hon sagt. ”Du har en chans att få remi.”

Palmgren hade suckat och ägnat fem minuter åt att granska brädet. Till sist hade han spänt ögonen i Lisbeth Salander.

”Bevisa det.”

Hon roterade brädet och övertog hans pjäser. Hon fick remi på 39:e draget.

”Herregud”, sa Sivarnandan.

”Hon bara är sådan. Spela aldrig om pengar med henne”, sa Palmgren.

Sivarnandan hade själv spelat schack sedan han var barn och som tonåring ställt upp i skolmästerskapen i Åbo där han kommit tvåa. Han betraktade sig som en kompetent amatör. Han insåg att Lisbeth Salander var en ruggig schackspelare. Hon hade uppenbarligen aldrig spelat för en klubb, och då han nämnde att partiet tycktes ha varit en variant av ett klassiskt parti av Lasker såg hon helt oförstående ut. Hon tycktes aldrig ha hört talas om Emanuel Lasker. Han kunde inte motstå frestelsen att undra över om hennes talang var medfödd och om hon i så fall hade andra talanger som kunde intressera en psykolog.

Men han frågade ingenting. Han konstaterade att Holger Palmgren tycktes må bättre än någonsin sedan hon anlänt till Ersta.

Advokat Nils Bjurman kom hem sent på kvällen. Han hade tillbringat fyra veckor i ett sträck i sommarstugan utanför Stallarholmen. Han var modstulen. Inget hade hänt som i sak förändrat hans miserabla livssituation. Mer än att den blonde jätten levererat besked att de var intresserade av hans förslag – det skulle kosta honom hundra tusen kronor.

En hög med försändelser hade samlats på golvet under brevlådeinkastet. Han plockade upp dem och lade dem på köksbordet. Han hade utvecklat ett ointresse för allt som hade med arbete och omvärlden att göra, och det var först senare på kvällen som hans blick föll på bunten med post. Han bläddrade igenom den förstrött.

Ett av breven kom från Handelsbanken. Han sprättade upp kuvertet och fick nästan en chock då han upptäckte att det var en kopia på ett uttag motsvarande 9 312 kronor från Lisbeth Salanders konto.

Hon är tillbaka.

Han gick in i sitt arbetsrum och lade dokumentet på sitt skrivbord. Han betraktade det med hatfyllda ögon i över en minut medan han samlade tankarna. Han var tvungen att leta rätt på telefonnumret. Sedan lyfte han luren och slog numret till en mobiltelefon med kontantkort. Den blonde jätten svarade med en lätt brytning.

”Ja?”

”Det är Nils Bjurman.”

”Vad vill du?”

”Hon är tillbaka i Sverige.”

En kort tystnad uppstod i andra änden.

”Det är bra. Ring inte fler gånger på det här numret.”

”Men …”

”Du ska få besked inom kort.”

Till hans stora irritation bröts samtalet. Bjurman svor invärtes. Han gick bort till barskåpet och hällde upp ungefär en deciliter Kentucky bourbon. Han drog i sig glaset i två svep. Jag måste dra ned på spriten, tänkte han. Därefter hällde han upp ytterligare två centiliter och tog med glaset tillbaka till skrivbordet där han återigen tittade på beskedet från Handelsbanken.

Miriam Wu masserade Lisbeth Salanders rygg och nacke. Hon hade knådat intensivt i tjugo minuter medan Lisbeth huvudsakligen nöjt sig med en eller annan suck av belåtenhet. Att få massage av Mimmi var våldsamt skönt och hon kände sig som en kattunge som bara ville purra och vifta med tassarna.

Hon kvävde en suck av besvikelse då Mimmi klatschade henne på rumpan och sa att det fick räcka. En stund låg hon stilla i den fåfänga förhoppningen att Mimmi skulle fortsätta men då hon hörde Mimmi sträcka sig efter sitt vinglas vältrade hon sig över på rygg.

”Tack”, sa hon.

”Jag tror att du sitter stilla framför en dator hela dagarna. Det är därför du får ont i ryggen.”

”Jag har bara sträckt en muskel.”

Bägge låg nakna i Mimmis säng på Lundagatan. De drack rödvin och var lagom fnittriga. Sedan Lisbeth återupptagit bekantskapen med Mimmi var det som om hon inte kunde få nog av henne. Det hade blivit en ovana att ringa henne var och varannan dag – på tok för ofta. Hon betraktade Mimmi och påminde sig om att inte tillåta sig att bli alltför fäst vid någon igen. Det skulle kunna sluta med att någon blev sårad.

Miriam Wu lutade sig plötsligt baklänges över sängkanten och öppnade lådan i nattduksbordet. Hon plockade upp ett litet platt paket inslaget i blommigt presentpapper med en rosett i guldsnöre och kastade det i famnen på Lisbeth.

”Vad är det här?”

”Din födelsedagspresent.”

”Jag fyller inte år förrän om över en månad.”

”Din födelsedagspresent från i fjol. Då var det omöjligt att få tag på dig. Jag hittade den då jag packade flyttkartongerna.”

Lisbeth satt tyst en kort stund.

”Ska jag öppna den?”

”Tja, om du har lust.”

Hon ställde ned vinglaset och skakade på paketet och öppnade försiktigt. Hon plockade ut ett vackert cigarettetui med ett lock i svart och blåfärgad emalj och några små kinesiska tecken som dekoration.

”Du borde sluta röka”, sa Miriam Wu. ”Men om du ska hålla på så kan du i alla fall ha cigaretterna i en estetisk förpackning.”

”Tack”, sa Lisbeth. ”Du är den enda som någonsin ger mig födelsedagspresenter. Vad betyder tecknen?”

”Hur i all världen skulle jag veta det? Jag begriper inte kinesiska. Det är bara en liten pryl som jag hittade på en loppmarknad.”

”Det är ett vackert etui.”

”Det är bara billigt krafs. Men det såg ut som om det var gjort för dig. Vi har slut på vin. Ska vi gå ut och ta en öl?”

”Betyder det att vi måste kliva upp ur sängen och klä på oss?”

”Jag är rädd för det. Men vad är det för vits med att bo på Söder om man inte går på krogarna här då och då.”

Lisbeth suckade.

”Kom igen”, sa Miriam Wu och petade på smycket i Lisbeths navel. ”Vi kan gå tillbaka hit igen efter krogen.”

Lisbeth suckade igen och satte ned ena foten på golvet och sträckte sig efter sina trosor.

Dag Svensson satt vid sitt lånade skrivbord i en hörna på Millenniums redaktion när han plötsligt hörde rassel från låset i ytterdörren. Han tittade på klockan och insåg att den redan var nio på kvällen. Mikael Blomkvist verkade också förvånad över att upptäcka att någon befann sig på redaktionen.

”Flitens lampa och allt det där. Hej Micke. Jag har petat i boken och glömde tiden. Vad gör du här?”

”Skulle bara hämta en bok jag glömde. Går allt bra?”

”Jo, nja, nej … Jag har ägnat tre veckor åt att försöka spåra den där jävla Björck på Säpo. Det verkar som om han kidnappats av någon utländsk underrättelsetjänst. Han är som uppslukad av jorden.”

Dag berättade om sina vedermödor. Mikael drog fram en stol och satte sig och funderade en stund.

”Har du provat med lotteritricket?”

”Vad?”

”Hitta på ett namn, skriv ett brev som meddelar att han vunnit en mobiltelefon med GPS- navigator eller vad tusan som helst. Printa ut det så att det ser snyggt och anständigt ut och posta till hans adress – i det här fallet den där boxadressen han har. Han har alltså redan vunnit mobiltelefonen. Dessutom är han en av tjugo personer som kan gå vidare och vinna 100 000 kr. Allt han behöver göra är att ställa upp i en marknadsundersökning för olika produkter. Undersökningen kommer att ta en timme att genomföra och sköts av en professionell intervjuare. Och sedan … tja.”

Dag Svensson stirrade på Mikael med vidöppen mun.

”Menar du allvar?”

”Varför inte? Du har försökt allt annat och även en doldis på Säk borde kunna räkna ut att oddsen att vinna 100 000 är rätt schysta om han är en av tjugo utvalda.”

Dag Svensson gapskrattade.

”Du är inte klok. Är det lagligt?”

”Jag har svårt att tro att det är olagligt att ge bort en mobiltelefon.”

”Du är fan i mig inte klok.”

Dag Svensson fortsatte att skratta. Mikael tvekade en kort stund. Han var egentligen på väg hem till sig och gick sällan på krogen, men han gillade Dag Svenssons sällskap.

”Har du lust att gå och ta en öl?” frågade han spontant.

Dag Svensson tittade på klockan.

”Visst”, sa han. ”Gärna. En snabb öl. Låt mig slå en signal till Mia. Hon är ute med några tjejer och ska plocka upp mig på väg hem.”

De gick till Kvarnen mest för att det var bekvämt och nära. Dag Svensson småskrattade medan han i huvudet komponerade brevet till Björck på RPS/Säk. Mikael sneglade lite tvivlande på sin lättroade medarbetare. De hade turen att få ett bord alldeles intill entrén och beställde var sin stor stark. Med huvudena ihop började de pokulera om det ämne som för närvarande uppslukade Dag Svenssons tid.

Mikael såg inte att Lisbeth Salander stod i baren tillsammans med Miriam Wu. Lisbeth tog ett kliv bakåt så att hon fick Mimmi mellan sig och Mikael Blomkvist. Hon betraktade honom bakom Mimmis axel.

