Luftslottet som sprängdes

KAPITEL 23: FREDAG 1 JULI – SÖNDAG 10 JULI

Två veckor före rättegången mot Lisbeth Salander avslutade Christer Malm layouten på den 364 sidor tjocka bok som hade den kärva titeln Sektionen. Omslaget gick i blått. Texten var gul. Christer Malm hade placerat sju frimärksstora svartvita porträtt av svenska statsministrar längst ned på sidan. Över dem svävade en bild av Zalachenko. Han hade använt Zalachenkos passfoto som illustration och ökat kontrasten så att endast de mörkaste partierna framträdde som en skuggbild över hela omslaget. Det var inte någon sofistikerad design, men den var effektiv. Som författare namngavs Mikael Blomkvist, Henry Cortez och Malin Eriksson.

Klockan var halv sex på morgonen och Christer Malm hade arbetat hela natten. Han var vagt illamående och kände ett desperat behov av att få gå hem och sova. Malin Eriksson hade suttit med honom hela natten och gjort slutkorrektur på sida efter sida som Christer okejat och printat ut. Hon hade redan somnat på soffan inne på redaktionen.

Christer Malm samlade ihop dokumentet med bilder och typsnitt i en folder. Han startade programmet Toast och brände två cd-skivor. Den ena placerade han i redaktionens säkerhetsskåp. Den andra kom en sömndrucken Mikael Blomkvist in och hämtade strax före sju.

”Gå hem och sov”, sa han.

”Jag är på väg”, svarade Christer.

De lät Malin Eriksson sova vidare och kopplade på dörrlarmet. Henry Cortez skulle komma in klockan åtta för att ta nästa skift. De gjorde high five och skiljdes utanför porten.

Mikael Blomkvist promenerade till Lundagatan där han återigen olovandes lånade Lisbeth Salanders bortglömda Honda. Han körde personligen upp cd-skivan till Jan Köbin, chef för Hallvigs Reklamtryckeri som låg i en oansenlig tegelbyggnad intill järnvägen i Morgongåva utanför Sala. Leveransen var ett uppdrag han inte ville anförtro posten.

Han körde långsamt och utan att stressa och stannade en stund medan tryckeriet kontrollerade att skivan fungerade. Han försäkrade sig om att boken verkligen skulle ligga färdig den dag rättegången startade. Problemet var inte trycket utan bokbindandet, som kunde dra ut på tiden. Men Jan Köbin utlovade att minst 500 exemplar av en första upplaga på 10 000 skulle levereras på utsatt datum. Boken skulle göras i storpocketformat.

Mikael förvissade sig även om att alla var införstådda med att största möjliga sekretess gällde. Det var sannolikt en överloppsgärning. Hallvigs hade två år tidigare under snarlika omständigheter tryckt Mikaels bok om finansmannen Hans-Erik Wennerström. De visste att böcker som kom från det lilla förlaget Millennium utlovade något extra.

Därefter återvände Mikael i maklig takt till Stockholm. Han parkerade utanför sin bostad på Bellmansgatan och gjorde ett kort besök i sin lägenhet och hämtade en väska där han packade ned ombyte av kläder, rakhyvel och tandborste. Han fortsatte ut till Stavsnäs brygga i Värmdö där han parkerade och tog färjan ut till Sandhamn.

Det var första gången sedan julhelgen som han hade varit ute i stugan. Han skruvade upp fönsterluckorna och släppte in frisk luft och drack en Ramlösa. Som alltid då han avslutat ett jobb och texten gått till tryckeriet och inget kunde ändras kände han sig tom.

Därefter tillbringade han en timme med att sopa, dammtorka, skura inne i duschrummet, dra igång kylskåpet, kontrollera att vattnet fungerade och byta sänglinne uppe på sovloftet. Han gick till Ica-butiken och handlade allt som skulle behövas för en helgvistelse. Sedan startade han kaffebryggaren och satte sig ute på verandadäcket, rökte en cigarett och tänkte inte på något särskilt.

Strax före fem gick han ned till ångbåtsbryggan och mötte Monica Figuerola.

”Jag trodde inte att du skulle kunna ta ledigt”, sa han och kysste henne på kinden.

”Det trodde inte jag heller. Men jag sa till Edklinth som det var. Jag har jobbat varje vaken minut de senaste veckorna och börjar bli ineffektiv. Jag behöver två dagar ledigt för att ladda batterierna.”

”I Sandhamn?”

”Jag sa inte vart jag tänkte åka”, sa hon och log.

Monica Figuerola ägnade en stund åt att snoka omkring i Mikaels tjugofem kvadratmeter stora stuga. Hon utsatte kokvrån, hygienutrymmet och sovloftet för en kritisk granskning innan hon nickade godkänt. Hon tvättade av sig och bytte till en tunn sommarklänning medan Mikael stekte lammkotletter i rödvinssås och dukade upp ute på däcket. De åt under tystnad medan de betraktade strömmen av segelbåtar som var på väg till eller från gästhamnen i Sandhamn. De delade på en flaska vin.

”Det är en underbar stuga. Är det hit du tar alla dina flickbekanta?” undrade Monica Figuerola plötsligt.

”Inte alla. Bara de viktigaste.”

”Erika Berger har varit här?”

”Flera gånger.”

”Och Lisbeth Salander?”

”Hon bodde här ute i några veckor då jag skrev boken om Wennerström. Och vi tillbringade julhelgen tillsammans här för två år sedan.”

”Så både Berger och Salander är viktiga i ditt liv?”

”Erika är min bästa vän. Vi har varit vänner i drygt tjugofem år. Lisbeth är en helt annan historia. Hon är mycket speciell och den mest asociala människa jag träffat. Man kan säga att hon gjorde ett stort intryck på mig då vi först träffades. Jag gillar henne. Hon är en vän.”

”Du tycker synd om henne?”

”Nej. Hon har själv valt en massa skit som hon drabbats av. Men jag känner en stor sympati och samhörighet med henne.”

”Men du är inte kär i vare sig henne eller Berger?”

Han ryckte på axlarna. Monica Figuerola betraktade en senkommen Amigo 23 med tända lanternor som puttrade förbi på en utombordare på väg mot gästhamnen.

”Om kärlek är att tycka om någon väldigt mycket så antar jag att jag är kär i flera människor”, sa han.

”Och nu i mig?”

Mikael nickade. Monica Figuerola rynkade ögonbrynen och betraktade honom.

”Stör det dig?” undrade han.

”Att du haft kvinnor här tidigare? Nej. Men det stör mig att jag inte riktigt vet vad som händer mellan oss. Och jag tror inte att jag kan ha ett förhållande med en kille som knullar runt som det passar honom …”

”Jag tänker inte be om ursäkt för mitt liv.”

”Och jag antar att jag på något sätt faller för dig därför att du är den du är. Det är lätt att ha sex med dig därför att det inte är något tjafs, och jag känner mig trygg med dig. Men det här började därför att jag gav efter för en galen impuls. Det händer inte särskilt ofta och jag hade inte planerat något. Och nu har vi kommit till det stadium att jag blivit en av brudarna som blir inbjuden hit.”

Mikael satt tyst en stund.

”Du behövde inte komma.”

”Jo. Det behövde jag. Fan, Mikael …”

”Jag vet.”

”Jag är olycklig. Jag vill inte bli kär i dig. Det kommer att göra alldeles för ont då det tar slut.”

”Jag fick den här stugan då farsan dog och morsan flyttade hem till Norrland. Vi delade så att syrran fick vår lägenhet och jag fick stugan. Jag har haft den i snart tjugofem år.”

”Jaha.”

”Bortsett från några tillfälliga bekanta i början av 1980-talet så är det exakt fem tjejer som har varit här före dig. Erika, Lisbeth och min förra fru som jag var ihop med på 1980-talet. En tjej som jag dejtade väldigt seriöst i slutet av 1990-talet, och en kvinna som är lite äldre än jag som jag lärde känna för två år sedan och som jag träffar lite då och då. Det är lite särskilda omständigheter …”

”Jaså.”

”Jag har den här stugan för att få komma bort från stan och få vara i fred. Jag är nästan alltid här ensam. Jag läser böcker, jag skriver och jag kopplar av och sitter på bryggan och tittar på båtar. Det är inte en ungkarls hemliga kärleksnäste.”

Han reste sig och hämtade vinflaskan som han hade ställt i skuggan på däcket utanför stugdörren.

”Jag tänker inte lova någonting”, sa han. ”Mitt äktenskap sprack för att jag och Erika inte kunde hålla oss borta från varandra. Been there, done that, got the t-shirt.”

Han fyllde på vinglasen.

”Men du är den mest intressanta människa jag träffat på mycket länge. Det är som om vårt förhållande gått på högvarv från dag ett. Jag tror att jag föll för dig redan då du plockade upp mig i mitt trapphus. De få nätter jag sovit hemma hos mig sedan dess vaknar jag mitt i natten och vill ha dig. Jag vet inte om jag vill ha stadigt sällskap men jag är livrädd att förlora dig.”

Han tittade på henne.

”Så vad tycker du att vi ska göra?”

”Låt oss fundera på saken”, sa Monica Figuerola. ”Jag är också förbannat attraherad av dig.”

”Det här börjar bli allvarligt”, sa Mikael.

Hon nickade och kände plötsligt ett stort vemod. Sedan sa de inte så mycket på en lång stund. Då det mörknade städade de av bordet och gick in och stängde dörren.

På fredagen veckan före rättegången stannade Mikael till utanför Pressbyrån vid Slussen och tittade på morgontidningarnas löpsedlar. Svenska Morgon-Postens vd och styrelseordförande Magnus Borgsjö hade kapitulerat och aviserat sin avgång. Han köpte tidningarna och promenerade till Java på Hornsgatan och åt en sen frukost. Borgsjö angav familjeskäl som orsak till sin plötsliga avgång. Han ville inte kommentera påståenden om att avgången hade något att göra med det faktum att Erika Berger sett sig nödsakad att avgå sedan han beordrat henne att mörka historien om hans engagemang i grossistföretaget Vitavara AB. I en spaltutfyllnad rapporterades dock att ordföranden för Svenskt Näringsliv beslutat att tillsätta en etikutredning som granskade hur svenska företag agerade gentemot företag i Sydostasien som höll sig med barnarbetskraft.

Mikael Blomkvist gapskrattade plötsligt.

Därefter vek han ihop morgontidningarna och öppnade sin Ericsson T10 och ringde till Hon på TV4 och avbröt henne mitt i en lunchsmörgås.

”Hej älskling”, sa Mikael Blomkvist. ”Jag antar att du fortfarande inte vill dejta mig någon kväll.”

”Hej Mikael”, skrattade Hon på TV4. ”Sorry, men du är ungefär så långt från min typ som man kan komma. Men du är rätt kul i alla fall.”

”Skulle du åtminstone kunna tänka dig att äta middag med mig för att diskutera jobb i kväll?”

”Vad har du på gång?”

”Erika Berger gjorde en deal med dig för två år sedan om Wennerströmaffären. Det fungerade bra. Jag vill göra en liknande deal med dig.”

”Berätta.”

”Inte förrän vi kommit överens om villkoren. Precis som i samband med Wennerström kommer vi publicera en bok tillsammans med ett temanummer av tidningen. Och den här storyn kommer att bli stor. Jag erbjuder dig exklusiv förhands till allt material mot att du inte läcker något innan vi publicerar. Publiceringen är i det här fallet extra komplicerad eftersom den måste ske på en särskild dag.”

”Hur stor är storyn?”

”Större än Wennerström”, sa Mikael Blomkvist. ”Är du intresserad?”

”Skojar du? Var ska vi träffas?”

”Vad sägs om Samirs gryta? Erika Berger kommer också att sitta med på mötet.”

”Vad är storyn om Berger? Är hon tillbaka på Millennium sedan hon fick sparken från SMP?”

”Hon fick inte sparken. Hon sa upp sig på stående fot efter meningsskiljaktigheter med Borgsjö.”

”Han verkar vara ett riktigt pucko.”

”Jo”, sa Mikael Blomkvist.

Fredrik Clinton lyssnade på Verdi i sina hörlurar. Musik var i stort sett det enda återstående inslaget i hans tillvaro som förflyttade honom bort från dialysapparater och en tilltagande värk i korsryggen. Han nynnade inte. Han blundade och följde tonerna med högra handen som svävade och tycktes ha ett eget liv vid sidan av hans sönderfallande kropp.

Det är så det är. Vi föds. Vi lever. Vi blir gamla. Vi dör. Han hade gjort sitt. Allt som återstod var sönderfallet.

Han kände sig besynnerligt tillfreds med tillvaron.

Han spelade för sin vän Evert Gullberg.

Det var lördagen den 9 juli. Mindre än en vecka återstod till dess att rättegången skulle inledas och Sektionen kunde börja lägga den eländiga historien till handlingarna. Han hade fått beskedet på morgonen. Gullberg hade varit seg som få. När man avlossar en nio millimeters helmantlad kula mot sin egen tinning så förväntar man sig att dö. Ändå hade det dröjt tre månader innan Gullbergs kropp hade gett upp, vilket kanske mera berodde på slump än på den envishet med vilken doktor Anders Jonasson hade vägrat se slaget förlorat. Det var cancern, inte kulan, som till sist hade avgjort utgången.

Döendet hade dock varit förenat med smärta, vilket gjorde Clinton sorgsen. Gullberg hade varit oförmögen att kommunicera med omvärlden, men tidvis befunnit sig vid något slags medvetande. Han kunde förnimma omvärlden. Vårdpersonalen noterade att han log då någon strök honom över kinden och grymtade då han tycktes uppleva obehag. Ibland kommunicerade han med vårdpersonalen genom att försöka formulera ord som ingen riktigt begrep.

Han saknade släktingar och ingen av hans vänner besökte honom vid sjukbädden. Hans sista förnimmelse av livet var en eritreanskfödd nattsköterska vid namn Sara Kitama som vakade vid hans bädd och höll hans hand då han somnade in.

Fredrik Clinton insåg att han snart skulle följa sin forne vapenbroder. Därom rådde ingen tvekan. Sannolikheten att han skulle kunna genomgå en transplantation av den njure han så desperat behövde minskade för var dag, och sönderfallet av hans kropp fortgick. Hans lever- och tarmfunktioner blev sämre för varje undersökning.

Han hoppades överleva julen.

Men han var nöjd. Han upplevde en nästan översinnlig kittlande tillfredsställelse av att hans sista tid så överraskande och plötsligt hade inneburit en återgång i tjänst.

Det var en förmån som han aldrig hade förväntat sig.

De sista tonerna från Verdi avklingade precis då Birger Wadensjöö öppnade dörren till Clintons lilla vilokammare vid Sektionens högkvarter på Artillerigatan.

Clinton öppnade ögonen.

Han hade kommit till insikt om att Wadensjöö var en belastning. Han var direkt olämplig som chef för det svenska totalförsvarets viktigaste spjutspets. Han kunde inte begripa att han själv och Hans von Rottinger en gång hade gjort en så fundamental missbedömning att de betraktat Wadensjöö som den självklare arvtagaren.

Wadensjöö var en krigare som behövde medvind. I krisens ögonblick var han svag och oförmögen att fatta beslut. En lättvindsseglare. En räddhågsen belastning som saknade stål i ryggraden och som om han hade fått bestämma skulle ha suttit handlingsförlamad och låtit Sektionen gå under.

Det var så enkelt.

Somliga hade det. Andra skulle alltid svika i sanningens ögonblick.

”Du ville tala med mig?” sa Wadensjöö.

”Sätt dig”, sa Clinton.

Wadensjöö satte sig.

”Jag befinner mig i den ålder då jag inte längre har tid att dra saker i långbänk. Jag ska gå rakt på sak. Då det här är över vill jag att du lämnar ledarskapet för Sektionen.”

”Jaså?”

Clinton mildrade tonen.

”Du är en bra människa, Wadensjöö. Men du är dessvärre helt olämplig att axla ansvaret efter Gullberg. Du borde aldrig ha fått det ansvaret. Det var mitt och Rottingers misstag att vi inte tydligare tog itu med tronföljden då jag blev sjuk.”

”Du har aldrig tyckt om mig.”

”Där har du fel. Du var en utmärkt administratör då jag och Rottinger ledde Sektionen. Vi skulle ha varit hjälplösa utan dig, och jag har stort förtroende för din patriotism. Det är din förmåga att fatta beslut som jag misstror.”

Wadensjöö log plötsligt bittert.

”Efter det här vet jag inte om jag vill stanna på Sektionen.”

”Nu när Gullberg och Rottinger är borta måste jag ensam fatta de avgörande besluten. Du har konsekvent obstruerat varje beslut jag fattat under de gångna månaderna.”

”Och jag upprepar att de beslut du fattar är vettlösa. Det kommer att sluta med en katastrof.”

”Det är möjligt. Men din brist på beslut hade garanterat undergången. Nu har vi i alla fall en chans, och det verkar gå vägen. Millennium är handlingsförlamad. De kanske misstänker att vi finns någonstans här ute men de saknar dokumentation och de har ingen möjlighet att hitta vare sig den eller oss. Vi har järnkoll på allt de företar sig.”

Wadensjöö tittade ut genom fönstret. Han såg takåsarna på några fastigheter i grannskapet.

”Det enda som återstår är Zalachenkos dotter. Om någon börjar rota i hennes historia och lyssnar på vad hon har att säga kan vad som helst hända. Men rättegången börjar om några dagar och sedan är det över. Den här gången måste vi begrava henne så djupt att hon aldrig någonsin återkommer och spökar för oss.”

Wadensjöö skakade på huvudet.

”Jag förstår inte din attityd”, sa Clinton.

”Nej. Jag förstår att du inte begriper. Du har nyss fyllt 68 år. Du är döende. Dina beslut är inte rationella, men ändå tycks du ha lyckats förtrolla Georg Nyström och Jonas Sandberg. De lyder dig som om du vore Gud fader.”

”Jag är Gud fader i allt som har med Sektionen att göra. Vi arbetar efter en plan. Vår beslutskraft har gett Sektionen en chans. Och det är med stor beslutsamhet som jag säger att Sektionen aldrig någonsin ska hamna i ett så här utsatt läge igen. När det här är över ska vi genomföra en total översyn av verksamheten.”

”Jag förstår.”

”Ny chef blir Georg Nyström. Han är egentligen för gammal, men han är den ende som kan komma i fråga och han har lovat att stanna i minst sex år till. Sandberg är för ung och, på grund av ditt styre, för oerfaren. Han borde ha varit fullärd vid det här laget.”

”Clinton, inser du inte vad du har gjort. Du har mördat en människa. Björck arbetade för Sektionen i trettiofem år och du beordrade hans död. Förstår du inte …”

”Du vet mycket väl att det var nödvändigt. Han hade förrått oss och han skulle aldrig ha klarat pressen då polisen började snärja honom.”

Wadensjöö reste sig.

”Jag är inte klar än.”

”Då får vi ta det senare. Jag har ett jobb att sköta medan du ligger här och fantiserar om att du är den allsmäktige.”

Wadensjöö gick mot dörren.

”Om du är så moraliskt upprörd, varför går du inte till Bublanski och erkänner dina brott?”

Wadensjöö vände sig mot sjuklingen.

”Tanken har slagit mig. Men vad du än tror värnar jag Sektionen av all min kraft.”

Just då han öppnade dörren mötte han Georg Nyström och Jonas Sandberg.

”Hej Clinton”, sa Nyström. ”Vi måste prata om några saker.”

”Kom in. Wadensjöö skulle just gå.”

Nyström väntade till dess att dörren var stängd.

”Fredrik, jag känner en stor oro”, sa Nyström.

”Varför det?”

”Sandberg och jag har funderat. Det händer saker som vi inte begriper. Nu på morgonen har Salanders advokat överlämnat hennes självbiografi till åklagaren.”

”Vad?”

Kriminalinspektör Hans Faste betraktade Annika Giannini medan åklagare Richard Ekström hällde upp kaffe från en bordstermos. Ekström var förbluffad över det dokument han hade fått sig serverat då han anlände till arbetet på morgonen. Tillsammans med Faste hade han läst de fyrtio sidor som utgjorde Lisbeth Salanders redogörelse. De hade diskuterat det märkliga dokumentet en lång stund. Till sist hade han känt sig tvungen att be Annika Giannini besöka honom för ett informellt samtal.

De slog sig ned vid ett litet konferensbord på Ekströms tjänsterum.

”Tack för att du ville titta förbi”, började Ekström. ”Jag har läst den här … hmm, redogörelsen som du lämnade in i morse och jag känner ett behov av att räta ut några frågetecken …”

”Ja?” undrade Annika Giannini hjälpsamt.

”Jag vet faktiskt inte i vilken ände jag ska börja. Jag kanske borde börja med att förklara att både jag och kriminalinspektör Faste är djupt förbluffade.”

”Jaså?”

”Jag försöker förstå dina intentioner.”

”Hur menar du?”

”Den här självbiografin eller vad man ska kalla den. Vad är syftet med den?”

”Det torde väl vara uppenbart. Min klient vill redogöra för sin version av händelseförloppet.”

Ekström skrattade godmodigt. Han strök sig över hakskägget i en välbekant gest som Annika av någon anledning hade börjat irritera sig på.

”Jo, men din klient har haft flera månader på sig att förklara sig. Hon har inte sagt ett ord under alla förhör som Faste försökt hålla med henne.”

