Luftslottet som sprängdes

KAPITEL 1: FREDAG 8 APRIL

Doktor Anders Jonasson väcktes av syster Hanna Nicander. Klockan var strax före halv två på morgonen.

”Vad är det?” undrade han förvirrat.

”Helikopter på ingående. Två patienter. En äldre man och en ung kvinna. Hon är skottskadad.”

”Jaha”, sa Anders Jonasson trött.

Han kände sig yrvaken trots att han bara hade slumrat i någon halvtimme. Han hade nattjouren på akuten på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Det hade varit en miserabelt slitsam afton. Sedan han gått på klockan 18.00 hade sjukhuset tagit emot fyra personer från en frontalkrock strax utanför Lindome. Av dessa var en kritiskt skadad och en hade dödförklarats kort efter ankomsten. Han hade även behandlat en servitris som blivit skållad över benen vid en köksolycka på en restaurang på Avenyn, samt räddat livet på en fyraårig pojke som inkommit till sjukhuset med andningsstillestånd efter att ha svalt ett hjul till en leksaksbil. Han hade dessutom hunnit plåstra om en tonårig flicka som cyklat ned i en grop. Gatukontoret hade lämpligt valt att placera gropen vid avfarten från en cykelbana och någon hade också vräkt ned varningsbockarna i gropen. Hon hade sytts med fjorton stygn i ansiktet och skulle behöva två nya framtänder. Jonasson hade också sytt fast en bit av en tumme som en entusiastisk hemmasnickare hade råkat hyvla loss.

Vid elvatiden hade antalet akuta patienter minskat. Han hade gått en rond och kontrollerat tillståndet för de patienter som inkommit och därefter dragit sig tillbaka till ett vilorum för att försöka koppla av en stund. Han hade jouren fram till klockan 06.00 och brukade sällan sova även om det inte kom in akutfall, men just denna natt hade han slumrat till nästan omedelbart.

Syster Hanna Nicander gav honom en temugg. Hon hade inte hunnit få några detaljer om de inkommande fallen.

Anders Jonasson sneglade ut genom fönstret och såg att det blixtrade kraftigt ut mot havet. Helikoptern var verkligen ute i sista minuten. Det började plötsligt regna kraftigt. Ovädret hade kommit in över Göteborg.

Medan han stod vid fönstret hörde han motorljudet och såg helikoptern vingla i stormbyar mot helikopterplattan. Han höll andan när helikopterföraren tycktes ha svårt att behålla kontrollen. Sedan försvann den ur hans synfält och han hörde hur motorn gick ned i lågvarv. Han tog en klunk och ställde ifrån sig temuggen.

Anders Jonasson mötte bårarna vid akutintaget. Jourkollegan Katarina Holm tog hand om den första patienten som rullades in – en äldre man med en kraftig ansiktsskada. Det föll på doktor Jonassons lott att ta hand om den andra patienten, den skottskadade kvinnan. Han gjorde en snabb okulärbesiktning och konstaterade att det var en till synes tonårig flicka, svårt nedsmutsad och blodig med svåra skador. Han lyfte filten som Räddningstjänsten hade svept runt hennes kropp och noterade att någon hade tejpat igen skottsåren i höften och axeln med bred silvertejp, vilket han bedömde som ett ovanligt klyftigt initiativ. Tejpen höll bakterier ute och blodet inne. En kula hade tagit på utsidan av höften och gått rakt igenom muskelvävnaden. Därefter lyfte han på hennes axel och lokaliserade ingångshålet i ryggen. Där fanns inget utgångshål vilket betydde att kulan satt kvar någonstans i axeln. Han hoppades att den inte hade penetrerat lungan, och eftersom han inte kunde upptäcka blod i flickans munhåla drog han slutsatsen att så troligen inte var fallet.

”Röntgen”, sa han till den assisterande sköterskan. Mer behövde han inte förklara.

Slutligen klippte han upp förbandet som Räddningstjänstens personal hade virat runt hennes skalle. Han blev iskall då han med fingrarna kände ingångshålet och insåg att flickan hade blivit skjuten i huvudet. Inte heller där fanns något utgångshål.

Anders Jonasson stannade upp någon sekund och betraktade flickan. Han var plötsligt missmodig. Han hade ofta beskrivit sitt arbete som att vara målvakt. Till hans arbetsplats kom dagligen människor i varierande tillstånd med ett enda syfte – att få hjälp. Det var 74-åriga tanter som fallit ihop i Nordstans galleria med hjärtstillestånd, 14-åriga pojkar som fått vänstra lungan penetrerad av en skruvmejsel och 16-åriga flickor som hade knaprat ecstasytabletter och dansat i arton timmar och därefter fallit ihop blåa i ansiktet. Det var offer för arbetsplatsolyckor och misshandel. Det var småbarn som anfallits av kamphundar på Vasaplatsen och händiga män som bara skulle såga till några brädor med en Black & Decker och som råkat skära ända in till märgpipan i handleden.

Anders Jonasson var målvakten som stod mellan patienten och Fonus. Hans jobb bestod i att vara den person som beslutade om åtgärder. Om han fattade fel beslut skulle patienten dö eller kanske vakna till livslång invaliditet. Han fattade oftast rätt beslut, vilket berodde på att det stora flertalet skadade hade ett uppenbart specifikt problem. Ett knivhugg i en lunga eller en krosskada efter en bilolycka var begripligt och överskådligt. Patienten överlevde beroende på skadans beskaffenhet och på hur skicklig han var.

Det fanns två typer av skador som Anders Jonasson avskydde. Det ena var allvarliga brännskador som nästan oavsett vilka åtgärder han satte in skulle leda till livslångt lidande. Det andra var skador i huvudet.

Flickan framför honom kunde leva med en kula i höften och en kula i axeln. Men en kula någonstans inne i hennes hjärna var ett problem av en helt annan storleksordning. Han hörde plötsligt syster Hanna säga något.

”Förlåt?”

”Det är hon.”

”Vad menar du?”

”Lisbeth Salander. Flickan de jagat i flera veckor för trippelmordet i Stockholm.”

Anders Jonasson tittade på patientens ansikte. Syster Hanna hade helt rätt. Det var hennes passfoto han och alla andra svenskar sett tapetserat på löpsedlarna utanför varje tobaksaffär sedan påskhelgen. Och nu var mördaren själv skjuten, vilket väl utgjorde någon form av poetisk rättvisa.

Men det angick inte honom. Hans jobb var att rädda livet på sin patient oavsett om hon var trippelmördare eller nobelpristagare. Eller rentav både och.

Därefter utbröt det effektiva kaos som präglar en akutmottagning. Personalen på Jonassons skift gick rutinerat till verket. Lisbeth Salanders kvarvarande kläder klipptes upp. En sköterska rapporterade blodtrycket – 100/70 – medan han själv satte stetoskopet mot patientens bröst och lyssnade till hjärtslag som tycktes förhållandevis regelbundna och en andning som inte var fullt lika regelbunden.

Doktor Jonasson tvekade inte att omedelbart klassificera Lisbeth Salanders tillstånd som kritiskt. Såren i axel och höft kunde bero tills vidare, med ett par kompresser eller till och med de tejpbitar som någon inspirerad själ satt fast. Det viktiga var huvudet. Doktor Jonasson beordrade en datortomografi med den datortomograf som sjukhuset investerat skattemedel i.

Anders Jonasson var blond och blåögd, ursprungligen från Umeå. Han hade arbetat på Sahlgrenska och Östra sjukhuset i tjugo år som omväxlande forskare, patolog och akutläkare. Han hade en egenhet som förbryllade kollegor och som gjorde personalen stolt över att arbeta med honom; han hade inställningen att ingen patient skulle dö på hans skift och på något mirakulöst sätt hade han faktiskt lyckats hålla nollan. Några av hans patienter hade förvisso dött, men det hade skett under efterbehandlingen eller av helt andra orsaker än hans insatser.

Jonasson hade också en stundom oortodox syn på läkekonst. Han ansåg att läkare ibland tenderade att dra slutsatser som de inte hade täckning för och därmed gav upp på tok för snabbt, alternativt ägnade för mycket tid åt att försöka utröna exakt vad det var för fel på patienten för att kunna sätta in korrekt behandling. Det var förvisso det sätt som instruktionsboken angav, problemet var bara att patienten riskerade att avlida medan läkarna fortfarande funderade. I värsta fall skulle läkaren komma fram till slutsatsen att det var ett hopplöst fall och avbryta behandlingen.

Anders Jonasson hade dock aldrig tidigare fått in en patient med en kula i skallen. Här behövdes förmodligen en neurokirurg. Han kände sig otillräcklig men insåg plötsligt att han möjligen var mera lyckligt lottad än han förtjänade. Innan han skrubbade sig och satte på sig operationskläder ropade han till Hanna Nicander.

”Det finns en amerikansk professor som heter Frank Ellis som arbetar på Karolinska i Stockholm men som just nu befinner sig i Göteborg. Han är en känd hjärnforskare och dessutom en god vän till mig. Han bor på Hotel Radisson på Avenyn. Kan du ta reda på telefonnumret.”

Medan Anders Jonasson fortfarande väntade på röntgenplåtarna kom Hanna Nicander tillbaka med telefonnumret till Hotel Radisson. Anders Jonasson kastade en blick på klockan – 01.42 – och lyfte telefonen. Nattportieren på Radisson var ytterst ovillig att koppla något samtal alls vid den tiden på dygnet och doktor Jonasson fick formulera några ytterst skarpa ord om nödsituation innan samtalet kopplades fram.

”God morgon, Frank”, sa Anders Jonasson då telefonluren äntligen lyftes. ”Det är Anders. Jag hörde att du var i Göteborg. Har du lust att komma upp på Sahlgrenska och assistera vid en hjärnoperation?”

”Are you bullshitting me?” hördes en tvivlande röst i andra änden av luren. Trots att Frank Ellis bott i Sverige i så många år och obehindrat talade svenska – om än med amerikansk brytning – förblev hans grundspråk engelska. Anders Jonasson talade svenska och Ellis svarade på engelska.

”Frank, jag är ledsen att jag missade din föreläsning, men jag tänkte att du kunde ge privatlektioner. Jag har en ung kvinna som blivit skjuten i huvudet. Ingångshål strax ovanför vänster öra. Jag skulle inte ringa dig om jag inte behövde en second opinion. Och jag har svårt att tänka mig någon lämpligare person att fråga.”

”Är det allvar?” frågade Frank Ellis.

”Det är en flicka i 25-årsåldern.”

”Och hon har blivit skjuten i huvudet?”

”Ingångshål, inget utgångshål.”

”Men hon lever?”

”Svag men regelbunden puls, mindre regelbunden andning, blodtrycket är 100/70. Hon har dessutom en kula i axeln och ett skottsår i höften. Det är två problem som jag kan hantera.”

”Det låter ju lovande”, sa professor Ellis.

”Lovande?”

”Om en människa har ett kulhål i huvudet och fortfarande lever så måste situationen betraktas som hoppfull.”

”Kan du assistera mig?”

”Jag måste erkänna att jag tillbringade kvällen i goda vänners sällskap. Jag kom i säng klockan ett och har förmodligen en imponerande promillehalt i blodet …”

”Jag kommer att fatta besluten och göra ingreppen. Men jag behöver någon som assisterar mig och säger till om jag gör något tokigt. Och, ärligt talat, en stupfull professor Ellis är förmodligen flera klasser bättre än jag då det handlar om att bedöma hjärnskador.”

”Okej. Jag kommer. Men du är skyldig mig en tjänst.”

”En taxi väntar utanför hotellet.”

Professor Frank Ellis sköt upp glasögonen i pannan och kliade sig i nacken. Han fokuserade blicken på dataskärmen som visade varje vinkel och vrå av Lisbeth Salanders hjärna. Ellis var 53 år gammal och hade korpsvart hår med grå stänk, mörk skäggbotten och såg ut som någon med en biroll i Cityakuten. Hans kropp antydde att han tillbringade ett antal timmar varje vecka på något gym.

Frank Ellis trivdes i Sverige. Han hade kommit hit som ung utbytesforskare i slutet av 1970-talet och stannat i två år. Därefter hade han kommit över igen vid upprepade tillfällen till dess att han fått erbjudande om en professur vid Karolinska. Vid det laget var han ett internationellt respekterat namn.

Anders Jonasson hade känt Frank Ellis i fjorton år. De hade först träffats vid ett seminarium i Stockholm och upptäckt att bägge var entusiastiska flugfiskare och Anders hade bjudit med honom på en fisketur upp till Norge. De hade hållit kontakt genom åren och det hade blivit fler fisketurer. Däremot hade de aldrig arbetat ihop.

”Hjärnor är ett mysterium”, sa professor Ellis. ”Jag har ägnat mig åt hjärnforskning i tjugo år. Faktiskt längre än så.”

”Jag vet. Förlåt att jag jagade upp dig, men …”

”Äsch.” Frank Ellis viftade avvärjande. ”Det kommer att kosta dig en flaska Cragganmore nästa gång vi åker och fiskar.”

”Okej. Det var billigt.”

”Jag hade en patient för några år sedan då jag jobbade i Boston – jag skrev om fallet i New England Journal of Medicine. Det var en flicka i samma ålder som din patient. Hon var på väg till universitetet då någon sköt henne med ett armborst. Pilen gick in i ytterkanten av ögonbrynet på hennes vänstra sida och rakt genom huvudet, ut nästan mitt i nacken.”

”Och hon överlevde?” undrade Jonasson förbluffat.

”Det såg för jävligt ut då hon kom till akuten. Vi klippte av pilen och stoppade in hennes skalle i en datortomograf. Pilen gick rakt genom hjärnan. Enligt alla rimliga bedömningar borde hon ha varit död eller i varje fall haft ett så massivt trauma att hon befunnit sig i koma.”

”Hur var hennes tillstånd?”

”Hon var vid medvetande hela tiden. Inte bara det; hon var naturligtvis fruktansvärt rädd, men hon var helt rationell. Hennes enda problem var att hon hade ett pilskaft genom skallen.”

”Vad gjorde du?”

”Tja, jag hämtade en tång och drog ut pilen och satte plåster på såren. Ungefär.”

”Klarade hon sig?”

”Hennes tillstånd var förstås kritiskt en längre tid innan vi skrev ut henne, men ärligt talat – vi kunde ha skickat hem henne samma dag som hon kom in. Jag har aldrig haft en friskare patient.”

Anders Jonasson undrade om professor Ellis skämtade med honom.

”Å andra sidan”, fortsatte Ellis, ”så hade jag en 42-årig manlig patient i Stockholm för några år sedan som hade slagit skallen i en fönsterkarm och fått en lätt smäll i huvudet. Han blev illamående och så hastigt sjuk att han fördes i ambulans till akuten. Han var medvetslös då jag fick in honom. Han hade en liten bula och en väldigt liten blödning. Men han vaknade aldrig och dog efter nio dygn på intensiven. Än i dag vet jag inte varför han avled. I obduktionsprotokollet skrev vi hjärnblödning till följd av olyckshändelse, men ingen av oss var nöjda med den analysen. Blödningen var så extremt liten och satt på ett sådant sätt att den inte borde ha påverkat någonting alls. Ändå slutade lever, njurar, hjärta och lungor efterhand att fungera. Ju äldre jag blir desto mer upplever jag det som något av en roulette. Personligen tror jag inte att vi någonsin kommer att lista ut exakt hur hjärnan fungerar. Vad tänker du göra?”

Han knackade på skärmbilden med en penna.

”Jag hoppades att du skulle tala om det för mig.”

”Låt höra din bedömning.”

”Tja, för det första tycks det vara en kula av en lätt kaliber. Den har gått in vid tinningen och stannat ungefär fyra centimeter in i hjärnan. Den vilar mot laterala ventrikeln och det finns en blödning där.”

”Åtgärder?”

”För att använda din terminologi – hämta en tång och dra ut kulan samma väg som den gick in.”

”Ett utmärkt förslag. Men jag skulle nog använda den tunnaste pincett du har.”

”Så enkelt?”

”I det här fallet, vad annat kan vi göra? Vi kan lämna kulan där den är och hon kanske lever till dess att hon blir hundra, men det är också en chansning. Hon kan utveckla epilepsi, migrän, alla möjliga otyg. Och något man inte gärna vill göra är att borra upp skallen och operera henne om ett år då själva såret läkts. Kulan ligger en bit från de stora blodådrorna. I det här fallet skulle jag rekommendera att du plockade ut den, men …”

”Men vad då?”

”Kulan oroar mig inte riktigt. Det är det fascinerande med hjärnskador – om hon har överlevt att få in kulan i huvudet så är det ett tecken på att hon kommer att överleva att få den utplockad också. Problemet är snarare det här.” Han pekade på skärmen. ”Runt ingångshålet har du en massa bensplitter. Jag kan se åtminstone ett dussin fragment som är några millimeter långa. Några av dem har sjunkit in i hjärnvävnaden. Där har du det som kommer att döda henne om du inte är försiktig.”

”Den här delen av hjärnan associeras med tal och numerisk förmåga.”

Ellis ryckte på axlarna.

”Mumbo jumbo. Jag har ingen aning om vad just dessa grå celler är till för. Du kan bara göra ditt bästa. Det är du som opererar. Jag hänger över axeln på dig. Kan jag låna kläder och skrubba mig någonstans?”

Mikael Blomkvist sneglade på klockan och konstaterade att det var strax efter tre på morgonen. Han var försedd med handfängsel. Han blundade en sekund. Han var dödligt trött men gick på adrenalin. Han öppnade ögonen och betraktade ilsket kommissarie Thomas Paulsson som tittade tillbaka med chock i blicken. De satt vid ett köksbord i en vit bondgård på en plats i närheten av Nossebro som kallades Gosseberga och som Mikael hört talas om för första gången i sitt liv mindre än tolv timmar tidigare.

Katastrofen var ett faktum.

”Idiot”, sa Mikael.

”Hör nu här …”

”Idiot”, upprepade Mikael. ”Jag sa för helvete till om att han var livsfarlig. Jag sa att ni måste hantera honom som en osäkrad handgranat. Han har mördat minst tre personer och är byggd som en stridsvagn och dödar med sina bara händer. Och du skickar två bysnutar för att finka honom som om han vore en lördagsfyllerist.”

Mikael blundade igen. Han undrade vad mer som skulle gå på tok under natten.

Han hade hittat Lisbeth Salander strax efter midnatt, svårt skadad. Han hade larmat polis och lyckats övertala Räddningstjänsten att skicka en helikopter för att evakuera Lisbeth till Sahlgrenska sjukhuset. Han hade ingående beskrivit hennes skador och kulhålet i hennes huvud och fått medhåll från någon klok och förståndig person som insett att hon fordrade omedelbar vård.

Det hade ändå dröjt över en halvtimme innan helikoptern anlänt. Mikael hade gått ut och hämtat två bilar från ladugården, som också fungerade som garage, och tänt strålkastarna och markerat en landningsbana genom att belysa åkern framför huset.

Helikopterpersonalen och två medföljande sjukvårdare hade agerat rutinerat och professionellt. En av sjukvårdarna gav Lisbeth Salander första hjälpen medan den andre tog hand om Alexander Zalachenko, även känd som Karl Axel Bodin. Zalachenko var Lisbeth Salanders far och hennes värste fiende. Han hade försökt döda henne, men misslyckats. Mikael hade hittat honom svårt skadad i vedboden på den ensligt belägna bondgården, med ett illavarslande yxhugg i ansiktet och en krosskada i benet.

Medan Mikael hade väntat på helikoptern hade han gjort vad han kunnat för Lisbeth. Han hade hämtat ett rent lakan från ett linneskåp och skurit upp det och lagt första förband. Han hade konstaterat att blodet hade koagulerat som en propp i ingångshålet i huvudet och inte riktigt vetat om han skulle våga lägga förband eller inte. Till sist hade han knutit lakanet mycket löst runt hennes huvud, mest för att såret inte skulle vara lika exponerat för bakterier och smuts. Däremot hade han stoppat blödningen från kulhålen i höft och axel på enklast tänkbara sätt. I ett skåp hade han hittat en rulle med bred silvertejp och helt enkelt tejpat ihop såren. Han hade baddat hennes ansikte med en fuktig handduk och försökt torka bort den värsta smutsen.

Han hade inte gått ut i vedboden och gett Zalachenko någon hjälp. I sitt stilla sinne konstaterade han att han ärligt talat inte brydde sig ett dugg om Zalachenko.

Medan han väntade på Räddningstjänsten hade han också ringt till Erika Berger och förklarat läget.

”Är du oskadd?” frågade Erika.

”Jag är okej”, svarade Mikael. ”Det är Lisbeth som är skadad.”

”Stackars flicka”, sa Erika Berger. ”Jag har läst Björcks Säpoutredning under kvällen. Hur ska du hantera det här?”

”Jag orkar inte ens tänka på saken”, sa Mikael.

Medan han pratade med Erika satt han på golvet bredvid soffan och höll ett vakande öga på Lisbeth Salander. Han hade dragit av henne skor och byxor för att komma åt att lägga förband på skottskadan på höften och plötsligt råkade han lägga handen på klädesplagget som han slängt på golvet bredvid soffan. Han kände ett föremål i en benficka och drog upp en Palm Tungsten T3.

Han rynkade ögonbrynen och betraktade handdatorn eftertänksamt. När han hörde ljudet av helikoptern stoppade han datorn i innerfickan på sin jacka. Därefter – medan han fortfarande var ensam, böjde han sig fram och sökte igenom alla Lisbeth Salanders fickor. Han hittade ytterligare en uppsättning nycklar till lägenheten vid Mosebacke och ett pass i namnet Irene Nesser. Han stoppade snabbt ned föremålen i ett fack i sin datorväska.

den första polisbilen med Fredrik Torstensson och Gunnar Andersson från polisen i Trollhättan anlände några minuter efter att Räddningstjänstens helikopter landat. De följdes av kommissarien i yttre tjänst, Thomas Paulsson, som omedelbart hade tagit befälet över situationen. Mikael hade gått fram och börjat förklara vad som hänt. Han upplevde Paulsson som en grötmyndig och fyrkantig fanjunkare. Det var när Paulsson anlände som saker började gå på tok.

Paulsson visade inga tecken på att förstå vad Mikael pratade om. Han verkade märkligt skärrad och det enda faktum han tog in var att den söndertrasade flickan på golvet framför kökssoffan var den efterspanade trippelmördaren Lisbeth Salander, vilket var ett synnerligen angeläget kap. Paulsson hade tre gånger frågat den strängt upptagne sjukvårdaren från Räddningstjänsten om flickan kunde gripas på plats. Till sist hade sjukvårdaren rest sig och vrålat till Paulsson att hålla sig på armlängds avstånd.

Därefter hade Paulsson fokuserat på den sargade Alexander Zalachenko i vedboden och Mikael hade hört Paulsson rapportera över radio att Salander uppenbarligen hade försökt döda ytterligare en person.

Vid det laget var Mikael så irriterad på Paulsson, som uppenbarligen inte lyssnade på ett ord av det han försökte säga, att han höjde rösten och manade Paulsson att omedelbart ringa kriminalinspektör Jan Bublanski i Stockholm. Han plockade upp sin mobil och erbjöd sig att slå numret. Det var Paulsson inte intresserad av.

Mikael hade därefter begått två misstag.

Han hade beslutsamt förklarat att den verklige trippelmördaren var en man vid namn Ronald Niedermann som var byggd som en pansarbrytande robot, led av sjukdomen congenital analgesia och för ögonblicket satt hopbuntad i ett dike på vägen mot Nossebro. Mikael beskrev var Niedermann kunde återfinnas och rekommenderade att polisen skulle mobilisera en pluton infanterister med förstärkningsvapen för att hämta honom. Paulsson hade frågat hur Niedermann hamnat i diket och Mikael erkände öppenhjärtigt att det var han som medelst vapenhot hade åstadkommit denna belägenhet.

”Vapenhot?” undrade kommissarie Paulsson.

Vid det laget borde Mikael ha insett att Paulsson var ett stolpskott. Han borde ha lyft mobilen och själv ringt upp Jan Bublanski och bett denne ingripa för att skingra den dimma som Paulsson tycktes innesluten i. Istället hade Mikael begått misstag nummer två genom att försöka överlämna det vapen han hade i jackfickan – den Colt 1911 Government som han tidigare under dagen hittat i Lisbeth Salanders lägenhet i Stockholm och med vars hjälp han bemästrat Ronald Niedermann.

Detta hade dock föranlett Paulsson att på stående fot gripa Mikael Blomkvist för olaga vapeninnehav. Paulsson hade därefter beordrat poliserna Torstensson och Andersson att bege sig till den plats på vägen mot Nossebro som Mikael angivit och utröna om det låg någon sanning i Mikaels historia att det satt en människa bunden vid en älgskylt i ett dike. Om så var fallet skulle poliserna förse personen i fråga med handfängsel och föra honom till gården i Gosseberga.

Mikael hade omedelbart protesterat och förklarat att Ronald Niedermann inte var en person som enkelt kunde gripas och förses med handfängsel – han var en livsfarlig mördare. När Paulsson valde att ignorera Mikaels protester hade tröttheten tagit ut sin rätt. Mikael hade kallat Paulsson en inkompetent jävel och vrålat att Torstensson och Andersson skulle ge fan i att släppa loss Ronald Niedermann utan att tillkalla förstärkning.

Resultatet av utbrottet hade blivit att Mikael försetts med handfängsel och placerats i baksätet på Paulssons kommissariebil, varifrån han svärande hade åsett Torstensson och Andersson försvinna med sin polisbil. Den enda ljusglimten i mörkret var att Lisbeth Salander hade rullats till helikoptern och försvunnit över trädtopparna i riktning mot Sahlgrenska. Mikael kände sig fullständigt hjälplös och borta ur informationsflödet och kunde bara hoppas att Lisbeth skulle komma under kompetent vård.

Doktor Anders Jonasson lade två djupa snitt ända ned till skallbenet och vek upp huden runt ingångshålet. Han använde klämmor för att fixera öppningen. En operationssköterska förde försiktigt in en sug för att avlägsna blod. Därefter kom den otäcka biten då doktor Jonasson använde en borr för att utvidga hålet i skallbenet. Proceduren gick enerverande långsamt.

Till sist hade han ett hål som var tillräckligt stort för att Lisbeth Salanders hjärna skulle vara åtkomlig. Han förde försiktigt in en sond i hjärnan och utvidgade sårkanalen några millimeter. Därefter förde han in en tunnare sond och lokaliserade kulan. Från skallröntgen kunde han konstatera att kulan hade vridit sig och låg i fyrtiofem graders vinkel mot sårkanalen. Han använde sonden för att försiktigt peta på kanten av kulan och kunde efter en serie misslyckade försök lyfta den en aning så att han kunde vrida den rätt.

Slutligen förde han ned en tunn pincett med räfflad gripklo. Han nöp åt hårt kring basen av kulan och fick grepp. Han drog pincetten rakt upp. Kulan följde med nästan helt utan motstånd. Han höll upp den mot ljuset en sekund och konstaterade att den tycktes intakt och släppte den därefter i en skål.

”Svabba”, sa han och fick omedelbart ordern uppfylld.

Han kastade en blick på EKG som visade att hans patient fortfarande hade regelbunden hjärtverksamhet.

”Pincett.”

Han drog ned ett kraftigt förstoringsglas från ett hängstativ och fokuserade på det blottlagda området.

”Försiktigt”, sa professor Frank Ellis.

Under de kommande fyrtiofem minuterna plockade Anders Jonasson ut inte mindre än trettiotvå små benflisor runt ingångshålet. Den minsta av dessa flisor kunde knappt ses med blotta ögat.

medan Mikael Blomkvist frustrerat försökte lirka upp sin mobiltelefon från kavajens bröstficka – vilket visade sig vara en omöjlig uppgift med händerna bojade – anlände flera bilar med både poliser och teknisk personal till Gosseberga. De dirigerades av kommissarie Paulsson att säkra teknisk bevisning i vedboden och att göra en grundlig undersökning av bostadshuset där flera vapen tagits i beslag. Mikael betraktade resignerat deras övningar från sin utkikspunkt i baksätet på Paulssons bil.

Det var först efter en dryg timme som Paulsson tycktes bli medveten om att poliserna Torstensson och Andersson ännu inte återvänt från sitt uppdrag att hämta Ronald Niedermann. Han såg plötsligt bekymrad ut och tog in Mikael Blomkvist till köket där han åter ombads lämna en vägbeskrivning.

Mikael blundade.

Han satt fortfarande kvar i köket tillsammans med Paulsson då piketstyrkan som skickats att undsätta Torstensson och Andersson rapporterade tillbaka. Polisman Gunnar Andersson hade hittats död med bruten nacke. Hans kollega Fredrik Torstensson levde fortfarande men var svårt misshandlad. Bägge återfanns vid älgvarningsskylten i diket. Deras tjänstevapen och den målade polisbilen saknades.

Från att ha varit en någorlunda överblickbar situation hade kommissarie Thomas Paulsson plötsligt att hantera ett polismord och en väpnad desperado på flykt.

”Idiot”, upprepade Mikael Blomkvist.

”Det hjälper inte att förolämpa polisen.”

”På den punkten är vi överens. Men jag kommer att sätta dit dig för tjänstefel så att det stänker om det. Innan jag är klar med dig kommer du att vara utsedd till Sveriges dummaste polis på varenda löpsedel i landet.”

Hotet om att hängas ut till offentligt åtlöje var tydligen det enda som bet på Thomas Paulsson. Han såg orolig ut.

”Vad föreslår du?”

”Jag kräver att du ringer kriminalinspektör Jan Bublanski i Stockholm. Nu.”

Kriminalinspektör Sonja Modig vaknade med ett ryck då hennes mobiltelefon som var på laddning började ringa i andra änden av sovrummet. Hon tittade på klockan på nattduksbordet och konstaterade till sin förtvivlan att det var strax efter fyra på morgonen. Hon såg därefter på sin make som fridfullt snarkade vidare. Han skulle kunna sova sig igenom en artillerichock utan att vakna. Hon vacklade upp ur sängen och hittade svarsknappen på mobilen.

Jan Bublanski, tänkte hon, vem annars.

”Det har tagit hus i helvete nere i Trollhättantrakten”, hälsade hennes chef utan övrig formalia. ”X2000 till Göteborg går tio över fem.”

”Vad har hänt?”

”Blomkvist har hittat Salander och Niedermann och Zalachenko. Blomkvist är gripen för förolämpning av polisman, motstånd och olaga vapeninnehav. Salander är transporterad till Sahlgrenska med en kula i skallen. Zalachenko är på Sahlgrenska med en yxa i skallen. Niedermann är på fri fot. Han har mördat en polis under natten.”

Sonja Modig blinkade två gånger och kände tröttheten. Hon ville mest av allt krypa tillbaka ned i sängen och ta semester en månad.

”X2000 tio över fem. Okej. Vad ska jag göra?”

”Ta taxi till Centralen. Du får sällskap av Jerker Holmberg. Ni ska ta kontakt med en kommissarie Thomas Paulsson vid Trollhättanpolisen som tydligen är ansvarig för mycket av nattens tumult och som enligt Blomkvist är ett, citat, stolpskott av stora mått, slut citat.”

”Du har pratat med Blomkvist?”

”Han är tydligen gripen och bojad. Jag lyckades övertala Paulsson att hålla upp luren en kort stund. Jag är på väg in till Kungsholmen just nu och ska försöka få klarhet i vad som är på gång. Vi håller kontakt på mobilen.”

Sonja Modig tittade på klockan ytterligare en gång. Därefter ringde hon taxi och gick och ställde sig under duschen i en minut. Hon borstade tänderna, drog en kam genom håret, satte på sig svarta långbyxor, svart t-tröja och en grå kavaj. Hon stoppade tjänstevapnet i axelväskan och valde en mörkröd skinnjacka som ytterplagg. Därefter ruskade hon liv i sin man och förklarade vart hon var på väg och att han fick sköta ungarna på morgonen. Hon gick ut genom porten i samma ögonblick som taxin stannade på gatan.

Hon behövde inte leta efter sin kollega, kriminalinspektör Jerker Holmberg. Hon utgick från att han skulle finnas i restaurangvagnen och kunde konstatera att så var fallet. Han hade redan köpt smörgås och kaffe åt henne. De satt tysta i fem minuter och åt frukost. Till sist sköt Holmberg kaffekoppen åt sidan.

”Man kanske skulle omskola sig”, sa han.

klockan fyra på morgonen hade äntligen en kriminalinspektör Marcus Erlander från våldsroteln i Göteborg anlänt till Gosseberga och övertagit spaningsledningen från den hårt belastade Thomas Paulsson. Erlander var en rundnätt gråhårig man i 50-årsåldern. En av hans första åtgärder hade varit att befria Mikael Blomkvist från handfängslet och servera bullar och kaffe från en termos. De satte sig i vardagsrummet för ett enskilt samtal.

”Jag har pratat med Bublanski i Stockholm”, sa Erlander. ”Vi känner varandra sedan många år. Både han och jag beklagar Paulssons bemötande.”

”Han lyckades ha ihjäl en polis i natt”, sa Mikael.

Erlander nickade. ”Jag kände polisman Gunnar Andersson personligen. Han tjänstgjorde i Göteborg innan han flyttade till Trollhättan. Han är far till en treårig flicka.”

”Jag beklagar. Jag försökte varna …”

Erlander nickade.

”Jag har förstått det. Du använde stora bokstäver och det är därför du blev bojad. Det var du som nitade Wennerström. Bublanski säger att du är en ohängd journalistjävel och tokig privatspanare men att du möjligen vet vad du pratar om. Kan du sätta in mig i bilden på ett begripligt sätt?”

”Det här är alltså upplösningen av morden på mina vänner Dag Svensson och Mia Bergman i Enskede, och mordet på en person som inte är min vän … advokat Nils Bjurman som var Lisbeth Salanders förvaltare.”

Erlander nickade.

”Som du vet har polisen jagat Lisbeth Salander sedan i påskas. Hon har varit misstänkt för trippelmord. Till att börja med ska du ha klart för dig att Lisbeth Salander är oskyldig till dessa mord. Hon är om något ett offer i sammanhanget.”

”Jag har inte haft ett dugg med Salanderärendet att göra, men efter allt som har skrivits i media känns det en aning svårsmält att hon skulle vara helt oskyldig.”

”Inte desto mindre är det så det ligger till. Hon är oskyldig. Punkt. Den verklige mördaren är Ronald Niedermann som mördade din kollega Gunnar Andersson i natt. Han arbetar för Karl Axel Bodin.”

”Den Bodin som alltså ligger på Sahlgrenska med en yxa i skallen.”

”Rent tekniskt sett sitter inte yxan kvar i huvudet. Jag utgår från att det är Lisbeth som nitat honom. Hans verkliga namn är Alexander Zalachenko. Han är Lisbeths far och en före detta yrkesmördare från den ryska militära underrättelsetjänsten. Han hoppade av på 1970-talet och arbetade sedan för Säpo fram till dess att Sovjetunionen föll. Därefter har han frilansat som gangster.”

Erlander granskade eftertänksamt figuren på soffan framför honom. Mikael Blomkvist var blanksvettig och såg både frusen och dödstrött ut. Fram till dess hade han argumenterat rationellt och sammanhängande men kommissarie Thomas Paulsson – vars ord Erlander inte fäste någon vidare tilltro till – hade förvarnat om att Blomkvist dillade om ryska agenter och tyska lönnmördare, vilket knappast tillhörde rutinärenden bland svenska kriminalärenden. Blomkvist hade uppenbarligen kommit till den punkt i historien som Paulsson avfärdat. Men det låg en död och en svårt skadad polis i dikesrenen på vägen till Nossebro, och Erlander var villig att lyssna. Han kunde emellertid inte hindra att ett stänk av misstro hördes i hans röst.

”Okej. En rysk agent.”

Blomkvist log blekt, uppenbarligen medveten om hur befängd hans historia lät.

”En före detta rysk agent. Jag kan dokumentera alla mina påståenden.”

”Fortsätt.”

”Zalachenko var toppspion på 1970-talet. Han hoppade av och fick en fristad av Säpo. Det är så vitt jag kan förstå inte en unik situation i kölvattnet på Sovjetunionens sönderfall.”

”Okej.”

”Jag vet som sagt inte exakt vad som har hänt här i natt, men Lisbeth har spårat sin far som hon inte träffat på femton år. Han misshandlade hennes mamma så illa att hon sedermera avled. Han försökte mörda Lisbeth, han låg genom Ronald Niedermann bakom morden på Dag Svensson och Mia Bergman. Dessutom var han ansvarig för kidnappningen av Lisbeths väninna Miriam Wu – Paolo Robertos omtalade titelmatch i Nykvarn.”

”Om Lisbeth Salander har huggit sin far i huvudet med en yxa så är hon inte precis oskyldig.”

”Lisbeth Salander har själv tre kulhål i kroppen. Jag tror att man kommer att kunna hävda ett visst mått av självförsvar. Jag undrar …”

”Ja?”

”Lisbeth var så nedsmutsad med jord och lera att hennes hår bara var en enda stelnad lortkaka. Hon hade fullt med sand innanför kläderna. Det ser ut som om hon varit begravd. Och Niedermann har uppenbarligen en viss vana av att gräva ned folk. Polisen i Södertälje har hittat två gravar i det där lagret som ägs av Svavelsjö MC utanför Nykvarn.”

”Tre faktiskt. De hittade ytterligare en grav sent i går kväll. Men om Lisbeth Salander har blivit skjuten och nedgrävd – vad gör hon då alls uppe med en yxa i handen?”

”Jag vet alltså inte vad som hänt, men Lisbeth är märkligt resursstark. Jag försökte övertala Paulsson att ta hit en hundpatrull …”

”Den är på väg.”

”Bra.”

”Paulsson grep dig för förolämpning.”

”Jag bestrider. Jag kallade honom för idiot, inkompetent idiot och stolpskott. Inget av dessa epitet är i sammanhanget förolämpningar.”

”Hmm. Men du är också gripen för olaga vapeninnehav.”

”Jag gjorde misstaget att försöka överlämna ett vapen till honom. I övrigt vill jag inte uttala mig om den saken förrän jag fått rådgöra med min advokat.”

”Okej. Vi lägger det åt sidan. Vi har allvarligare saker att prata om. Vad vet du om den här Niedermann?”

”Han är en mördare. Det är något fel på honom; han är över två meter lång och byggd som en pansarbrytande robot. Fråga Paolo Roberto som boxats med honom. Han lider av congenital analgesia. Det är en sjukdom som innebär att transmittorsubstansen i nervbanorna inte fungerar och han kan följaktligen inte känna smärta. Han är tysk, född i Hamburg och var skinnskalle i tonåren. Han är livsfarlig och på fri fot.”

”Har du någon aning om vart han kan tänkas fly?”

”Nej. Jag vet bara att jag hade honom redo för avhämtning när stolpskottet från Trollhättan fick befälet över situationen.”

strax före klockan fem på morgonen drog doktor Anders Jonasson av sig sina nedsölade latexhandskar och kastade dem i sopkorgen. En operationssköterska lade kompresser över skottsåret i höften. Operationen hade pågått i tre timmar. Han tittade på Lisbeth Salanders rakade och illa medfarna huvud som redan var inpaketerat i bandage.

Han erfor en plötslig ömhet av det slag han ofta kände inför patienter som han opererat. Enligt tidningarna var Lisbeth Salander en psykopatisk massmördare, men i hans ögon såg hon mest ut som en skadeskjuten sparv. Han skakade på huvudet och tittade därefter på doktor Frank Ellis som roat betraktade honom.

”Du är en utmärkt kirurg”, sa Ellis.

”Kan jag bjuda på frukost?”

”Kan man få pannkakor och sylt någonstans här?”

”Våfflor”, sa Anders Jonasson. ”Hemma hos mig. Låt mig ringa och förvarna min fru så tar vi en taxi.” Han stannade och tittade på klockan. ”Vid närmare eftertanke tror jag att det är lika bra att vi låter bli att ringa.”

Advokat Annika Giannini vaknade med ett ryck. Hon vred huvudet till höger och konstaterade att klockan var två minuter i sex. Hon hade ett första möte med en klient redan klockan åtta. Hon vred huvudet till vänster och sneglade på sin make Enrico Giannini som sov fridfullt och som i bästa fall skulle vakna vid åttatiden. Hon blinkade kraftigt några gånger och klev upp och satte på kaffebryggaren innan hon ställde sig i duschen. Hon tog god tid på sig i badrummet och klädde sig i svarta byxor, vit polojumper och en röd kavaj. Hon rostade två skivor bröd och lade på ost och apelsinmarmelad och en skivad avokado och tog frukosten till vardagsrummet lagom till nyhetssändningen halv sju på morgon-TV. Hon tog en klunk kaffe och hade precis öppnat munnen för att ta en tugga då hon hörde påannonsen.

En polisman dödad och en svårt skadad. Dramatik i natt då efterspanade trippelmördaren Lisbeth Salander greps.

Hon hade först svårt att förstå sammanhanget eftersom hennes första intryck var att det var Lisbeth Salander som hade dödat en polis. Nyhetsrapporteringen var knapphändig, men så småningom förstod hon att det var en man som efterspanades för polismord. Rikslarm hade gått ut på en ännu icke namngiven 35-årig man. Lisbeth Salander låg tydligen svårt skadad på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

Annika klickade över till den andra kanalen men blev inte klokare på vad som hade hänt. Hon hämtade mobiltelefonen och slog numret till sin bror Mikael Blomkvist. Hon möttes av beskedet att abonnenten inte kunde nås. Hon kände ett styng av rädsla. Mikael hade ringt henne kvällen innan på väg mot Göteborg. Han hade varit på jakt efter Lisbeth Salander. Och en mördare vid namn Ronald Niedermann.

När det ljusnade hittade en observant polis blodspår i terrängen bakom vedboden. En polishund följde spåret fram till en grop i marken i en skogsglänta ungefär fyra hundra meter nordost om gården i Gosseberga.

Mikael slog följe med kriminalinspektör Erlander. De studerade platsen eftertänksamt. De hade inga problem med att upptäcka en stor mängd blod i och kring gropen.

De hittade även ett illa medfaret cigarettetui som uppenbarligen hade använts som sandspade. Erlander placerade cigarettetuiet i en bevispåse och märkte fyndet. Han samlade även upp prover av blodfärgade jordklumpar. En uniformerad polis gjorde honom uppmärksam på en cigarettfimp av märket Pall Mall utan filter någon meter från gropen. Även denna placerades i en bevispåse och etiketterades. Mikael kom ihåg att han sett ett paket Pall Mall på diskbänken i Zalachenkos hus.

Erlander sneglade mot himlen och såg tunga regnmoln. Stormen som tidigare under natten härjat i Göteborg passerade tydligen söder om Nossebrotrakten, men det var bara en tidsfråga innan det skulle börja regna. Han vände sig till en uniform och bad denne skaffa fram en presenning att täcka gropen med.

”Jag tror att du har rätt”, sa Erlander slutligen till Mikael. ”En analys av blodet kommer nog att fastställa att Lisbeth Salander har legat här och jag gissar att vi kommer att hitta hennes fingeravtryck på etuiet. Hon blev skjuten och begravd men måste på något sätt ha överlevt och lyckats gräva sig upp och …”

”… och gått tillbaka till gården och drämt yxan i Zalachenkos skalle”, avslutade Mikael. ”Hon är en rätt tjurig jävel.”

”Men hur fan hanterade hon Niedermann?”

Mikael ryckte på axlarna. I det avseendet var han precis lika förbryllad som Erlander.

KAPITEL 2: FREDAG 8 APRIL

Sonja Modig och Jerker Holmberg anlände till Göteborgs central strax efter åtta på morgonen. Bublanski hade ringt och gett nya instruktioner; de skulle strunta i att åka till Gosseberga och istället ta en taxi till polishuset vid Ernst Fontells plats vid Nya Ullevi, som var säte för länskriminalpolisen i Västra Götaland. De väntade i nästan en timme innan kriminalinspektör Erlander anlände från Gosseberga tillsammans med Mikael Blomkvist. Mikael hälsade på Sonja Modig som han träffat tidigare och skakade hand med Jerker Holmberg. Därefter anslöt en kollega till Erlander med en uppdatering om jakten på Ronald Niedermann. Det var en kort rapport.

