DEL 3: DISC CRASH 27 MAJ – 6 JUNI
Historikern Diodorus från Sicilien, 100-talet f.Kr. (som av andra historiker anses opålitlig som källa), beskriver amasoner i Libyen, vilket på den tiden var ett samlingsnamn för hela Nordafrika väster om Egypten. Detta amasonvälde var en gynokrati, det vill säga enbart kvinnor fick inneha offentliga, inklusive militära, befattningar. Enligt legenden styrdes riket av en drottning Myrina, som med 30 000 kvinnliga soldater och 3 000 kvinnliga kavallerister svepte genom Egypten och Syrien och ända upp till Egeiska havet, och kuvade en rad manliga arméer längs vägen. När drottning Myrina slutligen stupade skingrades hennes armé.
Myrinas armé satte dock spår i regionen. Kvinnorna i Anatolien grep till vapen för att krossa en invasion från Kaukasus, sedan de manliga soldaterna utplånats i ett omfattande folkmord. Dessa kvinnor tränades i alla former av vapenbruk, däribland pilbåge, spjut, stridsyxa och lansar. De kopierade bronsbrynjor och rustningar från grekerna.
De avfärdade äktenskap som underkastelse. För att avla barn beviljades tjänstledighet, under vilken de hade samlag med slumpvis valda anonyma män från närliggande byar. Endast den kvinna som dödat en man i strid fick ge upp sin oskuld.
KAPITEL 16: FREDAG 27 MAJ – TISDAG 31 MAJ
Mikael Blomkvist lämnade Millenniums redaktion halv elva på fredagskvällen. Han gick ned till bottenvåningen i trapphuset, men istället för att gå ut på gatan svängde han vänster och gick genom källarplanet och ut på innergården och genom grannfastighetens utgång mot Hökens gata. Han mötte en grupp ungdomar på väg från Mosebacke, men ingen ägnade honom någon uppmärksamhet. En övervakare skulle tro att han som vanligt övernattade på Millenniums redaktion. Han hade etablerat det mönstret redan i april. I själva verket var det Christer Malm som hade nattskiftet på redaktionen.
Han använde femton minuter till att promenera smågator och promenadvägar kring Mosebacke innan han styrde stegen till Fiskargatan 9. Han öppnade med rätt portkod och tog trapporna till takvåningen där han använde Lisbeth Salanders nycklar till hennes lägenhetsdörr. Han stängde av larmet. Han kände sig alltid lika förvirrad då han klev in i Lisbeth Salanders lägenhet som bestod av tjugoett rum, varav tre var möblerade.
Han började med att brygga en kanna kaffe och göra smörgåsar innan han gick in i Lisbeths arbetsrum och startade hennes PowerBook.
Från det ögonblick i mitten av april då Björcks rapport stulits och Mikael hade blivit varse att han stod under övervakning hade han upprättat sitt privata högkvarter i Lisbeths bostad. Han hade överfört all väsentlig dokumentation till hennes skrivbord. Han tillbringade flera nätter i veckan i hennes lägenhet, sov i hennes säng och arbetade vid hennes dator. Hon hade tömt datorn på all information innan hon rest till Gosseberga för uppgörelsen med Zalachenko. Mikael gissade att hon förmodligen inte hade planerat att återvända. Han hade använt hennes systemskivor till att återställa datorn i fungerande skick.
Sedan april hade han inte ens pluggat in bredbandskabeln i sin egen dator. Han loggade upp sig på hennes bredband och startade ICQ och pingade upp den adress som hon skapat för honom och meddelat via yahoogruppen [Stolliga–Bordet].
Pling.
Mikael log.
Mikael kopplade ned ICQ och gick in på den nyskapade yahoogruppen [Riddarna]. Allt han hittade var en länk från Plague till en anonym http-adress som enbart bestod av siffror. Han kopierade in adressen i Explorer och slog returtangenten och kom genast in på en hemsida någonstans på internet som innehöll de sexton Gigabyte som utgjorde åklagare Richard Ekströms hårddisk.
Plague hade uppenbarligen gjort det enkelt för sig genom att kopiera Ekströms hårddisk rakt av. Mikael ägnade över en timme åt att sortera innehållet. Han ratade systemfiler, programvaror och oändliga mängder förundersökningar som tycktes sträcka sig flera år bakåt i tiden. Till sist laddade han ned fyra mappar. Tre av dessa var döpta till [FörUnd/Salander], [Slask/Salander] respektive [FörUnd/Niedermann]. Den fjärde mappen var en kopia av åklagare Ekströms mailfolder fram till klockan 14.00 föregående dag.
”Tack, Plague”, sa Mikael Blomkvist för sig själv.
Han använde tre timmar till att läsa Ekströms förundersökning och strategi inför rättegången mot Lisbeth Salander. Inte oväntat kretsade mycket kring hennes mentala tillstånd. Ekström begärde en stor sinnesundersökning och hade skickat en mängd mail som syftade till att få henne överförd till Kronobergshäktet så fort som möjligt.
Mikael konstaterade att Ekströms spaningar efter Niedermann tycktes stå och stampa på en och samma fläck. Bublanski var spaningsledare. Han hade lyckats fastställa en viss teknisk bevisning mot Niedermann i fråga om morden på Dag Svensson och Mia Bergman, liksom i fallet med mordet på advokat Bjurman. Mikael Blomkvist hade själv vid tre långa förhör i april bidragit med en stor del av denna bevisning, och om Niedermann någonsin greps så skulle han tvingas vittna. Sent omsider hade DNA från några svettdroppar och två hårstrån från Bjurmans lägenhet kunnat paras ihop med DNA från Niedermanns rum i Gosseberga. Samma DNA hade även återfunnits i riklig mängd på kvarlevorna av Svavelsjö MC:s finansielle expert Viktor Göransson.
Däremot hade Ekström förunderligt lite information om Zalachenko.
Mikael tände en cigarett, ställde sig vid fönstret och tittade ut mot Djurgården.
Ekström ledde för närvarande två förundersökningar som separerats från varandra. Kriminalinspektör Hans Faste var spaningsledare i alla ärenden som rörde Lisbeth Salander. Bublanski sysselsatte sig enbart med Niedermann.
Det naturliga för Ekström då namnet Zalachenko dök upp i förundersökningen hade varit att kontakta generaldirektören för Säkerhetspolisen och ställa frågor om vem Zalachenko egentligen var. Någon sådan kontakt kunde Mikael inte finna i Ekströms mail, diarium eller anteckningar. Däremot var det uppenbart att han hade en viss information om Zalachenko. Bland anteckningarna hittade han flera kryptiska formuleringar.
Salanderutredningen ett falsarium. Björcks original stämmer ej med Blomkvists version. Hemligstämpel.
Hmm. Därefter en serie anteckningar som hävdade att Lisbeth Salander var paranoid schizofren.
Korrekt att låsa in Salander 1991.
Det som länkade ihop utredningarna hittade Mikael i Lisbeth Salanders slask, det vill säga den kringinformation som åklagaren bedömt som irrelevant för förundersökningen och som följaktligen inte skulle dras i rättegången eller ingå i beviskedjan mot henne. Dit hörde i stort sett allt som hade med Zalachenkos förflutna att göra.
Utredningen var totalt undermålig.
Mikael undrade hur mycket av detta som var en slump och hur mycket som var arrangerat. Var gick gränsen? Och var Ekström medveten om att det existerade en gräns?
Eller kunde det vara så att någon medvetet försåg Ekström med trovärdig men vilseledande information?
Slutligen loggade han in på hotmail och använde de kommande tio minuterna till att kontrollera ett halvdussin anonyma e-postkonton han skapat. Han hade troget kontrollerat den hotmailadress han hade gett till kriminalinspektör Sonja Modig varje dag. Han hade ingen större förhoppning om att hon skulle höra av sig. Han var därför milt förvånad då han knackade upp brevlådan och hittade ett mail från
[Café Madeleine, övre plan, kl 11.00 lördag.]
Mikael Blomkvist nickade eftertänksamt.
Plague pingade på Lisbeth Salander vid midnatt och avbröt hennes skrivande mitt i en formulering om hennes liv med Holger Palmgren som förvaltare. Hon tittade irriterat på displayen.
Hon satte sig upp i sängen och tittade spänt på handdatorns skärm.
Plague lämnade http-adressen till den server där han förvarade doktor Peter Teleborians hårddisk.
Lisbeth Salander kopplade ned Plague och gick ut på internet och letade rätt på den server som Plague angett. Hon ägnade de kommande tre timmarna åt att granska mapp efter mapp i Teleborians dator.
Hon hittade korrespondens mellan Teleborian och en person som hade en hotmailadress och skickade krypterade mail. Eftersom hon hade tillgång till Teleborians PGP-nyckel hade hon inga problem att läsa korrespondensen i klartext. Hans namn var Jonas, efternamn saknades. Jonas och Teleborian hade ett ohälsosamt intresse för Lisbeth Salanders brist på välbefinnande.
Yes … vi kan bevisa att det finns en konspiration.
Men det som verkligen intresserade Lisbeth Salander var fyrtiosju mappar som innehöll 8 756 bilder föreställande grov barnpornografi. Hon öppnade bild efter bild efter bild som visade barn i uppskattningsvis åldern 15 år eller yngre. Ett antal bilder föreställde barn i mycket låg ålder. Merparten av bilderna föreställde flickor. Flera av bilderna var sadistiska.
Hon hittade länkar till åtminstone ett dussin personer i flera länder som bytte barnporr med varandra.
Lisbeth bet sig i underläppen. I övrigt var hennes ansikte uttryckslöst.
Hon mindes de nätter då hon var 12 år gammal och hade legat bältad i ett stimulifritt rum på S:t Stefans barnpsykiatriska klinik. Teleborian hade gång på gång kommit till dunklet i hennes rum och betraktat henne i nattlampans sken.
Hon visste. Han hade aldrig rört henne, men hon hade alltid vetat.
Hon förbannade sig själv. Hon skulle ha tagit itu med Teleborian för flera år sedan. Men hon hade förträngt honom och ignorerat hans existens.
Hon hade låtit honom hållas.
Efter en stund pingade hon upp Mikael Blomkvist på ICQ.
Mikael Blomkvist tillbringade natten i Lisbeth Salanders lägenhet på Fiskargatan. Först halv sju på morgonen stängde han av datorn. Han somnade med bilder av grov barnpornografi på näthinnan och vaknade kvart över tio och kastade sig upp ur Lisbeth Salanders säng, duschade och beställde en taxi som hämtade honom utanför Södra teatern. Han stannade på Birger Jarlsgatan fem minuter i elva och promenerade till Café Madeleine.
Sonja Modig väntade på honom framför en svart kopp kaffe.
”Hej”, sa Mikael.
”Jag tar en stor risk här”, sa hon utan att hälsa. ”Jag får sparken och kan bli åtalad om det någonsin kommer ut att jag har träffat dig.”
”Ingen kommer att få veta det från mig.”
Hon verkade stressad.
”En kollega till mig besökte nyligen förre statsministern Thorbjörn Fälldin. Han åkte privat och hans jobb ligger också under yxan.”
”Jag förstår.”
”Jag kräver alltså anonymitetsskydd för oss båda.”
”Jag vet inte ens vilken kollega du talar om.”
”Jag kommer att berätta det. Jag vill att du lovar att ge honom källskydd.”
”Du har mitt ord.”
Hon sneglade på klockan.
”Har du bråttom?”
”Ja. Jag ska träffa min man och mina barn i Sturegallerian om tio minuter. Min man tror att jag är inne på jobbet.”
”Och Bublanski vet inget om detta.”
”Nej.”
”Okej. Du och din kollega är källor och har fullständigt källskydd. Båda två. Det gäller till graven.”
”Min kollega är Jerker Holmberg som du träffade nere i Göteborg. Hans pappa är centerpartist och Jerker känner Fälldin sedan han var barn. Holmberg åkte på privat besök och frågade om Zalachenko.”
”Jag förstår.”
Mikaels hjärta bultade plötsligt kraftigt.
”Fälldin verkar vara en hygglig karl. Holmberg berättade om Zalachenko och bad att få veta vad Fälldin kände till om avhoppet. Fälldin sa ingenting. Sedan berättade Holmberg om att vi misstänker att Lisbeth Salander blev inspärrad på psyket av dem som skyddade Zalachenko. Fälldin blev mycket upprörd.”
”Jag förstår.”
”Fälldin berättade att dåvarande chefen för Säpo och en kollega kom och besökte honom kort efter att han blivit statsminister. De berättade en fantastisk spionhistoria om en rysk avhoppare som kommit till Sverige. Fälldin fick veta att det var den känsligaste militära hemlighet som Sverige hade … att det inte fanns något i hela det svenska totalförsvaret som var ens i närheten i betydelse.”
”Okej.”
”Fälldin sa att han inte visste hur han skulle hantera ärendet. Han var nybliven statsminister och det fanns ingen erfarenhet i regeringen. Sossarna hade ju haft regeringsmakten i över fyrtio år. Han fick veta att han hade det personliga ansvaret att ensam fatta beslut och att om han konsulterade regeringskollegorna så skulle Säpo avsäga sig ansvaret. Han upplevde det hela som obehagligt och visste helt enkelt inte hur han skulle göra.”
”Okej.”
”Till sist ansåg han sig tvungen att göra som herrarna från Säpo föreslog. Han utfärdade ett direktiv som gav Säpo ensamt omvårdnad om Zalachenko. Han förband sig att aldrig diskutera ärendet med någon. Fälldin fick aldrig ens veta namnet på avhopparen.”
”Jag förstår.”
”Därefter hörde Fälldin i stort sett ingenting om ärendet under sina två mandatperioder. Däremot gjorde han något utomordentligt klokt. Han insisterade på att en statssekreterare skulle invigas i hemligheten och fungera som go between mellan regeringskansliet och de som skyddade Zalachenko.”
”Jaså?”
”Statssekreteraren heter Bertil K. Janeryd och är i dag 63 år och Sveriges generalkonsul i Amsterdam.”
”Åh fan.”
”Då Fälldin fått klart för sig hur allvarlig den här förundersökningen är så satte han sig och skrev ett brev till Janeryd.”
Sonja Modig sköt ett kuvert över bordet.
Käre Bertil,
Den hemlighet vi båda skyddade under min regeringsperiod är nu föremål för mycket allvarliga frågetecken. Den person ärendet berörde är numera avliden och kan ej längre komma till skada. Däremot kan andra människor skadas.
Det är av stor vikt att vi får svar på nödvändiga frågor.
Den person som bär detta brev arbetar inofficiellt och har mitt förtroende. Jag ber dig att lyssna till hans historia och svara på de frågor han ställer.
Använd ditt omvittnat goda omdöme.
/TF
”Det här brevet syftar alltså på Jerker Holmberg.”
”Nej. Holmberg bad Fälldin att inte skriva något namn. Han sa uttryckligen att han inte visste vem som skulle åka till Amsterdam.”
”Du menar …”
”Jag och Jerker har pratat igenom saken. Vi är redan ute på så tunn is att vi behöver paddlar snarare än isdubbar. Vi har absolut inget bemyndigande att åka till Amsterdam och förhöra generalkonsuln. Däremot kan du göra det.”
Mikael vek ihop brevet och började stoppa det i kavajfickan då Sonja Modig grep hans hand. Hennes grepp var hårt.
”Information för information”, sa hon. ”Vi vill veta vad Janeryd berättar för dig.”
Mikael nickade. Sonja Modig reste sig.
”Vänta. Du sa att Fälldin fick besök av två personer från Säpo. Den ene var Säpochefen. Vem var kollegan?”
”Fälldin träffade honom vid detta enda tillfälle och kunde inte komma ihåg hans namn. Det fördes inga anteckningar vid mötet. Han minns honom som en mager man med en smal mustasch. Däremot presenterades han som chefen för Sektionen för särskild analys eller något liknande. Fälldin tittade senare på en organisationsplan över Säpo och kunde inte hitta den avdelningen.”
Zalachenkoklubben, tänkte Mikael.
Sonja Modig satte sig igen. Hon tycktes väga sina ord.
”Okej”, sa hon till sist. ”Med risk för att jag kommer att bli arkebuserad. Det fanns en anteckning som varken Fälldin eller besökarna tänkte på.”
”Vad?”
”Fälldins besöksdiarium på Rosenbad.”
”Och?”
”Jerker begärde fram diariet. Det är en offentlig handling.”
”Och?”
Sonja Modig tvekade än en gång.
”Diariet anger bara att statsministern träffade Säpochefen plus en kollega för att diskutera allmänna frågor.”
”Fanns det något namn?”
”Ja. E. Gullberg.”
Mikael kände hur blodet rusade till huvudet.
”Evert Gullberg”, sa han.
Sonja Modig såg sammanbiten ut. Hon nickade. Hon reste sig och gick.
Mikael Blomkvist satt fortfarande kvar på Café Madeleine då han öppnade sin anonyma mobiltelefon och bokade en flygbiljett till Amsterdam. Planet gick från Arlanda klockan 14.50. Han promenerade till Dressmann på Kungsgatan och köpte en ren skjorta och ett ombyte underkläder, därefter gick han till apoteket i Klara där han köpte tandborste och toalettsaker. Han såg noga till att han inte var övervakad då han sprang till Arlanda Express. Han hann till flyget med tio minuter tillgodo.
18.30 checkade han in på ett luggslitet hotell i Red Light district drygt tio minuters promenad från centralstationen i Amsterdam.
Han tillbringade två timmar med att lokalisera Sveriges generalkonsul i Amsterdam och fick telefonkontakt vid niotiden. Han använde all sin övertalningsförmåga och underströk att han hade ett ärende av högsta vikt som han var tvungen att diskutera utan dröjsmål. Konsuln gav slutligen med sig och gick med på att träffa Mikael klockan tio på söndagsmorgonen.
Därefter gick Mikael ut och åt en lätt middag på en restaurang intill hotellet. Han somnade redan vid elvatiden på kvällen.
Generalkonsul Bertil K. Janeryd var föga talför då han bjöd på kaffe i sin privata bostad.
”Jaha … Vad är det som är så angeläget?”
”Alexander Zalachenko. Den ryske avhopparen som kom till Sverige 1976”, sa Mikael och överlämnade noten från Fälldin.
Janeryd såg häpen ut. Han läste brevet och lade det försiktigt åt sidan.
Mikael ägnade den kommande halvtimmen åt att förklara vari problemet bestod och varför Fälldin hade skrivit brevet.
”Jag … jag kan inte diskutera det ärendet”, sa Janeryd till sist.
”Jo, det kan du.”
”Nej, jag kan bara diskutera det inför konstitutionsutskottet.”
”Sannolikheten är stor att du kommer att få göra det. Men det står i brevet att du ska använda ditt omdöme.”
”Fälldin är en hederlig människa.”
”Jag har inte minsta tvivel om den saken. Och jag är inte ute efter vare sig dig eller Fälldin. Du behöver inte avslöja minsta militära hemlighet som Zalachenko eventuellt avslöjade.”
”Jag känner inte till någon hemlighet. Jag visste inte ens att hans namn var Zalachenko … Jag kände bara till honom under ett täcknamn.”
”Vilket?”
”Han kallades Ruben.”
”Okej.”
”Jag kan inte diskutera det.”
”Jo, det kan du”, upprepade Mikael och satte sig till rätta. ”Det är nämligen så att hela den här historien kommer att bli offentlig inom kort. Och när det sker så kommer media att antingen avrätta dig eller beskriva dig som en hederlig statstjänsteman som gjorde det bästa av en usel situation. Det var du som hade Fälldins uppdrag att vara mellanhanden mellan honom och dem som skötte Zalachenko. Det vet jag redan.”
Janeryd nickade.
”Berätta.”
Janeryd var tyst i nästan en minut.
”Jag fick aldrig någon information. Jag var ung … jag visste inte hur jag skulle hantera saken. Jag träffade dem ungefär två gånger per år under de år det var aktuellt. Jag fick veta att Ruben … Zalachenko var vid liv och hälsa, att han samarbetade och att den information han lämnade var ovärderlig. Jag fick aldrig veta detaljer. Jag hade inte behov av att få veta.”
Mikael väntade.
”Avhopparen hade opererat i andra länder och visste ingenting om Sverige och därför blev han aldrig någon stor fråga för vår säkerhetspolitik. Jag informerade statsministern vid ett par tillfällen, men det fanns ofta inget att säga.”
”Okej.”
”De sa alltid att han hanterades på sedvanligt sätt och att den information han gav processades via våra vanliga kanaler. Vad skulle jag säga? Om jag frågade vad det innebar så log de och sa att det låg utanför min säkerhetsnivå. Jag kände mig som en idiot.”
”Du reflekterade aldrig över att något var fel med arrangemanget?”
”Nej. Det var inget fel med arrangemanget. Jag förutsatte ju att Säpo visste vad de gjorde och hade nödvändig rutin och erfarenhet. Men jag kan inte diskutera saken.”
Janeryd hade vid det laget diskuterat saken i flera minuter.
”Allt detta är oväsentligt. Det enda väsentliga just nu är en enda sak.”
”Vad?”
”Namnen på de personer du träffade.”
Janeryd tittade frågande på Mikael.
”De personer som skötte Zalachenko har gått långt utanför alla rimliga befogenheter. De har bedrivit grov kriminell verksamhet och måste bli föremål för förundersökning. Det är därför Fälldin skickade mig till dig. Fälldin kan inte namnen. Det var du som träffade dem.”
Janeryd blinkade och bet ihop läpparna.
”Du träffade Evert Gullberg … det var han som var huvudman.”
Janeryd nickade.
”Hur många gånger träffade du honom?”
”Han var med vid samtliga möten utom ett. Det var ett tiotal möten under de år Fälldin var statsminister.”
”Var träffades ni?”
”I lobbyn på något hotell. Oftast Sheraton. En gång på Amaranten på Kungsholmen och några gånger på Continentals pub.”
”Och vilka fler var med på mötena?”
Janeryd blinkade resignerat.
”Det är så länge sedan … jag kommer inte ihåg.”
”Försök.”
”Det var en … Clinton. Som den amerikanske presidenten.”
”Förnamn?”
”Fredrik Clinton. Honom träffade jag fyra fem gånger.”
”Okej … fler?”
”Hans von Rottinger. Honom kände jag till genom min mor.”
”Din mor?”
”Ja, min mor kände familjen von Rottinger. Hans von Rottinger var en trevlig människa. Innan han plötsligt dök upp på ett möte tillsammans med Gullberg hade jag ingen aning om att han arbetade för Säpo.”
”Det gjorde han inte”, sa Mikael.
Janeryd bleknade.
”Han arbetade för något som hette Sektionen för särskild analys”, sa Mikael. ”Vad fick du veta om den gruppen?”
”Ingenting … jag menar, det var ju de som hade hand om avhopparen.”
”Jo. Men visst är det lustigt att de inte finns någonstans i Säpos organisationsplan?”
”Det är ju absurt …”
”Ja, inte sant? Hur gick det till då ni bestämde möten? Ringde de dig eller ringde du dem?”
”Nej … tid och plats för varje möte bestämdes på föregående möte.”
”Vad hände om du behövde få kontakt med dem? Till exempel för att ändra mötestid eller något sådant.”
”Jag hade ett telefonnummer att ringa.”
”Vilket nummer?”
”Det kommer jag ärligt talat inte ihåg.”
”Vem gick numret till?”
”Det vet jag inte. Jag använde aldrig numret.”
”Okej. Nästa fråga … vem lämnade du över till?”
”Hur menar du?”
”När Fälldin avgick. Vem tog din plats?”
”Det vet jag inte.”
”Skrev du någon rapport?”
”Nej, allt var ju hemligt. Jag fick inte ens föra minnesanteckningar.”
”Och du briefade aldrig någon efterträdare?”
”Nej.”
”Så vad hände?”
”Tja … Fälldin avgick ju och lämnade över till Ola Ullsten. Jag fick informationen att vi skulle avvakta till efter nästa val. Då blev Fälldin omvald och våra möten återupptogs. Sedan blev det val 1982 och sossarna vann. Och jag antar att Palme utsåg någon som efterträdde mig. Själv började jag på UD och blev diplomat. Jag blev stationerad i Egypten och därefter Indien.”
Mikael fortsatte att ställa frågor i ytterligare några minuter men han var övertygad om att han redan fått allt som Janeryd hade att berätta. Tre namn.
Fredrik Clinton.
Hans von Rottinger.
Och Evert Gullberg – mannen som sköt Zalachenko.
Zalachenkoklubben.
Han tackade Janeryd för informationen och tog en taxi tillbaka till centralstationen. Det var först då han satt i taxin som han öppnade kavajfickan och stängde av bandspelaren. Han landade på Arlanda halv åtta på söndagskvällen.
Erika Berger betraktade tankfullt bilden på skärmen. Hon höjde blicken och granskade den halvtomma redaktionen utanför glasburen. Anders Holm var ledig. Hon såg ingen som visade intresse för henne, vare sig öppet eller i smyg. Hon hade heller ingen orsak att misstänka att någon på redaktionen ville henne illa.
Mailet hade anlänt en minut tidigare. Avsändaren var
Dagens meddelande innehöll ingen text. Där fanns enbart en jpg-bild som hon öppnade i Photoshop.
Bilden var pornografisk och föreställde en naken kvinna med exceptionellt stora bröst och hundkoppel runt halsen. Hon stod på alla fyra och blev påsatt bakifrån.
Kvinnans ansikte var utbytt. Det var ingen skicklig retuschering, vilket förmodligen inte var avsikten. Istället för originalansiktet hade Erika Bergers ansikte klistrats in. Bilden var hennes egen gamla byline från Millennium och kunde laddas ned från nätet.
I bildens nederkant hade ett ord textats med sprejfunktionen i Photoshop.
Hora.
Det var det nionde anonyma meddelande hon fått som innehöll ordet ”hora” och som tycktes ha en avsändare på ett stort känt medieföretag i Sverige. Hon hade uppenbarligen fått en cyber stalker på halsen.
Telefonavlyssningen var ett besvärligare kapitel än dataövervakningen. Trinity hade inga svårigheter med att lokalisera kabeln till åklagare Ekströms hemtelefon; problemet var förstås att Ekström sällan eller aldrig använde den för arbetsrelaterade samtal. Han brydde sig inte ens om att försöka bugga Ekströms arbetstelefon i polishuset på Kungsholmen. Det skulle ha fordrat tillgång till det svenska kabelnätet i en utsträckning som Trinity inte hade.
Däremot ägnade Trinity och Bob the Dog merparten av en vecka åt att identifiera och urskilja Ekströms mobiltelefon i bakgrundsbruset från närmare 200 000 andra mobiltelefoner inom en kilometerstor radie från polishuset.
Trinity och Bob the Dog använde en teknik som kallades Random Frequency Tracking System, RFTS. Tekniken var inte okänd. Den hade utvecklats av amerikanska National Security Agency, NSA, och fanns inbyggd i ett okänt antal satelliter som punktbevakade särskilt intressanta krishärdar och huvudstäder runt om i världen.
NSA förfogade över enorma resurser och använde en stor håv för att fånga upp ett stort antal mobilsamtal i en viss region samtidigt. Varje enskilt samtal separerades och processades digitalt genom datorer som var programmerade att reagera på vissa ord, till exempel terrorist eller kalasjnikov. Om ett sådant ord tycktes förekomma skickade datorn automatiskt ut ett larm, vilket innebar att någon operatör gick in manuellt och avlyssnade samtalet för att bedöma om det var av intresse eller inte.
Ett svårare problem var att identifiera en specifik mobiltelefon. Varje mobiltelefon har en egen unik signatur – ett fingeravtryck – i form av telefonnumret. Med exceptionellt känslig apparatur kunde NSA fokusera på ett specifikt område och urskilja och avlyssna mobilsamtal. Tekniken var enkel men inte hundraprocentigt säker. Utgående samtal var särskilt svåra att identifiera, medan däremot ett inkommande samtal enklare gick att identifiera eftersom det inleddes med just det fingeravtryck som skulle förmå den aktuella telefonen att snappa upp signalen.
Skillnaden mellan Trinitys och NSA:s ambitioner i avlyssnande var ekonomisk. NSA hade en årsbudget på flera miljarder amerikanska dollar, närmare 12 000 heltidsanställda agenter och tillgång till den absoluta spetsteknologin inom data och telefoni. Trinity hade sin skåpbil med motsvarande ungefär trettio kilo elektronisk utrustning varav en stor del bestod av hembyggen som Bob the Dog satt ihop. NSA kunde genom den globala satellitövervakningen fokusera extremt känsliga antenner mot en specifik byggnad var som helst i hela världen. Trinity hade en antenn som Bob the Dog konstruerat och som hade en effektiv räckvidd på cirka 500 meter.
Den teknik som Trinity förfogade över innebar att han måste parkera skåpbilen på Bergsgatan eller någon av de närliggande gatorna och mödosamt kalibrera utrustningen till dess att han identifierat det fingeravtryck som utgjorde åklagare Richard Ekströms mobilnummer. Eftersom han inte kunde svenska måste han dirigera samtalen via en annan mobil hem till Plague som stod för själva lyssnandet.
Under fem dygn hade en allt mer hålögd Plague lyssnat sig fördärvad på ett mycket stort antal samtal till och från polishuset och omgivande byggnader. Han hade hört brottstycken ur pågående utredningar, avslöjat planerade kärleksmöten och bandat ett stort antal samtal som innehöll ointressant nonsens. Sent på kvällen den femte dagen skickade Trinity en signal som en digitaldisplay omedelbart identifierade som åklagare Ekströms mobilnummer. Plague låste parabolantennen på den exakta frekvensen.
Tekniken med RFTS fungerade huvudsakligen på ingående samtal till Ekström. Trinitys parabol snappade helt enkelt upp den sökning av Ekströms mobilnummer som skickades i etern i hela Sverige.
I och med att Trinity kunde börja banda samtal från Ekström fick han även röstavtryck av Ekström som Plague kunde bearbeta.
Plague körde Ekströms digitaliserade röst genom ett program som hette VPRS och skulle uttolkas Voiceprint Recognition System. Han specificerade ett dussintal vanligt förekommande ord, till exempel ”okej” eller ”Salander”. Då han hade fem separata exempel på ett ord kartlades det med avseende på den tid det tog att uttala, vilket röstdjup och frekvensomfång det hade, hur ändelsen betonades och ett dussin andra markörer. Resultatet blev en grafisk kurva. Därmed hade Plague möjlighet att även avlyssna utgående samtal från åklagare Ekström. Hans parabol lyssnade ständigt efter ett samtal där just Ekströms grafiska kurva för något av ett dussintal vanligt förekommande ord återkom. Tekniken var inte perfekt. Men uppskattningsvis femtio procent av alla samtal som Ekström ringde på sin mobil från någon plats i polishusets närmaste omgivning avlyssnades och bandades.
Dessvärre hade tekniken en uppenbar nackdel. Så fort åklagare Ekström lämnade polishuset upphörde möjligheten att avlyssna mobilen, för så vitt inte Trinity visste var han befann sig och kunde parkera i mobilens omedelbara närhet.
Med order från högsta ort hade Torsten Edklinth äntligen kunnat upprätta en liten men legitim operativ avdelning. Han handplockade fyra medarbetare och valde medvetet yngre talanger med bakgrund i den öppna polisen som relativt nyligen rekryterats till RPS/Säk. Två hade bakgrund hos bedrägeriroteln, en hos finanspolisen och en kom från våldsroteln. De kallades in till Edklinths tjänsterum och fick en föredragning om uppdragets art och behovet av absolut sekretess. Han underströk att utredningen skedde på direkt begäran av statsministern. Monica Figuerola blev deras chef och styrde utredningen med en kraft som motsvarade hennes yttre.
Men utredningen gick långsamt, vilket till största delen berodde på att ingen var riktigt säker på vem eller vilka som skulle utredas. Vid mer än ett tillfälle övervägde Edklinth och Figuerola att helt sonika gripa Mårtensson och börja ställa frågor. Men vid varje sådant tillfälle beslutade de att avvakta. Ett gripande skulle innebära att hela utredningen blev vidöppen.
Först på tisdagen, elva dagar efter mötet med statsministern, knackade Monica Figuerola på dörren till Edklinths tjänsterum.
”Jag tror att vi har något.”
”Sätt dig.”
”Evert Gullberg.”
”Ja?”
”En av våra spanare hade ett prat med Marcus Erlander som sköter utredningen om mordet på Zalachenko. Enligt Erlander tog RPS/Säk kontakt med Göteborgspolisen redan två timmar efter mordet och överlämnade information om Gullbergs hotbrev.”
”Det var snabbt marscherat.”
”Ja. Lite för snabbt. RPS/Säk faxade över nio brev till Göteborgspolisen, som Gullberg uppges ha författat. Det är bara ett problem med den saken.”
”Vad?”
”Två av breven var ställda till justitiedepartementet – till justitieministern och demokratiministern.”
”Jaha. Det vet jag redan.”
”Jo, men brevet till demokratiministern diariefördes inte förrän nästkommande dag på departementet. Det anlände med en senare post.”
Edklinth stirrade på Monica Figuerola. För första gången kände han verklig rädsla att alla hans misstankar skulle visa sig befogade. Monica Figuerola fortsatte obönhörligt.
”Med andra ord skickade RPS/Säk en faxkopia på ett hotbrev som ännu inte hade kommit fram till adressaten.”
”Herregud”, sa Edklinth.
”Det var en medarbetare på personskyddet som faxade breven.”
”Vem?”
”Jag tror inte att han har något med saken att göra. Han fick breven på sitt skrivbord på morgonen och fick kort efter mordet i uppdrag att kontakta Göteborgspolisen.”
”Vem gav honom det uppdraget?”
”Kanslichefens sekreterare.”
”Herregud, Monica … Förstår du vad det innebär?”
”Jo.”
”Det betyder att RPS/Säk var inblandade i mordet på Zalachenko.”
”Nej. Men det betyder definitivt att personer inom RPS/Säk hade kännedom om mordet innan det begicks. Frågan är bara vilka?”
”Kanslichefen …”
”Ja. Men jag börjar misstänka att den här Zalachenkoklubben finns utanför huset.”
”Hur menar du?”
”Mårtensson. Han flyttades från personskyddet och arbetar på egen hand. Vi har haft honom under övervakning på heltid den gångna veckan. Han har inte haft kontakt med någon inne i huset vad vi vet. Han får samtal på en mobiltelefon som vi inte kan avlyssna. Vi vet inte vilket nummer det är, men det är inte hans egen mobil. Han har träffat den där blonde mannen som vi inte kunnat identifiera än.”
Edklinth lade pannan i djupa veck. I samma ögonblick knackade Anders Berglund på dörren. Han var den medarbetare som rekryterats till den nystartade operativa avdelningen och som tidigare arbetat inom Finanspolisen.
”Jag tror att jag har hittat Evert Gullberg”, sa Berglund.
”Kom in”, sa Edklinth.
Berglund lade ett kantstött svartvitt fotografi på skrivbordet. Edklinth och Figuerola betraktade bilden. Den föreställde en man som bägge omedelbart kände igen. Han fördes genom en dörröppning av två bastanta civilklädda poliser. Den legendariske spionöversten Stig Wennerström.
”Den här bilden kommer från Åhlén & Åkerlunds förlag och publicerades i tidningen Se på våren 1964. Den togs i samband med rättegången då Wennerström dömdes till livstids fängelse.”
”Jaha.”
”I bakgrunden ser du tre personer. Till höger kriminalkommissarie Otto Danielsson, som alltså var den som grep Wennerström.”
”Ja …”
”Titta på mannen som står snett till vänster bakom Danielsson.”