”Så vitt jag vet finns det ingen lagstiftning som kan tvinga henne att tala när det passar kriminalinspektör Faste.”

”Nej, men jag menar … om två dagar börjar rättegången mot Salander och i elfte timmen kommer hon med det här. Jag känner på något sätt ett ansvar här som är lite bortom min plikt som åklagare.”

”Jaha?”

”Jag vill under inga omständigheter uttrycka mig på ett sätt som du tolkar som förolämpande. Det är inte min avsikt. Vi har en rättegångsordning i det här landet. Men fru Giannini, ni är kvinnorättsadvokat och har aldrig representerat en klient i ett brottmål tidigare. Jag har inte åtalat Lisbeth Salander därför att hon är kvinna utan därför att hon begått grova våldsbrott. Jag tror att även du måste ha förstått att hon är allvarligt psykiskt sjuk och behöver omvårdnad och hjälp från samhället.”

”Låt mig hjälpa dig”, sa Annika Giannini vänligt. ”Du är rädd att jag inte kommer att ge Lisbeth Salander ett fullgott försvar.”

”Det är inget nedsättande i detta”, sa Ekström. ”Jag ifrågasätter inte din kompetens. Jag påpekar bara att du är oerfaren.”

”Jag förstår. Låt mig då säga att jag är helt överens med dig. Jag är väldigt oerfaren när det gäller brottmål.”

”Och ändå har du konsekvent tackat nej till den hjälp som erbjudits från betydligt mer erfarna advokater …”

”Enligt min klients önskemål. Lisbeth Salander vill ha mig som sin advokat och jag kommer att representera henne i rätten om två dagar.”

Hon log artigt.

”Okej. Men jag undrar om du på fullaste allvar tänker presentera innehållet i den här uppsatsen inför rätten?”

”Självfallet. Det är Lisbeth Salanders historia.”

Ekström och Faste sneglade på varandra. Faste höjde ögonbrynen. Han begrep inte vad Ekström egentligen tjafsade om. Om Giannini inte begrep att hon var på väg att totalt sänka sin klient så var det väl för djävulen inte åklagarens sak. Det var bara att tacka och ta emot och lägga fallet till handlingarna.

Att Salander var spritt språngande hyste han inga tvivel om. Han hade med uppbådande av alla sina färdigheter försökt förmå henne att åtminstone tala om var hon bodde. Men i förhör efter förhör hade den förbannade flickan suttit mol tyst och betraktat väggen bakom Hans Faste. Hon hade inte rört sig en millimeter. Hon hade vägrat att ta emot cigaretter som han erbjöd eller kaffe eller kylda drycker. Hon hade inte reagerat då han vädjat till henne eller i stunder av stor irritation höjt rösten.

Det var förmodligen de mest frustrerande förhör kriminalinspektör Hans Faste någonsin hållit.

Han suckade.

”Fru Giannini”, sa Ekström till sist. ”Jag anser att din klient borde slippa den här rättegången. Hon är sjuk. Jag har en mycket kvalificerad rättspsykiatrisk utredning att falla tillbaka på. Hon borde få den psykiatriska omvårdnad som hon har behövt i många år.”

”I så fall förmodar jag att du kommer att framföra detta i tingsrätten.”

”Det kommer jag att göra. Jag har inte i uppgift att tala om för dig hur du ska sköta hennes försvar. Men om detta är den linje du på allvar kommer att föra så är situationen helt absurd. Den här självbiografin innehåller ju helt vettlösa och obestyrkta anklagelser mot en rad personer … inte minst mot hennes förre förvaltare advokat Bjurman och doktor Peter Teleborian. Jag hoppas att du inte på allvar tror att rätten kommer att godta några resonemang som utan tillstymmelse till bevis misstänkliggör Teleborian. Detta dokument kommer ju att utgöra den sista spiken i din klients kista, om du ursäktar liknelsen.”

”Jag förstår.”

”Du kan under rättegången förneka att hon är sjuk och kräva en kompletterande rättspsykiatrisk utredning och ärendet kan överlämnas till bedömning av Rättsmedicinalverket. Men ärligt talat, med den här redogörelsen från Salander råder det ingen tvekan om att alla andra rättspsykiatriker kommer att komma fram till samma slutsats som Peter Teleborian. Hennes egen berättelse styrker ju all dokumentation om att hon är en schizofren paranoiker.”

Annika Giannini log artigt.

”Det finns ju ett alternativ”, sa hon.

”Vad då?” undrade Ekström.

”Tja. Att hennes redogörelse är helt sann och att rätten kommer att välja att tro på den.”

Åklagare Ekström såg häpen ut. Sedan log han artigt och strök hakskägget.

Fredrik Clinton hade satt sig vid det lilla sidobordet vid fönstret i sitt rum. Han lyssnade uppmärksamt på Georg Nyström och Jonas Sandberg. Hans ansikte var fårat men hans ögon var fokuserade och vaksamma pepparkorn.

”Vi har haft koll på telefontrafik och e-post för de viktigaste medarbetarna på Millennium sedan april”, sa Clinton. ”Vi har konstaterat att Blomkvist och Malin Eriksson och den här Cortez är i det närmaste uppgivna. Vi har läst layoutversionen av nästa nummer av Millennium. Det tycks ju som om Blomkvist själv har backat till en position där han anser att Salander trots allt är tokig. Där finns ett socialt hållet försvar för Lisbeth Salander – han argumenterar att hon inte fått det samhällets stöd som hon egentligen borde ha fått och att det därför på något sätt inte är hennes fel att hon försökt mörda sin far … men det är ju en åsikt som inte betyder ett dyft. Det finns inte ett ord om inbrott i hans lägenhet eller om överfallet på hans syster i Göteborg och försvunna utredningar. Han vet att han inte kan bevisa något.”

”Det är det som är problemet”, sa Jonas Sandberg. ”Blomkvist måste rimligen veta att något är på tok. Men han ignorerar helt och hållet alla sådana frågetecken. Förlåt mig, men det verkar inte alls vara Millenniums stil. Dessutom är Erika Berger tillbaka på redaktionen. Hela det här numret av Millennium är så tomt och innehållslöst att det tycks vara ett skämt.”

”Så vad menar du … att det är en fejk?”

Jonas Sandberg nickade.

”Millenniums sommarnummer skulle egentligen ha utkommit sista veckan i juni. Enligt vad vi kan utläsa från Malin Erikssons e-post till Mikael Blomkvist så kommer det här numret att tryckas på ett företag i Södertälje. Men då jag kollade med företaget tidigare i dag hade de inte ens fått in något tryckoriginal. Allt de fått är en offertförfrågan för en månad sedan.”

”Hmm”, sa Fredrik Clinton.

”Var har de tidigare tryckt?”

”På något som heter Hallvigs Reklamtryckeri i Morgongåva. Jag ringde och frågade hur långt de hade kommit i trycket – jag låtsades att jag arbetade på Millennium. Chefen på Hallvigs ville inte säga ett ord. Jag tänkte åka upp dit i kväll och ta mig en titt.”

”Jag förstår. Georg?”

”Jag har gått igenom all tillgänglig telefontrafik från den senaste veckan”, sa Georg Nyström. ”Det är märkligt, men ingen av de anställda på Millennium diskuterar något som har med rättegången eller Zalachenkoaffären att göra.”

”Ingenting?”

”Nej. Det nämns då någon av de anställda diskuterar med folk utanför Millennium. Lyssna på det här, till exempel. Mikael Blomkvist blir uppringd av en reporter på Aftonbladet som undrar om han har några kommentarer till den stundande rättegången.”

Han satte fram en bandspelare.

”Sorry, men jag har inga kommentarer.”

”Du har ju varit med i den här storyn sedan starten. Det var ju du som hittade Salander nere i Gosseberga. Och du har inte publicerat ett enda ord än. När tänker du publicera?”

”När det är lämpligt. Förutsatt att jag har något att publicera.”

”Har du det?”

”Tja, du får väl köpa Millennium och ta reda på det.”

Han stängde av bandspelaren.

”Vi har egentligen inte funderat på det här tidigare, men jag gick tillbaka och lyssnade lite slumpvis. Det har varit så där hela tiden. Han diskuterar nästan aldrig Zalachenkoaffären, annat än i högst allmänna ordalag. Han diskuterar det inte ens med sin syster som är Salanders advokat.”

”Han kanske faktiskt inte har något att säga.”

”Han vägrar konsekvent att spekulera om någonting. Han tycks bo dygnet runt på redaktionen och är nästan aldrig hemma i bostaden på Bellmansgatan. Om han jobbar dygnet runt så borde han ha åstadkommit något som är bättre än det som finns i nästa nummer av Millennium.”

”Och vi har fortfarande inte möjlighet att avlyssna redaktionen?”

”Nej”, bröt Jonas Sandberg in. ”Det är någon inne på redaktionen dygnet runt. Även det är signifikativt.”

”Hmm?”

”Från det att vi gjorde inbrottet i Blomkvists lägenhet och framåt så har det varit någon inne på redaktionen. Blomkvist försvinner upp på redaktionen och belysningen i hans rum är ständigt på. Om det inte är han så är det Cortez eller Malin Eriksson eller den där bögen … öh, Christer Malm.”

Clinton strök sig över hakan. Han funderade en stund.

”Okej. Slutsatser?”

Georg Nyström tvekade en stund.

”Nja … om jag inte visste bättre så skulle jag tro att de spelar teater för oss.”

Clinton kände en kall kåre i nacken.

”Varför har vi inte märkt det här tidigare?”

”Vi har lyssnat på det som sägs, inte på det som inte sägs. Vi har varit nöjda då vi hört deras förvirring eller sett den i e-posten. Blomkvist begriper att någon stal Salanderrapporten från 1991, både av honom och av hans syster. Men vad fan ska han göra åt den saken?”

”De har inte polisanmält överfallet?”

Nyström skakade på huvudet.

”Giannini har suttit med på förhören med Salander. Hon är artig men säger ingenting av vikt. Och Salander säger definitivt ingenting.”

”Men det spelar oss i händerna. Ju mer käft hon håller, desto bättre. Vad säger Ekström?”

”Jag träffade honom för två timmar sedan. Det var då han hade fått den här utsagan från Salander.”

Han pekade på kopian som låg i Clintons knä.

”Ekström är förvirrad. Det är tur att Salander inte har förmåga att uttrycka sig i skrift. För den oinsatte framstår den där redogörelsen som en fullständigt sinnesrubbad konspirationsteori med pornografiska inslag. Men hon skjuter väldigt nära målet. Hon berättar exakt hur det gick till då hon blev inlåst på S:t Stefans, hon hävdar att Zalachenko jobbade för Säpo och liknande. Hon nämner att hon anser att det handlar om en liten sekt inom Säpo, vilket antyder att hon misstänker att det finns någonting som motsvarar Sektionen. På det hela taget är det en väldigt exakt beskrivning av oss. Men den är som sagt inte trovärdig. Ekström är förvirrad eftersom det här också tycks vara Gianninis försvar i rättegången.”

”Fan”, utbrast Clinton.

Han lutade huvudet framåt och tänkte intensivt i flera minuter. Till sist tittade han upp.

”Jonas, åk upp till Morgongåva i kväll och undersök om något är på gång. Om de trycker Millennium så vill jag ha en kopia.”

”Jag tar Falun med mig.”

”Bra. Georg, jag vill att du går till Ekström och känner honom på pulsen i eftermiddag. Allting har gått som på räls fram till nu, men jag kan inte avfärda det ni säger.”

”Okej.”

Clinton satt tyst ytterligare en stund.

”Det bästa vore om det inte blev någon rättegång …”, sa han till sist.

Han höjde blicken och tittade Nyström i ögonen. Nyström nickade. Sandberg nickade. Där fanns ett tyst samförstånd.

”Nyström, kan du undersöka vilka möjligheter som finns.”

Jonas Sandberg och låssmeden Lars Faulsson, mer känd som Falun, parkerade en bit från järnvägen och promenerade genom Morgongåva. Klockan var halv nio på kvällen. Det var för ljust och för tidigt att göra något, men de ville rekognoscera och skaffa sig en överblick.

”Om stället är larmat vill jag inte ge mig på det”, sa Falun.

Sandberg nickade.

”Då är det bättre att kolla genom fönstren. Om det ligger något framme så hivar du en sten genom rutan och grabbar det du ska ha och springer som satan.”

”Det är bra”, sa Sandberg.

”Om det bara är ett exemplar av tidningen du behöver så kan vi kolla om det finns sopcontainrar på baksidan. Det måste finnas spill och provtryck och sådant.”

Hallvigs tryckeri fanns i en låg tegelbyggnad. De närmade sig från söder på andra sidan gatan. Sandberg var precis på väg att korsa gatan då Falun grep honom i armbågen.

”Fortsätt framåt”, sa han.

”Vad?”

”Fortsätt framåt som om vi är ute på en kvällspromenad.”

De passerade Hallvigs och gjorde en tur runt kvarteret.

”Vad är det frågan om?” undrade Sandberg.

”Du måste ha ögonen med dig. Stället är inte bara larmat. Det stod en bil parkerad vid sidan av byggnaden.”

”Du menar att någon är där?”

”Det var en bil från Milton Security. Tryckeriet är ju för fan hårdbevakat.”

”Milton Security”, utbrast Fredrik Clinton. Han kände chocken i mellangärdet.

”Om det inte hade varit för Falun så hade jag gått rakt i armarna på dem”, sa Jonas Sandberg.

”Det är något fanstyg på gång”, sa Georg Nyström. ”Det finns inget som helst rimligt skäl att ett litet tryckeri i landsorten skulle hyra in Milton Security för fast bevakning.”

Clinton nickade. Hans mun var ett stramt streck. Klockan var elva på kvällen och han behövde vila.

”Och det betyder att Millennium har något på gång”, sa Sandberg.

”Jag har begripit det”, sa Clinton. ”Okej. Låt oss analysera situationen. Vad är värsta tänkbara scenario? Vad kan de veta?”

Han tittade uppfordrande på Nyström.

”Det måste vara Salanderrapporten från 1991”, sa han. ”De höjde säkerheten efter att vi stulit kopiorna. De måste ha gissat att de är övervakade. I värsta fall har de ytterligare en kopia av rapporten.”

”Men Blomkvist har ju varit förtvivlad över att de förlorat rapporten.”

”Jag vet. Men vi kan ha gått på en blåsning. Vi kan inte blunda för den möjligheten.”

Clinton nickade.

”Vi utgår från det. Sandberg?”

”Vi känner faktiskt till Salanders försvar. Hon berättar sanningen som hon upplever den. Jag har läst den här så kallade självbiografin en gång till. Den spelar oss faktiskt i händerna. Den innehåller så grova anklagelser om våldtäkt och rättsövergrepp att det helt enkelt kommer att framstå som trams från en mytoman.”

Nyström nickade.

”Hon kan dessutom inte bevisa ett dugg av sina påståenden. Ekström kommer att använda redogörelsen mot henne. Han kommer att förinta hennes trovärdighet.”

”Okej. Teleborians nya rapport är utmärkt. Sedan finns förstås möjligheten att Giannini plockar fram en egen expert som påstår att Salander inte är tokig och att det hela hamnar hos Rättsmedicinalverket. Men återigen – om Salander inte ändrar taktik så kommer hon att vägra prata med dem också och då kommer de att dra slutsatsen att Teleborian har rätt och att hon är tokig. Hon är sin egen värsta fiende.”

”Det skulle fortfarande vara lugnast om det aldrig blev någon rättegång”, sa Clinton.

Nyström skakade på huvudet.

”Det är nästan omöjligt. Hon sitter på Kronobergshäktet och har inga kontakter med andra fångar. Hon har en timmes motion varje dag i tårtbiten på taket, men vi kommer inte åt henne där. Och vi har inga kontakter bland häktespersonalen.”

”Jag förstår.”

”Om vi ville agera mot henne så borde vi ha gjort det då hon låg på Sahlgrenska. Nu måste det ske öppet. Sannolikheten att mördaren åker dit är nästan hundraprocentig. Och var hittar vi en shooter som går med på det? Med så här kort varsel går det inte att arrangera ett självmord eller en olyckshändelse.”

”Jag misstänkte det. Och oväntade dödsfall har en tendens att skapa frågor. Okej, vi får se hur det går i rättegången. I sak har ju ingenting förändrats. Vi har hela tiden förväntat oss att de ska göra ett motdrag och uppenbarligen är det den här så kallade självbiografin.”

”Problemet är Millennium”, sa Jonas Sandberg.

Alla nickade.

”Millennium och Milton Security”, sa Clinton eftertänksamt. ”Salander har arbetat åt Armanskij, och Blomkvist har haft ihop det med henne. Ska vi dra slutsatsen att de har slagit sina påsar ihop?”

”Tanken förefaller ju inte orimlig om Milton Security bevakar det tryckeri där Millennium trycks. Det kan inte vara en slump.”

”Okej. När tänker de publicera? Sandberg, du sa att de är snart två veckor över tiden. Om vi antar att Milton Security bevakar tryckeriet för att se till att ingen kommer åt Millennium i förtid så betyder det dels att de tänker publicera något som de inte vill avslöja i förtid, dels att tidningen förmodligen redan är tryckt.”

”I samband med rättegången”, sa Jonas Sandberg. ”Det är det enda rimliga.”

Clinton nickade.

”Vad kommer att stå i tidningen? Vad är värsta scenariot?”

Alla tre funderade en lång stund. Det var Nyström som bröt tystnaden.

”I värsta fall har de som sagt kvar en kopia av rapporten från 1991.”

Clinton och Sandberg nickade. De hade kommit till samma slutsats.

”Frågan är hur mycket de kan göra med den”, sa Sandberg. ”Rapporten implicerar Björck och Teleborian. Björck är död. De kommer att gå hårt fram med Teleborian, men han kan hävda att han bara gjorde en helt vanlig rättspsykiatrisk undersökning. Ord kommer att stå mot ord och han kommer naturligtvis att vara helt oförstående inför alla anklagelser.”

”Hur ska vi agera om de publicerar rapporten?” undrade Nyström.

”Jag tror att vi har trumf på hand”, sa Clinton. ”Om det blir jidder med rapporten så kommer fokus att ligga på Säpo, inte på Sektionen. Och när journalister börjar ställa frågor plockar Säpo fram den ur arkivet …”

”Och det är förstås inte samma rapport”, sa Sandberg.

”Shenke har lagt den modifierade versionen i arkivet, alltså den version som åklagare Ekström fått läsa. Den har fått ett diarienummer. Här kan vi ganska snabbt lägga ut en mängd desinformation till media … Vi har ju originalet som Bjurman fick tag på och Millennium har bara en kopia. Vi kan till och med sprida ut information som antyder att Blomkvist själv har förfalskat originalrapporten.”

”Bra. Vad mer kan Millennium känna till?”

”De kan inte veta något om Sektionen. Det är omöjligt. De kommer alltså att fokusera på Säpo, vilket innebär att Blomkvist kommer att framstå som en konspirationsteoretiker och att Säpo kommer att hävda att han är en tok.”

”Han är rätt känd”, sa Clinton långsamt. ”Efter Wennerströmaffären har han hög trovärdighet.”

Nyström nickade.

”Kan man sänka den trovärdigheten på något sätt?” undrade Jonas Sandberg.

Nyström och Clinton utbytte blickar. Sedan nickade bägge. Clinton tittade på Nyström.

”Tror du att du skulle kunna få tag på … låt säga femtio gram kokain?”

”Kanske från juggarna.”

”Okej. Gör ett försök. Men det brådskar. Rättegången börjar om två dagar.”

”Jag förstår inte …”, sa Jonas Sandberg.

”Det är ett trick som är lika gammalt som yrket. Men fortfarande väldigt effektivt.”

”Morgongåva?” undrade torsten Edklinth och rynkade ögonbrynen. Han satt i morgonrock hemma i soffan och höll för tredje gången på att läsa igenom Salanders självbiografi då Monica Figuerola ringde. Eftersom det var en bra stund efter midnatt antog han att det var något djävulskap på gång.

”Morgongåva”, upprepade Monica Figuerola. ”Sandberg och Lars Faulsson körde upp dit vid sjutiden i kväll. Curt Svensson från Bublanskis gäng hade span på dem hela vägen, vilket underlättas av att vi har en spårsändare i Sandbergs bil. De parkerade i närheten av gamla järnvägsstationen och promenerade därefter några kvarter och sedan tillbaka till bilen och återvände till Stockholm.”

”Jag förstår. Träffade de någon eller …?”

”Nej. Det var det som var så besynnerligt. De klev ur bilen och gick en runda och sedan tillbaka till bilen och hem till Stockholm.”

”Jaha. Och varför ringer du mig halv ett på natten och berättar detta?”

”Det tog ett tag innan vi kom på det. De promenerade förbi en byggnad som hyser Hallvigs Reklamtryckeri. Jag pratade med Mikael Blomkvist om saken. Det är där Millennium trycks.”

”Åh fan”, sa Edklinth.

Han insåg omedelbart implikationerna.

”Eftersom Falun var med antar jag att de tänkte göra ett sent besök på tryckeriet, men avbröt expeditionen”, sa Monica Figuerola.

”Varför det?”

”Därför att Blomkvist har bett Dragan Armanskij bevaka tryckeriet fram till dess att tidningen ska distribueras. De såg förmodligen bilen från Milton Security. Jag antog att du ville ha den här informationen omedelbart.”