Det var första gången hon gått ut på krogen sedan hon återvänt och naturligtvis måste hon snubbla över honom. Kalle Jävla Blomkvist.

Det var första gången hon hade sett honom på över ett år.

”Vad är det för fel?” frågade Mimmi.

”Inget”, sa Lisbeth Salander.

De fortsatte att prata. Eller rättare sagt, Mimmi fortsatte att berätta en historia som handlade om en flata hon träffat under en resa till London några år tidigare. Det handlade om ett besök på en konsthall och en allt dråpligare situation som utvecklades när Mimmi försökte ragga upp henne. Lisbeth nickade då och då och missade som vanligt helt poängen med storyn.

Mikael Blomkvist hade inte förändrats nämnvärt, konstaterade hon. Han såg oförskämt bra ut; ledig och avslappnad men med ett seriöst ansiktsuttryck. Han lyssnade till vad hans bordsgranne sa och nickade med jämna mellanrum. Det tycktes vara ett allvarligt samtal.

Lisbeth flyttade blicken till Mikaels kamrat. En blond kortsnaggad snubbe, några år yngre än Mikael, som talade med ett fokuserat ansiktsuttryck och tycktes förklara någonting. Hon hade aldrig sett honom tidigare och hade ingen aning om vem han var.

Helt plötsligt kom ett helt sällskap fram till Mikaels bord och skakade hand med honom. Mikael fick en klapp på kinden av en kvinna som sa något som sällskapet skrattade åt. Mikael såg besvärad ut men skrattade också.

Lisbeth Salander rynkade ett ögonbryn.

”Du lyssnar inte på vad jag säger”, sa Mimmi.

”Det gör jag visst.”

”Du är uruselt krogsällskap. Jag ger upp. Ska vi gå hem och knulla istället?”

”Om ett tag”, svarade Lisbeth.

Hon ställde sig en aning närmare Mimmi och lade en hand på hennes höft. Mimmi tittade ned på sin partner.

”Jag har lust att kyssa dig på munnen.”

”Gör inte det.”

”Är du rädd att folk ska tro att du är en flata?”

”Jag vill inte väcka uppmärksamhet just nu.”

”Låt oss gå hem då.”

”Inte just nu. Vänta ett tag.”

De behövde inte vänta länge. Redan tjugo minuter efter att de anlänt fick mannen i Mikaels sällskap ett samtal på sin mobil. De tömde ölglasen och reste sig samtidigt.

”Kolla”, sa Mimmi. ”Det där är Mikael Blomkvist. Han blev mer kändis än en rockstjärna efter Wennerströmaffären.”

”Jaså”, sa Lisbeth.

”Missade du den grejen? Det var ungefär då du drog utomlands.”

”Jag har hört talas om den.”

Lisbeth dröjde i ytterligare fem minuter innan hon tittade på Mimmi.

”Du ville kyssa mig på munnen.”

Mimmi tittade häpet på henne.

”Jag retades bara.”

Lisbeth ställde sig på tå och drog ned Mimmis ansikte till sin nivå och gav henne en lång tungkyss. När de skildes fick de applåder.

”Du är ju knäpp”, sa Mimmi.

Lisbeth Salander kom inte hem till sig förrän vid sjutiden på morgonen. Hon drog ut halslinningen på t-tröjan och sniffade. Hon funderade på att ta en dusch men struntade i det och lämnade istället sina kläder i en hög på golvet och gick och lade sig. Hon sov till fyra på eftermiddagen då hon klev upp och gick ned till Söderhallarna och åt frukost.

Hon funderade på Mikael Blomkvist och sin egen reaktion över att plötsligt befinna sig i samma lokal som han. Hon hade blivit irriterad över hans närvaro, men hon konstaterade också att det inte längre gjorde ont att se honom. Han hade förvandlats till ett litet blip nere vid horisonten, ett mindre störningsmoment i tillvaron.

Det fanns betydligt värre störningar i livet.

Men hon önskade plötsligt att hon hade haft mod att gå fram till honom och säga hej.

Eller möjligen bryta benen av honom, hon var inte säker på vilket.

Hursomhelst var hon plötsligt nyfiken på vad han sysslade med. Hon gjorde några ärenden under eftermiddagen och kom hem vid sjutiden då hon kopplade upp sin PowerBook och startade Asphyxia 1.3. Ikonen MikBlom/laptop låg fortfarande kvar på servern i Holland. Hon dubbelklickade och öppnade en identisk kopia av Mikael Blomkvists hårddisk. Det var det första besöket i hans dator sedan hon lämnat Sverige mer än ett år tidigare. Hon noterade tillfredsställt att han ännu inte hade uppgraderat till senaste MacOS, vilket skulle ha inneburit att Asphyxia hade slagits ut och buggningen avbrutits. Hon konstaterade också att hon måste skriva om programvaran så att en uppgradering inte störde.

Volymen på hårddisken hade ökat med närmare 6,9 gigabyte sedan hennes föregående besök. En stor del av ökningen bestod av pdf-filer och Quarkdokument. Dokumenten tog inte stor plats; det gjorde däremot bildmapparna, trots att bilderna var komprimerade. Sedan han återgått som ansvarig utgivare hade han tydligen börjat arkivera en kopia av varje nummer av Millennium.

Hon sorterade hårddisken i datumordning med de äldsta dokumenten längst upp och noterade att Mikael i stor utsträckning hade ägnat de senaste månaderna åt en mapp som hade titeln och uppenbarligen utgjorde ett bokprojekt. Därefter öppnade hon Mikaels mail och läste omsorgsfullt igenom adresslistan i hans korrespondens.

En adress fick Lisbeth att haja till. Den 26 januari hade Mikael fått e-post från Harriet Jävla Vanger. Hon knackade upp mailet och läste några kortfattade rader om ett kommande årsmöte på Millennium. Mailet avslutades med upplysningen att Harriet hade bokat samma hotellrum som förra gången.

Lisbeth smälte informationen en stund. Sedan ryckte hon på axlarna och laddade ned Mikael Blomkvists mail, Dag Svenssons bokmanuskript som hade arbetsnamnet Iglarna och undertiteln Horindustrins samhällsbärare. Hon hittade även en kopia av en avhandling med titeln From Russia with Love författad av en kvinna vid namn Mia Bergman.

Hon kopplade ned sig och gick ut i köket och satte på kaffebryggaren. Därefter satte hon sig i den nya soffan i vardagsrummet med sin PowerBook. Hon öppnade cigarettetuiet hon fått av Mimmi och tände en Marlboro Light. Återstoden av kvällen tillbringade hon med att läsa.

Vid niotiden hade hon avslutat Mia Bergmans avhandling. Hon bet sig eftertänksamt i underläppen.

Vid halv elva var hon klar med Dag Svenssons bok. Hon insåg att Millennium inom kort återigen skulle skapa rubriker.

Vid halv tolv var hon i slutet av Mikael Blomkvists e-post när hon plötsligt satte sig upp och spärrade upp ögonen.

Hon kände en kall kåre längs ryggraden.

Det var ett mail från Dag Svensson till Mikael Blomkvist.

I en bisats nämnde Svensson att han hade funderingar kring en östeuropeisk gangster vid namn Zala som eventuellt skulle kunna bli ett eget kapitel – men konstaterade att det var ont om tid till stoppdatum. Mikael hade inte svarat på mailet.

Zala.

Lisbeth Salander satt orörlig och funderade till dess att skärmsläckaren gick igång.

Dag Svensson lade ifrån sig sitt anteckningsblock och kliade sig i huvudet. Han betraktade eftertänksamt det enda ord som stod längst upp på den uppslagna sidan i hans anteckningsblock. Fyra bokstäver.

Zala.

Han ägnade tre minuter åt att konfunderad rita ett antal labyrintiska ringar kring namnet. Sedan reste han sig och hämtade en kopp kaffe från pentryt. Han sneglade på sitt armbandsur och konstaterade att han borde gå hem och sova, men han hade upptäckt att han trivdes med att sitta på Millenniums redaktion och arbeta sent på nätterna när det var tyst och stilla i lokalen. Tiden för stoppdatum närmade sig obönhörligt. Han hade grepp om manuskriptet, men för första gången sedan han inledde projektet kände han ett vagt tvivel. Han undrade om han möjligen hade missat en väsentlig detalj.

Zala.

Fram till dess hade han varit otålig att få manuskriptet färdigskrivet och boken publicerad. Nu önskade han plötsligt att han hade mera tid på sig.

Han funderade på det obduktionsprotokoll som kriminalinspektör Gulbrandsen hade låtit honom läsa. Irina P. hade hittats i Södertälje kanal. Hon hade utsatts för kraftigt våld och hade krosskador i ansikte och bröstkorg. Dödsorsaken var bruten nacke men åtminstone två av hennes övriga skador hade bedömts som dödliga. Hon hade fått sex revben knäckta och vänster lunga punkterad. Hon hade en brusten mjälte till följd av grov misshandel. Skadorna var svårtolkade. Patologen hade framkastat en teori om att eventuellt en träklubba inlindad i tyg hade använts. Varför en mördare skulle linda in ett mordvapen i tyg kunde inte förklaras, men krosskadorna innehöll inga karaktäristika från vanliga tillhyggen.

Mordet var fortfarande olöst och Gulbrandsen hade konstaterat att utsikterna att lösa fallet inte var dramatiskt stora.

