Flickan som lekte med elden

21 Skärtorsdag 24 mars – Måndag 4 april

Lisbeth Salander tillbringade den inledande veckan av polisjakten långt från all dramatik. Hon befann sig i lugn och ro i sin lägenhet på Fiskargatan vid Mosebacke. Hennes mobil var avstängd och SIM-kortet urplockat. Hon tänkte inte använda den mobilen igen. Hon följde med allt större ögon rubrikerna i tidningarnas Internetupplagor och nyhetssändningarna på TV.

Hon betraktade irriterat passbilden av sig själv som först lanserades på Internet och därefter toppade alla löp och vinjetter i TV:s nyhetssändningar. Hon såg inte klok ut.

Trots sin mångåriga strävan efter anonymitet hade hon förvandlats till en av rikets mest ökända och omskrivna personer. Med mild förvåning började hon inse att ett rikslarm på en kortväxt flicka som misstänktes för ett trippelmord var en av årets största nyhetshändelser, ungefär i nivå med Knutbysekten. Hon följde kommentarerna och förklaringarna i media med eftertänksamt höjda ögonbryn, fascinerad av att sekretessbelagda handlingar om hennes mentala tillkortakommanden tycktes ligga helt tillgängliga på vilken redaktion som helst. En rubrik väckte begravda minnen till liv.

Den mediala diagnosen av Lisbeth Salander varierade beroende på upplaga och tidning. Stundom beskrevs hon som psykotisk och vid andra tillfällen som schizofren med allvarliga drag av förföljelsemani. Samtliga tidningar beskrev henne som förståndshandikappad – hon hade ju inte ens kunnat tillgodogöra sig undervisningen i grundskolan och hade lämnat nian utan betyg. Att hon var obalanserad och våldsbenägen behövde allmänheten inte tveka om.

När massmedia upptäckte att Lisbeth Salander var bekant med den kända lesbianen Miriam Wu utbröt en regelrätt feeding frenzy i flera tidningar. Miriam Wu hade uppträtt i Benita Costas performance show på Pridefestivalen, en provocerande scenshow där Mimmi fotograferats med bar överkropp, skinnbyxor med hängslen och högklackade lackstövlar. Hon hade dessutom skrivit artiklar i en gaytidning som flitigt citerades i media och hon hade vid några tillfällen blivit intervjuad i samband med att hon uppträtt i olika shower. Kombinationen av en möjlig lesbisk massmördare och kittlande BDSM-sex var uppenbarligen en oslagbar upplagehöjare.

Eftersom Miriam Wu inte återfanns under den första dramatiska veckan förekom skiftande spekulationer om att även hon hade fallit offer för Salanders våld eller att Miriam Wu kunde ha varit en medbrottsling. Dessa funderingar begränsades dock huvudsakligen till den enfaldiga chattsidan Exilen på Internet och förekom inte i större massmedia. Däremot spekulerade flera tidningar i möjligheten att eftersom det framkommit att Mia Bergmans avhandling handlade om sexhandeln så kunde detta vara Lisbeth Salanders motiv för morden, eftersom hon enligt socialtjänsten var prostituerad.

I slutet av veckan upptäckte media att Salander också hade kopplingar till ett gäng unga kvinnor som flörtade med satanism. Gruppen kallades för Evil Fingers och föranledde en äldre manlig kulturjournalist att skriva en text om ungdomars rotlöshet och de faror som döljer sig i allt från skinheadkultur till hiphop.

Vid det laget var allmänheten rätt mätt på information om Lisbeth Salander. Om samtliga påståenden i olika media lades samman så jagade polisen en psykotisk lesbisk kvinna som ingick i en liga av sadomasochistiska satanister som propagerade för BDSM-sex och hatade samhället i allmänhet och män i synnerhet. Eftersom Lisbeth Salander hade befunnit sig utomlands under föregående år fanns också möjligen vissa internationella kopplingar.

Endast vid ett tillfälle reagerade Lisbeth med någon större emotion inför vad som framkom i mediebruset. En rubrik fångade hennes intresse.

Den som uttalade sig var en före detta lärare, numera textilkonstnär vid namn Birgitta Miåås, som lade ut texten om att Lisbeth Salander hade hotat sina klasskamrater och att även lärare hade varit rädda för henne.

Lisbeth hade faktiskt träffat Miåås. Det hade dock inte varit en klockren träff.

Hon bet sig i underläppen och konstaterade att hon vid tillfället i fråga hade varit 11 år. Hon mindes Miåås som en obehaglig vikarie i matematik som gång på gång försökt få henne att besvara en fråga som hon redan hade besvarat korrekt, men där facit i läroboken hävdade att hon hade fel. I själva verket hade läroboken fel, vilket enligt Lisbeth borde ha varit uppenbart för alla och envar. Men Miåås hade blivit alltmer påstridig och Lisbeth hade blivit alltmer ovillig att diskutera frågan. Till sist hade hon suttit med munnen som ett rakt streck och underläppen framskjuten till dess att Miåås i ren frustration hade tagit henne i axeln och skakat om henne för att väcka hennes uppmärksamhet. Lisbeth hade svarat med att kasta läroboken i skallen på Miåås, vilket hade föranlett viss kalabalik. Hon hade spottat och fräst och sparkat omkring sig då hennes klasskamrater försökt hålla fast henne.

Artikeln var ett uppslag i en kvällstidning och gav också utrymme för några pratminus i en sidotext där en av hennes forna klasskamrater poserade framför entrén till hennes gamla skola. Klasskamraten i fråga hette David Gustavsson och titulerade sig numera ekonomiassistent. Han påstod att eleverna var rädda för Lisbeth Salander eftersom ”hon vid ett tillfälle hotat att döda”. Lisbeth mindes David Gustavsson som en av hennes främsta plågoandar i skolan, en kraftig best med ett IQ i nivå med en gädda och som sällan försatte ett tillfälle att utdela förolämpningar och knuffar i skolkorridoren. En gång hade han överfallit henne bakom gymnastiksalen under en lunchrast och hon hade som vanligt slagit tillbaka. Rent fysiskt hade hon varit chanslös men hon hade attityden att döden var bättre än kapitulation. Just denna incident hade gått överstyr då ett stort antal klasskamrater hade samlats i ring för att se David Gustavsson gång på gång knuffa omkull Lisbeth Salander. Det hade varit roande till en viss punkt, men den dumma flickan begrep inte sitt bästa och stannade på marken och började dessutom inte ens gråta eller böna om nåd.

Efter ett tag hade det börjat bli för mycket även för klasskamraterna. David var så uppenbart överlägsen och Lisbeth så uppenbart försvarslös att David började samla minuspoäng. Han hade satt igång något som han inte kunde avsluta. Till sist hade han gett Lisbeth två riktiga knytnävsslag som dels klöv hennes läpp och dels tog luften ur henne. Klasskamraterna lämnade henne i en eländig hög bakom gymnastiksalen och försvann skrattande runt hörnet.

Lisbeth Salander hade gått hem och slickat sina sår. Två dagar senare hade hon återvänt med ett brännbollsträ. Mitt på skolgården hade hon rappat till David över örat. Då han chockad låg på marken hade hon tryckt brännbollsträet över hans strupe och böjt sig ned och viskat i hans öra att om han någonsin rörde henne igen så skulle hon slå ihjäl honom. När skolpersonalen upptäckt vad som pågick hade David forslats till sjuksyster medan Lisbeth forslats till rektor för bestraffning, journalanteckningar och fortsatt social utredning.

Lisbeth hade inte reflekterat över vare sig Miåås eller Gustavssons existensberättigande på drygt femton år. Hon gjorde en mental anteckning om att när hon fick lite tid över kontrollera vad de sysslade med nu för tiden.

Den sammantagna effekten av alla skriverier var att Lisbeth Salander hade blivit känd och ökänd av hela svenska folket. Hennes bakgrund kartlades, nagelfors och publicerades in i minsta detalj, från utbrotten i småskolan till vården på den barnpsykiatriska klinik, S:t Stefans utanför Uppsala, där hon tillbringat mer än två år.

Hon spetsade öronen då chefsläkare Peter Teleborian intervjuades i TV. Han var åtta år äldre än då Lisbeth senast hade sett honom i samband med förhandlingen om omyndighetsförklaring i tingsrätten. Han hade pannan i djupa veck och kliade sig i ett tunt skägg då han bekymrat vände sig till studioreportern och förklarade att han hade tystnadsplikt och därmed inte kunde diskutera en enskild patient. Allt han kunde säga var att Lisbeth Salander var ett mycket komplicerat fall som fordrade kvalificerad vård och att tingsrätten mot hans rekommendationer hade beslutat att ställa henne under förvaltning ute i samhället istället för att ge henne den institutionella vård hon behövde. Det var en skandal, hävdade Teleborian. Han beklagade att tre människor nu hade fått sätta livet till som ett resultat av den missbedömningen och passade på att ge ett par slängar åt de nedskärningar inom den psykiatriska vården som regeringen tvingat igenom de senaste decennierna.

Lisbeth noterade att ingen tidning avslöjade att den vanligaste formen av vård på den slutna barnpsykiatriska avdelning som dr Teleborian ansvarade för var att placera ”oroliga och ohanterliga patienter” i ett rum som kallades ”stimulifritt”. Inredningen i rummet bestod av en brits med ett spännbälte. Den akademiska förevändningen var att oroliga barn inte skulle få någon ”stimuli” som kunde sätta igång utbrott.

När hon blev äldre hade hon upptäckt att det fanns en annan term för samma sak. Sensory deprivation. Att utsätta fångar för sensory deprivation klassades som inhumant enligt Genèvekonventionen. Det var ett vanligt förekommande inslag i experiment med hjärntvätt som olika diktaturregimer ägnat sig åt, och det fanns dokumentation som visade att de politiska fångar som erkände allehanda befängda brott under Moskvarättegångarna på 1930-talet hade utsatts för sådan behandling.

När Lisbeth betraktade Peter Teleborians ansikte i TV förvandlades hennes hjärta till en liten isklump. Hon undrade om han fortfarande använde samma vidriga rakvatten. Han hade varit ansvarig för vad som teoretiskt definierades som hennes vård. Hon hade aldrig begripit vad som förväntades av henne mer än att hon på något sätt måste behandlas och komma till insikt om sina gärningar. Lisbeth hade snabbt kommit till insikt om att en ”orolig och ohanterlig patient” var liktydigt med en patient som ifrågasatte Teleborians resonemang och kunskap.

Följaktligen upptäckte Lisbeth Salander att den psykiatriska behandlingsmetod som varit den vanligast förkommande på 1500-talet ännu på tröskeln till 2000-talet praktiserades på S:t Stefans.

Hon hade tillbringat ungefär hälften av sin tid på S:t Stefans fastspänd på britsen i det ”stimulifria” rummet. Det var uppenbarligen något av ett rekord.

Teleborian hade aldrig rört henne sexuellt. Han hade aldrig ens vidrört henne annat än i de mest oskyldiga sammanhang. Vid ett tillfälle hade han förmanande lagt sin hand på hennes axel då hon låg bältad på isoleringen.

Hon undrade om märkena efter hennes tänder fortfarande syntes på leden ovanför hans lillfinger.

Det hela hade utvecklats till en duell där Teleborian suttit med alla kort på hand. Hennes motdrag hade varit att totalt avskärma sig och fullständigt ignorera honom i rummet.

Hon var 12 år då hon transporterades av två kvinnliga poliser till S:t Stefans. Det var några veckor efter att Allt Det Onda hade skett. Hon mindes varje detalj. Först hade hon trott att allt på något sätt skulle ordna sig. Hon hade försökt förklara sin version för poliser, socialarbetare, sjukhuspersonal, sköterskor, läkare, psykologer och till och med en präst som ville att hon skulle be tillsammans med honom. När hon satt i baksätet på polisbilen och de passerade Wenner-Gren Center på väg norrut mot Uppsala visste hon fortfarande inte vart hon var på väg. Ingen hade informerat henne. Men det var då hon började ana att inget skulle ordna sig.

Hon hade försökt förklara för Peter Teleborian.

Resultatet av alla dessa ansträngningar var att hon natten då hon fyllde 13 år låg fastspänd på britsen.

Peter Teleborian var utan jämförelse den vidrigaste och mest obehaglige sadist Lisbeth Salander träffat i hela sitt liv. Han utklassade Bjurman med hästlängder. Bjurman hade varit en brutal slusk som hon hade kunnat hantera. Men Peter Teleborian var skyddad bakom en ridå av papper, utvärderingar, akademiska meriter och psykiatriskt mumbo-jumbo. Inte en enda av hans handlingar kunde någonsin anmälas eller klandras.

Han hade i statligt uppdrag att binda olydiga små flickor i spännbälte.

Och varje gång Lisbeth Salander låg fjättrad på rygg och han tajtade till selen och hon mötte hans blick så kunde hon läsa hans upphetsning. Hon visste. Och han visste att hon visste. Budskapet hade gått fram.

Natten hon fyllde 13 år beslutade hon sig för att aldrig mer växla ett enda ord med Peter Teleborian eller någon annan psykiatriker eller hjärndoktor. Det var hennes födelsedagspresent till sig själv. Hon hade hållit löftet. Och hon visste att det hade gjort Peter Teleborian frustrerad och kanske mer än något annat bidragit till att hon natt efter natt spändes fast i selen. Det var ett pris hon var beredd att betala.

Hon lärde sig allt om självbehärskning. Hon fick inga fler utbrott och kastade inte saker omkring sig de dagar hon var utsläppt från isoleringen.

Men hon talade inte med läkare.

Däremot pratade hon artigt och utan förbehåll med sköterskor, bespisningspersonal och städare. Detta noterades. En vänlig sköterska, vars namn var Carolina och som Lisbeth till en viss gräns hade tytt sig till, hade en dag frågat henne varför hon höll på som hon gjorde. Lisbeth hade tittat frågande på henne.

Varför pratar du inte med läkarna?

Därför att de inte lyssnar på vad jag säger.

Svaret var inte spontant. Det var hennes sätt att ändå kommunicera med läkarna. Hon var medveten om att alla sådana kommentarer inkorporerades i hennes journal och dokumenterade att hennes tystnad var ett helt rationellt beslut.

Det sista året på S:t Stefans hade det blivit allt ovanligare att Lisbeth placerades i isoleringscellen. De gånger det skedde var alltid då hon på ett eller annat sätt irriterat Peter Teleborian, vilket hon för all del tycktes göra så fort han fick syn på henne. Han försökte gång på gång bryta igenom hennes envetna tystnad och tvinga henne att erkänna hans existens.

En period hade Teleborian beslutat att Lisbeth skulle äta en typ av psykofarmaka som gjorde att hon fick svårt att andas och att tänka, vilket i sin tur hade skapat ångest. Från det ögonblicket vägrade hon att ta sin medicin, vilket föranledde ett beslut om att hon skulle tvångsmatas med tre tabletter dagligen.

Hennes motstånd hade varit så kraftigt att personalen hade tvingats hålla fast henne med våld, bända upp hennes mun och sedan tvinga henne att svälja. Vid det första tillfället hade Lisbeth omedelbart stoppat fingrarna i halsen och spytt upp lunchen över närmaste biträde. Detta hade resulterat i att tablettintaget därefter skedde när hon låg fastspänd. Lisbeth hade svarat med att lära sig spy utan att behöva stoppa fingrarna i halsen. Hennes våldsamma vägran och det merarbete detta innebar för personalen hade lett till att försöket hade avbrutits.

Hon hade just fyllt 15 då hon plötsligt flyttades tillbaka till Stockholm och vidare till en fosterfamilj. Flytten kom som en överraskning för henne. På den tiden hade dock Teleborian inte varit chef på S:t Stefans och Lisbeth Salander var övertygad om att det var den enda orsaken till att hon plötsligt hade blivit utskriven. Om Teleborian ensam hade fått bestämma skulle hon fortfarande ha legat fastspänd i britsen på isoleringen.

Nu såg hon honom på TV. Hon undrade om han fortfarande fantiserade om att hon skulle hamna i hans vård igen eller om hon blivit för gammal för att tillfredsställa hans fantasier. Hans angrepp mot tingsrättens beslut att inte institutionalisera henne var effektivt och väckte indignation hos den studioreporter som intervjuade honom men uppenbarligen inte hade en aning om vilka frågor hon skulle ställa. Det fanns ingen som kunde säga emot Peter Teleborian. Den förre överläkaren på S:t Stefans var avliden. Den tingsrättsdomare som presiderat vid Salanders fall, och som nu delvis fick ta på sig rollen som boven i dramat, hade gått i pension. Han vägrade att uttala sig för pressen.

En av de mest förbryllande texterna hittade Lisbeth i nätupplagan för en mellansvensk lokaltidning. Hon läste texten tre gånger innan hon stängde datorn och tände en cigarett. Hon satte sig på Ikea-kudden i fönstersmygen och betraktade uppgivet nattbelysningen utanför.

Texten fortsatte med att beskriva några episoder som Johanna påminde sig. Lisbeth rynkade ögonbrynen. Själv kunde hon inte påminna sig vare sig episoderna eller att hon haft en nära vän som hette Johanna. Hon kunde faktiskt inte påminna sig att hon någonsin haft en person som kunde beskrivas som nära vän och som försökt dra in henne i gemenskapen då hon gick i skolan.

Texten var otydlig i fråga om när dessa episoder skulle ha utspelats men hon hade i praktiken lämnat skolan då hon var 12 år. Det innebar att hennes oroliga barndomskamrat måste ha upptäckt hennes bisexualitet redan på mellanstadiet.

Trots den närmast ursinniga flodvågen av befängda texter under den gångna veckan var intervjun med Johanna den som drabbade henne mest. Den var så uppenbart fabricerad. Antingen hade reportern råkat ut för en komplett mytoman eller så hade reportern själv diktat ihop en story. Hon lade reporterns namn på minnet och förde upp honom på listan över framtida studieobjekt.

Inte ens de förmildrande samhällskritiska reportagen med rubriker som ”Samhället har brustit” eller ”Hon fick aldrig den hjälp hon behövde” kunde förminska hennes roll som samhällets fiende nummer ett – en massmördare som i ett utbrott av galenskap hade avrättat tre hedervärda medborgare.

Lisbeth läste tolkningarna av sitt liv med viss fascination och noterade en uppenbar lucka i den offentliga kunskapen. Trots en som det verkade obegränsad tillgång till de mest sekretessbelagda och intima detaljerna om hennes liv hade media helt missat Allt Det Onda som skedde strax innan hon skulle fylla 13. Kunskapen om hennes liv sträckte sig från förskolan till 11-årsåldern och återupptogs då hon i 15-årsåldern släpptes från barnpsyk och placerades i en fosterfamilj.

Det tycktes som om någon inom polisutredningen försåg media med information men, av skäl som Lisbeth Salander inte kände till, beslutat att mörka avsnittet om Allt Det Onda. Detta förbryllade henne. Om polisen ville understryka hennes benägenhet för brutalt våld så var den utredningen den i särklass tyngsta belastningen i hennes meritförteckning, långt bortom alla petitesser på skolgården – den direkta orsaken till att hon transporterades till Uppsala och institutionaliserades på S:t Stefans.

På påskdagen började Lisbeth kartlägga polisutredningen. Från uppgifter i massmedia fick hon en bra bild av deltagarna. Hon antecknade att åklagare Richard Ekström var förundersökningsledare och den som vanligen uttalade sig på presskonferenser. Den faktiska utredningen sköttes av kriminalinspektör Jan Bublanski, en något överviktig man i en illasittande kavaj som flankerade Ekström vid några av presskonferenserna.

Efter några dagar hade hon identifierat Sonja Modig som gruppens enda kvinnliga polis och den person som hittat advokat Bjurman. Hon noterade namnen Hans Faste och Curt Svensson, men missade helt Jerker Holmberg som inte förekom i något reportage. Hon skapade en fil i sin dator för varje individ och började fylla dem med information.

Information om hur polisens undersökning framskred fanns naturligtvis i de datorer som de utredande poliserna förfogade över, och vars databas lagrades i polishusets server. Lisbeth Salander visste att det var förenat med exceptionella svårigheter att hacka sig in i polisens intranät, men att det ingalunda var omöjligt. Hon hade gjort det förr.

I samband med ett uppdrag hon gjort åt Dragan Armanskij fyra år tidigare hade hon kartlagt polisnätets struktur och begrundat möjligheterna att kunna ta sig in i kriminalregistret för att göra egna slagningar. Hon hade gruvligen misslyckats med försöken att göra externa intrång – därtill var polisens brandväggar för sofistikerade och minerade med alla möjliga försåt som kunde resultera i obehaglig uppmärksamhet.

Polisens interna nätverk var uppbyggt enligt konstens alla regler med egna kabeldragningar och avskärmat från yttre kopplingar och Internet. Det som behövdes var med andra ord antingen en fysisk polis med behörighet att gå in i nätverket som jobbade på hennes uppdrag, eller det näst bästa – att polisens intranät trodde att hon var en behörig person. I det avseendet hade dessbättre polisens säkerhetsexperter lämnat en gigantisk lucka. Det fanns ett stort antal polisstationer runt om i landet med uppkoppling till nätverket, varav flera var små lokala enheter som var obemannade nattetid och som huvudsakligen saknade inbrottslarm eller bevakning. Närpolisstationen i Långvik utanför Västerås var en sådan station. Den var inhyst på ungefär 130 kvadrat i samma byggnad som det lokala biblioteket och Försäkringskassan och bemannades dagtid av tre poliser.

Lisbeth Salander hade misslyckats med att ta sig in i nätverket för den aktuella research hon bedrev, men hon hade beslutat att det kunde vara värt att lägga ned lite tid och energi på att skaffa sig access inför framtida research. Hon hade begrundat sina möjligheter och därefter sökt sommarjobb som städare på Långviks bibliotek. Vid sidan av blaskandet med moppar och skurhinkar hade det tagit henne cirka tio minuter på stadsbyggnadskontoret att kartlägga lokalerna i detalj. Hon hade nycklar till byggnaden men inte till polisens lokaler. Däremot hade hon upptäckt att hon utan större svårighet kunde klättra in i polisens lokal via ett badrumsfönster på andra våningen som lämnats på glänt nattetid i sommarhettan. Polisstationen bevakades endast av en Securitasvakt som åkte rundor någon gång varje natt. Löjeväckande.

Det hade tagit henne ungefär fem minuter att hitta användarnamn och lösenord under det lokala polisbefälets skrivbordsunderlägg och ungefär en natts experimenterande för att förstå nätverkets struktur och identifiera vilken access han hade och vilken access som var säkerhetsklassad bortom det lokala befälets horisont. Som bonus fick hon även de två lokalanställda polisernas användarnamn och lösenord. En av dessa var 32-åriga polisen Maria Ottosson, i vars dator hon hittade information om att hon både sökt och fått tjänst som utredare vid Stockholmspolisens bedrägerirotel. Lisbeth fick full utdelning på Ottosson som hade lämnat sin Dell PC laptop i en olåst skrivbordslåda. Maria Ottosson var följaktligen en polis med en privat PC som hon använde i jobbet. Lysande. Lisbeth startade datorn och matade in sin cd-skiva med programmet Asphyx 1.0, den allra första versionen av hennes spionprogram. Hon placerade programvaran på två ställen. Både som en aktiv integrerad del av Microsoft Explorer och som backup i Ottossons adressbok. Lisbeth räknade med att även om Ottosson köpte en helt ny dator skulle hon plocka med sig adressboken, och chansen var dessutom stor att hon skulle överföra adressboken till datorn på sin nya arbetsplats på bedrägeriroteln i Stockholm då hon tillträdde tjänsten några veckor senare.

Lisbeth hade även placerat programvaror i polisernas bordsdatorer som gjorde det möjligt för henne att hämta information utifrån, och genom att helt enkelt stjäla deras identiteter kunde hon göra slagningar i kriminalregistret. Däremot var hon tvungen att gå oerhört försiktigt fram så att intrången inte syntes. Polisens säkerhetsavdelning hade till exempel ett automatiskt larm om någon lokal polis gick in utanför arbetstid eller om antalet slagningar ökade alltför dramatiskt. Om hon fiskade efter information från utredningar som den lokala polisen inte rimligen kunde vara inblandad i så utlöstes ett larm.

Under det närmaste året arbetade hon tillsammans med sin hackerkollega Plague för att ta kontrollen över polisdatanätet. Detta visade sig vara förenat med så dramatiska svårigheter att de efter hand lade ned projektet, men under arbetets gång hade de ackumulerat närmare hundra befintliga polisidentiteter som de kunde låna efter behov.

Plague fick ett genombrott då han lyckades hacka hemmadatorn hos chefen för polisens datasäkerhetsavdelning. Denne var en civilanställd ekonom utan djupare egna datakunskaper, men med ett övermått av information i sin laptop. Lisbeth och Plague hade därmed möjlighet att om inte hacka så åtminstone fullständigt förstöra polisdatanätet med illasinnade virus av olika slag – en verksamhet som dock ingen av dem hade minsta intresse av. De var hackers, inte sabotörer. De ville ha tillgång till fungerande nätverk, inte förstöra dem.

Lisbeth Salander kontrollerade sin lista och konstaterade att ingen av de personer som hon hade stulit identiteten för arbetade med utredningen om trippelmorden – det hade varit att hoppas på för mycket. Däremot kunde hon utan större problem gå in och läsa detaljerna i rikslarmet, inklusive uppdaterade efterlysningar om sig själv. Hon upptäckte att hon hade varit synlig och jagad i bland annat Uppsala, Norrköping, Göteborg, Malmö, Hässleholm och Kalmar och att en hemlig datagrafik som gav en bättre uppfattning om hennes utseende hade sänts ut.

En av Lisbeths få fördelar i den mediala uppmärksamheten var att det existerade så få bilder av henne. Förutom en fyra år gammal passbild, som även användes på hennes körkort, och en bild i polisens spaningsregister då hon var 18 år (och då hon var fullständigt oigenkännbar) fanns några enstaka bilder som hämtats från gamla skolalbum och bilder tagna av en lärare på en skolutflykt i Nackareservatet då hon var 12 år. Bilderna från utflykten visade en suddig figur som satt för sig själv en bit från alla andra.

Nackdelen var att bilden från passregistret porträtterade henne med stirrande ögon, munnen i ett smalt streck och huvudet aningen framåtböjt. Den bekräftade bilden av en efterbliven asocial mördare, och media mångfaldigade budskapet. Det enda positiva med bilden var att hon var så olik sig att få människor skulle känna igen henne i verkliga livet.

Hon följde med intresse profileringen av de tre mordoffren. På tisdagen började media trampa vatten och i brist på nya dramatiska avslöjanden i jakten på Lisbeth Salander fokuserades intresset på offren. Dag Svensson, Mia Bergman och Nils Bjurman porträtterades i en lång bakgrundstext i en av kvällstidningarna. Budskapet var att tre hedervärda medborgare hade slaktats av obegripliga skäl.

Nils Bjurman framstod som en respekterad och socialt engagerad advokat med medlemskap i Greenpeace och ett ”engagemang för ungdomar”. En spalt ägnades åt Bjurmans nära vän och kollega Jan Håkansson, som hade kontor i samma fastighet som Bjurman. Håkansson bekräftade bilden av Bjurman som en man som stred för småfolkets rättigheter. En tjänsteman vid överförmyndarnämnden beskrev honom som genuint engagerad i sin skyddsling Lisbeth Salander.

Lisbeth Salander log dagens första skeva leende.

Stort intresse fokuserades på Mia Bergman, dramats kvinnliga offer. Hon beskrevs som en söt och rasande intelligent ung kvinna med en redan imponerande meritförteckning och en lysande karriär framför sig. Chockade vänner, kurskamrater och en handledare citerades. Den vanliga frågan var ”varför”. Bilder visade blommor och tända ljus utanför porten till fastigheten i Enskede.

Dag Svensson fick i jämförelse ganska lite utrymme. Han beskrevs som en skarp och orädd reporter, men huvudintresset låg på hans sambo.

Lisbeth noterade med mild förvåning att det dröjde ända till påsksöndagen innan någon tycktes upptäcka att Dag Svensson hade arbetat med ett stort reportage för tidningen Millennium. Hennes förvåning ökade då hon upptäckte att det inte framgick i rapporteringen exakt vad han arbetade med.

Hon läste aldrig citatet av Mikael Blomkvist i Aftonbladets nätupplaga. Det var först sent på tisdagen då citatet nämndes i en nyhetssändning i TV som hon upptäckte att Blomkvist lämnat direkt vilseledande information. Mikael påstod att Dag Svensson hade varit engagerad för att skriva ett reportage om ”datasäkerhet och olaga dataintrång”.

Lisbet Salander rynkade ögonbrynen. Hon visste att påståendet var felaktigt och undrade vilket spel Millennium egentligen spelade. Sedan förstod hon budskapet och log dagens andra sneda leende. Hon kopplade upp sig till servern i Holland och dubbelklickade på ikonen som var döpt till MikBlom/laptop. Hon hittade mappen och dokumentet [Till Sally] fullt synligt mitt på skrivbordet. Hon dubbelklickade och läste.

Därefter satt hon en lång stund stilla framför Mikaels brev. Hon brottades med motsägelsefulla känslor. Fram till dess hade det varit hon mot resten av Sverige, vilket i sin enkelhet var en ganska prydlig och överskådlig ekvation. Nu hade hon plötsligt fått en allierad, eller åtminstone en potentiell allierad som påstod att han trodde att hon var oskyldig. Och det var förstås den ende man i Sverige som hon under inga omständigheter ville träffa. Hon suckade. Mikael Blomkvist var som alltid en jävla naiv do gooder. Lisbeth Salander hade inte varit oskyldig sedan hon var 10 år.

Det finns inga oskyldiga. Däremot finns det olika grader av ansvar.

Nils Bjurman var död därför att han hade valt att inte spela enligt de regler hon hade beslutat om. Han hade haft alla chanser, men ändå hade han anlitat någon jävla alfahane för att göra henne illa. Det var inte hennes ansvar.

Men Kalle Blomkvists agerande på scenen skulle inte underskattas. Han kunde vara användbar.

Han var bra på gåtor och han hade en envishet som saknade motstycke. Det hade hon lärt sig i Hedestad. Då han satte tänderna i någonting fortsatte han tills han stupade. Han var verkligen naiv. Men han kunde röra sig där hon inte kunde synas. Han kunde vara användbar till dess att hon i lugn och ro kunde lämna landet. Vilket var vad hon antog att hon snart skulle bli tvungen att göra.

Dessvärre kunde inte Mikael Blomkvist styras. Han måste själv vilja göra. Och han behövde en moralisk förevändning för att agera.

Han var med andra ord rätt förutsägbar. Hon funderade en stund och skapade därefter ett nytt dokument som hon döpte till [Till MikBlom] och skrev ett enda ord.

[Zala.]

Det borde ge honom något att fundera på.

Hon satt fortfarande kvar och funderade då hon noterade att Mikael Blomkvist plötsligt slagit på sin dator. Hans replik kom kort efter att han läst hennes svar.

[Lisbeth – jävla besvärliga människa. Vem fan är Zala? Är han kopplingen? Vet du vem som mördade Dag & Mia – i så fall, tala om det för mig så vi kan lösa det här eländet och gå hem och sova. /Mikael.]

Okej. Dags att kroka honom.

Hon skapade ytterligare ett dokument och döpte det till [KALLE BLOMKVIST]. Hon visste att det skulle reta honom. Sedan skrev hon det korta meddelandet.

[Du är journalisten. Lista ut det.]

Som väntat replikerade han omedelbart med en vädjan till henne att ta sitt förnuft till fånga, och han försökte spela på hennes känslor. Hon log och stängde hans hårddisk.

När hon ändå var igång med att snoka gick hon vidare och öppnade Dragan Armanskijs hårddisk. Hon läste eftertänksamt den rapport om henne som han hade författat på annandag påsk. Det framgick inte till vem rapporten var ställd, men hon utgick från att det enda rimliga var att Armanskij samarbetade med polisen för att hon skulle gripas.

Hon ägnade en stund åt att gå igenom Armanskijs e-post men hittade inget av intresse. Precis då hon tänkte stänga hårddisken snubblade hon över mailet till Milton Securitys tekniske chef. Armanskij lämnade instruktioner för installation av en dold övervakningskamera på sitt arbetsrum.

Hoppsan.

Hon tittade på dateringen och konstaterade att mailet var avsänt någon timme efter hennes vänskapsbesök i slutet av januari.

Det innebar att hon måste justera vissa rutiner i det automatiska övervakningssystemet innan hon gjorde något nytt besök på Armanskijs rum.

22 Tisdag 29 mars – Söndag 3 april

På tisdagens förmiddag gick Lisbeth Salander in i Rikskriminalens belastningsregister och gjorde en slagning på Alexander Zalachenko. Han existerade inte i registret, vilket inte var förvånande eftersom han så vitt hon kände till aldrig hade dömts för brott i Sverige och inte ens fanns i folkbokföringen.

När hon gick in i kriminalregistret använde hon identiteten för kommissarie Douglas Skiöld, 55 år och hemmahörande i Malmös polisdistrikt. Hon fick en mild chock då hennes dator plötsligt plingade till och en ikon i menyraden började blinka som signal att någon sökte henne på chattprogrammet ICQ.

Hon tvekade ett ögonblick. Hennes första impuls var att dra ur pluggen och koppla ned sig. Sedan tänkte hon efter. Skiöld hade inte haft programmet ICQ i sin dator. Få äldre människor hade ICQ i sin dator eftersom det var ett program som främst användes av ungdomar och vana datoranvändare som ville chatta med varandra.

Vilket innebar att någon sökte henne. Och då fanns inte så många alternativ att välja på. Hon kopplade upp ICQ och skrev orden .

<’’|’>

Lisbeth tvekade en stund. Först Blomkvist och nu Plague. Det fanns ingen hejd på alla som strömmade till hennes undsättning. Problemet med Plague var att han var en 160 kilo tung enstöring som nästan enbart kommunicerade med omvärlden via Internet och fick Lisbeth Salander att framstå som ett mirakel av social kompetens. Då hon inte svarade knackade Plague ytterligare en rad.

Lisbeth kopplade ned ICQ:n och satte sig i soffan och funderade. Efter tio minuter öppnade hon datorn igen och mailade till Plagues adress på hotmail.

[Åklagare Richard Ekström, som är förundersökningsledare, är bosatt i Täby. Han är gift och har två barn och bredband uppkopplat till villan. Jag skulle behöva access till hans laptop alternativt hemdator. Jag behöver läsa honom i realtid. Hostile takeover med speglad hårddisk.]

Hon visste att Plague själv sällan lämnade sin lägenhet i Sundbyberg så hon hoppades att han hade odlat fram någon finnig tonåring som kunde utföra fältarbetet. Hon signerade inte mailet. Det var överflödigt. Hon fick svar då han pingade på ICQ igen femton minuter senare.

<10 000 till ditt konto + omkostnader och 5 000 till din medhjälpare.>

På torsdagsmorgonen fick hon mail från Plague. Allt mailet innehöll var en ftp-adress. Lisbeth häpnade. Hon hade inte förväntat sig något resultat på åtminstone två veckor. Att göra en hostile takeover, även med hjälp av Plagues geniala program och specialdesignade hårdvara, var en mödosam process som förutsatte att små bitar information smögs in i en dator kilobyte för kilobyte till dess att en enkel programvara hade skapats. Hur snabbt processen gick berodde på hur ofta Ekström använde sin dator och därefter borde det ta ytterligare några dagar att överföra all information till en speglad hårddisk. Fyrtioåtta timmar var inte bara makalöst utan teoretiskt omöjligt. Lisbeth var imponerad. Hon pingade upp hans ICQ.

Hon tvekade en stund och överförde därefter 30 000 kronor till Plagues konto via Internet. Hon ville inte skämma bort honom med överdrivna summor. Hon satte sig därefter till rätta på sin Ikeastol av modellen Verksam och öppnade förundersökningsledare Ekströms laptop.

Inom en timme hade hon läst alla rapporter som kriminalinspektör Jan Bublanski skickat till förundersökningsledaren. Lisbeth misstänkte att sådana rapporter enligt reglementet inte borde lämna polishuset men att Ekström helt enkelt ignorerade sådana bestämmelser då han tagit med sig jobbet hem till en privat Internetuppkoppling utan brandvägg.

Det bevisade bara återigen tesen att inget säkerhetssystem är bättre än den mest korkade medarbetaren. Genom Ekströms dator fick hon flera väsentliga bitar information.

Först upptäckte hon att Dragan Armanskij hade satt två medarbetare att kostnadsfritt ansluta sig till Bublanskis spaningsgrupp, vilket i praktiken innebar att Milton Security sponsrade polisjakten på henne. Deras uppgift var att på alla vis bidra till att Lisbeth Salander infångades. Tack för den, Armanskij. Det ska jag komma ihåg. Hon mulnade när hon upptäckte vilka medarbetarna var. Bohman hade hon upplevt som fyrkantig men huvudsakligen korrekt i sitt uppförande gentemot henne. Nicklas Eriksson var en korrumperad nolla som hade utnyttjat sin position på Milton Security till att lura en av företagets klienter.

Lisbeth Salander hade en selektiv moral. Hon var inte alls främmande för att själv lura företagets kunder, förutsatt att det var välförtjänt, men hon skulle aldrig göra det om hon hade accepterat ett jobb med den tystnadsplikt det innebar.

Lisbeth upptäckte snart att den person som läckte information till media var förundersökningsledare Ekström själv. Det framgick av hans e-post där han besvarade följdfrågor om både Lisbeths rättsmedicinska utredning och sambandet mellan henne och Miriam Wu.

Den tredje biten information av betydelse var insikten att Bublanskis team inte hade minsta ledtråd till var de skulle söka Lisbeth Salander. Hon läste med intresse en rapport som redogjorde för vilka åtgärder som vidtagits och vilka adresser som var satta under sporadisk bevakning. Det var en kort lista. Självfallet Lundagatan, men även Mikael Blomkvists adress, Miriam Wus gamla adress vid S:t Eriksplan, samt Kvarnen där hon hade varit synlig. Fan, varför skulle jag utmärka mig med Mimmi? Vilket idiotiskt infall.

På fredagen hade Ekströms spanare även hittat spåret till Evil Fingers. Hon gissade att det skulle resultera i att ytterligare adresser besöktes. Hon rynkade ögonbrynen. Tja, där försvann sannolikt tjejerna i den gruppen från hennes bekantskapskrets, även om hon inte hade haft någon kontakt med dem sedan hon återvänt till Sverige.

Ju mer hon funderade på saken, desto mer konfunderad blev hon. Åklagare Ekström läckte all tänkbar skit om henne till media. Hon hade inga problem att förstå Ekströms syfte; han tjänade på publiciteten och beredde mark inför den dag då han skulle väcka åtal mot henne.

Men varför hade han inte läckt polisutredningen från 1991? Den var den direkta orsaken till att hon spärrades in på S:t Stefans. Varför mörkade han den historien?

Hon gick in i Ekströms dator och ägnade en timme åt att granska hans dokument. När hon var färdig tände hon en cigarett. Hon hade inte hittat en enda referens till händelserna 1991 i hans dator. Det ledde till en besynnerlig slutsats. Han kände faktiskt inte till polisutredningen.

Hon kände sig villrådig en stund. Sedan sneglade hon på sin PowerBook. Det var precis något för Kalle Jävla Blomkvist att sätta tänderna i. Hon startade datorn igen och gick in i hans hårddisk och skapade dokumentet [MB2].

[Åklagare E läcker information till media. Fråga honom varför han inte läckt den gamla polisutredningen.]

Det borde vara tillräckligt för att få honom att gå igång. Hon satt tålmodigt och väntade i två timmar innan Mikael kom online. Mikael ägnade sig åt sin e-post och det dröjde femton minuter innan han upptäckte hennes dokument och ytterligare fem minuter innan han replikerade med dokumentet [Kryptiskt]. Han nappade inte. Han tjatade istället om att han ville veta vem som mördat hans vänner.

Det var ett argument som Lisbeth kunde förstå. Hon mjuknade en aning och svarade med [Kryptiskt 2].

[Vad gör du om det var jag?]

Vilket faktiskt var avsett som en personlig fråga. Han replikerade med [Kryptiskt 3]. Det skakade henne.

[Lisbeth, om det är så att du har blivit spritt språngande så kan förmodligen bara Peter Teleborian hjälpa dig. Men jag tror inte att du mördat Dag och Mia. Jag hoppas och ber att jag har rätt i mitt antagande.

Dag och Mia tänkte avslöja sexhandeln. Min hypotes är att det på något sätt kan ha utgjort motiv för morden. Men jag har inget att gå på.

Jag vet inte vad som gick på tok mellan oss, men du och jag diskuterade vänskap vid ett tillfälle. Jag sa att vänskap bygger på två saker – respekt och förtroende. Även om du inte tycker om mig så kan du faktiskt fortfarande ha förtroende för mig och lita på mig. Jag har aldrig avslöjat dina hemligheter. Inte ens vad som hände med Wennerströms miljarder. Lita på mig. Jag är inte din fiende./M]

Mikaels referens till Peter Teleborian gjorde henne först rasande. Sedan insåg hon att Mikael inte försökte jävlas. Han hade ingen aning om vem Peter Teleborian var och hade förmodligen bara sett honom i TV där han framstod som en ansvarsfull och internationellt respekterad expert på barnpsykiatri.

Men det som verkligen skakade henne var referensen till Wennerströms miljarder. Hon hade ingen aning om hur han hade listat ut det. Hon var övertygad om att hon inte gjort något misstag och att ingen människa i hela världen visste vad hon hade gjort.

Hon läste om brevet flera gånger.

Referensen om vänskap gjorde henne obehaglig till mods. Hon visste inte hur hon skulle svara.

Till sist skapade hon [Kryptiskt 4].

[Jag ska tänka på saken.]

Hon kopplade ned sig och satte sig i fönstersmygen.

Det var först vid elvatiden på fredagskvällen, nio dagar efter morden, som Lisbeth Salander lämnade lägenheten vid Mosebacke. Hennes förråd av Billys Pan Pizza och andra matvaror liksom sista brödsmulan och ostkanten hade då varit slut i flera dagar. De sista tre dagarna hade hon livnärt sig på ett paket havregryn som hon impulsköpt med baktanken att börja äta nyttigare mat. Hon upptäckte att en deciliter havregryn tillsammans med lite russin och två deciliter vatten efter en minut i mikron blev en ätbar havregrynsgröt.

Det var inte enbart bristen på mat som fick henne att börja röra på sig. Hon hade en människa att söka rätt på. Dessvärre kunde hon inte förverkliga den ambitionen instängd i en lägenhet vid Mosebacke torg. Hon gick till sin garderob, plockade fram den blonda peruken och beväpnade sig med det norska passet i namnet Irene Nesser.

Irene Nesser existerade i verkligheten. Hon var utseendemässigt snarlik Lisbeth Salander och hade förlorat sitt pass tre år tidigare. Det hade hamnat i Lisbeths händer genom Plagues försorg och hon hade alternerat med Irene Nessers persona vid behov i snart arton månader.

Lisbeth plockade bort ringarna ur ögonbryn och näsborre och sminkade sig framför badrumsspegeln. Hon klädde sig i mörka jeans, en enkel men varm brun tröja med gul stickning och promenadboots med klack. Hon hade ett litet förråd av tårgaspatroner i en kartong och plockade fram en. Hon tog även fram en elpistol som hon inte rört på ett år och satte den på laddning. Hon placerade ett ombyte kläder i en nylonbag. Sent på kvällen lämnade hon lägenheten. Hon började med att promenera till McDonald’s på Hornsgatan. Hon valde den restaurangen därför att det var mindre sannolikt att någon av hennes forna kollegor från Milton Security skulle stöta på henne där än på McDonald’s i närheten av Slussen eller vid Medborgarplatsen. Hon åt en Big Mac och drack en stor Cola.

Efter måltiden tog hon 4:an över Västerbron till S:t Eriksplan. Hon promenerade till Odenplan och befann sig utanför framlidne advokat Bjurmans adress på Upplandsgatan strax efter midnatt. Hon förväntade sig inte att lägenheten skulle stå under bevakning, men hon noterade att det lyste i ett grannfönster på hans våningsplan och tog därför en promenad upp mot Vanadisplan. Det var mörkt i grannlägenheten då hon återkom en timme senare.

Lisbeth gick uppför trapporna till Bjurmans våning på fjäderlätta fötter och utan att tända i trapphuset. Med hjälp av en mattkniv snittade hon försiktigt polistejpen som förseglade lägenheten. Hon öppnade dörren ljudlöst.

Hon tände hallampan som hon visste inte skulle synas utifrån, innan hon tände en pennlampa och sökte sig till sovrummet. Persiennerna var stängda. Hon lät ljusstrålen vandra över den fortfarande nedblodade sängen. Hon konstaterade att hon själv hade varit mycket nära att dö i den sängen och upplevde plötsligt en känsla av djup tillfredsställelse att Bjurman äntligen var borta ur hennes liv.

Avsikten med besöket på brottsplatsen var att få svar på två frågor. För det första begrep hon inte kopplingen mellan Bjurman och Zala. Att en sådan koppling måste existera var hon övertygad om, men hon hade inte kunnat klargöra den genom att granska innehållet i Bjurmans dator.

För det andra var det en fråga som gnagde i hennes huvud. Under det nattliga besöket några veckor tidigare hade hon noterat att Bjurman plockat ut dokumentation om henne från den pärm där han samlade allt material om Lisbeth Salander. De sidor som saknades var den del av hans uppdragsbeskrivning från överförmyndarnämnden där Lisbeth Salanders psykiska tillstånd summerades i ytterst kortfattade termer. Bjurman hade inte något behov av dessa sidor och det var fullt möjligt att han helt enkelt hade städat ut pärmen och slängt sidorna. Mot detta antagande ställdes det faktum att advokater aldrig slänger dokumentation om ett pågående ärende. Papperen kunde vara hur överflödiga som helst – det var lika fullt ologiskt att göra sig av med dem. Ändå hade de inte funnits kvar i hennes pärm, och de hade inte funnits någon annanstans kring hans arbetsbord.

Hon konstaterade att polisen hade burit iväg med de pärmar som handlade om Lisbeth Salander och annan dokumentation. Hon ägnade två timmar åt att söka igenom lägenheten meter för meter för att undersöka om polisen hade missat någonting och kunde så småningom lätt frustrerad konstatera att så inte tycktes vara fallet.

I köket hittade hon en låda som innehöll nycklar av olika slag. Hon hittade bilnycklar och ett nyckelpar som bestod av en fastighetsnyckel och en nyckel till ett hänglås. Hon gjorde en ljudlös tur till vinden där hon provade sig fram mellan hänglåsen till dess att hon hittade Bjurmans förvaringsutrymme. Där fanns gamla möbler, en garderob med överblivna kläder, skidor, ett bilbatteri, kartonger med böcker och annan bråte. Hon hittade inget av intresse och gick istället nedför trapporna och använde fastighetsnyckeln för att ta sig till garaget. Hon hittade hans Mercedes och kunde efter en kort stund konstatera att den inte innehöll något av värde.

Hon hade struntat i att besöka hans kontor. Hon hade gjort ett besök där bara några veckor tidigare i samband med sitt föregående nattliga besök i hans lägenhet och visste att han inte hadeutnyttjat kontoret på två år. Där fanns bara dammsamlingar.

Lisbeth återvände till lägenheten där hon satte sig i hans vardagsrumssoffa och funderade. Efter några minuter reste hon sig och gick tillbaka till nyckellådan i köket. Hon granskade nycklarna en och en. En uppsättning nycklar gick till patentlås och säkerhetslås och en nyckel var rostig och gammaldags. Hon rynkade ögonbrynen. Sedan höjde hon blicken till en förvaringsbänk intill diskbänken där Bjurman hade placerat ett tjugotal fröpåsar. Hon lyfte på dem och konstaterade att det var frön till en kryddträdgård.

Han har en sommarstuga. Eller en kolonistuga någonstans. Det har jag missat.

Det tog henne tre minuter att hitta ett sex år gammalt kvitto i Bjurmans bokföring där han betalat ersättning till en anläggningsfirma som gjort markarbeten på hans uppfart och ytterligare en minut att hitta försäkringspapper för en fastighet i närheten av Stallarholmen utanför Mariefred.

Klockan fem på morgonen stannade hon till vid den nattöppna 7-Elevenbutiken på krönet av Hantverkargatan vid Fridhemsplan. Hon köpte en försvarlig mängd Billys Pan Pizza, mjölk, bröd, ost och andra basvaror. Hon köpte även en morgontidning vars rubrik fascinerade henne.

Hon tog 4:ans buss tillbaka till Södermalm där hon klev av vid Rosenlundsgatan och promenerade till Mosebacke. Hon gjorde kaffe och åt smörgåsar innan hon kröp ned i sängen.

Lisbeth sov till långt in på eftermiddagen. När hon vaknade sniffade hon eftertänksamt på lakanen och konstaterade att det var hög tid att byta sänglinne. Hon ägnade lördagskvällen åt att städa sin lägenhet. Hon bar ut sopor och samlade upp gamla tidningar i två sopsäckar som hon placerade i en klädkammare i hallen. Hon tvättade en maskin underkläder och t-tröjor och därefter en maskin med jeans. Hon sorterade disk, startade diskmaskinen och avslutade med att dammsuga och moppa golvet.

Klockan var nio på kvällen och hon var genomsvettig. Hon tappade upp vatten i badkaret och hällde på rikligt med badskum. Hon lade sig och slöt ögonen och grubblade. När hon vaknade var det midnatt och vattnet iskallt. Hon klev irriterat upp och torkade sig innan hon gick och lade sig i sängen. Hon somnade nästan omedelbart om igen.

På söndagsmorgonen fylldes Lisbeth Salander av raseri då hon startade sin PowerBook och läste alla dumheter som skrivits om Miriam Wu. Hon kände sig eländig och fylld av dåligt samvete. Hon hade inte insett hur hårt åtgången Mimmi skulle bli. Och Mimmis enda brott var att hon var Lisbeths … bekant? Vän? Älskarinna?

Hon visste inte riktigt vilket ord hon skulle använda för att beskriva sin relation till Mimmi, men hon insåg att vilken den än hade varit så var den med stor sannolikhet över. Hon skulle tvingas stryka Mimmis namn från sin redan korta förteckning över bekanta. Efter alla skriverier i massmedia tvivlade hon på att Mimmi någonsin skulle vilja ha med den psyksjuka galningen Lisbeth Salander att göra igen.

Det gjorde henne rasande.

Hon memorerade Tony Scalas namn, journalisten som satt igång drevet. Dessutom beslutade hon sig för att leta rätt på en obehaglig kolumnist med randig kavaj som i en skojfrisk betraktelse i en kvällstidning gjorde flitigt bruk av epitetet ”BDSM-flatan”.

Det började bli en ganska lång lista på personer som Lisbeth ämnade ta under behandling.

Men först måste hon hitta Zala.

Exakt vad som skulle ske då hon hittade Zala visste hon inte.

Mikael vaknade klockan halv åtta på söndagsmorgonen av att telefonen ringde. Han sträckte sömnigt ut handen och svarade.

”God morgon”, sa Erika Berger.

”Mmmm”, svarade Mikael.

”Är du ensam?”

”Dessvärre.”

”Då föreslår jag att du går och duschar och sätter på kaffet. Du får besök om femton minuter.”

”Får jag?”

”Paolo Roberto.”

”Boxaren? Kungen av Kungsan?”

”Densamme. Han ringde mig och vi har pratat i en halvtimme.”

”Varför det?”

”Varför han ringde mig? Tja, vi känner varandra så pass att vi säger hej då vi stöter ihop. Jag träffade honom och gjorde en lång intervju när han var med i Hildebrands film och vi har stött ihop genom åren.”

”Det visste jag inte. Men frågan var varför han ska besöka mig.”

”Därför att … äsch, jag tror att det är bättre om han får förklara själv.”

Mikael hade knappt hunnit ut ur duschen och fått på sig byxorna då Paolo Roberto ringde på dörren. Han öppnade och bad boxaren slå sig ned vid matbordet medan han letade rätt på en ren skjorta och gjorde två dubbla espresso som han serverade med en tesked mjölk. Paolo Roberto granskade imponerat kaffet.

”Du ville prata med mig?”

”Det var Erika Bergers förslag.”

”Okej, prata på.”

”Jag känner Lisbeth Salander.”

Mikael höjde på ögonbrynen.

”Jaså?”

”Jag blev lite häpen då Erika Berger berättade att du också känner henne.”

”Det är nog bäst att du tar det här från början.”

”Okej. Så här är det. Jag kom hem i förrgår efter en månad i New York och hittade Lisbeths fejs på varenda jävla löpsedel. Tidningarna skriver en jävla massa skit om henne. Och inte en enda jävel tycks ha ett gott ord att säga om henne.”

”Du fick in tre jävlar i den svadan.”

Paolo skrattade.

”Förlåt. Men jag känner mig rätt förbannad. Jag ringde faktiskt Erika för att jag hade ett behov av att prata och inte riktigt visste vem jag skulle prata med. Eftersom den där journalisten i Enskede jobbade för Millennium och eftersom jag råkar känna Erika Berger så ringde jag henne.”

”Okej.”

”Även om Salander har blivit galen och gjort allt som polisen påstår att hon gjort så måste hon i alla fall få en sportslig. Vi har faktiskt rättssäkerhet i det här landet och ingen människa ska dömas ohörd.”

”Jag tycker precis likadant”, sa Mikael.

”Jag förstod det av Erika. När jag ringde henne trodde jag att ni på Millennium också var ute efter hennes skalp, med tanke på att den där journalisten Dag Svensson jobbade åt er. Men Erika sa att du trodde att hon var oskyldig.”

”Jag känner Lisbeth Salander. Jag har svårt att se henne som en galen mördare.”

Paolo skrattade plötsligt.

”Hon är en knäpp jävla brud … men hon är en av de goda. Jag gillar henne.”

”Hur känner du henne?”

”Jag har boxats med Salander sedan hon var 17 år.”

Mikael Blomkvist blundade i tio sekunder innan han åter höjde blicken och tittade på Paolo Roberto. Lisbeth Salander var som alltid full av överraskningar.

”Självklart. Lisbeth Salander boxas med Paolo Roberto. Ni är i samma viktklass.”

”Jag skämtar inte.”

”Jag tror dig. Vid ett tillfälle berättade Lisbeth för mig att hon brukade sparra med grabbarna i någon boxningsklubb.”

”Låt mig berätta hur det var. För tio år sedan ryckte jag in som extratränare till juniorer som ville börja boxas nere på Zinkens klubb. Jag var redan en etablerad boxare och klubbens juniorledare tyckte att jag var ett dragplåster, så jag kom in på eftermiddagarna och sparrade med grabbarna.”

”Jaha.”

”Och hur det nu var så blev jag kvar hela sommaren och en bit in på hösten. De körde en kampanj och affischerade och så där, och försökte locka ungdomar att prova på boxning. Och det drog faktiskt rätt många grabbar i 15–16-årsåldern och några år uppåt. Rätt många invandrarkillar. Boxningen blev ett bra alternativ till att springa på stan och röja. Fråga mig. Jag vet.”

”Okej.”

”Och så en dag mitt i sommaren dyker den där spinkiga tjejen upp från ingenstans. Du vet hur hon ser ut? Hon kom in i klubblokalen och sa att hon ville lära sig boxas.”

”Jag kan tänka mig scenen.”

”Det blev alltså ett asgarv från ett halvdussin grabbar som var ungefär dubbelt så tunga och betydligt större. Jag var en av dem som garvade. Det var inget allvarligt, men vi retades lite med henne. Vi har en tjejsektion också och jag sa något korkat om att småbrudarna bara fick boxas på torsdagar eller något sådant.”

”Hon skrattade inte, antar jag.”

”Nä. Hon skrattade inte. Hon tittade på mig med sina svarta ögon. Sedan sträckte hon sig efter ett par boxningshandskar som någon lagt ifrån sig. De var inte surrade eller någonting och de var för stora för henne. Och vi grabbar skrattade ännu mer. Förstår du?”

”Det här låter inte bra.”

Paolo Roberto skrattade igen.

”Eftersom jag var ledaren så gick jag fram och låtsades jabba lite mot henne.”

”Ooops.”

”Ungefär. Helt plötsligt drog hon till med en jävla rökare rakt över truten på mig.”

Han skrattade igen.

”Jag stod och clownade med henne och var helt oförberedd. Hon fick in ett par tre smällar på mig innan jag ens kom mig för att parera. Alltså, hon hade noll muskelstyrka och slagen var som att bli träffad av en fjäder. Men när jag började parera bytte hon taktik. Hon boxades instinktivt och fick in ännu fler smällar. Så jag började parera på allvar och upptäckte att hon var snabbare än en jävla reptil. Om hon bara hade varit större och starkare skulle jag ha fått en match, om du förstår vad jag menar.”

”Jag förstår.”

”Och då bytte hon taktik igen och drog iväg en jävla smäll i skrevet på mig. Det kändes.”

Mikael nickade.

”Så jag jabbade tillbaka och träffade henne i ansiktet. Jag menar, det var ingen hård smäll eller någonting utan bara en poff. Då sparkade hon mig på knäet. Alltså, det var helt knäppt. Jag var tre gånger så stor och tung och hon var helt chanslös, men hon pucklade på mig som om det gällde livet.”

”Du hade retat upp henne.”

”Jag förstod det sedan. Och jag skämdes. Jag menar … vi hade affischerat och försökte dra in ungdomar i klubben och här kom hon och bad helt seriöst att få lära sig boxas och hon träffade ett gäng grabbar som bara stod och drev med henne. Jag skulle ha blivit vansinnig om någon behandlat mig på det sättet.”

Mikael nickade.

”Och det här pågick i flera minuter. Så till slut grabbade jag tag i henne och brottade ned henne på golvet och höll fast henne till dess att hon slutade sprattla. Hon hade tamejfan tårar i ögonen och tittade på mig med en sådan ilska att … tja.”