”Du har rätt. Det betyder att de börjat ana ugglor i mossen …”

”Om inte annat så måste larmklockor ha börjat ringa då de såg bilen. Sandberg släppte av Faulsson i city och återvände därefter till adressen på Artillerigatan. Vi vet att Fredrik Clinton finns där. Georg Nyström kom dit ungefär samtidigt. Frågan är hur de kommer att agera.”

”Rättegången börjar på tisdag … Kan du ringa till Blomkvist och be honom skärpa säkerheten på Millennium. För alla eventualiteters skull.”

”De har redan en rätt bra säkerhet. Och sättet de blåst rökringar kring sina avlyssnade telefoner är i proffsklass. Faktum är att Blomkvist är så pass paranoid att han har utvecklat metoder för avledande manövrar som vi skulle kunna ha nytta av.”

”Okej. Men ring honom i alla fall.”

Monica Figuerola stängde sin mobiltelefon och lade den på sängbordet. Hon höjde blicken och betraktade Mikael Blomkvist, som låg naken lutad mot fotändans sänggavel.

”Jag ska ringa dig och föreslå att du höjer säkerheten på Millennium”, sa hon.

”Tack för tipset”, sa han torrt.

”Jag menar allvar. Om de börjar ana ugglor i mossen finns det risk att de agerar ogenomtänkt. Och då kan ett inbrott vara på gång.”

”Henry Cortez sover där i natt. Och vi har överfallslarm direkt till Milton Security som finns tre minuter bort.”

Han satt tyst en sekund.

”Paranoid”, muttrade han.

KAPITEL 24: MÅNDAG 11 JULI

Klockan var sex på måndagsmorgonen då Susanne Linder från Milton Security ringde på Mikael Blomkvists blå T10.

”Sover du aldrig?” undrade Mikael sömndrucket.

Han sneglade på Monica Figuerola som redan var uppe och hade bytt om till joggingshorts men ännu inte fått på sig t-tröjan.

”Jo. Men jag blev väckt av nattjouren. Det tysta larmet vi installerat i din lägenhet gick klockan tre i morse.”

”Jaha?”

”Så jag fick åka ned och titta vad som hade hänt. Det här är klurigt. Kan du komma förbi på Milton Security nu på morgonen? Rätt omgående.”

”Det här är allvarligt”, sa Dragan Armanskij.

Klockan var strax efter åtta då de träffades framför en TV-monitor i ett konferensrum på Milton Security. Mötet bestod av Armanskij, Mikael Blomkvist och Susanne Linder. Armanskij hade också kallat in Johan Fräklund, 62 år, en före detta kriminalinspektör vid Solnapolisen som var chef för Miltons operativa enhet, och den förre kriminalinspektören Sonny Bohman, 48 år, som följt Salanderaffären från starten. Samtliga begrundade den övervakningsfilm som Susanne Linder just visat för dem.

”Det vi ser är att Jonas Sandberg öppnar dörren till Mikael Blomkvists lägenhet klockan 03.17 nu på morgonen. Han har egna nycklar … Ni kommer ihåg att den där låssmeden Faulsson gjorde avtryck av Blomkvists reservnycklar för flera veckor sedan då han och Göran Mårtensson gjorde inbrott i lägenheten.”

Armanskij nickade bistert.

”Sandberg uppehåller sig i lägenheten i drygt åtta minuter. Under den tiden vidtar han följande åtgärder. Dels hämtar han en liten plastpåse från köket som han fyller. Sedan skruvar han loss bakstycket i en högtalare som du har i vardagsrummet, Mikael. Det är där han placerar påsen.”

”Hmm”, sa Mikael Blomkvist.

”Detta att han hämtar en påse från ditt kök är signifikativt.”

”Det är en påse från Konsum som jag haft småbaguetter i”, sa Mikael. ”Jag brukar spara dem för att stoppa ost och sådant i.”

”Jag gör samma sak hemma hos mig. Och det signifikativa är förstås att påsen har dina fingeravtryck. Därefter hämtar han en gammal SMP från din skräppåse i hallen. Han använder en sida från tidningen till att slå in ett föremål som han placerar överst i din garderob.”

”Hmm”, sa Mikael Blomkvist igen.

”Det är samma sak där. Tidningen har dina fingeravtryck.”

”Jag förstår”, sa Mikael Blomkvist.

”Jag åkte över till din lägenhet vid femtiden. Jag hittade följande. I din högtalare finns nu ungefär 180 gram kokain. Jag tog ett prov på ett gram som finns här.”

Hon placerade en liten bevispåse på konferensbordet.

”Vad finns i garderoben?” undrade Mikael.

”Ungefär 120 000 kronor i kontanter.”

Armanskij pekade åt Susanne Linder att stänga av TV:n. Han tittade på Fräklund.

”Mikael Blomkvist är alltså inblandad i kokainhandel”, sa Fräklund godmodigt. ”Uppenbarligen har de börjat känna någon sorts oro för vad Blomkvist sysslar med.”

”Det här är ett motdrag”, sa Mikael Blomkvist.

”Motdrag?”

”De upptäckte Miltons säkerhetsvakter i Morgongåva i går kväll.”

Han berättade vad han hade fått veta av Monica Figuerola om Sandbergs utflykt till Morgongåva.

”En flitig liten rackare”, sa Sonny Bohman.

”Men varför just nu?”

”De är uppenbarligen oroliga för vad Millennium kan komma att ställa till med då rättegången börjar”, sa Fräklund. ”Om Blomkvist grips för kokainhandel så kommer hans trovärdighet att sjunka dramatiskt.”

Susanne Linder nickade. Mikael Blomkvist såg tveksam ut.

”Så hur ska vi hantera det här?” undrade Armanskij.

”Vi gör ingenting i det här läget”, föreslog Fräklund. ”Vi sitter med trumf på hand. Vi har en utmärkt dokumentation på hur Sandberg placerar bevismaterialet i din lägenhet, Mikael. Låt fällan slå igen. Vi kommer omedelbart att kunna bevisa din oskuld och dessutom kommer det här att bli ytterligare ett bevis för Sektionens kriminella beteende. Jag skulle gärna vara åklagare när de där gynnarna ska ställas inför skranket.”

”Jag vet inte”, sa Mikael Blomkvist långsamt. ”Rättegången börjar i övermorgon. Millennium utkommer på fredag, rättegångens tredje dag. Om de tänker sätta dit mig för kokainhandel så bör det ske innan dess … och jag kommer inte att kunna förklara hur det har gått till förrän tidningen kommer. Det betyder att jag riskerar att sitta häktad och missar upptakten på rättegången.”

”Det finns med andra ord skäl för dig att hålla dig osynlig denna vecka”, föreslog Armanskij.

”Nja … jag måste jobba ihop med TV4 och göra en del andra förberedelser. Det skulle vara olägligt …”

”Varför just nu?” undrade plötsligt Susanne Linder.

”Hur menar du?” frågade Armanskij.

”De har haft tre månader på sig att smutskasta Blomkvist. Varför agerar de just nu? Vad de än gör så kommer de inte att hindra publiceringen.”

De satt tysta runt bordet en stund.

”Det kan bero på att de inte förstått vad du kommer att publicera, Mikael”, sa Armanskij långsamt. ”De vet att du har något på gång … men de kanske tror att du bara har Björcks utredning från 1991.”

Mikael nickade tveksamt.

”De har inte begripit att du tänker rulla upp hela Sektionen. Om det bara handlar om Björcks utredning så räcker det med att skapa misstro mot dig. Dina eventuella avslöjanden kommer att drunkna i att du grips och häktas. Stor skandal. Den kände reportern Mikael Blomkvist gripen för grovt narkotikabrott. Sex till åtta års fängelse.”

”Kan jag få två kopior på övervakningsfilmen?” bad Mikael.

”Vad ska du göra?”

”En kopia till Edklinth. Och sedan ska jag träffa TV4 om tre timmar. Jag tror att det är bra om vi har förberett oss på att köra det här på TV då allting brakar loss.”

Monica Figuerola stängde av dvd-spelaren och lade fjärrkontrollen på bordet. De träffades i det tillfälliga kontoret vid Fridhemsplan.

”Kokain”, sa Edklinth. ”De spelar med tuffa metoder.”

Monica Figuerola såg betänksam ut. Hon sneglade på Mikael.

”Jag tyckte att det var bäst att ni var informerade”, sa han med en axelryckning.

”Jag gillar inte det här”, sa hon. ”Det här antyder en desperation som inte är riktigt genomtänkt. De måste väl inse att du inte bara kommer att låta dig buras in på Kumlabunkern i godan ro om du grips för narkotikabrott.”

”Jo”, sa Mikael.

”Även om du skulle bli dömd så finns en överhängande risk att folk faktiskt tror på vad du säger. Och dina kollegor på Millennium kommer inte att hålla tyst.”

”Dessutom kostar det här en hel del”, sa Edklinth. ”De har alltså en budget som innebär att de utan att blinka kan lägga ut 120 000 kronor plus vad kokainet är värt.”

”Jag vet”, sa Mikael. ”Men planen är faktiskt riktigt bra. De räknar med att Lisbeth Salander ska hamna på psyket och att jag ska försvinna i ett moln av misstänkliggöranden. Dessutom tror de att all eventuell uppmärksamhet kommer att fastna på Säpo – inte på Sektionen. De har ett rätt bra utgångsläge.”

”Men hur ska de övertala narkotikaroteln att göra husrannsakan hemma hos dig? Jag menar, det räcker väl inte med ett anonymt tips för att någon ska sparka in dörren hos en kändisjournalist. Och om det här ska fungera så måste du misstänkliggöras under de närmaste dygnen.”

”Tja, vi vet ju inte något om deras tidsplaner”, sa Mikael.

Han kände sig trött och önskade att allting skulle vara över. Han reste sig.

”Vart ska du nu?” undrade Monica Figuerola. ”Jag vill gärna veta var du kommer att befinna dig den närmaste tiden.”

”Ska träffa TV4 vid lunchtid. Och därefter Erika Berger över en lammgryta på Samirs klockan sex. Vi ska finslipa pressmeddelandet vi ska gå ut med. Resten av kvällen finns jag på redaktionen, antar jag.”

Monica Figuerolas ögon smalnade en aning då han nämnde Erika Berger.

”Jag vill att du håller kontakten under dagen. Helst vill jag att du håller nära kontakt till dess att rättegången kommit igång.”

”Okej. Jag kanske kan flytta hem till dig ett par dagar”, sa Mikael och log som om han skämtade.

Monica Figuerola mörknade. Hon sneglade hastigt på Edklinth.

”Monica har rätt”, sa Edklinth. ”Jag tror att det skulle vara bäst om du håller dig relativt osynlig till dess att det här är över. Om du grips av narkotikapolisen så måste du hålla tyst till dess att rättegången kommit igång.”

”Lugn”, sa Mikael. ”Jag tänker inte gripas av panik och spräcka något i det här läget. Sköt er bit så sköter jag min.”

Hon på tv4 kunde knappt dölja sin upphetsning över det nya bildmaterial som Mikael Blomkvist levererade. Mikael log åt hennes hunger. I en vecka hade de slitit som djur för att sätta ihop ett begripligt material om Sektionen för TV-bruk. Både hennes producent och nyhetschefen på TV4 hade insett vilket scoop storyn skulle bli. Storyn producerades i största hemlighet med bara några få inblandade. De hade accepterat Mikaels krav att storyn skulle gå först på kvällen på rättegångens tredje dag. De hade beslutat att göra ett timslångt extrainsatt Nyheterna.

Mikael hade gett henne ett stort antal stillbilder att leka med, men inget går upp mot rörliga bilder i TV. En video med knivskarp skärpa som visar hur en namngiven polis planterar kokain i Mikael Blomkvists lägenhet fick henne att nästan gå ned i brygga.

”Det här är lysande TV”, sa hon. ”Vinjettbild – Här planterar Säpo kokain i reporterns lägenhet.”

”Inte Säpo … Sektionen”, rättade Mikael. ”Gör inte misstaget att blanda ihop de två.”

”Sandberg jobbar för fan på Säpo”, protesterade hon.

”Jo, men han är i praktiken att betrakta som infiltratör. Håll gränsdragningen knivskarp.”

”Okej. Det är Sektionen som är storyn här. Inte Säpo. Mikael, kan du förklara för mig hur det kommer sig att du alltid blir inblandad i sådana här kioskvältare? Du har rätt. Det här kommer att bli större än Wennerströmaffären.”

”Ren talang, antar jag. Ironiskt nog börjar den här storyn också med en Wennerströmaffär. Spionaffären på 1960-talet, alltså.”

Klockan fyra på eftermiddagen ringde Erika Berger. Hon befann sig på ett möte med Tidningsutgivarna för att redovisa sin syn på de planerade nedskärningarna på SMP, något som hade lett till en skarp facklig konflikt sedan hon sagt upp sig. Hon förklarade att hon var försenad till deras överenskomna middagsträff på Samirs gryta klockan sex och inte skulle ha tid att dyka upp förrän halv sju.

Jonas Sandberg assisterade Fredrik Clinton då han flyttade sig från rullstolen till britsen i det vilorum som utgjorde Clintons kommandocentral i Sektionens högkvarter på Artillerigatan. Clinton hade just återkommit efter att ha befunnit sig på dialysen under hela förmiddagen. Han kände sig uråldrig och oändligt trött. Han hade knappt sovit någonting under de senaste dygnen och önskade att allting äntligen skulle vara över. Han hade bara hunnit sätta sig till rätta i sängen då Georg Nyström anslöt.

Clinton fokuserade sina krafter.

”Är det klart?” undrade han.

Georg Nyström nickade.

”Jag har just träffat bröderna Nikolic”, sa han. ”Det kommer att kosta femtio tusen.”

”Vi har råd”, sa Clinton.

Fan om man vore ung igen.

Han vred huvudet och studerade i tur och ordning Georg Nyström och Jonas Sandberg.

”Inga samvetsbetänkligheter?” undrade han.

Bägge skakade på huvudet.

”När?” frågade Clinton.

”Inom tjugofyra timmar”, sa Nyström. ”Det är svårt som fan att få korn på var Blomkvist håller hus, men i värsta fall gör de det utanför redaktionen.”

Clinton nickade.

”Vi har en möjlig öppning redan i kväll, om två timmar”, sa Jonas Sandberg.

”Jaså?”

”Erika Berger ringde honom för en stund sedan. De ska äta middag på Samirs gryta i kväll. Det är en krog i närheten av Bellmansgatan.”

”Berger …”, sa Clinton dröjande.

”Jag hoppas för guds skull att hon inte …”, sa Georg Nyström.

”Det vore inte helt fel”, avbröt Jonas Sandberg.

Både Clinton och Nyström tittade på honom.

”Vi är överens om att Blomkvist är den person som utgör största hotet mot oss och att det är sannolikt att han kommer att publicera något i nästa nummer av Millennium. Vi kan inte hindra publiceringen. Alltså måste vi förinta hans trovärdighet. Om han mördas i vad som tycks vara en uppgörelse i den undre världen och polisen därefter hittar narkotika och pengar i hans lägenhet så kommer utredningen att dra vissa slutsatser. I vilket fall kommer de inte i första hand att söka konspirationer med anknytning till Säkerhetspolisen.”

Clinton nickade.

”Erika Berger är faktiskt Blomkvists älskarinna”, sa Sandberg med eftertryck. ”Hon är gift och otrogen. Om hon också hastigt avlider kommer det att leda till en mängd andra spekulationer också.”

Clinton och Nyström utväxlade ögonkast. Sandberg var en naturbegåvning då det gällde att skapa rökridåer. Han lärde sig snabbt. Men både Clinton och Nyström kände ett ögonblick av tvekan. Sandberg var alltför bekymmerslös då han beslutade om liv eller död. Det var inte bra. Den extrema åtgärd som ett mord utgjorde var inte något som skulle tillämpas bara för att möjligheten uppenbarade sig. Det var ingen patentlösning utan en åtgärd som endast fick tillgripas då inga andra alternativ existerade.

Clinton skakade på huvudet.

Collateral damage, tänkte han. Han kände plötslig avsmak för hela hanteringen.

Efter ett liv i rikets tjänst sitter vi här som simpla lönnmördare. Zalachenko var nödvändigt. Björck var … beklagligt, men Gullberg hade rätt. Björck skulle ha fallit till föga. Blomkvist är … förmodligen nödvändigt. Men Erika Berger var bara en oskyldig åskådare.

Han sneglade på Jonas Sandberg. Han hoppades att den unge mannen inte skulle utvecklas till en psykopat.

”Hur mycket vet bröderna Nikolic?”

”Ingenting. Om oss vill säga. Jag är den ende de träffat, jag har använt en annan identitet och de kan inte spåra mig. De tror att mordet har något med trafficking att göra.”

”Vad händer med bröderna Nikolic efter mordet?”

”De lämnar Sverige omedelbart”, sa Nyström. ”Precis som efter Björck. Om sedan polisutredningen inte ger några resultat så kan de försiktigt återkomma om några veckor.”

”Och planen?”

”Siciliansk modell. De går bara fram till Blomkvist, tömmer ett magasin och går därifrån.”

”Vapen?”

”De har ett automatvapen. Jag vet inte vilken typ.”

”Jag hoppas att de inte tänker spreja hela restaurangen …”

”Ingen fara. De är kalla och vet vad de ska göra. Men om Berger sitter vid samma bord som Blomkvist …”

Collateral damage.

”Hör på”, sa Clinton. ”Det är viktigt att Wadensjöö inte får reda på att vi har någon inblandning i det här. Särskilt inte om Erika Berger blir ett av offren. Han är redan nu spänd till bristningsgränsen. Jag är rädd för att vi måste pensionera honom då det här är över.”

Nyström nickade.

”Det betyder att då vi får budet att Blomkvist blivit mördad så ska vi spela teater. Vi ska kalla till ett krismöte och verka fullständigt överraskade av händelseutvecklingen. Vi ska spekulera i vem som kan ligga bakom mordet men inte säga något om narkotika och sådant innan polisen hittat bevismaterialet.”

Mikael Blomkvist skiljdes från Hon på TV4 strax före fem. De hade ägnat hela eftermiddagen åt att gå igenom oklara punkter i materialet och därefter hade Mikael blivit sminkad och utsatts för en lång bandad intervju.

Han hade fått en fråga som han hade haft svårt att besvara på ett begripligt sätt och de hade tagit om repliken flera gånger.

Hur kan det komma sig att tjänstemän i svensk statsförvaltning går så långt som till att begå mord?

Mikael hade grubblat på frågan långt innan Hon på TV4 ställde den. Sektionen måste ha uppfattat Zalachenko som ett enastående hot, men det var ändå inte ett tillfredsställande svar. Det svar han slutligen lämnade var heller inte tillfredsställande.

”Den enda rimliga förklaring jag kan ge är att Sektionen under årens lopp kommit att utvecklas till en sekt i ordets riktiga bemärkelse. De har blivit som Knutby eller pastor Jim Jones eller något liknande. De skriver sina egna lagar där begrepp som rätt och fel upphört att vara relevanta och där de verkar helt isolerade från det normala samhället.”

”Det låter som en sorts sinnessjukdom?”

”Det är inte en helt felaktig beskrivning.”

Han tog tunnelbanan till Slussen och konstaterade att det var för tidigt att gå till Samirs gryta. Han stod en kort stund på Södermalmstorg. Han kände sig bekymrad, men samtidigt kändes helt plötsligt livet rätt igen. Det var först sedan Erika Berger återkommit till Millennium som han insåg hur katastrofalt mycket han hade saknat henne. Dessutom hade inte hennes återtagande av rodret lett till någon intern konflikt då Malin Eriksson återgick till positionen som redaktionssekreterare. Tvärtom var Malin närmast överlycklig över att livet (som hon uttryckte det) kunde återgå till ordningen.

Erikas återkomst hade också inneburit att alla upptäckt hur fruktansvärt underbemannade de varit under de gångna tre månaderna. Erika fick återinträda i tjänst på Millennium med en rivstart och tillsammans hade hon och Malin Eriksson lyckats bemästra en del av den organisatoriska arbetsbörda som uppstått. De hade också haft ett redaktionsmöte där de beslutat att Millennium måste expandera och anställa minst en och förmodligen två nya medarbetare. Hur de skulle hitta en budget för detta hade de dock ingen aning om.

Slutligen gick Mikael och handlade kvällstidningarna och drack kaffe på Java på Hornsgatan för att slå ihjäl tiden till dess att han skulle träffa Erika.

Åklagare Ragnhild Gustavsson från Riksåklagarämbetet lade ned sina läsglasögon på konferensbordet och betraktade församlingen. Hon var 58 år gammal och hade ett fårat men äppelkindat ansikte och grånande kortklippt hår. Hon hade varit åklagare i tjugofem år och arbetat på RÅ sedan början av 1990-talet.

Det hade bara gått tre veckor sedan hon plötsligt blivit kallad till Riksåklagarens ämbetsrum för att träffa Torsten Edklinth. Den dagen hade hon varit i färd med att avsluta några rutinärenden och inleda en sex veckor lång semester i stugan ute på Husarö. Istället hade hon fått uppdraget att leda utredningen mot en grupp myndighetspersoner som gick under namnet Sektionen. Alla semesterplaner hade hastigt skrinlagts. Hon hade fått veta att detta skulle bli hennes huvudsakliga arbetsuppgift under överskådlig framtid och hon hade fått närmast fria händer att själv utforma sin arbetsorganisation och fatta nödvändiga beslut.