Namnet Zala hade dykt upp vid fyra tillfällen i det material som Mia Bergman hade sammanställt under de senaste åren, men alltid i periferin, alltid nästan spöklikt undflyende. Ingen visste vem han var eller om han ens existerade. Några av flickorna hade omtalat honom som ett ickedefinierat hot som utgjorde en fara för olydiga. Han hade ägnat en vecka åt att lista ut mera om Zala och ställt frågor till poliser, journalister och flera källor med anknytning till sexhandeln som han hade arbetat fram.

Han hade på nytt kontaktat journalisten Per-Åke Sandström som han skoningslöst tänkte hänga ut i boken. Sandström hade vid det laget börjat inse allvaret i situationen. Han hade bönat och bett att Dag Svensson skulle ha förbarmande. Han hade erbjudit pengar. Dag Svensson hade ingen som helst avsikt att avstå från uthängningen. Däremot använde han sin makt till att pressa Sandström på information om Zala.

Resultatet var nedslående. Sandström var en korrumperad fan som sprungit ärenden åt sexmaffian. Han hade aldrig träffat Zala, men hade talat med honom på telefon och visste att han existerade. Kanske. Nej, han hade inget telefonnummer. Nej, han kunde inte berätta vem som hade etablerat kontakten.

Dag Svensson hade drabbats av insikten att Per-Åke Sandström var rädd. Det var en rädsla bortom hotet om uthängning. Han var livrädd. Varför?

10 Måndag 14 mars – Söndag 20 mars

Resorna till Holger Palmgrens rehabilitering vid Erstaviken var en tidsödande procedur med kommunala färdmedel och det var nästan lika krångligt att hyra bil vid varje besök. I mitten av mars beslutade sig Lisbeth Salander för att köpa en bil och började med att skaffa parkeringsplats. Vilket var ett betydligt större problem än själva bilen.

Hon hade parkeringsplats i garaget under huset vid Mosebacke men ville inte att bilen skulle kunna kopplas vidare till fastigheten på Fiskargatan. Däremot hade hon flera år tidigare ställt sig i kö för en parkeringsplats i garaget till sin gamla bostadsrättsförening på Lundagatan. Hon ringde för att höra var i kön hon befann sig och fick beskedet att hon faktiskt stod högst upp. Inte bara det; från och med det kommande månadsskiftet skulle det dessutom finnas en ledig plats. Flyt. Hon ringde Mimmi och bad henne omgående skriva ett kontrakt med föreningen. Dagen därpå började hon jaga bil.

Hon hade tillräckligt gott om pengar att köpa vilken exklusivt mandarinfärgad Rolls Royce eller Ferrari som helst men var helt ointresserad av att äga något uppseendeväckande. Istället besökte hon två bilhandlare i Nacka och fastnade för en fyra år gammal vinröd Honda med automatlåda. Det tog henne en timme att till försäljarens förtvivlan envisas med att gå igenom varje detalj i motorn. Av principiella skäl prutade hon ned priset med några tusenlappar och betalade kontant.

Därefter körde hon över Hondan till Lundagatan där hon knackade på hos Mimmi och lämnade reservnycklar. Jovisst, Mimmi fick gärna använda bilen om hon frågade i förväg. Eftersom garageplatsen inte skulle vara ledig förrän vid månadsskiftet parkerade de ute på gatan tills vidare.

Mimmi var på väg till en dejt och bio med en väninna som Lisbeth aldrig hört talas om. Eftersom hon var vulgomålad och uppklädd i något läbbigt med vad som påminde om ett hundkoppel runt halsen antog Lisbeth att det var någon av Mimmis flammor, och när Mimmi frågade om hon ville följa med tackade hon nej. Hon hade inte minsta lust att hamna i en trekant tillsammans med någon av Mimmis långbenta väninnor som säkert var bottenlöst sexig men skulle få henne att känna sig som en idiot. Däremot hade Lisbeth ett ärende på stan och de gjorde sällskap på tunnelbanan till Hötorget där de skildes.

Lisbeth promenerade till OnOff på Sveavägen och hann in genom dörrarna två minuter före stängningsdags. Hon köpte en tonerkassett till sin laserskrivare och bad att få den utan kartong så att hon fick plats med den i sin rygga.

När hon kom ut från butiken var hon törstig och hungrig. Hon promenerade till Stureplan där hon av en slump bestämde sig för Café Hedon, ett ställe hon aldrig tidigare besökt eller ens hört talas om. Hon kände omedelbart igen advokat Nils Bjurman snett bakifrån och tvärvände i dörren. Hon ställde sig vid perspektivfönstret mot trottoaren och sträckte på nacken så att hon kunde iaktta sin förvaltare i skydd av en serveringsdisk.

Åsynen av Bjurman väckte inga dramatiska känslor hos Lisbeth Salander, varken ilska, hat eller rädsla. För Lisbeths vidkommande skulle världen utan tvekan vara en bättre plats utan honom, men han levde därför att hon hade beslutat att han var mer användbar för henne på det viset. Hon flyttade blicken till mannen mitt emot Bjurman och vidgade ögonen när han reste sig. Klick.

Det var en synnerligen storvuxen man, minst två meter och välbyggd. Till och med exceptionellt välbyggd. Han hade ett vekt ansikte med kort ljusblond snagg, men gav på det hela taget ett mycket potent intryck.

Lisbeth såg den blonde jätten böja sig fram och lågmält säga några ord till Bjurman, som nickade. De skakade hand och Lisbeth såg att Bjurman snabbt drog tillbaka sin hand.

Vad är du för en figur och vad har du med Bjurman att göra?

Lisbeth Salander promenerade snabbt en bit nedför gatan och ställde sig vid entrén till en tobaksaffär. Hon betraktade en löpsedel då blondinen kom ut från Hedon och utan att se sig omkring svängde vänster. Han passerade mindre än trettio centimeter från Lisbeths ryggtavla. Hon gav honom femton meters försprång innan hon följde efter.

Det blev ingen lång promenad. Den blonde jätten gick direkt ned i tunnelbanan vid Birger Jarlsgatan och köpte biljett vid spärren. Han ställde sig på södergående perrong – vilket var det håll som Lisbeth i vilket fall skulle åt – och klev på tåget mot Norsborg. Han klev av vid Slussen och bytte till grön linje mot Farsta men klev av redan vid Skanstull och promenerade till Blombergs kafé på Götgatan.

Lisbeth Salander stannade utanför. Hon granskade eftertänksamt den man som den blonde jätten slog sig ned tillsammans med. Klick. Lisbeth konstaterade snabbt att något skumt var i görningen. Han var överviktig med magert ansikte och en kraftig ölmage. Håret var uppsatt i hästsvans och han hade en blond mustasch. Han var klädd i svarta jeans och jeansjacka och boots med hög klack. På ovansidan av höger hand hade han en tatuering vars motiv Lisbeth inte kunde urskilja. Han hade en guldlänk runt armleden och rökte Lucky Strike. Blicken var stirrig som på någon som var påtänd rätt ofta. Lisbeth noterade också att han hade en väst under jeansjackan. Hon kunde inte se hela västen men förstod att han var en biker.

Den blonde jätten beställde ingenting. Han verkade förklara något. Mannen med jeansjackan nickade med jämna mellanrum men tycktes inte bidra till konversationen. Lisbeth påminde sig själv att hon någon dag skulle göra slag i saken och köpa en distansmikrofon.

Redan efter drygt fem minuter reste sig den blonde jätten och lämnade Blombergs kafé. Lisbeth backade några steg men han tittade inte ens åt hennes håll. Han promenerade fyrtio meter och svängde uppför trapporna till Allhelgonagatan där han gick fram till en vit Volvo och öppnade bildörren. Han startade och svängde försiktigt ut på gatan. Lisbeth hann precis uppfatta bilnumret innan han försvann runt hörnet i nästa gatukorsning.

Lisbeth vände och skyndade tillbaka till Blombergs. Hon hade varit borta i mindre än tre minuter men bordet var redan tomt. Hon svängde runt och tittade upp och ned längs trottoaren utan att se mannen med hästsvansen. Sedan tittade hon tvärs över gatan och såg en skymt av honom precis då han sköt upp dörren till McDonald’s.

Hon var tvungen att gå in för att upptäcka honom igen. Han satt vid den bortre kanten i sällskap med en annan man som var snarlikt klädd. Han hade sin väst på utsidan av jeansjackan. Lisbeth läste orden. SVAVELSJÖ MC. Dekorationen var ett stiliserat mc-hjul som såg ut som ett keltiskt kors med en yxa.

Lisbeth lämnade restaurangen och stod obeslutsamt kvar på Götgatan i en minut innan hon började promenera norrut. Hon hade en känsla av att hela hennes inre varningssystem plötsligt gått upp i högsta beredskap.

Lisbeth stannade vid 7-Eleven och veckohandlade ett storpack Billys Pan Pizza, tre frysta fiskgratänger, tre baconpajer, ett kilo äpplen, två limpor, ett halvt kilo ost, mjölk, kaffe, en limpa Marlboro Light och kvällstidningarna. Hon tog Svartensgatan upp till Mosebacke och såg sig noga omkring innan hon slog in portkoden till fastigheten på Fiskargatan. Hon satte in en av baconpajerna i mikron och drack mjölk direkt ur förpackningen. Hon startade kaffebryggaren och satte sig därefter vid sin dator där hon klickade upp Asphyxia 1.3 och loggade in på den speglade kopian av advokat Bjurmans hårddisk. Hon tillbringade den kommande halvtimmen med att noga gå igenom innehållet i hans dator.