”Så du började boxas med henne.”

”När hon lugnat ned sig släppte jag upp henne och frågade om hon menade allvar med att lära sig att boxas. Hon kastade handskarna på mig och gick mot utgången. Så jag sprang i kapp och ställde mig framför henne. Jag bad om förlåtelse och sa att om hon menade allvar skulle jag lära henne och i så fall skulle hon infinna sig nästa dag klockan 17.00.”

Han tystnade en stund och tittade bort i fjärran.

”Nästa kväll hade vi tjejsektionen och hon dök faktiskt upp. Jag satte henne i ringen med en tjej som hette Jennie Karlsson som var 18 och hade boxats i över ett år. Problemet var ju att vi inte hade någon i Lisbeths viktklass som var äldre än typ 12 år. Och jag instruerade Jennie att eftersom Salander var helt grön skulle hon gå varligt fram och bara markera.”

”Hur gick det?”

”Ärligt talat … Jennie hade en fläskläpp efter tio sekunder. Under en hel rond fick Salander in slag efter slag och duckade undan allt som Jennie försökte. Och då pratar vi om en tjej som aldrig satt sin fot i en ring tidigare. I andra ronden var Jennie så förbannad att hon slog på allvar och hon fick inte in en enda träff. Jag var helt mållös. Jag har inte sett någon seriös boxare röra sig så snabbt någon gång tidigare. Om jag var hälften så snabb som Salander skulle jag vara lycklig.”

Mikael nickade.

”Salanders problem var att hennes slag var helt värdelösa. Jag började träna med henne. Jag hade henne i tjejsektionen i ett par veckor och hon förlorade flera matcher därför att förr eller senare fick någon alltid in ett slag och då fick vi typ avbryta och bära in henne i omklädningsrummet för att hon blev förbannad och började sparkas och bitas och slåss.”

”Det låter som Lisbeth.”

”Hon gav aldrig upp. Men till sist hade hon irriterat så många tjejer att deras tränare sparkade ut henne.”

”Jaså?”

”Ja, det var helt omöjligt att boxas med henne. Hon hade bara ett läge som vi kallade Terminator Mode och det var att nita motståndaren, och det spelade ingen roll om det bara var uppvärmning eller vänskaplig sparring. Och tjejerna gick hem rätt ofta med skrapsår då hon sparkat någon. Det var då jag fick en idé. Jag hade problem med en kille som hette Samir. Han var 17 år och från Syrien. Han var en bra boxare, kraftigt byggd och med vodka i slaget … men han kunde inte röra sig. Han stod stilla hela tiden.”

”Okej.”

”Så jag bad Salander komma till klubben en eftermiddag när jag skulle träna honom. Och hon fick byta om och jag satte upp henne i ringen med honom, huvudskydd och tandskydd och hela baletten. Först vägrade Samir sparra med henne därför att ’hon var ju bara en jävla tjej’ och allt det där machoköret. Så jag sa till honom högt och ljudligt så alla hörde det att det här minsann inte var någon sparring och slog vad om 500 spänn att hon skulle nita honom. Till Salander sa jag att det här var ingen träning och att Samir skulle knocka henne på blodigt allvar. Hon tittade på mig med det där misstrogna ansiktsuttrycket. Samir stod fortfarande och gafflade när gonggongen gick. Lisbeth tog i för kung och fosterland och klappade till honom i ansiktet så att han satte sig på ändan. Då hade jag tränat henne en hel sommar och nu hade hon börjat få lite muskler och lite tyngd i slagen.”

”Samir blev glad, förstår jag.”

”Alltså, de snackade om den där träningen i månader efteråt. Samir fick helt enkelt stryk. Hon vann på poäng. Hade hon haft mer kroppsstyrka skulle hon ha gjort honom illa. Efter ett tag var Samir så frustrerad att han pucklade på för fullt. Jag var livrädd att han faktiskt skulle få in ett slag, då hade vi fått ringa efter ambulans. Hon fick blåmärken då hon parerade med axlarna några gånger, och han lyckades skicka henne mot repen därför att hon inte kunde stå emot tyngden i slagen. Men han var inte i närheten av att träffa henne på allvar.”

”Å fan. Det skulle jag ha velat se.”

”Den dagen fick grabbarna i klubben respekt för Salander. Inte minst Samir. Och jag satte helt enkelt in henne att sparra med betydligt större och tyngre grabbar. Hon var mitt hemliga vapen och det var jävla bra träning. Vi lade upp träningspass så att Lisbeth hade till uppgift att sätta fem träffar på olika punkter på kroppen – käke, panna, mage och så vidare. Och grabbarna hon boxades mot hade i uppgift att försvara sig och skydda de punkterna. Det blev liksom prestige att ha boxats med Lisbeth Salander. Det var som att slåss med en bålgeting. Vi kallade henne faktiskt för getingen och hon blev som en maskot i klubben. Jag tror att hon tyckte om det, för en dag kom hon till klubben och hade tatuerat en geting på halsen.”

Mikael log. Han mindes mycket väl hennes geting. Den ingick i signalementet i efterlysningen.

”Hur länge höll det här på?”

”En kväll i veckan i drygt tre år. Jag var bara där på heltid under sommaren och sedan sporadiskt. Den som höll i övningarna med Salander var vår juniortränare, Putte Karlsson. Sedan började Salander jobba och hade inte tid att komma lika ofta, men fram till förra året dök hon upp någon gång i månaden och tränade. Jag träffade henne några gånger om året och gick sparringpass med henne. Det var bra träning, man var svettig efteråt. Hon pratade nästan aldrig med någon. När det inte var sparring kunde hon stå och puckla på sandsäcken intensivt i två timmar, som om den var en dödlig fiende.”

23 Söndag 3 april – Måndag 4 april

Mikael gjorde två nya espresso. Han bad om ursäkt då han tände en cigarett. Paolo Roberto ryckte på axlarna. Mikael betraktade honom eftertänksamt.

Paolo Roberto hade en image av att vara en kaxig typ som gärna sa exakt vad han ansåg om saker och ting. Mikael insåg snabbt att han var precis lika kaxig privat, men att han också var en intelligent och ödmjuk människa. Han påminde sig att Paolo Roberto också satsat på en politisk karriär som socialdemokratisk riksdagskandidat. Han framstod alltmer som en kille som hade någonting mellan öronen. Mikael ertappade sig själv med att spontant tycka bra om honom.

”Varför kommer du till mig med den här storyn?”

”Salander sitter i klistret ganska ordentligt. Jag vet inte vad man kan göra men hon skulle nog behöva en vän i sin hörna.”

Mikael nickade.

”Varför tror du att hon är oskyldig?” frågade Paolo Roberto.

”Det är svårt att förklara. Lisbeth är en väldigt oförsonlig människa, men jag tror helt enkelt inte på storyn att hon skulle ha skjutit Dag och Mia. Särskilt inte Mia. Dels har hon inget motiv –”

”Inget motiv som vi känner till.”

”Okej, Lisbeth skulle inte ha problem med att använda våld mot någon som gjort sig förtjänt av det. Men jag vet inte. Jag har utmanat Bublanski, polisen som håller i utredningen. Jag tror att det fanns ett skäl till att Dag och Mia mördades. Och jag tror att det skälet finns i det reportage som Dag jobbade med.”

”Om du har rätt behöver Salander inte bara någon som håller henne i handen när hon grips – då behöver hon en helt annan sorts uppbackning.”

”Jag vet.”

Paolo Roberto fick en farlig glimt i ögonen.

”Om hon är oskyldig har hon utsatts för en av de värsta jävla rättsskandalerna i historien. Hon har utpekats som mördare av media och poliser, och allt skit som skrivits …”

”Jag vet.”

”Så vad kan vi göra? Kan jag hjälpa till på något sätt?”

Mikael funderade en stund.

”Den bästa hjälp vi kan bidra med är förstås att plocka fram en alternativ gärningsman. Det är det jag jobbar med. Den näst bästa hjälp vi kan ge är att få tag på henne innan någon polis skjuter ihjäl henne. Lisbeth är ju liksom inte den sortens människa som skulle överlämna sig frivilligt.”

Paolo Roberto nickade.

”Och hur hittar vi henne?”

”Jag vet inte. Men det finns faktiskt en sak du kan göra. Rent praktiskt, om du har tid och lust.”

”Min tjej är bortrest den närmaste veckan. Jag har tid och lust.”

”Okej, jag tänkte på det här med att du är boxare …”

”Ja?”

”Lisbeth har en väninna, Miriam Wu, som du säkert läst om.”

”Bättre känd som BDSM-flatan … Jo, jag har läst om henne.”

”Jag har hennes mobilnummer och har försökt få tag på henne. Hon lägger på luren så fort hon hör att det är en journalist i andra änden.”

”Jag förstår henne.”

”Jag har inte riktigt tid att jaga Miriam Wu. Men jag läste att hon tränar kickboxning. Jag tänkte att om en känd boxare tar kontakt med henne …”

”Jag förstår. Och du hoppas att hon kan leda oss vidare till Salander.”

”När polisen pratade med henne sa hon att hon inte hade en aning om var Lisbeth håller hus. Men det är värt ett försök.”

”Ge mig hennes nummer. Jag ska leta rätt på henne.”

Mikael gav honom mobilnumret och adressen till Lundagatan.

Gunnar Björck hade tillbringat helgen med att analysera sin situation. Hans framtid hängde på en skör tråd och det gällde att spela sina dåliga kort väl.

Mikael Blomkvist var ett jävla svin. Frågan var bara om han skulle gå att övertala att hålla tyst om … om det faktum att Björck hade anlitat de där jävla flickornas tjänster. Det han hade gjort var åtalbart och han tvivlade inte på att han skulle få sparken om det avslöjades. Tidningarna skulle slita honom i stycken. En säkerhetspolis som utnyttjar tonåriga prostituerade … om de där jävla fittorna åtminstone inte hade varit så unga.

Men att sitta overksam var att besegla sitt öde. Björck hade klokt nog inte sagt något till Mikael Blomkvist. Han hade läst Blomkvists ansikte och registrerat hans reaktion. Blomkvist hade våndats. Han ville ha information. Men han skulle vara tvungen att betala. Priset var hans tystnad. Det var enda utvägen.

Zala skapade en helt ny ekvation i hela mordutredningen.

Dag Svensson hade jagat Zala.

Bjurman hade sökt Zala.

Och kommissarie Gunnar Björck var den ende som visste att det fanns en koppling mellan Zala och Bjurman, vilket innebar att Zala var en länk till både Enskede och Odenplan.

Vilket skapade ytterligare ett dramatiskt problem för Gunnar Björcks framtida välbefinnande. Det var han som hade gett Bjurman information om Zalachenko – i all vänskaplighet och utan att reflektera över att informationen fortfarande var hemligstämplad. Det var en bagatell, men det innebar att han faktiskt gjort sig skyldig till en åtalbar handling.

Dessutom hade han sedan Mikael Blomkvists besök på fredagen gjort sig skyldig till ytterligare ett brott. Han var polis och om han hade information i en mordutredning var det hans skyldighet att omedelbart höra av sig till polisen med denna information. Men om han lämnade informationen till Bublanski eller åklagare Ekström skulle han automatiskt hänga ut sig själv. Det skulle bli offentligt. Inte hororna, men hela Zalachenko-historien.

Under lördagen hade han gjort ett hastigt besök på sin arbetsplats på Säkerhetspolisen på Kungsholmen. Han hade plockat fram alla gamla papper om Zalachenko och läst igenom materialet. Det var han själv som hade skrivit rapporterna, men det var många år sedan. De allra äldsta papperen var snart trettio år gamla. Det senaste dokumentet var tio år gammalt.

Zalachenko.

En hal jävel.

Zala.

Gunnar Björck hade själv antecknat smeknamnet i sin utredning men kunde inte påminna sig att han någonsin använt det.

Men kopplingen var solklar. Till Enskede. Till Bjurman. Och till Salander.

Gunnar Björck grubblade. Han förstod ännu inte hur alla pusselbitarna hängde samman men han trodde att han begrep varför Lisbeth Salander hade åkt till Enskede. Han kunde också lätt föreställa sig att Lisbeth Salander hade drabbats av ett raseriutbrott och dödat Dag Svensson och Mia Bergman för att de hade vägrat samarbeta eller för att de hade provocerat henne. Hon hade ett motiv som kanske bara Gunnar Björck och två tre andra personer i hela landet förstod.

Hon är ju helt sinnessjuk. Jag hoppas för guds skull att någon polis skjuter ihjäl henne då hon grips. Hon vet. Hon kan spräcka hela historien om hon pratar.

Men hur Gunnar Björck än resonerade kvarstod det faktum att Mikael Blomkvist var den enda möjliga utvägen för honom personligen – vilket i Gunnar Björcks nuvarande belägenhet var den enda frågan av intresse. Han kände en tilltagande desperation. Blomkvist måste förmås att behandla honom som en hemlig källa och att hålla tyst om hans … pikanta snedsprång med de där jävla hororna. Fan, om Salander ändå kunde skjuta skallen av Blomkvist.

Han tittade på Zalachenkos telefonnummer och vägde för- och nackdelar med att ta kontakt med honom. Han kunde inte bestämma sig.

Mikael hade gjort en dygd av att kontinuerligt summera sitt grävande. När Paolo Roberto lämnat honom använde han en timme till uppgiften. Det hade blivit en journal, nästan i dagboksform, där han lät tankarna löpa fritt samtidigt som han noga bokförde alla samtal, möten och all research han gjorde. Han krypterade dagligen dokumentet med PGP och mailade kopior till Erika Berger och Malin Eriksson, så att hans medarbetare var helt uppdaterade.

Dag Svensson hade fokuserat på Zala de sista veckorna innan han dog. Namnet hade dykt upp i det sista telefonsamtalet till Mikael, bara två timmar innan han mördades. Gunnar Björck påstod att han visste något om Zala.

Mikael ägnade femton minuter åt att summera vad han hade grävt fram om Björck, vilket var ganska lite.

Gunnar Björck var 62 år gammal, ogift och född i Falun. Han hade arbetat som polis sedan han var 21 år gammal. Han hade börjat som patrullerande men studerat juridik och hamnat i hemlig befattning redan då han var 26 eller möjligen 27. Det var 1969 eller 1970, precis i slutet av Per Gunnar Vinges tid som Säpochef.

Vinge fick sparken sedan han i ett samtal med Norrbottens landshövding Ragnar Lassinanti påstått att Olof Palme var spion för ryssarna. Sedan kom IB-affären och Holmér och Brevbäraren och Palmemordet och den ena skandalen efter den andra. Mikael hade ingen aning om vilken roll, om ens någon, Gunnar Björck hade spelat i de gångna dryga trettio årens drama inom hemliga polisen.

Björcks karriär mellan 1970 och 1985 var i stort sett ett oskrivet blad, något som inte var besynnerligt då det gällde Säpo eftersom allt som hade med verksamheten att göra var hemligstämplat. Han kunde ha vässat pennor i ett förråd eller varit hemlig agent i Kina. Det sistnämnda var dock osannolikt.

I oktober 1985 hade Björck flyttat till Washington där han tjänstgjort på svenska ambassaden i två år. Från 1988 hade han varit tillbaka i tjänst hos Säpo i Stockholm. 1996 blev han en offentlig person i den bemärkelsen att han utsågs till vice byråchef på utlänningsroteln. Exakt vad han sysslade med hade Mikael ingen större kunskap om. Efter 1996 hade Björck vid ett antal tillfällen uttalat sig i massmedia i samband med utvisning av en eller annan suspekt arab. 1998 hade han uppmärksammats i samband med att flera irakiska diplomater utvisades från landet.

Vad har allt detta med Lisbeth Salander och morden på Dag och Mia att göra? Förmodligen inte ett dyft.

Men Gunnar Björck vet något om Zala.

Därmed måste det finnas en koppling.

Erika Berger hade inte berättat för någon, inte ens för sin make som hon annars aldrig hade några hemligheter för, att hon skulle gå till Den Stora Draken, Svenska Morgon-Posten. Hon hade ungefär en månad kvar på Millennium. Hon kände ångest. Hon visste att dagarna skulle rusa iväg och att hon helt plötsligt skulle vara framme vid sin sista dag som chefredaktör.

Hon kände också en gnagande oro för Mikael. Hon hade läst hans senaste mail med en sjunkande känsla. Hon kände igen tecknen. Det var precis samma envishet som fått honom att bita sig fast i Hedestad två år tidigare, och det var samma besatthet med vilken han angripit Wennerström. Sedan skärtorsdagen existerade inget annat för honom än uppgiften att ta reda på vem som mördat Dag och Mia och att på något sätt frikänna Lisbeth Salander.

Även om hon till fullo sympatiserade med hans ambition – Dag och Mia hade varit hennes vänner också – så fanns där en sida hos Mikael som hon inte kände sig helt väl till mods med. Han hade ett drag av hänsynslöshet när han vädrade blod.

I samma ögonblick som han hade ringt henne dagen innan och berättat om hur han utmanat Bublanski och börjat mäta storlek med honom som en annan jävla machocowboy, hade hon vetat att jakten på Lisbeth Salander skulle uppsluka honom under överskådlig framtid. Hon visste av erfarenhet att han skulle vara alldeles omöjlig att ha att göra med innan han löst problemet. Han skulle pendla mellan självupptagenhet och depression. Och någonstans i den ekvationen skulle han också ta risker som förmodligen var fullständigt onödiga.

Och Lisbeth Salander. Erika hade träffat henne en enda gång och visste för lite om den besynnerliga flickan för att kunna dela Mikaels förvissning om att hon var oskyldig. Tänk om Bublanski hade rätt? Tänk om hon var skyldig? Tänk om Mikael lyckades leta rätt på henne och träffade en sinnessjuk galning som var beväpnad med ett skjutvapen?

Hon hade inte heller blivit lugnare av Paolo Robertos överraskande samtal på morgonen. Det var naturligtvis bra att Mikael inte var den ende som stod på Salanders sida, men Paolo Roberto var också en jävla machotyp.

Dessutom måste hon hitta en efterträdare till sig själv som kunde ta över rodret på Millennium. Det började bli bråttom. Hon funderade på att ringa Christer Malm och diskutera saken med honom, men insåg att hon inte skulle kunna informera honom om hon fortsatte att mörka för Mikael.

Mikael var en lysande reporter men skulle vara en katastrof som chefredaktör. I det fallet var hon och Christer betydligt mera närbesläktade, men hon var osäker på om Christer skulle anta erbjudandet. Malin var för ung och osäker. Monika Nilsson var för självupptagen. Henry Cortez var en bra reporter men han var på tok för ung och orutinerad. Lottie Karim var för vek. Och hon var osäker på om Christer och Mikael skulle bli nöjda med någon nyrekryterad utifrån.

Det var en jävla soppa.

Det var inte så hon ville avsluta sina år på Millennium.

På söndagskvällen öppnade Lisbeth Salander på nytt Asphyxia 1.3 och gick in i den speglade hårddisken av . Hon konstaterade att han för ögonblicket inte var uppkopplad på nätet och ägnade därefter en stund åt att läsa igenom vad nytt som tillkommit de senaste två dagarna.

Hon läste Mikaels researchjournal och undrade vagt om han möjligen skrev den så detaljerat för hennes skull och vad det i så fall var ett uttryck för. Han visste naturligtvis att hon var inne i hans dator och därför var den naturliga slutsatsen att han ville att hon skulle läsa vad han skrev. Frågan var dock vad han inte skrev. Eftersom han visste att hon fanns i hans dator kunde han manipulera kunskapsflödet. Hon noterade i förbigående att han uppenbarligen inte hade kommit så värst mycket längre än att ha utmanat Bublanski på duell om hennes eventuella oskuld. Detta irriterade henne av någon anledning. Mikael Blomkvist baserade inte sina slutsatser på fakta utan på känslor. Naive dumskalle.

Men han hade också zoomat in på Zala. Rätt tänkt, Kalle Blomkvist. Hon undrade om han alls skulle ha intresserat sig för Zala om hon inte skickat namnet till honom.

Därefter noterade hon med mild förvåning att Paolo Roberto plötsligt hade dykt upp i handlingen. Det var en trevlig nyhet. Hon log plötsligt. Hon gillade den kaxige jäveln. Han var macho ända ut i fingerspetsarna. Han brukade puckla på henne rätt ordentligt när de träffades i ringen. De få tillfällen han träffade, vill säga.

Sedan satte hon sig upprätt i stolen då hon dekrypterade och läste Mikael Blomkvists senaste mail till Erika Berger.

Gunnar Björck, Säpo, har information om Zala.

Gunnar Björck är bekant med Bjurman.

Lisbeths blick blev ofokuserad då hon ritade en triangel i huvudet. Zala. Bjurman. Björck. Yes, that makes sense. Hon hade aldrig sett problemet ur den vinkeln tidigare. Mikael Blomkvist var kanske inte så korkad i alla fall. Men han begrep förstås inte sammanhanget. Det begrep hon inte ens själv, trots att hon hade väsentligt större insikt i vad som hänt. Hon funderade en stund på Bjurman och blev medveten om att det faktum att han kände Björck förvandlade honom till en något större kantboll än hon tidigare föreställt sig.

Hon konstaterade att hon sannolikt skulle bli tvungen att göra ett besök i Smådalarö.

Därefter gick hon in i Mikaels hårddisk och skapade ett nytt dokument i mappen som hon döpte till [Ringhörna]. Han skulle se det nästa gång han startade sin iBook.

[1. Håll dig borta från Teleborian. Han är ond.

2. Miriam Wu har absolut inget med den här saken att göra.

3. Du gör rätt i att fokusera på Zala. Han är nyckeln. Men du kommer inte att hitta honom i några register.

4. Det finns en koppling mellan Bjurman och Zala. Jag vet inte hur, men jag jobbar på saken. Björck?

5. Viktigt. Det finns en besvärande polisutredning om mig från februari 1991. Jag känner inte till diarienummer och hittar den inte. Varför har inte Ekström gett den till media? Svar: Den finns inte i hans dator. Slutsats: Han känner inte till den. Hur kan det vara möjligt?]

Hon funderade en kort stund och lade sedan till ett stycke.

[PS/ Mikael, jag är inte oskyldig. Men jag har inte skjutit Dag och Mia och har inget med morden på dem att göra. Jag träffade dem på kvällen strax innan morden skedde, men hade lämnat dem då det hände. Tack för att du trodde på mig. Hälsa Paolo att han har en mesig vänsterkrok.]

Hon funderade ytterligare en stund och insåg att det gnagde alldeles för mycket i en informationsnarkoman av hennes kaliber att inte veta säkert. Hon skrev en rad till.

[PS2/ Hur känner du till detta med Wennerström?]

Mikael Blomkvist hittade Lisbeths dokument drygt tre timmar senare. Han läste brevet rad för rad minst fem gånger. För första gången hade hon gjort ett tydligt statement, att hon inte mördat Dag och Mia. Han trodde henne och kände en enorm lättnad. Och äntligen talade hon med honom, om än kryptiskt som alltid.

Han noterade också att hon enbart förnekade morden på Dag och Mia, men inte nämnde något om Bjurman. Vilket Mikael antog berodde på att han bara hade nämnt Dag och Mia i sitt mail. Efter en stunds eftertanke skapade han [Ringhörna 2].

[Hej Sally.

Tack för att du äntligen sa att du är oskyldig. Jag har trott på dig, men även jag har påverkats av mediebruset och känt tvivel. Förlåt mig. Det kändes skönt att höra det direkt från ditt tangentbord.

Då återstår bara att avslöja den verklige mördaren. Det har du och jag gjort tidigare. Det skulle underlätta om du inte var så kryptisk. Jag antar att du läser min researchkalender. Då vet du ungefär vad jag gör och hur jag resonerar. Jag tror att Björck vet något och kommer att prata med honom igen inom de närmaste dagarna.

Är jag inne på fel spår då jag betar av torskarna?

Detta med polisutredningen förbryllar mig. Jag ska sätta min medarbetare Malin på att gräva fram den. Du var, vad då, 12–13 år? Vad handlade utredningen om?

Din attityd till Teleborian är noterad. /M

PS/Du gjorde en miss i Wennerströmkuppen. Jag kände till vad du gjort redan i Sandhamn under julhelgen men frågade inte eftersom du inte sa något. Och jag tänker inte berätta vilket misstaget var med mindre än att du träffar mig över en kopp kaffe.]

Svaret kom drygt tre timmar senare.

[Du kan glömma torskarna. Det är Zala som är intressant. Och en blond jätte. Men polisutredningen är intressant eftersom någon tycks vilja dölja den. Det kan inte vara en slump.]

Åklagare Ekström var på uselt humör då han samlade Bublanskis trupp till morgonbön på måndagen. Mer än en veckas spaningar efter en namngiven misstänkt med särpräglat utseende hade varit fullständigt resultatlösa. Ekström blev inte på bättre humör när Curt Svensson, som hade haft helgjouren, informerade om den senaste händelseutvecklingen.

”Intrång?” sa Ekström med oförställd häpnad.

”Grannen ringde på söndagskvällen då han råkade märka att avspärrningstejpen på Bjurmans dörr hade brutits. Jag åkte ut och gjorde en koll.”

”Och vad gav det?”

”Tejpen var snittad på tre ställen. Troligen ett rakblad eller en mattkniv. Snyggt gjort. Det var svårt att upptäcka.”

”Inbrott? Det finns bus som specialiserar sig på avlidna …”

”Inget inbrott. Jag gick igenom lägenheten. Alla normala värdeföremål, video och sådant fanns kvar. Däremot låg Bjurmans bilnyckel framme på köksbordet.”

”Bilnyckel?” frågade Ekström.

”Jerker Holmberg var i lägenheten i onsdags för att göra en efterkoll om vi missat något. Han kollade bland annat bilen. Han svär på att det inte låg någon bilnyckel på köksbordet då han lämnade lägenheten och satte upp tejpen.”

”Kan han inte ha glömt bilnyckeln framme? Ingen är ofelbar.”

”Holmberg använde aldrig den nyckeln. Han använde kopian som fanns på Bjurmans nyckelknippa och som vi redan har i beslag.”

Bublanski strök sig över hakan.

”Alltså inget vanligt inbrott?”

”Intrång. Någon har gått in i Bjurmans lägenhet och sniffat runt. Det måste ha skett mellan onsdagen och söndag kväll när grannen noterade att förseglingen var bruten.”

”Med andra ord har någon sökt något … Jerker?”

”Det finns inget där som vi inte redan har i beslaget.”

”Som vi känner till i alla fall. Motivbilden för morden är fortfarande ganska oklar. Vi har utgått från att Salander är en psykopat, men även psykopater behöver ett motiv.”

”Så vad föreslår du?”

”Jag vet inte. Någon ägnar tid åt att söka igenom Bjurmans lägenhet. Då måste två frågor besvaras. För det första: Vem? För det andra: Varför? Vad är det vi har missat?”

Tystnaden lägrade sig en kort stund.

”Jerker …”

Jerker Holmberg suckade uppgivet.

”Okej. Jag åker ut till Bjurman och går igenom lägenheten igen. Med pincett.”

Klockan var elva på måndagen då Lisbeth Salander vaknade. Hon låg kvar och drog sig i någon halvtimme innan hon klev upp och satte på kaffebryggaren och duschade. När hon hade klarat av toalettbestyren gjorde hon två limpsmörgåsar och satte sig vid sin PowerBook för att uppdatera sig om vad som hände i åklagare Ekströms dator och för att läsa Internetupplagorna av diverse dagstidningar. Hon noterade att intresset för Enskedemorden hade sjunkit. Därefter öppnade hon Dag Svenssons researchfolder och läste noga hans anteckningar från konfrontationen med journalisten Per-Åke Sandström, torsken som sprang sexmaffians ärenden och som visste något om Zala. När hon läst färdigt hällde hon upp mera kaffe och satte sig i fönstersmygen och funderade.

Vid fyratiden hade hon tänkt färdigt.

Hon behövde pengar. Hon hade tre kreditkort. Ett av dessa var ställt på Lisbeth Salander och var i all praktisk bemärkelse oanvändbart. Ett var ställt på Irene Nesser, men Lisbeth undvek att använda det eftersom hon då måste legitimera sig med Irene Nessers pass vilket innebar en risk. Ett var ställt på Wasp Enterprises och var kopplat till ett konto som innehöll drygt tio miljoner kronor och kunde tankas på med överföringar via Internet. Vem som helst kunde använda kortet men måste naturligtvis legitimera sig.

Hon gick in i köket och öppnade en kakburk och plockade upp en bunt sedlar. Hon hade 950 kronor i kontanter, vilket var i minsta laget. Dessbättre hade hon även 1 800 amerikanska dollar som legat och skräpat sedan hon återvänt till Sverige och som kunde växlas anonymt på vilken Forexbutik som helst. Det förbättrade läget.

Hon satte på sig Irene Nessers peruk, klädde sig propert och tog ett ombyte kläder och en makeuplåda med teatersmink med sig i en ryggsäck. Därefter inledde hon den andra expeditionen från Mosebacke. Hon promenerade till Folkungagatan och vidare bort till Erstagatan där hon gick in i Watskibutiken strax före stängningsdags. Hon inhandlade eltejp, block och talja med åtta meter ankarlina i bomull.

Hon tog 66:ans buss tillbaka. Vid Medborgarplatsen såg hon en kvinna vänta på bussen. Hon kände först inte igen henne, men en larmklocka ringde någonstans i bakhuvudet och när hon tittade igen kunde hon identifiera kvinnan som Irene Flemström, löneassistent på Milton Security. Hon hade skaffat en ny och poppigare frisyr. Lisbeth slank diskret av bussen medan Flemström klev på. Hon såg sig noga för och spanade oupphörligt efter ansikten som kunde vara bekanta. Hon promenerade förbi Bofills båge till Södra station och tog pendeln norrut.

Kriminalinspektör Sonja Modig skakade hand med Erika Berger som genast erbjöd kaffe. När de hämtade kaffet i pentryt upptäckte hon att alla muggar var uddamuggar med reklam för olika politiska partier, fackliga organisationer och företag.

”Muggar från diverse valvakor och intervjuer”, förklarade Erika Berger och räckte över en mugg med LUF:s logga.

Sonja Modig tillbringade tre timmar vid Dag Svenssons skrivbord. Hon fick assistans av redaktionssekreterare Malin Eriksson för att dels förstå vad Dag Svenssons bok och artikel handlade om, dels få hjälp att navigera i researchmaterialet. Sonja Modig häpnade över omfattningen. Det hade frustrerat utredningen att Dag Svenssons dator var försvunnen och att hans arbete därmed tycktes oåtkomligt. I själva verket hade backup av det mesta legat på Millenniums kontor hela tiden.

Mikael Blomkvist var inte inne på redaktionen men Erika Berger gav Sonja Modig en förteckning över vilket material han hade sorterat bort från Dag Svenssons skrivbord – vilket uteslutande handlade om källors identitet. Till sist ringde Modig Bublanski och förklarade läget. Det beslutades att allt material på Dag Svenssons skrivbord, inklusive Millenniums dator, skulle tas i beslag av utredningstekniska skäl och att förundersökningsledaren fick återkomma för en förhandling om det ansågs befogat att även det bortsorterade materialet måste utkrävas. Sonja Modig upprättade därefter ett beslagsprotokoll och fick hjälp av Henry Cortez att bära ned föremålen till sin bil.

På måndagskvällen kände sig Mikael djupt frustrerad. Sedan föregående vecka hade han betat av sammanlagt tio av de namn som Dag Svensson hade ämnat hänga ut. Vid varje tillfälle hade han träffat oroliga, upprörda och chockerade män. Han konstaterade att medelinkomsten för dessa personer var omkring 400 000 per år. Det var en patetisk samling rädda män.

Inte vid något tillfälle hade han dock upplevt att de hade något att dölja i samband med morden på Dag Svensson och Mia Bergman. Tvärtom; flera av dem han talat med tycktes anse att det enbart skulle förvärra deras situation i den hetsjakt de förväntade sig i massmedia när deras namn länkades till mord.

Mikael öppnade sin iBook och kontrollerade om han fått någon ny kommunikation från Lisbeth. Det hade han inte. Däremot hade hon i sitt föregående mail påstått att torskarna var ointressanta och att han därigenom slösade sin tid. Han förbannade henne med en ramsa som Erika Berger skulle ha beskrivit som både sexistisk och innovativ. Han var hungrig men kände ingen lust att laga mat. Dessutom hade han inte handlat på två veckor, mer än någon liter mjölk i kvartersbutiken. Han satte på sig kavajen och gick ned till den grekiska tavernan på Hornsgatan och beställde en lammgrill.

Lisbeth Salander hade först gjort ett besök i trappuppgången och i skymningen hade hon gjort två diskreta vändor runt de närmaste byggnaderna. Det var låga lamellhus som hon misstänkte var lyhörda och knappast idealiska för hennes avsikter. Journalisten Per-Åke Sandström bodde i en hörnlägenhet på tredje våningen, vilket var den översta. Trapphuset fortsatte upp till en vindsdörr. Det var acceptabelt.

Problemet var förstås att det var mörkt i alla fönster i lägenheten, vilket antydde att dess innehavare inte var hemma.

Hon promenerade några kvarter till en pizzeria där hon beställde en Hawaii och satte sig i ett hörn för att läsa kvällstidningarna. Strax före nio köpte hon en caffe latte i Pressbyrån och återvände till lamellhuset. Det var fortfarande mörkt i lägenheten. Hon tog sig in i trapphuset och satte sig på avsatsen till vinden där hon hade utsikt mot Per-Åke Sandströms lägenhetsdörr en halvtrappa ned. Hon drack kaffe medan hon väntade.

Kriminalinspektör Hans Faste lyckades till sist spåra Cilla Norén, 28 år och ledare för satanistgruppen Evil Fingers, till studion Recent Trash Records i en industrilokal i Älvsjö. Det blev en kulturkollision av ungefär samma proportioner som då portugiserna först träffade karibindianerna.

Faste hade efter flera misslyckade försök hos Cilla Noréns föräldrar slutligen via hennes syster lyckats spåra henne till studion där hon enligt uppgift ”bistod” vid produktionen av en cd-skiva med bandet Cold Wax från Borlänge. Faste hade aldrig hört talas om bandet och konstaterade att det tycktes bestå av grabbar i 20-årsåldern. Redan då han kom in i korridoren utanför studion möttes han av en ljudmatta som tog luften ur honom. Han betraktade Cold Wax genom ett glasfönster och avvaktade till dess att det blev en lucka i ljudridån.

Cilla Norén hade korpsvart långt hår med röda och gröna slingor och svart makeup. Hon var lagd åt det knubbiga hållet och klädd i kort tröja som visade en mage med en piercad navel. Hon hade ett nitbälte runt höften och såg ut som något ur en fransk skräckfilm.

Faste höll upp sin legitimation och bad att få prata med henne. Hon tuggade tuggummi och såg skeptiskt på honom. Till sist pekade hon på en dörr och ledde honom in i någon sorts fikarum, där han nästan snubblade över en påse med sopor som hade lämnats precis vid ingången. Cilla Norén spolade upp vatten i en tom pet-flaska, drack ungefär hälften och satte sig vid ett bord och tände en cigarett. Hon fixerade Hans Faste med klarblå ögon. Faste visste plötsligt inte i vilken ände han skulle börja.

”Vad är Recent Trash Records?”

Hon verkade uttråkad.

”Det är ett skivbolag som producerar nya unga band.”

”Vad är din roll här?”

”Jag är ljudtekniker.”

Faste tittade på henne.

”Har du utbildning för det?”

”Nä. Jag har lärt mig själv.”

”Kan man försörja sig på det?”

”Varför undrar du?”

”Jag frågar bara. Jag antar att du har läst om Lisbeth Salander den senaste tiden.”

Hon nickade.

”Vi har fått uppgifter om att du är bekant med henne. Stämmer det?”

”Kanske det.”

”Stämmer det eller stämmer det inte?”

”Det beror på vad du är ute efter.”

”Jag är ute efter att spåra en efterlyst vettvilling och trippelmördare. Jag vill ha information om Lisbeth Salander.”

”Jag har inte hört av Lisbeth sedan förra året.”

”När träffade du henne senast?”

”Någon gång på hösten för två år sedan. På Kvarnen. Hon brukade komma dit och sedan slutade hon dyka upp.”

”Har du försökt kontakta henne?”

”Jag har ringt hennes mobil några gånger. Numret har upphört.”

Och du vet inte var du kan få tag i henne?”

”Nej.”

”Vad är Evil Fingers?”

Cilla Norén såg road ut.

”Läser du inte tidningarna?”

”Hur så?”

”Där står det ju att vi är en grupp satanister.”

”Är ni det?”

”Ser jag ut som en satanist?”

”Hur ser en satanist ut?”

”Alltså, jag vet inte vem som är mest korkad – polisen eller tidningarna.”

”Hör på nu unga dam, det här är en allvarlig fråga.”

”Om vi är satanister?”

”Svara på mina frågor istället för att tjafsa.”

”Och hur lyder frågan?”

Hans Faste blundade en sekund och tänkte på det studiebesök han gjort hos polisen i Grekland i samband med en semesterresa några år tidigare. Polismyndigheten i Grekland hade trots alla problem en stor fördel jämfört med den svenska polisen. Om Cilla Norén hade anlagt samma attityd i Grekland skulle han ha bojat henne och gett henne tre rapp med batongen. Han tittade på henne.

”Var Lisbeth Salander med i Evil Fingers?”

”Skulle inte tro det.”

”Vad menar du?”

”Lisbeth är troligen det mest tondöva jag någonsin träffat på.”

”Tondöv?”

”Hon kan skilja på trumpet och trummor, men det är ungefär så långt hennes musikaliska begåvning sträcker sig.”

”Jag menar om hon var med i gruppen Evil Fingers.”

”Och jag svarade just på frågan. Vad fan tror du att Evil Fingers var för något?”

”Berätta.”

”Du bedriver polisutredning genom att läsa korkade tidningsartiklar.”

”Svara på frågan.”

”Evil Fingers var en rockgrupp. Vi var ett gäng brudar i mitten av 1990-talet som gillade hårdrock och lirade för skojs skull. Vi lanserade oss med pentagram och lite sympathy for the Devil. Sedan lade vi ned bandet och jag är den enda av oss som fortfarande jobbar med musik.”

”Och Lisbeth Salander var inte med i gruppen.”

”Som jag sa.”

”Varför påstår då våra källor att Salander var med i gruppen?”

”Därför att dina källor är ungefär lika korkade som tidningarna.”

”Förklara.”

”Vi var fem tjejer i gruppen och vi har fortsatt att träffas då och då. Förr i tiden träffades vi en gång i veckan på Kvarnen. Nu är det ungefär en gång i månaden. Men vi håller kontakten.”

”Och vad gör ni när ni träffas?”

”Vad tror du att man gör på Kvarnen?”

Hans Faste suckade.

”Så ni träffas för att dricka sprit.”

”Vi brukar dricka öl. Och prata skit med varandra. Vad gör du när du träffar dina kompisar?”

”Och hur kommer Lisbeth Salander in i bilden?”

”Jag träffade henne på KomVux då jag var 18. Hon brukade dyka upp då och då på Kvarnen och dra en öl med oss.”

”Så Evil Fingers är alltså inte att betrakta som en organisation?”

Cilla Norén betraktade honom med en blick som om han kom från en främmande planet.

”Är ni flator?”

”Ska du ha en smäll på käften?”

”Svara på frågan.”

”Det angår dig inte vad vi är.”

”Lägg ner. Du kan inte provocera mig.”

”Hallå? Polisen påstår att Lisbeth Salander har mördat tre människor och kommer och frågar mig om mina sexuella preferenser. Du kan dra åt helvete.”

”Du … jag kan plocka in dig.”

”För vad då? Förresten, jag glömde berätta att jag pluggar juridik sedan tre år och att min pappa är Ulf Norén på Norén och Knape advokatbyrå. See you in court.”

”Jag trodde att du jobbade med musik.”

”Det gör jag därför att det är kul. Tror du att jag kan försörja mig på det här?”

”Jag har ingen aning om vad du försörjer dig på.”

”Jag försörjer mig inte som lesbisk satanist, om det är det du tror. Och om det är polisens utgångspunkt i jakten på Lisbeth Salander så förstår jag varför ni inte lyckats gripa henne.”

”Vet du var hon finns?”

Cilla Norén började vagga med överkroppen och lät händerna glida upp framför sig.

”Jag känner att hon är nära … vänta så ska jag kolla min telepatiska förmåga.”

”Lägg av med det där.”

”Du, jag har redan sagt att jag inte hört av henne på snart två år. Jag har ingen aning om var hon är. Var det något mer?”

Sonja Modig hade kopplat upp Dag Svenssons dator och ägnat kvällen åt att katalogisera innehållet på hårddisken och de bifogade zip-skivorna. Hon satt kvar till elva på kvällen och läste Dag Svenssons bok.

Hon kom till två insikter. För det första insåg hon att Dag Svensson var en lysande författare som med medryckande saklighet beskrev sexhandelns mekanismer. Hon önskade att han hade kunnat framträda som föreläsare på Polishögskolan – hans kunskaper skulle vara ett välbehövligt tillskott till undervisningen. Hans Faste var till exempel en person som skulle ha haft behov av Svenssons insikter.

Modigs andra insikt var att hon plötsligt förstod Mikael Blomkvists ståndpunkt att Dags research kunde utgöra motiv till morden. Den uthängning av torskar som Dag Svensson planerade skulle inte bara skada ett antal personer. Det var en brutal uthängning. Några av de framträdande aktörerna, som dömt i sexbrottmål eller deltagit i den offentliga debatten, skulle fullkomligt förintas. Mikael Blomkvist hade rätt. Boken innehöll motiv för mord.

Problemet var bara att även om en torsk som riskerade uthängning hade beslutat att mörda Dag Svensson så fanns ingen sådan koppling till advokat Nils Bjurman. Han figurerade överhuvudtaget inte i Dag Svenssons material, vilket inte bara dramatiskt minskade styrkan i Mikael Blomkvists argumentation, utan faktiskt närmast stärkte bilden av Lisbeth Salander som enda möjliga misstänkt.

Även om motivbilden var oklar då det gällde morden på Dag Svensson och Mia Bergman var Lisbeth Salander bunden till mordplatsen och mordvapnet. Så tydliga tekniska indicier var svåra att misstolka. De tydde på att Salander var den person som hade avlossat de dödande skotten i lägenheten i Enskede.

Vapnet utgjorde dessutom en direkt länk till mordet på advokat Bjurman. I det fallet fanns ingen tvekan om att det existerade ett personsamband och dessutom en möjlig motivbild – att döma av den konstnärliga utsmyckningen på Bjurmans mage kunde det vara någon form av sexuellt övergrepp eller i varje fall något sorts sado-masochistiskt förhållande mellan de två. Det var svårt att föreställa sig att Bjurman frivilligt underkastat sig att bli tatuerad på detta bisarra sätt, det förutsatte att han antingen funnit någon sorts njutning i förnedringen eller att Salander – om det nu var hon som hade utfört tatueringen – hade försatt honom i en vanmäktig situation. Hur det skulle ha gått till ville Modig inte spekulera i.

Däremot hade Peter Teleborian bekräftat att Lisbeth Salanders våld riktades mot personer som hon av olika skäl uppfattade som hotfulla eller som kränkte henne.

Sonja Modig ägnade en stund över att fundera över vad Peter Teleborian hade sagt om Lisbeth Salander. Han hade verkat genuint beskyddande och ville inte att hans forna patient skulle komma till skada. Samtidigt hade utredningen i stor utsträckning byggt på hans analys av henne – en sociopat på gränsen till en psykos.

Men Mikael Blomkvists teori var emotionellt attraktiv.

Hon bet sig försiktigt i underläppen medan hon försökte visualisera något annat scenario än Lisbeth Salander som ensam mördare. Till sist lyfte hon en Bic-penna och skrev tveksamt en rad på ett anteckningsblock framför sig.

Två helt separata motiv? Två mördare? Ett mordvapen!

Hon hade en undflyende tanke som hon inte riktigt kunde formulera men det var en fråga hon ämnade väcka på Bublanskis morgonbön. Hon kunde inte riktigt förklara varför hon plötsligt kände sig så obekväm med tanken på Lisbeth Salander i rollen som ensam mördare.

Därefter gjorde hon kväll genom att resolut stänga datorn och låsa in skivorna i skrivbordslådan. Hon satte på sig jackan, släckte skrivbordslampan och höll just på att låsa dörren till sitt rum då hon hörde ljud längre ned i korridoren. Hon rynkade ögonbrynen. Hon hade trott att hon var ensam kvar på avdelningen och promenerade genom korridoren till Hans Fastes rum. Hans dörr stod på glänt och hon hörde att han talade i telefon.

”Det länkar ju onekligen ihop saker och ting”, hörde hon honom säga.

Hon stod obeslutsamt kvar en kort stund innan hon tog ett djupt andetag och knackade på dörrposten. Hans Faste tittade häpet upp på henne. Hon vinkade genom att spreta med fingrarna två gånger.

”Modig är fortfarande kvar i huset”, sa Faste i telefonluren. Han lyssnade och nickade utan att släppa Sonja Modig med blicken. ”Okej. Jag ska informera henne.” Han lade på luren.

”Bubbla”, sa han förklarande. ”Vad vill du?”

”Vad är det som länkar ihop saker och ting?” frågade hon.

Han tittade forskande på henne.

”Smyglyssnar du vid dörren?”

”Nej, men du hade dörren öppen och sa det just då jag knackade på.”

Faste ryckte på axlarna.

”Jag ringde Bubbla för att informera om att SKL äntligen kommit med något användbart.”

”Jaha.”

”Dag Svensson hade en mobil med Comviq kontantkort. De har äntligen fått fram en samtalslista. Det bekräftar samtalet till Mikael Blomkvist klockan 20.12. Då befann sig alltså Blomkvist på middagen hos sin syster.”

”Bra. Men jag tror inte att Blomkvist har något med morden att göra.”

”Inte jag heller. Men Dag Svensson ringde ytterligare ett samtal under kvällen. Klockan 21.34. Samtalet varade i tre minuter.”

”Och?”

”Han ringde till advokat Nils Bjurmans hemtelefon. Med andra ord finns en länk mellan de två morden.”

Sonja Modig satte sig långsamt i Hans Fastes besöksstol.

”Visst. Slå dig ned för all del.”

Hon ignorerade honom.

”Okej. Hur ser tidsschemat ut? Strax efter åtta ringer Dag Svensson till Mikael Blomkvist och stämmer träff senare under kvällen. Halv tio ringer Svensson till Bjurman. Strax före stängningsdags 22.00 köper Salander cigaretter i tobaksaffären i Enskede. Strax efter elva kommer Mikael Blomkvist och hans syster till Enskede och klockan 23.11 ringer han till larmcentralen.”

”Det verkar stämma, miss Marple.”

”Men det stämmer inte alls. Enligt patologen hade Bjurman skjutits mellan klockan 22.00 och 23.00 på kvällen. Då befann sig Salander redan i Enskede. Vi har alltid utgått från att Salander först sköt Bjurman och därefter paret i Enskede.”

”Det betyder ingenting. Jag har pratat med patologen igen. Vi hittade Bjurman först kvällen därpå, nästan ett dygn senare. Patologen säger att tidpunkten för hans död kan diffa på upp till en timme.”

”Men Bjurman måste ha varit det första offret eftersom vi hittade mordvapnet i Enskede. Det skulle betyda att hon sköt Bjurman någon gång efter 21.34 och därefter omedelbart åkte till Enskede för att handla i tobaksaffären. Finns det ens tid att ta sig från Odenplan till Enskede?”

”Jo, det gör det. Hon åkte inte kommunalt som vi trott tidigare. Hon hade ju en bil. Jag och Sonny Bohman har nyss provåkt sträckan och vi har gott om tid.”

”Men sedan väntar hon i en timme innan hon skjuter Dag Svensson och Mia Bergman. Vad gjorde hon under tiden?”

”Hon drack kaffe med dem. Vi har hennes fingeravtryck på koppen.”

Han tittade triumferande på henne. Sonja Modig suckade och satt tyst i någon minut.

”Hans, du ser det här som någon prestigegrej. Du kan vara en jävla skitstövel och reta gallfeber på folk ibland, men jag knackade faktiskt på för att be dig om ursäkt för örfilen. Den var inte befogad.”

Han betraktade henne en lång stund.

”Modig, du kanske tycker att jag är en skitstövel. Jag tycker att du är oprofessionell och inte har något inom polisen att göra. Åtminstone inte på den här nivån.”

Sonja Modig övervägde olika repliker men ryckte till sist på axlarna och reste sig.

”Okej. Då vet vi var vi har varandra”, sa hon.

”Vi vet var vi har varandra. Och tro mig, du kommer inte att bli långlivad här.”

Sonja Modig stängde dörren efter sig hårdare än hon hade avsett. Låt inte det där jävla aset reta upp dig. Hon gick ned till garaget och hämtade sin bil. Hans Faste log belåtet mot den stängda dörren.

Mikael Blomkvist hade precis kommit hem då hans mobil pep.

”Hej. Det är Malin. Kan du prata?”

”Visst.”

”Det var något som slog mig i går.”

”Berätta.”

”Jag läste igenom klippsamlingen om jakten på Salander som vi har på redaktionen och hittade det där stora uppslaget om hennes bakgrund inom psykvården.”

”Ja?”

”Det här kanske är lite långsökt, men jag undrar varför det är ett sådant gap i hennes biografi.”

”Gap?”

”Jo. Det finns ett övermått av detaljer om alla bråk hon var inblandad i då hon gick i skolan. Bråk med lärare och klasskamrater och sådant.”

”Jag minns det. Det var någon lärare som sa att hon var rädd för Lisbeth då hon gick på mellanstadiet.”

”Birgitta Miåås.”

”Just det.”

”Och det finns en del detaljer om Lisbeth på barnpsyk. Plus en mängd detaljer om henne i fosterfamiljer under tonåren och misshandeln i Gamla stan och allt det där.”

”Ja. Och poängen?”

”Hon tas in på psyket då hon just ska fylla 13.”

”Ja.”

”Men det står inte ett ord om varför hon tas in på psyket.”

Mikael var tyst en stund.

”Du menar att …”

”Jag menar att om en 12-åring tas in på psyket så borde något ha hänt som föranleder ingripandet. Och i Lisbeths fall så borde det ha varit något jävligt stort utbrott som skulle synas i biografin. Men det finns ingen förklaring.”

Mikael rynkade ögonbrynen.

”Malin, jag vet från en säker källa att det ska finnas en polisutredning om Lisbeth daterad februari 1991, då hon var 12 år. Den finns inte i diariet. Jag hade just tänkt be dig gräva fram den.”

”Om det finns en utredning så måste den naturligtvis vara diarieförd. Allt annat vore olagligt. Har du verkligen kollat?”

”Nej, men min källa säger att den inte finns i diariet.”

Malin var tyst en sekund.

”Och hur bra är din källa?”

”Mycket bra.”

Malin var tyst ytterligare en stund. Hon och Mikael kom samtidigt till samma slutsats.

”Säpo”, sa Malin.

”Björck”, sa Mikael.

24 Tisdag 5 april

Per-Åke Sandström, frilansjournalist, 47 år gammal, kom hem till lägenheten i Solna strax efter midnatt. Han var milt berusad och kände en klump av panik lura i magtrakten. Han hade tillbringat dagen med att desperat göra ingenting. Per-Åke Sandström var helt enkelt rädd.

Det var snart två veckor sedan Dag Svensson hade skjutits till döds i Enskede. Sandström hade häpet sett TV-nyheterna den kvällen. Han hade känt en våg av lättnad och hopp – Svensson var död och därmed var kanske den bok om trafficking där han tänkte hänga ut Sandström som sexualförbrytare undanröjd. Fan, en enda jävla hora för mycket och sedan satt han i klistret.

Han hatade Dag Svensson. Han hade bönat och bett, han hade krupit för det där jävla svinet.

På morddagen hade han varit för euforisk för att tänka klart. Det var först dagen därpå som han började fundera. Om Dag Svensson arbetade med en bok där han skulle hängas ut som våldtäktsman med pedofila drag, så var det inte helt osannolikt att polisen skulle börja gräva i hans lilla snedsteg. Herregud … han kunde bli misstänkt för morden.

Paniken hade lagt sig något då Lisbeth Salanders ansikte hade klistrats upp på varenda löpsedel i landet. Vem fan var Lisbeth Salander? Han hade aldrig hört talas om henne. Men polisen ansåg tydligen att hon var starkt misstänkt, och enligt en åklagare som uttalade sig kunde morden vara på väg att klaras upp. Det var möjligt att det inte skulle uppstå något intresse för hans person. Men av egen erfarenhet visste han hur journalister sparar dokumentation och anteckningar. Millennium. En jävla skittidning med ett oförtjänt gott rykte. De var som alla andra. Grävde och gnällde och skadade folk.

Han visste inte hur långt arbetet med boken hade kommit. Han visste inte vad de visste. Han hade ingen att fråga. Han kände sig som om han befann sig i ett vakuum.

Under den vecka som följt hade han pendlat mellan panik och berusning. Polisen hade inte sökt honom. Kanske – om han hade tur som en tokig – skulle han klara sig. Om han hade otur så var hans liv över.

Han satte nyckeln i ytterdörren och vred om låset. När han öppnade dörren hörde han plötsligt ett frasande bakom sig och kände en paralyserade smärta i korsryggen.

Gunnar Björck hade inte hunnit somna då telefonen ringde. Han var klädd i pyjamas och morgonrock men satt uppe i mörkret i köket och grubblade över sitt dilemma. Under sin mångåriga karriär hade han aldrig tidigare befunnit sig ens i närheten av en så besvärlig situation.

Han hade först inte tänkt svara i telefonen. Han sneglade på armbandsuret och konstaterade att klockan var över tolv. Men telefonen fortsatte att ringa och efter den tionde signalen kunde han inte stå emot. Det kunde ju vara viktigt.

”Det är Mikael Blomkvist”, hörde han en röst i andra änden.

Fan också.

”Det är efter midnatt. Jag hade somnat.”

”Jag beklagar. Men jag trodde att du skulle vara intresserad av att höra vad jag har att säga.”

”Vad vill du?”

”I morgon klockan tio kommer jag att sammankalla en presskonferens med anledning av morden på Dag Svensson och Mia Bergman.”

Gunnar Björck svalde.

”Jag kommer att redogöra för detaljerna i den bok om sexhandeln som Dag Svensson höll på att avsluta. Den enda torsk jag kommer att namnge är du.”

”Du lovade att ge mig tid …”

Han hörde paniken i sin egen röst och hejdade sig.

”Det har gått flera dagar. Du lovade att ringa mig efter helgen. I morgon är det tisdag. Antingen berättar du eller så håller jag en presskonferens i morgon.”

”Om du håller den presskonferensen får du aldrig veta något om Zala.”

”Det är möjligt. Men då är det inte längre mitt problem. Då får du prata med den officiella polisutredningen istället. Och resten av landets massmedia förstås.”

Det fanns ingen förhandlingsyta.

Björck gick med på att träffa Mikael Blomkvist men lyckades skjuta fram mötet till onsdagen. Ytterligare en kort frist. Men han var redo.

Det fick bära eller brista.

Sandström visste inte hur länge han hade varit utslagen men när han kvicknade till låg han på golvet i vardagsrummet. Han hade ont i hela kroppen och kunde inte röra sig. Det tog honom en stund att inse att hans händer var fjättrade på ryggen med vad som kändes som eltejp och att hans fötter var surrade. Han hade en bred tejpbit över munnen. Lamporna i rummet var tända och persiennerna nedfällda. Han var oförmögen att förstå vad som hade hänt.

Han blev medveten om ljud som tycktes komma från hans arbetsrum. Han låg stilla och lyssnade och hörde hur en låda öppnades och stängdes. Ett rån? Han hörde ljudet av papper och hur någon rotade i hans lådor.

Först en evighet senare hörde han steg bakom sig. Han försökte vrida huvudet men kunde inte se någon. Han försökte behålla lugnet.

Helt plötsligt träddes en ögla från ett kraftigt bomullsrep över hans huvud. En snara drogs åt runt hans hals. Paniken fick honom nästan att tömma tarmen. Han tittade upp och såg repet löpa upp till ett block som fästs i kroken där taklampan i vardagsrummet brukade hänga. Sedan kom hans fiende runt och in i hans synfält. Det han såg först var ett par små svarta boots.

Han visste inte vad han hade förväntat sig men chocken kunde inte ha varit större när han lyfte blicken. Först kände han inte igen den galna psykopat vars passbild hade tapetserats utanför Pressbyråkioskerna sedan påskhelgen. Hon hade svart kortklippt hår och var sig inte lik från tidningarna. Hon var helt klädd i svart – jeans, en öppen midjekort bomullsjacka, t-tröja och svarta handskar.

Men det som skrämde honom mest var hennes ansikte. Hon var målad. Hon hade svart läppstift, eyeliner och en vulgär och dramatiskt framträdande grönsvart ögonskugga. Resten av ansiktet var vitsminkat. Tvärs över hennes ansikte från vänster sida av pannan över näsan och ned till högra sidan av hakan var ett brett rött streck målat.

Det var en grotesk mask. Hon såg helt vansinnig ut.

Hans hjärna gjorde motstånd. Det kändes overkligt.

Lisbeth Salander greppade tampen och drog. Han kände hur repet skar in i hans hals och under några sekunder kunde han inte andas. Sedan kämpade han för att få fötterna under sig. Med block och talja behövde hon knappt anstränga sig för att dra honom på fötter. När han stod upprätt slutade hon hissa och fixerade repet med några varv runt vattenröret i ett element. Hon låste med ett dubbelt halvslag.