”Detta kommer att bli en av de mest uppseendeväckande brottsutredningarna i svensk historia”, hade Riksåklagaren sagt.

Hon var benägen att instämma.

Hon hade med stigande häpnad lyssnat på Torsten Edklinths summering av ärendet och den utredning som han hade genomfört på statsministerns uppdrag. Utredningen var inte klar, men han ansåg att han hade kommit så långt att han måste presentera saken för en åklagare.

Först hade hon skaffat sig en överblick över det material som Torsten Edklinth levererade. När vidden av brottsförteckningen började klarna hade hon insett att allt hon gjorde och alla beslut hon fattade skulle nagelfaras i framtida historieböcker. Sedan dess hade hon ägnat varje vaken minut åt att försöka överblicka det närmast ofattbara brottsregister hon hade att hantera. Fallet var unikt i svensk rättshistoria och eftersom det handlade om att kartlägga brottslighet som pågått i minst trettio år insåg hon behovet av en speciell arbetsorganisation. Hennes tankar gick till de statliga antimaffiautredare i Italien som hade tvingats arbeta nästan underjordiskt för att överleva under 1970- och 1980-talet. Hon förstod varför Edklinth hade tvingats arbeta i hemlighet. Han visste inte vem han kunde lita på.

Hennes första åtgärd var att kalla in tre medarbetare från RÅ. Hon valde personer som hon hade känt i många år. Därefter anlitade hon en känd historiker som arbetade på Brottsförebyggande rådet att bistå med kunskap om de säkerhetspolisiära makternas framväxt genom decennierna. Slutligen utsåg hon formellt Monica Figuerola till spaningsledare.

Därmed hade utredningen om Sektionen fått en konstitutionellt giltig form. Det var nu att betrakta som vilken polisutredning som helst, även om det rådde totalt yppandeförbud.

Under de gångna två veckorna hade åklagare Gustavsson kallat ett stort antal personer till formella men mycket diskreta förhör. Förhören omfattade förutom Edklinth och Figuerola även kriminalinspektörerna Bublanski, Sonja Modig, Curt Svensson och Jerker Holmberg. Därefter hade hon kallat Mikael Blomkvist, Malin Eriksson, Henry Cortez, Christer Malm, Annika Giannini, Dragan Armanskij, Susanne Linder och Holger Palmgren. Bortsett från representanterna för Millennium, som av princip inte svarade på frågor som kunde identifiera källor, hade samtliga beredvilligt lämnat utförliga redogörelser och dokumentation.

Ragnhild Gustavsson hade inte varit det minsta road av det faktum att hon presenterades en tidtabell som beslutats av Millennium och som innebar att hon skulle vara tvungen att häkta ett antal personer på ett givet datum. Hon ansåg att hon skulle ha behövt flera månaders förberedelser innan utredningen kom till det läget, men i det här fallet hade hon inte haft något val. Mikael Blomkvist på tidningen Millennium hade varit omedgörlig. Han lydde inte under några statliga förordningar eller reglementen och han ämnade publicera storyn på dag tre av rättegången mot Lisbeth Salander. Därmed var Ragnhild Gustavsson tvungen att anpassa sig och slå till samtidigt för att inte misstänkta personer och eventuellt bevismaterial skulle hinna försvinna. Blomkvist fick dock ett besynnerligt stöd från Edklinth och Figuerola, och efterhand hade åklagaren börjat inse att den Blomkvistska modellen hade vissa givna fördelar. Som åklagare skulle hon få precis den välregisserade mediala uppbackning som hon behövde för att driva åtalet. Dessutom skulle processen gå så snabbt att den vanskliga utredningen inte skulle ha tid att läcka ut i byråkratins korridorer och därmed riskera att hamna hos Sektionen.

”För Blomkvist handlar det i första hand om att ge Lisbeth Salander upprättelse. Att nita Sektionen är bara en konsekvens av det”, konstaterade Monica Figuerola.

Rättegången mot Lisbeth Salander skulle inledas på onsdagen, två dagar senare, och mötet denna måndag hade handlat om att göra en stor genomgång av tillgängligt material och fördela arbetsuppgifter.

Tretton personer hade deltagit i konferensen. Från RÅ hade Ragnhild Gustavsson tagit med sig sina två närmaste medarbetare. Från författningsskyddet hade spaningsledaren Monica Figuerola deltagit tillsammans med medarbetarna Stefan Bladh och Anders Berglund. Författningsskyddets chef Torsten Edklinth hade suttit med som observatör.

Ragnhild Gustavsson hade dock beslutat att ett ärende av denna dignitet inte med trovärdighet kunde begränsas till RPS/Säk. Hon hade därför kallat kriminalinspektör Jan Bublanski och hans grupp bestående av Sonja Modig, Jerker Holmberg och Curt Svensson från den öppna polisen. Dessa hade ju arbetat med Salanderärendet sedan påskhelgen och var väl införstådda med historien. Dessutom hade hon kallat åklagare Agneta Jervas och kriminalinspektör Marcus Erlander från Göteborg. Utredningen om Sektionen hade en direkt anknytning till utredningen om mordet på Alexander Zalachenko.

När Monica Figuerola nämnde att förre statsministern Thorbjörn Fälldin eventuellt måste höras som vittne skruvade poliserna Jerker Holmberg och Sonja Modig oroligt på sig.

Under fem timmar hade namn efter namn på personer som hade identifierats som aktivister i Sektionen nagelfarits, varefter brott konstaterats och beslut om gripanden fattats. Sammanlagt hade sju personer identifierats och kopplats till lägenheten på Artillerigatan. Därutöver hade hela nio personer identifierats som ansågs ha anknytning till Sektionen, men som aldrig besökte Artillerigatan. De arbetade huvudsakligen på RPS/Säk på Kungsholmen men hade träffat någon av aktivisterna i Sektionen.

”Det är fortfarande omöjligt att säga hur omfattande konspirationen är. Vi vet inte under vilka omständigheter dessa personer träffar Wadensjöö eller någon annan. De kan vara informatörer eller ha fått intrycket att de arbetar för internutredningar eller liknande. Det finns alltså en osäkerhet om deras inblandning som bara kan lösas då vi får möjlighet att höra personerna i fråga. Detta är dessutom endast de personer vi noterat under de veckor som spaning pågått; det kan alltså finnas fler personer som vi inte känner till ännu.”

”Men kanslichefen och budgetchefen …”

”Dessa kan vi med säkerhet påstå arbetar för Sektionen.”

Klockan var sex på måndagskvällen då Ragnhild Gustavsson beslutade om en timslång middagspaus varefter föredragningarna skulle återupptas.

Det var i det ögonblick som alla reste sig och började röra på sig som Monica Figuerolas medarbetare Jesper Thoms på författningsskyddets operativa enhet sökte hennes uppmärksamhet för att avrapportera vad som framkommit under de senaste timmarnas spaning.

”Clinton har befunnit sig på dialys en stor del av dagen och återvände till Artillerigatan vid femtontiden. Den ende som gjort något av intresse är Georg Nyström, fast vi är inte riktigt säkra på vad han gjorde.”

”Jaha”, sa Monica Figuerola.

”Klockan 13.30 i dag åkte Nyström ned till Centralen och mötte två personer. De promenerade till hotell Sheraton och drack kaffe i baren. Mötet varade i drygt tjugo minuter, varefter Nyström återvände till Artillerigatan.”

”Jaha. Vilka träffade han?”

”Det vet vi inte. Det är nya ansikten. Två män i 35-årsåldern som utseendemässigt tycks vara av östeuropeiskt ursprung. Men vår spanare tappade dessvärre bort dem då de gick till tunnelbanan.”

”Jaha”, sa Monica Figuerola trött.

”Här är porträtten”, sa Jesper Thoms och gav henne en serie spaningsbilder.

Hon tittade på förstoringar av ansikten som hon aldrig tidigare sett.

”Okej, tack”, sa hon och lade bilderna på konferensbordet och reste sig för att gå och hitta något att äta.

Curt Svensson stod alldeles intill och betraktade bilderna.

”Åh fan”, sa han. ”Har bröderna Nikolic med det här att göra?”

Monica Figuerola stannade.

”Vem?”

”Det där är två riktigt fula fiskar”, sa Curt Svensson. ”Tomi och Miro Nikolic.”

”Du vet vilka de är?”

”Jo. Två bröder från Huddinge. Serber. Vi hade span på dem vid åtskilliga tillfällen då de var i 20-årsåldern och jag var på gängenheten. Miro Nikolic är den farlige av bröderna. Han är förresten lyst sedan något år för en grov misshandel. Men jag trodde att bägge hade försvunnit till Serbien och blivit politiker eller nåt.”

”Politiker?”

”Jo. De åkte ned till Jugoslavien under första halvan av 1990-talet och hjälpte till att bedriva etnisk rensning. De jobbade för maffialedaren Arkan som drev någon sorts privat fascistmilis. De fick rykte om sig att vara shooters.”

”Shooters?”

”Ja, alltså lejda mördare. De har fladdrat lite fram och tillbaka mellan Belgrad och Stockholm. Deras farbror har en krog på Norrmalm som de officiellt jobbat för lite då och då. Vi har haft flera uppgifter om att de varit delaktiga i åtminstone två mord i samband med interna uppgörelser i det så kallade cigarettkriget bland juggarna, men vi har aldrig kunnat sätta dit dem för något.”

Monica Figuerola betraktade stumt spaningsbilderna. Sedan blev hon plötsligt likblek. Hon stirrade på Torsten Edklinth.

”Blomkvist”, skrek hon med panik i rösten. ”De tänker inte nöja sig med att skandalisera honom. De tänker döda honom och låta polisen hitta kokainet under utredningens gång och dra sina egna slutsatser.”

Edklinth stirrade tillbaka på henne.

”Han skulle träffa Erika Berger på Samirs gryta”, sa Monica Figuerola. Hon grep Curt Svensson i axeln.

”Är du beväpnad?”

”Ja …”

”Följ mig.”

Monica Figuerola satte högsta fart ut ur konferensrummet. Hennes arbetsrum låg tre dörrar längre ned i korridoren. Hon låste upp och hämtade sitt tjänstevapen från skrivbordslådan. Mot allt reglemente lämnade hon dörren till sitt arbetsrum olåst och på vid gavel då hon satte fart mot hissarna. Curt Svensson stod obeslutsam någon sekund.

”Gå”, sa Bublanski till Curt Svensson. ”Sonja … följ med dem.”

Mikael Blomkvist anlände till Samirs gryta tjugo över sex. Erika Berger hade precis kommit och hittat ett ledigt bord intill bardisken i närheten av entrédörren. Han pussade henne på kinden. De beställde var sin stor stark och lammgryta och fick ölen serverad.

”Hur var Hon på TV4?” undrade Erika Berger.

”Lika kylig som alltid.”

Erika Berger skrattade.

”Om du inte passar dig kommer du att bli besatt av henne. Tänk, det finns en tjej som inte faller för Blomkvists charm.”

”Det finns faktiskt flera tjejer som inte fallit genom åren”, sa Mikael Blomkvist. ”Hur har din dag varit?”

”Bortkastad. Men jag har tackat ja till att sitta med i en debatt om SMP på Publicistklubben. Det får bli mitt sista inlägg i frågan.”

”Härligt.”

”Det är bara så jävla skönt att vara tillbaka på Millennium”, sa hon.

”Du anar inte så skönt jag tycker att det är att du är tillbaka. Känslan har ännu inte lagt sig.”

”Det är roligt att gå till jobbet igen.”

”Mmm.”

”Jag är lycklig.”

”Och jag måste gå på muggen”, sa Mikael och reste sig.

Han tog några steg och kolliderade nästan med en man i 35-årsåldern som precis kom in genom entrédörren. Mikael noterade att han hade östeuropeiskt utseende och stirrade på honom. Sedan såg han k-pisten.

När de passerade Riddarholmen ringde Torsten Edklinth och förklarade att varken Mikael Blomkvist eller Erika Berger svarade på sina mobiler. De hade möjligen stängt av dem i samband med middagen.

Monica Figuerola svor och passerade Södermalmstorg i en hastighet av närmare åttio kilometer i timmen. Hon höll signalhornet nedtryckt och gjorde en skarp sväng in på Hornsgatan. Curt Svensson var tvungen att ta stöd med handen mot bildörren. Han hade plockat fram sitt tjänstevapen och kontrollerade att det var laddat. Sonja Modig gjorde detsamma i baksätet.

”Vi måste begära förstärkning”, sa Curt Svensson. ”Bröderna Nikolic är inte att leka med.”

Monica Figuerola nickade.

”Så här gör vi”, sa hon. ”Sonja och jag går direkt in på Samirs gryta och hoppas att de sitter där. Du, Curt, känner igen bröderna Nikolic och stannar utanför och håller uppsikt.”

”Okej.”

”Om allt är lugnt tar vi Blomkvist och Berger ut till bilen på en gång och kör ned dem till Kungsholmen. Om vi anar minsta oråd stannar vi kvar inne på restaurangen och begär förstärkning.”

”Okej”, sa Sonja Modig.

Monica Figuerola befann sig fortfarande på Hornsgatan då det sprakade i polisradion under instrumentbrädan.

Samtliga enheter. Larm om skottlossning på Tavastgatan på Södermalm. Larmet gäller restaurang Samirs gryta.

Monica Figuerola kände en plötslig kramp i mellangärdet.

Erika Berger såg Mikael Blomkvist stöta ihop med en man i 35-årsåldern då han gick mot toaletten vid entrén. Hon rynkade ögonbrynen utan att riktigt veta varför. Hon upplevde att den okände mannen stirrade på Mikael med ett förvånat ansiktsuttryck. Hon undrade om det var någon som Mikael kände.

Sedan såg hon mannen ta ett steg bakåt och släppa en väska på golvet. Hon begrep först inte vad hon såg. Hon satt paralyserad då han höjde ett automatvapen mot Mikael Blomkvist.

Mikael Blomkvist reagerade utan att tänka. Han slängde ut vänster hand och grep tag i pipan och vred den upp mot taket. Under en mikrosekund passerade mynningen framför hans ansikte.

Smattret från k-pisten var öronbedövande i den trånga lokalen. Murbruk och glas från takbelysningen regnade över Mikael då Miro Nikolic avlossade elva skott. Under ett kort ögonblick stirrade Mikael Blomkvist rakt in i ögonen på attentatsmannen.

Sedan tog Miro Nikolic ett kliv bakåt och ryckte till sig vapnet. Mikael var helt oförberedd och tappade taget om pipan. Han insåg plötsligt att han befann sig i livsfara. Utan att tänka kastade han sig fram mot attentatsmannen istället för att försöka ta skydd. Han insåg senare att om han reagerat annorlunda, om han hade hukat sig eller backat, så skulle han ha blivit skjuten på fläcken. Han fick på nytt tag i k-pistens pipa. Han använde sin kroppstyngd för att trycka upp attentatsmannen mot väggen. Han hörde ytterligare sex eller sju skott avlossas och slet desperat i k-pisten för att rikta mynningen mot golvet.

Erika Berger hukade sig instinktivt då den andra skottserien avlossades. Hon ramlade och slog huvudet i en stol. Sedan kröp hon ihop på golvet och höjde blicken och såg att tre kulhål hade uppenbarat sig i väggen precis på den plats hon alldeles nyss hade suttit.

Chockad vred hon huvudet och såg Mikael Blomkvist brottas med mannen vid entrén. Han hade halkat ned på knä och fattat tag i k-pisten med bägge händerna och försökte vrida loss den. Hon såg attentatsmannen kämpa för att frigöra sig. Gång på gång slog han sin knytnäve mot Mikaels ansikte och tinning.

Monica Figuerola tvärbromsade mitt emot Samirs gryta och kastade upp bildörren och satte fart mot restaurangen. Hon hade sin Sig Sauer i handen och osäkrade då hon blev medveten om bilen som stod parkerad alldeles utanför restaurangen.

Hon såg Tomi Nikolic bakom ratten och riktade sitt vapen mot hans ansikte på andra sidan vindrutan.

”Polis. Visa händerna”, skrek hon.

Tomi Nikolic höll upp händerna.

”Kom ut ur bilen och ligg ned på gatan”, vrålade hon med ursinne i rösten. Hon vred huvudet och gav Curt Svensson ett snabbt ögonkast. ”Restaurangen”, sa hon.

Curt Svensson och Sonja Modig satte fart över gatan.

Sonja Modig tänkte på sina barn. Det var mot all polisinstruktion att rusa in i en byggnad med draget vapen utan att först ha ordentlig förstärkning på plats och utan skyddsvästar och utan att ha ordentlig överblick över situationen …

Sedan hörde hon knallen när ett skott avlossades inne i restaurangen.

Mikael Blomkvist hade fått in sitt långfinger mellan avtryckaren och bygeln då Miro Nikolic började skjuta igen. Han hörde glas krossas bakom sig. Han kände en förtvivlad smärta i fingret då attentatsmannen gång på gång tryckte på avtryckaren och klämde ihop fingret, men så länge fingret satt på plats kunde inte vapnet avlossas. Knytnävsslagen haglade över sidan av hans huvud och han kände plötsligt att han var 45 år gammal och på tok för otränad.

Klarar inte det här. Måste komma till avslut, tänkte han.

Det var hans första rationella tanke sedan han upptäckt mannen med k-pisten.

Han bet ihop tänderna och körde in fingret ännu längre bakom avtryckaren.

Sedan tog han spjärn med fötterna och tryckte skuldran mot attentatsmannens kropp och tvingade sig upp på fötter igen. Han släppte taget om k-pisten med högra handen och tryckte upp armbågen som skydd för knytnävsslagen. Miro Nikolic slog honom istället i armhålan och mot revbenen. Under en sekund stod de öga mot öga igen.

I nästa ögonblick kände Mikael hur attentatsmannen rycktes bort från honom. Han kände en sista förödande smärta i fingret och såg Curt Svenssons väldiga gestalt. Svensson bokstavligen lyfte upp Miro Nikolic med ett stadigt grepp om nacken och dunkade in huvudet i väggen intill dörrposten. Miro Nikolic rasade ihop som ett korthus.

”Ligg ner”, hörde han Sonja Modig vråla. ”Det här är polisen. Ligg stilla.”

Han vred huvudet och såg henne stå bredbent med sitt vapen i dubbelhandsfattning medan hon försökte få överblick över den kaotiska situationen. Till sist höjde hon vapnet mot taket och riktade blicken mot Mikael Blomkvist.

”Är du skadad?” frågade hon.

Mikael tittade omtumlad på henne. Han blödde från ögonbrynen och näsan.

”Jag tror att jag har brutit fingret”, sa han och satte sig på golvet.

Monica Figuerola fick assistans av Södermalmspiketen mindre än en minut efter att hon hade tvingat ned Tomi Nikolic på trottoaren. Hon identifierade sig och överlät till uniformerna att ta hand om fången och sprang därefter in på restaurangen. Hon stannade i entrén och försökte skaffa sig en överblick över situationen.

Mikael Blomkvist och Erika Berger satt på golvet. Han var blodig i ansiktet och tycktes befinna sig i ett chocktillstånd. Monica andades ut. Han levde i alla fall. Därefter rynkade hon ögonbrynen då Erika Berger lade sin arm runt Mikaels skuldra.

Sonja Modig satt på huk och granskade Blomkvists hand. Curt Svensson höll på att boja Miro Nikolic, som såg ut som om han hade träffats av ett expresståg. Hon såg en k-pist av svensk armémodell på golvet.

Hon lyfte blicken och såg chockad restaurangpersonal och skräckslagna gäster och konstaterade krossat porslin, välta stolar och bord och förödelse efter ett flertal skott. Hon kände lukten av krutrök. Men hon kunde inte se någon död eller skadad i restaurangen. Poliser från piketen började tränga sig in i lokalen med dragna vapen. Hon sträckte ut handen och rörde vid Curt Svenssons axel. Han reste sig.

”Du sa att Miro Nikolic var lyst?”

”Stämmer. Grov misshandel för ungefär ett år sedan. Ett bråk nere i Hallunda.”

”Okej. Vi gör så här. Jag försvinner snabbt som fan med Blomkvist och Berger. Du stannar. Storyn är alltså att du och Sonja Modig gick hit för att äta middag tillsammans och att du kände igen Nikolic från din tid i gängenheten. Då du försökte gripa honom drog han vapen och pangade på. Du buntade ihop honom.”

Curt Svensson såg häpen ut.

”Det kommer inte att hålla … det finns vittnen.”

”Vittnena kommer att berätta att någon slogs och sköt. Det behöver inte hålla längre än till kvällstidningarna i morgon. Storyn är alltså att bröderna Nikolic greps av en ren slump därför att du kände igen dem.”

Curt Svensson såg sig omkring i kaoset. Sedan nickade han kort.

monica figuerola banade väg genom polisuppbådet på gatan och placerade Mikael Blomkvist och Erika Berger i baksätet i sin bil. Hon vände sig till piketbefälet och talade med låg röst till honom i trettio sekunder. Hon nickade mot bilen där Mikael och Erika satt. Befälet såg förvirrad ut men nickade till sist. Hon körde bort till Zinkensdamm och parkerade och vände sig om.

”Hur illa tilltygad är du?”