Edklinth och Figuerola såg en lång man med en smal mustasch och hatt. Han påminde vagt om författaren Dashiell Hammett.
”Jämför ansiktet med den här passbilden på Gullberg. Han var 66 år då passbilden togs.”
Edklinth rynkade ögonbrynen.
”Jag skulle nog inte kunna svära på att det är samma person …”
”Men det kan jag”, sa Berglund. ”Vänd på bilden.”
Baksidan hade en stämpel som förklarade att bilden tillhörde Åhlén & Åkerlunds förlag och att fotografens namn var Julius Estholm. Texten var skriven i blyerts. Stig Wennerström flankerad av två poliser på väg in i Stockholms tingsrätt. I bakgrunden O. Danielsson, E. Gullberg och H.W. Francke.
”Evert Gullberg”, sa Monica Figuerola. ”Han var RPS/Säk.”
”Nä”, sa Berglund. ”Rent tekniskt sett var han inte det. Åtminstone inte då den här bilden togs.”
”Jaså?”
”RPS/Säk grundades först fyra månader senare. På den här bilden tillhörde han fortfarande Hemliga statspolisen.”
”Vem är H.W. Francke?” undrade Monica Figuerola.
”Hans Wilhelm Francke”, sa Edklinth. ”Han dog i början av 1990-talet men var biträdande chef för Hemliga statspolisen i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Han var lite av en legend, precis som Otto Danielsson. Jag har faktiskt träffat honom ett par gånger.”
”Jaså”, sa Monica Figuerola.
”Han lämnade RPS/Säk i slutet av 1960-talet. Francke och P.G. Vinge kom aldrig överens och han fick väl närmast sparken då han var ungefär 50–55 år. Han öppnade eget.”
”Öppnade eget?”
”Jo, han blev rådgivare i säkerhetsfrågor för den privata industrin. Han hade ett kontor vid Stureplan, men han höll också föreläsningar då och då vid internutbildningen på RPS/Säk. Det var så jag träffade honom.”
”Jag förstår. Vad grälade Vinge och Francke om?”
”De drog inte jämnt. Francke var lite av en cowboy som såg KGB-agenter överallt och Vinge var en byråkrat av den gamla skolan. Sedan fick ju Vinge sparken kort därefter, lite ironiskt, för att han trodde att Palme jobbade för KGB.”
”Hmm”, sa Monica Figuerola och betraktade bilden där Gullberg och Francke stod sida vid sida.
”Jag tror att det är dags att vi tar ett nytt samtal med justitie”, sa Edklinth till henne.
”Millennium utkom i dag”, sa Monica Figuerola.
Edklinth gav henne ett skarpt ögonkast.
”Inte ett ord om Zalachenkoaffären”, sa hon.
”Det betyder att vi troligen har en månad på oss till nästa nummer. Skönt att veta. Men vi måste ta itu med Blomkvist. Han är som en osäkrad handgranat mitt i den här röran.”
KAPITEL 17: ONSDAG 1 JUNI
Mikael Blomkvist fick ingen förvarning om att någon befann sig i trapphuset då han svängde runt den sista kröken i trappan utanför sin vindsvåning på Bellmansgatan 1. Klockan var sju på kvällen. Han tvärstannade då han såg en blond kvinna med kort lockigt hår sitta på det översta trappsteget. Han identifierade henne omedelbart som Monica Figuerola, RPS/Säk, från den passbild Lottie Karim hade plockat fram.
”Hej Blomkvist”, hälsade hon glatt och slog ihop en bok som hon hade suttit och läst. Mikael sneglade på boken och konstaterade att den var på engelska och handlade om antikens gudsuppfattning. Han höjde blicken och granskade sitt oväntade besök. Hon reste sig. Hon var klädd i en vit kortärmad sommarklänning och hade lagt en tegelröd skinnjacka över kanten av trappräcket.
”Vi skulle behöva prata med dig”, sa hon.
Mikael Blomkvist betraktade henne. Hon var lång, längre än han, och intrycket förstärktes av att hon stod två trappsteg ovanför honom. Han betraktade hennes armar och sänkte blicken till hennes ben och insåg att hon hade betydligt mer muskler än han.
”Du tillbringar ett par timmar i veckan på gymmet”, sa han.
Hon log och plockade fram sin legitimation.
”Jag heter …”
”Du heter Monica Figuerola och är född 1969 och bosatt på Pontonjärgatan på Kungsholmen. Du är ursprungligen från Borlänge men har jobbat som polis i Uppsala. Sedan tre år jobbar du på RPS/Säk, författningsskyddet. Du är träningsfanatiker och var en gång i tiden elitidrottare och kom så när med i svenska OS-laget. Vad vill du mig?”
Hon blev överraskad, men nickade och återhämtade sig snabbt.
”Så bra”, sa hon med lätt röst. ”Då vet du vem jag är och att du inte behöver vara rädd för mig.”
”Inte?”
”Det är några som måste ha ett samtal med dig i lugn och ro. Eftersom din lägenhet och din mobil tycks vara avlyssnade och det finns orsak att vara diskret så har jag blivit skickad för att bjuda in dig.”
”Och varför skulle jag åka någonstans med en människa som jobbar på Säpo?”
Hon funderade en stund.
”Tja … du kan följa med på en vänlig personlig inbjudan eller om det känns bättre för dig så kan jag boja dig och ta med dig.”
Hon log sött. Mikael Blomkvist log tillbaka.
”Du, Blomkvist … jag begriper att du inte har särskilt många skäl att lita på någon som kommer från RPS/Säk. Men nu är det så här att alla som jobbar där inte är dina fiender och det finns väldigt goda skäl att du tar ett samtal med mina uppdragsgivare.”
Han avvaktade.
”Så hur vill du ha det? Bojad eller frivilligt?”
”Jag har redan blivit bojad av polisen en gång i år. Det fyller min kvot. Vart ska vi?”
Hon körde en ny Saab 9-5 och hade parkerat runt hörnet nere på Pryssgränd. Då de klev in i bilen öppnade hon sin mobiltelefon och slog ett nummer på snabbvalet.
”Vi kommer om femton minuter”, sa hon.
Hon sa åt Mikael Blomkvist att spänna fast säkerhetsbältet och tog vägen över Slussen ned till Östermalm och parkerade på en tvärgata till Artillerigatan. Hon satt stilla en sekund och betraktade honom.
”Blomkvist … det här är ett vänligt upplockande. Du riskerar ingenting.”
Mikael Blomkvist sa ingenting. Han väntade med omdömen till dess att han visste vad det handlade om. Hon slog portkoden. De tog hissen till fjärde våningen till en lägenhet med namnet Martinsson.
”Vi har bara lånat lägenheten för kvällens möte”, sa hon och öppnade dörren. ”Till höger, vardagsrummet.”
Den förste Mikael såg var Torsten Edklinth, vilket inte var någon överraskning eftersom Säpo i allra högsta grad var inblandat i händelseförloppet och Edklinth var Monica Figuerolas chef. Att chefen för författningsskyddet hade besvärat sig med att hämta in honom antydde att någon var orolig.
Därefter såg han vid ett fönster en figur som vände sig mot honom. Justitieministern. Vilket var överraskande.
Sedan hörde han ett ljud från höger och såg en oerhört välbekant person resa sig ur en fåtölj. Han hade inte räknat med att Monica Figuerola skulle hämta honom till ett konspirativt kvällsmöte med statsministern.
”God kväll, herr Blomkvist”, hälsade statsministern. ”Förlåt att vi bad dig komma till det här mötet med så kort varsel, men vi har diskuterat situationen och är överens om att vi måste ha ett samtal med dig. Kan jag få bjuda på lite kaffe eller något att dricka?”
Mikael såg sig omkring. Han såg en matsalsmöbel i mörkt trä som var belamrad med glas, tomma kaffekoppar och resterna av en smörgåstårta. De måste ha suttit där några timmar redan.
”Ramlösa”, sa han.
Monica Figuerola serverade. De slog sig ned i en soffgrupp medan hon höll sig i bakgrunden.
”Han kände igen mig och visste vad jag heter, var jag bor, var jag arbetar och att jag är träningsnarkoman”, sa Monica Figuerola.
Statsministern tittade snabbt på Torsten Edklinth och därefter på Mikael Blomkvist. Mikael insåg plötsligt att han talade ur en styrkeposition. Statsministern behövde något av honom och hade förmodligen ingen aning om hur mycket Mikael Blomkvist visste eller inte visste.
”Jag försöker hålla rätt på aktörerna i den här soppan”, sa Mikael med lätt röst.
Ska fan till att bluffa statsministern.
”Och hur kände du till Monica Figuerolas namn?” undrade Edklinth.
Mikael sneglade på chefen för författningsskyddet. Han hade ingen aning om vad som hade föranlett statsministern att boka ett hemligt möte med honom i en lånad lägenhet på Östermalm, men han kände sig inspirerad. Det kunde i praktiken inte ha gått till på så värst många sätt. Det var Dragan Armanskij som hade satt bollen i rullning genom att lämna informationen till en person som han hade förtroende för. Vilken måste ha varit Edklinth eller någon närstående. Mikael chansade.
”En gemensam bekant pratade med dig”, sa han till Edklinth. ”Du satte Figuerola på att utreda vad som var på gång och hon upptäckte att några Säpoaktivister bedriver olaga avlyssning och bryter sig in i min lägenhet och sådant. Det betyder att du har bekräftat Zalachenkoklubbens existens. Det gjorde dig så orolig att du kände ett behov att föra saken vidare, men du satt ett tag på tjänsterummet och visste inte riktigt åt vilket håll du skulle vända dig. Så du vände dig till justitieministern som vände sig till statsministern. Och nu sitter vi här. Vad vill ni?”
Mikael talade med en ton som antydde att han hade en centralt placerad källa och att han hade följt varje steg Edklinth tagit. Han såg att bluffen gick hem då Edklinths ögon vidgades. Han fortsatte.
”Zalachenkoklubben spionerar på mig, jag spionerar på dem och du spionerar på Zalachenkoklubben, och statsministern är vid det här laget både förbannad och orolig. Han vet att i slutet av det här samtalet väntar en skandal som regeringen kanske inte överlever.”
Monica Figuerola log plötsligt, men dolde leendet genom att höja ett glas med Ramlösa. Hon förstod att Blomkvist bluffade, och hon visste hur han hade kunnat överraska henne med att känna till hennes namn och skonummer.
Han såg mig i bilen på Bellmansgatan. Han är väldigt vaksam. Han tog bilnumret och identifierade mig. Men resten är gissningar.
Hon sa ingenting.
Statsministern såg bekymrad ut.
”Är det vad som väntar?” undrade han. ”En skandal som kommer att fälla regeringen?”
”Regeringen är inte mitt problem”, sa Mikael. ”Min arbetsbeskrivning består i att avslöja skit som Zalachenkoklubben.”
Statsministern nickade.
”Och mitt jobb består i att leda landet i enlighet med konstitutionen.”
”Vilket betyder att mitt problem i allra högsta grad är regeringens problem. Dock inte tvärtom.”
”Kan vi sluta tala i cirklar. Varför tror du att jag har arrangerat det här mötet?”
”För att lista ut vad jag vet och vad jag tänker göra.”
”Delvis rätt. Men mer exakt är att vi har hamnat i en konstitutionell kris. Låt mig först förklara att regeringen inte har ett dugg med den här saken att göra. Vi är fullständigt tagna på sängen. Jag har aldrig hört talas om den här … det du kallar för Zalachenkoklubben. Justitieministern har aldrig hört ett ord om saken. Torsten Edklinth som har en hög befattning på RPS/Säk och har jobbat inom Säpo i många år har aldrig hört talas om den.”
”Det är fortfarande inte mitt problem.”
”Jag vet. Det vi vill veta är när du tänker publicera din text och gärna exakt vad du tänker publicera. Jag ställer den frågan. Den har inget med skadeverkningskontroll att göra.”
”Inte?”
”Blomkvist, det absolut sämsta jag kunde göra i det här läget vore att försöka påverka innehållet i din story. Däremot tänker jag föreslå ett samarbete.”
”Förklara.”
”När vi nu fått bekräftat att det existerar en konspiration inom en exceptionellt känslig del av statsförvaltningen så har jag beordrat en utredning.” Statsministern vände sig till justitieministern. ”Kan du förklara exakt vad regeringens order är.”
”Det är mycket enkelt. Torsten Edklinth har fått i uppdrag att omedelbart utreda om det går att bekräfta det här. Hans uppgift består i att samla information som kan överlämnas till Riksåklagaren som i sin tur har i uppgift att bedöma om åtal ska väckas. Det är alltså en mycket tydlig instruktion.”
Mikael nickade.
”Edklinth har under kvällen rapporterat hur utredningen framskrider. Vi har haft en lång diskussion om konstitutionella ting – vi vill förstås att det ska gå rätt till.”
”Naturligtvis”, sa Mikael med en ton som antydde att han inte litade ett dugg på statsministerns utfästelser.
”Utredningen befinner sig nu i ett känsligt skede. Vi har ännu inte identifierat exakt vilka som är inblandade. Vi behöver tid att göra det. Och det är därför vi skickade Monica Figuerola för att bjuda in dig till det här mötet.”
”Det gjorde hon med besked. Jag hade inte så mycket att välja på.”
Statsministern rynkade ögonbrynen och sneglade på Monica Figuerola.
”Glöm det”, sa Mikael. ”Hon uppförde sig exemplariskt. Vad vill du?”
”Vi vill veta när du tänker publicera. Just nu bedrivs den här utredningen under stor sekretess, och om du agerar innan Edklinth är klar så kan du stjälpa hela målet.”
”Hmm. Och när vill du att jag ska publicera? Efter nästa val?”
”Du bestämmer själv. Det är inget som jag kan påverka. Det jag ber dig om är att du berättar när du tänker publicera så att vi vet exakt vilken deadline vi har för utredningen.”
”Jag förstår. Du talade om samarbete …”
Statsministern nickade.
”Jag vill börja med att säga att jag i alla normala fall aldrig ens skulle ha drömt om att be en journalist komma till ett sådant här möte.”
”I vanliga fall skulle du förmodligen ha gjort allt för att hålla journalister borta från ett sådant här möte.”
”Ja. Men jag har förstått att du drivs av flera faktorer. Som journalist har du rykte om dig att inte lägga fingrarna emellan då det gäller korruption. I det här fallet finns inga motsättningar mellan oss.”
”Inte?”
”Nej. Inte det minsta. Eller rättare sagt … de motsättningar som finns är möjligen av juridisk karaktär, men inte vad gäller målsättning. Om den här Zalachenkoklubben existerar så är den inte bara en helt kriminell sammanslutning utan också ett hot mot rikets säkerhet. De måste stoppas och de ansvariga ställas till svars. På den punkten borde du och jag vara överens?”
Mikael nickade.
”Jag har förstått att du känner till mer om den här historien än någon annan. Vi föreslår att du delar med dig av din kunskap. Om detta vore en reguljär polisutredning kring ett vanligt brott skulle förundersökningsledaren kunna besluta att kalla dig till förhör. Men det här är som du förstår en extrem situation.”
Mikael satt tyst och övervägde situationen en kort stund.
”Och vad får jag i gengäld om jag samarbetar?”
”Ingenting. Jag köpslår inte med dig. Om du vill publicera i morgon bitti så gör du det. Jag tänker inte bli inblandad i någon kohandel som kan vara konstitutionellt tveksam. Jag ber dig att samarbeta för nationens bästa.”
”Ingenting kan vara rätt mycket”, sa Mikael Blomkvist. ”Låt mig förklara en sak … jag är skitförbannad. Jag är så förbannad på staten och regeringen och Säpo och dessa jävla skitstövlar som helt utan grund spärrat in en 12-årig flicka på mentalsjukhus och sedan sett till att omyndigförklara henne.”
”Lisbeth Salander har blivit ett regeringsärende”, sa statsministern och log faktiskt. ”Mikael, jag är personligen mycket upprörd över vad som har hänt henne. Och tro mig då jag säger att de ansvariga kommer att ställas till svars. Men innan vi kan göra det så måste vi veta vilka som är ansvariga.”
”Du har dina problem. Mitt problem är att jag vill ha Lisbeth Salander frikänd och myndigförklarad.”
”Det kan jag inte hjälpa dig med. Jag står inte över lagen och kan inte dirigera vad åklagare och domstolar beslutar. Hon måste bli frikänd i en domstol.”
”Okej”, sa Mikael Blomkvist. ”Du vill ha ett samarbete. Ge mig insyn i Edklinths utredning så ska jag berätta när och vad jag tänker publicera.”
”Jag kan inte ge dig den insynen. Det vore att placera mig själv i samma förhållande till dig som justitieministerns företrädare en gång stod till en viss Ebbe Carlsson.”
”Jag är inte Ebbe Carlsson”, sa Mikael lugnt.
”Jag har förstått det. Däremot kan förstås Torsten Edklinth själv avgöra vad han kan dela med sig av inom ramen för sitt uppdrag.”
”Hmm”, sa Mikael Blomkvist. ”Jag vill veta vem Evert Gullberg var.”
En tystnad uppstod i soffgruppen.
”Evert Gullberg var förmodligen mångårig chef för den avdelning inom RPS/Säk som du kallar för Zalachenkoklubben”, sa Edklinth.
Statsministern tittade skarpt på Edklinth.
”Jag tror att han redan vet detta”, sa Edklinth ursäktande.
”Det stämmer”, sa Mikael. ”Han började på Säpo på 1950-talet och blev chef för något som kallas för Sektionen för särskild analys på 1960-talet. Det var han som hade hand om hela Zalachenkoaffären.”
Statsministern skakade på huvudet.
”Du vet mer än du borde veta. Jag skulle bra gärna vilja veta hur du har listat ut det. Men jag tänker inte fråga.”
”Jag har hål i min story”, sa Mikael. ”Jag vill täppa igen de hålen. Ge mig information så ska jag inte sätta krokben för er.”
”Som statsminister kan jag inte lämna ut den informationen. Och Torsten Edklinth balanserar på en mycket slak lina om han gör det.”
”Snacka inte skit. Jag vet vad ni vill ha. Du vet vad jag vill ha. Om ni ger mig information så kommer jag att behandla er som källor, med all den anonymitet som det innebär. Missförstå mig inte, jag kommer att berätta sanningen som jag uppfattar den i mitt reportage. Om du är inblandad så kommer jag att hänga ut dig och se till att du aldrig någonsin blir återvald. Men i nuläget har jag inte orsak att tro att så är fallet.”
Statsministern sneglade på Edklinth. Efter en kort stund nickade han. Mikael tog det som ett tecken på att statsministern just hade begått ett lagbrott – om än av det mer akademiska slaget – och gett sitt tysta medgivande till att Mikael skulle få ta del av sekretesskyddad information.
”Det här kan lösas ganska enkelt”, sa Edklinth. ”Jag är enmansutredare och bestämmer själv vilka medarbetare jag rekryterar till utredningen. Du kan inte vara anställd av utredningen eftersom det skulle innebära att du tvingades underteckna en tystnadsförsäkran. Men jag kan anlita dig som extern konsult.”
Erika Bergers liv hade fyllts av oändliga möten och arbete dygnet runt då hon fått kliva i avlidne chefredaktör Håkan Moranders skor. Hon kände sig ständigt oförberedd, otillräcklig och oinsatt.
Det var först på onsdagskvällen, nästan två veckor efter att Mikael Blomkvist gett henne Henry Cortez researchmapp om styrelseordförande Magnus Borgsjö, som Erika hade tid att ta sig an problemet. När hon slog upp mappen insåg hon att hennes senfärdighet även berodde på att hon faktiskt inte ville ta itu med ärendet. Hon visste redan att hur hon än skulle hantera det så skulle det sluta med katastrof.
Hon kom hem till villan i Saltsjöbaden ovanligt tidigt vid sjutiden på kvällen, stängde av larmet i hallen och konstaterade förvånat att hennes make Greger Backman inte var hemma. Det tog henne en stund att komma ihåg att hon hade pussat honom extra ordentligt på morgonen därför att han skulle åka till Paris för att hålla några föreläsningar och att han inte skulle vara tillbaka förrän till helgen. Hon insåg att hon inte hade en aning om vem han skulle föreläsa för, vad föreläsningen skulle handla om eller när den hade blivit aktuell.
Alltså, förlåt, men jag har förlagt min make. Hon kände sig som en figur i en bok av doktor Richard Schwartz och undrade om hon behövde hjälp av en psykoterapeut.
Hon gick upp till övervåningen, tappade upp badvatten och klädde av sig. Hon tog researchmappen med sig till badkaret och tillbringade den nästkommande halvtimmen med att läsa igenom hela storyn. Då hon var färdig kunde hon inte låta bli att le. Henry Cortez skulle bli en formidabel murvel. Han var 26 år och hade arbetat på Millennium i fyra år, sedan han kom ut från journalistutbildningen. Hon kände en viss stolthet. Hela storyn om toalettstolarna och Borgsjö hade Millenniums signum från början till slut och varje rad var dokumenterad.
Men hon kände sig också dyster till mods. Magnus Borgsjö var en bra människa som hon faktiskt tyckte om. Han var lågmäld, lyhörd, hade charm och kändes prestigelös. Dessutom var han hennes chef och arbetsgivare. Jävla Borgsjö. Hur fan kunde du vara så jävla dum.
Hon funderade en stund på om det kunde finnas alternativa kopplingar eller förmildrande omständigheter och visste redan att det inte skulle gå att bortförklara.
Hon placerade researchmappen på fönsterbrädan och sträckte ut sig i badkaret och funderade.
Att Millennium skulle publicera storyn var ofrånkomligt. Hade hon själv fortfarande varit chefredaktör för tidningen skulle hon inte ha tvekat en sekund, och det faktum att Millennium hade läckt storyn till henne i förväg var bara en personlig gest som markerade att Millennium i görligaste mån ville mildra skadeverkningarna för henne personligen. Om situationen varit den omvända – om SMP hade hittat motsvarande skit om Millenniums styrelseordförande (vilket för all del råkade vara Erika Berger) så skulle hon inte heller ha tvekat om huruvida det skulle publiceras eller inte.
Publiceringen skulle skada Magnus Borgsjö allvarligt. Det allvarliga var egentligen inte att hans företag Vitavara AB beställt toalettstolar från ett företag i Vietnam som fanns på FN:s svarta lista över företag som exploaterar barnarbetare – och i det här fallet dessutom slavarbetskraft i form av straffångar. Och säkerligen skulle några av dessa straffångar kunna definieras som politiska fångar. Det allvarliga var att Magnus Borgsjö kände till dessa förhållanden och ändå valt att fortsätta att beställa toalettstolar från Fong Soo Industries. Det var en girighet som i kölvattnet av andra gangsterkapitalister, som Skandias avgångne vd, inte gick hem hos svenska folket.
Magnus Borgsjö skulle givetvis hävda att han inte känt till förhållandena på Fong Soo, men Henry Cortez hade god dokumentation i det avseendet och i det ögonblick Borgsjö försökte dra den valsen skulle han dessutom avslöjas som lögnare. I juni 1997 hade nämligen Magnus Borgsjö rest till Vietnam för att underteckna de första kontrakten. Han hade vid det tillfället tillbringat tio dagar i Vietnam och bland annat besökt företagets fabriker. Om han försökte påstå att han aldrig begrep att flera av de arbetare som fanns på fabriken bara var 12–13 år så skulle han framstå som en idiot.
Frågan om Borgsjös eventuella brist på kunskap avgjordes därefter helt i och med att Henry Cortez kunde bevisa att FN:s kommission mot barnarbete 1999 hade infogat Fong Soo Industries på listan över företag som utnyttjar barnarbetskraft. Detta hade därefter blivit föremål för tidningsartiklar samt att två av varandra oberoende ideella organisationer mot barnarbete, däribland den internationellt prestigefulla International Joint Effort Against Child Labour i London, hade skrivit en rad brev till företag som lade beställningar hos Fong Soo. Inte mindre än sju brev hade skickats till Vitavara AB. Två av dessa brev var adresserade till Magnus Borgsjö personligen. Organisationen i London hade med glädje lämnat dokumentationen till Henry Cortez och samtidigt påpekat att Vitavara AB inte vid något tillfälle hade svarat på breven.
Däremot hade Magnus Borgsjö rest till Vietnam ytterligare två gånger, 2001 och 2004, för att förnya kontrakten. Detta utgjorde dödsstöten. Alla möjligheter för Borgsjö att hänvisa till okunnighet upphörde därmed.
Den medieuppmärksamhet som skulle följa kunde bara leda till en sak. Om Borgsjö var klok gjorde han avbön och avgick från sina styrelseposter. Om han satte sig till motvärn skulle han förintas i processen.
Huruvida Borgsjö var eller inte var styrelseordförande i Vitavara AB brydde sig inte Erika Berger om. Det allvarliga för hennes vidkommande var att han även var ordförande för SMP. Publiceringen innebar att han skulle tvingas avgå. I en tid då tidningen balanserade på avgrunden och ett förnyelsearbete inletts, hade inte SMP råd att hålla sig med en ordförande med tvivelaktig vandel. Tidningen skulle lida skada. Följaktligen måste han bort från SMP.
För Erika Bergers vidkommande uppstod därmed två alternativa handlingslinjer.
Antingen kunde hon gå till Borgsjö, lägga korten på bordet och visa dokumentationen och därigenom förmå honom att själv dra slutsatsen att han måste avgå innan storyn publicerades.
Eller, om han trilskades, skulle hon blixtsammankalla styrelsen och informera om läget och tvinga styrelsen att ge honom sparken. Och om styrelsen inte gick på den linjen så skulle hon själv med omedelbar verkan tvingas avgå som chefredaktör för SMP.
När Erika Berger hade funderat så långt var badvattnet kallt. Hon duschade och torkade sig och gick till sovrummet och satte på sig en morgonrock. Därefter lyfte hon mobilen och ringde Mikael Blomkvist. Hon fick inget svar. Istället gick hon ned till bottenvåningen för att sätta på kaffet och för första gången sedan hon börjat på SMP undersöka om det eventuellt gick någon film på TV som hon kunde koppla av framför.
När hon passerade öppningen till vardagsrummet kände hon en skarp smärta i foten och tittade ned och upptäckte att hon blödde kraftigt. Hon tog ytterligare ett steg och smärtan skar genom hela foten. Hon hoppade på ett ben till en antik stol och satte sig. Hon lyfte foten och upptäckte till sin förfäran att en glasskärva hade trängt in i hennes trampdyna under hälen. Först blev hon matt. Sedan stålsatte hon sig och fattade tag i glasbiten och drog ut den. Det gjorde helvetiskt ont och blod formligen vällde ut ur såret.
Hon slet upp en byrålåda i hallen där hon hade scarfar och handskar och mössor. Hon hittade en scarf som hon snabbt lindade runt foten och knöt åt hårt. Den räckte inte och hon förstärkte med ytterligare ett improviserat förband. Blodflödet minskade något.
Hon tittade häpet på den blodiga glasbiten. Hur har den hamnat där? Sedan upptäckte hon flera glasbitar på hallgolvet. Vad i helvete … Hon reste sig och kastade en blick in i vardagsrummet och såg att det stora perspektivfönstret med utsikt mot Saltsjön var krossat och att hela golvet var fyllt av glassplitter.
Hon backade till ytterdörren och satte på sig promenadskorna hon hade sparkat av sig då hon kom hem. Det vill säga, hon satte på sig den ena skon och satte ned den skadade fotens tår i den andra och hoppade mer eller mindre enbent in i vardagsrummet och betraktade förödelsen.
Sedan upptäckte hon tegelstenen mitt på vardagsrumsbordet.
Hon linkade fram till altandörren och gick ut på bakgården.
Någon hade sprejat ett ord på fasaden i meterhöga bokstäver.
Klockan var strax efter nio på kvällen då Monica Figuerola höll upp bildörren för Mikael Blomkvist. Hon gick runt bilen och satte sig i förarsätet.
”Ska jag skjutsa hem dig eller vill du bli avsläppt någon annanstans?”
Mikael Blomkvist tittade tomt framför sig.
”Ärligt talat … jag vet inte riktigt var jag befinner mig. Jag har aldrig pressat en statsminister förr.”
Monica Figuerola skrattade till.
”Du skötte dina kort rätt bra”, sa hon. ”Jag hade ingen aning om att du hade en sådan talang för bluffpoker.”
”Jag menade vartenda ord.”
”Jo, men det jag syftade på var att du låtsades veta en hel del mer än du i själva verket vet. Det begrep jag när jag insåg hur du hade identifierat mig.”
Mikael vred huvudet och tittade på hennes profil.
”Du tog mitt bilnummer då jag satt i backen utanför din bostad.”
Han nickade.
”Du fick det att framstå som om du visste vad som diskuterats på statsministerns kansli.”
”Varför sa du ingenting?”
Hon gav honom ett snabbt ögonkast och svängde ut på Grev Turegatan.
”Spelets regler. Jag borde inte ha placerat mig där. Men det fanns inget annat ställe där jag kunde parkera. Du håller järnkoll på omgivningen, eller hur?”
”Du satt med en karta i framsätet och pratade i telefon. Jag tog bilnumret och kollade rutinmässigt. Jag kollar alla bilar som jag reagerar på. Det är oftast nitlotter. I ditt fall upptäckte jag att du jobbade på Säpo.”
”Jag höll koll på Mårtensson. Sedan upptäckte jag att du hade koll på honom genom Susanne Linder på Milton Security.”
”Armanskij har satt henne på att dokumentera vad som händer kring min lägenhet.”
”Och eftersom hon försvann in i din port så antar jag att Armanskij har placerat någon form av dold övervakning i din lägenhet.”
”Det stämmer. Vi har en utmärkt video på hur de bryter sig in och går igenom mina papper. Mårtensson hade en portabel fotokopieringsapparat med sig. Har ni identifierat Mårtenssons kumpan?”
”Han är oviktig. Låssmed med ett kriminellt förflutet som förmodligen får betalt för att öppna din dörr.”
”Namn?”
”Källskydd?”
”Självklart.”
”Lars Faulsson. 47 år. Kallas Falun. Dömd för en kassaskåpskupp på 1980-talet och lite annat smått och gott. Har en butik vid Norrtull.”
”Tack.”
”Men låt oss spara hemligheterna till mötet i morgon.”
Mötet hade avslutats i en överenskommelse som innebar att Mikael Blomkvist skulle besöka författningsskyddet nästkommande dag för att inleda ett informationsutbyte. Mikael funderade. De passerade just Sergels torg.
”Vet du vad? Jag är dödligt hungrig. Jag åt sen lunch vid tvåtiden i eftermiddags och hade tänkt fixa pasta då jag kom hem och blev upplockad av dig. Har du ätit?”
”Ett tag sedan.”
”Kör oss till någon krog där man kan få anständig mat.”
”All mat är anständig.”
Han sneglade på henne.
”Jag trodde att du var en sådan där hälsokostfanatiker.”
”Nej, jag är träningsfanatiker. Om man tränar så kan man äta vad man vill. Inom rimliga gränser, vill säga.”
Hon bromsade in på Klarabergsviadukten och övervägde alternativen. Istället för att svänga ned mot Södermalm fortsatte hon rakt fram till Kungsholmen.
”Jag vet inte hur krogarna är på Söder, men jag känner till en utmärkt bosnisk krog vid Fridhemsplan. Deras burek är fantastisk.”
”Låter bra”, sa Mikael Blomkvist.
Lisbeth Salander klickade fram bokstav för bokstav i sin redogörelse. Hon hade arbetat i genomsnitt fem timmar varje dygn. Hon formulerade sig exakt. Hon var mycket noga med att mörka alla detaljer som kunde användas mot henne.
Det faktum att hon var inlåst hade blivit en välsignelse. Hon kunde arbeta närhelst hon var ensam i rummet och hon fick alltid en förvarning om att städa bort handdatorn då hon hörde skrammel från nyckelknippan eller en nyckel som sattes i låset.
[Då jag var på väg att låsa Bjurmans stuga utanför Stallarholmen anlände Carl-Magnus Lundin och Sonny Nieminen på motorcyklar. Eftersom de förgäves hade sökt mig en tid på uppdrag av Zalachenko/Niedermann var de förvånade att se mig på platsen. Magge Lundin klev av motorcykeln och förklarade att ”jag tror att flatan behöver lite kuk”. Både han och Nieminen uppträdde så hotfullt att jag var tvungen att tillämpa nödvärnsrätten. Jag lämnade platsen på Lundins motorcykel som jag sedan övergav vid mässan i Älvsjö.]
Hon läste igenom stycket och nickade godkänt. Det fanns ingen orsak att dessutom berätta att Magge Lundin hade kallat henne hora och att hon i och med detta hade böjt sig ned och plockat upp Sonny Nieminens P-83 Wanad och bestraffat Lundin genom att skjuta honom i foten. Det kunde polisen förmodligen räkna ut, men det var deras sak att bevisa att så var fallet. Hon ämnade inte underlätta deras arbete genom att erkänna något som skulle föranleda fängelsestraff för grov misshandel.
Texten hade vuxit till motsvarande trettiotre sidor och hon närmade sig slutet. Hon var i vissa partier synnerligen sparsam med detaljer och ägnade stor omsorg om att inte vid något tillfälle försöka presentera någon bevisning som kunde styrka något av de många påståenden hon framförde. Hon gick så långt att hon mörkade vissa uppenbara bevis och istället skruvade in texten på nästa länk i händelsekedjan.
Hon funderade en stund och scrollade tillbaka och läste igenom texten i det avsnitt där hon redogjorde för advokat Nils Bjurmans grova och sadistiska våldtäkt. Det var det avsnitt hon hade lagt mest tid på och ett av de få partier som hon hade omformulerat flera gånger innan hon var nöjd med slutresultatet. Avsnittet omfattade nitton rader i skildringen. Hon redogjorde sakligt för hur han hade slagit henne, vräkt ned henne på mage på sängen, tejpat igen hennes mun och handbojat henne. Hon fastslog därefter att han utfört upprepade sexuella våldshandlingar mot henne, vilka under nattens gång omfattade både anal och oral penetration. Hon redogjorde vidare för hur han vid ett tillfälle under våldtäkten hade lindat ett klädesplagg – hennes egen t-tröja – runt hennes hals och strypt henne under så lång stund att hon tillfälligt förlorat medvetandet. Därefter följde ytterligare några rader text där hon identifierade de redskap han använt under våldtäkten, vilket inkluderade en kort piska, en analplugg, en grov dildo och klämmor som han fäst på hennes bröstvårtor.
Hon rynkade pannan och studerade texten. Till sist lyfte hon den elektroniska pennan och knackade fram ytterligare några rader text.
[Under ett tillfälle då jag fortfarande hade munnen igentejpad kommenterade Bjurman det faktum att jag hade ett flertal tatueringar och piercningar, däribland en ring i vänster bröstvårta. Han frågade om jag gillade att bli piercad och lämnade därefter rummet en kort stund. Han återkom med en knappnål som han tryckte genom min högra bröstvårta.]
Efter att ha läst igenom den nya texten nickade hon godkännande. Den byråkratiska tonen gav texten en så surrealistisk prägel att den framstod som en orimlig fantasi.
Storyn lät helt enkelt inte trovärdig.
Vilket var Lisbeth Salanders avsikt.
I det ögonblicket hörde hon skrammel från Securitasvaktens nyckelknippa. Hon knäppte omedelbart av handdatorn och placerade den i nischen på baksidan av sängbordet. Det var Annika Giannini. Hon rynkade ögonbrynen. Klockan var efter nio på kvällen och Giannini brukade inte dyka upp så sent.