”Vi har en spaningsgrupp under ledning av länskriminalen. Det har gått ut rikslarm förstås. Vi hittade polisbilen i Alingsås klockan sex i morse. Där upphör spåren för närvarande. Vi misstänker att han bytt fordon men vi har inte fått in någon anmälan om bilstöld.”

”Media?” frågade Modig och sneglade ursäktande på Mikael Blomkvist.

”Det är ett polismord och fullt pådrag. Vi kommer att hålla en presskonferens klockan tio.”

”Är det någon som har något besked om tillståndet för Lisbeth Salander?” undrade Mikael. Han kände sig besynnerligt ointresserad av allt som hade med jakten på Niedermann att göra.

”Hon har opererats under natten. De har plockat ut en kula ur hennes huvud. Hon har inte vaknat ännu.”

”Finns det någon prognos?”

”Så vitt jag förstår vet vi ingenting förrän hon har vaknat. Men läkaren som opererat säger att han har gott hopp om att hon kommer att överleva om inga komplikationer tillstöter.”

”Och Zalachenko?” undrade Mikael.

”Vem?” frågade Erlanders kollega, som ännu inte var insatt i de intrikata detaljerna i historien.

”Karl Axel Bodin.”

”Jaså, ja han har också opererats under natten. Han har fått ett elakt hugg över ansiktet och ett annat alldeles under knäskålen. Han är illa tilltygad men det är inga livshotande skador.”

Mikael nickade.

”Du ser trött ut”, sa Sonja Modig.

”Jovars. Jag är inne på tredje dygnet med nästan ingen sömn.”

”Han somnade faktiskt i bilen ned från Nossebro”, sa Erlander.

”Orkar du dra hela historien från början?” undrade Holmberg. ”Det känns som om det står ungefär 3-0 mellan privatspanarna och polisen.”

Mikael log blekt.

”Det där är en replik som jag skulle vilja höra från Bublanski”, sa han.

De satte sig i polishusets cafeteria för att äta frukost. Mikael ägnade en halvtimme åt att steg för steg förklara hur han pusslat ihop storyn om Zalachenko. När han var färdig satt poliserna eftertänksamt tysta.

”Det finns några hål i din historia”, sa slutligen Jerker Holmberg.

”Förmodligen”, sa Mikael.

”Du förklarar inte hur du kom i besittning av den här hemligstämplade Säporapporten om Zalachenko.”

Mikael nickade.

”Jag hittade den i går hemma hos Lisbeth Salander när jag äntligen tagit reda på var hon gömde sig. Hon hittade den i sin tur gissningsvis i advokat Nils Bjurmans sommarstuga.”

”Du har alltså hittat Salanders gömställe”, sa Sonja Modig.

Mikael nickade.

”Och?”

”Den adressen får ni lista ut själva. Lisbeth har lagt ned stor möda på att skaffa sig en hemlig adress och jag tänker inte vara den som läcker.”

Modig och Holmberg mulnade en aning.

”Mikael … det är faktiskt en mordutredning”, sa Sonja Modig.

”Och du har ännu inte riktigt förstått att Lisbeth Salander är oskyldig och att polisen har kränkt hennes integritet på ett sätt som saknar motstycke. Lesbisk satanistliga, var får ni allt ifrån? Om hon vill berätta för er var hon är bosatt så är jag övertygad om att hon kommer att göra det.”

”Men det finns en annan sak som jag inte riktigt begriper”, insisterade Holmberg. ”Hur kommer Bjurman in i historien överhuvudtaget? Du säger att det var han som satte igång hela historien genom att kontakta Zalachenko och be honom döda Salander … men varför skulle han göra det?”

Mikael tvekade en lång stund.

”Min gissning är att han anlitade Zalachenko för att röja undan Lisbeth Salander. Avsikten var att hon skulle hamna i det där lagret i Nykvarn.”

”Han var hennes förvaltare. Vad skulle han ha för motiv att röja henne ur vägen?”

”Det är komplicerat.”

”Förklara.”

”Han hade ett jävligt bra motiv. Han hade gjort något som Lisbeth kände till. Hon var ett hot mot hela hans framtid och välstånd.”

”Vad hade han gjort?”

”Jag tror att det är bäst att Lisbeth själv får förklara orsaken.”

Han mötte Holmbergs blick.

”Låt mig gissa”, sa Sonja Modig. ”Bjurman hade gjort något mot sin skyddsling.”

Mikael nickade.

”Ska jag gissa på att han utsatt henne för någon form av sexuellt övergrepp?”

Mikael ryckte på axlarna och avstod från kommentarer.

”Du känner inte till tatueringen på Bjurmans mage?”

”Tatuering?”

”En amatörmässig tatuering med ett budskap tvärs över hela magen … Jag är ett sadistiskt svin, ett kräk och en våldtäktsman. Vi har grubblat över vad det handlade om.”

Mikael gapskrattade plötsligt.

”Vad är det?”

”Jag har funderat över vad Lisbeth gjorde för att hämnas. Men hör ni … det här vill jag inte diskutera med er, av samma skäl som tidigare. Det handlar om hennes integritet. Det är Lisbeth som har blivit utsatt för ett brott. Det är hon som är offret. Det är hon som ska avgöra vad hon vill berätta för er. Sorry.”

Han såg nästan urskuldande ut.

”Våldtäkter ska polisanmälas”, sa Sonja Modig.

”Jag håller med. Men den här våldtäkten ägde rum för två år sedan och Lisbeth har ännu inte pratat med polisen om saken. Vilket antyder att hon inte ämnar göra det. Jag kan vara hur oense som helst med henne i sakfrågan men det är hon som bestämmer. Dessutom …”

”Ja?”

”Hon har ingen större orsak att anförtro sig åt polisen. Sist hon försökte förklara vilket svin Zalachenko var blev hon inspärrad på mentalsjukhus.”

Förundersökningsledaren richard Ekström hade fjärilar i magen då han strax före nio på fredagsmorgonen bad spaningsledaren Jan Bublanski att slå sig ned på andra sidan skrivbordet. Ekström satte glasögonen till rätta och strök sig över det välansade hakskägget. Han upplevde situationen som kaotisk och hotfull. Under en månads tid hade han varit förundersökningsledaren som jagat Lisbeth Salander. Han hade vitt och brett beskrivit henne som en sinnessjuk och allmänfarlig psykopat. Han hade läckt information som skulle ha gynnat honom i en framtida rättegång. Allt hade sett så bra ut.

Det hade inte rått någon tvekan i hans sinne om att Lisbeth Salander verkligen var skyldig till trippelmord och att rättegången skulle ha blivit en promenadseger, en ren propagandaföreställning med honom själv i huvudrollen. Sedan hade allting gått på tok och helt plötsligt satt han med en helt annan mördare och ett kaos som inte tycktes ha någon ände. Förbannade Salander.

”Ja, det här var ju en jobbig soppa vi har hamnat i”, sa han. ”Vad har du fått fram på morgonen?”

”Det har gått rikslarm på Ronald Niedermann, men han är fortfarande på fri fot. Han är just nu bara lyst för mordet på polisman Gunnar Andersson, men jag antar att vi även bör lysa honom för de tre morden här i Stockholm. Du kanske kan ordna en presskonferens.”

Bublanski lade till förslaget om en presskonferens på pin kiv. Ekström hatade presskonferenser.

”Jag tror att vi avvaktar med presskonferens just nu”, sa Ekström snabbt.

Bublanski såg noga till att han inte log.

”Det här är ju i första hand en sak för Göteborgspolisen”, förtydligade Ekström.

”Nåja, vi har Sonja Modig och Jerker Holmberg på plats i Göteborg och har inlett ett samarbete …”

”Vi avvaktar med presskonferens till dess att vi vet mer”, avgjorde Ekström med skarp röst. ”Det jag vill veta är hur säker du är på att Niedermann verkligen är inblandad i morden här i Stockholm.”

”Som polis är jag övertygad. Däremot ligger vi inte så bra till i bevisläget. Vi har inga vittnen till morden och det finns ingen riktigt bra teknisk bevisning. Magge Lundin och Sonny Nieminen från Svavelsjö MC vägrar uttala sig och låtsas att de aldrig hört talas om Niedermann. Däremot åker han dit för mordet på polisman Gunnar Andersson.”

”Just det”, sa Ekström. ”Det är polismordet som är intressant just nu. Men säg mig … finns det något som tyder på att Salander i alla fall är inblandad i morden på något sätt? Kan man tänka sig att hon och Niedermann gemensamt har utfört morden?”

”Det tvivlar jag på. Och jag skulle nog inte ventilera den teorin offentligt.”

”Men hur är hon då inblandad?”

”Det här är en extremt komplicerad historia. Precis som Mikael Blomkvist påstod från början handlar det om den här figuren Zala … Alexander Zalachenko.”

Vid namnet Mikael Blomkvist ryste åklagare Ekström synbart.

”Zala är en avhoppad och uppenbarligen samvetslös rysk lönnmördare från det kalla kriget, fortsatte Bublanski. Han kom hit på 1970-talet och blev Lisbeth Salanders pappa. Han har hållits under armarna av en fraktion inom Säpo som har mörkat då han begått brott. En polis på Säpo såg också till att Lisbeth Salander spärrades in på en barnpsykiatrisk klinik då hon var 13 år och hotade att spräcka hemligheten om Zalachenko.”

”Du förstår att detta är en aning svårsmält. Det är knappast en historia vi kan gå ut med. Om jag förstått saken rätt så är allt detta om Zalachenko kvalificerat hemliga uppgifter.”

”Inte desto mindre är det sanningen. Jag har dokumentation.”

”Kan jag få titta på den.”

Bublanski sköt över mappen med polisutredningen från 1991. Ekström betraktade eftertänksamt stämpeln som angav att dokumentet var en kvalificerat hemlig uppgift och diarienumret som han på en gång identifierade som tillhörande Säkerhetspolisen. Han bläddrade snabbt igenom den närmare hundra sidor tjocka pappersbunten och läste några stycken på måfå. Till sist lade han rapporten åt sidan.

”Vi måste försöka tona ned det här en smula så att situationen inte helt glider oss ur händerna. Lisbeth Salander spärrades alltså in på dårhus därför att hon försökte döda sin far … den här Zalachenko. Och nu har hon slagit en yxa i huvudet på sin pappa. Det måste i alla fall rubriceras som dråpförsök. Och hon måste gripas för att ha skjutit Magge Lundin i Stallarholmen.”

”Du får gripa vem du vill, men jag skulle gå försiktigt fram om jag var du.”

”Det kommer ju att bli en skandal av enorma mått om hela den här historien med Säpo läcker ut.”

Bublanski ryckte på axlarna. Hans arbetsbeskrivning bestod i att utreda brott, inte att hantera skandaler.

”Den här jäveln från Säpo, Gunnar Björck. Vad vet vi om hans roll?”

”Han är en av huvudaktörerna. Han är sjukskriven för diskbråck och bor nere i Smådalarö för tillfället.”

”Okej … vi håller tyst om Säpo så länge. Nu handlar det om ett polismord och inget annat. Vår uppgift är inte att skapa förvirring.”

”Det blir nog svårt att tysta ned.”

”Hur menar du?”

”Jag har skickat Curt Svensson för att plocka in Björck till förhör.” Bublanski tittade på sitt armbandsur. ”Det torde ske ungefär just nu.”

”Vad?”

”Jag hade egentligen planerat att själv få nöjet att åka ned till Smådalarö, men det här polismordet har kommit emellan.”

”Jag har inte gett något tillstånd att gripa Björck.”

”Det är riktigt. Men det är inget anhållande. Jag plockar in honom till förhör.”

”Jag tycker inte om det här.”

Bublanski lutade sig framåt och såg nästan förtrolig ut.

”Richard … så här är det. Lisbeth Salander har utsatts för en serie rättsövergrepp som började då hon redan var barn. Jag tänker inte låta detta fortgå. Du kan välja att plocka bort mig som spaningsledare, men i så fall kommer jag att vara tvungen att skriva ett skarpt PM om saken.”

Richard Ekström såg ut som om han hade svalt något surt.

Gunnar Björck, sjukskriven från sin tjänst som biträdande chef för utlänningsroteln vid Säkerhetspolisen, öppnade dörren till sommarhuset i Smådalarö och tittade upp på en kraftig, blond och kortsnaggad man i svart skinnjacka.

”Jag söker Gunnar Björck.”

”Det är jag.”

”Curt Svensson, länskriminalen.”

Mannen höll upp sin legitimation.

”Ja?”

”Du är ombedd att följa med in till Kungsholmen för att bistå polisen i utredningen om Lisbeth Salander.”

”Eh … det måste föreligga något misstag.”

”Det är inget misstag”, sa Curt Svensson.

”Du förstår inte. Jag är också polis. Jag tror att du bör kontrollera den här saken med din chef.”

”Det är min chef som vill prata med dig.”

”Jag måste ringa och …”

”Du kan ringa från Kungsholmen.”

Gunnar Björck kände plötsligt hur han resignerade.

Det har hänt. Jag kommer att bli indragen. Jävla förbannade Blomkvist. Förbannade Salander.

”Är jag gripen?” frågade han.

”Inte för ögonblicket. Men vi kan nog ordna den saken om du vill.”

”Nej … nej, jag följer självklart med. Det är klart att jag vill bistå kollegorna i den öppna verksamheten.”

”Så bra”, sa Curt Svensson och följde med in. Han höll ett vakande öga på Gunnar Björck då denne hämtade ytterkläder och stängde av kaffebryggaren.

Klockan elva på förmiddagen kunde Mikael Blomkvist konstatera att hans hyrbil fortfarande stod parkerad bakom en lada vid infarten till Gosseberga, men att han var så utmattad att han inte orkade åka och hämta den, och än mindre på ett trafiksäkert sätt köra den någon längre sträcka. Han bad kriminalinspektör Marcus Erlander om råd och Erlander ordnade generöst så att en kriminaltekniker från Göteborg körde ned bilen på hemvägen.

”Se det som en kompensation för hur du blev behandlad i natt.”

Mikael nickade och tog taxi till City Hotel på Lorensbergsgatan intill Avenyn. Han bokade ett enkelrum för en natt för 800 kronor och gick omedelbart till sitt rum och klädde av sig. Han satte sig naken på sängöverkastet och plockade fram Lisbeth Salanders Palm Tungsten T3 från innerfickan i jackan och vägde den i handen. Han var fortfarande häpen att handdatorn inte tagits i beslag då kommissarie Thomas Paulsson kroppsvisiterade honom, men Paulsson hade utgått från att det var Mikaels dator, och i praktisk bemärkelse hade han aldrig förts till häktet och avvisiterats. Han funderade en kort stund och placerade den därefter i det fack i sin datorväska där han förvarade Lisbeths cd-skiva, som var märkt Bjurman och som Paulsson också missat. Han var medveten om att han rent lagtekniskt undanhöll bevismaterial, men det var föremål som Lisbeth med stor sannolikhet inte ville skulle hamna i orätta händer.

Han startade sin mobiltelefon, konstaterade att batteriet var på upphällningen och pluggade in laddaren. Han ringde ett samtal till sin syster advokat Annika Giannini.

”Hej syrran.”

”Vad har du med nattens polismord att göra?” frågade hon omedelbart.

Han förklarade kortfattat vad som hade hänt.

”Okej. Salander ligger alltså på intensiven.”

”Det stämmer. Vi vet inte hur allvarligt skadad hon är förrän hon vaknar, men hon kommer att behöva en advokat.”

Annika Giannini funderade en stund.

”Tror du att hon vill ha mig?”

”Förmodligen vill hon inte ha någon advokat alls. Hon är inte typen som ber någon om hjälp.”

”Det låter som om hon skulle behöva en brottmålsadvokat. Låt mig titta på den dokumentation du har.”

”Prata med Erika Berger och be henne om en kopia.”

Så fort Mikael avslutat samtalet med Annika Giannini ringde han Erika Berger. Hon svarade inte på mobilen och han slog istället hennes nummer på Millenniums redaktion. Det var Henry Cortez som svarade.

”Erika är ute någonstans”, sa Henry.

Mikael förklarade kortfattat vad som hade hänt och bad Henry Cortez vidarebefordra informationen till Millenniums chefredaktör.

”Okej. Vad ska vi göra?” sa Henry.

”Ingenting i dag”, sa Mikael. ”Jag måste sova. Jag kommer upp till Stockholm i morgon om inget oförutsett inträffar. Millennium kommer att ge sin version i nästa nummer och det är nästan en månad till dess.”

Han avslutade samtalet och kröp ned i sängen och somnade inom trettio sekunder.

Biträdande länspolismästare monica Spångberg knackade med en penna mot kanten av sitt glas med Ramlösa och bad om tystnad. Tio personer satt samlade runt konferensbordet på hennes tjänsterum i polishuset. Det var tre kvinnor och sju män. Samlingen bestod av chefen för våldsroteln, biträdande chefen för våldsroteln, tre kriminalinspektörer inklusive Marcus Erlander, samt Göteborgspolisens pressansvarige. Till mötet hade också kallats förundersökningsledare Agneta Jervas från åklagarmyndigheten samt kriminalinspektörerna Sonja Modig och Jerker Holmberg från Stockholmspolisen. De sistnämnda inkluderades för att visa god samarbetsvilja med kollegorna från huvudstaden och möjligen för att visa hur en riktig polisutredning gick till.

Spångberg, som ofta var ensam kvinna i en manlig omgivning, hade inte rykte om sig att slösa tid på formaliteter och älskvärda fraser. Hon förklarade att länspolismästaren befann sig på tjänsteresa till en EuroPol-konferens i Madrid, att han avbrutit resan då han fått bud om att en polisman mördats, men att han inte förväntades komma hem förrän sent på kvällen. Därefter vände hon sig direkt till chefen för våldsroteln, Anders Pehrzon, och bad denne summera läget.

”Det är nu drygt tio timmar sedan kollegan Gunnar Andersson mördades på Nossebrovägen. Vi känner till namnet på mördaren, Ronald Niedermann, men vi saknar ännu bild på personen i fråga.”

”Vi har en drygt tjugo år gammal bild på honom i Stockholm. Vi har fått den av Paolo Roberto, men den är nästan oanvändbar”, sa Jerker Holmgren.

”Okej. Den polisbil som han tillgrep hittades som bekant i Alingsås i morse. Den stod parkerad på en tvärgata ungefär 350 meter från järnvägsstationen. Vi har inte fått in några rapporter om bilstölder i området på morgonen.”

”Spaningsläget?”

”Vi har span på tåg som anländer till Stockholm och Malmö. Vi har gått ut med rikslarm och vi har informerat polisen i Norge och Danmark. Vi har just nu ungefär trettio poliser som arbetar direkt med utredningen och naturligtvis håller hela kåren ögonen öppna.”

”Inga spår?”

”Nej. Inte ännu. Men en person med Niedermanns särpräglade utseende bör inte vara omöjlig att få korn på.”

”Är det någon som vet hur det står till med Fredrik Torstensson?” frågade en av kriminalinspektörerna från våldet.

”Han ligger på Sahlgrenska. Han är svårt skadad ungefär som efter en bilolycka. Det är svårt att tro att en människa kunnat åstadkomma sådana skador med händerna. Förutom benbrott och krossade revben så har han en skadad nackkota och det finns en risk för att han kan komma att bli delvis förlamad.”

Alla begrundade kollegans belägenhet under några sekunder innan Spångberg åter tog till orda. Hon vände sig till Erlander.

”Vad hände egentligen i Gosseberga?”

”Thomas Paulsson hände i Gosseberga.”

Ett samfällt stönande hördes från flera av deltagarna i mötet.

”Kan ingen pensionera honom. Han är ju en jävla vandrande katastrof.”

”Jag känner mycket väl till Paulsson”, sa Monica Spångberg skarpt. ”Men jag har inte hört några klagomål på honom det senaste … tja, inte på två år.”

”Polismästaren däruppe är ju gammal bekant till Paulsson och har väl försökt hjälpa till genom att hålla en skyddande hand över honom. I all välmening, vill säga, och det är ingen kritik mot honom. Men i natt betedde sig Paulsson så besynnerligt att flera kollegor rapporterade saken.”

”På vilket sätt?”

Marcus Erlander sneglade på Sonja Modig och Jerker Holmberg. Han var uppenbart generad över att skylta med brister i organisationen inför kollegorna från Stockholm.

”Det mest besynnerliga var väl att han satte en kollega från tekniska att göra en inventering av vad som fanns i vedboden där vi hittade den här Zalachenko.”

”Inventering av vedboden?” undrade Spångberg.

”Ja … alltså … han ville veta exakt hur många vedträn som fanns där. För att rapporten skulle bli korrekt.”

En pregnant tystnad uppstod runt konferensbordet innan Erlander hastigt fortsatte.

”Nu på morgonen har det framkommit att Paulsson går på åtminstone två psykofarmaka som heter Xanor och Efexor. Han borde egentligen ha varit sjukskriven men har mörkat sitt tillstånd för kollegorna.”

”Vilket tillstånd?” frågade Spångberg skarpt.

”Exakt vad han lider av vet jag förstås inte – läkaren har ju tystnadsplikt – men den psykofarmaka han äter är dels kraftigt ångestdämpande och dels uppiggande. Han var helt enkelt på lyset under natten.”

”Herregud”, sa Spångberg med eftertryck. Hon såg ut som det åskväder som dragit över Göteborg under morgontimmarna. ”Jag vill ha hit Paulsson för ett samtal. Nu.”

”Det blir nog lite svårt. Han klappade ihop på morgonen och har tagits in på sjukhus för överansträngning. Vi hade helt enkelt maximal otur att han råkade befinna sig i rotation.”

”Får jag fråga”, sa chefen för våldsroteln. ”Paulsson grep alltså Mikael Blomkvist under natten?”

”Han har lämnat en rapport och gjort anmälan om förolämpning, våldsamt motstånd mot tjänsteman och olaga vapeninnehav.”

”Vad säger Blomkvist?”

”Han erkänner förolämpning men hävdar att det var nödvärn. Han menar att motståndet bestod i ett skarpt verbalt försök att hindra Torstensson och Andersson att åka och finka Niedermann på egen hand och utan förstärkning.”

”Vittnen?”

”Det är ju poliserna Torstensson och Andersson. Låt mig säga att jag inte tror ett dyft på Paulssons anmälan om våldsamt motstånd. Det är en typisk motanmälan för att avvärja framtida klagomål från Blomkvist.”

”Men Blomkvist hade alltså på egen hand övermannat Niedermann?” frågade åklagare Agneta Jervas.

”Medelst vapenhot.”

”Så Blomkvist hade ett vapen. Då skulle gripandet av Blomkvist i alla fall ha någon substans. Var fick han vapnet ifrån?”

”Det vill inte Blomkvist uttala sig om utan att först ha fått prata med en advokat. Men Paulsson grep Blomkvist då han försökte överlämna vapnet till polisen.”

”Får jag komma med ett informellt förslag?” sa Sonja Modig försiktigt.

Alla tittade på henne.

”Jag har träffat Mikael Blomkvist vid flera tillfällen under utredningens gång och min bedömning är att han är en rätt omdömesgill person trots att han är journalist. Jag antar att det är du som ska fatta beslut om åtal …” Hon tittade på Agneta Jervas som nickade. ”I så fall – det här med förolämpning och motstånd är ju bara dumheter så det antar jag att du kommer att avskriva automatiskt.”

”Förmodligen. Men olaga vapeninnehav är lite allvarligare.”

”Jag skulle föreslå att du vilar på hanen. Blomkvist har pusslat ihop den här historien på egen hand och ligger långt före oss inom polisen. Vi har större nytta av att hålla oss väl med honom och samarbeta än att släppa loss honom att avrätta hela poliskåren i massmedia.”

Hon tystnade. Efter några sekunder harklade sig Marcus Erlander. Om Sonja Modig kunde sticka ut hakan så ville han inte vara sämre.

”Jag instämmer faktiskt. Jag uppfattar också Blomkvist som en omdömesgill person. Jag har även bett honom om ursäkt för behandlingen han utsattes för i natt. Han verkar vara beredd att låta udda vara jämnt.

Dessutom har han integritet. Han har spårat Lisbeth Salanders bostad men vägrar att tala om var den finns. Han är inte rädd för att ta en offentlig diskussion med polisen … och han befinner sig ju i en position där hans röst kommer att väga lika tungt i massmedia som vilken anmälan som helst från Paulsson.”

”Men han vägrar att lämna information om Salander till polisen?”

”Han säger att det får vi fråga Lisbeth om.”

”Vad är det för vapen?” frågade Jervas.

”Det är en Colt 1911 Government. Serienumret är okänt. Jag har skickat vapnet till tekniska och vi vet ännu inte om det använts i något brottsligt sammanhang i Sverige. Om så är fallet så kommer ju saken i ett lite annorlunda läge.”

Monica Spångberg höjde pennan.

”Agneta, du avgör själv om du vill inleda en förundersökning mot Blomkvist. Jag föreslår att du inväntar rapporten från tekniska. Låt oss gå vidare. Den här figuren Zalachenko … vad kan ni från Stockholm berätta om honom?”

”Saken är den att så sent som i går eftermiddag hade vi aldrig hört talas om vare sig Zalachenko eller Niedermann”, svarade Sonja Modig.

”Jag trodde att ni jagade en lesbisk satanistliga i Stockholm”, sa en av Göteborgspoliserna. Några av de andra drog på munnen. Jerker Holmberg inspekterade sina naglar. Det var Sonja Modig som fick ta frågan.

”Oss emellan kan jag väl nämna att vi har vår egen ’Thomas Paulsson’ på roteln och detta med en lesbisk satanistliga är snarast ett sidospår som härstammar från det hållet.”

Sonja Modig och Jerker Holmberg ägnade därefter en dryg halvtimme åt att berätta vad som framkommit i utredningen.

När de var klara uppstod en lång tystnad runt bordet.

”Om det här med Gunnar Björck stämmer kommer Säpo att få det hett om öronen”, fastslog slutligen biträdande chefen för våldsroteln.

Alla nickade. Agneta Jervas lyfte handen.

”Om jag förstår saken rätt bygger era misstankar till stor del på antaganden och indicier. Som åklagare är jag lite orolig över det faktiska bevisläget.”

”Vi är medvetna om det”, sa Jerker Holmberg. ”Vi tror att vi vet vad som hände i stora drag, men det är en hel del frågetecken som måste rätas ut.”

”Jag har förstått att ni är sysselsatta med utgrävningar i Nykvarn utanför Södertälje”, sa Spångberg. ”Hur många mord handlar den här historien om egentligen?”

Jerker Holmberg blinkade trött.

”Vi började med tre mord i Stockholm – det är de mord som Lisbeth Salander varit lyst för, alltså advokat Bjurman, journalisten Dag Svensson och doktoranden Mia Bergman. I samband med lagret i Nykvarn har vi hittills hittat tre gravar. Vi har identifierat en känd langare och småtjuv som låg styckad i en grav. Vi har hittat en ännu oidentifierad kvinna i grav två. Och vi har inte hunnit gräva ut den tredje graven ännu. Den tycks vara av äldre datum. Dessutom har Mikael Blomkvist gjort en koppling till mordet på en prostituerad kvinna i Södertälje för några månader sedan.”

”Så med polisman Gunnar Andersson i Gosseberga handlar det om minst åtta mord … det är ju en fasansfull statistik. Misstänker vi den här Niedermann för samtliga mord? Han skulle alltså vara en fullkomlig vettvilling och massmördare.”

Sonja Modig och Jerker Holmberg utbytte blickar. Nu handlade det om i vilken utsträckning de skulle binda sig till påståenden. Till sist tog Sonja Modig ordet.

”Även om den faktiska bevisningen saknas så lutar nog jag och min chef, alltså kriminalinspektör Jan Bublanski, åt att Blomkvist har helt rätt då han påstår att de tre första morden har utförts av Niedermann. Det skulle innebära att Salander är oskyldig. Vad gäller gravarna i Nykvarn så är Niedermann bunden till platsen genom kidnappningen av Salanders väninna Miriam Wu. Det råder ingen tvekan om att hon stod på tur att få en fjärde gravplats. Men den aktuella lagerbyggnaden ägs av en släkting till ledaren för Svavelsjö MC och innan vi ens hunnit identifiera kvarlevorna får vi nog vänta med slutsatser.”

”Den där småtjuven ni har identifierat …”

”Kenneth Gustafsson, 44 år, känd langare och problembarn sedan tonåren. Spontant skulle jag gissa på att det handlar om en intern uppgörelse av något slag. Svavelsjö MC är inblandat i allsköns brottslighet, däribland distribution av metamfetamin. Det kan alltså vara en skogskyrkogård för folk som kommit på kant med Svavelsjö MC. Men …”

”Ja?”

”Den här prostituerade flickan som mördades i Södertälje … hon heter Irina Petrova, 22 år.”

”Okej.”

”Obduktionen visade att hon utsatts för synnerligen rå misshandel och hade skador av det slag som återfinns hos någon som blivit ihjälslagen med ett basebollträ eller liknande. Men skadorna var tvetydiga och patologen kunde inte ange något särskilt redskap som använts. Blomkvist gjorde faktiskt en ganska skarp iakttagelse. Irina Petrova hade skador som mycket väl kan ha tillfogats med bara händerna …”

”Niedermann?”

”Det är ett rimligt antagande. Bevisning saknas ännu.”

”Hur går vi vidare?” undrade Spångberg.

”Jag måste konferera med Bublanski, men ett naturligt nästa steg är väl att hålla förhör med Zalachenko. Från vår sida är vi intresserade av att höra vad han vet om morden i Stockholm och från er sida handlar det ju om att fånga Niedermann.”

En av kriminalinspektörerna från Göteborgsvåldet lyfte ett finger.

”Får jag fråga … vad har vi hittat på den där gården i Gosseberga?”

”Väldigt lite. Vi har hittat fyra handeldvapen. En Sig Sauer som var isärtagen och höll på att oljas in på köksbordet. En polsk P-83 Wanad på golvet bredvid kökssoffan. En Colt 1911 Government – det är den pistol som Blomkvist försökte överlämna till Paulsson. Och slutligen en Browning kaliber 22, vilket närmast är en leksakspistol i den samlingen. Vi misstänker att det är det vapen som Salander blivit skjuten med eftersom hon ännu lever med en kula i hjärnan.”

”Något mer?”

”Vi har beslagtagit en väska med drygt 200 000 kronor. Väskan fanns i ett rum på övervåningen som nyttjades av Niedermann.”

”Och ni är säkra på att det är hans rum?”

”Tja, han har klädstorlek XXL. Zalachenko är möjligen medium.”

”Finns det något som binder Zalachenko till brottslig verksamhet?” undrade Jerker Holmberg.

Erlander skakade på huvudet.

”Det beror förstås på hur vi tolkar vapenbeslagen. Men bortsett från vapnen och att Zalachenko hade en mycket avancerad kameraövervakning av gården så har vi inte hittat något som skiljer gården i Gosseberga från vilket bondhus som helst. Det är ett mycket spartanskt möblerat hus.”

Strax före tolv knackade en uniformerad polis på och lämnade ett papper till biträdande länspolismästare Monica Spångberg. Hon höll upp ett finger.

”Vi har fått in ett larm om ett försvinnande i Alingsås. En 27-årig tandsköterska vid namn Anita Kaspersson lämnade sin bostad klockan 07.30 på morgonen. Hon lämnade ett barn på dagis och skulle därefter ha anlänt till sin arbetsplats före åtta. Vilket hon aldrig gjorde. Hon arbetar hos en privat tandläkare med mottagning ungefär 150 meter från den plats där den stulna polisbilen hittades.”

Erlander och Sonja Modig tittade samtidigt på sina armbandsur.

”Då har han fyra timmars försprång. Vad är det för bil?”

”En mörkblå Renault årsmodell 1991. Här är numret.”

”Skicka rikslarm på bilen på en gång. Vid det här laget kan han vara var som helst mellan Oslo, Malmö och Stockholm.”

Efter ytterligare en stunds prat avslutade de konferensen med beslutet att Sonja Modig och Marcus Erlander tillsammans skulle höra Zalachenko.

Henry Cortez rynkade ögonbrynen och följde Erika Berger med blicken då hon sneddade ut från sitt rum och försvann in i pentryt. Hon kom ut några sekunder senare med en mugg kaffe och återvände till sitt rum. Hon stängde dörren.

Henry Cortez kunde inte riktigt sätta fingret på vad som var fel. Millennium var en liten arbetsplats av det slag där medarbetarna kom nära varandra. Han hade arbetat deltid på tidningen i fyra år och under den tiden hade han upplevt några fenomenala stormar, inte minst den period då Mikael Blomkvist hade avtjänat tre månaders fängelse för förtal och tidningen så när hade gått under. Han hade upplevt morden på medarbetaren Dag Svensson och dennes flickvän Mia Bergman.

Under alla stormar hade Erika Berger varit en klippa som inget tycktes kunna bringa ur fattningen. Han var inte förvånad över att Erika Berger hade ringt och väckt honom tidigt på morgonen och satt honom och Lottie Karim i arbete. Salanderaffären hade rämnat och Mikael Blomkvist hade blivit inblandad i ett polismord i Göteborg. Så långt var allt klart. Lottie Karim hade parkerat sig i polishuset och försökte få några vettiga besked. Henry hade ägnat morgonen åt att ringa och försöka pussla ihop vad som hade hänt under natten. Blomkvist svarade inte på telefon men tack vare en rad källor hade Henry en relativt god bild av vad som hade utspelats under natten.

Däremot hade Erika Berger varit själsligt frånvarande under hela förmiddagen. Det var ytterst sällsynt att hon stängde dörren till sitt rum. Det skedde nästan enbart då hon hade besök eller arbetade intensivt med något problem. Denna morgon hade hon inte haft några besök och hon arbetade inte. När Henry vid några tillfällen knackat på för att rapportera nyheter hade han hittat henne i stolen vid fönstret där hon satt försjunken i tankar och till synes håglöst tittade på folkströmmen nere på Götgatan. Hon lyssnade bara förstrött på hans rapporter.

Något var på tok.

Dörrklockan avbröt hans funderingar. Han gick och öppnade och där stod Annika Giannini. Henry Cortez hade träffat Mikael Blomkvists syster vid flera tillfällen tidigare, men kände henne inte närmare.

”Hej Annika”, sa han. ”Mikael är inte här i dag.”

”Jag vet. Jag vill träffa Erika.”

Erika Berger tittade upp från sin stol vid fönstret och samlade sig snabbt då Henry släppte in Annika.

”Hej”, sa hon. ”Mikael är inte här i dag.”

Annika log.

”Jag vet det. Jag är här för Björcks Säporapport. Micke har bett mig titta på den för att eventuellt representera Salander.”

Erika nickade. Hon reste sig och hämtade en pärm från skrivbordet.

Annika tvekade en stund, halvt om halvt på väg att lämna rummet. Sedan ändrade hon sig och satte sig mitt emot Erika.

”Okej, vad är det för fel med dig då?”

”Jag ska sluta på Millennium. Och jag har inte kunnat berätta för Mikael. Han har varit så insnärjd i den här Salanderhistorien att det aldrig funnits tillfälle och jag kan inte berätta för de andra förrän jag berättat för honom och nu mår jag för jävligt.”

Annika Giannini bet sig i underläppen.

”Och nu berättar du för mig istället. Vad ska du göra?”

”Jag blir chefredaktör på Svenska Morgon-Posten.”

”Hoppsan. I så fall vore ju gratulationer på sin plats istället för gråt och tandagnisslan.”

”Men det var inte så här jag hade tänkt sluta på Millennium. Mitt i ett jävla kaos. Det kom som en blixt från en klar himmel och jag kan inte säga nej. Jag menar, det är en chans som aldrig återkommer. Men jag fick erbjudandet just innan Dag och Mia blev skjutna och det har varit sådan röra här att jag har mörkat. Och nu har jag dåligt samvete som fan.”

”Jag förstår. Och nu är du rädd för att berätta för Micke.”

”Jag har inte berättat för någon. Jag trodde att jag inte skulle börja på SMP förrän efter sommaren och att det fortfarande skulle finnas tid att berätta. Men nu vill de att jag börjar så fort som möjligt.”

Hon tystnade och betraktade Annika och såg nästan gråtfärdig ut.

”Det här blir i praktiken min sista vecka på Millennium. Nästa vecka är jag bortrest och sedan … jag måste ha någon veckas semester för att ladda. Men den första maj börjar jag på SMP.”

”Och vad skulle ha hänt om du blivit överkörd av en bil? Då skulle de ha stått utan chefredaktör med en minuts varsel.”

Erika tittade upp.

”Men jag har inte blivit överkörd av en bil. Jag har medvetet mörkat i flera veckor.”

”Jag förstår att det är ett jobbigt läge men jag har en känsla av att Micke och Christer och de andra nog reder upp situationen. Däremot tycker jag att du ska berätta för dem på en gång.”

”Jo, men din förbannade brorsa är i Göteborg i dag. Han sover och svarar inte i telefon.”

”Jag vet. Det är få personer som är så bra på att undvika att svara i telefon som Mikael. Men det här handlar inte om dig och Micke. Jag vet att ni jobbat ihop i tjugo år eller så och att ni strulat och haft er, men du måste tänka på Christer och de andra på redaktionen.”

”Men Mikael kommer att …”

”Micke kommer att gå i taket. Jovisst. Men om han inte kan hantera situationen att du efter tjugo år soppat till det lite för dig så är han inte värd tiden du lagt ned på honom.”

Erika suckade.

”Ryck upp dig nu. Kalla in Christer och de andra på redaktionen. Nu.”

christer malm satt omtumlad några sekunder när Erika Berger hade samlat medarbetarna i Millenniums lilla konferensrum. Redaktionsmötet hade utlösts med några minuters varsel precis då han hade varit på väg att göra en tidig fredagssorti. Han sneglade på Henry Cortez och Lottie Karim som var precis lika överraskade som han. Redaktionssekreteraren Malin Eriksson hade inte heller vetat något, liksom reportern Monica Nilsson och marknadschefen Sonny Magnusson. Den ende som saknades i uppställningen var Mikael Blomkvist som befann sig i Göteborg.

Herregud. Mikael känner inte till något, tänkte Christer Malm. Jag undrar hur han kommer att reagera.

Sedan insåg han att Erika Berger hade slutat tala och att det var knäpptyst i konferensrummet. Han ruskade på huvudet och reste sig och gav Erika en kram och en puss på kinden.

”Grattis, Ricky”, sa han. ”Chefredaktör för SMP. Det är verkligen inget uselt kliv från den här lilla skutan.”

Henry Cortez vaknade till liv och tog upp en spontan applåd. Erika höll upp händerna.

”Stopp”, sa hon. ”Jag förtjänar ingen applåd i dag.”

Hon gjorde en kort paus och granskade medarbetarna på den lilla redaktionen.

”Hör ni … jag är fruktansvärt ledsen att det blivit på det här sättet. Jag ville berätta för flera veckor sedan, men det drunknade i kaoset efter morden. Mikael och Malin har jobbat som besatta och det har bara inte varit läge. Och därför har vi hamnat här.”

Malin Eriksson insåg med förfärande klarsyn hur underbemannad redaktionen egentligen var och hur fruktansvärt tomt det skulle bli utan Erika. Vad som än hände eller vilket kaos som än utbröt så hade hon varit den klippa Malin hade kunnat luta sig mot, alltid orubblig i stormen. Tja … inte konstigt att Morgondraken rekryterat henne. Men vad skulle hända nu? Erika hade alltid varit en nyckelperson på Millennium.

”Det finns några saker vi måste klargöra. Jag begriper också att det här kommer att skapa oro på redaktionen. Det har verkligen inte varit min avsikt, men nu är det som det är. För det första: jag kommer inte helt att överge Millennium. Jag kommer att kvarstå som delägare och delta i styrelsemöten. Däremot kommer jag naturligtvis inte att ha något inflytande i det redaktionella arbetet – det skulle kunna skapa intressekonflikter.”

Christer Malm nickade tankfullt.

”För det andra: jag slutar formellt den sista april. Men det här blir i praktiken min sista arbetsdag. Nästa vecka är jag bortrest som ni vet, det har varit planerat länge. Och jag har beslutat att jag inte kommer tillbaka för att styra och ställa några dagar i skarven.”

Hon tystnade en kort stund.

”Nästa nummer ligger klart i datorn. Det är småsaker att fixa. Det blir mitt sista nummer. Därefter måste en annan chefredaktör ta över. Jag städar mitt skrivbord i kväll.”

Tystnaden var kompakt.

”Vem som blir ny chefredaktör efter mig är ett beslut som måste avhandlas och beslutas i styrelsen. Men det måste diskuteras bland er på redaktionen också.”

”Mikael”, sa Christer Malm.

”Nej. Aldrig Mikael. Han är den i särklass sämste chefredaktör ni kan välja. Han är perfekt som ansvarig utgivare och skitbra på att slå hål på och knyta ihop omöjliga texter som ska publiceras. Han är bromsklossen. Chefredaktören måste vara den som satsar offensivt. Mikael har dessutom en tendens att begrava sig i sina egna historier och vara helt frånvarande i veckor ibland. Han är bäst då det hettar till, men han är sagolikt usel på rutinarbete. Det vet ni alla.”

Christer Malm nickade.

”Millennium har fungerat därför att du och Mikael har balanserat varandra.”

”Men inte bara därför. Ni kommer väl ihåg när Mikael satt uppe i Hedestad och tjurade i nästan ett helt jävla år. Då fungerade Millennium utan honom, precis som tidningen måste fungera utan mig nu.”

”Okej. Vad är din plan?”

”Mitt val vore att du tog över som chefredaktör, Christer …”

”Aldrig i livet.” Christer Malm slog ifrån sig med båda händerna.

”… men eftersom jag vet att du kommer att säga nej så har jag en annan lösning. Malin. Du går in som tillförordnad chefredaktör från och med i dag.”

”Jag?!” sa Malin.

”Exakt du. Du har varit skitbra som redaktionssekreterare.”

”Men jag …”

”Gör ett försök. Jag städar mitt skrivbord i kväll. Du kan flytta in på måndag morgon. Majnumret är nästan klart – det har vi redan slitit med. I juni är det dubbelnummer och sedan är vi lediga en månad. Om det inte fungerar så får styrelsen hitta någon annan i augusti. Henry, du får gå upp på heltid och ersätta Malin som redaktionssekreterare. Sedan måste ni rekrytera någon ny medarbetare. Men det är ert och styrelsens val.”

Hon tystnade en kort stund och betraktade eftertänksamt församlingen.

”En sak till. Jag börjar på en annan tidning. SMP och Millennium är för all del inte konkurrenter i praktisk bemärkelse men det betyder att jag inte vill veta ett dugg mer än jag redan vet om innehållet i nästa nummer. Allt sådant tar ni med Malin från och med nu.”

”Hur gör vi med den här Salanderstoryn?” undrade Henry Cortez.

”Ta det med Mikael. Jag har kunskap om Salander, men jag lägger den storyn i malpåse. Den kommer inte att gå till SMP.”

Erika kände plötsligt en enorm lättnad.

”Det var allt”, sa hon och avslutade mötet, reste sig och gick tillbaka till sitt kontor utan övriga kommentarer.

Millenniums redaktion satt kvar i tystnad. Det var först en timme senare som Malin Eriksson knackade på dörren till Erikas rum.

”Hallå där.”

”Ja?” undrade Erika.

”Personalen vill säga något.”

”Vad?”

”Här utanför.”

Erika reste sig och gick till dörren. De hade dukat upp med tårta och fredagskaffe.

”Jag tänkte att vi får ha en riktig fest och fira av dig så småningom”, sa Christer Malm. ”Men tills vidare får kaffe och tårta duga.”