”Jag fick några snytingar. Tänderna sitter kvar. Jag har gjort mig illa i långfingret.”

”Vi åker till S:t Görans akutmottagning.”

”Vad hände?” undrade Erika Berger. ”Och vem är du?”

”Förlåt”, sa Mikael. ”Erika, det här är Monica Figuerola. Hon jobbar på Säpo. Monica, det här är Erika Berger.”

”Jag hade listat ut det”, sa Monica Figuerola med neutral röst. Hon tittade inte på Erika Berger.

”Monica och jag har träffats under utredningens gång. Hon är min kontakt på Säk.”

”Jag förstår”, sa Erika Berger och började plötsligt skaka då chocken satte in.

Monica Figuerola stirrade stint på Erika Berger.

”Vad hände?” undrade Mikael.

”Vi misstolkade syftet med kokainet”, sa Monica Figuerola. ”Vi trodde att de gillrat en fälla för att skandalisera dig. I själva verket tänkte de döda dig och låta polisen hitta kokainet då de gick igenom din lägenhet.”

”Vilket kokain?” undrade Erika Berger.

Mikael blundade en stund.

”Kör mig till S:t Göran”, sa han.

”gripna?” utbrast fredrik Clinton. Han kände ett fjärilslätt tryck i hjärttrakten.

”Vi tror att det är lugnt”, sa Georg Nyström. ”Det verkar ha varit en ren slump.”

”Slump?”

”Miro Nikolic var lyst för en gammal misshandelshistoria. En snut från gatuvåldet råkade känna igen honom och grep honom då han kom in på Samirs gryta. Nikolic greps av panik och försökte skjuta sig fri.”

”Blomkvist?”

”Han blev aldrig inblandad. Vi vet inte ens om han befann sig på Samirs gryta då gripandet ägde rum.”

”Det här är ju fan i mig inte sant”, sa Fredrik Clinton. ”Vad vet bröderna Nikolic?”

”Om oss? Ingenting. De tror att både Björck och Blomkvist var jobb som hade med trafficking att göra.”

”Men de vet att Blomkvist var måltavlan?”

”Visserligen, men de kommer knappast att börja pladdra om att de hade åtagit sig ett beställningsmord. De kommer nog att knipa käft hela vägen upp i tingsrätten. De åker dit för olaga vapen och, skulle jag gissa, våld mot tjänsteman.”

”Jävla klantar”, sa Clinton.

”Jo, de gjorde bort sig. Vi får låta Blomkvist löpa för ögonblicket, men ingen skada är egentligen skedd.”

Klockan var elva på kvällen då Susanne Linder och två stadiga biffar från Milton Securitys personskydd hämtade Mikael Blomkvist och Erika Berger på Kungsholmen.

”Du är verkligen ute och rör på dig”, sa Susanne Linder till Erika Berger.

”Sorry”, svarade Erika dystert.

Erika hade drabbats av påtaglig chock i bilen på väg till S:t Görans sjukhus. Helt plötsligt hade det gått upp för henne att både hon och Mikael Blomkvist så när hade blivit dödade.

Mikael tillbringade en timme på akutmottagningen med att bli omplåstrad i ansiktet, röntgas och få vänster långfinger inpaketerat. Han hade kraftiga klämskador över den yttersta fingerleden och skulle sannolikt tappa nageln. Den allvarligaste skadan hade ironiskt nog inträffat då Curt Svensson kommit till undsättning och ryckt bort Miro Nikolic från honom. Mikaels långfinger hade suttit fast i bygeln i k-pisten och han hade brutit fingret rakt av. Det gjorde helvetiskt ont men var knappast livshotande.

För Mikael kom inte chocken förrän nästan två timmar senare då han redan hade anlänt till författningsskyddet på RPS/Säk och lämnade en redogörelse till kriminalinspektör Bublanski och åklagare Ragnhild Gustavsson. Han fick plötsligt frossa och kände sig så trött att han höll på att somna mellan frågorna. Därefter hade en viss palaver uppstått.

”Vi vet inte vad de planerar”, sa Monica Figuerola. ”Vi vet inte om Blomkvist ensam var tilltänkt offer eller om även Berger skulle dö. Vi vet inte om de tänker försöka igen eller om någon annan på Millennium också är hotad … Och varför inte döda Salander som är det verkligt allvarliga hotet mot Sektionen?”

”Jag har redan ringt runt och informerat medarbetarna på Millennium medan Mikael blev omplåstrad”, sa Erika Berger. ”Alla kommer att ligga mycket lågt till dess att tidningen kommer ut. Redaktionen kommer att vara obemannad.”

Torsten Edklinths första reaktion hade varit att omedelbart ge Mikael Blomkvist och Erika Berger livvaktsskydd. Därefter insåg både han och Monica Figuerola att det kanske inte var det allra smartaste draget att väcka uppmärksamhet genom att kontakta Säkerhetspolisens personskydd.

Erika Berger löste problemet genom att undanbe sig polisskydd. Hon lyfte luren och ringde Dragan Armanskij och förklarade läget. Vilket föranledde Susanne Linder att sent på kvällen hastigt bli inkallad till tjänstgöring.

Mikael Blomkvist och Erika Berger inkvarterades på övervåningen i ett safe house beläget strax bortom Drottningholm på vägen till Ekerö centrum. Det var en stor villa från 1930-talet med sjöutsikt, imponerande trädgård och tillhörande uthus och ägor. Fastigheten ägdes av Milton Security men beboddes av Martina Sjögren, 68 år, änka till den mångårige medarbetaren Hans Sjögren, som förolyckades då han femton år tidigare i samband med ett tjänsteärende trampade igenom ett murket golv i ett ödehus utanför Sala. Efter begravningen hade Dragan Armanskij pratat med Martina Sjögren och anställt henne som hushållerska och allmän skötare av fastigheten. Hon bodde gratis i en tillbyggnad på undervåningen och höll övervåningen redo för de tillfällen, några gånger varje år, som Milton Security med kort varsel behövde stuva undan någon person som av verkliga eller inbillade skäl fruktade för sin säkerhet.

Monica Figuerola följde med. Hon sjönk ned på en stol i köket och lät Martina Sjögren servera henne kaffe medan Erika Berger och Mikael Blomkvist installerade sig på övervåningen och Susanne Linder kontrollerade larm och elektronisk övervakningsutrustning kring fastigheten.

”Det finns tandborstar och hygienartiklar i byrån utanför badrummet”, ropade Martina Sjögren uppför trappan.

Susanne Linder och de två livvakterna från Milton Security installerade sig i rum på bottenvåningen.

”Jag har varit igång sedan jag blev väckt klockan fyra i morse”, sa Susanne Linder. Ni kan göra upp vaktschema, men låt mig sova till åtminstone fem i morgon bitti.”

”Du kan sova hela natten så sköter vi det här”, sa en av livvakterna.

”Tack”, sa Susanne Linder och gick och lade sig.

Monica Figuerola lyssnade förstrött medan de två livvakterna kopplade upp rörelselarm i trädgården och drog sticka om vem som skulle ta första passet. Den som förlorade gjorde i ordning en smörgås och satte sig i ett TV-rum intill köket. Monica Figuerola studerade de blommiga kaffekopparna. Hon hade också varit igång sedan tidig morgon och kände sig lagom mör. Hon funderade på att åka hem då Erika Berger kom ned och hällde upp en kopp kaffe. Hon slog sig ned på andra sidan bordet.

”Mikael somnade som ett utblåst ljus så fort han kom i säng.”

”Reaktion på adrenalinet”, sa Monica Figuerola.

”Vad händer nu?”

”Ni får hålla er undan i några dagar. Inom en vecka är det här över, hur det än slutar. Hur mår du?”

”Jovars. Fortfarande lite skakig. Det är inte varje dag något sådant här händer. Jag har just ringt och förklarat för min make varför jag inte kommer hem i kväll.”

”Hmm.”

”Jag är gift med …”

”Jag vet vem du är gift med.”

Tystnad. Monica Figuerola gnuggade sig i ögonen och gäspade.

”Jag måste hem och sova”, sa hon.

”För guds skull. Sluta tjafsa och gå och lägg dig hos Mikael”, sa Erika.

Monica Figuerola betraktade henne.

”Är det så tydligt?” undrade hon.

Erika nickade.

”Har Mikael sagt något …”

”Inte ett ord. Han brukar vara rätt diskret då det gäller hans dambekanta. Men ibland är han som en öppen bok. Och du är uppenbart fientlig då du tittar på mig. Ni försöker dölja något.”

”Det är min chef”, sa Monica Figuerola.

”Din chef?”

”Ja. Edklinth skulle bli vansinnig om han visste att jag och Mikael har …”

”Jag förstår.”

Tystnad.

”Jag vet inte vad som pågår mellan dig och Mikael, men jag är inte din rival”, sa Erika.

”Inte?”

”Mikael är min älskare då och då. Men jag är inte gift med honom.”

”Jag har förstått att ni har ett speciellt förhållande. Han berättade om er då vi var ute i Sandhamn.”

”Har du varit ute i Sandhamn med honom. Då är det allvarligt.”

”Driv inte med mig.”

”Monica … jag hoppas att du och Mikael … Jag ska försöka hålla mig ur vägen.”

”Och om du inte kan det?”

Erika Berger ryckte på axlarna.

”Hans förra fru flippade helt då Mikael var otrogen med mig. Hon slängde ut honom. Det var mitt fel. Så länge Mikael är singel och tillgänglig så tänker jag inte ha några samvetsbetänkligheter. Men jag har lovat mig själv att om han får ihop det på allvar med någon så ska jag hålla mig på avstånd.”

”Jag vet inte om jag vågar satsa på honom.”

”Mikael är speciell. Är du kär i honom?”

”Jag tror det.”

”Då så. Såga honom inte i förtid. Gå och lägg dig nu.”

Monica funderade på saken en stund. Sedan gick hon upp till övervåningen och klädde av sig och kröp ned i sängen hos Mikael. Han mumlade något och lade en arm runt hennes midja.

Erika Berger satt ensam kvar i köket och funderade en lång stund. Hon kände sig plötsligt djupt olycklig.

KAPITEL 25: ONSDAG 13 JULI – TORSDAG 14 JULI

Mikael Blomkvist hade alltid undrat hur det kunde komma sig att högtalare i tingsrätter var så lågmälda och diskreta. Han hade svårt att höra orden i utropet som meddelade att förhandlingen i målet mot Lisbeth Salander skulle inledas i sal 5 klockan 10.00. Han hade dock varit ute i god tid och placerat sig vid entrén till tingsrättssalen. Han var en av de första som släpptes in. Han bänkade sig på åhörarplatsen på salens vänstra sida där han skulle ha bäst utsikt mot svarandens bord. Åhörarplatserna fylldes snabbt. Medias intresse hade ökat gradvis tiden före rättegången, och den senaste veckan hade åklagare Richard Ekström intervjuats dagligen.

Ekström hade varit flitig.

Lisbeth Salander stod åtalad för misshandel och grov misshandel i fallet Carl-Magnus Lundin; för olaga hot, mordförsök och grov misshandel i fallet med den framlidne Karl Axel Bodin, alias Alexander Zalachenko; för två fall av inbrott – dels i framlidne advokat Nils Bjurmans sommarstuga i Stallarholmen, dels i hans bostad vid Odenplan; för tillgrepp av fortskaffningsmedel – en Harley-Davidson ägd av en viss Sonny Nieminen, medlem i Svavelsjö MC; för tre fall av olaga vapeninnehav – en tårgaspatron, en elpistol och en polsk P-83 Wanad som återfunnits i Gosseberga; för stöld eller undanhållande av bevismaterial – formuleringen var oklar men syftade på den dokumentation hon hittat i Bjurmans sommarstuga, samt för ett antal mindre förseelser. Sammanlagt hade Lisbeth Salander sexton åtalspunkter mot sig.

Ekström hade även läckt uppgifter som antydde att Lisbeth Salanders mentala tillstånd lämnade en del i övrigt att önska. Han åberopade dels den rättspsykiatriska utredning av doktor Jesper H. Löderman som framställts vid hennes 18-årsdag, dels en utredning som efter tingsrättsbeslut vid en förberedande förhandling författats av doktor Peter Teleborian. Eftersom den sinnessjuka flickan sin vana trogen kategoriskt vägrade att tala med psykiatriker så hade analysen gjorts med utgångspunkt från ”observationer”, vilka hade utförts sedan hon inkvarterats på Kronobergshäktet i Stockholm månaden före hennes rättegång. Teleborian, som hade mångårig erfarenhet av patienten, fastslog att Lisbeth Salander led av en allvarlig psykisk störning och använde ord som psykopati, patologisk narcissism och paranoid schizofreni.

Media hade även rapporterat att sju polisförhör hade hållits med henne. Vid samtliga hade den åtalade vägrat att ens säga god morgon till förhörsledarna. De första förhören hade hållits av Göteborgspolisen medan återstoden hade ägt rum på polishuset i Stockholm. Bandupptagningarna från förhörsprotokollet avslöjade lock och pock, vänliga försök till övertalning och upprepade envetna frågor men inte ett enda svar.

Inte så mycket som en harkling.

Vid några tillfällen hördes Annika Gianninis röst på banden då hon konstaterade att hennes klient uppenbarligen inte ämnade svara på frågor. Åtalet mot Lisbeth Salander vilade följaktligen uteslutande på teknisk bevisning och de fakta som polisutredningen kunnat fastställa.

Lisbeths tystnad hade försatt hennes försvarsadvokat i en tidvis brydsam position eftersom hon tvingades vara nästan lika tystlåten som sin klient. Vad Annika Giannini och Lisbeth Salander diskuterade i enrum var konfidentiellt.

Ekström gjorde heller ingen hemlighet av att han i första hand ämnade kräva sluten psykiatrisk vård för Lisbeth Salander, och i andra hand ett kännbart fängelsestraff. Den normala gången var den omvända, men han ansåg att i hennes fall förelåg så tydliga psykiska störningar och ett så tydligt rättspsykiatriskt utlåtande att han inte hade något alternativ. Det var ytterst ovanligt att en domstol gick emot ett rättspsykiatriskt utlåtande.

Han ansåg även att Salanders omyndighetsförklaring inte skulle hävas. I en intervju hade han med bekymrad min förklarat att det i Sverige fanns ett antal sociopatiska personer med så grava psykiska störningar att de utgjorde en fara för sig själva och för andra, och att vetenskapen inte hade några alternativ annat än att hålla dessa personer inlåsta. Han nämnde fallet med den våldsamma flickan Anette som på 1970-talet hade varit en följetong i massmedia och som ännu trettio år senare vårdades på sluten anstalt. Varje försök att lätta på restriktionerna resulterade i att hon gick till besinningslösa och våldsamma angrepp mot släktingar och vårdpersonal, eller försök att skada sig själv. Ekström menade att Lisbeth Salander led av en liknande form av psykopatisk störning.

Medias intresse hade också ökat av den enkla orsaken att Lisbeth Salanders försvarsadvokat Annika Giannini inte hade uttalat sig i media. Hon hade konsekvent vägrat att låta sig intervjuas för att få en möjlighet att lägga fram den andra sidans synpunkter. Media befann sig följaktligen i en besvärlig situation där åklagarsidan gödslade med information medan försvarssidan för ovanlighetens skull inte lämnat minsta antydan om hur Salander ställde sig till åtalet och vilken strategi försvaret skulle använda.

Detta förhållande kommenterades av den juridiske expert som var inhyrd att bevaka ärendet för en kvällstidnings räkning. Experten hade i en krönika konstaterat att Annika Giannini var en respekterad kvinnorättsadvokat men att hon helt saknade erfarenhet från brottmål utanför detta område, och dragit slutsatsen att hon var olämplig att försvara Lisbeth Salander. Från sin syster hade Mikael Blomkvist också fått veta att flera kända advokater hade kontaktat henne och erbjudit sina tjänster. Annika Giannini hade på uppdrag av sin klient vänligt avböjt alla sådana förslag.

I väntan på att rättegången skulle inledas sneglade Mikael på de andra åhörarna. Han upptäckte plötsligt Dragan Armanskij på platsen närmast utgången.

Deras blickar möttes ett kort ögonblick.

Ekström hade en försvarlig papperstrave på sitt bord. Han nickade igenkännande till några journalister.

Annika Giannini satt vid sitt bord mitt emot Ekström. Hon sorterade papper och sneglade inte åt något håll. Mikael tyckte att hans syster verkade en aning nervös. En släng av rampfeber, tänkte han.

Därefter kom rättens ordförande, bisittaren och nämndemännen in i salen. Rättens ordförande var domare Jörgen Iversen, en 57-årig vithårig man med avmagrat ansikte och spänst i stegen. Mikael hade sammanställt en bakgrund på Iversen och konstaterat att han var känd som en mycket erfaren och korrekt domare som tidigare hade dömt vid ett flertal uppmärksammade rättegångar.

Slutligen fördes Lisbeth Salander in i tingsrättssalen.

Trots att Mikael var van vid Lisbeth Salanders förmåga till förargelseväckande klädsel var han förbluffad över att Annika Giannini hade tillåtit henne att dyka upp i rättssalen iförd kort svart skinnkjol, som var trasig i fållen, och ett svart linne med texten I am irritated som inte dolde särskilt mycket av hennes tatueringar. Hon hade kängor, nitbälte och randiga knästrumpor i svart och lila. Hon hade ett tiotal piercningar i öronen och ringar genom läpp och ögonbryn. Hon hade ett tre månader långt spretigt svart stubb sedan skalloperationen. Dessutom var hon ovanligt hårt sminkad. Hon hade ett grått läppstift, målade ögonbryn och mer kolsvart mascara än Mikael någonsin hade sett henne med. På den tiden han umgåtts med henne hade hon snarast varit ointresserad av makeup.

Hon såg aningen vulgär ut, för att uttrycka saken diplomatiskt. Närmast gotisk. Hon påminde om en vampyr från någon konstnärlig pop art-film från 1960-talet. Mikael märkte att några av reportrarna i publiken häpet drog efter andan och log roat då hon uppenbarade sig. När de äntligen fick se den skandalomsusade flickan som de skrivit så mycket om levde hon upp till allas förväntningar.

Sedan insåg han att Lisbeth Salander var utklädd. Normalt brukade hon klä sig slarvigt och till synes utan smak. Mikael hade alltid antagit att hon inte klädde sig på det sättet av moderiktiga skäl utan för att markera en egen identitet. Lisbeth Salander markerade sitt privata revir som fientligt territorium. Han hade alltid uppfattat nitarna i hennes skinnjacka som samma försvarsmekanism som en igelkotts taggar. Det var en signal till omgivningen. Försök inte klappa mig. Det kommer att göra ont.

När hon klev in i tingsrätten hade hon dock accentuerat sin klädstil så att det var en närmast parodisk överdrift.

Han förstod plötsligt att det inte var någon slump utan en del av Annikas strategi.

Om Lisbeth Salander hade kommit vattenkammad och med knytblus och prydliga promenadskor skulle hon ha sett ut som en bedragare som försökte sälja en story till rätten. Det var en fråga om trovärdighet. Nu kom hon som sig själv och ingen annan. I något överdrivet skick för tydlighetens skull. Hon låtsades inte vara något som hon inte var. Hennes budskap till rätten var att hon inte hade någon orsak att skämmas eller göra sig till för dem. Om rätten hade problem med hennes utseende så var det inte hennes problem. Samhället hade anklagat henne för saker och ting och åklagaren hade släpat henne till domstolen. Genom sin blotta uppenbarelse hade hon redan markerat att hon ämnade avfärda åklagarens resonemang som trams.

Hon rörde sig självsäkert och satte sig på anvisad plats intill sin försvarsadvokat. Hon lät blicken svepa över åhörarna. Det fanns ingen nyfikenhet i blicken. Det såg snarast ut som om hon trotsigt noterade och bokförde de personer som redan hade dömt henne på medias nyhetssidor.

Det var första gången Mikael sett henne sedan hon låg som en blodig trasdocka på sofflocket i köket i Gosseberga och mer än ett och ett halvt år sedan han sist träffat henne under normala omständigheter. Om nu uttrycket ”normala omständigheter” alls kunde användas i samband med Lisbeth Salander. Under några sekunder möttes deras blickar. Hon dröjde vid honom en kort stund och visade inget tecken på igenkännande. Däremot studerade hon de kraftiga blåmärken som täckte Mikaels kind och tinning och den kirurgtejp som satt över hans högra ögonbryn. För en kort sekund tyckte sig Mikael ana en antydan till ett leende i hennes ögon. Han var inte säker på om han inbillade sig eller inte. Sedan knackade domare Iversen i bordet och inledde förhandlingarna.

Åhörarna var närvarande i tingsrättssalen i sammanlagt trettio minuter. De fick lyssna till åklagare Ekströms inledande sakframställan där han föredrog de punkter som åtalet gällde.

Alla reportrar utom Mikael Blomkvist antecknade flitigt trots att de redan visste vad Ekström ämnade åtala henne för. Mikael hade redan skrivit sin story och hade bara gått till tingsrätten för att markera sin närvaro och möta Lisbeth Salanders blick.

Ekströms inledande framställning tog drygt tjugotvå minuter. Därefter var det Annika Gianninis tur. Hennes replik tog trettio sekunder. Hennes röst var stadig.