”Hej Lisbeth.”
”Hej.”
”Hur mår du?”
”Jag är inte färdig än.”
Annika Giannini suckade.
”Lisbeth … de har fastställt rättegångsdatum till den 13 juli.”
”Det är okej.”
”Nej, det är inte okej. Tiden rinner iväg och du anförtror dig inte åt mig. Jag börjar frukta att jag gjorde ett kolossalt misstag som åtog mig att vara din advokat. Om vi ska ha minsta chans så måste du lita på mig. Vi måste samarbeta.”
Lisbeth studerade Annika Giannini en lång stund. Till sist lutade hon huvudet bakåt och tittade upp i taket.
”Jag vet hur vi ska göra nu”, sa hon. ”Jag har förstått Mikaels plan. Och han har rätt.”
”Jag är inte så säker på det”, sa Annika.
”Men jag är säker.”
”Polisen vill förhöra dig igen. En Hans Faste från Stockholm.”
”Låt honom förhöra mig. Jag kommer inte att säga ett ord.”
”Du måste komma med en redogörelse.”
Lisbeth tittade skarpt på Annika Giannini.
”Jag upprepar. Vi ska inte säga ett ord till polisen. När vi kommer till den där rättegångssalen ska åklagaren inte ha en stavelse från något förhör att falla tillbaka på. Allt de ska ha är den redogörelse som jag nu håller på att formulera och som i stora partier kommer att framstå som orimlig. Och den ska de få några dagar före rättegången.”
”Och när ska du sätta dig med en penna och formulera den redogörelsen?”
”Du kommer att få den om några dagar. Men den ska inte gå till åklagaren förrän strax före rättegången.”
Annika Giannini såg tveksam ut. Lisbeth gav henne plötsligt ett försiktigt skevt leende.
”Du pratar om förtroende. Kan jag lita på dig?”
”Naturligtvis.”
”Okej, kan du smuggla in en handdator till mig så att jag kan hålla kontakt med folk via internet?”
”Nej. Naturligtvis inte. Om det upptäcktes skulle jag bli åtalad och förlora min advokatlicens.”
”Men om någon annan smugglar in en sådan dator till mig, skulle du anmäla det till polisen?”
Annika höjde ögonbrynen.
”Om jag inte känner till den …”
”Men om du känner till den. Hur skulle du agera?”
Annika funderade länge.
”Jag skulle blunda. Hur så?”
”Den här hypotetiska datorn kommer snart att skicka ett hypotetiskt mail till dig. När du läst det vill jag att du besöker mig igen.”
”Lisbeth …”
”Vänta. Det är så här. Åklagaren kör med en märkt kortlek. Jag befinner mig i underläge hur jag än bär mig åt och avsikten med rättegången är att få mig intagen på sluten psykiatrisk vård.”
”Jag vet.”
”Om jag ska överleva måste jag också slåss med ojusta metoder.”
Till sist nickade Annika Giannini.
”Då du kom till mig första gången så hade du en hälsning från Mikael Blomkvist. Han sa att han hade berättat det mesta för dig med några undantag. Ett undantag var de färdigheter han upptäckt hos mig då vi var i Hedestad.”
”Ja.”
”Det han syftade på är att jag är jävligt bra på datorer. Så bra att jag kan läsa och kopiera vad som står i åklagare Ekströms dator.”
Annika Giannini bleknade.
”Du kan inte bli inblandad i det. Du kan alltså inte använda det materialet i rättegången”, sa Lisbeth.
”Nej, knappast.”
”Alltså känner du inte till det.”
”Okej.”
”Däremot kan någon annan, låt säga din bror, publicera valda delar av det materialet. Det måste du väga in då du planerar vår strategi inför rättegången.”
”Jag förstår.”
”Annika, den här rättegången kommer att handla om vem som använder de tuffaste metoderna.”
”Jag vet.”
”Jag är nöjd med dig som min advokat. Jag litar på dig och jag behöver din hjälp.”
”Hmm.”
”Men om du sätter dig på tvären för att jag också använder oetiska metoder så kommer vi att förlora rättegången.”
”Ja.”
”Och i så fall vill jag veta det nu. Då måste jag avskeda dig och skaffa mig en annan advokat.”
”Lisbeth, jag kan inte begå lagbrott.”
”Du ska inte begå något brott. Men du måste blunda för att jag gör det. Kan du göra det?”
Lisbeth Salander väntade tålmodigt i nästan en minut innan Annika Giannini nickade.
”Bra. Låt mig berätta huvuddragen i vad min redogörelse kommer att innehålla.”
De pratade i två timmar.
Monica Figuerola hade haft rätt i att den bosniska restaurangens burek var fantastisk. Mikael Blomkvist sneglade försiktigt på henne då hon återkom från ett toalettbesök. Hon rörde sig graciöst som en balettdansös, men hade en kropp som … Mikael kunde inte hjälpa att han blev fascinerad. Han undertryckte en impuls att sträcka fram handen och känna på hennes benmuskler.
”Hur länge har du tränat?” undrade han.
”Sedan jag var tonåring.”
”Och hur många timmar i veckan lägger du ned på träningen?”
”Två timmar om dagen. Ibland tre.”
”Varför? Jag menar, jag begriper varför man tränar, men …”
”Du tycker att det är överdrivet.”
”Jag vet inte riktigt vad jag menade.”
Hon log och verkade inte alls irriterad av hans frågor.
”Du kanske bara är irriterad över att se en tjej med muskler och tycker att det är avtändande och ofeminint?”
”Nej. Inte alls. Det passar dig på något sätt. Du är väldigt sexig.”
Hon skrattade igen.
”Jag håller på att träna ned mig nu. För tio år sedan körde jag stenhård body building. Det var kul. Men nu måste jag vara försiktig så att inte alla muskler förvandlas till fett och jag blir plufsig. Så numera lyfter jag skrot en gång i veckan och ägnar resten av tiden åt löpträning, badminton, simning eller något sådant. Det är mera motion än råträning.”
”Okej.”
”Orsaken till att jag tränar är att det är skönt. Det är ett vanligt fenomen bland extremtränare. Kroppen utvecklar ett smärtstillande medel som man blir beroende av. Efter ett tag får man abstinens om man inte springer varje dag. Det är en enorm kick av välbefinnande att ge precis allt. Nästan lika häftigt som bra sex.”
Mikael skrattade.
”Du borde börja träna själv”, sa hon. ”Du fyller ut i midjan.”
”Jag vet”, sa han. ”Ett ständigt dåligt samvete. Jag får ryck ibland och börjar springa och blir av med ett par kilo och sedan blir jag upptagen med något och hinner inte göra det på en månad eller två.”
”Du har varit rätt upptagen de senaste månaderna.”
Han blev plötsligt allvarlig. Sedan nickade han.
”Jag har läst en massa om dig de senaste två veckorna. Du klådde polisen med flera hästlängder då du spårade Zalachenko och identifierade Niedermann.”
”Lisbeth Salander var snabbare.”
”Hur bar du dig åt för att hitta till Gosseberga?”
Mikael ryckte på axlarna.
”Vanlig research. Det var inte jag som hittade honom utan vår redaktionssekreterare, eller numera chefredaktör Malin Eriksson som lyckades gräva fram honom genom bolagsregistret. Han satt i styrelsen för Zalachenkos företag KAB.”
”Jag förstår.”
”Varför blev du Säpoaktivist?” undrade han.
”Tro det eller ej, men jag är faktiskt något så otidsenligt som en demokrat. Jag menar att polisen behövs och att en demokrati behöver ett politiskt skyddsvärn. Därför är jag mycket stolt över att få arbeta åt författningsskyddet.”
”Hmm”, sa Mikael Blomkvist.
”Du gillar inte Säkerhetspolisen.”
”Jag gillar inte institutioner som står över normal parlamentarisk kontroll. Det är en inbjudan till maktmissbruk alldeles oavsett hur goda intentionerna är. Varför är du intresserad av antikens gudstro?”
Hon höjde ögonbrynen.
”Du satt och läste en bok med den titeln i min trappuppgång.”
”Ja visst ja. Ämnet fascinerar mig.”
”Jaha.”
”Jag är intresserad av ganska mycket. Jag har pluggat juridik och statskunskap under tiden som jag har varit polis. Och innan dess läste jag både idéhistoria och filosofi.”
”Har du inga svaga sidor?”
”Jag läser inte skönlitteratur, går aldrig på bio och tittar bara på nyheter på TV. Du då. Varför blev du journalist?”
”För att det finns institutioner som Säpo där det saknas parlamentarisk insyn och som måste avslöjas med jämna mellanrum.”
Mikael log.
”Ärligt talat, jag vet inte riktigt. Men egentligen är svaret detsamma som ditt. Jag tror på en konstitutionell demokrati, och den måste stundom värnas.”
”Som du gjorde med finansmannen Hans-Erik Wennerström.”
”Något åt det hållet.”
”Du är ogift. Hänger du ihop med Erika Berger?”
”Erika Berger är gift.”
”Okej. Så alla rykten om er är bara trams. Har du flickvän?”
”Ingen stadig.”
”Så de ryktena är också sanna.”
Mikael ryckte på axlarna och log igen.
Chefredaktör Malin Eriksson tillbringade kvällen till långt in på småtimmarna vid köksbordet i hemmet i Årsta. Hon satt böjd över utskrifter av Millenniums budget och var så upptagen att pojkvännen Anton efterhand gav upp försöken att föra ett normalt samtal med henne. Han diskade, lagade en sen nattmacka och gjorde kaffe. Därefter lämnade han henne i fred och satte sig framför en TV-repris av CSI.
Malin Eriksson hade aldrig tidigare i sitt liv ägnat sig åt något mer avancerat än en hushållsbudget, men hon hade suttit tillsammans med Erika Berger och månadsbokslut och hon begrep principerna. Nu hade hon plötsligt blivit chefredaktör och med detta kom även budgetansvar. Någon gång efter midnatt beslutade hon att vad som än hände skulle hon vara tvungen att få en bisittare som hon kunde bolla med. Ingela Oscarsson som skötte bokföringen en dag i veckan hade inget eget budgetansvar och var inte det minsta behjälplig då det gällde att fatta beslut om hur mycket en frilansare kunde avlönas med eller om de hade råd att köpa en ny laserskrivare utanför den summa som var avsatt för tekniska förbättringar. Det var i praktiken en löjlig situation – Millennium gick till och med med vinst, men gjorde det därför att Erika Berger ständigt hade balanserat på nollbudget. En så enkel sak som en ny färglaserskrivare för 45 000 kronor fick bli en svartvit skrivare för 8 000 kronor.
En sekund avundades hon Erika Berger. På SMP hade hon en budget där en sådan utgift skulle betraktas som kaffepengar.
Millenniums ekonomiska läge hade varit gott på den senaste årsstämman, men överskottet i budgeten stammade huvudsakligen från försäljningen av Mikael Blomkvists bok om Wennerströmaffären. Det överskott som avsatts för investeringar krympte oroväckande snabbt. En bidragande orsak var de utgifter som Mikael dragit på sig i samband med Salanderhistorien. Millennium hade inte de resurser som fordrades för att hålla en medarbetare på löpande budget med allehanda utgifter i form av hyrbilar, hotellrum, taxiresor, inköp av researchmaterial och mobiltelefoner och liknande.
Malin okejade en faktura från frilansaren Daniel Olofsson i Göteborg. Hon suckade. Mikael Blomkvist hade godkänt en summa av 14 000 kronor för en veckas research till en story som inte ens skulle publiceras. Ersättning till en Idris Ghidi i Göteborg ingick i budgeten för arvode till anonyma källor som inte fick namnges, vilket innebar att revisorn skulle kritisera avsaknaden av kvitton och att det fick bli ett ärende som måste godkännas av ett styrelsebeslut. Millennium betalade dessutom ett arvode till Annika Giannini, som visserligen skulle få pengar från det allmänna men som i alla fall behövde kontanter att betala tågbiljetter och annat med.
Hon lade ifrån sig pennan och betraktade de slutsummor som hon adderat fram. Mikael Blomkvist hade hänsynslöst bränt över 150 000 kronor på Salanderstoryn, helt utanför budget. Så kunde det inte fortsätta.
Hon insåg att hon var tvungen att prata med honom.
Erika Berger tillbringade kvällen på akuten på Nacka sjukhus istället för i TV-soffan. Glasbiten hade skurit in så djupt att blödningen inte upphörde och vid undersökningen visade det sig att en avbruten spets av glasbiten fortfarande satt fast inne i hennes häl och måste avlägsnas. Hon fick lokalbedövning och därefter syddes såret med tre stygn.
Erika Berger svor sig igenom sjukhusbesöket och försökte med jämna mellanrum ringa till ömsom Greger Backman och ömsom Mikael Blomkvist. Varken hennes äkta man eller hennes älskare behagade dock svara. Vid tiotiden på kvällen hade hon foten i ett kraftigt bandage. Hon fick låna kryckor och tog taxi hem igen.
Hon ägnade en stund åt att linkande på fot och tåspets sopa rent på vardagsrumsgolvet och beställa ett nytt fönster från Glasakuten. Hon hade tur. Det hade varit en lugn kväll i city och Glasakuten anlände inom tjugo minuter. Sedan hade hon otur. Vardagsrumsfönstret var så stort att det glaset inte fanns i lager. Hantverkaren erbjöd sig att provisoriskt täcka fönstret med plywood, vilket hon tacksamt accepterade.
Medan plywood sattes på plats ringde hon till jourhavande på det privata säkerhetsföretaget NIP, vilket skulle uttydas Nacka Integrated Protection, och frågade varför i helvete husets påkostade inbrottslarm inte hade utlösts då någon singlade en tegelsten genom det största fönstret i den 250 kvadratmeter stora villan.
En bil från NIP kom för att titta på saken och det konstaterades att den tekniker som installerat larmet flera år tidigare tydligen hade glömt att koppla in trådarna från fönstren i vardagsrummet.
Erika Berger var mållös.
NIP erbjöd sig att åtgärda saken redan nästkommande morgon. Erika svarade att de inte skulle göra sig besvär. Hon ringde istället till Milton Securitys nattjour och förklarade sin belägenhet och att hon ville ha ett komplett larmpaket så snart som möjligt. Ja, jag vet att kontrakt måste skrivas, men säg till Dragan Armanskij att Erika Berger ringde och se till att larm installeras på morgonen.
Till sist ringde hon även till polisen. Hon fick beskedet att det inte fanns någon bil tillgänglig som kunde avvaras för att ta upp anmälan. Hon fick rådet att vända sig till närpolisstationen nästa dag. Tack. Fuck off.
Därefter satt hon ensam och kokade en lång stund innan adrenalinhalten började sjunka och hon insåg att hon skulle sova ensam i en olarmad kåk samtidigt som någon som kallade henne hora och visade våldstendenser strök omkring i terrängen.
En kort stund undrade hon om hon borde åka in till stan och tillbringa natten på hotell, men Erika Berger var nu en gång för alla en sådan människa som ogillade att bli utsatt för hotelser och än mer ogillade att böja sig för hot. Ska fan till att låta någon jävla skithög köra ut mig ur mitt hem.
Däremot vidtog hon vissa enkla försiktighetsåtgärder.
Mikael Blomkvist hade berättat för henne hur Lisbeth Salander hade hanterat seriemördaren Martin Vanger med en golfklubba. Hon gick följaktligen ut i garaget och ägnade tio minuter åt att leta reda på sin golfbag som hon inte hade sett på så där femton år. Hon valde den järnklubba som hade bäst schwung och placerade denna på bekvämt avstånd från sängen i sovrummet. Hon placerade en putter i hallen och en annan järnklubba i köket. Hon hämtade en hammare från verktygslådan i källaren och placerade den i badrummet intill sovrummet.
Hon plockade upp sin tårgassprej från axelremsväskan och ställde burken på nattduksbordet. Slutligen letade hon rätt på en gummikil, stängde sovrumsdörren och kilade fast den. Därefter hoppades hon nästan att den jävla idiot som kallade henne hora och smashade hennes fönster skulle vara dum nog att återkomma under natten.
När hon kände sig nöjaktigt förskansad var klockan ett på natten. Hon skulle vara på SMP klockan åtta. Hon konsulterade sin kalender och konstaterade att hon hade fyra möten inbokade med start klockan tio. Hennes fot ömmade kraftigt och hon haltade på tå. Hon klädde av sig och kröp ned i sängen. Hon ägde inget nattlinne och undrade om hon borde sätta på sig en t-tröja eller något, men eftersom hon hade sovit naken sedan hon var tonåring så beslutade hon att en tegelsten genom vardagsrumsfönstret inte skulle få ändra på hennes privata vanor.
Därefter låg hon förstås vaken och grubblade.
Hora.
Hon hade fått nio mail som alla innehöll ordet hora och som tycktes komma från olika källor inom media. Det första hade kommit från hennes egen redaktion, men avsändaren var falsk.
Hon klev upp ur sängen och hämtade sin nya Dell laptop som hon fått i och med anställningen på SMP.
Det första mailet – som också var det mest vulgära och hotfulla och där det föreslogs att hon skulle bli knullad med en skruvmejsel – hade kommit den 16 maj, tio dagar tidigare.
Mail två hade kommit två dagar senare, den 18 maj.
Därefter en veckas uppehåll innan e-breven började komma på nytt, nu med en periodicitet på ungefär tjugofyra timmar. Därefter attacken mot hennes hem. Hora.
Under tiden hade Eva Carlsson på kulturen fått tokiga mail som Erika själv till synes var upphovsman till. Och om Eva Carlsson fått tokig e-post så var det fullt möjligt att brevskrivaren hade varit flitig på andra håll också – att andra människor fått post från ”henne” som hon inte kände till.
Det var en obehaglig tanke.
Det mest oroväckande var dock attacken mot huset i Saltsjöbaden.
Den innebar att någon hade gjort sig besvär med att ta sig dit, lokalisera hennes bostad och kasta en tegelsten genom fönstret. Angreppet var förberett – angriparen hade plockat med sig en sprejflaska med färg. I nästa ögonblick blev hon iskall när hon insåg att hon möjligen borde infoga ytterligare en attack i förteckningen. Hennes bil hade fått samtliga fyra däck punkterade då hon hade övernattat med Mikael Blomkvist på Hilton vid Slussen.
Slutsatsen var lika obehaglig som uppenbar. Hon hade en stalker efter sig.
Någonstans därute fanns nu en person som av okänd anledning ägnade sig åt att trakassera Erika Berger.
Att Erikas hem utsattes för en attack var begripligt – det låg där det låg och var svårt att gömma eller flytta. Men om hennes bil utsattes för en attack då den stod parkerad på en slumpvis vald gata på Södermalm innebar det att hennes stalker alltid fanns i hennes omedelbara närhet.
KAPITEL 18: TORSDAG 2 JUNI
Erika Berger vaknade fem över nio av att mobilen ringde.
”God morgon, fröken Berger. Dragan Armanskij. Jag har förstått att något hänt under natten.”
Erika förklarade vad som hade hänt och frågade om Milton Security kunde ersätta Nacka Integrated Protection.
”Vi kan i varje fall installera ett larm som fungerar”, sa Armanskij sarkastiskt. ”Problemet är att den närmaste bil vi har nattetid är Nacka centrum. Utryckningstid är ungefär trettio minuter. Om vi tar jobbet måste jag lägga ut ditt hus på entreprenad. Vi har ett samarbetsavtal med ett lokalt säkerhetsföretag, Adam Säkerhet i Fisksätra, som har en utryckningstid på tio minuter om allt fungerar.”
”Det är bättre än NIP som inte dyker upp alls.”
”Jag vill informera dig om att det är ett familjeföretag, bestående av pappa, två söner och ett par kusiner. Greker, bra folk, jag känner pappan sedan många år. De har täckning cirka 320 dagar per år. Dagar då de inte har möjlighet, på grund av semestrar eller annat, kommer att meddelas i förväg och då är det vår bil i Nacka som gäller.”
”Det funkar för mig.”
”Jag kommer att skicka en person nu på förmiddagen. Han heter David Rosin och är redan på väg ut till dig. Han kommer att göra en säkerhetsanalys. Han behöver dina nycklar om du inte är hemma och han måste ha ditt tillstånd att gå igenom huset från golv till vind. Han kommer att fotografera ditt hus, tomten och den närmaste omgivningen.”
”Jag förstår.”
”Rosin är mycket erfaren och vi kommer att lämna ett förslag på säkerhetsåtgärder. Vi kommer att ha en plan klar om några dagar. Det omfattar överfallslarm, brandsäkerhet, utrymning och intrångsskydd.”
”Okej.”
”Om något händer vill vi också att du ska veta vad du ska göra under de tio minuter det tar för bilen från Fisksätra att nå fram till dig.”
”Ja.”
”Redan i eftermiddag kommer vi att installera larmet. Därefter måste vi underteckna ett kontrakt.”
Omedelbart efter samtalet med Dragan Armanskij insåg Erika att hon hade försovit sig. Hon lyfte mobilen och ringde till redaktionssekreterare Peter Fredriksson och förklarade att hon gjort sig illa och bad honom att avboka ett möte klockan tio.
”Mår du inte bra?” undrade han.
”Jag har skurit sönder foten”, sa Erika. ”Jag haltar in så fort jag kommit i ordning.”
Hon började med att gå till toaletten som låg i anslutning till sovrummet. Sedan klädde hon sig i svarta byxor och lånade en toffel från sin man som hon kunde använda för den skadade foten. Hon valde en svart blus och hämtade kavajen. Innan hon plockade bort gummitriangeln från sovrumsdörren beväpnade hon sig med tårgaspatronen.
Hon gick vaksamt genom huset och satte på kaffebryggaren. Hon åt frukost vid köksbordet, hela tiden uppmärksam på ljud i omgivningen. Hon hade precis hällt upp en påtår då David Rosin från Milton Security knackade på dörren.
Monica Figuerola promenerade till Bergsgatan och samlade sina fyra medarbetare till en tidig morgonkonferens.
”Vi har en deadline nu”, sa Monica Figuerola. ”Vårt arbete måste vara klart till den 13 juli då rättegången mot Lisbeth Salander startar. Det betyder att vi har en dryg månad på oss. Låt oss göra en avstämning och besluta vilka saker som är viktigast just nu. Vem vill börja?”
Berglund harklade sig.
”Den blonde mannen som träffar Mårtensson. Vem är han?”
Alla nickade. Konversationen kom igång.
”Vi har bilder på honom, men inte en aning om hur vi hittar honom. Vi kan inte gå ut med en efterlysning.”
”Gullberg då? Det måste finnas en historia som går att spåra. Vi har honom inom Hemliga statspolisen från början av 1950-talet till 1964 då RPS/Säk grundades. Sedan försvinner han in i bakgrunden.”
Figuerola nickade.
”Ska vi dra slutsatsen att Zalachenkoklubben var något som grundades 1964? Långt innan Zalachenko hade kommit hit, alltså.”
”Syftet måste ha varit något annat … en hemlig organisation inom organisationen.”
”Det var efter Wennerström. Alla var paranoida.”
”En sorts hemlig spionpolis?”
”Det finns faktiskt paralleller utomlands. I USA skapades en särskild grupp interna spionjägare inom CIA på 1960-talet. Den leddes av en James Jesus Angleton och höll nästan på att sabotera hela CIA. Angletons gäng var fanatiker och paranoida – de misstänkte varenda kotte inom CIA för att vara rysk agent. En effekt var att CIA:s verksamhet i stora avsnitt paralyserades.”
”Men det är spekulationer …”
”Var samlas gamla personalakter?”
”Gullberg finns inte i dem. Jag har redan kollat.”
”Men budgeten då? En sådan operation måste finansieras på något sätt …”
Diskussionen fortsatte fram till lunch då Monica Figuerola ursäktade sig och gick till gymmet för att få vara i fred och fundera.
Erika Berger haltade in på SMP:s redaktion först vid lunchtid. Hon hade så ont i foten att hon överhuvudtaget inte kunde sätta ned fotsulan. Hon hoppade bort till glasburen och sjönk lättad ned i sin kontorsstol. Peter Fredriksson såg henne från sin plats vid centraldesken. Hon vinkade in honom.
”Vad har hänt?” undrade han.
”Jag trampade på en glasbit som gick av och fastnade inne i hälen.”
”Det var ju inte så bra.”
”Nej. Det var inte bra. Peter, har det kommit någon ny konstig e-post till någon?”
”Inte vad jag har hört.”
”Okej. Håll öronen öppna. Jag vill veta om det sker något udda kring SMP.”
”Hur menar du?”
”Jag är rädd för att det är någon dåre som håller på att skicka giftiga mail och som har utsett mig till sitt offer. Jag vill alltså veta om du snappar upp att något är på gång.”
”Den typ av mail som Eva Carlsson fick?”
”Vad som helst som är udda. Själv har jag fått en drös tokiga mail som anklagar mig för att vara lite av varje och ger förslag på diverse perverterade saker som borde göras med mig.”
Peter Fredriksson mulnade.
”Hur länge har det pågått?”
”Ett par veckor. Berätta nu. Vad ska det stå i tidningen i morgon?”
”Hmm.”
”Vad då hmm?”
”Holm och chefen för rättsredaktionen är på krigsstigen.”
”Jaha. Varför det?”
”På grund av Johannes Frisk. Du har förlängt hans vikariat och gett honom ett reportageuppdrag, och han vill inte berätta vad det handlar om.”
”Han får inte berätta vad det handlar om. Mina order.”
”Han säger det. Vilket betyder att Holm och rättsred är irriterade på dig.”
”Jag förstår. Sätt upp ett möte med rättsredaktionen klockan tre i eftermiddag så ska jag förklara läget.”
”Holm är rätt sur …”
”Jag är rätt sur på Holm, så det jämnar ut sig.”
”Han är så sur att han klagat hos styrelsen.”
Erika tittade upp. Fan. Jag måste ta itu med Borgsjö.
”Borgsjö kommer in i eftermiddag och vill ha ett möte med dig. Jag misstänker att det är Holms förtjänst.”
”Okej. Vilken tid?”
”Klockan två.”
Han började dra lunch-PM.
Doktor Anders Jbesökte Lisbeth Salander under lunchen. Hon sköt ifrån sig en tallrik med landstingets grönsaksstuvning. Som alltid gjorde han en kort undersökning av henne, men hon noterade att han hade slutat lägga ned sin själ i undersökningarna.
”Du är frisk”, konstaterade han.
”Hmm. Du måste göra något åt maten på det här stället.”
”Maten?”
”Kan du inte fixa en pizza eller något.”
”Ledsen. Budgeten räcker inte till.”
”Jag misstänkte det.”
”Lisbeth. Vi kommer att ha en stor genomgång av ditt hälsotillstånd i morgon …”
”Jag förstår. Och jag är frisk.”
”Du är tillräckligt frisk för att kunna flyttas till Kronobergshäktet i Stockholm.”
Hon nickade.
”Jag skulle förmodligen kunna dra ut på flytten ytterligare någon vecka, men mina kollegor kommer att börja undra.”
”Gör inte det.”
”Säkert?”
Hon nickade.
”Jag är redo. Och det måste ske förr eller senare.”
Han nickade.
”Dåså”, sa Anders Jonasson. ”Jag kommer att ge grönt ljus för flytten i morgon. Det betyder att du troligen kommer att flyttas ganska omgående.”
Hon nickade.
”Det är möjligt att det blir aktuellt redan i helgen. Sjukhusledningen vill inte ha dig här.”
”Det förstår jag.”
”Eh … alltså, din leksak …”
”Den kommer att finnas i hålrummet bakom sängbordet.”
Hon pekade.
”Okej.”
De satt tysta en kort stund innan Anders Jonasson reste sig.
”Jag måste se till andra patienter som har större behov av min hjälp.”
”Tack för allt. Jag är skyldig dig en tjänst.”
”Jag har bara gjort mitt jobb.”
”Nej. Du har gjort betydligt mer. Det ska jag inte glömma.”
Mikael Blomkvist gick in i polishuset på Kungsholmen genom porten på Polhemsgatan. Monica Figuerola tog emot honom och ledsagade honom upp till författningsskyddets lokaler. De sneglade på varandra under tystnad i hissen.
”Är det så klokt att jag visar mig här i polishuset?” undrade Mikael. ”Någon kan ju få syn på mig och börja undra.”
Monica Figuerola nickade.
”Det blir enda mötet här. I framtiden kommer vi att träffas i en liten kontorslokal vi hyrt vid Fridhemsplan. Vi får tillgång till den i morgon. Men det här är okej. Författningsskyddet är en liten och nästan självförsörjande enhet som ingen annan på RPS/Säk bryr sig om. Och vi finns på ett helt annat våningsplan än resten av Säpo.”
Han nickade till Torsten Edklinth utan att skaka hand och hälsade på två medarbetare som uppenbarligen ingick i Edklinths utredning. De presenterade sig som Stefan och Anders. Mikael noterade att de inte nämnde några efternamn.
”Var börjar vi?” undrade Mikael.
”Vad sägs om att börja med att hälla upp lite kaffe … Monica?”
”Ja tack”, sa Monica Figuerola.
Mikael noterade att chefen för författningsskyddet tvekade en sekund innan han reste sig och hämtade kaffekannan och tog den till konferensbordet där porslin redan var framdukat. Torsten Edklinth hade förmodligen avsett att Monica Figuerola skulle servera kaffet. Mikael konstaterade även att Edklinth log för sig själv, vilket Mikael tolkade som ett gott tecken. Sedan blev han allvarlig.
”Jag vet ärligt talat inte hur jag ska hantera den här situationen. Att en journalist sitter med på arbetsmöten inom Säkerhetspolisen är förmodligen unikt. Det vi talar om nu är alltså sådant som i många avseenden är hemligstämplade uppgifter.”
”Jag är inte intresserad av militära hemligheter. Jag är intresserad av Zalachenkoklubben.”
”Men vi måste hitta en balans. För det första ska medarbetarna här inte namnges i dina texter.”
”Okej.”
Edklinth tittade förvånat på Mikael Blomkvist.
”För det andra ska du inte prata med någon annan medarbetare än mig och Monica Figuerola. Det är vi som avgör vad vi kan berätta för dig.”
”Om du har en lång lista på krav så borde du ha nämnt dem i går.”
”I går hade jag inte hunnit tänka igenom saken.”
”Då ska jag avslöja något för dig. Det här är förmodligen första och enda gången i min yrkesverksamma karriär som jag kommer att sitta och berätta innehållet i en opublicerad story för en polis. Så för att citera dig … jag vet ärligt talat inte hur jag ska hantera den här situationen.”
En kort tystnad lägrade sig över bordet.
”Vi kanske …”
”Vad sägs om …”
Edklinth och Monica Figuerola började prata samtidigt och tystnade.
”Jag är ute efter Zalachenkoklubben. Ni vill åtala Zalachenkoklubben. Låt oss hålla oss till det”, sa Mikael.
Edklinth nickade.
”Vad har ni?”
Edklinth förklarade vad Monica Figuerola och hennes gäng hade grävt fram. Han visade bilden av Evert Gullberg tillsammans med spionöversten Stig Wennerström.
”Bra. Jag vill ha en kopia av den bilden.”
”Den finns i Åhlén & Åkerlunds arkiv”, sa Monica Figuerola.
”Den finns på bordet framför mig. Med text på baksidan”, sa Mikael.
”Okej. Ge honom en kopia”, sa Edklinth.
”Det betyder att Zalachenko mördades av Sektionen.”
”Mord och självmord av en man som själv var döende i cancer. Gullberg lever ännu, men läkarna ger honom högst några veckor. Han har sådana hjärnskador efter självmordsförsöket att han i princip är en grönsak.”
”Och han var den person som var huvudansvarig för Zalachenko då han hoppade av.”
”Hur vet du det?”
”Gullberg träffade statsminister Thorbjörn Fälldin sex veckor efter Zalachenkos avhopp.”
”Kan du bevisa det?”
”Yep. Regeringskansliets besöksdiarium. Gullberg kom tillsammans med dåvarande chefen för RPS/Säk.”
”Som numera är avliden.”
”Men Fälldin lever och är beredd att berätta om saken.”
”Har du …”
”Nej, jag har inte pratat med Fälldin. Men någon annan har gjort det. Jag kan inte namnge personen. Källskydd.”
Mikael förklarade hur Thorbjörn Fälldin hade reagerat på informationen om Zalachenko och hur han hade åkt till Holland och intervjuat Janeryd.
”Så Zalachenkoklubben finns någonstans i det här huset”, sa Mikael och pekade på bilden.
”Delvis. Vi tror att det är en organisation inom organisationen. Zalachenkoklubben kan inte existera utan bistånd från nyckelpersoner här i huset. Men vi tror att den så kallade Sektionen för särskild analys etablerade sig någonstans utanför huset.”
”Så det fungerar alltså så att en person kan vara anställd av Säpo, få sin lön av Säpo och sedan i själva verket rapportera till en annan arbetsgivare.”
”Ungefär så.”
”Så vem i huset hjälper Zalachenkoklubben?”
”Det vet vi inte än. Men vi har några misstänkta.”
”Mårtensson”, föreslog Mikael.
Edklinth nickade.
”Mårtensson jobbar för Säpo och när han behövs hos Zalachenkoklubben blir han frikopplad från ordinarie jobb”, sa Monica Figuerola.
”Hur kan det ske rent praktiskt?”
”Mycket bra fråga”, sa Edklinth och log svagt. ”Du skulle inte ha lust att börja jobba åt oss?”
”Aldrig i livet”, sa Mikael.
”Jag skämtar bara. Men det är den naturliga frågan. Vi har en misstänkt, men vi kan inte leda misstankarna i bevis ännu.”
”Låt se … det måste vara någon med administrativa befogenheter.”
”Vi misstänker kanslichefen Albert Shenke”, sa Monica Figuerola.
”Och nu kommer vi till den första stötestenen”, sa Edklinth. ”Vi har gett dig ett namn, men uppgiften är odokumenterad. Hur tänker du förfara med den saken?”
”Jag kan inte publicera ett namn som jag inte har dokumentation på. Om Shenke är oskyldig kommer han att stämma Millennium för förtal.”
”Bra. Då är vi överens. Det här samarbetet måste handla om förtroende oss emellan. Din tur. Vad har du?”
”Tre namn”, sa Mikael. ”De två första var medlemmar i Zalachenkoklubben på 1980-talet.”
Edklinth och Figuerola lystrade genast.
”Hans von Rottinger och Fredrik Clinton. Rottinger är död. Clinton är pensionär. Men bägge ingick i kretsen närmast Zalachenko.”
”Och det tredje namnet”, bad Edklinth.
”Teleborian är länkad till en person som heter Jonas. Vi känner inte till efternamnet men vi vet att han är med i Zalachenkoklubben årgång 2005 … Vi har faktiskt spekulerat lite om att det kan vara han som är med Mårtensson på bilderna från Copacabana.”
”Och i vilket sammanhang har namnet Jonas dykt upp?”
”Lisbeth Salander har hackat Peter Teleborians dator, och vi kan följa korrespondens som visar hur Teleborian konspirerar med Jonas på samma sätt som han konspirerade med Björck 1991. Han ger Teleborian instruktioner. Och nu kommer vi till den andra stötestenen”, sa Mikael och log mot Edklinth. ”Jag kan dokumentera mina påståenden, men jag kan inte ge er dokumentationen utan att röja en källa. Ni får acceptera det jag säger.”
Edklinth såg fundersam ut.
”Någon kollega till Teleborian i Uppsala kanske”, undrade han. ”Okej. Vi börjar med Clinton och von Rottinger. Berätta vad du vet.”