Erika Berger log för första gången den dagen.

KAPITEL 3: FREDAG 8 APRIL – LÖRDAG 9 APRIL

Alexander Zalachenko hade varit vaken i åtta timmar då Sonja Modig och Marcus Erlander kom på besök vid sjutiden på kvällen. Han hade genomgått en tämligen omfattande operation vid vilken en väsentlig del av kindbenet justerats och fixerats med titanskruvar. Hans huvud var så inpaketerat att enbart hans vänstra öga syntes. En läkare hade förklarat att yxhugget hade krossat kindbenet och skadat pannbenet samt skalat loss en stor del av köttet på högra sidan av ansiktet och rubbat ögonhålan. Skadorna orsakade honom stor smärta. Zalachenko hade fått stora doser smärtstillande men var ändå någorlunda redig och kunde prata. Polisen fick dock inte trötta ut honom.

”God kväll, herr Zalachenko”, hälsade Sonja Modig. Hon presenterade sig och kollegan Erlander.

”Jag heter Karl Axel Bodin”, sa Zalachenko mödosamt mellan sammanpressade tänder. Hans röst var lugn.

”Jag vet precis vem du är. Jag har läst din meritförteckning hos Säpo.”

Vilket inte var helt sant eftersom Säpo ännu inte lämnat ut ett enda papper om Zalachenko.

”Det var länge sedan”, sa Zalachenko. ”Numera är jag Karl Axel Bodin.”

”Hur mår du?” fortsatte Modig. ”Är du i stånd att föra ett samtal?”

”Jag vill anmäla ett brott. Jag har blivit utsatt för mordförsök av min dotter.”

”Vi vet det. Den saken kommer i sinom tid att utredas”, sa Erlander. ”Men just nu har vi mer angelägna saker att tala om.”

”Vad kan vara mer angeläget än ett mordförsök?”

”Vi vill höra dig upplysningsvis om tre mord i Stockholm, minst tre mord i Nykvarn samt en kidnappning.”

”Jag känner inte till något om detta. Vem har blivit mördad?”

”Herr Bodin, vi misstänker på goda grunder att din kompanjon, 35-årige Ronald Niedermann, är skyldig till dessa handlingar”, sa Erlander. ”I natt mördade Niedermann dessutom en polis från Trollhättan.”

Sonja Modig blev lite överraskad över att Erlander gjorde Zalachenko till viljes genom att använda namnet Bodin. Zalachenko vred huvudet en aning så att han kunde se Erlander. Hans röst mjuknade en aning.

”Det var … tråkigt att höra. Jag vet inget om vad Niedermann sysslar med. Jag har inte mördat någon polis. Jag blev själv utsatt för ett mordförsök i natt.”

”Ronald Niedermann är för närvarande efterspanad. Har du någon aning om var han skulle kunna tänkas gömma sig?”

”Jag vet inte i vilka kretsar han rör sig. Jag …” Zalachenko tvekade några sekunder. Hans röst blev förtrolig. ”Jag måste erkänna … oss emellan … att jag ibland varit orolig över Niedermann.”

Erlander böjde sig fram en aning.

”Hur menar du?”

”Jag har upptäckt att han kan vara en våldsam person. Jag är faktiskt rädd för honom.”

”Du menar att du känt dig hotad av Niedermann?” undrade Erlander.

”Just precis. Jag är en gammal man. Jag kan inte försvara mig.”

”Kan du förklara din relation till Niedermann?”

”Jag är handikappad.” Zalachenko pekade på sin fot. ”Det här är andra gången min dotter försöker mörda mig. Jag anlitade Niedermann som hjälpreda för många år sedan. Jag trodde att han kunde skydda mig … men i själva verket har han tagit över mitt liv. Han kommer och går som han vill, jag har inget att säga till om.”

”Och vad hjälper han dig med?” bröt Sonja Modig in. ”Att göra sådant som du själv inte klarar av?”

Zalachenko gav Sonja Modig en lång blick med sitt enda synliga öga.

”Jag har förstått att hon kastade in en brandbomb i din bil för över tio år sedan”, sa Sonja Modig. ”Kan du förklara vad som gav henne impulsen att göra det?”

”Det får du fråga min dotter om. Hon är sinnessjuk.”

Hans röst var åter fientlig.

”Du menar att du inte kan tänka dig något skäl till att Lisbeth Salander angrep dig 1991.”

”Min dotter är sinnessjuk. Det finns dokumentation på det.”

Sonja Modig lade huvudet på sned. Hon noterade att Zalachenko svarade betydligt mera aggressivt och fientligt då hon ställde frågorna. Hon blev medveten om att Erlander hade noterat samma sak. Okej … Good cop, bad cop. Sonja Modig höjde rösten.

”Du tror inte att hennes handlande kunde ha något att göra med att du hade misshandlat hennes mor så allvarligt att modern fick bestående hjärnskador?”

Zalachenko betraktade Sonja Modig med ett lugnt ansiktsuttryck.

”Det där är bara skitprat. Hennes mor var en hora. Det var förmodligen någon av hennes kunder som spöade henne. Jag råkade bara komma förbi.”

Sonja Modig höjde ögonbrynen.

”Så du är helt oskyldig?”

”Naturligtvis.”

”Zalachenko … låt mig se om jag har förstått dig rätt. Du förnekar alltså att du misshandlade din dåvarande flickvän Agneta Sofia Salander, Lisbeth Salanders mor, trots att det är föremål för en mångordig hemligstämplad utredning av din dåvarande handledare på Säpo, Gunnar Björck.”

”Jag har aldrig blivit dömd för något. Jag har inte ens varit åtalad. Jag kan inte rå för vad någon stolle på Säkerhetspolisen fantiserar om i sina rapporter. Om jag var misstänkt borde det väl åtminstone ha hållits ett förhör med mig.”

Sonja Modig satt mållös. Zalachenko såg faktiskt ut som om han log bakom bandagen.

”Jag vill alltså lämna en anmälan mot min dotter. Hon har försökt döda mig.”

Sonja Modig suckade.

”Jag börjar plötsligt förstå varför Lisbeth Salander känner ett behov av att drämma en yxa i skallen på dig.”

Erlander harklade sig.

”Förlåt, herr Bodin … vi kanske skulle återgå till vad du vet om Ronald Niedermanns förehavanden.”

Sonja Modig ringde till kriminalinspektör Jan Bublanski från korridoren utanför Zalachenkos rum.

”Ingenting”, sa hon.

”Ingenting?” upprepade Bublanski.

”Han har lämnat polisanmälan mot Lisbeth Salander för grov misshandel och mordförsök. Han påstår att han inte har något med morden i Stockholm att göra.”

”Och hur förklarar han att Lisbeth Salander har blivit nedgrävd på hans tomt i Gosseberga?”

”Han säger att han har varit förkyld och mest sovit hela dagen. Om Salander har blivit skjuten i Gosseberga så måste det vara något som Ronald Niedermann hittat på.”

”Okej. Vad har vi?”

”Hon sköts med en Browning kaliber 22. Det är därför hon lever. Vi har hittat vapnet. Zalachenko erkänner att det är hans vapen.”

”Jaha. Han vet med andra ord att vi kommer att hitta hans fingeravtryck på vapnet.”

”Just det. Men han säger att sist han såg vapnet låg det i hans skrivbordslåda.”

”Alltså har förmodligen den förträfflige Ronald Niedermann tagit vapnet medan Zalachenko sov och skjutit Salander. Kan vi bevisa motsatsen?”

Sonja Modig funderade några sekunder innan hon svarade.

”Han är förtrogen med svensk lagstiftning och polisens metoder. Han erkänner inte ett dugg och han har Niedermann som bondeoffer. Jag vet faktiskt inte vad vi kan bevisa. Jag har bett Erlander skicka hans kläder till tekniska och undersöka om det finns krutstänk, men han kommer förmodligen att hävda att han övningssköt med vapnet för två dagar sedan.”

Lisbeth Salander kände en doft av mandel och etanol. Det var som om hon hade sprit i munnen och hon försökte svälja men upplevde att tungan kändes bortdomnad och paralyserad. Hon försökte öppna ögonen men förmådde inte. Hon hörde avlägset en röst som tycktes tala till henne men hon kunde inte uppfatta orden. Sedan hörde hon rösten klart och tydligt.

”Jag tror att hon håller på att vakna.”

Hon kände att någon rörde vid hennes panna och försökte vifta bort den närgångna handen. I samma ögonblick upplevde hon en intensiv smärta i sin vänstra skuldra. Hon slappnade av.

”Hör du mig?”

Gå din väg.

”Kan du öppna ögonen?”

Vad är det för jävla idiot som tjatar.

Till sist slog hon upp ögonen. Först såg hon bara besynnerliga ljuspunkter, innan en skepnad framträdde mitt i synfältet. Hon försökte fokusera blicken men skepnaden vek hela tiden undan. Det kändes som om hon hade en praktfylla och som om sängen hela tiden tiltade baklänges.

”Strstlln”, sa hon.

”Vad sa du?”

”Diot”, sa hon.

”Det låter bra. Kan du öppna ögonen igen.”

Hon slog upp ögonen i två smala springor. Hon såg ett främmande ansikte och memorerade varje detalj. En blond man med extremt blå ögon och skevt kantigt ansikte någon decimeter från hennes ansikte.

”Hej. Jag heter Anders Jonasson. Jag är läkare. Du befinner dig på sjukhus. Du har blivit skadad och håller på att vakna upp efter en operation. Vet du vad du heter?”

”Pschalandr”, sa Lisbeth Salander.

”Okej. Kan du göra mig en tjänst. Kan du räkna till tio.”

”Ett två fyra … nej … tre fyra fem sex …”

Sedan somnade hon igen.

Doktor Anders Jonasson var dock nöjd med den respons han fått. Hon hade sagt sitt namn och börjat räkna. Det antydde att hon fortfarande hade förståndsgåvorna någorlunda intakta och inte skulle vakna upp som ett kolli. Han antecknade uppvakningstiden till 21.06, drygt sexton timmar efter att han avslutat operationen. Han hade sovit större delen av dagen och åkt tillbaka till Sahlgrenska vid sjutiden på kvällen. Han var egentligen ledig men hade skrivbordsarbete att hinna i kapp med.

Och han hade inte kunnat låta bli att gå förbi på intensiven och titta till den patient vars hjärna han hade rotat i tidigt på morgonen.

”Låt henne sova ett tag till, men håll noga koll på hennes EEG. Jag är rädd för att det kan bli svullnad eller blödningar i hjärnan. Hon tycktes ha skarp smärta i axeln då hon försökte röra armen. Om hon vaknar får ni ge henne två milligram morfin i timmen.”

Han kände sig besynnerligt upprymd då han gick ut genom huvudentrén på Sahlgrenska.

Klockan var strax före två på morgonen då Lisbeth Salander vaknade igen. Hon öppnade långsamt ögonen och såg en ljuskägla i taket. Efter flera minuter vred hon huvudet och blev medveten om att hon hade en stödkrage runt nacken. Hon kände en dov huvudvärk och en skarp smärta i skuldran då hon försökte flytta kroppsvikten. Hon blundade.

Sjukhus, tänkte hon omedelbart. Vad gör jag här?

Hon kände sig extremt utmattad.

Först hade hon svårt att fokusera tankarna. Sedan kom spridda minnesbilder tillbaka.

Under några sekunder greps hon av panik då minnesfragment av hur hon hade grävt sig upp ur en grav strömmade över henne. Sedan bet hon ihop tänderna hårt och koncentrerade sig på att andas.

Hon konstaterade att hon levde. Hon var inte riktigt säker på om det var bra eller dåligt.

Lisbeth Salander mindes inte riktigt vad som hade hänt, men hon kom ihåg en dimmig mosaik av bilder från vedboden och hur hon ursinnigt svingat en yxa och träffat sin pappa i ansiktet. Zalachenko. Hon visste inte om han levde eller var död.

Hon kunde inte riktigt komma ihåg vad som hade hänt med Niedermann. Hon hade en vag känsla av att hon var häpen över att han hade sprungit för sitt liv och hon begrep inte varför.

Plötsligt mindes hon att hon hade sett Kalle Jävla Blomkvist. Hon var inte säker på om hon hade drömt det hela, men hon mindes ett kök – det måste ha varit köket i Gosseberga – och att hon tyckte sig ha sett honom komma fram till henne. Jag måste ha hallucinerat.

Händelserna i Gosseberga kändes redan mycket avlägsna eller möjligen som en befängd dröm. Hon koncentrerade sig på nuet.

Hon var skadad. Det behövde ingen berätta för henne. Hon lyfte den högra handen och trevade över sitt huvud. Hon var kraftigt bandagerad. Sedan mindes hon plötsligt. Niedermann. Zalachenko. Gubbjäveln hade också haft en pistol. En Browning, kaliber 22. Vilket i jämförelse med nästan alla andra handeldvapen var att betrakta som tämligen harmlöst. Det var därför hon levde.

Jag blev skjuten i huvudet. Jag kunde sticka in fingret i ingångshålet och röra vid min hjärna.

Hon var förvånad över att hon levde. Hon konstaterade att hon kände sig märkligt oengagerad och egentligen inte brydde sig. Om döden var den svarta tomhet hon just vaknat från så var döden inget att oroa sig för. Hon skulle aldrig märka skillnaden.

Med denna esoteriska fundering slöt hon ögonen och somnade om igen.

Hon hade bara slumrat i några minuter då hon hörde rörelse och slog upp ögonlocken i en smal strimma. Hon såg en sköterska i vit uniform böja sig över henne. Hon slöt ögonen och låtsades sova.

”Jag tror att du är vaken”, sa sköterskan.

”Mmm”, sa Lisbeth Salander.

”Hej, jag heter Marianne. Förstår du vad jag säger?”

Lisbeth försökte nicka men insåg att hennes huvud var fixerat i stödkragen.

”Nej, försök inte röra dig. Du behöver inte vara rädd. Du har blivit skadad och har opererats.”

”Kan jag få vatten.”

Marianne gav henne vatten att dricka ur ett sugrör. Medan hon drack registrerade hon att ytterligare en person dök upp på hennes vänstra sida.

”Hej Lisbeth. Hör du mig?”

”Mmm”, svarade Lisbeth.

”Jag är doktor Helena Endrin. Vet du var du befinner dig?”

”Sjukhus.”

”Du befinner dig på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Du har blivit opererad och befinner dig på intensivvårdsavdelningen.”

”Mm.”

”Du behöver inte vara rädd.”

”Jag har blivit skjuten i huvudet.”

Doktor Endrin tvekade en sekund.

”Det stämmer. Kommer du ihåg vad som hände?”

”Gubbjäveln hade en pistol.”

”Eh … ja, just det.”

”Kaliber 22.”

”Jaså. Det visste jag inte.”

”Hur illa skadad är jag?”

”Du har en bra prognos. Du har varit illa däran men vi tror att du har goda chanser att bli helt återställd.”

Lisbeth övervägde informationen. Sedan fixerade hon doktor Endrin med blicken. Hon noterade att hon såg suddigt.

”Vad hände med Zalachenko?”

”Vem?”

”Gubbjäveln. Lever han?”

”Du menar Karl Axel Bodin.”

”Nej. Jag menar Alexander Zalachenko. Det är hans riktiga namn.”

”Det vet jag inget om. Men den äldre man som kom in samtidigt som du är illa tilltygad men utom fara.”

Lisbeths hjärta sjönk en aning. Hon övervägde läkarens ord.

”Var finns han?”

”Han finns i rummet intill. Men nu ska du inte bry dig om honom. Du ska bara koncentrera dig på att själv bli frisk.”

Lisbeth slöt ögonen. Hon funderade ett ögonblick på om hon skulle orka resa sig ur sängen, hitta ett användbart vapen och avsluta det hon påbörjat. Sedan sköt hon bort tankarna. Hon orkade knappt hålla ögonlocken öppna. Hon hade med andra ord misslyckats i sin föresats att döda Zalachenko. Han kommer att komma undan igen.

”Jag vill undersöka dig en kort stund. Sedan ska du få sova”, sa doktor Endrin.

Mikael Blomkvist vaknade plötsligt och utan förklaring. Under några sekunder visste han inte var han befann sig, innan han kom ihåg att han hade bokat in sig på City Hotel. Det var kolmörkt i rummet. Han tände sänglampan och tittade på klockan. Halv tre på morgonen. Han hade sovit i femton timmar utan avbrott.

Han klev upp och gick till toaletten och urinerade. Sedan funderade han en kort stund. Han visste att han inte skulle kunna somna om och gick och ställde sig under duschen. Sedan satte han på sig jeans och en vinröd collegetröja som skulle behöva gå ett varv genom en tvättmaskin. Han var våldsamt hungrig och ringde ned till receptionen och frågade om han kunde beställa kaffe och en smörgås vid denna tidiga morgonstund. Det gick bra.

Han satte på sig loafers och kavaj och gick ned till receptionen och köpte en kaffe och en inplastad rågkaka med ost och leverpastej som han tog med sig tillbaka till rummet. Samtidigt som han åt startade han sin iBook och pluggade in kabeln i bredbandsjacket. Han gick in på Aftonbladets nätupplaga. Gripandet av Lisbeth Salander var inte oväntat deras största nyhet. Nyhetsrapporteringen präglades fortfarande av förvirring, men var åtminstone inne på rätt spår. 35-årige Ronald Niedermann jagades för polismordet och polisen ville även höra honom i samband med morden i Stockholm. Polisen hade ännu inte sagt något om Lisbeth Salanders status och Zalachenko var inte namngiven. Han omtalades endast som en 66-årig markägare bosatt i Gosseberga och det var tydligt att media ännu hade uppfattningen att han möjligen var ett offer.

När Mikael läst färdigt öppnade han mobilen och konstaterade att han hade tjugo olästa meddelanden. Tre av dessa var maningar att ringa Erika Berger. Två var från Annika Giannini. Fjorton var meddelanden från reportrar på olika tidningar. Ett var från Christer Malm som kärnfullt sms:at till honom: Det är bäst att du tar första bästa tåg hem.

Mikael rynkade ögonbrynen. Det var ett ovanligt meddelande för att komma från Christer Malm. Sms:et hade avsänts klockan sju föregående kväll. Han kvävde en impuls att ringa och väcka någon klockan tre på morgonen. Istället kollade han SJ:s tidtabell på nätet och konstaterade att första tåget till Stockholm gick 05.20.

Han öppnade ett nytt Worddokument. Därefter tände han en cigarett och satt stilla i tre minuter och stirrade på den blanka skärmen. Slutligen höjde han fingrarna och började skriva.

Han skrev långsamt och gjorde få ändringar i det första utkastet. Han arbetade koncentrerat i femtio minuter och åstadkom under denna tid drygt två A4 som huvudsakligen var en rekapitulering om den natt då han hittade Dag Svensson och Mia Bergman och varför polisen fokuserat på Lisbeth Salander som tänkt mördare. Han citerade kvällstidningarnas rubriker om lesbiska satanister och förhoppningarna att morden innehöll kittlande BDSM-sex.

Slutligen kastade han en blick på klockan och slog hastigt ihop locket på sin iBook. Han packade sin väska och gick ned till receptionen och checkade ut. Han betalade med kreditkort och tog en taxi till Göteborgs central.

Mikael Blomkvist gick omedelbart till restaurangvagnen och beställde kaffe och smörgås. Därefter öppnade han sin iBook igen och läste igenom den text han hunnit skriva under morgontimmen. Han befann sig så mitt inne i formuleringarna av Zalachenkohistorien att han inte observerade kriminalinspektör Sonja Modig förrän hon harklade sig och frågade om hon fick göra honom sällskap. Han tittade upp och slog igen datorn.

”På väg hem?” frågade Modig.

Han nickade.

”Du med, förstår jag.”

Hon nickade.

”Min kollega stannar kvar ett dygn till.”

”Har du hört något om Lisbeth Salanders tillstånd? Jag har sovit sedan vi skildes åt.”

”Hon vaknade upp först i går kväll. Men läkarna tror att hon kommer att klara sig och bli återställd. Hon har haft en ofattbar tur.”

Mikael nickade. Han insåg plötsligt att han inte hade varit orolig för henne. Han hade utgått från att hon skulle överleva. Allt annat var otänkbart.

”Har något annat av intresse hänt?” frågade han.

Sonja Modig betraktade honom tveksamt. Hon undrade hur mycket hon kunde anförtro åt reportern, som ju faktiskt kände till mer om historien än hon själv gjorde. Å andra sidan hade hon satt sig vid hans bord och drygt hundra reportrar hade förmodligen redan listat ut vad som pågick i polishuset.

”Jag vill inte bli citerad”, sa hon.

”Jag frågar bara av personligt intresse.”

Hon nickade och förklarade att polisen jagade Ronald Niedermann på bred front över hela landet och särskilt i Malmötrakten.

”Och Zalachenko. Har ni hört honom?”

”Ja, vi har hört honom.”

”Och?”

”Jag kan inte berätta.”

”Kom igen, Sonja. Jag kommer att veta exakt vad ni pratat om ungefär en timme efter att jag kommit upp på redaktionen i Stockholm. Och jag kommer inte att skriva ett ord av det du berättar för mig.”

Hon tvekade en lång stund innan hon mötte hans blick.

”Han har lämnat en anmälan mot Lisbeth Salander för att hon ska ha försökt mörda honom. Hon kommer kanske att häktas för grov misshandel alternativt mordförsök.”

”Och hon kommer med stor sannolikhet att åberopa nödvärnsrätten.”

”Jag hoppas det”, sa Sonja Modig.

Mikael tittade skarpt på henne.

”Det där lät inte riktigt polisiärt”, sa han avvaktande.

”Bodin … Zalachenko är hal som en ål och har svar på alla frågor. Jag är helt övertygad om att det förhåller sig mer eller mindre som du berättade för oss i går. Det betyder att Salander har utsatts för ett oavbrutet rättsövergrepp som pågått sedan hon var 12 år gammal.”

Mikael nickade.

”Det är den story jag kommer att publicera”, sa han.

”Den storyn kommer inte att bli populär i vissa läger.”

Hon tvekade ytterligare en stund. Mikael avvaktade.

”Jag pratade med Bublanski för en halvtimme sedan. Han säger inte så mycket, men förundersökningen mot Salander för morden på dina vänner tycks vara nedlagd. Fokus har flyttats till Niedermann.”

”Vilket betyder att …”

Han lät frågan sväva mellan dem. Sonja Modig ryckte på axlarna.

”Vem kommer att ha hand om utredningen av Salander?”

”Det vet jag inte. Historien i Gosseberga ligger väl i första hand på Göteborg. Men jag skulle gissa att någon i Stockholm får i uppdrag att sammanställa allt material inför ett åtal.”

”Jag förstår. Ska vi slå vad om att utredningen kommer att överföras till Säpo.”

Hon skakade på huvudet.

Strax före Alingsås lutade sig Mikael fram mot henne.

”Sonja … jag tror att du förstår vartåt det barkar. Om Zalachenkohistorien blir offentlig kommer det att bli en skandal av stora mått. Säpo-aktivister har samverkat med en psykiatriker för att spärra in Salander på dårhus. Det enda de kan göra är att benhårt hävda att Lisbeth Salander faktiskt är sinnessjuk och att tvångsomhändertagandet 1991 var befogat.”

Sonja Modig nickade.

”Jag kommer att göra allt för att sätta krokben för sådana planer. Jag menar att Lisbeth Salander är lika klok som du och jag. Udda, javisst, men hennes förståndsgåvor kan inte ifrågasättas.”

Sonja Modig nickade. Mikael gjorde en paus och lät det han sagt sjunka in.

”Jag skulle ha behov av någon på insidan som jag kan lita på”, sa han.

Hon mötte hans blick.

”Jag är inte kompetent att avgöra om Lisbeth Salander är psykiskt sjuk”, svarade hon.

”Nej, men du är kompetent att bedöma om hon utsätts för ett rättsövergrepp eller inte.”

”Vad är det du föreslår?”

”Jag säger inte att du ska tjalla på kollegorna, men jag vill att du ger mig information om du upptäcker att Lisbeth håller på att utsättas för ett nytt rättsövergrepp.”

Sonja Modig var tyst.

”Jag vill inte att du ska skvallra om utredningstekniska detaljer eller något sådant. Använd ditt eget omdöme. Men jag behöver veta vad som händer med åtalet mot Lisbeth Salander.”

”Det låter som ett bra sätt att få sparken.”

”Du är en källa. Jag kommer aldrig någonsin att namnge dig eller sätta dig i klistret.”

Han plockade upp en anteckningsbok och skrev en e-postadress.

”Det här är en anonym hotmailadress. Om du vill berätta något kan du använda den adressen. Du bör inte använda din vanliga offentliga adress. Du bör skapa ett eget tillfälligt konto på hotmail.”

Hon tog emot adressen och stoppade den i innerfickan på sin kavaj. Hon lovade ingenting.

Kriminalinspektör Marcus Erlander vaknade klockan sju på lördagsmorgonen av att telefonen ringde. Han hörde röster från TV:n och kände doften av kaffe från köket där hans hustru kommit igång med morgonbestyren. Han hade kommit hem till lägenheten i Mölndal ett på natten och sovit i drygt fem timmar. Dessförinnan hade han varit igång i nästan precis tjugotvå timmar. Han var följaktligen långt ifrån utsövd då han sträckte sig efter telefonluren.

”Mårtensson, span, nattjouren. Har du hunnit vakna?”

”Nej”, svarade Erlander. ”Jag har knappt hunnit somna. Vad har hänt?”

”Nyheter. Anita Kaspersson har hittats.”

”Var?”

”Alldeles utanför Seglora söder om Borås.”

Erlander visualiserade en karta i huvudet.

”Söderut”, sa han. ”Han tar småvägar. Han måste ha kört riksväg 180 över Borås och svängt söderut. Har vi larmat Malmö?”

”Och Helsingborg, Landskrona och Trelleborg. Och Karlskrona. Jag tänker på färjan österut.”

Erlander reste sig och gnuggade sig i nacken.

”Han har nästan ett dygns försprång nu. Han kan redan vara ute ur landet. Hur hittades Kaspersson?”

”Hon bankade på en dörr till en villa vid infarten till Seglora.”

”Vad?”

”Hon bankade …”

”Jag hörde. Du menar att hon lever?”

”Förlåt. Jag är trött och uttrycker mig inte helt koncentrerat. Anita Kaspersson snubblade in i Seglora klockan 03.10 i morse och sparkade på dörren till en villa och skrämde upp en barnfamilj som låg och sov. Hon var barfota, kraftigt nedkyld och hade händerna bundna på ryggen. Hon befinner sig just nu på sjukhuset i Borås där hon återförenats med sin make.”

”Det var som fan. Jag tror att vi alla hade utgått från att hon inte längre befann sig i livet.”

”Ibland blir man överraskad.”

”Positivt överraskad.”

”Då är det dags för de tråkiga nyheterna. Biträdande länspolismästare Spångberg har varit här sedan fem i morse. Hon beordrar dig att skyndsamt vakna och åka till Borås och förhöra Kaspersson.”

eftersom det var lördag morgon antog Mikael att Millenniums redaktion skulle vara obefolkad. Han ringde Christer Malm då X2000 passerade Årstabron och frågade vad som föranlett hans sms.

”Har du fått frukost?” undrade Christer Malm.

”Tågfrukost.”

”Okej. Kom hem till mig så ska jag fixa något stadigare.”

”Vad handlar det om?”

”Jag berättar då du kommer.”

Mikael tog tunnelbanan till Medborgarplatsen och promenerade till Allhelgonagatan. Det var Christers pojkvän Arnold Magnusson som öppnade. Hur mycket Mikael än försökte kunde han aldrig frigöra sig från känslan att han tittade på en reklamaffisch för något. Arnold Magnusson hade en bakgrund på Dramaten och var en av Sveriges mest eftertraktade skådespelare. Det var alltid lika störande att möta honom i verkligheten. Mikael brukade inte vara imponerad av kändisar, men just Arnold Magnusson hade ett så karaktäristiskt utseende och var så förknippad med vissa roller i filmer och TV, särskilt rollen som den koleriske men rättrådige kriminalkommissarie Gunnar Frisk i en omåttligt populär TV-serie, att Mikael ständigt förväntade sig att han skulle bete sig som Gunnar Frisk.

”Tjena Micke”, sa Arnold.

”Hej”, sa Mikael.

”Köket”, sa Arnold och släppte in honom.

Christer Malm serverade nygräddade våfflor med hjortronsylt och nybryggt kaffe. Det vattnades i munnen på Mikael redan innan han hunnit sätta sig och han kastade sig över fatet. Christer Malm frågade vad som hade hänt i Gosseberga. Mikael rekapitulerade detaljerna. Han var inne på tredje våfflan innan han kom sig för att fråga vad som var på gång.

”Vi har fått ett litet problem på Millennium medan du varit i Göteborg”, sa han.

Mikael höjde ögonbrynen.

”Vad då?”

”Inget allvarligt. Men Erika Berger har blivit chefredaktör på Svenska Morgon-Posten. Hon gick sin sista arbetsdag på Millennium i går.”

Mikael blev sittande med en våffla halvvägs till munnen. Det tog flera sekunder innan vidden av budskapet helt hade sjunkit in.

”Varför har hon inte berättat det tidigare?” undrade han slutligen.

”Därför att hon ville berätta det för dig först av alla och du har sprungit omkring och varit oanträffbar i flera veckor nu. Förmodligen ansåg hon att du hade tillräckligt med problem med Salanderhistorien. Eftersom hon ville berätta för dig först av alla har hon följaktligen inte berättat något för oss andra heller och dagarna har lagts till varandra … Tja. Helt plötsligt satt hon i en situation av rekorddåligt samvete och mådde jävligt illa. Och vi har inte märkt ett dugg.”

Mikael blundade.

”Fan”, sa han.

”Jag vet. Nu blev det istället så att du är den siste på redaktionen som får veta något. Jag ville få en chans att berätta det för dig så att du förstår vad som har hänt och inte tror att någon gått bakom ryggen på dig.”

”Det tror jag inte. Men jösses. Skitkul att hon fått jobbet om hon nu vill jobba åt SMP … men vad fan gör vi på redaktionen?”

”Vi gör Malin till tillförordnad chefredaktör från och med nästa nummer.”

”Malin?”

”Om inte du vill bli chefredaktör …”

”Nej, för helvete.”

”Jag trodde väl det. Alltså blir Malin chefredaktör.”

”Och vem ska bli redaktionssekreterare?”

”Henry Cortez. Han har varit hos oss i fyra år och är inte precis grön praktikant längre.”

Mikael övervägde förslagen.

”Har jag något att säga till om?” undrade han.

”Nä”, sa Christer Malm.

Mikael skrattade torrt.

”Okej. Det får bli som ni beslutat. Malin är tuff men osäker. Henry skjuter från höften lite för ofta. Vi får hålla ett öga på dem.”

”Vi får göra det.”

Mikael satt tyst. Han tänkte att det skulle bli jävligt tomt utan Erika och att han inte var säker på hur det skulle bli på tidningen i framtiden.

”Jag måste ringa till Erika och …”

”Nä, det tror jag inte att du behöver.”

”Hur så?”

”Hon sover på redaktionen. Gå och väck henne eller nåt.”

Mikael hittade en djupt sovande Erika Berger på bäddsoffan på hennes rum på redaktionen. Hon hade använt natten till att tömma bokhyllor och skrivbord på personliga tillhörigheter och papper hon ville spara. Hon hade fyllt fem flyttkartonger. Mikael betraktade henne en lång stund från dörröppningen innan han gick in och satte sig på sängkanten och väckte henne.

”Varför i herrans namn går du inte över till mig och sover om du nu ska sova på jobbet”, sa han.

”Hej, Mikael”, sa hon.

”Christer har berättat.”

Hon började säga något när han lutade sig ned och kysste henne på kinden.

”Är du arg?”

”Vanvettigt”, sa han torrt.

”Jag är ledsen. Jag kunde bara inte säga nej till erbjudandet. Men det känns helt fel och som om jag lämnar er andra på Millennium i skiten i ett väldigt jobbigt läge.”

”Jag är nog inte rätt person att kritisera dig för att överge skutan. För två år sedan gick jag härifrån och lämnade dig i skiten i ett läge som var betydligt jobbigare än i dag.”

”Det ena har inte med det andra att göra. Du tog en paus. Jag slutar för gott och jag har mörkat. Jag är så ledsen.”

Mikael var tyst en stund. Sedan log han blekt.

”När det är dags så är det dags. A woman’s gotta do what a woman’s gotta do and all that crap.”

Erika log. Det var de ord hon hade använt mot honom då han flyttat till Hedeby. Han sträckte fram handen och rufsade henne vänskapligt i håret.

”Att du vill sluta på det här dårhuset begriper jag, men att du vill bli chef på Sveriges mest knastertorra gubbtidning kommer ta ett tag att smälta.”

”Det finns rätt många tjejer som jobbar där.”

”Äsch. Kolla ledarsidan. Det är ju anno dazumal hela vägen. Du måste vara spritt språngande masochist. Ska vi gå och dricka kaffe?”

Erika satte sig upp.

”Jag måste få veta vad som har hänt i Göteborg i natt.”

”Jag håller på att skriva storyn”, sa Mikael. ”Men det kommer att bli rena rama kriget när vi publicerar.”

”Inte vi. Ni.”

”Jag vet. Vi kommer att publicera den i samband med rättegången. Men jag antar att du inte tänker ta storyn med dig till SMP. Faktum är att jag vill att du ska skriva en sak om Zalachenkohistorien innan du slutar på Millennium.”

”Micke, jag …”

”Din sista ledare. Du kan skriva den när du har lust. Den kommer förmodligen inte att publiceras före rättegången, när det nu kan bli.”

”Det är kanske ingen bra idé. Vad ska den handla om?”

”Moral”, sa Mikael Blomkvist. ”Och storyn om att en av våra medarbetare mördades därför att staten inte gjorde sitt jobb för femton år sedan.”

Han behövde inte förklara mer. Erika Berger visste exakt vilken ledare han ville ha. Hon övervägde saken en kort stund. Hon hade faktiskt varit kapten på skutan då Dag Svensson mördats. Hon kände sig plötsligt mycket bättre till mods.

”Okej”, sa hon. ”Den sista ledaren.”

KAPITEL 4: LÖRDAG 9 APRIL – SÖNDAG 10 APRIL

Klockan ett på lördagseftermiddagen hade åklagare Martina Fransson i Södertälje funderat färdigt. Skogskyrkogården i Nykvarn var en eländig soppa och kriminalavdelningen hade ackumulerat en oerhörd mängd övertid sedan onsdagen då Paolo Roberto hade haft sin boxningsmatch med Ronald Niedermann i lagerbyggnaden där. Det handlade om minst tre mord på personer som blivit nedgrävda i terrängen, grovt människorov och grov misshandel av Lisbeth Salanders väninna Miriam Wu och slutligen mordbrand. Till Nykvarn kopplades incidenten i Stallarholmen, som egentligen låg i Strängnäs polisdistrikt i Södermanlands län, men där Carl-Magnus Lundin från Svavelsjö MC var en nyckelperson. Lundin låg för närvarande på sjukhuset i Södertälje med gipsad fot och stålskena i käken. Och i vilket fall gick samtliga brott under länspolisen, vilket innebar att det var Stockholm som skulle få sista ordet.

Under fredagen hade häktningsförhandling hållits. Lundin var med säkerhet kopplad till Nykvarn. Sent omsider hade det klarlagts att lagret ägdes av företaget Medimport, som i sin tur ägdes av en Anneli Karlsson, 52 år och bosatt i Puerto Banus, Spanien. Hon var kusin till Magge Lundin, saknade brottsregister och tycktes i sammanhanget närmast fungera som målvakt.

Martina Fransson slog ihop mappen med förundersökningen. Den var fortfarande i begynnelsestadiet och skulle kompletteras med åtskilliga hundra sidor innan det var dags för rättegång. Men redan nu måste Martina Fransson fatta beslut i några frågor. Hon tittade på kollegorna från polisen.

”Vi har tillräckligt för att väcka åtal mot Lundin för delaktighet i kidnappningen av Miriam Wu. Paolo Roberto har identifierat honom som mannen som körde skåpbilen. Jag kommer också att häkta honom som på sannolika skäl delaktig i mordbranden. Vi avvaktar med åtalen om delaktighet i morden på de tre personer vi grävt upp på tomten, åtminstone till dess att alla är identifierade.”

Poliserna nickade. Det var det besked de hade väntat sig.

”Hur gör vi med Sonny Nieminen?”

Martina Fransson bläddrade upp Nieminen i dokumentationen på skrivbordet.

”Det är en herre med en imponerande meritförteckning. Rån, olaga vapeninnehav, misshandel, grov misshandel, dråp och narkotikabrott. Han greps alltså tillsammans med Lundin vid Stallarholmen. Jag är fullständigt övertygad om att han är inblandad – det vore osannolikt om han inte var det. Men problemet är att vi inte har något som vi kan fästa på honom.”

”Han säger att han aldrig har varit i lagret i Nykvarn och att han bara följde med Lundin på en tur med motorcyklarna”, sa den kriminalinspektör som hållit i Stallarholmen för Södertäljes räkning. ”Han påstår att han inte hade en aning om vad Lundin hade för ärende till Stallarholmen.”

Martina Fransson undrade om hon på något sätt kunde peta över ärendet till åklagare Richard Ekström i Stockholm.

”Nieminen vägrar uttala sig om vad som hände men förnekar kraftigt att han varit delaktig i brott”, fortsatte kriminalinspektören.

”Nej, det verkar ju snarast som om han och Lundin var brottsoffer i Stallarholmen”, sa Martina Fransson och trummade irriterat med fingertopparna.

”Lisbeth Salander”, tillade hon med uppenbart tvivel i rösten. ”Alltså, vi talar om en flicka som ser ut som om hon knappt kommit in i puberteten och som är 150 centimeter lång och knappast besitter den kroppsstyrka som fordras för att bemästra Nieminen och Lundin.”

”Om hon inte var beväpnad. Med en pistol kan hon kompensera för en hel del av sin bräckliga fysik.”

”Men det stämmer inte riktigt med rekonstruktionen.”

”Nej. Hon använde tårgas och sparkade Lundin i skrevet och ansiktet med sådant ursinne att hon krossade en testikel och därefter käkbenet. Skottet i foten måste ha kommit efter misshandeln. Men jag har svårt att tro på att det var hon som var beväpnad.”

”SKL har identifierat vapnet som Lundin blev skjuten med. Det är en polsk P-83 Wanad med Makarovammunition. Den hittades i Gosseberga utanför Göteborg och har Salanders fingeravtryck på sig. Vi kan nästan förutsätta att hon förde med sig pistolen till Gosseberga.”

”Jo. Men serienumret visar att pistolen stals för fyra år sedan vid ett inbrott i en vapenbutik i Örebro. Tjuvarna åkte dit så småningom, men hade gjort sig av med vapnen. Det var en lokal talang med narkotikaproblem som umgicks i kretsarna kring Svavelsjö MC. Jag skulle mycket hellre vilja placera pistolen hos antingen Lundin eller Nieminen.”

”Det kan ju vara så enkelt att Lundin bar pistolen och att Salander avväpnade honom och att ett skott brann av som träffade honom i foten. Jag menar, uppsåtet kan i vilket fall inte ha varit att döda honom eftersom han faktiskt lever.”

”Eller så sköt hon honom i foten av sadistiska skäl. Vad vet jag. Men hur hanterade hon Nieminen? Han har inga synbara skador.”

”Han har faktiskt en skada. Han har två små brännsår på bröstkorgen.”

”Och?”

”Gissningsvis en elpistol.”

”Så Salander skulle ha varit beväpnad med elpistol, tårgas och pistol. Hur mycket väger alltsammans … Nej, jag är rätt säker på att Lundin eller Nieminen hade med sig vapnet och att hon tog det ifrån dem. Exakt hur det gick till då Lundin blev skjuten kan vi inte riktigt få klarhet i innan någon av de inblandade börjar prata.”

”Okej.”

”Men nuläget är alltså att Lundin är häktad av de skäl jag nämnde tidigare. Däremot har vi inte ett dugg på Nieminen. Alltså tänker jag försätta honom på fri fot i eftermiddag.”

Sonny Nieminen var på ett miserabelt humör då han lämnade häktet på polishuset i Södertälje. Han var även så torr i munnen att hans första anhalt blev en tobaksaffär där han köpte en Pepsi som han halsade på stående fot. Han handlade också ett paket Lucky Strike och en dosa Göteborgs Rapé. Han öppnade mobiltelefonen och kontrollerade batteriet och slog därefter numret till Hans-Åke Waltari, 33 år och Sergeant at Arms för Svavelsjö MC, därmed nummer tre i den interna hierarkin. Han hörde fyra signaler gå fram innan Waltari svarade.

”Nieminen. Jag är ute.”

”Grattis.”

”Var är du?”

”Nyköping.”

”Och vad fan gör du i Nyköping?”

”Vi fattade beslut om att ligga lågt när du och Magge greps och till dess att vi visste bättre hur landet låg.”

”Nu vet du hur landet ligger. Var är alla?”

Hans-Åke Waltari förklarade var de kvarvarande fem medlemmarna i Svavelsjö MC befann sig. Förklaringen gjorde inte Sonny Nieminen vare sig lugn eller nöjd.

”Och vem fan sköter butiken medan ni gömmer er som kärringar.”

”Det där är inte rättvist. Du och Magge drar iväg på något jävla jobb som vi inte har en aning om och helt plötsligt är ni inblandade i en eldstrid med den där jävla efterlysta subban och Magge är skjuten och du är gripen. Sedan gräver snuten upp lik i vårt lager i Nykvarn.”

”Och?”

”Och vi började undra om du och Magge dolt någonting för oss andra.”

”Och vad fan skulle det vara? Det är vi som tar in jobben till firman.”

”Men jag har inte hört ett ord om att lagret också var en skogskyrkogård. Vilka är döingarna?”

Sonny Nieminen hade en skarp replik på tungan men hejdade sig. Hans-Åke Waltari var en trög jävel, men läget var inte det allra bästa att starta ett gräl. Nu handlade det om att snabbt konsolidera styrkorna. Efter att ha nekat sig igenom fem polisförhör var det heller inte särskilt smart att basunera ut någon bekräftelse på att han hade kunskap om ämnet i en mobiltelefon två hundra meter från polishuset.

”Skit i döingarna”, sa han. ”Det där har jag ingen aning om. Men Magge sitter i skiten. Han kommer att sitta inne ett tag och i hans frånvaro är det jag som basar.”

”Okej. Vad händer nu?” undrade Waltari.

”Vem håller ett öga på egendomen om ni alla gått under jorden?”

”Benny Karlsson stannade och håller ställningarna i klubbhuset. Polisen gjorde husrannsakan samma dag som ni greps. De hittade ingenting.”

”Benny K”, utbrast Nieminen. ”Benny K är för fan en rookie som knappt är torr bakom öronen.”

”Lugn. Han har sällskap av den där blonda fan som du och Magge brukar umgås med.”

Sonny Nieminen blev plötsligt iskall. Han såg sig hastigt omkring och promenerade några meter bort från dörren till tobaksaffären.

”Vad sa du?” frågade han med låg röst.

”Den där blonda saten som du och Magge umgås med dök upp och ville ha hjälp med ett gömställe.”

”Men för helvete, Waltari, han är ju lyst i hela jävla Sverige för polismord.”

”Ja … det var därför han ville ha ett gömställe. Vad skulle vi göra? Han är ju din och Magges kompis.”

Sonny Nieminen blundade i tio sekunder. Ronald Niedermann hade gett Svavelsjö MC åtskilligt med jobb och goda förtjänster i flera års tid. Men han var absolut ingen vän. Han var en farlig jävel och en psykopat och dessutom en psykopat som polisen jagade med blåslampa. Sonny Nieminen litade inte en sekund på Ronald Niedermann. Det allra bästa vore om han dök upp med en kula i skallen. Då skulle polisuppvaktningen i alla fall avta en smula.