”Från försvarets sida avvisar vi samtliga åtalspunkter utom en. Min klient erkänner ansvar för olaga vapen avseende en tårgassprej. I samtliga övriga åtalspunkter bestrider min klient ansvar eller brottsligt uppsåt. Vi kommer att visa att åklagarens påståenden är felaktiga och att min klient utsatts för grovt rättsövergrepp. Jag kommer att kräva att min klient ska förklaras oskyldig, att hennes omyndigförklaring ska hävas och att hon ska försättas på fri fot.”

Ett prasslande hördes från reporterblocken. Advokat Gianninis strategi hade äntligen uppdagats. Den var inte vad reportrarna hade förväntat sig. Den vanligaste gissningen hade varit att Annika Giannini skulle åberopa sin klients psykiska sjukdom och utnyttja den till sin fördel. Mikael log plötsligt.

”Jaha”, sa domare Iversen och gjorde en anteckning. Han tittade på Annika Giannini. ”Är du färdig?”

”Det är min framställan.”

”Har åklagaren något att tillägga?” frågade Iversen.

Det var i det läget som åklagare Ekström begärde att förhandlingen skulle ske bakom lyckta dörrar. Han åberopade att det handlade om en utsatt människas psykiska tillstånd och välbefinnande, samt om detaljer som kunde vara av men för rikets säkerhet.

”Jag antar att du syftar på den så kallade Zalachenkohistorien”, sa Iversen.

”Det är riktigt. Alexander Zalachenko kom till Sverige som politisk flykting och sökte skydd från en fruktansvärd diktatur. Det finns inslag i hanteringen, personsamband och liknande, som ännu är sekretessbelagda även om herr Zalachenko i dag är avliden. Jag begär därför att förhandlingen ska hållas bakom lyckta dörrar och att tystnadsplikt ska gälla för de avsnitt i förhandlingen som är särskilt känsliga.”

”Jag förstår”, sa Iversen och lade pannan i djupa veck.

”Dessutom kommer en stor del av förhandlingen att behandla den åtalades förvaltarskap. Det rör frågor som i alla normala fall är sekretessbelagda nästan per automatik och det är av medkänsla med den åtalade som jag vill ha lyckta dörrar.”

”Hur ställer sig advokat Giannini till åklagarens begäran?”

”För vårt vidkommande spelar det ingen roll.”

Domare Iversen funderade en kort stund. Han konsulterade sin bisittare och meddelade därefter till de närvarande reportrarnas irritation att han hörsammade åklagarens begäran. Följaktligen lämnade Mikael Blomkvist salen.

dragan armanskij inväntade Mikael Blomkvist nedanför trappan till rådhuset. Det var stekhett i julivärmen och Mikael kände att två svettfläckar omedelbart började bildas i armhålorna. Hans två livvakter anslöt då han kom ut från rådhuset. De nickade till Dragan Armanskij och ägnade sig åt att studera omgivningen.

”Det känns märkligt att gå omkring med livvakter”, sa Mikael. ”Vad kommer allt det här att kosta?”

”Det bjuder firman på”, sa Armanskij. ”Jag har ett personligt intresse av att hålla dig vid liv. Men vi har lagt ut för motsvarande 250 000 kronor pro bono de senaste månaderna.”

Mikael nickade.

”Kaffe”, undrade Mikael och pekade mot det italienska fiket på Bergsgatan.

Armanskij nickade. Mikael beställde en caffe latte medan Armanskij valde en dubbel espresso med en tesked mjölk. De slog sig ned i skuggan på trottoaren utanför caféet. Livvakterna satte sig vid ett bord intill. De drack cola.

”Lyckta dörrar”, konstaterade Armanskij.

”Det var väntat. Och det är bara bra eftersom vi kan styra nyhetsflödet bättre.”

”Ja, det spelar ingen roll, men jag börjar tycka allt sämre om åklagare Richard Ekström.”

Mikael instämde. De drack sitt kaffe och tittade mot rådhuset där Lisbeth Salanders framtid skulle avgöras.

”Custer’s last stand”, sa Mikael.

”Hon är väl förberedd”, tröstade Armanskij. ”Och jag måste säga att jag är imponerad av din syster. Då hon började lägga upp strategin trodde jag att hon skämtade, men ju mer jag tänker på det, desto mer förnuftigt verkar det.”

”Den här rättegången kommer inte att avgöras där inne”, sa Mikael.

Han hade upprepat de orden som ett mantra i flera månader.

”Du kommer att kallas som vittne”, sa Armanskij.

”Jag vet. Jag är förberedd. Men det kommer inte att ske förrän i övermorgon. Åtminstone spelar vi på det.”

Åklagare Richard Ekström hade glömt sina bifokala glasögon hemma och var tvungen att skjuta upp sina glasögon i pannan och kisa för att kunna läsa något finstilt i sina anteckningar. Han strök sig hastigt över det blonda hakskägget innan han åter satte på sig glasögonen och såg sig omkring i rummet.

Lisbeth Salander satt rak i ryggen och betraktade åklagaren med en outgrundlig blick. Hennes ansikte och ögon var orörliga. Hon såg inte ut att vara riktigt närvarande. Det var dags för åklagaren att inleda förhöret med henne.

”Jag vill påminna fröken Salander att ni talar under edsförsäkran”, sa Ekström slutligen.

Lisbeth Salander rörde inte en min. Åklagare Ekström tycktes förvänta sig någon sorts respons och avvaktade några sekunder. Han höjde ögonbrynen.

”Du talar alltså under edsförsäkran”, upprepade han.

Lisbeth Salander lade huvudet lite på sned. Annika Giannini var sysselsatt med att läsa något i förundersökningsprotokollet och verkade ointresserad av åklagare Ekströms förehavanden. Ekström samlade ihop sina papper. Efter en stunds obekväm tystnad harklade han sig.

”Jaha”, sa Ekström resonabelt. ”Ska vi gå direkt till händelserna i framlidne advokat Bjurmans sommarstuga utanför Stallarholmen den 6 april i år, som var utgångspunkten för min sakframställan nu på morgonen. Vi ska försöka bringa klarhet i hur det kom sig att du åkte ned till Stallarholmen och sköt Carl-Magnus Lundin.”

Ekström tittade uppfordrande på Lisbeth Salander. Hon rörde fortfarande inte en min. Åklagaren såg plötsligt uppgiven ut. Han slog ut med händerna och vände blicken till rättens ordförande. Domare Jörgen Iversen såg betänksam ut. Han sneglade på Annika Giannini som fortfarande satt försjunken i något papper, helt omedveten om omgivningen.

Domare Iversen harklade sig. Han flyttade blicken till Lisbeth Salander.

”Ska vi uppfatta din tystnad som att du inte vill svara på frågor?” undrade han.

Lisbeth Salander vred huvudet och mötte domare Iversens blick.

”Jag svarar gärna på frågor”, svarade hon.

Domare Iversen nickade.

”Då kanske du kan svara på frågan”, sköt åklagare Ekström in.

Lisbeth Salander vände blicken mot Ekström igen. Hon förblev tyst.

”Kan du vara vänlig att svara på frågan?” sa domare Iversen.

Lisbeth vred huvudet mot rättens ordförande igen och höjde ögonbrynen. Hennes röst var klar och tydlig.

”Vilken fråga? Hittills har han där” – hon nickade mot Ekström – ”gjort ett antal obestyrkta påståenden. Jag har inte uppfattat någon fråga.”

Annika Giannini höjde blicken. Hon satte armbågen på bordet och lutade ansiktet i handflatan med plötsligt intresse i blicken.

Åklagare Ekström tappade tråden i några sekunder.

”Kan du vara vänlig och repetera frågan?” föreslog domare Iversen.

”Jag frågade om … du åkte ned till advokat Bjurmans sommarstuga i Stallarholmen i akt och mening att skjuta Carl-Magnus Lundin?”

”Nej, du sa att du ville försöka bringa klarhet i hur det kom sig att jag åkte ned till Stallarholmen och sköt Carl-Magnus Lundin. Det var ingen fråga. Det var ett generellt påstående där du föregrep mitt svar. Jag är inte ansvarig för vilka påståenden du gör.”

”Märk inte ord. Svara på frågan.”

”Nej.”

Tystnad.

”Nej, vad då?”

”Är svaret på frågan.”

Åklagare Richard Ekström suckade. Det skulle bli en lång dag. Lisbeth Salander betraktade honom förväntansfullt.

”Det är kanske bäst att vi tar det här från början”, sa han. ”Befann du dig i framlidne advokat Bjurmans sommarstuga i Stallarholmen på eftermiddagen den 6 april i år?”

”Ja.”

”Hur tog du dig dit?”

”Jag åkte pendeltåg till Södertälje och tog bussen mot Strängnäs.”

”Av vilken orsak åkte du till Stallarholmen? Hade du stämt träff med Carl-Magnus Lundin och hans vän Sonny Nieminen där?”

”Nej.”

”Hur kom det sig att de dök upp där?”

”Det måste du fråga dem om.”

”Nu frågar jag dig.”

Lisbeth Salander svarade inte.

Domare Iversen harklade sig.

”Jag förmodar att fröken Salander inte svarar därför att du rent semantiskt åter gjorde ett påstående”, sa Iversen hjälpsamt.

Annika Giannini fnissade plötsligt precis så högt att det hördes. Hon tystnade omedelbart och tittade ned i sina papper igen. Ekström tittade irriterat på henne.

”Varför tror du att Lundin och Nieminen dök upp vid Bjurmans sommarstuga?”

”Det vet jag inte. Jag gissar att de åkte dit för att anstifta mordbrand. Lundin hade en liter bensin i en petflaska i sadelväskan på sin Harley-Davidson.”

Ekström trutade med läpparna.

”Varför åkte du till advokat Bjurmans sommarstuga?”

”Jag sökte information.”

”Vilken sorts information?”

”Den information som jag misstänker att Lundin och Nieminen var där för att förstöra, och som alltså kunde bidra till att bringa klarhet i vem som mördade fähunden.”

”Du anser att advokat Bjurman var en fähund? Är det korrekt uppfattat?”

”Ja.”

”Och varför anser du det?”

”Han var ett sadistiskt svin, ett kräk och en våldtäktsman, alltså en fähund.”

Hon citerade den text som fanns tatuerad på framlidne advokat Bjurmans mage och erkände därmed indirekt att hon var ansvarig för texten. Detta ingick dock inte i åtalet mot Lisbeth Salander. Bjurman hade aldrig gjort någon anmälan om misshandel och det var ogörligt att leda i bevis om han frivilligt låtit sig tatueras eller om det hade skett med tvång.

”Du hävdar med andra ord att din förvaltare skulle ha förgripit sig på dig. Kan du berätta när dessa övergrepp skulle ha ägt rum?”

”De skedde tisdagen den 18 februari 2003 och på nytt fredagen den 7 mars samma år.”

”Du har vägrat svara på alla frågor från de förhörsledare som försökt prata med dig. Varför?”

”Jag hade inget att säga till dem.”

”Jag har läst den så kallade självbiografin som din advokat plötsligt levererade för några dagar sedan. Jag måste säga att det är ett märkligt dokument, det ska vi återkomma till. Men i denna hävdar du att advokat Bjurman vid det första tillfället ska ha tilltvingat sig oralsex och vid det andra tillfället under en hel natt ha utsatt dig för upprepade fullbordade våldtäkter och grov tortyr.”

Lisbeth svarade inte.

”Är detta korrekt?”

”Ja.”

”Polisanmälde du våldtäkterna?”

”Nej.”

”Varför inte?”

”Polisen har aldrig tidigare lyssnat då jag har försökt berätta något för dem. Alltså var det inte meningsfullt att anmäla något till dem.”

”Diskuterade du övergreppen med någon bekant till dig. Någon väninna?”

”Nej.”

”Varför inte?”

”Därför att det inte angick någon.”

”Okej, sökte du kontakt med en advokat?”

”Nej.”

”Vände du dig till någon läkare för att få vård för de skador som du påstår att du hade ådragit dig?”

”Nej.”

”Och du vände dig inte till någon kvinnojour.”

”Nu gör du ett påstående igen.”

”Förlåt. Vände du dig till någon kvinnojour?”

”Nej.”

Ekström vände sig till rättens ordförande.

”Jag vill göra rätten uppmärksam på att den tilltalade har uppgett att hon utsattes för två sexuella övergrepp, varav det andra är att betrakta som utomordentligt grovt. Hon hävdar att den som gjorde sig skyldig till dessa våldtäkter var hennes förvaltare, framlidne advokat Nils Bjurman. Samtidigt bör följande fakta vägas in i bilden …”

Ekström fingrade på sina papper.

”I den utredning som våldsroteln gjort framkommer ingenting i advokat Bjurmans förflutna som styrker trovärdigheten i Lisbeth Salanders berättelse. Bjurman har aldrig dömts för något brott. Han har aldrig varit polisanmäld eller föremål för utredning. Han har tidigare varit förvaltare eller god man för flera andra ungdomar och ingen av dessa vill göra gällande att de ska ha utsatts för någon form av övergrepp. Tvärtom, de hävdar bestämt att Bjurman alltid uppträtt korrekt och vänligt gentemot dem.”

Ekström vände blad.

”Det är också min uppgift att påminna om att Lisbeth Salander har diagnostiserats som paranoid schizofren. Det är en ung kvinna med dokumenterat våldsam läggning som sedan de allra tidigaste tonåren haft allvarliga problem i sina kontakter med samhället. Hon har tillbringat flera år på barnpsykiatrisk anstalt och stått under förvaltarskap sedan hon var 18 år. Hur beklagligt det än är finns det orsaker till detta. Lisbeth Salander är farlig för sig själv och för omgivningen. Det är min övertygelse att hon inte behöver fängelsestraff. Hon behöver vård.”

Han gjorde en konstpaus.

”Att diskutera en ung människas mentala tillstånd är en motbjudande uppgift. Så mycket är integritetskränkande, och hennes sinnestillstånd blir föremål för tolkningar. I det här fallet har vi dock Lisbeth Salanders egen förvirrade världsbild att ta ställning till. Den framträder med all tydlighet i denna så kallade självbiografi. Ingenstans framstår hennes brist på verklighetsförankring så tydligt som här. I det här fallet behöver vi inga vittnen eller tolkningar där ord står mot ord. Vi har hennes egna ord. Vi kan själva bedöma trovärdigheten i hennes påståenden.”

Hans blick föll på Lisbeth Salander. Deras ögon möttes. Hon log plötsligt. Hon såg ondskefull ut. Ekström rynkade pannan.

”Har fru Giannini något att säga?” undrade domare Iversen.

”Nej”, svarade Annika Giannini. ”Annat än att åklagare Ekströms slutsatser är trams.”

Eftermiddagspasset inleddes med vittnesförhör med Ulrika von Liebenstaahl från överförmyndarnämnden, som Ekström kallat för att försöka utröna om det framkommit några klagomål mot advokat Bjurman. Detta förnekades kraftigt av von Liebenstaahl. Hon ansåg att sådana påståenden var kränkande.

”Det finns en rigorös kontroll av förvaltarskapsärenden. Advokat Bjurman har utfört uppdrag för överförmyndarnämnden i närmare tjugo år innan han så skamligt mördades.”

Hon betraktade Lisbeth Salander med en förintande blick, trots att Lisbeth inte var åtalad för mord och att det redan klarlagts att Bjurman mördades av Ronald Niedermann.

”Under alla dessa år har det aldrig förekommit några klagomål mot advokat Bjurman. Han var en samvetsgrann människa som ofta visade djupt engagemang för sina klienter.”

”Så du tror inte att det är sannolikt att han skulle ha utsatt Lisbeth Salander för grovt sexuellt våld?”

”Jag uppfattar påståendet som absurt. Vi har månatliga rapporter från advokat Bjurman och jag träffade honom personligen vid flera tillfällen för att gå igenom ärendet.”

”Advokat Giannini har framfört krav på att Lisbeth Salanders förvaltarskap ska hävas med omedelbar verkan.”

”Ingen blir gladare än vi på överförmyndarnämnden om ett förvaltarskap kan upphävas. Dessvärre har vi ett ansvar som innebär att vi måste följa gällande regler. Från nämndens sida har vi ställt kravet att Lisbeth Salander i vanlig ordning ska friskförklaras av psykiatrisk expertis innan det kan bli tal om förändringar i förvaltarskapet.”

”Jag förstår.”

”Det innebär att hon måste underkasta sig psykiatriska undersökningar. Vilket hon som bekant vägrar göra.”

Förhöret med Ulrika von Liebenstaahl pågick i drygt fyrtio minuter medan Bjurmans månadsrapporter granskades.

Annika Giannini ställde en enda fråga precis innan förhöret skulle avslutas.

”Befann du dig i advokat Bjurmans sovrum natten mellan den 7 och 8 mars 2003?”

”Naturligtvis inte.”

”Så du har med andra ord inte den blekaste aning om huruvida min klients uppgifter är sanna eller falska?”

”Anklagelsen mot advokat Bjurman är befängd.”

”Det är din åsikt. Kan du ge honom alibi eller på annat sätt dokumentera att han inte förgripit sig på min klient?”

”Det är naturligtvis omöjligt. Men sannolikheten …”

”Tack. Det var allt”, sa Annika Giannini.

Mikael Blomkvist träffade sin syster på Milton Securitys kontor vid Slussen vid sjutiden på kvällen för att summera dagen.

”Det var ungefär som väntat”, sa Annika. ”Ekström har köpt Salanders självbiografi.”

”Bra. Hur sköter hon sig?”

Annika skrattade plötsligt.

”Hon sköter sig utmärkt och framstår som en komplett psykopat. Hon uppträder bara naturligt.”

”Hmm.”

”I dag har det huvudsakligen handlat om Stallarholmen. I morgon blir det Gosseberga, förhör med folk från tekniska roteln och liknande. Ekström kommer att försöka bevisa att Salander åkte dit för att mörda sin far.”

”Okej.”

”Men vi kan få ett tekniskt problem. På eftermiddagen hade Ekström kallat en Ulrika von Liebenstaahl från överförmyndarnämnden. Hon började jiddra om att jag inte hade rätt att representera Lisbeth.”

”Hur så?”

”Hon menar att Lisbeth står under förvaltarskap och att hon inte har rätt att själv välja en advokat.”

”Jaha?”

”Alltså kan jag rent tekniskt sett inte vara hennes advokat om inte överförmyndarnämnden har godkänt det.”

”Och?”

”Domare Iversen ska ha tagit ställning till detta i morgon bitti. Jag pratade med honom som hastigast efter förhandlingarnas slut i dag. Men jag tror att han kommer att besluta att jag ska fortsätta att representera henne. Mitt argument var att överförmyndarnämnden har haft tre månader på sig att protestera och att det är lite övermaga att komma med ett sådant bud då rättegången redan startat.”

”På fredag ska Teleborian vittna. Du måste vara den som förhör honom.”

Efter att under torsdagen ha studerat kartbilder och fotografier och lyssnat på mångordiga tekniska slutsatser om vad som hade utspelats i Gosseberga, hade åklagare Ekström slagit fast att all bevisning tydde på att Lisbeth Salander hade uppsökt sin far i syfte att döda honom. Den starkaste länken i beviskedjan var att hon hade medfört ett skjutvapen, en polsk P-83 Wanad, till Gosseberga.

Det faktum att Alexander Zalachenko (enligt Lisbeth Salanders berättelse) eller möjligen polismördaren Ronald Niedermann (enligt det vittnesmål som Zalachenko lämnat innan han mördades på Sahlgrenska sjukhuset) i sin tur försökt döda Lisbeth Salander och att hon begravts i en grop i skogen mildrade på inget sätt det faktum att hon hade spårat sin far till Gosseberga i akt och mening att döda honom. Hon hade dessutom så när lyckats i det uppsåtet då hon hade drämt en yxa i hans ansikte. Ekström krävde att Lisbeth Salander skulle dömas till försök till mord alternativt förberedelse till mord, samt, i vilket fall, grov misshandel.

Lisbeth Salanders egen berättelse var att hon hade åkt till Gosseberga för att konfrontera sin far och förmå honom att erkänna morden på Dag Svensson och Mia Bergman. Denna uppgift var av dramatisk betydelse i uppsåtsfrågan.

Då Ekström hade avslutat förhöret med vittnet Melker Hansson från Göteborgspolisens tekniska rotel hade advokat Annika Giannini ställt några korta frågor.

”Herr Hansson, finns det något som helst i hela din utredning och i all den tekniska dokumentation som du sammanställt, som på något sätt skulle kunna fastslå att Lisbeth Salander ljuger om sitt uppsåt med besöket i Gosseberga? Kan du bevisa att hon åkte dit i syfte att mörda sin far?”

Melker Hansson funderade en stund.

”Nej”, svarade han slutligen.

”Du kan alltså inte säga något om hennes uppsåt?”

”Nej.”

”Åklagare Ekströms slutsats, om än vältalig och mångordig, är följaktligen en spekulation?”

”Jag antar det.”

”Finns det något i den tekniska bevisningen som motsäger Lisbeth Salanders uppgift att hon tog med sig det polska vapnet, en P-83 Wanad, av en slump helt enkelt därför att den fanns i hennes väska och hon inte visste vad hon skulle göra av vapnet sedan hon dagen innan tagit det från Sonny Nieminen i Stallarholmen?”

”Nej.”

”Tack”, sa Annika Giannini och satte sig. Det var hennes enda yttrande under den timme som Hansson hade vittnat.