Hon hittade absolut inget av intresse. Bjurman tycktes sällan använda e-post och hon hittade bara ett dussin korta personliga mail till eller från bekanta. Inget av mailen hade någon anknytning till Lisbeth Salander.

Hon hittade en nytillkommen mapp med hårdporrbilder som antydde att han fortfarande hade intresse av kvinnor som förnedrades i sadistiska sammanhang. Tekniskt sett utgjorde det ingen överträdelse av hennes regel att han inte fick umgås med kvinnor.

Hon knackade upp mappen med dokument om Bjurmans uppdrag som Lisbeth Salanders förvaltare och läste noga varje månadsrapport. De korresponderade utan avvikelser med de kopior som hon instruerat honom att fortlöpande maila till en av hennes många hotmailadresser.

Allting helt normalt.

Möjligen en liten avvikelse … Då hon öppnade Words dokumentinformation om de olika månadsrapporterna kunde hon konstatera att han brukade skapa dokumenten någon av de första dagarna i varje månad, att han ägnade varje rapport i genomsnitt fyra timmars redigeringstid och sände den till överförmyndarnämnden punktligt den 20:e varje månad. De befann sig nu i mitten av mars och han hade ännu inte påbörjat arbetet med den innevarande månadens rapport. Slarv? Sent ute? Upptagen med annat? Något fuffens på gång? En rynka bildades i Lisbeth Salanders panna.

Hon stängde av datorn och satte sig i fönstersmygen och öppnade cigarettetuiet hon fått av Mimmi. Hon tände en cigarett och tittade ut i mörkret. Hon hade slarvat med att hålla koll på Bjurman. Han är hal som en ål.

Hon kände en stor oro. Först Kalle Jävla Blomkvist, sedan namnet Zala och nu Nils Jävla Gubbslemmet Bjurman tillsammans med en anabolstinn alfahane med kontakter i en outlawklubb. Inom loppet av några dygn hade flera störningar uppstått i den ordnade tillvaro som Lisbeth Salander försökte skapa omkring sig.

Klockan halv tre samma natt satte Lisbeth Salander nyckeln i portlåset i den fastighet på Upplandsgatan nära Odenplan där advokat Nils Bjurman bodde. Hon stannade utanför hans dörr, öppnade försiktigt brevinkastet och sköt ned en extremt ljudkänslig mikrofon som hon inhandlat på Counterspy Shop i Mayfair i London. Hon hade aldrig hört talas om Ebbe Carlsson, men det var samma butik där han köpt den famösa avlyssningsutrustning som i slutet av 1980-talet föranledde Sveriges justitieminister att hastigt avgå. Lisbeth placerade öronsnäckan på plats och justerade volymen.

Hon hörde ett dovt brummande från ett kylskåp och skarpa tickanden från åtminstone två klockor, varav den ena var en väggklocka i vardagsrummet till vänster om entrédörren. Hon justerade volymen och lyssnade utan att andas. Hon hörde alla möjliga knakanden och brus från fastigheten men inget ljud av mänsklig aktivitet. Det tog henne en minut att uppfatta och särskilja de svaga ljuden av tunga regelbundna andetag.

Nils Bjurman sov.

Hon drog upp mikrofonen och stoppade den i skinnjackans innerficka. Hon var klädd i mörka jeans och hade gymnastikskor med rågummisula. Hon satte ljudlöst i nyckeln i låset och sköt upp dörren en aning. Innan hon öppnade helt plockade hon fram en elpistol från jackans ytterficka. Hon hade inte tagit något annat vapen med sig. Hon ansåg sig inte behöva ytterligare förstärkning för att kunna hantera Bjurman.

Hon klev in i hallen, stängde ytterdörren och tassade på ljudlösa fötter mot den inre hallen vid hans sovrum. Hon tvärstannade då hon såg ljuset från en tänd lampa, men vid det laget kunde hon redan höra hans snarkningar. Hon smög strax vidare in i hans sovrum. Han hade en tänd lampa i fönstret. Vad är det för fel, Bjurman? Lite mörkrädd?

Hon ställde sig bredvid hans säng och betraktade honom i flera minuter. Han hade åldrats och verkade ovårdad. Det luktade i rummet på ett sätt som antydde att han inte skötte sin hygien.

Hon kände inte ett uns av medlidande. Under en sekund blixtrade en antydan till skoningslöst hat i hennes ögon. Hon noterade ett glas på nattduksbordet och böjde sig fram och sniffade. Sprit.

Till sist lämnade hon sovrummet. Hon gjorde en kort tur genom köket, hittade inget anmärkningsvärt, fortsatte genom vardagsrummet och stannade vid dörren till arbetsrummet. Hon stack ned handen i jackfickan och plockade upp ett dussin små knäckebrödsbitar som hon försiktigt placerade i dunklet på parkettgolvet. Om någon smög genom vardagsrummet skulle knastret förvarna henne.

Hon satte sig bakom advokat Nils Bjurmans arbetsbord och placerade elpistolen lätt tillgänglig framför sig. Hon började metodiskt söka igenom lådorna och gick igenom korrespondens med Bjurmans privata banktillgodohavanden och ekonomiska uppställningar. Hon noterade att han hade blivit slarvigare och mer sporadisk i sina uppdateringar, men hittade inget av intresse.

Den understa skrivbordslådan var låst. Lisbeth Salander rynkade ögonbrynen. Vid hennes besök ett år tidigare hade alla lådor varit olåsta. Hennes blick blev ofokuserad medan hon visualiserade bilden av lådans innehåll. Den hade innehållit en kamera, ett teleobjektiv, en liten Olympus fickbandspelare, ett läderbundet fotoalbum och en liten ask med halsband, smycken och en guldring med inskription Tilda och Jacob Bjurman • 23 april 1951. Lisbeth kände till att det var hans föräldrars namn och att bägge var avlidna. Hon antog att det var en vigselring som bevarades som minne.

Alltså, han låser in sådant som han uppfattar som värdefullt.

Hon övergick till att granska jalusiskåpet bakom skrivbordet och plockade fram de två pärmar som innehöll hans uppdrag som hennes förvaltare. Under femton minuter bläddrade hon noggrant igenom papper för papper. Rapporterna var oklanderliga och antydde att Lisbeth Salander var en snäll och skötsam flicka. Fyra månader tidigare hade han lagt in ett antagande att hon i hans ögon framstod så rationell och kompetent att det fanns orsak att vid nästkommande års översyn ta upp en diskussion om det verkligen fanns giltiga skäl till förvaltarskapet. Det var elegant formulerat och utgjorde den första byggstenen i upphävandet av hennes omyndighetsförklaring.

Pärmen innehöll även handskrivna minnesanteckningar som visade att Bjurman kontaktats av en Ulrika von Liebenstaahl vid överförmyndarnämnden för ett allmänt samtal om Lisbeths allmäntillstånd. Orden ”nödvändigt med psykiatrisk utvärdering” fanns understrukna.

Lisbeth putade med läpparna och ställde tillbaka pärmarna och såg sig omkring.

Ytligt sett kunde hon inte hitta något att anmärka på. Bjurman tycktes sköta sig helt i enlighet med hennes instruktioner. Hon bet sig i underläppen. Det kändes i alla fall som om något var på tok.

Hon hade rest sig från stolen och var på väg att släcka skrivbordslampan när hon hejdade sig. Hon plockade fram pärmarna igen och ögnade igenom dem på nytt. Förbryllad.

Pärmarna borde ha innehållit mer. Ett år tidigare hade det funnits en summering av hennes utveckling sedan barndomen från överförmyndarnämnden. Den saknades. Varför skulle Bjurman plocka ut papper från en aktiv dokumentation? Hon rynkade ögonbrynen. Hon kunde inte komma på någon riktigt bra orsak. Såvida han inte samlade ytterligare dokumentation på någon annan plats. Hon lät blicken svepa över jalusihyllan och den understa skrivbordslådan.

Hon hade ingen dyrk med sig och tassade istället tillbaka till Bjurmans sovrum och fiskade upp hans nyckelknippa från kavajen som hängde över en herrbetjänt i trä. Samma föremål som ett år tidigare fanns i lådan. Men samlingen hade kompletterats med en platt kartong vars omslagsbild visade en Colt 45 Magnum.

Hon tänkte igenom den research om Bjurman som hon gjort nästan två år tidigare. Han ägnade sig åt skytte och var medlem i en skytteklubb. Enligt det offentliga vapenregistret hade han en licens för en Colt 45 Magnum.

Hon kom motvilligt till slutsatsen att det inte var onaturligt att han höll lådan låst.

Hon gillade inte läget men hon kunde inte hitta någon omedelbar förevändning att väcka Bjurman och spöa skiten ur honom.

Mia Bergman vaknade halv sju. Hon hörde morgon-TV på låg volym från vardagsrummet och kände doften av nybryggt kaffe. Hon hörde också knattrandet av tangenter från Dag Svenssons iBook. Hon log.

Hon hade inte sett Dag arbeta så hårt på en story tidigare. Millennium hade varit ett bra drag. Han brukade vara på tok för styv i korken och det verkade som om umgänget med Blomkvist och Berger och de andra hade en välgörande effekt på honom. Han hade allt oftare kommit hem modstulen efter att Blomkvist hade påpekat brister och skjutit något resonemang i sank. Därefter hade han arbetat dubbelt så hårt.

Hon undrade om det var rätt ögonblick att störa hans koncentrationsförmåga. Hennes mens var tre veckor försenad. Hon var inte säker och hade inte gjort något graviditetstest ännu.

Hon undrade om det var dags.