”Så vad har ni gjort av honom?”

”Benny K har hand om honom. Han tog ut honom till Viktor.”

Viktor Göransson var klubbens kassör och finansielle expert, bosatt strax utanför Järna. Göransson hade gymnasieexamen i ekonomi och hade inlett sin karriär som finansiell rådgivare till en jugoslavisk krogkung innan ligan åkte dit för grov ekonomisk brottslighet. Han hade träffat Magge Lundin på Kumla i början av 1990-talet. Han var den ende i Svavelsjö MC som gick klädd i slips och kavaj.

”Waltari, sätt dig i bilen och möt mig i Södertälje. Hämta mig utanför pendeltågsstationen om fyrtiofem minuter.”

”Jaha. Varför så bråttom?”

”Därför att vi måste få grepp om situationen så snabbt som möjligt.”

Hans-Åke Waltari sneglade förstulet på Sonny Nieminen som satt moltyst medan de körde ut till Svavelsjö. Till skillnad från Magge Lundin brukade Nieminen aldrig vara särskilt lättsam att ha att göra med. Han var bildskön och såg vek ut men var en lättantändlig och farlig jävel, särskilt då han hade druckit. För ögonblicket var han nykter, men Waltari kände en oro inför framtiden med Nieminen som ledare. Magge hade alltid på något sätt kunnat få Nieminen att foga sig. Han undrade hur framtiden skulle gestalta sig med Nieminen som tillförordnad klubbpresident.

Benny K syntes inte till i klubbhuset. Nieminen gjorde två försök att ringa honom på mobilen, men fick inget svar.

De åkte hem till Nieminens gård, drygt en kilometer från klubbhuset. Polisen hade gjort husrannsakan där, men inte hittat något av värde för utredningen i samband med Nykvarn. Polisen hade inte hittat något som styrkte kriminell belastning alls, varför Nieminen befann sig på fri fot.

Han duschade och bytte kläder medan Waltari tålmodigt väntade i köket. Därefter promenerade de drygt 150 meter in i skogen bakom Nieminens gård och skrapade bort jordlagret som täckte en ytligt begravd kista innehållande sex handeldvapen, varav en AK5, en större mängd ammunition och drygt två kilo sprängämnen. Det var Nieminens lilla vapenförråd. Två av vapnen i kistan var polska P-83 Wanader. De stammade från samma parti som det vapen Lisbeth Salander hade tagit från Nieminen i Stallarholmen.

Nieminen sköt ifrån sig tanken på Lisbeth Salander. Det var ett obehagligt ämne. I cellen i polishuset i Södertälje hade han gång på gång för sitt inre spelat upp scenen då han och Magge Lundin hade anlänt till Nils Bjurmans sommarstuga och hittat Salander på gårdsplanen.

Händelseutvecklingen hade varit helt oförutsägbar. Han hade åkt ut tillsammans med Magge Lundin för att bränna ned advokat Bjurmans förbannade sommarstuga. De hade åkt på instruktion av den där förbannade blonde jäveln. Och de hade snubblat över den förbannade Salander – ensam, 150 centimeter lång och mager som en sticka. Nieminen undrade hur många kilo hon egentligen vägde. Sedan hade allt gått på tok och exploderat i en våldsorgie som ingen av de två hade varit förberedd på.

Rent tekniskt kunde han förklara händelseförloppet. Salander hade haft en tårgaspatron som hon tömt i Magge Lundins ansikte. Magge borde ha varit förberedd men var inte det. Hon sparkade honom två gånger och det behövs inte särskilt mycket muskelstyrka för att sparka av ett käkben. Hon överrumplade honom. Det kunde förklaras.

Men sedan tog hon även honom, Sonny Nieminen, mannen som fullvuxna och vältränade karlar tvekade att ge sig in i ett bråk med. Hon rörde sig så snabbt. Han hade kämpat för att få fram sitt vapen. Hon hade slagit ut honom lika förnedrande lättsamt som om hon vispat en mygga åt sidan. Hon hade en elpistol. Hon hade …

Han mindes nästan ingenting när han vaknade, Magge Lundin var skjuten i foten och polisen anlände. Efter en viss palaver mellan Strängnäs och Södertälje hamnade han i finkan i Södertälje. Och hon hade stulit Magge Lundins Harley-Davidson. Hon hade skurit bort Svavelsjö MC:s logga från hans skinnjacka – själva den symbol som gjorde att folk vek åt sidan i krogkön och som gav honom en status som en vanlig Svensson inte ens kunde begripa. Hon hade förnedrat honom.

Sonny Nieminen kokade plötsligt inombords. Han hade tigit sig igenom polisförhören. Han skulle aldrig någonsin kunna berätta om vad som hade hänt i Stallarholmen. Fram till det ögonblicket hade Lisbeth Salander inte betytt ett dugg för honom. Hon var ett litet sidoprojekt som Magge Lundin sysslade med – återigen på uppdrag av den förbannade Niedermann. Nu hatade han henne med en passion som förvånade honom. Han brukade vara kylig och analyserande men han visste att någon gång i framtiden skulle han få möjlighet att ge igen och utplåna skamfläcken. Men först måste han få ordning i det kaos som Salander och Niedermann tillsammans åstadkommit för Svavelsjö MC.

Nieminen plockade upp de bägge kvarvarande polska vapnen, laddade och gav det ena till Waltari.

”Har vi någon plan?”

”Vi ska åka och ta ett prat med Niedermann. Han är inte en av oss och han har aldrig varit gripen av polisen tidigare. Jag vet inte hur han kommer att reagera om han grips, men om han pratar så kan han sätta dit oss alla. Då åker vi in så det visslar om det.”

”Du menar att vi ska …”

Nieminen hade redan bestämt sig för att Niedermann måste bort, men insåg att det inte var läge att skrämma upp Waltari förrän de var på plats.

”Jag vet inte. Men vi måste känna honom på pulsen. Om han har en plan och kan försvinna utomlands snabbt som fan så kan vi hjälpa honom på traven. Men så länge han riskerar att gripas av polisen är han ett hot mot oss.”

Det var mörkt på Viktor Göranssons gård utanför Järna då Nieminen och Waltari i skymningen styrde upp på gårdsplanen. Redan detta var olycksbådande. De satt kvar i bilen och avvaktade en stund.

”De kanske är ute”, föreslog Waltari.

”Visst. De har gått på krogen med Niedermann”, sa Nieminen och öppnade bildörren.

Ytterdörren var olåst. Nieminen tände takbelysningen. De gick från rum till rum. Det var välstädat och prydligt, vilket förmodligen var hennes förtjänst, vad hon nu hette, kvinnan som Göransson bodde ihop med.

De hittade Viktor Göransson och hans sambo i källaren, instuvade i ett tvättutrymme.

Nieminen böjde sig ned och betraktade liken. Han sträckte fram ett finger och kände på kvinnan vars namn han inte kom ihåg. Hon var iskall och likstel. Det betydde att de hade varit döda i kanske tjugofyra timmar.

Nieminen behövde inget utlåtande från patologen för att avgöra hur de hade dött. Hennes nacke hade knäckts genom att huvudet vridits 180 grader. Hon var fullt påklädd i t-tröja och jeans och hade inga övriga skador som Nieminen kunde se.

Viktor Göransson var däremot endast iklädd kalsonger. Han var ohyggligt sönderslagen och hade blånader och blodsutgjutelser över hela kroppen. Bägge hans armar var knäckta och spretade som förvridna grankvistar i alla riktningar. Han hade utsatts för en långdragen misshandel som definitionsmässigt var att betrakta som tortyr. Han hade slutligen dödats med, så vitt Nieminen kunde bedöma, ett kraftigt slag mot strupen. Struphuvudet var djupt intryckt i halsen.

Sonny Nieminen reste sig och gick uppför källartrappan och ut genom ytterdörren. Waltari följde efter. Nieminen gick tvärs över gårdsplanen och till ladugården femtio meter bort. Han sköt upp haspen och öppnade dörren.

Han hittade en mörkblå Renault av årsmodell 1991.

”Vad har Göransson för bil?” undrade Nieminen.

”Han kör en Saab.”

Nieminen nickade. Han fiskade upp nycklar från jackfickan och öppnade en dörr längst inne i ladugården. Han behövde bara kasta en blick omkring sig för att veta att han var för sent ute. Ett tungt vapenskåp stod vidöppet.

Nieminen gjorde en grimas.

”Drygt 800 000 kronor”, sa han.

”Vad?” undrade Waltari.

”Drygt 800 000 kronor hade Svavelsjö MC i det där skåpet. Våra pengar.”

Tre personer hade känt till var Svavelsjö MC förvarade handkassan i väntan på investeringar och tvätt. Viktor Göransson, Magge Lundin och Sonny Nieminen. Niedermann var på flykt. Han behövde kontanter. Han visste att det var Göransson som tog hand om pengarna.

Nieminen drog igen dörren och gick långsamt ut ur ladugården. Han grubblade intensivt medan han försökte överblicka katastrofen. En del av Svavelsjö MC:s tillgångar fanns i form av värdepapper som han själv kunde komma åt och ytterligare en del kunde rekonstrueras med hjälp av Magge Lundin. Men en stor del av placeringarna fanns bara i Göranssons huvud, om han inte hade gett tydliga instruktioner till Magge Lundin. Vilket Nieminen tvivlade på – Magge hade aldrig varit någon ekonominisse. Nieminen uppskattade mellan tummen och pekfingret att Svavelsjö MC hade förlorat uppåt sextio procent av sina tillgångar i och med Göranssons frånfälle. Det var ett förödande slag. Framför allt behövdes kontanterna för att sköta de dagliga utgifterna.

”Vad gör vi nu?” undrade Waltari.

”Nu går vi och tipsar polisen om vad som har hänt här.”

”Tipsar polisen?”

”Ja, för fan. Mina fingeravtryck finns inne i huset. Jag vill att Göransson och hans fitta hittas så snabbt som möjligt så att rättsmedicin kan fastställa att de dog medan jag satt häktad.”

”Jag förstår.”

”Bra. Leta rätt på Benny K. Jag vill prata med honom. Om han fortfarande lever, vill säga. Och sedan ska vi leta rätt på Ronald Niedermann. Varenda kontakt vi har i klubbarna runt om i Norden ska hålla ögonen öppna efter honom. Jag vill ha den jävelns huvud på ett fat. Han åker förmodligen omkring i Göranssons Saab. Skaffa fram registreringsnumret.”

När Lisbeth Salander vaknade var klockan två på lördagseftermiddagen och en läkare höll på att peta på henne.

”God morgon”, sa han. Jag heter Benny Svantesson och är läkare. Har du ont?”

”Ja”, sa Lisbeth Salander.

”Du kommer att få smärtstillande alldeles strax. Men först vill jag undersöka dig.”

Han klämde och petade och fingrade på hennes sargade kropp. Lisbeth hann bli kraftigt irriterad innan han slutade, men bestämde sig för att hon kände sig så utmattad att det var bättre att hålla tyst än att inleda vistelsen på Sahlgrenska med ett gräl.

”Hur mår jag?” frågade hon.

”Det ska nog ordna sig”, sa läkaren och gjorde några anteckningar innan han reste sig.

Vilket var föga upplysande.

När han hade gått kom en sköterska och hjälpte Lisbeth med ett bäcken. Därefter fick hon sova igen.

Alexander Zalachenko, alias Karl Axel Bodin, intog en lunch bestående av flytande föda. Även små rörelser i ansiktsmusklerna orsakade våldsamma smärtor i käken och kindbenet och att tugga var inte att tänka på. Under nattens operation hade två titanskruvar placerats i käkbenet.

Smärtan var dock inte värre än att han kunde hantera den. Zalachenko var van vid smärta. Inget kunde motsvara den smärta han hade upplevt i flera veckor och månader femton år tidigare sedan han brunnit som en fackla i bilen på Lundagatan. Eftervården hade varit ett enda långt maratonlopp av plågor.

Läkarna hade beslutat att han förmodligen var utom all fara men att han var allvarligt skadad och att han med hänsyn till sin ålder skulle ligga kvar på intensivvårdsavdelningen i ett par dagar.

Under lördagen tog han emot fyra besök.

Vid tiotiden återkom kriminalinspektör Erlander. Denna gång hade Erlander lämnat den där näbbgäddan Sonja Modig hemma och hade istället sällskap av den betydligt mer sympatiske kriminalinspektören Jerker Holmberg. De ställde ungefär samma frågor om Ronald Niedermann som föregående kväll. Han hade sin historia klar och gjorde inga misstag. När de började ansätta honom med frågor om hans eventuella inblandning i trafficking och annan brottslig verksamhet förnekade han åter all kännedom. Han var sjukpensionär och visste inte vad de talade om. Han skyllde allt på Ronald Niedermann och erbjöd sig att på alla sätt bistå med hjälp för att lokalisera den flyende polismördaren.

Dessvärre var det förstås inte så mycket han i praktiken kunde hjälpa till med. Han hade ingen aning om i vilka kretsar Niedermann umgicks och vem han kunde förväntas söka skydd hos.

Vid elvatiden fick han ett kort besök från en representant för åklagarmyndigheten som formellt tillkännagav att han var misstänkt för delaktighet i grov misshandel alternativt mordförsök på Lisbeth Salander. Zalachenko svarade med att tålmodigt förklara att han var ett brottsoffer och att det i själva verket var Lisbeth Salander som hade försökt mörda honom. Åklagarmyndigheten erbjöd honom rättshjälp i form av en offentlig försvarare. Zalachenko sa att han skulle tänka på saken.

Vilket han inte hade för avsikt att göra. Han hade redan en advokat och hans första ärende på morgonen hade varit att ringa och be denne att snarast infinna sig. Martin Thomasson var följaktligen dagens tredje gäst vid sjukbädden. Han släntrade in med en obekymrad min, drog handen genom sitt blonda hårsvall, justerade glasögonen och skakade hand med sin klient. Han var lönnfet och väldigt charmerande. Han var visserligen misstänkt för att ha sprungit ärenden åt den jugoslaviska maffian, vilket ännu var föremål för utredning, men han hade också rykte om sig att vinna sina mål.

Zalachenko hade fått tips om Thomasson genom en affärsbekant fem år tidigare då han hade behov av att omstrukturera vissa fonder knutna till ett litet finansföretag i Liechtenstein som han ägde. Det var inga dramatiska summor men Thomassons handlag hade varit utomordentligt och Zalachenko hade besparat sig en beskattning. Zalachenko hade därefter anlitat Thomasson vid ytterligare ett par tillfällen. Thomasson förstod att pengarna stammade från kriminell verksamhet, vilket inte tycktes bekymra honom. Till sist hade Zalachenko beslutat att hela verksamheten skulle omstruktureras i ett nytt företag som ägdes av honom själv och Niedermann. Han hade gått till Thomasson med förslaget att advokaten skulle ingå som en tredje tyst partner och sköta den finansiella biten. Thomasson hade utan vidare accepterat.

”Jaha, herr Bodin, det här ser ju inte särskilt trevligt ut.”

”Jag har utsatts för grov misshandel och mordförsök”, sa Zalachenko.

”Jag ser det. En viss Lisbeth Salander om jag förstått saken rätt.”

Zalachenko sänkte rösten.

”Vår partner Niedermann har som du förstått soppat till det för sig.”

”Jag har förstått det.”

”Polisen misstänker att jag är inblandad i saken …”

”Vilket du naturligtvis inte är. Du är ett offer och det är viktigt att vi på en gång ser till att den bilden förankras i massmedia. Fröken Salander har ju redan fått en del negativ publicitet … Jag tar hand om den saken.”

”Tack.”

”Men låt mig på en gång säga att jag inte är brottmålsadvokat. Du kommer att behöva specialisthjälp här. Jag ska ordna en advokat som du kan lita på.”

Dagens fjärde besök anlände klockan elva på lördagskvällen och lyckades ta sig förbi sköterskorna genom att visa legitimation och ange att han hade ett brådskande ärende. Han visades till Zalachenkos rum. Patienten låg fortfarande vaken och grubblade.

”Mitt namn är Jonas Sandberg”, hälsade han och sträckte fram en hand som Zalachenko ignorerade.

Det var en man i 35-årsåldern. Han hade sandfärgat hår och var ledigt klädd i jeans, rutig skjorta och skinnjacka. Zalachenko betraktade honom under tystnad i femton sekunder.

”Jag undrade just när någon av er skulle dyka upp.”

”Jag arbetar på RPS/Säk”, sa Jonas Sandberg och visade sin legitimation.

”Knappast”, sa Zalachenko.

”Förlåt?”

”Du är kanske anställd på RPS/Säk, men det är knappast dem du jobbar åt.”

Jonas Sandberg var tyst en kort stund och såg sig omkring i rummet. Han drog fram besöksstolen.

”Jag kommer så sent på kvällen för att inte väcka uppmärksamhet. Vi har diskuterat hur vi kan hjälpa dig och vi måste komma till någon sorts klarhet om vad som ska ske. Jag är helt enkelt här för att få höra din version och förstå dina intentioner så att vi kan utarbeta en gemensam strategi.”

”Och hur hade du tänkt dig att den strategin ska se ut?”

Jonas Sandberg betraktade eftertänksamt mannen i sjukbädden. Till sist slog han ut med händerna.

”Herr Zalachenko … jag är rädd för att en process har kommit i rörelse där skadeverkningarna är svåra att överblicka. Vi har diskuterat situationen. Graven i Gosseberga och det faktum att Salander hade blivit skjuten tre gånger är svårt att bortförklara. Men allt hopp är inte ute. Konflikten mellan dig och din dotter kan förklara din rädsla för henne och varför du vidtog så dramatiska mått och steg. Men jag är rädd för att det kommer att bli en tid i fängelse.”

Zalachenko kände sig plötsligt upprymd och skulle ha brustit ut i skratt om detta inte varit fullständigt omöjligt med tanke på det skick han befann sig i. Det blev en svag krusning på läpparna. Allt annat orsakade en alltför kraftig smärta.

”Så det är vår gemensamma strategi?”

”Herr Zalachenko. Ni är medveten om begreppet skadekontroll. Det är nödvändigt att vi kommer fram till något gemensamt. Vi kommer att göra allt som står i vår makt för att bistå med advokat och sådant, men vi behöver ditt samarbete och vissa garantier.”

”Du ska få en garanti av mig. Ni ska se till att det här försvinner.” Han slog ut med handen. ”Niedermann är er syndabock och jag garanterar att han inte kommer att hittas.”

”Det finns teknisk bevisning som …”

”Skit i den tekniska bevisningen. Det är en fråga om hur utredningen görs och hur fakta presenteras. Min garanti är följande … om ni inte trollar bort det här så kommer jag att bjuda in media till en presskonferens. Jag kan namn, datum, händelser. Jag behöver väl inte påminna dig om vem jag är.”

”Du förstår inte …”

”Jag förstår mycket väl. Du är en springpojke. Hälsa din chef vad jag har sagt. Han kommer att förstå. Hälsa honom att jag har kopior på … allt. Jag kan sänka er.”

”Vi måste försöka komma överens.”

”Det här samtalet är slut. Spring iväg härifrån. Och säg åt dem att nästa gång ska de skicka en vuxen karl som jag kan diskutera med.”

Zalachenko vred huvudet så att han förlorade ögonkontakten med sin besökare. Jonas Sandberg betraktade Zalachenko ett kort ögonblick. Sedan ryckte han på axlarna och reste sig. Han var nästan framme vid dörren då han hörde Zalachenkos röst igen.

”En sak till.”

Sandberg vände sig om.

”Salander.”

”Vad är det med henne?”

”Hon måste bort.”

”Hur menar du?”

Sandberg såg för en sekund så orolig ut att Zalachenko måste le trots att smärtan skar genom käken.

”Jag begriper att ni sillmjölkar är för finkänsliga för att döda henne och att ni inte har resurser att klara av det heller. Vem skulle göra det … du? Men hon måste bort. Hennes vittnesmål måste ogiltigförklaras. Hon ska in på anstalt på livstid.”

Lisbeth Salander hörde fotstegen i korridoren utanför sitt rum. Hon kunde inte uppfatta namnet Jonas Sandberg och hade aldrig tidigare hört hans fotsteg.

Däremot hade hennes dörr stått öppen hela kvällen då sköterskorna besökte henne med ungefär tio minuters mellanrum. Hon hade hört honom anlända och förklara för en sköterska, strax utanför hennes dörr, att han måste träffa herr Karl Axel Bodin i ett brådskande ärende. Hon hade hört honom legitimera sig men inga ord hade växlats som gav någon ledtråd till hans namn eller vari legitimationen bestod.

Sköterskan hade bett honom vänta medan hon gick och kontrollerade om herr Karl Axel Bodin var vaken. Lisbeth Salander drog slutsatsen att legitimationen måste vara övertygande.

Hon konstaterade att sköterskan gick till vänster i korridoren och att hon behövde ta sjutton steg för att nå fram till sin destination och att den manlige besökaren kort därefter behövde fjorton steg för att avverka samma sträcka. Det gav ett medianvärde på 15,5 steg. Hon uppskattade steglängden till 60 centimeter, vilket multiplicerat med 15,5 betydde att Zalachenko befann sig i ett rum som låg 930 centimeter till vänster i korridoren. Okej, låt säga drygt tio meter. Hon uppskattade att bredden på hennes rum var ungefär fem meter, vilket skulle betyda att Zalachenko befann sig två dörrar bort från henne.

Enligt de gröna siffrorna i digitalklockan på nattduksbordet varade besöket i ganska precis nio minuter.

Zalachenko låg vaken länge efter att Jonas Sandberg hade lämnat honom. Han antog att det inte var hans verkliga namn eftersom svenska amatörspioner enligt hans erfarenhet hade en särskild fixering vid att använda täcknamn även då detta inte var det minsta nödvändigt. I vilket fall var Jonas (eller vad han nu hette) den första indikationen på att Sektionen hade tagit notis om hans belägenhet. Med tanke på den mediala uppmärksamheten torde det ha varit svårt att undgå. Besöket var dock även en bekräftelse på att situationen utgjorde en källa till oro. Vilket den borde göra.

Han vägde för- och nackdelar, radade upp möjligheter och förkastade alternativ. Han var fullt på det klara med att saker och ting hade gått fullständigt på tok. I en idealisk tillvaro skulle han i detta ögonblick befinna sig i sitt hem i Gosseberga, Ronald Niedermann vara i trygghet utomlands och Lisbeth Salander ligga nedgrävd i ett hål i marken. Även om han rationellt begrep vad som hade hänt, kunde han för sitt liv inte begripa hur hon hade klarat av att gräva sig upp ur graven, ta sig till hans gård och förstöra hans tillvaro med två yxhugg. Hon var sanslöst resursstark.

Däremot förstod han mycket väl vad som hade hänt med Ronald Niedermann och varför han hade sprungit för sitt liv istället för att göra processen kort med Salander. Han visste att någonting inte var riktigt rätt i Niedermanns huvud, att han såg syner – spöken. Mer än en gång hade han fått ingripa vid tillfällen då Niedermann agerat irrationellt och legat hopkurad i skräck.

Detta oroade Zalachenko. Han var övertygad om att eftersom Ronald Niedermann ännu inte hade gripits så hade han fungerat rationellt under dygnen efter flykten från Gosseberga. Förmodligen skulle han söka sig till Tallinn, där han kunde söka skydd bland kontakter i Zalachenkos kriminella imperium. Det som oroade honom var att han aldrig kunde förutsäga när Niedermann skulle paralyseras. Om det skedde under flykten skulle han begå misstag och begick han misstag skulle han åka dit. Han skulle inte ge sig frivilligt och det innebar att poliser skulle dö och sannolikt att Niedermann själv skulle dö.

Denna tanke bekymrade Zalachenko. Han ville inte att Niedermann skulle dö. Niedermann var hans son. Å andra sidan var det ett beklagligt faktum att Niedermann inte fick gripas levande. Niedermann hade aldrig tidigare varit häktad och Zalachenko kunde inte förutspå hur han skulle reagera i en förhörssituation. Han misstänkte att Niedermann dessvärre inte skulle klara av att hålla tyst. Följaktligen var det en fördel om han dödades av polisen. Han skulle sörja sin son men alternativet var värre. Det innebar att Zalachenko själv skulle tillbringa återstoden av sitt liv i fängelse.

Men det var nu fyrtioåtta timmar sedan Niedermann inlett flykten och han hade ännu inte gripits. Det var bra. Det var en indikation på att Niedermann fungerade och en Niedermann som fungerade var oslagbar.

Långsiktigt fanns en annan oro. Han undrade hur Niedermann skulle klara sig på egen hand om hans far inte fanns där för att leda honom framåt i tillvaron. Under åren hade han noterat att om han slutade att ge instruktioner eller gav Niedermann alltför fria tyglar att själv fatta beslut så kunde han glida in i en håglöst passiv tillvaro av obeslutsamhet.

Zalachenko konstaterade – för vilken gång i ordningen visste han inte – att det var synd och skam att hans son hade dessa egenheter. Ronald Niedermann var utan tvekan en mycket begåvad människa som ägde de fysiska egenskaper som gjorde honom till en formidabel och fruktad människa. Han var dessutom en utmärkt och kallsinnig organisatör. Hans problem var att han helt saknade ledarinstinkt. Han behövde ständigt någon som talade om för honom vad han skulle organisera.

Men allt detta låg för ögonblicket utanför hans kontroll. Nu handlade det om Zalachenko själv. Hans belägenhet var prekär, kanske mer prekär än någonsin tidigare.

Han hade inte upplevt advokat Thomassons besök tidigare under dagen som särskilt betryggande. Thomasson var och förblev en företagsjurist och hur effektiv han än var i det avseendet så var han inte mycket att luta sig emot i det här läget.

Det andra var Jonas Sandbergs besök. Sandberg utgjorde en väsentligt starkare livlina. Men den livlinan kunde också vara en snara. Han måste spela sina kort väl och han måste ta kontroll över situationen. Kontroll betydde allt.

Och slutligen hade han sina egna resurser att lita till. För ögonblicket behövde han läkarvård. Men om ett par dagar, kanske en vecka, skulle han ha återhämtat sig. Om saker och ting ställdes på sin spets så hade han kanske bara sig själv att lita till. Det innebar att han måste försvinna, mitt framför näsan på de poliser som kretsade runt honom. Han skulle behöva ett gömställe, pass och kontanter. Allt detta kunde Thomasson förse honom med. Men först måste han bli frisk nog att orka fly.

Klockan ett tittade nattsköterskan till honom. Han låtsades sova. När hon drog igen dörren satte han sig mödosamt upp i sängen och svängde benen över sängkanten. Han satt stilla en lång stund och testade sitt balanssinne. Sedan satte han försiktigt ned sin vänstra fot på golvet. Yxhugget hade turligt nog träffat hans redan sargade högerben. Han sträckte sig efter protesen som fanns i ett skåp intill sängen och fäste den på benstumpen. Därefter reste han sig. Han tyngde på det vänstra oskadade benet och provade att sätta ned det högra benet. När han förde över tyngden skar en intensiv smärta genom benet.

Han bet ihop tänderna och tog ett kliv. Han skulle behöva sina kryckor men han var övertygad om att sjukhuset strax skulle erbjuda honom sådana. Han tog stöd mot väggen och linkade fram till dörren. Det tog honom flera minuter och han var tvungen att stå stilla och bemästra smärtan efter varje steg.

Han vilade på ett ben och sköt upp dörren i en smal springa och tittade ut i korridoren. Han såg ingen och stack ut huvudet ytterligare en bit. Han hörde svaga röster till vänster och vred huvudet. Det rum där nattsköterskorna fanns låg ungefär tjugo meter längre ned på andra sidan av korridoren.

Han vred huvudet till höger och såg utgången i slutet av korridoren.

Tidigare under dagen hade han frågat om Lisbeth Salanders tillstånd. Han var trots allt hennes far. Sköterskorna hade uppenbarligen instruktioner att inte diskutera patienterna. En sköterska hade neutralt sagt att hennes tillstånd var stabilt. Men hon hade omedvetet kastat en kort blick åt vänster i korridoren.

I något av rummen mellan hans eget och sköterskornas avdelning fanns Lisbeth Salander.

Han drog försiktigt igen dörren och linkade tillbaka till sängen och plockade av sig protesen. Han var genomsvettig när han äntligen gled ned under täcket.

Kriminalinspektör Jerker Holmberg återvände till Stockholm vid lunchtid på söndagen. Han var trött, hungrig och kände sig utsliten. Han tog tunnelbanan till Rådhuset och promenerade upp till polishuset på Bergsgatan och vidare till kriminalinspektör Jan Bublanskis rum. Sonja Modig och Curt Svensson hade redan anlänt. Bublanski hade sammankallat mötet mitt på söndagen därför att han visste att förundersökningsledaren Richard Ekström var upptagen på annat håll.

”Tack för att ni ville komma in”, sa Bublanski. ”Jag tror att det är dags att vi har ett samtal i lugn och ro för att försöka få rätsida på det här eländet. Jerker, har du något nytt att komma med?”

”Inget som jag inte redan dragit på telefon. Zalachenko ger inte efter en millimeter. Han är oskyldig till allt och har inget att bidra med. Bara det att …”

”Ja?”

”Du hade rätt Sonja. Han är en av de mest otäcka människor jag någonsin träffat. Det låter fånigt att säga det. Poliser ska inte resonera i sådana termer, men det är något skrämmande under hans kalkylerande yta.”

”Okej”, harklade sig Bublanski. ”Vad vet vi? Sonja?”

Hon log svalt.

”Privatspanarna har vunnit den här ronden. Jag kan inte hitta Zalachenko i något offentligt register, medan en Karl Axel Bodin är född 1942 i Uddevalla. Hans föräldrar var Marianne och Georg Bodin. De har funnits, men avled i en olycka 1946. Karl Axel Bodin växte upp hos en morbror bosatt i Norge. Det finns alltså inga uppgifter om honom före 1970-talet då han flyttade hem till Sverige. Mikael Blomkvists story att han är en avhoppad GRU-agent från Ryssland tycks omöjlig att verifiera, men jag är benägen att tro att han har rätt.”

”Och vad betyder det?”

”Det är uppenbart att han försetts med falsk identitet. Det måste ha skett med myndigheters goda minne.”

”Säpo alltså?”

”Blomkvist påstår det. Men exakt hur det gått till vet jag inte. Det förutsätter att födelsebevis och en rad andra papper förfalskats och placerats i offentliga svenska register. Jag vågar inte uttala mig om det legala i den hanteringen. Det beror förmodligen på vem som fattat beslutet. Men för att göra det legalt måste beslutet i det närmaste ha fattats på regeringsnivå.”

En viss tystnad lägrade sig i Bublanskis tjänsterum medan de fyra kriminalinspektörerna övervägde implikationerna.

”Okej”, sa Bublanski. ”Vi är fyra korkade snutar. Om regeringen är inblandad så tänker jag inte kalla dem till förhör.”

”Hmm”, sa Curt Svensson. ”Det skulle eventuellt kunna leda till en konstitutionell kris. I USA kan man kalla regeringsmedlemmar till förhör i en vanlig domstol. I Sverige måste man gå via konstitutionsutskottet.”

”Vad vi däremot skulle kunna göra är att fråga chefen”, sa Jerker Holmberg.

”Fråga chefen?” undrade Bublanski.

”Thorbjörn Fälldin. Han var statsminister.”

”Okej. Vi brummar upp till var det nu är han bor och frågar förre statsministern om han har fejkat identitetshandlingar för en avhoppad rysk spion. Jag tror inte det.”

”Fälldin bor i Ås i Härnösands kommun. Jag kommer några kilometer därifrån. Min pappa är centerpartist och känner Fälldin väl. Jag har träffat honom flera gånger både som barn och vuxen. Det är en otvungen person.”

Tre kriminalinspektörer tittade förbluffade på Jerker Holmberg.

”Du känner Fälldin”, sa Bublanski tveksamt.

Holmberg nickade. Bublanski trutade med läpparna.

”Ärligt talat …”, sa Holmberg. ”Det skulle kunna lösa ett antal problem om vi fick förre statsministern att komma med en redogörelse så att vi vet var vi står i allt detta. Jag kan åka upp och prata med honom. Säger han inget så säger han inget. Och pratar han så sparar vi kanske en hel del tid.”

Bublanski övervägde förslaget. Sedan skakade han på huvudet. I ögonvrån såg han att både Sonja Modig och Curt Svensson nickade eftertänksamt.

”Holmberg … det är bra att du erbjuder dig, men jag tror att vi lägger den idén på hyllan så länge. Tillbaka till fallet. Sonja.”

”Enligt Blomkvist kom Zalachenko hit 1976. Så vitt jag kan förstå finns det bara en person han kan ha fått den informationen från.”

”Gunnar Björck”, sa Curt Svensson.

”Vad har Björck sagt till oss?” frågade Jerker Holmberg.

”Inte mycket. Han hänvisar till sekretess och säger att han inte kan diskutera något utan tillstånd från sina överordnade.”

”Och vilka är hans överordnade?”

”Det vägrar han att säga.”

”Så vad händer med honom?”

”Jag grep honom för brott mot sexköpslagen. Vi har en utmärkt dokumentation genom Dag Svensson. Ekström var synnerligen upprörd, men i och med att jag hade upprättat en anmälan så riskerar han problem om han lägger ned förundersökningen”, sa Curt Svensson.

”Jaha. Brott mot sexköpslagen. Det kan väl ge dagsböter, antar jag.”

”Förmodligen. Men vi har honom i systemet och kan kalla honom till förhör igen.”

”Men nu är vi alltså inne på Säkerhetspolisens område och tafsar. Det skulle kunna skapa en viss turbulens.”

”Problemet är att inget av det som skett nu hade kunnat ske om inte Säkerhetspolisen på ett eller annat sätt varit inblandad. Det är möjligt att Zalachenko var en verklig rysk spion som hoppade av och fick politisk asyl. Det är också möjligt att han arbetade för Säpo som kunskapare eller källa, eller vilken titel man nu ska ge honom, och att det fanns orsak att ge honom en falsk identitet och anonymitet. Men det finns tre problem. För det första är den utredning som gjordes 1991 och som ledde till att Lisbeth Salander spärrades in olaglig. För det andra har Zalachenkos verksamhet sedan dess inte ett dugg med rikets säkerhet att göra. Zalachenko är en helt vanlig gangster och med stor sannolikhet delaktig i flera mord och annan brottslighet. Och för det tredje råder det ingen tvekan om att Lisbeth Salander sköts och begravdes på hans tomt i Gosseberga.”

”Apropå det, jag skulle väldigt gärna vilja läsa den famösa utredningen”, sa Jerker Holmberg.

Bublanski mulnade.

”Ekström lade beslag på den i fredags och då jag bad att få tillbaka den så sa han att han skulle göra en kopia, vilket han dock aldrig gjorde. Istället ringde han tillbaka och sa att han hade pratat med Riksåklagaren och att det föreligger ett problem. Enligt RÅ innebär hemligstämpeln att utredningen inte får spridas och inte kopieras. Riksåklagaren har begärt in alla kopior till dess att saken är utredd. Det innebar att Sonja fick buda in den kopia hon hade.”

”Så vi har inte utredningen längre?”

”Nej.”

”Fan”, sa Holmberg. ”Det här känns inte bra.”

”Nej”, sa Bublanski. ”Men framför allt innebär det att någon agerar emot oss och dessutom agerar väldigt snabbt och effektivt. Utredningen var ju det som äntligen satte oss på rätt spår.”

”Och då måste vi avgöra vem som agerar mot oss”, sa Holmberg.

”Ett ögonblick”, sa Sonja Modig. ”Vi har Peter Teleborian också. Han har bidragit till vår egen utredning genom att profilera Lisbeth Salander.”

”Just det”, sa Bublanski med mörkare röst. ”Och vad sa han?”

”Han var väldigt orolig för hennes säkerhet och ville henne väl. Men när allt snack var över sa han att hon var livsfarlig och potentiellt skulle göra motstånd. Vi har baserat en hel del av vårt tänk på det han sa.”

”Och han jagade också upp Hans Faste en hel del”, sa Holmberg. ”Har vi hört något från Faste förresten?”

”Han har tagit ledigt”, svarade Bublanski kort. ”Frågan är nu hur vi går vidare.”

De ägnade de kommande två timmarna åt att diskutera möjligheter. Det enda praktiska beslut som fattades var att Sonja Modig skulle återvända till Göteborg nästkommande dag för att höra om Lisbeth Salander hade något att säga. När de slutligen bröt upp gjorde Sonja Modig och Curt Svensson sällskap ned till garaget.

”Jag kom bara att tänka på …” Curt Svensson hejdade sig.

”Ja?” undrade Modig.

”Det var bara det att när vi pratade med Teleborian så var du den enda i gruppen som ställde frågor och kom med invändningar.”

”Jaha.”

”Ja … alltså. Bra instinkt”, sa han.

Curt Svensson var inte känd för att sprida beröm omkring sig och det var definitivt första gången han sagt något positivt eller uppmuntrande till Sonja Modig. Han lämnade henne häpen vid hennes bil.

KAPITEL 5: SÖNDAG 10 APRIL

Mikael Blomkvist hade tillbringat lördagsnatten i säng med Erika Berger. De hade inte ägnat sig åt sex utan bara legat och pratat. En väsentlig del av samtalet hade gått åt till att reda ut detaljerna i Zalachenkohistorien. Sådant var förtroendet mellan Mikael och Erika att han inte för en sekund lät sig hejdas av att Erika skulle börja på en konkurrerande tidning. Och Erika själv hade inte minsta avsikt att sno historien. Det var Millenniums scoop och möjligen kände hon en viss frustration över att inte kunna vara redaktör för det numret. Det skulle ha varit ett nöjsamt sätt att avsluta åren på Millennium.

De talade även om framtiden och vad den nya situationen skulle innebära. Erika var fast besluten att behålla sitt delägarskap i Millennium och kvarstå i styrelsen. Däremot insåg de båda att hon självklart inte kunde ha någon insyn i det löpande redaktionella arbetet.

”Ge mig några år på draken … vem vet. Jag kanske återkommer till Millennium bortåt pensionen”, sa hon.

Och de diskuterade sitt eget komplicerade förhållande till varandra. De var överens om att i praktiken skulle inget förändras mer än att de naturligtvis inte skulle träffas fullt så ofta i fortsättningen. Det skulle bli som på 1980-talet innan Millennium hade startat och då de fortfarande hade skilda arbetsplatser.

”Vi får väl helt enkelt börja boka tid”, konstaterade Erika med ett svagt leende.

på söndagsmorgonen tog de ett hastigt avsked innan Erika åkte hem till sin man Greger Backman.

”Jag vet inte vad jag ska säga”, sa Erika. ”Men jag känner igen alla tecken på att du är mitt inne i en story och att allt annat kommer i andra hand. Vet du om att du beter dig som en psykopat då du jobbar.”

Mikael log och gav henne en kram.

När hon hade gått ägnade han morgonen åt att ringa Sahlgrenska sjukhuset och försöka få ett besked om Lisbeth Salanders tillstånd. Ingen ville berätta något för honom, och till sist ringde han kriminalinspektör Marcus Erlander som förbarmade sig och förklarade att Lisbeths tillstånd efter omständigheterna var gott och att läkarna var försiktigt optimistiska. Han frågade om han fick besöka henne. Erlander svarade att Lisbeth Salander var häktad på åklagarbeslut och att hon inte fick ta emot besök, men att frågan ännu var akademisk. Hennes tillstånd var sådant att hon ännu inte ens kunnat förhöras. Mikael utverkade ett löfte från Erlander att denne skulle ringa honom om hennes tillstånd försämrades.

Då Mikael kontrollerade samtalslistan på sin mobil kunde han konstatera att han hade fyrtiotvå obesvarade samtal och sms från olika journalister som desperat försökt få tag på honom. Nyheten att det var han som hade hittat Lisbeth Salander och larmat Räddningstjänsten och att han därmed var intimt förknippad med händelseutvecklingen hade det senaste dygnet varit föremål för dramatiska spekulationer i media.

Mikael raderade alla meddelanden från reportrarna. Istället ringde han till sin syster Annika Giannini och bokade söndagslunch.

Därefter ringde han till Dragan Armanskij, verkställande direktör och operativ chef för säkerhetsföretaget Milton Security. Han nådde honom på mobilen i bostaden på Lidingö.

”Du har i varje fall en förmåga att skapa rubriker”, sa Armanskij torrt.

”Förlåt att jag inte ringde dig tidigare i veckan. Jag fick ett meddelande om att du sökte mig men jag hade inte riktigt tid …”

”Vi har haft en egen utredning igång på Miltons. Och jag förstod från Holger Palmgren att du hade information. Men det verkar som om du låg några mil före oss.”

Mikael tvekade en stund om hur han skulle formulera sig.

”Kan jag lita på dig?” frågade han.

Armanskij tycktes häpen över frågan.

”I vilket avseende menar du?”

”Står du på Salanders sida eller inte? Kan jag lita på att du vill hennes bästa?”

”Jag är hennes vän. Som du vet är det inte med nödvändighet samma sak som att hon är min vän.”

”Jag vet. Men vad jag frågar är om du är beredd att ställa dig i hennes ringhörna och ta en sluggermatch med hennes fiender. Det kommer att bli åtskilliga ronder i den här fighten.”

Armanskij tänkte över saken.

”Jag står på hennes sida”, svarade han.

”Kan jag ge dig information och diskutera saker med dig utan att behöva frukta att det läcker vidare till polisen eller någon annan?”

”Jag kan inte bli inblandad i något kriminellt”, sa Armanskij.

”Det var inte det jag frågade om.”

”Du kan absolut lita på mig så länge du inte avslöjar att du bedriver brottslig verksamhet eller något sådant.”

”Gott nog. Vi måste träffas.”

”Jag kommer in till stan i kväll. Middag?”

”Nej, jag har inte tid. Däremot skulle jag vara tacksam om vi kunde träffas i morgon kväll. Du och jag och kanske ytterligare några personer skulle behöva slå oss ned och prata.”

”Du är välkommen upp på Miltons. Ska vi säga klockan 18.00?”

”En sak till … jag ska träffa min syster Annika Giannini om två timmar. Hon överväger att åta sig att vara Lisbeths advokat, men hon kan självfallet inte jobba gratis. Jag kan betala en del av hennes arvode ur egen ficka. Kan Milton Security bidra?”

”Lisbeth kommer att behöva en extremt bra brottmålsadvokat. Din syster är nog ett olämpligt val, om du ursäktar. Jag har redan pratat med Miltons chefsjurist och han kommer att leta fram en lämplig advokat. Jag tänker mig Peter Althin eller någon liknande.”

”Fel. Lisbeth behöver en helt annan sorts advokat. Du kommer att förstå vad jag menar när vi hunnit prata. Men kan du satsa pengar i hennes försvar om det skulle behövas?”

”Jag hade redan tänkt att Milton skulle anlita en advokat …”

”Betyder det ja eller nej? Jag vet vad som hände med Lisbeth. Jag vet ungefär vilka som ligger bakom. Jag vet varför. Och jag har en anfallsplan.”

Armanskij skrattade.

”Okej. Jag ska lyssna på ditt förslag. Om jag inte gillar det så drar jag mig ur.”

”har du funderat på mitt förslag om att du ska representera Lisbeth Salander?” frågade Mikael så fort han pussat sin syster på kinden och de fått sina smörgåsar och sitt kaffe.

”Ja. Och jag måste säga nej. Du vet att jag inte är en brottmålsadvokat. Även om hon nu går fri från morden hon jagats för så blir det en hel räcka med åtalspunkter. Hon kommer att behöva någon med en helt annan sorts tyngd och erfarenhet än jag.”

”Du har fel. Du är advokat och du är erkänt kunnig i kvinnorättsfrågor. Jag påstår att du är exakt den advokat hon behöver.”

”Mikael … jag tror inte att du riktigt förstår vad det innebär. Det här är ett komplicerat brottmål och inget enkelt fall av kvinnomisshandel eller sexuellt ofredande. Om jag åtar mig att försvara henne så kan det leda till en katastrof.”