Birger Wadensjöö lämnade Sektionens fastighet på Artillerigatan vid sextiden på torsdagskvällen med en känsla av att vara kringgärdad av hotfulla orosmoln och en nära förestående undergång. Han hade sedan flera veckor insett att hans titel som direktör, alltså chef för Sektionen för särskild analys, bara var en meningslös formel. Hans åsikter, protester och vädjanden spelade ingen roll. Fredrik Clinton hade övertagit allt beslutsfattande. Om Sektionen varit en öppen och offentlig institution skulle detta inte ha spelat någon roll – han skulle bara ha vänt sig till närmaste överordnad och framfört sina protester.

Som läget nu var existerade ingen att klaga hos. Han var ensam och utlämnad på nåd och onåd till en människa som han uppfattade som sinnessjuk. Och det värsta var att Clintons auktoritet var absolut. Snorvalpar som Jonas Sandberg och trotjänare som Georg Nyström – alla tycktes på en gång rätta in sig i ledet och lyda den dödssjuke galningens minsta vink.

Han medgav att Clinton var en lågmäld auktoritet som inte arbetade för egen vinning. Han kunde till och med erkänna att Clinton arbetade med Sektionens bästa för ögonen, åtminstone det han uppfattade som Sektionens bästa. Det var som om hela organisationen befann sig i fritt fall, i ett tillstånd av kollektiv suggestion där garvade medarbetare vägrade inse att varje rörelse de gjorde, varje beslut som fattades och genomdrevs bara ledde dem närmare avgrunden.

Wadensjöö kände ett tryck över bröstet då han promenerade in på Linnégatan där han hade hittat parkeringsplats denna dag. Han stängde av billarmet, fiskade upp nycklarna och var precis på väg att öppna bildörren då han hörde rörelse bakom sig och vände sig om. Han kisade i motljuset. Det dröjde några sekunder innan han kände igen den reslige mannen på trottoaren.

”God kväll, herr Wadensjöö”, sa Torsten Edklinth, chef för författningsskyddet. ”Jag har inte varit ute på fältet på tio år, men i dag kände jag att det skulle passa med min närvaro.”

Wadensjöö tittade förvirrat på de två civilklädda poliser som flankerade Edklinth. Det var Jan Bublanski och Marcus Erlander.

Plötsligt insåg han vad som skulle hända.

”Jag har den trista plikten att meddela att Riksåklagaren har beslutat att du ska häktas för en så lång rad brott att det säkerligen kommer att ta veckor att sammanställa en korrekt brottskatalog.”

”Vad är det här?” sa Wadensjöö upprört.

”Det här är det ögonblick då du blir gripen på sannolika skäl misstänkt för delaktighet i mord. Du är också misstänkt för utpressning, mutbrott, olaga avlyssning, flera fall av grov urkundsförfalskning och grov förskingring, delaktighet i inbrott, myndighetsmissbruk, spioneri och en hel del annat smått och gott. Nu ska vi två åka in till Kungsholmen och ha ett riktigt allvarligt samtal i lugn och ro i kväll.”

”Jag har inte begått något mord”, sa Wadensjöö andlöst.

”Det får utredningen avgöra.”

”Det var Clinton. Det var hela tiden Clinton”, sa Wadensjöö.

Torsten Edklinth nickade belåtet.

Varje polis är väl förtrogen med det faktum att det finns två klassiska sätt att bedriva förhör av en misstänkt. Den elake polisen och den snälle polisen. Den elake polisen hotar, svär, slår näven i bordet och uppträder allmänt burdust i syfte att skrämma en gripen till underkastelse och erkännande. Den snälle polisen, gärna en lite gråhårig farbror, bjuder på cigaretter och kaffe och nickar sympatiskt och använder en resonabel ton.

Flertalet poliser – men inte alla – vet också att den snälle polisens förhörsteknik är den överlägset bästa rent resultatmässigt. Den hårdföre veterantjuven blir inte det minsta imponerad av den elake polisen. Och den osäkre amatör som eventuellt skräms att erkänna av en elak polis skulle med största sannolikhet i vilket fall ha erkänt alldeles oavsett förhörsteknik.

Mikael Blomkvist lyssnade till förhöret med Birger Wadensjöö från ett angränsande rum. Hans närvaro hade varit föremål för en del interna dispyter innan Edklinth beslutat att han förmodligen kunde ha nytta av Mikaels iakttagelser.

Mikael konstaterade att Torsten Edklinth använde en tredje variant av polisförhör, den ointresserade polisen, som i just detta fall tycktes fungera ännu bättre. Edklinth kom in i förhörsrummet, serverade kaffe i porslinsmuggar, kopplade på bandspelaren och lutade sig bakåt i stolen.

”Det är så här att vi redan har all tänkbar teknisk bevisning mot dig. Vi har överhuvudtaget inte intresse av att ta del av din historia annat än som en ren bekräftelse av sådant vi redan vet. Och den fråga vi möjligen vill ha svar på är: Varför? Hur kunde ni vara så dåraktiga att ni fattade beslutet att börja likvidera människor i Sverige precis som om vi hade befunnit oss i Chile under Pinochetdiktaturen? Bandspelaren rullar. Om du vill säga något så är tillfället nu. Om du inte vill prata så stänger jag av bandspelaren och sedan plockar vi av dig slips och skosnören och inkvarterar dig uppe i häktet i väntan på advokat, rättegång och dom.”

Edklinth tog därefter en klunk kaffe och satt fullständigt tyst. När inget hade sagts på två minuter sträckte han fram handen och stängde av bandspelaren. Han reste sig.

”Jag ska se till att du blir hämtad om ett par minuter. God kväll.”

”Jag har inte mördat någon”, sa Wadensjöö då Edklinth redan hade öppnat dörren. Edklinth hejdade sig på tröskeln.

”Jag är inte intresserad av att föra något allmänt resonemang med dig. Om du vill förklara dig så sätter jag mig och kopplar på bandspelaren. Hela Myndighetssverige – inte minst statsministern – väntar ivrigt på att få höra vad du har att säga. Om du berättar så kan jag åka över till statsministern redan i kväll och ge din version av händelseförloppen. Om du inte berättar så kommer du i alla fall att bli åtalad och dömd.”

”Sätt dig”, sa Wadensjöö.

Det undgick ingen att han redan hade resignerat. Mikael andades ut. Han hade sällskap av Monica Figuerola, åklagare Ragnhild Gustavsson, den anonyme Säpomedarbetaren Stefan samt ytterligare två helt anonyma personer. Mikael misstänkte att åtminstone en av dessa anonyma personer representerade justitieministern.

”Jag hade inget med morden att göra”, sa Wadensjöö då Edklinth startat bandspelaren igen.

”Morden”, sa Mikael Blomkvist till Monica Figuerola.

”Ssssch”, svarade hon.

”Det var Clinton och Gullberg. Jag hade ingen aning om vad de tänkte göra. Jag svär. Jag var fullständigt chockerad då jag fick höra att Gullberg skjutit Zalachenko. Jag kunde inte tro att det var sant … jag kunde inte tro det. Och när jag fick höra om Björck var det som om jag skulle få en hjärtattack.”

”Berätta om mordet på Björck”, sa Edklinth utan att ändra tonläge. ”Hur gick det till?”

”Clinton anlitade någon. Jag vet inte ens hur det gick till men det var två jugoslaver. Serber om jag inte misstar mig. Det var Georg Nyström som gav uppdraget och betalade dem. När jag väl fick veta förstod jag att det skulle sluta med katastrof.”

”Ska vi ta det här från början”, sa Edklinth. ”När började du arbeta för Sektionen?”

När Wadensjöö började berätta så gick han inte att hejda. Förhöret pågick i nästan fem timmar.

KAPITEL 26: FREDAG 15 JULI

Doktor Peter Teleborian uppträdde förtroendeingivande i vittnesbåset i tingsrätten på fredagsförmiddagen. Han hördes av åklagare Ekström i drygt nittio minuter och svarade med lugn auktoritet på alla frågor. Han hade ett stundom bekymrat och stundom roat ansiktsuttryck.

”För att summera …”, sa Ekström och bläddrade i sitt manuskript. ”Det är din bedömning som mångårig psykiatriker att Lisbeth Salander lider av paranoid schizofreni?”

”Jag har hela tiden sagt att det är ytterst svårt att göra en exakt bedömning av hennes tillstånd. Patienten är som bekant närmast autistisk i sin relation till läkare och auktoriteter. Min bedömning är att hon lider av en svår psykisk sjukdom, men i nuläget kan jag inte ge en exakt diagnos. Jag kan heller inte avgöra i vilket stadium av psykos hon befinner sig utan betydligt mer omfattande studier.”

”Du anser i vilket fall inte att hon är psykiskt frisk.”

”Hela hennes historia är ju ett mycket talande belägg för att så inte är fallet.”

”Du har fått ta del av den så kallade självbiografi som Lisbeth Salander har författat och som hon har lämnat till tingsrätten som förklaring. Hur vill du kommentera den?”

Peter Teleborian slog ut med händerna och ryckte på axlarna.

”Men hur bedömer du trovärdigheten i berättelsen?”

”Det finns ingen trovärdighet. Det finns en rad påståenden om olika personer, den ena historien mer fantastisk än den andra. På det hela taget styrker hennes skriftliga förklaring misstankarna att hon lider av paranoid schizofreni.”

”Kan du nämna något exempel?”

”Det mest uppenbara är ju skildringen av den så kallade våldtäkten som hon hävdar att hennes förvaltare Bjurman gjort sig skyldig till.”

”Kan du utveckla detta?”

”Hela skildringen är utomordentligt detaljerad. Den är ett klassiskt exempel på den sortens groteska fantasier som barn kan uppvisa. Det finns gott om liknande fall från kända incestmål där barnet lämnat skildringar som faller på sin egen orimlighet och där det helt saknas teknisk bevisning. Det är alltså erotiska fantasier som även barn i mycket låg ålder kan ägna sig åt … Ungefär som om de tittade på en skräckfilm på TV.”

”Nu är ju Lisbeth Salander inte ett barn utan en vuxen kvinna”, sa Ekström.

”Ja, och det återstår väl att avgöra på exakt vilken mental nivå hon befinner sig. Men i sak har du rätt. Hon är vuxen och förmodligen tror hon på den skildring hon lämnat.”

”Du menar att det är lögn.”

”Nej, om hon tror på det hon säger så är det inte lögn. Det är en historia som visar att hon inte kan särskilja fantasi från verklighet.”

”Hon har alltså inte blivit våldtagen av advokat Bjurman?”

”Nej. Den sannolikheten måste betraktas som obefintlig. Hon behöver kvalificerad vård.”

”Du förekommer själv i Lisbeth Salanders berättelse …”

”Ja, det är ju lite pikant. Men det är återigen den fantasi som hon ger uttryck för. Om vi ska tro den arma flickan så är jag närmast en pedofil …”

Han log och fortsatte:

”Men det här är uttryck för exakt vad jag har talat om hela tiden. I Salanders biografi får vi veta att hon misshandlades genom att hållas i spännbälte större delen av tiden på S:t Stefans och att jag kom till hennes rum på nätterna. Det här är nästan ett klassiskt fall av hennes oförmåga att tolka verkligheten, eller rättare sagt, det är så hon tolkar verkligheten.”

”Tack. Jag lämnar till försvaret om fröken Giannini har några frågor.”

Eftersom Annika Giannini knappt haft några frågor eller invändningar under de två första rättegångsdagarna förväntade sig alla att hon åter skulle ställa några pliktskyldiga frågor och därefter avbryta förhöret. Det är ju en pinsamt usel insats från försvaret, tänkte Ekström.

”Jo. Det har jag”, sa Annika Giannini. ”Jag har faktiskt ett antal frågor och det kommer möjligen att dra ut på tiden en smula. Klockan är halv tolv. Jag föreslår att vi bryter för lunch och att jag får genomföra mitt vittnesförhör oavbrutet efter lunch.”

Domare Iversen beslutade att rätten skulle ta lunch.

Curt Svensson hade sällskap av två uniformer då han exakt klockan 12.00 lade sin väldiga näve på kommissarie Georg Nyströms axel utanför restaurang Mäster Anders på Hantverkargatan. Nyström tittade häpet upp på Curt Svensson som satte sin polislegitimation under Nyströms näsa.

”God dag. Du är häktad som misstänkt för delaktighet i mord och mordförsök. Åtalspunkter kommer att meddelas dig av Riksåklagaren vid en häktningsförhandling nu på eftermiddagen. Jag föreslår att du villigt följer med”, sa Curt Svensson.

Georg Nyström såg ut som om han inte begrep det språk som Curt Svensson talade. Men han konstaterade att Curt Svensson var en person som man skulle följa med utan att protestera.

Kriminalinspektör Jan Bublanski hade sällskap av Sonja Modig och sju uniformerade poliser då medarbetaren Stefan Bladh vid författningsskyddet exakt klockan 12.00 släppte in dem på den slutna avdelning som utgjorde Säkerhetspolisens domäner på Kungsholmen. De stegade genom korridorerna till dess att Stefan stannade och pekade på ett rum. Kanslichefens sekreterare såg fullständigt perplex ut då Bublanski höll upp sin polislegitimation.

”Var vänlig och sitt still. Det här är ett polisingripande.”

Han trampade fram till den inre dörren och avbröt kanslichef Albert Shenke mitt i ett telefonsamtal.

”Vad är detta?” undrade Shenke.

”Jag heter kriminalinspektör Jan Bublanski. Du är gripen för brott mot svensk grundlag. Du kommer att delges en lång rad enskilda åtalspunkter under eftermiddagen.”

”Det här är ju oerhört”, sa Shenke.

”Ja, visst är det”, sa Bublanski.

Han lät försegla Shenkes tjänsterum och placerade två uniformer som vakt utanför dörren med en förmaning att inte släppa någon över tröskeln. De hade tillstånd att använda batong och till och med dra sina tjänstevapen om någon med våld försökte tränga sig in.

De fortsatte processionen genom korridoren till dess att Stefan pekade på ytterligare en dörr och upprepade proceduren med budgetchefen Gustav Atterbom.

Jerker Holmberg hade Södermalmspiketen som uppbackning då han exakt klockan 12.00 bankade på dörren till ett tillfälligt hyrt kontorsutrymme på tredje våningen tvärs över gatan från tidskriften Millenniums redaktionslokal på Götgatan.

Eftersom ingen öppnade dörren beordrade Jerker Holmberg att Södermalmspolisen skulle bryta upp den, men innan bräckjärnet hade hunnit komma till användning öppnades en springa i dörren.

”Polis”, sa Jerker Holmberg. ”Kom ut med händerna väl synliga.”

”Jag är polis”, sa polisinspektör Göran Mårtensson.

”Jag vet. Och du har licens på en jävla massa skjutvapen.”

”Ja men, jag är polis på tjänsteärende.”

”Så fan heller”, sa Jerker Holmberg.

Han fick assistans att luta Mårtensson mot väggen och plocka av honom tjänstevapnet.

”Du är gripen för olaga avlyssning, grovt tjänstefel, upprepade hemfridsbrott hos journalisten Mikael Blomkvist på Bellmansgatan och förmodligen ytterligare åtalspunkter. Boja honom.”

Jerker Holmberg gjorde en snabb inspektionsrunda i kontorsutrymmet och konstaterade att där fanns elektronik nog att starta en inspelningsstudio. Han avdelade en polis som vakt i rummet med instruktioner att sitta stilla på en stol och inte lämna fingeravtryck.

Då Mårtensson fördes ut genom porten till fastigheten höjde Henry Cortez sin digitala Nikon och tog en serie om tjugotvå bilder. Han var förvisso ingen proffsfotograf och bilderna lämnade en del i övrigt att önska i kvalité. Men rullen såldes nästkommande dag till en kvällstidning för en rent ut sagt hutlös summa.

Monica Figuerola var den enda av de poliser som deltog i dagens razzior som drabbades av en incident utanför planerna. Hon hade uppbackning av Norrmalmspiketen och tre kollegor från RPS/Säk då hon exakt klockan 12.00 gick in genom porten till fastigheten på Artillerigatan och avverkade trapporna till den lägenhet på översta våningen som ägdes av företaget Bellona.

Operationen hade planerats med kort varsel. Så fort styrkan hade samlats utanför dörren till lägenheten gav hon klartecken. Två stadiga uniformer från Norrmalmspiketen lyfte en fyrtiokilos murbräcka i stål och öppnade dörren med två välriktade knackningar. Piketstyrkan, försedd med skyddsvästar och förstärkningsvapen, ockuperade lägenheten under loppet av cirka tio sekunder efter att dörren forcerats.

Enligt den spaning som skett sedan gryningen hade fem personer som identifierats som medarbetare i Sektionen passerat in genom porten på morgonen. Samtliga fem uppbringades inom loppet av några sekunder och belades med handfängsel.

Monica Figuerola var iförd skyddsväst. Hon gick genom den lägenhet som hade varit Sektionens högkvarter sedan 1960-talet och slängde upp dörr efter dörr. Hon konstaterade att hon skulle behöva en arkeolog som hjälpreda för att sortera den mängd papper som fyllde rummen.

Ännu bara några sekunder efter att hon passerat in genom ytterdörren öppnade hon dörren till ett mindre utrymme långt in i lägenheten och upptäckte att det var ett övernattningsrum. Hon befann sig plötsligt öga mot öga med Jonas Sandberg. Han hade utgjort ett frågetecken vid morgonens fördelning av arbetsuppgifter. Under gårdagskvällen hade den spanare som var satt att övervaka Sandberg tappat bort honom. Hans bil hade varit parkerad på Kungsholmen och han hade inte varit synlig i sin bostad under natten. På morgonen hade man inte vetat hur han skulle kunna lokaliseras och gripas.

De har nattbemanning av säkerhetsskäl. Naturligtvis. Och Sandberg sover efter nattskiftet.

Jonas Sandberg hade bara kalsonger på sig och tycktes yrvaken. Han sträckte sig efter ett tjänstevapen på nattduksbordet. Monica Figuerola böjde sig fram och vispade ned vapnet på golvet, bort från Sandberg.

”Jonas Sandberg, du är anhållen som misstänkt för delaktighet i morden på Gunnar Björck och Alexander Zalachenko, samt delaktighet i mordförsök på Mikael Blomkvist och Erika Berger. Sätt på dig byxorna.”

Jonas Sandberg riktade ett knytnävsslag mot Monica Figuerola. Hon parerade närmast som en eftertänksam reflex.

”Skämtar du?” sa hon. Hon grep tag i hans arm och vred om handleden så kraftigt att Sandberg tvingades baklänges ned på golvet. Hon vältrade över honom på mage och placerade sitt knä över hans ryggslut. Hon bojade honom själv. Det var första gången sedan hon börjat på RPS/Säk som hon faktiskt hade utnyttjat handbojorna i ett tjänsteärende.

Hon överlät Sandberg till en uniform och gick vidare. Slutligen öppnade hon den sista dörren längst in i lägenheten. Enligt de ritningar som hämtats från stadsbyggnadskontoret var det ett litet krypin mot gården. Hon stannade på tröskeln och tittade på den mest utmärglade fågelskrämma hon någonsin sett. Att hon stod framför en dödssjuk människa betvivlade hon inte för en sekund.

”Fredrik Clinton, du är gripen för delaktighet i mord, mordförsök och en lång rad andra brott”, sa hon. ”Ligg stilla i sängen. Vi har kallat på en ambulanstransport för att forsla dig till Kungsholmen.”

Christer Malm hade placerat sig omedelbart utanför entrén på Artillerigatan. Till skillnad från Henry Cortez kunde han hantera sin digitala Nikon. Han använde ett kort teleobjektiv och bilderna var av proffsklass.

De visade hur medlemmarna i Sektionen en efter en fördes ut genom porten och placerades i polisbilar, och hur slutligen en ambulans hämtade Fredrik Clinton. Hans ögon mötte kameraobjektivet i just det ögonblick Christer knäppte. Han såg orolig och förvirrad ut.

Bilden vann senare pris som Årets Bild.

KAPITEL 27: FREDAG 15 JULI

Domare Iversen knackade klubban i bordet klockan 12.30 och förklarade att tingsrättsförhandlingarna därmed återupptagits. Han kunde inte undgå att notera att en tredje person plötsligt dykt upp vid Annika Gianninis bord. Holger Palmgren satt i rullstol.

”Hej Holger”, sa domare Iversen. ”Det var inte i går som jag såg dig i en rättegångssal.”

”God dag, domare Iversen. En del mål är ju så komplicerade att juniorerna behöver lite assistans.”

”Jag trodde att du hade upphört att vara aktiv advokat?”

”Jag har varit sjuk. Men advokat Giannini har anlitat mig som sin bisittare i detta ärende.”

”Jag förstår.”

Annika Giannini harklade sig.

”Till saken hör också att Holger Palmgren i många år representerat Lisbeth Salander.”

”Jag tänker inte orda om den saken”, sa domare Iversen.

Han nickade till Annika Giannini att börja. Hon reste sig. Hon hade alltid ogillat den svenska ovanan att bedriva domstolsförhandlingar i en informell ton sittandes runt ett intimt bord, nästan som om tillställningen var en middagsbjudning. Hon kände sig mycket bättre till mods då hon fick tala stående.

”Jag tror att vi kanske ska börja med de avslutande kommentarerna från i förmiddags. Herr Teleborian, varför underkänner ni så konsekvent alla utsagor som kommer från Lisbeth Salander?”