Därefter lämnade hon honom och försvann ur hans synfält. Hon var borta i mer än femton minuter. När hon återvände drog hon fram en stol och satte sig alldeles framför honom. Han försökte undvika att titta på hennes målade ansikte men kunde inte låta bli. Hon lade en pistol på vardagsrumsbordet. Hans pistol. Hon hade hittat den i skokartongen i garderoben. En Colt 1911 Government. Ett litet illegalt vapen som han hade haft i flera år och som han skaffat sig för skojs skull då en bekant ville sälja, men som han aldrig ens provskjutit. Inför hans ögon öppnade hon magasinet och fyllde det med patroner. Hon tryckte in magasinet och matade in en kula i loppet. Per-Åke Sandström höll på att svimma. Han tvingade sig att möta hennes blick.

”Jag begriper inte varför män alltid måste dokumentera sina perversioner”, sa hon.

Hon hade en mjuk men iskall röst. Hon talade lågmält men tydligt. Hon höll upp en bild som hon printat ut från hans hårddisk.

”Jag antar att detta är den estländska flickan Ines Hammujärvi, 17 år, hemmahörande i byn Riepalu utanför Narva. Hade du kul med henne?”

Frågan var retorisk. Per-Åke Sandström kunde inte svara. Hans mun var fortfarande ihoptejpad och hans hjärna var oförmögen att formulera ett svar. Bilden visade … herregud, varför sparade jag bilderna?

”Du vet vem jag är? Nicka.”

Per-Åke Sandström nickade.

”Du är ett sadistiskt svin, ett kräk och en våldtäktsman.”

Han rörde sig inte.

”Nicka.”

Han nickade. Han hade plötsligt tårar i ögonen.

”Låt oss ha reglerna klara för oss”, sa Lisbeth Salander. ”Min åsikt är att du borde avlivas omgående. Om du överlever natten är mig helt likgiltigt. Förstår du?”

Han nickade.

”Vid det här laget har det knappast undgått dig att jag är en galning som gillar att ha ihjäl människor. Särskilt män.”

Hon pekade på de senaste dagarnas kvällstidningar som han hade samlat på vardagsrumsbordet.

”Jag kommer att avlägsna tejpen över din mun. Om du skriker eller höjer rösten kommer jag att zappa dig med den här.”

Hon höll upp en elpistol.

”Den här elaka saken skjuter 75 000 volt. Ungefär 60 000 volt nästa gång eftersom jag redan använt den en gång och inte laddat den. Förstår du?”

Han såg tveksam ut.

”Det betyder att dina muskler slutar fungera. Det var det du upplevde vid dörren då du kom hemrumlande.”

Hon log mot honom.

”Det betyder att dina ben inte kommer att bära dig och att du kommer att hänga dig själv. Och efter att jag zappat dig kommer jag bara att resa mig upp och lämna lägenheten.”

Han nickade. Herregud, hon är en jävla galen mördare. Han kunde inte hjälpa att tårarna plötsligt strömmade okontrollerat över hans kinder. Han snörvlade.

Hon reste sig och drog bort tejpen. Hennes groteska ansikte kom bara några centimeter från hans.

”Tig”, sa hon. ”Säg inte ett ord. Om du pratar utan tillåtelse kommer jag att zappa dig.”

Hon väntade till dess att han slutat snörvla och mötte hennes blick.

”Du har en enda möjlighet att överleva den här natten”, sa hon. ”En chans – inte två. Jag kommer att ställa ett antal frågor till dig. Om du svarar på dem så kommer jag att låta dig leva. Nicka om du har förstått.”

Han nickade.

”Om du vägrar svara på en fråga så kommer jag att zappa dig. Förstår du?”

Han nickade.

”Om du ljuger för mig eller svarar undvikande så kommer jag att zappa dig.”

Han nickade.

”Jag kommer inte att förhandla med dig. Jag kommer inte att ge dig en andra chans. Antingen svarar du omedelbart på mina frågor eller så dör du. Om du svarar tillfredsställande så kommer du att överleva. Så enkelt är det.”

Han nickade. Han trodde henne. Han hade inget val.

”Snälla”, sa han. ”Jag vill inte dö … ”

Hon tittade allvarligt på honom.

”Du avgör själv om du lever eller dör. Men du bröt just mot min första regel att inte prata utan mitt tillstånd.”

Han bet ihop munnen. Herregud, hon är helt galen.

Mikael Blomkvist kände sig så frustrerad och rastlös att han inte visste vad han skulle ta sig till. Till sist satte han på sig jacka och halsduk och promenerade planlöst till Södra station och förbi Bofills båge innan han slutligen landade på redaktionen på Götgatan. Det var mörkt och stilla på redaktionen. Han tände inga lampor men satte på kaffebryggaren och ställde sig i fönstret och tittade ned på Götgatan medan han väntade på att vattnet skulle rinna genom filtret. Han försökte få rätsida på sina tankar. Han upplevde det som om hela utredningen kring morden på Dag Svensson och Mia Bergman var en brusten mosaik där vissa bitar var urskiljbara medan andra helt saknades. Någonstans i mosaiken fanns ett mönster. Han kunde ana mönstret men han kunde inte se det. Alltför många skärvor saknades.

Han ansattes av tvivel. Hon är ingen galen mördare, påminde han sig själv. Hon hade skrivit att hon inte hade skjutit Dag och Mia. Han trodde henne. Men på något obegripligt sätt var hon i alla fall intimt kopplad till mordgåtan.

Han började långsamt omvärdera den teori han hade förfäktat sedan han hade gått in i lägenheten i Enskede. Han hade på ett självklart sätt utgått från att Dag Svenssons reportage om trafficking var det enda rimliga motivet till morden på Dag och Mia. Nu började han acceptera Bublanskis påstående att detta inte kunde förklara mordet på Bjurman.

Salander hade skrivit att han kunde strunta i torskarna men borde fokusera på Zala. Hur? Vad menade hon? Jävla besvärliga människa. Varför kunde hon inte säga något begripligt?

Mikael gick tillbaka till pentryt och hällde upp kaffe i en mugg som var märkt Ung Vänster. Han satte sig i soffgruppen mitt på redaktionsgolvet och lade upp fötterna på kaffebordet och tände en förbjuden cigarett.

Björck var torsklistan. Bjurman var Salander. Det kunde inte vara en slump att både Bjurman och Björck hade arbetat på Säpo. En försvunnen polisutredning om Lisbeth Salander.

Kunde det finnas mer än ett motiv?

Han satt stilla en stund och fångade tanken. Vänd på perspektivet.

Kunde Lisbeth Salander vara motivet?

Mikael blev sittande med en tanke som han inte kunde sätta ord på. Där fanns något outforskat, men han kunde inte riktigt förklara för sig själv exakt vad han menade med idén att Lisbeth Salander personligen kunde utgöra motiv för mord. Han upplevde en undflyende aha-känsla.

Sedan insåg han att han var för trött och hällde ut kaffet och gick hem och lade sig. I mörkret i sin säng tog han åter upp tråden och låg vaken i två timmar och försökte begripa vad han menade.

Lisbeth Salander tände en cigarett och satte sig bekvämt tillbakalutad i stolen framför honom. Hon lade upp det högra benet över det vänstra och fixerade honom med blicken. Per-Åke Sandström hade aldrig sett en så intensiv blick. Då hon talade var hennes röst fortfarande lågmäld.

”I januari 2003 besökte du för första gången Ines Hammujärvi i hennes lägenhet i Norsborg. Då var hon nyss fyllda 16 år. Varför besökte du henne?”

Per-Åke Sandström visste inte vad han skulle svara. Han kunde inte ens förklara hur det hade börjat och varför han … Hon höll upp elpistolen.

”Jag … jag vet inte. Jag ville ha henne. Hon var så vacker.”

”Vacker?”

”Ja. Hon var vacker.”

”Och du ansåg att du hade rätt att binda henne i sängen och knulla henne.”

”Hon var med på det. Jag svär. Hon var med på det.”

”Du betalade henne?”

Per-Åke Sandström bet sig i tungan.

”Nej.”

”Varför inte. Hon var en hora. Horor brukar få betalt.”

”Hon var en … hon var en present.”

”Present?” frågade Lisbeth Salander. Hennes röst hade plötsligt en farlig ton.

”Jag erbjöds henne som gentjänst för något jag gjort för en annan person.”

”Per-Åke”, sa Lisbeth Salander med en resonabel ton. ”Det är väl inte så att du undviker att svara på min fråga?”

”Jag svär. Jag ska svara på allt du frågar om. Jag ska inte ljuga.”

”Bra. Vilken tjänst och vilken person.”

”Jag hade tagit in anabola steroider i Sverige. Det var en reportageresa till Estland och jag åkte med några bekanta och tog in tabletterna i min bil. Den jag åkte med var en man vid namn Harry Ranta. Fast han åkte inte i bilen.”

”Hur träffade du Harry Ranta?”

”Jag har känt honom i många år. Ända sedan 1980-talet. Han är bara en kompis. Vi brukade gå på krogen.”

”Och det var Harry Ranta som erbjöd dig Ines Hammujärvi som … present?”

”Ja … nej, förlåt, det var senare här i Stockholm. Det var hans bror Atho Ranta.”

”Så du menar att Atho Ranta bara knackade på din dörr och frågade om du ville åka ut till Norsborg och knulla med Ines?”

”Nej … jag var på … vi hade en fest i … fan, jag minns inte var vi var …”

Han darrade plötsligt okontrollerat och kände hur hans knän började vika sig och fick ta spjärn för att stå stadigt.

”Svara lugnt och sansat”, sa Lisbeth Salander. ”Jag kommer inte att hänga dig därför att du behöver tid att samla tankarna. Men så fort jag känner att du slingrar dig så … poff.”

Hon höjde på ögonbrynen och såg plötsligt änglalik ut. Så änglalik en människa nu kunde se ut bakom en grotesk mask.

Per-Åke Sandström nickade. Han svalde. Han var törstig och kruttorr i munnen och kände hur repet stramade runt halsen.

”Var du söp spelar ingen roll. Hur kom det sig att Atho Ranta erbjöd dig Ines?”

”Vi pratade om … vi … jag berättade att jag ville …” Han började gråta.

”Du sa att du ville ha en av hans horor.”

Han nickade.

”Jag var full. Han sa att hon behövde … behövde …”

”Vad behövde hon?”

”Atho sa att hon behövde bestraffas. Hon var besvärlig. Hon gjorde inte som han ville.”

”Och vad ville han att hon skulle göra?”

”Fnaska åt honom. Han erbjöd mig att … Jag var full och visste inte vad jag gjorde. Jag menade inte … Förlåt mig.”

Han snörvlade.

”Det är inte mig du behöver be om förlåtelse. Så du erbjöd dig att hjälpa Atho med att bestraffa Ines och ni åkte hem till henne.”

”Det var inte så det var.”

”Berätta hur det var då. Varför följde du Atho hem till Ines?”

Hon balanserade elpistolen på knäet. Han började skaka igen.

”Jag åkte hem till Ines därför att jag ville ha henne. Hon var där och hon var till salu. Ines bodde hos en väninna till Harry Ranta. Jag minns inte vad hon heter. Atho band Ines i sängen och jag … jag hade sex med henne. Atho tittade på.”

”Nej … du hade inte sex med henne. Du våldtog henne.”

Han svarade inte.

”Eller hur?”

Han nickade.

”Vad sa Ines?”

”Hon sa ingenting.”

”Protesterade hon?”

Han skakade på huvudet.

”Hon tyckte alltså att det var kul att en 50-årig slusk band henne och knullade henne.”

”Hon var full. Hon brydde sig inte.”

Lisbeth Salander suckade uppgivet.

”Okej. Sedan fortsatte du att besöka Ines.”

”Hon var så … hon ville ha mig.”

”Skitsnack.”

Han tittade förtvivlat på Lisbeth Salander. Sedan nickade han.

”Jag … jag våldtog henne. Harry och Atho hade gett tillstånd. De ville att hon skulle bli … att hon skulle bli inskolad.”

”Betalade du dem?”

Han nickade.

”Hur mycket?”

”Det var vänskapspris. Jag hjälpte till med smugglingen.”

”Hur mycket?”

”Några tusenlappar allt som allt.”

”På en av bilderna befinner sig Ines här i din lägenhet.”

”Harry körde hit henne.”

Han snörvlade igen.

”Så för några tusenlappar fick du en tjej som du kunde göra vad du ville med. Hur många gånger våldtog du henne?”

”Jag vet inte … några gånger.”

”Okej. Vem är chef för den här ligan?”

”De kommer att döda mig om jag tjallar.”

”Det angår inte mig. Just nu är jag ett betydligt större problem för dig än bröderna Ranta.”

Hon höll upp elpistolen.

”Atho. Han är äldst. Harry är den som fixar saker.”

”Vilka fler är med i ligan?”

”Jag känner bara Harry och Atho. Athos tjej är också med. Och en kille som kallas … jag vet inte. Pelle någonting. Han är svensk. Jag vet inte vem han är. Han är pundare och springer ärenden.”

”Athos tjej?”

”Silvia. Hon är hora.”

Lisbeth satt tyst en stund och funderade. Sedan höjde hon blicken.

”Vem är Zala?”

Per-Åke Sandström bleknade. Samma fråga som Dag Svensson tjatade om. Han var tyst en så lång stund att han märkte att den galna flickan började se irriterad ut.

”Jag vet inte”, sa han. ”Jag vet inte vem han är.”

Lisbeth Salander mulnade.

”Du har skött dig bra hittills. Slösa inte bort din chans”, sa hon.

”Jag svär på heder och samvete. Jag vet inte vem han är. Journalisten du sköt …”

Han tystnade, plötsligt medveten om att det kanske inte var en bra idé att föra hennes mordorgie i Enskede på tal.

”Ja?”

”Han frågade samma sak. Jag vet inte. Om jag visste skulle jag berätta. Jag svär. Det är en person som Atho känner.”

”Du har pratat med honom.”

”En minut på telefon. Jag pratade med någon som sa att han hette Zala. Eller rättare sagt, han pratade med mig.”

”Varför?”

Per-Åke Sandström blinkade. Det rann svettpärlor in i hans ögon och han kände snor rinna längs hakan.

”Jag … de ville att jag skulle göra dem en tjänst igen.”

”Nu börjar storyn bli irriterande trögflytande”, varnade Lisbeth Salander.

”De ville att jag skulle göra en ny resa till Tallinn och ta hem en bil som var färdigpreparerad. Amfetamin. Jag ville inte.”

”Varför ville du inte?”

”Det var för mycket. De var sådana gangsters. Jag ville dra mig ur. Jag hade ett jobb att sköta.”

”Så du menar att du bara var en fritidsgangster.”

”Jag är egentligen inte sådan”, sa han ynkligt.

”Nähä.”

Hennes röst innehöll ett sådant förakt att Per-Åke Sandström blundade.

”Fortsätt. Hur kom Zala in i bilden?”

”Det var en mardröm.”

Han tystnade och plötsligt började tårarna rinna igen. Han bet sig i läppen så hårt att den sprack och började blöda.

”Trögflytande”, sa Lisbeth Salander kyligt.

”Atho tjatade på mig flera gånger. Harry varnade mig och sa att Atho började bli förbannad på mig och att han inte visste vad som skulle hända. Till sist gick jag med på att träffa Atho. Det var i augusti i fjol. Jag åkte med Harry till Norsborg …”

Hans mun fortsatte att röra sig men orden försvann. Lisbeth Salanders ögon smalnade. Han hittade rösten igen.

”Atho var som en galning. Han är brutal. Du anar inte hur brutal han är. Han sa att det var för sent för mig att dra mig ur och att om jag inte gjorde som han sa så skulle jag inte överleva. Jag skulle få en demonstration.”

”Ja?”

”De tvingade mig att åka med dem. Vi åkte mot Södertälje. Atho sa åt mig att sätta på mig en huva. Det var en påse som han knöt över ögonen. Jag var livrädd.”

”Så du åkte med en påse över huvudet. Vad hände sedan?”

”Bilen stannade. Jag vet inte var jag befann mig.”

”Var satte de på dig påsen?”

”Strax före Södertälje.”

”Och hur lång tid tog det innan ni kom fram?”

”Kanske … kanske drygt trettio minuter. De tog ut mig ur bilen. Det var någon sorts lagerlokal.”

”Vad hände?”

”Harry och Atho ledde in mig. Det var ljust därinne. Det första jag såg var en stackare som låg på ett cementgolv. Han var bunden. Han var något så ohyggligt sönderslagen.”

”Vem var det?”

”Han hette Kenneth Gustafsson. Men det fick jag reda på senare. De sa aldrig vad han hette.”

”Vad hände?”

”Det var en man där. Det var den största man jag någonsin sett. Han var enorm. Bara muskler.”

”Hur såg han ut?”

”Blond. Han såg helt enkelt ut som den onde själv.”

”Namn?”

”Han sa aldrig sitt namn.”

”Okej. En blond jätte. Vilka fler fanns där?”

”Det var en annan man. Han såg härjad ut. Blond. Hästsvans.”

Magge Lundin.

”Fler?”

”Bara jag och Harry och Atho.”

”Fortsätt.”

”Den blonde … jätten alltså, satte fram en stol åt mig. Han sa inte ett ord till mig. Det var Atho som pratade. Han sa att killen på golvet var en tjallare. Han ville att jag skulle få se vad som hände med sådana som bråkade.”

Per-Åke Sandström grät hejdlöst.

”Trögflytande”, sa Lisbeth Salander återigen.

”Den blonde lyfte upp killen på golvet och satte honom på en annan stol mitt emot mig. Vi satt en meter från varandra. Jag tittade honom i ögonen. Jätten ställde sig bakom honom och lade händerna runt hans hals … Han … han …”

”Ströp honom?” undrade Lisbeth hjälpsamt.

”Ja … nej … han kramade ihjäl honom. Jag tror att han bröt nacken på honom med bara händerna. Jag hörde hur nacken gick av och han dog mitt framför mig.”

Per-Åke Sandström svajade i repet. Tårarna strömmade okontrollerat. Han hade aldrig tidigare berättat. Lisbeth gav honom en minut att samla sig.

”Och sedan?”

”Den andre mannen – han med hästsvansen – drog igång en motorsåg och sågade av huvudet och händerna. När han var klar gick jätten fram till mig. Han lade sina händer runt min hals. Jag försökte dra loss hans händer. Jag tog i allt vad jag orkade men jag kunde inte rubba honom en millimeter. Men han ströp inte … han höll bara händerna där en lång stund. Och under tiden lyfte Atho sin mobil och ringde ett samtal. Han pratade på ryska. Sedan sa han plötsligt att Zala ville prata med mig och höll luren mot mitt öra.”

”Vad sa Zala?”

”Han sa bara att han förväntade sig att jag skulle utföra den tjänst som Atho hade bett mig om. Han frågade om jag fortfarande ville dra mig ur. Jag lovade att åka till Tallinn och hämta bilen med amfetamin. Vad annat kunde jag göra?”

Lisbeth satt tyst en lång stund. Hon betraktade eftertänksamt den snörvlande journalisten i repet och tycktes fundera på något.

”Beskriv hans röst.”

”Det … jag vet inte. Han lät helt normal.”

”Djup röst, ljus röst?”

”Djup. Alldaglig. Sträv.”

”Vilket språk pratade ni på?”

”Svenska.”

”Brytning?”

”Jo … kanske en aning. Men han pratade bra svenska. Atho och han pratade ryska.”

”Förstår du ryska?”

”Lite. Inte flytande. Bara lite.”

”Vad sa Atho till honom?”

”Han sa bara att demonstrationen var färdig. Inget annat.”

”Har du berättat om detta för någon annan?”

”Nej.”

”Dag Svensson?”

”Nej … nej.”

”Dag Svensson besökte dig.”

Sandström nickade.

”Jag hör inte.”

”Ja.”

”Varför?”

”Han visste att jag hade … hororna.”

”Vad frågade han?”

”Han ville veta …”

”Ja?”

”Zala. Han frågade om Zala. Det var andra besöket.”

”Andra besöket?”

”Han tog kontakt med mig två veckor innan han dog. Det var första besöket. Sedan återkom han två dagar innan du … han …”

”Innan jag sköt honom?”

”Just det.”

”Och då frågade han om Zala.”

”Ja.”

”Vad berättade du?”

”Ingenting. Jag kunde inte berätta någonting. Jag erkände att jag hade pratat med honom på telefon. Det var allt. Jag sa ingenting om den blonde saten och vad de gjorde med Gustafsson.”

”Okej. Exakt vad frågade Dag Svensson?”

”Jag … han ville bara veta om Zala. Det var allt.”

”Och du berättade ingenting?”

”Inget av värde. Jag vet ju ingenting.”

Lisbeth Salander var tyst en kort stund. Det var något han undvek att säga. Hon bet sig eftertänksamt i underläppen. Naturligtvis.

”Vem berättade du om Dag Svenssons besök för?”

Sandström bleknade.

Lisbeth vippade med elpistolen.

”Jag ringde Harry Ranta.”

”När?”

Han svalde.

”Samma kväll som Dag Svensson besökt mig första gången.”

Hon fortsatte att fråga ut honom under ytterligare en halvtimme men konstaterade efter hand att han bara hade upprepningar och enstaka fler detaljer att bidra med. Till sist reste hon sig och lade handen på repet.

”Du är förmodligen ett av de ynkligaste kräk jag någonsin träffat”, sa Lisbeth Salander. ”Det du gjorde mot Ines förtjänar dödsstraff. Men jag lovade att du skulle få leva om du svarade på mina frågor. Jag håller alltid vad jag lovar.”

Hon böjde sig ned och lossade knopen. Per-Åke Sandström rasade ned i en eländig hög på golvet. Han kände en lättnad som var närmast euforisk. Från golvet såg han henne ställa en pall på hans soffbord och klättra upp och lyfta ned blocket. Hon samlade ihop repet och stoppade det i en ryggsäck. Hon försvann ut i badrummet och var borta i tio minuter. Han hörde vatten spola. Då hon återkom hade hon tvättat bort sminket.

Hennes ansikte såg naket och skrubbat ut.

”Du får ta dig loss själv.”

Hon släppte en kökskniv på golvet.

Han hörde henne prassla ute i hallen en lång stund. Det lät som om hon bytte kläder. Sedan hörde han ytterdörren öppnas och stängas. Först en halvtimme senare lyckades han skära av tejpen. Det var när han satte sig i vardagsrumssoffan som han upptäckte att hon hade tagit hans Colt 1911 Government med sig.

Lisbeth Salander kom hem till Mosebacke först klockan fem på morgonen. Hon tog av sig Irene Nessers peruk och gick omedelbart och lade sig utan att starta datorn och kontrollera om Mikael Blomkvist hade löst gåtan med den försvunna polisutredningen.

Hon vaknade redan klockan nio på morgonen och ägnade hela tisdagen åt att gräva fram information om bröderna Atho och Harry Ranta.

Atho Ranta hade en dyster meritförteckning i kriminalregistret. Han var finländsk medborgare men härstammade från en estländsk familj och hade anlänt till Sverige 1971. Åren 1972 till 1978 arbetade han som byggnadssnickare för Skånska Cementgjuteriet. Han fick sparken efter att ha ertappats under en stöld på ett bygge och dömdes till sju månaders fängelse. Mellan 1980 och 1982 arbetade han för ett väsentligt mindre byggföretag. Han fick sparken sedan han upprepade gånger kommit berusad till arbetsplatsen. Under återstoden av 1980-talet hade han försörjt sig som dörrvakt, tekniker på ett företag som servade oljepannor, diskare och vaktmästare på en skola. Han hade fått sparken från samtliga anställningar efter att antingen uppträtt grovt berusad eller hamnat i bråk av olika slag. Arbetet som vaktmästare avslutades redan efter några månader sedan en lärarinna anmält honom för grova sexuella trakasserier och hotfullt beteende.

1987 dömdes han till böter och en månads fängelse för bilstöld, rattonykterhet och häleri. Året därpå dömdes han till böter för olaga vapeninnehav. 1990 dömdes han för ett sedlighetsbrott vars beskaffenhet inte framgick av utdraget i kriminalregistret. 1991 åtalades han för olaga hot men frikändes. Redan samma år dömdes han till böter och villkorligt för spritsmuggling. 1992 avtjänade han tre månader för misshandel av en flickvän samt olaga hot mot hennes syster. Därefter höll han sig i skinnet ända till 1997 då han dömdes för häleriförseelse och grov misshandel. Denna gång fick han tio månaders fängelse.

Hans yngre bror Harry Ranta följde efter till Sverige 1982 och hade under 1980-talet en längre anställning som lagerarbetare. Hans utdrag från kriminalregistret visade att han dömts vid tre tillfällen. 1990 dömdes han för försäkringsbedrägeri. Detta följdes 1992 av en dom på två år för grov misshandel, häleri, stöld, grov stöld och våldtäkt. Han utvisades till Finland men var tillbaka i Sverige redan 1996 då han på nytt dömdes till tio månaders fängelse för grov misshandel och våldtäkt. Domen överklagades och hovrätten gick på Harry Rantas linje och friade för åtalspunkten om våldtäkt. Däremot kvarstod domen om misshandel och han avtjänade sex månader. År 2000 hade Harry Ranta på nytt anmälts för olaga hot och våldtäkt; anmälan togs dock tillbaka och ärendet lades ned.

Hon spårade deras senaste bostadsadresser och fann att Atho Ranta var bosatt i Norsborg medan Harry Ranta bodde i Alby.

Paolo Roberto kände sig frustrerad då han för femtionde gången slog numret till Miriam Wu och bara fick det inspelade meddelandet att abonnenten inte kunde nås. Han hade besökt adressen på Lundagatan flera gånger om dagen sedan han åtagit sig att leta rätt på henne. Hennes lägenhetsdörr förblev stängd.

Han sneglade på klockan. Strax efter åtta på tisdagskvällen. Någon jävla gång måste hon komma hem. Han hade full förståelse för att Miriam Wu höll sig undan, men den värsta anstormningen i media hade bedarrat. Han beslutade sig för att han lika gärna kunde bosätta sig utanför hennes port ifall hon dök upp, om än bara för att hämta ombyte av kläder eller något, istället för att åka fram och tillbaka som en skottspole. Han fyllde en termos med kaffe och gjorde några smörgåsar. Innan han lämnade sin lägenhet gjorde han korstecknet framför krucifixet med madonnan.

Han parkerade drygt trettio meter från porten på Lundagatan och flyttade tillbaka sätet så att han fick mer plats för benen. Han spelade radio på låg volym och hade tejpat upp ett foto av Miriam Wu som han klippt ut ur en kvällstidning. Hon såg läcker ut, konstaterade han. Han betraktade tålmodigt de få människor som strövade förbi. Miriam Wu var inte en av dem.

Var tionde minut försökte han ringa henne. Han gav upp försöken vid niotiden då det pep i hans mobil att batteriet höll på att ta slut.

Per-Åke Sandström tillbringade tisdagen i ett tillstånd som närmast kunde betecknas som apati. Han hade tillbringat natten i soffan i vardagsrummet, oförmögen att gå och lägga sig och oförmögen att hejda de plötsliga gråtattacker som drabbade honom med jämna mellanrum. På tisdagsmorgonen hade han gått ned till Systembolaget i Solna centrum och inhandlat en kvarting Skåne och därefter återvänt till sin soffa där han konsumerat ungefär hälften av innehållet.

Först på aftonen hade han kommit till insikt om sitt tillstånd och börjat fundera över vad han kunde göra. Han önskade att han aldrig hade hört talas om bröderna Atho och Harry Ranta och deras horor. Han kunde inte begripa att han varit så dum att han låtit sig luras till lägenheten i Norsborg där Atho hade bundit den 17-åriga och kraftigt narkotikapåverkade Ines Hammujärvi med särade ben och utmanat honom om vem av de två som hade mest stake. De hade turats om och han hade vunnit tävlingen genom att under kvällen och natten utföra ett större antal sexuella prestationer av skiftande slag.

Vid ett tillfälle hade Ines Hammujärvi vaknat till och börjat protestera. Detta hade föranlett Atho att ägna en halvtimme åt att omväxlande slå henne och fylla henne med sprit, varefter hon var nöjaktigt pacificerad och han inbjöd Per-Åke att fortsätta övningarna.

Jävla hora.

Fy fan så dum han hade varit.

Han kunde inte vänta sig nåd från Millennium. De levde på den sortens skandaler.

Han var livrädd för galningen Salander.

För att inte tala om det där blonda monstret.

Han kunde inte gå till polisen.

Han kunde inte klara sig på egen hand. Det var en illusion att tro att problemen skulle försvinna av sig själva.

Kvar fanns bara ett enda magert alternativ där han kunde förvänta sig att finna en gnutta sympati och möjligen någon sorts lösning. Han insåg att det var ett halmstrå.

Men det var hans enda alternativ.

På eftermiddagen samlade han mod och ringde till Harry Rantas mobil. Han fick inget svar. Han fortsatte att försöka ringa Harry Ranta ända till tio på kvällen då han gav upp. Efter att ha funderat på saken en längre stund (och styrkt sig med resten av brännvinet) ringde han Atho Ranta. Det var Athos flickvän Silvia som svarade. Han fick veta att bröderna Ranta befann sig på semester i Tallinn. Nej, Silvia visste inte hur de kunde kontaktas. Nej, hon hade ingen aning om när bröderna Ranta ämnade återvända – de befann sig i Estland på obestämd tid.

Silvia lät nöjd.

Per-Åke Sandström sjönk ned i sin vardagsrumssoffa. Han var inte säker på om han var nedslagen eller lättad över att Atho Ranta inte var hemma och att han därmed inte hade möjlighet att förklara sig för honom. Men det underliggande budskapet var tydligt. Bröderna Ranta hade av olika orsaker dragit öronen åt sig och beslutat att ta semester i Tallinn under överskådlig framtid. Vilket inte bidrog till att lugna Per-Åke Sandström.

25 Tisdag 5 april – Onsdag 6 april

Paolo Roberto hade inte somnat men satt så djupt försjunken i egna tankar att det tog en stund innan han upptäckte kvinnan som kom promenerande från Högalidskyrkan vid elvatiden på kvällen. Han såg henne i backspegeln. Först då hon passerade en gatlykta ungefär sjuttio meter bakom honom vred han häftigt på huvudet och kände omedelbart igen Miriam Wu.

Han satte sig upp i sätet. Hans första impuls var att kliva ur bilen. Sedan insåg han att han därigenom kunde skrämma bort henne och att det var bättre att vänta till dess att hon var framme vid porten.

I samma ögonblick som han tänkte tanken såg han hur en mörk skåpbil kom åkande längre ned på gatan och bromsade in jämsides med Miriam Wu. Paolo Roberto tittade häpet på när en man – en blond djävulskt storvuxen best – hoppade ut från skjutdörrarna och grabbade Miriam Wu. Flickan togs uppenbarligen med fullständig överraskning. Hon försökte slingra sig loss genom att backa, men den blonde jätten höll hennes handled i ett fast grepp.

Paolo Roberto gapade då han såg Miriam Wus högra ben komma upp i en snabb båge. Hon var ju en kickboxare. Hon landade en spark mot den blonde jättens huvud. Sparken tycktes inte bekomma honom det minsta. Istället höjde den blonde jätten handen och gav Miriam Wu en örfil. Paolo Roberto kunde höra ljudet av slaget på sextio meters håll. Miriam Wu däckade som träffad av blixten. Den blonde jätten böjde sig ned och plockade upp henne med en hand och formligen slängde in henne i fordonet. Det var först då Paolo Roberto stängde munnen och vaknade till liv. Han slet upp bildörren och började springa mot skåpbilen.

Redan efter några steg insåg han det fruktlösa i övningen. Bilen där Miriam Wu hade stuvats in som en säck potatis mjukstartade med en u-sväng och var redan ute i körbanan innan han ens hunnit få upp farten. Bilen försvann mot Högalidskyrkan. Paolo Roberto tvärvände och rusade tillbaka till sin bil och kastade sig in bakom ratten. Han rivstartade och gjorde en egen u-sväng. Skåpbilen hade redan försvunnit då han kom ned till korsningen. Han bromsade in och tittade mot Högalidsgatan och chansade därefter på att svänga vänster mot Hornsgatan.

Då han kom fram till Hornsgatan hade han rödljus men det var ingen trafik och han körde ut och tittade sig omkring. De enda baklyktor han kunde se svängde just vänster upp mot Liljeholmsbron vid Långholmsgatan. Han kunde inte se om det var skåpbilen, men det var den enda bilen i sikte och Paolo Roberto trampade gasen i botten. Han hejdades av rödljusen vid Långholmsgatan och var tvungen att släppa fram trafik från Kungsholmen medan sekunderna tickade. När det var tomt framför honom i korsningen tryckte han åter gasen i botten och körde mot rött. Han hoppades innerligt att ingen polisbil skulle stoppa honom i det ögonblicket.

Han höll långt över tillåten hastighet på Liljeholmsbron och ökade då han passerade Liljeholmen. Han visste fortfarande inte om det var skåpbilen han hade skymtat och han visste inte om den redan hade svängt in mot Gröndal eller Årsta. Istället chansade han igen och tryckte gaspedalen i botten. Han kryssade på i drygt hundrafemtio kilometer i timmen och blåste förbi den glesa laglydiga trafiken och antog att en eller annan förare antecknade hans bilnummer.

I höjd med Bredäng såg han bilen igen. Han tog in på den till dess att han var drygt femtio meter bakom och kunde förvissa sig om att det verkade vara rätt fordon. Han bromsade in till drygt nittio kilometer i timmen och lade sig ungefär två hundra meter bakom. Först då började han andas igen.

Miriam Wu kände hur blod rann längs hennes hals i samma ögonblick som hon landade på golvet inne i skåpbilen. Hon blödde ur näsan. Han hade spräckt hennes underläpp och troligen slagit av näsbenet. Angreppet hade kommit som en blixt från en klar himmel och allt hennes motstånd hade avfärdats på mindre än en sekund. Hon kände hur bilen startade redan innan hennes angripare ens hade hunnit stänga skjutdörren. Under ett ögonblick, när bilen svängde, var den blonde jätten i obalans.

Miriam Wu vred sig om och tog spjärn med höften mot golvet. När den blonde jätten vände sig mot henne sparkade hon. Hon träffade honom på sidan av huvudet. Hon såg ett märke där hennes klack hade träffat. Det var en spark som borde ha skadat honom.

Han tittade förbryllat på henne. Sedan log han.

Herregud, vad är det här för jävla monster.

Hon sparkade igen, men han fångade upp hennes ben och vred foten så kraftigt att hon gallskrek av smärta och tvingades rulla över på mage.

Sedan lutade han sig över henne och daskade till henne med handflatan. Han träffade sidan av hennes huvud. Miriam Wu såg stjärnor. Det kändes som om hon träffats av en slägga. Han satte sig på hennes rygg. Hon försökte pressa upp honom men han var så tung att hon inte kunde rubba honom en millimeter. Han vred upp hennes armar på ryggen och låste dem med handbojor. Hon var hjälplös. Miriam Wu kände plötsligt en förlamande skräck.

Mikael Blomkvist passerade Globen på väg hem från Tyresö. Han hade ägnat hela eftermiddagen och kvällen åt att besöka tre av namnen på torsklistan. Det hade inte gett ett dyft. Han hade mött panikslagna figurer som redan konfronterats av Dag Svensson och bara väntade på att himlen skulle störta ned. De hade bönat och vädjat till honom. Han hade strukit samtliga från sin privata lista över misstänkta mördare.

Han lyfte mobilen samtidigt som han passerade Skanstullsbron och ringde till Erika Berger. Hon svarade inte. Han provade att ringa Malin Eriksson. Hon svarade inte heller. Fan. Det var sent. Han ville ha någon att diskutera med.

Han undrade om Paolo Roberto hade haft någon framgång med Miriam Wu och slog numret. Han hörde fem signaler gå fram innan han fick svar.

”Paolo.”

”Hej. Det är Blomkvist. Jag undrar hur det har gått …”

”Blomkvist, jag är på sssskkraaap skrrraaap i bil med Miriam.”

”Jag hör inte.”

”Skrp skrrrraaap skrraaaap.”

”Du försvinner. Jag hör dig inte.”

Sedan dog samtalet.

Paolo Roberto svor. Batteriet till mobilen hade just dött samtidigt som han passerade Fittja. Han tryckte på ON-knappen och fick liv i telefonen igen. Han slog numret till SOS Alarm men i samma ögonblick som han fick svar slocknade mobilen igen.

Jävlar.

Han hade en batteriladdare som passade till uttaget i instrumentpanelen. Batteriladdaren låg på byrån i hallen hemma. Han slängde mobilen på passagerarsätet och koncentrerade sig på att hålla skåpbilens baklyktor inom synhåll. Han körde en BMW med full tank och det fanns inte en chans i helvetet att skåpbilen skulle kunna köra ifrån honom. Men han ville inte väcka uppmärksamhet och lät avståndet tänjas ut till flera hundra meter.

Ett jävla steroidmonster spöar upp en tjej mitt framför mina ögon. Den jäveln vill jag ha tag i.

Om Erika Berger hade varit närvarande skulle hon ha kallat honom för machocowboy. Paolo Roberto kallade det att bli förbannad.

Mikael Blomkvist tog vägen förbi Lundagatan men konstaterade att allt var mörkt i Miriam Wus gårdshus. Han gjorde ett nytt försök att ringa till Paolo Roberto men fick beskedet att abonnenten inte kunde nås. Han muttrade något och åkte hem och gjorde kaffe och smörgåsar.

Bilfärden tog längre tid än Paolo Roberto hade förväntat sig. Resan gick till Södertälje och därefter via E20 mot Strängnäs. Strax efter Nykvarn tog skåpbilen av till vänster ut på mindre vägar på den sörmländska landsbygden.

Därmed ökade risken att han skulle dra uppmärksamhet till sig och bli upptäckt. Paolo Roberto lyfte på foten på gaspedalen och ökade avståndet ytterligare mellan sig och skåpbilen.

Paolo var osäker på geografin, men så vitt han kunde förstå passerade de på västra sidan av sjön Yngern. Han förlorade skåpbilen ur sikte och ökade hastigheten. Han kom ut på en lång raksträcka och bromsade.

Skåpbilen var borta. Det fanns gott om små avtagsvägar i området. Han hade tappat bort den.

Miriam Wu kände smärta i nacke och ansikte, men hon hade behärskat paniken och ångesten över att vara hjälplös. Han hade inte slagit henne igen. Hon hade fått sätta sig upp och lutade sig mot förarsätets baksida. Hon hade händerna bojade på ryggen och en bred plasttejp över munnen. Ena näsborren var fylld med blod och hon hade svårt att andas.

Hon betraktade den blonde jätten. Sedan han tejpat henne hade han inte sagt ett ord och helt ignorerat henne. Hon betraktade märket där hon sparkat honom. Det var en spark som borde ha orsakat massiva skador. Han tycktes knappt ha märkt den. Det var abnormt.

Han var stor och enormt välbyggd. Han hade muskler som varslade om att han tillbringade timmar varje vecka i något gym. Men han var inte kroppsbyggare. Hans muskler tycktes vara helt naturliga. Hans händer var som massiva stekpannor. Hon förstod varför det hade känts som att bli slagen med en klubba då han örfilat henne.

Skåpbilen studsade fram på en gropig väg.

Hon hade ingen aning om var hon befann sig mer än att hon trodde att de hade åkt E4:an söderut en lång stund innan de kom in på mindre vägar.

Hon visste att även om hon hade händerna fria skulle hon inte ha en chans mot den blonde jätten. Hon kände sig fullständigt hjälplös.

Malin eriksson ringde till Mikael Blomkvist strax efter elva då han just hade kommit hem och satt på kaffebryggaren och stod och skar upp en smörgås i köket.

”Ursäkta att jag ringer så sent. Jag har försökt ringa dig i flera timmar men du svarar inte på mobilen.”

”Förlåt mig. Jag har haft den avstängd under dagen medan jag konfronterat ett antal torskar.”

”Jag har hittat någonting som kan vara av intresse”, sa Malin.

”Låt höra.”

”Bjurman. Jag skulle ju gräva fram hans bakgrund.”

”Ja.”

”Han är född 1950 och började plugga juridik 1970. Han blev jurist 1976, började jobba på advokatbyrån Klang och Reine 1978 och öppnade eget 1989.”

”Okej.”

”Dessutom jobbade han bland annat som tingsnotarie en mycket kort period några veckor 1976. Direkt efter att han tagit examen 1976 arbetade han i två år, mellan 1976 och 1978, som jurist på Rikspolisstyrelsen.”

”Jaha.”

”Jag kollade upp vad han hade för arbetsuppgifter. Det var svårt att gräva fram. Men han var handläggare i juridiska ärenden på RPS/Säk. Han arbetade på utlänningsroteln.”

”Vad fan säger du?”

”Han borde med andra ord ha arbetat där samtidigt som den där Björck.”

”Den jävla Björck. Han sa inte ett ord om att han arbetat ihop med Bjurman.”

Skåpbilen måste finnas i närheten. Paolo Roberto hade legat så långt bakom att han tidvis förlorat bilen ur synhåll, men han hade skymtat den bara någon minut innan han tappade bort den. Han backade upp i vägrenen och vände tillbaka norrut. Han körde långsamt och spanade efter avtagsvägar.

Efter bara hundrafemtio meter såg han plötsligt en ljuskägla som glimmade till i en smal lucka i ridån av skog. Han såg en liten skogsväg på motsatta sidan vägen och vred ratten. Han körde in ett tiotal meter och parkerade. Han brydde sig inte om att låsa då han joggade tillbaka över vägen och hoppade över ett dike. Han önskade att han hade haft en ficklampa och snirklade sig fram genom lövsly och träd.

Skogen var bara en smal ridå mot vägen och plötsligt kom han ut på en sandig grusplan. Han skymtade några låga mörka byggnader och gick mot dem när belysningen ovanför en lastport i byggnaden plötsligt tändes.

Paolo sjönk ned till knästående och höll sig stilla. En sekund senare tändes belysning inne i byggnaden. Det tycktes vara en drygt trettio meter lång lagerbyggnad med en smal rand av fönster långt uppe på fasaden. Gårdsplanen var fylld av containrar och till höger om honom stod en gul baklastare parkerad. Vid sidan av baklastaren skymtade en vit Volvo. I skenet från utomhusbelysningen upptäckte han plötsligt den parkerade skåpbilen bara tjugofem meter framför sig.

Då öppnades en dörr i lastporten i fasaden rakt framför honom. En man med blont hår och ölmage kom ut ur lagerbyggnaden och tände en cigarett. När han vred huvudet såg Paolo en hästsvans mot ljuset i dörröppningen.

Paolo höll sig blick stilla med ena knäet mot marken. Han var fullt synlig mindre än tjugo meter framför mannen, men ljuset från cigarettändaren hade slagit ut hans nattsyn. Sedan hörde både Paolo och mannen med hästsvansen ett halvkvävt tjut från skåpbilen. När hästsvansen började röra sig mot skåpbilen lade sig Paolo långsamt platt på marken.

Han hörde rasslet när skjutdörrarna i skåpbilen öppnades och såg den blonde jätten hoppa ut innan han böjde sig in i bilen och drog ut Miriam Wu. Han lyfte upp henne under ena armen och höll henne i ett ledigt grepp medan hon sprattlade. De två männen såg ut att växla några ord men Paolo kunde inte höra vad de sa. Sedan öppnade mannen med hästsvansen bildörren vid förarsätet och hoppade in. Han startade och svängde över gårdsplanen i en snäv båge. Ljuskäglan från lyktorna passerade bara några meter från Paolo. Skåpbilen försvann längs en uppfartsväg och Paolo hörde motorljudet dö bort.

Den blonde jätten bar Miriam Wu genom dörren i lastporten. Paolo skymtade en skugga genom de högt belägna fönstren. Det tycktes som om skuggan rörde sig mot byggnadens bortre regioner.

Han reste sig avvaktande. Hans kläder var fuktiga. Han var på en gång lättad och oroad. Han var lättad över det faktum att han hade lyckats spåra skåpbilen och att han hade Miriam Wu inom räckhåll. Han var samtidigt fylld av respekt och oro för den blonde jätte som hade hanterat henne som om hon var en lätt matkasse från Konsum. Det Paolo hade sett av honom var att han var enormt storväxt och gav ett mycket potent intryck.

Det rimliga var att dra sig tillbaka och larma polisen. Men hans mobiltelefon var stendöd. Dessutom hade han bara en vag uppfattning om var han befann sig och han var inte säker på vägbeskrivningen. Han hade heller ingen aning om vad som skedde med Miriam Wu inne i byggnaden.

Han gjorde en långsam halvcirkel runt huset och konstaterade att det bara tycktes finnas en ingång. Efter två minuter var han tillbaka vid entrén och måste fatta ett beslut. Paolo tvivlade inte på att den blonde jätten var en bad guy. Han hade misshandlat och kidnappat Miriam Wu. Paolo kände sig dock inte särskilt rädd – han hade stort självförtroende och visste att han kunde bita ifrån om det kom till handgemäng. Frågan var bara om mannen i byggnaden var beväpnad och om det fanns fler personer därinne. Han tvekade. Det borde inte finnas några andra än Miriam Wu och den blonde jätten.

Lastporten var tillräckligt stor för att baklastaren utan problem skulle kunna köra in genom den, och det fanns en vanlig entrédörr i porten. Paolo gick fram och tryckte ned handtaget och öppnade. Han kom in i en stor upplyst lagerlokal, fylld av bråte, trasiga kartonger och skräp.

Miriam Wu kände tårar rinna nedför kinderna. Hon grät inte så mycket av smärta som av hjälplöshet. Under färden hade jätten hanterat henne som luft. Han hade ryckt bort tejpen över hennes mun när skåpbilen hade stannat. Han hade lyft henne och burit in henne utan minsta besvär och dumpat henne på cementgolvet utan att ta hänsyn till vare sig böner eller protester. När han tittade på henne var hans ögon iskalla.

Miriam Wu visste plötsligt att hon skulle dö inne i lagerbyggnaden.

Han vände ryggen mot henne och gick bort till ett bord där han öppnade en flaska mineralvatten som han drack i långa klunkar. Han hade inte tejpat ihop hennes ben och Miriam Wu började resa sig upp.

Han vände sig mot henne och log. Han befann sig närmare dörren än hon. Hon skulle inte ha en chans att hinna förbi honom. Hon sjönk resignerat ned i knästående och blev rasande på sig själv. Jag ska fan i mig inte ge upp utan strid. Hon ställde sig upp igen och bet ihop tänderna. Kom igen ditt jävla fetto.

Hon kände sig klumpig och obalanserad med händerna bojade på ryggen, men då han gick mot henne cirklade hon runt och började söka en blotta. Hon blixtrade till i en spark mot revbenen, snurrade runt och sparkade igen mot skrevet. Hon träffade höften och backade en meter och växlade ben för nästa spark. Med händerna på ryggen hade hon inte balans för att träffa ansiktet, men levererade en tung spark mot bröstbenet.

Han sträckte ut en hand och grep henne i axeln och snurrade henne runt som om hon hade varit gjord av papper. Han slog ett enda knytnävsslag, inte särskilt hårt, mot hennes njurar. Miriam Wu skrek som en galning när en paralyserande smärta skar genom mellangärdet. Hon sjönk ned i knästående igen. Han gav henne ytterligare en örfil och hon dråsade i golvet. Han lyfte foten och sparkade henne i sidan. Hon tappade luften och hörde revben knäckas.

Paolo Roberto såg inget av misshandeln men hörde plötsligt Miriam Wu vråla av smärta, ett skarp gällt skrik som omedelbart tystnade. Han vred huvudet i ljudets riktning och bet ihop tänderna. Det fanns ytterligare ett rum bakom en skiljevägg. Han gick ljudlöst genom lokalen och tittade försiktigt in genom dörröppningen just då den blonde jätten vältrade över Miriam Wu på rygg. Jätten försvann ur hans synfält i några sekunder och återkom plötsligt med en motorsåg som han ställde på golvet framför henne. Paolo Roberto höjde på ögonbrynen.

”Jag vill ha svar på en enkel fråga.”

Han hade en underligt ljus röst, nästan som om han inte riktigt kommit i målbrottet. Paolo noterade en brytning i språket.

”Var finns Lisbeth Salander?”

”Jag vet inte”, mumlade Miriam Wu.

”Det är fel svar. Du får en chans till innan jag startar den här.”

Han satte sig på hälarna och klappade på motorsågen.

”Var gömmer sig Lisbeth Salander?”

Miriam Wu skakade på huvudet.

Paolo tvekade. Men då den blonde jätten sträckte ut handen efter motorsågen tog Paolo Roberto tre beslutsamma kliv in i rummet och slog en hård högerkrok mot hans njurar.

Paolo Roberto hade inte blivit världskänd boxare genom att vara mesig i ringen. Han hade gått 33 matcher i sin proffskarriär och vunnit 28 av dem. Då han klippte till förväntade han sig en reaktion. Förslagsvis att objektet för övningen satte sig ned och hade ont någonstans. Paolo upplevde det som om han med full kraft hade kört in handen i en betongvägg. En liknande känsla hade han aldrig upplevt under alla de år han befunnit sig i en boxningsring. Han tittade häpet på kolossen framför sig.

Den blonde jätten vände sig och tittade lika häpet ned på boxaren.

”Vad sägs om att ge dig på någon i din egen viktklass”, sa Paolo Roberto.

Han slog en serie höger-vänster-höger mot mellangärdet och lade muskler bakom. Det var tunga kroppsslag. Det kändes som att hamra på en vägg. Den enda effekten var att jätten tog ett halvt steg bakåt, mer av häpnad än som en effekt av slagen. Han log plötsligt.

”Du är Paolo Roberto”, sa den blonde jätten.

Paolo stannade förbryllad. Han hade just landat fyra slag som enligt regelboken borde ha inneburit att den blonde jätten skulle befinna sig på golvet och han själv på väg tillbaka till sin ringhörna medan domaren började nedräkningen. Inte ett enda av hans slag tycktes ha haft minsta effekt.

Herregud. Det här är inte normalt.

Sedan såg han nästan i ultrarapid hur blondinens högerkrok kom genom luften. Han var långsam och signalerade slaget i förväg. Paolo vek undan och parerade delvis med vänster skuldra. Det kändes som om han blev träffad av ett slag från ett järnrör.

Paolo Roberto backade två steg, fylld av nyfunnen respekt för sin motståndare.

Det är något fel på honom. Ingen jävel slår så hårt.

Han parerade automatiskt en vänsterkrok med underarmen och kände genast en tung smärta. Han hann inte parera högerkroken som kom från ingenstans och landade på pannan.

Paolo Roberto tumlade som en vante baklänges ut genom dörren. Han landade med ett brak mot en stapel med träpallar och ruskade på huvudet. Han kände omedelbart blod strömma nedför ansiktet. Han slet upp ögonbrynet. Det måste sys. Igen.

I nästa ögonblick kom jätten in i hans synfält och instinktivt vräkte sig Paolo Roberto åt sidan. Han undvek med en hårsmån ett nytt klubbslag från de enorma nävarna. Han backade snabbt tre fyra steg och fick upp armarna i försvarsposition. Paolo Roberto var skakad.

Den blonde jätten betraktade honom med ögon som var nyfikna och nästan roade. Sedan intog han samma försvarsposition som Paolo Roberto. Det är en boxare. De började långsamt cirkla runt varandra.

De etthundraåttio sekunder som följde var den mest bisarra match som Paolo Roberto någonsin utkämpat. Rep och handskar saknades. Sekonder och domare existerade inte. Det fanns ingen gonggong som avbröt och förvisade parterna till varsin ringhörna och några sekunders paus med vatten och luktsalt och en handduk att torka blod från ögonen.

Paolo Roberto insåg plötsligt att han slogs på liv och död. All träning, alla år av hamrande på sandsäckar, all sparring och erfarenheten från alla matcher kunde sammanfogas i den energi han plötsligt utvecklade när adrenalinet pumpade på ett sätt som han aldrig tidigare upplevt.

Nu höll han inte längre inne med slagen. De rök ihop i ett utbyte där Paolo satte all kraft och alla sina muskler bakom. Vänster, höger, vänster, vänster igen och en jabb med högern mot ansiktet, ducka för vänsterkroken, backa ut ett steg, anfall med högern. Varje slag Paolo Roberto avlossade gick hem.

Han gick sitt livs viktigaste match. Han slogs med hjärnan lika mycket som med nävarna. Han lyckades ducka och undvika varje slag som jätten skickade mot honom.

Han fick in en klockren högerkrok mot käken som kändes som om han slog av ett ben i sin näve och som borde ha fått motståndaren att ramla ihop i en hög. Han kastade en blick på sina knogar och såg att de var blodiga. Han noterade rodnader och svullnader i den blonde jättens ansikte. Paolos motståndare tycktes inte ens märka slagen.

Paolo backade och gjorde en paus medan han värderade sin motståndare. Han är ingen boxare. Han rör sig som en boxare, men han kan inte boxas för fem öre. Han låtsas bara. Han kan inte parera. Han signalerar slagen. Och han är hur långsam som helst.

I nästa ögonblick fick jätten in en vänsterkrok mot sidan av Paolos bröstkorg. Det var andra gången han träffade ordentligt. Paolo kände smärta skjuta genom kroppen när revbenen knakade. Han försökte backa men snubblade på någon bråte på golvet och ramlade på rygg. Under en sekund såg han jätten torna upp sig men han hann rulla åt sidan och kom vimmelkantigt upp på fötter igen.

Han backade och försökte samla kraft.

Jätten var över honom igen och Paolo befann sig på defensiven. Han duckade, duckade igen och backade undan. Han kände smärta varje gång han parerade ett slag med skuldran.

Sedan kom det ögonblick som varje boxare någon gång upplevt med fruktan. Känslan som kunde infinna sig mitt i en match. Känslan av att inte räcka till. Insikten av att fan, jag håller på att förlora.

Det är det avgörande ögonblicket i nästan varje boxningsmatch.

Det är det ögonblick då kraften plötsligt rinner av en och adrenalinet pumpar så kraftigt att det blir en paralyserande belastning och en resignerad kapitulation infinner sig som ett spöke vid ringside. Det är den stund som skiljer amatören från proffset och vinnaren från förloraren. Få boxare som plötsligt står vid den avgrunden har ork nog att vända matchen och förvandla ett givet nederlag till en seger.

Paolo Roberto drabbades av denna insikt. Han kände en susning i huvudet som gjorde honom vimmelkantig och han upplevde ögonblicket som om han betraktade scenen utifrån, som om han tittade på den blonde jätten genom ett kameraobjektiv. Det var ögonblicket då det handlade om att vinna eller försvinna.

Paolo Roberto backade i en vid halvcirkel för att samla kraft och vinna tid. Jätten följde honom målmedvetet men långsamt, precis som om han visste att striden redan var avgjord men ville dra ut på ronden. Han boxas men kan ändå inte boxas. Han vet vem jag är. Han är en wannabe. Men han har en slagstyrka som är nästan ofattbar och han tycks helt okänslig för all bestraffning.

Tankarna rumlade runt i Paolos huvud medan han försökte bedöma situationen och besluta sig för vad han skulle göra.

Helt plötsligt återupplevde han natten i Mariehamn två år tidigare. Hans karriär som proffsboxare hade tagit slut på det brutalaste sätt då han träffade argentinaren Sebastián Luján eller rättare sagt, då Sebastián Luján träffade honom. Han hade sprungit på sitt livs första knockout och varit medvetslös i femton sekunder.

Han hade ofta tänkt på vad som gick på tok. Han hade varit i kanonform. Han hade varit fokuserad. Sebastián Luján var inte bättre än han. Men argentinaren hade fått en klockren träff och helt plötsligt hade ronden förvandlats till hela havet stormar.

På videon efteråt hade han sett hur han försvarslös raglade omkring som Kalle Anka. Knocken kom tjugotre sekunder senare.

Sebastián Luján hade inte varit bättre eller mera vältränad än han. Marginalerna var så små att matchen lika gärna hade kunnat sluta precis tvärtom.

Den enda skillnaden han efteråt kunde komma på var att Sebastián Luján hade varit mer hungrig än Paolo Roberto. När Paolo hade gått upp i ringen i Mariehamn hade han varit inställd på att vinna men han hade inte varit sugen på att boxas. Det betydde inte liv eller död längre. En förlust var inte en katastrof.

Ett och ett halvt år senare var han fortfarande boxare. Han var inte längre proffs och gick bara vänskapliga sparringmatcher. Men han tränade. Han hade inte gått upp i vikt eller börjat slappa i midjan. Han var naturligtvis inte ett lika välstämt instrument som inför en titelmatch där kroppen drillats i månader, men han var Paolo Roberto och han gick inte av för hackor. Och till skillnad från Mariehamn så betydde matchen i lagerbyggnaden söder om Nykvarn bokstavligen liv eller död.

Paolo Roberto fattade ett beslut. Han tvärstannade och släppte den blonde jätten inpå livet. Han fintade med vänstern och satsade allt han förmådde med en högerkrok. Han gav allt han hade och blixtrade till i ett slag som träffade över mun och näsa. Hans attack kom fullkomligt oväntat efter att han befunnit sig på reträtt en lång stund. Äntligen hörde han att någonting gav vika. Han följde upp med vänster-höger-vänster och landade alla tre slagen i ansiktet.

Den blonde jätten boxades i ultrarapid och slog tillbaka med högern. Paolo såg honom signalera slaget långt i förväg och duckade under den väldiga näven. Han såg honom skifta kroppsvikten och visste att jätten tänkte följa upp med vänstern. Istället för att parera lutade sig Paolo bakåt och lät vänsterkroken passera framför näsan. Han svarade med ett mäktigt slag på utsidan av kroppen, strax under revbenen. När jätten vred sig för att möta angreppet sköt Paolos vänsterkrok upp och träffade rakt över näsan igen.

Han kände plötsligt att allt han gjorde var helt rätt och att han hade perfekt kontroll över matchen. Äntligen backade fienden. Han blödde från näsan. Han log inte längre.