Hon var snart 30 år. Om mindre än en månad skulle hon disputera. Doktor Bergman. Hon log igen och beslutade att inte säga något till Dag innan hon själv var säker och möjligen vänta till dess att han var klar med sin bok och hon satt på disputationsfesten.

Hon drog sig i tio minuter innan hon klev upp och gick ut i vardagsrummet med ett lakan runt kroppen. Han tittade upp.

”Klockan är inte sju än”, sa hon.

”Blomkvist är kaxig igen”, svarade han.

”Har han varit stygg mot dig? Rätt åt dig. Du gillar honom, va?”

Dag Svensson lutade sig bakåt i vardagsrumssoffan och mötte hennes blick. Efter en stund nickade han.

”Millennium är ett bra ställe att jobba på. Jag pratade med Mikael då vi var på Kvarnen innan du hämtade mig häromkvällen. Han undrade vad jag hade tänkt göra då det här projektet var klart.”

”Aha. Och vad sa du?”

”Att jag inte visste. Jag har flummat runt som frilans i så många år nu. Jag skulle vilja ha något stadigare.”

”Millennium.”

Han nickade.

”Micke har sonderat terrängen och frågade om jag skulle vara intresserad av halvtid. Samma kontrakt som Henry Cortez och Lottie Karim går på. Jag får ett skrivbord och en basinkomst från Millennium och kan ta in resten på egna knäck.”

”Vill du det?”

”Om de kommer med ett konkret erbjudande kommer jag att säga ja.”

”Okej, men klockan är fortfarande inte sju än och det är lördag.”

”Äsch. Jag tänkte bara pilla lite med texten.”

”Jag tycker att du ska komma tillbaka till sängen och pilla med något annat.”

Hon log mot honom och vek upp en flik av lakanet. Han satte datorn i viloläge.

Lisbeth Salander ägnade en stor del av de närmast följande dygnen åt research framför sin PowerBook. Sökandet spretade åt en mängd olika håll och hon var inte alltid på det klara med exakt vad hon sökte.

En del av faktasamlandet var enkelt. Från Mediaarkivet sammanställde hon en översikt av Svavelsjö MC:s historik. Klubben dök först upp i tidningsnotiserna 1991 under namnet Tälje Hog Riders i samband med att polisen gjorde ett tillslag mot klubbhuset, vid denna tid beläget i ett nedlagt skolhus utanför Södertälje. Tillslaget hade föranletts av att oroliga grannar larmat om skottlossning vid gamla skolan; polisen ryckte ut med stor insatsstyrka och avbröt en synnerligen ölstinn fest som urartat till en skyttetävling med en AK4 som sedan visade sig ha stulits i början av 1980-talet från det nedlagda regementet I 20 i Västerbotten.

Svavelsjö MC hade enligt en kartläggning i en kvällstidning sex eller sju medlemmar och ett dussintal hangarounds. Samtliga fullvärdiga medlemmar hade vid något tillfälle straffats för brott, huvudsakligen på tämligen amatörmässig men stundom våldsam nivå. Två personer i klubben stack ut från mängden. Ledare för Svavelsjö MC var en Carl-Magnus ”Magge” Lundin som porträtterades i Aftonbladets nätupplaga i samband med att polisen år 2001 gjorde ett tillslag i klubblokalen. Lundin var dömd vid fem tillfällen i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Tre av rättegångarna hade handlat om stölder, häleri och narkotikaförseelser. En av domarna handlade om grövre brottslighet, däribland en grov misshandel som gett arton månader. Lundin hade frigivits 1995 och kort därefter avancerat till posten som president för Tälje Hog Riders, som nu alltså kallade sig Svavelsjö MC.

Klubbens nummer två var enligt polisens gängenhet en Sonny Nieminen, 37 år, som förekom i inte mindre än tjugotre avsnitt i straffregistret. Han hade inlett sin karriär som 16-åring då han dömdes till skyddstillsyn och vård enligt socialtjänstlagen för misshandel och stöld. Under de kommande tio åren hade Sonny Nieminen dömts för fem fall av stöld, ett fall av grov stöld, två fall av olaga hot, två narkotikabrott, utpressning, våld mot tjänsteman, två fall av olaga vapen och ett fall av grovt olaga vapen, rattonykterhet och inte mindre än sex fall av misshandel. Han hade dömts enligt en för Lisbeth Salander obegriplig skala till skyddstillsyn, böter och upprepade vändor på en eller två månader i fängelse till dess att han 1989 plötsligt dömts till tio månaders fängelse för grov misshandel och rån. Han var ute några månader senare och höll sig i skinnet fram till oktober 1990 då han under ett krogbesök i Södertälje hamnade i ett slagsmål som slutade med dråp och ett sexårigt fängelsestraff. Nieminen hade kommit ut igen 1995, numera som Magge Lundins närmaste vän.

1996 hade han gripits för delaktighet i ett väpnat rån mot en värdetransport. Han hade inte själv deltagit i rånet men försett tre unga män med de vapen som behövts för uppgiften. Det blev den andra större voltan. Han dömdes till fyra års fängelse och släpptes 1999. Därefter hade Nieminen mirakulöst nog undvikit att gripas av polisen för ytterligare brott. Enligt en tidningsartikel från 2001, där Nieminen inte namngavs men där bakgrunden var så detaljerad att det inte var särskilt svårt att räkna ut vem som åsyftades, var han misstänkt för delaktighet i åtminstone ett mord på en medlem i en konkurrerande outlawklubb.

Lisbeth beställde fram passfoton på Nieminen och Lundin. Nieminen hade ett bildskönt ansikte med mörkt lockigt hår och farliga ögon. Magge Lundin såg ut som en komplett idiot. Hon hade inga svårigheter att identifiera Lundin som den man som träffat den blonde jätten på Blombergs konditori och Nieminen som den man som väntat på McDonald’s.

Via bilregistret spårade hon ägaren till den vita Volvo som den blonde jätten hade kört iväg med. Det visade sig vara biluthyrningsfirman Auto-Expert i Eskilstuna. Hon lyfte telefonluren och fick prata med en Refik Alba på företaget i fråga.

”Mitt namn är Gunilla Hansson. Min hund blev i går påkörd av en person som smet. Skitstöveln körde en bil vars registreringsnummer visar att den hyrts från er. Det var en vit Volvo.”

Hon lämnade registreringsnumret.

”Jag beklagar.”

”Jag vill ha mer än så. Jag vill ha namnet på skitstöveln så att jag kan skicka ersättningskrav.”

”Har du polisanmält saken?”

”Nej, jag vill göra upp i godo.”

”Jag beklagar, men jag kan inte lämna ut namn på våra kunder om det inte finns en polisanmälan.”

Lisbeth Salanders röst mörknade. Hon undrade om det var god företagssed att tvinga henne att polisanmäla företagets kunder istället för att göra upp i godo. Refik Alba beklagade igen och sa att han dessvärre inte kunde göra något åt saken. Hon argumenterade i ytterligare ett par minuter men fick inte fram något namn på den blonde jätten.

Namnet Zala var ytterligare en återvändsgränd. Med två avbrott för Billys Pan Pizza tillbringade Lisbeth Salander merparten av ett dygn vid datorn. Hennes enda sällskap var en 1,5- literflaska Coca-Cola.

Hon hittade hundratals människor med namnet Zala – allt från en italiensk elitidrottare till en tonsättare i Argentina. Hon hittade inget av det hon sökte.

Hon provade namnet Zalachenko men hittade inget av värde.

Frustrerad vacklade hon slutligen in i sitt sovrum och sov tolv timmar i sträck. När hon vaknade var klockan elva på förmiddagen. Hon satte på kaffebryggaren och tappade upp ett bad i jacuzzin. Hon hällde på badskum och bar in kaffe och smörgåsar och åt frukost i badet. Hon önskade plötsligt att hon hade haft sällskap av Mimmi. Men hon hade ännu inte ens avslöjat var hon bodde.

Vid tolvtiden klev hon upp ur badet, frotterade sig och satte på en morgonrock. Hon satte på datorn igen.

Namnen Dag Svensson och Mia Bergman gav bättre utdelning. Via Googles sökmotor kunde hon snabbt sätta ihop en kortfattad summering av vad de hade gjort under de föregående åren. Hon laddade ned kopior av några av Dags artiklar och hittade en bildbyline av honom. Utan större förvåning konstaterade hon att det var den man hon sett i sällskap med Mikael Blomkvist på Kvarnen några kvällar tidigare. Namnet hade fått ett ansikte och vice versa.

Hon hittade flera texter om eller av Mia Bergman. Några år tidigare hade hon väckt uppmärksamhet med en rapport om särbehandling av män och kvinnor i domstolar. Denna hade föranlett både ett antal ledarstick och inlägg på olika kvinnoorganisationers debattsidor; Mia Bergman hade själv bidragit med flera av de sistnämnda inläggen. Lisbeth Salander läste uppmärksamt. Vissa feminister ansåg att Bergmans slutsatser var viktiga, medan andra kritiserade henne för att ”sprida borgerliga illusioner”. Exakt vari de borgerliga illusionerna bestod framgick dock inte.

Vid tvåtiden på eftermiddagen gick hon in i Asphyxia 1.3, men istället för MikBlom/laptop valde hon MikBlom/office, Mikael Blomkvists bordsdator på Millenniums redaktion. Hon visste av erfarenhet att Mikaels kontorsdator knappt innehöll något av värde. Bortsett från att han ibland använde bordsdatorn för att surfa på Internet arbetade han nästan enbart på sin iBook. Däremot hade Mikael administratörsrättigheter för hela Millenniums redaktion. Hon hittade snabbt den nödvändiga informationen med lösenord för Millenniums interna nätverk.