Mikael log.

”Jag tror att du har missat poängen. Om Lisbeth till exempel hade åtalats för morden på Dag och Mia så skulle jag ha anlitat en advokat typ Silbersky eller någon tung brottmålsadvokat. Men den här rättegången kommer att handla om helt andra saker. Och du är den mest perfekta advokat jag kan tänka mig.”

Annika Giannini suckade.

”Det är bäst att du förklarar.”

De pratade i nästan två timmar. När Mikael hade förklarat färdigt var Annika Giannini övertalad. Och Mikael lyfte sin mobil och ringde återigen Marcus Erlander i Göteborg.

”Hej. Blomkvist igen.”

”Jag har inga nyheter om Salander”, sa Erlander irriterat.

”Vilket jag antar är goda nyheter i det här läget. Däremot har jag nyheter om henne.”

”Jaså?”

”Ja. Hon har en advokat som heter Annika Giannini. Hon sitter mitt emot mig och jag ger luren till henne.”

Mikael sträckte mobilen över bordet.

”God dag. Jag heter Annika Giannini och har blivit ombedd att representera Lisbeth Salander. Jag måste följaktligen komma i kontakt med min klient så att hon kan godkänna mig som sin försvarare. Och jag måste få telefonnummer till åklagaren.”

”Jag förstår”, sa Erlander. ”Så vitt jag förstår har en offentlig försvarare redan kontaktats.”

”Bra. Har någon frågat Lisbeth Salander om hennes åsikt?”

Erlander tvekade.

”Ärligt talat har vi ännu inte haft möjlighet att växla ett ord med henne. Vi hoppas kunna prata med henne i morgon om hennes tillstånd tillåter det.”

”Så bra. Då säger jag här och nu att till dess att fröken Salander säger något annat så kan ni betrakta mig som hennes advokat. Ni kan inte hålla något förhör med henne utan att jag är närvarande. Ni kan hälsa på henne och ställa frågan om hon accepterar mig som advokat eller inte. Är det förstått?”

”Ja”, sa Erlander med en suck. Han var osäker på vad som egentligen gällde rent juridiskt. Han funderade en stund. ”Vi vill i första hand ställa en fråga till Salander om hon har någon information om var polismördaren Ronald Niedermann befinner sig. Är det okej att fråga henne om det även om du inte är närvarande?”

Annika Giannini tvekade.

”Okej … ni kan höra henne upplysningsvis om hon kan hjälpa polisen med att lokalisera Niedermann. Men ni får inte ställa några frågor som handlar om eventuella åtal eller anklagelser mot henne. Är vi överens?”

”Jag tror det.”

Marcus Erlander gick direkt från sitt skrivbord och en trappa upp och knackade på dörren hos förundersökningsledaren Agneta Jervas. Han återgav innehållet i det samtal han haft med Annika Giannini.

”Jag visste inte att Salander hade en advokat.”

”Inte jag heller. Men Giannini har anlitats av Mikael Blomkvist. Det är inte säkert att Salander vet något om det.”

”Men Giannini är inte brottmålsadvokat. Hon sysslar med kvinnorätt. Jag lyssnade på ett föredrag av henne en gång, hon är skärpt men absolut olämplig i det här målet.”

”Det är i alla fall Salanders sak att avgöra.”

”Det är möjligt att jag måste bestrida det i domstol i så fall. För Salanders egen skull måste hon få en riktig försvarare och inte någon kändis som jagar löpsedlar. Hmm. Salander är ju dessutom omyndigförklarad. Jag vet inte vad som gäller.”

”Hur ska vi göra?”

Agneta Jervas funderade en stund.

”Det här är en soppa. Jag är inte säker på vem som kommer att ha hand om målet när allt kommer omkring, det kanske flyttas till Ekström i Stockholm. Men hon måste ha en advokat. Okej … fråga henne om hon vill ha Giannini.”

När Mikael kom hem vid femtiden på eftermiddagen slog han upp sin iBook och tog upp tråden i den text han hade börjat formulera på hotellet i Göteborg. Han arbetade i sju timmar till dess att han hade identifierat de värsta hålen i storyn. Det återstod fortfarande en del research. En fråga som han inte kunde besvara utifrån den befintliga dokumentationen var exakt vilka på Säpo, förutom Gunnar Björck, som hade konspirerat för att spärra in Lisbeth Salander på dårhus. Han hade heller inte nystat upp frågan om exakt vilket förhållande Björck och psykiatrikern Peter Teleborian hade till varandra.

Vid midnatt stängde han av datorn och gick och lade sig. För första gången på flera veckor kände han att han kunde slappna av och sova lugnt. Storyn var under kontroll. Hur många frågetecken som än återstod hade han redan tillräckligt med material för att utlösa en lavin av rubriker.

Han kände en impuls att ringa till Erika Berger och uppdatera henne om läget. Sedan insåg han att hon var borta från Millennium. Det var plötsligt svårt att sova.

Mannen med den bruna portföljen steg försiktigt av 19.30-tåget från Göteborg på Stockholms central och stod en kort stund stilla i folkhavet medan han orienterade sig. Han hade inlett resan från Laholm strax efter åtta på morgonen genom att åka till Göteborg, där han gjort ett uppehåll för att äta lunch med en gammal vän innan han återupptagit färden till Stockholm. Han hade inte besökt Stockholm på två år, och hade egentligen inte planerat att någonsin igen besöka huvudstaden. Trots att han hade bott där i större delen av sitt yrkesverksamma liv kände han sig alltid som en främmande fågel i Stockholm, en känsla som tilltagit för varje besök han gjort sedan han pensionerades.

Han promenerade långsamt genom centralstationen, handlade kvällstidningarna och två bananer på Pressbyrån och betraktade fundersamt två muslimska kvinnor i slöja som hastade förbi honom. Han hade inget emot kvinnor i slöja. Det var inte hans problem om folk ville klä ut sig. Däremot stördes han av att de nödvändigtvis måste klä ut sig mitt i Stockholm.

Han promenerade drygt tre hundra meter till Freys Hotel intill Bobergs gamla posthus på Vasagatan. Det var det hotell han alltid bodde på vid de numera sällsynta Stockholmsbesöken. Det var centralt och propert. Dessutom var det billigt, en förutsättning då han själv bekostade resan. Han hade reserverat rummet dagen innan och presenterade sig som Evert Gullberg.

Så fort han kommit upp på rummet uppsökte han toaletten. Han hade kommit till den ålder då han var tvungen att uppsöka toaletten titt som tätt. Det var flera år sedan han sovit en hel natt utan att vakna och behöva gå upp och kissa.

Efter toalettbesöket tog han av sig hatten, en smalbrättad mörkgrön engelsk filthatt, och lossade på slipsknuten. Han var 184 centimeter lång och vägde sextioåtta kilo, vilket innebar att han var mager och spensligt byggd. Han var klädd i en pepitarutig kavaj och mörkgrå byxor. Han öppnade den bruna portföljen och packade upp två skjortor, en reservslips och underkläder, vilka han placerade i byrån på rummet. Därefter hängde han upp ytterrocken och kavajen på hängaren i skåpet bakom rumsdörren.

Det var för tidigt för att gå och lägga sig. Det var för sent för att han skulle orka ge sig ut på någon kvällspromenad, en sysselsättning som han i vilket fall inte skulle finna trivsam. Han satte sig i den obligatoriska stolen på hotellrummet och tittade sig omkring. Han knäppte på TV:n men vred ned volymen så att han inte behövde höra ljud. Han funderade på att ringa till receptionen och beställa kaffe men beslutade sig för att det var för sent. Istället öppnade han barskåpet och hällde upp en miniatyrflaska Johnny Walker med några droppar vatten. Han öppnade kvällstidningarna och läste noga allt som skrivits under dagen om jakten på Ronald Niedermann och fallet Lisbeth Salander. Efter en stund plockade han fram ett anteckningsblock med skinnpärm och gjorde några minnesanteckningar.

Före detta byrådirektören vid Säkerhetspolisen Evert Gullberg var 78 år gammal och hade officiellt varit pensionär i fjorton år. Men så är det med gamla spioner. De dör aldrig, de glider bara in i skuggorna.

Strax efter krigsslutet, då Gullberg var 19 år, hade han sökt sig till en karriär i flottan. Han gjorde sin militärtjänst som befälselev och blev därefter antagen till officersutbildning. Men istället för en traditionell placering till sjöss, som han hade förväntat sig, placerades han i Karlskrona som signalspanare vid flottans underrättelsetjänst. Han hade inga svårigheter att förstå behovet av signalspaning, som alltså handlade om att lista ut vad som pågick på andra sidan Östersjön. Däremot uppfattade han arbetet som långtråkigt och ointressant. Genom försvarets tolkskola fick han dock lära sig ryska och polska. Dessa språkkunskaper var en av anledningarna till att han 1950 rekryterades till Säkerhetspolisen. Det var på den tid då den oklanderligt korrekte Georg Thulin basade över statspolisens tredje rotel. Då han började uppgick hemliga polisens sammanlagda budget till 2,7 miljoner kronor och den totala personalstyrkan var noga räknat nittiosex personer.

När Evert Gullberg formellt gick i pension 1992 uppgick Säkerhetspolisens budget till lite mer än 350 miljoner kronor, och han visste inte hur många anställda Firman hade.

Gullberg hade tillbringat sitt liv i hans majestäts hemliga tjänst, eller möjligen i det socialdemokratiska folkhemmets hemliga tjänst. Vilket var ironiskt eftersom han troget val efter val alltid hade röstat på moderaterna, förutom år 1991 då han medvetet röstade mot moderaterna eftersom han ansåg att Carl Bildt var en realpolitisk katastrof. Det året hade han istället modlöst röstat på Ingvar Carlsson. Åren med Sveriges bästa regering hade också besannat hans värsta farhågor. Moderatregeringen hade tillträtt i en tid då Sovjetunionen kollapsat, och enligt hans mening hade knappast någon regim varit sämre rustad att möta och fånga upp de nya politiska möjligheter inom spionagets konst som framträdde i Österled. Bildtregeringen hade tvärtom av ekonomiska skäl skurit ned Sovjetbyrån och istället satsat på internationellt tjafs i Bosnien och Serbien – precis som om Serbien någonsin skulle hota Sverige. Resultatet blev att möjligheten att långsiktigt plantera informatörer i Moskva hade gått om intet, och den dag klimatet än en gång skulle hårdna – vilket enligt Gullberg var ofrånkomligt – så skulle återigen orimliga politiska krav ställas på Säkerhetspolisen och den militära underrättelsetjänsten, precis som om de kunde trolla fram agenter efter behov.

Gullberg hade börjat sin karriär på ryssbyrån på statspolisens tredje rotel och efter två år bakom ett skrivbord hade han gjort sina första trevande fältstudier som flygattaché med kaptens rang vid svenska ambassaden i Moskva 1952–1953. Märkligt nog följde han en annan känd spion i fotspåren. Några år tidigare hade hans post varit besatt av den inte helt obekante flygofficeren överste Stig Wennerström.

Tillbaka i Sverige hade Gullberg arbetat för kontraspionaget och tio år senare var han en av de yngre säkerhetspoliserna som under den operative chefen Otto Danielsson grep Wennerström och förde honom till ett livstidsstraff på Långholmen.

När hemliga polisen omorganiserades under Per Gunnar Vinge 1964 och blev Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning, RPS/Säk, hade personalökningen inletts. Då hade Gullberg arbetat på Säkerhetspolisen i fjorton år och blivit en av de betrodda veteranerna.

Gullberg hade aldrig någonsin använt beteckningen Säpo om Säkerhetspolisen. Han använde uttrycket RPS/Säk i formella sammanhang och enbart Säk i informella sammanhang. Bland kollegor kunde han också referera till verksamheten som Företaget eller Firman eller rätt och slätt Avdelningen – men aldrig någonsin som Säpo. Orsaken var enkel. Firmans viktigaste uppgift var under många år så kallad personalkontroll, det vill säga undersökningar och registrering av svenska medborgare som kunde misstänkas hysa kommunistiska och landsförrädiska åsikter. På Firman användes begreppen kommunist och landsförrädare synonymt. Det sedermera vedertagna begreppet Säpo var faktiskt något som den potentiellt landsförrädiska kommunisttidningen Clarté hade myntat som ett skällsord för polisens kommunistjägare. Och följaktligen använde varken Gullberg eller någon annan veteran uttrycket Säpo. Han kunde för sitt liv inte begripa varför hans forne chef P.G. Vinge hade döpt sina memoarer till just Säpochef 1962–70.

Det var omorganiseringen 1964 som kom att avgöra Gullbergs framtida karriär.

RPS/Säk innebar att hemliga statspolisen förvandlades till vad som i promemoriorna från justitiedepartementet beskrevs som en modern polisorganisation. Detta innebar nyanställningar. Det ständiga behovet av ny personal innebar oändliga inkörningsproblem, vilket i en expanderande organisation innebar att Fienden fick dramatiskt förbättrade möjligheter att placera agenter inom avdelningen. Detta innebar i sin tur att den interna säkerhetskontrollen måste skärpas – hemliga polisen kunde inte längre vara en intern klubb bestående av före detta officerare där alla kände alla och där den vanligaste meriten vid nyrekrytering var att fadern var officer.

1963 hade Gullberg överförts från kontraspionaget till personalkontrollen, vilken fått ökad betydelse i kölvattnet av avslöjandet av Stig Wennerström. Under den tiden lades grunden till det åsiktsregister som mot 1960-talets slut omfattade drygt 300 000 svenska medborgare med olämpliga politiska sympatier. Men personalkontrollen av svenska medborgare i allmänhet var en sak – frågan var hur säkerhetskontrollen på RPS/Säk egentligen skulle utformas.

Wennerström hade utlöst en lavin av interna bryderier hos hemliga statspolisen. Om en överste på Försvarsstaben kunde arbeta för ryssarna – han var dessutom regeringens rådgivare i ärenden som rörde kärnvapen och säkerhetspolitik – kunde man då vara säker på att ryssarna inte hade en lika centralt placerad agent inom Säkerhetspolisen? Vem skulle garantera att chefer och mellanchefer på Firman inte egentligen arbetade för ryssarna. Kort sagt – vem skulle spionera på spionerna?

I augusti 1964 kallades Gullberg till ett eftermiddagssammanträde hos biträdande chefen för Säkerhetspolisen, byrådirektör Hans Wilhelm Francke. I mötet deltog förutom han två personer från Firmans ledande skikt, biträdande kanslichefen och budgetchefen. Innan dagen var över hade Gullbergs liv fått en ny mening. Han hade blivit utvald. Han hade fått en ny befattning som chef för en nyinrättad rotel med arbetsnamnet Särskilda sektionen, förkortat SS. Hans första åtgärd var att döpa om den till Särskilda analysgruppen. Det höll några minuter till dess att budgetchefen påpekade att SA inte var stort bättre än SS. Organisationens slutliga namn blev Sektionen för särskild analys, SSA, och i dagligt tal Sektionen, till skillnad från Avdelningen eller Firman som syftade på hela Säkerhetspolisen.

Sektionen var Franckes idé. Han kallade det den sista försvarslinjen. En ultrahemlig grupp som fanns på strategiska platser inom Firman, men som var osynlig och inte dök upp i promemorior eller budgetanslag och som därmed inte kunde infiltreras. Deras uppgift – att vaka över nationens säkerhet. Han hade makt att göra det möjligt. Han behövde budgetchefen och kanslichefen för att skapa den dolda strukturen, men de var alla soldater av den gamla skolan och vänner från dussintals skärmytslingar med Fienden.

Det första året bestod hela organisationen av Gullberg och tre handplockade medarbetare. Under de följande tio åren ökade Sektionen till som mest elva personer, varav två var administrativa sekreterare av den gamla skolan och återstoden var professionella spionjägare. Det var en platt organisation. Gullberg var chef. Alla andra var medarbetare som träffade chefen i stort sett varje dag. Effektivitet premierades mer än prestige och byråkratisk formalia.

Formellt var Gullberg underställd en lång rad personer i hierarkin under Säkerhetspolisens kanslichef, till vilken han skulle lämna månatliga rapporter, men i praktiken hade Gullberg fått en unik position med extraordinära maktbefogenheter. Han, endast han, kunde besluta att sätta den allra högsta Säpoledningen under luppen. Han kunde, om han så behagade, vända ut och in på självaste Per Gunnar Vinges liv. (Vilket han också gjorde.) Han kunde inleda egna undersökningar eller genomföra telefonavlyssningar utan att behöva förklara sitt syfte eller ens rapportera detta till högre ort. Hans förebild blev den amerikanske spionlegenden James Jesus Angleton, som hade en snarlik position inom CIA och som han dessutom kom att lära känna personligen.

Organisatoriskt blev Sektionen en mikroorganisation inom Avdelningen, utanför, över och vid sidan om hela den övriga säkerhetspolisen. Detta fick också geografiska konsekvenser. Sektionen hade kontor på Kungsholmen, men av säkerhetsskäl flyttades i praktiken hela Sektionen utanför huset, till en privat elvarumsvåning på Östermalm. Våningen byggdes diskret om till ett befäst kontor som aldrig var obemannat eftersom trotjänaren och sekreteraren Eleanor Badenbrink inhystes som permanentboende i två av lägenhetens rum närmast entrén. Badenbrink var en ovärderlig resurs som Gullberg hade absolut förtroende för.

Organisatoriskt försvann Gullberg och hans medarbetare från all offentlighet – de finansierades genom en ”särskild fond” men existerade inte någonstans i den formella säkerhetspolitiska byråkrati som redovisades till Rikspolisstyrelsen eller Justitiedepartementet. Inte ens chefen för RPS/Säk kände till de hemligaste av de hemliga som hade i uppdrag att hantera det känsligaste av det känsliga.

Vid 40 års ålder befann sig Gullberg följaktligen i en situation där han inte behövde förklara sig för någon levande människa och kunde inleda undersökningar om precis vem som helst.

Redan från början stod det klart för Gullberg att Sektionen för särskild analys skulle riskera att bli en politiskt känslig grupp. Arbetsbeskrivningen var milt sagt vagt hållen och den skriftliga dokumentationen var ytterst knapphändig. I september 1964 undertecknade statsminister Tage Erlander ett direktiv som innebar att budgetmedel skulle avsättas för Sektionen för särskild analys, vilken hade i uppgift att hantera särskilt känsliga utredningar av vikt för rikets säkerhet. Det var ett av tolv liknande ärenden som biträdande chefen för RPS/Säk, Hans Wilhelm Francke, föredrog under ett eftermiddagsmöte. Handlingen hemligstämplades omedelbart och infördes i det likaledes hemligstämplade särskilda diariet på RPS/Säk.

Statsministerns namnteckning innebar dock att Sektionen var en juridiskt godkänd institution. Sektionens första årsbudget uppgick till 52 000 kronor. Att budgeten lades så lågt ansåg Gullberg själv var ett genidrag. Det innebar att skapandet av Sektionen framstod som ett rent dussinärende.

I en vidare bemärkelse innebar statsministerns namnteckning att han hade godkänt att det existerade ett behov av en grupp som kunde svara för ”intern personalkontroll”. Samma namnteckning kunde dock tolkas som att statsministern hade gett sitt godkännande till upprättandet av en grupp som även kunde svara för kontroll av ”särskilt känsliga personer” utanför Säk, till exempel av statsministern själv. Det var det sistnämnda som skapade potentiellt allvarliga politiska problem.

Evert Gullberg konstaterade att hans Johnny Walker hade tagit slut i glaset. Han var inte särskilt begiven på alkohol, men det hade varit en lång dag och en lång resa och han ansåg sig befinna sig i ett skede i livet där det var ovidkommande om han beslutade sig för att ta en eller två whisky och att han gott och väl kunde fylla på glaset om han hade lust. Han hällde upp en miniatyrflaska Glenfiddich.

Det känsligaste av alla ärenden var förstås Olof Palme.

Gullberg mindes varje detalj av valdagen 1976. För första gången i modern historia hade Sverige fått en borgerlig regering. Dessvärre var det Thorbjörn Fälldin som blev statsminister, inte Gösta Bohman som var en man av den gamla skolan och oändligt mycket bättre lämpad. Men framför allt var Palme slagen och därmed kunde Evert Gullberg andas ut.

Palmes lämplighet som statsminister hade varit föremål för fler än ett lunchsamtal i de allra hemligaste korridorerna på RPS/Säk. 1969 hade Per Gunnar Vinge fått sparken sedan han satt ord på den åsikt som delades av många inom Avdelningen – nämligen övertygelsen att Palme kanske var inflytelseagent för den ryska spionorganisationen KGB. Vinges åsikt var inte kontroversiell i det klimat som rådde inom Firman. Dessvärre hade han öppet dryftat saken med landshövding Ragnar Lassinantti vid ett besök i Norrbotten. Lassinantti hade höjt ögonbrynen två gånger och därefter informerat regeringskansliet med följden att Vinge fick kallelse om att inställa sig till ett enskilt samtal.

Till Evert Gullbergs förtrytelse hade frågan om Palmes eventuella rysskontakter aldrig fått något svar. Trots ihärdiga försök att fastställa sanningen och finna de avgörande bevisen – the smoking gun – hade Sektionen aldrig någonsin funnit minsta belägg för att så var fallet. I Gullbergs ögon tydde detta inte på att Palme eventuellt var oskyldig utan möjligen på att han var en särdeles förslagen och intelligent spion som inte frestades att begå de misstag som andra ryska spioner hade gjort. Palme fortsatte att gäcka dem år efter år. 1982 hade Palmefrågan åter aktualiserats då han återvänt som statsminister. Sedan föll skotten på Sveavägen och frågan blev för evigt akademisk.

1976 hade varit ett problematiskt år för Sektionen. Inom RPS/Säk – bland det fåtal personer som faktiskt kände till Sektionens existens – hade en viss kritik uppstått. Under de gångna tio åren hade sammanlagt sextiofem tjänstemän inom Säkerhetspolisen fått respass ur organisationen på grund av förmodad politisk opålitlighet. I flertalet fall var dokumentationen dock av det slag att inget kunde bevisas, vilket resulterat i att vissa högre chefer börjat mumla om att medarbetarna i Sektionen var paranoida konspirationsteoretiker.

Gullberg kokade fortfarande inombords då han mindes ett av de ärenden som Sektionen handlagt. Det gällde en person som anställdes inom RPS/Säk 1968 och som Gullberg personligen hade bedömt som synnerligen olämplig. Hans namn var kriminalinspektör Stig Bergling, löjtnant i svenska armén som sedermera visade sig vara överste i den ryska militära underrättelsetjänsten GRU. Vid fyra tillfällen under de kommande åren försökte Gullberg se till att Bergling fick sparken och vid varje tillfälle ignorerades hans framstötar. Först 1977 vände det då Bergling blev föremål för misstankar även utanför Sektionen. Det var så dags. Bergling blev den största skandalen i svensk säkerhetspolis historia.

Kritiken mot Sektionen hade tilltagit under första halvan av 1970-talet, och vid mitten av decenniet hade Gullberg hört flera propåer om att budgeten skulle minska och till och med förslag om att verksamheten var onödig.

Sammantaget innebar kritiken att Sektionens framtid ifrågasattes. Detta år prioriterades terroristhot inom RPS/Säk, vilket i alla avseenden var en spionmässigt trist historia som huvudsakligen handlade om förvirrade ungdomar i samarbete med arabiska eller pro-palestinska element. Det stora spörsmålet inom Säkerhetspolisen var frågan om huruvida personalkontrollen skulle få särskilda anslag för att granska utländska medborgare bosatta i Sverige, eller om detta även fortsättningsvis skulle vara en exklusiv fråga för utlänningsroteln.

Ur denna något esoteriska byråkratidiskussion hade ett behov uppstått för Sektionen att knyta en betrodd medarbetare till verksamheten som kunde förstärka dess kontroll, faktiskt spionage, mot medarbetarna på utlänningsroteln.

Valet föll på en ung medarbetare som arbetat på RPS/Säk sedan 1970 och vars bakgrund och politiska trovärdighet var av den beskaffenheten att han ansågs kunna platsa bland medarbetarna i Sektionen. På sin fritid var han medlem i en organisation som kallades Demokratisk Allians och som av socialdemokratiska massmedia beskrevs som högerextrem. På Sektionen var detta ingen belastning. Tre andra medarbetare var faktiskt också medlemmar i Demokratisk Allians, och Sektionen hade haft stor betydelse för att Demokratisk Allians alls hade bildats. De bidrog även till en mindre del av finansieringen. Det var genom denna organisation som den nye medarbetaren uppmärksammades och rekryterades till Sektionen. Hans namn var Gunnar Björck.

För Evert Gullberg var det en osannolikt lyckosam slump att just den dagen, valdagen 1976, när Alexander Zalachenko hoppade av till Sverige och promenerade in på Norrmalms polisstation och begärde asyl, så var det junioren Gunnar Björck som i egenskap av handläggare på Utlänningsroteln tog emot honom. En agent som redan var knuten till de hemligaste av de hemliga.

Björck var alert. Han insåg omedelbart Zalachenkos betydelse och avbröt förhöret och stuvade in avhopparen i ett rum på Hotel Continental. Det var följaktligen till Evert Gullberg och inte till sin formelle chef på utlänningsroteln som Gunnar Björck ringde för att slå larm. Telefonsamtalet kom vid den tidpunkt då vallokalerna hade stängt och alla prognoser pekade på att Palme skulle förlora. Gullberg hade just kommit hem och satt på TV:n för att följa valvakan. Han hade först tvivlat på det besked som den upphetsade junioren framförde. Därefter hade han åkt ned till Continental, mindre än 250 meter bort från det hotellrum han för ögonblicket befann sig i, för att ta kommandot över Zalachenkoaffären.

I det ögonblicket hade Evert Gullbergs liv förändrats radikalt. Ordet sekretess hade fått en helt ny innebörd och tyngd. Han insåg behovet av att skapa en ny struktur kring avhopparen.

Han valde automatiskt att inkludera Gunnar Björck i Zalachenkogruppen. Det var ett klokt och rimligt beslut eftersom Björck ju redan kände till Zalachenkos existens. Det var bättre att ha honom på insidan än som en säkerhetsrisk på utsidan. Det innebar att Björck förflyttades från sin officiella post på utlänningsroteln till ett skrivbord i våningen på Östermalm.

I den dramatik som uppstod hade Gullberg valt att från början endast informera en person inom RPS/Säk, nämligen kanslichefen som redan hade insyn i Sektionens verksamhet. Kanslichefen hade suttit på nyheten i flera dygn innan han förklarat för Gullberg att avhoppet var så stort att chefen för RPS/Säk måste informeras, och att även regeringen måste informeras.

Den nyligen tillträdde chefen för RPS/Säk hade vid den tiden kännedom om Sektionen för särskild analys, men hade bara en vag uppfattning om vad Sektionen egentligen sysslade med. Han hade tillträtt för att städa upp efter IB-affären och var redan på väg till en högre befattning inom den polisiära hierarkin. Chefen för RPS/Säk hade i förtroliga samtal med kanslichefen fått veta att Sektionen var en hemlig grupp som tillsatts av regeringen, som stod utanför den egentliga verksamheten och som det inte skulle ställas frågor om. Eftersom chefen vid den tiden var en man som absolut inte ställde frågor som kunde generera obehagliga svar nickade han förstående och accepterade att det fanns något som kallades SSA och att han inte hade med saken att göra.

Gullberg var inte förtjust i tanken på att informera chefen om Zalachenko men accepterade verkligheten. Han underströk det absoluta behovet av total sekretess och fick medhåll och utfärdade sådana instruktioner att inte ens chefen för RPS/Säk kunde diskutera ämnet på sitt tjänsterum utan att vidta särskilda försiktighetsåtgärder. Det beslutades att Zalachenko skulle hanteras av Sektionen för särskild analys.

Att informera den avgående statsministern var uteslutet. På grund av den karusell som vidtagit i samband med regeringsskiftet var den tillträdande statsministern fullt sysselsatt med att utse ministrar och förhandla med övriga borgerliga partier. Det var först en månad efter regeringsbildningen som chefen för RPS/Säk tillsammans med Gullberg åkte till Rosenbad och informerade den nytillsatte statsministern. Gullberg hade in i det sista protesterat mot att regeringen alls skulle informeras men chefen för RPS/Säk hade stått på sig – det var konstitutionellt oförsvarligt att inte informera statsministern. Under mötet hade Gullberg använt all sin förmåga för att så vältaligt som möjligt övertyga statsministern om vikten av att informationen om Zalachenko inte spreds utanför statsministerns eget tjänsterum – att varken utrikesministern eller försvarsministern eller någon annan medlem i regeringen fick informeras.

Fälldin hade blivit skakad av nyheten att en rysk toppagent sökt asyl i Sverige. Statsministern hade börjat tala om att han faktiskt av rena rättviseskäl var tvungen att ta upp saken med åtminstone ledarna för de övriga två regeringspartierna. Gullberg hade varit beredd på denna invändning och spelat ut det tyngsta kort han hade till förfogande. Han hade svarat genom att lågmält förklara att om så skedde såg han sig tvungen att omedelbart inlämna sin avskedsansökan. Det var ett hot som Fälldin hade tagit intryck av. Implicit innebar det att statsministern skulle bära det personliga ansvaret om historien skulle läcka ut och ryssarna skicka en dödspatrull för att likvidera Zalachenko. Och om den person som ansvarade för Zalachenkos säkerhet hade sett sig nödtvungen att avgå så skulle ett sådant avslöjande bli en politisk och medial katastrof för statsministern.

Fälldin, ännu färsk och osäker i sin roll som statsminister, hade böjt sig. Han hade godkänt ett direktiv som omedelbart infördes i det hemliga diariet och som innebar att Sektionen skulle svara för Zalachenkos säkerhet och debriefing, samt att informationen om Zalachenko inte fick lämna statsministerns tjänsterum. Fälldin hade därmed undertecknat ett direktiv som i praktiken visade att han var informerad men som också innebar att han aldrig fick diskutera saken. Han skulle kort sagt glömma Zalachenko.

Fälldin hade dock insisterat på att ytterligare en person i hans kansli, en handplockad statssekreterare, skulle informeras och fungera som kontaktperson i ärenden som rörde avhopparen. Med detta lät sig Gullberg nöja. Han skulle inte ha några problem att hantera en statssekreterare.

Chefen för RPS/Säk var nöjd. Zalachenkoärendet var nu konstitutionellt säkrat, vilket i detta fall innebar att chefen hade ryggen fri. Gullberg var också nöjd. Han hade lyckats skapa en karantän som innebar att han kontrollerade informationsflödet. Han, ensam, kontrollerade Zalachenko.

När Gullberg återkom till sitt tjänsterum på Östermalm satte han sig vid sitt skrivbord och upprättade för hand en lista över de personer som hade kunskap om Zalachenko. Listan bestod av honom själv, Gunnar Björck, den operative chefen på Sektionen Hans von Rottinger, biträdande chefen Fredrik Clinton, Sektionens sekreterare Eleanor Badenbrink samt två medarbetare som hade till uppgift att sammanställa och fortlöpande analysera den underrättelseinformation som Zalachenko kunde bidra med. Sammanlagt sju personer som under de kommande åren skulle utgöra en särskild Sektion inom Sektionen. Han tänkte på dem som Inre Gruppen.

Utanför Sektionen var kunskapen känd av chefen för RPS/Säk, biträdande chefen och kanslichefen. Därutöver var statsministern och en statssekreterare informerade. Sammanlagt tolv personer. Aldrig tidigare hade en hemlighet av denna dignitet varit känd av en så utvald skara.

Därefter mulnade Gullberg. Hemligheten var också känd av en trettonde person. Björck hade haft sällskap av juristen Nils Bjurman. Att göra Bjurman till medarbetare i Sektionen var uteslutet. Bjurman var inte en riktig säkerhetspolis – han var snart sagt inte mer än praktikant på RPS/Säk – och han förfogade inte över den kunskap och kompetens som erfordrades. Gullberg övervägde olika alternativ men valde därefter att försiktigt lotsa ut Bjurman ur historien. Han hotade med livstids fängelse för landsförräderi om Bjurman andades så mycket som en stavelse om Zalachenko, han använde mutor i form av löften om framtida uppdrag och slutligen smicker som ökade Bjurmans egen känsla av betydelse. Han såg till att Bjurman fick anställning på en välrenommerad advokatbyrå och därefter att han fick en ström av uppdrag som höll honom sysselsatt. Det enda problemet var att Bjurman var så medioker att han faktiskt inte förmådde utnyttja sina möjligheter. Han lämnade advokatbyrån efter tio år och öppnade egen praktik, vilken så småningom blev ett advokatkontor med en anställd vid Odenplan.

Under de kommande åren höll Gullberg Bjurman under diskret men ständig övervakning. Det var först i slutet av 1980-talet han släppte bevakningen av Bjurman, då Sovjetunionen var på väg att falla och Zalachenko inte längre var ett prioriterat ärende.

För sektionen hade Zalachenko först varit ett löfte om ett genombrott i gåtan Palme, ett ärende som ständigt sysselsatte Gullberg. Palme hade följaktligen varit ett av de första ämnen Gullberg ventilerat i den långa debriefingen.

Förhoppningarna hade dock snart grusats eftersom Zalachenko aldrig hade opererat i Sverige och inte hade någon riktig kunskap om landet. Däremot hade Zalachenko hört rykten om en ”Röd springare”, en högt uppsatt svensk eller möjligen skandinavisk politiker som arbetade för KGB.

Gullberg upprättade en lista av namn som fogades till Palme. Där fanns Carl Lidbom, Pierre Schori, Sten Andersson, Marita Ulvskog och ytterligare ett antal personer. I resten av sitt liv skulle Gullberg gång på gång återkomma till den listan och alltid bli svaret skyldig.

Gullberg var plötsligt en spelare bland de stora pojkarna. Han hälsades med respekt i den exklusiva klubb av utvalda krigare som alla kände varandra och där kontakterna gick via personlig vänskap och förtroende – inte genom officiella kanaler och byråkratiska regler. Han fick träffa självaste James Jesus Angleton och han fick dricka whisky på en diskret klubb i London med chefen för MI-6. Han blev en av de stora.

Yrkets baksida var att han aldrig skulle kunna berätta om sina framgångar, inte ens i postuma memoarer. Och ständigt närvarande fanns rädslan att Fienden skulle notera hans resor och att han skulle få ögonen på sig – att han själv ofrivilligt skulle leda ryssarna till Zalachenko.

I det avseendet var Zalachenko sin egen värste fiende.

Under det första året hade Zalachenko varit bosatt i en anonym lägenhet som ägdes av Sektionen. Han existerade inte i något register eller i någon offentlig handling, och inom Zalachenkogruppen hade de trott att de hade gott om tid innan de måste planera hans framtid. Först våren 1978 fick han ett pass i namnet Karl Axel Bodin och en mödosamt skapad legend – en fiktiv men verifierbar bakgrund i svenska register.

Då var det redan för sent. Zalachenko hade gått ut och knullat den där jävla horan Agneta Sofia Salander, född Sjölander, och han hade obekymrat presenterat sig under sitt verkliga namn – Zalachenko. Gullberg ansåg att det inte stod riktigt rätt till i huvudet på Zalachenko. Han misstänkte att den ryske avhopparen snarast ville bli avslöjad. Det var som om han behövde en estrad. Det var svårt att annars förklara hur han kunde vara så in i helvete korkad.

Det var horor, det var perioder av överdrivet alkoholbruk och det var incidenter av våld och bråk med krogvakter och andra. Vid tre tillfällen greps Zalachenko av svensk polis för fylleri och vid två tillfällen i samband med krogbråk. Och varje gång fick Sektionen diskret gripa in och kvittera ut honom och se till att papper försvann och att diarier ändrades. Gullberg satte Gunnar Björck som överrock. Björcks jobb bestod i att nästan dygnet runt dadda avhopparen. Det var svårt, men det fanns inga alternativ.

Allt hade kunnat gå bra. I början av 1980-talet hade Zalachenko lugnat sig och börjat anpassa sig. Men han gav aldrig upp horan Salander – och än värre, han hade blivit pappa till Camilla och Lisbeth Salander.

Lisbeth Salander.

Gullberg uttalade namnet med en känsla av obehag.

Redan när flickorna var i 9–10-årsåldern hade Gullberg haft en känsla i maggropen om Lisbeth Salander. Att hon inte var normal behövde han inte vara psykiatriker för att begripa. Gunnar Björck hade rapporterat att hon var trotsig, våldsam och aggressiv mot Zalachenko och att hon dessutom inte verkade vara det minsta rädd för honom. Hon sa sällan något, men hon markerade på tusen andra sätt sitt missnöje med sakernas tillstånd. Hon var ett problem i vardande, men exakt hur gigantiskt detta problem skulle bli kunde inte Gullberg föreställa sig i sin vildaste fantasi. Det han fruktade mest var att situationen i familjen Salander skulle leda till en social utredning som skulle fokusera på Zalachenko. Gång på gång vädjade han till Zalachenko att bryta med familjen och försvinna ur deras närhet. Zalachenko lovade men bröt alltid sitt löfte. Han hade andra horor. Han hade gott om horor. Men efter några månader var han alltid tillbaka hos Agneta Sofia Salander.

Förbannade Zalachenko. En spion som lät kuken styra sitt känsloliv var naturligtvis ingen bra spion. Men det var som om Zalachenko stod över alla normala regler, eller åtminstone ansåg att han stod över reglerna. Om han åtminstone hade kunnat dra över horan utan att nödvändigtvis också behöva puckla på henne varenda gång de träffades så hade det väl varit en sak, men som saken nu utvecklades så utövade Zalachenko upprepad grov misshandel av sin flickvän. Han tycktes till och med ta det som en roande utmaning mot sina övervakare i Zalachenkogruppen att spöa henne bara för att retas och se dem våndas.

Att Zalachenko var en sjuk jävel hyste Gullberg inga tvivel om, men han befann sig inte i den situationen att han kunde välja och vraka bland avhoppade GRU-agenter. Han hade bara en enda avhoppare, och han var dessutom medveten om sin betydelse för Gullberg.

Gullberg suckade. Zalachenkogruppen hade fått rollen som städpatrull. Det gick inte att förneka. Zalachenko visste att han kunde ta sig friheter och att de snällt skulle reda ut problemen efter honom. Och när det gällde Agneta Sofia Salander utnyttjade han dessa möjligheter bortom bristningsgränsen.

Det saknades inte varningar. Då Lisbeth Salander nyss hade fyllt tolv år hade hon knivhuggit Zalachenko. Skadorna var inte allvarliga men han fördes till S:t Görans sjukhus och Zalachenkogruppen var tvungna att utföra ett omfattande städarbete. Den gången hade Gullberg haft ett Mycket Allvarligt Samtal med Zalachenko. Han hade gjort fullständigt klart att Zalachenko aldrig någonsin fick ta kontakt med familjen Salander igen, och Zalachenko hade lovat. Han hade hållit löftet i mer än ett halvår innan han åkte hem till Agneta Sofia Salander och misshandlade henne så grovt att hon hamnade på vårdhem resten av livet.

Att Lisbeth Salander var en mordlysten psykopat som skulle tillverka en brandbomb var dock något som Gullberg inte hade kunnat föreställa sig. Den dagen hade varit ett kaos. En labyrint av utredningar hägrade och hela Operation Zalachenko – rentav hela Sektionen – hade hängt på en mycket skör tråd. Om Lisbeth Salander pratade så riskerade Zalachenko att avslöjas. Om Zalachenko avslöjades så skulle dels en rad operationer i Europa under de gångna femton åren riskera att haverera, dels skulle Sektionen riskera att utsättas för en offentlig granskning. Vilket till varje pris måste förhindras.

Gullberg var orolig. En offentlig granskning skulle få IB-affären att framstå som en dokusåpa. Om Sektionens arkiv öppnades skulle en rad omständigheter som inte var helt förenliga med konstitutionen blottläggas, för att inte tala om deras mångåriga övervakning av Palme och andra kända socialdemokrater. Det var ett känsligt ämne bara några år efter Palmemordet. Det skulle ha resulterat i brottsutredningar mot Gullberg och flera andra anställda inom Sektionen. Än värre – galna journalister skulle utan minsta tvekan lansera teorin att Sektionen låg bakom Palmemordet, vilket i sin tur skulle leda till ytterligare en labyrint av avslöjanden och anklagelser. Det värsta var att Säkerhetspolisens ledning hade förändrats så kraftigt att inte ens högsta chefen för RPS/Säk kände till Sektionens existens. Alla kontakter med RPS/Säk stannade det året på den nye biträdande kanslichefens bord, och denne var sedan tio år fast medlem i Sektionen.

Det hade rått en stämning av panik och ångest bland medarbetarna i Zalachenkogruppen. Det var faktiskt Gunnar Björck som kommit med lösningen i form av en psykiatriker vid namn Peter Teleborian.

Teleborian hade knutits till RPS/Säk:s avdelning för kontraspionage i ett helt annat ärende, nämligen för att fungera som konsult i samband med att kontraspionaget granskade en misstänkt industrispion. Det hade funnits skäl att i ett känsligt skede i utredningen försöka avgöra hur personen ifråga skulle agera i händelse av att han utsattes för stress. Teleborian var en ung lovande psykiatriker som inte talade mumbo jumbo utan som kom med konkreta och handfasta råd. Dessa råd ledde till att Säk kunde avstyra ett självmord och att spionen i fråga kunde vändas till en dubbelagent som skickade desinformation till sina uppdragsgivare.

Efter Salanders attack mot Zalachenko hade Björck försiktigt knutit Teleborian som extraordinär konsult till Sektionen. Och nu behövdes han mer än någonsin.

Lösningen på problemet hade ju varit så enkel. Karl Axel Bodin kunde försvinna in i rehabiliteringsvården. Agneta Sofia Salander försvann in på långvården, obotligt hjärnskadad. Alla polisiära utredningar samlades på RPS/Säk och överfördes via biträdande kanslichefen till Sektionen.

Peter Teleborian hade nyligen fått en tjänst som biträdande överläkare på S:t Stefans barnpsykiatriska klinik i Uppsala. Allt som behövdes var en rättspsykiatrisk utredning som Björck och Teleborian författade tillsammans och därefter ett kort och inte särskilt kontroversiellt beslut i en tingsrätt. Det handlade bara om hur allt presenterades. Konstitutionen hade inget med saken att göra. Det handlade trots allt om rikets säkerhet. Det måste folk förstå.

Och att Lisbeth Salander var sinnessjuk var ju uppenbart. Några år på en sluten psykiatrisk anstalt skulle säkert bara göra henne gott. Gullberg hade nickat och gett klartecken till operationen.

Alla pusselbitar hade fallit på plats och det hade skett i en tid då Zalachenkogruppen i vilket fall var på väg att upplösas. Sovjetunionen hade upphört att existera och Zalachenkos storhetstid var definitivt en del av det förflutna. Han hade ett bäst före-datum som med marginal redan passerats.

Zalachenkogruppen hade istället utverkat ett generöst avgångsvederlag ur en av Säkerhetspolisens fonder. De hade gett honom bästa tänkbara rehabiliteringsvård och med en suck av lättnad ett halvår senare kört Karl Axel Bodin till Arlanda och gett honom en enkelbiljett till Spanien. De hade gjort klart för honom att från det ögonblicket gick Zalachenko och Sektionen skilda vägar. Det hade varit ett av Gullbergs allra sista ärenden. En vecka senare gick han med ålderns rätt i pension och överlät sin plats till tronföljaren Fredrik Clinton. Gullberg anlitades endast som konsult och rådgivare i känsliga frågor. Han hade stannat i Stockholm i ytterligare tre år och nästan dagligen arbetat på Sektionen, men uppdragen blev färre och han avvecklade långsamt sig själv. Han hade återvänt till sin hemstad Laholm och gjort en del arbeten på distans. De första åren hade han regelbundet rest till Stockholm, men även dessa resor blev mer och mer sällsynta.