Sedan sparkade den blonde jätten.

Hans fot sköt upp och kom som en fullständig överraskning för Paolo Roberto. Han hade vanemässigt fallit in i boxningens regelverk och förväntade sig inte en spark. Det kändes som om en slägga träffade i underkanten av låret strax ovanför knäet och en skarp smärta sköt genom benet. Nej. Han tog ett steg bakåt när det högra benet vek sig och han återigen snubblade över bråte.

Jätten tittade ned på honom. Under en kort sekund möttes deras ögon. Budskapet gick inte att ta miste på. Matchen var över.

Sedan vidgades jättens ögon när Miriam Wu sparkade honom i skrevet bakifrån.

Varenda muskel i Miriam Wus kropp värkte, men på något sätt hade hon lyckats trä sina bojade händer under ändan så att hon fick armarna på framsidan av kroppen. I hennes tillstånd var det en akrobatisk prestation av stora mått.

Hon hade ont i revbenen, nacken, ryggen och njurarna och hade svårt att ta sig upp på fötter. Till sist vacklade hon bort till dörren och såg med uppspärrade ögon hur Paolo Roberto – var kom han ifrån? – träffade den blonde jätten med högerkroken och serien av slag mot ansiktet innan han sparkades omkull.

Miriam Wu insåg att hon inte brydde sig ett dugg om frågan hur och varför Paolo Roberto hade dykt upp. Han var en av the good guys. För första gången i sitt liv kände hon en mordisk lust att skada en annan människa. Hon tog några snabba steg och mobiliserade varje uns av energi och de muskler hon fortfarande hade intakta. Hon kom upp mot jätten bakifrån och landade sparken i hans skrev. Det var väl inte elegant thaiboxning precis, men sparken hade avsedd effekt.

Miriam Wu nickade förnuftigt för sig själv. Karlar må vara stora som hus och gjorda av granit men de hade alltid kulorna på samma plats. Och sparken var så klockren att den borde noteras i Guinness rekordbok.

För första gången såg den blonde jätten skakad ut. Han pressade ur sig ett stönande och greppade sig i skrevet och gick ned på ett knä.

Miriam stod obeslutsam i någon sekund innan hon insåg att hon måste följa upp och försöka komma till ett avslut. Hon satsade på att sparka honom i ansiktet men till hennes överraskning fick han upp en arm. Det borde ha varit omöjligt för honom att hämta sig så snabbt. Och det kändes som att sparka rakt in i en trädstam. Han höll plötsligt fast hennes fot, drog omkull henne och började hala in. Hon såg honom lyfta en knytnäve och vred sig desperat och sparkade med det fria benet. Hon träffade honom över örat i samma sekund som hans slag träffade henne på sidan av tinningen. Miriam Wu upplevde det som om hon med full kraft kört huvudet in i en vägg. Det blixtrade och svartnade om vartannat framför hennes ögon.

Den blonde jätten började resa sig på fötter igen.

Det var då Paolo Roberto slog honom i bakhuvudet med den planka han hade snubblat över. Den blonde jätten stöp framåt och landade med ett brak.

Paolo Roberto såg sig omkring med en känsla av overklighet. Den blonde jätten vred sig på golvet. Miriam Wu hade en glasartad blick och tycktes vara helt utslagen. Deras förenade ansträngningar hade köpt dem en kort frist.

Paolo Roberto kunde knappt stödja sig på sitt skadade ben och han misstänkte att en muskel hade brustit alldeles ovanför knäet. Han linkade fram till Miriam Wu och halade upp henne på fötter. Hon började röra på sig igen men stirrade ofokuserat på honom. Utan ett ord lyfte han upp henne över skuldran och började halta mot utgången. Smärtan i det högra knäet var så skarp att han bitvis hoppade på ett ben.

Det kändes som en befrielse att komma ut i den mörka kalla luften. Men han hade ingen tid att stanna upp. Han navigerade över grusplanen och in i skogsridån, samma väg som han kommit. Så fort han kommit in bland träden snubblade han över en rotvälta och dråsade omkull. Miriam Wu stönade och han hörde dörren i lagerbyggnaden slås upp med ett brak.

Den blonde jätten var en monumental siluett i den ljusa rektangeln i dörröppningen. Paolo lade en hand över Miriam Wus mun. Han böjde sig ned och viskade i hennes öra att vara helt tyst och stilla.

Sedan trevade han på marken under rotvältan och hittade en sten som var större än hans knytnäve. Han gjorde korstecknet. Paolo Roberto var för första gången i sitt syndiga liv beredd att om nödvändigt döda en annan människa. Han var så utslagen och misshandlad att han visste att han inte skulle klara ytterligare en rond. Men ingen, inte ens ett blont monster som var ett naturens misstag, kunde slåss med en krossad skalle. Han kramade stenen och kände att den var ovalt formad med en skarp kant.

Den blonde jätten gick till hörnet av byggnaden och gjorde därefter ett långt svep över grusplanen. Han stannade mindre än tio steg från den plats där Paolo höll andan. Jätten lyssnade och spejade – men han kunde inte veta åt vilket håll de hade försvunnit i natten. Efter några minuters spaning tycktes han också inse det fruktlösa i sökandet. Han försvann med rask beslutsamhet tillbaka in i byggnaden och var borta i någon minut. Han släckte belysningen och kom ut med en väska och gick till den vita Volvon. Han rivstartade och försvann längs uppfartsvägen. Paolo lyssnade under tystnad till dess att motorbullret försvunnit i fjärran. När han tittade ned såg han hennes ögon glimma i mörkret.

”Hej Miriam”, sa han. ”Jag heter Paolo och du behöver inte vara rädd för mig.”

”Jag vet.”

Hennes röst var svag. Han lutade sig utmattat mot rotvältan och kände adrenalinet gå ned till nolläge.

”Jag vet inte hur jag ska ta mig upp”, sa Paolo Roberto. ”Men jag har en bil parkerad på andra sidan vägen. Det är ungefär hundrafemtio meter dit.”

Den blonde jätten bromsade och svängde in till en rastplats strax öster om Nykvarn. Han var skakad och omtumlad och kände sig konstig i huvudet.

För första gången i hela sitt liv hade han blivit nedslagen i ett slagsmål. Och den som utdelat bestraffningen var Paolo Roberto … boxaren. Det kändes som en befängd dröm av det slag han kunde uppleva under oroliga nätter. Han kunde inte begripa varifrån Paolo Roberto hade kommit. Helt plötsligt hade han bara stått därinne i lagret.

Det var inte riktigt klokt.

Paolo Robertos slag hade inte känts. Han var inte förvånad. Men sparken i skrevet hade faktiskt känts. Och det där fruktansvärda slaget mot huvudet hade fått det att svartna för ögonen. Han trevade med fingrarna över nacken och kände en enorm bula. Han tryckte med fingrarna men kunde inte känna någon smärta. Ändå kände han sig omtöcknad och yr. Han kände med tungan att han, till sin förvåning, hade förlorat en tand i vänstra delen av överkäken. Munnen var fylld av blodsmak. Han greppade näsan mellan tummen och pekfingret och böjde försiktigt upp den. Han hörde ett knäppande ljud inne i huvudet och konstaterade att näsan var bruten.

Han hade gjort det rätta genom att hämta sin väska och lämna lagret innan polisen hunnit dit. Men han hade gjort ett kolossalt misstag. På Discovery hade han sett hur polisens brottsplatsundersökare kunde hitta forensic evidence i mängder. Blod. Hårstrån. DNA.

Han hade inte minsta lust att återvända till lagret, men han hade inget val. Han var tvungen att städa. Han gjorde en u-sväng och startade färden tillbaka. Strax före Nykvarn mötte han en bil utan att tänka närmare på det.

Färden tillbaka till Stockholm var en mardröm. Paolo Roberto hade blod i ögonen och var så sönderslagen att hela kroppen värkte. Han körde som en kratta och kände att han vinglade fram och tillbaka över vägen. Han torkade sig i ögonen med ena handen och kände försiktigt på näsan. Det gjorde rejält ont och han kunde bara andas genom munnen. Han spanade oupphörligt efter en vit Volvo och tyckte sig skymta en sådan vid ett möte vid Nykvarn.

När han kom ut på E20 började körningen gå lite bättre. Han funderade på att stanna i Södertälje men hade ingen aning om vart han skulle åka. Han kastade en blick på Miriam Wu, fortfarande i handbojor, som låg nedhasad utan säkerhetsbälte i baksätet. Han hade varit tvungen att bära henne till bilen och så fort hon kommit in i baksätet hade hon slocknat. Han visste inte om hon hade svimmat av sina skador eller bara stängt av motorn av utmattning. Han tvekade. Till sist styrde han upp på E4:an och körde mot Stockholm.

Mikael Blomkvist hade bara sovit i någon timme då telefonen började skrälla. Han kisade mot klockan och konstaterade att den var strax efter fyra och sträckte sig sömndrucket efter luren. Det var Erika Berger. Han begrep först inte vad hon sa.

”Paolo Roberto är var då?”

”På Södersjukhuset med Miriam Wu. Han har försökt ringa dig men du svarar inte på mobilen och han har inte ditt hemnummer.”

”Jag har stängt av mobilen. Vad gör han på Södersjukhuset?”

Erika Bergers röst lät tålmodig men bestämd.

”Mikael. Ta en taxi dit och ta reda på det. Han lät helt förvirrad och pratade om en motorsåg och ett hus ute i skogen och ett monster som inte kunde boxas.”

Mikael blinkade oförstående. Sedan ruskade han på huvudet och sträckte sig efter sina byxor.

Paolo Roberto såg för eländig ut där han låg i boxershorts på en brits. Mikael hade väntat i över en timme på att få träffa honom. Näsan var dold under stödplåster. Vänstra ögat var igenmurat och ögonbrynet täckt av kirurgtejp där han sytts med fem stygn. Han hade bandage över revbenen och blodsutgjutningar och skrapsår över hela kroppen. Hans vänstra knä var hårt bandagerat.

Mikael Blomkvist gav honom kaffe i pappersmugg från Selectamaskinen i korridoren och granskade kritiskt hans ansikte.

”Du ser ut som en bilolycka”, sa han. ”Berätta vad som har hänt.”

Paolo Roberto skakade på huvudet och mötte Mikaels blick.

”Ett jävla monster”, svarade han.

”Vad hände?”

Paolo Roberto skakade på huvudet igen och granskade sina nävar. Knogarna var så sönderslagna att han hade svårt att hålla kaffemuggen. Han hade fått stödplåster. Hans fru hade en halvljum attityd till boxning och skulle bli rasande.

”Jag är boxare”, sa han. ”Jag menar, när jag var aktiv bangade jag inte för att gå upp i en ring mot vem som helst. Jag har fått en och annan snyting och jag kan ge och ta. När jag klappar till någon är det meningen att de ska sätta sig ned och ha ont.”

”Men den här killen gjorde inte det.”

Paolo Roberto skakade på huvudet för tredje gången. Han berättade lugnt och detaljerat vad som hade utspelat sig under natten.

”Jag träffade honom åtminstone trettio gånger. Fjorton femton gånger mot huvudet. Jag träffade honom på käken fyra gånger. Från början höll jag inne med slagen – jag ville ju inte slå ihjäl honom utan bara freda mig. Men mot slutet gav jag precis allt. Ett av de slagen borde ha krossat käkbenet på honom. Och det där jävla monstret bara ruskade på sig lite och fortsatte att komma. Det där var fan i mig inte en normal människa.”

”Hur såg han ut?”

”Han var byggd som en pansarbrytande robot. Jag överdriver inte. Han var över två meter lång och vägde runt 130–140 kilo. Jag skämtar inte när jag säger att det var bara muskler och armerad benstomme. En blond jävla jätte som helt enkelt inte kände smärta.”

”Du har aldrig sett honom förr?”

”Aldrig. Det var ingen boxare. Men på något konstigt sätt var han det i alla fall.”

”Hur menar du?”

Paolo Roberto funderade en stund.

”Han hade ingen aning om hur man boxas. Jag kunde finta honom och dra ut hans gard och han hade inte en susning om hur man rör sig för att undvika att bli träffad. Han var helt borta. Men samtidigt försökte han röra sig som en boxare. Han höll upp armarna på rätt sätt och han ställde sig i utgångsläge som en boxare hela tiden. Det var precis som om han hade tränat boxning men inte hört på ett ord av vad tränaren sa.”

”Okej …”

”Det som räddade livet på mig och tjejen var alltså att han rörde sig så långsamt. Han slog rallarsvingar som han signalerade en månad i förväg och jag kunde ducka eller parera. Han fick in två slag på mig – först ett slag mot ansiktet och du ser vad det åstadkom, sedan mot kroppen då han slog av ett revben. Men båda var halvträffar. Om han hade träffat rätt skulle han ha slitit av mig skallen.”

Paolo Roberto skrattade plötsligt. Det var ett bubblande skratt.

”Vad?”

”Jag vann. Den där dåren försökte mörda mig och jag vann. Jag lyckades golva honom. Men jag fick använda en jävla planka för att få ned honom för räkning.”

Han blev allvarlig igen.

”Om inte Miriam Wu hade klockat honom i skrevet i precis rätt ögonblick vete fan hur det hade gått.”

”Paolo – jag är väldigt, väldigt glad att du vann. Miriam Wu kommer att säga detsamma då hon vaknar. Har du hört något om hur det är med henne?”

”Hon ser ut ungefär som jag. Hon har en hjärnskakning, flera avslagna revben, krossat näsben och skador mot njurarna.”

Mikael böjde sig fram och lade handen på Paolo Robertos knä.

”Om du någonsin behöver en tjänst …”, sa Mikael.

Paolo Roberto nickade och log stillsamt.

”Blomkvist – om du behöver en tjänst igen …”

”Ja?”

”… skicka Sebastián Luján.”

26 Onsdag 6 april

Kriminalinspektör Jan Bublanski var på ett miserabelt humör då han mötte Sonja Modig på parkeringen utanför Södersjukhuset strax före sju. Mikael Blomkvist hade ringt och väckt honom. Så småningom hade han fått klart för sig att något dramatiskt hade inträffat under natten och i sin tur ringt och väckt Modig. De träffade Blomkvist vid entrén och gjorde sällskap till Paolo Robertos vilrum.

Bublanski hade svårt att tillgodogöra sig alla detaljer men accepterade så småningom att Miriam Wu hade blivit kidnappad och att Paolo Roberto hade spöat upp kidnapparen. Nåja, vid ett studium av den före detta proffsboxarens ansikte var det inte självklart vem som hade spöat vem. För Bublanskis vidkommande hade nattens händelser lyft utredningen om Lisbeth Salander till en helt ny nivå av komplikationer. Ingenting i det här jävla fallet tycktes vara normalt.

Sonja Modig ställde den första relevanta frågan om hur Paolo Roberto alls kommit in i handlingen.

”Jag är god vän till Lisbeth Salander.”

Bublanski och Modig tittade tvivlande på varandra.

”Och hur känner du henne?”

”Salander brukar sparra mot mig på träningarna.”

Bublanski fäste blicken någonstans på väggen bakom Paolo Roberto. Sonja Modig fnittrade plötsligt och opassande. Som sagt, ingenting i det här fallet tycks vara normalt, enkelt och okomplicerat. Så småningom hade de antecknat alla relevanta fakta.

”Jag vill nu göra några påpekanden”, sa Mikael Blomkvist torrt.

De tittade på honom.

”För det första. Signalementet på den man som körde skåpbilen överensstämmer med det signalement jag gav på den person som överföll Lisbeth Salander på precis samma plats på Lundagatan. En stor blond kille med hästsvans och ölmage. Okej?”

Bublanski nickade.

”För det andra. Syftet med kidnappningen var att tvinga Miriam Wu att avslöja var Lisbeth Salander gömmer sig. De här två blondinerna har alltså jagat Salander sedan åtminstone en vecka före morden. Uppfattat?”

Modig nickade.

”För det tredje. Om det finns fler aktörer i den här historien är inte Lisbeth Salander den ’ensamma galning’ hon utmålats som.”

Varken Bublanski eller Modig sa någonting.

”Det kan endast med svårighet göras gällande att grabben i hästsvans är medlem i en lesbisk satanistliga.”

Modig drog på munnen.

”Och slutligen, fyra. Jag tror att den här historien har något att göra med en man som kallas Zala. Dag Svensson fokuserade på honom de sista två veckorna. All relevant information finns i hans dator. Dag Svensson länkade honom till mordet på en prostituerad kvinna i Södertälje som heter Irina Petrova. Obduktionen visar att hon utsattes för grov misshandel. Så grov att åtminstone tre av skadorna var dödliga. Obduktionsprotokollet är otydligt vad gäller vilken typ av redskap som använts för att slå ihjäl henne men skadorna påminner väldigt mycket om den misshandel som både Miriam Wu och Paolo utsattes för. Redskapet kan i det här fallet vara en blond jättes händer.”

”Och Bjurman?” frågade Bublanski. ”Låt gå för att någon kunde ha orsak att tysta Dag Svensson. Men vem kan ha orsak att mörda Lisbeth Salanders förvaltare?”

”Jag vet inte. Alla pusselbitar är ännu inte på plats, men någonstans finns en koppling mellan Bjurman och Zala. Det är det enda rimliga. Vad sägs om att börja tänka i nya banor? Om Lisbeth Salander inte är mördaren betyder det att någon annan utfört morden. Jag tror att de här brotten på något sätt handlar om sexhandeln. Och Salander skulle hellre dö än att bli inblandad i något sådant. Jag sa ju att hon var en jävla moralist.”

”Vilken är i så fall hennes roll?”

”Jag vet inte. Vittne? Motståndare? Hon kanske dök upp i Enskede för att varna Dag och Mia om att deras liv var i fara. Glöm inte bort att hon är en exceptionellt bra researcher.”

Bublanski satte fart på maskineriet. Han ringde Södertäljepolisen och gav den vägbeskrivning som han fått från Paolo Roberto och bad dem söka rätt på en förfallen lagerlokal strax sydost om sjön Yngern. Därefter ringde han kriminalinspektör Jerker Holmberg – han bodde i Flemingsberg och hade följaktligen närmast till Södertälje – och bad honom att med blixtens hastighet ansluta till Södertäljepolisen och bistå med brottsplatsundersökningen.

Jerker Holmberg ringde tillbaka någon timme senare. Han hade precis anlänt till brottsplatsen. Södertäljepolisen hade inte haft några problem med att hitta den aktuella lagerlokalen. Den och två mindre intilliggande förråd var nedbrända och brandkåren var fullt sysselsatt med eftersläckning. Att det var mordbrand framgick av två slängda bensindunkar.

Bublanski kände en frustration som närmade sig raseri.

Vad i helvete var det som pågick? Vem var den blonde jätten? Vem var egentligen Lisbeth Salander? Och varför tycktes det vara omöjligt att spåra henne?

Situationen blev inte ett dugg bättre när åklagare Richard Ekström kom in i handlingen vid niomötet. Bublanski redogjorde för morgonens dramatiska utveckling och föreslog att spaningarna skulle omprioriteras, eftersom ett flertal mystiska händelser hade ägt rum som skapade otydlighet i det scenario utredningen hade som arbetshypotes.

Paolo Robertos berättelse stärkte dramatiskt Mikael Blomkvists historia om överfallet på Lisbeth Salander på Lundagatan. Följaktligen minskade styrkan i antagandet att morden var ett vansinnesdåd av en ensam och psykiskt sjuk kvinna. Det innebar inte att misstankarna mot Lisbeth Salander kunde avskrivas – först måste en rimlig förklaring till hennes fingeravtryck på mordvapnet föreligga – men det innebar att utredningen nu på allvar måste fokusera på möjligheten av en alternativ gärningsman. I det fallet fanns bara en aktuell hypotes – Mikael Blomkvists teori om att morden hade med Dag Svenssons förestående avslöjanden om sexhandeln att göra. Bublanski identifierade tre viktiga punkter.

Den för dagen viktigaste arbetsuppgiften bestod i att identifiera den storvuxne blonde man och hans kumpan med hästsvans som hade kidnappat och misshandlat Miriam Wu. Den storvuxne blonde mannen hade ett så särpräglat utseende att han borde vara relativt lätt att finna.

Curt Svensson påminde nyktert om att Lisbeth Salander också hade ett särpräglat utseende och att polisen efter snart tre veckors spaningar ännu inte hade en aning om var hon befann sig.

Den andra arbetsuppgiften bestod i att spaningsledningen nu måste tillsätta en grupp som aktivt fokuserade på den så kallade torsklistan som fanns i Dag Svenssons dator. Detta var förenat med ett logistiskt problem. Spaningsgruppen hade visserligen Dag Svenssons lånedator från Millennium och de zip-skivor som utgjorde backup från hans försvunna laptop, men dessa innehöll flera års samlad research och bokstavligen tusentals sidor som skulle ta lång tid att katalogisera och sätta sig in i. Gruppen behövde förstärkning och Bublanski utsåg på stående fot Sonja Modig att leda arbetet.

Den tredje uppgiften bestod i att fokusera på en okänd person vid namn Zala. I det avseendet skulle spaningsgruppen söka bistånd från Särskilda utredningsgruppen om organiserad brottslighet, som enligt uppgift stött på namnet vid några tillfällen. Han gav den uppgiften till Hans Faste.

Slutligen skulle Curt Svensson samordna de fortsatta spaningarna efter Lisbeth Salander.

Bublanskis redogörelse tog bara sex minuter men utlöste en timslång dispyt. Hans Faste var oresonlig i sitt motstånd mot Bublanskis ledning och gjorde inga försök att dölja sin attityd. Detta förvånade Bublanski, som visserligen aldrig tyckt om Faste men som ändå hade betraktat honom som en kompetent polis.

Hans Faste menade att fokus på utredningen oavsett all sidoinformation måste ligga på Lisbeth Salander. Han menade att indiciekedjan mot Salander var så stark att det var orimligt att i nuläget ens börja laborera med alternativa gärningsmän.

”Alltså, det här är tjafs. Vi har ett våldsbenäget psykfall som gått från klarhet till klarhet genom åren. Tror du verkligen att alla utredningar från psyk och rättsmedicin är ett skämt? Hon är kopplad till brottsplatsen. Vi har indicier på att hon fnaskar och en stor summa oredovisade pengar på hennes bankkonto.”

”Jag är medveten om allt detta.”

”Hon ingår i någon sorts lesbisk sexkult. Och jag ger mig fan på att den där flatan Cilla Norén vet mer än hon låtsas.”

Bublanski höjde rösten.

”Faste. Sluta med det där. Du är ju helt besatt av den här bögvinkeln. Det är oprofessionellt.”

Han ångrade omedelbart att han hade yttrat sig inför hela gruppen och inte istället tagit ett enskilt samtal med Faste. Åklagare Ekström avbröt de upprörda rösterna. Han verkade obeslutsam om vilken linje han skulle följa. Till sist lät han Bublanskis linje gälla; att köra över Bublanski vore detsamma som att koppla bort honom som spaningsledare för utredningen.

”Vi gör som Bublanski har bestämt.”

Bublanski sneglade på Sonny Bohman och Niklas Eriksson från Milton Security.

”Jag har förstått att vi bara har er i tre dagar till och vi får göra det bästa av situationen. Bohman, kan du bistå Curt Svensson i jakten på Salander. Eriksson, du får fortsätta tillsammans med Modig.”

Ekström funderade en stund och höjde handen när alla var på väg att bryta upp.

”En sak. Det här med Paolo Roberto ligger vi väldigt lågt med. Media kommer att bli hysteriska om ytterligare en kändis dyker upp i utredningen. Alltså inte ett ljud om detta utanför det här rummet.”

Sonja Modig fångade upp Bublanski omedelbart efter mötet.

”Jag tappade tålamodet med Faste. Det var oprofessionellt”, sa Bublanski.

”Jag vet hur det känns”, log hon. ”Jag började med Svenssons dator redan i måndags.”

”Jag vet. Hur långt har du kommit?”

”Han hade ett dussin versioner av manuset, enorma mängder researchmaterial och jag har svårt att avgöra vad som är väsentligt och vad som bara är trams. Att bara öppna och ögna igenom alla dokument kommer att ta flera dagar.”

”Niklas Eriksson?”

Sonja Modig tvekade. Sedan vände hon sig om och stängde dörren till Bublanskis rum.

”Ärligt talat … jag vill inte snacka skit om honom men han är inte mycket till hjälp.”

Bublanski rynkade ögonbrynen.

”Ut med språket.”

”Jag vet inte, han är ingen riktig polis som Bohman har varit. Han snackar en massa skit, han har ungefär samma attityd till Miriam Wu som Hans Faste och han är väldigt ointresserad av uppgiften. Jag kan inte sätta fingret på det, men han har ett problem med Lisbeth Salander.”

”Hur så?”

”Jag har en känsla av att det ligger någon surdeg och jäser.”

Bublanski nickade långsamt.

”Det var tråkigt att höra. Bohman är okej, men jag tycker egentligen inte om att det finns utomstående i utredningen.”

Sonja Modig nickade.

”Så vad ska vi göra?”

”Du får dras med honom veckan ut. Armanskij har sagt att de avbryter om det inte blir resultat. Sätt igång och gräv och räkna med att du får göra jobbet själv.”

Sonja modigs grävande avbröts redan efter fyrtiofem minuter av att hon kopplades bort från utredningen. Hon blev plötsligt inkallad till åklagare Ekström där Bublanski redan befann sig. Bägge männen var röda i ansiktet. Frilansjournalisten Tony Scala hade just scoopat med nyheten att Paolo Roberto räddat BDSM-flatan Miriam Wu undan en kidnappare. Texten innehöll flera detaljer som bara kunde vara kända inom utredningen. Den var formulerad så att polisen undersökte möjligheten att väcka åtal mot Roberto för grov misshandel.

Ekström hade redan fått flera telefonsamtal från journalister som ville ha besked om boxarens roll. Han befann sig närmast i affekt då han anklagade Sonja Modig för att ha läckt historien. Modig tillbakavisade omedelbart anklagelsen, men förgäves. Ekström ville ha bort henne från utredningen. Bublanski var rasande och tog tveklöst Modigs parti.

”Sonja säger att hon inte läckt någonting. Det räcker för mig. Det är vansinne att koppla bort en erfaren utredare som är insatt i fallet.”

Ekström replikerade med en öppen misstro mot Sonja Modig. Till sist satte han sig bakom sitt skrivbord och tjurade. Hans beslut gick inte att rubba.

”Modig. Jag kan inte bevisa att du läcker information, men jag har inget förtroende för dig i utredningen. Du kopplas bort med omedelbar verkan. Ta ledigt resten av veckan. Du får andra uppgifter på måndag.”

Modig hade inget val. Hon nickade och gick mot dörren. Bublanski hejdade henne.

”Sonja. For the record. Jag tror inte ett dyft på den här anklagelsen och du har mitt fulla förtroende. Men det är inte jag som bestämmer. Kom förbi mig på mitt rum innan du går hem.”

Hon nickade. Ekström såg rasande ut. Bublanskis ansiktsfärg hade fått en oroväckande ton.

Sonja Modig gick tillbaka till sitt rum där hon och Niklas Eriksson arbetade med Dag Svenssons dator. Hon kände sig arg och gråtfärdig. Eriksson sneglade på henne och noterade att någonting var på tok, men han sa ingenting och hon ignorerade honom. Hon satte sig bakom sitt skrivbord och stirrade framför sig. Det blev en tryckt tystnad i rummet.

Till sist ursäktade sig Eriksson och sa att han måste gå på muggen. Han frågade om han skulle hämta kaffe. Hon skakade på huvudet.

När han hade gått reste hon sig och satte på sig jackan. Hon tog sin axelväska och gick till Bublanskis rum. Han pekade på besöksstolen.

”Sonja, jag kommer inte att ge mig i det här ärendet med mindre än att Ekström kopplar bort även mig från utredningen. Jag accepterar det inte och jag tänker göra sak av det hela. Tills vidare kvarstår du i utredningen på min order. Begrips?”

Hon nickade.

”Du ska inte gå hem och ta ledigt resten av veckan som Ekström sa. Jag beordrar dig att åka ned till Millenniums redaktion och ta ett nytt snack med Mikael Blomkvist. Sedan ber du helt enkelt honom om hjälp att guida dig genom Dag Svenssons hårddisk. De har en kopia på Millennium. Vi kan spara mycket tid om vi har någon som redan är insatt i materialet och som kan sortera bort sådant som är oviktigt.”

Sonja Modig andades lite lättare.

”Jag har inte sagt något till Niklas Eriksson.”

”Jag tar hand om honom. Han får ansluta till Curt Svensson. Har du sett Hans Faste?”

”Nej. Han gick ut direkt efter morgonmötet.”

Bublanski suckade.

Mikael Blomkvist hade gått hem från Södersjukhuset vid åttatiden på morgonen. Han insåg att han hade fått på tok för lite sömn och att han måste vara skärpt inför eftermiddagens möte med Gunnar Björck ute i Smådalarö. Han klädde av sig och ställde klockan på ringning halv elva och fick drygt två timmars välbehövlig sömn. Han hade duschat, rakat sig och satt på sig en ren skjorta och passerade just Gullmarsplan då Sonja Modig ringde på mobilen och ville tala med honom. Mikael förklarade att han var på språng och inte hade möjlighet att träffa henne. Hon förklarade sitt ärende och han hänvisade henne till Erika Berger.

Sonja Modig åkte till Millenniums redaktion. Hon granskade Erika Berger och konstaterade att hon tyckte om den självsäkra och aningen dominanta kvinnan med skrattgropar och kort blond lugg. Hon såg ut lite grann som en äldre Laura Palmer i Twin Peaks. Hon undrade lite ovidkommande om Berger också var flata eftersom alla kvinnor i den här utredningen enligt Hans Faste tycktes ha den sortens sexuella preferenser, men påminde sig att hon faktiskt läst någonstans att hon var gift med konstnären Greger Backman. Erika lyssnade till hennes önskemål om att få hjälp att ta sig igenom innehållet i Dag Svenssons hårddisk. Hon såg bekymrad ut.

”Det finns ett problem här”, sa Erika Berger.

”Förklara”, bad Sonja Modig.

”Det är inte det att vi inte vill lösa morden eller bistå polisen. Ni har dessutom redan allt material i Dag Svenssons dator. Problemet är ett etiskt dilemma. Massmedia och poliser funkar inte så bra ihop.”

”Tro mig. Jag har förstått det nu på morgonen”, log Sonja Modig.

”Hur så?”

”Det var ingenting. Bara en personlig reflektion.”

”Okej. För att behålla sin trovärdighet måste massmedia hålla en tydlig distans till myndigheter. Journalister som springer på polishuset och samarbetar med polisutredningar blir till sist springpojkar åt polisen.”

”Jag har träffat några sådana”, sa Modig. ”Om jag förstått saken rätt så finns det motsatta förhållandet också. Att poliser blir springpojkar åt vissa tidningar.”

Erika Berger skrattade.

”Det är sant. Dessvärre måste jag avslöja att vi på Millennium helt enkelt inte har råd att hålla oss med den sortens plånboksjournalistik. Men här handlar det inte om att du vill förhöra någon av Millenniums medarbetare – vilket vi ställer upp på utan debatt – utan om en formell begäran att vi aktivt ska bistå polisutredningen genom att ställa vårt journalistiska material till förfogande.”

Sonja Modig nickade.

”Då finns det två synpunkter. För det första handlar det om mordet på en av tidningens medarbetare. Ur den synvinkeln hjälper vi naturligtvis till allt vi kan. Men den andra punkten är att det finns sådant som vi inte kan lämna till polisen. Det rör våra källor.”

”Jag kan vara flexibel. Jag kan förbinda mig att skydda era källor. Jag har inget intresse av dem.”

”Det handlar inte om ditt ärliga uppsåt eller vårt förtroende för dig. Det handlar om att vi aldrig lämnar ut en källa oavsett omständigheterna.”

”Okej.”

”Sedan tillkommer det faktum att vi på Millennium driver en egen utredning om morden, vilket alltså är att betrakta som ett journalistiskt arbete. Där är jag beredd att lämna över information till polisen då vi har något färdigt som vi kan publicera – men inte innan dess.”

Erika Berger lade pannan i djupa veck och funderade. Till sist nickade hon för sig själv.

”Jag måste kunna leva med mig själv också. Vi gör så här … Du får jobba med vår medarbetare Malin Eriksson. Hon är helt insatt i materialet och kompetent att avgöra var gränsen går. Hon får i uppdrag att guida dig genom Dag Svenssons bok som ni redan har en kopia av. Avsikten är att göra en begriplig förteckning över vilka som kan anses vara potentiellt misstänkta.”

Irene Nesser var helt omedveten om nattens dramatik då hon tog pendeltåget från Södra station till Södertälje. Hon var klädd i en halvlång svart skinnjacka, mörka byxor och en proper röd stickad tröja. Hon hade glasögon som hon sköt upp i pannan.

I Södertälje promenerade hon till Strängnäsbussen och löste biljett till Stallarholmen. Hon klev av en bra bit söder om Stallarholmen strax efter elva. Hon befann sig vid en hållplats utan några byggnader inom synhåll. Hon visualiserade kartan i huvudet. Hon hade Mälaren några kilometer nordost och terrängen var fylld av både fritidsbostäder och enskilda åretruntbostäder. Advokat Nils Bjurmans fastighet var belägen i ett sommarstugeområde nästan tre kilometer från busshållplatsen. Hon tog en klunk vatten ur en petflaska och började promenera. Hon var framme drygt fyrtiofem minuter senare.

Hon började med att göra en rundvandring i terrängen och undersöka grannarna. Till höger var det drygt hundrafemtio meter till grannstugan. Där var ingen hemma. Till vänster låg en ravin. Hon passerade två sommarstugor innan hon kom bort till en liten stugby där hon noterade tecken på människor i form av ett öppet fönster och ljud från en radio. Men det var tre hundra meter till Bjurmans stuga. Hon kunde följaktligen arbeta relativt ostört.

Hon hade tagit med sig nycklarna från hans lägenhet och hade inga problem att öppna ytterdörren. Hennes första åtgärd bestod i att skruva upp en fönsterlucka på husets baksida, vilket gav henne en reträttväg i händelse av att obehag skulle dyka upp på brokvisten. Det obehag hon såg framför sig var att någon polis eventuellt skulle få för sig att dyka upp vid stugan.

Bjurmans sommarstuga var en äldre och ganska liten byggnad med storstuga, kammare och ett litet pentry med vatten indraget. Dasset var en mulltoalett ute på gården. Hon ägnade tjugo minuter åt att söka igenom förvaringsskåp, garderober och byråar. Hon hittade inte så mycket som en flik av ett papper som kunde ha något med Lisbeth Salander eller Zala att göra.

Till sist gick hon ut på gården och undersökte mulltoaletten och en vedbod. Där fanns inget av värde och ingen dokumentation. Resan hade följaktligen varit förgäves.

Hon satte sig på bron och drack vatten och åt ett äpple.

När hon gick för att stänga fönsterluckan stannade hon till i farstun och betraktade en meterhög aluminiumstege. Hon gick in i storstugan igen och granskade det brädfodrade taket. Öppningen till loftet var nästan osynlig mellan två takbjälkar. Hon hämtade stegen och sköt upp luckan och hittade omedelbart fem A4-pärmar.

Den blonde jätten var bekymrad. Saker och ting hade gått alldeles på tok och katastroferna kommit slag i slag.

Sandström hade hört av sig till bröderna Ranta. Han hade varit skräckslagen och rapporterat att Dag Svensson planerade ett avslöjande reportage om hans horaffärer och om bröderna Ranta. Så långt hade det inte varit något större problem. Att media hängde ut Sandström angick inte den blonde jätten, och bröderna Ranta kunde ligga lågt ett tag. Bröderna Ranta hade följaktligen tagit Baltic Star över Östersjön för en tids semester. Det var inte sannolikt att tjafset skulle leda till en domstol men om det värsta skulle hända så hade de gjort voltor tidigare. Det ingick i arbetsbeskrivningen.

Men Lisbeth Salander hade lyckats undfly Magge Lundin. Det var obegripligt eftersom Salander ju var en liten docka jämfört med Lundin och hela uppgiften egentligen bara bestått i att stuva in henne i en bil och forsla ned henne till lagret söder om Nykvarn.

Sedan hade Sandström fått ett nytt besök och den gången hade Dag Svensson varit ute efter Zala. Det gjorde att allt hamnade i ett helt nytt läge. Mellan Bjurmans panik och Dag Svenssons fortsatta rotande hade en potentiellt farlig situation uppstått.

En amatör är en gangster som inte är beredd att ta konsekvenserna. Bjurman var en komplett amatör. Den blonde jätten hade avrått Zala från att ha något med Bjurman att göra men för Zala hade namnet Lisbeth Salander varit oemotståndligt. Han hatade Salander. Det var helt irrationellt. Det hade varit som att trycka på en knapp.

Det hade varit en ren slump att den blonde jätten befunnit sig hemma hos Bjurman på kvällen då Dag Svensson ringde. Samma jävla journalist som redan skapat problem med Sandström och bröderna Ranta. Jätten hade åkt över för att lugna eller hota advokaten efter behov på grund av den misslyckade kidnappningen av Lisbeth Salander, och Svenssons samtal hade skapat en våldsam panik hos Bjurman. Han hade varit oresonligt korkad. Helt plötsligt ville han dra sig ur.

Till råga på allt hade Bjurman hämtat sin cowboypistol för att hota honom. Den blonde jätten hade häpet tittat på Bjurman och tagit ifrån honom revolvern. Han hade redan handskar på sig, så fingeravtrycken var inget problem. Han hade egentligen inte haft något alternativ när Bjurman väl hade flippat.

Bjurman kände naturligtvis till Zala. Därmed var han en belastning. Han kunde inte riktigt förklara varför han tvingat Bjurman att ta av sig kläderna mer än att han tyckte hjärtligt illa om Bjurman och ville markera det. Han hade nästan kommit av sig då han sett tatueringen på hans mage: JAG ÄR ETT SADISTISKT SVIN, ETT KRÄK OCH EN VÅLDTÄKTSMAN.

En kort stund hade han nästan tyckt synd om Bjurman. Han var en sådan komplett idiot. Men han befann sig i en bransch där sådana ovidkommande känslor inte kunde tillåtas störa den praktiska verksamheten. Han hade följaktligen lett ut honom i sovrummet och tvingat ned honom på knä och använt en kudde som ljuddämpare.

Han hade ägnat fem minuter åt att söka igenom Bjurmans lägenhet efter minsta koppling till Zala. Det enda han hittade var telefonnumret till sin egen mobil. För säkerhets skull tog han Bjurmans mobil med sig.

Dag Svensson var nästa problem. Om Bjurman hittades död skulle Dag Svensson naturligtvis höra av sig till polisen. Det han kunde berätta var att Bjurman hade skjutits några minuter efter att han hade ringt upp honom och frågat om Zala. Det behövdes ingen större fantasi för att inse att Zala därmed skulle bli föremål för vidlyftiga spekulationer.

Den blonde jätten betraktade sig själv som smart, men han hade en enorm respekt för Zalas närmast kusligt strategiska begåvning.

De hade samarbetat i drygt tolv år. Det hade varit ett framgångsrikt decennium och den blonde jätten betraktade Zala med vördnad, närmast som en mentor. Han kunde sitta i timmar och lyssna medan Zala förklarade den mänskliga naturen och dess svagheter och hur man kunde profitera på den.

Men helt plötsligt svajade deras affärsverksamhet. Saker och ting hade börjat gå på tok.

Han hade kört direkt från Bjurman till Enskede och parkerat den vita Volvon två kvarter bort. Som tur var hade porten inte riktigt gått i lås. Han hade gått upp och ringt på dörren med namnet Svensson-Bergman.

Han hade inte haft tid att söka igenom lägenheten eller plocka med sig papper. Han hade skjutit två skott – det hade varit en kvinna i lägenheten också. Sedan hade han tagit Dag Svenssons dator som stod på bordet i vardagsrummet, vänt på klacken och gått nedför trapporna till sin bil och lämnat Enskede. Den enda fadäsen hade varit att han faktiskt hade tappat vapnet i trappan då han försökte balansera datorn och samtidigt fiska upp bilnycklarna för att spara tid. Han hade hejdat sig en tiondels sekund, men revolvern hade rutschat nedför källartrappan och han bedömde det som alltför tidskrävande att gå tillbaka och hämta den. Han var medveten om att han hade ett utseende som folk kom ihåg och det viktiga var att försvinna från platsen innan han blev observerad.

Den tappade revolvern hade varit en källa till kritik från Zala till dess att implikationerna klarlades. De hade aldrig blivit så förvånade som när polisen plötsligt inledde en klappjakt på Lisbeth Salander. Det tappade vapnet hade därmed förvandlats till en ofattbar lyckosam slump.

Dessvärre skapade det i sin tur ett helt nytt problem. Salander var den enda återstående svaga länken. Hon kände till Bjurman och hon kände till Zala. Hon kunde lägga ihop två och två. När han och Zala konfererat om saken var de överens. De måste hitta Salander och begrava henne någonstans. Det vore perfekt om hon aldrig hittades. Så småningom skulle mordutredningen arkiveras och börja samla damm.

De hade chansat på att Miriam Wu kunde leda dem till Salander. Och helt plötsligt hade det gått på tok igen. Paolo Roberto. Av alla människor. Från ingenstans. Och enligt tidningarna var han dessutom en vän till Lisbeth Salander.

Den blonde jätten var mållös.

Efter Nykvarn hade han sökt sig till Magge Lundins hus i Svavelsjö, bara några hundra meter från Svavelsjö MC:s högkvarter. Det var inte ett idealiskt gömställe, men han hade inte haft så många alternativ och han måste hitta ett ställe där han kunde ligga lågt till dess att blånaderna i ansiktet började lägga sig och han diskret kunde lämna Stockholmsregionen. Han fingrade på sitt knäckta näsben och kände på bulan i nacken. Svullnaden hade börjat lägga sig.

Det hade varit ett klokt drag att åka tillbaka och bränna upp hela skiten. Det handlade om att städa.

Sedan blev han plötsligt iskall.

Bjurman. Han hade som hastigast träffat Bjurman vid ett enda tillfälle i sommarstugan utanför Stallarholmen i början av februari, då Zala hade accepterat jobbet att ta hand om Salander. Bjurman hade haft en pärm om Salander som han bläddrat i. Hur fan hade han kunnat missa det? Den kunde leda till Zala.

Han gick ned till köket och förklarade för Magge Lundin varför denne i all hast måste åka ut till Stallarholmen och anlägga en ny brasa.

Kriminalinspektör Bublanski ägnade lunchen åt att försöka få ordning på den utredning han kände höll på att gå alldeles överstyr. Han tillbringade en lång stund tillsammans med Curt Svensson och Sonny Bohman med att koordinera jakten på Lisbeth Salander. Nya tips hade flutit in från bland annat Göteborg och Norrköping. Göteborg avfärdades ganska omgående men Norrköpingstipset hade en vag potential. De informerade kollegorna och lade en försiktig spaning på en adress där en flicka med ett utseende som påminde om Salanders påstods ha setts till.

Han försökte få till stånd ett diplomatiskt samtal med Hans Faste, men denne fanns inte i huset och svarade inte i mobilen. Efter det stormiga förmiddagsmötet hade Faste försvunnit som ett åskmoln.

Därefter tog sig Bublanski an förundersökningsledaren Richard Ekström i ett försök att lösa problematiken kring Sonja Modig. Han ägnade en lång stund åt att lägga fram sakskäl till att han ansåg att beslutet att koppla bort henne från utredningen var huvudlöst. Ekström vägrade lyssna och Bublanski beslutade att avvakta till efter helgen innan han började göra sak av den idiotiska situationen. Förhållandet mellan spaningsledaren och förundersökningsledaren började bli ohållbart.

Strax efter tre på eftermiddagen gick han ut i korridoren och såg Niklas Eriksson komma ut ur Sonja Modigs rum där han fortfarande gick igenom innehållet i Dag Svenssons hårddisk. Vilket, ansåg Bublanski, nu var en meningslös sysselsättning eftersom ingen riktig polis hängde över hans axel och höll koll på vad han missade. Han beslutade att överföra Niklas Eriksson till Curt Svensson för återstoden av veckan.

Innan han hunnit säga någonting försvann dock Eriksson in på toaletten längst bort i korridoren. Bublanski petade sig i örat och gick fram till Sonja Modigs rum för att vänta på att Eriksson skulle komma tillbaka. Från dörröppningen betraktade han Sonja Modigs tomma stol.

Sedan föll hans blick på Niklas Erikssons mobiltelefon som låg kvarglömd i hyllan bakom hans arbetsstol.

Bublanski tvekade en sekund och sneglade mot den fortfarande låsta toalettdörren. Sedan klev han på ren impuls in i rummet och stoppade på sig Erikssons mobil och gick med raska steg till sitt tjänsterum och stängde dörren. Han klickade upp samtalslistan.

Klockan 9.57, fem minuter efter att det stormiga morgonmötet hade avslutats, hade Niklas Eriksson ringt ett 070-nummer. Bublanski lyfte luren på sin bordstelefon och slog numret. Det var journalisten Tony Scala som svarade.

Han lade på luren och stirrade på Erikssons mobil. Sedan reste han sig med ett åskliknande ansiktsuttryck. Han hade tagit två steg mot dörren när telefonen på hans skrivbord ringde. Han gick tillbaka och röt sitt namn i luren.

”Det är Jerker. Jag är kvar vid lagret utanför Nykvarn.”

”Jaha.”

”Branden är släckt. Vi har hållit på med brottsplatsundersökning de senaste två timmarna. Södertäljepolisen tog hit en likhund för att sniffa av området utifall att det låg någon i ruinerna.”

”Och?”

”Det gjorde det inte. Men vi tog en paus så att hunden skulle få vila nosen ett tag. Hundföraren säger att det är nödvändigt eftersom det är väldigt starka dofter på en brandplats.”

”Till saken.”

”Han tog en promenad och släppte hunden en bit från brandplatsen. Jycken markerade lik på en plats ungefär sjuttiofem meter in i skogen bakom lagret. Vi har grävt på platsen. För tio minuter sedan fick vi upp ett människoben med fot och en sko. Det tycks vara en mans sko. Kvarlevorna låg rätt ytligt.”

”Å fan. Jerker, du måste …”

”Jag har redan tagit befälet över fyndplatsen och avbrutit utgrävningen. Jag vill ha hit rättsmedicin och ordentliga tekniker innan vi går vidare.”

”Mycket bra jobbat, Jerker.”

”Det är inte allt. För fem minuter sedan gjorde jycken en ny markering ungefär åttio meter från den första fyndplatsen.”

Lisbeth Salander hade kokat kaffe på Bjurmans spis, ätit ytterligare ett äpple och tillbringat två timmar med att sida för sida läsa igenom Bjurmans research om henne. Hon var imponerad. Han hade lagt ned en oerhörd möda på uppgiften och systematiserat information som om det var en passionerad hobby. Han hade hittat material om henne som hon inte ens visste existerade.

Hon läste Holger Palmgrens journal med blandade känslor. Det var två inbundna svarta anteckningsböcker. Han hade börjat föra dagbok om henne då hon var 15 år och just hade avvikit från sitt andra par fosterföräldrar, ett äldre par i Sigtuna där han var sociolog och hon var författare av barnböcker. Lisbeth hade stannat hos dem i tolv dagar och upplevt att de var omåttligt stolta över att göra en social insats genom att förbarma sig över henne, och att de förväntade sig att hon skulle uttrycka en djup tacksamhet. Lisbeth hade fått nog då hennes högst tillfälliga fostermor högljutt berömde sig själv inför en grannfru och lade ut texten om hur viktigt det var att någon tog sig an ungdomar som hade uppenbara problem. Jag är inget jävla socialprojekt, ville hon skrika varje gång hennes fostermor visade upp henne för sina bekanta. På den tolfte dagen hade hon stulit 100 kronor ur matkassan och tagit bussen till Upplands-Väsby och pendeln till Stockholms Central. Polisen hade hittat henne sex veckor senare då hon var inneboende hos en 67-årig farbror i Haninge.

Han hade varit rätt okej. Han försåg henne med husrum och mat. Hon hade inte behövt göra särskilt mycket i gengäld. Han ville smygtitta på henne då hon var naken. Han rörde henne aldrig. Hon visste att han definitionsmässigt var att betrakta som pedofil, men hon hade aldrig upplevt något hot från honom. Hon uppfattade honom som en inbunden och socialt handikappad människa. I efterhand kunde hon till och med uppleva en märklig känsla av släktskap då hon tänkte på honom. De upplevde bägge ett stort utanförskap.

En granne hade slutligen observerat henne och larmat polisen. En socialassistent hade ägnat stor möda åt att övertala henne att anmäla honom för sexuella övergrepp. Hon hade hårdnackat vägrat erkänna att något otillbörligt hade ägt rum och i vilket fall var hon 15 år gammal och lovlig. Fuck you. Därefter hade Holger Palmgren ingripit och kvitterat ut henne. Palmgren hade börjat skriva dagbok om henne i vad som framstod som ett frustrerat försök att reda ut sina egna tvivel. De första meningarna hade formulerats i december 1993.

L. framstår alltmer som den mest ohanterliga unge som jag någonsin haft att göra med. Frågan är om jag gör rätt då jag motsätter mig att hon återbördas till S:t Stefans. Hon har nu avverkat två fosterfamiljer på tre månader och löper uppenbar risk att fara illa under sina utflykter. Jag måste snart besluta om jag ska avsäga mig uppdraget och kräva att hon tas om hand av riktiga experter. Jag vet inte vad som är rätt och vad som är fel. I dag har jag haft ett allvarligt samtal med henne.

Lisbeth mindes varje ord som hade yttrats under det allvarliga samtalet. Det hade varit dagen före julafton. Holger Palmgren hade tagit henne med hem till sig och inkvarterat henne i sitt gästrum. Han hade lagat spaghetti med köttfärssås till middag och därefter placerat henne i vardagsrumssoffan och satt sig i en fåtölj mitt emot henne. Hon hade vagt undrat om Palmgren också ville se henne naken.

Istället hade han talat till henne som om hon varit vuxen.

Det hade varit en två timmar lång monolog. Hon hade knappt svarat på tilltal. Han hade förklarat livets realiteter, vilka bestod i att hon nu hade att välja mellan att återbördas till S:t Stefans eller att bo i en fosterfamilj. Han lovade att han skulle försöka hitta en någorlunda acceptabel familj och han krävde att hon skulle godta hans val. Han hade beslutat att hon skulle tillbringa julhelgen hos honom för att få tid att fundera över sin framtid. Det var helt och hållet hennes eget val, men senast på annandag jul ville han ha ett klart besked och ett löfte från henne. Hon skulle vara tvungen att lova att om hon hade problem skulle hon vända sig till honom istället för att rymma. Därefter hade han kört henne i säng och uppenbarligen satt sig att skriva de första raderna i sin privata journal om Lisbeth Salander.

Hotet – alternativet att transporteras tillbaka till S:t Stefans i mellandagarna – skrämde henne mer än Holger Palmgren kunnat ana. Hon tillbringade en olycklig julhelg med att misstänksamt bevaka varje rörelse som Palmgren företog sig. På annandagen hade han ännu inte börjat tafsa på henne och visade heller inga tecken på att vilja smygtitta på henne. Tvärtom hade han blivit extremt irriterad då hon provocerat honom genom att promenera naken från hans gästrum till badrummet. Han hade slagit igen badrumsdörren med en kraftig smäll. Sent omsider hade hon gett de löften han krävde. Hon hade hållit sitt ord. Nåja, mer eller mindre.

I sin journal kommenterade Palmgren metodiskt varje möte han hade med henne. Ibland var det tre rader, ibland fyllde han flera sidor med funderingar. Stundom häpnade hon. Palmgren hade varit mer insiktsfull än hon haft en aning om, och han hade ibland kommenterat små detaljer om hur hon försökt blåsa honom och han genomskådat henne.

Sedan öppnade hon polisutredningen från 1991.

Helt plötsligt föll pusselbitarna på plats. Hon upplevde det som om marken började gunga.

Hon läste den rättsmedicinska rapport som författats av en dr Jesper H. Löderman och där en viss dr Peter Teleborian var en av de viktigaste referenserna. Löderman hade varit åklagarens trumfkort då han försökt få henne institutionaliserad vid förhandlingen då hon var 18 år.

Sedan hittade hon ett kuvert med korrespondens mellan Peter Teleborian och Gunnar Björck. Breven var daterade 1991, strax efter att Allt Det Onda hade hänt.

Inget sades rent ut i korrespondensen, men helt plötsligt öppnade sig en fallucka under Lisbeth Salander. Det tog henne några minuter att förstå implikationerna. Gunnar Björck refererade till vad som måste ha varit ett muntligt samtal. Han formulerade sig oklanderligt, men mellan raderna sa Björck att det passade alldeles utmärkt om Lisbeth Salander satt inspärrad på dårhus resten av sitt liv.

Det är viktigt att barnet får distans till det aktuella läget. Jag kan inte bedöma hennes psykiska tillstånd och vilket behov av vård hon fordrar men ju längre hon kan hållas institutionaliserad, desto mindre risk att hon oavsiktligt skapar problem i det aktuella ärendet.

I det aktuella ärendet.

Lisbeth Salander smakade på uttrycket en kort stund.

Peter Teleborian var ansvarig för hennes vård på S:t Stefans. Det hade inte varit en slump. Redan av den personliga tonen i korrespondensen kunde hon dra slutsatsen att det var brev som aldrig var avsedda att se dagens ljus.

Peter Teleborian hade känt Gunnar Björck.

Lisbeth Salander bet sig i underläppen medan hon funderade. Hon hade aldrig gjort någon research på Teleborian men han hade börjat på rättsmedicin, och även Säkerhetspolisen hade stundom behov av att konsultera rättsmedicinare eller psykiatriker i olika utredningar. Hon förstod plötsligt att om hon började gräva skulle hon hitta en koppling. Någonstans under hans tidiga karriär hade Teleborians och Björcks vägar korsats. Då Björck behövde någon som kunde begrava Lisbeth Salander hade han vänt sig till Teleborian.

Det var så det hade gått till. Det som tidigare sett ut som en slump fick plötsligt en helt annan dimension.

Hon satt stilla en lång stund och tittade rakt framför sig. Det finns inga oskyldiga. Det finns bara olika grader av ansvar. Och någon hade ansvar för Lisbeth Salander. Hon skulle definitivt bli tvungen att göra ett besök i Smådalarö. Hon antog att ingen annan i det statliga rättshaveriet hade lust att diskutera ämnet med henne och i brist på andra fick ett samtal med Gunnar Björck duga.

Hon såg fram emot samtalet.

Hon behövde inte bära alla pärmarna med sig. I och med att hon läst dem var de för evigt inpräntade i hennes minne. Hon plockade med sig Holger Palmgrens två dagböcker, Björcks polisutredning från 1991, den rättsmedicinska utredningen från 1996 då hon blev omyndigförklarad samt korrespondensen mellan Peter Teleborian och Gunnar Björck. Därmed var ryggsäcken fylld.

Hon stängde dörren men hade inte hunnit låsa då hon hörde ljudet av motorcyklar bakom sig. Hon såg sig omkring. Det var redan för sent att försöka gömma sig och hon visste att hon inte hade minsta chans att springa ifrån två bikers på Harley-Davidsons. Hon gick avvaktande ned från bron och mötte dem mitt på gårdsplanen.

Bublanski marscherade rasande genom korridoren och konstaterade att Eriksson ännu inte återkommit till Sonja Modigs rum. Däremot var toaletten tom. Han fortsatte genom korridoren och såg honom plötsligt med en plastmugg från kaffeautomaten i handen inne hos Curt Svensson och Sonny Bohman.

Bublanski vände osedd i dörröppningen och promenerade en trappa upp till åklagare Ekströms tjänsterum. Han ryckte upp dörren utan att knacka och avbröt Ekström mitt i ett telefonsamtal.

”Kom”, sa han.

”Vad?” sa Ekström.

”Lägg på luren och kom.”

Bublanskis ansiktsuttryck var sådant att Ekström gjorde som han blev tillsagd. Det var i det läget enkelt att förstå varför kollegorna döpt Bublanski till konstapel Bubbla. Han såg ut som en högröd spärrballong i ansiktet. De gick ned till den gemytliga fikapausen i Curt Svenssons rum. Bublanski marscherade fram till Eriksson och tog ett stadigt tag i kalufsen och vände honom mot Ekström.

”Aj. Vad fan håller du på med? Är du inte klok?”

”Bublanski!” ropade Ekström förskräckt.

Ekström såg skärrad ut. Curt Svensson och Sonny Bohman gapade.

”Är det här din?” frågade Bublanski och höll fram mobilen från Sony Ericsson.

”Släpp mig!”

”ÄR DET HÄR DIN MOBIL?”

”Ja, för fan. Släpp mig.”

”Inte då. Du är just föremål för ett gripande.”

”Va?”

”Du är gripen för sekretessbrott och för att ha hindrat en polisutredning.” Han vände sig till Eriksson. ”Eller du kanske vill ge oss andra en rimlig förklaring till varför du enligt samtalslistan ringde en journalist vid namn Tony Scala klockan 09.57 i morse, omedelbart efter morgonmötet och strax innan Scala gick ut med information som vi just beslutat att hemlighålla.”

Magge Lundin trodde inte sina ögon då han såg Lisbeth Salander på gårdsplanen framför Bjurmans sommarstuga. Han hade studerat en karta och fått en utförlig vägbeskrivning av den blonde jätten. Efter att ha fått instruktion att åka till Stallarholmen och anlägga en brasa hade han promenerat till klubbhuset i det nedlagda tryckeriet i Svavelsjös utkant och tagit Sonny Nieminen med sig. Det var varmt i luften och perfekt väder att rulla ut hojarna för första gången sedan vintern. De hade plockat fram sina skinnställ och avverkat sträckan från Svavelsjö till Stallarholmstrakten i maklig takt.