För att kunna gå in i andra datorer på Millennium räckte det inte med den speglade hårddisken på servern i Holland; även originalet till MikBlom/office måste vara på och uppkopplat till det interna nätverket. Hon hade tur. Mikael Blomkvist befann sig uppenbarligen på sin arbetsplats och hade bordsdatorn igång. Hon väntade i tio minuter men kunde inte notera några tecken på aktivitet, vilket hon tolkade som att Mikael hade startat datorn då han kommit in på kontoret och möjligen använt den till att surfa på Internet och därefter låtit den vara påslagen medan han gjorde annat eller använde sin laptop.

Det måste göras försiktigt. Under den kommande timmen hackade sig Lisbeth Salander försiktigt från dator till dator och lagrade hem e-post från Erika Berger, Christer Malm och en för henne obekant medarbetare vid namn Malin Eriksson. Till sist hittade hon Dag Svenssons bordsdator, enligt systeminformationen en äldre Macintosh PowerPC med bara 750 megabytes hårddisk, alltså en överbliven burk som med stor sannolikhet bara användes som ordbehandlare av tillfälliga medarbetare. Den var uppkopplad, vilket betydde att Dag Svensson i det ögonblicket satt på Millenniums redaktion. Hon lagrade hem hans e-post och sökte igenom hårddisken. Hon hittade en mapp som kort och gott var döpt till .

Den blonde jätten var missnöjd och kände sig obehaglig till mods. Han hade precis hämtat 203 000 kronor i kontanter, vilket var oväntat mycket för de tre kilo metamfetamin som han levererat till Magge Lundin i slutet av januari. Det var också en god förtjänst för några timmars praktiskt arbete – att hämta amfetaminet från kuriren, förvara det en stund och leverera till Magge Lundin och därefter inkassera femtio procent av profiten. Det rådde ingen tvekan om att Svavelsjö MC kunde omsätta den summan varje månad, och Magge Lundins gäng var bara en av tre liknande operationer – de övriga två fanns i Göteborgs- respektive Malmötrakten. Tillsammans kunde gängen ta in mer än en halv miljon kronor i ren vinst varje månad.

Ändå kände han sig så obehaglig till mods att han körde in till vägkanten och parkerade och stängde av motorn. Han hade inte sovit på drygt trettio timmar och kände sig dimmig. Han öppnade dörren och sträckte på benen och urinerade vid vägkanten. Det var kyligt och stjärnklart. Han stod vid ett fält inte långt från Järna.

Konflikten var närmast ideologisk till sin natur. Tillgången på metamfetamin var oändligt mindre än fyrtio mil från Stockholm. Efterfrågan på den svenska marknaden var odiskutabelt stor. Resten var en fråga om logistik – hur transportera den efterfrågade produkten från punkt A till punkt B eller närmare bestämt från ett källarkontor i Tallinn till Frihamnen i Stockholm?

Detta ständigt återkommande problem – hur bära sig åt för att garantera en regelbunden transport från Estland till Sverige? Det var kärnpunkten och den verkligt svaga länken eftersom allt de hade efter flera års ansträngningar var ständiga improvisationer och tillfälliga lösningar.

Problemet var att det alltför ofta den senaste tiden uppstått gnissel. Den blonde jätten var stolt över sin organisationsförmåga. Under loppet av några år hade han skapat ett väloljat maskineri av kontakter som odlats med avvägda portioner morot och piska. Det var han som hade gjort fotarbetet, identifierat partners, förhandlat fram överenskommelser och sett till att leveranserna hamnat på rätt plats.

Moroten var det incitament underleverantörer som Magge Lundin erbjöds – en god och rimligt riskfri profit. Systemet var oklanderligt. Magge Lundin behövde inte lyfta ett finger för att få varorna levererade till sig – inga krångliga uppköpsresor eller påtvungna förhandlingar med personer som kunde vara allt från narkotikapoliser till ryska maffian och som lika gärna kunde blåsa honom på allting. Lundin visste att den blonde jätten levererade och därefter inkasserade sina femtio procent.

Piskan behövdes då det allt oftare den senaste tiden hade tillstött komplikationer. En lösmynt gatulangare som hade fått på tok för stor insyn i varukedjan hade så när implicerat Svavelsjö MC. Den blonde hade varit tvungen att gripa in och bestraffa.

Den blonde jätten var bra på att bestraffa.

Han suckade.

Han kände att hela verksamheten höll på att bli alltför svår att överblicka. Verksamheten var helt enkelt för mångsidig.

Han tände en cigarett och sträckte på benen vid vägkanten.

Metamfetaminet var en utmärkt, diskret och hanterbar inkomstkälla – stor profit mot små risker. Vapenaffärerna var i viss mån berättigade om de okloka sidospåren kunde identifieras och undvikas. Med tanke på risken var det helt enkelt inte ekonomiskt försvarbart att leverera två handeldvapen för några tusenlappar till ett par korkade snorungar som tänkte råna kiosken i grannhuset.

Enstaka fall av industrispionage eller smuggling av elektroniska komponenter österut – även om marknaden hade avtagit dramatiskt på senare år – hade ett visst berättigande.

Däremot var horor från Baltikum helt oförsvarbara ur ekonomisk synvinkel. Hororna var småpengar och egentligen bara en komplikation som när som helst kunde ge upphov till hycklande skriverier i massmedia och debatter i den besynnerliga politiska enhet som kallades för den svenska riksdagen och vars spelregler i den blonde jättens ögon i bästa fall var oklara. Fördelen med hororna var att de var i det närmaste juridiskt riskfria. Alla gillar en hora – åklagare, domare, snutjävlar och en och annan riksdagsman. Ingen skulle gräva alltför djupt för att stävja verksamheten.

Inte ens en död hora skulle nödvändigtvis orsaka politiska förvecklingar. Om polisen kunde gripa en uppenbart misstänkt inom loppet av några timmar och den misstänkte fortfarande hade blodstänk på sina kläder så skulle det naturligtvis resultera i en fällande dom och några års fängelse eller vård på någon obskyr anstalt. Men om någon misstänkt inte hittats inom fyrtioåtta timmar visste den blonde av erfarenhet att polisen snart skulle få viktigare ting att utreda.

Men den blonde jätten gillade inte hortraden. Han gillade inte hororna med sina spacklade ansikten och gälla fylleskratt. De var orena. De var humankapital av det slag som kostade lika mycket som de inbringade. Och eftersom det handlade om humankapital fanns alltid risken att någon av hororna skulle bli tokig och få för sig att de kunde hoppa av eller börja sladdra till polisen eller till journalister eller andra utomstående. Därmed skulle han tvingas rycka in och bestraffa. Och om avslöjandet var tillräckligt tydligt skulle kedjan av åklagare och poliser tvingas agera – annars skulle det bli ett jävla liv i den där förbannade riksdagen. Hortraden var strul.

Bröderna Atho och Harry Ranta var typexempel på strul. De var två onyttiga parasiter som hade fått på tok för mycket insyn i verksamheten. Helst av allt hade han velat vira in dem i en kätting och dumpa dem i hamnen. Istället hade han kört dem till Estlandsfärjan och tålmodigt väntat medan de bordade fartyget. Semestern föranleddes av att en jävla journalist hade börjat snoka i deras affärer och det hade beslutats att de skulle vara osynliga till dess att saken hade blåst över.

Han suckade igen.

Framför allt gillade inte den blonde jätten sidospår som Lisbeth Salander. Hon var helt ointressant för hans vidkommande. Hon utgjorde ingen som helst profit.

Han gillade inte advokat Nils Bjurman och kunde inte begripa varför man beslutat att göra honom till viljes. Men nu var bollen i rullning. Order hade utgått, uppdraget hade lagts ut på entreprenad hos Svavelsjö MC.

Men han gillade inte alls läget. Han hade onda aningar.

Han höjde blicken och tittade ut över det mörka fältet och kastade cigarettfimpen i diket. Helt plötsligt skymtade han rörelse i ögonvrån och frös. Han fokuserade blicken. Det fanns ingen belysning utom en svag månskära men han kunde i alla fall tydligt urskilja konturerna av en svart skepnad som kröp mot honom ungefär trettio meter från vägen. Varelsen rörde sig långsamt och gjorde små korta pauser.

Den blonde jätten kände plötsligt kallsvett i pannan.

Han hatade varelsen på fältet.

I mer än en minut stod han nästan paralyserad och stirrade förhäxad på skepnadens långsamma men målmedvetna framryckning. När varelsen var så nära att han kunde se ögon glimma i mörkret tvärvände han och sprang tillbaka till bilen. Han slet upp dörren och fumlade med nycklarna. Han kände paniken växa till dess att han äntligen fick igång motorn och slog på helljuset. Varelsen hade kommit upp på vägen och den blonde jätten kunde äntligen urskilja detaljer i skenet från billyktorna. Det såg ut som en enorm stingrocka som hasade sig framåt. Den hade en gadd som en skorpion.

En sak var helt klar. Varelsen kom inte från denna världen. Det var ett monster som kommit upp ur underjorden.

Han fick in en växel och rivstartade. När bilen passerade såg han att varelsen gjorde ett utfall men inte nådde fram till bilen. Först flera kilometer senare slutade han skaka.