Han hade slutat tänka på Zalachenko. Ända till den morgon han vaknade och hittade Zalachenkos dotter på varenda löpsedel, misstänkt för trippelmord.

Gullberg hade följt nyhetsrapporteringen med en känsla av förvirring. Han begrep mycket väl att det knappast var någon slump att Salander hade haft Bjurman som övervakare, men han kunde inte se någon omedelbar fara för att den gamla Zalachenkohistorien skulle komma upp till ytan. Salander var sinnessjuk. Att hon iscensatt en mordorgie förvånade honom inte. Däremot hade han inte ens reflekterat över att Zalachenko kunde ha en koppling till spelet förrän han satt på morgonnyheterna och fått händelserna i Gosseberga serverade. Det var då han hade börjat ringa samtal och slutligen löst en tågbiljett till Stockholm.

Sektionen stod inför sin allra värsta kris sedan den dag han grundat organisationen. Allt hotade att rämna.

Zalachenko släpade sig till toaletten och urinerade. Sedan Sahlgrenska sjukhuset hade försett honom med kryckor kunde han röra sig. Han hade ägnat söndagen och måndagen åt korta träningspass. Han hade fortfarande djävulskt ont i käken och kunde endast inta flytande föda, men han kunde nu resa sig upp och gå kortare sträckor.

Han var van vid kryckor efter att ha levt med en protes i snart femton år. Han övade sig i konsten att förflytta sig ljudlöst med kryckorna och vandrade fram och tillbaka i rummet. Varje gång hans högerfot nuddade i golvet sköt en intensiv smärta genom benet.

Han bet ihop tänderna. Han tänkte på att Lisbeth Salander befann sig i ett rum i hans omedelbara närhet. Det hade tagit honom hela dagen att lista ut att hon befann sig två dörrar till höger om hans rum.

Vid två på natten, tio minuter efter nattsköterskans senaste besök, var allt tyst och stilla. Zalachenko reste sig mödosamt och famlade efter sina kryckor. Han gick bort till dörren och lyssnade men kunde inte höra något. Han sköt upp dörren och gick ut i korridoren. Han hörde svag musik från sköterskeexpeditionen. Han förflyttade sig ända bort till utgången i slutet av korridoren och sköt upp dörren och spanade ut i trapphuset. Där fanns hissar. Han gick tillbaka genom korridoren. Då han passerade Lisbeth Salanders rum stannade han och vilade mot kryckorna i en halv minut.

Sköterskorna hade stängt hennes dörr den natten. Lisbeth Salander slog upp ögonen då hon hörde ett svagt skrapande ljud från korridoren. Hon kunde inte identifiera ljudet. Det lät som om någon försiktigt drog något i korridoren. En stund var det alldeles tyst och hon undrade om hon inbillat sig. Efter halvannan minut hörde hon ljudet igen. Det avlägsnade sig. Hennes känsla av obehag ökade.

Zalachenko finns någonstans därute.

Hon kände sig fjättrad i sängen. Det kliade under stödkragen. Hon kände en intensiv lust att resa sig. Så småningom lyckades hon sätta sig upp i sängen. Det var ungefär allt hon orkade med. Hon sjönk tillbaka och lade huvudet på kudden.

Efter en stund trevade hon över stödkragen och hittade de knappar som höll ihop kragen. Hon knäppte upp och släppte kragen på golvet. Plötsligt gick det lättare att andas.

Hon önskade att hon hade haft ett vapen inom räckhåll eller att hon hade haft kraft nog att resa sig och göra sig av med honom en gång för alla.

Till sist reste hon sig på armbågen. Hon tände nattbelysningen och såg sig omkring i rummet. Hon kunde inte se något som kunde användas som vapen. Sedan föll hennes blick på ett sköterskebord vid väggen tre meter från hennes säng. Hon konstaterade att någon hade lämnat en blyertspenna på bordet.

Hon väntade till dess att nattsköterskan hade gått ronden, vilket tycktes ske ungefär en gång i halvtimmen denna natt. Hon antog att den minskade tillsynsfrekvensen antydde att läkarna hade beslutat att hon var i bättre kondition jämfört med tidigare i helgen då hon hade haft besök var femtonde minut eller ännu oftare. Själv kände hon ingen märkbar skillnad.

När hon var ensam samlade hon kraft och satte sig upp och svängde benen över sängkanten. Hon hade elektroder fasttejpade som registrerade hennes puls och andning, men kablarna gick åt samma håll som pennan. Hon ställde sig försiktigt och svajade plötsligt, helt ur balans. En sekund kändes det som om hon skulle svimma, men hon tog stöd mot sängen och fokuserade blicken på bordet framför sig. Hon tog tre svajande steg och sträckte fram handen och nådde pennan.

Hon backade tillbaka till sängen. Hon var fullständigt utmattad.

Efter en stund orkade hon dra på sig täcket. Hon höll upp pennan och kände på spetsen. Det var en helt vanlig blyertspenna i trä. Den var nyvässad och sylvass. Den kunde hjälpligt duga som stickvapen mot ansikte eller ögon.

Hon lade pennan lätt tillgänglig intill höften och somnade.

KAPITEL 6: MÅNDAG 11 APRIL

På måndagsmorgonen klev Mikael Blomkvist upp strax efter nio och ringde till Malin Eriksson som just kommit in till Millenniums redaktion.

”Hej chefredaktören”, sa han.

”Jag känner mig chockad över att Erika är borta och att ni vill ha mig som ny chefredaktör.”

”Jaså?”

”Hon är borta. Hennes skrivbord är tomt.”

”Då är det väl en bra idé att ägna dagen åt att flytta in i hennes rum.”

”Jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Jag känner mig väldigt obekväm.”

”Gör inte det. Alla är överens om att du är bästa valet i den här situationen. Och du kan alltid komma till mig och Christer.”

”Tack för förtroendet.”

”Äsch”, sa Mikael. ”Jobba på som vanligt. Under den närmaste tiden tar vi problemen som de kommer.”

”Okej. Vad vill du?”

Han förklarade att han tänkte stanna hemma och skriva hela dagen. Malin blev plötsligt medveten om att han rapporterade till henne på samma sätt som han – antog hon – hade informerat Erika Berger om vad han sysslade med. Hon förväntades kommentera. Eller gjorde hon det?

”Har du några instruktioner till oss?”

”Nä. Tvärtom, om du har instruktioner till mig får du ringa. Jag håller i Salanderknäcket som tidigare och bestämmer vad som sker där, men i allt annat som rör tidningen är det du som har bollen. Fatta beslut. Jag kommer att backa upp dig.”

”Och om jag fattar fel beslut?”

”Om jag ser eller hör något så tar jag ett prat med dig. Men då ska det vara något särskilt. I normala fall finns det inget beslut som är hundra procent rätt eller fel. Du kommer att fatta dina beslut, som kanske inte är identiska med vad Erika Berger skulle ha beslutat. Och om jag fattade beslut så skulle det bli en tredje variant. Men det är dina beslut som gäller nu.”

”Okej.”

”Om du är en bra chef så kommer du att ventilera frågorna med andra. I första hand med Henry och Christer, därefter med mig och till sist tar vi upp knepiga frågor på redaktionsmötet.”

”Jag ska göra mitt bästa.”

”Bra.”

Han satte sig i soffan i vardagsrummet med sin iBook i knäet och arbetade utan paus hela måndagen. När han var klar hade han ett grovt första utkast på två texter om sammanlagt tjugoen sidor. Den delen av storyn fokuserade på mordet på medarbetaren Dag Svensson och hans sambo Mia Bergman – vad de arbetade med, varför de sköts och vem som var mördaren. Han uppskattade mellan tummen och pekfingret att han skulle tvingas producera ytterligare ungefär fyrtio sidor text till sommarens temanummer. Och han måste besluta sig för hur han skulle kunna beskriva Lisbeth Salander i texten utan att kränka hennes integritet. Han visste saker om henne som hon för sitt liv inte ville offentliggöra.

Evert Gullberg åt måndagsfrukost bestående av en enda brödskiva och en kopp svart kaffe i Freys cafeteria. Han tog därefter taxi till Artillerigatan på Östermalm. Klockan 09.15 på morgonen ringde han på porttelefonen, presenterade sig och blev omedelbart insläppt. Han åkte till sjätte våningen där han togs emot vid hissen av Birger Wadensjöö, 54 år. Den nye chefen för Sektionen.

Wadensjöö hade varit en av de yngsta rekryterna på Sektionen då Gullberg hade gått i pension. Han var inte säker på vad han tyckte om honom.

Han önskade att den handlingskraftige Fredrik Clinton fortfarande hade funnits där. Clinton hade efterträtt Gullberg och varit chef för Sektionen fram till 2002 då diabetes och kärlsjukdomar mer eller mindre tvingat honom i pension. Gullberg hade ingen riktig känsla för vilket virke Wadensjöö var gjord av.

”Hej Evert”, sa Wadensjöö och skakade hand med sin forne chef. ”Bra att du tog dig tid att komma upp.”

”Jag har inte så mycket mer än tid”, sa Gullberg.

”Du vet hur det är. Vi har varit dåliga på att hålla kontakten med gamla trotjänare.”

Evert Gullberg ignorerade detta påpekande. Han tog av till vänster och gick in i sitt gamla tjänsterum och slog sig ned vid ett runt konferensbord vid fönstret. Wadensjöö (antog han) hade hängt upp reproduktioner av Chagall och Mondrian på väggarna. På sin tid hade Gullberg haft planritningar av historiska skepp som Kronan och Wasa på väggen. Han hade alltid drömt om sjön och han var faktiskt marinofficer i grunden, även om han inte tillbringat mer än några korta månader under militärtjänsten till sjöss. Datorer hade tillkommit. I övrigt såg rummet nästan exakt likadant ut som då han hade slutat. Wadensjöö serverade kaffe.

”De andra kommer strax”, sa han. ”Jag tänkte att vi kunde växla några ord först.”

”Hur många på Sektionen är kvar från min tid.”

”Bortsett från mig – endast Otto Hallberg och Georg Nyström här inne på kontoret. Hallberg går i pension i år och Nyström fyller 60. Annars är det mest nya rekryter. Du har väl träffat några av dem tidigare.”

”Hur många arbetar för Sektionen i dag?

”Vi har omorganiserat en smula.”

”Jaså?”

”I dag finns sju heltidare här på Sektionen. Vi har alltså skurit ned. Men i övrigt har Sektionen hela trettioen medarbetare inom RPS/Säk. De flesta av dem kommer aldrig hit utan sköter sina normala jobb och har arbetet för oss som en diskret kvällssyssla.”

”Trettioen medarbetare.”

”Plus sju. Det var faktiskt du som skapade det systemet. Vi har bara finslipat det och talar i dag om en intern och en extern organisation. När vi rekryterar någon får de tjänstledigt en period och går i skola hos oss. Det är Hallberg som håller i undervisningen. Grundutbildningen är sex veckor. Vi håller till ute på Örlogsskolan. Därefter åker de tillbaka in i sin normala befattning på RPS/Säk, men nu med tjänstgöring hos oss.”

”Jaha.”

”Det är faktiskt ett utomordentligt system. De flesta medarbetarna har inte en aning om varandras existens. Och här på Sektionen fungerar vi mest som rapportmottagare. Det är samma regler som gäller från din tid. Vi ska vara en platt organisation.”

”Operativ enhet?”

Wadensjöö rynkade ögonbrynen. På Gullbergs tid hade Sektionen haft en liten operativ enhet bestående av fyra personer under befäl av den slipade Hans von Rottinger.

”Nja, inte precis. Rottinger dog ju för fem år sedan. Vi har en yngre talang som gör en del fältarbete men vanligen använder vi någon från den externa organisationen om det behövs. Dessutom har det blivit mer tekniskt komplicerat att till exempel ordna en telefonavlyssning eller att gå in i en lägenhet. Numera finns larm och otyg överallt.”

Gullberg nickade.

”Budget?” undrade han.

”Vi har drygt elva miljoner per år totalt. En tredjedel går till löner, en tredjedel till underhåll och en tredjedel till verksamheten.”

”Budgeten har alltså minskat?”

”En smula. Men vi har mindre personalstyrka vilket betyder att verksamhetsbudgeten faktiskt ökat.”

”Jag förstår. Berätta hur vårt förhållande till Säk ser ut.”

Wadensjöö skakade på huvudet.

”Kanslichefen och budgetchefen tillhör oss. Formellt är väl kanslichefen den ende som har insyn i vår verksamhet. Vi är så hemliga att vi inte existerar. Men i verkligheten känner ett par biträdande chefer till vår existens. De gör sitt bästa för att inte höra talas om oss.”

”Jag förstår. Vilket betyder att om det uppstår problem så kommer den nuvarande Säpoledningen att få en obehaglig överraskning. Hur är det med försvarsledningen och regeringen?

”Försvarsledningen kopplade vi bort för ungefär tio år sedan. Och regeringar kommer och går.”

”Så vi är helt ensamma om det börjar blåsa?”

Wadensjöö nickade.

”Det är nackdelen med det här arrangemanget. Fördelen är ju uppenbar. Men våra arbetsuppgifter har också förändrats. Det är ett nytt realpolitiskt läge i Europa sedan Sovjetunionen föll. Vårt arbete handlar faktiskt allt mindre om att identifiera spioner. Nu handlar det om terrorism, men framför allt om att bedöma personers politiska lämplighet i känsliga befattningar.”

”Det är vad det alltid handlat om.”

Det knackade på dörren. Gullberg noterade en prydligt klädd man i 60-årsåldern och en yngre man i jeans och kavaj.

”Hej grabbar. Det här är Jonas Sandberg. Han har arbetat här i fyra år och står för operativa insatser. Det var honom jag berättade om. Och det här är Georg Nyström. Ni har träffats tidigare.

”Hej Georg”, sa Gullberg.

De skakade hand. Därefter vände sig Gullberg till Jonas Sandberg.

”Och var kommer du ifrån?” undrade Gullberg och betraktade Jonas Sandberg.

”Närmast från Göteborg”, sa Sandberg skämtsamt. ”Jag har hälsat på honom.”

”Zalachenko …”, sa Gullberg.

Sandberg nickade.

”Slå er ned, mina herrar”, sa Wadensjöö.

”Björck”, sa gullberg och rynkade ögonbrynen när Wadensjöö tände en cigarill. Han hade hängt av sig kavajen och lutat sig bakåt i stolen vid konferensbordet. Wadensjöö kastade ett öga på Gullberg och slogs av hur otroligt mager gubben hade blivit.

”Han greps alltså för brott mot sexköpslagen i fredags”, sa Georg Nyström. ”Ärendet har ännu inte gått till åtal, men han har i princip erkänt och slunkit hem till sig igen med svansen mellan benen. Han bor ute i Smådalarö medan han är sjukskriven. Media har inte uppmärksammat det än.”

”Björck var en gång i tiden en av de absolut bästa vi hade här på Sektionen”, sa Gullberg. ”Han hade en nyckelroll i Zalachenkoaffären. Vad har hänt med honom sedan jag gick i pension?”

”Han är väl en av de ytterst få interna medarbetarna som gått från Sektionen tillbaka till den externa verksamheten. Han var ju ute och fladdrade även på din tid.”

”Jo, han behövde lite vila och ville vidga sina vyer. Han var tjänstledig från Sektionen i två år på 1980-talet då han arbetade som underrättelseattaché. Då hade han arbetat som en dåre med Zalachenko nästan dygnet runt från 1976 och framåt och jag bedömde det som att han verkligen behövde en paus. Han var borta mellan 1985 och 1987, då han kom tillbaka hit.”

”Man kan väl säga att han slutade på Sektionen 1994 då han gick till den externa organisationen. 1996 blev han biträdande chef på utlänningsroteln och hamnade i en svår sits där han faktiskt måste arbeta väldigt mycket med sina ordinarie sysslor. Han har naturligtvis hållit kontakten med Sektionen hela tiden och jag kan väl också säga att vi haft regelbundna samtal ungefär en gång i månaden ända fram till den sista tiden.”

”Han är alltså sjuk.”

”Det är inget allvarligt, men mycket smärtsamt. Han har diskbråck. Han har haft upprepade besvär de senaste åren. För två år sedan var han sjukskriven i fyra månader. Och sedan insjuknade han igen i augusti i fjol. Han skulle ha börjat arbeta igen första januari, men sjukskrivningen har förlängts och nu handlar det huvudsakligen om att vänta på operation.”

”Och han har tillbringat sjukledigheten med att springa hos horor”, sa Gullberg.

”Ja, han är ju ogift och horbesöken har väl pågått stadigt i många år, om jag förstått saken rätt”, sa Jonas Sandberg som fram till dess hade suttit helt tyst i närmare en halvtimme. ”Jag har läst Dag Svenssons manuskript.”

”Jaha. Men kan någon förklara för mig vad som egentligen har hänt?”

”Så vitt vi kan förstå så måste det vara Björck som satt igång hela den här karusellen. Det är enda sättet att förklara hur utredningen från 1991 kunde hamna i advokat Bjurmans händer.”

”Som också tillbringar sin tid med att springa hos horor?” undrade Gullberg.

”Inte vad vi vet. Han förekommer i varje fall inte i Dag Svenssons material. Däremot var han ju Lisbeth Salanders förvaltare.”

Wadensjöö suckade.

”Det får väl sägas vara mitt fel. Du och Björck nitade ju Salander 1991 då hon åkte in på psyket. Vi hade räknat med att hon skulle vara borta betydligt längre, men hon hade ju fått en god man, advokat Holger Palmgren, som faktiskt lyckades få ut henne. Hon placerades i en fosterfamilj. Då hade du redan gått i pension.”

”Vad hände sedan?”

”Vi höll koll på henne. Hennes syster, Camilla Salander, hade under tiden placerats i ett fosterhem i Uppsala. Då de var 17 år började Lisbeth Salander plötsligt gräva i sitt förflutna. Hon sökte Zalachenko och betade av alla offentliga register hon kunde hitta. På något sätt, vi är inte säkra på hur det gick till, fick hon information om att hennes syster visste var Zalachenko fanns.”

”Stämmer det?”

Wadensjöö ryckte på axlarna.

”Jag har faktiskt ingen aning. Syskonen hade inte träffats på flera år, då Lisbeth Salander spårade upp sin syster och försökte förmå henne att berätta vad hon visste. Det slutade i ett stormgräl och ett präktigt slagsmål mellan syskonen.”

”Jaha?”

”Vi höll noga koll på Lisbeth under de här månaderna. Vi hade också informerat Camilla Salander om att hennes syster var våldsam och sinnessjuk. Det var hon som tog kontakt med oss efter Lisbeths plötsliga besök, vilket innebar att vi ökade spaningen mot henne.”

”Systern var alltså din informatör?”

”Camilla Salander var livrädd för sin syster. I vilket fall väckte Lisbeth Salander uppmärksamhet på andra håll också. Hon hade flera gräl med folk från socialnämnden och vi gjorde bedömningen att hon fortfarande utgjorde ett hot mot Zalachenkos anonymitet. Sedan skedde den där incidenten i tunnelbanan.”

”Hon angrep en pedofil …”

”Just. Hon var uppenbarligen våldsbenägen och psykiskt störd. Vi tyckte att det skulle vara lugnast för alla parter om hon försvann in på något vårdhem igen och tog så att säga tillfället i akt. Det var Fredrik Clinton och von Rottinger som agerade. De anlitade Peter Teleborian igen och drev en strid genom ombud i tingsrätten för att åter få henne institutionaliserad. Holger Palmgren var Salanders ombud och mot alla odds valde domstolen att gå på hans linje – mot att hon ställdes under förvaltarskap.”

”Men hur blev Bjurman inblandad?”

”Palmgren fick en stroke hösten 2002. Salander är fortfarande ett ärende som vi flaggar bevakning på då hon dyker upp i något dataregister, och jag såg till att Bjurman blev hennes nye förvaltare. Notera – han hade ingen aning om att hon var Zalachenkos dotter. Avsikten var helt enkelt att om hon började dilla om Zalachenko så skulle han reagera och slå larm.”

”Bjurman var en idiot. Han skulle aldrig ha haft något med Zalachenko att göra och än mindre med hans dotter.” Gullberg tittade på Wadensjöö. ”Det var ett allvarligt misstag.”

”Jag vet”, sa Wadensjöö. ”Men det kändes helt rätt då och jag kunde ju inte drömma om …”

”Var finns systern i dag? Camilla Salander?”

”Vi vet inte. När hon var 19 år packade hon en väska och lämnade fosterfamiljen. Vi har inte hört ett ljud från henne sedan dess. Hon är försvunnen.”

”Okej, fortsätt …”

”Jag har en källa inom den öppna polisen som har pratat med åklagare Richard Ekström”, sa Sandberg. ”Han som håller i utredningen, kriminalinspektör Bublanski, tror att Bjurman våldtog Salander.”

Gullberg betraktade Sandberg med oförställd häpnad. Sedan strök han sig eftertänksamt över hakan.

”Våldtog?” sa han.

”Bjurman hade en tatuering tvärs över magen med texten ’Jag är ett sadistiskt svin, ett kräk och en våldtäktsman’.”

Sandberg lade en färgbild från obduktionen på bordet. Gullberg betraktade storögt Bjurmans mage.

”Och den skulle alltså Zalachenkos dotter ha gett honom?”

”Det är svårt att förklara situationen annars. Men hon är uppenbarligen inte ofarlig. Hon spöade skiten ur de två huliganerna från Svavelsjö MC.”

”Zalachenkos dotter”, upprepade Gullberg. Han vände sig till Wadensjöö. ”Vet du vad, jag tycker att du ska ta och rekrytera henne.”

Wadensjöö såg så häpen ut att Gullberg var tvungen att tillägga att han skämtade.

”Okej. Låt oss ha det som arbetshypotes att Bjurman våldtog henne och att hon hämnades. Vad mer?”

”Den ende som kan svara på exakt vad som hände är förstås Bjurman själv och det blir lite svårt eftersom han är död. Men saken är alltså den att han inte borde ha haft en aning om att hon var Zalachenkos dotter, det framgår ju inte i något offentligt register. Men någonstans under resans gång upptäckte Bjurman kopplingen.”

”Men för helvete, Wadensjöö, hon kände ju till vem som var hennes pappa och kunde ha berättat det för Bjurman när som helst.”

”Jag vet. Vi … jag tänkte helt enkelt snett i det ärendet.”

”Det är oförlåtligt inkompetent”, sa Gullberg.

”Jag vet. Och jag har sparkat mig själv i ändan ett dussin gånger. Men Bjurman var en av de få som kände till Zalachenkos existens och min tanke var att det var bättre om han upptäckte att hon var Zalachenkos dotter än att en helt okänd förvaltare gjorde samma upptäckt. Hon kunde ju i praktiken ha berättat det för vem som helst.”

Gullberg drog sig i örsnibben.

”Nåja … fortsätt.”

”Allt är hypoteser”, sa Georg Nyström milt. ”Men vår gissning är att Bjurman förgrep sig på Salander och att hon slog tillbaka och ordnade den där …” Han pekade på tatueringen på obduktionsbilden.

”Sin pappas dotter”, sa Gullberg. Han hade ett stänk av beundran i rösten.

”Med resultatet att Bjurman tog kontakt med Zalachenko för att hantera dottern. Zalachenko har ju som bekant orsak att hata Lisbeth Salander mer än de flesta. Och Zalachenko lade i sin tur ut ärendet på entreprenad hos Svavelsjö MC och den här Niedermann som han umgås med.”

”Men hur fick Bjurman kontakt …” Gullberg tystnade. Svaret var uppenbart.

”Björck”, sa Wadensjöö. ”Den enda förklaringen till hur Bjurman kunde hitta Zalachenko är att Björck gav honom den informationen.”

”Helvete”, sa Gullberg.

Lisbeth Salander kände ett växande obehag förenat med stark irritation. På morgonen hade två sköterskor kommit och bäddat om åt henne. De hade omedelbart hittat blyertspennan.

”Hoppsan. Hur har den hamnat här”, sa en av sköterskorna och stoppade pennan i sin ficka medan Lisbeth betraktade henne med mord i blicken.

Lisbeth var åter vapenlös och dessutom så kraftlös att hon inte orkade protestera.

Hon hade tillbringat helgen med att må dåligt. Hon hade en fruktansvärd huvudvärk och fick kraftigt smärtstillande medel. Hon hade en dov smärta i skuldran som plötsligt kunde skära som en kniv då hon rörde sig oförsiktigt eller flyttade kroppsvikten. Hon låg på rygg och med stödkrage runt nacken. Stödkragen skulle sitta kvar i ytterligare några dygn till dess att såret i huvudet hade börjat läka. Under söndagen hade hon feber uppgående till som mest 38,7 grader. Doktor Helena Endrin konstaterade att hon hade en infektion i kroppen. Hon var med andra ord inte frisk. Vilket Lisbeth inte behövde en termometer för att räkna ut.

Hon konstaterade att hon återigen låg fjättrad i en statlig bädd, även om det denna gång saknades en sele som höll henne på plats. Vilket hade varit överflödigt. Hon orkade inte ens sätta sig upp, än mindre dra iväg på någon utflykt.

Vid lunchtid på måndagen fick hon besök av doktor Anders Jonasson. Han såg bekant ut.

”Hej. Kommer du ihåg mig?”

Hon skakade på huvudet.

”Du var rätt omtöcknad, men det var jag som väckte dig efter operationen. Och det var jag som opererade dig. Jag ville bara höra hur du mår och om allting är bra.”

Lisbeth Salander betraktade honom med stora ögon. Att allting inte var bra borde vara uppenbart.

”Jag hörde att du tog av dig nackstödet i natt.”

Hon nickade.

”Vi hade ju inte satt på kragen för skojs skull utan för att du skulle hålla huvudet i stillhet medan läkningsprocessen kom igång.”

Han betraktade den tystlåtna flickan.

”Okej”, sa han slutligen. ”Jag ville bara titta till dig.”

Han var framme vid dörren då han hörde hennes röst.

”Jonasson, var det va?”

Han vände sig om och log häpet mot henne.

”Det stämmer. Om du kommer ihåg mitt namn så måste du ha varit mer alert än jag trodde.”

”Och det var du som opererade ut kulan?”

”Det stämmer.”

”Kan du berätta för mig hur jag mår? Jag får inget vettigt svar från någon.”

Han gick tillbaka till hennes säng och såg henne i ögonen.

”Du har haft tur. Du blev skjuten i huvudet men tycks inte ha skadat något vitalt område. Den risk du löper just nu är att du får blödningar i hjärnan. Det är därför vi vill att du ska hålla dig i stillhet. Du har en infektion i kroppen. I det fallet tycks det vara såret i skuldran som är boven i dramat. Det är möjligt att vi måste operera på nytt om vi inte kan häva infektionen med antibiotika. Du kommer att ha en smärtsam tid framför dig medan läkningsprocessen pågår. Men som det ser ut nu har jag gott hopp om att du kommer att bli helt återställd.”

”Kan det här ge upphov till hjärnskador?”

Han tvekade innan han nickade.

”Ja, den risken finns. Men alla tecken tyder på att du klarat dig bra. Sedan finns det en möjlighet att du får en ärrbildning i hjärnan som skapar problem, till exempel att du utvecklar epilepsi eller något annat otyg. Men ärligt talat, allt sådant är spekulationer. Just nu ser det bra ut. Du läker. Och dyker det upp problem under resans gång så får vi hantera det. Är det ett tillräckligt tydligt svar?”

Hon nickade.

”Hur länge måste jag ligga så här?”

”Du menar på sjukhus. Det kommer att dröja ett par veckor i alla fall innan vi släpper dig.”

”Nej, jag menar hur lång tid innan jag kan resa mig och börja gå och röra mig?”

”Det vet jag inte. Det beror på läkningen. Men räkna med minst två veckor till innan vi kan börja med någon form av fysisk terapi.”

Hon betraktade honom allvarligt en lång stund.

”Du råkar inte ha en cigarett?” undrade hon.

Anders Jonasson skrattade spontant och skakade på huvudet.

”Ledsen. Det är rökförbud här inne. Men jag kan se till att du får nikotinplåster eller nikotintuggummi.”

Hon funderade en kort stund innan hon nickade. Sedan tittade hon på honom igen.

”Hur är det med gubbjäveln?”

”Vem? Du menar …”

”Han som kom in samtidigt som jag.”

”Ingen vän till dig, antar jag. Jovars. Han kommer att överleva och har faktiskt varit uppe och gått omkring med kryckor. Rent fysiskt är han värre tilltygad än du och har en mycket smärtsam ansiktsskada. Om jag har förstått saken rätt drämde du en yxa i skallen på honom.”

”Han försökte döda mig”, sa Lisbeth med låg röst.

”Det låter ju inte bra. Jag måste gå. Vill du att jag ska komma och hälsa på dig igen?”

Lisbeth Salander funderade en stund. Sedan nickade hon kort. När han hade stängt dörren tittade hon eftertänksamt upp i taket. Zalachenko har fått kryckor. Det var det ljudet jag hörde i natt.

Jonas Sandberg, som var yngst i församlingen, fick gå ut och ordna lunch. Han återkom med sushi och lättöl och serverade runt konferensbordet. Evert Gullberg kände en nostalgisk ilning. Precis så hade det varit på hans tid då någon operation gick in i ett kritiskt skede och arbetet skedde dygnet runt.

Skillnaden, konstaterade han, var väl möjligen att på hans tid var det ingen som skulle komma på den befängda idén att beställa rå fisk till lunch. Han önskade att Sandberg hade beställt köttbullar med mos och lingon. Men han var å andra sidan inte hungrig och kunde utan samvetskval skjuta sushin åt sidan. Han åt en brödbit och drack mineralvatten.

De fortsatte diskussionen över maten. De hade kommit till den punkt då de var tvungna att summera läget och besluta om åtgärder. Det var beslut som brådskade.

”Jag kände aldrig Zalachenko”, sa Wadensjöö. ”Hur var han?”

”Precis som han är i dag, antar jag”, svarade Gullberg. ”Rasande intelligent med närmast fotografiskt minne för detaljer. Men enligt min mening ett jävla svin. Och en smula sinnessjuk, skulle jag tro.”

”Jonas, du träffade honom i går. Vad är din slutsats?” undrade Wadensjöö.

Jonas Sandberg lade ned besticken.

”Han har kontrollen. Jag har redan berättat om hans ultimatum. Antingen trollar vi bort det hela eller så spräcker han Sektionen.”

”Hur fan kan han tro att vi kan trolla bort något som valsats fram och tillbaka i massmedia?” undrade Georg Nyström.

”Det handlar inte om vad vi kan göra eller inte göra. Det handlar om hans behov att kunna kontrollera oss”, sa Gullberg.

”Vad är din bedömning? Kommer han att göra det? Prata med media?” undrade Wadensjöö.

Gullberg svarade långsamt.

”Det är nästan omöjligt att svara på. Zalachenko kommer inte med tomma hot, och han kommer att göra det som är bäst för honom själv. I den bemärkelsen är han förutsägbar. Om det gynnar honom att prata med media … om han kan få amnesti eller straffnedsättning så kommer han att göra det. Eller om han känner sig sviken och vill jävlas.”

”Oavsett konsekvenserna?”

”Speciellt oavsett konsekvenserna. För honom handlar det om att visa sig tuffare än oss alla.”

”Men även om Zalachenko pratar så är det inte säkert att han blir trodd. För att leda något i bevis måste de komma över vårt arkiv. Han känner inte till den här adressen.”

”Vill du ta risken? Säg att Zalachenko pratar. Vem kommer att prata sedan? Vad gör vi om Björck vidimerar hans historia? Och Clinton som sitter i sin dialysapparat … vad händer om han blir religiös och bitter på allt och alla. Tänk om han vill avge en syndabekännelse? Tro mig, om någon börjar prata så är det slut med Sektionen.”

”Så … vad ska vi göra?”

Tystnaden lägrade sig runt bordet. Det var Gullberg som tog upp tråden.

”Problemet består av flera delar. För det första kan vi vara överens om vad konsekvenserna blir om Zalachenko pratar. Hela det jävla konstitutionella Sverige skulle störta in över våra huvuden. Vi skulle bli utplånade. Jag gissar att flera anställda vid Sektionen skulle få fängelse.”

”Verksamheten är juridiskt legal, vi arbetar faktiskt på uppdrag av regeringen.”

”Snacka inte skit”, sa Gullberg. ”Du vet lika väl som jag att ett luddigt formulerat papper som skrevs i mitten av 1960-talet inte är värt ett vitten i dag.

”Jag skulle gissa att ingen av oss vill få reda på exakt vad som skulle hända om Zalachenko pratar”, lade han till.

Det blev tyst igen.

”Alltså måste utgångspunkten vara att förmå Zalachenko att hålla tyst”, sa Georg Nyström till sist.

Gullberg nickade.

”Och för att kunna förmå honom att hålla tyst måste vi kunna erbjuda honom något substantiellt. Problemet är att han är oberäknelig. Han skulle lika gärna kunna bränna oss av ren elakhet. Vi måste fundera på hur vi kan hålla honom i schack.”

”Och kraven …”, sa Jonas Sandberg. ”Att vi trollar bort det här och att Salander hamnar på psyket.”

”Salander kan vi hantera. Det är Zalachenko som är problemet. Men det för oss till den andra delen – begränsning av skadeverkningarna. Teleborians utredning från 1991 har läckt ut och den är potentiellt ett lika stort hot som Zalachenko.”

Georg Nyström harklade sig.

”Så fort vi insåg att utredningen var ute och hade hamnat hos polisen vidtog jag åtgärder. Jag gick genom juristen Forelius på RPS/Säk som fick kontakta Riksåklagaren. RÅ har beordrat att utredningen ska samlas in från polisen – att den inte får spridas eller kopieras.”

”Hur mycket vet RÅ?” undrade Gullberg.

”Inte ett dugg. Han agerar på en officiell begäran från RPS/Säk, det rör kvalificerat hemligt material och RÅ har inget val. Han kan inte agera på något annat sätt.”

”Okej. Vilka har läst rapporten inom polisen?”

”Den fanns i två kopior som lästs av Bublanski, hans kollega Sonja Modig och slutligen förundersökningsledaren Richard Ekström. Vi kan väl utgå från att ytterligare två poliser …” Nyström bläddrade upp sina anteckningar. ”En Curt Svensson och en Jerker Holmberg åtminstone känner till innehållet.”

”Alltså fyra poliser och en åklagare. Vad vet vi om dem?”

”Åklagare Ekström, 42 år. Betraktas som en stjärna i stigande. Han har varit utredare på Justitie och fått en del uppmärksammade mål. Nitisk. PR-medveten. Karriärist.”

”Sosse?” undrade Gullberg.

”Förmodligen. Men han är inte aktiv.”

”Bublanski är alltså spaningsledare. Jag såg honom på en presskonferens i TV. Han verkade inte trivas framför kamerorna.”

”Han är 52 och har en utomordentlig meritförteckning men också ett rykte om sig att vara en tvärvigg. Han är jude och rätt ortodox.”

”Och den här kvinnan … vem är hon?”

”Sonja Modig. Gift, 39 år, tvåbarnsmamma. Har gjort en rätt snabb karriär. Jag pratade med Peter Teleborian som beskrev henne som emotionell. Hon ifrågasatte hela tiden.”

”Okej.”

”Curt Svensson är en tuffing. 38 år. Kommer från Gängenheten i Söderort och uppmärksammades då han sköt ihjäl ett bus för ett par år sedan. Frikänd på alla punkter i utredningen. Det var förresten honom Bublanski skickade för att gripa Gunnar Björck.”

”Jag förstår. Håll dödsskjutningen i minne. Om det finns orsak att kasta tvivel över Bublanskis grupp så kan vi alltid lyfta fram honom som en olämplig polis. Jag antar att vi har kvar relevanta mediekontakter … Och den sista killen?”

”Jerker Holmberg. 55 år. Kommer från Norrland och är egentligen specialist på brottsplatsutredningar. Han hade erbjudande om kommissarieutbildning för ett par år sedan men sa nej. Han tycks trivas på sitt jobb.”

”Är någon av dem politiskt aktiv?”

”Nej. Holmbergs pappa var kommunalråd för centern på 1970-talet.”

”Hmm. Det verkar ju vara en beskedlig grupp. Ska vi förmoda att de är rätt sammansvetsade. Kan vi isolera dem på något sätt?”

”Det finns en femte polis som också är inblandad”, sa Nyström. ”Hans Faste, 47 år. Jag har snappat upp att det har utbrutit en kraftig schism mellan Faste och Bublanski. Det är så allvarligt att Faste sjukskrivit sig.”

”Vad vet vi om honom?”

”Jag får blandade reaktioner då jag frågar. Har en lång meritförteckning och inga riktiga anmärkningar i protokollet. Ett proffs. Men han är svår att ha att göra med. Och det verkar som om bråket med Bublanski handlar om Lisbeth Salander.”

”Hur?”

”Faste verkar ha snöat in på storyn om en lesbisk satanistliga som tidningarna skrivit om. Han gillar verkligen inte Salander och tycks ta det som en personlig förolämpning att hon existerar. Han står förmodligen bakom hälften av ryktena. Jag hörde från en tidigare kollega att han har svårt att samarbeta med kvinnor i allmänhet.”

”Intressant”, sa Gullberg. Han funderade en stund. ”Eftersom tidningarna redan har skrivit om en lesbisk liga kan det finnas orsak att spinna vidare på den tråden. Det bidrar ju inte precis till att stärka Salanders trovärdighet.

”Poliserna som läst Björcks utredning är alltså ett problem. Kan vi isolera dem på något sätt?” undrade Sandberg.

Wadensjöö tände en ny cigarill.

”Det är ju Ekström som är förundersökningsledare …”

”Men det är Bublanski som styr”, sa Nyström.

”Jo, men han kan inte gå emot administrativa beslut.” Wadensjöö såg fundersam ut. Han tittade på Gullberg. ”Du har större erfarenhet än jag, men hela den här historien har så många trådar och utlöpare … Det tycks mig som om det vore en klok sak att få bort Bublanski och Modig från Salander.”

”Det är bra, Wadensjöö”, sa Gullberg. ”Och det är exakt vad vi ska göra. Bublanski är spaningsledare i utredningen om mordet på Bjurman och det där paret i Enskede. Salander är inte längre aktuell i det sammanhanget. Nu handlar det om den här tysken Niedermann. Alltså får Bublanski och hans team fokusera på att jaga Niedermann.”

”Okej.”

”Salander är inte längre deras ärende. Sedan har vi utredningen om Nykvarn … det är ju tre äldre mord. Där finns en koppling till Niedermann. Utredningen ligger nu nere i Södertälje men bör slås ihop till en enda utredning. Alltså bör Bublanski ha händerna fulla ett tag. Vem vet … han kanske griper den här Niedermann.”

”Hmm.”

”Den här Faste … kan han förmås komma tillbaka i tjänst? Han låter som en lämplig person att utreda misstankarna mot Salander.”

”Jag förstår hur du tänker”, sa Wadensjöö. ”Det handlar alltså om att förmå Ekström att separera de två ärendena. Men det här förutsätter att vi kan kontrollera Ekström.”

”Det borde inte vara ett så stort problem”, sa Gullberg. Han sneglade på Nyström som nickade.

”Jag kan ta hand om Ekström”, sa Nyström. ”Jag gissar att han sitter och önskar att han aldrig hört talas om Zalachenko. Han lämnade ifrån sig Björcks rapport så fort Säk bad om det och har redan sagt att han naturligtvis kommer att hörsamma alla aspekter som har någon bäring på rikets säkerhet.”

”Vad tänker du göra?” undrade Wadensjöö misstänksamt.

”Låt mig bygga upp ett scenario”, sa Nyström. ”Jag antar att vi helt enkelt på ett fint sätt förklarar för honom vad han måste göra om han vill undvika att hans karriär får ett abrupt slut.”

”Det är den tredje biten som är det allvarliga problemet”, sa Gullberg. ”Polisen hittade inte Björcks utredning på egen hand … de fick den av en journalist. Och media är som ni alla förstår ett problem i det här sammanhanget. Millennium.”

Nyström slog upp sitt anteckningsblock.

”Mikael Blomkvist”, sa han.

Alla vid bordet hade hört talas om Wennerströmaffären och kände till namnet Mikael Blomkvist.

”Dag Svensson, journalisten som mördades, arbetade åt Millennium. Han höll på med en story om trafficking. Det var så han zoomade in på Zalachenko. Det var Mikael Blomkvist som hittade honom mördad. Dessutom känner han Lisbeth Salander och har trott på hennes oskuld hela tiden.”

”Hur fan kan han känna Zalachenkos dotter … det verkar vara en alltför stor slump.”

”Vi tror inte att det är en slump”, sa Wadensjöö. ”Vi tror att Salander på något sätt är länken mellan dem alla. Vi kan inte riktigt förklara hur, men det är det enda rimliga.”

Gullberg satt tyst och ritade några koncentriska ringar i sitt block. Till sist tittade han upp.

”Jag måste få fundera på det här en stund. Jag tar en promenad. Vi träffas igen om en timme.”

Gullbergs utflykt varade i nästan fyra timmar och inte i en timme som han begärt. Han promenerade bara i drygt tio minuter innan han hittade ett café som serverade en massa konstiga former av kaffe. Han beställde en vanlig slät kopp svart bryggmalet och satte sig vid ett hörnbord nära entrén. Han grubblade intensivt och försökte bena upp de olika aspekterna av problemet. Med jämna mellanrum antecknade han något enstaka minnesord i en kalender.

Efter halvannan timme hade en plan börjat ta form.

Det var ingen bra plan, men efter att han vridit och vänt på alla möjligheter insåg han att problemet fordrade drastiska åtgärder.

Som tur var fanns de mänskliga resurserna tillgängliga. Det var genomförbart.

Han reste sig och hittade en telefonkiosk och ringde Wadensjöö.

”Vi får skjuta upp mötet ett tag till”, hälsade han. ”Jag måste göra ett ärende. Kan vi återsamlas klockan fjorton noll noll?”

Därefter gick Gullberg ned till Stureplan och viftade på en taxi. Han hade egentligen inte råd med sådan lyx på sin magra statstjänstemannapension, men å andra sidan befann han sig i en ålder då han inte längre hade orsak att spara till några utsvävningar. Han angav en adress i Bromma.

När han så småningom hade blivit avsläppt på den adress han uppgett promenerade han ett kvarter söderut och ringde på dörren till ett mindre egnahem. En kvinna i 40-årsåldern öppnade.

”God dag. Jag söker Fredrik Clinton.”

”Vem får jag hälsa från?”

”En gammal kollega.”

Kvinnan nickade och visade in honom i vardagsrummet där Fredrik Clinton långsamt reste sig från en soffa. Han var bara 68 år men såg ut att vara väsentligt äldre. Diabetes och problem med kranskärl hade satt sina tydliga spår.

”Gullberg”, sa Clinton häpet.

De betraktade varandra en lång stund. Därefter omfamnade de två gamla spionerna varandra.

”Jag trodde inte att jag skulle få se dig igen”, sa Clinton. ”Jag antar att det är det där som lockat fram dig.”

Han pekade på kvällstidningens framsida som hade en bild av Ronald Niedermann och rubriken ”Polismördaren jagas i Danmark”.

”Hur mår du?” undrade Gullberg.

”Jag är sjuk”, sa Clinton.

”Jag ser det.”

”Om jag inte får en ny njure så kommer jag att dö snart. Och sannolikheten att jag ska få en ny njure är tämligen liten.”

Gullberg nickade.

Kvinnan kom fram till vardagsrumsdörren och frågade om Gullberg ville ha något.

”Kaffe, tack”, sa han. När hon försvann vände han sig till Clinton. ”Vem är kvinnan?”

”Min dotter.”