Och där stod Lisbeth Salander och väntade på dem.

Det var en bonus som skulle slå den blonde saten med häpnad.

De styrde upp på vardera sidan och parkerade två meter från henne. När motorerna stängdes av blev det alldeles tyst i skogen. Magge Lundin visste inte riktigt vad han skulle säga. Till sist fick han mål i munnen.

”Se där. Vi har sökt dig ett tag, Salander.”

Han log plötsligt. Lisbeth Salander betraktade Lundin med uttryckslösa ögon. Hon noterade att han fortfarande hade ett skarpt rött nyläkt sår på käken där hon hade skurit honom med nyckelknippan. Hon höjde blicken och betraktade trädtopparna bakom honom. Sedan sänkte hon blicken igen. Hennes ögon var oroväckande kolsvarta.

”Jag har haft en jävla miserabel vecka och är på jävligt uselt humör. Vet du vad det värsta är? Varenda gång jag vänder mig om så står någon jävla skithög med hängbuk i vägen för mig och spänner sig. Nu tänker jag gå härifrån. Flytta på dig.”

Magge Lundin gapade. Först trodde han att han hade hört fel. Sedan började han ofrivilligt skratta. Situationen var dråplig. Där stod en spinkig tjej som kunde rymmas i hans bröstficka och mopsade sig mot två fullvuxna karlar med västar som visade att de tillhörde Svavelsjö MC och därmed var de farligaste av de farliga och snart skulle vara fullvärdiga medlemmar i Hell’s Angels. De kunde plocka isär henne och stoppa ned henne i en kakburk. Och hon mopsade sig.

Men även om flickan var spritt språngande galen – vilket hon uppenbarligen var enligt både tidningsartiklar och vad han hunnit uppleva på gårdsplanen – så borde deras västar inge respekt. Vilket hon inte visade minsta antydan till. Sådant kunde inte tolereras, hur dråplig situationen än var. Han sneglade på Sonny Nieminen.

”Jag tror att flatan behöver lite kuk”, sa han och fällde ut stödet och klev av sin HD. Han tog två långsamma kliv fram till Lisbeth Salander och tittade ned på henne. Hon rörde sig inte ur fläcken. Magge Lundin skakade på huvudet och suckade dystert. Sedan slog han en backhand med samma avsevärda kraft som Mikael Blomkvist hade fått uppleva i samband med händelsen på Lundagatan.

Han slog genom tomma luften. I samma ögonblick som handen skulle ha träffat hennes ansikte tog hon ett enda kliv bakåt och stod stilla precis utom räckhåll för honom.

Sonny Nieminen lutade sig mot styret på sin HD och betraktade roat sin klubbkamrat. Lundin blev röd i ansiktet och tog ytterligare två snabba kliv mot henne. Hon backade igen. Lundin ökade farten.

Lisbeth Salander tvärstannade plötsligt och tömde halva innehållet i tårgaspatronen i hans ansikte. Hans ögon började bränna som eld. Spetsen av hennes promenadboots sköt upp med full kraft och förvandlades till kinetisk energi i hans skrev med ett tryck av ungefär 120 kilopond per kvadratcentimeter. Magge Lundin sjönk andlöst ned på knä och hamnade därmed i bekvämare höjd för Lisbeth Salander. Hon tog sats och sparkade honom i ansiktet, precis som om hon lagt upp en hörna i fotboll. Det hördes ett otäckt krasande innan Magge Lundin ljudlöst stöp som en säck potatis.

Det tog flera sekunder för Sonny Nieminen att inse att något orimligt hade utspelats framför hans ögon. Han började fälla ned fotstödet på sin HD, missade och var tvungen att titta efter. Sedan tog han det säkra före det osäkra och började treva efter den pistol som han hade i jackans innerficka. När han var på väg att dra ned blixtlåset såg han en rörelse i ögonvrån.

När han tittade upp såg han Lisbeth Salander komma farande som en kanonkula mot honom. Hon hoppade jämfota och träffade honom med full kraft på höften, vilket inte var tillräckligt för att skada honom, men tillräckligt för att välta både honom och motorcykeln. Han undvek med en hårsmån att fastna med benet under motorcykeln och snubblade några steg baklänges innan han återvann balansen.

När han åter fick henne i synfältet såg han hennes arm röra sig och en knytnävsstor sten singlade genom luften. Han duckade instinktivt. Stenen missade hans huvud med några centimeter.

Han fick äntligen fram pistolen och försökte osäkra vapnet, men när han tittade upp för tredje gången var Lisbeth Salander framme vid honom. Han läste ondska i hennes blick och kände för första gången häpen rädsla.

”Godnatt”, sa Lisbeth Salander.

Hon tryckte upp elpistolen i hans skrev och avlossade 75 000 volt och höll elektroderna mot hans kropp i åtminstone tjugo sekunder. Sonny Nieminen förvandlades till en viljelös grönsak.

Lisbeth hörde ljud bakom sig och vände sig om och betraktade Magge Lundin. Han hade mödosamt kommit upp i knästående och var på väg att komma på fötter. Hon betraktade honom med höjda ögonbryn. Han famlade i blindo genom tårgasens brännande dimma.

”Jag ska döda dig!” vrålade han plötsligt.

Han sluddrade betänkligt och famlade omkring sig i ett försök att hitta Lisbeth Salander. Hon lade huvudet på sned och betraktade honom eftertänksamt. Sedan vrålade han igen.

”Jävla hora.”

Lisbeth Salander böjde sig ned och plockade upp Sonny Nieminens pistol och konstaterade att det var en polsk P-83 Wanad.

Hon öppnade magasinet och kontrollerade att det var laddat med förväntad ammunition av typen 9 mm Makarov. Därefter gjorde hon en mantelrörelse och matade in en kula i loppet. Sedan tog hon ett kliv över Sonny Nieminen och gick fram till Magge Lundin, tog sikte med dubbelhandsfattning och sköt honom i foten. Han tjöt av chock och ramlade ihop igen.

Hon betraktade Magge Lundin och tvekade om hon skulle göra sig besväret att ställa ett antal frågor om identiteten på den blonde jätte hon sett honom med på Blomgrens konditori och som enligt journalisten Per-Åke Sandström tillsammans med Magge Lundin hade mördat en människa i en lagerbyggnad. Hmm. Hon borde kanske ha väntat med att avlossa pistolen till dess att hon hunnit ställa frågor.

Dels såg inte Magge Lundin ut att vara i stånd att föra ett redigt samtal, dels fanns möjligheten att någon hade hört skottet. Hon borde följaktligen lämna området per omgående. Hon kunde alltid leta rätt på Magge Lundin och fråga honom under lugnare former vid ett senare tillfälle. Hon säkrade vapnet, stoppade det i jackfickan och plockade upp sin ryggsäck.

Hon hade hunnit gå ungefär tio meter längs vägen från Nils Bjurmans stuga innan hon stannade och vände sig om. Hon gick långsamt tillbaka och studerade Magge Lundins motorcykel.

”Harley Davidson”, sa hon. ”Schyst.”

27 Onsdag 6 april

Det var ett strålande vårväder då Mikael rattade Erika Bergers bil söderut på Nynäsvägen. Redan kunde en antydan till en grön ton anas på de svarta fälten och det var riktig värme i luften. Det var egentligen perfekt väder för att glömma alla problem och åka ut några dagar och koppla av i stugan i Sandhamn.

Han hade kommit överens med Gunnar Björck om att dyka upp klockan ett men han var tidig och stannade i Dalarö för att dricka kaffe och läsa kvällstidningarna. Han förberedde sig inte inför mötet. Björck hade något att berätta och Mikael var fast besluten att innan han lämnade Smådalarö skulle han ha fått veta något om Zala. Någonting som kunde leda vidare.

Björck mötte honom på gårdsplanen. Han såg morskare och mer självsäker ut än han hade gjort två dagar tidigare. Vad planerar du för drag? Mikael skakade inte hand med honom.

”Jag kan ge dig information om Zala”, sa Gunnar Björck. ”Jag har villkor.”

”Låt höra.”

”Jag nämns inte i Millenniums reportage.”

”Okej.”

Björck såg överraskad ut. Blomkvist hade lättvindigt och utan diskussion accepterat den punkt som Björck hade förberett sig på en lång dust om. Det var hans enda kort. Information om morden mot anonymitet. Och Blomkvist hade utan vidare gått med på att stryka vad som måste vara en jätterubrik i tidningen.

”Jag menar allvar”, sa Björck misstänksamt. ”Jag vill ha det skriftligt.”

”Du kan få det skriftligt om du vill, men ett sådant papper betyder inte ett skit. Du har begått brott som jag har kännedom om och som jag i praktiken är skyldig att polisanmäla. Du har kunskap som jag vill ha och du använder din position till att köpa min tystnad. Jag har tänkt igenom saken och accepterar. Jag underlättar för dig genom att förbinda mig att inte nämna ditt namn i Millennium. Antingen litar du på vad jag säger eller så gör du inte det.”

Björck funderade.

”Jag har också villkor”, sa Mikael. ”Priset för min tystnad är att du berättar allt du vet. Om jag upptäcker att du mörkar något är alla överenskommelser upphävda. Då kommer jag att hänga ut dig på vartenda löp i Sverige, precis som jag gjorde med Wennerström.”

Björck rös vid tanken.

”Okej”, sa han. ”Jag har inget val. Du lovar att mitt namn inte ska nämnas i Millennium. Jag ska berätta vem Zala är. Och i det avseendet vill jag ha källskydd.”

Han sträckte fram handen. Mikael fattade den. Han hade just lovat att medverka till att dölja ett brott, vilket dock inte bekom honom det minsta. Han hade bara lovat att han själv och tidningen Millennium inte skulle skriva om Björck. Dag Svensson hade redan skrivit hela historien om Björck i sin bok. Och Dag Svenssons bok skulle komma ut. Det var Mikael fast besluten att se till.

Larmet ringdes in till polisen i Strängnäs kl. 15.18. Samtalet kom direkt till polisens växel och inte via larmcentralen. En sommarstugeägare vid namn Öberg strax öster om Stallarholmen uppgav att han hört ett skott och gått för att undersöka saken. Han hade hittat två svårt skadade män. Nåja, en av männen var kanske inte så svårt skadad men befann sig i stora plågor. Och visst ja, stugan ägdes av Nils Bjurman. Alltså framlidne advokat Nils Bjurman som det skrivits så mycket om i tidningarna.

Strängnäspolisen hade haft en arbetstyngd morgon med en omfattande och sedan tidigare beslutad trafikkontroll inom kommunen. Under eftermiddagen hade trafikövervakningen avbrutits sedan larm inkommit om att en 57-årig kvinna hade bragts om livet av sin sambo i deras bostad i Finninge. Nästan samtidigt hade en brand med ett dödsoffer uppstått i en fastighet i Storgärdet, och som grädde på moset hade två bilar frontalkolliderat i höjd med Vargholmen på Enköpingsvägen. Larmen hade kommit inom loppet av några minuter och av den orsaken var en stor del av Strängnäspolisens resurser låsta.

Vakthavande befälet hade dock följt händelseutvecklingen i Nykvarn på morgonen och snappat upp att detta tycktes ha något med efterspanade Lisbeth Salander att göra. Eftersom Nils Bjurman var en del av den utredningen lade hon ihop två och två. Hon vidtog tre åtgärder. Hon avdelade den enda piketbuss som fanns tillgänglig i Strängnäs denna arbetstyngda dag att skyndsamt bege sig till Stallarholmen. Hon ringde till kollegorna i Södertälje och bad om assistans. Södertäljepolisen var inte mindre ansträngd eftersom en stor del av polismaktens resurser hade koncentrerats till utgrävningar runt en nedbränd lagerbyggnad söder om Nykvarn, men den möjliga kopplingen mellan Nykvarn och Stallarholmen föranledde vakthavande i Södertälje att avdela två bilar att bege sig till Stallarholmen och bistå Strängnäspiketen. Slutligen grep vakthavande befäl i Strängnäs telefonen för att tala med kriminalinspektör Jan Bublanski i Stockholm. Hon nådde honom på mobilen.

Bublanski befann sig för ögonblicket på Milton Security för en allvarstyngd överläggning med dess verkställande direktör Dragan Armanskij och de två medarbetarna Fräklund och Bohman. Medarbetaren Niklas Eriksson lyste med sin frånvaro.

Bublanski agerade genom att beordra Curt Svensson att skyndsamt bege sig till Bjurmans sommarstuga. Han skulle ta Hans Faste med sig för den händelse att Faste kunde uppbringas. Efter en stunds eftertanke ringde Bublanski även till Jerker Holmberg som ännu befann sig på väsentligt närmare håll söder om Nykvarn. Holmberg hade dessutom nyheter.

”Jag tänkte precis ringa dig. Vi har just identifierat liket i gropen.”

”Det är inte möjligt. Inte så snabbt.”

”Allting går då döingarna är vänliga nog att hålla sig med plånbok och inplastat id-kort.”

”Okej. Vem?”

”En kändis. Kenneth Gustafsson, 44 år och hemmahörande i Eskilstuna. Känd som Luffaren. Ringer det en klocka?”

”Om det gör. Jaså, Luffaren ligger i en grop i Nykvarn. Jag har inte hållit koll på buset vid Plattan, men han var väl rätt framträdande på 1990-talet och tillhör klientelet av langare, småtjuv och missbrukare.”

”Det är han. Åtminstone är det hans id i plånboken. Den slutliga identifieringen får väl göras av rättsmedicin. Vilket blir ett pusslande. Luffaren är styckad i åtminstone fem sex bitar.”

”Hmm. Paolo Roberto berättade att den där blondinen han slogs med hotade Miriam Wu med en motorsåg.”

”Styckningen kan mycket väl ha gjorts med en motorsåg, men jag har inte tittat alltför noga. Vi har just börjat utgrävningen av den andra fyndplatsen. De håller på att sätta upp tältet.”

”Det är bra. Jerker – jag vet att det varit en lång dag, men kan du stanna under kvällen?”

”Jo. Okej. Jag börjar med att åka en sväng upp till Stallarholmen.”

Bublanski avslutade samtalet och gnuggade sig i ögonen.

Piketen från Strängnäs anlände till Bjurmans sommarstuga kl. 15.44. Vid uppfarten kolliderade de bokstavligen med en man som vingligt försökte avvika från platsen på en Harley-Davidson som han med ett brak styrde rakt in i bussens front. Någon större kollision var det inte fråga om. Poliserna klev ut ur bussen och identifierade Sonny Nieminen, 37 år och känd dråpare från mitten av 1990-talet. Nieminen tycktes befinna sig i dålig form och belades med handfängsel. När poliserna skulle sätta på handbojorna upptäckte de häpet att ryggtavlan på hans skinnjacka var trasig. Ett fyrkantigt stycke om cirka två gånger två decimeter saknades mitt på ryggen. Det såg besynnerligt ut. Sonny Nieminen ville inte kommentera saken.

Därefter fortsatte de färden ungefär tvåhundra meter upp till stugan. De fann en pensionerad före detta hamnarbetare vid namn Öberg som höll på att lägga stödförband om foten på en Carl-Magnus Lundin, 36 år och president i det inte helt okända rövarbandet Svavelsjö MC.

Piketstyrkans befäl var polisinspektör Nils-Henrik Johansson. Han klev ut, rättade till kopplet och betraktade den sorgliga varelsen på marken. Han fällde den klassiska polisrepliken.

”Hur var det här då?”

Den pensionerade sjömannen avbröt arbetet med att bandagera Magge Lundins fot och tittade lakoniskt på Johansson.

”Det var jag som ringde.”

”Du rapporterade skottlossning.”

”Jag rapporterade att jag hörde ett skott och gick över för att undersöka och hittade de här figurerna. Han här har blivit skjuten i foten och fått rejält med stryk. Jag tror att han behöver ambulans.”

Öberg sneglade mot piketen.

”Jaså, ni fick tag i den andre rackaren. Han låg utslagen då jag kom hit men tycktes inte vara skadad. Han hämtade sig efter ett tag och ville inte stanna kvar.”

Jerker holmberg anlände tillsammans med poliserna från Södertälje samtidigt som ambulansen åkte från platsen. Han fick en kort genomgång av piketens observationer. Varken Lundin eller Nieminen hade velat förklara hur det kom sig att de befann sig på platsen. Lundin var inte i stånd att tala överhuvudtaget.

”Alltså, två bikers i skinnställ, en Harley-Davidson, en skottskada och inget vapen. Har jag förstått det rätt?” undrade Holmberg.

Piketbefälet Johansson nickade. Holmberg funderade en stund.

”Ska vi förutsätta att en av grabbarna inte åkt ut hit på bönpallen.”

”Jag skulle tro att det uppfattas som omanligt i deras kretsar”, sa Johansson.

”I så fall saknas en motorcykel. Eftersom vapnet också saknas kan vi alltså dra slutsatsen att en tredje part redan avvikit från platsen.”

”Det låter rimligt.”

”Vilket skapar ett logiskt problem. Om de här två herrarna från Svavelsjö kom på var sin motorcykel saknas även ett fordon som den tredje parten anlände i. Den tredje parten kan ju inte gärna ha avvikit både i sitt eget fordon och på en motorcykel. Det är rätt lång väg att gå från Strängnäsvägen.”

”Om det inte var så att den tredje parten bodde i stugan.”

”Hmm”, sa Jerker Holmberg. ”Men stugan ägs alltså av framlidne advokat Bjurman som definitivt inte bor här numera.”

”Det kan också ha funnits en fjärde part som avvikit i bil.”

”Men varför inte åka tillsammans i så fall? Jag utgår från att den här historien inte handlar om stöld av en Harley-Davidson, hur åtråvärda de än är.”

Han funderade en stund och bad därefter piketen avdela två uniformer att både spana efter ett övergivet fordon på någon närliggande skogsväg och knacka dörr i närområdet och fråga om någon observerat något ovanligt.

”Det är rätt glest mellan dörrarna så här års”, sa piketbefälet men lovade att göra sitt bästa.

Därefter öppnade Holmberg den ännu olåsta dörren till stugan. Han hittade omedelbart de kvarvarande pärmarna på köksbordet med Bjurmans utredning om Lisbeth Salander. Han satte sig och började häpet bläddra.

Jerker Holmberg hade tur. Redan trettio minuter efter att dörrknackningen inletts bland de glest befolkade stugorna påträffades 72-åriga Anna Viktoria Hansson som tillbringat vårdagen med att rensa skräp i en trädgård vid avtagsvägen till sommarstugeområdet. Jovisst, hon hade god syn. Jovisst, hon hade sett en kortvuxen flicka i mörk jacka promenera förbi ungefär vid lunchtid. Vid femtontiden hade två personer på motorcykel kört förbi. De bullrade fruktansvärt. Och kort därefter hade flickan passerat åt andra hållet på en av motorcyklarna. Sedan kom polisbilarna.

Samtidigt som Jerker Holmberg fick rapporten anlände Curt Svensson till stugan.

”Vad händer?” frågade han.

Jerker Holmberg betraktade dystert sin kollega.

”Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här”, svarade Holmberg.

”Jerker, försöker du slå i mig att Lisbeth Salander dök upp vid Bjurmans stuga och ensam spöade skiten ur högsta ledningen för Svavelsjö MC?” frågade Bublanski i telefonluren. Hans röst lät ansträngd.

”Tja, hon har ju tränats av Paolo Roberto …”

”Jerker. Tyst.”

”Så här. Magnus Lundin har en skottskada i foten. Han riskerar att bli låghalt i framtiden. Kulan har gått ut genom bakre kanten av hälen.”

”Hon sköt honom i alla fall inte i huvudet.”

”Det behövdes förmodligen inte. Enligt vad jag förstått från piketen har Lundin grova skador i ansiktet med brutet käkben och två utslagna tänder. Ambulansen misstänkte hjärnskakning. Förutom skottskadan i foten har han dessutom kraftiga smärtor i underlivet.”

”Hur är det med Nieminen?”

”Han verkar helt oskadd. Men enligt gubben som larmade låg han sanslös då han kom till platsen. Han var inte kommunicerbar men tycktes kvickna till efter en stund och försökte avvika just då Strängnäspiketen anlände.”

Bublanski var för första gången på mycket länge fullständigt mållös.

”En mystisk detalj …”, sa Jerker Holmberg.

”Ytterligare något?”

”Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Nieminens skinnjacka ... han hade ju åkt motorcykel dit.”

”Ja?”

”Den var trasig.”

”Hur då trasig?”

”Det saknas en bit av den. Ett ungefär två gånger två decimeter stort område som är utklippt eller utskuret från hans ryggtavla. Precis där Svavelsjö MC har sitt märke.”

Bublanski höjde på ögonbrynen.

”Varför skulle Lisbeth Salander skära ut en bit ur hans jacka? Trofé?”

”Jag har ingen aning. Men jag tänkte på en sak”, sa Jerker Holmberg.

”Vad?”

”Magnus Lundin har stor kagge och är blond med hästsvans. En av killarna som kidnappade Salanders flickvän Miriam Wu var blond och hade ölmage och hästsvans.”

Lisbeth Salander hade inte upplevt en så hisnande känsla sedan hon flera år tidigare besökt Gröna Lund för att åka Fritt fall. Hon hade åkt tre gånger och hade kunnat åka ytterligare tre om inte hennes pengar hade tagit slut.

Hon konstaterade att det var en sak att styra en 125 kubiks lättviktig Kawasaki, som egentligen bara var en kraftigt trimmad moped, och en helt annan sak att hålla kontrollen över en Harley-Davidson på 1 450 kubik. Hennes första tre hundra meter på Bjurmans uselt underhållna skogsväg var rena bergochdalbanan där hon kände sig som en levande gyro. Vid två tillfällen höll hon på att åka käpprätt ut i terrängen och lyckades i sista sekund bemästra fordonet. Det kändes som att rida på en panikslagen älg.

Dessutom envisades hjälmen hela tiden med att glida ned framför hennes ögon, trots att hon hade gett den extra stoppning med ett stycke som hon skurit ut från Sonny Nieminens vadderade skinnjacka.

Hon vågade inte stanna och justera hjälmen av rädsla för att hon inte skulle kunna balansera motorcykelns tyngd. Hon var för kort för att kunna nå marken ordentligt och fruktade att HD:n skulle välta. Om det skedde skulle hon aldrig orka resa den igen.

Det gick enklare så snart hon kom ut på den bredare grusvägen som ledde till sommarstugeområdet. När hon några minuter senare svängde upp på Strängnäsvägen vågade hon släppa styret med ena handen och justera hjälmen. Sedan drog hon på gas. Hon avverkade sträckan till Södertälje på rekordtid och log förtjust hela vägen. Strax före Södertälje mötte hon två målade bilar med påslagna sirener.

Det kloka hade förstås varit att dumpa HD:n redan i Södertälje och låta Irene Nesser ta pendeln in till Stockholm, men Lisbeth Salander kunde inte motstå frestelsen. Hon svängde upp på E4:an och accelererade. Hon såg noga till att hon inte överskred hastighetsbestämmelserna, nåja, åtminstone inte särskilt mycket i alla fall, men det kändes ändå som om hon befann sig i fritt fall. Först i höjd med Älvsjö svängde hon av och letade sig bort till Mässan och lyckades parkera utan att välta besten. Det var med stor saknad hon lämnade cykeln tillsammans med hjälmen och skinnbiten med loggan från Sonny Nieminens jacka och promenerade till pendeln. Hon var kraftigt nedkyld. Hon åkte en hållplats till Södra station och promenerade hem till Mosebacke och lade sig i badkaret.

”Hans namn är Alexander Zalachenko”, sa Gunnar Björck. ”Men egentligen finns han inte. Du hittar honom inte i folkbokföringen.”

Zala. Alexander Zalachenko. Äntligen ett namn.

”Vem är han och hur hittar jag honom?”

”Han är ingen person du vill hitta.”

”Tro mig, jag vill väldigt gärna träffa honom.”

”Det jag kommer att berätta nu är sekretessbelagda uppgifter. Om det kommer ut att jag har berättat det här för dig kommer jag att dömas för det. Det är en av de största hemligheter vi har inom det svenska totalförsvaret. Du måste förstå varför det är så viktigt att du garanterar mig källskydd.”

”Det har jag redan gjort.”

”Du är tillräckligt gammal för att komma ihåg det kalla kriget.”

Mikael nickade. Kom till saken.

”Alexander Zalachenko föddes 1940 i Stalingrad i Ukraina i dåvarande Sovjetunionen. Då han var ett år gammal inleddes Barbarossaoperationen och den tyska offensiven på östfronten. Zalachenkos bägge föräldrar dog i kriget. Åtminstone är det vad Zalachenko tror. Han vet inte själv vad som hände under kriget. Hans tidigaste minnen är från ett barnhem i Uralbergen.”

Mikael nickade som tecken på att han hängde med i historien.

”Barnhemmet fanns i en garnisonsstad och sponsrades av Röda armén. Man kan säga att Zalachenko fick en militär skolning mycket tidigt. Det här var ju under stalinismens värsta år. Sedan Sovjet föll har det kommit fram en mängd dokument som visar att det fanns olika experiment med att skapa en kader av särskilt vältrimmade elitsoldater bland föräldralösa barn som uppfostrades av staten. Zalachenko var ett sådant barn.”

Mikael nickade igen.

”För att göra en lång biografi kort. Då han var fem år sattes han i en arméskola. Det visade sig att han var mycket begåvad. Då han var 15 år, 1955, flyttades han till en militärskola i Novosibirsk där han tillsammans med två tusen andra elever under tre år fick genomgå en träning motsvarande spetsnaz, alltså de ryska elitförbanden.”

”Okej. Han var en tapper barnsoldat.”

”1958, då han var 18 år, flyttades han till Minsk och placerades på GRU:s specialistutbildning. Vet du vad GRU var för något?”

”Ja.”

”Exakt står det för Glavnoje razvedyvatelnoje upravlenije, vilket är den militära underrättelsetjänsten som är direkt underställd arméns högsta militärkommando. GRU ska inte förväxlas med KGB, som alltså var den civila hemliga polisen.”

”Jag vet.”

”I James Bond-filmer är det oftast KGB som porträtteras som de viktiga spionerna utomlands. I verkligheten var KGB alltså huvudsakligen regimens inhemska säkerhetstjänst som drev fångläger i Sibirien och sköt oppositionella med nackskott i Lubjankafängelsets källare. De som svarade för spionaget och operationerna utomlands var oftast GRU.”

”Det här artar sig till en historielektion. Fortsätt.”

”När Alexander Zalachenko var 20 år fick han sin första stationering utomlands. Han fick resa till Kuba. Det var en träningsperiod och han var fortfarande bara motsvarande fänrik. Men han var där i två år och upplevde Kubakrisen och invasionen i Grisbukten.”

”Okej.”

”1963 var han tillbaka för vidareutbildning i Minsk. Därefter stationerades han i först Bulgarien och därefter Ungern. 1965 befordrades han till löjtnant och fick sin första stationering i Västeuropa, i Rom, där han tjänstgjorde i tolv månader. Det var hans första uppdrag under cover. Han var alltså civil med falskt pass och utan kontakter med ambassaden.”

Mikael nickade. Mot sin vilja började han bli fascinerad.

”1967 flyttades han till London. Där organiserade han avrättningen av en avhoppad KGB-agent. Under de kommande tio åren blev han en av GRU:s toppagenter. Han tillhörde den verkliga eliten av hängivna politiska soldater. Han hade tränats från barnsben. Han kan åtminstone sex språk flytande. Han uppträdde som journalist, fotograf, reklamman, sjöman … vad som helst. Han var en överlevnadskonstnär och expert på kamouflage och vilseledande manövrar. Han kontrollerade egna agenter och organiserade eller utförde egna operationer. Flera av dessa operationer var alltså morduppdrag, varav ett stort antal skedde i tredje världen, men det handlade också om utpressning, hotelser eller andra ärenden som hans överordnade ville ha utförda. 1969 blev han kapten, 1972 befordrades han till major och 1975 till överstelöjtnant.”

”Hur hamnade han i Sverige?”

”Jag kommer till det. Under åren hade han korrumperats en aning och stoppat undan lite pengar här och där. Han drack för mycket och han hade för många kvinnohistorier. Allt det här noterades av hans överordnade, men han var fortfarande en favorit och de hade överseende med småsaker. 1976 skickades han till Spanien på ett uppdrag. Vi behöver inte gå in på detaljer, men han blev packad och gjorde bort sig. Uppdraget floppade och helt plötsligt hamnade han i onåd och beordrades hem till Ryssland. Han valde att ignorera ordern och hamnade därmed i en än värre situation. GRU beordrade då en militärattaché på ambassaden i Madrid att söka upp honom och tala honom till rätta. Någonting gick allvarligt på tok under samtalet och Zalachenko dödade mannen från ambassaden. Helt plötsligt hade han inget val. Han hade bränt alla broar och valde att brådstörtat hoppa av.”

”Okej.”

”Han hoppade av i Spanien och arrangerade ett spår som tycktes leda till Portugal och eventuellt till en båtolycka. Han lade också ut spår som pekade på att han flytt till USA. I själva verket valde han att hoppa av i det mest osannolika landet i Europa. Han tog sig till Sverige där han kontaktade Säkerhetspolisen och sökte asyl. Vilket faktiskt var ganska klokt tänkt eftersom sannolikheten att en dödspatrull från KGB eller GRU skulle söka honom här var närmast obefintlig.”

Gunnar Björck tystnade.

”Och?”

”Vad ska regeringen göra om en av Sovjets verkliga toppspioner plötsligt hoppar av och söker politisk asyl i Sverige? Det här var precis då vi fått en borgerlig regering, faktiskt ett av de allra första ärenden som vi fick dra med den nytillträdde statsministern. De där politiska hararna försökte förstås bli av med honom illa kvickt, men de kunde ju inte gärna skicka hem honom till Sovjet – det skulle ha blivit en skandal av otroliga mått. Istället försökte man skicka honom vidare till USA eller England, men Zalachenko vägrade. Han tyckte inte om USA och han ansåg att England var ett av de länder där Sovjet hade agenter på allra högsta nivå inom underrättelsetjänsten. Han ville inte åka till Israel, för han tyckte inte om judar. Alltså hade han bestämt sig för att bosätta sig i Sverige.”

Det hela lät så osannolikt att Mikael undrade vagt om Gunnar Björck drev med honom.

”Så han stannade i Sverige?”

”Exakt.”

”Och det här har aldrig blivit känt?”

”I många år var det en av de bäst bevarade militära hemligheterna i Sverige. Saken var ju den att vi hade en enorm nytta av Zalachenko. Under en period i slutet av 1970-talet och början av 1980- talet var han juvelen i kronan bland avhoppare, även vid en internationell jämförelse. Aldrig tidigare hade en operativ chef för ett av GRU: s elitkommandon hoppat av.”

”Han kunde alltså sälja information?”

”Just det. Han spelade sina kort väl och portionerade ut informationen där den gynnade honom bäst. Tillräcklig information för att vi skulle kunna identifiera en agent i Natohögkvarteret i Bryssel. En illegal agent i Rom. En kontaktman för en spionring i Berlin. Namnen på lejda mördare han anlitat i Ankara eller Aten. Han kunde inte så mycket om Sverige, men hade däremot information om operationer i utlandet, som vi i vår tur kunde portionera ut och få gentjänster för. Han var en guldgruva.”

”Ni började med andra ord samarbeta med honom.”

”Vi gav honom en ny identitet, allt vi behövde var att tillhandahålla ett pass och lite pengar så skötte han sig själv. Det var exakt det han var tränad att göra.”

Mikael satt tyst en stund och smälte informationen. Sedan tittade han upp på Björck.

”Du ljög för mig förra gången jag var här.”

”Jaså?”

”Du påstod att du träffade Bjurman i Polisens skytteklubb på 1980-talet. I själva verket träffade du honom långt tidigare.”

Gunnar Björck nickade eftertänksamt.

”Det var en automatisk reaktion. Det är sekretessbelagt och jag hade ingen anledning att gå in på hur jag och Bjurman träffades. Det var först då du frågade om Zala som jag gjorde kopplingen.”

”Berätta vad som hände.”

”Jag var 33 år och hade arbetat på Säk i tre år. Bjurman var 26 år och nyutexaminerad. Han hade fått jobb som handläggare av vissa juridiska ärenden på Säpo. Det handlade egentligen om en praktikplats. Bjurman kommer från Karlskrona och hans pappa arbetade inom den militära underrättelsetjänsten.”

”Och?”

”Både jag och Bjurman var egentligen helt okvalificerade för att ta hand om en sådan som Zalachenko, men han tog kontakt på själva valdagen 1976. Det fanns knappt en kotte i polishuset – alla var antingen lediga eller i tjänst på bevakningsuppdrag och liknande. Och just det ögonblicket valde Zalachenko att gå in på Norrmalms polisstation och förklara att han sökte politisk asyl och att han ville tala med någon inom Säkerhetspolisen. Han uppgav inget namn. Jag hade jouren och trodde att det var ett vanligt flyktingärende så jag tog med mig Bjurman som handläggare. Vi träffade honom på Norrmalms polisstation.”

Björck gnuggade sig i ögonen.

”Där satt han och berättade lugnt och sakligt vad han hette, vem han var och vad han arbetade med. Bjurman förde anteckningar. Efter en stund insåg jag vad jag hade framför mig och höll ju på att smälla av. Så jag avbröt samtalet och tog med mig Zalachenko och Bjurman snabbt som fan från den öppna polisen. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag bokade ett rum på Hotel Continental mitt emot Centralstationen och stuvade in honom. Jag lät Bjurman sitta barnvakt medan jag gick ned till receptionen och ringde min chef.” Han skrattade plötsligt. ”Jag har ofta tänkt på att vi betedde oss som totala amatörer. Men det var så det var.”

”Vem var din chef?”

”Det spelar ingen roll. Jag tänker inte namnge fler personer.”

Mikael ryckte på axlarna och lät saken glida förbi utan argumentation.

”Både jag och min chef insåg att det handlade om största möjliga sekretess och att blanda in så få som möjligt. I synnerhet Bjurman skulle aldrig ha haft något med ärendet att göra – det var högt över hans nivå – men eftersom han redan kände till hemligheten var det bättre att behålla honom än att inviga någon ny. Och jag antar att samma resonemang gällde för en junior som jag. Sammanlagt var vi sju personer med anknytning till Säkerhetspolisen som visste om Zalachenkos existens.”

”Hur många känner till den här historien?”

”Mellan 1976 och fram till början av 1990-talet … allt som allt ungefär tjugo personer i regeringen, högsta militärledningen och inom Säpo.”

”Och efter början av 1990-talet?”

Björck ryckte på axlarna.

”I samma ögonblick som Sovjet föll blev han ointressant.”

”Men vad hände efter att Zalachenko kom till Sverige?”

Björck var tyst en så lång stund att Mikael började skruva på sig.

”Om jag ska vara ärlig … Zalachenko blev en succé och vi som var inblandade byggde våra karriärer på det. Missförstå mig inte, det var också ett heltidsarbete. Jag blev utsedd till Zalachenkos mentor i Sverige och under de första tio åren träffades vi om inte dagligen så åtminstone ett par gånger i veckan. Det här var under de viktiga åren då han var full av färsk information. Men det handlade lika mycket om att hålla rätt på honom.”

”Hur menar du?”

”Zalachenko var en hal jävel. Han kunde vara otroligt charmerande, men han kunde också vara helt paranoid och galen. Han missbrukade periodvis alkohol och då blev han våldsam. Det var mer än en gång som jag fick göra nattliga utryckningar för att reda upp någon historia som han trasslat in sig i.”

”Till exempel …”

”Till exempel att han gick på krogen och hamnade i dispyt med någon och spöade skiten ur två vakter som försökte lugna ned honom. Det här var en ganska liten och spenslig karl, men han hade en otroligt kompetent närstridsutbildning som han dessvärre demonstrerade vid olyckliga tillfällen. Vid ett tillfälle fick jag kvittera ut honom från polisen.”

”Det låter som om han var galen. Han riskerade ju att dra uppmärksamheten till sig. Det låter inte särskilt professionellt.”

”Men det var så han var. Han hade inte begått brott i Sverige och var ju inte gripen eller arresterad på något sätt. Vi försåg honom med svenskt pass och id-kort och ett svenskt namn. Och han hade en bostad som Säkerhetspolisen betalade för i en förort till Stockholm. Han fick också lön från Säkerhetspolisen för att ständigt stå till förfogande. Men vi kunde inte förbjuda honom att gå på krogen eller att trassla in sig i kvinnoaffärer. Vi kunde bara städa upp efter honom. Det var min uppgift fram till 1985 då jag fick en ny tjänst och en efterträdare tog över som Zalachenkos handledare.”

”Och Bjurmans roll?”

”Ärligt talat var Bjurman en belastning. Han var inte särskilt begåvad och han var fel man på fel plats. Det var ju en ren slump att han alls blev inblandad i Zalachenkohistorien. Han var bara inblandad den allra första tiden och vid några enstaka tillfällen då vi behövde hantera vissa juridiska formalia. Min chef löste problemet med Bjurman.”

”Hur?”

”Enklast tänkbara sätt. Han fick ett jobb utanför polisen på en advokatbyrå som var så att säga närstående …”

”Klang och Reine.”

Gunnar Björck tittade skarpt på Mikael. Sedan nickade han.

”Bjurman är inte överbegåvad, men han har klarat sig bra. Genom åren har han alltid fått uppdrag, mindre utredningar och sådant från Säpo. Så han har också på sätt och vis byggt sin karriär på Zalachenko.”

”Och var finns Zala i dag?”

Björck tvekade en stund.

”Jag vet inte. Mina kontakter med honom minskade efter 1985 och jag har överhuvudtaget inte träffat honom på snart tolv år. Det sista jag hörde om honom var att han lämnade Sverige 1992.”

”Han är uppenbarligen tillbaka. Han har dykt upp i samband med vapen, narkotika och trafficking.”

”Jag borde inte vara förvånad”, suckade Björck. ”Men du vet inte med säkerhet om det är den Zala jag söker eller någon helt annan.”

”Sannolikheten att två Zala skulle dyka upp i den här historien måste vara mikroskopisk. Vilket var hans svenska namn?”

Björck betraktade Mikael.

”Det tänker jag inte avslöja.”

”Du skulle inte slingra dig.”

”Du ville veta vem Zala var. Jag har berättat. Men jag tänker inte ge dig den sista pusselbiten innan jag vet att du håller din del av avtalet.”

”Zala har troligen begått tre mord och polisen jagar fel person. Om du tror att jag tänker nöja mig utan Zalas namn så misstar du dig.”

”Hur vet du att inte Lisbeth Salander är mördaren?”

”Jag vet.”

Gunnar Björck log mot Mikael. Han kände sig plötsligt mycket säkrare.

”Jag tror att Zala är mördaren”, sa Mikael.

”Fel. Zala har inte skjutit någon.”

”Hur vet du det?”

”Därför att Zala i dag är 65 år och svårt handikappad. Han har amputerat en fot och har svårt att gå. Han har inte sprungit omkring vid Odenplan och i Enskede och skjutit någon. Om han ska mörda någon måste han beställa färdtjänst.”

Malin Eriksson log artigt mot Sonja Modig.

”Det måste du fråga Mikael om.”

”Okej.”

”Jag kan inte diskutera hans research med dig.”

”Men om mannen som kallas Zala är en alternativ gärningsman …”

”Du måste diskutera det där med Mikael”, upprepade Malin. ”Jag kan hjälpa dig med information om vad Dag Svensson arbetade med, men inte någonting om vår egen research.”

Sonja Modig suckade.

”Jag förstår principen. Vad kan du berätta om personerna på den här listan?”

”Bara det Dag Svensson skriver, ingenting om källorna. Men jag kan väl säga så mycket som att Mikael har betat av ungefär ett dussin personer på listan och avfört dem. Det kanske hjälper.”

Sonja Modig nickade tveksamt. Nej, det skulle inte hjälpa. Polisen måste i alla fall knacka på och utföra ett formellt förhör. En domare. Tre advokater. Flera politiker och journalister … och kollegor. Det skulle bli en munter karusell. Sonja Modig insåg att polisen borde ha börjat beta av listan redan dagen efter morden.

Hennes blick föll på ett namn i listan. Gunnar Björck.

”Det finns ingen adress på den här mannen.”

”Nej.”

”Varför?”

”Han arbetar på Säkerhetspolisen och har hemlig adress. Fast han är sjukskriven just nu. Dag Svensson lyckades aldrig spåra honom.”

”Och har ni lyckats spåra honom?” log Sonja Modig.

”Fråga Mikael.”

Sonja Modig betraktade väggen ovanför Dag Svenssons skrivbord. Hon funderade.

”Får jag ställa en personlig fråga?”

”Var så god.”

”Vem tror ni det var som mördade era vänner och advokat Bjurman?”

Malin Eriksson satt tyst. Hon önskade att Mikael Blomkvist varit på plats och hanterat frågorna. Det var obehagligt att bli utfrågad av en polis, hur oskyldig hon än var. Ännu obehagligare var det att inte kunna förklara exakt vad Millennium hade kommit fram till. Sedan hörde hon Erika Bergers röst bakom sin rygg.

”Vår utgångspunkt är att morden skedde för att hindra något av de avslöjanden som Dag Svensson arbetade med. Men vi vet inte vem som sköt. Mikael fokuserar på den okända person som kallas Zala.”

Sonja Modig vände sig om och betraktade Millenniums chefredaktör. Erika Berger räckte fram två kaffemuggar till Malin och Sonja. De var dekorerade med loggor för HTF respektive kristdemokraterna. Erika Berger log artigt. Sedan gick hon in på sitt rum.

Hon kom ut igen tre minuter senare.

”Modig. Din chef ringde nyss. Du har stängt av mobilen. Du ska ringa.”

Händelsen vid Bjurmans sommarstuga utlöste en febril aktivitet under eftermiddagen. Det gick ut länslarm med informationen att Lisbeth Salander äntligen hade flutit upp till ytan. Larmet angav att hon med stor sannolikhet färdades på en Harley-Davidson tillhörande Magge Lundin. Larmet innehöll även varningen att Salander var beväpnad och hade skjutit en person vid en sommarstuga i närheten av Stallarholmen.

Polisen satte upp vägspärrar vid infarterna till Strängnäs och Mariefred, och vid samtliga infarter till Södertälje. Pendeltågen mellan Södertälje och Stockholm genomsöktes under flera timmar på aftonen. Någon kortväxt flicka, med eller utan Harley-Davidson, kunde dock inte hittas.

Först vid sjutiden på kvällen observerade en polisbil en övergiven och parkerad HD utanför Stockholmsmässan i Älvsjö, vilket flyttade fokus för spaningarna från Södertälje till Stockholm. Från Älvsjö kunde även rapporteras att ett stycke från en skinnjacka med en logga för Svavelsjö MC hade upphittats. Fyndet föranledde kriminalinspektör Bublanski att skjuta upp sina glasögon i pannan och trumpet betrakta mörkret utanför tjänsterummet på Kungsholmen.

Dagen hade artat sig till ett mörker. En kidnappning av Salanders väninna, ett inhopp av Paolo Roberto, därefter mordbrand och nedgrävt bus i skogarna i Södertäljetrakten. Och till sist ett obegripligt kaos i Stallarholmen.

Bublanski gick ut i stora arbetsrummet och betraktade en karta över Stockholm med omnejd. Hans blick sökte sig i tur och ordning till Stallarholmen, Nykvarn, Svavelsjö och slutligen Älvsjö, de fyra orter som av helt olika skäl blivit synnerligen aktuella. Han flyttade blicken till Enskede och suckade. Han hade en obehaglig känsla av att polisen befann sig flera kilometer efter händelseutvecklingen. Han begrep faktiskt inte ett dyft. Vad än Enskedemorden handlade om var det betydligt mer komplicerat än de ursprungligen hade trott.

Mikael Blomkvist var helt okunnig om dramatiken vid Stallarholmen. Han lämnade Smådalarö vid tretiden på eftermiddagen. Han stannade vid en bensinmack och drack kaffe medan han försökte få grepp om historien.

Mikael var djupt frustrerad. Han hade fått så många detaljer från Björck att han häpnade, men Björck hade också hårdnackat vägrat att ge honom den sista pusselbiten om Zalachenkos svenska identitet. Han kände sig lurad. Helt plötsligt hade storyn tagit slut och Björck hade envist vägrat berätta upplösningen.

”Vi har ett avtal”, insisterade Mikael.

”Och jag har uppfyllt min del av avtalet. Jag har berättat vem Zalachenko är. Om du vill ha annan information måste vi formulera ett nytt avtal. Jag måste få garantier att mitt namn helt lämnas utanför och att det inte blir några efterräkningar.”

”Hur skulle jag kunna ge dig sådana garantier? Jag råder inte över polisutredningen, och de kommer förr eller senare fram till dig.”

”Jag är inte orolig för polisutredningen. Jag vill ha garantier för att du aldrig någonsin hänger ut mig i samband med hororna.”

Mikael noterade att Björck tycktes mer angelägen att dölja sin förbindelse med sexhandeln än det faktum att han hade lämnat ut kvalificerat hemliga uppgifter från sitt arbete. Det sa något om hans personlighet.

”Jag har redan lovat att jag inte ska skriva ett ord om dig i det sammanhanget.”

”Men nu måste jag få garantier för att du överhuvudtaget inte skriver om mig i samband med Zalachenkohistorien.”

Några sådana garantier tänkte Mikael inte ge. Han kunde sträcka sig så långt som till att hantera Björck som en anonym källa i samband med bakgrundshistorien, men han kunde inte garantera fullkomlig anonymitet. Till sist hade de kommit överens om att fundera på saken i någon dag innan de återupptog samtalet.

När Mikael satt på bensinmacken och drack kaffe ur en pappmugg kände han att det fanns något mitt framför näsan på honom. Han var så nära att han kunde ana skepnader men kunde inte få skärpa i bilden. Sedan slog det honom att det fanns en annan person som kanske skulle kunna kasta en del ljus över historien. Han befann sig också ganska nära Ersta rehabiliteringshem. Han tittade på klockan, reste sig hastigt och åkte för att besöka Holger Palmgren.

Gunnar Björck var orolig. Efter mötet med Mikael Blomkvist var han helt utmattad. Ryggen värkte värre än någonsin. Han tog tre smärtstillande tabletter och var tvungen att gå och sträcka ut sig på soffan i vardagsrummet. Tankarna malde i huvudet. Efter någon timme klev han upp och kokade vatten och tog fram Liptons tepåsar. Han satte sig vid köksbordet och grubblade.

Kunde han lita på Mikael Blomkvist? Han hade spelat ut sina kort och var nu utlämnad till Blomkvists godtycke. Men han hade sparat den viktigaste informationen. Zalas identitet och verkliga roll i sammanhanget. Ett avgörande kort som han ännu hade i rockärmen.

Hur fan hade han hamnat i den här soppan? Han var ingen förbrytare. Allt han hade gjort var att betala några horor. Han var ungkarl. Den där jävla 16-åringen låtsades inte ens att hon tyckte om honom. Hon hade tittat på honom med avsmak.

Jävla fitta. Om hon inte hade varit så ung. Om hon åtminstone hade varit över 20 skulle det inte ha sett så illa ut. Media skulle massakrera honom om det någonsin läckte ut. Blomkvist avskydde honom också. Han försökte inte ens dölja det.

Zalachenko.

En hallick. Vilken ironi. Han hade knullat med horor som var Zalachenkos. Fast Zalachenko var smart nog att hålla sig i bakgrunden.

Bjurman och Salander.

Och Blomkvist.

En väg ut.

Efter någon timmes grubbel gick han till sitt arbetsrum och letade fram lappen med det telefonnummer han plockat fram under besöket på sin arbetsplats tidigare under veckan. Det var inte det enda han mörkat för Mikael Blomkvist. Han visste exakt var Zalachenko fanns, men hade inte pratat med honom på tolv år. Han hade ingen lust att göra det någonsin igen.

Men Zalachenko var en hal jävel. Han skulle förstå problematiken. Han skulle kunna försvinna från världens yta. Åka utomlands och pensionera sig. Den verkliga katastrofen vore ju om han faktiskt greps. Då riskerade allting att rämna.

Han tvekade en lång stund innan han lyfte luren och slog numret.

”Hej. Det är Sven Jansson”, sa han. Ett täcknamn som han inte använt på mycket länge. Zalachenko kom exakt ihåg vem han var.

28 Onsdag 6 april – Torsdag 7 april

Bublanski träffade sonja modig över en kopp kaffe och en smörgås på Wayne’s på Vasagatan vid åttatiden på kvällen. Hon hade aldrig sett sin chef så dyster tidigare. Han informerade henne om allt som hade hänt under dagen. Hon satt tyst länge. Till sist sträckte hon fram handen och lade den över Bublanskis näve. Det var första gången hon hade rört honom och det fanns ingen annan avsikt än kamratskap. Han log sorgset och klappade hennes hand på ett lika kamratligt sätt.

”Jag borde kanske gå i pension”, sa han.

Hon log överseende mot honom.

”Den här utredningen håller på att falla i bitar”, fortsatte han. ”Jag har berättat för Ekström om allt som hänt under dagen och han gav mig bara instruktionen ’gör vad du tycker är bäst’. Han verkar handlingsförlamad.”

”Jag vill inte tala illa om mina överordnade, men vad mig anbelangar så kan Ekström ta sig någonstans.”

Bublanski nickade.

”Du är formellt tillbaka i utredningen. Jag misstänker att han inte kommer att be om ursäkt.”

Hon ryckte på axlarna.

”Just nu känns det som om hela utredningen består av dig och mig”, sa Bublanski. ”Faste stormade ut fly förbannad i förmiddags och har haft mobilen avstängd hela dagen. Om han inte dyker upp i morgon får jag väl lysa honom.”

”Faste får gärna hålla sig borta från utredningen. Vad händer med Niklas Eriksson?”

”Ingenting. Jag ville gripa honom och få honom åtalad men Ekström vågade inte. Vi sparkade ut honom och jag åkte ned och hade ett allvarligt samtal med Dragan Armanskij. Vi har avbrutit samarbetet med Miltons, vilket tyvärr betyder att vi förlorar Sonny Bohman också. Det är synd. Han var en skicklig polis.”

”Hur tog Armanskij det hela?”

”Han var förkrossad. Det intressanta är att …”

”Vad?”

”Armanskij sa att Lisbeth Salander aldrig tyckt om Eriksson. Han kom ihåg att hon sagt till honom att han borde få sparken för ett par år sedan. Hon sa att han var en skitstövel men ville inte förklara varför. Armanskij gjorde förstås inte som hon sa.”

”Okej.”

”Curt är fortfarande nere i Södertälje. De ska göra husrannsakan hemma hos Carl-Magnus Lundin alldeles strax. Jerker är fullt sysselsatt med att gräva upp den gamle kåkfararen Kenneth ’Luffaren’ Gustafsson bit för bit utanför Nykvarn. Och alldeles innan jag kom hit ringde han igen och sa att det ligger någon även i den andra graven. Av kläderna att döma är det en kvinna. Hon tycks ha legat där en längre tid.”

”En skogskyrkogård. Jan, det här verkar vara en ruggigare historia än vi trodde då vi startade. Jag antar att vi inte längre misstänker Salander för morden i Nykvarn.”

Bublanski log för första gången på flera timmar.

”Nä. Hon måste nog avföras från den biten. Men hon är definitivt beväpnad och hon sköt Lundin.”

”Jag noterar att hon sköt honom i foten och inte i huvudet. I Magge Lundins fall är det kanske inte så stor skillnad, men vi har utgått från att den som begått morden i Enskede är en utmärkt skytt.”

”Sonja … det här är fullständigt befängt. Magge Lundin och Sonny Nieminen är två grova våldsverkare med långa brottsregister. Lundin har väl för all del lagt på några kilo och är inte i högform, men han är farlig. Och Nieminen är en brutal fan som stora tuffa pojkar brukar vara rädda för. Jag kan bara inte begripa hur en liten spinkig tjej som Salander skulle kunnat spöa skiten ur dem på det viset. Lundin är allvarligt skadad.”

”Hmmm.”

”Inte för att han inte förtjänar stryk. Men jag förstår bara inte hur det gick till.”

”Vi får fråga henne då vi hittar henne. Hon är ju dokumenterat våldsam.”

”Jag kan i alla fall inte ens föreställa mig vad som hände ute i sommarstugan. Det där är alltså två killar som Curt Svensson skulle ha varit orolig för att tampas med en och en. Och Curt Svensson är ingen velournisse precis.”

”Frågan är om hon hade skäl att ge sig på Lundin och Nieminen.”

”En ensam flicka med två psykopater och fullblodsidioter i en öde sommarstuga. Jag kan nog tänka mig ett eller annat skäl”, sa Bublanski.

”Kan hon ha haft hjälp av någon? Kan det ha varit fler på platsen?”

”Det finns inget i den tekniska undersökningen som tyder på det. Salander har funnits i stugan. En kaffekopp stod framme. Och dessutom har vi 72-åriga Anna Viktoria Hansson som fungerar som områdets grindvakt och lägger märke till alla som rör sig. Hon svär att de enda som passerat är Salander och de två herrarna från Svavelsjö.”

”Hur tog hon sig in i stugan?”

”Med nyckel. Jag gissar att hon hämtade den i Bjurmans lägenhet. Du kommer ihåg …”

”… den avskurna tejpen. Jo. Den unga damen har varit flitig.”

Sonja Modig trummade med fingrarna mot bordet i någon sekund och tog upp en ny tråd.

”Är det klarlagt att det var Lundin som deltog i kidnappningen av Miriam Wu?”

Bublanski nickade.

”Paolo Roberto fick titta i en pärm med tre dussin bikers. Han plockade ut honom omedelbart och utan tvekan. Han säger att det är mannen han såg vid lagret i Nykvarn.”

”Och Mikael Blomkvist?”

”Jag har inte fått tag på honom. Han svarar inte på mobilen.”

”Okej. Men Lundin stämmer in på signalementet från överfallet på Lundagatan. Vi kan alltså utgå från att Svavelsjö MC varit på jakt efter Salander en tid. Varför?”

Bublanski slog ut med armarna.

”Har Salander bott i Bjurmans sommarstuga under tiden hon varit lyst?” undrade Sonja Modig.

”Det var min tanke också. Men Jerker tror inte det. Stugan ser inte ut att ha använts nyligen och vi har ett vittne som påstår att hon kom till området tidigare i dag.”

”Varför gick hon dit? Jag tvivlar på att hon hade stämt träff med Lundin.”

”Knappast. Hon måste ha gått dit för att söka rätt på något. Och det enda vi hittade där var ett par pärmar som tycks vara Bjurmans egen personutredning om Lisbeth Salander. Det är allt möjligt material om Salander från socialen, överförmyndarnämnden och gamla skolanteckningar. Men det saknas pärmar. De är numrerade på ryggen. Vi har pärmarna 1, 4 och 5.”

”2:an och 3:an saknas.”

”Och kanske fler med högre nummer.”

”Vilket föranleder en fråga. Varför skulle Salander söka efter information om sig själv?”

”Jag kan tänka mig två skäl. Antingen vill hon dölja något som hon vet att Bjurman skrivit om henne, eller så vill hon ta reda på något. Men det finns ytterligare en fråga.”

”Jaha.”

”Varför skulle Bjurman sammanställa en omfattande personutredning om henne och gömma den i sin sommarstuga? Salander tycks ha hittat dem på ett loft inne i stugan. Han var hennes förvaltare och hade i uppgift att hålla rätt på hennes ekonomi och sådant. Men pärmarna ger intryck att han var i det närmaste besatt av att kartlägga hennes liv.”

”Bjurman framstår alltmer som en skum jävel. Jag satt och tänkte på det i dag då jag gick igenom torsklistan på Millennium. Jag förväntade mig plötsligt att han skulle dyka upp där.”

”Rätt bra tänkt. Bjurman hade en stor samling våldspornografi som du hittade i hans dator. Det tål att tänka på. Fick du fram något?”

”Jag vet inte riktigt. Mikael Blomkvist håller på att beta av listan, men enligt den här tjejen Malin Eriksson på Millennium har han inte hittat något av intresse. Jan … jag måste säga en sak.”

”Vad?”

”Jag tror inte att Salander har gjort det här. Enskede och Odenplan, menar jag. Jag var precis lika tvärsäker som alla andra när vi startade, men jag tror inte på det längre. Och jag kan inte riktigt förklara varför.”

Bublanski nickade. Han insåg att han var överens med Sonja Modig.

Den blonde jätten vankade oroligt fram och tillbaka i Magge Lundins egnahem i Svavelsjö. Han stannade vid köksfönstret och spanade längs vägen. De borde ha varit tillbaka vid det här laget. Han kände en oro gnaga i mellangärdet. Något var på tok.

Dessutom gillade han inte att vara ensam hemma hos Magge Lundin. Det var ett okänt hus. Det fanns en kallvind intill hans rum på övervåningen och det knakade hela tiden obehagligt i huset. Han försökte skaka av sig obehaget. Den blonde jätten visste att det var dumheter, men han hade aldrig gillat att vara ensam. Han var inte det minsta rädd för människor av kött och blod, men han ansåg att det fanns något obeskrivligt otäckt med tomma hus på landet. De många ljuden satte hans fantasi i rörelse. Han kunde inte frigöra sig från känslan att något mörkt och ondskefullt betraktade honom genom en dörrspringa. Ibland tyckte han sig höra andetag.

När han var yngre hade han blivit retad för sin mörkrädsla. Det vill säga, han hade blivit retad till dess att han på ett handfast sätt tillrättavisat de jämnåriga och ibland betydligt äldre kamrater som fann nöje i sådan förströelse. Han var bra på att tillrättavisa.