Lisbeth ägnade natten åt att utforska den research som Dag Svensson och Millennium bedrivit om trafficking. Så småningom hade hon en relativt bra överblick även om den byggde på kryptiska brottstycken som hon pusslade samman genom innehållet i e-posten.

Erika Berger skickade en fråga till Mikael Blomkvist om hur konfrontationerna fortlöpte; han svarade kortfattat att de hade problem att hitta mannen från Tjekan. Hon tolkade detta som att en av de personer som skulle hängas ut i reportaget arbetade på Säkerhetspolisen. Malin Eriksson skickade en summering av en sidoresearch till Dag Svensson med kopia till Mikael Blomkvist och Erika Berger. Både Svensson och Blomkvist svarade med kommentarer och förslag till kompletteringar. Mikael och Dag utbytte e-post några gånger varje dygn. Dag Svensson redogjorde för en konfrontation han haft med en journalist vid namn Per-Åke Sandström.

Från Dag Svenssons e-post kunde hon också konstatera att han kommunicerade med en person vid namn Gulbrandsen på en yahoo-adress. Det tog en stund innan hon förstod att Gulbrandsen måste vara polis och att meningsutbytet pågick off the record, via en icke offentlig adress istället för Gulbrandsens polisadress. Gulbrandsen var följaktligen en källa.

Mappen med namnet var frustrerande kortfattad och innehöll endast tre Worddokument. Det längsta av dessa dokument, 128 kB, hade dokumentnamnet [Irina P] och innehöll en fragmentarisk skildring av en prostituerad kvinnas liv. Det framgick att hon var död. Lisbeth läste med uppmärksamhet Dag Svenssons summering av obduktionsprotokollet.

Så vitt Lisbeth kunde förstå hade Irina P. utsatts för så exceptionellt grovt övervåld att tre av de skador hon tillfogats var dödande var för sig.

Lisbeth kände igen en formulering i texten som var ett ordagrant citat från Mia Bergmans avhandling. I avhandlingen handlade det om en kvinna med namnet Tamara. Lisbeth utgick från att Irina P. och Tamara var samma person och läste med stor uppmärksamhet intervjuavsnittet i avhandlingen.

Det andra dokumentet hade namnet [Sandström] och var betydligt kortare. Det innehöll samma summering som Dag Svensson hade mailat till Blomkvist och som visade att en journalist vid namn Per-Åke Sandström var en av de torskar som utnyttjat en flicka från Baltikum, men att han också sprungit ärenden åt sexmaffian och att han fått ersättning i form av droger eller sex. Lisbeth fascinerades av att Sandström vid sidan av sin produktion av företagstidningar också hade skrivit flera frilansartiklar i en dagstidning där han indignerat fördömde sexhandeln och bland annat avslöjat att en icke namngiven svensk affärsman hade gjort ett besök på en bordell i Tallinn.

Namnet Zala nämndes inte i vare sig dokumentet [Sandström] eller [Irina P] men Lisbeth drog slutsatsen att eftersom bägge dokumenten låg i en mapp med dokumentnamnet så måste det existera en koppling. Det tredje och sista dokumentet i mappen var dock döpt till [Zala]. Det var kortfattat och uppställt i punktform.

Enligt Dag Svensson hade namnet Zala figurerat vid nio tillfällen i samband med narkotika, vapen eller prostitution sedan mitten av 1990-talet. Ingen tycktes veta vem Zala var men olika källor hade angett honom som jugoslav, polack eller eventuellt tjeck. Alla uppgifter var andrahandskällor; ingen av de personer som Dag Svensson diskuterat med tycktes någonsin ha träffat Zala.

Dag Svensson hade utförligt diskuterat Zala med källa G (Gulbrandsen?) och framfört teorin att Zala kunde vara ansvarig för mordet på Irina P. Det framgick inte vad källa G ansåg om teorin, men däremot att Zala ett år tidigare hade varit föremål för en diskussionspunkt under ett möte med ”särskilda utredningsgruppen om organiserad brottslighet”. Namnet hade dykt upp så många gånger att polisen hade börjat ställa frågor och försökt bilda sig en uppfattning om huruvida Zala existerade eller inte.

Så vitt Dag Svensson kunnat utröna hade namnet Zala dykt upp för första gången i samband med ett rån mot en värdetransport i Örkelljunga 1996. Rånarna hade kommit över 3,3 miljoner kronor men klantat sig så dramatiskt att polisen redan efter ett dygn hade kunnat identifiera och gripa ligan. Efter ytterligare ett dygn hade ännu en person gripits. Det var yrkesförbrytaren Sonny Nieminen, medlem i Svavelsjö MC, som enligt uppgift hade tillhandahållit de vapen som använts vid rånet och senare dömdes för detta till ett fyraårigt fängelsestraff.

Inom en vecka efter värdetransportrånet 1996 hade ytterligare tre personer häktats för delaktighet i rånet. Härvan omfattade därmed åtta personer varav sju styvnackat hade vägrat prata med polisen. Den åttonde, en blott 19-årig pojke vid namn Birger Nordman, hade brutit samman och babblat sig genom polisförhören. Rättegången blev en promenadseger för åklagaren, vilket resulterade i (misstänkte Dag Svenssons poliskälla) att Birger Nordman två år senare hittades nedgrävd i ett sandtag i Värmland efter att ha avvikit från en permission.

Enligt källa G misstänkte polisen att Sonny Nieminen hade varit huvudman bakom hela ligan. Det misstänktes även att Nordman hade dödats på uppdrag av Sonny Nieminen, men någon dokumentation existerade inte. Nieminen betraktades dock som synnerligen farlig och hänsynslös. På kåken hade Nieminen dykt upp i samband med Ariska Brödraskapet, en nazistisk fängelseorganisation som i sin tur hade koppling till Brödraskapet Wolfpack och vidare till både outlawklubbar i MC-världen och till diverse våldsamma nazistiska pappskalleorganisationer som Svenska Motståndsrörelsen och liknande.

Det som intresserade Lisbeth Salander var dock något helt annat. En av de uppgifter framlidne rånaren Birger Nordman hade lämnat under polisförhören var påståendet att de vapen som använts vid rånet hade kommit från Nieminen, som i sin tur fått dem från en för Nordman obekant jugoslav vid namn ”Sala”.

Dag Svensson hade dragit slutsatsen att det handlade om en doldis i den kriminella miljön. Eftersom ingen passande person med namnet Zala förekom i folkbokföringen gissade Dag att namnet var ett smeknamn, men att det också kunde handla om en särdeles förslagen bov som medvetet uppträdde under falskt namn.

Den sista punkten innehöll en kort redogörelse för journalisten Sandströms uppgifter om Zala. Vilket inte var särskilt mycket. Enligt Dag Svensson hade Sandström vid ett tillfälle pratat på telefon med en person med detta namn. Av anteckningarna framgick inte vad samtalet hade handlat om.

Vid fyratiden på morgonen stängde Salander sin PowerBook och satte sig i fönstersmygen och tittade ut mot Saltsjön. Hon satt stilla i två timmar och rökte eftertänksamt den ena cigaretten efter den andra. Hon var tvungen att fatta en del strategiska beslut och hon var tvungen att göra en konsekvensanalys.

Hon insåg att hon måste spåra Zala och en gång för alla avsluta deras mellanhavanden.

På lördagskvällen veckan före påsk besökte Mikael Blomkvist en gammal flickvän på Slipgatan vid Hornstull. Han hade för ovanlighetens skull tackat ja till en inbjudan till en fest. Hon var numera gift och inte det minsta intresserad av intimt umgänge med Mikael, men hon arbetade inom media och de brukade heja på varandra då de emellanåt stötte ihop. Hon hade precis skrivit färdigt en bok som hade varit i vardande i minst tio år och som handlade om något så märkligt som kvinnosynen inom massmedia. Mikael hade vid ett tillfälle bidragit med material till boken, vilket var orsaken till att han blivit inbjuden.

Mikaels roll hade enkelt bestått i att göra research på en enkel fråga. Han hade plockat fram de jämställdhetsplaner som TT, Dagens Nyheter, Rapport och ett antal andra media skrytsamt höll sig med och därefter prickat av hur många män respektive kvinnor i företagens ledningar ovanför redaktionssekreterarnivå. Resultatet blev pinsamt. Vd – man. Styrelseordförande – man. Chefredaktör – man. Utrikeschef – man. Redaktionschef – man … och så vidare till dess att den första kvinnan dök upp, oftast som ett undantag i form av en Christina Jutterström eller en Amelia Adamo.

Festen var privat och gästerna bestod huvudsakligen av olika personer som på ett eller annat sätt hade hjälpt henne med boken.

Det var en uppsluppen afton med god mat och avstressat prat. Mikael hade tänkt gå hem relativt tidigt men flertalet gäster var gamla bekanta som sällan träffades. Dessutom var det ingen i sällskapet som började dribbla alltför mycket om Wennerströmaffären. Tillställningen drog ut på tiden och först vid tvåtiden på söndagsmorgonen bröt kärntruppen av gäster upp. De följdes åt till Långholmsgatan och skingrades.

Mikael såg nattbussen passera innan han hunnit fram till hållplatsen, men natten var ljum och han beslutade sig för att promenera hem istället för att vänta på nästa buss. Han följde Högalidsgatan fram till kyrkan och svängde upp på Lundagatan, vilket omedelbart väckte minnen.