Styrelseordförande Magnus Borgsjö tog emot Erika Berger på sitt rum intill styrelsens sammanträdesrum. Han såg bekymrad ut.
”Jag hörde att du gjort dig illa”, sa han och pekade på hennes fot.
”Det går över”, sa Erika och lutade kryckorna mot hans skrivbord då hon slog sig ned i hans besöksstol.
”Jaha, det är ju bra. Erika, du har nu varit här i en månad och jag ville att vi skulle få en chans att stämma av. Hur känns det?”
Jag måste diskutera Vitavara med honom. Men hur? När?
”Jag har börjat få grepp om läget. Det finns två sidor. Å ena sidan har SMP ekonomiska problem och budgeten håller på att strypa tidningen. Å andra sidan har SMP en otrolig mängd dödkött på redaktionen.”
”Finns det inga positiva sidor?”
”Jo. En massa rutinerade proffs som vet hur jobbet ska göras. Problemet är att vi har andra som inte låter dem göra jobbet.”
”Holm har pratat med mig …”
”Jag vet.”
Borgsjö höjde ögonbrynen.
”Han har en hel del synpunkter på dig. Så gott som alla är negativa.”
”Det är okej. Jag har en hel del synpunkter på honom också.”
”Negativa? Det är inte bra om ni inte kan arbeta ihop …”
”Jag har inga problem med att arbeta ihop med honom. Däremot har han problem med mig.”
Erika suckade.
”Han driver mig till vansinne. Holm är rutinerad och tveklöst en av de mest kompetenta nyhetschefer jag har sett. Samtidigt är han en skitstövel. Han intrigerar och spelar ut folk mot varandra. Jag har jobbat i media i tjugofem år och aldrig stött på en liknande människa i chefsposition.”
”Han måste ha hårda nypor för att klara av jobbet. Han är pressad från alla håll och kanter.”
”Hårda nypor – ja. Men det betyder inte att han måste vara en idiot. Holm är dessvärre en katastrof och ett av de viktigaste skälen till att det är så gott som omöjligt att få medarbetarna att bedriva teamwork. Han tycks tro att hans arbetsbeskrivning består i att härska genom att söndra.”
”Hårda ord.”
”Jag ger Holm en månad till att komma på bättre tankar. Sedan lyfter jag bort honom som nyhetschef.”
”Det kan du inte göra. Ditt jobb består inte i att slita sönder arbetsorganisationen.”
Erika tystnade och studerade styrelseordföranden.
”Förlåt att jag påpekar det, men det var exakt det som du anställde mig för. Vi har till och med formulerat ett kontrakt som ger mig fria händer att genomföra de redaktionella förändringar som jag anser nödvändiga. Min arbetsbeskrivning består i att förnya tidningen och det kan jag bara göra genom att förändra organisationen och arbetsrutinerna.”
”Holm har vigt sitt liv åt SMP.”
”Jo. Och han är 58 år gammal och ska gå i pension om sex år och jag har inte råd att ha honom som belastning under den tiden. Missförstå mig inte, Magnus. Från och med det ögonblick jag satte mig i glasburen därnere så består min livsuppgift i att höja SMP:s kvalité och höja upplagan. Holm har att välja mellan att göra saker på mitt sätt eller göra något annat. Jag kommer att köra över precis vem som helst som står i vägen för den målsättningen eller som på annat sätt skadar SMP.”
Fan … jag måste ta det här med Vitavara. Borgsjö kommer att få sparken.
Borgsjö log plötsligt.
”Jag tror minsann att du också har hårda nypor.”
”Ja, det har jag, och i det här fallet är det beklagligt eftersom det faktiskt inte borde behövas. Mitt jobb är att göra en bra tidning och det kan jag bara göra om jag har en ledning som fungerar och medarbetare som trivs.”
Efter mötet med Borgsjö haltade Erika tillbaka till glasburen. Hon kände sig obehaglig till mods. Hon hade pratat med Borgsjö i fyrtiofem minuter utan att med ett enda ord föra Vitavara på tal. Med andra ord hade hon inte varit särskilt rak eller ärlig mot honom.
Då Erika Berger öppnade sin dator hade hon fått ett mail från
[TROR DU ATT BORGSJÖ SKA KUNNA RÄDDA DIG, DIN LILLA HORA? HUR KÄNNS DET I FOTEN?]
Hon höjde blicken och tittade spontant ut över redaktionen. Hennes blick föll på Holm. Han tittade på henne. Sedan nickade han mot henne och log.
Det är någon på SMP som skriver mailen, tänkte Erika.
Mötet på författningsskyddet avslutades inte förrän efter klockan fem. De kom överens om att hålla ett nytt möte nästa vecka och att Mikael Blomkvist skulle vända sig till Monica Figuerola om han behövde få kontakt med RPS/Säk innan dess. Mikael tog sin datorväska och reste sig.
”Hur hittar jag ut härifrån?” undrade han.
”Du får nog inte springa omkring på egen hand”, sa Edklinth.
”Jag tar ut honom”, sa Monica Figuerola. ”Dröj några minuter så får jag plocka ihop på mitt rum.”
De gjorde sällskap genom Kronobergsparken mot Fridhemsplan.
”Så vad händer nu?” undrade Mikael.
”Vi håller kontakt”, sa Monica Figuerola.
”Jag börjar tycka om att ha kontakt med Säpo”, sa Mikael och log mot henne.
”Har du lust att äta middag senare i kväll?”
”Bosniska restaurangen igen?”
”Nä, jag har inte råd att äta ute varje kväll. Jag tänkte snarare något enkelt hemma hos mig.”
Hon stannade och log mot honom.
”Vet du vad jag skulle vilja göra just nu?” sa Monica Figuerola.
”Nej.”
”Jag har lust att ta hem dig nu och klä av dig.”
”Det här kan bli krångligt.”
”Jag vet. Jag tänker inte precis berätta för min chef.”
”Vi vet inte hur den här storyn kommer att utvecklas. Vi kan hamna på motsatta sidor av barrikaden.”
”Jag tar risken. Kommer du frivilligt eller måste jag boja dig?”
Han nickade. Hon tog honom under armen och styrde mot Pontonjärgatan. De var nakna inom trettio sekunder efter att de stängt hennes lägenhetsdörr.
David Rosin, säkerhetskonsult på Milton Security, väntade på Erika Berger då hon kom hem vid sjutiden på kvällen. Hennes fot ömmade kraftigt och hon linkade in i köket och sjönk ned på närmaste stol. Han hade bryggt kaffe och serverade henne.
”Tack. Ingår kaffekokning i Miltons serviceavtal?”
Han log artigt. David Rosin var en rundnätt man i 50-årsåldern med ett rött hakskägg.
”Tack för att jag fick låna köket under dagen.”
”Det var det minsta jag kunde erbjuda. Hur är läget?”
”Under dagen har våra tekniker varit här och installerat ett riktigt larm. Jag ska visa hur det fungerar alldeles strax. Jag har också gått igenom din bostad från källare till vind och tittat på omgivningarna. Det som händer nu är att jag kommer att diskutera din situation med kollegor på Miltons, och om några dagar kommer vi att ha en analys som vi vill gå igenom med dig. Men i väntan på det finns en del saker vi bör diskutera.”
”Okej.”
”För det första måste vi underteckna lite formalia. Det slutgiltiga kontraktet ska vi formulera senare – det beror på vilka tjänster vi kommer överens om – men här finns en dokumentation på att du ger Milton Security i uppdrag att installera det larm vi har installerat under dagen. Det är ett ömsesidigt standardkontrakt som innebär att vi på Milton ställer vissa krav på dig och att vi ålägger oss vissa saker, däribland tystnadsplikt och liknande.”
”Ni ställer krav på mig?”
”Ja. Ett larm är ett larm och betyder ingenting om det står en tokig människa med ett automatvapen i ditt vardagsrum. Om det ska vara meningsfullt med säkerhet så innebär det att vi vill att du och din make ska tänka på vissa saker och göra vissa rutinåtgärder. Jag ska gå igenom punkterna med dig.”
”Okej.”
”Jag ska inte föregripa den slutliga analysen, men så här uppfattar jag det allmänna läget. Du och din make bor i en villa. Ni har strand på baksidan av huset och några få stora villor i den närmaste omgivningen. Så vitt jag kunnat se har dina grannar inte särskilt bra uppsikt över ditt hus, det är relativt isolerat.”
”Det stämmer.”
”Det betyder att en inkräktare har goda möjligheter att närma sig din bostad utan att bli observerad.”
”Grannarna till höger är bortresta stora delar av året, och till vänster bor ett äldre par som lägger sig ganska tidigt.”
”Precis. Dessutom vänder husen gavlarna mot varandra. Det finns få fönster och liknande. Om en inkräktare går in på din tomt – det tar fem sekunder att svänga av från vägen och komma till baksidan av huset – så upphör insynen helt. Baksidan är omgärdad av en stor häck, garage och en stor fristående byggnad.”
”Det är min makes ateljé.”
”Han är konstnär, har jag förstått.”
”Det stämmer. Vidare?”
”Den inkräktare som krossade fönstret och sprejade på fasaden kunde göra det helt ostört. Möjligen tog han en risk att ljudet av krossat glas kunde ha hörts och att någon reagerat, men huset är vinklat och ljudet fångas upp av fasaden.”
”Jaha.”
”Den andra biten är att du har ett stort hus på cirka 250 kvadrat och därtill kommer vind och källare. Det är elva rum fördelat på två våningar.”
”Huset är ett monster. Det är Gregers föräldrahem som han fick överta.”
”Det finns också mängder av olika sätt att ta sig in i huset. Via entrédörren, via altanen på baksidan, via verandan på övervåningen och via garaget. Dessutom finns fönster på bottenvåningen och sex källarfönster som var helt olarmade. Slutligen kan jag bryta mig in genom att använda brandstegen på baksidan av huset och gå in genom takluckan till vinden som bara är säkrad med en hasp.”
”Det låter som om det är svängdörrar in i bostaden. Vad ska vi göra?”
”Det larm vi har installerat under dagen är provisoriskt. Vi ska komma tillbaka nästa vecka och göra en ordentlig installation med larm på varje fönster på bottenvåningen och i källaren. Det är alltså ditt intrångsskydd i händelse av att du och din make är bortresta.”
”Okej.”
”Men det aktuella läget har uppstått på grund av att du utsätts för ett direkt hot från en specifik individ. Det är betydligt allvarligare. Vi vet inte ett dugg om vem den personen är, vilka motiv han har och hur långt han är beredd att gå, men vi kan dra vissa slutsatser. Om det bara handlade om anonym hatpost skulle vi göra en lägre hotbedömning, men i det här fallet handlar det om en person som faktiskt har gjort sig besvär med att åka till din bostad – och det är rätt lång väg till Saltsjöbaden – och genomföra ett attentat. Det är synnerligen illavarslande.”
”Det håller jag med om.”
”Jag har pratat med Armanskij under dagen och vi är överens om att det finns en klar och tydlig hotbild.”
”Jaha.”
”Till dess att vi vet mer om den som hotar måste vi ta det säkra för det osäkra.”
”Vilket betyder …”
”För det första. Det larm vi har installerat under dagen innehåller två komponenter. Dels ett vanligt intrångslarm som är på då du inte är hemma, dels ett rörelsedetektorlarm för undervåningen som du måste sätta på då du befinner dig på övervåningen på nätterna.”
”Okej.”
”Det innebär krångel eftersom du måste stänga av larmet varje gång du går ned till bottenvåningen.”
”Jag förstår.”
”För det andra har vi bytt ut din sovrumsdörr i dag.”
”Bytt sovrumsdörren?”
”Ja. Vi har installerat en säkerhetsdörr i stål. Oroa dig inte, den är vitmålad och ser ut som en vanlig sovrumsdörr. Skillnaden är att dörren automatiskt går i lås då du stänger den. För att öppna dörren från insidan behöver du bara trycka ned handtaget som på vilken dörr som helst. Men för att öppna dörren utifrån måste du slå en tresiffrig kod på en platta som sitter direkt på handtaget.”
”Okej.”
”Om du blir antastad i hemmet har du alltså ett säkert rum du kan barrikadera dig i. Det är stabila väggar och det kommer att ta en bra stund att bryta ned den dörren även om man har verktyg till hands. För det tredje ska vi installera kameraövervakning som innebär att du kan se vad som händer på bakgården och på bottenvåningen då du befinner dig i sovrummet. Det sker senare i veckan samtidigt som vi installerar rörelsedetektorer utanför huset.”
”Suck. Det låter som om sovrummet inte kommer att vara en så romantisk plats i framtiden.”
”Det är en liten monitor. Vi kan bygga in den i en garderob eller i ett skåp så du inte behöver ha den framme.”
”Okej.”
”Senare i veckan vill jag byta dörrar i arbetsrummet och i ett rum här nere också. Om något händer så ska du snabbt kunna söka skydd och låsa dörren medan du väntar på assistans.”
”Ja.”
”Om du utlöser inbrottslarmet av misstag så ska du omedelbart ringa till Miltons larmcentral och avboka utryckningen. För att avboka måste du kunna uppge ett lösenord som finns registrerat hos oss. Om du glömmer lösenordet sker utryckningen i alla fall och då kommer du att debiteras en summa pengar.”
”Jag förstår.”
”För det fjärde finns nu överfallslarm på fyra ställen här i huset. Här nere i köket, i hallen, i ditt arbetsrum på övervåningen och i ert sovrum. Överfallslarmet består av två knappar som du trycker in samtidigt och håller intryckta i tre sekunder. Du kan göra det med en hand, men du kan inte göra det av misstag.”
”Jaha.”
”Om överfallslarmet går innebär det tre saker. För det första rycker Miltons ut med bilar som kommer hit. Den närmaste bilen kommer från Adam Säkerhet i Fisksätra. Det är två stadiga knektar som är här inom tio till tolv minuter. Det andra är att en bil från Miltons kommer ned från Nacka. Där är utryckningstiden i bästa fall tjugo men troligare tjugofem minuter. För det tredje larmas polisen automatiskt. Det kommer med andra ord flera bilar till platsen med några minuters mellanrum.”
”Okej.”
”Ett överfallslarm går inte att avboka på samma sätt som du kan avboka intrångslarmet. Du kan alltså inte ringa och säga att det var ett misstag. Även om du möter oss på uppfarten och säger att det var ett misstag så kommer polisen att gå in i huset. Vi vill vara säkra på att ingen håller en pistol mot din makes huvud eller något sådant. Överfallslarmet ska du endast använda då det verkligen är fara på färde.”
”Jag förstår.”
”Det behöver inte vara ett fysiskt överfall. Det kan vara att någon försöker bryta sig in eller dyker upp på bakgården eller liknande. Om du känner dig det minsta hotad så ska du använda larmet, men du ska göra det med omdöme.”
”Jag lovar.”
”Jag noterar att du har golfklubbor placerade lite här och var i huset.”
”Ja. Jag sov här ensam i går natt.”
”Själv skulle jag ha tagit in på hotell. Jag har inga problem med att du vidtar försiktighetsåtgärder på egen hand. Men jag hoppas att du har klart för dig att med en golfklubba kan du med lätthet slå ihjäl en angripare.”
”Hmm.”
”Och om du gör det så kommer du med största sannolikhet att bli åtalad för dråp. Om du uppger att du ställt golfklubborna där i akt och mening att beväpna dig så kan det till och med rubriceras som mord.”
”Så jag ska alltså …”
”Säg inget. Jag vet vad du tänker säga.”
”Om någon överfaller mig så tänker jag nog slå in skallen på den människan.”
”Jag förstår dig. Men hela poängen med att anlita Milton Security är att du ska ha alternativ till det. Du ska kunna påkalla hjälp och framför allt ska du inte hamna i en situation där du måste slå in skallen på någon.”
”Okej.”
”Och vad gör du förresten med golfklubborna om han kommer med ett skjutvapen? Det säkerhet handlar om är att ligga ett steg före den som vill dig illa.”
”Hur gör jag det om jag har en stalker efter mig?”
”Du ser till att han aldrig har en chans att komma dig inpå livet. I nuläget är det så att vi inte kommer att vara klara med installationerna här förrän om ett par dagar, och därefter måste vi också ha ett samtal med din make. Han måste vara lika säkerhetsmedveten som du.”
”Jaha.”
”Till dess vill jag egentligen inte att du ska bo här.”
”Jag har ingen möjlighet att flytta någonstans. Min make är hemma om ett par dagar. Men både han och jag reser ganska ofta och är ensamma här tidvis.”
”Jag förstår. Men det här handlar bara om några dagar till dess att vi har alla installationer på plats. Finns det ingen bekant du kan bo hos?”
Erika funderade ett ögonblick på Mikael Blomkvists lägenhet men kom ihåg att det inte var någon bra idé.
”Tack … men jag vill nog bo här hemma.”
”Jag var rädd för det. I så fall vill jag att du ska ha sällskap här under resten av veckan.”
”Hmm.”
”Har du någon bekant som kan komma och bo hos dig?”
”Säkert. Men inte halv åtta på kvällen om en galen mördare stryker omkring på bakgården.”
David Rosin funderade en stund.
”Okej. Har du något emot att ha sällskap av en medarbetare på Miltons? Jag kan ringa ett samtal och höra om en tjej som heter Susanne Linder är ledig i kväll. Hon skulle säkert inte ha något emot att tjäna några extra hundralappar vid sidan om.”
”Vad kostar det?”
”Det får du göra upp med henne. Det är alltså utanför alla formella avtal. Men jag vill faktiskt inte att du ska vara ensam.”
”Jag är inte mörkrädd.”
”Det tror jag inte heller. Då skulle du inte ha sovit här i går natt. Men Susanne Linder är dessutom före detta polis. Och det är bara högst tillfälligt. Om vi ska arrangera livvaktsskydd så blir det en helt annan sak – och det blir rätt dyrt.”
David Rosins allvarliga tonläge påverkade henne. Erika Berger insåg plötsligt att han satt och nyktert diskuterade möjligheten att det förelåg ett hot mot hennes liv. Var det överdrivet? Skulle hon avfärda hans professionella oro? Varför hade hon i så fall alls ringt Milton Security och bett dem installera ett larm?
”Okej. Ring henne. Jag bäddar i gästrummet.”
Det var först vid tiotiden på kvällen som Monica Figuerola och Mikael Blomkvist svepte lakan omkring sig, gick till hennes kök och snickrade ihop en kall pastasallad med tonfisk och bacon av rester i hennes kylskåp. De drack vatten till middagen. Monica Figuerola fnittrade plötsligt.
”Vad?”
”Jag misstänker att Edklinth skulle bli aningen störd om han såg oss just nu. Jag tror inte att han menade att jag skulle ha sex med dig då han sa att jag skulle hålla nära koll på dig.”
”Det var du som startade det här. Jag hade att välja på att bli bojad eller komma med frivilligt.”
”Jag vet. Men du var inte alltför svår att övertala.”
”Du kanske inte är medveten om det, fast det tror jag, men du fullkomligt skriker sex. Vilken kille tror du kan motstå det?”
”Tack. Men fullt så sexig är jag inte. Och fullt så ofta har jag inte sex.”
”Hmm.”
”Det är sant. Jag brukar inte hamna i säng med särskilt många killar. Jag har halvt om halvt varit ihop med en kille under våren. Men det tog slut.”
”Varför det?”
”Han var rätt gullig men det blev en sorts tröttsam armbrytartävling. Jag var starkare än han och det tålde han inte.”
”Okej.”
”Är du en sådan kille som kommer att vilja bryta arm med mig?”
”Du menar om jag är en kille som har problem med att du är mera vältränad och fysiskt starkare än jag. Nej.”
”Ärligt talat. Jag har märkt att ganska många killar är intresserade, men sedan börjar de utmana mig och vill hitta på olika sätt att dominera mig. Särskilt om de upptäcker att jag är snut.”
”Jag tänker inte tävla med dig. Jag är bättre än du på det jag gör. Och du är bättre än jag på det du gör.”
”Bra. Den attityden kan jag leva med.”
”Varför raggade du upp mig?”
”Jag brukar ge efter för impulser. Och du var en sådan impuls.”
”Okej. Men du är polis på Säpo av alla jävla ställen och mitt inne i en utredning där jag är en aktör …”
”Du menar att det var oprofessionellt av mig. Du har rätt. Jag borde inte ha gjort det. Och jag skulle få stora problem om det blev allmänt känt. Edklinth skulle bli rasande.”
”Jag ska inte skvallra.”
”Tack.”
De var tysta en stund.
”Jag vet inte vad det kommer att bli av det här. Du är en kille som brukar strula rätt mycket har jag förstått. Är det en riktig beskrivning?”
”Jo. Dessvärre. Och jag söker nog inte en stadig flickvän.”
”Okej. Jag är varnad. Jag söker nog inte en stadig pojkvän heller. Kan vi hålla det här på ett vänskapligt plan?”
”Helst. Monica, jag ska inte berätta för någon att vi haft ihop det. Men om det vill sig illa kan jag hamna i en jävla konflikt med dina kollegor.”
”Jag tror faktiskt inte det. Edklinth är renhårig. Och vi vill verkligen nita den här Zalachenkoklubben. Det verkar fullkomligt vettlöst om dina teorier stämmer.”
”Vi får se.”
”Du har haft ihop det med Lisbeth Salander också.”
Mikael höjde blicken och såg på Monica Figuerola.
”Du … jag är inte en öppen dagbok som alla får läsa. Min relation till Lisbeth angår ingen.”
”Hon är Zalachenkos dotter.”
”Ja. Och det måste hon leva med. Men hon är inte Zalachenko. Det är en jävla skillnad.”
”Jag menade inte så. Jag undrade över ditt engagemang i den här historien.”
”Lisbeth är min vän. Det räcker som förklaring.”
susanne linder från Milton Security var klädd i jeans, svart skinnjacka och löparskor. Hon anlände till Saltsjöbaden vid niotiden på kvällen och fick instruktioner av David Rosin och gick en runda i huset tillsammans med honom. Hon var beväpnad med laptop, fjäderbatong, tårgaspatron, handbojor och tandborste i en grön militärbag som hon packade upp i Erika Bergers gästrum. Därefter bjöd Erika Berger henne på kaffe.
”Tack för kaffet. Du kommer att tycka att jag är en gäst som du måste underhålla på alla sätt och vis. I själva verket är jag inte alls en gäst. Jag är ett nödvändigt ont som plötsligt finns i ditt liv, även om det bara är för ett par dagar. Jag jobbade som polis i sex år och har jobbat för Milton Security i fyra år. Jag är utbildad livvakt.”
”Jaha.”
”Det finns en hotbild mot dig och jag är här för att vara grindvakt så att du ska kunna sova i lugn och ro eller arbeta eller läsa en bok eller göra vad du har lust att göra. Om du har ett behov av att prata så lyssnar jag gärna. Annars har jag en bok med mig som jag kan sysselsätta mig med.”
”Okej.”
”Det jag menar är att du ska fortsätta med ditt liv och att du inte ska känna ett behov av att underhålla mig. Då blir jag bara ett störande inslag i din vardag. Så det bästa vore om du kunde se mig som en tillfällig arbetskamrat.”
”Jag måste säga att jag är ovan vid den här situationen. Jag har blivit utsatt för hotelser tidigare då jag var chefredaktör för Millennium, men då var det på en yrkesmässig nivå. Här är det en jävligt obehaglig människa …”
”Som har fått en hang up på just dig.”
”Något åt det hållet.”
”Om vi ska ordna ett riktigt livvaktsskydd för dig så kommer det att kosta väldigt mycket pengar och det måste du göra upp med Dragan Armanskij. Och om det ska vara lönt så måste det finnas en mycket tydlig och specifik hotbild. Det här är bara ett extraknäck för mig. Jag tar 500 spänn per natt för att sova här veckan ut istället för att sova hemma hos mig. Det är billigt och långt under vad jag skulle debitera om jag tog det här jobbet på uppdrag av Miltons. Är det okej med dig?”
”Det är helt okej.”
”Om någonting händer så vill jag att du låser in dig i sovrummet och låter mig sköta tumultet. Ditt jobb är att trycka på överfallslarmet.”
”Jag förstår.”
”Jag menar allvar. Jag vill inte ha dig under fötterna om det blir något bråk.”
Erika Berger gick och lade sig vid elvatiden på kvällen. Hon hörde klicket från låset då hon stängde sovrumsdörren. Hon klädde eftertänksamt av sig och kröp ned i sängen.
Trots att hon hade blivit manad att inte underhålla sin gäst så hade hon tillbringat två timmar med Susanne Linder vid köksbordet. Hon hade upptäckt att de kom alldeles utmärkt överens och att sällskapet hade varit otvunget. De hade diskuterat den psykologi som föranleder vissa män att förfölja kvinnor. Susanne Linder hade förklarat att hon struntade i psykologiskt mumbo jumbo. Hon menade att det viktiga var att stoppa dårarna och att hon trivdes mycket väl med sitt jobb på Milton Security eftersom hennes arbetsuppgifter till stor del handlade om att vara motåtgärd mot dårfinkar.
”Varför slutade du hos polisen?” undrade Erika Berger.
”Fråga hellre varför jag blev polis.”
”Okej. Varför blev du polis?”
”Därför att då jag var sjutton år blev en nära väninna till mig rånad och våldtagen av tre sluskar i en bil. Jag blev polis för att jag hade en romantisk bild av att polisen var till för att hindra sådana brott.”
”Ja …”
”Jag kunde inte hindra ett jävla skit. Som polis kom jag alltid till platsen efter att ett brott begåtts. Jag pallade inte med den dumdryga jargongen i piketen. Och jag lärde mig snabbt att vissa brott inte utreds. Du är ett typexempel på det. Har du försökt ringa polisen om vad som hänt?”
”Jo.”
”Och polisen ryckte ut?”
”Inte precis. Jag blev uppmanad att göra en anmälan på närpolisstationen.”
”Okej. Då vet du. Nu jobbar jag för Armanskij och där kommer jag in i bilden innan brottet begåtts.”
”Hotade kvinnor?”
”Jag jobbar med allt möjligt. Säkerhetsanalyser, livvaktsskydd, övervakning och sådant. Men det handlar ofta om människor som hotas och jag trivs väsentligt bättre där än hos polisen.”
”Okej.”
”Det finns förstås en nackdel.”
”Vad då?”
”Vi ger bara hjälp till klienter som kan betala.”
Då hon hade lagt sig funderade Erika Berger på vad Susanne Linder sagt. Alla människor har inte råd med säkerhet. Själv hade hon utan att blinka accepterat David Rosins förslag till ett flertal dörrbyten, hantverkare och dubbla larmsystem och allt annat. Summan för alla åtgärder skulle komma att kosta uppemot 50 000 kronor. Hon hade råd.
Hon funderade en stund på sin känsla att den som hotade henne hade något med SMP att göra. Personen i fråga hade vetat att hon gjort sig illa i foten. Hon funderade på Anders Holm. Hon tyckte inte om honom, vilket bidrog till hennes misstänksamhet mot honom, men nyheten att hon hade gjort sig illa i foten hade spridits snabbt från den sekund då hon kommit till redaktionen med kryckor.
Och hon måste ta itu med problemet med Borgsjö.
Hon satte sig plötsligt upp i sängen och rynkade ögonbrynen och såg sig omkring i sovrummet. Hon undrade var hon hade lagt Henry Cortez mapp om Borgsjö och Vitavara AB.
Erika reste sig och drog på sig morgonrocken och tog stöd av en krycka. Därefter öppnade hon sovrumsdörren och gick till sitt arbetsrum och tände takbelysningen. Nej, hon hade inte varit inne i arbetsrummet sedan hon … hon hade läst mappen i badkaret kvällen innan. Hon hade lagt den på fönsterbrädet.
Hon gick till badrummet. Mappen låg inte i fönstret.
Hon stod stilla en lång stund och grubblade.
Jag klev upp ur badkaret och gick för att sätta på kaffe och trampade på glasbiten och fick annat att tänka på.
Hon hade inget minne av att hon hade sett mappen på morgonen. Hon hade inte flyttat mappen någon annanstans.
Plötsligt blev hon iskall. Hon ägnade de närmast följande fem minuterna åt att systematiskt söka igenom badrummet och vända upp och ned på papperstravar och tidningsbuntar i köket och i sovrummet. Till sist tvingades hon konstatera att mappen var borta.
Någon gång efter att hon trampade på glasbiten och innan David Rosin dök upp på morgonen så hade någon gått in i badrummet och tagit Millenniums material om Vitavara AB.
Sedan slog det henne att hon hade andra hemligheter i huset. Hon haltade snabbt tillbaka till sovrummet och öppnade understa byrålådan vid sin säng. Hennes hjärta sjönk som en sten. Alla människor har hemligheter. Hon samlade sina i byrån i sovrummet. Erika Berger skrev inte dagbok regelbundet, men det hade funnits perioder då hon gjort det. Där fanns sparade gamla kärleksbrev från tonåren.
Där fanns ett kuvert med bilder som hade varit kul när de togs men som inte lämpade sig för allmän publicering. Då Erika var i 25-årsåldern hade hon varit med i Club Xtreme som arrangerade privata dejtingfester för folk som lattjade med läder och lack. Där fanns bilder från fester då hon i nyktert tillstånd skulle påstå att hon inte hade sett riktigt klok ut.
Och mest katastrofalt – där fanns en video som tagits under en semester i början av 1990-talet då hon och hennes make hade varit gäster hos glaskonstnären Torkel Bollinger i hans sommarhus på Costa del Sol. Under semestern hade Erika upptäckt att hennes man hade en klar bisexuell läggning, och de hade bägge hamnat i säng med Torkel. Det hade varit en underbar semester. Videokameror hade fortfarande varit ett relativt nytt fenomen, och den film de lekfullt producerat var inte av det barntillåtna slaget.
Byrålådan var tom.
Hur fan kunde jag vara så jävla korkad?
På botten av lådan hade någon sprejat de välbekanta fyra bokstäverna.
KAPITEL 19: FREDAG 3 JUNI – LÖRDAG 4 JUNI
Lisbeth Salander avslutade sin självbiografi vid fyratiden på fredagsmorgonen och skickade en kopia till Mikael Blomkvist på yahoogruppen [Stolliga–Bordet]. Därefter låg hon stilla i sängen och stirrade upp i taket.
Hon konstaterade att hon på valborgsmässoafton hade fyllt 27 år men att hon inte ens hade reflekterat över att det varit hennes födelsedag. Hon hade befunnit sig i fångenskap. Hon hade upplevt samma sak då hon låg på S:t Stefans barnpsykiatriska klinik, och om saker och ting inte gick hennes väg så fanns en risk att hon skulle uppleva åtskilliga födelsedagar framöver på något dårhus.
Vilket hon inte tänkte acceptera.
Förra gången hon suttit inspärrad hade hon knappt kommit upp i tonåren. Nu var hon vuxen och hade en annan kunskap och kompetens. Hon undrade hur lång tid det skulle ta för henne att rymma och sätta sig i säkerhet någonstans utomlands och skaffa en ny identitet och ett nytt liv.
Hon reste sig från sängen och gick till toaletten där hon tittade sig i spegeln. Hon haltade inte längre. Hon kände med handen på utsidan av höften där skottsåret hade läkts till ett ärr. Hon vred armarna och tänjde skuldran fram och tillbaka. Det stramade, men hon var i praktiken återställd. Hon knackade sig på huvudet. Hon antog att hennes hjärna inte hade tagit någon större skada av att bli perforerad av en helmantlad kula.
Hon hade haft tur som en tok.
Fram till dess att hon hade fått tillgång till sin handdator hade hon sysselsatt sig med att fundera ut hur hon skulle rymma från det låsta rummet på Sahlgrenska sjukhuset.
Därefter hade doktor Anders Jonasson och Mikael Blomkvist rubbat hennes planer genom att smuggla in handdatorn. Hon hade läst Mikael Blomkvists texter och grubblat. Hon hade gjort en konsekvensanalys och funderat över hans plan och vägt sina möjligheter. Hon hade beslutat att för en gångs skull göra som han föreslog. Hon skulle testa systemet. Mikael Blomkvist hade övertygat henne om att hon faktiskt inte hade något att förlora, och han erbjöd henne en möjlighet att rymma på ett helt annat sätt. Och om planen misslyckades skulle hon helt enkelt tvingas planera sin rymning från S:t Stefans eller något annat dårhus.
Det som faktiskt hade fått henne att fatta beslutet att spela Mikaels spel var hennes hämndlystnad.
Hon förlät inget.
Zalachenko, Björck och Bjurman var döda.
Men Teleborian levde.
Och det gjorde även hennes bror Ronald Niedermann. Även om han i princip inte var hennes problem. Han hade visserligen hjälpt till att mörda och begrava henne, men han kändes perifer. Om jag springer ihop med honom någon gång får vi se, men till dess är han polisens problem.
Men Mikael hade rätt i att det bakom konspirationen måste finnas andra okända ansikten som hade bidragit till att forma hennes liv. Hon måste få namn och personnummer på dessa anonyma ansikten.
Alltså hade hon beslutat sig för att följa Mikaels plan. Och alltså hade hon skrivit den nakna och osminkade sanningen om sitt liv i form av en knastertorr självbiografi på fyrtio sidor. Hon hade varit mycket noga med formuleringarna. Innehållet i varje mening var sant. Hon hade accepterat Mikaels resonemang att hon redan var uthängd i svensk massmedia med så groteska påståenden att en portion sann dårskap rimligen inte kunde skada hennes anseende.
Däremot var biografin ett falsarium i den bemärkelsen att hon knappast berättade hela sanningen om sig själv och om sitt liv. Det hade hon ingen anledning att göra.
Hon gick tillbaka till sängen och kröp ned under täcket. Hon kände en irritation som hon inte kunde definiera. Hon sträckte sig efter ett anteckningsblock som hon hade fått av Annika Giannini och som hon knappt hade använt. Hon slog upp första sidan där hon hade skrivit en enda rad.
(x3+y3=z3)
Hon hade tillbringat flera veckor i Karibien den föregående vintern med att grubbla sig fördärvad på Fermats teorem. Då hon återkom till Sverige och innan hon blev indragen i jakten på Zalachenko hade hon fortsatt att leka med ekvationerna. Problemet var att hon hade en irriterande känsla av att hon hade sett en lösning … att hon hade upplevt en lösning.
Men att hon inte kunde komma ihåg den.
Att inte komma ihåg något var ett okänt fenomen för Lisbeth Salander. Hon hade testat sig själv genom att gå in på nätet och plocka fram några slumpvis valda HTML-koder som hon läst i ett svep och memorerat och därefter återgivit exakt.
Hon hade inte förlorat sitt fotografiska minne som hon upplevde som en förbannelse.
Allt var som vanligt i huvudet.
Bortsett från detta att hon trodde sig minnas att hon hade sett en lösning på Fermats teorem men inte kunde komma ihåg hur, när eller var.
Det värsta var att hon inte kände något som helst intresse för gåtan. Fermats teorem fascinerade henne inte längre. Det var illavarslande. Det var precis så hon brukade fungera. Hon fascinerades av en gåta, men så fort hon hade löst den tappade hon intresset.
Och det var precis så hon kände för Fermat. Han var inte längre en djävul på hennes axel som pockade på uppmärksamhet och retade hennes intellekt. Det var en platt formel, några krumelurer på ett papper, och hon kände ingen som helst lust att ta itu med gåtan.
Detta oroade henne. Hon lade ifrån sig anteckningsblocket.
Hon borde sova.
Istället plockade hon fram handdatorn igen och gick ut på nätet. Hon funderade en stund och gick därefter in på Dragan Armanskijs hårddisk som hon inte hade besökt sedan hon fick handdatorn. Armanskij samarbetade med Mikael Blomkvist men hon hade inte haft något omedelbart behov av att läsa om vad han sysslade med.