Gullberg nickade. Det var fascinerande att trots den intima gemenskapen under så många år på Sektionen så hade nästan ingen av medarbetarna umgåtts på fritiden. Gullberg kände till varje medarbetares minsta karaktärsdrag, styrkor och svagheter, men han hade bara en vag aning om deras familjeförhållanden. Clinton hade varit Gullbergs kanske allra närmaste medarbetare i tjugo år. Han visste att Clinton hade varit gift och hade barn. Men han kände inte till dotterns namn, hans tidigare frus namn eller var Clinton brukade tillbringa semestern. Det var som om allting utanför Sektionen var heligt och inte fick diskuteras.

”Vad vill du?” undrade Clinton.

”Får jag fråga vad du anser om Wadensjöö?”

Clinton skakade på huvudet.

”Jag lägger mig inte i.”

”Det var inte det jag frågade om. Du känner honom. Han jobbade med dig i tio år.”

Clinton skakade på huvudet igen.

”Det är han som styr Sektionen i dag. Vad jag tycker är ointressant.”

”Klarar han det?”

”Han är ingen idiot.”

”Men …?”

”Analytiker. Väldigt bra på pussel. Instinkt. Lysande administratör som fått budgeten att gå ihop och på ett sätt som vi inte trodde var möjligt.”

Gullberg nickade. Det betydelsefulla var den egenskap Clinton inte nämnde.

”Är du redo att återgå i tjänst?”

Clinton tittade upp på Gullberg. Han tvekade en lång stund.

”Evert … jag tillbringar nio timmar varannan dag i en dialysapparat på sjukhuset. Jag kan inte gå i trappor utan att nästan få andnöd. Jag har ingen ork. Ingen ork alls.”

”Jag behöver dig. En sista operation.”

”Jag kan inte.”

”Du kan. Och du kan tillbringa nio timmar varannan dag på dialysen. Du kan åka hiss istället för att gå i trappor. Jag kan ordna så att någon bär dig på bår fram och tillbaka om det behövs. Jag behöver din hjärna.”

Clinton suckade.

”Berätta”, sa han.

”Vi står just nu inför en extremt komplicerad situation där det fordras operativa insatser. Wadensjöö har en ung snorvalp, Jonas Sandberg, som utgör hela den operativa avdelningen, och jag tror inte att Wadensjöö har stake att göra det som måste göras. Han kanske är en jävel på att trolla med budgeten, men han är rädd för att ta operativa beslut och han är rädd för att blanda in Sektionen i det fältarbete som är nödvändigt.”

Clinton nickade. Han log blekt.

”Operationen måste ske på två skilda fronter. En bit handlar om Zalachenko. Jag måste få honom att ta reson och jag tror jag vet hur jag ska bära mig åt. Den andra biten måste skötas härifrån Stockholm. Problemet är att det inte finns någon på Sektionen som kan hålla i det. Jag behöver dig för att ta kommandot. En sista insats. Jag har en plan. Jonas Sandberg och Georg Nyström gör fotarbetet. Du styr operationen.”

”Du förstår inte vad du begär.”

”Jo … jag förstår vad jag begär. Och du måste själv avgöra om du ställer upp eller inte. Men antingen får vi gamla gubbar rycka in och göra vår bit, eller så kommer Sektionen inte att existera om ett par veckor.”

Clinton lade armbågen på soffkarmen och vilade huvudet mot handflatan. Han funderade i två minuter.

”Berätta om din plan”, sa han slutligen.

Evert Gullberg och Fredrik Clinton talade i två timmar.

Wadensjöö spärrade upp ögonen när Gullberg återkom tre minuter i två med Fredrik Clinton i släptåg. Clinton såg ut som ett skelett. Han tycktes ha svårt att gå och svårt att andas och vilade med en hand på Gullbergs skuldra.

”Vad i all världen …”, sa Wadensjöö.

”Låt oss återuppta mötet”, sa Gullberg kort.

De samlades åter vid bordet i Wadensjöös chefsrum. Clinton sjönk tyst ned på den stol som erbjöds.

”Ni känner alla Fredrik Clinton”, sa Gullberg.

”Ja”, svarade Wadensjöö. ”Frågan är vad han gör här.”

”Clinton har beslutat att återgå i aktiv tjänst. Han kommer att leda Sektionens operativa avdelning till dess att den nuvarande krisen är över.”

Gullberg höll upp en hand och avbröt Wadensjöös protest innan han ens hunnit formulera den.

”Clinton är trött. Han kommer att behöva assistans. Han måste regelbundet besöka sjukhus för att få dialys. Wadensjöö, du anlitar två personliga assistenter som kan bistå honom med allt praktiskt. Men låt detta vara helt klart: Vad det gäller den här affären är det Clinton som fattar alla operativa beslut.”

Han tystnade och väntade. Ingen protest hördes.

”Jag har en plan. Jag tror att vi kan ro iland det här, men vi måste agera snabbt så att tillfällena inte springer ifrån oss”, sa han. ”Sedan handlar det om hur beslutsamma ni är på Sektionen nu för tiden.”

Wadensjöö upplevde att det låg en utmaning i vad Gullberg sa.

”Berätta.”

”För det första: polisen har vi redan behandlat. Vi gör precis som vi sa. Vi försöker isolera dem i fortsatt utredning i ett sidospår i jakten på Niedermann. Det blir Georg Nyströms jobb. Vad som än händer så är Niedermann inte betydelsefull. Vi ser till att Faste får i uppdrag att utreda Salander.”

”Det är förmodligen inte så knepigt”, sa Nyström. ”Jag tar helt enkelt ett diskret prat med åklagare Ekström.”

”Om han sätter sig på tvären …”

”Jag tror inte att han kommer att göra det. Han är karriärist och ser till vad som gynnar honom själv. Men jag kan förmodligen hitta en hävstång om det skulle knipa. Han skulle avsky att bli indragen i en skandal.”

”Bra. Steg två är Millennium och Mikael Blomkvist. Det är därför Clinton återgått i tjänst. Där fordras extraordinära åtgärder.”

”Det här kommer jag förmodligen inte att gilla”, sa Wadensjöö.

”Förmodligen inte, men Millennium kan inte manipuleras på samma enkla sätt. Däremot bygger hotet från dem på en enda sak, nämligen Björcks polisrapport från 1991. Som läget är nu antar jag att utredningen finns på två ställen, möjligen tre. Lisbeth Salander hittade rapporten men Mikael Blomkvist fick på något sätt tag på den. Det betyder att det fanns någon sorts kontakt mellan Blomkvist och Salander under den tid hon var på rymmen.”

Clinton höll upp ett finger och yttrade sina första ord sedan han anlänt.

”Det säger också något om vår motståndares karaktär. Blomkvist är inte rädd för att ta risker. Tänk på Wennerströmaffären.”

Gullberg nickade.

”Blomkvist gav utredningen till sin chefredaktör Erika Berger som i sin tur budade den till Bublanski. Det betyder att hon också har läst den. Vi kan utgå från att de har gjort en säkerhetskopia. Jag gissar att Blomkvist har en kopia och att en kopia finns på redaktionen.”

”Det låter rimligt”, sa Wadensjöö.

”Millennium är en månadstidning vilket innebär att de inte kommer att publicera i morgon. Vi har alltså tid på oss. Men bägge dessa rapporter måste vi få tag på. Och här kan vi inte gå genom Riksåklagaren.”

”Jag förstår.”

”Det handlar alltså om att inleda en operativ verksamhet och att göra inbrott hos både Blomkvist och på Millenniums redaktion. Klarar du av att organisera det, Jonas?”

Jonas Sandberg sneglade på Wadensjöö.

”Evert, du måste kanske förstå att … vi gör inte sådana saker längre”, sa Wadensjöö. ”Det är en ny tid som handlar mer om dataintrång och teleövervakning och sådant. Vi har inte resurser att ha en operativ verksamhet.”

Gullberg lutade sig fram över bordet.

”Wadensjöö. Då får du ordna resurser för en operativ verksamhet snabbt som fan. Hyr in folk utifrån. Hyr in ett gäng flåbusar från juggemaffian som knackar Blomkvist i huvudet om det behövs. Men de där två kopiorna måste samlas in. Om de inte har kopiorna så har de ingen dokumentation och därmed kan de inte bevisa ett dyft. Om ni inte klarar det så kan du sitta här med tummen i röven till dess att konstitutionsutskottet knackar på dörren.”

Gullbergs och Wadensjöös blickar möttes en lång stund.

”Jag kan ta hand om det”, sa plötsligt Jonas Sandberg.

Gullberg sneglade på junioren.

”Är du säker på att du klarar av att organisera en sådan sak?”

Sandberg nickade.

”Bra. Från och med nu är Clinton din chef. Det är honom du tar order från.”

Sandberg nickade.

”Det kommer att handla en hel del om övervakning. Den operativa avdelningen måste förstärkas”, sa Nyström. ”Jag har några namnförslag. Vi har en kille i den externa organisationen – han arbetar på personskyddet på Säk och heter Mårtensson. Han är orädd och lovande. Jag har länge övervägt att ta honom hit till den interna organisationen. Jag har till och med funderat på om han skulle kunna bli min efterträdare.”

”Det låter bra”, sa Gullberg. ”Clinton får avgöra.”

”Jag har en annan nyhet”, sa Georg Nyström. ”Jag är rädd för att det kan finnas en tredje kopia.”

”Var?”

”Jag har under eftermiddagen fått veta att Lisbeth Salander har fått en advokat. Hennes namn är Annika Giannini. Hon är syster till Mikael Blomkvist.”

Gullberg nickade.

”Du har rätt. Blomkvist har gett sin syster en kopia. Allt annat vore orimligt. Vi måste med andra ord sätta alla tre – Berger, Blomkvist och Giannini – under lupp en tid framöver.”

”Berger tror jag inte att vi behöver bekymra oss för. Det har gått ut ett pressmeddelande i dag om att hon blir ny chefredaktör på Svenska Morgon-Posten. Hon har inte längre något med Millennium att göra.”

”Okej. Men kolla henne i alla fall. Vad gäller Millennium måste vi ha telefonavlyssning, möjlighet att avlyssna deras bostäder och förstås redaktionen. Vi måste kontrollera deras e-post. Vi måste veta vem de träffar och vilka de pratar med. Och vi vill väldigt gärna veta upplägget på deras avslöjande. Och framför allt måste vi kunna lägga beslag på rapporten. En hel del detaljer, med andra ord.”

Wadensjöö lät tveksam.

”Evert, du ber oss bedriva operativ verksamhet mot en tidningsredaktion. Det är något av det farligaste vi kan göra.”

”Du har inget val. Antingen får du kavla upp ärmarna eller så är det dags att någon annan tar över som chef här.”

Utmaningen hängde som ett moln över bordet.

”Jag tror att jag kan hantera Millennium”, sa Jonas Sandberg till sist. ”Men inget av detta löser grundproblemet. Vad gör vi med din Zalachenko? Om han pratar är alla andra ansträngningar förgäves.”

Gullberg nickade långsamt.

”Jag vet. Det är min bit av operationen. Jag tror att jag har ett argument som kommer att övertyga Zalachenko att hålla tyst. Men det fordrar en del förberedelser. Jag åker ned till Göteborg redan i eftermiddag.”

Han tystnade och såg sig omkring i rummet. Sedan spände han ögonen i Wadensjöö.

”Clinton fattar de operativa besluten i min frånvaro”, sa han.

Efter en stund nickade Wadensjöö.

Först på måndagskvällen bedömde doktor Helena Endrin i samråd med sin kollega Anders Jonasson att Lisbeth Salanders tillstånd var så stabilt att hon kunde ta emot besök. Hennes första besökare var två kriminalinspektörer som fick femton minuter på sig att ställa frågor till henne. Hon betraktade de två poliserna under tystnad då de kom in i hennes rum och drog fram stolar.

”Hej. Mitt namn är kriminalinspektör Marcus Erlander. Jag arbetar på våldsroteln här i Göteborg. Det här är min kollega Sonja Modig från polisen i Stockholm.”

Lisbeth Salander hälsade inte. Hon rörde inte en min. Hon kände igen Modig som en av snutarna i Bublanskis grupp. Erlander log svalt mot henne.

”Jag har förstått att du inte brukar växla många ord med myndigheter. Då vill jag upplysa dig om att du inte behöver säga något alls. Däremot skulle jag vara tacksam om du kunde ta dig tid att lyssna. Vi har flera ärenden och inte lång tid att avhandla dem på i dag. Det kommer fler tillfällen framöver.”

Lisbeth Salander sa ingenting.

”Då vill jag för det första upplysa dig om att din vän Mikael Blomkvist har uppgett till oss att en advokat vid namn Annika Giannini är villig att representera dig och att hon är insatt i ärendet. Han säger att han redan nämnt hennes namn för dig i något sammanhang. Jag måste få en bekräftelse från dig om att så är fallet, och jag vill veta om du önskar att advokat Giannini kommer ned till Göteborg för att biträda dig.”

Lisbeth Salander sa ingenting.

Annika Giannini. Mikael Blomkvists syster. Han hade nämnt henne i ett meddelande. Lisbeth hade inte reflekterat över att hon behövde en advokat.

”Jag är ledsen, men jag måste helt enkelt be dig svara på den frågan. Det räcker med ett ja eller nej. Om du säger ja kommer åklagaren här i Göteborg att ta kontakt med advokat Giannini. Om du säger nej kommer en domstol att utse en offentlig försvarare åt dig. Vilket vill du?”

Lisbeth Salander övervägde förslaget. Hon antog att hon faktiskt skulle behöva en advokat, men att få Kalle Jävla Blomkvists syster som försvarsadvokat var magstarkt. Han skulle må då. Å andra sidan var en okänd offentlig försvarare knappast bättre. Till sist öppnade hon munnen och raspade fram ett enda ord.

”Giannini.”

”Bra. Tack för det. Då har jag en fråga till dig. Du behöver inte säga ett ord innan din advokat finns på plats, men denna fråga rör inte dig eller ditt välbefinnande så vitt jag kan förstå. Polisen spanar nu efter 35-årige tyske medborgaren Ronald Niedermann som är efterlyst för mord på en polis.”

Lisbeth rynkade ett ögonbryn. Det var nyheter för henne. Hon hade inte en aning om vad som hade hänt sedan hon drämt yxan i Zalachenkos skalle.

”Från Göteborgs sida vill vi gripa honom så fort som möjligt. Min kollega här från Stockholm vill dessutom höra honom i samband med de tre mord som du tidigare har varit misstänkt för. Vi ber dig alltså om hjälp. Vår fråga till dig är om du har någon aning … om du kan ge oss någon som helst hjälp med att lokalisera honom.”

Lisbeth flyttade misstänksamt blicken från Erlander till Modig och tillbaka igen.

De vet inte att han är min bror.

Därefter undrade hon om hon ville se Niedermann gripen eller inte. Helst ville hon ta honom med till ett hål i marken i Gosseberga och begrava honom. Slutligen ryckte hon på axlarna. Vilket hon inte skulle ha gjort eftersom en skarp smärta omedelbart sköt genom den vänstra skuldran.

”Vad är det för dag?” undrade hon.

”Måndag.”

Hon tänkte efter.

”Första gången jag hörde namnet Ronald Niedermann var torsdag i förra veckan. Jag spårade honom till Gosseberga. Jag har ingen aning om var han befinner sig eller vart han kan tänkas fly. Min gissning är att han snabbt kommer att försöka sätta sig i säkerhet utomlands.”

”Varför tror du att han tänker fly utomlands?”

Lisbeth funderade.

”Därför att medan Niedermann var ute och grävde en grav till mig sa Zalachenko att uppmärksamheten hade blivit lite för stor och att det redan var planerat att Niedermann skulle åka utomlands en tid.”

Så många ord hade Lisbeth Salander inte växlat med en polis sedan hon var tolv år gammal.

”Zalachenko … det är alltså din far.”

Det har de i alla fall listat ut. Kalle Jävla Blomkvist förmodligen.

”Då måste jag upplysa dig om att din far lämnat en polisanmälan om att du försökt mörda honom. Ärendet ligger just nu hos åklagaren som ska ta ställning till ett eventuellt åtal. Vad som däremot föreligger redan nu är att du är anhållen för grov misshandel. Du slog en yxa i skallen på Zalachenko.”

Lisbeth sa ingenting. Det blev en lång tystnad. Sedan lutade sig Sonja Modig fram och talade med låg röst.

”Jag vill bara säga att vi inom polisen inte sätter så stor tilltro till Zalachenkos historia. Ta ett allvarligt samtal med din advokat så kan vi återkomma senare.”

Erlander nickade. Poliserna reste sig.

”Tack för hjälpen med Niedermann”, sa Erlander.

Lisbeth var förvånad över att poliserna hade uppträtt korrekt och nästan vänligt. Hon undrade över Sonja Modigs replik. Det måste finnas någon baktanke, konstaterade hon.

KAPITEL 7: MÅNDAG 11 APRIL – TISDAG 12 APRIL

Kvart i sex på måndagskvällen slog Mikael Blomkvist ihop locket på sin iBook och reste sig från köksbordet hemma i lägenheten på Bellmansgatan. Han satte på sig en jacka och promenerade till Milton Securitys kontor vid Slussen. Han tog hissen upp till receptionen på tredje våningen och blev omedelbart visad till ett konferensrum. Han kom exakt klockan sex och var sist att anlända.

”Hej Dragan”, sa han och skakade hand. ”Tack för att du ville stå som värd för det här informella mötet.”

Han såg sig omkring i rummet. Församlingen bestod förutom honom och Dragan Armanskij av Annika Giannini, Holger Palmgren och Malin Eriksson. Från Miltons sida deltog även förre kriminalinspektören Sonny Bohman som på Armanskijs uppdrag följt Salanderutredningen sedan dag ett.

Holger Palmgren gjorde sin första utflykt på mer än två år. Hans läkare, doktor A. Sivarnandan, hade varit allt annat än förtjust i tanken att släppa ut honom från Ersta rehabiliteringshem, men Palmgren hade insisterat. Han hade fått färdtjänst och sällskap av sin personliga skötare Johanna Karolina Oskarsson, 39 år, vars lön betalades ur en fond som mystiskt hade upprättats för att ge Palmgren bästa tänkbara vård. Karolina Oskarsson väntade vid ett cafébord utanför konferensrummet. Hon hade en bok med sig. Mikael stängde dörren.

”Ni som inte känner henne – Malin Eriksson är ny chefredaktör på Millennium. Jag bad henne sitta med på det här mötet eftersom det vi kommer att diskutera också påverkar hennes jobb.”

”Okej”, sa Armanskij. ”Vi är här. Jag är idel öra.”

Mikael ställde sig vid Armanskijs whiteboard och plockade upp en tuschpenna. Han såg sig omkring.

”Det här är nog det knasigaste jag varit med om”, sa han. ”När det är över ska jag bilda en ideell förening. Jag ska kalla den för Riddarna av det stolliga bordet, och dess syfte ska vara att arrangera en årlig middag där vi snackar skit om Lisbeth Salander. Ni är alla medlemmar.”

Han gjorde en paus.

”Så här ser verkligheten ut”, sa han och började skriva stolpar på Armanskijs whiteboard. Han pratade i drygt trettio minuter. Diskussionen pågick i närmare tre timmar.

Evert Gullberg satte sig med Fredrik Clinton då konferensen formellt hade avslutats. De talade med låg röst i några minuter innan Gullberg reste sig. De gamla vapenbröderna skakade hand.

Gullberg tog taxi tillbaka till Freys Hotel och hämtade sina kläder och checkade ut och tog ett eftermiddagståg till Göteborg. Han valde första klass och fick en hel kupé för sig själv. När han passerade Årstabron plockade han upp en kulspetspenna och ett block med brevpapper. Han funderade en stund och började skriva. Han fyllde ungefär halva papperet med text innan han hejdade sig och rev ut arket ur blocket.

Förfalskade dokument var inte hans avdelning eller expertis, men i just detta fall förenklades uppgiften av att de brev han höll på att formulera skulle vara signerade av honom själv. Problemet var att inte ett ord som formulerades skulle vara sant.

När han passerade Nyköping hade han kasserat ytterligare ett stort antal utkast, men han började få ett hum om hur breven skulle formuleras. Då han anlände till Göteborg hade han tolv brev han var nöjd med. Han såg noga till att hans fingeravtryck var tydliga på brevpapperet.

På Göteborgs central lyckades han hitta en kopieringsapparat och gjorde kopior på breven. Därefter köpte han kuvert och frimärken och lade breven i postlådan som skulle tömmas 21.00.

Gullberg tog taxi till City Hotel på Lorensbergsgatan där Clinton redan hade bokat rum åt honom. Han kom således att bo på samma hotell som Mikael Blomkvist hade övernattat på några dygn tidigare. Han gick omedelbart till sitt rum och sjönk ned på sängen. Han var oändligt trött och insåg att han endast hade ätit två skivor bröd under dagen. Han var fortfarande inte hungrig. Han klädde av sig och sträckte ut sig i sängen och somnade nästan omedelbart.

Lisbeth Salander vaknade med ett ryck då hon hörde dörren öppnas. Hon visste omedelbart att det inte var någon av nattsköterskorna. Hon öppnade ögonen i två smala springor och såg siluetten med kryckorna i dörröppningen. Zalachenko stod stilla och betraktade henne i ljuset som silade in från korridorens belysning.

Utan att röra sig vred hon ögonen så att hon såg digitalklockan visa 03.10.

Hon flyttade blicken några millimeter och såg vattenglaset på kanten av sängbordet. Hon fixerade glaset och beräknade avståndet. Hon skulle precis nå det utan att behöva flytta kroppen.

Det skulle ta en bråkdel av en sekund att sträcka ut armen och med en beslutsam rörelse slå av toppen av glaset mot den hårda kanten av sängbordet. Det skulle ta en halv sekund att köra upp eggen i strupen på Zalachenko om han lutade sig över henne. Hon kalkylerade med andra alternativ men kom till insikt om att det var hennes enda möjliga vapen.

Hon slappnade av och väntade.

Zalachenko stod kvar i dörröppningen i två minuter utan att röra sig.

Sedan drog han försiktigt igen dörren. Hon hörde det svaga skrapande ljudet från kryckorna då han tyst avlägsnade sig från hennes rum.

Efter fem minuter reste hon sig på armbågen och sträckte sig efter glaset och drack en lång klunk. Hon satte benen över sängkanten och plockade loss elektroderna från arm och bröstkorg. Hon ställde sig vingligt och svajade. Det tog henne någon minut att få kontroll över kroppen. Hon haltade bort till dörren och lutade sig mot väggen och hämtade andan. Hon var kallsvettig. Sedan blev hon iskallt arg.

Fuck you, Zalachenko. Låt oss avsluta det här.

Hon behövde ett vapen.

I nästa ögonblick hörde hon snabba klackar i korridoren.

Fan. Elektroderna.

”Vad i herrans namn gör du uppe?” utbrast nattsköterskan.

”Jag måste … gå … på toaletten”, sa Lisbeth Salander andfått.

”Lägg dig omedelbart.”

Hon greppade Lisbeths hand och stödde henne tillbaka till sängen. Därefter hämtade hon ett bäcken.

”När du behöver gå på toaletten ska du ringa på oss. Det är det den där knappen är till för”, sa sköterskan.

Lisbeth sa ingenting. Hon koncentrerade sig på att försöka pressa ur sig några droppar.

Mikael Blomkvist vaknade halv elva på tisdagen, duschade, satte på kaffet och slog sig därefter ned vid sin iBook. Efter mötet på Milton Security föregående kväll hade han gått hem och arbetat till fem på morgonen. Han kände äntligen att storyn började ta form. Zalachenkos biografi var fortfarande svävande – allt han hade att gå på var den information han utpressat Björck att avslöja och de detaljer som Holger Palmgren hade kunnat fylla i. Storyn om Lisbeth Salander var i det närmaste färdig. Han förklarade steg för steg hur hon hade drabbats av ett gäng kalla krigare på RPS/Säk och spärrats in på barnpsyk för att inte spräcka hemligheten om Zalachenko.

Han var nöjd med texten. Han hade en kanonstory som skulle bli en kioskvältare och som dessutom skulle skapa problem långt upp i den statliga byråkratin.

Han tände en cigarett medan han funderade.

Han såg två stora hål som han måste fylla. Det ena var hanterbart. Han måste ta itu med Peter Teleborian och han såg fram emot uppgiften. När han var klar med Teleborian skulle den kände barnpsykiatrikern vara en av Sveriges mest avskydda män. Det var det ena.

Det andra problemet var betydligt mer komplicerat.

Sammansvärjningen mot Lisbeth Salander – han tänkte på dem som Zalachenkoklubben – fanns inom Säkerhetspolisen. Han kände till ett namn, Gunnar Björck, men Gunnar Björck kunde omöjligen vara den ende ansvarige. Det måste finnas en grupp, en avdelning av något slag. Det måste finnas chefer, ansvariga och en budget. Problemet var att han inte hade en aning om hur han skulle bära sig åt för att kunna identifiera dessa personer. Han visste inte var han skulle börja. Han hade bara en rudimentär uppfattning om hur Säpos organisation såg ut.

Under måndagen hade han inlett researchen genom att skicka Henry Cortez till en rad antikvariat på Södermalm med uppgiften att köpa varje bok som i något avseende handlade om Säkerhetspolisen. Cortez hade kommit hem till Mikael Blomkvist vid fyratiden på måndagseftermiddagen med sex böcker. Mikael betraktade traven på bordet.

Spionage i Sverige av Mikael Rosquist (Tempus, 1988); Säpochef 1962–70 av Per Gunnar Vinge (W&W, 1988); Hemliga makter av Jan Ottosson och Lars Magnusson (Tiden, 1991); Maktkamp om Säpo av Erik Magnusson (Corona, 1989); Ett uppdrag av Carl Lidbom (W&W, 1990), samt – en smula överraskande – An Agent in Place av Thomas Whiteside (Ballantine, 1966) som handlade om Wennerströmaffären. Den på 1960-talet alltså, inte hans egen Wennerströmaffär på 2000-talet.

Han hade tillbringat merparten av natten till tisdagen med att läsa eller åtminstone skumma de böcker som Henry Cortez hade hittat. När han läst färdigt gjorde han några konstateranden. För det första tycktes flertalet böcker om Säkerhetspolisen som någonsin skrivits ha utkommit i slutet av 1980-talet. En sökning på internet visade att det inte fanns någon aktuell litteratur att tala om i ämnet.

För det andra tycktes det inte finnas någon begriplig översikt av den svenska hemliga polisens verksamhet genom åren. Det var möjligen förståeligt om man betänkte att många ärenden var hemligstämplade och därför svåra att skriva om, men det tycktes inte existera någon enda institution, forskare eller media som kritiskt granskade Säpo.

Han noterade även det säregna att det inte fanns någon litteraturförteckning i någon av de böcker Henry Cortez hade hittat. Fotnoter bestod istället ofta av hänvisningar till artiklar i kvällspressen eller privata intervjuer med någon pensionerad Säpoist.

Boken Hemliga makter var fascinerande men behandlade till stor del tiden före och under andra världskriget. P.G. Vinges memoarer uppfattade Mikael som en propagandabok skriven i självförsvar av en hårt kritiserad och avskedad Säpochef. An Agent in Place innehöll så många konstigheter om Sverige redan i första kapitlet att han rätt och slätt dumpade boken i papperskorgen. De enda böckerna med uttalad ambition att beskriva Säkerhetspolisens arbete var Maktkamp om Säpo och Spionage i Sverige. Där fanns data, namn och byråkrati. Särskilt Erik Magnussons bok uppfattade han som mycket läsvärd. Även om den inte erbjöd svar på några av hans omedelbara frågor gav den en god uppfattning om hur Säpo hade sett ut och vad organisationen sysslat med under forna decennier.

Den största överraskningen var dock Ett uppdrag av Carl Lidbom, som beskrev de problem den forne Parisambassadören tampades med då han på regeringens uppdrag utredde Säpo i kölvattnet av Palmemordet och Ebbe Carlsson-affären. Mikael hade aldrig tidigare läst något av Carl Lidbom och överraskades av det ironiska språket som blandades med knivskarpa iakttagelser. Men inte heller Carl Lidboms bok förde Mikael närmare svaret på hans frågor, även om han började få en aning om vad han hade att tampas med.

Efter att ha funderat en stund öppnade han mobilen och ringde Henry Cortez.

”Hej Henry. Tack för gårdagens fotarbete.”

”Hmm. Vad vill du?”

”Lite mer fotarbete.”

”Micke, jag har ett jobb att sköta. Jag har blivit redaktionssekreterare.”

”Ett utmärkt karriärsteg.”

”Vad vill du?”

”Genom åren har det gjorts ett antal offentliga utredningar om Säpo. Carl Lidbom gjorde en. Det måste finnas åtskilliga sådana utredningar.”

”Jaha.”

”Ta hem allt du kan hitta från Riksdagen – budgetar, SOU, interpellationer och sådant. Och beställ Säpos årsberättelser så långt tillbaka i tiden du kan komma.”

”Yes, massa.”

”Bra. Och Henry …”

”Ja?”

”… jag behöver det inte förrän i morgon.”

Lisbeth Salander ägnade dagen åt att grubbla över Zalachenko. Hon visste att han befann sig två rum ifrån henne, att han strök omkring i korridoren på nätterna och att han hade kommit till hennes rum klockan 03.10 på morgonen.

Hon hade spårat honom till Gosseberga med uppsåt att döda honom. Hon hade misslyckats, med följden att Zalachenko levde och befann sig mindre än tio meter från henne. Hon satt i skiten. Hur mycket kunde hon inte riktigt överblicka, men hon antog att hon skulle behöva rymma och diskret försvinna utomlands om hon inte ville riskera att bli inspärrad på något dårhus med Peter Teleborian som dörrvakt igen.

Problemet var förstås att hon knappt hade ork nog att ens sätta sig upp i sängen. Hon noterade förbättringar. Huvudvärken kvarstod men kom i vågor istället för att vara konstant. Smärtan i skuldran låg under ytan och bröt fram då hon försökte röra sig.

Hon hörde fotsteg utanför dörren och såg en sköterska öppna dörren och släppa in en kvinna i svarta byxor, vit blus och mörk kavaj. Det var en söt smal kvinna med mörkt hår och kort pojkfrisyr. Hon utstrålade ett förnöjt självförtroende. Hon hade en svart portfölj i handen. Lisbeth såg omedelbart att hon hade samma ögon som Mikael Blomkvist.

”Hej Lisbeth. Jag heter Annika Giannini”, sa hon. ”Får jag komma in?”

Lisbeth betraktade henne uttryckslöst. Hon hade plötsligt inte minsta lust att möta Mikael Blomkvists syster och ångrade att hon sagt ja till förslaget att hon skulle bli hennes advokat.

Annika Giannini klev in och stängde dörren efter sig och drog fram en stol. Hon satt tyst i några sekunder och betraktade sin klient.

Lisbeth Salander såg för eländig ut. Hennes huvud var ett bandagerat paket. Hon hade enorma purpurfärgade blåmärken runt båda ögonen och blod i ögonvitorna.

”Innan vi börjar diskutera någonting måste jag få veta om du verkligen vill att jag ska vara din advokat. Jag är vanligen bara inblandad i civilmål där jag representerar våldtäktsoffer eller misshandelsoffer. Jag är inte brottmålsadvokat. Däremot har jag satt mig in i detaljerna i ditt fall och jag vill väldigt gärna representera dig om jag får. Jag ska också säga att Mikael Blomkvist är min bror – jag tror att du redan vet det – och att han och Dragan Armanskij betalar mitt arvode.”

Hon väntade en stund men eftersom hon inte fick någon reaktion från sin klient fortsatte hon.

”Om du vill ha mig som din advokat kommer jag att arbeta för dig. Jag arbetar alltså inte för min bror eller för Armanskij. Jag kommer även att få bistånd i brottmålsdelen av din gamle förvaltare Holger Palmgren. Han är en tuffing som släpat sig upp från sin sjuksäng för att hjälpa dig.”

”Palmgren?” sa Lisbeth Salander.

”Ja.”

”Har du träffat honom?”

”Ja. Han kommer att vara min rådgivare.”

”Hur mår han?”

”Han är fly förbannad men verkar märkligt nog inte oroad för dig.”

Lisbeth Salander log ett skevt leende. Det var det första sedan hon landat på Sahlgrenska sjukhuset.

”Hur mår du?” frågade Annika Giannini.

”Som en påse skit”, sa Lisbeth Salander.

”Okej. Vill du ha mig som försvarare. Armanskij och Mikael betalar mitt arvode och …”

”Nej.”

”Vad menar du?”

”Jag betalar själv. Jag vill inte ha ett öre från Armanskij och Kalle Blomkvist. Däremot kan jag inte betala dig förrän jag får tillgång till internet.”

”Jag förstår. Vi löser den frågan när vi kommer dit och det allmänna kommer i vilket fall att betala merparten av min lön. Du vill alltså att jag ska representera dig?”

Lisbeth Salander nickade kort.

”Bra. Då ska jag börja med att framföra ett meddelande från Mikael. Han uttrycker sig kryptiskt men säger att du kommer att förstå vad han menar.”

”Jaha?”

”Han säger att han har berättat det mesta för mig utom några saker. Det första rör de färdigheter som han upptäckte i Hedestad.”

Mikael vet att jag har fotografiskt minne … och att jag är hacker. Han har hållit tyst om det.

”Okej.”

”Det andra är cd-skivan. Jag vet inte vad han syftar på, men han säger att det är något som du måste avgöra om du vill berätta för mig eller inte. Förstår du vad han syftar på?”

Cd-skivan med filmen som visade Bjurmans våldtäkt.

”Ja.”

”Okej …”

Annika Giannini blev plötsligt tveksam.

”Jag är lite irriterad på min bror. Trots att han har anlitat mig berättar han bara vad som passar honom. Tänker du också mörka saker för mig?”

Lisbeth funderade.

”Jag vet inte.”

”Vi kommer att behöva prata med varandra en hel del. Jag hinner inte stanna och prata med dig just nu eftersom jag ska träffa åklagare Agneta Jervas om fyrtiofem minuter. Jag var bara tvungen att få bekräftat från dig att du verkligen vill ha mig som din advokat. Jag ska också ge dig en instruktion …”

”Jaha.”

”Det är följande. Om jag inte är närvarande ska du inte säga ett enda ord till polisen, vad de än frågar om. Även om de provocerar dig och anklagar dig för olika saker. Kan du lova mig det?”

”Utan större ansträngning”, sa Lisbeth Salander.

Evert Gullberg hade varit helt utmattad efter måndagens ansträngning och vaknade först klockan nio på förmiddagen, vilket var nästan fyra timmar senare än normalt. Han gick till badrummet och tvättade sig och borstade tänderna. Han stod länge och betraktade sitt ansikte i spegeln innan han släckte lampan och klädde på sig. Han valde den enda återstående rena skjortan ur den bruna portföljen och satte på sig en brunmönstrad slips.

Han gick ned till hotellets frukostmatsal och drack en slät kopp kaffe och åt en skiva rostat ljust bröd med en ostskiva och en liten klick apelsinmarmelad. Han drack ett stort glas mineralvatten.

Därefter gick han till hotellobbyn och ringde till Fredrik Clintons mobiltelefon från en kortautomat.

”Det är jag. Lägesrapport?”

”Rätt oroligt.”

”Fredrik, orkar du med det här?”

”Ja, det är som förr i tiden. Synd bara att Hans von Rottinger inte lever. Han var bättre på att planera operationer än jag.”

”Du och han var jämbördiga. Ni kunde ha bytt av varandra när som helst. Vilket ni faktiskt gjorde rätt ofta.”

”Det handlar om fingertoppskänsla. Han var alltid ett strå vassare.”

”Hur ligger ni till?”

”Sandberg är mer skärpt än vi trodde. Vi har plockat in extern hjälp i form av Mårtensson. Han är en springpojke, men han är användbar. Vi har lyssning på Blomkvists hemtelefon och mobil. Under dagen kommer vi att ta hand om telefonerna för Giannini och Millennium. Vi är igång och tittar på planritningarna för kontor och lägenheter. Vi kommer att gå in snarast.”

”Du måste först lokalisera var alla kopior finns …”

”Det har jag redan gjort. Vi har haft en ofattbar tur. Annika Giannini ringde Blomkvist klockan tio i morse. Hon frågade specifikt om hur många kopior som finns i omlopp och det framgick av samtalet att Mikael Blomkvist har den enda kopian. Berger tog en kopia på rapporten men skickade den till Bublanski.”

”Bra. Vi har ingen tid att förlora.”

”Jag vet. Men det måste ske i ett svep. Om vi inte plockar in alla kopior av Björcks rapport samtidigt så kommer vi att misslyckas.”

”Jag vet.”

”Det är lite komplicerat eftersom Giannini åkte till Göteborg i morse. Jag har skickat ett team externa medarbetare efter henne. De flyger ned just nu.”

”Bra.”

Gullberg kom inte på något mer att säga. Han stod tyst en lång stund.”

”Tack, Fredrik”, sa han till sist.

”Tack själv. Det här är roligare än att sitta och förgäves vänta på en njure.”

De sa adjö till varandra. Gullberg betalade hotellräkningen och gick ut på gatan. Bollen var i rullning. Nu handlade det bara om att koreografin måste vara exakt.

Han började med att promenera till Park Avenue Hotel där han bad att få använda faxen. Han ville inte göra det på det hotell där han hade bott. Han faxade de brev han författat på tåget dagen innan. Därefter gick han ut på Avenyn och sökte en taxi. Han stannade vid en papperskorg och rev sönder de fotokopior han gjort på sina brev.

Annika Giannini samtalade med åklagare Agneta Jervas i femton minuter. Hon ville veta vilka anklagelser åklagaren ämnade rikta mot Lisbeth Salander, men förstod snart att Jervas var osäker på vad som skulle hända.

”Just nu nöjer jag mig med att häkta henne på punkten grov misshandel alternativt mordförsök. Jag syftar alltså på Lisbeth Salanders yxhugg mot sin far. Jag utgår från att du kommer att åberopa nödvärnsrätten.”

”Kanske.”

”Men ärligt talat är polismördaren Niedermann min prioritering just nu.”

”Jag förstår.”

”Jag har varit i kontakt med Riksåklagaren. Nu pågår diskussioner om att alla åtal mot din klient kommer att samlas under en åklagare i Stockholm och knytas ihop med det som har skett där.”

”Jag förutsätter att det kommer att flyttas till Stockholm.”

”Bra. I vilket fall måste jag få möjlighet att hålla ett förhör med Lisbeth Salander. När kan det ske?”

”Jag har ett utlåtande från hennes läkare Anders Jonasson. Han uppger att Lisbeth Salander inte är i stånd att delta i förhör på flera dagar ännu. Bortsett från hennes fysiska skador är hon kraftigt drogad av smärtstillande.”

”Jag har fått ett liknande besked. Du kanske förstår att det är frustrerande för mig. Jag upprepar att min prioritering just nu är Ronald Niedermann. Din klient säger att hon inte vet var han gömmer sig.”

”Vilket är med sanningen överensstämmande. Hon känner inte Niedermann. Hon lyckades identifiera honom och spåra honom.”

”Okej”, sa Agneta Jervas.

Evert Gullberg hade en blomsterkvast i handen då han klev in i hissen på Sahlgrenska samtidigt som en korthårig kvinna i mörk kavaj. Han höll artigt upp hissdörren och lät henne gå först till receptionen på avdelningen.

”Jag heter Annika Giannini. Jag är advokat och ska träffa min klient Lisbeth Salander igen.”

Evert Gullberg vred huvudet och tittade häpet på den kvinna han släppt ut ur hissen. Han flyttade blicken och tittade på hennes portfölj medan sköterskan kontrollerade Gianninis legitimation och konsulterade en lista.

”Rum 12”, sa sköterskan.

”Tack. Jag har redan varit där, så jag hittar.”

Hon tog sin portfölj och försvann ut ur Gullbergs synfält.

”Kan jag hjälpa dig?” undrade sköterskan.

”Ja tack, jag vill lämna dessa blommor till Karl Axel Bodin.”

”Han får inte ta emot besök.”

”Jag vet det, jag vill bara lämna blommorna.”

”Det kan vi ta hand om.”

Gullberg hade tagit blommorna med sig mest för att ha en ursäkt. Han ville få en uppfattning om hur avdelningen såg ut. Han tackade och gick mot utgången. På vägen passerade han Zalachenkos dörr, rum 14 enligt Jonas Sandberg.

Han väntade ute i trapphuset. Genom glasrutan i dörren såg han sköterskan komma med den blombukett han just lämnat och försvinna in i Zalachenkos rum. När hon återvände till sin plats sköt Gullberg upp dörren och gick snabbt bort till rum 14 och klev in.

”Hej Alexander”, sa han.

Zalachenko tittade häpet på sin oannonserade gäst.

”Jag trodde att du var död vid det här laget”, sa han.

”Inte än”, sa Gullberg.

”Vad vill du?” frågade Zalachenko.

”Vad tror du?”

Gullberg drog fram besöksstolen och slog sig ned.

”Förmodligen se mig död.”

”Jo, det vore tacknämligt. Hur kunde du vara så in i helvete korkad. Vi har gett dig ett helt nytt liv och du hamnar här.”

Om Zalachenko hade kunnat le så skulle han ha gjort det. Svenska säkerhetspolisen bestod enligt hans uppfattning av amatörer. Till dessa räknade han Evert Gullberg och Sven Jansson, alias Gunnar Björck. För att inte tala om en komplett idiot som advokat Nils Bjurman.

”Och nu måste vi än en gång krafsa ut dig ur glöden.”

Uttrycket gick inte riktigt hem hos den svårt brännskadade Zalachenko.

”Kom inte med några moralkakor. Fixa ut mig härifrån.”

”Det var det jag ville diskutera med dig.”

Han lyfte upp sin portfölj ur knäet, plockade fram ett tomt anteckningsblock och slog upp en blank sida. Sedan tittade han forskande på Zalachenko.

”En sak jag är nyfiken på – skulle du verkligen bränna oss efter allt vi gjort för dig?”

”Vad tror du?”

”Det beror på hur galen du är.”

”Kalla mig inte galen. Jag är en överlevare. Jag gör det jag måste göra för att överleva.”

Gullberg skakade på huvudet.

”Nej, Alexander, du gör vad du gör därför att du är ond och rutten. Du ville ha besked från Sektionen. Jag är här för att lämna det. Vi kommer inte att lyfta ett finger för att hjälpa dig den här gången.”

Zalachenko såg för första gången osäker ut.

”Du har inget val”, sa han.

”Det finns alltid ett val”, sa Gullberg.

”Jag kommer att …”

”Du kommer inte att göra någonting alls.”

Gullberg tog ett djupt andetag och stack ned handen i ytterfacket på sin bruna portfölj och drog upp en Smith & Wesson 9 millimeter med guldpläterad kolv. Vapnet var en present han hade fått från engelska underrättelsetjänsten tjugofem år tidigare – resultatet av ett ovärderligt stycke information som han hade plockat ur Zalachenko och förvandlat till hårdvaluta i form av namnet på en stenograf vid engelska MI-5 som i god philbysk anda arbetade för ryssarna.

Zalachenko såg häpen ut. Han skrattade till.

”Och vad ska du göra med den? Skjuta mig? Du kommer att tillbringa resten av ditt miserabla liv i fängelse.”

”Det tror jag inte”, sa Gullberg.

Zalachenko var plötsligt osäker på om Gullberg bluffade eller inte.

”Det kommer att bli en skandal av enorma proportioner.”

”Det tror jag inte heller. Det blir några rubriker. Men om en vecka är det ingen som ens kommer ihåg namnet Zalachenko.”

Zalachenkos ögon smalnade.

”Ditt jävla svin”, sa Gullberg med en sådan kyla i rösten att Zalachenko frös till is.

Han kramade avtryckaren och placerade skottet mitt i pannan just då Zalachenko började svänga sin protes över sängkanten. Zalachenko kastades bakåt mot kudden. Han sprattlade spasmiskt några gånger innan han blev stilla. Gullberg såg att en blomma av röda stänk hade formats på väggen bakom sängens huvudända. Det ringde i hans öron efter knallen och han gnuggade sig automatiskt i örongången med sitt fria pekfinger.