Men det var generande. Han avskydde mörker och ensamhet. Han hatade de varelser som befolkade mörkret och ensamheten. Han önskade att Lundin skulle komma hem. Lundins närvaro skulle återställa balansen, även om de inte växlade ett ord eller ens befann sig i samma rum. Han skulle höra verkliga ljud och rörelser och han skulle veta att det fanns människor i närheten.

Han försökte skaka av sig obehaget genom att spela skivor på stereon och han försökte rastlöst hitta något att läsa i Lundins hyllor. Dessvärre lämnade Lundins intellektuella ådra en del i övrigt att önska och han fick nöja sig med en samling motortidningar, herrtidningar och nötta pocketdeckare av det slag som aldrig fascinerat honom. Ensamheten kändes alltmer klaustrofobisk. Han ägnade en stund åt att rengöra och olja in det handeldvapen han förvarade i sin väska, vilket hade en tillfällig terapeutiskt lugnande verkan.

Till sist kunde han inte stanna i huset längre. Han gick en kort promenad ute på gården bara för att få lite frisk luft. Han höll sig utom synhåll för grannhusen, men stannade så att han kunde betrakta de upplysta fönster där människor fanns. När han stod alldeles stilla kunde han avlägset höra ljud av musik.

När han skulle gå tillbaka in i Lundins träkåk igen kände han ett extremt stort obehag och stod länge med hjärtklappning på trappan innan han ruskade av sig obehaget och resolut öppnade dörren.

Klockan sju gick han ned och satte på TV:n för att titta på nyheterna på TV4. Han lyssnade häpet till rubrikerna och därefter till en beskrivning av eldstriden vid sommarstugan i Stallarholmen. Det var förstanyheten för dagen.

Han sprang uppför trappan till gästrummet på övervåningen och stuvade ned sina personliga tillhörigheter i en väska. Han gick ut genom ytterdörren två minuter senare och rivstartade den vita Volvon.

Han hade gett sig iväg i sista sekund. Bara någon kilometer utanför Svavelsjö mötte han två polisbilar med blåljus på väg in i byn.

Mikael Blomkvist fick efter stor möda träffa Holger Palmgren vid sextiden på onsdagskvällen. Mödan bestod i att övertala personalen att släppa in honom. Han insisterade så kraftigt att en ansvarig sköterska ringde en dr A. Sivarnandan, som uppenbarligen var bosatt i närheten av sjukhemmet. Sivarnandan anlände redan efter femton minuter och övertog problemet med den ihärdige journalisten. Han var först helt avvisande. Under de senaste två veckorna hade ett flertal journalister spårat Holger Palmgren och medelst närmast desperata metoder försökt få ett uttalande. Holger Palmgren själv hade envist vägrat att ta emot sådana besök och personalen hade stående order att inte släppa in någon.

Sivarnandan hade också med största oro följt utvecklingen. Han var förskräckt över de rubriker som Lisbeth Salander hade åstadkommit i massmedia och han hade noterat att hans patient gått in i en djup depression som (misstänkte Sivarnandan) var ett resultat av Palmgrens oförmåga att agera på något sätt. Palmgren hade avbrutit rehabiliteringen och tillbringade dagarna med att läsa dagstidningar och följa jakten på Lisbeth Salander på TV. I övrigt satt han på sitt rum och grubblade.

Mikael stod envist kvar vid dr Sivarnandans bord och förklarade att han under inga omständigheter ville utsätta Holger Palmgren för något obehag och att hans syfte inte var att försöka få ett uttalande. Han förklarade att han var god vän till den efterspanade Lisbeth Salander, att han tvivlade på hennes skuld och att han desperat sökte information som kunde kasta ljus över vissa saker i hennes förflutna.

Dr Sivarnandan var svårflörtad. Mikael var tvungen att sätta sig ned och utförligt förklara sin roll i dramat. Först efter mer än en halvtimmes diskussion gav Sivarnandan med sig. Han bad Mikael vänta medan han gick upp till Holger Palmgren för att fråga om denne ville ta emot besöket.

Sivarnandan återkom efter tio minuter.

”Han accepterar att träffa dig. Om han inte gillar dig så kommer han att slänga ut dig på öronen. Du får inte intervjua honom eller skriva något i massmedia om besöket.”

”Jag försäkrar att jag inte kommer att skriva en rad om detta.”

Holger Palmgren hade ett litet rum bestående av en säng, en byrå, ett bord och några stolar. Han var en vithårig mager fågelskrämma med uppenbara balansproblem, men han reste sig ändå när Mikael visades in i rummet. Han sträckte inte fram handen, men pekade mot en av stolarna vid det lilla bordet. Mikael satte sig. Dr Sivarnandan stannade kvar i rummet. Mikael hade först svårt att förstå orden då Holger Palmgren sluddrade.

”Vem är du som säger sig vara Lisbeth Salanders vän och vad vill du?”

Mikael lutade sig bakåt. Han funderade en kort stund.

”Holger, du behöver inte säga någonting till mig. Men jag ber dig lyssna på vad jag har att säga innan du beslutar dig för att kasta ut mig.”

Palmgren nickade kort och hasade sig bort till stolen mitt emot Mikael.

”Jag träffade Lisbeth Salander för första gången för ungefär två år sedan. Jag anlitade henne att göra research åt mig i ett ämne som jag inte kan gå in på eller berätta om. Hon besökte mig på en annan ort där jag tillfälligt var bosatt och vi arbetade ihop i flera veckor.”

Han undrade hur mycket han skulle förklara för Palmgren. Han beslutade sig för att ligga så nära sanningen som möjligt.

”Under resans gång inträffade två saker. Det ena var att Lisbeth räddade mitt liv. Det andra var att vi blev väldigt goda vänner under en period. Jag lärde känna henne och tyckte mycket om henne.”

Utan att gå in på detaljer berättade Mikael om sin relation till henne och om hur den brådstörtat tagit slut efter julhelgen ett år tidigare då Lisbeth försvunnit utomlands.

Därefter övergick han till att berätta om sitt arbete på Millennium och om hur Dag Svensson och Mia Bergman hade mördats och han plötsligt blivit indragen i jakten på en mördare.

”Jag har förstått att du besvärats av journalister den sista tiden och att tidningarna har publicerat den ena dumheten efter den andra. Allt jag kan göra nu är att försäkra dig om att jag inte är här för att få material till ytterligare en artikel. Jag är här för Lisbeths skull, som hennes vän. Jag är förmodligen en av ytterst få personer i landet just nu som tveklöst och utan baktankar står på hennes sida. Jag tror att hon är oskyldig. Jag tror att en man vid namn Zalachenko ligger bakom morden.”

Mikael gjorde en paus. Någonting hade glimmat till i Palmgrens ögon då han nämnde namnet Zalachenko.

”Om du kan bidra med någonting som kan kasta ljus över hennes förflutna är det rätt tillfälle nu. Om du inte vill hjälpa henne så slösar jag bort min tid och då vet jag var jag har dig.”

Holger Palmgren hade inte sagt ett ord under hans utläggning. Vid den sista kommentaren glimmade det åter till i hans ögon. Men han log. Han pratade så långsamt och tydligt som han kunde.

”Du vill verkligen hjälpa henne.”

Mikael nickade.

Holger Palmgren lutade sig framåt.

”Beskriv soffan i hennes vardagsrum.”

Mikael log tillbaka.

”Vid de tillfällen jag besökte henne hade hon en sliten och gräsligt ful pjäs med visst kuriosavärde. Jag skulle gissa på tidigt 1950-tal. Den har två oformliga dynor med brunt tyg och något gult mönster i. Tyget har spruckit på flera ställen där stoppningen sticker ut.”

Holger Palmgren skrattade plötsligt. Det lät mest som en harkling. Han tittade på dr Sivarnandan.

”Han har i alla fall besökt lägenheten. Tror doktorn att det går att ordna så att jag kan bjuda min gäst på kaffe?”

”Javisst.” Dr Sivarnandan reste sig och lämnade rummet. I dörröppningen stannade han till och nickade åt Mikael.

”Alexander Zalachenko”, sa Holger Palmgren så fort dörren stängts.

Mikael spärrade upp ögonen.

”Känner du till namnet?”

Holger Palmgren nickade.

”Lisbeth berättade vad han hette. Jag tror att det är viktigt att jag berättar den här historien för någon … om jag skulle dö helt plötsligt, vilket inte är helt osannolikt.”

”Lisbeth? Hur visste hon överhuvudtaget något om hans existens?”

”Han är Lisbeth Salanders pappa.”

Mikael hade först svårt att förstå vad Holger Palmgren sa. Sedan sjönk orden in.

”Vad fan säger du?”

”Zalachenko kom hit på 1970-talet. Han var politisk flykting av något slag – jag har aldrig fått historien helt klar för mig och Lisbeth var alltid knapphändig med information. Det där var något hon absolut inte ville prata om.”

Hennes födelsebevis. Fader okänd.

”Zalachenko är Lisbeths pappa”, upprepade Mikael.

”Vid ett enda tillfälle under alla de år jag har känt henne berättade hon vad som hände. Det var ungefär en månad innan jag fick min stroke. Men så här uppfattade jag det – Zalachenko kom hit i mitten av 1970-talet. Han träffade Lisbeths mamma 1977, de blev ett par och resultatet blev två barn.”

”Två?”

”Lisbeth och hennes syster Camilla. De är tvillingar.”

”Gode gud – du menar att det finns två av henne.”

”De är väldigt olika. Men det är en annan historia. Lisbeths mamma hette egentligen Agneta Sofia Sjölander. Hon var 17 år då hon träffade Alexander Zalachenko. Jag vet inte närmare hur det gick till när de träffades, men av vad jag kan förstå var hon en ganska osjälvständig ung flicka och ett lätt byte för en äldre och mer erfaren man. Hon var imponerad av honom och förmodligen upp över öronen kär i honom.”

”Jag förstår.”

”Zalachenko visade sig vara allt annat än sympatisk. Han var ju betydligt äldre än hon. Jag antar att han var ute efter en villig kvinna, men inte så mycket annat.”

”Jag tror att du har rätt.”

”Hon fantiserade förstås om en trygg framtid med honom, men han var minst av allt intresserad av giftermål. De gifte sig aldrig, men 1979 bytte hon namn från Sjölander till Salander. Det var förmodligen hennes sätt att markera att de hörde ihop.”

”Hur menar du?”

”Zala. Salander.”

”Gode gud”, sa Mikael.

”Jag började kolla upp det strax innan jag blev sjuk. Hon hade rätt att ta namnet därför att hennes mor, Lisbeths mormor, faktiskt hette Salander. Det som sedan hände var att Zalachenko efter hand visade sig vara en psykopat av stora mått. Han söp och misshandlade Agneta brutalt. Så vitt jag kan förstå pågick den här misshandeln kontinuerligt under barnens uppväxt. Så länge Lisbeth kan minnas så dök Zalachenko upp med jämna mellanrum. Ibland kunde han vara borta en lång period innan han plötsligt var där igen på Lundagatan. Och varje gång var det samma sak. Zalachenko kom dit för att ha sex och för att dricka sprit och det slutade med att han plågade Agneta Salander på olika sätt. Lisbeth berättade detaljer som antydde att det var mer än enbart fysisk misshandel. Han var beväpnad och hotfull och det fanns inslag av sadism och psykisk terror. Som jag förstår det blev det bara värre med åren. Lisbeths mamma levde större delen av 1980-talet i skräck.”

”Slog han barnen också?”

”Nej. Tydligen var han helt ointresserad av sina döttrar. Han hälsade knappt på dem. Mamman brukade skicka in dem i lilla rummet då Zalachenko kom, och de fick inte komma ut utan tillåtelse. Vid något enstaka tillfälle daskade han till Lisbeth eller hennes syster, men det var mest för att de störde eller var i vägen på något sätt. Allt våld riktades mot mamman.”

”Fy fan. Stackars Lisbeth.”

Holger Palmgren nickade.

”Allt detta berättade Lisbeth för mig ungefär en månad innan jag fick min stroke. Det var första gången hon pratade öppet om vad som hade hänt. Jag hade precis bestämt mig för att det fick vara nog med de här dumheterna med omyndighetsförklaring och allt det där. Lisbeth är lika klok som du och jag och jag förberedde mig för att ta upp hennes fall med tingsrätten igen. Sedan kom stroken … och när jag vaknade befann jag mig här.”

Han slog ut med armen. En sköterska knackade på och serverade kaffe. Palmgren satt tyst till dess att hon lämnat rummet igen.

”Det finns saker i den här berättelsen som jag inte förstår. Agneta Salander hade tvingats uppsöka sjukhus vid dussintals tillfällen. Jag läste hennes journal. Det var uppenbart att hon utsattes för grov misshandel och socialen borde ha ingripit. Men ingenting hände. Lisbeth och Camilla fick bo hos socialjouren under den tid då hon tvingades söka vård, men så fort hon blev utskriven åkte hon hem och väntade på nästa runda. Jag kan bara tolka det som att hela det sociala skyddsnätet brast och att Agneta var alldeles för rädd för att göra något annat än att vänta på sin torterare. Sedan hände någonting. Lisbeth kallar det för Allt Det Onda.”

”Vad hände?”

”Zalachenko hade varit osynlig i flera månader. Lisbeth hade fyllt 12 år. Hon hade nästan börjat tro att han försvunnit för gott. Det hade han förstås inte. En dag var han tillbaka. Först stängde Agneta in Lisbeth och hennes syster i lilla rummet. Sedan hade hon sex med Zalachenko. Sedan började han misshandla henne. Han njöt av att plåga. Men den här gången var det inte två småbarn som var inlåsta … Barnen reagerade helt olika. Camilla var paniskt rädd att någon skulle få veta vad som hände hemma hos dem. Hon förträngde allt och låtsades inte om att hennes mamma blev slagen. När misshandeln var över brukade Camilla gå in och krama om sin pappa och låtsas som att allting var bra.”

”Hennes sätt att skydda sig.”

”Jo. Men Lisbeth var av en annan kaliber. Den här gången avbröt hon misshandeln. Hon gick ut i köket och hämtade en kniv och högg Zalachenko i axeln. Hon högg honom fem gånger innan han lyckades ta ifrån henne kniven och ge henne ett knytnävsslag. Det var inte djupa sår, men han blödde som en stucken gris och försvann.”

”Det låter som Lisbeth.”

Palmgren skrattade plötsligt.

”Jo. Bråka aldrig med Lisbeth Salander. Hennes attityd till omvärlden är att om någon hotar henne med en pistol så skaffar hon sig en större pistol. Det är det som gör mig så fruktansvärt rädd med anledning av vad som pågår just nu.”

”Det var Allt Det onda?”

”Nej. Nu händer två saker. Jag kan inte förstå det. Zalachenko var så pass svårt skadad att han måste ha uppsökt sjukhus. Det borde ha blivit en polisutredning.”

”Men?”

”Men så vitt jag kunnat upptäcka så hände absolut ingenting. Lisbeth påstår att det kom en man på besök som pratade med Agneta. Hon vet inte vad som sades eller vem han var. Och sedan berättade hennes mamma för Lisbeth att Zalachenko hade förlåtit allt.”

”Förlåtit?”

”Det var det uttryck hon använde.”

Och plötsligt förstod Mikael.

Björck. Eller någon av Björcks kollegor. Det handlade om att städa upp efter Zalachenko. Jävla svin. Han blundade.

”Vad?” frågade Palmgren.

”Jag tror jag vet vad som hände. Och det här ska någon få äta upp. Men fortsätt berättelsen.”

”Zalachenko var osynlig i flera månader. Lisbeth väntade på honom och förberedde sig. Hon hade skolkat från skolan var och varannan dag och bevakat sin mamma. Hon var livrädd att Zalachenko skulle skada henne. Hon var 12 år och kände ett ansvar för sin mamma som inte vågade gå till polisen och inte kunde bryta med Zalachenko, eller som kanske helt enkelt inte förstod allvaret. Men just den här dagen då Zalachenko dök upp var Lisbeth i skolan. Hon kom hem precis när han lämnade lägenheten. Han sa ingenting. Han bara skrattade åt henne. Lisbeth gick in och hittade sin mamma medvetslös på köksgolvet.”

”Men Zalachenko rörde inte Lisbeth?”

”Nej. Hon sprang i fatt honom just då han satte sig i sin bil. Han vevade ned rutan, förmodligen för att säga någonting. Lisbeth hade förberett sig. Hon kastade in ett mjölkpaket i bilen som hon hade fyllt med bensin. Sedan kastade hon in en brinnande tändsticka.”

”Du milde.”

”Hon försökte döda sin pappa två gånger. Och den här gången fick det i alla fall konsekvenser. Det gick ju knappast obemärkt förbi att det satt en man i en bil på Lundagatan och brann som en fackla.”

”Han överlevde i alla fall.”

”Zalachenko blev fruktansvärt illa tilltygad och fick svåra brännskador. Han tvingades amputera en fot. Han blev svårt bränd i ansiktet och på andra ställen. Och Lisbeth hamnade på S:t Stefans barnpsyk.”

Trots att hon redan kunde varje ord utantill läste Lisbeth Salander uppmärksamt om det material om sig själv som hon hittat i Bjurmans sommarstuga. Därefter satte hon sig i fönstersmygen och öppnade cigarettetuiet hon fått av Miriam Wu. Hon tände en cigarett och tittade ut mot Djurgården. Hon hade upptäckt några detaljer om sitt liv som hon aldrig tidigare känt till.

Så många pusselbitar föll på plats att hon blev alldeles kall. Hon var framför allt intresserad av polisutredningen, författad av Gunnar Björck i februari 1991. Hon var inte helt säker på vem i raden av de vuxna som pratat till henne som hade varit Björck, men hon trodde att hon visste. Han hade presenterat sig under ett annat namn. Sven Jansson. Hon kom ihåg varje nyans i hans ansikte, varje ord som sagts och varje gest han gjort vid de tre tillfällen hon träffat honom.

Det hade varit ett kaos.

Zalachenko hade brunnit som en fackla inne i bilen. Han hade lyckats vräka upp dörren och rulla ut på marken men hade fastnat med benet i säkerhetsbältet mitt inne i eldhavet. Det hade kommit människor rusande för att kväva elden. Det hade kommit brandkår som släckt bilbranden. Det hade kommit ambulans och hon hade försökt få ambulanspersonalen att strunta i Zalachenko och hämta hennes mamma. De hade knuffat henne åt sidan. Det hade kommit polis och det fanns vittnen som hade pekat på henne. Hon hade försökt förklara vad som hade hänt men det kändes som om ingen lyssnade på henne och plötsligt satt hon i baksätet på en polisbil och det hade tagit minuter, minuter, minuter som blev nästan en timme innan polisen äntligen gått in i lägenheten och hittat hennes mamma.

Hennes mor, Agneta Sofia Salander, hade varit medvetslös. Hon hade hjärnskador. Den första i en lång serie små hjärnblödningar hade utlösts av misshandeln. Hon skulle aldrig bli frisk igen.

Lisbeth förstod plötsligt varför ingen hade läst polisutredningen, varför Holger Palmgren hade misslyckats med att få ut den och varför än i dag åklagare Richard Ekström som ledde jakten på henne inte hade tillgång till den. Den hade inte gjorts av den öppna polisen. Den hade gjorts av en fähund på Säkerhetspolisen. Den var försedd med stämplar som förklarade att utredningen var kvalificerat hemlig enligt lagen om rikets säkerhet.

Alexander Zalachenko hade arbetat för Säpo.

Det var ingen utredning. Det var ett nedtystande. Zalachenko var viktigare än Agneta Salander. Han fick inte identifieras och hängas ut. Zalachenko existerade inte.

Det var inte Zalachenko som var problemet – det var Lisbeth Salander, den galna ungen som hotade att spräcka en av rikets viktigaste hemligheter.

En hemlighet som hon inte hade haft en aning om. Hon grubblade. Zalachenko hade träffat hennes mamma nästan omedelbart efter att han anlänt till Sverige. Han hade presenterat sig under sitt verkliga namn. Han hade ännu inte hunnit få något täcknamn eller någon svensk identitet. Det förklarade varför hon aldrig hittat hans namn i något offentligt register under alla dessa år. Hon visste vad han egentligen hette. Men han hade fått ett nytt namn av svenska staten.

Hon förstod poängen. Om Zalachenko åtalades för grov misshandel skulle Agneta Salanders advokat börja rota i hans förflutna. Var arbetar ni, herr Zalachenko? Vad heter ni egentligen?

Om Lisbeth Salander hamnade hos socialtjänsten skulle någon kanske börja rota. Hon var för ung för att åtalas, men om bensinbombsattentatet utreddes alltför detaljerat skulle samma sak hända. Hon kunde se rubrikerna i tidningen framför sig. Utredningen måste följaktligen utföras av en betrodd person. Och därefter hemligstämplas och begravas så djupt att ingen hittade den. Och Lisbeth Salander måste således också begravas så djupt att ingen hittade henne.

Gunnar Björck.

S:t Stefans.

Peter Teleborian.

Förklaringen gjorde henne rasande.

Kära staten … jag ska ha ett samtal med dig om jag någonsin hittar någon att prata med.

Hon undrade flyktigt vad socialministern skulle tycka om att få en molotovcocktail in genom entrédörrarna på departementet. Men i brist på ansvariga personer var Peter Teleborian ett gott substitut. Hon gjorde en mental anteckning att ta itu med honom på allvar så fort hon hade klarat av allt det här andra.

Men hon förstod fortfarande inte hela sammanhanget. Zalachenko hade plötsligt dykt upp igen efter alla dessa år. Han riskerade att hängas ut av Dag Svensson. Två skott. Dag Svensson och Mia Bergman. Ett vapen med hennes fingeravtryck på …

Zalachenko eller vem han nu skickade för att verkställa avrättningarna kunde naturligtvis inte ha vetat om att hon hade hittat revolvern i kartongen i Bjurmans skrivbordslåda och hanterat den. Det hade varit en slump, men för henne hade det redan från början stått klart att det måste finnas en koppling mellan Bjurman och Zala.

Men historien gick fortfarande inte ihop. Hon grubblade och provade pusselbitarna en efter en.

Det fanns bara ett rimligt svar.

Bjurman.

Bjurman hade gjort personundersökningen om henne. Han hade gjort kopplingen mellan henne och Zalachenko. Han hade vänt sig till Zalachenko.

Hon hade en film som visade hur Bjurman våldtog henne. Det var hennes svärd över Bjurmans nacke. Bjurman måste ha fantiserat om att Zalachenko skulle ha kunnat tvinga Lisbeth att avslöja var filmen fanns.

Hon hoppade ned från fönstersmygen och öppnade sin skrivbordslåda och plockade upp cd- skivan. Med en tuschpenna hade hon märkt den Bjurman. Hon hade inte ens stoppat in den i ett skyddsfodral. Hon hade inte tittat på den sedan hon premiärvisade den för Bjurman två år tidigare. Hon vägde den i handen och lade tillbaka den i lådan.

Bjurman var en idiot. Hade han bara skött sitt skulle hon ha låtit honom löpa om han lyckades få henne myndigförklarad. Zalachenko skulle aldrig ha låtit honom löpa. Bjurman skulle för evigt ha förvandlats till Zalachenkos knähund. Vilket för all del hade varit ett passande straff.

Zalachenkos nätverk. Någon av tentaklerna gick till Svavelsjö MC.

Den blonde jätten.

Han var nyckeln.

Hon måste hitta honom och tvinga honom att avslöja var Zalachenko fanns.

Hon tände en ny cigarett och betraktade kastellet vid Skeppsholmen. Hon flyttade blicken till bergochdalbanan på Gröna Lund. Hon talade plötsligt högt för sig själv. Hon imiterade en röst hon hade hört i en film på TV någon gång.

Daaaaddyyyyy, I am coming to get yoooou.

Om någon hade hört henne skulle de ha dragit slutsatsen att hon var en kvalificerad dårfink. Halv åtta satte hon på TV:n för att höra om den senaste utvecklingen i jakten på Lisbeth Salander. Hon fick sitt livs chock.

Bublanski fick tag på Hans Faste på mobilen strax efter åtta på kvällen. Det var inga artigheter som utbyttes över telenätet. Bublanski frågade inte var Faste hade befunnit sig men informerade kyligt om dagens händelseutveckling.

Faste var skakad.

Han hade fått nog av cirkusen i huset och gjort något som han aldrig tidigare gjort i tjänsten. Han hade i vredesmod gått ut på stan. Han hade så småningom stängt av sin mobil och satt sig på Centralens pub och druckit två öl medan han kokade av ilska.

Sedan hade han gått hem och duschat och somnat.

Han behövde sova.

Han hade vaknat lagom till Rapport och ögonen hade närmast trängt ut ur sina hålor då han följt rubrikerna. En gravplats i Nykvarn. Lisbeth Salander hade skjutit en ledare för Svavelsjö MC. Klappjakt genom södra förorterna. Nätet drogs samman.

Han hade satt på mobilen.

Den jäveln Bublanski hade ringt nästan omedelbart och informerat honom om att utredningen nu officiellt sökte en alternativ gärningsman och att Faste skulle avlösa Jerker Holmberg vid brottsplatsundersökningen i Nykvarn. Under upplösningen av Salanderutredningen skulle Faste ägna sig åt att samla fimpar i skogen. Andra skulle jaga Salander.

Vad fan hade Svavelsjö MC med allt detta att göra?

Tänk om det låg något i den där jävla flatan Modigs resonemang.

Det var inte möjligt.

Det måste vara Salander.

Han ville vara den som grep henne. Han ville gripa henne så mycket att det nästan gjorde ont i hans händer när han kramade mobilen.

Holger Palmgren betraktade lugnt Mikael Blomkvist som vankade av och an framför fönstret i hans lilla sjukrum. Klockan närmade sig halv åtta på kvällen och de hade pratat oupphörligt i närmare en timme. Till sist knackade Palmgren på bordsskivan för att få Mikaels uppmärksamhet.

”Sätt dig innan du nöter ut skorna”, sa han.

Mikael satte sig.

”Alla dessa hemligheter”, sa han. ”Jag har aldrig förstått sammanhanget förrän du berättade om Zalachenkos bakgrund. Allt jag har sett är alla utvärderingar om Lisbeth som fastslår att hon är psykiskt störd.”

”Peter Teleborian.”

”Han måste ha någon sorts avtal med Björck. Det måste vara ett samarbete av något slag.”

Mikael nickade eftertänksamt. Vad som än hände skulle Peter Teleborian bli föremål för granskande journalistik.

”Lisbeth sa att jag skulle hålla mig borta från honom. Att han var ond.”

Holger Palmgren tittade skarpt på honom.

”När sa hon det?”

Mikael tystnade. Sedan log han och tittade på Palmgren.

”Fler hemligheter. Fan också. Jag har kommunicerat med henne under flykten. Genom min dator. Det har varit korta kryptiska budskap från hennes sida, men hon har hela tiden lett mig åt rätt håll.”

Holger Palmgren suckade.

”Och det har du förstås inte berättat för polisen”, sa han.

”Nej. Inte precis.”

”Officiellt har du inte berättat det för mig heller. Men hon är rätt bra på datorer.”

Du anar inte hur bra.

”Jag har en stor tro på hennes förmåga att landa på fötterna. Hon kanske har det knapert men hon är en överlevare.”

Inte särskilt knapert. Hon stal nästan tre miljarder kronor. Hon torde inte behöva svälta. Precis som Pippi Långstrump har hon en kista med guld.

”Det jag inte riktigt förstår”, sa Mikael, ”är varför du inte agerat under alla dessa år.”

Holger Palmgren suckade igen. Han kände sig omåttligt dyster.

”Jag har misslyckats”, sa han. ”Då jag blev god man för henne var hon bara en i raden av knepiga ungdomar med problem. Jag har haft hand om dussintals sådana. Jag fick uppdraget av Stefan Brådhensjö då han var socialchef. Då satt hon redan på S:t Stefans och jag träffade henne inte ens det första året. Jag pratade med Teleborian vid ett par tillfällen och han förklarade att hon var psykotisk och att hon fick bästa tänkbara omsorg. Jag trodde honom naturligtvis. Men jag pratade också med Jonas Beringer, som var klinikchef på den tiden. Jag tror inte att han hade något med den här historien att göra. Han gjorde en utvärdering på min begäran och vi kom överens om att försöka slussa ut henne i samhället igen via en fosterfamilj. Då var hon 15 år.”

”Och du har backat upp henne genom åren.”

”Inte tillräckligt. Jag tog strid för henne efter episoden i tunnelbanan. Då hade jag lärt känna henne och jag tyckte väldigt bra om henne. Hon hade ryggrad. Jag avstyrde att hon institutionaliserades. Kompromissen var att hon blev omyndigförklarad och att jag blev hennes förvaltare.”

”Det kan ju knappast ha varit så att Björck sprang omkring och bestämde vad domstolen skulle besluta. Det skulle ha väckt uppmärksamhet. Han ville ha henne inspärrad och satsade på en svartmålning genom psykiatriska utvärderingar från bland annat Teleborian och en förhoppning om att domstolen skulle fatta det logiska beslutet. Istället gick de på din linje.”

”Jag har aldrig ansett att hon borde stå under förvaltarskap. Men om jag ska vara helt ärlig gjorde jag inte många knop för att häva beslutet. Jag borde ha agerat kraftigare och tidigare. Men jag var väldigt förtjust i Lisbeth och … jag sköt alltid upp det. Jag hade för många järn i elden. Och sedan blev jag sjuk.”

Mikael nickade.

”Jag tycker inte att du ska klandra dig själv. Du är en av de få personer som faktiskt stått på hennes sida genom åren.”

”Men problemet har hela tiden varit att jag inte visste att jag borde agera. Lisbeth var min klient, men hon har inte sagt ett ord om Zalachenko. Då hon kom ut från S:t Stefans tog det flera år innan hon överhuvudtaget visade det minsta förtroende för mig. Det var först efter rättegången som jag kände att hon långsamt började kommunicera mer än nödvändig formalia med mig.”

”Hur kom det sig att hon började berätta om Zalachenko?”

”Jag antar att hon trots allt hade börjat få förtroende för mig. Dessutom hade jag flera gånger börjat ta upp en diskussion om att få omyndighetsförklaringen hävd. Hon funderade på saken i flera månader. Sedan ringde hon en dag och ville träffas. Då hade hon tänkt färdigt. Och hon berättade hela historien om Zalachenko och hur hon uppfattade vad som hade hänt.”

”Jag förstår.”

”Då kanske du också förstår att det blev en hel del för mig att smälta. Det var då jag började rota i historien. Och jag hittade ju inte ens Zalachenko i något register i Sverige. Det var bitvis svårt för mig att avgöra om hon fantiserade.”

”När du fick din stroke blev Bjurman hennes förvaltare. Det kan inte ha varit en slump.”

”Nej. Jag vet inte om vi någonsin kommer att kunna bevisa det, men jag misstänker att om vi gräver tillräckligt djupt så kommer vi att hitta … vem det nu är som blev Björcks efterträdare och håller i efterstädningen av Zalachenkoaffären.”

”Jag har inga problem att förstå Lisbeths totala vägran att prata med psykologer eller myndigheter”, sa Mikael. ”Varje gång hon försökt göra det så har det blivit värre. Hon försökte förklara vad som hade hänt för dussintals vuxna och ingen lyssnade. Hon ensam försökte rädda sin mammas liv och försvarade henne mot en psykopat. Till sist gjorde hon det enda hon kunde göra. Och istället för att säga ’bra gjort’ och ’duktig flicka’ så blev hon inspärrad på dårhus.”

”Det är inte fullt så enkelt. Jag hoppas att du förstår att det är något fel på Lisbeth”, sa Palmgren skarpt.

”Hur menar du?”

”Du är medveten om att hon har haft en hel del trassel under sin uppväxt och problem i skolan och allt det där.”

”Det har stått i varenda dagstidning. Jag skulle nog också ha haft en strulig skolgång om jag haft hennes uppväxt.”

”Hennes problem går långt bortom de problem hon hade i hemmet. Jag har läst alla psykiatriska utvärderingar av henne och det finns inte ens någon diagnos. Men jag tror att vi kan vara överens om att Lisbeth Salander inte är som normala människor. Har du spelat schack med henne någon gång?”

”Nej.”

”Hon har fotografiskt minne.”

”Det vet jag. Jag förstod det då jag umgicks med henne.”

”Okej. Hon älskar gåtor. En gång då hon besökte mig på en julmiddag lurade jag henne att lösa några problem ur ett intelligenstest från Mensa. Det var test av det där slaget då man får se fem snarlika symboler och ska avgöra hur den sjätte ser ut.”

”Jaha.”

”Jag hade själv provat att göra testet och hade så där hälften rätt. Och jag knåpade i två kvällar med uppgifterna. Hon kastade en blick på papperet och svarade rätt på varenda fråga.”

”Okej”, sa Mikael. ”Lisbeth är en väldigt speciell flicka.”

”Hon har extremt svårt att relatera till andra människor. Jag gissade på någon form av Aspergers syndrom eller något liknande. Om du läser de kliniska beskrivningarna av patienter med diagnosen Asperger så finns det saker som stämmer väldigt bra på Lisbeth, men det finns lika många punkter där det inte alls stämmer.”

Han tystnade en kort stund.

”Hon är inte det minsta farlig för folk som lämnar henne i fred och behandlar henne med respekt.”

Mikael nickade.

”Men hon är utan tvekan våldsam”, sa Palmgren med låg röst. ”Om hon blir provocerad eller utsatt för hot kan hon slå tillbaka med extremt våld.”

Mikael nickade igen.

”Frågan är vad vi gör nu”, sa Holger Palmgren.

”Nu letar vi rätt på Zalachenko”, svarade Mikael.

I det ögonblicket knackade dr Sivarnandan på dörren.

”Jag hoppas att jag inte stör. Men om ni är intresserade av Lisbeth Salander bör ni möjligen sätta på TV:n och titta på Rapport.”

29 Onsdag 6 april – Torsdag 7 april

Lisbeth Salander skakade av raseri. På morgonen hade hon åkt till Bjurmans sommarstuga i lugn och ro. Hon hade inte haft på sin dator sedan kvällen innan och under dagen hade hon varit för upptagen för att lyssna på nyheterna. Hon var beredd på att tumultet i Stallarholmen skulle ha orsakat vissa rubriker, men hon var helt oförberedd på den storm som nu drabbade henne på nyheterna på TV.

Miriam Wu låg på Södersjukhuset, sönderslagen av en blond jätte som hade kidnappat henne utanför bostaden på Lundagatan. Hennes tillstånd betraktades som allvarligt.

Paolo Roberto hade räddat henne. Hur han hade hamnat vid en lagerlokal i Nykvarn var obegripligt. Han intervjuades då han kom ut genom dörrarna på sjukhuset men ville inte göra några kommentarer. Hans ansikte såg ut som om han hade gått tio ronder med händerna bakbundna.

Kvarlevorna av två människor hade hittats nedgrävda i ett skogsområde dit Miriam Wu hade förts. På kvällen rapporterades att polisen hade markerat en tredje plats som skulle grävas ut. Det fanns kanske ännu fler gravar i terrängen.

Sedan jakten på Lisbeth Salander.

Nätet drogs ihop runt henne. Under dagen hade polisen inringat henne i ett sommarstugeområde i närheten av Stallarholmen. Hon var beväpnad och farlig. Hon hade skjutit en Hell’s Angel, möjligen två. Eldstriden hade ägt rum vid Nils Bjurmans sommarstuga. På aftonen trodde polisen att hon kanske hade lyckats slinka igenom nätet och lämnat området.

Förundersökningsledaren Richard Ekström höll presskonferens. Han svarade undvikande. Nej, han kunde inte svara på frågan om Lisbeth Salander hade samröre med Hell’s Angels. Nej, han kunde inte bekräfta uppgifterna att Lisbeth Salander hade varit synlig vid lagerbyggnaden i Nykvarn. Nej, det fanns inget som tydde på att detta var en uppgörelse i den undre världen. Nej, det var inte fastställt att Lisbeth Salander var ensam gärningsman i Enskedemorden – polisen, hävdade Ekström, hade aldrig påstått att hon var mördaren utan hade efterlyst henne endast för att kunna höra henne om morden.

Lisbeth Salander rynkade ögonbrynen. Något hade uppenbarligen hänt inom polisutredningen.

Hon gick ut på nätet och läste först tidningarnas rapportering och gick därefter i tur och ordning in i hårddiskarna för åklagare Ekström, Dragan Armanskij och Mikael Blomkvist.

Ekströms e-post innehöll ett flertal intressanta kommunikationer, inte minst ett PM som skickats av kriminalinspektör Jan Bublanski klockan 17.22. PM:et var kort och riktade förödande kritik mot Ekströms sätt att leda förundersökningen. Mailet avslutades med vad som närmast fick betecknas som ett ultimatum. Bublanskis mail var uppställt i punktform. Han krävde att (a) kriminalinspektör Sonja Modig med omedelbar verkan återinsattes i utredningen, (b) att fokus för utredningen ändrades så att alternativa gärningsmän till Enskedemorden togs fram, samt (c) att en ordentlig utredning kom igång kring den okände figur som gick under namnet Zala.

[Anklagelserna mot Lisbeth Salander bygger på ett enda tungt indicium – hennes fingeravtryck på mordvapnet. Detta är, som du mycket väl känner till, ett bevis för att hon har hanterat vapnet men inget belägg för att hon har avfyrat det och än mindre att hon har riktat det mot mordoffren.

Vi befinner oss nu i den situationen att vi vet att andra aktörer finns inblandade i detta drama, att Södertäljepolisen hittat två lik nedgrävda i terrängen och att det nu markerats vid ytterligare en plats som ska undersökas. Lagerlokalen ägs av en kusin till Carl-Magnus Lundin. Det torde vara uppenbart att Lisbeth Salander, hur våldsam hon än är och vilken psykologisk profil som än är den korrekta, knappast har med detta att göra.]

Bublanski avslutade med konstaterandet att om kraven ej tillgodosågs skulle han vara tvungen att avgå ur utredningen, vilket han inte tänkte göra i stillhet. Ekström hade replikerat att Bublanski fick göra det han fann bäst.

Lisbeth fick mer men förbryllande information i Dragan Armanskijs hårddisk. En kort mailväxling med Miltons lönekontor fastslog att Niklas Eriksson lämnade företaget med omedelbar verkan. Innestående semesterlön samt tre månaders avgångsvederlag skulle utbetalas. Ett mail till vakthavande utgjorde en order om att då Eriksson anlände till byggnaden skulle han eskorteras till sitt skrivbord för att samla ihop personliga tillhörigheter och därefter avvisas från arbetsplatsen. Ett mail till den tekniska avdelningen innebar att Erikssons passerkort upphörde att gälla.

Men mest intressant var en kort mailväxling mellan Dragan Armanskij och Milton Securitys advokat Frank Alenius. Dragan ställde frågan hur Lisbeth Salander bäst skulle kunna representeras i händelse av att hon greps. Alenius svarade först att det inte fanns skäl för Miltons att engagera sig i en tidigare anställd som begått mord – det kunde snarast anses vara direkt negativt för Milton Security om företaget blev inblandat i ett sådant sammanhang. Armanskij replikerade ilsket att påståendet att Lisbeth Salander begått mord ännu var en öppen fråga och att här handlade det om att ge stöd till en före detta anställd som Dragan Armanskij personligen trodde var oskyldig.

Lisbeth öppnade Mikael Blomkvists hårddisk och konstaterade att han inte skrivit något eller varit inne i sin dator sedan tidigt föregående dag. Där fanns inga nyheter.

Sonny Bohman lade ned mappen på konferensbordet i Dragan Armanskijs rum. Han satte sig tungt. Fräklund tog mappen och öppnade den och började läsa. Dragan Armanskij stod vid fönstret och betraktade Gamla stan.

”Jag antar att det är det sista jag kan leverera. Jag är alltså sparkad från utredningen från och med i dag”, sa Bohman.

”Inte ditt fel”, sa Fräklund.

”Nej, inte ditt fel”, instämde Armanskij och satte sig. Han hade samlat allt material som Bohman försett honom med i nästan två veckor i en trave på konferensbordet.

”Du har gjort ett bra jobb, Sonny. Jag pratade med Bublanski. Han till och med beklagade att han blev av med dig, men han hade inget val på grund av Eriksson.”

”Det är okej. Jag upptäckte att jag trivs mycket bättre här på Miltons än nere på Kungsholmen.”

”Kan du summera?”

”Tja, om avsikten var att hitta Lisbeth Salander så har vi alla gruvligen misslyckats. Det har varit en väldigt rörig utredning med många viljor och Bublanski har kanske inte helt haft kontroll över spaningarna.”

”Hans Faste …”

”Hans Faste är en jävla typ. Men problemet är inte enbart Faste och en rörig utredning. Bublanski har sett till att alla uppslag körts så långt han kunnat. Saken är den att Salander har varit rätt bra på att sopa igen spåren efter sig.”

”Men ditt jobb var inte bara att gripa Salander”, sköt Armanskij in.

”Nej, och jag är rätt tacksam över att vi inte informerade Niklas Eriksson om mitt andra uppdrag då vi startade. Mitt jobb var ju också att fungera som din kunskapare och mullvad och se till att Salander inte hängdes oskyldig.”

”Och vad tror du i dag?”

”När vi startade var jag rätt säker på att hon var skyldig. I dag vet jag inte. Det har dykt upp så många motsägelsefulla bitar …”

”Ja?”

”… att jag inte längre skulle hålla henne för huvudmisstänkt. Jag börjar mer och mer luta åt att det ligger något i Mikael Blomkvists resonemang.”

”Vilket betyder att vi måste hitta alternativa gärningsmän. Ska vi ta hela utredningen från början”, sa Armanskij och hällde upp kaffe till deltagarna i konferensen.

Lisbeth Salander upplevde en av sina värsta kvällar någonsin. Hon tänkte på det ögonblick då hon kastat brandbomben genom fönstret i Zalachenkos bil. I den stunden hade mardrömmarna upphört och hon hade känt en stor inre frid. Hon hade haft andra problem genom åren, men det hade alltid handlat om henne och hon hade kunnat hantera dem. Nu handlade det om Mimmi.

Mimmi låg sönderslagen på Södersjukhuset. Mimmi var oskyldig. Hon hade inget med någonting att göra. Hennes enda brott var att hon kände Lisbeth Salander.

Lisbeth förbannade sig själv. Det var hennes fel. Hon ansattes av skuldkänslor. Hon hade hemlighållit sin egen adress och noga sett till att hon själv var skyddad på alla sätt och vis. Och sedan hade hon lurat Mimmi att bosätta sig på den adress som alla kände till.

Hur hade hon kunnat vara så obetänksam?

Hon hade lika gärna kunnat slå henne sönder och samman själv.

Hon var så olycklig att hon fick tårar i ögonen. Lisbeth Salander gråter aldrig. Hon torkade bort tårarna.

Vid halv elva var hon så rastlös att hon inte kunde stanna inne i lägenheten. Hon satte på sig ytterkläderna och smög ut i natten. Hon promenerade på smågator till dess att hon kom ned till Ringvägen och stod vid uppfarten till Södersjukhuset. Hon ville gå till Mimmis rum och väcka henne och förklara att allt skulle bli bra. Sedan såg hon blåljus från en polisbil vid Zinken och promenerade in på en tvärgata innan hon blev upptäckt.

Hon var hemma vid Mosebacke igen strax efter midnatt. Hon var nedkyld och klädde av sig och kröp ned i sin Ikeasäng. Hon kunde inte sova. Klockan ett klev hon upp och gick naken genom den mörka lägenheten. Hon gick in i gästrummet där hon hade placerat en säng och en byrå men aldrig satt sin fot sedan dess. Hon satte sig på golvet med ryggen mot väggen och stirrade in i dunklet.

Lisbeth Salander med ett gästrum. Vilket skämt.

Hon satt kvar till klockan två på morgonen då hon frös så hon skakade. Sedan började hon gråta. Hon kunde inte komma ihåg att det någonsin tidigare hade hänt.

Klockan halv tre på morgonen hade Lisbeth Salander duschat och klätt på sig. Hon satte på kaffebryggaren och gjorde smörgåsar och kopplade på datorn. Hon gick in i Mikael Blomkvists hårddisk. Hon var förbryllad över att han inte hade uppdaterat sin researchjournal men hade inte orkat tänka på saken under natten.

Researchjournalen var fortfarande orörd och hon knackade istället upp mappen . Hon hittade genast ett nytt dokument som hade titeln [Lisbeth-VIKTIGT]. Hon slog upp dokumentinformationen. Dokumentet hade skapats klockan 00.52. Sedan dubbelklickade hon och läste meddelandet.

[Lisbeth, kontakta mig omedelbart. Den här storyn är värre än jag kunnat drömma om. Jag vet vem Zalachenko är och jag tror att jag vet vad som hände. Jag har pratat med Holger Palmgren. Jag har förstått Teleborians roll och varför det var så viktigt att spärra in dig på barnpsyk. Jag tror jag vet vem som mördade Dag och Mia. Jag tror att jag vet varför, men jag saknar några avgörande pusselbitar. Jag förstår inte Bjurmans roll. RING MIG. KONTAKTA MIG OMEDELBART. VI KAN LÖSA DET HÄR. /Mikael]

Lisbeth läste dokumentet två gånger. Kalle Blomkvist hade varit flitig. Bror Duktig. Bror Jävla Duktig. Han trodde fortfarande att någonting gick att lösa.

Han ville gott. Han ville hjälpa.

Han förstod inte att vad som än hände så var hennes liv över.

Det hade tagit slut innan hon ens fyllt 13 år.

Det fanns bara en lösning.

Hon startade ett dokument och försökte skriva en replik till Mikael Blomkvist, men tankarna snurrade i huvudet och det fanns så många saker hon ville säga till honom.

Lisbeth Salander kär. Vilket jävla skämt.

Han skulle aldrig någonsin få veta. Hon skulle aldrig ge honom tillfredsställelsen det innebar att gotta sig i hennes känslor.

Hon kastade dokumentet och stirrade på den tomma skärmen. Men han förtjänade faktiskt inte hennes fullständiga tystnad. Han hade troget stått i hennes ringhörna som en ståndaktig tennsoldat. Hon skapade ett nytt dokument ock skrev en enda rad.

[Tack för att du varit min vän.]

Först hade hon en del logistiska beslut att fatta. Hon behövde ett transportmedel. Att använda den vinröda Hondan på Lundagatan var frestande men uteslutet. Det fanns inget i åklagare Ekströms laptop som antydde att någon i polisutredningen hade upptäckt att hon köpt bil, vilket möjligen kunde bero på att den inhandlats så nyligen att hon inte ens hade hunnit skicka in registreringshandlingar och försäkringspapper. Men hon kunde inte chansa på att Mimmi inte hade pladdrat om bilen då hon förhördes av polisen, och hon visste att Lundagatan stod under sporadisk bevakning.

Polisen visste att hon hade en motorcykel, och det var ännu mer komplicerat att hämta den ur förrådet på Lundagatan. Dessutom hade det efter några nästan sommarvarma dagar utlovats ostadigt väder och hon kände ingen större lust att ge sig ut med en motorcykel på regnhala vägar.

Ett alternativ var naturligtvis att hyra bil i Irene Nessers namn men det var förenat med risker. Det fanns alltid en möjlighet att någon skulle känna igen henne och att namnet Irene Nesser därmed skulle bli oanvändbart. Vilket vore en katastrof eftersom det var hennes bakdörr ut ur landet.

Sedan log hon ett skevt leende. Det fanns förstås ytterligare en möjlighet. Hon öppnade sin dator och loggade in på nätverket på Milton Security och navigerade fram till bilpoolen som administrerades av en sekreterare i företagets reception. Milton Security förfogade över nittiofem bilar, varav merparten var företagets målade bevakningsbilar. Flertalet av dessa fanns i olika storgarage runt om i staden. Men det fanns även några vanliga civila bilar som kunde användas efter behov vid tjänsteresor. De fanns i garaget på Miltons huvudkontor vid Slussen. Praktiskt taget runt hörnet.

Hon granskade personalfilerna och valde medarbetaren Marcus Collander som precis gått på semester under två veckor. Han hade lämnat ett telefonnummer till ett hotell på Kanarieöarna. Hon ändrade hotellnamnet och kastade om siffrorna i telefonnumret där han kunde nås. Sedan förde hon in en anteckning om att Collanders sista åtgärd i tjänst hade varit att lämna in en av de civila bilarna på service med motiveringen att kopplingen kärvade. Hon valde en Toyota Corolla med automatlåda som hon använt tidigare och noterade att den skulle vara åter en vecka senare.

Till sist gick hon in i systemet och programmerade om de övervakningskameror hon var tvungen att passera. Mellan klockan 04.30 och 05.00 skulle de visa en repris av vad som hade skett den föregående halvtimmen, men med en ändrad tidkod.

Strax före fyra på morgonen hade hon packat ryggan. Hon hade två ombyten kläder, två tårgaspatroner och elpistolen fullt laddad. Hon tittade på de två vapen hon hade samlat på sig. Hon ratade Sandströms Colt 1911 Government och valde Sonny Nieminens polska P-83 Wanad där en patron saknades i magasinet. Den var smalare och låg bättre i handen. Hon stoppade den i jackfickan.

Lisbeth stängde locket till sin PowerBook men lämnade kvar datorn på skrivbordet. Hon hade överfört innehållet på hårddisken till en krypterad backup på nätet och därefter raderat hela hårddisken med ett program som hon själv hade skrivit och som garanterade att inte ens hon själv skulle kunna rekonstruera innehållet. Hon räknade inte med att behöva sin PowerBook, som bara skulle vara otymplig att släpa på. Istället tog hon med sig sin Palm Tungsten handdator.

Hon såg sig omkring i arbetsrummet. Hon hade en känsla av att hon inte skulle återvända till lägenheten vid Mosebacke och konstaterade att hon lämnade hemligheter efter sig som hon kanske borde förstöra. Men hon kastade en blick på sitt armbandsur och insåg att hon befann sig i tidsnöd. Hon såg sig omkring en sista gång och släckte därefter skrivbordslampan.

Hon promenerade till Milton Security där hon gick in genom garaget och tog hissen upp till administrationen. Hon mötte ingen i de tomma korridorerna och hade inga problem att hämta bilnyckeln ur det olåsta väggskåpet i receptionen.

Hon var nere i garaget trettio sekunder senare och blippade upp säkerhetslåset i Corollan. Hon dumpade ryggan i passagerarsätet och justerade förarsätets läge och backspegeln. Hon använde sitt gamla passerkort för att öppna garageporten.

Strax före halv fem på morgonen svängde hon upp från Söder Mälarstrand vid Västerbron. Det började ljusna.

Mikael Blomkvist vaknade halv sju på morgonen. Han hade inte ställt klockan och bara sovit i tre timmar. Han klev upp och startade sin iBook och öppnade mappen . Han hittade omedelbart hennes kortfattade svar.

[Tack för att du varit min vän.]

Mikael kände en kyla krypa längs ryggraden. Det var inte det svar han hade hoppats på. Det kändes som en avskedsreplik. Lisbeth Salander ensam mot världen. Han gick till köket och drog igång bryggaren och vidare till badrummet. Han satte på sig ett par slitna jeans och insåg att han inte haft tid att tvätta de gångna veckorna och att han inte hade en enda ren skjorta. Han satte på sig en vinröd collegetröja under den grå kavajen.

Då han bredde smörgåsar i köket såg han plötsligt en glimt av metall på bänken mellan mikrovågsugnen och väggen. Han rynkade ögonbrynen och använde en gaffel från bestickslådan och petade fram en nyckelknippa.

Lisbeth Salanders nycklar. Han hade hittat dem efter överfallet på Lundagatan och lagt dem på mikron tillsammans med hennes axelväska. De måste ha ramlat ned. Han hade missat att lämna dem till Sonja Modig då hon hämtade väskan.

Han stirrade på nyckelknippan. Tre stora och tre små nycklar. De tre stora nycklarna var till port, lägenhet och säkerhetslås. Hennes lägenhet. De passade inte till Lundagatan. Var tusan bodde hon?

Han granskade de tre små nycklarna närmare. En nyckel passade till låset i hennes Kawasaki. En var en typisk nyckel till ett säkerhetsskåp eller förvaringsmöbel. Han höll upp den tredje nyckeln. Den hade numret 24914 instämplat. Insikten slog honom med full kraft

En postbox. Lisbeth Salander har en postbox.

Han slog upp postkontor på Södermalm i telefonkatalogen. Hon hade bott vid Lundagatan. Ringen var för långt borta. Kanske Hornsgatan. Eller Rosenlundsgatan.

Han stängde av kaffebryggaren, struntade i frukosten och körde Erika Bergers BMW ned till Rosenlundsgatan. Nyckeln passade inte. Han åkte vidare till postkontoret på Hornsgatan. Nyckeln passade perfekt till box 24914. Han öppnade och hittade tjugotvå försändelser som han stoppade i ytterfacket på sin datorväska.

Han fortsatte längs Hornsgatan, parkerade vid Kvartersbion och åt frukost på Copacabana vid Bergsunds strand. Medan han väntade på sin caffe latte granskade han försändelserna en och en. Samtliga var ställda till Wasp Enterprises. Nio brev var avsända i Schweiz, åtta på Caymanöarna, ett på Channel Islands och fyra i Gibraltar. Utan samvetskval sprättade han upp kuverten. De tjugoen första breven innehöll bankutdrag och redovisningar för olika konton och fonder. Mikael Blomkvist konstaterade att Lisbeth Salander var rik som ett troll.

Det tjugoandra brevet var tjockare. Adressen var handskriven. Kuvertet hade en tryckt logga som angav att det avsänts från en adress i Buchanan House på Queensway Quay i Gibraltar. Den bifogade lappen hade ett brevhuvud som preciserade att det skickats av Jeremy S. MacMillan, Solicitor. Han hade en prydlig handstil.

Jeremy S. MacMillan

Solicitor

Dear Ms Salander,

This is to confirm that the final payment of your property has been concluded as of January 20. As agreed, I’m enclosing copies of all documentation but will keep the original set. I trust this will be to your satisfaction.

Let me add that I hope everything is well with you, my dear. I very much enjoyed the surprise visit you made last summer and, must say, I found your presence refreshing. I’m looking forward to, if needed, be of additional service.

Yours faithfully,

JSM

Brevet var daterat den 24 januari. Lisbeth Salander tömde uppenbarligen inte sin postbox särskilt ofta. Mikael tittade på den bifogade dokumentationen. Det var köpehandlingar för en lägenhet i en fastighet på Fiskargatan 9 vid Mosebacke.

Sedan satte han kaffet i halsen. Köpesumman var på 25 miljoner kronor och köpet hade fullföljts med två inbetalningar med tolv månaders mellanrum.

Lisbeth Salander såg en kraftigt byggd mörkhårig man låsa upp sidodörren till Auto-Expert i Eskilstuna. Det var ett garage, en reparationsfirma och en biluthyrningsfirma. Ett typiskt dussinföretag. Klockan var tio minuter i sju och enligt ett handskrivet anslag på huvuddörren öppnade butiken först klockan 07.30. Hon gick över gatan och öppnade sidodörren och följde efter in i butiken. Mannen hörde henne och vände sig om.

”Refik Alba?” frågade hon.

”Ja. Vem är du? Jag har inte öppet ännu.”

Hon lyfte Sonny Nieminens P-83 Wanad och riktade med tvåhandsfattning mynningen mot hans ansikte.

”Jag har inte lust och tid att tjafsa med dig. Jag vill se ditt register över uthyrda bilar. Jag vill se det nu. Du har tio sekunder.”

Refik Alba var 42 år. Han var kurd, född i Diyarbakir och hade sett sin beskärda del av vapen. Han stod som paralyserad. Sedan insåg han att om en galen kvinna klev in på hans kontor med en pistol i handen så var det inte så mycket att diskutera.

”I datorn”, sa han.

”Sätt på den.”

Han lydde.

”Vad finns bakom den där dörren?” frågade hon medan datorn puttrade igång och skärmen började flimra.

”Det är bara en garderob.”

”Öppna dörren.”

Den innehöll några overaller.

”Okej. Kliv lugnt in i garderoben så slipper jag göra dig illa.”

Han lydde henne utan protester.

”Ta fram din mobiltelefon, lägg den på golvet och sparka den till mig.”

Han gjorde som hon sa.

”Bra. Stäng dörren nu.”

Det var en antik PC med Windows 95 och 280 MB:s hårddisk. Det tog en evighet att öppna Exceldokumentet med dokumentation om uthyrningar. Hon konstaterade att den vita Volvo som kördes av den blonde jätten hade hyrts vid två tillfällen. Först under två veckor i januari och därefter från den 1 mars. Den hade ännu inte återlämnats. Han betalade en löpande veckoavgift för långtidshyra.

Hans namn var Ronald Niedermann.

Hon granskade pärmarna i hyllan ovanför datorn. En pärm hade ordet LEGITIMATION prydligt textat på ryggen. Hon plockade ned pärmen och bläddrade fram Ronald Niedermann. När han hyrt bilen i januari hade han legitimerat sig med sitt pass och Refik Alba hade helt enkelt tagit en kopia. Hon kände omedelbart igen den blonde jätten. Han var enligt passet tysk, 35 år gammal och född i Hamburg. Det faktum att Refik Alba hade gjort en kopia av passet innebar att Ronald Niedermann var en vanlig kund och ingen bekant som tillfälligt lånat bilen.

Längst ned på kanten hade Refik Alba antecknat ett mobilnummer och en boxadress i Göteborg.

Lisbeth ställde tillbaka pärmen och stängde av datorn. Hon såg sig omkring och upptäckte en gummikil på golvet bredvid ytterdörren. Hon hämtade den och gick fram till garderoben och knackade på dörren med pistolpipan.

”Hör du mig därinne?”

”Ja.”

”Vet du vem jag är?”

Tystnad.

Han måste vara blind om han inte känt igen mig.