Hon läste förstrött hans e-post.
Sedan hittade hon den säkerhetsanalys som David Rosin hade formulerat om Erika Bergers bostad. Hon höjde ögonbrynen.
Erika Berger har en stalker efter sig.
Hon hittade ett PM från medarbetaren Susanne Linder som tydligen hade bott hos Erika Berger föregående natt och som hade mailat in en rapport sent under natten. Hon tittade på tidsangivelsen. Mailet hade skickats strax före tre på morgonen och rapporterade att Berger hade upptäckt att personliga dagböcker, brev och fotografier samt en video av högst personlig karaktär hade stulits från en byrå i hennes sovrum.
[Efter att ha diskuterat saken med fru Berger konstaterade vi att stölden måste ha skett under den tid hon befann sig på Nacka sjukhus efter att ha trampat på glasskärvan. Det gav ett gap på cirka 2,5 timmar då huset stod obevakat och det bristfälliga larmet från NIP ej var inkopplat. Vid alla övriga tidpunkter har antingen Berger eller David Rosin befunnit sig i huset till dess att stölden upptäcktes.
Det ger slutsatsen att hennes förföljare uppehöll sig i fru Bergers närhet och kunde observera att hon hämtades med taxi och möjligen också att hon haltade och var skadad i foten. Han passade då på att gå in i bostaden.]
Lisbeth kopplade ned Armanskijs hårddisk och stängde eftertänksamt av handdatorn. Hon upplevde motstridiga känslor.
Hon hade ingen orsak att älska Erika Berger. Hon mindes fortfarande den förnedring hon hade upplevt då hon sett henne försvinna med Mikael Blomkvist på Hornsgatan dagen före nyårsafton ett och ett halvt år tidigare.
Det hade varit hennes livs enfaldigaste ögonblick och hon skulle aldrig mer tillåta sig den sortens känslor.
Hon mindes det oresonliga hat hon hade känt och lusten att rusa i kapp dem och skada Erika Berger.
Pinsamt.
Hon var botad.
Men hon hade som sagt ingen orsak att älska Erika Berger.
Efter en stund undrade hon vad Bergers video av högst personlig karaktär innehöll. Hon hade själv en video av högst personlig karaktär som visade hur Nils Gubbslemmet Bjurman förgrep sig på henne. Och den fanns nu i Mikael Blomkvists händer. Hon undrade hur hon skulle ha reagerat om någon hade brutit sig in hos henne och stulit filmen. Vilket Mikael Blomkvist per definition faktiskt hade gjort, även om hans syfte inte hade varit att skada henne.
Hmm.
Knepigt.
Det hade varit omöjligt för Erika Berger att sova under natten till fredagen. Hon haltade rastlöst fram och tillbaka genom villan medan Susanne Linder höll ett vakande öga på henne. Hennes ångest låg som en tung dimma i huset.
Vid halvtretiden på morgonen lyckades Susanne Linder övertala Berger att om inte sova så åtminstone lägga sig i sängen och vila. Hon hade dragit en suck av lättnad då Berger stängde sin sovrumsdörr. Hon hade öppnat sin laptop och sammanfattat vad som hade hänt i ett mail till Dragan Armanskij. Hon hade knappt hunnit peta iväg mailet förrän hon hörde att Erika Berger var uppe och rörde på sig igen.
Vid sjutiden på morgonen hade hon äntligen fått Erika Berger att ringa till SMP och sjukskriva sig för dagen. Erika Berger hade motvilligt gått med på att hon inte skulle vara till stor nytta på sin arbetsplats om ögonen gick i kors. Därefter hade hon somnat i soffan i vardagsrummet, framför det plywoodtäckta fönstret. Susanne Linder hade hämtat en filt och brett ut över henne. Hon hade därefter gjort kaffe till sig själv och ringt och pratat med Dragan Armanskij och förklarat sin närvaro på platsen och hur hon hade blivit inkallad av David Rosin.
”Jag har inte heller sovit en blund i natt”, sa Susanne Linder.
”Okej. Stanna kvar hos Berger. Gå och lägg dig och sov ett par timmar”, sa Armanskij.
”Jag vet inte hur vi ska fakturera …”
”Det löser vi sedan.”
Erika Berger sov till halv tre på eftermiddagen. Hon vaknade och hittade Susanne Linder sovande i en fåtölj i andra änden av vardagsrummet.
Monica Figuerola försov sig på fredagsmorgonen och hade inte tid att springa någon morgonrunda innan hon skulle inställa sig på jobbet. Hon lastade Mikael Blomkvist för detta tillstånd, duschade och sparkade upp honom ur sängen.
Mikael Blomkvist åkte ned till Millennium där alla var överraskade att se honom uppe så tidigt. Han muttrade något och hämtade kaffe och samlade Malin Eriksson och Henry Cortez på sitt rum. De ägnade tre timmar åt att gå igenom texter för det kommande temanumret och stämma av hur bokproduktionen framskred.
”Dag Svenssons bok gick till tryckeriet i går”, sa Malin. ”Vi gör den i pocketformat.”
”Okej.”
”Tidningen kommer att bli The Lisbeth Salander Story”, sa Henry Cortez. ”De håller på att ändra datum, men rättegången är nu fastställd till onsdag den 13 juli. Vi kommer att ha tidningen tryckt till dess men ligger på distributionen till i mitten av veckan. Du bestämmer när den går ut.”
”Bra. Då återstår bara boken om Zalachenko, vilken just nu är en mardröm. Titeln blir Sektionen. Första halvan av boken blir i praktiken det vi kör i Millennium. Morden på Dag Svensson och Mia Bergman är utgångspunkt och därefter jakten på Lisbeth Salander, Zalachenko och Niedermann. Andra halvan av boken blir det vi vet om Sektionen.”
”Mikael, även om tryckeriet gör allt för oss så måste vi lämna tryckfärdiga original senast den sista juni”, sa Malin. ”Christer behöver åtminstone ett par dagar till layout. Vi har drygt två veckor på oss. Jag begriper inte hur vi ska hinna.”
”Vi hinner inte gräva fram den fullständiga historien”, medgav Mikael. ”Men jag tror inte att vi skulle kunna göra det om vi så hade ett år på oss. Det vi ska göra i den här boken är att påstå vad som har hänt. Om vi saknar källa på något så skriver jag det. Om vi spekulerar så ska det framgå klart och tydligt. Vi skriver alltså vad som har hänt och som vi kan dokumentera, och så skriver vi vad vi tror kan ha hänt.”
”Jävligt svajigt”, sa Henry Cortez.
Mikael skakade på huvudet.
”Om jag säger att en Säpoaktivist bryter sig in i min lägenhet och att jag kan dokumentera det med en video så är det dokumenterat. Om jag säger att han gör det på uppdrag av Sektionen så är det spekulation, men i ljuset av alla avslöjanden vi gör så är det en rimlig spekulation. Förstår du?”
”Okej.”
”Jag kommer inte att hinna skriva alla texter själv. Henry, jag har en lista på texter här som du måste snickra ihop. Det motsvarar drygt femtio sidor boktext. Malin, du är backup för Henry, precis som då vi redigerade Dag Svenssons bok. Alla tre namnen står som författare på omslaget. Är det okej med er?”
”Visst”, sa Malin. ”Men vi har en del andra problem.”
”Vad?”
”Medan du har slitit med Zalachenkohistorien har vi en jävla massa jobb att göra här …”
”Och du menar att jag inte finns tillgänglig?”
Malin Eriksson nickade.
”Du har rätt. Jag är ledsen.”
”Var inte det. Vi vet alla att när du blir besatt av en story så finns inget annat. Men det funkar inte för oss andra. Det funkar inte för mig. Erika Berger hade mig att luta sig emot. Jag har Henry och han är ett ess, men han jobbar lika mycket på din story som du. Även om man räknar in dig så är vi helt enkelt två man kort på redaktionen.”
”Okej.”
”Och jag är inte Erika Berger. Hon hade en rutin som jag saknar. Jag håller på att lära mig jobbet. Monica Nilsson sliter häcken av sig. Och det gör Lottie Karim också. Men ingen hinner stanna upp och tänka.”
”Det här är tillfälligt. Så fort rättegången startar …”
”Nej, Mikael. Det är inte över då. När rättegången startar kommer det att bli ett rent helvete. Du minns hur det var under Wennerströmaffären. Det betyder att vi inte kommer att se dig på ungefär tre månader medan du snurrar runt i TV-sofforna.”
Mikael suckade. Han nickade långsamt.
”Vad föreslår du?”
”Om vi ska klara Millennium under hösten måste vi nyanställa folk. Minst två personer, kanske fler. Vi har inte kapacitet för det vi försöker göra och …”
”Och?”
”Och jag är inte säker på att jag vill göra det.”
”Jag förstår.”
”Jag menar det. Jag är en djävul på att vara redaktionssekreterare och det är en piece of cake med Erika Berger som chef. Vi sa att vi skulle prova över sommaren … okej, vi har provat. Jag är ingen bra chefredaktör.”
”Strunt”, sa Henry Cortez.
Malin skakade på huvudet.
”Okej”, sa Mikael. ”Jag hör vad du säger. Men tänk på att det varit en extrem situation.”
Malin log mot honom.
”Du kan se det här som klagomål från personalen”, sa hon.
Författningsskyddets operativa enhet ägnade fredagen åt att försöka få rätsida på den information de hade fått av Mikael Blomkvist. Två av medarbetarna hade flyttat till ett tillfälligt kontorsutrymme vid Fridhemsplan där all dokumentation samlades. Det var olägligt eftersom det interna datasystemet låg i polishuset, vilket innebar att medarbetarna fick promenera fram och tillbaka några gånger varje dag. Även om det bara var tio minuter så var det ett irritationsmoment. Redan vid lunchtid hade de en omfattande dokumentation på att både Fredrik Clinton och Hans von Rottinger hade varit anknutna till Säkerhetspolisen på 1960-talet och början av 1970-talet.
von Rottinger kom ursprungligen från den militära underrättelsetjänsten och arbetade i flera år på den byrå som koordinerade Försvarsmakten med Säkerhetspolisen. Fredrik Clinton hade en bakgrund inom flygvapnet och hade börjat arbeta för Säkerhetspolisens personalkontroll 1967.
Bägge hade dock lämnat RPS/Säk i början av 1970-talet; Clinton 1971 och von Rottinger 1973. Clinton hade gått till det privata näringslivet som konsult och von Rottinger hade civilanställts för att göra utredningar åt det internationella atomenergiorganet. Han stationerades i London.
Det tog till långt in på eftermiddagen innan Monica Figuerola kunde knacka på hos Edklinth och förklara att Clintons och von Rottingers karriärer sedan de lämnat RPS/Säk med största sannolikhet var falsarier. Clintons karriär var svår att spåra. Att vara konsult för det privata näringslivet kan betyda i stort sett vad som helst och en sådan har ingen skyldighet att redovisa sin praktiska verksamhet för staten. Av deklarationer framgick att han tjänade bra med pengar; dessvärre tycktes hans klienter huvudsakligen bestå av anonyma företag baserade i Schweiz eller liknande länder. Följaktligen gick det inte riktigt att motbevisa att det var en bluff.
von Rottinger däremot hade aldrig någonsin satt sin fot på det kontor där han förväntades arbeta i London. 1973 hade nämligen den kontorsbyggnad där han antogs ha arbetat i själva verket rivits och ersatts med en utbyggnad av King’s Cross Station. Det var sannolikt någon som gjort en tabbe då legenden etablerades. Under dagen hade Figuerolas team intervjuat flera pensionerade medarbetare vid internationella atomenergiorganet. Ingen av dessa hade någonsin hört talas om Hans von Rottinger.
”Då vet vi”, sa Edklinth. ”Då måste vi bara ta reda på vad de i själva verket gjorde.”
Monica Figuerola nickade.
”Hur gör vi med Blomkvist?”
”Hur menar du?”
”Vi lovade att ge honom feedback om vad vi hittade om Clinton och Rottinger.”
Edklinth funderade.
”Okej. Han kommer att gräva fram det där själv om han får hålla på ett tag. Bättre att vi håller oss väl med honom. Du kan ge honom det. Men använd ditt omdöme.”
Monica Figuerola lovade. De ägnade några minuter åt att diskutera helgen. Monica hade två medarbetare som skulle arbeta vidare. Själv skulle hon vara ledig.
Hon stämplade därefter ut och gick till gymmet vid S:t Eriksplan och tillbringade två timmar med att ursinnigt ta igen förlorad träningstid. Hon var hemma vid sjutiden på kvällen, duschade, lagade en enkel middag och satte på TV:n för att lyssna på nyheterna. Vid halv åtta var hon redan rastlös och satte på sig joggingkläder. Hon stannade vid ytterdörren och kände efter. Jävla Blomkvist. Hon öppnade mobilen och ringde till hans T10.
”Vi har fått fram lite information om Rottinger och Clinton.”
”Berätta”, bad Mikael.
”Om du kommer över och hälsar på kan jag berätta.”
”Hmm”, sa Mikael.
”Jag har just bytt om till joggingkläder för att arbeta av lite överskottsenergi”, sa Monica Figuerola. ”Ska jag ge mig av eller ska jag vänta på dig?”
”Är det okej om jag dyker upp efter nio?”
”Det går alldeles utmärkt.”
Vid åttatiden på fredagskvällen fick Lisbeth Salander besök av doktor Anders Jonasson. Han slog sig ned i besöksstolen och lutade sig bakåt.
”Ska du undersöka mig?” undrade Lisbeth Salander.
”Nej. Inte i kväll.”
”Okej.”
”Vi gjorde utvärderingen av dig i dag och har meddelat åklagaren att vi är beredda att släppa dig.”
”Jag förstår.”
”De ville plocka över dig till häktet i Göteborg redan i kväll.”
”Så snabbt?”
Han nickade.
”Stockholm ligger tydligen på. Jag sa att jag hade en del avslutande tester att göra på dig i morgon och att jag inte släpper dig förrän på söndag.”
”Varför det?”
”Vet inte. Jag blev rätt irriterad på att de är så påstridiga.”
Lisbeth Salander log faktiskt. Hon skulle nog kunna göra en god anarkist av doktor Anders Jonasson om hon fick några år på sig. Han hade i vilket fall anlag för civil olydnad på det privata planet.
”Fredrik Clinton”, sa Mikael Blomkvist och tittade upp i taket ovanför Monica Figuerolas säng.
”Om du tänder den där cigaretten så kommer jag att fimpa den i din navel”, sa Monica Figuerola.
Mikael tittade överraskat på den cigarett han hade plockat fram ur sin kavajficka.
”Förlåt”, sa han. ”Kan jag låna balkongen?”
”Om du borstar tänderna efteråt.”
Han nickade och svepte ett lakan runt kroppen. Hon följde efter honom till köket och spolade upp ett stort glas kallt vatten. Hon lutade sig mot dörrposten vid balkongen.
”Fredrik Clinton?”
”Han lever fortfarande. Han är länken till det gamla.”
”Han är döende. Han behöver en ny njure och tillbringar merparten av sin tid på dialys eller någon annan behandling.”
”Men han lever. Vi skulle kunna kontakta honom och ställa frågan direkt till honom. Han kanske vill prata.”
”Nej”, sa Monica Figuerola. ”För det första är det här en förundersökning och den sköter polisen. I den bemärkelsen finns det inget ’vi’ i den här historien. För det andra får du information enligt din överenskommelse med Edklinth, men du har förbundit dig att inte agera så att du stör utredningen.”
Mikael tittade på henne och log. Han fimpade cigaretten.
”Ouch”, sa han. ”Säkerhetspolisen rycker i kopplet.”
Hon såg plötsligt betänksam ut.
”Mikael, det här är inget skämt.”
Erika Berger åkte till Svenska Morgon-Posten på lördagsmorgonen med en klump i magen. Hon kände att hon hade börjat få kontroll över själva tidningsmakeriet och hade egentligen planerat att kosta på sig en ledig helg – den första sedan hon började på SMP – men upptäckten att hennes mest personliga och intima minnen hade försvunnit tillsammans med Borgsjörapporten gjorde det omöjligt för henne att slappna av.
Under en sömnlös natt som till stor del tillbringats i köket tillsammans med Susanne Linder, förväntade sig Erika att Giftpennan skulle slå till och att allt annat än smickrande bilder av henne snabbt skulle spridas. Internet var ett suveränt redskap för fähundar. Gode gud, en jävla video som visar hur jag knullar med min man och med en annan man – jag kommer att hamna i varenda kvällstidning i hela världen. Det mest privata.
Hon hade känt panik och ångest under natten.
Susanne Linder hade så småningom tvingat henne att gå och lägga sig.
Klockan åtta på morgonen klev hon upp och åkte in till SMP. Hon kunde inte hålla sig borta. Om en storm väntade så ville hon möta den först av alla.
Men på den halvbemannade lördagsredaktionen var allting normalt. Personalen hälsade vänligt då hon gick förbi centraldesken. Anders Holm var ledig. Peter Fredriksson var nyhetschef.
”Morron, jag trodde att du skulle vara ledig i dag”, hälsade han.
”Jag med. Men jag var ju opasslig i går och har lite att göra. Händer det något?”
”Nej, det är en tunn nyhetsmorgon. Det hetaste vi har är att träindustrin i Dalarna redovisar en uppgång och att det varit ett rån i Norrköping där en person blivit skadad.”
”Okej. Jag sitter i glasburen och jobbar ett tag.”
Hon slog sig ned och lutade kryckorna mot bokhyllan och loggade in sig på nätet. Hon började med att kontrollera posten. Hon hade fått flera mail men ingenting från Giftpennan. Hon rynkade ögonbrynen. Det var nu två dygn sedan inbrottet och ännu hade han inte agerat på vad som måste vara en fullkomlig skattkista av möjligheter. Varför inte? Tänker han ändra taktik? Utpressning? Vill han bara hålla mig på halster?
Hon hade inget specifikt att arbeta med och slog upp det strategidokument för SMP hon höll på att formulera. Hon satt och stirrade på skärmen i femton minuter utan att se bokstäverna.
Hon hade försökt ringa till Greger, men hade inte fått kontakt med honom. Hon visste inte ens om hans mobil fungerade utomlands. Hon hade naturligtvis kunnat spåra honom om hon ansträngt sig, men hon kände sig fullständigt håglös. Fel, hon kände sig förtvivlad och paralyserad.
Hon försökte ringa Mikael Blomkvist för att informera om att Borgsjömappen hade stulits. Han svarade inte på mobilen.
Klockan tio hade hon ännu inte fått något vettigt gjort och beslutade sig för att åka hem. Hon sträckte precis fram handen för att stänga ned datorn då hennes ICQ plingade. Hon tittade häpet på menyraden. Hon visste vad ICQ var men brukade sällan chatta och hade aldrig använt programmet sedan hon började på SMP.
Hon klickade tveksamt på Svara.
Ett trick? Giftpennan?
Erika Berger stirrade på skärmen. Det tog henne flera sekunder att göra kopplingen. Lisbeth Salander. Omöjligt.
<Är du kvar?>
Erika svalde. Fyra personer i hela världen visste hur det hade uppstått. Lisbeth Salander var en av dem.
Lisbeth Salander är en djävul på datorer. Men hur fan hon bär sig åt för att kommunicera från Sahlgrenska där hon legat isolerad sedan i april begriper jag inte.
Hon vill inte att polisen ska veta att hon har tillgång till nätet. Naturligtvis inte. Så därför chattar hon med chefredaktören för en av Sveriges största tidningar.
<Millennium har backat upp mig>
Erika Berger fick plötsligt hjärtklappning. Hon tvekade en lång stund.
Erika Berger trodde inte själv att det var hon som skrev frågan. Det var fullkomligt vettlöst. Lisbeth Salander låg på rehabilitering på Sahlgrenska och hade själv problem upp över öronen. Hon var den mest osannolika person som Erika kunde vända sig till med någon sorts förhoppning om hjälp.
Erika funderade en lång stund innan hon svarade.
Erika tittade på skärmen medan hon försökte förstå vad Lisbeth Salander syftade på.
<Är du kvar?>
Varför är jag inte förvånad.
Erika tvekade i tio sekunder. Lämna ut SMP till … vad? En komplett galning? Lisbeth kanske var oskyldig till mord men hon var definitivt inte som normala människor.
Men vad hade hon att förlora?
Erika följde instruktionen.
Det tog tre minuter.
Erika Berger tittade fascinerat på skärmen medan hennes dator långsamt startade om. Hon undrade om hon var riktigt klok. Sedan pingade hennes ICQ.
Monica Figuerola vaknade vid åttatiden på lördagsmorgonen, drygt två timmar senare än hennes normala revelj. Hon satte sig upp i sängen och betraktade Mikael Blomkvist. Han snarkade. Well. Nobody is perfect.
Hon undrade vart historien med Mikael Blomkvist skulle leda. Han var inte den trofasta sorten som man kunde planera ett mer långsiktigt förhållande med – så mycket hade hon förstått av hans biografi. Hon var å andra sidan inte säker på att hon verkligen sökte ett stabilt förhållande med pojkvän och kylskåp och barn. Efter ett dussin misslyckade försök sedan tonåren hade hon allt mer börjat luta åt teorin att stabila förhållanden var överskattade. Hennes längsta förhållande hade varit ett tvåårigt samboskap med en kollega i Uppsala.
Hon var å andra sidan inte en sådan tjej som ägnade sig åt one night stands, även om hon ansåg att sex var underskattat som terapeutiskt medel mot i stort sett alla åkommor. Och sex med Mikael Blomkvist var helt okej. Mer än okej, faktiskt. Han var en bra människa. Han gav mersmak.
Sommarromans? Förälskelse? Var hon förälskad?
Hon gick till badrummet och sköljde av ansiktet och borstade tänderna och satte därefter på sig löparshorts och en tunn jacka och tassade ut ur lägenheten. Hon stretchade och gjorde en fyrtiofem minuters löprunda förbi Rålambshovs sjukhus runt Fredhäll och tillbaka via Smedsudden. Hon var tillbaka klockan nio och konstaterade att Blomkvist fortfarande sov. Hon böjde sig ned och bet honom i örat till dess att han förvirrat slog upp ögonen.
”God morgon, älskling. Jag behöver någon som skrubbar mig på ryggen.”
Han tittade på henne och muttrade något.
”Vad sa du?”
”Du behöver inte duscha. Du är redan sjöblöt.”
”Jag har sprungit en runda. Du borde hänga med.”
”Jag misstänker att om jag försökte hålla ditt tempo så skulle du få ringa efter räddningstjänsten. Hjärtstillestånd på Norr Mälarstrand.”
”Nonsens. Kom nu. Dags att vakna.”
Han skrubbade henne på ryggen och tvålade in axlarna. Och höfterna. Och magen. Och brösten. Och efter ett tag hade Monica Figuerola helt tappat intresset för duschande och drog tillbaka honom till sängen igen. De drack kaffe på serveringen vid Norr Mälarstrand först vid elvatiden.
”Du skulle kunna bli en ovana”, sa Monica Figuerola. ”Vi har bara känt varandra i några dagar.”
”Jag är väldigt attraherad av dig. Men det tror jag att du redan vet.”
Hon nickade.
”Varför är du det?”
”Sorry. Jag kan inte svara på frågan. Jag har aldrig begripit varför jag plötsligt är attraherad av en viss kvinna och helt ointresserad av en annan.”
Hon log eftertänksamt.
”Jag är ledig i dag”, sa hon.
”Inte jag. Jag har ett berg av arbete fram till dess att rättegången startar och jag har tillbringat de senaste tre nätterna hos dig istället för att jobba.”
”Synd.”
Han nickade och reste sig och gav henne en kyss på kinden. Hon grep tag i hans skjortärm.
”Blomkvist, jag vill gärna fortsätta att umgås med dig.”
”Samma här”, nickade han. ”Men det kommer att vara lite upp och ned till dess att vi är i hamn med den här storyn.”
Han försvann upp mot Hantverkargatan.
Erika Berger hade hämtat kaffe och betraktade skärmen. Under femtiotre minuter hände absolut ingenting utom att hennes skärmsläckare med jämna mellanrum gick igång. Sedan plingade hennes ICQ igen.
Men Lisbeth Salander var redan borta från hennes ICQ. Erika Berger stirrade frustrerat på skärmen. Till sist stängde hon av datorn och gick ut för att leta rätt på ett café där hon kunde sitta och fundera i lugn och ro.
KAPITEL 20: LÖRDAG 4 JUNI
Mikael Blomkvist klev av bussen vid Slussen, tog Katarinahissen upp till Mosebacke och promenerade till Fiskargatan 9. Han hade handlat bröd, mjölk och ost i närlivsbutiken framför Landstingshuset och började med att sätta in varorna i kylen. Därefter slog han på Lisbeth Salanders dator.
Efter en stunds eftertanke slog han även på sin blå Ericsson T10. Han struntade i sin normala mobil eftersom han i vilket fall inte ville tala med någon som inte hade med Zalachenkohistorien att göra. Han konstaterade att han hade fått sex samtal under det gångna dygnet, varav tre var från Henry Cortez, två från Malin Eriksson och ett från Erika Berger.
Han började med att ringa Henry Cortez som befann sig på ett café i Vasastan och hade en del småplock att avhandla men inget som var akut.
Malin Eriksson hade bara hört av sig för att höra av sig.
Därefter ringde han Erika Berger och fick upptagetton.
Han öppnade yahoogruppen [Stolliga–Bordet] och hittade slutversionen av Lisbeth Salanders biografi. Han nickade leende och printade ut dokumentet och började genast läsa.
Lisbeth Salander knappade på sin Palm Tungsten T3. Hon hade ägnat en timme åt att penetrera och kartlägga datanätet på SMP med hjälp av Erika Bergers konto. Hon hade inte gett sig i kast med Peter Flemings konto eftersom det inte var nödvändigt att skaffa sig fullständiga administratörsrättigheter. Det hon var intresserad av var tillgång till SMP:s administration med personalfiler. Och där hade Erika Berger redan fulla rättigheter.
Hon önskade intensivt att Mikael Blomkvist kunde ha haft godheten att smuggla in hennes PowerBook med ett riktigt tangentbord och 17-tumsskärm istället för bara handdatorn. Hon laddade hem en förteckning på alla som arbetade på SMP och började beta av listan. Det var 223 personer, varav 82 var kvinnor.
Hon började med att stryka alla kvinnor. Hon undantog inte kvinnor från dårskap, men statistik hävdade att det absoluta flertalet personer som trakasserade kvinnor var män. Då återstod 141 personer.
Statistiken talade också för att flertalet giftpennor befann sig antingen i tonåren eller i medelåldern. Eftersom SMP inte hade några tonåringar bland sina anställda gjorde hon en ålderskurva och strök alla personer över 55 och under 25. Då återstod 103 personer.
Hon funderade en stund. Hon hade ont om tid. Kanske mindre än tjugofyra timmar. Hon fattade ett snabbt beslut. Med ett svärdshugg strök hon samtliga anställda inom distribution, annons, bild, vaktmästeri och teknik. Hon fokuserade på gruppen journalister och redaktionspersonal och fick ihop en lista bestående av 48 personer som var män i åldern 26 till 54 år.
Därefter hörde hon rassel från nyckelknippan. Hon stängde omedelbart av handdatorn och placerade den under täcket mellan sina lår. Hennes sista lördagslunch på Sahlgrenska hade anlänt. Hon tittade uppgivet på kålstuvningen. Efter lunchen visste hon att hon inte skulle kunna jobba ostört under en stund. Hon placerade handdatorn i hålrummet bakom sängbordet och väntade medan två kvinnor från Eritrea dammsög och bäddade om åt henne.
En av tjejerna hette Sara och hade regelbundet smusslat till Lisbeth enstaka Marlboro Light den senaste månaden. Hon hade också fått en cigarettändare som hon gömde bakom sängbordet. Lisbeth tog tacksamt emot två cigaretter som hon ämnade röka i vädringsfönstret nattetid.
Först vid tvåtiden var allt lugnt igen. Hon plockade fram handdatorn och kopplade upp sig. Hon hade tänkt gå direkt tillbaka till SMP:s administration, men insåg att hon även hade egna problem att hantera. Hon gjorde det dagliga svepet och började med att gå in på yahoogruppen [Stolliga–Bordet]. Hon konstaterade att Mikael Blomkvist inte hade lagt upp något nytt på tre dygn och undrade vad han sysslade med. Fanskapet är säkert ute och strular med någon bimbo med stora bröst.
Hon gick vidare till yahoogruppen [Riddarna] och undersökte om Plague hade lämnat något bidrag. Det hade han inte.
Därefter kontrollerade hon hårddiskarna hos åklagare Richard Ekström (mindre intressant korrespondens om den kommande rättegången) samt doktor Peter Teleborian.
Varje gång hon gick in på Teleborians hårddisk kände hon det som om hennes kroppstemperatur sjönk med några grader.
Hon hittade den rättspsykiatriska utredning om henne som han redan hade formulerat men som officiellt inte skulle skrivas innan han haft möjlighet att undersöka henne. Han hade gjort flera förbättringar i prosan, men på det hela taget var det inget nytt. Hon laddade ned utredningen och petade iväg den till [Stolliga–Bordet]. Hon kontrollerade Teleborians e-post för de senaste tjugofyra timmarna genom att klicka från mail till mail. Hon höll så när på att missa betydelsen av det kortfattade mailet.
[Lördag, 15.00 vid ringen på Centralen. /Jonas]
Fuck. Jonas. Han har förekommit i en mängd mail till Teleborian. Använde ett hotmailkonto. Oidentifierad.
Lisbeth Salander vände blicken till digitalklockan på sängbordet. 14.28. Hon pingade omedelbart upp Mikael Blomkvists ICQ. Hon fick ingen respons.
Mikael Blomkvist hade printat ut de 220 sidor av manuskriptet som var färdiga. Därefter hade han stängt av datorn och satt sig vid Lisbeth Salanders köksbord med en korrekturpenna.
Han var nöjd med storyn. Men det största hålet gapade. Hur skulle han kunna hitta återstoden av Sektionen? Malin Eriksson hade rätt. Det var omöjligt. Han befann sig i tidsnöd.
Lisbeth Salander svor frustrerat och försökte pinga upp Plague på ICQ. Han svarade inte. Hon sneglade på klockan. 14.30.
Hon satte sig på sängkanten och framkallade ICQ-konton ur minnet. Hon försökte först med Henry Cortez och därefter Malin Eriksson. Ingen svarade. Lördag. Alla lediga. Hon sneglade på klockan. 14.32.
Därefter försökte hon nå Erika Berger. Ingen framgång. Jag sa till henne att gå hem. Fan. 14.33.
Hon skulle kunna skicka ett sms till Mikael Blomkvists mobil … men den var avlyssnad. Hon bet sig i underläppen.
Till sist vände hon sig desperat till sängbordet och ringde på sköterskan. Klockan var 14.35 då hon hörde nyckeln sättas i dörren, och en syster Agneta som var i 50-årsåldern tittade in till henne.
”Hej. Har du problem?”
”Finns doktor Anders Jonasson på avdelningen?”
”Mår du inte bra?”
”Jag mår bra. Men jag skulle behöva växla några ord med honom. Om det är möjligt.”
”Jag såg honom för en kort stund sedan. Vad gäller det?”
”Jag måste få tala med honom.”
Syster Agneta rynkade ögonbrynen. Patienten Lisbeth Salander hade sällan ringt på sköterskorna om hon inte haft svår huvudvärk eller något annat akut problem. Hon hade aldrig tjafsat om något och aldrig tidigare bett att få tala med en specifik läkare. Syster Agneta hade dock noterat att Anders Jonasson tagit sig tid med den häktade patienten som annars brukade vara fullständigt sluten mot omvärlden. Det var möjligt att han hade etablerat någon sorts kontakt.
”Okej. Jag ska höra om han har tid”, sa syster Agneta vänligt och stängde dörren. Och låste. Klockan var 14.36 och slog just över till 14.37.
Lisbeth reste sig från sängkanten och gick fram till fönstret. Med jämna mellanrum sneglade hon på klockan. 14.39. 14.40.
Klockan 14.44 hörde hon steg i korridoren och rasslet från Securitasvaktens nyckelknippa. Anders Jonasson gav henne ett frågande ögonkast och stannade då han såg Lisbeth Salanders desperata blick.
”Har det hänt något?”
”Något händer just nu. Har du en mobiltelefon på dig?”
”Vad?”
”En mobil. Jag måste ringa ett samtal.”
Anders Jonasson sneglade tveksamt mot dörren.
”Anders … Jag behöver en mobil. Nu!”
Han hörde desperationen i hennes röst och stoppade handen i en innerficka och lämnade över sin Motorola. Lisbeth formligen rev den från hans händer. Hon kunde inte ringa Mikael Blomkvist eftersom han antogs vara avlyssnad av fienden. Problemet var att han aldrig hade gett henne numret till sin anonyma blå Ericsson T10. Det hade aldrig varit aktuellt eftersom han aldrig förväntat sig att hon skulle kunna ringa honom från sin isolering. Hon tvekade en tiondels sekund och slog Erika Bergers mobilnummer. Hon hörde tre signaler gå fram innan hon svarade.
Erika Berger befann sig i sin BMW en kilometer från hemmet i Saltsjöbaden då hon fick ett samtal hon inte förväntat sig. Men Lisbeth Salander hade å andra sidan redan överraskat henne på morgonen.
”Berger.”
”Salander. Hinner inte förklara. Har du numret till Mikaels anonyma telefon. Den som inte är avlyssnad.”
”Ja.”
”Ring honom. Nu! Teleborian möter Jonas vid ringen på Centralen klockan 15.00.”
”Vad är …”
”Skynda. Teleborian. Jonas. Ringen på Centralen. 15.00. Han har en kvart på sig.”
Lisbeth stängde mobilen för att inte Erika skulle frestas att slösa sekunder på onödiga frågor. Hon sneglade på klockan som just slog över till 14.46.
Erika Berger bromsade och parkerade vid vägkanten. Hon sträckte sig efter telefonboken i väskan och bläddrade fram det nummer han gett henne kvällen de träffats på Samirs gryta.
Mikael Blomkvist hörde pipandet från mobiltelefonen. Han reste sig från köksbordet och gick tillbaka till Lisbeth Salanders arbetsrum och plockade upp mobilen från skrivbordet.
”Ja?”
”Erika.”
”Hej.”
”Teleborian möter Jonas vid ringen på Centralen klockan 15.00. Du har några minuter på dig.”
”Vad? Va?”
”Teleborian …”
”Jag hörde. Hur vet du något om det?”
”Sluta diskutera och lägg på en rem.”
Mikael sneglade på klockan. 14.47.
”Tack. Hej.”
Han grabbade sin datorväska och tog trapporna istället för att vänta på hissen. Samtidigt som han sprang slog han numret till Henry Cortez blå T10.
”Cortez.”
”Var befinner du dig?”
”På Akademibokhandeln.”
”Teleborian möter Jonas vid ringen på Centralen klockan 15.00. Jag är på väg men du är närmare.”
”Åh fan. Jag drar.”
Mikael joggade ned till Götgatan och satte högsta fart mot Slussen. Han sneglade på sitt armbandsur då han andfått nådde Slussplan. Monica Figuerola hade kanske en poäng med tjatet om att börja löpträna. 14.56. Han skulle inte hinna. Han spanade efter en taxi.
Lisbeth Salander lämnade tillbaka mobilen till Anders Jonasson.
”Tack”, sa hon.