Mikael hade hållit sitt löfte från december att sluta besöka Lundagatan i det fåfänga hoppet att Lisbeth Salander skulle dyka upp vid horisonten igen. Denna natt stannade han till på andra sidan gatan framför hennes port. Han fick en impuls att gå över gatan och prova att ringa på hennes dörr, men insåg det osannolika i förhoppningen att hon plötsligt skulle dyka upp och det än mindre sannolika att hon skulle vilja prata med honom igen.

Slutligen ryckte han på axlarna och fortsatte promenaden mot Zinkensdamm. Han hade hunnit nästan ytterligare sextio meter då han hörde ett ljud och vred på huvudet och hans hjärta slog ett dubbelslag. Det var svårt att missta sig på den spinkiga kroppen. Lisbeth Salander hade just kommit ut på gatan och promenerade bort från honom. Hon stannade vid en parkerad bil.

Mikael öppnade munnen för att ropa till henne då rösten fastnade i strupen. Plötsligt såg han en skepnad lösgöra sig från en av bilarna som stod parkerade längs trottoaren. Det var en man som gled upp bakom Lisbeth Salanders rygg. Mikael uppfattade honom som lång och med en distinkt mage. Han hade hästsvans.

Lisbeth Salander hörde ett ljud och såg en rörelse i ögonvrån i samma ögonblick som hon skulle sätta nyckeln i dörren till den vinröda Hondan. Han kom upp mot henne snett bakifrån och hon snodde runt en sekund innan han var framme vid henne. Hon identifierade honom omedelbart som Carl- Magnus ”Magge” Lundin, 36 år, Svavelsjö MC, som några dagar tidigare hade mött den blonde jätten på Blombergs kafé.

Hon registrerade Magge Lundin som drygt 120 kilo tung och aggressiv. Hon använde nycklarna som knogjärn och tvekade inte en mikrosekund innan hon med en reptilsnabb rörelse slet upp ett djupt skärsår i hans kind, från näsroten till örat. Han grep luft när Lisbeth Salander därefter tycktes sjunka genom marken.

Mikael Blomkvist såg Lisbeth Salander slå ut med näven. I samma ögonblick som hon träffade sin angripare sjönk hon ned på marken och rullade mellan hjulen under bilen.

Lisbeth var uppe på andra sidan bilen sekunder senare, beredd till strid eller flykt. Hon mötte fiendens blick över motorhuven och beslutade sig omedelbart för det sistnämnda alternativet. Han blödde från kinden. Innan han ens hunnit fokusera blicken på henne var hon på väg över Lundagatan i riktning mot Högalidskyrkan.

Mikael stod paralyserad med gapande mun när angriparen plötsligt fick fart och rusade efter Lisbeth Salander. Han såg ut som en stridsvagn som jagade en leksaksbil.

Lisbeth tog trapporna till övre Lundagatan med två trappsteg åt gången. På toppen av trappan sneglade hon över axeln och såg förföljaren sätta foten på det första trappsteget. Han är snabb. Hon höll på att snubbla men registrerade i sista sekunden bråten av trianglar och sandhögar där Gatukontoret hade rivit upp gatan.

Magge Lundin var nästan uppe då Lisbeth Salander kom in i hans synfält igen. Han hade tid att registrera att hon kastade någonting men hann inte reagera förrän den fyrkantiga gatstenen träffade honom i sidan av pannan. Det var ingen bra träff, men stenen hade en avsevärd kraft och slet upp ett andra sår i hans ansikte. Han kände hur han förlorade fotfästet och hur världen tumlade då han ramlade baklänges nedför trappan. Han lyckades bryta fallet då hans hand fick grepp om ledstången men han förlorade flera sekunder.

Mikaels förlamning lossnade då mannen försvann vid trappan. Han vrålade efter honom att han skulle ge fan i det där.

Lisbeth var halvvägs över gården när hon uppfattade Mikael Blomkvists röst. Vad i helvete? Hon bytte riktning och sneglade över räcket vid avsatsen. Hon såg Mikael Blomkvist tre meter under henne längre ned på gatan. Hon tvekade en tiondels sekund innan hon åter satte fart.

Samtidigt som Mikael började springa mot trappan registrerade han att en Dodge Van startade utanför Lisbeth Salanders port alldeles intill den bil hon hade försökt öppna. Fordonet svängde ut från trottoaren och passerade Mikael i riktning mot Zinkensdamm. Han såg ett ansikte skymta när fordonet passerade. Nummerplåten var oläsbar i nattbelysningen.

Mikael sneglade obeslutsamt på fordonet men fortsatte att springa efter Lisbeths förföljare. Han kom i kapp vid toppen av trappan. Mannen hade stannat med ryggen mot Mikael och stod orörlig och tittade sig omkring.

Precis då Mikael var framme vid honom vände han sig om och gav Mikael en kraftig backhand över ansiktet. Mikael var helt oförberedd. Han dråsade nedför trappan med huvudet först.

Lisbeth hörde Mikaels halvkvädna rop och stannade nästan. Vad i helvete händer? Sedan kastade hon en blick över axeln och såg Magge Lundin drygt fyrtio meter bort sätta fart mot henne. Han är snabbare. Han kommer att hinna i kapp.

Hon slutade tveka och vek av till vänster och satte högsta fart uppför ett par trappor till gårdsterrassen mellan husen. Hon kom upp på en gårdsplan som inte erbjöd minsta gömställe och avverkade sträckan fram till nästa hörn på en tid som skulle ha imponerat på Carolina Klüft. Hon svängde höger och insåg att hon var på väg in i en återvändsgränd och gjorde en 180 graders gir. Precis då hon nådde gaveln på nästa hus skymtade hon Magge Lundin i toppen av trappan till gårdsplanen. Hon fortsatte utom synhåll i ytterligare några meter och dök huvudstupa in i ett buskage av rhododendron som växte i en rabatt längs hela gaveln.

Hon hörde Magge Lundins tunga fotsteg men kunde inte se honom. Hon låg helt stilla inne i buskaget och tryckte sig mot väggen.

Lundin passerade hennes gömställe och stannade mindre än fem meter bort. Han dröjde i tio sekunder innan han fortsatte att jogga längs gården. Efter någon minut kom han tillbaka. Han stannade på samma plats som tidigare. Den här gången stod han stilla i trettio sekunder. Lisbeth spände sina muskler beredd till omedelbar flykt om hon skulle bli upptäckt. Sedan rörde han sig igen. Han passerade mindre än två meter från henne. Hon hörde hans steg försvinna över gården.

Mikael hade smärta i nacke och käke då han mödosamt och vimmelkantigt kom på fötter igen. Han kände blodsmak från en sprucken läpp. Han försökte ta några steg men snubblade.

Han kom upp till toppen av trappan igen och såg sig omkring. Han såg angriparen jogga hundra meter längre ned på gatan. Mannen med hästsvansen stannade och spanade mellan husen och fortsatte sedan att springa längs gatan. Mikael gick fram till kanten och tittade efter honom. Han sprang över Lundagatan och klev in i den Dodge Van som startat vid Lisbeths port. Bilen försvann omedelbart runt hörnet ned mot Zinkensdamm.

Mikael promenerade långsamt längs övre Lundagatan och spanade efter Lisbeth Salander. Han kunde inte se henne någonstans. Han kunde överhuvudtaget inte se en levande människa och häpnade över hur ödslig en Stockholmsgata plötsligt kan vara klockan tre en söndagsmorgon i mars. Efter en stund gick han tillbaka till Lisbeths port på nedre Lundagatan. När han passerade bilen där överfallet ägt rum trampade han på något och hittade Lisbeths nyckelknippa. Då han böjde sig ned för att ta upp den såg han hennes axelväska under bilen.

Mikael stod kvar en lång stund och väntade, osäker på vad han borde göra. Till sist gick han bort till porten och provade nycklarna. De passade inte.

Lisbeth Salander stannade under buskarna i femton minuter utan att röra sig mer än för att snegla på klockan. Strax efter tre hörde hon en port öppnas och stängas och steg i riktning mot gårdens cykelställ.

När ljuden avtagit reste hon sig långsamt på knä och stack upp huvudet ur buskaget. Hon granskade varje vinkel och vrå på gårdsplanen men kunde inte se Magge Lundin. Så tyst hon kunde promenerade hon tillbaka till gatan, hela tiden beredd att göra en helomvändning och fly. Hon stannade vid murkrönet och spanade längs Lundagatan då hon såg Mikael Blomkvist framför hennes port. Han höll hennes väska i handen.

Hon stod blick stilla, dold bakom en lyktstolpe när Mikael Blomkvists blick svepte över krönet. Han såg henne inte.

Mikael Blomkvist stod kvar utanför hennes port i närmare trettio minuter. Hon iakttog honom tålmodigt och orörlig till dess att han gav upp och började gå ned mot Zinkensdamm. När han försvunnit utom synhåll avvaktade hon ytterligare en stund innan hon började fundera på vad som hade hänt.

Mikael Blomkvist.

Hon kunde för sitt liv inte begripa hur han hade kunnat dyka upp på scenen ur tomma intet. I övrigt gav angreppet inte utrymme för många tolkningar.

Carl Jävla Magnus Lundin.

Magge Lundin hade träffat den blonde jätte som hon hade sett en skymt av tillsammans med advokat Nils Bjurman.

Nils Jävla Gubbslemmet Bjurman.

Den förbannade sopan har hyrt någon jävla alfahane för att göra mig illa. Trots att jag gjort jävligt klart för honom vad konsekvensen kan bli.

Lisbeth Salander kokade plötsligt inombords. Hon var så rasande att hon kände blodsmak i munnen. Nu skulle hon bli tvungen att bestraffa honom.