”Okej. Du vet vem jag är. Är du rädd för mig?”

”Ja.”

”Var inte rädd för mig, herr Alba. Jag ska inte skada dig. Jag är strax klar här inne. Jag ber om ursäkt för att jag har besvärat dig.”

”Eh … okej.”

”Har du luft nog att andas därinne?”

”Ja … vad vill du egentligen?”

”Jag ville titta om en viss kvinna hade hyrt en bil av dig för två år sedan”, ljög hon. ”Jag hittade inte vad jag sökte. Men det är inte ditt fel. Jag kommer att gå om några minuter.”

”Okej.”

”Jag kommer att sätta gummikilen under garderobsdörren. Dörren är tillräckligt tunn för att du ska kunna bryta dig ut, men det kommer att ta en stund. Du behöver inte ringa polisen. Du kommer aldrig att se mig igen och du kan öppna som vanligt i dag och låtsas att det här aldrig har inträffat.”

Sannolikheten att han inte skulle ringa polisen var tämligen obefintlig, men det skadade inte att ge honom ett alternativ att fundera över. Hon lämnade butiken och promenerade till sin lånade Toyota Corolla runt hörnet där hon snabbt bytte om till Irene Nesser.

Hon var irriterad över att inte ha fått fram någon riktig gatuadress till den blonde jätten, förslagsvis i Stockholmstrakten, istället för en postbox på andra sidan Sverige. Men det var den enda ledtråd hon hade. Okej. Mot Göteborg.

Hon navigerade mot uppfarten till E20 och svängde västerut mot Arboga. Hon knäppte på radion men hade precis missat nyhetssändningen och fick in någon reklamstation. Hon lyssnade på David Bowie som sjöng putting out fire with gasoline. Hon hade ingen aning om vem som sjöng eller vilken låt det var, men hon upplevde orden som profetiska.

30 Torsdag 7 april

Mikael betraktade porten till Fiskargatan 9 vid Mosebacke. Den markerade entrén till en av Stockholms mest exklusiva och diskreta adresser. Han satte nyckeln i portlåset. Den gled in perfekt. Anslagstavlan i trappan var ingen hjälp. Mikael antog att huset till största delen bestod av företagslägenheter, men det tycktes också finnas vanliga bostadsrätter. Att Lisbeth Salanders namn saknades i trapphuset förvånade honom inte, men det tycktes osannolikt att detta skulle vara hennes gömställe.

Han gick upp våning för våning och läste dörrskyltarna. Det ringde ingen klocka. Sedan kom han till översta planet och läste V. Kulla på dörren.

Mikael tog sig för pannan. Han log plötsligt. Han förmodade att valet av namn inte avsåg att driva med honom personligen utan var någon privat ironisk betraktelse – men var annars skulle Kalle Blomkvist söka Lisbeth Salander.

Han satte fingret på dörrklockan och väntade en minut. Sedan tog han fram nycklarna och öppnade säkerhetslåset och det undre dörrlåset.

I samma ögonblick som han öppnade dörren började inbrottslarmet tjuta.

Lisbeth Salanders mobiltelefon började pipa då hon befann sig på E20 vid Glanshammar strax utanför Örebro. Hon bromsade omedelbart och styrde in till en ficka vid vägkanten. Hon drog upp sin Palm ur jackfickan och pluggade in den i mobilen.

Någon hade femton sekunder tidigare öppnat dörren till hennes lägenhet. Larmet var inte kopplat till något bevakningsföretag. Det hade bara till uppgift att förvarna henne personligen om att någon brutit sig in eller på annat sätt öppnat dörren. Efter trettio sekunder skulle larmet utlösas och den objudne besökaren få en obehaglig överraskning i form av en färgbomb som satt monterad i vad som såg ut att vara en eldosa intill dörren. Hon log förväntansfullt och räknade ned sekunderna.

Mikael stirrade frustrerad på larmdisplayen vid dörren. Av någon anledning hade han inte ens reflekterat över att lägenheten kunde vara larmad. Han såg en digital sekundmätare ticka ned. Larmet på Millennium utlöstes om ingen hade slagit in rätt fyrsiffriga kod inom trettio sekunder och kort därefter skulle det dyka upp ett par muskelstinna knektar från en säkerhetsfirma.

Hans första impuls var att stänga dörren och hastigt avvika från platsen. Men han stod kvar som fastfrusen.

Fyra siffror. Det var omöjligt att slå rätt kod av en slump.

25-24-23-22 …

Jävla Pippi Lång…

19-18 …

Vilken kod skulle du använda?

15-14-13 …

Han kände paniken växa.

10-9-8 …

Sedan lyfte han handen och slog desperat det enda nummer han kunde komma på. 9277. De siffror som motsvarade bokstäverna WASP på tangentbordet.

Till Mikaels stora förvåning stannade nedräkningen med sex sekunder till godo. Därefter pep larmet en sista gång innan displayen nollställdes och en grön lampa tändes.

Lisbeth spärrade upp ögonen. Hon trodde att hon såg fel och ruskade faktiskt på handdatorn vilket, insåg hon, var helt irrationellt. Nedräkningen hade stannat sex sekunder innan färgbomben skulle utlösas. Och i nästa ögonblick nollställdes displayen.

Omöjligt.

Ingen annan människa i hela världen kände till koden. Det fanns inte ens ett bevakningsföretag uppkopplat på larmet.

Hur?

Hon kunde inte föreställa sig hur det kunde vara möjligt. Polisen? Nej. Zala? Uteslutet.

Hon slog ett telefonnummer på mobilen och väntade på att bevakningskameran skulle kopplas upp och börja sända lågupplösta bilder till hennes mobil. Kameran satt dold i vad som tycktes vara ett brandlarm i taket i hallen och tog en lågupplöst bild varje sekund. Hon spelade upp sekvensen från noll – det ögonblick då dörren öppnades och larmet aktiverades. Sedan spred sig långsamt ett skevt leende i hennes ansikte när hon tittade ned på Mikael Blomkvist som under en dryg halv minut utförde en ryckig pantomim innan han slutligen slog koden och därefter lutade sig mot dörrposten med ett ansiktsuttryck som om han just hade undgått en hjärtattack.

Kalle Jävla Blomkvist hade spårat henne.

Han hade nycklarna hon tappat på Lundagatan. Han var klyftig nog att komma ihåg att Wasp var hennes pseudonym på nätet. Och om han hade hittat lägenheten så hade han kanske till och med räknat ut att den ägdes av Wasp Enterprises. Och medan hon tittade började han ryckigt förflytta sig genom hallen och försvann strax ur synhåll för objektivet.

Skit. Hur kunde jag vara så förutsägbar. Och varför lämnade jag kvar … nu låg hennes hemligheter öppna för Mikael Blomkvists snokande ögon.

Efter två minuters tankepaus beslutade hon sig för att det inte spelade någon roll längre. Hon hade raderat hårddisken. Det var det viktiga. Det var kanske till och med en fördel att just Mikael Blomkvist hade hittat hennes gömställe. Han kände redan till fler av hennes hemligheter än någon annan människa. Bror Duktig skulle göra det rätta. Han skulle inte sälja ut henne. Hoppades hon. Hon lade i en växel och fortsatte eftertänksamt mot Göteborg.

Malin Eriksson stötte ihop med Paolo Roberto i trapphuset till Millenniums redaktion när hon anlände till jobbet halv nio. Hon kände genast igen honom, presenterade sig och släppte in honom på redaktionen. Han haltade betänkligt. Hon kände doften av kaffe och konstaterade att Erika Berger redan fanns på plats.

”Hallå Berger. Tack för att du kunde ta emot med så kort varsel”, sa Paolo.

Erika studerade imponerat hans samling blåmärken och bulor i ansiktet innan hon böjde sig fram och gav honom en kyss på kinden.

”Det ser för eländigt ut”, sa hon.

”Jag har brutit näsbenet förr. Var har du Blomkvist?”

”Han är ute någonstans och leker detektiv och söker ledtrådar. Som vanligt är han helt omöjlig att kommunicera med. Bortsett från ett besynnerligt mail i natt har jag inte hört av honom sedan i går morse. Tack för att du … tja, tack.”

Hon pekade på hans ansikte.

Paolo Roberto skrattade.

”Vill du ha kaffe? Du sa att du hade något att berätta. Malin, häng på.”

De satte sig i de bekväma besöksstolarna på Erikas rum.

”Det är den där stora blonda fan som jag slogs med. Jag berättade för Mikael att hans boxning inte var värd ett ruttet lingon. Men det lustiga var att han hela tiden gick upp i försvarsposition med nävarna och cirklade runt precis som om han var en van boxare. Det kändes som att han faktiskt hade fått någon sorts träning.”

”Mikael nämnde det på telefon i går”, sa Malin.

”Jag kunde inte riktigt släppa den bilden och i går eftermiddag då jag kommit hem satte jag mig vid datorn och skickade ut e-post till boxningsklubbar i hela Europa. Jag beskrev vad som hade hänt och lämnade en så detaljerad beskrivning som möjligt av den där killen.”

”Okej.”

”Jag tror att jag har fått napp.”

Han lade en faxad bild på bordet framför Erika och Malin. Den tycktes vara tagen vid ett träningspass i en boxningshall. Två boxare stod och lyssnade på instruktioner från en fetlagd äldre man i smalbrättad skinnhatt och träningsoverall. Ett halvdussin människor hängde runt ringen och lyssnade. I bakgrunden stod en storväxt man med en kartong i famnen. Han såg ut som en skinnskalle med rakat huvud. Han var inringad med en cirkel från en tuschpenna.

”Bilden är sjutton år gammal. Killen i bakgrunden heter Ronald Niedermann. Han var 18 år gammal då bilden togs och bör alltså vara drygt 35 i dag. Det stämmer in på den där jätten som kidnappade Miriam Wu. Jag kan inte hundraprocentigt säkert säga att det är han. Bilden är lite för gammal och det är usel kvalité. Men jag kan säga att han ser väldigt snarlik ut.”

”Var har du fått bilden ifrån?”

”Jag fick svar från Dynamic i Hamburg. En veterantränare som heter Hans Münster.”

”Jaha?”

”Ronald Niedermann boxades för klubben i ett år i slutet av 1980-talet. Eller rättare sagt, han försökte boxas för klubben. Jag fick mailet i morse och ringde och pratade med Münster innan jag kom hit. För att summera vad Münster sa … Ronald Niedermann är från Hamburg och hängde ihop med ett skinnskallegäng på 1980-talet. Han har en bror som var några år äldre och väldigt duktig boxare och det var genom honom han kom in i klubben. Niedermann hade en fruktansvärd styrka och en fysik som var nästan enastående. Münster sa att han aldrig tidigare hade sett någon som slog lika hårt, inte ens bland eliten. De mätte slagkraften vid något tillfälle och han hamnade ungefär utanför skalan.”

”Det låter som om han kunde ha gjort karriär som boxare”, sa Erika.

Paolo Roberto skakade på huvudet.

”Enligt Münster var han omöjlig att ha i en ring. Det fanns flera skäl. För det första kunde han inte lära sig att boxas. Han stod stilla och utdelade rallarsvingar. Han var fenomenalt klumpig och det stämmer helt med killen jag fajtades med i Nykvarn. Men vad värre var, han förstod inte sin egen styrka. Då och då fick han in någon träff som åstadkom en förödande skada vid enkla sparringtillfällen. Det var avslagna näsben och brutna käkben och ständigt helt onödiga skador. De kunde helt enkelt inte ha kvar honom.”

”Kunde boxas, men ändå inte”, sa Malin.

”Just det. Men den direkta orsaken till att han fick sluta var medicinsk.”

”Hur menar du?”

”Den här killen tycktes vara nästan osårbar. Det spelade ingen roll hur mycket stryk han fick, han bara ruskade på sig och fortsatte att slåss. Det visade sig att han lider av en väldigt ovanlig sjukdom som heter congenital analgesia.”

”Congenital … vad då?”

”Analgesia. Jag slog upp det. Det är ett ärftligt genetiskt fel som innebär att transmittorsubstansen i nervsynapserna inte fungerar som den ska. Han kan inte känna smärta.”

”Jösses. Det låter som ett guldläge för en boxare.”

Paolo Roberto skakade på huvudet.

”Tvärtom. Det är en närmast livshotande sjukdom. De flesta som har congenital analgesia dör relativt unga i 20–25-årsåldern. Smärtan är kroppens larmsystem om att något är på tok. Om du lägger handen på en glödhet platta så gör det ont och du rycker snabbt bort den. Om du har den här sjukdomen märker du inget förrän det börjar osa bränt kött.”

Malin och Erika tittade på varandra.

”Det här är alltså på allvar?” frågade Erika.

”Absolut. Ronald Niedermann kan inte känna någonting alls och går omkring som om han hade en massiv lokalbedövning dygnet runt. Han har klarat sig därför att i hans fall så har han ett annat genetiskt tillstånd som kompenserar. Han har en märklig fysik med en extremt kraftig benstomme som gör honom närmast osårbar. Han har en råstyrka som är närmast unik. Och han måste helt enkelt ha gott läkekött.”

”Jag börjar förstå att det måste ha varit en intressant boxningsmatch du hade.”

”Jo. Det vill jag inte vara med om igen. Det enda som gjorde något intryck på honom var när Miriam Wu klockade honom i skrevet. Han gick faktiskt ned på knä någon sekund … vilket måste bero på att det finns någon sorts motorik kopplad till en smäll av det slaget, eftersom han inte kände någon smärta. Och tro mig – själv skulle jag ha avlidit om hon hade träffat mig på det viset.”

”Men hur kunde du alls vinna mot honom?”

”Folk med den här sjukdomen skadas förstås precis som normala människor. Låt gå för att Niedermann tycks ha en stomme av betong. Men när jag drog till honom med en planka i bakhuvudet packade han ihop. Han fick förmodligen en hjärnskakning.”

Erika tittade på Malin.

”Jag ringer Mikael på en gång”, sa Malin.

Mikael hörde mobilsignalen men var så omtumlad att han svarade först på femte signalen.

”Det är Malin. Paolo Roberto tror att han har identifierat den blonde jätten.”

”Bra”, sa Mikael frånvarande.

”Var är du?”

”Svårt att förklara.”

”Du låter konstig.”

”Förlåt mig. Vad sa du?”

Malin summerade Paolos berättelse.

”Okej”, sa Mikael. ”Gå vidare på det och se om du hittar honom i något register. Jag tror att det brådskar. Ring mig på mobilen.”

Till Malins häpnad avslutade Mikael samtalet utan att ens säga hej.

Mikael stod i det ögonblicket vid ett fönster och tittade på en storslagen utsikt som sträckte sig från Gamla stan till långt ut mot Saltsjön. Han kände sig bedövad och nästan chockerad. Han hade gjort en rundvandring i Lisbeth Salanders lägenhet. Hon hade ett kök till höger från hallen innanför entrédörren. Därefter kom vardagsrum, arbetsrum, sovrum och slutligen ett litet gästrum som aldrig tycktes ha använts. Madrassen var fortfarande inplastad och det fanns inget sänglinne. Alla möbler var nya och fräscha, direkt från Ikea.

Det var inte det som var problemet.

Det som skakade Mikael var att Lisbeth Salander hade köpt Percy Barneviks gamla övernattningslya, värd 25 miljoner. Hela lägenheten var på 350 kvadrat.

Mikael vandrade genom ödsliga och nästan spöklikt tomma korridorer och salar med mönsterlagda parkettgolv i olika träslag och Tricia Guild-tapeter av den typ som Erika Berger förtjust brukade mumla om. I centrum av lägenheten fanns ett underbart ljust sällskapsrum med öppna spisar som Lisbeth aldrig verkade ha eldat i. Det fanns en enorm balkong med fantastisk utsikt. Det fanns tvättstuga, bastu, gym, förrådsutrymmen och ett badrum med ett badkar i King Size-klassen. Där fanns till och med en vinkällare som var tom så när som på en oöppnad flaska portvin Quinta do Noval – Nacional! – från 1976. Mikael hade svårt att föreställa sig Lisbeth Salander med ett glas portvin i handen. Ett kort angav att det var en ståndsmässig inflyttningspresent från mäklaren.

Köket innehöll all tänkbar utrustning runt en skinande ren fransk gourmetspis med gasugn, en Corradi Chateau 120 som Mikael aldrig hört talas om och som Lisbeth Salander möjligen kokat tevatten på.

Däremot betraktade han med respekt hennes espressobryggare som stod på en särskild bänk. Hon hade en maskin av märket Jura Impressa X7 med vidhängande mjölkkylare. Maskinen tycktes också oanvänd och hade förmodligen funnits i köket då hon köpte lägenheten. Mikael visste att en Jura var espressovärldens motsvarighet till Rolls Royce – en proffsapparat för hemmabruk som kostade drygt 70 000 kronor. Själv hade han en espressobryggare av betydligt enklare märke som han köpt på John Wall och som kostade drygt 3 500 kronor – en av de få extravaganta investeringar han någonsin gjort i sitt eget hushåll.

Kylskåpet innehöll en öppnad mjölkförpackning, ost, smör, kaviar och en halvtom burk saltgurka. Skafferiet innehöll fyra halvtomma burkar vitamintabletter, tepåsar, kaffe till en helt vanlig dussinbryggare på diskbänken, två limpor och en påse skorpor. På köksbordet fanns en korg med äpplen. Frysen innehöll en fiskgratäng och tre baconpajer. Det var den sammanlagda mängden föda som Mikael hittade i lägenheten. I skräppåsen under diskbänken intill gourmetspisen hittade han flera tomma omslagspapper till Billys Pan Pizza.

Arrangemanget saknade proportioner. Lisbeth hade stulit några miljarder och skaffat sig en lägenhet med plats för ett hov. Men hon hade bara behov av de tre rum som hon möblerat. De återstående arton rummen stod tomma och öde.

Mikael avslutade rundturen mitt på golvet i hennes arbetsrum. I hela lägenheten fanns inte en enda blomma. Det saknades helt tavlor eller ens posters på väggarna. Det fanns inga mattor eller prydnadsdukar. I hela lägenheten kunde han inte hitta en enda prydnadsskål, ljusstake eller något annat krimskrams till minnessak som antydde hemtrevnad eller sparats av sentimentala skäl.

Mikael kände det som om någon kramade hans hjärta. Han kände att han ville leta rätt på

Lisbeth Salander och hålla om henne.

Hon skulle förmodligen bita honom om han försökte.

Förbannade Zalachenko.

Sedan satte han sig vid hennes arbetsbord och öppnade pärmen med Björcks utredning från 1991. Han läste inte allt material men skummade och försökte summera.

Han öppnade hennes PowerBook med 17-tumsskärm med 200 GB HD och 1 000 MB RAM. Den var helt tom. Hon hade städat. Det var olycksbådande.

Han öppnade hennes skrivbordslådor och hittade omedelbart en 9 mm Colt 1911 Government single action och ett fulladdat magasin med sju patroner. Det var den pistol som Lisbeth Salander hade övertagit från journalisten Per-Åke Sandström, vilket Mikael inte hade någon aning om. Han hade ännu inte kommit fram till bokstaven S på torsklistan.

Därefter hittade han cd-skivan som var märkt Bjurman.

Han stoppade in den i sin iBook och tog med fasa del av filmens innehåll. Han satt i tyst chock då han såg Lisbeth Salander misshandlas, våldtas och nästan mördas. Det var uppenbart att filmen spelats in med dold kamera. Han tittade inte på hela filmen men hoppade från avsnitt till avsnitt, det ena värre än det andra.

Bjurman.

Hennes förvaltare hade våldtagit Lisbeth Salander och hon hade dokumenterat händelsen in i minsta detalj. En digital datering visade att filmen spelats in två år tidigare. Det var innan han hade lärt känna henne. Flera pusselbitar föll på plats.

Björck och Bjurman tillsammans med Zalachenko på 1970-talet.

Zalachenko och Lisbeth Salander och en molotovcocktail tillverkad av ett mjölkpaket i början av 1990-talet.

Därefter Bjurman igen, nu som hennes förvaltare efter Holger Palmgren. Cirkeln hade slutits. Han hade attackerat sin skyddsling. Han hade trott att hon var en psykiskt sjuk och försvarslös flicka, men Lisbeth Salander var inte försvarslös. Hon var flickan som vid 12 års ålder tagit upp kampen med en avhoppad proffsmördare från GRU och gjort honom handikappad för livet.

Lisbeth Salander var kvinnan som hatar män som hatar kvinnor.

Han tänkte tillbaka på den tid då han lärt känna henne i Hedestad. Det måste ha varit några månader efter våldtäkten. Han kunde inte komma ihåg att hon med ett enda ord hade antytt att något sådant hade skett. Hon hade överhuvudtaget inte avslöjat mycket om sig själv för honom. Mikael kunde inte ens föreställa sig vad hon gjort med Bjurman – men hon hade inte dödat honom. Konstigt nog. Då skulle Bjurman ha dött redan för två år sedan. Hon måste ha kontrollerat honom på något sätt och för något syfte som han inte kunde föreställa sig. Sedan insåg Mikael att han hade instrumentet för hennes kontroll på bordet framför sig. Cd-skivan. Så länge hon hade den var Bjurman hennes hjälplösa slav. Och Bjurman hade vänt sig till den han trodde var en allierad. Zalachenko. Hennes värsta fiende.

Hennes pappa.

Därefter en kedja av händelser. Bjurman hade skjutits och därefter Dag Svensson och Mia Bergman.

Men hur …? Vad kunde ha förvandlat Dag Svensson till ett hot?

Och plötsligt förstod Mikael vad som måste ha hänt i Enskede.

I nästa ögonblick upptäckte Mikael papperet på golvet nedanför fönstret. Lisbeth hade printat ut en sida, kramat ihop den till en boll och kastat den ifrån sig. Han slätade ut papperet. Det var en utskrift från Aftonbladets nätupplaga om kidnappningen av Miriam Wu.

Mikael visste inte vilken roll hon spelat i dramat – om ens någon – men hon hade varit en av Lisbeths få vänner. Kanske hennes enda vän. Lisbeth hade skänkt henne sin gamla lägenhet. Nu låg hon sönderslagen på sjukhus.

Niedermann och Zalachenko.

Först hennes mamma. Sedan Miriam Wu. Lisbeth måste vara vansinnig av hat.

Hon var extremt provocerad.

Hon var på jakt nu.

Vid lunchtid fick Dragan Armanskij telefon från Ersta rehabiliteringshem. Han hade förväntat sig ett samtal från Holger Palmgren långt tidigare och själv undvikit att ta kontakt med honom. Han hade fruktat att han skulle vara tvungen att rapportera att Lisbeth Salander utan tvekan var skyldig. Nu hade han i alla fall möjlighet att berätta att det fanns rimliga tvivel om hennes skuld.

”Hur långt har du kommit?” frågade Palmgren utan inledande artighetsfraser.

”Med vad?” undrade Armanskij.

”Med din undersökning om Salander.”

”Och vad får dig att tro att jag leder en sådan undersökning?”

”Slösa inte bort min tid.”

Armanskij suckade.

”Du har rätt”, sa han.

”Jag vill att du besöker mig”, sa Palmgren.

”Okej. Jag kan komma ut och hälsa på dig i helgen.”

”Duger inte. Jag vill att du kommer i kväll. Vi har mycket att diskutera.”

Mikael hade bryggt kaffe och gjort smörgåsar i Lisbeths kök. Han hoppades halvt om halvt att han plötsligt skulle höra hennes nycklar i dörren. Men han hade inga riktiga förhoppningar. Den tomma hårddisken i hennes PowerBook antydde att hon redan hade lämnat sitt gömställe för gott. Han hade hittat hennes adress för sent.

Halv tre på eftermiddagen satt han fortfarande kvar bakom Lisbeths skrivbord. Han hade läst Björcks icke-utredning tre gånger. Den var ställd som ett PM till en namnlös överordnad. Rekommendationen var enkel. Skaffa en tam psykiatriker som kan ta in Salander på barnpsyk ett par år framöver. Flickan är ju i vilket fall störd, vilket hennes beteende visar.

Mikael ämnade ägna stort intresse åt Björck och Teleborian under den närmaste framtiden. Han såg fram emot det. Hans mobil började pipa och störde tankekedjan.

”Hej igen. Det är Malin. Jag tror att jag har något.”

”Vad?”

”Det finns ingen Ronald Niedermann folkbokförd i Sverige. Han finns inte i telefonkatalog, skattelängd, bilregister eller någon annanstans.”

”Okej.”

”Men hör här. 1998 registrerades ett aktiebolag hos Patentverket. Det heter KAB Import AB och har adress i en postbox i Göteborg. Bolaget sysslar med import av elektronik. Styrelseordföranden heter Karl Axel Bodin, alltså KAB, född 1941.”

”Det ringer ingen klocka.”

”Inte hos mig heller. Styrelsen i övrigt består av en revisor som sitter med i ett par dussin bolag som han gör bokslut för. Han verkar vara en sådan där deklarationsnisse för småföretag. Företaget har dock i stort sett varit vilande sedan starten.”

”Okej.”

”Den tredje styrelseledamoten är en person vid namn R. Niedermann. Det finns födelseår men inga slutsiffror. Han har alltså inte personnummer i Sverige. Han är född den 18 januari 1970 och antecknad som företagets representant på den tyska marknaden.”

”Bra, Malin. Mycket bra. Har vi någon adress mer än boxen?”

”Nej, men jag har spårat Karl Axel Bodin. Han är mantalsskriven i Västsverige och bosatt på adressen Postlåda 612 i Gosseberga. Jag slog upp det, det verkar vara en lantbruksfastighet i närheten av Nossebro nordost om Göteborg.”

”Vad vet vi om honom?”

”Han deklarerade för inkomster på 260 000 kronor för två år sedan. Han finns inte i kriminalregistret enligt vår vän inom polisen. Han har vapenlicens för en älgstudsare och för ett hagelgevär. Han har två bilar, en Ford och en Saab, bägge av äldre modell. Inga noteringar hos kronofogden. Han är ogift och har titeln lantbrukare.”

”En anonym man utan trassel med rättvisan.”

Mikael funderade några sekunder. Han måste göra ett val.

”En sak till. Dragan Armanskij på Milton Security har ringt och sökt dig flera gånger under dagen.”

”Okej. Tack, Malin. Jag ringer tillbaka.”

”Mikael … är allt okej med dig?”

”Nej, allt är inte okej. Jag hör av mig.”

Han visste att han gjorde fel. Som god samhällsmedborgare borde han nu lyfta luren och ringa Bublanski. Men om han gjorde det skulle han antingen tvingas berätta sanningen om Lisbeth Salander eller hamna i en trasslig situation mellan halvlögner och mörkade avsnitt. Men det var inte det som var problemet.

Lisbeth Salander var på jakt efter Niedermann och Zalachenko. Mikael visste inte hur långt hon hade kommit, men om han och Malin hade kunnat hitta postlåda 612 i Gosseberga så kunde Lisbeth Salander också göra det. Sannolikheten var alltså stor att hon var på väg till Gosseberga. Det var nästa naturliga steg.

Om Mikael ringde polisen och berättade var Niedermann gömde sig skulle han vara tvungen att berätta att Lisbeth Salander troligen var på väg dit. Hon var efterlyst för tre mord och skottlossningen i Stallarholmen. Vilket skulle innebära att den nationella insatsstyrkan eller något motsvarande jaktlag skulle sättas in för att gripa henne.

Och Lisbeth Salander skulle med största sannolikhet göra våldsamt motstånd.

Mikael tog fram papper och penna och gjorde en lista på sådant han inte kunde eller inte ville berätta för polisen.

Först skrev han Adressen.

Lisbeth hade lagt ned stor möda på att skaffa sig en hemlig adress. Där hade hon sitt liv och sina hemligheter. Han tänkte inte sälja ut henne.

Därefter skrev han Bjurman och satte ett frågetecken efter.

Han sneglade på cd-skivan på bordet framför sig. Bjurman hade våldtagit Lisbeth. Han hade nästan mördat henne och han hade djupt missbrukat sin position som hennes förvaltare. Därom rådde ingen tvekan. Han borde hängas ut som det svin han var. Men här fanns ett etiskt dilemma. Lisbeth hade inte anmält honom. Ville hon bli uthängd i massmedia genom en polisutredning där de mest intima detaljer läckte ut på några timmar? Hon skulle aldrig förlåta honom. Cd-skivan var bevismaterial och bilder ur den skulle göra sig bra i kvällstidningarna.

Han funderade en stund och bestämde därefter att det var Lisbeths sak att fatta beslut om hur hon ville agera. Men om han hade kunnat spåra hennes lägenhet så borde polisen förr eller senare lyckas med samma sak. Han placerade cd-skivan i ett fodral i sin väska.

Sedan skrev han Björcks utredning. Rapporten från 1991 hade hemligstämplats. Den kastade ljus över allt som hade hänt. Den namngav Zalachenko och förklarade Björcks roll, och tillsammans med torsklistan från Dag Svenssons dator skulle Björck få åtskilliga svettiga timmar framför Bublanski. Tack vare korrespondensen hamnade Peter Teleborian också i skiten.

Pärmen skulle leda polisen till Gosseberga … men han skulle få åtminstone några timmars försprång.

Slutligen startade han Word och skrev i punktform alla väsentliga fakta han hade hittat under de gångna tjugofyra timmarna genom samtalen med Björck och Palmgren, och genom det material han hittat hos Lisbeth. Hela arbetet tog en dryg timme. Han brände dokumentet på en cd-skiva tillsammans med sin egen research.

Han undrade om han borde höra av sig till Dragan Armanskij men beslutade att strunta i det. Han hade tillräckligt med bollar att hålla i luften.

Mikael stannade till på Millenniums redaktion och stängde in sig med Erika Berger.

”Han heter Zalachenko”, sa Mikael utan att hälsa. ”Han är en gammal sovjetisk lönnmördare från underrättelsetjänsten. Han hoppade av 1976 och fick uppehållstillstånd i Sverige och lön från Säpo. Efter Sovjets fall har han som så många andra blivit heltidsgangster och ägnar sig åt trafficking, vapen och narkotika.”

Erika Berger lade ned sin penna.

”Okej. Varför är jag inte förvånad över att KGB dyker upp i handlingen?”

”Inte KGB. GRU. Den militära underrättelsetjänsten.”

”Det är alltså allvar.”

Mikael nickade.

”Du menar att det är han som mördat Dag och Mia?”

”Inte personligen. Han skickade någon. Ronald Niedermann som Malin grävde fram.”

”Det kan du bevisa?”

”På en höft. En del är gissningar. Men Bjurman mördades därför att han bad Zalachenko om hjälp att ta hand om Lisbeth.”

Mikael förklarade vad han hade sett på filmen som Lisbeth hade i sin skrivbordslåda.

”Zalachenko är hennes pappa. Bjurman jobbade formellt för Säpo i mitten av 1970-talet och var en av dem som tog emot Zalachenko då han hoppade av. Sedan blev han advokat och heltidsslusk och gjorde tjänster åt en snäv grupp inom Säk. Jag skulle tro att det finns en väldigt intern samling som träffas då och då i herrbastun för att styra världen och bevara hemligheten om Zalachenko. Jag gissar att Säpo i övrigt aldrig ens hört talas om karln. Lisbeth hotade att spräcka hemligheten. Alltså spärrade de in henne på barnpsyk.”

”Det är inte sant.”

”Jo”, sa Mikael. ”Det fanns för all del en rad omständigheter, och Lisbeth var inte särskilt hanterlig vare sig då eller nu … men sedan hon var 12 år har hon varit ett hot mot rikets säkerhet.”

Han gjorde en hastig summering av historien.

”Det här är en del att smälta”, sa Erika. ”Och Dag och Mia …”

”Mördades därför att Dag hade hittat länken mellan Bjurman och Zalachenko.”

”Och vad händer nu? Det här måste vi väl berätta för polisen?”

”Delar av det, men inte allt. Jag har lagt över all väsentlig information på den här cd-skivan, som backup utifall att. Lisbeth är på jakt efter Zalachenko. Jag tänker försöka hitta henne. Inget på skivan får läcka ut.”

”Mikael … jag gillar inte det här. Vi kan inte undanhålla information i en mordutredning.”

”Det ska vi inte heller. Jag tänker ringa Bublanski. Men min gissning är att Lisbeth är på väg till Gosseberga. Hon är en efterlyst trippelmördare och om vi ringer polisen så rycker de ut med nationella insatsstyrkan och förstärkningsvapen med jaktammunition, och risken att hon kommer att göra motstånd är rätt stor. Och då kan vad som helst hända.”

Han hejdade sig och log glädjelöst.

”Om inte annat bör vi hålla polisen utanför så att nationella säkerhetsstyrkan inte blir alltför decimerad. Jag måste få tag på henne först.”

Erika Berger såg tvivlande ut.

”Jag tänker inte avslöja Lisbeths hemligheter. De får Bublanski lista ut på egen hand. Jag vill att du gör mig en tjänst. Den här pärmen innehåller Björcks utredning från 1991 och en del korrespondens mellan Björck och Teleborian. Jag vill att du gör en kopia och budar den till Bublanski eller Modig. Själv åker jag till Göteborg om tjugo minuter.”

”Mikael …”

”Jag vet. Men jag tänker stå på Lisbeths sida hela vägen i den här fighten.”

Erika Berger knep ihop läpparna och sa inget. Sedan nickade hon. Mikael gick mot dörren.

”Var försiktig”, sa Erika när han redan hade försvunnit.

Hon tänkte att hon borde ha följt med honom. Det var det enda anständiga. Men hon hade fortfarande inte berättat att hon tänkte sluta på Millennium och att allting var över vad som än hände. Hon tog pärmen och gick till kopiatorn.

Boxen fanns på ett postkontor i ett köpcenter. Lisbeth kände inte till Göteborg och visste inte exakt var hon befann sig, men hon hade hittat postkontoret och placerat sig på ett kafé där hon precis kunde se boxen genom en smal glipa i en ruta där en reklamposter för Svensk Kassatjänst – den förbättrade svenska posten – hängde.

Irene Nesser hade en mer diskret makeup än Lisbeth Salander. Hon hade några fåniga halsband och läste Brott och straff, som hon hade hittat i en boklåda ett kvarter längre norrut. Hon tog god tid på sig och vände blad med jämna mellanrum. Hon hade inlett bevakningen vid lunchtid och hade ingen aning om när boxen brukade tömmas, om det skedde dagligen eller kanske varannan vecka, om den redan var tömd för dagen eller om någon skulle komma. Men det var hennes enda spår och hon drack caffe latte medan hon väntade.

Hon hade nästan slumrat till med vidöppna ögon då hon plötsligt såg boxluckan öppnas. Hon sneglade på klockan. Kvart i två. Tur som en tokig.

Lisbeth reste sig hastigt och promenerade fram till fönstret där hon såg en man i svart skinnjacka lämna boxavdelningen. Hon kom ifatt honom på gatan utanför. Det var en smal ung man i 20-årsåldern. Han promenerade runt hörnet till en parkerad Renault och låste upp bildörren. Lisbeth Salander memorerade bilnumret och sprang tillbaka till Corollan som hon parkerat hundra meter längre ned på samma gata. Hon kom i kapp då han svängde upp på Linnégatan. Hon följde honom ned på Avenyn och upp mot Nordstan.

Mikael Blomkvist hann precis med X2000 kl. 17.10. Han löste biljett på tåget med sitt kreditkort och satte sig i den tomma restaurangvagnen och beställde en sen lunch.

Han kände en malande oro i mellangärdet och befarade att han var för sent ute. Han hoppades att Lisbeth Salander skulle ringa honom men visste att hon inte skulle göra det.

Hon hade försökt döda Zalachenko 1991. Nu hade han slagit tillbaka efter alla dessa år.

Holger Palmgren hade gjort en riktig analys av henne. Lisbeth Salander hade fått en gedigen praktisk erfarenhet av att det inte var lönt att prata med myndigheter.

Mikael sneglade på sin datorväska. Han hade tagit med sig den Colt som han hade hittat i Lisbeths skrivbordslåda. Han var osäker på varför han tagit med vapnet, men han kände instinktivt att han inte skulle lämna kvar det i hennes lägenhet. Han erkände att det inte var ett särskilt logiskt resonemang.

När tåget rullade över Årstabron öppnade han mobilen och ringde till Bublanski.

”Vad vill du?” frågade Bublanski irriterat.

”Avsluta”, sa Mikael.

”Avsluta vad då?”

”Hela den här soppan. Vill du veta vem som mördade Dag och Mia och Bjurman?”

”Om du har information vill jag gärna ta del av den.”

”Mördaren heter Ronald Niedermann. Det är den där blonda jätten som Paolo Roberto slogs med. Han är tysk medborgare, 35 år och arbetar för ett kräk som heter Alexander Zalachenko, även känd som Zala.”

Bublanski var tyst en lång stund. Sedan suckade han ljudligt. Mikael hörde honom vända ett papper och klicka med en kulspetspenna.

”Och det är du säker på?”

”Ja.”

”Okej. Och var finns Niedermann och den här Zalachenko?”

”Det vet jag inte än. Men så fort jag listat ut det ska jag berätta det för dig. Om en kort stund kommer Erika Berger att buda en polisutredning från 1991 till dig. Så fort hon gjort en kopia av den. Där hittar du all tänkbar information om Zalachenko och Lisbeth Salander.”

”Hur menar du?”

”Zalachenko är Lisbeths pappa. Han är en avhoppad rysk lönnmördare från det kalla kriget.”

”Rysk lönnmördare”, ekade Bublanski med tvivel i rösten.

”Några sekterister på Säpo har hållit honom om ryggen och mörkat då han begått brott.”

Mikael hörde att Bublanski drog fram en stol och satte sig.

”Jag tror att det är bäst att du kommer in och lämnar ett formellt vittnesmål.”

”Sorry. Jag har inte tid.”

”Förlåt?”

”Jag är inte i Stockholm just nu. Men jag hör av mig så fort jag hittat Zalachenko.”

”Blomkvist … Du behöver inte bevisa någonting. Jag har också tvivel om Salanders skuld.”

”Får jag påminna om att jag bara är en enkel privatspanare som inte vet ett dyft om polisarbete.”

Han visste att det var barnsligt men han bröt samtalet utan att avsluta. Istället ringde han Annika Giannini.

”Hej syrran.”

”Hej. Något nytt?”

”Jovars. Jag kommer möjligen att behöva en bra advokat i morgon.”

Hon suckade.

”Vad har du gjort?”

”Inget allvarligt ännu, men jag kan bli gripen för hindrande av en polisutredning eller något sådant. Men det var inte därför jag ringde. Du kan inte representera mig.”

”Varför inte?”

”Därför att jag vill att du ska åta dig att försvara Lisbeth Salander och du kan inte försvara både mig och henne.”

Mikael berättade i korthet vad historien handlade om. Annika Giannini var olycksbådande tyst.

”Och du har dokumentation på det här …”, sa hon slutligen.

”Ja.”

”Jag måste tänka på saken. Lisbeth behöver en brottmålsadvokat …”

”Du blir perfekt.”

”Mikael …”

”Hörru syrran, var det inte du som gick omkring och var sur på mig för att jag inte bad om hjälp då jag behövde det?”

När de talat färdigt satt Mikael och funderade en stund. Sedan lyfte han luren och ringde till Holger Palmgren. Han hade ingen särskild anledning att göra det, men ansåg att gubben på hemmet trots allt borde informeras om att han följde vissa spår och att han hoppades att historien skulle vara avslutad inom de närmaste timmarna.

Problemet var ju förstås att även Lisbeth Salander hade sina spår.

Lisbeth Salander sträckte sig efter ett äpple i ryggsäcken utan att släppa gården med blicken. Hon låg utsträckt i kanten av en skogsdunge med golvmattan från Corollan som improviserat liggunderlag. Hon hade bytt kläder och var klädd i gröna vindbyxor med benfickor, en tjock tröja och en varmfodrad midjekort tygjacka.

Gosseberga låg omkring fyra hundra meter från landsvägen och bestod av två byggnader. Huvudgården fanns ungefär hundratjugo meter framför henne. Det var ett ordinärt vitt trähus med två våningar, ett uthus och en ladugård sjuttio meter bortanför bostadshuset. Genom en port i ladugården kunde hon se fronten på en vit bil. Hon trodde att det var en vit Volvo, men avståndet var för långt för att hon skulle kunna vara helt säker.

Mellan henne och byggnaden fanns till höger en leråker som vidgade sig drygt två hundra meter ned mot en liten tjärn. Uppfartsvägen klöv åkern och försvann in i ett skogsparti mot landsvägen. Vid uppfarten fanns ytterligare en byggnad som såg ut att vara ett ödetorp; fönstren var täckta av ljusa skynken. Norr om byggnaden fanns ett skogsparti som ridå mot den närmaste grannen, en klunga hus nästan sex hundra meter bort. Bondgården framför henne var alltså relativt isolerad.

Hon befann sig i närheten av sjön Anten i ett landskap med bulliga åsar där sjok av åkrar avlöstes av små samhällen och kompakta skogspartier. Vägkartan gav ingen detaljerad beskrivning av området, men hon hade följt den svarta Renaulten ut ur Göteborg längs E20 och svängt västerut mot Sollebrunn i Alingsås. Efter drygt fyrtio minuter hade bilen plötsligt svängt in på en skogsväg med en vägskylt med namnet Gosseberga. Hon hade parkerat bakom en lada i en skogsdunge drygt hundra meter norr om avtagsvägen och återvänt till fots.

Hon hade aldrig hört talas om Gosseberga, men så vitt hon kunde förstå syftade namnet på bostadshuset och ladugården framför henne. Hon hade passerat postlådan vid landsvägen. Den hade siffrorna PL192 – K. A. Bodin. Namnet sa henne ingenting.

Hon hade gjort en halvcirkel runt byggnaden och slutligen valt sin utkiksplats med omsorg. Hon hade kvällssolen i ryggen. Sedan hon kommit på plats vid halvfyratiden på eftermiddagen hade i stort sett en enda sak hänt. Klockan fyra hade föraren av Renaulten kommit ut från huset. I dörröppningen hade han växlat några ord med en person som hon inte hade kunnat se. Därefter hade han kört sin väg och inte återkommit. I övrigt hade hon inte sett någon rörelse på gården. Hon väntade tålmodigt och betraktade byggnaden genom en liten Minoltakikare med 8x förstoring.

Mikael Blomkvist trummade irriterat med fingrarna mot bordet i restaurangvagnen. X2000 stod stilla i Katrineholm. Tåget hade stått där i närmare en timme med något mystiskt vagnfel som enligt högtalarna måste åtgärdas. SJ beklagade förseningen.

Han suckade frustrerat och hämtade påfyllning på kaffet. Först femton minuter senare startade tåget med ett ryck. Han tittade på klockan. Åtta.

Han borde ha tagit flyget eller hyrt en bil.

Känslan av att han var för sent ute blev allt starkare.

Vid sextiden hade någon tänt en lampa i ett rum på undervåningen och kort därefter hade en brolampa tänts. Lisbeth skymtade skuggor i vad hon trodde var köket till höger om entrédörren, men hon lyckades inte urskilja något ansikte.

Helt plötsligt öppnades ytterdörren och den blonde jätten vid namn Ronald Niedermann kom ut. Han var klädd i mörka byxor och åtsmitande polojumper som framhävde hans muskler. Lisbeth nickade för sig själv. Det var äntligen en bekräftelse på att hon hade kommit rätt. Hon konstaterade än en gång att Niedermann verkligen var en massiv biff. Men han var av kött och blod som alla andra människor, vad än Paolo Roberto och Miriam Wu hade upplevt. Niedermann promenerade runt huset och försvann till bilen i ladugården i några minuter. Han återkom med en liten handledsväska och gick in i huset.

Bara några minuter senare kom han ut igen. Han hade sällskap av en spenslig kortvuxen äldre man som haltade och stödde sig på en krycka. Det var för mörkt för att Lisbeth skulle kunna urskilja anletsdragen, men hon kände en iskyla krypa längs nacken.

Daaaddyyy, I am heeeree …

Hon iakttog Zalachenko och Niedermann när de promenerade längs uppfartsvägen. De stannade vid uthuset där Niedermann hämtade ved. Sedan återvände de till bostadshuset och stängde dörren.

Lisbeth Salander låg stilla i flera minuter efter att de hade gått in. Sedan sänkte hon kikaren och drog sig tillbaka ett tiotal meter till dess att hon var helt dold bakom träden. Hon öppnade ryggsäcken och plockade fram en termos och hällde upp svart kaffe och stoppade en sockerbit i munnen som hon började suga på. Hon åt en inplastad ostsmörgås som hon tidigare under dagen hade köpt på en bensinmack på vägen till Göteborg. Hon funderade.

När hon var klar plockade hon upp Sonny Nieminens polska P-83 Wanad från ryggsäcken. Hon drog ut magasinet och kontrollerade att inget blockerade slutstycket eller loppet. Hon gjorde en blindavfyrning. Hon hade sex patroner av kaliber 9 mm Makarov i magasinet. Det borde räcka. Hon tryckte in magasinet igen och matade in en kula i loppet. Hon säkrade och placerade vapnet i höger jackficka.

Lisbeth började framryckningen mot byggnaden i en kringgående rörelse genom skogen. Hon hade kommit ungefär hundrafemtio meter då hon plötsligt stannade mitt i steget.

I marginalen på sitt exemplar av Arithmetica hade Pierre de Fermat krafsat orden Jag har ett i sanning underbart bevis för detta påstående, men marginalen är alltför trång för att rymma detsamma.

Kvadraten hade förvandlats till en kub, (x³+y³=z³), och matematikerna hade ägnat århundraden åt att söka svaret på Fermats gåta. För att äntligen lösa gåtan på 1990-talet hade Andrew Wiles kämpat i tio år med världens mest avancerade dataprogram.

Och helt plötsligt förstod hon. Svaret var så avväpnande enkelt. En lek med siffror som radade upp sig och plötsligt föll på plats i en enkel formel som mest var att betrakta som en rebus.

Fermat hade ju ingen dator och Andrew Wiles lösning byggde på matematik som inte ens hade uppfunnits då Fermat formulerade sitt teorem. Fermat hade aldrig kunnat producera det bevis som Andrew Wiles lade fram. Fermats lösning var naturligtvis helt annorlunda.

Hon var så häpen att hon var tvungen att sätta sig på en stubbe. Hon tittade rakt framför sig medan hon kontrollerade ekvationen.

Det var så han menade. Undra på att matematikerna slitit sitt hår.

Sedan fnittrade hon.

En filosof skulle ha haft större chans att lösa den här gåtan.

Hon skulle ha uppskattat att lära känna Fermat.

Det var en kaxig jävel.

Efter en stund reste hon sig och fortsatte framryckningen genom skogen. När hon närmade sig hade hon ladugården mellan sig och bostadshuset.

31 Torsdag 7 april

Lisbeth Salander tog sig in i ladugården genom en tvärport till en gammal träckränna. Det fanns inga djur på gården. Hon såg sig omkring och konstaterade strax att där fanns inget utom tre bilar – den vita Volvon från Auto-Expert, en äldre Ford och en något modernare Saab. Längre in fanns en rostig harv och andra redskap från vad som en gång i tiden hade varit ett lantbruk.

Hon dröjde sig kvar i dunklet i ladugården och betraktade bostadshuset. Det var mörkt ute och belysningen var tänd i samtliga rum i bottenvåningen. Hon kunde inte se någon rörelse men tyckte sig se ett fladdrande sken från en TV. Hon kastade en blick på sitt armbandsur. 19.30. Rapport.

Hon var förbryllad över att Zalachenko hade valt att bosätta sig i ett så ensligt hus. Det var inte likt den man som hon mindes från så många år tidigare. Hon hade aldrig förväntat sig att hitta honom på landsbygden i en liten vit bondgård, möjligen i en anonym villaförort eller i någon semesterort utomlands. Under sitt liv måste han ha skaffat sig fler fiender än Lisbeth Salander. Hon stördes av att platsen verkade så oskyddad. Hon räknade dock med att han hade vapen i huset.

Efter en lång tvekan gled hon ut ur ladugården i skymningsljuset. Hon skyndade över gårdsplanen på lätta fötter och stannade med ryggen mot bostadshusets fasad. Plötsligt hörde hon svaga ljud av musik. Hon gick ljudlöst runt huset och försökte snegla genom fönstren, men de satt för högt uppe på fasaden.

Lisbeth ogillade instinktivt upplägget. Den första halvan av sitt liv hade hon levt i ständig skräck för mannen i huset. Den andra halvan av sitt liv, sedan hon hade misslyckats med att döda honom, hade hon väntat på att han skulle återkomma i hennes liv. Den här gången tänkte hon inte begå några misstag. Zalachenko må vara en gammal krympling, men han var en tränad mördare som hade överlevt på mer än ett slagfält.

Dessutom hade hon Ronald Niedermann att ta hänsyn till.

Helst hade hon velat överraska Zalachenko ute i det fria, någonstans på gårdsplanen där han skulle vara oskyddad. Hon hade ingen större lust att prata med honom och skulle ha varit nöjd om hon haft ett gevär med kikarsikte. Men hon hade inget gevär och dessutom hade han svårt att gå. Den enda skymt hon sett av honom var de minuter han hade följt med till vedboden och det verkade osannolikt att han plötsligt skulle få för sig att gå en kvällspromenad. Det innebar att om hon ville invänta ett bättre tillfälle måste hon dra sig tillbaka och tvingas övernatta i skogen. Hon hade ingen sovsäck och även om kvällen var ljummen så skulle natten bli kall. Nu när hon äntligen hade honom inom räckhåll ville hon inte riskera att han skulle slinka undan igen. Hon tänkte på Miriam Wu och på sin mamma.

Lisbeth bet sig i underläppen. Hon måste ta sig in i huset, vilket var det sämsta alternativet. Hon kunde förstås knacka på dörren och avlossa vapnet i samma ögonblick som någon öppnade och därefter ge sig in i byggnaden i jakt på den återstående fähunden. Men det skulle innebära att den som fanns kvar var förvarnad och sannolikt beväpnad. Konsekvensanalys. Vad fanns det för alternativ?

Plötsligt såg hon en skymt av Niedermanns profil då han passerade ett fönster bara några meter från henne. Han sneglade över axeln in mot rummet och pratade med någon.

Bägge fanns i rummet till vänster om entrén.

Lisbeth beslutade sig. Hon drog upp pistolen ur jackfickan, osäkrade och gick ljudlöst upp på bron. Hon höll vapnet i vänster hand medan hon oändligt långsamt tryckte ned handtaget på ytterdörren. Den var olåst. Hon rynkade ögonbrynen och tvekade. Det fanns dubbla säkerhetslås i dörren.

Zalachenko skulle inte ha lämnat dörren olåst. Huden knottrade sig i nacken.

Det kändes fel.

Farstun var kolsvart. Till höger skymtade hon en trappa upp till övervåningen. Det fanns två dörrar rakt fram och en till vänster. Hon kunde se ljus sila genom en springa ovanför dörren. Hon stod stilla och lyssnade. Sedan hörde hon en röst och ett skrapande ljud från en stol från rummet till vänster.

Hon tog två snabba kliv och vräkte upp dörren och riktade vapnet mot … rummet var tomt.

Hon hörde ett frasande av kläder bakom sig och snurrade runt som en reptil. I samma sekund som hon försökte få pistolen i skottläge slöt sig Ronald Niedermanns enorma näve som ett järnband runt hennes hals och hans andra hand slöt sig runt hennes vapenhand. Han höll henne runt nacken och lyfte henne rakt upp i luften som om hon hade varit en docka.

En sekund sprattlade hon med fötterna i tomma intet. Sedan vred hon sig runt och sparkade mot Niedermanns skrev. Hon missade och träffade på utsidan av höften. Det kändes som att sparka in i en trädstam. Det svartnade framför hennes ögon när han kramade hennes hals och hon kände hur hon tappade vapnet.

Jävlar.

Sedan kastade Ronald Niedermann in henne i rummet. Hon landade med ett brak på en soffa och halkade ned på golvet. Hon kände blod strömma till huvudet och kom vimmelkantigt upp på fötter. Hon såg en tung trekantig askkopp i massivt glas på ett bord och grep den i farten och svingade den i en backhand. Niedermann fångade upp hennes arm mitt i slaget. Hon sträckte ned sin fria hand i vänster byxficka och drog upp elpistolen och vred sig runt och tryckte den mot Niedermanns skrev.

Hon kände själv en kraftig snärt av elchocken fortplanta sig genom den arm som Niedermann höll fast. Hon förväntade sig att han skulle ramla ihop i smärtor. Istället tittade han ned på henne med ett förbryllat ansiktsuttryck. Lisbeth Salanders ögon vidgades i chock. Det var uppenbart att han kände obehag av något slag, men huvudsakligen ignorerade han smärtan. Han är inte normal.

Niedermann böjde sig ned och tog elpistolen från henne och granskade den med ett fortfarande förbryllat ansiktsuttryck. Sedan gav han henne en örfil med öppen hand. Det var som om han slagit henne med en klubba. Hon rasade ihop på golvet framför soffan. Hon höjde blicken och mötte Ronald Niedermanns ögon. Han betraktade henne nyfiket, ungefär som om han undrade vilket hennes nästa drag skulle bli. Som en katt som förbereder sig för att leka med sitt byte.

Därefter anade hon rörelse från en dörröppning längre in i rummet. Hon vred huvudet.

Han kom långsamt in i ljuset.

Han stödde sig på en käpp med handledskrycka och hon kunde se protesen sticka ut ur byxbenet.

Hans vänstra hand var en förkrympt klump där det saknades ett par fingrar.

Hon höjde blicken till hans ansikte. Den vänstra halvan var ett lapptäcke av ärrbildning från brandskadan. Hans öra var en liten stump och han saknade ögonbryn. Han var skallig. Hon mindes honom som en viril och atletisk man med svart böljande hår. Han var 165 centimeter lång och utmärglad.

”Hej pappa”, sa hon tonlöst.

Alexander Zalachenko betraktade sin dotter lika uttryckslöst.

Ronald Niedermann tände takbelysningen. Han kontrollerade att hon inte hade fler vapen genom att stryka över hennes kläder och säkrade därefter hennes P-83 Wanad och plockade ut magasinet. Zalachenko hasade sig förbi Lisbeth Salander och satte sig i en fåtölj och lyfte en fjärrkontroll.

Lisbeths blick föll på TV-skärmen bakom honom. Zalachenko klickade och hon såg plötsligt en grönflimrande bild av området bakom ladugården och en bit av uppfartsvägen till huset. Kamera med mörkeroptik. De hade vetat att hon var på väg.

”Jag började tro att du inte skulle våga dig fram”, sa Zalachenko. ”Vi har bevakat dig sedan fyratiden. Du har utlöst nästan vartenda larm runt gården.”

”Rörelsedetektorer”, sa Lisbeth.

”Två vid uppfartsvägen och fyra på hygget tvärs över ängen. Du upprättade din observationspost på precis det ställe där vi hade larmat. Det är där man har bäst utsikt över gården. Det är oftast älg eller rådjur och ibland någon bärplockare som kommer för nära. Men det är sällan vi får se någon smyga upp med vapen i hand.”

Han var tyst en sekund.

”Trodde du verkligen att Zalachenko skulle sitta helt oskyddad i ett litet hus på landet.”

Lisbeth masserade nacken och gjorde en ansats att resa sig.

”Sitt kvar på golvet”, sa Zalachenko skarpt.

Niedermann slutade pyssla med hennes vapen och betraktade henne stillsamt. Han höjde på ett ögonbryn och log mot henne. Lisbeth mindes Paolo Robertos massakrerade ansikte i TV och bestämde sig för att det var en god idé att stanna kvar på golvet. Hon andades ut och lutade ryggen mot soffan.

Zalachenko sträckte ut sin friska högerhand. Niedermann drog upp ett vapen ur byxlinningen, gjorde en mantelrörelse och gav det till honom. Lisbeth noterade att det var en Sig Sauer, polisens standardvapen. Zalachenko nickade. Utan övrig kommunikation vände Niedermann tvärt och satte på sig en jacka. Han gick ut ur rummet och Lisbeth hörde ytterdörren öppnas och stängas.

”Bara så att du inte får några dumheter i huvudet. I samma ögonblick som du försöker resa dig så skjuter jag dig mitt i kroppen.”

Lisbeth slappnade av. Han skulle hinna få två, kanske tre träffar innan hon kunde nå honom, och han använde förmodligen ammunition som innebar att hon skulle förblöda på några minuter.

”Du ser för jävlig ut”, sa Zalachenko och pekade på hennes ring i ögonbrynet. ”Som ett jävla luder.”

Lisbeth fixerade honom med blicken.

”Men du har mina ögon”, sa han.

”Gör det ont?” frågade hon och nickade mot hans protes.

Zalachenko betraktade henne en lång stund.

”Nej. Inte längre.”

Lisbeth nickade.

”Du vill bra gärna döda mig”, sa han.

Hon svarade inte. Han skrattade plötsligt.

”Jag har tänkt på dig genom åren. Ungefär varje gång jag ser mig i spegeln.”

”Du skulle ha låtit min mamma vara i fred.”

Zalachenko skrattade.

”Din mor var en hora.”

Lisbeths ögon blev kolsvarta.

”Hon var ingen hora. Hon jobbade i kassan i en matbutik och försökte få pengarna att räcka till.”

Zalachenko skrattade igen.

”Du får ha vilka fantasier du vill om henne. Men jag vet att hon var en hora. Och hon såg snabbt till att bli med barn och sedan försökte hon få mig att gifta mig med henne. Precis som om jag skulle gifta mig med en hora.”

Lisbeth sa ingenting. Hon såg in i pistolmynningen och hoppades att han skulle släppa koncentrationen ett ögonblick.

”Brandbomben var listig. Jag hatade dig. Men sedan blev det oviktigt. Du var inte värd energin. Hade du bara låtit allting vara så skulle jag inte ha brytt mig.”

”Snack. Bjurman anlitade dig för att fixa mig.”