”Teleborian?” frågade Anders Jonasson. Han hade inte kunnat undgå att höra namnet.
Hon nickade och mötte hans blick.
”Teleborian är en riktigt riktigt ful fisk. Du anar inte.”
”Nej. Men jag anar att någonting händer just nu som gjort dig mer upphetsad än jag har sett dig vara under den tid du varit i min omvårdnad. Jag hoppas att du vet vad du gör.”
Lisbeth log ett skevt leende mot Anders Jonasson.
”Du torde få svaret på den frågan inom en nära framtid”, sa hon.
Henry Cortez sprang ut från Akademibokhandeln som en dåre. Han korsade Sveavägen på viadukten vid Mäster Samuelsgatan och fortsatte rakt ned till Klara Norra där han svängde upp på Klarabergsviadukten och över Vasagatan. Han passerade över Klarabergsgatan mellan en buss och två bilar som frenetiskt signalerade på honom och gled in genom dörrarna till centralstationen då klockan var exakt 15.00.
Han tog rulltrappan ned till centralgolvet med tre trappsteg åt gången och joggade förbi Pocketshop innan han saktade farten för att inte väcka uppmärksamhet. Han stirrade intensivt på människorna i närheten av ringen.
Han kunde inte se Teleborian eller den man som Christer Malm hade fotograferat utanför Copacabana och som de trodde var Jonas. Han tittade på klockan. 15.01. Han andades som om han hade sprungit Stockholm maraton.
Han chansade och skyndade genom hallen och ut genom dörrarna mot Vasagatan. Han stannade och såg sig omkring och tittade på person efter person så långt hans ögon sträckte sig. Ingen Peter Teleborian. Ingen Jonas.
Han vände och hastade in på Centralen igen. 15.03. Det var tomt vid ringen.
Sedan lyfte han blicken och fick en sekundsnabb skymt av Peter Teleborians rufsiga profil och hakskägg då han kom ut från entrén till Pressbyrån på andra sidan hallen. I nästa sekund materialiserade sig mannen från Christer Malms bilder vid hans sida. Jonas. De korsade centralgolvet och försvann ut på Vasagatan vid den norra porten.
Henry Cortez andades ut. Han torkade svett från pannan med handflatan och började följa efter de båda männen.
Mikael Blomkvist anlände till Stockholms central i taxi klockan 15.07. Han skyndade in i centralhallen men kunde varken se Teleborian eller Jonas. Eller Henry Cortez, för den delen.
Han lyfte sin T10 för att ringa Henry Cortez i samma ögonblick som mobilen ringde i hans hand.
”Jag har dem. De sitter på puben Tre Remmare på Vasagatan vid nedgången till Akallalinjen.”
”Tack, Henry. Var finns du?”
”Jag står vid baren. Dricker mellis. Har förtjänat den.”
”Okej. De känner igen mig, så jag håller mig utanför. Du har ingen möjlighet att höra vad som sägs, antar jag.”
”Inte en chans. Jag ser ryggen på Jonas och den där jävla Teleborian mumlar bara då han pratar, så jag kan inte ens se läpprörelser.”
”Jag fattar.”
”Men vi kan ha ett problem.”
”Vad?”
”Den där Jonas har lagt sin plånbok och sin mobil på bordet. Och han lade ett par bilnycklar på plånboken.”
”Okej. Jag löser det.”
monica figuerolas mobil gick igång med en polyfonisk signal som utgjorde ledmotivet från Harmonica – en hämnare. Hon lade ned boken om den antika gudsuppfattningen som hon aldrig tycktes bli klar med.
”Hej. Det är Mikael. Vad gör du?”
”Jag sitter hemma och sorterar samlarbilder på gamla älskare. Jag blev snöpligt övergiven tidigare i dag.”
”Förlåt. Har du din bil i närheten?”
”Sist jag kollade stod den på parkeringen utanför.”
”Bra. Har du lust att ta en tur på stan?”
”Inte särskilt. Vad händer?”
”Peter Teleborian dricker just öl med Jonas nere på Vasagatan. Och eftersom jag samarbetar med Stasibyråkratin på Säpo tänkte jag att du kanske var intresserad av att haka på.”
Monica Figuerola var redan uppe från soffan och sträckte sig efter sina bilnycklar.
”Du skämtar inte?”
”Knappast. Och Jonas har lagt ett par bilnycklar på bordet framför sig.”
”Jag är på väg.”
malin eriksson svarade inte i telefon, men Mikael Blomkvist hade tur och fick tag på Lottie Karim som just befann sig på Åhléns för att handla en födelsedagspresent till sin make. Mikael beordrade övertid och bad henne skyndsamt bege sig till puben som förstärkning till Henry Cortez. Därefter ringde han tillbaka till Cortez.
”Det här är planen. Jag har en bil på plats om fem minuter. Vi parkerar på Järnvägsgatan nedanför puben.”
”Okej.”
”Lottie Karim dyker upp hos dig om några minuter som förstärkning.”
”Bra.”
”Då de lämnar puben hakar du på Jonas. Du följer honom till fots och meddelar mig på mobilen var ni finns. Så fort du ser honom närma sig en bil måste vi få veta det. Lottie hakar på Teleborian. Om vi inte hinner fram tar du hans bilnummer.”
”Okej.”
Monica Figuerola parkerade vid Nordic Light Hotel utanför Arlanda Express. Mikael Blomkvist öppnade dörren på förarsidan en minut efter att hon parkerat.
”Vilken pub sitter de på?”
Mikael förklarade.
”Jag måste beställa förstärkning.”
”Oroa dig inte. Vi har dem under uppsikt. Fler kockar kan riskera att strula till det hela.”
Monica Figuerola tittade misstroget på honom.
”Och hur fick du veta att det här mötet skulle äga rum?”
”Sorry. Källskydd.”
”Har ni någon egen jävla underrättelsetjänst på Millennium?” utbrast hon.
Mikael såg nöjd ut. Det var alltid kul att bräcka Säpo på deras eget område.
I själva verket hade han inte den blekaste aning om hur det kunde komma sig att Erika Berger hade ringt honom som en blixt från en klar himmel och meddelat att Teleborian och Jonas skulle träffas. Hon hade inte haft insyn i det redaktionella arbetet på Millennium sedan den 10 april. Hon kände förstås till Teleborian, men Jonas hade dykt upp i handlingen i maj och så vitt Mikael visste hade Erika inte ens en aning om hans existens, än mindre att han var föremål för grubblerier hos både Millennium och Säpo.
Han skulle behöva ha ett ordentligt samtal med Erika Berger inom en mycket snar framtid.
Lisbeth Salander trutade med läpparna och betraktade skärmen på sin handdator. Efter samtalet på doktor Anders Jonassons mobil hade hon skjutit alla tankar på Sektionen åt sidan och fokuserat på Erika Bergers problem. Efter moget övervägande hade hon strukit samtliga män i gruppen 26–54 år som var gifta. Hon visste att det var att jobba med väldigt bred pensel och att det knappast var något rationellt statistiskt, vetenskapligt resonemang som låg till grund för beslutet. Giftpennan kunde utan tvekan vara äkta make med fem barn och hund. Det kunde vara en person som arbetade på vaktmästeriet. Det kunde till och med vara en kvinna, även om hon inte trodde det.
Hon ville helt enkelt ha ned antalet namn i listan och hennes grupp hade med det senaste beslutet minskat från 48 till 18 individer. Hon konstaterade att urvalet till stor del bestod av mer betydelsefulla reportrar, chefer eller mellanchefer i åldern 35 plus. Om hon inte hittade något intressant bland dem så kunde hon vidga nätet igen.
Klockan fyra på eftermiddagen gick hon in på Hacker Republics hemsida och lade upp listan till Plague. Han pingade henne några minuter senare.
<18 namn. Vad?>
Hon förklarade situationen med Erika Bergers giftpenna.
Lisbeth Salander funderade en sekund.
Hon laddade över accesskoder till SMP:s redaktion och kopplade ned ICQ.
Klockan hade hunnit bli 16.20 innan Henry Cortez ringde.
”De visar tecken på att börja röra på sig.”
”Okej. Vi är beredda.”
Tystnad.
”De skiljs åt utanför puben. Jonas går norrut. Lottie hakar på Teleborian söderut.”
Mikael höjde ett finger och pekade då Jonas skymtade förbi på Vasagatan. Monica Figuerola nickade. Några sekunder senare kunde Mikael också se Henry Cortez. Monica Figuerola startade motorn.
”Han korsar Vasagatan och fortsätter mot Kungsgatan”, sa Henry Cortez i mobilen.
”Håll avståndet så han inte upptäcker dig.”
”Rätt mycket folk ute.”
Tystnad.
”Han går norrut på Kungsgatan.”
”Norrut på Kungsgatan”, sa Mikael.
Monica Figuerola lade in en växel och svängde upp på Vasagatan. De fastnade en stund i rödljusen.
”Var är ni nu?” frågade Mikael då de svängde in på Kungsgatan.
”I höjd med PUB. Han håller rask takt. Hallå, han går in på Drottninggatan norrut.”
”Drottninggatan norrut”, sa Mikael.
”Okej”, sa Monica Figuerola och gjorde en illegal sväng över på Klara Norra och körde fram till Olof Palmes gata. Hon svängde upp och bromsade in framför SIF-huset. Jonas korsade Olof Palmes gata och gick upp mot Sveavägen. Henry Cortez följde efter på andra sidan gatan.
”Han svängde österut …”
”Det är okej. Vi ser er båda.”
”Han viker in på Holländargatan … Hallå … Bil. Röd Audi.”
”Bil”, sa Mikael och antecknade det bilnummer som Cortez hastigt rabblade.
”Åt vilket håll är han parkerad?” frågade Monica Figuerola.
”Fronten mot söder”, rapporterade Cortez. Han kommer ut framför er på Olof Palmes gata … nu.”
Monica Figuerola var redan i rörelse och passerade Drottninggatan. Hon signalerade och viftade undan ett par fotgängare som försökte smita mot röd gubbe.
”Tack, Henry. Vi tar honom härifrån.”
Den röda Audin åkte söderut på Sveavägen. Monica Figuerola följde efter samtidigt som hon klickade upp sin mobil med vänsterhanden och slog ett nummer.
”Kan jag få en slagning på ett bilnummer, röd Audi”, sa hon och rabblade det nummer som Henry Cortez rapporterat.
”Jonas Sandberg, född -71. Vad sa du … Helsingörsgatan, Kista. Tack.”
Mikael antecknade de uppgifter som Monica Figuerola fick.
De följde den röda Audin via Hamngatan till Strandvägen och därefter omedelbart upp på Artillerigatan. Jonas Sandberg parkerade ett kvarter från Armémuseum. Han korsade gatan och försvann in genom porten i ett sekelskifteshus.
”Hmm”, sa Monica Figuerola och sneglade på Mikael.
Han nickade. Jonas Sandberg hade åkt till ett hus som låg ett kvarter ifrån den port där statsministern hade lånat en lägenhet för ett privat möte.
”Snyggt jobbat”, sa Monica Figuerola.
I samma ögonblick ringde Lottie Karim och berättade att doktor Peter Teleborian hade promenerat upp till Klarabergsgatan via rulltrapporna på Centralen och därefter fortsatt till polishuset på Kungsholmen.
”Polishuset. Klockan 17.00 en lördagskväll?” undrade Mikael.
Monica Figuerola och Mikael Blomkvist tittade tvivlande på varandra. Monica grubblade intensivt i några sekunder. Sedan lyfte hon sin mobil och ringde till kriminalinspektör Jan Bublanski.
”Hej. Monica, RPS/Säk. Det var vi som träffades på Norr Mälarstrand för en tid sedan.”
”Vad vill du?” sa Bublanski.
”Har du någon på helgjour?”
”Sonja Modig”, sa Bublanski.
”Jag skulle behöva en tjänst. Vet du om hon finns i polishuset?”
”Det tvivlar jag på. Det är strålande väder och lördagskväll.”
”Okej. Skulle du kunna försöka nå henne eller någon annan i utredningen som skulle kunna göra sig ett ärende till åklagare Richard Ekströms korridor. Jag undrar om det pågår ett möte hos honom nu.”
”Möte?”
”Jag hinner inte förklara. Jag skulle behöva få veta om han träffar någon just nu. Och i så fall vem.”
”Du vill att jag ska spionera på en åklagare som är min överordnade?”
Monica Figuerola höjde ögonbrynen. Därefter ryckte hon på axlarna.
”Ja”, sa hon.
”Okej”, sa han och lade på luren.
Sonja Modig befann sig faktiskt närmare polishuset än Bublanski hade befarat. Hon satt med sin man och drack kaffe på balkongen hemma hos en väninna som var bosatt i Vasastan. De hade barnledigt sedan Sonjas föräldrar tagit ungarna under en semestervecka, och planerade att göra något så gammalmodigt som att äta en bit mat och gå på bio.
Bublanski förklarade sitt ärende.
”Och vad har jag för förevändning att stövla in till Ekström?”
”Jag hade lovat att skicka en uppdatering på Niedermann till honom i går men jag glömde faktiskt att lägga in den till honom innan jag gick. Den finns på mitt skrivbord.”
”Okej”, sa Sonja Modig.
Hon tittade på sin man och sin väninna.
”Jag måste in till Huset. Jag lånar bilen, med lite tur är jag tillbaka om en timme.”
Hennes man suckade. Väninnan suckade.
”Jag har faktiskt helgjour”, urskuldade sig Sonja Modig.
Hon parkerade på Bergsgatan och åkte upp till Bublanskis rum och hämtade de tre A4 som utgjorde det magra resultatet av spaningarna på efterlyste polismördaren Ronald Niedermann. Inte mycket att hänga i julgranen, tänkte hon.
Därefter gick hon ut i trapphuset och en våning upp. Hon stannade vid korridordörren. Det var nästan ödsligt tomt i polishuset denna sommarkväll. Hon smög inte. Hon gick bara väldigt tyst. Hon stannade utanför Ekströms stängda dörr. Hon hörde röster och bet sig i underläppen.
Helt plötsligt avtog modet och hon kände sig fånig. I alla normala situationer skulle hon ha knackat på dörren och skjutit upp den och utbrustit Hallå, jaså du är kvar och seglat in. Nu kändes det fel.
Hon såg sig omkring.
Varför hade Bublanski ringt henne? Vad handlade mötet om?
Hon sneglade tvärs över korridoren. Mitt emot Ekströms rum fanns ett litet konferensrum med plats för tio personer. Där hade hon själv suttit på ett antal föredragningar.
Hon gick in i konferensrummet och stängde tyst dörren. Persiennerna var stängda och glasväggen mot korridoren var täckt av gardiner. Det var skumt i rummet. Hon drog fram en stol och slog sig ned och vek upp gardinen så att hon fick en smal glipa mot korridoren.
Hon kände sig obehaglig till mods. Om någon öppnade dörren skulle hon få mycket svårt att förklara vad hon gjorde där. Hon lyfte mobilen och tittade på klockan i displayen. Strax före sex. Hon stängde av ringsignalen och lutade sig mot ryggstödet och betraktade den stängda dörren till Ekströms rum.
Klockan sju på kvällen pingade Plague upp Lisbeth Salander.
Han laddade över en http-adress.
<Äsch. Det här är bara kul>
Hon kopplade ned ICQ och gick till den http-adress där Plague hade laddat ned alla administratörsrättigheter för SMP. Hon började med att titta efter om Peter Fleming var upploggad och närvarande på SMP. Det var han inte. Därmed lånade hon hans behörighet och gick in i SMP:s mailserver. Hon kunde därmed läsa all aktivitet som någonsin förekommit på mailen, alltså även mail som sedan länge var raderade från enskilda konton.
Hon började med Ernst Teodor Billing, 43 år, en av nattcheferna på SMP. Hon öppnade hans mail och började klicka sig bakåt i tiden. Hon ägnade ungefär två sekunder åt varje mail, tillräckligt för att hon skulle få ett begrepp om vem som skickat och vad det innehöll. Efter några minuter hade hon lärt sig vad som var rutinpost i form av dag-PM, tidplaner och annat ointressant. Hon började scrolla förbi dessa.
Hon gick mail för mail tre månader tillbaka i tiden. Därefter hoppade hon månad för månad och läste enbart rubrikraden och öppnade endast mailen om det var något hon reagerade på. Hon lärde sig att Ernst Billing umgicks med en kvinna som hette Sofia och som han hade en otrevlig ton mot. Hon konstaterade att detta inte var anmärkningsvärt eftersom Billing hade en otrevlig ton mot de flesta han skrev något personligt till – reportrar, layoutare och andra. Hon ansåg att det trots detta var anmärkningsvärt att en man med självklarhet adresserade sin flickvän med orden jävla tjockis, jävla pappskalle eller jävla fitta.
När hon gått ett år tillbaka i tiden avbröt hon. Hon gick istället in på hans Explorer och började kartlägga hur han surfade på nätet. Hon noterade att i likhet med flertalet män i hans åldersgrupp passerade han med jämna mellanrum porrsidor, men att merparten av hans surfande tycktes arbetsrelaterad. Hon konstaterade även att han hade ett intresse för bilar och ofta besökte sajter där nya bilmodeller visades.
Efter drygt en timmes rotande stängde hon ned Billing och strök honom från listan. Hon gick vidare till Lars Örjan Wollberg, 51 år, veteranreporter på rättsredaktionen.
Torsten Edklinth kom in till polishuset på Kungsholmen vid halv åtta på lördagskvällen. Monica Figuerola och Mikael Blomkvist väntade på honom. De satt vid samma konferensbord där Blomkvist suttit dagen innan.
Edklinth konstaterade att han var ute på mycket tunn is och att ett antal interna regler hade brutits då han gett Blomkvist tillträde till korridoren. Monica Figuerola hade definitivt inte rätt att bjuda in honom på eget bevåg. I vanliga fall fick inte ens fruar eller äkta män komma in till de hemliga korridorerna på RPS/Säk – de fick snällt vänta i trapphuset om de skulle träffa sin partner. Och Blomkvist var till råga på allt en journalist. I framtiden skulle Blomkvist bara få komma till den tillfälliga lokalen vid Fridhemsplan.
Men å andra sidan brukade utomstående springa i korridorerna på särskild inbjudan. Utländska gäster, forskare, akademiker, tillfälliga konsulter … han placerade Blomkvist i facket tillfälliga konsulter. Allt detta tjafs med säkerhetsklassificering var trots allt bara ord. Någon människa beslutade att en viss person skulle få en behörighetsnivå. Och Edklinth hade beslutat att om kritik uppstod skulle han hävda att han personligen gett Blomkvist behörighetsnivå.
Om det inte skar sig, vill säga. Edklinth slog sig ned och tittade på Figuerola.
”Hur fick du reda på mötet?”
”Blomkvist ringde mig vid fyratiden”, svarade hon med ett leende.
”Och hur fick du reda på mötet?”
”Källa tipsade”, sa Mikael Blomkvist.
”Ska jag dra slutsatsen att du har någon sorts övervakning på Teleborian?”
Monica Figuerola skakade på huvudet.
”Det var min första tanke också”, sa hon med munter röst som om Mikael Blomkvist inte ens befunnit sig i rummet. ”Men det håller inte. Även om någon skuggat Teleborian på Blomkvists uppdrag så skulle den personen inte i förväg ha kunnat räkna ut att han skulle träffa just Jonas Sandberg.”
Edklinth nickade långsamt.
”Så … vad återstår? Olaga avlyssning eller något?”
”Jag kan försäkra dig om att jag inte bedriver olaga avlyssning av någon och inte ens hört talas om att något sådant skulle pågå”, sa Mikael Blomkvist för att påminna om att han faktiskt befann sig i rummet. ”Var realistisk. Olaga avlyssning är sådant som statliga myndigheter ägnar sig åt.”
Edklinth trutade med läpparna.
”Du vill alltså inte berätta hur du fick information om mötet.”
”Jo. Jag har redan berättat. En källa tipsade. Källan har källskydd. Vad sägs om att vi koncentrerar oss på frukterna av tipset?”
”Jag gillar inte lösa trådar”, sa Edklinth. ”Men okej. Vad vet vi?”
”Han heter Jonas Sandberg”, sa Monica Figuerola. ”Utbildad attackdykare och gick polisskolan i början av 1990-talet. Arbetade först i Uppsala och därefter i Södertälje.”
”Du kommer från Uppsala.”
”Ja, men vi missade varandra med något år. Jag började just då han drog till Södertälje.”
”Okej.”
”Han rekryterades till RPS/Säk kontraspionaget 1998. Omplacerades i hemlig befattning utomlands 2000. Han befinner sig enligt våra egna papper officiellt på ambassaden i Madrid. Jag har kollat med ambassaden. De har ingen aning om vem Jonas Sandberg är.”
”Precis som Mårtensson. Officiellt överflyttad någonstans där han inte befinner sig.”
”Det är bara kanslichefen som har möjlighet att göra något sådant här systematiskt och få det att fungera.”
”Och i vanliga fall skulle allting avfärdas som strul i pappershanteringen. Vi märker det därför att vi specifikt tittar på det. Och om någon börjar tjata så säger man bara Hemligt, eller att det har med terrorism att göra.”
”Det finns fortfarande en hel del budgetarbete att kolla upp.”
”Budgetchefen?”
”Kanske.”
”Okej. Mer?”
”Jonas Sandberg är bosatt i Sollentuna. Han är ogift men har barn med en lärarinna i Södertälje. Inga prickar i protokollet. Licens för två handeldvapen. Skötsam och helnykterist. Det enda lite udda är att han tycks vara troende och var med i Livets Ord på 1990-talet.”
”Var har du fått det ifrån?”
”Jag pratade med min gamla chef i Uppsala. Han kommer mycket väl ihåg Sandberg.”
”Okej. En kristen attackdykare med två vapen och en unge i Södertälje. Mer?”
”Vi id:ade honom för drygt tre timmar sedan. Det här är rätt snabbt jobbat i alla fall.”
”Förlåt. Vad vet vi om huset på Artillerigatan?”
”Inte så mycket än. Stefan fick jaga upp någon på stadsbyggnadskontoret. Vi har ritningar på fastigheten. Bostadsrätt från förra sekelskiftet. Sex våningar med sammanlagt tjugotvå lägenheter plus åtta lägenheter i ett litet gårdshus. Jag har slagit på hyresgästerna men hittar inget riktigt uppseendeväckande. Två av de som bor i fastigheten är dömda för brott.”
”Vilka?”
”En Lindström på första våningen. 63 år. Dömd för försäkringsbedrägerier på 1970-talet. ”En Wittfelt på tredje våningen. 47 år. Vid två tillfällen dömd för misshandel av sin före detta fru.”
”Hmm.”
”De som bor där är välsorterad medelklass. Det är bara en lägenhet som väcker frågetecken.”
”Vad?”
”Lägenheten längst upp i huset. Elva rum och lite av en paradvåning. Den ägs av ett företag som heter Bellona AB.”
”Och vad sysslar de med?”
”Gudarna vet. De utför marknadsanalyser och har en omsättning på drygt trettio miljoner kronor årligen. Samtliga ägare till Bellona är bosatta utomlands.”
”Aha.”
”Vad då aha?”
”Bara aha. Gå vidare på Bellona.”
I samma ögonblick kom den tjänsteman som Mikael endast kände under namnet Stefan in genom dörren.
”Hej chefen”, hälsade han Torsten Edklinth. ”Det här är kul. Jag har kollat på historien bakom Bellonas lägenhet.”
”Och?” undrade Monica Figuerola.
”Företaget Bellona grundades på 1970-talet och köpte lägenheten från dödsboet efter den förre ägaren, en kvinna vid namn Kristina Cederholm, född 1917.”
”Jaha?”
”Hon var gift med Hans Wilhelm Francke, cowboyen som bråkade med P.G. Vinge då RPS/Säk grundades.”
”Bra”, sa Torsten Edklinth. ”Mycket bra. Monica, jag vill ha bevakning på fastigheten dygnet runt. Ta reda på vilka telefoner som finns där. Jag vill veta vem som går in och ut genom porten, vilka bilar som besöker adressen. Det vanliga.”
Edklinth sneglade på Mikael Blomkvist. Han såg ut som om han tänkte säga något men hejdade sig. Mikael höjde på ögonbrynen.
”Är du nöjd med informationsflödet?” undrade Edklinth till sist.
”Helt okej. Är du nöjd med Millenniums bidrag?”
Edklinth nickade långsamt.
”Du är medveten om att jag kan få fan för det här?” sa han.
”Inte från min sida. Jag betraktar den information jag får här som källskyddad. Jag kommer att återge fakta, men inte tala om hur jag fått den. Innan jag går i tryck kommer jag att göra en formell intervju med dig. Om du inte vill svara så säger du bara Inga kommentarer. Eller så kan du lägga ut texten om vad du tycker om Sektionen för särskild analys. Det avgör du själv.”
Edklinth nickade.
Mikael var nöjd. Inom loppet av några timmar hade Sektionen plötsligt fått fysisk form. Det var ett riktigt genombrott.
Sonja Modig hade frustrerat konstaterat att mötet i åklagare Ekströms rum drog ut på tiden. Hon hade hittat en kvarglömd flaska Loka mineralvatten på konferensbordet. Hon hade ringt sin make två gånger och meddelat att hon var försenad och lovade att kompensera honom med en trevlig kväll så fort hon kom hem. Hon började bli rastlös och kände sig som en inkräktare.
Först vid halv åtta var mötet över. Hon var helt oförberedd då dörren öppnades och Hans Faste kom ut i korridoren. Han följdes omedelbart av doktor Peter Teleborian. Därefter kom en äldre gråhårig man som Sonja Modig aldrig tidigare hade sett. Slutligen kom åklagare Ekström och satte på sig en kavaj samtidigt som han släckte takbelysningen och låste dörren.
Sonja Modig höjde sin mobiltelefon i glipan i gardinen och tog två lågupplösta bilder av samlingen utanför Ekströms dörr. De dröjde några sekunder innan de satte sig i rörelse genom korridoren.
Hon höll andan då de passerade det konferensrum där hon hukade sig. Hon insåg att hon var kallsvettig då hon äntligen hörde dörren till trapphuset slå igen. Hon reste sig på svaga knän.
Bublanski ringde till Monica Figuerola strax efter åtta på kvällen.
”Du ville veta om Ekström hade något möte.”
”Ja”, sa Monica Figuerola.
”Det avslutades alldeles nyss. Ekström träffade doktor Peter Teleborian och min förre medarbetare kriminalinspektör Hans Faste, samt en äldre person som vi inte känner igen.”
”Ett ögonblick”, sa Monica Figuerola, lade handen över telefonluren och vände sig till de övriga. ”Vårt hugskott gav frukt. Teleborian åkte direkt till åklagare Ekström.”
”Är du kvar?”
”Förlåt. Har vi något signalement på den okände tredje mannen?”
”Bättre än så. Jag skickar en bild på honom.”
”Bild. Vackert, jag är skyldig dig en stor tjänst.”
”Det skulle underlätta om jag fick veta vad som var på gång.”
”Jag återkommer.”
De satt tysta runt konferensbordet i någon minut.
”Okej”, sa Edklinth slutligen. ”Teleborian träffar Sektionen och åker därefter direkt till åklagare Ekström. Jag skulle ge en hel del för att få veta vad som avhandlades.”
”Du kan ju fråga mig”, föreslog Mikael Blomkvist.
Edklinth och Figuerola tittade på honom.
”De träffades för att finslipa detaljerna i strategin för hur de ska nita Lisbeth Salander i rättegången mot henne om en månad.”
Monica Figuerola betraktade honom. Sedan nickade hon långsamt.
”Det är ett antagande”, sa Edklinth. ”Såvida du inte har paranormala gåvor.”
”Det är inget antagande”, sa Mikael. ”De träffades för att dra detaljerna i den rättspsykiatriska utredningen om Salander. Teleborian har just avslutat den.”
”Nonsens. Salander har inte ens blivit undersökt.”
Mikael Blomkvist ryckte på axlarna och öppnade sin datorväska.
”Sådant har inte hindrat Teleborian tidigare. Här är den senaste versionen av den rättspsykiatriska utredningen. Som ni kan se är den daterad samma vecka som rättegången ska börja.”
Edklinth och Figuerola betraktade papperen framför dem. Till sist tittade de långsamt på varandra och därefter på Mikael Blomkvist.
”Och var har du fått tag på den här?” undrade Edklinth.
”Sorry. Källskydd”, sa Mikael Blomkvist.
”Blomkvist … vi måste kunna lita på varandra. Du håller inne med information. Har du fler överraskningar av det här slaget?”
”Ja. Naturligtvis har jag hemligheter. Liksom jag är övertygad om att du inte har gett mig carte blanche att titta på allt som ni har härinne på Säpo. Eller hur?”
”Det är inte samma sak.”
”Jo. Det är precis samma sak. Det här arrangemanget innebär ett samarbete. Precis som du säger måste vi lita på varandra. Jag mörkar inte någonting som kan bidra till din utredning att kartlägga Sektionen eller identifiera olika brott som begåtts. Jag har redan lämnat över material som visat att Teleborian begick brott tillsammans med Björck 1991 och jag har berättat att han kommer att anlitas för att göra samma sak nu. Och här är dokumentet som visar att det är på det viset.”
”Men du har hemligheter.”
”Självfallet. Du får antingen avbryta samarbetet eller leva med det.”
Monica Figuerola höll upp ett diplomatiskt finger.
”Förlåt, men betyder det här att åklagare Ekström arbetar för Sektionen?”
Mikael rynkade ögonbrynen.
”Det vet jag inte. Jag får mer en känsla av att han är en nyttig idiot som Sektionen utnyttjar. Han är en karriärist, men jag uppfattar honom som hederlig och lite korkad. Däremot berättade en källa att han svalde det mesta som Teleborian berättade om Lisbeth Salander vid en föredragning under den tid som jakten på henne fortfarande pågick.”
”Det behövs inte mycket för att manipulera honom, menar du?”
”Exakt. Och Hans Faste är en idiot som tror att Lisbeth Salander är en lesbisk satanist.”
Erika Berger satt ensam hemma i villan i Saltsjöbaden. Hon kände sig paralyserad och oförmögen att koncentrera sig på något vettigt arbete. Hela tiden väntade hon att någon skulle ringa och berätta att bilder av henne låg ute på någon sajt på internet.
Hon ertappade sig själv med att gång på gång tänka på Lisbeth Salander och insåg att hon hade fåfänga förhoppningar knutna till henne. Salander låg inlåst på Sahlgrenska. Hon hade besöksförbud och fick inte ens läsa dagstidningar. Men hon var en märkligt resursstark flicka. Trots isoleringen hade hon kunnat kontakta Erika på ICQ och därefter på telefon. Och hon hade på egen hand förintat Wennerströms imperium och räddat Millennium två år tidigare.
Klockan åtta på kvällen knackade Susanne Linder på dörren. Erika ryckte till som om någon hade avlossat ett pistolskott inne i rummet.
”Hallå, Berger. Här sitter du i dunklet och ser dyster ut.”
Erika nickade och tände belysningen.
”Hej. Jag ska sätta på kaffe …”
”Nej. Låt mig göra det. Har det hänt något nytt?”
Jovars. Lisbeth Salander har hört av sig och tagit kontroll över min dator. Och ringt om att Teleborian och någon som heter Jonas träffades på Centralen i eftermiddags.
”Nej. Inget nytt”, sa hon. ”Men jag har en sak jag skulle vilja prova på dig.”
”Okej.”
”Vad tror du om möjligheten att det här inte är en stalker utan någon som finns i min bekantskapskrets som vill jävlas med mig?”
”Vad är skillnaden?”
”En stalker är en för mig okänd person som blivit fixerad vid mig. Den andra varianten är en person som vill hämnas på mig eller sabotera mitt liv av personliga skäl.”
”Intressant tanke. Hur har den uppstått?”
”Jag … diskuterade situationen med en person i dag. Jag kan inte namnge henne, men hon föreslog att hotelser från en riktig stalker skulle se annorlunda ut. Framför allt att en stalker aldrig skulle ha skrivit mailen till Eva Carlsson på kulturen. Det är en helt ovidkommande handling.”
Susanne Linder nickade långsamt.
”Det ligger något i det. Vet du, jag har faktiskt aldrig läst de mail det handlar om. Kan jag få se dem?”
Erika plockade fram sin laptop och ställde den på köksbordet.
Monica Figuerola eskorterade Mikael Blomkvist ut från polishuset vid tiotiden på kvällen. De stannade på samma plats i Kronobergsparken som föregående dag.
”Så var vi här igen. Tänker du försvinna och arbeta eller vill du gå hem till mig och ha sex?”
”Tja …”
”Mikael, du behöver inte känna dig pressad av mig. Om du behöver jobba, så gör det.”
”Hör du, Figuerola, du är jävligt beroendeframkallande.”
”Och du vill inte vara beroende av något. Är det så du menar?”
”Nej. Inte på det sättet. Men jag har en människa jag måste prata med i natt och det kommer att ta ett tag. Så innan jag är klar kommer du att ha somnat.”
Hon nickade.
”Vi syns.”
Han kysste henne på kinden och gick upp mot busshållplatsen vid Fridhemsplan.
”Blomkvist”, ropade hon.
”Vad?”
”Jag är ledig i morgon bitti också. Kom över och ät frukost om du hinner.”
KAPITEL 21: LÖRDAG 4 JUNI – MÅNDAG 6 JUNI
Lisbeth Salander fick en rad illavarslande vibrationer då hon betade av nyhetschefen Anders Holm. Han var 58 år och föll därmed egentligen utanför gruppen men Lisbeth hade inkluderat honom i alla fall eftersom han och Erika Berger hade varit i luven på varandra. Han var en intrigmakare som skrev mail till olika personer och berättade om hur någon hade gjort ett uselt jobb.
Lisbeth konstaterade att Holm inte tyckte om Erika Berger och att han ägnade väsentligt utrymme åt att komma med passningar om att nu har fruntimret sagt si eller gjort så. Han nätsurfade uteslutande på arbetsrelaterade sidor. Om han hade andra intressen så skötte han sådant på fritiden och på någon annan dator.
Hon behöll honom som en kandidat till rollen som Giftpennan, men han var en högoddsare. Lisbeth funderade en stund på varför hon inte riktigt trodde på honom och kom fram till att Holm var så jävla dryg att han inte behövde gå omvägen förbi anonyma mail. Om han ville kalla Erika Berger för hora så skulle han göra det öppet. Och han kändes inte som typen som skulle göra sig besvär med att smyga in i Erika Bergers bostad mitt i natten.
Vid tiotiden gjorde hon en paus och gick in på [Stolliga–Bordet] och konstaterade att Mikael Blomkvist ännu inte återkommit. Hon kände en svag irritation och undrade vad han sysslade med och om han hade hunnit i tid till Teleborians möte.
Därefter återgick hon till SMP:s server.
Hon gick till nästa namn på listan, vilket var redaktionssekreteraren på sporten Claes Lundin, 29. Hon hade precis öppnat hans mail då hon hejdade sig och bet sig i underläppen. Hon stängde ned Lundin och gick istället till Erika Bergers e-post.
Hon scrollade tillbaka i tiden. Det var ett jämförelsevis kort filindex eftersom hennes e-postkonto hade öppnats den 2 maj. Det allra första mailet var ett morgon-PM som skickats ut av redaktionssekreteraren Peter Fredriksson. Under den första dagen hade flera personer mailat och önskat henne välkommen till SMP.
Lisbeth läste noga varje mail som kommit till Erika Berger. Hon kunde se hur det redan från dag ett hade funnits en fientlig underton i korrespondensen med nyhetschefen Anders Holm. De tycktes inte kunna dra jämnt i någon fråga, och Lisbeth konstaterade att Holm försvårade för henne genom att skicka två tre mail även om bagateller.