Därefter reste han sig och gick fram till Zalachenko och satte mynningen mot tinningen och kramade avtryckaren ytterligare två gånger. Han ville vara säker på att gubbjäveln verkligen var död.

Lisbeth Salander satte sig upp med ett ryck när det första skottet föll. Hon kände en intensiv smärta skjuta genom skuldran. När de två följande skotten föll försökte hon få benen över sängkanten.

Annika Giannini hade bara samtalat med Lisbeth i några minuter när de hörde skotten. Hon satt först paralyserad och försökte begripa varifrån den skarpa knallen kom. Lisbeth Salanders reaktion fick henne att inse att något var i görningen.

”Ligg still”, skrek Annika Giannini. Hon satte automatiskt handflatan mitt på Lisbeth Salanders bröstkorg och tryckte burdust ned sin klient i sängen med sådan kraft att luften gick ur Lisbeth Salander.

Därefter gick Annika snabbt genom rummet och drog upp dörren. Hon såg två sköterskor som springande närmade sig ett rum två dörrar längre ned i korridoren. Den första av sköterskorna tvärstannade på tröskeln. Annika hörde henne skrika ”Nej, låt bli” och såg henne därefter ta ett steg tillbaka och kollidera med den andra sköterskan.

”Han är beväpnad. Spring.”

Annika såg de två sköterskorna öppna dörren och ta skydd i rummet närmast Lisbeth Salander.

I nästa ögonblick såg hon den gråhårige magre mannen i den pepitarutiga kavajen komma ut i korridoren. Han hade en pistol i handen. Annika identifierade honom som den man hon hade åkt hiss tillsammans med några minuter tidigare.

Därefter möttes deras blickar. Han såg förvirrad ut. Sedan såg hon honom vrida vapnet i hennes riktning och ta ett steg framåt. Hon drog in huvudet och smällde igen dörren och såg sig desperat omkring. Hon hade ett högt sköterskebord omedelbart intill sig och drog fram det till dörren i en enda rörelse och kilade fast bordsskivan under handtaget.

Hon hörde rörelse och vred huvudet och såg att Lisbeth Salander just höll på att kravla sig ur sängen igen. Hon tog några snabba kliv över golvet och slog armarna runt sin klient och lyfte henne. Hon rev loss elektroder och dropp när hon bar henne till toaletten och satte henne på toalettlocket. Hon vände sig om och låste toalettdörren. Därefter grävde hon fram mobiltelefonen ur kavajfickan och slog 112 till larmcentralen.

Evert Gullberg gick fram till Lisbeth Salanders rum och försökte trycka ned handtaget. Det var blockerat av något. Han kunde inte rubba handtaget en millimeter.

En kort stund stod han obeslutsamt kvar utanför dörren. Han visste att Annika Giannini fanns i rummet och han undrade om en kopia av Björcks rapport fanns i hennes väska. Han kunde inte komma in i rummet och han hade inte krafter att forcera dörren.

Men det ingick inte i planen. Clinton skulle ta hand om hotet från Giannini. Hans jobb var bara Zalachenko.

Gullberg såg sig omkring i korridoren och insåg att han var iakttagen av två dussin sköterskor, patienter och besökare som tittade ut genom dörröppningar. Han höjde pistolen och avlossade ett skott mot en tavla som hängde på väggen i slutet av korridoren. Hans publik försvann som genom ett trollslag.

Han kastade en sista blick på den stängda dörren och gick därefter beslutsamt tillbaka till Zalachenkos rum och stängde dörren. Han satte sig i besöksstolen och betraktade den ryske avhopparen som hade varit en sådan intim del av hans eget liv i så många år.

Han satt stilla i nästan tio minuter innan han hörde rörelse i korridoren och insåg att polisen hade anlänt. Han tänkte inte på något särskilt.

Sedan höjde han pistolen en sista gång, riktade den mot sin tinning och kramade avtryckaren.

Som situationen utvecklade sig framgick vådan av att begå självmord på Sahlgrenska sjukhuset. Evert Gullberg forslades i ilfart till sjukhusets traumaenhet där doktor Anders Jonasson tog emot honom och omedelbart satte in ett batteri av livsfunktionsuppehållande åtgärder.

För andra gången på mindre än en vecka utförde Jonasson en akut operation vid vilken han plockade ut en helmantlad kula från mänsklig hjärnvävnad. Efter fem timmars operation var Gullbergs tillstånd kritiskt. Men han var fortfarande vid liv.

Evert Gullbergs skador var dock betydligt allvarligare än de skador som Lisbeth Salander hade åsamkats. I flera dygn svävade han mellan liv och död.

Mikael Blomkvist befann sig på Kaffebar på Hornsgatan då han hörde radionyheterna meddela att den ännu ej namngivne 66-årige man som misstänktes för mordförsök på Lisbeth Salander hade skjutits till döds på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Han satte ned kaffekoppen, lyfte sin datorväska och hastade iväg mot redaktionen på Götgatan. Han korsade Mariatorget och svängde precis upp på S:t Paulsgatan då hans mobil pep. Han svarade i farten.

”Blomkvist.”

”Hej, det är Malin.”

”Jag hörde på nyheterna. Vet vi vem som sköt?”

”Inte än. Henry Cortez jagar.”

”Jag är på väg in. Uppe om fem minuter.”

Mikael möttes i dörren på Millennium av Henry Cortez som var på väg ut.

”Ekström ska ha presskonferens klockan 15.00”, sa Henry. ”Jag åker ned till Kungsholmen.”

”Vad vet vi?” ropade Mikael efter honom.

”Malin”, sa Henry och försvann.

Mikael styrde in på Erika Bergers … fel, på Malin Erikssons rum. Hon pratade i telefon och antecknade febrilt på en gul post it-lapp. Hon vinkade avvärjande till honom. Mikael gick ut till pentryt och hällde upp kaffe med mjölk i två muggar som var märkta KDU och SSU. Då han återvände till Malins rum avslutade hon just samtalet. Han gav henne SSU.

”Okej”, sa Malin. ”Zalachenko sköts till döds klockan 13.15 i dag.”

Hon tittade på Mikael.

”Jag pratade just med en sköterska på Sahlgrenska. Hon säger att mördaren är en äldre man, typ 70-årsåldern, som kom för att lämna blommor till Zalachenko några minuter före mordet. Mördaren sköt Zalachenko i huvudet med flera skott och sköt därefter sig själv. Zalachenko är död. Mördaren lever fortfarande och opereras just nu.”

Mikael andades ut. Allt sedan han hörde nyheten på Kaffebar hade han haft hjärtat i halsgropen och en panikartad känsla av att Lisbeth Salander skulle ha hållit i vapnet. Det skulle verkligen ha varit en komplikation i hans plan.

”Har vi något namn på han som sköt?” frågade han.

Malin skakade på huvudet just som telefonen ringde igen. Hon tog samtalet och av konversationen förstod han att det var en frilans i Göteborg som Malin skickat till Sahlgrenska. Han vinkade till henne och gick till sitt eget rum och slog sig ned.

Det kändes som om det var första gången på flera veckor som han alls hade varit på sin arbetsplats. Han hade en trave med oöppnad post som han beslutsamt sköt åt sidan. Han ringde till sin syster.

”Giannini.”

”Hej. Det är Mikael. Har du hört om vad som har hänt på Sahlgrenska?”

”Det kan man väl säga.”

”Var är du?”

”På Sahlgrenska. Den jäveln siktade på mig.”

Mikael satt mållös i flera sekunder innan han förstod vad hans syster sagt.

”Vad fan … var du där?”

”Ja. Det var det jävligaste jag varit med om i hela mitt liv.”

”Är du skadad?”

”Nej. Men han försökte komma in i Lisbeths rum. Jag blockerade dörren och låste in oss på muggen.”

Mikael kände plötsligt hur världen rubbades ur balans. Hans syster hade nästan …

”Hur är det med Lisbeth?” undrade han.

”Hon är oskadd. Eller, jag menar, hon blev i alla fall inte skadad i dagens drama.”

Han andades ut en aning.

”Annika, vet du något om mördaren?”

”Inte ett dugg. Det var en äldre man, prydligt klädd. Jag tyckte att han såg förvirrad ut. Jag har aldrig sett honom förr, men jag åkte hiss upp hit med honom ett par minuter före mordet.”

”Och Zalachenko är med säkerhet död?”

”Ja. Jag hörde tre skott och enligt vad jag snappat upp här sköts han i huvudet alla tre gångerna. Men det har varit ett rent kaos här med tusen poliser och utrymning av en avdelning där svårt skadade och sjuka människor ligger som inte kan utrymmas. När polisen kom var det någon som ville förhöra Salander innan de begrep hur illa däran hon faktiskt är. Jag fick ta till brösttoner.”

Kriminalinspektör Marcus Erlander såg Annika Giannini genom öppningen till Lisbeth Salanders rum. Advokaten hade mobiltelefonen tryckt mot örat och han väntade på att hon skulle avsluta samtalet.

Fortfarande två timmar efter mordet rådde ett organiserat kaos i korridoren. Zalachenkos rum var avspärrat. Läkare hade försökt ge första hjälpen omedelbart efter skotten men snart gett upp ansträngningarna. Zalachenko hade varit bortom all hjälp. Hans kvarlevor hade forslats till patologen och brottsplatsundersökningen pågick som bäst.

Erlanders mobil ringde. Det var Fredrik Malmberg på span.

”Vi har en säker identifikation av mördaren”, hälsade Malmberg. ”Han heter Evert Gullberg och är 78 år gammal.”

78 år. En ålderstigen mördare.

”Och vem fan är Evert Gullberg?”

”Pensionär. Bosatt i Laholm. Han har titeln affärsjurist. Jag har fått påringning från RPS/Säk som berättat att man nyligen inlett en förundersökning mot honom.”

”När och varför?”

”När vet jag inte. Varför är på grund av att han haft ovanan att skicka snurriga och hotfulla brev till offentliga personer.”

”Som till exempel?”

”Justitieministern.”

Marcus Erlander suckade. En tok alltså. En rättshaverist.

”Säpo fick på morgonen samtal från flera tidningar som fått brev från Gullberg. Justitie hörde också av sig sedan den här Gullberg uttryckligen dödshotat Karl Axel Bodin.”

”Jag vill ha kopior på breven.”

”Från Säpo?”

”Ja, för helvete. Åk upp till Stockholm och hämta dem fysiskt om det behövs. Jag vill ha dem på mitt skrivbord när jag kommer tillbaka till polishuset. Vilket blir om någon timme.”

Han funderade en sekund och lade därefter till en fråga.

”Var det Säpo som ringde dig?”

”Jag sa ju det.”

”Jag menar, det var de som ringde till dig och inte tvärtom?”

”Ja. Just det.”

”Okej”, sa Marcus Erlander och stängde mobilen.

Han undrade vad som flugit i Säpo eftersom de plötsligt fått för sig att självmant ta kontakt med den öppna polisen. I vanliga fall brukade det vara nästan omöjligt att få ett ljud ur dem.

Wadensjöö slängde bryskt upp dörren till det rum på Sektionen som Fredrik Clinton använde som vilorum. Clinton satte sig försiktigt upp.

”Vad i helvete är det som pågår?” skrek Wadensjöö. ”Gullberg har mördat Zalachenko och därefter skjutit sig själv i huvudet.”

”Jag vet”, sa Clinton.

”Du vet?” utbrast Wadensjöö.

Wadensjöö var högröd i ansiktet och såg ut som om han tänkte få en hjärnblödning.

”Han har ju för fan skjutit sig själv. Han har försökt begå självmord. Är han sinnesrubbad?”

”Han lever alltså?”

”I nuläget ja, men han har massiva skador i hjärnan.”

Clinton suckade.

”Så synd”, sa han med sorg i rösten.

”Synd?!” utbrast Wadensjöö. ”Gullberg är ju sinnessjuk. Förstår du inte vad …”

Clinton klippte av honom.

”Gullberg har cancer i magen, tjocktarmen och urinblåsan. Han har varit döende i flera månader nu och hade i bästa fall ett par månader kvar.”

”Cancer?”

”Han har burit med sig det där vapnet det senaste halvåret, fast besluten att använda det då smärtan blev outhärdlig och innan han blev ett förnedrat vårdpaket. Nu fick han göra en sista insats för Sektionen. Han gick i stor stil.”

Wadensjöö var nästan mållös.

”Du visste att han tänkte döda Zalachenko.”

”Självfallet. Hans uppdrag var att se till att Zalachenko aldrig fick möjlighet att prata. Och som du vet kan man inte hota honom eller resonera med honom.”

”Men förstår du inte vilken skandal det här kan bli? Är du lika rubbad som Gullberg?”

Clinton reste sig mödosamt. Han tittade Wadensjöö rakt i ögonen och gav honom en bunt faxkopior.

”Det var ett operativt beslut. Jag sörjer min vän, men jag kommer förmodligen att följa honom alldeles strax. Men detta med skandal … En före detta skattejurist har skrivit uppenbart sinnesförvirrade och paranoida brev till tidningar, polis och justitie. Här har du ett exempel på breven. Gullberg anklagar Zalachenko för allt från Palmemordet till att han försöker förgifta Sveriges befolkning med klor. Breven är uppenbart sinnessjuka och har skrivits med bitvis oläslig handstil och med versaler, understrykningar och utropstecken. Jag gillar hans sätt att skriva i marginalen.”

Wadensjöö läste breven med stigande förvåning. Han tog sig för pannan. Clinton tittade på honom.

”Vad som än händer så kommer Zalachenkos död inte att ha något med Sektionen att göra. Det är en förvirrad och dement pensionär som avlossade skotten.”

Han gjorde en paus.

”Det viktiga är att från och med nu så måste du rätta in dig i ledet. Don’t rock the boat.”

Han spände blicken i Wadensjöö. Det var plötsligt stål i sjuklingens ögon.

”Det du måste förstå är att Sektionen är det svenska totalförsvarets spjutspets. Vi är den sista försvarslinjen. Vårt jobb är att vaka över landets säkerhet. Allt annat är oviktigt.”

Wadensjöö stirrade på Clinton med tvivel i ögonen.

”Vi är de som inte finns. Vi är de som ingen tackar. Vi är de som måste fatta de beslut som ingen annan klarar av att fatta … allra minst politikerna.”

Han hade förakt i rösten då han uttalade det sista ordet.

”Gör som jag säger så kanske Sektionen överlever. Men för att det ska ske måste vi använda beslutsamhet och hårda nypor.”

Wadensjöö kände paniken växa.

Henry Cortez antecknade febrilt allt som sades från podiet på presskonferensen i polishuset på Kungsholmen. Det var åklagare Richard Ekström som inledde konferensen. Han förklarade att det på morgonen beslutats att utredningen rörande polismordet i Gosseberga, för vilket en Ronald Niedermann var efterlyst, skulle ligga på en åklagare i Göteborgs domsaga, men att övrig utredning rörande Niedermann skulle handhas av Ekström själv. Niedermann var alltså misstänkt för morden på Dag Svensson och Mia Bergman. Inget nämndes om advokat Bjurman. Däremot hade Ekström även att utreda och väcka åtal mot Lisbeth Salander för misstankar om en lång rad brott.

Han förklarade att han hade beslutat att gå ut med information med anledning av vad som inträffat i Göteborg under dagen, vilket alltså innebar att Lisbeth Salanders far Karl Axel Bodin hade skjutits till döds. Den direkta orsaken till presskonferensen var att han ville dementera uppgifter som redan framförts i media och som han fått emotta ett flertal samtal om.

”Utifrån de uppgifter som för ögonblicket finns tillgängliga kan jag säga att Karl Axel Bodins dotter, som alltså är anhållen för mordförsök på sin far, inte har något med morgonens händelser att göra.”

”Vem var mördaren?” skrek en reporter från Dagens Eko.

”Den man som klockan 13.15 avlossade de dödande skotten mot Karl Axel Bodin och därefter försökte begå självmord är identifierad. Han är en 78-årig pensionär som under en längre tid vårdats för en dödlig sjukdom och psykiska problem i samband med detta.”

”Har han någon koppling till Lisbeth Salander?”

”Nej. Vi kan med bestämdhet dementera detta. De två har aldrig träffats och känner inte varandra. Den 78-årige mannen är en tragisk figur som agerat på egen hand och efter egna tydligen paranoida vanföreställningar. Säkerhetspolisen hade nyligen inlett en undersökning mot honom på grund av att han skrivit en mängd förvirrade brev till kända politiker och massmedia. Så sent som denna morgon har brev från 78-åringen kommit till tidningar och myndigheter i vilka han dödshotar Karl Axel Bodin.”

”Varför har inte polisen gett Bodin skydd?”

”Breven som rörde honom sändes i går kväll och anlände alltså i princip i samma stund som mordet utfördes. Det fanns ingen rimlig marginal att agera på.”

”Vad heter 78-åringen?”

”Vi vill i nuläget inte gå ut med denna information förrän hans närmaste hunnit underrättas.”

”Vad har han för bakgrund?”

”Enligt vad jag har förstått nu på morgonen så har han tidigare arbetat som revisor och skattejurist. Han är pensionär sedan femton år. Utredningen pågår fortfarande men som ni förstår av breven han skickar så är det en tragedi som kanske hade kunnat förhindras om samhället hade varit mer alert.”

”Har han hotat andra personer?”

”Jag har fått den informationen, ja, men känner ej till närmare detaljer.”

”Vad betyder detta för målet mot Lisbeth Salander?”

”För närvarande ingenting, vi har alltså Karl Axel Bodins eget vittnesmål till poliserna som förhörde honom och vi har en omfattande teknisk bevisning mot henne.”

”Hur är det med uppgifterna om att Bodin ska ha försökt mörda sin dotter?”

”Detta är föremål för utredning men det föreligger kraftiga misstankar om att så var fallet. Så vitt vi kan se i nuläget handlar det om djupa motsättningar i en tragiskt splittrad familj.”

Henry Cortez såg tankfull ut. Han kliade sig i örat. Han noterade att reporterkollegorna antecknade lika febrilt som han gjorde.

Gunnar Björck kände en närmast manisk panik då han hörde nyheten om skotten på Sahlgrenska. Han hade fruktansvärda smärtor i ryggen.

Han satt först obeslutsam i över en timme. Därefter lyfte han luren och försökte ringa sin gamle beskyddare Evert Gullberg i Laholm. Han fick inget svar.

Han lyssnade på nyheterna och fick därigenom en summering av vad som hade sagts på polisens presskonferens. Zalachenko skjuten av en 78-årig rättshaverist.

Herregud. 78 år.

Han försökte på nytt förgäves ringa Evert Gullberg.

Till sist tog paniken och oron överhanden. Han kunde inte stanna i sin lånade bostad i Smådalarö. Han kände sig inringad och utsatt. Han behövde tid att tänka. Han packade en väska med kläder, smärtstillande medicin och toalettsaker. Han ville inte använda sin telefon utan haltade till en telefonkiosk vid den lokala livsmedelsbutiken och ringde till Landsort och bokade ett rum i den gamla lotsutkiken. Landsort var världens ände och få människor skulle söka honom där. Han bokade för två veckor.

Han sneglade på armbandsuret. Han var tvungen att skynda sig för att hinna med sista färjan och återvände hem så snabbt som hans ömmande rygg förmådde bära honom. Han gick direkt in i köket och kontrollerade att kaffebryggaren var avslagen. Därefter gick han till hallen för att hämta väskan. Han råkade kasta en blick in i vardagsrummet och stannade häpet.

Först begrep han inte vad han såg.

Taklampan hade på något mystiskt sätt tagits ned och placerats på soffbordet. I dess ställe hängde en lina i takkroken, alldeles ovanför en pall som brukade stå i köket.

Björck tittade oförstående på snaran.

Sedan hörde han rörelse bakom sig och kände hur han blev svag i knävecken.

Han vände sig långsamt om.

De var två män i 35-årsåldern. Han uppfattade att de hade sydeuropeiskt utseende. Han hann inte reagera när de milt grep honom under vardera armhålan och lyfte honom och promenerade baklänges med honom till pallen. När han försökte göra motstånd skar smärtan som en kniv genom ryggen. Han var nästan paralyserad när han kände hur han lyftes upp på pallen.

Jonas Sandberg hade sällskap av en 49-årig man som gick under smeknamnet Falun och som i sin ungdom varit yrkeskriminell inbrottstjuv och sedermera omskolat sig till låssmed. Hans von Rottinger från Sektionen hade 1986 engagerat Falun i en operation som handlade om att forcera dörrarna till ledaren för en anarkistisk sammanslutning. Falun hade därefter med jämna mellanrum anlitats fram till mitten av 1990-talet innan den sortens operationer avtog. Det var Fredrik Clinton som tidigt på morgonen blåst liv i förbindelsen och kontrakterat Falun för ett uppdrag. Falun tjänade 10 000 kronor skattefritt på cirka tio minuters jobb. I gengäld hade han förbundit sig att inte stjäla något från den lägenhet som var föremål för operationen; Sektionen var trots allt inte en kriminell verksamhet.

Falun visste inte exakt vem Clinton representerade, men han antog att det hade något med det militära att göra. Han hade läst Guillou. Han ställde inga frågor. Däremot kändes det bra att vara tillbaka i selen igen efter så många års tystnad från uppdragsgivaren.

Hans jobb var att öppna dörren. Han var expert på att bryta sig in och han hade en dyrkpistol. Ändå tog det fem minuter att forcera låsen till Mikael Blomkvists lägenhet. Därefter väntade Falun ute i trapphuset medan Jonas Sandberg klev över tröskeln.

”Jag är inne”, sa Sandberg i en handsfree.

”Bra”, svarade Fredrik Clinton i hans öronsnäcka. ”Lugnt och försiktigt. Beskriv vad du ser.”

”Jag befinner mig i hallen med garderob och hatthylla till höger och badrum till vänster. Lägenheten i övrigt består av ett enda stort rum på cirka femtio kvadrat. Det finns ett litet barkök till höger.”

”Finns det något arbetsbord eller …”

”Han tycks arbeta vid köksbordet eller i vardagsrumssoffan … vänta.”

Clinton väntade.

”Ja. Det finns en pärm på köksbordet med Björcks rapport. Det verkar vara originalet.”

”Bra. Finns något annat intressant på bordet?”

”Böcker. P.G. Vinges memoarer. Maktkamp om Säpo av Erik Magnusson. Ett halvdussin sådana böcker.”

”Någon dator?”

”Nej.”

”Något säkerhetsskåp?”

”Nej … inte vad jag kan se.”

”Okej. Ta tid på dig. Gå igenom lägenheten meter för meter. Mårtensson rapporterar att Blomkvist fortfarande är på redaktionen. Du har väl handskar på dig?”

”Självklart.”

Marcus Erlander fick en pratstund med Annika Giannini då ingen av dem pratade i mobiltelefon. Han gick in på Lisbeth Salanders rum och sträckte fram handen och presenterade sig. Därefter hälsade han på Lisbeth Salander och frågade hur hon mådde. Lisbeth Salander sa ingenting. Han vände sig till Annika Giannini.

”Jag måste be att få ställa några frågor.”

”Jaha.”

”Kan du berätta vad som hände?”

Annika Giannini beskrev vad hon hade upplevt och hur hon hade agerat fram till dess att hon hade barrikaderat sig på toaletten tillsammans med Lisbeth Salander. Erlander såg tankfull ut. Han sneglade på Lisbeth Salander och sedan åter på hennes advokat.

”Du tror alltså att han kom fram till det här rummet.”

”Jag hörde honom då han försökte trycka ned handtaget.”

”Och det är du säker på. Man kan lätt få för sig saker och ting när man är skrämd eller upphetsad.”

”Jag hörde honom. Han såg mig. Han riktade vapnet mot mig.”

”Tror du att han försökte skjuta även dig?”

”Det vet jag inte. Jag drog in skallen och blockerade dörren.”

”Vilket var klokt gjort. Och ännu klokare att du lyfte in din klient på toaletten. De här dörrarna är så tunna att kulorna förmodligen hade gått rakt igenom om han hade skjutit. Det jag försöker begripa är om han gick till angrepp mot dig personligen eller om han bara reagerade på att du tittade på honom. Du var närmast i korridoren.”

”Det stämmer.”

”Uppfattade du att han kände dig eller kanske kände igen dig?”

”Nej, inte direkt.”

”Kan han ha känt igen dig från tidningarna? Du har ju varit citerad angående flera uppmärksammade fall.”

”Det är möjligt. Det kan jag inte svara på.”

”Och du hade aldrig sett honom tidigare?”

”Jag såg honom i hissen då jag åkte upp hit.”

”Det visste jag inte. Pratade ni med varandra?”

”Nej. Jag kastade ett öga på honom i kanske en halv sekund. Han hade en bukett blommor i ena handen och en portfölj i den andra.”

”Hade ni ögonkontakt?”

”Nej. Han tittade rakt fram.”

”Klev han in först eller klev han in efter dig?”

Annika funderade.

”Vi klev nog in mer eller mindre samtidigt.”

”Såg han förvirrad ut eller …”

”Nej. Han stod stilla med sina blommor.”

”Vad hände sedan?”

”Jag klev ur hissen. Han klev ur samtidigt och jag gick för att besöka min klient.”

”Gick du direkt hit?”

”Ja … nej. Det vill säga, jag gick till receptionen och legitimerade mig. Åklagaren har ju lagt besöksförbud på min klient.”

”Var befann sig den här mannen då?”

Annika Giannini tvekade.

”Jag är inte riktigt säker. Han kom efter mig, antar jag. Jo, vänta … Han gick ut ur hissen först men stannade och höll upp dörren för mig. Jag kan inte svära på det, men jag tror att han också gick till receptionen. Jag var bara snabbare på foten än han.”

En artig pensionerad mördare, tänkte Erlander.

”Jo, han gick till receptionen”, medgav han. ”Han pratade med sköterskan och lämnade blombuketten. Men detta såg du alltså inte?”

”Nej. Det har jag inget minne av.”

Marcus Erlander funderade en stund men kunde inte komma på något mer att fråga om. En känsla av frustration gnagde i honom. Han hade upplevt den känslan tidigare och lärt sig att tolka det som en påringning av hans instinkt.

Mördaren hade identifierats som 78-årige Evert Gullberg, tidigare revisor och eventuellt företagskonsult och skattejurist. En man i hög ålder. En man som Säpo nyligen inlett en förundersökning mot därför att han var en tok som skrev hotfulla brev till kändisar.

Hans polisiära erfarenhet var att det fanns gott om dårar, sjukligt besatta människor som förföljde kändisar och sökte kärlek genom att bosätta sig i skogsdungen utanför deras villa. Och när kärleken inte besvarades kunde den snabbt övergå i oförsonligt hat. Där fanns stalkers som reste från Tyskland och Italien för att uppvakta en 21-årig sångerska i ett känt popband och som sedan blev irriterade över att hon inte omedelbart ville inleda ett förhållande med dem. Där fanns rättshaverister som ältade verkliga eller inbillade oförrätter och som kunde uppträda nog så hotfullt. Där fanns rena psykopater och besatta konspirationsteoretiker med förmåga att urskilja förborgade budskap som undgick den normala världen.

Det fanns även gott om exempel på att somliga av dessa dårar kunde gå från fantasi till handling. Var inte mordet på Anna Lindh just en sådan tokig människas impuls? Kanske. Kanske inte.

Men kriminalinspektör Marcus Erlander gillade absolut inte tanken på att en psykiskt sjuk före detta skattejurist eller vad tusan han nu varit skulle vandra in på Sahlgrenska sjukhuset med en blomsterbukett i ena handen och en pistol i den andra och avrätta en person som för ögonblicket var föremål för en omfattande polisutredning – hans utredning. En man som i offentliga register hette Karl Axel Bodin men som enligt Mikael Blomkvist hette Zalachenko och var en avhoppad rysk jävla agent och mördare.

Zalachenko var i bästa fall ett vittne och i värsta fall inblandad i en hel serie mord. Erlander hade haft möjlighet att genomföra två korta förhör med Zalachenko och inte vid något tillfälle hade han för en sekund trott på dennes bedyranden om oskuld.

Och hans mördare hade visat intresse för Lisbeth Salander eller åtminstone för hennes advokat. Han hade försökt ta sig in i hennes rum.

Och därefter försökt begå självmord genom att skjuta sig i huvudet. Enligt läkarna var han uppenbarligen så illa däran att han också sannolikt lyckats i sitt uppsåt, även om kroppen ännu inte hade insett att det var dags att stänga av. Det fanns orsak att förmoda att Evert Gullberg aldrig skulle ställas inför en domare.

Marcus Erlander gillade inte läget. Inte för ett ögonblick. Men han hade inga belägg för att Gullbergs skott hade varit något annat än vad de såg ut att vara. I vilket fall beslutade han sig för att ta det säkra för det osäkra. Han tittade på Annika Giannini.

”Jag har beslutat att Lisbeth Salander ska flyttas till ett annat rum. Det finns ett rum i stickkorridoren till höger om receptionen som ur säkerhetssynpunkt är väsentligt bättre än detta. Där det finns fri uppsikt dygnet runt från receptionen och sköterskornas arbetsrum. Besöksförbud råder för alla utom dig. Ingen får gå in till henne utan tillstånd eller utan att vara känd läkare eller sköterska här på Sahlgrenska. Och jag kommer att se till att det finns bevakning utanför hennes rum dygnet runt.”

”Tror du att det finns ett hot mot henne?”

”Jag har inget som tyder på det. Men i det här fallet vill jag inte ta några risker.”

Lisbeth Salander lyssnade uppmärksamt till samtalet mellan sin advokat och sin polisiäre motståndare. Hon var imponerad över att Annika Giannini svarade så exakt och redigt och med sådan detaljrikedom. Hon var ännu mer imponerad av advokatens sätt att agera kallt under stress.

I övrigt hade hon haft en vansinnig huvudvärk sedan Annika ryckt upp henne ur sängen och burit in henne på toaletten. Instinktivt ville hon ha så lite med personalen att göra som möjligt. Hon tyckte inte om att behöva be om hjälp eller visa tecken på svaghet. Men huvudvärken var så överväldigande att hon hade svårt att tänka redigt. Hon sträckte ut handen och ringde på en sköterska.

Annika Giannini hade planerat besöket i Göteborg som en prolog till ett långvarigt arbete. Hon hade planerat att bekanta sig med Lisbeth Salander, förhöra sig om hennes verkliga tillstånd och göra en första skiss till den strategi hon och Mikael Blomkvist snickrat ihop inför den framtida juridiska processen. Hon hade ursprungligen tänkt återvända till Stockholm redan under kvällen, men den dramatiska utvecklingen på Sahlgrenska hade inneburit att hon ännu inte haft tid att hålla något samtal med Lisbeth Salander. Hennes klient var i betydligt sämre kondition än hon hade trott då läkarna förklarat att hennes tillstånd var stabilt. Hon plågades även av svår huvudvärk och hög feber, vilket föranledde en läkare vid namn Helena Endrin att ordinera kraftigt smärtstillande, antibiotika och vila. Så fort hennes klient flyttats till ett nytt rum och en polis stod posterad på plats blev Annika följaktligen utsparkad.

Hon muttrade och tittade på klockan som hade hunnit bli halv fem. Hon tvekade. Hon kunde antingen åka hem till Stockholm med påföljden att hon kanske var tvungen att åka tillbaka redan nästa dag. Eller så kunde hon stanna över natten och riskera att hennes klient var för sjuk för att orka med besök också nästkommande dag. Hon hade inte bokat hotellrum och hon var i vilket fall en lågbudgetadvokat som representerade utsatta kvinnor utan större ekonomiska resurser, så hon brukade undvika att belasta räkningen med dyra hotellräkningar. Hon ringde först hem och därefter till Lillian Josefsson, advokatkollega, medlem i Kvinnors nätverk och gammal studiekamrat. De hade inte träffats på två år och kvittrade med varandra en kort stund innan Annika kom fram till sitt ärende.

”Jag är i Göteborg”, sa Annika. ”Jag hade tänkt åka hem i kväll men det har hänt saker i dag som innebär att jag måste stanna över natten. Skulle det gå bra om jag kom och våldgästade dig?”

”Vad kul. Snälla, kom och våldgästa mig. Vi har ju inte setts på evigheter.”

”Jag stör inte?”

”Nej, naturligtvis inte. Jag har flyttat. Numera bor jag på en tvärgata till Linnégatan. Jag har gästrum. Och vi kan gå på krogen och fnittra i kväll.”

”Om jag orkar”, sa Annika. ”Vilken tid passar?”

De kom överens om att Annika skulle komma vid sextiden.

Annika tog bussen till Linnégatan och tillbringade den kommande timmen på en grekisk restaurang. Hon var utsvulten och beställde ett grillspett med sallad. Hon satt länge och funderade över dagens händelser. Hon var lite skakig då adrenalinet hade hunnit sjunka undan men hon var nöjd med sig själv. I farans stund hade hon agerat utan tvekan, effektivt och samlat. Hon hade gjort de rätta valen utan att ens tänka på det. Det var en skön känsla att ha fått den insikten om sig själv.

Efter en stund plockade hon upp sin filofax från portföljen och slog upp anteckningsdelen. Hon läste koncentrerat. Hon var fylld av tvekan inför det som hennes bror hade förklarat för henne. Det hade låtit logiskt då, men i själva verket gapade stora hål i planen. Men hon tänkte inte backa.

Klockan sex betalade hon och promenerade till Lillian Josefssons bostad på Olivedalsgatan och slog den portkod hon hade fått av sin väninna. Hon kom in i ett trapphus och började leta efter hissen då attacken kom som en blixt från en klar himmel. Hon hade ingen förvarning om att något var på gång förrän hon brutalt och med våldsam kraft knuffades rakt in i tegelväggen innanför porten. Hon slog pannan mot väggen och kände en blixtrande smärta.

I nästa ögonblick hörde hon steg som snabbt avlägsnade sig och hur porten öppnades och stängdes. Hon kom på fötter och förde handen till pannan och såg blod i sin handflata. Vad i helvete. Hon tittade sig förvirrat omkring och gick ut på gatan. Hon såg en skymt av en ryggtavla som svängde runt hörnet vid Sveaplan. Hon stod häpet stilla i någon minut.

Sedan insåg hon att hennes portfölj saknades och att hon just blivit rånad. Det tog några sekunder innan betydelsen sjönk in i hennes medvetande. Nej. Zalachenkomappen. Hon kände chocken sprida sig från mellangärdet och tog några tveksamma steg efter den flyende mannen. Hon stannade nästan omedelbart. Det var lönlöst. Han var redan borta.

Hon satte sig långsamt på trottoarkanten.

Sedan flög hon upp och grävde i sin jackficka. Filofaxen. Tack gode gud. Hon hade stoppat den i kavajfickan istället för i väskan då hon lämnade restaurangen. Den innehöll utkastet till hennes strategi i fallet Lisbeth Salander, punkt för punkt.

Hon rusade tillbaka till porten och slog på nytt koden, tog sig in och sprang uppför trapporna till fjärde våningen och hamrade på Lillian Josefssons dörr.

Klockan hade hunnit bli närmare halv sju innan Annika hade hämtat sig så pass att hon kunde ringa till Mikael Blomkvist. Hon hade fått en blåtira och ett blödande jack i ögonbrynet. Lillian Josefsson hade rengjort med sårsprit och plåstrat om. Nej, Annika ville inte åka till sjukhus. Ja, hon ville gärna ha en kopp te. Först då började hon tänka rationellt igen. Hennes första åtgärd blev att ringa till sin bror.

Mikael Blomkvist befann sig fortfarande på Millenniums redaktion där han jagade information om Zalachenkos mördare tillsammans med Henry Cortez och Malin Eriksson. Han lyssnade med stigande bestörtning på Annikas redogörelse för vad som hade hänt.

”Är du okej?” frågade han.

”Blåtira. Jag är okej när jag hunnit lugna mig.”

”Ett jävla rån?”

”De tog min portfölj med Zalachenkomappen jag fick av dig. Den är borta.”

”Ingen fara, jag kan kopiera upp en ny.”

Han avbröt sig och kände plötsligt nackhåren resa sig. Först Zalachenko. Sedan Annika.

”Annika … jag ringer tillbaka.”

Han slog ihop sin iBook och stoppade den i axelväskan och lämnade utan ett ord redaktionen i högsta fart. Han joggade hem till Bellmansgatan och uppför trapporna.

Dörren var låst.

Så fort han kom in i lägenheten såg han att den blå pärmen han lämnat på köksbordet saknades. Han brydde sig inte om att leta. Han visste exakt var den hade funnits då han gick från lägenheten. Han sjönk långsamt ned på en stol vid köksbordet medan tankarna rusade genom huvudet.

Någon hade varit inne i hans lägenhet. Någon höll på att sopa igen spåren efter Zalachenko.

Både hans egen och Annikas kopia saknades.

Bublanski hade fortfarande rapporten.

Eller hade han det?

Mikael reste sig och gick fram till sin telefon när han hejdade sig med handen på telefonluren. Någon hade varit inne i hans lägenhet. Han betraktade plötsligt telefonen med största misstänksamhet och trevade i kavajfickan efter sin mobil. Han blev stående med mobilen i handen.

Hur lätt är det att avlyssna ett mobilsamtal?

Han lade långsamt ned mobilen bredvid sin fasta telefon och såg sig omkring.

Jag har att göra med proffs. Hur svårt är det att bugga en lägenhet?

Han satte sig vid köksbordet igen.

Han tittade på sin datorväska.

Hur svårt är det att läsa e-post? Lisbeth Salander gör det på fem minuter.

Han funderade en lång stund innan han gick tillbaka till telefonen och ringde till sin syster i Göteborg. Han formulerade sig noga.

”Hej … hur är det med dig?”

”Jag är okej, Micke.”

”Berätta vad som hände från det att du kom till Sahlgrenska och fram till att överfallet ägde rum.”

Det tog tio minuter för henne att redogöra för dagen. Mikael diskuterade inte implikationerna av det hon berättade, men sköt in frågor till dess att han var nöjd. Han framstod som en orolig bror samtidigt som hans hjärna tickade på ett helt annat plan medan han rekonstruerade hållpunkterna.

Hon bestämde sig för att stanna i Göteborg halv fem på kvällen och ringde ett mobilsamtal till sin väninna och fick adress och portkod. Rånaren väntade inne i trappuppgången prick klockan sex.

Hennes mobil var avlyssnad. Det var det enda rimliga.

Vilket bara kunde betyda att han själv också var avlyssnad.

Allt annat vore korkat.

”Men de tog Zalachenkomappen”, upprepade Annika.

Mikael tvekade en stund. Den som hade stulit pärmen visste redan att den var stulen. Det var naturligt att berätta det för Annika Giannini på telefon.

”Min med”, sa han.

”Va?”

Han förklarade att han hade sprungit hem och att den blå pärmen på hans köksbord saknades.

”Okej”, sa Mikael med dyster röst. ”Det är en katastrof. Zalachenkomappen är borta. Det var den tyngsta biten i bevisföringen.”

”Micke … jag är ledsen.”

”Jag med”, sa Mikael. ”Satan! Men det är inte ditt fel. Jag borde ha offentliggjort rapporten samma dag som jag hittade den.”

”Vad gör vi nu?”

”Jag vet inte. Det här är det värsta som kunde ha hänt. Det här stjälper hela vårt upplägg. Vi har inte tillstymmelse till bevis mot Björck och Teleborian.”

De pratade i ytterligare två minuter innan Mikael avrundade samtalet.

”Jag vill att du kommer upp till Stockholm i morgon”, sa han.

”Sorry. Jag måste träffa Salander.”

”Träffa henne på förmiddagen. Kom upp på eftermiddagen. Vi måste slå oss ned och fundera på vad vi ska göra.”

När han avslutat samtalet satt Mikael stilla i soffan och tittade framför sig. Sedan spred sig ett leende över hans ansikte. Den som lyssnade på samtalet visste nu att Millennium hade förlorat Gunnar Björcks utredning från 1991 och korrespondensen mellan Björck och tokdoktorn Peter Teleborian. De visste att Mikael och Annika var förtvivlade.

Så mycket hade Mikael lärt sig av föregående natts studier av Säkerhetspolisens historia att desinformation var grunden för all spionverksamhet. Och han hade just planterat desinformation som på sikt kunde visa sig vara ovärderlig.

Han öppnade datorväskan och plockade fram den kopia han hade gjort för Dragan Armanskijs räkning men som han ännu inte hunnit lämna ifrån sig. Det var det enda återstående exemplaret. Det tänkte han inte slarva bort. Tvärtom tänkte han omedelbart kopiera upp den i åtminstone fem exemplar och sprida ut på lämpliga ställen.

Sedan kastade han en blick på sitt armbandsur och ringde till Millenniums redaktion. Malin Eriksson var fortfarande kvar men höll på att stänga för dagen.

”Varför försvann du så brådstörtat?”

”Kan du vara snäll och vänta en stund till. Jag kommer tillbaka och det är en grej jag måste dra med dig innan du försvinner.”

Han hade ännu inte hunnit tvätta på flera veckor. Samtliga skjortor låg i tvättkorgen. Han packade rakhyveln och Maktkamp om Säpo tillsammans med det enda återstående exemplaret av Björcks utredning. Han promenerade till Dressmann och köpte fyra skjortor, två par byxor och tio par kalsonger och tog kläderna med sig upp på redaktionen. Malin Eriksson väntade medan han tog en snabb dusch. Hon undrade vad som var på gång.

”Någon har brutit sig in hos mig och stulit Zalachenkorapporten. Någon överföll Annika i Göteborg och stal hennes exemplar. Jag har belägg för att hennes telefon är avlyssnad, vilket förmodligen innebär att min telefon, kanske din telefon och kanske Millenniums alla telefoner är buggade. Och jag misstänker att om någon gör sig besvär med att bryta sig in i min lägenhet så vore de korkade om de inte passade på att bugga lägenheten också.”

”Jaha”, sa Malin Eriksson med matt röst. Hon sneglade på sin mobil som låg på skrivbordet framför henne.

”Jobba på som vanligt. Använd mobilen men släpp ingen information på den. I morgon ska vi informera Henry Cortez.”

”Okej. Han gick för en timme sedan. Han lämnade en trave med SOU på ditt skrivbord. Men vad gör du här …”

”Jag tänker sova på Millennium i natt. Om de sköt Zalachenko, stal rapporterna och buggade min lägenhet i dag så är chansen stor att de just börjat komma igång och inte hunnit med redaktionen. Det har varit folk här hela dagen. Jag vill inte att redaktionen ska stå tom under natten.”

”Du tror att mordet på Zalachenko … Men mördaren var ett 78 år gammalt psykfall.”

”Jag tror inte ett dugg på en sådan slump. Någon håller på att sopa igen spåren efter Zalachenko. Jag skiter fullständigt i vem den där 78-åringen är och hur många dårbrev han har skrivit till ministrar. Han var en lejd mördare av något slag. Han kom dit i syfte att döda Zalachenko … och kanske Lisbeth Salander.”

”Men han begick ju självmord, eller försökte i alla fall. Vilken lejd mördare gör det?”

Mikael funderade en stund. Han mötte chefredaktörens blick

”Någon som är 78 år och kanske inte har något att förlora. Han är inblandad i det här och när vi grävt färdigt kommer vi att kunna bevisa det.”

Malin Eriksson betraktade uppmärksamt Mikaels ansikte. Hon hade aldrig tidigare sett honom så kyligt orubblig. Hon rös plötsligt. Mikael såg hennes reaktion.

”En sak till. Nu är vi inte längre inblandade i en match med ett gäng kriminella utan med en statlig myndighet. Det här kommer att bli tufft.”

Malin nickade.

”Jag hade inte räknat med att det skulle gå så här långt. Malin, om du vill dra dig ur så säg bara till.”

Hon tvekade en stund. Hon undrade vad Erika Berger skulle ha sagt. Sedan skakade hon trotsigt på huvudet.