”Det var en helt annan sak. Det var en affärsuppgörelse. Han behövde en film som du har och jag driver en liten affärsverksamhet.”

”Och du trodde att jag skulle ge dig filmen.”

”Jo, min kära dotter. Det är jag övertygad om att du skulle ha gjort. Du anar inte hur samarbetsvilliga människor blir då Ronald Niedermann ber om någonting. Och särskilt om han drar igång en motorsåg och sågar av en av dina fötter. I mitt fall vore det dessutom en lämplig ersättning … en fot för en fot.”

Lisbeth tänkte på Miriam Wu i Ronald Niedermanns händer i lagret utanför Nykvarn. Zalachenko misstolkade hennes ansiktsuttryck.

”Du behöver inte vara orolig. Vi tänker inte stycka dig.”

Han tittade på henne.

”Våldtog verkligen Bjurman dig?”

Hon svarade inte.

”Fy fan vilken dålig smak han måste ha haft. Jag läser i tidningen att du är någon sorts jävla flata. Det förvånar mig inte. Jag förstår att det inte är någon grabb som vill ha dig.”

Lisbeth svarade fortfarande inte.

”Jag kanske skulle be Niedermann dra över dig. Du ser ut att behöva det.”

Han funderade på saken.

”Fast Niedermann har inte sex med tjejer. Nej, han är inte bög. Han har bara inte sex.”

”Då får väl du dra över mig”, sa Lisbeth provocerande.

Kom närmare. Gör ett misstag.

”Nej, verkligen inte. Det vore perverst.”

De var tysta en stund.

”Vad väntar vi på?” frågade Lisbeth.

”Min kompanjon kommer strax tillbaka. Han ska bara flytta din bil och göra ett litet ärende. Var finns din syster?”

Lisbeth ryckte på axlarna.

”Svara mig.”

”Jag vet inte och ärligt talat skiter jag i det.”

Han skrattade igen.

”Syskonkärlek? Camilla var alltid den som hade någonting i skallen medan du bara var en värdelös sopa.”

Lisbeth svarade inte.

”Men jag måste erkänna att det känns riktigt tillfredsställande att se dig igen på nära håll.”

”Zalachenko”, sa hon, ”du är en tröttsam jävel. Var det Niedermann som sköt Bjurman?”

”Naturligtvis. Ronald Niedermann är en perfekt soldat. Han lyder inte bara order utan tar också egna initiativ då det är nödvändigt.”

”Var har du grävt upp honom?”

Zalachenko betraktade sin dotter med ett säreget ansiktsuttryck. Han öppnade munnen som om han skulle säga någonting men tvekade och förblev tyst. Han sneglade mot ytterdörren och log plötsligt mot Lisbeth.

”Du menar att du inte räknat ut det än”, sa han. ”Enligt Bjurman skulle du vara en särdeles skicklig researcher.”

Sedan gapskrattade Zalachenko.

”Vi började umgås i Spanien i början av 1990-talet då jag fortfarande var konvalescent efter din lilla brandbomb. Han var 22 år och blev mina armar och ben. Han är inte anställd … det är ett partnerskap. Vi har en blomstrande affärsrörelse.”

”Trafficking.”

Han ryckte på axlarna.

”Man kan säga att vi är diversifierade och ägnar oss åt många varor och tjänster. Företagsidén är att finnas i bakgrunden och aldrig synas. Men har du verkligen inte förstått vem Ronald Niedermann är?”

Lisbeth satt tyst. Hon förstod först inte vad han syftade på.

”Han är din bror”, sa Zalachenko.

”Nej”, sa Lisbeth andlöst.

Zalachenko skrattade igen. Men pistolmynningen pekade stadigt hotfullt mot henne.

”Han är åtminstone din halvbror”, förtydligade Zalachenko. ”Resultatet av en förströelse under ett uppdrag jag hade i Tyskland 1970.”

”Du har gjort din son till en mördare.”

”Ånej, jag har bara hjälpt honom att förverkliga sin potential. Han hade förmågan att döda långt innan jag tog mig an hans utbildning. Och han kommer att leda familjeföretaget långt efter att jag är borta.”

”Vet han om att vi är halvsyskon?”

”Naturligtvis. Men om du tror att du ska kunna vädja till hans familjekänsla så kan du glömma det. Jag är hans familj. Du är bara ett brus vid horisonten. Jag kan väl nämna att han inte är ditt enda syskon. Du har åtminstone ytterligare fyra bröder och tre systrar i olika länder. En av dina övriga bröder är en idiot men en annan har faktiskt potential. Han sköter företagets avdelning i Tallinn. Men Ronald är det enda av mina barn som verkligen lever upp till Zalachenkos gener.”

”Jag antar att mina systrar inte får plats i familjeföretaget.”

Zalachenko såg förbluffad ut.

”Zalachenko … du är bara en vanlig fähund som hatar kvinnor. Varför dödade ni Bjurman?”

”Bjurman var en idiot. Han trodde inte sina ögon då han upptäckte att du var min dotter. Han var ju en av de få i det här landet som kände till min bakgrund. Jag måste erkänna att jag blev orolig då han plötsligt kontaktade mig, men sedan löste sig ju allt till det bästa. Han dog och du fick skulden.”

”Men varför sköt ni honom?” upprepade Lisbeth.

”Det var faktiskt inte planerat. Jag såg fram emot många års samarbete med honom och det är alltid bra att ha en bakdörr in till Säpo. Även om det är en idiot. Men den där journalisten i Enskede hade på något sätt hittat ett samband mellan honom och mig och ringde honom just då Ronald befann sig hemma i hans bostad. Bjurman greps av panik och blev helt oregerlig. Ronald var tvungen att fatta ett beslut på stående fot. Han handlade helt korrekt.”

Lisbeths hjärta sjönk som en sten i bröstet då hennes far bekräftade vad hon redan hade förstått. Dag Svensson hade hittat ett samband. Hon hade pratat med Dag och Mia i över en timme. Hon hade omedelbart gillat Mia men varit svalare mot Dag Svensson. Han påminde på tok för mycket om Mikael Blomkvist – en odräglig världsförbättrare som trodde att han skulle kunna förändra någonting genom en bok. Men hon hade accepterat hans ärliga uppsåt.

På det hela taget hade besöket hos Dag och Mia varit bortkastad tid. De kunde inte leda henne till Zalachenko. Dag Svensson hade hittat hans namn och börjat gräva, men han hade inte kunnat identifiera honom.

Däremot hade hon gjort ett förödande misstag under besöket. Hon visste att det måste finnas en koppling mellan Bjurman och Zalachenko. Hon hade följaktligen ställt frågor om Bjurman i ett försök att utröna om Dag Svensson hade snubblat över hans namn. Det hade han inte, men han hade ett bra väderkorn. Han zoomade omedelbart in på namnet Bjurman och ansatte henne med frågor.

Utan att Lisbeth gett Dag Svensson särskilt mycket hade han förstått att hon var en aktör i dramat. Han hade också insett att han själv satt på information som hon ville ha. De hade kommit överens om att träffas igen och diskutera vidare efter helgen. Därefter hade Lisbeth Salander åkt hem och lagt sig. När hon vaknade möttes hon av beskedet på morgonnyheterna att två personer mördats i en lägenhet i Enskede.

Hon hade gett Dag Svensson en enda användbar sak under besöket. Hon hade gett honom namnet Nils Bjurman. Dag Svensson måste ha lyft luren och ringt Bjurman i samma ögonblick som hon hade lämnat deras lägenhet.

Det var hon som var sambandet. Om hon inte hade besökt Dag Svensson skulle han och Mia fortfarande ha varit i livet.

Zalachenko skrattade.

”Du anar inte så häpna vi blev då polisen började jaga dig för morden.”

Lisbeth bet sig i underläppen. Zalachenko granskade henne.

”Hur hittade du mig?” frågade han.

Hon ryckte på axlarna.

”Lisbeth … Ronald är tillbaka om en kort stund. Jag kan be honom bryta varje ben i din kropp till dess att du svarar. Bespara oss den mödan.”

”Postboxen. Jag spårade Niedermanns bil från biluthyrningen och väntade tills den där finniga skiten dök upp och tömde boxen.”

”Aha. Så enkelt. Tack. Jag ska komma ihåg det.”

Lisbeth funderade en stund. Pistolmynningen var fortfarande riktad mot hennes överkropp.

”Tror du verkligen att det här ska blåsa över?” frågade Lisbeth. ”Du har begått för många misstag, polisen kommer att identifiera dig.”

”Jag vet”, svarade hennes far. ”Björck ringde i går och berättade att en journalist på Millennium nosat upp historien och att det bara är en tidsfråga. Det är möjligt att vi måste göra något åt den där journalisten.”

”Det blir en lång lista”, sa Lisbeth. ”Mikael Blomkvist och chefredaktören Erika Berger och redaktionssekreteraren och flera anställda bara på Millennium. Och sedan har du Dragan Armanskij och ett antal anställda på Milton Security. Och polisen Bublanski och flera andra i utredningen. Hur många ska du döda för att tysta ned det här? De kommer att identifiera dig.”

Zalachenko skrattade igen.

”So what? Jag har inte skjutit någon och det finns inte minsta teknisk bevisning mot mig. De får identifiera vem fan de vill. Tro mig … i det här huset kan de få göra hur mycket husrannsakan de vill utan att hitta så mycket som ett dammkorn som kan knyta mig till någon brottslig verksamhet. Det var Säpo som spärrade in dig på dårhus, inte jag, och de kommer nog inte att göra alltför många knop för att lägga alla papper på bordet.”

”Niedermann”, påminde Lisbeth.

”Redan i morgon bitti kommer Ronald att få resa på semester utomlands en tid och avvakta händelseutvecklingen.”

Zalachenko tittade triumferande på Lisbeth.

”Du kommer fortfarande att vara huvudmisstänkt för morden. Det är alltså lämpligt att du bara försvinner i tysthet.”

Det tog närmare femtio minuter innan Ronald Niedermann återkom. Han hade stövlar på sig.

Lisbeth Salander sneglade på den man som enligt hennes far skulle vara hennes halvbror. Hon kunde inte se minsta antydan till likhet. Tvärtom var han hennes diametrala motsats. Däremot hade hon en stark känsla av att det var något fel på Ronald Niedermann. Kroppsbyggnaden, det veka ansiktet och rösten som inte riktigt hade kommit upp i målbrottet kändes som genetiska misstag av något slag. Han hade varit helt okänslig för elpistolen och hans händer var enorma. Ingenting hos Ronald Niedermann verkade helt normalt.

Det tycks finnas gott om genetiska misstag i familjen Zalachenko, tänkte hon bittert.

”Klart?” frågade Zalachenko.

Niedermann nickade. Han sträckte ut handen efter sin Sig Sauer.

”Jag följer med”, sa Zalachenko.

Niedermann tvekade.

”Det är en bit att gå.”

”Jag följer med. Hämta min jacka.”

Niedermann ryckte på axlarna och gjorde honom till viljes. Sedan övergick han till att hantera sitt vapen medan Zalachenko klädde sig och försvann ut till det intilliggande rummet en kort stund. Lisbeth betraktade Niedermann då han skruvade på en adapter med en hemmagjord ljuddämpare.

”Då går vi”, sa Zalachenko från dörren.

Niedermann böjde sig ned och drog upp henne på fötter. Lisbeth mötte hans blick.

”Jag kommer att döda dig också”, sa hon.

”Du har i alla fall självförtroende”, sa hennes far.

Niedermann log milt mot henne och föste henne till ytterdörren och ut på gården. Han höll ett stadigt grepp om hennes nacke. Hans fingrar nådde utan vidare runt hennes hals. Han styrde henne mot skogen norr om ladugården.

Promenaden gick långsamt och Niedermann stannade med jämna mellanrum och inväntade Zalachenko. De hade kraftiga ficklampor. När de kom in i skogen släppte Niedermann greppet om hennes hals. Han höll pistolmynningen någon meter från hennes rygg.

De följde en svårframkomlig stig drygt fyra hundra meter. Lisbeth snavade två gånger men drogs båda gångerna upp på fötter.

”Sväng till höger här”, sa Niedermann.

Efter ett tiotal meter kom de ut i en skogsglänta. Lisbeth såg gropen i marken. I skenet av Niedermanns lampa såg hon en spade nedkörd i en jordhög. Plötsligt förstod hon Niedermanns ärende. Han knuffade henne mot gropen och hon snubblade och gick ned på alla fyra med händerna djupt begravda i sandhögen. Hon reste sig och tittade uttryckslöst på honom. Zalachenko tog god tid på sig och Niedermann inväntade honom lugnt. Han flyttade aldrig pistolmynningen från Lisbeth.

Zalachenko var andfådd. Det dröjde mer än en minut innan han talade.

”Jag borde säga någonting men jag tror inte att jag har något att säga till dig”, sa han.

”Det är okej”, sa Lisbeth. ”Jag har inte så mycket att säga till dig heller.”

Hon log skevt mot honom.

”Låt oss få det överstökat”, sa Zalachenko.

”Jag är nöjd med att min sista åtgärd var att sätta dit dig”, sa Lisbeth. ”Polisen kommer att knacka på hos dig redan i natt.”

”Snack. Jag väntade på att du skulle bluffa om det. Du kom hit för att döda mig och ingenting annat. Du har inte pratat med någon.”

Lisbeth Salander log ännu bredare. Hon såg plötsligt ondskefull ut.

”Får jag visa dig någonting, pappa.”

Hon stack långsamt ned handen i vänster benficka och tog upp ett fyrkantigt föremål. Ronald Niedermann bevakade varje rörelse.

”Vartenda ord du har sagt den senaste timmen har gått ut på Internetradio.”

Hon höll upp sin Palm Tungsten T3 handdator.

Zalachenkos panna kröktes på den plats där hans ögonbryn borde ha funnits.

”Få se”, sa han och höll ut sin friska hand.

Lisbeth lobbade över handdatorn till honom. Han fångade den i luften.

”Snack”, sa Zalachenko. ”Det här är en vanlig Palm.”

När Ronald Niedermann böjde sig fram och sneglade på hennes dator kastade Lisbeth Salander en näve med sand rakt i hans ögon. Han blev omedelbart förblindad men avlossade automatiskt ett skott från den ljuddämpade pistolen. Lisbeth hade redan flyttat två steg åt sidan och kulan trasade bara hål i luften där hon stått. Hon greppade spaden och svingade den med eggen mot hans pistolhand. Hon träffade med full kraft över knogarna och skymtade hans Sig Sauer singla i en vid bana bort från dem, in bland några buskar. Hon såg blod pumpa från ett djupt jack i leden ovanför pekfingret.

Han borde vråla av smärta.

Niedermann famlade med den sargade handen framför sig medan han förtvivlat gnuggade sig i ögonen med den andra. Hennes enda möjlighet att vinna striden var att orsaka en massiv omedelbar skada; om det blev en fysisk kamp skulle hon vara hopplöst förlorad. Hon behövde fem sekunders frist för att hinna fly in i skogen. Hon tog sats och svingade spaden i en vid båge över axeln. Hon försökte vrida handtaget så att eggen skulle träffa först, men stod i fel position. Hon träffade med bredsidan rakt över Niedermanns ansikte.

Niedermann grymtade när hans näsben knäcktes för andra gången på några dagar. Han var fortfarande förblindad av sanden men slog ut med högerarmen och lyckades knuffa Salander ifrån sig. Hon snubblade bakåt och trampade snett på en rot. En sekund var hon nere på marken men sköt fart och var omedelbart uppe på fötter igen. Niedermann var oskadliggjord för tillfället.

Jag klarar det.

Hon tog två steg mot rissnåret då hon i ögonvrån – klick – såg Alexander Zalachenko höja armen.

Gubbjäveln har också en pistol.

Insikten flög som en pisksnärt genom hennes huvud.

Hon ändrade riktning i samma ögonblick som skottet avlossades. Kulan träffade henne på utsidan av höften och fick henne att rotera ur balans.

Hon kände ingen smärta.

Den andra kulan träffade henne i ryggen och stannade mot hennes vänstra skulderblad. En vass paralyserande smärta skar genom hennes kropp.

Hon gick ned på knä. Under några sekunder var hon oförmögen att röra sig. Hon var medveten om att Zalachenko fanns bakom henne, ungefär sex meter bort. Med en sista kraftansträngning hävde hon sig tjurskalligt upp på fötter igen och tog ett vacklande steg mot ridån av skyddande buskar.

Zalachenko hade tid att sikta.

Den tredje kulan träffade ungefär två centimeter bakom överkanten av hennes vänstra öra. Kulan penetrerade skallbenet och orsakade ett spindelnät av radiella sprickor i kraniet. Blykulan trängde in i hennes huvud där den kom att vila i den grå massan ungefär fyra centimeter under hjärnbarken vid storhjärnan.

För Lisbeth Salander var den medicinska lägesbeskrivningen akademisk. I praktiska termer innebar kulan ett omedelbart massivt trauma. Hennes sista förnimmelse var en rödglödgad chock som övergick i ett vitt ljus.

Därefter mörker.

Klick.

Zalachenko försökte avlossa ytterligare ett skott men hans händer darrade så kraftigt att han inte kunde sikta. Hon höll nästan på att komma undan. Slutligen insåg han att hon redan var död och sänkte vapnet och skakade medan adrenalinet flödade genom kroppen. Han tittade ned på sitt vapen. Han hade tänkt lämna pistolen hemma men hade gått och hämtat den och stoppat den i jackfickan som om han hade haft behov av en maskot. Ett monster. De var två fullvuxna män och en av dem var Ronald Niedermann som dessutom hade varit beväpnad med sin Sig Sauer. Och det jävla ludret höll nästan på att komma undan.

Han kastade en blick på sin dotters kropp. I ljuset från ficklampan såg hon ut som en blodig trasdocka. Han säkrade och stoppade ned pistolen i jackfickan och gick fram till Ronald Niedermann som stod hjälplös med tårar i ögonen och blod som rann från handen och näsan. Hans näsa hade inte läkt efter titelmatchen med Paolo Roberto och bredsidan av spaden hade skapat en ny massiv förödelse.

”Jag tror att jag bröt näsbenet igen”, sa han.

”Idiot”, sa Zalachenko. ”Hon höll på att komma undan.”

Niedermann fortsatte att gnugga sig i ögonen. Det gjorde inte ont men tårarna rann och han var nästan helt förblindad.

”Stå upp rak i ryggen, för helvete.” Zalachenko skakade föraktfullt på huvudet. ”Vad fan skulle du göra utan mig.”

Niedermann blinkade förtvivlat. Zalachenko haltade bort till sin dotters kropp och grabbade tag i hennes jacka vid nacken. Han lyfte och drog henne fram till graven som bara var en grop i marken, för liten för att hon skulle kunna ligga raklång. Han lyfte kroppen så att hennes fötter först kom att vila över öppningen och lät henne ramla ned som en säck potatis. Hon hamnade i framstupa fosterställning med benen vikta under sig.

”Skyffla igen så vi får gå hem någon gång”, kommenderade Zalachenko.

Det tog den halvblinde Ronald Niedermann en stund att välta ned jorden. Den jord som inte fick plats skyfflade han ut i terrängen med kraftiga spadtag.

Zalachenko rökte en cigarett medan han betraktade Niedermanns arbete. Han skakade fortfarande, men adrenalinet hade börjat lägga sig. Han kände en plötslig lättnad över att hon var borta. Han mindes fortfarande hennes ögon i det ögonblick då hon kastat bensinbomben så många år tidigare.

Klockan var nio på kvällen då Zalachenko såg sig omkring och nickade. De lyckades söka rätt på Niedermanns Sig Sauer under några buskar. Därefter återvände de till huset. Zalachenko kände sig förunderligt tillfredsställd. Han ägnade en stund åt att sköta om Niedermanns hand. Hugget från spaden hade skurit djupt och han var tvungen att plocka fram nål och tråd och sy ihop såret – en konst som han hade lärt sig redan på militärskolan i Novosibirsk som 15-åring. Han behövde i alla fall inte ge någon bedövning. Däremot var det möjligt att såret var så allvarligt att Niedermann skulle bli tvungen att uppsöka ett sjukhus. Han spjälkade fingret och lade förband.

När han var klar öppnade han en pilsner medan Niedermann gång på gång sköljde ögonen i badrummet.

32 Torsdag 7 april

Mikael Blomkvist anlände till Göteborgs Central strax efter nio. X2000 hade kört in en del av den förlorade tiden men var fortfarande försenat. Han hade ägnat den sista timmen av tågresan åt att ringa biluthyrningsfirmor. Han hade först försökt hitta en bil i Alingsås med avsikten att kliva av där, men det visade sig vara omöjligt så sent på kvällen. Till sist gav han upp och lyckades istället ordna en Volkswagen via en hotellbokning i Göteborg. Han kunde hämta bilen vid Järntorget. Han struntade i Göteborgs förvirrande lokaltrafik och obegripliga biljettsystem, som man måste vara minst raketingenjör för att begripa. Han tog taxi.

När han slutligen fick bilen visade det sig att det inte fanns någon vägkarta i handskfacket. Han åkte till en kvällsöppen bensinmack och handlade. Efter en stunds eftertanke köpte han också en ficklampa, en flaska Ramlösa och en kaffe att ta med och satte pappmuggen i glashållaren vid instrumentbrädan. Klockan hade hunnit bli halv elva på kvällen innan han passerade Partille på väg norrut från Göteborg. Han tog vägen mot Alingsås.

Halv tio passerade en rävhane Lisbeth Salanders grav. Räven stannade och såg sig oroligt omkring. Den visste instinktivt att något låg begravt på platsen, men bedömde att bytet var alltför svårtillgängligt för att det skulle vara mödan värt att gräva. Det fanns enklare byten.

Någonstans i närheten prasslade något oförsiktigt nattdjur och räven lystrade genast. Den tog ett försiktigt kliv. Men innan den fortsatte jakten lyfte den bakbenet och pissade in reviret med en skvätt.

Bublanski brukade inte ringa tjänstesamtal sent på kvällen, men den här gången kunde han inte motstå. Han lyfte luren och slog numret till Sonja Modig.

”Förlåt att jag ringer så sent. Är du vaken?”

”Ingen fara.”

”Jag har just läst färdigt utredningen från 1991.”

”Jag förstår att du haft lika svårt som jag att släppa den.”

”Sonja … hur tolkar du det som pågår?”

”Det tycks mig som om Gunnar Björck, framträdande namn på torsklistan, placerade Lisbeth Salander på dårhus sedan hon försökt skydda sig själv och sin mor mot en galen mördare som arbetade för Säpo. I detta fick han bistånd av bland andra Peter Teleborian vars utlåtande vi i vår tur baserat en stor del av vår bedömning av hennes psykiska tillstånd på.”

”Det här förändrar ju helt bilden av henne.”

”Det förklarar en del.”

”Sonja, kan du hämta mig i morgon klockan åtta?”

”Visst.”

”Vi ska åka ned till Smådalarö och ha ett samtal med Gunnar Björck. Jag kollade upp honom. Han är sjukskriven för reumatism.”

”Jag ser fram mot det.”

”Jag tror att vi måste omvärdera bilden av Lisbeth Salander totalt.”

Greger Backman sneglade på sin fru. Erika Berger stod vid fönstret i vardagsrummet och tittade ut mot vattnet. Hon hade mobiltelefonen i handen och han visste att hon väntade på samtal från Mikael Blomkvist. Hon såg så olycklig ut att han gick fram och lade en arm runt henne.

”Blomkvist är en vuxen pojke”, sa han. ”Men om du verkligen är så orolig borde du ringa till den där polisen.”

Erika Berger suckade.

”Det borde jag ha gjort för flera timmar sedan. Men det är inte därför jag är olycklig.”

”Är det något jag borde veta om?” frågade Greger.

Hon nickade.

”Berätta.”

”Jag har mörkat för dig. Och för Mikael. Och för alla andra på redaktionen.”

”Mörkat?”

Hon vände sig mot sin man och berättade att hon hade fått jobb som chefredaktör på Svenska Morgon-Posten. Greger Backman höjde på ögonbrynen.

”Men jag förstår inte varför du inte berättat”, sa han. ”Det är ju en jättegrej för dig. Grattis.”

”Det är bara det att jag känner mig som en förrädare, antar jag.”

”Mikael kommer att förstå. Alla människor måste gå vidare då det är dags. Och nu är det dags för dig.”

”Jag vet.”

”Har du verkligen bestämt dig?”

”Ja. Jag har bestämt mig. Men jag har inte haft modet att berätta det för någon. Och det känns som att jag lämnar mitt i ett jättelikt kaos.”

Han kramade om sin fru.

Dragan Armanskij gnuggade sig i ögonen och tittade ut i mörkret utanför fönstret i Ersta behandlingshem.

”Vi borde ringa Bublanski”, sa han.

”Nej”, sa Holger Palmgren. ”Varken Bublanski eller någon annan myndighetsperson har någonsin lyft ett finger för henne. Låt nu henne sköta sitt.”

Armanskij betraktade Lisbeth Salanders förra förvaltare. Han var fortfarande förbluffad över den påtagliga förbättring i Palmgrens hälsotillstånd som hade skett sedan han senast besökt honom i julhelgen. Sluddrandet fanns kvar, men Palmgren hade en helt ny vitalitet i ögonen. Det fanns också ett ursinne hos Palmgren som han tidigare aldrig stiftat bekantskap med. Under kvällen hade Palmgren i detalj berättat den historia som Mikael Blomkvist hade pusslat ihop. Armanskij var chockad.

”Hon kommer att försöka döda sin pappa.”

”Det är möjligt”, sa Palmgren lugnt.

”Eller så kommer Zalachenko kanske att döda henne.”

”Det är också möjligt.”

”Och vi ska bara vänta?”

”Dragan … du är en bra människa. Men vad Lisbeth Salander gör eller inte gör, om hon överlever eller om hon dör är inte ditt ansvar.”

Palmgren slog ut med armen. Plötsligt hade han en koordinationsförmåga som han inte haft på länge. Det var precis som om de gångna veckornas drama hade skärpt hans förmörkade sinnen.

”Jag har aldrig känt sympati för folk som tar lagen i egna händer. Jag har å andra sidan aldrig hört talas om någon som haft så välgrundade motiv att göra det. Med risk för att låta som en cyniker … det som sker i natt kommer att ske alldeles oavsett vad du eller jag tycker. Det har varit skrivet i stjärnorna sedan hon föddes. Och allt som återstår för dig och mig är att besluta hur vi ska förhålla oss till Lisbeth om hon kommer tillbaka.”

Armanskij suckade olyckligt och sneglade på den gamle advokaten.

”Och om hon tillbringar de närmaste tio åren på Hinseberg är det hon själv som valt det. Jag kommer att fortsätta att vara hennes vän.”

”Jag hade ingen aning om att du hade en sådan libertariansk syn på människan.”

”Det hade inte jag heller”, sa Holger Palmgren.

Miriam Wu stirrade upp i taket. Hon hade nattlampan tänd och en radio med musik på låg volym. Nattradion spelade On a Slow Boat to China. Dagen innan hade hon vaknat på sjukhuset sedan Paolo Roberto hade kört henne dit. Hon hade sovit och vaknat oroligt och somnat om utan någon riktig ordning. Läkarna påstod att hon hade hjärnskakning. Hon behövde i vilket fall vila. Hon hade också ett knäckt näsben, tre brutna revben och blessyrer över hela kroppen. Hennes vänstra ögonbryn var så svullet att ögat bara var en smal öppning i ögonlocket. Det gjorde ont så fort hon försökte byta ställning. Det gjorde ont då hon drog ned luft i lungorna. Hon hade ont i nacken och hon hade fått en stödkrage för att vara på den säkra sidan. Läkarna hade försäkrat henne att hon skulle bli helt återställd.

När hon vaknat framåt kvällen hade Paolo Roberto suttit där. Han hade flinat mot henne och frågat hur hon mådde. Hon undrade om hon själv såg lika eländig ut som han gjorde.

Hon hade haft frågor och han hade förklarat. Av någon anledning kändes det inte alls orimligt att han var god vän till Lisbeth Salander. Han var en kaxig jävel. Lisbeth brukade gilla kaxiga jävlar och avsky dumdryga jävlar. Det var en hårfin skillnad men Paolo Roberto tillhörde den förstnämnda kategorin.

Hon hade fått en förklaring till hur det kom sig att han plötsligt dykt upp från ingenstans i lagret i Nykvarn. Hon häpnade över att han så tjurskalligt bitit sig fast i jakten på den svarta skåpbilen. Och hon skrämdes av nyheten att polisen höll på att gräva upp lik i terrängen vid lagret.

”Tack”, sa hon. ”Du räddade mitt liv.”

Han skakade på huvudet och satt tyst en lång stund.

”Jag försökte förklara för Blomkvist. Han förstod inte riktigt. Jag tror att du kanske förstår. Du boxas själv.”

Hon visste vad han menade. Ingen som inte hade varit där i lagret i Nykvarn kunde någonsin förstå hur det var att slåss med ett monster som inte kunde känna smärta. Hon tänkte på hur hjälplös hon hade varit.

Till slut hade hon bara hållit hans bandagerade hand. De hade inte pratat med varandra. Det fanns inget som kunde sägas. När hon vaknat igen hade han varit borta. Hon önskade att Lisbeth Salander skulle höra av sig.

Det var henne som Niedermann hade varit ute efter.

Miriam Wu var rädd att han skulle få tag på henne.

Lisbeth Salander kunde inte andas. Hon var omedveten om tid men medveten om att hon hade blivit skjuten, och hon insåg – mera av instinkt än som en rationell tanke – att hon var begravd. Hennes vänstra arm var obrukbar. Hon kunde inte röra en muskel utan att vågor av smärta sköt genom skuldran och hon drev viljelöst in och ut ur ett dimmigt medvetande. Jag måste få luft. Huvudet sprängde av en pulserande smärta som hon aldrig tidigare hade upplevt.

Hennes högra hand hade hamnat under hennes ansikte och hon började instinktivt krafsa bort jord från näsa och mun. Jorden var sandig och relativt torr. Hon lyckades öppna en liten knytnävsstor håla framför ansiktet.

Hur länge hon legat i graven hade hon ingen aning om. Men hon förstod att hennes situation var livshotande. Slutligen formulerade hon en redig tanke.

Han har begravt mig levande.

Insikten fick henne att gripas av panik. Hon kunde inte andas. Hon kunde inte röra sig. Ett ton av jord höll henne fjättrad vid urberget.

Hon försökte röra ett ben men kunde knappt spänna sina muskler. Sedan gjorde hon misstaget att försöka resa sig. Hon tryckte med huvudet för att komma uppåt och omedelbart skar smärtan som en elektrisk urladdning genom tinningarna. Jag får inte spy. Hon sjönk tillbaka in i oredig medvetenhet.

När hon åter kunde tänka kände hon försiktigt efter vilka delar av hennes kropp som var användbara. Den enda kroppsdel hon kunde röra några centimeter var den högra handen framför ansiktet. Jag måste få luft. Luften fanns ovanför henne, ovanför graven.

Lisbeth Salander började krafsa. Hon tryckte med sin armbåge och lyckade skapa ett litet manöverutrymme. Med utsidan av handen utvidgade hon hålet framför ansiktet genom att pressa jord ifrån sig. Jag måste gräva.

Slutligen insåg hon att hon hade ett hålrum i den döda vinkeln under sin fosterställning och mellan sina ben. Där fanns en stor del av den begagnade luft som fortfarande höll henne vid liv. Hon började förtvivlat vrida överkroppen fram och tillbaka och kände hur jord rasade ned under henne. Trycket över hennes bröst lättade en aning. Hon kunde plötsligt röra armen några centimeter.

Minut för minut arbetade hon i ett halvt medvetslöst tillstånd. Hon krafsade sandig jord från ansiktet och tryckte ned handfull efter handfull i hålrummet under sig. Så småningom lyckades hon frilägga armen så pass att hon kunde rensa jord från ovansidan av huvudet. Centimeter för centimeter frigjorde hon huvudet. Hon kände något hårt och höll plötsligt en liten rotstump eller pinne i handen. Hon krafsade uppåt. Jorden var fortfarande luftig och inte särskilt kompakt.

Klockan var strax efter tio då rävhanen åter passerade Lisbeth Salanders grav på väg hem till sitt gryt. Räven hade ätit en sork och kände sig tillfreds med tillvaron då den plötsligt förnam en annan närvaro. Han frös till stillhet och spetsade öronen. Morrhår och nos vibrerade.

Plötsligt trängde Lisbeth Salanders fingrar upp som något olevande från underjorden. Om det hade funnits någon mänsklig åskådare skulle denne förmodligen ha reagerat som rävhanen. Han lade benen på ryggen.

Lisbeth kände kall luft strömma ned längs armen. Hon andades igen.

Det tog henne ytterligare en halvtimme att frigöra sig från graven. Hon hade ingen riktig minnesbild av processen. Hon tyckte att det var märkligt att hon inte tycktes kunna använda sin vänstra hand, men hon krafsade mekaniskt jord och sand med den högra.

Hon behövde något att gräva med. Det tog henne en stund att komma på vad hon kunde använda. Hon drog ned armen i hålan och lyckades komma åt bröstfickan och dra upp cigarettetuiet hon fått av Miriam Wu. Hon öppnade etuiet och använde det som en skopa. Deciliter för deciliter krafsade hon loss jord och kastade det ifrån sig med en knyck på handleden. Helt plötsligt kunde hon röra sin högra skuldra och lyckades pressa upp den genom jordlagret. Sedan krafsade hon bort sand och jord och lyckades räta upp huvudet. Därmed hade hon höger arm och huvudet ovanför gravens yta. När hon hade frigjort en del av överkroppen kunde hon börja åla sig uppåt centimeter för centimeter till dess att jorden plötsligt släppte taget om hennes ben.

Hon kröp bort från graven med slutna ögon och stannade inte förrän hennes axel stötte mot en trädstam. Hon vände långsamt kroppen så att hon fick trädet som ryggstöd och torkade bort smuts från ögonen med utsidan av handen innan hon öppnade ögonlocken. Det var kolsvart omkring henne och iskallt i luften. Hon svettades. Hon kände en dov smärta i huvudet, i vänstra axeln och i höften, men ägnade ingen energi åt att fundera på den saken. Hon satt stilla i tio minuter och andades. Sedan insåg hon att hon inte kunde stanna kvar.

Hon kämpade för att komma på fötter medan världen svajade.

Hon kände sig omedelbart illamående och böjde sig framåt och spydde.

Sedan började hon gå. Hon hade ingen aning om åt vilket håll hon gick eller vart hon var på väg. Hon hade problem med att röra sitt vänstra ben och snubblade ned till knästående med jämna mellanrum. Varje gång sköt en massiv smärta genom hennes huvud.

Hon visste inte hur länge hon hade gått när hon plötsligt såg ljus i ögonvrån. Hon ändrade riktning och snubblade framåt. Det var först då hon stod vid uthuset i kanten av gårdsplanen som hon insåg att hon hade gått raka vägen tillbaka till Zalachenkos hus. Hon stannade och svajade som en drucken.

Fotoceller på uppfartsvägen och hygget. Hon hade kommit från andra hållet. De hade inte upptäckt henne.

Insikten gjorde henne förvirrad. Hon insåg att hon inte var i form att ta en ny match med Niedermann och Zalachenko. Hon betraktade det vita gårdshuset.

Klick. Trä. Klick. Eld.

Hon fantiserade om en bensindunk och en tändsticka.

Hon vände sig mödosamt mot uthuset och vacklade fram till en dörr som var låst med en tvärslå. Hon lyckades lyfta av den genom att sätta den högra axeln under. Hon hörde bullret då tvärslån föll till marken och stötte mot sidan av dörren med en smäll. Hon tog ett steg in i mörkret och såg sig omkring.

Det var en vedbod. Där fanns ingen bensin.

Vid köksbordet höjde Alexander Zalachenko blicken då han hörde ljudet av tvärslån mot dörren i uthuset. Han vek köksgardinen åt sidan och kisade ut i mörkret. Det tog några sekunder innan hans ögon hade hunnit vänja sig. Det hade börjat blåsa allt kraftigare. Väderleksrapporten hade utlovat ett stormigt veckoslut. Sedan såg han att dörren till vedboden stod på glänt.

Tillsammans med Niedermann hade han hämtat ved tidigare under eftermiddagen. Det hade varit en onödig utflykt vars huvudsakliga syfte hade varit att ge Lisbeth Salander en bekräftelse på att hon kommit till rätt adress och locka fram henne.

Hade Niedermann glömt att lägga på tvärslån? Han kunde vara så fenomenalt klumpig. Han sneglade mot dörren till vardagsrummet där Niedermann hade slumrat till på soffan. Han funderade på att väcka Niedermann, men konstaterade att det var lika bra att låta honom sova. Han reste sig från köksstolen.

För att hitta bensin skulle Lisbeth vara tvungen att gå till ladugården där bilarna var parkerade. Hon lutade sig mot en huggkubbe och andades tungt. Hon måste vila. Hon hade bara suttit i någon minut då hon hörde de hasande stegen från Zalachenkos protes utanför vedboden.

I mörkret körde Mikael fel vid Mellby norr om Sollebrunn. Istället för att vika av mot Nossebro fortsatte han norrut och insåg inte sitt misstag förrän han kom till Trökörna. Han stannade och konsulterade vägatlasen.

Han svor och svängde söderut tillbaka mot Nossebro.

Lisbeth Salander grep yxan på huggkubben med högerhanden en sekund innan Alexander Zalachenko kom in i vedboden. Hon hade inte kraft nog att lyfta yxan över sitt huvud utan svingade den i enhandsfattning i en båge nedifrån och uppåt medan hon satte tyngden på sin oskadade höft och vred kroppen i en halvcirkel.

I samma ögonblick som Zalachenko vred om lysknappen träffade eggen snett över högra sidan av hans ansikte, krossade kindbenet och trängde in några millimeter i hans pannben. Han hann aldrig uppfatta vad som hände men i nästa sekund registrerade hans hjärna smärtan och han vrålade som besatt.

Ronald Niedermann vaknade med ett ryck och satte sig förvirrat upp. Han hörde ett tjutande som han först inte trodde var mänskligt. Det kom utifrån. Sedan insåg han att det var Zalachenko som vrålade. Han kom hastigt på fötter.

Lisbeth Salander tog sats och svängde yxan ytterligare en gång men hennes kropp lydde inte order. Hennes föresats var att lyfta yxan och begrava den i sin fars huvud men hon hade uttömt alla sina krafter och träffade långt från det avsedda målet, strax under knäskålen. Tyngden begravde dock eggen så djupt att yxan fastnade och rycktes ur hennes händer då Zalachenko föll framstupa in i vedboden. Han skrek oupphörligt.

Hon böjde sig ned för att gripa yxan igen. Jorden gungade då det blixtrade i hennes huvud. Hon var tvungen att sätta sig. Hon sträckte ut handen och trevade över hans jackfickor. Han hade fortfarande pistolen i den högra fickan och hon fokuserade blicken medan marken svajade.

En Browning kaliber 22.

En jävla scoutpistol.

Det var därför hon levde. Om hon träffats av en kula från Niedermanns Sig Sauer eller en pistol med grövre ammunition så skulle hon ha haft ett väldigt stort hål tvärs genom skallen.

I samma ögonblick som hon formulerade tanken hörde hon stegen av en yrvaken Niedermann som fyllde dörröppningen till uthuset. Han tvärstannade och stirrade på scenen framför sig med oförstående och vitt uppspärrade ögon. Zalachenko vrålade som en besatt. Hans ansikte var en blodig mask. Han hade en yxa fastkilad i knäet. En blodig och smutsig Lisbeth Salander satt på golvet bredvid honom. Hon såg ut som något ur en skräckfilm av det slag som Niedermann hade sett alldeles för många av.

Ronald Niedermann, okänslig för smärta och byggd som en pansarbrytande robot, hade aldrig tyckt om mörker. Så länge han kunde minnas hade mörkret varit förknippat med hot.

Han hade med egna ögon sett skepnader i mörkret och en obeskrivlig fasa lurade ständigt på honom. Och nu hade fasan materialiserat sig.

Flickan på golvet var död. Därom rådde ingen tvekan.

Han hade själv begravt henne.

Följaktligen var varelsen på golvet ingen flicka utan ett väsen som återkommit från andra sidan graven och som inte kunde nedkämpas med mänsklig styrka eller vapen.

Förändringen från människa till olevande hade redan börjat. Hennes hud hade förvandlats till ett ödleliknande pansar. Hennes blottade tänder var sylvassa spetsar som skulle slita köttstycken ur sitt byte. Hennes reptiltunga sköt ut och slickade sig kring munnen. Hennes blodiga händer hade decimeterlånga rakbladsvassa klor. Han såg hur hennes ögon glödde. Han kunde höra hur hon morrade dovt och såg henne spänna musklerna för ett språng mot hans strupe.

Han såg plötsligt klart och tydligt att hon hade en svans som krökte sig och hotfullt började piska mot golvet.

Sedan höjde hon pistolen och sköt. Kulan passerade så nära Niedermanns öra att han kunde känna snärten av vinddraget. Han upplevde att hennes mun sprutade en eldslåga mot honom.

Det blev för mycket.

Han slutade tänka.

Han tvärvände och sprang för sitt liv. Hon avfyrade ytterligare ett skott som missade honom fullständigt men som tycktes ge honom vingar. Han hoppade över ett staket med ett älgkliv och uppslukades av mörkret på fältet i riktning mot landsvägen. Han sprang i oresonlig skräck.

Lisbeth Salander tittade häpet efter honom då han försvann ur sikte.

Hon hasade sig fram till dörröppningen och spanade ut i mörkret men kunde inte se honom. Efter en stund slutade Zalachenko skrika men låg kvar och jämrade sig i chock. Hon öppnade pistolen och konstaterade att hon hade en patron kvar och övervägde att skjuta Zalachenko i skallen. Sedan påminde hon sig att Niedermann fortfarande befann sig ute i mörkret och att det var lika bra att spara den sista kulan. Om han angrep henne skulle hon förmodligen behöva mer än en kula av kaliber 22. Men det var bättre än ingenting.

Hon reste sig mödosamt, linkade ut ur vedboden och slog igen dörren. Det tog henne fem minuter att lägga på tvärslån. Hon vacklade över gårdsplanen och in i huset och hittade telefonen på en byrå inne i köket. Hon slog numret som hon inte hade använt på två år. Han var inte hemma. Telefonsvararen startade.

Hej. Det här är Mikael Blomkvist. Jag kan inte svara just nu, men lämna namn och telefonnummer så ringer jag upp så fort jag kan.

Piiip.

”Mir-g-kral”, sa hon och insåg att hennes röst lät som en gröt. Hon svalde. ”Mikael. Det är Salander.”

Sedan visste hon inte vad hon skulle säga.

Hon lade långsamt på luren.

Niedermanns Sig Sauer låg isärplockad för rengöring på köksbordet framför henne, bredvid Sonny Nieminens P-83 Wanad. Hon släppte Zalachenkos Browning på golvet och vacklade fram och lyfte Wanaden för att kontrollera magasinet. Hon hittade också sin Palm handdator och stoppade den i fickan. Därefter snubblade hon fram till diskbänken och fyllde en odiskad kaffekopp med iskallt vatten. Hon drack fyra koppar. När hon höjde blicken såg hon plötsligt sitt eget ansikte i en gammal rakspegel på väggen. Hon avlossade nästan ett skott i pur förskräckelse.

Det hon såg påminde mer om ett djur än en människa. Hon såg en galning med förvridet ansikte och uppspärrad mun. Hon var täckt av smuts. Hennes ansikte och hals var en stelnad välling av blod och lera. Hon anade vad Ronald Niedermann hade sett i vedboden.

Hon gick närmare spegeln och blev plötsligt medveten om att hennes vänstra ben släpade efter henne. Hon hade en skarp smärta i höften där Zalachenkos första kula hade träffat. Hans andra kula hade träffat hennes skuldra och paralyserat den vänstra armen. Det gjorde ont.

Men det var smärtan i huvudet som var så skarp att hon svajade. Hon höjde långsamt sin högra hand och trevade över bakhuvudet. Med fingrarna kände hon plötsligt kratern vid ingångshålet.

Hon fingrade på hålet i kraniet och insåg med plötslig förfäran att hon rörde vid sin egen hjärna, att hon var så allvarligt skadad att hon var döende eller kanske redan borde vara död. Vad hon inte kunde begripa var att hon överhuvudtaget stod på benen.

Hon övermannades plötsligt av en bedövande trötthet. Hon var inte säker på om hon höll på att svimma eller somna, men hon sökte sig till kökssoffan där hon försiktigt lade sig ned och vilade den högra – oskadade – sidan av huvudet mot en kudde.

Hon måste lägga sig ned och hämta krafter men visste att hon inte kunde riskera att sova med Niedermann utanför huset. Förr eller senare skulle han komma tillbaka. Förr eller senare skulle Zalachenko lyckas ta sig ut ur vedboden och släpa sig in i huset, men hon hade inte längre krafter kvar att ens stå på benen. Hon frös. Hon osäkrade pistolen.

Ronald Niedermann stod obeslutsam på landsvägen mellan Sollebrunn och Nossebro. Han var ensam. Det var mörkt. Han hade börjat tänka rationellt igen och skämdes över sin flykt. Han förstod inte hur det hade gått till, men han kom till den logiska slutsatsen att hon måste ha överlevt. På något sätt måste hon ha lyckats gräva sig upp.

Zalachenko behövde honom. Han borde följaktligen gå tillbaka till huset och vrida nacken av henne.

Samtidigt hade Ronald Niedermann en känsla av att allting var över. Han hade haft den känslan länge. Saker och ting hade börjat gå på tok och fortsatt att gå på tok från det ögonblick Bjurman hade kontaktat dem. Zalachenko hade blivit som förbytt då han hörde namnet Lisbeth Salander. Alla regler om försiktighet och måttfullhet som Zalachenko hade predikat i så många år hade upphört att existera.

Niedermann tvekade.

Zalachenko behövde läkarvård.

Om hon inte redan hade dödat honom.

Det innebar frågor.

Han bet sig i underläppen.

Han hade varit sin fars partner i många år. Det hade varit framgångsrika år. Han hade pengar undanstoppade och han visste dessutom var Zalachenko hade gömt sin egen förmögenhet. Han hade de resurser och den kompetens som fordrades för att driva verksamheten vidare. Det rationella skulle vara att gå därifrån och inte se sig om. Om det var någonting Zalachenko hade inpräntat i honom så var det att alltid bevara förmågan att osentimentalt gå ifrån en situation som kändes ohanterlig. Det var grundregeln för överlevnad. Lyft inte ett finger för en sak som är förlorad.

Hon var inte övernaturlig. Men hon var bad news. Hon var hans halvsyster.

Han hade underskattat henne.

Ronald Niedermann slets mellan två viljor. En del av honom ville gå tillbaka och vrida nacken av henne. En del av honom ville fortsätta att fly genom natten.

Han hade passet och plånboken i bakfickan. Han ville inte gå tillbaka. Det fanns inget på gården som han behövde.

Mer än möjligen en bil.

Han stod fortfarande och tvekade då han såg skenet från billyktor närma sig på andra sidan en höjd. Han vred huvudet. Han kanske kunde ordna transport på något annat sätt. Allt han behövde var en bil för att kunna ta sig in till Göteborg.

För första gången i sitt liv – åtminstone sedan hon lämnat det tidigaste barnstadiet – var Lisbeth

Salander oförmögen att ta kommandot över sin situation. Genom åren hade hon varit inblandad i slagsmål, blivit utsatt för misshandel, varit föremål för både statlig tvångsvård och privata övergrepp. Hon hade tagit emot långt fler snytingar mot både kropp och själ än någon människa ska behöva utsättas för.

Men varje gång hade hon kunnat revoltera. Hon hade vägrat svara på Teleborians frågor och när hon utsatts för någon form av fysiskt våld hade hon kunnat slinka undan och dra sig tillbaka.

Ett knäckt näsben kunde hon leva med.

Men hon kunde inte leva med ett hål i skallen.

Den här gången kunde hon inte släpa sig hem till sin egen säng och dra täcket över huvudet och sova i två dagar och sedan resa sig upp och återgå till de dagliga rutinerna som om inget hade hänt.

Hon var så allvarligt skadad att hon inte på egen hand kunde reda ut situationen. Hon var så trött att hennes kropp inte lydde hennes kommandon.

Jag måste sova en stund, tänkte hon. Och plötsligt kände hon sig förvissad om att om hon släppte taget och slöt ögonen var sannolikheten stor att hon aldrig skulle vakna igen. Hon analyserade denna slutsats och konstaterade efter hand att hon inte brydde sig. Tvärtom. Hon kände sig nästan attraherad av tanken. Att få vila. Att slippa vakna.

Hennes sista tankar gick till Miriam Wu.

Förlåt mig, Mimmi.

Hon höll fortfarande Sonny Nieminens osäkrade pistol i sin hand när hon slöt ögonen.

Mikael Blomkvist såg Ronald Niedermann i skenet från strålkastarna på långt håll och kände omedelbart igen honom. Det var svårt att missta sig på en 205 centimeter lång blond jätte som var byggd som en pansarbrytande robot. Niedermann viftade med armarna. Mikael bländade ned och bromsade in. Han sträckte ned handen i datorväskans ytterfack och plockade upp den Colt 1911 Government som han hittat på Lisbeth Salanders skrivbord. Han stannade drygt fem meter framför Niedermann och slog av motorn innan han öppnade bildörren.

”Tack för att du stannade”, sa Niedermann andfått. Han hade sprungit. ”Jag har råkat ut för ett … motorhaveri. Kan du ge mig lift in till stan?”

Han hade en märkligt ljus röst.

”Visst kan jag se till att du kommer till stan”, sa Mikael Blomkvist. Han riktade vapnet mot Niedermann. ”Ligg ned på marken.”

Det fanns inget slut på de prövningar Ronald Niedermann utsattes för denna natt. Han stirrade tvivlande på Mikael.

Niedermann var inte det minsta rädd för vare sig pistolen eller den figur som höll i den. Däremot hade han respekt för vapen. Han hade levt med vapen och våld i hela sitt liv. Han utgick från att om någon riktade en pistol mot honom så var den människan desperat och beredd att använda den.

Han kisade med ögonen och försökte bedöma mannen bakom pistolen, men strålkastarna förvandlade honom till en mörk skepnad. Polis? Det lät inte som en polis. Poliser brukade identifiera sig. Åtminstone var det så de gjorde på film.

Han bedömde sina chanser. Han visste att om han gjorde en tjurrusning skulle han kunna ta vapnet. Men mannen med pistolen verkade kall och stod i skydd av bildörren. Han skulle träffas av minst en, kanske två kulor. Om han rörde sig snabbt skulle mannen kanske missa eller i varje fall inte träffa något vitalt organ, men även om han överlevde skulle kulorna försvåra eller kanske till och med göra det omöjligt för honom att fortsätta flykten. Det var bättre att avvakta ett bättre tillfälle.

”LIGG NER NU”, vrålade Mikael.

Han flyttade mynningen några centimeter och avlossade ett skott i dikesrenen.

”Nästa skott träffar i knäskålen”, sa Mikael med hög och tydlig befälsröst.

Ronald Niedermann gick ned på knä, bländad av strålkastarljuset.

”Vem är du?” frågade han.

Mikael sträckte ned handen i förvaringsfacket i bildörren och plockade fram ficklampan han hade köpt på bensinstationen. Han riktade ljuskäglan mot Niedermanns ansikte.

”Händerna på ryggen”, kommenderade Mikael. ”Sära på benen.”

Han väntade tills Niedermann motvilligt lydde befallningen.

”Jag vet vem du är. Om du gör något dumt skjuter jag utan varning. Jag siktar mot lungan under skulderbladet. Du kan förmodligen ta mig … men det kommer att kosta.”

Han lade ned ficklampan på marken och tog av sig sitt bälte och formade det till en ögla, precis som han hade fått lära sig hos fältjägarna i Kiruna då han gjorde militärtjänsten två decennier tidigare. Han ställde sig mellan den blonde jättens ben och trädde öglan runt hans armar och drog åt ovanför armbågarna. Därmed var den väldige Niedermann i all praktisk bemärkelse hjälplös.

Och sedan då? Mikael såg sig omkring. De var absolut ensamma i mörkret på landsvägen. Paolo Roberto hade inte överdrivit då han beskrivit Niedermann. Det var en bjässe. Frågan var bara varför en sådan bjässe kom springande mitt i natten som om han var jagad av den onde själv.

”Jag söker Lisbeth Salander. Jag antar att du träffat henne.”

Niedermann svarade inte.

”Var finns Lisbeth Salander?” frågade Mikael.

Niedermann gav honom en underlig blick. Han begrep inte vad som hände denna bisarra natt då allting verkade gå på tok.

Mikael ryckte på axlarna. Han gick tillbaka till bilen och öppnade bagageluckan och hittade en bogserlina. Han kunde inte lämna Niedermann bunden mitt på vägen och såg sig omkring. Trettio meter längre upp på vägen glittrade ett trafikmärke i strålkastarljuset. Varning för älg.

”Stå upp.”

Han satte mynningen på vapnet mot Niedermanns nacke och ledde honom till varningsmärket och tvingade ned honom i vägrenen. Han beordrade Niedermann att sätta sig med ryggen mot stolpen. Niedermann tvekade.

”Det hela är mycket enkelt”, sa Mikael. ”Du mördade Dag Svensson och Mia Bergman. De var mina vänner. Jag tänker inte släppa dig lös här på vägen och antingen sitter du bunden eller så skjuter jag dig i knäskålen. Ditt val.”

Niedermann satte sig. Mikael lade bogserlinan runt halsen och fixerade huvudet. Sedan använde han arton meter lina för att surra fast jätten runt överkroppen och midjan. Han sparade en bit av repet så att han kunde surra underarmarna mot stolpen och låste med några rejäla seglarknopar.

När han var klar frågade Mikael återigen var Lisbeth Salander befann sig. Han fick inget svar och ryckte på axlarna och lämnade Niedermann. Det var först när han återkom till sin bil som han kände adrenalinet flöda och blev medveten om vad han just hade gjort. Bilden av Mia Bergmans ansikte flimrade framför hans ögon.

Mikael tände en cigarett och drack Ramlösa ur petflaskan. Han betraktade skepnaden i dunklet vid älgskylten. Sedan satte han sig bakom ratten och konsulterade vägkartan och konstaterade att han hade drygt en kilometer kvar till avtagsvägen till Karl Axel Bodins gård. Han startade motorn och passerade Niedermann.

Han körde långsamt förbi avtagsvägen med skylten mot Gosseberga och parkerade intill en lada på en skogsväg hundra meter längre norrut. Han tog pistolen och tände ficklampan. Han upptäckte färska hjulspår i leran och konstaterade att en annan bil hade stått parkerad på platsen tidigare, men reflekterade inte närmare över upptäckten. Han promenerade tillbaka till avtagsvägen till Gosseberga och lyste på postlådan. PL192 – K. A. Bodin. Han fortsatte längs vägen.

Det var nästan midnatt då han såg ljusen från Bodins gård. Han stannade och lyssnade. Han stod stilla i flera minuter men kunde inte höra något annat än vanliga nattljud. Istället för att ta vägen rakt in på gården gick han längs kanten av ängen och närmade sig byggnaden från ladugårdssidan. Han stannade vid gårdsplanen trettio meter från huset. Han var på helspänn. Niedermanns språngmarsch längs vägen antydde att något hade hänt på gården.

Mikael var halvvägs över gårdsplanen då han hörde ett ljud. Han snurrade runt och sjönk ned till knästående med sitt vapen höjt. Det tog honom några sekunder att lokalisera ljudet till ett av uthusen. Det lät som om någon jämrade sig. Han rörde sig snabbt över gräsplanen och stannade vid uthuset. Då han tittade runt hörnet kunde han se att en lampa var tänd inne i skjulet.

Han lyssnade. Någon rörde sig där inne. Han lyfte tvärslån och petade upp dörren och mötte ett par skräckslagna ögon i ett blodigt ansikte. Han såg yxan på golvet.

”Herrejesusjävlar”, mumlade han.

Sedan såg han protesen.

Zalachenko.

Lisbeth Salander hade definitivt varit på besök.

Han hade svårt att föreställa sig vad som kunde ha hänt. Han stängde snabbt dörren igen och lade på tvärslån.

Med zalachenko i vedboden och Niedermann hopsurrad nere vid vägen mot Sollebrunn gick Mikael raskt över gårdsplanen till bostadshuset. Det var möjligt att det fanns någon för honom okänd tredje person som kunde utgöra en fara, men huset kändes öde, nästan obebott. Han riktade vapnet mot marken och öppnade försiktigt ytterdörren. Han kom in i en mörk farstu och såg en rektangel av ljus från köket. Det enda ljud han kunde höra var en tickande väggklocka. Då han kom fram till köksdörren såg han omedelbart Lisbeth Salander på kökssoffan.

Ett kort ögonblick stod han som förstenad och betraktade den sargade kroppen. Han noterade att hon höll en pistol i handen som slappt hängde utanför soffkanten. Han gick långsamt fram till henne och sjönk ned på knä. Han tänkte på hur han hade hittat Dag och Mia och trodde för en sekund att hon var död. Sedan såg han en liten rörelse i hennes bröstkorg och hörde ett svagt rosslande andetag.

Han sträckte fram handen och började försiktigt lossa pistolen från hennes hand. Helt plötsligt hårdnade hennes grepp om kolven. Hon öppnade ögonen i två smala strimmor och stirrade på honom några långa sekunder. Hennes blick var ofokuserad. Sedan hörde han henne mumla med så låg röst att han knappt kunde uppfatta orden.

Kalle Jävla Blomkvist.

Hon slöt ögonen igen och släppte pistolen. Han lade vapnet på golvet och tog fram mobiltelefonen och slog numret till SOS Alarm.