Hon hoppade över reklam, spam och rena nyhets-PM. Hon fokuserade på all form av personligt hållen korrespondens. Hon läste interna budgetkalkyler, resultat från annons och marknad, en mailväxling med ekonomidirektören Christer Sellberg som sträckte sig över en vecka och som närmast kunde beskrivas som ett stormgräl om personalnedskärningar. Hon fick irriterade mail från chefen för rättsredaktionen om någon vikarie vid namn Johannes Frisk som Erika Berger uppenbarligen satt att arbeta på någon story som inte uppskattades. Bortsett från de första välkomstmailen tycktes det som om inte en enda medarbetare på chefsnivå såg något positivt i något av Erikas argument eller förslag.
Efter en stund scrollade hon tillbaka till början och gjorde en statistisk beräkning i huvudet. Hon konstaterade att av alla högre chefer på SMP som Erika hade omkring sig var det bara fyra personer som inte ägnade sig åt att underminera hennes position. Det var styrelseordföranden Borgsjö, redaktionssekreterare Peter Fredriksson, chefen för ledarsidan Gunnar Magnusson och chefen för kultursidan Sebastian Strandlund.
Hade de aldrig hört talas om kvinnor på SMP? Alla chefer var ju män.
Den person som Erika Berger hade minst att göra med var chefen för kultursidan. Under hela den tid Erika arbetat där hade hon bara växlat två mail med Sebastian Strandlund. De vänligaste och uppenbart mest sympatiska mailen kom från ledarredaktören Magnusson. Borgsjö var kortfattad och kärv. Samtliga andra chefer ägnade sig åt öppet krypskytte.
Varför i helvete hade denna grupp karlar alls anställt Erika Berger om den enda sysselsättningen tycktes vara att slita henne sönder och samman.
Den person hon tycktes ha mest att göra med var redaktionssekreteraren Peter Fredriksson. Han var inbokad som en skugga att vara bisittare vid möten. Han förberedde PM, briefade Erika om olika texter och problem, satte snurr på arbetet.
Han växlade mail med Erika ett dussintal gånger varje dag.
Lisbeth samlade ihop alla Peter Fredrikssons mail till Erika och läste dem ett efter ett. Vid ett antal tillfällen hade han invändningar mot något beslut som Erika fattat. Han redogjorde för sakskälen. Erika Berger tycktes ha förtroende för honom eftersom hon ofta ändrade beslut eller accepterade hans resonemang. Han var aldrig fientlig. Däremot fanns inte minsta antydan till någon personlig relation till Erika.
Lisbeth stängde Erika Bergers mail och funderade en kort stund.
Hon öppnade Peter Fredrikssons konto.
Plague hade utan större framgång mixtrat med hemdatorerna hos diverse medarbetare på SMP hela kvällen. Han hade lyckats ta sig in hos nyhetschefen Anders Holm eftersom denne hade en öppen lina till sitt skrivbord på jobbet för att när som helst under dygnet kunna gå in och styra upp något arbete. Holms privata dator var en av de tråkigaste Plague någonsin hackat. Däremot hade han misslyckats med återstoden av de arton namnen på den lista Lisbeth Salander försett honom med. En bidragande orsak var att ingen av de personer han knackade på hos var online en lördagskväll. Han hade vagt börjat tröttna på den omöjliga uppgiften då Lisbeth Salander pingade honom halv elva på kvällen.
Plague suckade. Hon som en gång varit hans elev hade bättre koll än han.
Mikael Blomkvist var tillbaka i Lisbeth Salanders lägenhet vid Mosebacke strax före tolv. Han var trött och började med att duscha och sätta på kaffebryggaren. Sedan öppnade han Lisbeth Salanders dator och pingade hennes ICQ.
Mikael nickade för sig själv.
<Är det något mer jag bör veta?>
Susanne Linder vaknade med ett ryck av att det pep i hennes öronsnäcka. Någon hade utlöst rörelselarmet hon hade placerat i hallen på bottenvåningen i Erika Bergers villa. Hon reste sig på armbågen och såg att klockan var 05.23 på söndagsmorgonen. Hon gled tyst upp ur sängen och drog på sig jeans och t-tröja och joggingskor. Hon stoppade tårgasen i bakfickan och tog fjäderbatongen med sig.
Hon passerade ljudlöst dörren till Erika Bergers sovrum och konstaterade att den var stängd och därmed låst.
Därefter stannade hon vid trappan och lyssnade. Hon hörde plötsligt ett svagt klickande och rörelse från bottenvåningen. Hon gick långsamt nedför trappan och stannade åter i hallen och lyssnade.
En stol skrapade i köket. Hon höll batongen i ett fast grepp och gick ljudlöst till köksdörren och såg en skallig och orakad man som satt vid köksbordet med ett glas apelsinjuice och läste SMP. Han uppfattade hennes närvaro och höjde blicken.
”Och vem fan är du?” undrade han.
Susanne Linder slappnade av och lutade sig mot dörrposten.
”Greger Backman, förmodar jag. Hej. Jag heter Susanne Linder.”
”Jaha. Ska du slå mig i skallen med batongen eller vill du ha ett glas juice?”
”Gärna”, sa Susanne och lade ifrån sig batongen. ”Juice, alltså.”
Greger Backman sträckte sig efter ett glas från diskstället och hällde upp från en tetrapak till henne.
”Jag jobbar för Milton Security”, sa Susanne Linder. ”Jag tror att det är bäst att din fru får förklara min närvaro.”
Greger Backman reste sig.
”Har något hänt med Erika?”
”Din fru är okej. Men det har varit lite obehag. Vi har sökt dig i Paris.”
”Paris. Jag har för fan varit i Helsingfors.”
”Jaså. Förlåt, men din fru trodde det var Paris.”
”Det är nästa månad.”
Greger gick mot dörren.
”Sovrumsdörren är låst. Du behöver en kod om du ska öppna”, sa Susanne Linder.
”Kod?”
Hon gav honom de tre siffror han skulle slå för att öppna sovrumsdörren. Han sprang uppför trappan till övervåningen. Susanne Linder sträckte sig över bordet och plockade upp hans kvarlämnade SMP.
Klockan tio på söndagsmorgonen kom doktor Anders Jonasson in till Lisbeth Salander.
”Hej Lisbeth.”
”Hej.”
”Ville bara förvarna om att polisen kommer vid lunchtid.”
”Okej.”
”Du verkar inte särskilt oroad.”
”Nej.”
”Jag har en present till dig.”
”Present? Varför det?”
”Du har varit en av mina mest underhållande patienter på länge.”
”Jaså”, sa Lisbeth Salander misstänksamt.
”Jag har förstått att du är fascinerad av DNA och genetik.”
”Vem har skvallrat … den där psykologtanten, antar jag.”
Anders Jonasson nickade.
”Om du får tråkigt på häktet … här är senaste skriket inom DNA-forskningen.”
Han gav henne en tegelsten som hette Spirals – Mysteries of DNA, författad av en professor Yoshito Takamura vid Tokyo universitet. Lisbeth Salander öppnade boken och studerade innehållsförteckningen.
”Vackert”, sa hon.
”Någon gång skulle det vara intressant att få höra hur det kommer sig att du läser uppsatser av forskare som inte ens jag begriper.”
Så fort Anders Jonasson hade lämnat rummet plockade Lisbeth fram handdatorn. Sista rycket. Från SMP:s personalavdelning hade Lisbeth listat ut att Peter Fredriksson hade arbetat på SMP i sex år. Under den tiden hade han varit sjukskriven under två längre perioder. Två månader 2003 och tre månader 2004. Från personalfilerna kunde Lisbeth dra slutsatsen att orsaken vid bägge tillfällena varit utbrändhet. Erika Bergers företrädare Håkan Morander hade vid ett tillfälle ifrågasatt om Fredriksson verkligen kunde kvarstå som redaktionssekreterare.
Prat. Prat. Prat. Inget konkret att gå på.
Kvart i tolv pingade Plague upp henne.
<Är du kvar på Sahlgrenska?>
<Är du säker?>
Lisbeth kopplade ned ICQ. Hon kastade en blick på klockan och insåg att det strax var lunch. Hon komponerade snabbt ett meddelande som hon adresserade till Yahoogruppen [Stolliga–Bordet].
[Mikael. Viktigt. Ring omedelbart Erika Berger och ge henne beskedet att Peter Fredriksson är Giftpennan.]
I samma ögonblick som hon skickade meddelandet hörde hon rörelse i korridoren. Hon höjde sin Palm Tungsten T3 och pussade skärmen. Sedan stängde hon av datorn och placerade den i hålrummet bakom sängbordet.
”Hej Lisbeth”, sa hennes advokat Annika Giannini från dörren.
”Hej.”
”Polisen hämtar dig om en stund. Jag har med mig kläder till dig. Jag hoppas att storleken passar.”
Lisbeth tittade misstänksamt på ett urval prydliga mörka byxor och ljusa blusar.
Det var två kvinnliga uniformer från Göteborgspolisen som hämtade Lisbeth Salander. Hennes advokat följde med till häktet.
Då de promenerade från hennes rum genom korridoren noterade Lisbeth att flera ur personalen nyfiket betraktade henne. Hon nickade vänligt till personalen och någon vinkade tillbaka. Som av en händelse stod Anders Jonasson vid receptionen. De tittade på varandra och nickade. Redan innan de hunnit svänga runt hörnet noterade Lisbeth att Anders Jonasson hade satt sig i rörelse mot hennes rum.
Under hela hämtningen och transporten till häktet sa Lisbeth Salander inte ett ord till polisen.
Mikael Blomkvist hade stängt sin iBook och slutat arbeta klockan sju på söndagsmorgonen. Han satt en stund vid Lisbeth Salanders skrivbord och stirrade tomt framför sig.
Sedan gick han ut till hennes sovrum och tittade på hennes gigantiska dubbelsäng. Efter en stund gick han tillbaka till arbetsrummet och öppnade mobilen och ringde till Monica Figuerola.
”Hej. Det är Mikael.”
”Hallå där. Är du redan uppe?”
”Jag har precis slutat jobba och ska gå och lägga mig. Ville bara ringa och säga hej.”
”Karlar som bara ringer och säger hej har baktankar.”
Han skrattade.
”Blomkvist, du kan komma hit och sova om du vill.”
”Jag kommer att vara tråkigt sällskap.”
”Jag vänjer mig.”
Han tog en taxi till Pontonjärgatan.
Erika Berger tillbringade söndagen i sängen med Greger Backman. De låg och pratade eller halvsov. På eftermiddagen klädde de på sig och gick en lång promenad ned till ångbåtsbryggan och runt samhället.
”SMP var ett misstag”, sa Erika Berger då de kom hem.
”Säg inte så. Det är tufft nu, men det visste du. Det kommer att plana ut när du blivit varm i kläderna.”
”Det är inte jobbet. Det kan jag sköta. Det är attityden.”
”Hmm.”
”Jag trivs inte. Men jag kan inte hoppa av efter några veckor.”
Hon satte sig dystert vid köksbordet och stirrade håglöst framför sig. Greger Backman hade aldrig tidigare sett sin fru så uppgiven.
Kriminalinspektör Hans Faste träffade för första gången Lisbeth Salander vid halv ett på söndagen då en kvinnlig polis från Göteborg förde in henne till Marcus Erlanders rum.
”Du var en svår jävel att få tag på”, sa Hans Faste.
Lisbeth Salander granskade honom med ett långt ögonkast och beslutade att han var en idiot och att hon inte ämnade ägna många sekunder åt att bekymra sig om hans existens.
”Polisinspektör Gunilla Wäring följer med under transporten till Stockholm”, sa Erlander.
”Jaha”, sa Faste. ”Då åker vi på en gång. Det är ett antal personer som vill prata allvar med dig, Salander.”
Erlander sa adjö till Lisbeth Salander. Hon ignorerade honom.
De hade beslutat att för enkelhets skull sköta fångtransporten med tjänstebil till Stockholm. Gunilla Wäring körde. I början av färden satt Hans Faste i passagerarsätet med huvudet vänt mot baksätet medan han försökte prata med Lisbeth Salander. I höjd med Alingsås hade han börjat utveckla nackspärr och gav upp.
Lisbeth Salander betraktade landskapet utanför sidorutan. Det tycktes som om Faste inte alls existerade i hennes sinnevärld.
Teleborian har rätt. Hon är ju för fan efterbliven, tänkte Faste. Det ska vi nog ändra på i Stockholm.
Han sneglade med jämna mellanrum på Lisbeth Salander och försökte bilda sig en uppfattning om den kvinna han jagat under så lång tid. Även Hans Faste kände tvivel då han såg den späda flickan. Han undrade hur mycket hon egentligen vägde. Han påminde sig om att hon var lesbisk och följaktligen inte en riktig kvinna.
Däremot var det väl möjligt att det där med satanismen var en överdrift. Hon såg inte särskilt satanisk ut.
Ironiskt nog insåg han att han mycket hellre hade gripit henne för de tre mord som hon ursprungligen var misstänkt för, men där verkligheten nu hade hunnit i kapp hans utredning. En pistol kan även en späd flicka hantera. Nu var hon gripen för grov misshandel av högsta ledningen för Svavelsjö MC, där hon utan tvekan var skyldig och där det dessutom förelåg teknisk bevisning för den händelse att hon ämnade neka.
Monica Figuerola väckte Mikael Blomkvist vid ettiden på eftermiddagen. Hon hade suttit på balkongen och läst färdigt boken om antikens gudsuppfattning medan hon lyssnat till Mikaels snarkningar från sovrummet. Det hade varit fridfullt. Då hon gick in och tittade på honom blev hon medveten om att hon var mer attraherad av Mikael än hon varit av någon annan man på flera år.
Det var en behaglig men oroande känsla. Mikael Blomkvist kändes inte som ett stabilt inslag i hennes tillvaro.
När de vaknat gick de ned till Norr Mälarstrand och drack kaffe. Därefter drog hon hem honom och hade sex med honom under återstoden av eftermiddagen. Han lämnade henne vid sjutiden på kvällen. Hon kände saknad i samma ögonblick som han pussade henne på kinden och stängde ytterdörren.
Vid åttatiden på söndagskvällen knackade Susanne Linder på hos Erika Berger. Hon skulle inte sova hos Berger eftersom Greger Backman hade kommit hem, så besöket låg helt utanför jobbet. De få dygn hon hade bott som nattgäst hos Erika hade de kommit nära varandra under de långa samtalen i köket. Hon hade upptäckt att hon tyckte bra om Erika Berger, och hon såg en förtvivlad kvinna som maskerade sig och oberört åkte till jobbet men som i själva verket var en vandrande ångestpåse.
Susanne Linder misstänkte att ångesten inte enbart hade med Giftpennan att göra. Men hon var inte kurator, och Erika Bergers liv och livsproblem var inte hennes sak. Istället körde hon ut till Berger bara för att säga hej och fråga om allt stod rätt till. Hon fann Erika och hennes make lågmälda och dämpade i köket. Det tycktes som om de hade tillbringat söndagen med att diskutera allvarliga ting.
Greger Backman satte på kaffe. Susanne Linder hade bara varit hemma hos henne i några minuter då Erikas mobil började ringa.
Erika Berger hade besvarat varje samtal under dagen med en känsla av förestående undergång.
”Berger.”
”Hej Ricky.”
Mikael Blomkvist. Helvete. Jag har inte berättat att Borgsjömappen är försvunnen.
”Hej Micke.”
”Salander har överförts till häktet i Göteborg i kväll i väntan på transport till Stockholm i morgon.”
”Jag förstår.”
”Hon har skickat ett … meddelande till dig.”
”Jaså?”
”Det är mycket kryptiskt.”
”Vad?”
”Hon säger att Giftpennan är Peter Fredriksson.”
Erika Berger satt tyst i tio sekunder medan tankarna rusade genom hennes huvud. Omöjligt. Peter är inte sådan. Salander måste ha fel.
”Något mer?”
”Nej. Det är hela meddelandet. Begriper du vad det handlar om?”
”Ja.”
”Ricky, vad har du och Lisbeth ihop egentligen? Hon ringde dig för att tipsa mig om Teleborian och …”
”Tack, Micke. Vi pratar sedan.”
Hon hade stängt mobilen och tittat på Susanne Linder med ögon som var alldeles vilda.
”Berätta”, sa Susanne Linder.
Susanne Linder upplevde motsägelsefulla känslor. Erika Berger hade plötsligt fått beskedet att hennes redaktionssekreterare Peter Fredriksson var Giftpennan. Orden hade nästan forsat ur henne när hon berättade detta. Sedan hade Susanne Linder frågat hur hon visste att Fredriksson var hennes stalker.
Erika Berger hade plötsligt blivit helt tyst. Susanne hade iakttagit hennes ögon och sett hur något skiftade i chefredaktörens attityd. Erika Berger hade plötsligt sett helt förvirrad ut.
”Jag kan inte berätta …”
”Vad menar du?”
”Susanne, jag vet att Fredriksson är Giftpennan. Men jag kan inte berätta hur jag har fått informationen. Vad ska jag göra?”
”Du måste berätta för mig om jag ska kunna hjälpa dig.”
”Jag … jag kan inte. Du förstår inte.”
Erika Berger reste sig och ställde sig vid köksfönstret med ryggen mot Susanne Linder. Slutligen vände hon sig om.
”Jag åker hem till den jäveln.”
”Så fan heller. Du ska inte åka någonstans, allra minst hem till en person som vi tror drivs av ett våldsamt hat mot dig.”
Erika Berger såg kluven ut.
”Sätt dig. Berätta vad som har hänt. Det var Mikael Blomkvist som ringde.”
Erika nickade.
”Jag … har under dagen bett en hacker gå igenom personalens hemdatorer.”
”Aha. Du har därmed förmodligen gjort dig skyldig till grovt databrott. Och du vill inte berätta vem hackern är.”
”Jag har lovat att aldrig berätta … Det gäller andra människor. Något som Mikael jobbar på.”
”Känner Blomkvist till Giftpennan?”
”Nej, han framförde bara meddelandet.”
Susanne Linder lade huvudet på sned och granskade Erika Berger. Plötsligt bildades en associationskedja i hennes huvud.
Erika Berger. Mikael Blomkvist. Millennium. Skumma poliser som bröt sig in och avlyssnade Blomkvists lägenhet. Susanne Linder övervakade övervakarna. Blomkvist jobbade som besatt på en story om Lisbeth Salander.
Att Lisbeth Salander var en jävel på datorer var allmänt känt på Milton Security. Ingen begrep hur hon hade fått sin kunskap och Susanne hade aldrig hört något rykte om att Salander skulle vara en hacker. Men Dragan Armanskij hade vid ett tillfälle sagt något om att Salander levererade helt förbluffande rapporter då hon gjorde personundersökningar. En hacker …
Men Salander ligger för fan isolerad i Göteborg.
Det var vettlöst.
”Är det Salander vi pratar om?” undrade Susanne Linder.
Erika Berger såg ut som om hon träffats av blixten.
”Jag kan inte diskutera varifrån informationen kommer. Inte med ett ord.”
Susanne Linder fnittrade plötsligt.
Det var Salander. Bergers bekräftelse kunde inte ha varit tydligare. Hon är helt ur balans.
Men det är ju omöjligt.
Vad fan pågår egentligen?
Under fångenskapen skulle alltså Lisbeth Salander ha åtagit sig uppgiften att utröna vem som var Giftpennan. Ren galenskap.
Susanne Linder funderade intensivt.
Hon hade ingen aning om vad som var vad i historien om Lisbeth Salander. Hon hade träffat henne kanske fem gånger under de år som hon hade arbetat på Milton Security och hade aldrig växlat så mycket som ett personligt ord med henne. Hon uppfattade Salander som en trulig och socialt avvisande människa med ett så hårt skal att inte ens en slagborr kunde penetrera det. Hon hade också konstaterat att Dragan Armanskij hade lagt sina beskyddande vingar över Lisbeth Salander. Eftersom Susanne Linder respekterade Armanskij antog hon att han hade goda skäl för sin attityd mot den truliga flickan.
Giftpennan är Peter Fredriksson.
Kunde hon ha rätt? Fanns det några bevis?
Susanne Linder ägnade därefter två timmar åt att förhöra Erika Berger om allt hon visste om Peter Fredriksson, vilken hans roll på SMP var och hur deras förhållande under hennes chefskap hade varit. Hon blev inte klokare av svaren.
Erika Berger hade varit frustrerat tveksam. Hon hade pendlat mellan en lust att åka hem till Fredriksson och konfrontera honom och tvivel på att det kunde vara riktigt. Till sist hade Susanne Linder övertygat henne om att hon inte kunde störta in hos Peter Fredriksson och framföra anklagelser – om han var oskyldig skulle Berger framstå som en fullständig idiot.
Följaktligen hade Susanne Linder lovat att titta på saken. Det var ett löfte hon ångrade i samma ögonblick som hon uttalade det eftersom hon inte hade en aning om hur hon skulle bära sig åt.
Men nu parkerade hon sin begagnade Fiat Strada så nära Peter Fredrikssons hyresrätt i Fisksätra som hon kunde komma. Hon låste bildörrarna och såg sig omkring. Hon var inte riktigt säker på vad hon sysslade med, men antog att hon var tvungen att knacka på hos honom och på något sätt förmå honom att besvara ett antal frågor. Hon var akut medveten om att detta var en sysselsättning som låg helt utanför hennes arbete på Milton Security och att Dragan Armanskij skulle bli rasande på henne om han visste vad hon sysslade med.
Det var ingen bra plan. Och i vilket fall sprack den innan hon ens hunnit sätta den i verket.
I samma ögonblick som hon kom upp på gårdsplanen och närmade sig Peter Fredrikssons port öppnades den. Susanne Linder kände omedelbart igen honom från den bylinebild som fanns i hans personalfil som hon studerat i Erika Bergers dator. Hon fortsatte framåt och de passerade varandra. Han försvann mot parkeringsgaraget. Susanne Linder stannade tvekande och tittade efter honom. Sedan tittade hon på klockan och konstaterade att den var strax före elva på kvällen och att Peter Fredriksson var på väg någonstans. Hon undrade vart han var på väg och sprang tillbaka till sin bil.
Mikael Blomkvist satt länge och tittade på sin mobil sedan Erika Berger ringt av. Han undrade vad som var på gång. Han betraktade frustrerat Lisbeth Salanders dator, men vid det här laget hade hon flyttats till häktet i Göteborg och han hade ingen möjlighet att fråga henne.
Han öppnade sin blå T10 och ringde Idris Ghidi i Angered.
”Hej. Mikael Blomkvist.”
”Hej”, sa Idris Ghidi.
”Jag ville bara ringa och meddela att du kan avbryta arbetet du gjort för mig.”
Idris Ghidi nickade tyst. Han hade redan räknat ut att Mikael Blomkvist skulle ringa eftersom Lisbeth Salander hade förts till häktet.
”Jag förstår”, sa han.
”Du kan behålla mobilen som vi kom överens om. Jag skickar en slutbetalning i veckan.”
”Tack.”
”Det är jag som ska tacka för din hjälp.”
Han slog upp sin iBook och började jobba. De senaste dygnens utveckling innebar att en väsentlig del av manuskriptet måste revideras och att en helt ny story med stor sannolikhet måste infogas.
Han suckade.
Kvart över elva parkerade Peter Fredriksson tre kvarter från Erika Bergers bostad. Susanne Linder visste redan vart han var på väg och hade släppt honom för att inte väcka hans uppmärksamhet. Hon passerade hans bil mer än två minuter efter att han parkerat. Hon konstaterade att bilen var tom. Hon passerade Erika Bergers hus och fortsatte en bit och parkerade utom synhåll. Hon hade handsvett.
Hon öppnade en dosa Catch Dry och lade in en påse snus.
Därefter öppnade hon bildörren och såg sig omkring. Så fort hon hade insett att Fredriksson var på väg mot Saltsjöbaden hade hon vetat att Salanders information var korrekt. Hur Salander hade burit sig åt visste hon inte, men hon tvivlade inte längre på att Fredriksson var Giftpennan. Hon antog att han inte hade åkt ut till Saltsjöbaden för skojs skull, utan att något var i görningen.
Vilket var alldeles utmärkt om hon kunde ta honom på bar gärning.
Hon plockade upp en teleskopbatong från sidofacket i bildörren och vägde den i handen en kort stund. Hon tryckte på spärren i handtaget och sköt ut den tunga fjädrande stålkabeln. Hon bet ihop tänderna.
Det var därför hon hade slutat på Södermalmspiketen.
Hon hade fått ett enda galet utbrott av raseri vid ett enda tillfälle då piketen för tredje gången på lika många dagar hade åkt till en adress i Hägersten sedan samma kvinna hade ringt polisen och skrikit på hjälp därför att hennes man hade misshandlat henne. Och precis som vid de två första tillfällena hade situationen lugnat ned sig innan piketen hunnit anlända.
De hade rutinmässigt plockat ut hennes karl i trapphuset medan kvinnan hade hörts. Nej, hon ville inte göra polisanmälan. Nej, det hade varit ett misstag. Nej, han var snäll … det var i själva verket hennes fel. Hon hade provocerat honom …
Och hela tiden hade fähunden stått och flinat och tittat Susanne Linder rakt i ögonen.
Hon kunde inte förklara varför hon hade gjort det. Men helt plötsligt hade något brustit och hon hade plockat fram batongen och slagit honom över munnen. Det första slaget hade saknat kraft. Hon hade gett honom en fläskläpp och han hade hukat sig. Under de följande tio sekunderna – till dess att kollegor hade grabbat tag i henne och med våld burit ut henne ur trappuppgången – hade hon låtit batongslagen regna över hans rygg, njurar, höfter och axlar.
Det hade aldrig blivit något åtal. Hon hade sagt upp sig samma kväll och åkt hem och gråtit i en vecka. Sedan hade hon tagit sig samman och gått och knackat på hos Dragan Armanskij. Hon hade berättat vad hon hade gjort och varför hon slutat vid polisen. Hon hade sökt jobb. Armanskij hade varit tveksam och bett att få fundera på saken. Hon hade gett upp hoppet då han ringt henne sex veckor senare och sagt att han var beredd att testa henne.
Susanne Linder gjorde en bister grimas och stoppade teleskopbatongen under bältet i ryggslutet. Hon kontrollerade att hon hade burken med tårgas i höger jackficka och att remmarna i gymnastikskorna var ordentligt knutna. Hon promenerade tillbaka till Erika Bergers hus och gled in på tomten.
Hon visste att rörelselarmet på bakgården ännu inte var installerat och rörde sig ljudlöst på gräsmattan längs häcken vid tomtgränsen. Hon kunde inte se honom. Hon gick runt huset och stod stilla. Hon såg honom plötsligt som en skugga i dunklet vid Greger Backmans ateljé.
Han inser inte hur korkat det är av honom att återkomma hit. Han kan inte hålla sig borta.
Han satt på huk och försökte titta genom en glipa i en gardin i ett sällskapsrum i anslutning till vardagsrummet. Därefter förflyttade han sig upp på altanen och tittade genom springan av nedfällda persienner bredvid det stora perspektivfönstret som fortfarande täcktes av plywood.
Susanne Linder log plötsligt.
Hon smög över gården fram till husknuten medan han hade ryggen mot henne. Hon gömde sig bakom ett par vinbärsbuskar vid gaveln och väntade. Hon kunde se en skymt av honom genom grenverket. Från sin plats borde Fredriksson kunna se genom hallen och in i en bit av köket. Han hade hittat något intressant att titta på och det dröjde tio minuter innan han rörde sig igen. Han närmade sig Susanne Linder.
Då han vek runt hörnet och passerade henne reste sig Susanne Linder och talade med låg röst.
”Hallå där, Fredriksson.”
Han tvärstannade och snurrade runt mot henne.
Hon såg ögon glimma i mörkret. Hon kunde inte se hans ansiktsuttryck, men hörde att han höll andan i chock.
”Vi kan göra det här på ett enkelt sätt eller på ett svårt sätt”, sa hon. ”Vi ska gå till din bil och …”
Han vände och började springa.
Susanne Linder höjde teleskopbatongen och slog ett förödande smärtfyllt slag mot utsidan av hans vänstra knäskål.
Han föll med ett halvkvävt ljud.
Hon höjde batongen för ytterligare ett slag men hejdade sig. Hon kände Dragan Armanskijs ögon i nacken.
Hon böjde sig ned och vältrade över honom på mage och satte ett knä i hans ryggslut. Hon grabbade tag i hans högerhand och tvingade upp den på ryggen och bojade honom. Han var svag och gjorde inget motstånd.
Erika Berger släckte lampan i vardagsrummet och haltade upp till övervåningen. Hon behövde inte längre kryckorna, men fotsulan ömmade fortfarande då hon satte tyngden på den. Greger Backman släckte i köket och följde efter sin fru. Han hade aldrig tidigare sett Erika Berger så olycklig. Ingenting han sa tycktes kunna lugna henne eller mildra den ångest hon upplevde.
Hon klädde av sig och kröp ned i sängen med ryggen mot honom.
”Det är inte ditt fel, Greger”, sa hon då hon hörde honom komma ned i sängen.
”Du mår inte bra”, sa han. ”Jag vill att du stannar hemma några dagar.”
Han lade en arm runt hennes axlar. Hon försökte inte skjuta bort honom, men hon var helt passiv. Han böjde sig fram och kysste henne försiktigt på halsen och höll om henne.
”Det finns ingenting du kan säga eller göra för att mildra situationen. Jag vet att jag behöver en paus. Jag känner mig som om jag har klivit på ett snälltåg och upptäckt att jag befinner mig på fel spår.”
”Vi kan åka ut och segla några dagar. Komma bort från allting.”
”Nej. Jag kan inte komma bort från allting.”
Hon vände sig mot honom.
”Det värsta jag kunde göra nu vore att fly. Jag måste lösa problemen. Sedan kan vi åka.”
”Okej”, sa Greger. ”Jag är visst inte till mycket hjälp.”
Hon log svagt.
”Nej. Det är du inte. Men tack för att du är här. Jag älskar dig vettlöst, det vet du.”
Han nickade.
”Jag kan inte tro att det är Peter Fredriksson”, sa Erika Berger. ”Jag har aldrig uppfattat minsta fientlighet från honom.”
Susanne Linder undrade om hon skulle ringa på hos Erika Berger då hon såg belysningen på bottenvåningen släckas. Hon tittade ned på Peter Fredriksson. Han hade inte sagt ett ord. Han var helt passiv. Hon funderade en lång stund innan hon bestämde sig.
Hon böjde sig ned, grabbade tag i handbojorna och drog upp honom på fötter och lutade honom mot gaveln.
”Kan du stå?” frågade hon.
Han svarade inte.
”Okej, då gör vi det enkelt för oss. Om du gör minsta motstånd får du precis samma behandling på högra benet. Och gör du mera motstånd så knäcker jag dina armar. Förstår du vad jag säger?”
Hon uppfattade att han andades häftigt. Rädsla?
Hon knuffade honom framför sig och ledde honom till gatan och bort till hans bil tre kvarter bort. Han haltade. Hon stöttade honom. Då de kom fram till bilen mötte de en nattvandrare med hund som stannade och betraktade den bojade Peter Fredriksson.
”Det här är ett polisärende”, sa Susanne Linder med bestämd röst. ”Gå hem.”
Hon placerade honom i baksätet och körde honom hem till Fisksätra. Klockan var halv ett på natten och de mötte ingen människa då de gick till hans port. Susanne Linder fiskade upp hans nycklar och ledde honom uppför trappan till hans lägenhet på tredje våningen.
”Du kan inte gå in i min lägenhet”, sa Peter Fredriksson.
Det var det första han sagt sedan hon bojat honom.
Hon öppnade lägenhetsdörren och knuffade in honom.
”Du har ingen rätt. Du måste ha tillstånd för husrannsakan …”
”Jag är inte polis”, sa hon med låg röst.
Han stirrade på henne med misstro.
Hon grabbade tag i hans skjorta och knuffade honom före sig in i vardagsrummet och ned i en soffa. Han hade en prydligt städad trerummare. Sovrum till vänster om vardagsrummet, kök på andra sidan hallen, ett litet arbetsrum i anslutning till vardagsrummet.
Hon tittade in i arbetsrummet och drog en suck av lättnad. The smoking gun. Hon såg omedelbart bilder från Erika Bergers fotoalbum utbredda på ett arbetsbord intill en dator. Han hade nålat upp ett trettiotal bilder på väggen runt datorn. Hon betraktade vernissagen med höjda ögonbryn. Erika Berger var en förbannat vacker kvinna. Och hon hade ett roligare sexliv än Susanne Linder.
Hon hörde Peter Fredriksson röra sig och gick tillbaka till vardagsrummet och fångade upp honom. Hon gav honom ett rapp och drog in honom i arbetsrummet och satte honom på golvet.
”Sitt stilla”, sa hon.
Hon gick ut i köket och hittade en papperskasse från Konsum. Hon plockade ned bild efter bild från väggen. Hon hittade det slaktade fotoalbumet och Erika Bergers dagböcker.
”Var finns videon?” frågade hon.
Peter Fredriksson svarade inte. Susanne Linder gick ut i vardagsrummet och slog på TV:n. Det satt en film i videon, men det tog en stund innan hon hittade videokanalen på fjärrkontrollen.
Hon plockade ut videon och ägnade en lång stund åt att kontrollera att han inte hade gjort några kopior.
Hon hittade Bergers tonåriga kärleksbrev och rapporten om Borgsjö. Därefter riktade hon intresset mot Peter Fredrikssons dator. Hon konstaterade att han hade en Microtek scanner kopplad till en IBM PC. Hon lyfte på locket till scannern och hittade en kvarglömd bild föreställande Erika Berger på en fest hos Club Xtreme, nyåret 1986 enligt en banner på väggen.
Hon startade datorn och upptäckte att den var lösenordsskyddad.
”Vad har du för lösen?” frågade hon.
Peter Fredriksson satt tjurigt stilla på golvet och vägrade att prata med henne.
Susanne Linder kände sig plötsligt helt lugn. Hon visste att hon tekniskt sett hade begått brott efter brott under kvällen, inklusive något som skulle kunna rubriceras som olaga tvång och till och med grovt människorov. Hon brydde sig inte. Hon kände sig tvärtom närmast upprymd.
Efter en stund ryckte hon på axlarna och grävde i fickan och plockade fram sin schweiziska armékniv. Hon lossade alla kablar från datorn, vände bakstycket mot sig och använde stjärnmejseln till att öppna. Det tog femton minuter att plocka isär datorn och lyfta ut hårddisken.
Hon såg sig omkring. Hon hade fått med sig allt, men gjorde för säkerhets skull en grundlig genomgång av skrivbordslådor och pappersbuntar och hyllor. Plötsligt föll hennes blick på en gammal skolkatalog som låg på fönsterbrädan. Hon konstaterade att den var från Djursholms gymnasium 1978. Kom inte Erika Berger från Djursholms överklass … Hon öppnade katalogen och började gå igenom avgångsklass efter avgångsklass.
Hon hittade Erika Berger, 18 år gammal, iklädd studentmössa och ett soligt leende med skrattgropar. Hon var klädd i en tunn vit bomullsklänning och hade en blomsterkvast i handen. Hon såg ut som sinnebilden av en oskyldig tonåring med toppbetyg.
Susanne Linder missade nästan kopplingen men den fanns på nästa sida. Hon skulle aldrig ha känt igen honom från bilden, men texten gav inte utrymme för tvivel. Peter Fredriksson. Han hade gått i en parallellklass till Erika Bergers klass. Hon såg en tanig pojke med allvarlig min som tittade in i kameran under skärmmössan.
Hon lyfte blicken och mötte Peter Fredrikssons ögon.
”Hon var en hora redan då.”
”Fascinerande”, sa Susanne Linder.
”Hon knullade med varenda grabb på skolan.”
”Det tvivlar jag på.”
”Hon var en jävla …”
”Säg det inte. Vad hände? Fick du inte komma innanför hennes trosor?”
”Hon behandlade mig som luft. Hon skrattade åt mig. Och då hon började på SMP så kände hon inte ens igen mig.”
”Ja ja”, sa Susanne Linder trött. ”Du hade säkert en tråkig uppväxt. Ska vi prata allvar nu?”
”Vad vill du?”
”Jag är inte polis”, sa Susanne Linder. ”Jag är en sådan som tar hand om sådana som du.”
Hon väntade och lät hans fantasi göra arbetet.
”Jag vill veta om du lagt ut bilder av henne någonstans på internet.”
Han skakade på huvudet.
”Är det säkert?”
Han nickade.
”Erika Berger får själv avgöra om hon vill lämna polisanmälan mot dig för trakasserier, olaga hot och hemfridsbrott eller om hon vill göra upp i godo.”
Han sa ingenting.
”Om hon beslutar sig för att strunta i dig – och det tycker jag är ungefär den ansträngning som du är värd – så kommer jag att hålla ett öga på dig.”
Hon höll upp teleskopbatongen.
”Om du någonsin går i närheten av Erika Bergers hem eller skickar något mail till henne eller på annat sätt ofredar henne så kommer jag tillbaka till dig. Jag kommer att slå dig sönder och samman så att inte ens din mor känner igen dig. Förstår du?”
Han sa ingenting.
”Du har alltså en möjlighet att påverka hur den här historien slutar. Är du intresserad?”
Han nickade långsamt.
”I så fall kommer jag att rekommendera Erika Berger att hon låter dig löpa. Du behöver inte bry dig om att komma in på jobbet något mer. Du är uppsagd med omedelbar verkan.”
Han nickade.
”Du försvinner ut ur hennes liv och bort från Stockholm. Jag skiter i vad du gör och var du hamnar. Sök jobb i Göteborg eller Malmö. Sjukskriv dig igen. Gör vad du vill. Men lämna Erika Berger i fred.”
Han nickade.
”Är vi överens?”
Peter Fredriksson började plötsligt gråta.
”Jag menade inget illa”, sa han. ”Jag ville bara …”
”Du ville bara förvandla hennes liv till ett helvete och du har lyckats. Har jag ditt ord?”
Han nickade.
Hon böjde sig fram och vände honom på mage och låste upp handfängslet. Hon tog Konsumkassen med Erika Bergers liv och lämnade honom på golvet.
Klockan var halv tre på måndagsmorgonen då Susanne Linder klev ut genom Fredrikssons port. Hon övervägde att låta saken bero till morgondagen men insåg att om det hade handlat om henne själv så skulle hon ha velat ha besked redan under natten. Dessutom stod hennes bil fortfarande parkerad ute i Saltsjöbaden. Hon ringde efter en taxi.
Greger Backman öppnade redan innan hon hunnit trycka på dörrklockan. Han hade jeans på sig och såg inte yrvaken ut.
”Är Erika vaken?” frågade Susanne Linder.
Han nickade.
”Har det hänt något nytt?” undrade han.
Hon nickade och log mot honom.
”Kom in. Vi sitter i köket och pratar.”
De gick in.
”Hallå, Berger”, sa Susanne Linder. ”Du måste lära dig att sova då och då.”
”Vad har hänt?”
Hon sträckte fram Konsumkassen.
”Peter Fredriksson lovar att lämna dig i fred i framtiden. Fan vet om jag skulle lita på det, men om han håller sitt ord så är det smärtfriare än att bråka med polisanmälan och rättegång. Du bestämmer själv.”
”Det är han?”
Susanne Linder nickade. Greger Backman serverade kaffe, men Susanne ville inte ha. Hon hade druckit alldeles för mycket kaffe de senaste dygnen. Hon slog sig ned och berättade vad som hade hänt utanför deras hus under natten.
Erika Berger satt tyst en lång stund. Sedan reste hon sig och gick till övervåningen och kom tillbaka med sin kopia av skolkatalogen. Hon betraktade länge Peter Fredrikssons ansikte.
”Jag kommer ihåg honom”, sa hon till sist. ”Men jag hade ingen aning om att han var den Peter Fredriksson som jobbade på SMP. Jag mindes inte ens hans namn förrän jag tittade här i skolkatalogen.”
”Vad hände?” undrade Susanne Linder.
”Ingenting. Absolut ingenting. Han var en tyst och helt ointressant kille i en parallellklass. Jag tror att vi hade något ämne gemensamt. Franska, om jag minns rätt.”
”Han sa att du behandlat honom som luft.”
Erika nickade.
”Det gjorde jag förmodligen. Han var ingen jag kände och han var inte med i vårt gäng.”
”Mobbade ni honom eller något sådant?”
”Nej, för guds skull. Jag har aldrig gillat mobbning. Vi hade kampanjer mot mobbning på gymnasiet och jag var elevrådsordförande. Jag kan bara inte komma ihåg att han någonsin tilltalat mig eller att jag växlat ett enda ord med honom.”
”Okej”, sa Susanne Linder. ”Han hade uppenbarligen ett horn i sidan till dig i alla fall. Han har varit sjukskriven två långa perioder för stress och för att ha gått in i väggen. Det kanske fanns andra skäl för sjukskrivningarna som vi inte känner till.”
Hon reste sig och satte på sig skinnjackan.
”Jag behåller hans hårddisk. Den är tekniskt sett stöldgods och bör inte finnas hos dig. Du behöver inte vara orolig, jag ska destruera den då jag kommer hem.”
”Vänta, Susanne … Hur ska jag någonsin kunna tacka dig?”
”Tja, du kan hålla mig om ryggen då Armanskijs vrede kommer att drabba mig som en åskknall från skyn.”
Erika betraktade henne allvarligt.
”Är du illa ute för det här?”
”Jag vet inte … jag vet faktiskt inte.”
”Kan vi betala dig för …”
”Nej. Men Armanskij kanske fakturerar för den här natten. Jag hoppas att han gör det, för det betyder att han godkänt vad jag gjort och att han därmed inte gärna kan ge mig sparken.”
”Jag ska se till att han fakturerar.”
Erika Berger reste sig och gav Susanne Linder en lång kram.
”Tack, Susanne. Om du någonsin behöver hjälp så har du en vän i mig. Vad det än gäller.”
”Tack. Låt inte de där bilderna ligga och skräpa. Apropå det kan Milton Security erbjuda installation av mycket tuffa säkerhetsskåp.”
Erika Berger log.
KAPITEL 22: MÅNDAG 6 JUNI
Erika Berger vaknade klockan sex på måndagsmorgonen. Trots att hon knappt sovit mer än någon timme kände hon sig märkligt utvilad. Hon antog att det var en fysisk reaktion av något slag. För första gången på flera månader satte hon på sig joggingkläder och gjorde en ursinnig löprunda ned till ångbåtsbryggan. Den var dock enbart ursinnig i drygt hundra meter innan hennes skadade häl värkte så att hon slog av på takten och sprang vidare i maklig takt. Hon njöt av smärtan i foten för varje steg hon tog.
Hon kände sig pånyttfödd. Det var som om liemannen hade passerat framför hennes dörr och i sista stund ändrat sig och gått vidare till grannhuset. Hon kunde inte ens begripa att hon hade haft sådan tur att Peter Fredriksson hade legat på hennes bilder i fyra dygn utan att göra något. Scannandet antydde att han hade planerat något men ännu inte kommit till skott.
Vad som än hände skulle hon ge Susanne Linder en dyr och överraskande julklapp detta år. Hon skulle fundera ut något särskilt.
Klockan halv åtta lät hon Greger sova vidare och satte sig i sin BMW och körde till SMP:s redaktion vid Norrtull. Hon parkerade i garaget, tog hissen till redaktionen och satte sig i glasburen. Hennes första åtgärd var att ringa en vaktmästare.
”Peter Fredriksson har sagt upp sig på SMP med omedelbar verkan”, sa hon. ”Skaffa fram en flyttkartong och töm hans skrivbord på personliga föremål och se till att det blir budat hem till honom redan på förmiddagen.”
Hon betraktade nyhetsdesken. Anders Holm hade just kommit in. Han mötte hennes blick och nickade till henne.
Hon nickade tillbaka.
Holm var en skitstövel, men efter deras sammandrabbning några veckor tidigare hade han slutat krångla. Om han fortsatte att visa samma positiva inställning så skulle han kanske överleva som nyhetschef. Kanske.
Hon kände att hon skulle kunna vända skutan.
Klockan 08.45 såg hon Borgsjö skymta då han kom ut ur hissen och försvann uppför interntrappan till sitt rum en våning upp. Jag måste ta ett snack med honom redan i dag.
Hon hämtade kaffe och ägnade en stund åt morgon-PM. Det var en händelsefattig nyhetsmorgon. Den enda texten av intresse var en notis som sakligt meddelade att Lisbeth Salander under söndagen flyttats till häktet i Göteborg. Hon okejade storyn och mailade den till Anders Holm.
Klockan 08.59 ringde Borgsjö.
”Berger. Kom upp till mitt rum på en gång.”
Därefter lade han på luren.
Magnus Borgsjö var vit i ansiktet då Erika Berger öppnade hans dörr. Han stod upp och vände sig mot henne och drämde en pappersbunt i skrivbordet.
”Vad i helvete är detta för någonting?” vrålade han mot henne.
Erika Bergers hjärta sjönk som en sten. Hon behövde bara kasta en blick på omslaget för att veta vad Borgsjö hade hittat i morgonposten.
Fredriksson hade inte hunnit göra något av bilderna. Men han hade hunnit skicka Henry Cortez story till Borgsjö.
Hon satte sig lugnt framför honom.
”Det där är en text som reportern Henry Cortez skrivit och som tidningen Millennium hade planerat att köra i det nummer som kom ut för en vecka sedan.”
Borgsjö såg desperat ut.
”Hur i helvete understår du dig. Jag plockade in dig till SMP och det första du gör är att börja intrigera. Vad är du för sorts mediehora?”
Erika Bergers ögon smalnade och hon blev iskall. Hon hade fått nog av ordet hora.
”Tror du verkligen att någon kommer att bry sig om det här? Tror du att du kan fälla mig genom skitprat? Och varför i helvete skicka den anonymt till mig?”
”Det är inte så det ligger till, Borgsjö.”
”Berätta hur det ligger till i så fall.”
”Den som skickat den där texten till dig anonymt är Peter Fredriksson. Han fick sparken från SMP i går.”
”Vad fan pratar du om?”
”Lång historia. Men jag har suttit på texten i mer än två veckor och försökt komma på hur jag ska kunna ta upp det med dig.”
”Du ligger bakom den där texten.”
”Nej, det gör jag inte. Henry Cortez researchade och skrev texten. Jag hade inte en aning om det.”
”Och det vill du att jag ska tro på.”
”Så fort mina kollegor på Millennium insåg att du dök upp i texten stoppade Mikael Blomkvist publiceringen. Han ringde mig och gav mig en kopia. Det var av omsorg om mig. Den stals från mig och har nu hamnat hos dig. Millennium ville att jag skulle få en chans att prata med dig innan de publicerade. Vilket de ämnar göra i augustinumret.”
”Jag har aldrig tidigare träffat en mer samvetslös journalist. Du tar priset.”
”Okej. Nu, då du har läst reportaget, kanske du har ögnat igenom researchbiten också. Cortez har en story som håller hela vägen till tryck. Det vet du.”
”Vad fan ska det betyda?”
”Om du är kvar som styrelseordförande då Millennium går i tryck så kommer det att skada SMP. Jag har grubblat mig fördärvad och försökt hitta en utväg, men jag hittar ingen.”
”Vad menar du?”
”Du måste gå.”
”Skämtar du? Jag har inte gjort något som helst som bryter mot lagen.”
”Magnus, inser du verkligen inte vidden av det här avslöjandet? Låt mig slippa kalla in styrelsen. Det blir bara pinsamt.”
”Du ska inte kalla in någonting alls. Du är färdig på SMP.”
”Sorry. Det är bara styrelsen som kan ge mig sparken. Du får nog lov att kalla in dem till ett extra sammanträde. Jag skulle föreslå redan i eftermiddag.”
Borgsjö gick runt skrivbordet och ställde sig så nära Erika Berger att hon kände hans andedräkt.
”Berger … du har en chans att överleva det här. Du ska gå till dina jävla kompisar på Millennium och se till att den här storyn aldrig någonsin kommer i tryck. Om du sköter det snyggt så kan jag tänka mig att glömma vad du har gjort.”
Erika Berger suckade.
”Magnus, du förstår helt enkelt inte allvaret. Jag har inget som helst inflytande över vad Millennium kommer att publicera. Den här storyn kommer att bli offentlig vad jag än säger. Det enda jag är intresserad av är hur den påverkar SMP. Därför måste du avgå.”
Borgsjö satte händerna på stolsryggen och böjde sig ned mot henne.
”Dina polare på Millennium kanske tänker sig för om de vet att du får sparken här i samma ögonblick som de läcker det här skitsnacket.”
Han reste sig igen.
”Jag ska iväg på ett möte i Norrköping i dag.” Han tittade på henne och lade därefter till ett ord med eftertryck. ”SveaBygg.”
”Jaha.”
”Då jag kommer tillbaka i morgon ska du rapportera till mig att den här saken är avklarad. Har du förstått?”
Han satte på sig kavajen. Erika Berger betraktade honom med halvslutna ögon.
”Sköt det här snyggt så kanske du överlever på SMP. Försvinn från mitt rum nu.”
Hon reste sig och gick tillbaka till glasburen och satt alldeles stilla på sin stol i tjugo minuter. Sedan lyfte hon luren och bad Anders Holm komma till hennes rum. Han hade lärt sig av misstagen och dök upp inom en minut.
”Sätt dig.”
Anders Holm höjde ett ögonbryn och satte sig.
”Jaha, vad har jag gjort för fel nu då?” undrade han ironiskt.
”Anders, det här är min sista arbetsdag på SMP. Jag säger upp mig på stående fot. Jag kommer att kalla in vice ordförande och resten av styrelsen till ett lunchmöte.”
Han stirrade på henne med oförställd häpnad.
”Jag kommer att rekommendera att du blir tillförordnad chefredaktör.”
”Vad?”
”Är det okej med dig?”
Anders Holm lutade sig bakåt i stolen och betraktade Erika Berger.
”Jag har för helvete aldrig velat bli chefredaktör”, sa han.
”Jag vet det. Men du har tillräckligt hårda nypor. Och du går över lik för att kunna publicera en bra story. Jag önskar bara att du hade mer förstånd i skallen än du har.”
”Vad har hänt egentligen?”
”Jag har en annan stil än du. Du och jag har hela tiden grälat om hur saker och ting ska vinklas och vi kommer aldrig att komma överens.”
”Nej”, sa han. ”Det kommer vi aldrig att göra. Men det är möjligt att min stil är ålderdomlig.”
”Jag vet inte om ålderdomlig är rätt ord. Du är en jävla bra nyhetsmänniska men du beter dig som en skitstövel. Det är helt onödigt. Men det vi varit mest oense om är att du hela tiden hävdat att du som nyhetschef inte kan låta personliga hänsyn påverka nyhetsbedömningen.”
Erika Berger log plötsligt elakt mot Anders Holm. Hon öppnade sin väska och plockade fram originalet till Borgsjöstoryn.
”Låt oss då testa din känsla för nyhetsvärdering. Jag har en story här som vi fått från Henry Cortez, medarbetare på tidningen Millennium. Mitt beslut nu på morgonen är att vi kör den här texten som dagens toppstory.”
Hon kastade foldern i Holms knä.
”Du är nyhetschef. Det ska bli intressant att höra om du delar min nyhetsvärdering.”
Anders Holm öppnade mappen och började läsa. Redan i ingressen vidgades hans ögon. Han satte sig käpprätt upp i stolen och stirrade på Erika Berger. Sedan sänkte han blicken och läste igenom hela texten från början till slut. Han slog upp dokumentationen och läste den noga. Det tog tio minuter. Därefter lade han långsamt ifrån sig mappen.
”Det här kommer att ta hus i helvete.”
”Jag vet. Det är därför det här är min sista arbetsdag här. Millennium tänkte köra storyn i juninumret men Mikael Blomkvist satte stopp. Han gav mig texten för att jag skulle kunna prata med Borgsjö innan de kör storyn.”
”Och?”
”Borgsjö har beordrat mig att tysta ned storyn.”
”Jag förstår. Så då tänker du som trots köra den i SMP?”
”Nej. Inte som trots. Det finns ingen annan utväg. Om SMP kör storyn så har vi en chans att komma ur det här med hedern i behåll. Borgsjö måste gå. Men det betyder också att jag inte kan stanna kvar efter det här.”
Holm satt tyst i två minuter.
”Fan, Berger … Jag trodde inte att du var så tuff. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men om du har så mycket skinn på näsan så beklagar jag faktiskt att du slutar.”
”Du skulle kunna stoppa publiceringen, men om både du och jag okejar den … Tänker du köra storyn?”
”Visst fan kör vi storyn. Den kommer att läcka i vilket fall.”
”Exakt.”
Anders Holm reste sig och stod osäkert vid hennes skrivbord.
”Gå och jobba”, sa Erika Berger.
hon väntade fem minuter efter att Holm lämnat rummet innan hon lyfte luren och ringde till Malin Eriksson på Millennium.
”Hej Malin. Har du Henry Cortez i närheten?”
”Jo. Vid sitt skrivbord.”
”Kan du kalla in honom på ditt rum och koppla på högtalartelefonen. Vi måste konferera.”
Henry Cortez var på plats inom femton sekunder.
”Vad händer?”
”Henry, jag har gjort något omoraliskt i dag.”
”Jaså?”
”Jag har gett din story om Vitavara till Anders Holm, nyhetschef här på SMP.”
”Jaså …”
”Jag har beordrat honom att köra storyn i SMP i morgon. Din byline. Och du får självfallet ersättning. Du kan sätta din egen prislapp.”
”Erika … vad fan är på gång?”
Hon summerade vad som hade hänt de gångna veckorna och berättade hur Peter Fredriksson så när förintat henne.
”Fy fan”, sa Henry Cortez.
”Jag vet att det här är din story, Henry. Jag har bara inget val. Kan du gå med på det här?”
Henry Cortez satt tyst i några sekunder.
”Tack för att du ringde, Erika. Det är okej att köra storyn med min byline. Om det är okej med Malin, vill säga.”
”Det är okej med mig”, sa Malin.
”Bra”, sa Erika. ”Kan ni meddela Mikael, jag antar att han inte är inne ännu.”
”Jag ska prata med Mikael”, sa Malin Eriksson. ”Men Erika, innebär det här att du är arbetslös från och med i dag?”
Erika skrattade.
”Jag ska ha semester året ut har jag beslutat. Tro mig, några veckor på SMP var tillräckligt.”
”Jag tycker inte att du ska börja planera för semester”, sa Malin.
”Varför inte?”
”Kan du komma ned till Millennium i eftermiddag?”
”Varför?”
”Jag behöver hjälp. Om du vill återgå till att vara chefredaktör här så kan du börja i morgon bitti.”
”Malin, du är Millenniums chefredaktör. Något annat kan inte komma i fråga.”
”Okej. Då kan du börja som redaktionssekreterare”, skrattade Malin.
”Menar du allvar?”
”För helvete, Erika, jag saknar dig så mycket att jag håller på att dö. Jag tog jobbet på Millennium bland annat för att jag skulle få en chans att jobba ihop med dig. Och nu är du plötsligt på fel tidning.”
Erika Berger var tyst i en minut. Hon hade inte ens hunnit reflektera över möjligheten att göra comeback på Millennium.
”Skulle jag vara välkommen tillbaka?” frågade hon långsamt.
”Vad tror du? Jag misstänker att vi skulle börja med en brakfest, och jag kommer att vara huvudarrangör. Och du kommer tillbaka precis lagom till att vi publicerar du vet vad.”
Erika tittade på klockan på sitt skrivbord. Fem i tio. Inom loppet av en timme hade hela hennes värld vänts upp och ned. Hon kände plötsligt hur otroligt mycket hon längtade efter att få gå uppför trapporna till Millennium igen.
”Jag har lite att stå i här på SMP de närmaste timmarna. Är det okej om jag tittar förbi vid fyratiden?”
Susanne Linder såg Dragan Armanskij rakt i ögonen medan hon berättade exakt vad som hade hänt under natten. Det enda hon utelämnade var hennes plötsliga övertygelse om att hackandet av Fredrikssons dator hade med Lisbeth Salander att göra. Hon avstod av två skäl. Dels tyckte hon att det lät för overkligt. Dels visste hon att Dragan Armanskij var djupt involverad i Salanderaffären tillsammans med Mikael Blomkvist.
Armanskij lyssnade uppmärksamt. Då Susanne Linder hade avslutat berättelsen satt hon tyst och väntade på hans reaktion.
”Greger Backman ringde för någon timme sedan”, sa han.
”Jaha.”
”Han och Erika Berger kommer förbi senare i veckan för att underteckna kontrakt. De vill tacka för Miltons insats och framför allt för din insats.”
”Jag förstår. Skönt med nöjda kunder.”
”Han vill också beställa ett säkerhetsskåp till hemmet. Vi ska installera och göra larmpaketet färdigt senare denna vecka.”
”Bra.”
”Han vill att vi ska fakturera för din insats under helgen.”
”Hmm.”
”Det blir med andra ord en rejäl räkning vi skickar till dem.”
”Jaha.”
Armanskij suckade.
”Susanne, du är medveten om att Fredriksson kan gå till polisen och anmäla dig för en mängd saker.”
Hon nickade.
”Han åker visserligen själv dit så det visslar, men han kanske tycker att det är värt det.”
”Jag tror inte att han har stake nog att gå till polisen.”
”Det må så vara, men du har agerat helt utanför alla instruktioner jag har gett dig.”
”Jag vet”, sa Susanne Linder.
”Så hur tycker du att jag ska reagera på det?”
”Det kan bara du avgöra.”
”Men hur tycker du att jag borde reagera?”
”Vad jag tycker hör inte till saken. Du kan ju alltid ge mig sparken.”
”Knappast. Jag har inte råd att förlora en medarbetare av din kaliber.”
”Tack.”
”Men om du gör något sådant här i fortsättningen så kommer jag att bli mycket arg.”
Susanne Linder nickade.
”Vad har du gjort av hårddisken?”
”Den är förstörd. Jag satte fast den i ett skruvstäd i morse och pressade den till småsmulor.”
”Okej. Då drar vi ett streck över det här.”
Erika Berger tillbringade förmiddagen med att ringa runt till styrelsemedlemmarna på SMP. Hon hittade vice ordföranden i sin sommarstuga vid Vaxholm och fick honom att sätta sig i bilen och ta sig till redaktionen med högsta fart. Efter lunch träffades en starkt decimerad styrelse. Erika Berger ägnade en timme åt att redogöra för hur Cortezmappen hade uppstått och vilka konsekvenser den hade fått.
När hon hade talat färdigt kom de förväntade förslagen på att man kanske kunde hitta någon alternativ lösning. Erika förklarade att SMP ämnade köra storyn i morgondagens nummer. Hon förklarade också att det var hennes sista arbetsdag och att hennes beslut var oåterkalleligt.
Erika fick styrelsen att godkänna och protokollföra två beslut. Att Magnus Borgsjö skulle ombes att med omedelbar verkan ställa sin plats till förfogande och att Anders Holm skulle utses till tillförordnad chefredaktör. Därefter ursäktade hon sig och lämnade styrelsen att själva diskutera situationen.
Klockan 14.00 gick hon ned till personalavdelningen och upprättade ett kontrakt. Därefter gick hon upp till kulturredaktionen och bad att få tala med kulturchefen Sebastian Strandlund och reportern Eva Carlsson.
”Som jag fattat det anser ni på kulturen att Eva Carlsson är en bra och begåvad reporter.”
”Det stämmer”, sa kulturchefen Strandlund.
”Och ni har i budgetansökan de senaste två åren begärt att redaktionen ska förstärkas med minst två personer.”
”Ja.”
”Eva. Med tanke på den korrespondens som du blev utsatt för kanske det uppstår obehagliga rykten om jag ger dig fast anställning. Är du fortfarande intresserad?”
”Självfallet.”
”I så fall blir mitt sista beslut på SMP att skriva på det här anställningsavtalet.”
”Sista?”
”Lång historia. Jag slutar i dag. Kan ni två vara snälla och hålla tyst om det i någon timme.”
”Vad …”
”Det kommer ett PM om en stund.”
Erika Berger skrev på kontraktet och sköt det över bordet till Eva Carlsson.
”Lycka till”, sa hon och log.
”Den ökände äldre man som deltog i mötet hos Ekström i lördags heter Georg Nyström och är kommissarie”, sa Monica Figuerola och placerade spaningsbilderna på skrivbordet framför Torsten Edklinth.
”Kommissarie”, muttrade Edklinth.
”Stefan identifierade honom i går kväll. Han besökte våningen på Artillerigatan och körde bil.”
”Vad vet vi om honom?”
”Han kommer från den öppna polisen och har jobbat på RPS/Säk sedan 1983. Sedan 1996 har han tjänst som utredare med eget ansvar. Han gör interna kontroller och granskningar av ärenden som Säk avslutat.”
”Okej.”
”Sedan i lördags har sammanlagt sex personer av intresse passerat genom porten. Förutom Jonas Sandberg och Georg Nyström finns Fredrik Clinton i fastigheten. Han åkte sjuktransport till dialys i morse.”
”Vilka är de andra tre?”
”En herre som heter Otto Hallberg. Han har arbetat på RPS/Säk på 1980-talet men är egentligen knuten till Försvarsstaben. Han tillhör marinen och den militära underrättelsetjänsten.”
”Jaha. Varför är jag inte förvånad.”
Monica Figuerola lade fram en ny spaningsbild.
”Den här killen har vi inte identifierat. Han gick på lunch tillsammans med Hallberg. Vi får se om vi kan identifiera honom då han går hem i kväll.”
”Okej.”
”Mest intressant är dock denna person.”
Hon placerade ytterligare en bild på skrivbordet.
”Honom känner jag igen”, sa Edklinth.
”Han heter Wadensjöö.”
”Just det. Han jobbade på terroristroteln för så där femton år sedan. Skrivbordsgeneral. Han var en av kandidaterna till befattningen som högre chef här på Firman. Jag vet inte vad som hände med honom.”
”Han sa upp sig 1991. Gissa vem han åt lunch med för någon timme sedan.”
Hon placerade den sista bilden på skrivbordet.
”Kanslichefen Albert Shenke och budgetchefen Gustav Atterbom. Jag vill ha spaning på de här figurerna dygnet runt. Jag vill veta exakt vilka de träffar.”
”Det är inte rimligt. Jag har bara fyra man till förfogande. Och några av dem måste jobba med dokumentation.”
Edklinth nickade och nöp sig eftertänksamt i underläppen. Efter en stund tittade han upp på Monica Figuerola.
”Vi behöver mer folk”, sa han. ”Tror du att du kan kontakta kriminalinspektör Jan Bublanski lite diskret och fråga om han skulle kunna tänka sig att äta middag med mig efter jobbet i dag. Säg vid sjutiden.”
Edklinth sträckte sig efter telefonluren och slog ett nummer som han hade i huvudet.
”Hej Armanskij. Det är Edklinth. Skulle jag kunna få återgälda den trevliga middagen du bjöd på häromsistens … nej, jag insisterar. Ska vi säga vid sjutiden?”
Lisbeth Salander hade tillbringat natten i Kronobergshäktet i en cell som var ungefär två gånger fyra meter. Möblemanget var inte mycket att orda om. Hon hade somnat inom fem minuter efter att hon hade blivit inlåst och vaknat tidigt på måndagsmorgonen och lydigt gjort de tänj- och sträckövningar som terapeuten på Sahlgrenska hade ordinerat. Därefter hade hon fått frukost och suttit tyst på sin brits och stirrat framför sig.
Klockan halv tio fördes hon till ett förhörsrum i andra änden av korridoren. Vakten var en äldre kortvuxen skallig farbror med runt ansikte och hornbågade glasögon. Han behandlade henne korrekt och godmodigt.
Annika Giannini hade hälsat vänligt på henne. Lisbeth hade ignorerat Hans Faste. Därefter hade hon för första gången träffat åklagare Richard Ekström och tillbringat den kommande halvtimmen med att sitta på en stol och stirra stint i väggen på en punkt en bit ovanför Ekströms huvud. Hon sa inte ett ord och rörde inte en muskel.
Klockan tio avbröt Ekström det misslyckade förhöret. Han var irriterad över att han inte lyckats locka ur henne minsta respons. För första gången blev han osäker då han betraktade den tunna dockliknande flickan. Hur var det möjligt att hon hade kunnat misshandla Magge Lundin och Sonny Nieminen i Stallarholmen? Skulle rätten ens tro på den storyn, ens om han hade övertygande bevisning?
Klockan tolv fick Lisbeth en enkel lunch och använde den kommande timmen till att lösa ekvationer i huvudet. Hon fokuserade på ett avsnitt om sfärisk astronomi i en bok som hon läst två år tidigare.
Klockan 14.30 fördes hon åter tillbaka till förhörsrummet. Vakten som ledsagade henne var denna gång en yngre kvinna. Förhörsrummet var tomt. Hon satte sig på en stol och fortsatte att meditera över en särdeles intrikat ekvation.
Efter tio minuter öppnades dörren.
”Hej Lisbeth”, hälsade Peter Teleborian vänligt.
Han log. Lisbeth Salander frös till is. Beståndsdelarna i den ekvation hon hade konstruerat i luften framför sig ramlade till golvet. Hon hörde hur siffror och tecken studsade och rasslade som om de hade haft fysisk form.
Peter Teleborian stod stilla i någon minut och betraktade henne innan han satte sig mitt emot henne. Hon fortsatte att stirra in i väggen.
Efter en stund flyttade hon blicken och mötte hans ögon.
”Jag är ledsen att du har hamnat i den här situationen”, sa Peter Teleborian. ”Jag ska försöka hjälpa dig på alla sätt och vis. Jag hoppas att vi ska kunna skapa ett förtroende oss emellan.”
Lisbeth granskade varje centimeter av honom. Det toviga håret. Skägget. Den lilla glipan mellan hans framtänder. De tunna läpparna. Den bruna kavajen. Skjortan som var öppen i halsen. Hon hörde hans lena och förrädiskt vänliga röst.
”Jag hoppas också att jag ska kunna hjälpa dig bättre än förra gången vi träffades.”
Han placerade ett litet anteckningsblock och en penna på bordet framför sig. Lisbeth sänkte blicken och betraktade pennan. Den var ett spetsigt silverfärgat rör.
Konsekvensanalys.
Hon undertryckte en impuls att sträcka fram handen och slita till sig pennan.
Hennes ögon sökte sig till hans vänstra lillfinger. Hon såg en svag vit rand på den punkt där hon femton år tidigare hade huggit fast sina tänder och låst käkarna så hårt att hon nästan hade bitit av fingret. Tre vårdare hade fått hjälpas åt för att hålla fast henne och bända upp hennes käkar.
Den gången var jag en liten rädd flicka som knappt kommit upp i tonåren. Nu är jag vuxen. Jag kan döda dig när jag vill.
Hon placerade stadigt blicken på en punkt på väggen bakom Teleborian och plockade upp de siffror och matematiska tecken som rasat till golvet och började på nytt rada upp ekvationen.
Doktor Peter Teleborian betraktade Lisbeth Salander med neutralt ansiktsuttryck. Han hade inte blivit en internationellt respekterad psykiatriker för att han saknade insikter om människor. Han hade en god förmåga att läsa känslor och sinnesstämningar. Han upplevde att en kylig skugga drog genom rummet, men han tolkade detta som ett tecken på att patienten kände rädsla och skam under den orubbliga ytan. Han tog detta som ett positivt tecken på att hon trots allt reagerade på hans närvaro. Han var också nöjd med att hon inte hade ändrat sitt beteende. Hon kommer att hänga sig själv i tingsrätten.
Erika Bergers sista åtgärd på SMP var att sätta sig i glasburen och skriva ett PM till medarbetarna. Hon var tämligen irriterad då hon började skriva, och mot bättre vetande blev det två hela A4 där hon förklarade varför hon slutade på SMP och angav vad hon ansåg om vissa personer. Hon raderade hela texten och började om från början i ett sakligare tonläge.
Hon nämnde inte Peter Fredriksson. Om hon gjorde det skulle allt intresse fokuseras på honom och de verkliga skälen drunkna i rubriker om sextrakasserier.
Hon angav två skäl. Det viktigaste var att hon hade mött ett massivt motstånd inom ledningen för sitt förslag att chefer och ägare skulle skära ned löner och vinstbonus. Istället skulle hon ha tvingats inleda sin tid på SMP med kraftiga nedskärningar av personalen, vilket hon ansåg inte bara var ett brott mot de förespeglingar som gjorts henne när hon accepterade jobbet utan även skulle omöjliggöra alla försök till långsiktiga förändringar och stärkning av tidningen.
Det andra skälet var avslöjandet om Borgsjö. Hon förklarade att hon hade blivit beordrad att mörka historien och att detta inte ingick i hennes arbetsbeskrivning. Det innebar dock att hon inte hade något val utan ansåg att hon måste lämna redaktionen. Hon avslutade med att konstatera att SMP:s problem inte var ett personalproblem utan ett ledningsproblem.
Hon läste igenom PM:et en gång, rättade ett stavfel och mailade ut det till samtliga medarbetare inom koncernen. Hon gjorde en kopia och skickade till Pressens tidning och fackorganet Journalisten. Sedan packade hon ned sin laptop och gick ut till Anders Holm.
”Hej då”, sa hon.
”Hej då, Berger. Det var ett elände att jobba ihop med dig.”
De log mot varandra.
”Jag har en sista grej”, sa hon.
”Vad?”
”Johannes Frisk har jobbat på en story för min räkning.”
”Och ingen jävel vet vad han sysslar med.”
”Ge honom uppbackning. Han har kommit rätt långt redan och jag kommer att hålla kontakt med honom. Låt honom avsluta jobbet. Jag lovar att du kommer att vinna på det.”
Han såg betänksam ut. Därefter nickade han.
De skakade inte hand med varandra. Hon lämnade passerkortet till redaktionen på Holms skrivbord och åkte ned till parkeringsgaraget och hämtade sin BMW. Strax efter fyra parkerade hon i närheten av Millenniums redaktion.
ТЕЛЕГРАМКанал с обзорами, анонсами новинок и книжными подборками
Книжный Вестник
Бот для удобного поиска книг (если не нашлось на сайте)
Поиск книг
Свежие любовные романы в удобных форматах
Любовные романы
О психологии, саморазвитии и личностном росте
Саморазвитие
Детективы и триллеры, все новинки
Детективы
Фантастика и фэнтези, все новинки
Фантастика
Отборные классические книги
Классика
ВКОНТАКТЕБиблиотека с любовными романами, которая наверняка придётся по вкусу женской части аудитории
Любовные романы
Библиотека с фантастикой и фэнтези, а также смежных жанров
Фантастика
Самые популярные книги в формате фб2
Топ фб2
книги