”Därför att de är så uppenbart osanna”, svarade Peter Teleborian.

Han var lugn och avslappnad. Annika Giannini nickade och vände sig till domare Iversen.

”Herr domare, Peter Teleborian påstår att Lisbeth Salander ljuger och fantiserar. Nu ska försvaret visa att vartenda ord som står i Lisbeth Salanders självbiografi är sant. Vi kommer att visa dokumentation på detta. Grafisk, skriftlig och genom vittnesmål. Vi har nu kommit till den punkt i den här rättegången då åklagaren framlagt huvuddragen i sin talan. Vi har lyssnat och vet nu hur de exakta anklagelserna mot Lisbeth Salander ser ut.”

Annika Giannini var plötsligt torr i munnen och kände att hon darrade på handen. Hon tog ett djupt andetag och drack en klunk Ramlösa. Därefter placerade hon händerna i ett stadigt tag på stolsryggen så att de inte skulle avslöja hennes nervositet.

”Av åklagarens framställan kan vi dra slutsatsen att han har gott om åsikter men förfärligt ont om bevis. Han tror att Lisbeth Salander sköt Carl-Magnus Lundin i Stallarholmen. Han påstår att hon åkte till Gosseberga för att döda sin far. Han förmodar att min klient är paranoid schizofren och på alla sätt och vis sinnessjuk. Och han bygger detta förmodande på uppgifter från en enda källa, nämligen doktor Peter Teleborian.”

Hon gjorde en paus och hämtade andan. Hon tvingade sig att tala långsamt.

”Bevisläget är nu sådant att åklagarens mål vilar uteslutande på Peter Teleborian. Om han har rätt är allt gott och väl; då torde min klient må bäst av att få den kvalificerade psykiska vård som både han och åklagaren efterlyser.”

Paus.

”Men om doktor Teleborian har fel kommer saken i ett helt annat läge. Om han dessutom medvetet ljuger så handlar det om att min klient i detta nu är utsatt för ett rättsövergrepp, ett övergrepp som pågått i många år.”

Hon vände sig till Ekström.

”Det vi ska göra under eftermiddagen är att visa att ditt vittne har fel och att du som åklagare har blivit lurad att köpa dessa falska slutsatser.”

Peter Teleborian log roat. Han slog ut med händerna och nickade inbjudande mot Annika Giannini. Hon vände sig åter till Iversen.

”Herr domare. Jag kommer att visa att Peter Teleborians så kallade rättspsykiatriska utredning är bluff från början till slut. Jag kommer att visa att han medvetet ljuger om Lisbeth Salander. Jag kommer att visa att min klient utsatts för ett grovt rättsövergrepp. Och jag kommer att visa att hon är lika klok och förståndig som någon annan i detta rum.”

”Förlåt, men …”, började Ekström.

”Ett ögonblick.” Hon höjde ett finger. ”Jag har låtit dig prata ostört i två dagar. Nu är det min tur.”

Hon vände sig till domare Iversen igen.

”Jag skulle inte framföra en så allvarlig anklagelse inför en domstol om jag inte hade starka belägg.”

”För all del, fortsätt”, sa Iversen. ”Men jag vill inte veta av några vidlyftiga konspirationsteorier. Håll i minne att du kan åtalas för ärekränkning även för påståenden som görs inför rätta.”

”Tack. Det ska jag hålla i minnet.”

Hon vände sig till Teleborian. Han tycktes fortfarande road av situationen.

”Försvaret har vid upprepade tillfällen bett att få ta del av Lisbeth Salanders journal från den tid då hon i unga tonår låg inspärrad hos dig på S:t Stefans. Varför har vi inte fått den journalen?”

”Därför att en tingsrätt beslutat att den är hemligstämplad. Det beslutet har alltså fattats av omsorg om Lisbeth Salander, men om en högre rätt upphäver beslutet kommer jag naturligtvis att överlämna journalen.”

”Tack. Hur många nätter under de två år som Lisbeth Salander tillbringade på S:t Stefans låg hon i spännbälte?”

”Det kan jag inte komma ihåg på rak arm.”

”Hon hävdar själv att det handlar om 380 av de sammanlagt 786 dygn hon tillbringade på S:t Stefans.”

”Jag kan inte svara på exakt antal dagar, men det är en fantastisk överdrift. Var kommer siffran ifrån?”

”Från hennes självbiografi.”

”Och du menar att hon i dag skulle komma ihåg exakt varje natt i spännbälte. Det är ju orimligt.”

”Är det? Hur många nätter kommer du ihåg?”

”Lisbeth Salander var en mycket aggressiv och våldsbenägen patient, och hon fick onekligen läggas i ett stimulifritt rum vid ett antal tillfällen. Jag kanske ska förklara vad syftet med ett stimulifritt rum är …”

”Tack, men det behövs inte. Det är enligt teorin ett rum där en patient inte ska få några sinnesintryck som kan skapa oro. Hur många dygn låg 13-åriga Lisbeth Salander bältad i ett sådant rum?”

”Det handlar om … på en höft kanske ett trettiotal tillfällen under den tid hon låg på sjukhuset.”

”Trettio. Det är ju en bråkdel av de 380 tillfällen hon själv hävdar.”

”Onekligen.”

”Mindre än tio procent av den siffra hon uppger.”

”Ja.”

”Skulle hennes journal kunna ge ett mer exakt besked?”

”Det är möjligt.”

”Utmärkt”, sa Annika Giannini och plockade upp en försvarlig pappersbunt ur sin portfölj. ”Då ska jag be att få överlämna till rätten en kopia på Lisbeth Salanders journal från S:t Stefans. Jag har räknat ihop antalet anteckningar om spännbälte och finner att siffran är 381, alltså till och med mer än min klient hävdar.”

Peter Teleborians ögon vidgades.

”Stopp … det där är sekretessbelagd information. Var har du fått den ifrån?”

”Jag har fått den från en reporter på tidskriften Millennium. Den är alltså inte mer hemlig än att den ligger på tidningsredaktioner och skräpar. Jag kanske ska säga att utdrag ur journalen även publiceras av tidningen Millennium i dag. Jag tror alltså att även denna tingsrätt bör få möjlighet att titta på den.”

”Detta är olagligt …”

”Nej. Lisbeth Salander har gett tillstånd att publicera utdragen. Min klient har nämligen inget att dölja.”

”Din klient är omyndigförklarad och har inte rätt att fatta något sådant beslut på egen hand.”

”Vi ska återkomma till hennes omyndighetsförklaring. Men först ska vi studera vad som skedde med henne på S:t Stefans.”

Domare Iversen rynkade ögonbrynen och tog emot journalen som Annika Giannini lämnade över.

”Jag har inte gjort någon kopia till åklagaren. Han fick å andra sidan dessa integritetskränkande dokument redan för en månad sedan.”

”Hur sa?” undrade Iversen.

”Åklagare Ekström fick en kopia av den här hemligstämplade journalen av Teleborian vid ett möte på hans tjänsterum klockan 17.00 lördag den 4 juni i år.”

”Är det riktigt?” undrade Iversen.

Åklagare Richard Ekströms första impuls var att förneka. Sedan insåg han att Annika Giannini kanske hade dokumentation.

”Jag begärde att under tystnadsplikt få läsa delar av journalen”, erkände Ekström. ”Jag var tvungen att förvissa mig om att Salander hade den historia hon uppges ha.”

”Tack”, sa Annika Giannini. ”Det betyder att vi har fått en bekräftelse på att doktor Teleborian inte bara far med osanning utan även begått ett lagbrott genom att lämna ut en journal som han själv hävdar är sekretessbelagd.”

”Vi noterar detta”, sa Iversen.

Domare Iversen var plötsligt mycket vaken. Annika Giannini hade just på ett mycket ovanligt sätt genomfört ett hårt angrepp på ett vittne och redan smulat sönder en viktig del i hans vittnesmål. Och hon påstår att hon kan dokumentera allt hon säger. Iversen rättade till sina glasögon.

”Doktor Teleborian, utifrån denna journal som du själv har författat, kan du nu tala om för mig hur många dygn Lisbeth Salander låg i spännbälte?”

”Jag har inget minne av att det skulle ha varit så här omfattande, men om det är vad journalen anger så måste jag tro på den.”

”381 dygn. Är inte det exceptionellt mycket?”

”Det är ovanligt mycket, ja.”

”Hur skulle du uppfatta det om du var 13 år och någon band fast dig i en lädersele i en säng med stålramar i mer än ett år? Som tortyr?”

”Du måste förstå att patienten var farlig för sig själv och för andra …”

”Okej. Farlig för sig själv – har Lisbeth Salander någonsin skadat sig själv?”

”Det fanns sådana farhågor …”

”Jag upprepar frågan: Har Lisbeth Salander någonsin skadat sig själv? Ja eller nej?”

”Som psykiatriker måste vi lära oss att tolka helhetsbilden. Vad gäller Lisbeth Salander kan du till exempel se på hennes kropp en mängd tatueringar och piercningar, vilket också är ett självdestruktivt beteende och sätt att skada sin kropp. Det kan vi tolka som ett utslag av självhat.”

Annika Giannini vände sig till Lisbeth Salander.

”Är dina tatueringar ett utslag av självhat?” undrade hon.

”Nej”, sa Lisbeth Salander.

Annika Giannini vände sig till Teleborian igen.

”Så du menar att jag som bär örhängen och faktiskt också har en tatuering på ett högst privat ställe är farlig för mig själv?”

Holger Palmgren fnissade till, men omvandlade fnisset till en harkling.

”Nej, inte så … tatueringar kan också vara en del av en social ritual.”

”Du menar alltså att Lisbeth Salander inte omfattas av denna sociala ritual?”

”Du kan själv se att hennes tatueringar är groteska och täcker väsentliga delar av hennes kropp. Det är ingen normal skönhetsfetischism eller kroppsdekoration.”

”Hur många procent?”

”Förlåt?”

”Vid hur många procent tatuerad kroppsyta upphör det att vara en skönhetsfetischism och övergår i att vara en sinnessjukdom?”

”Du förvränger mina ord.”

”Gör jag? Hur kommer det sig att det enligt din mening är en del av en helt acceptabel social ritual då det gäller mig eller andra ungdomar, men att det läggs min klient till last då det gäller att bedöma hennes psykiska tillstånd?”

”Som psykiatriker måste jag som sagt titta på helhetsbilden. Tatueringarna är bara en markör, en av många markörer som jag måste ta hänsyn till då jag bedömer hennes tillstånd.”

Annika Giannini tystnade några sekunder och fixerade Peter Teleborian med blicken. Hon talade långsamt.

”Men doktor Teleborian, du började bälta min klient då hon var 12 år och skulle fylla 13. På den tiden hade hon inte en enda tatuering, eller hur?”

Peter Teleborian tvekade några sekunder. Annika tog ordet igen.

”Jag antar att du inte bältade henne därför att du förutspådde att hon ämnade börja tatuera sig någon gång i framtiden.”

”Nej, naturligtvis inte. Hennes tatueringar hade inte med hennes tillstånd 1991 att göra.”

”Därmed är vi tillbaka vid min ursprungliga fråga. Har Lisbeth Salander någonsin skadat sig själv på ett sätt som kan motivera att du höll henne bunden i en säng i ett års tid? Har hon till exempel skurit sig själv med kniv eller rakblad eller något liknande?”

Peter Teleborian såg osäker ut en sekund.

”Nej, men vi hade anledning att tro att hon var farlig för sig själv.”

”Anledning att tro. Så du menar att du band henne därför att du gissade någonting …”

”Vi gör bedömningar.”

”Jag har nu ställt samma fråga i ungefär fem minuter. Du hävdar att min klients självdestruktiva beteende var en orsak till att hon bältades av dig i sammanlagt mer än ett års tid av de två år hon befann sig i din omvårdnad. Kan du vara vänlig och äntligen ge mig några exempel på det självdestruktiva beteende hon hade vid 12 års ålder.”

”Flickan var till exempel extremt undernärd. Detta berodde bland annat på att hon matvägrade. Vi misstänkte anorexi. Vi var tvungna att tvångsmata henne vid flera tillfällen.”

”Vad berodde det på?”

”Det berodde naturligtvis på att hon vägrade äta.”

Annika Giannini vände sig till sin klient.

”Lisbeth, är det riktigt att du matvägrade på S:t Stefans?”

”Ja.”

”Varför det?”

”Därför att den där fähunden blandade psykofarmaka i min mat.”

”Jaha. Doktor Teleborian ville alltså ge dig medicin. Varför ville du inte äta den?”

”Jag tyckte inte om medicinen jag fick. Den gjorde mig slö. Jag kunde inte tänka och jag var bortdomnad stora delar av den tid jag var vaken. Det var obehagligt. Och fähunden vägrade tala om för mig vad psykofarmakan innehöll.”

”Alltså vägrade du äta medicin?”

”Ja. Då började han istället placera skiten i min mat. Alltså slutade jag äta. Varje gång något hade placerats i min mat matvägrade jag i fem dagar.”

”Så du gick alltså hungrig?”

”Inte alltid. Flera av vårdarna smusslade till mig smörgåsar vid olika tillfällen. Särskilt en vårdare gav mig mat sent på nätterna. Det skedde vid flera tillfällen.”

”Så du menar att vårdpersonalen på S:t Stefans upplevde att du var hungrig och gav dig mat för att du inte skulle behöva svälta?”

”Det var under den period jag krigade med fähunden om psykofarmaka.”

”Så det fanns ett helt rationellt skäl till att du matvägrade?”

”Ja.”

”Det berodde alltså inte på att du inte ville ha mat?”

”Nej. Jag var ofta hungrig.”

”Är det riktigt att påstå att det uppstod en konflikt mellan dig och doktor Teleborian?”

”Det kan man säga.”

”Du hamnade på S:t Stefans därför att du hade kastat bensin på din far och tänt eld.”

”Ja.”

”Varför gjorde du det?”

”Därför att han misshandlade min mor.”

”Förklarade du någonsin detta för någon?”

”Jo.”

”Vilka då?”

”Jag berättade för de poliser som förhörde mig, socialnämnden, barnavårdsnämnden, läkare, en präst och för fähunden.”

”Med fähunden avser du …?”

”Han där.”

Hon pekade på doktor Peter Teleborian.

”Varför kallar du honom fähund?”

”Då jag först kom till S:t Stefans försökte jag förklara vad som hade hänt för honom.”

”Och vad sa doktor Teleborian?”

”Han ville inte lyssna på mig. Han påstod att jag fantiserade. Och som bestraffning skulle jag bältas till dess att jag slutade fantisera. Och sedan försökte han trycka i mig psykofarmaka.”

”Det här är trams”, sa Peter Teleborian.

”Är det därför du inte pratar med honom?”

”Jag har inte sagt ett ord till honom sedan natten då jag fyllde 13 år. Då låg jag också bältad. Det var min födelsedagspresent till mig själv.”

Annika Giannini vände sig till Teleborian igen.

”Doktor Teleborian, det låter som att orsaken till att min klient matvägrade var att hon inte accepterade att du gav henne psykofarmaka.”

”Det är möjligt att det är så hon uppfattar det.”

”Och hur uppfattar du det?”

”Jag hade en patient som var exceptionellt besvärlig. Jag hävdar att hennes beteende visade att hon var farlig för sig själv, men det är möjligen en tolkningsfråga. Däremot var hon våldsam och hade ett psykotiskt beteende. Det råder ingen tvekan om att hon var farlig för andra. Hon kom faktiskt till S:t Stefans sedan hon försökt mörda sin far.”

”Vi kommer till det. Du var ansvarig för hennes vård i två år. Under 381 av dessa dygn höll du henne bunden i spännbälte. Kan det ha varit så att du använde bältningen som bestraffningsmetod då min klient inte gjorde som du sa?”

”Det är rent nonsens.”

”Är det? Jag noterar att enligt din patientjournal skedde den absoluta merparten av bältningarna under det första året … 320 av 381 tillfällen. Varför upphörde bältningarna?”

”Patienten utvecklades och blev mer harmonisk.”

”Är det inte så att dina åtgärder bedömdes som onödigt brutala av annan vårdpersonal?”

”Hur menar du?”

”Är det inte så att personalen framförde klagomål mot bland annat tvångsmatningen av Lisbeth Salander?”

”Det finns naturligtvis alltid olika bedömningar man kan göra. Det är inget ovanligt. Men det blev en belastning att tvångsmata henne därför att hon gjorde så våldsamt motstånd …”

”Därför att hon vägrade äta psykofarmaka som gjorde henne slö och passiv. Hon hade inga problem att äta då hon inte blev drogad. Skulle det inte ha varit en mer rimlig behandlingsmetod att avvakta med tvångsåtgärder?”

”Med förlov sagt, fru Giannini. Jag är faktiskt läkare. Jag misstänker att min medicinska kompetens är aningen större än din. Det är min uppgift att bedöma vilka medicinska åtgärder som ska sättas in.”

”Det är riktigt att jag inte är läkare, doktor Teleborian. Däremot är jag faktiskt inte helt utan kompetens. Vid sidan av min titel som advokat är jag nämligen utbildad psykolog vid Stockholms universitet. Det är nödvändig kunskap i mitt yrke.”

Det blev knäpptyst i tingsrättssalen. Både Ekström och Teleborian stirrade med förvåning på Annika Giannini. Hon fortsatte obönhörligt.

”Är det inte korrekt att dina metoder att behandla min klient efterhand ledde till kraftiga motsättningar mellan dig och din chef, dåvarande överläkaren Johannes Caldin?”

”Nej … det är inte korrekt.”

”Johannes Caldin är sedan flera år avliden och kan inte vittna här i dag. Men vi har i tingsrätten i dag en person som vid flera tillfällen träffade överläkare Caldin. Nämligen min bisittare Holger Palmgren.”

Hon vände sig till honom.

”Kan du berätta hur det kom sig?”

Holger Palmgren harklade sig. Han led fortfarande av sviterna efter sin hjärnblödning och var tvungen att koncentrera sig för att formulera ord utan att börja sluddra.

”Jag utsågs till god man för Lisbeth då hennes mor blev så svårt misshandlad av hennes far att hon blev handikappad och inte längre kunde sköta om dottern. Hon fick bestående hjärnskador och upprepade hjärnblödningar.”

”Du talar alltså om Alexander Zalachenko?”

Åklagare Ekström lutade sig uppmärksamt framåt.

”Det är riktigt”, sa Palmgren.

Ekström harklade sig.

”Jag ber att få notera att vi nu är inne på ett ämne där det råder en hög sekretess.”

”Det kan väl knappast vara någon hemlighet att Alexander Zalachenko under en lång rad av år misshandlade Lisbeth Salanders mor”, sa Annika Giannini.

Peter Teleborian lyfte handen.

”Saken är nog inte helt så självklar som fru Giannini framställer det.”

”Hur menar du?”

”Det är utan tvivel så att Lisbeth Salander bevittnade en familjetragedi, att det var något som utlöste en svår misshandel 1991. Men det finns faktiskt ingen dokumentation som styrker att detta skulle ha varit en situation som pågått i många år, som fru Giannini hävdar. Det kan ha varit ett enstaka tillfälle eller ett gräl som gick helt över styr. Om sanningen ska fram finns det inte ens dokumentation på att det faktiskt var herr Zalachenko som misshandlade modern. Vi har uppgifter om att hon var prostituerad, och det kan finnas andra möjliga gärningsmän.”

Annika Giannini tittade häpet på Peter Teleborian. Hon verkade för en kort stund mållös. Sedan blev hennes blick fokuserad.

”Kan du utveckla det?” bad hon.

”Vad jag menar är att vi i praktiken endast har Lisbeth Salanders påståenden att gå på.”

”Och?”

”För det första var det två syskon. Lisbeths syster, Camilla Salander, har aldrig framfört den sortens påståenden. Hon förnekade att sådant pågick. Sedan är det ju så att om det verkligen förekommit misshandel i den omfattning som din klient gör gällande skulle det naturligtvis ha uppmärksammats i sociala utredningar och liknande.”

”Finns det något förhör med Camilla Salander tillgängligt som vi kan få ta del av?”

”Förhör?”

”Har du någon dokumentation som visar att Camilla Salander ens blivit tillfrågad om vad som hände i hemmet?”

Lisbeth Salander skruvade plötsligt på sig då hennes syster kom på tal. Hon sneglade på Annika Giannini.

”Jag förutsätter att socialen gjorde en utredning …”

”Alldeles nyss hävdade du att Camilla Salander aldrig framfört några påståenden om att Alexander Zalachenko misshandlade deras mor, att hon tvärtom förnekade det. Det var ett kategoriskt uttalande. Var har du fått den uppgiften från?”

Peter Teleborian satt plötsligt tyst några sekunder. Annika Giannini såg att hans ögon förändrades då han insåg att han hade gjort ett misstag. Han förstod vad hon skulle skjuta in sig på men det fanns inget sätt att undvika frågan.

”Jag vill minnas att det framkom i polisutredningen”, sa han till sist.

”Du vill minnas … Själv har jag med ljus och lykta sökt en polisutredning om händelsen på Lundagatan då Alexander Zalachenko blev svårt bränd. Det enda som finns tillgängligt är de knapphändiga rapporter som skrevs av poliserna på plats.”

”Det är möjligt …”

”Så jag skulle vilja veta hur det kommer sig att du läst en polisutredning som inte finns tillgänglig för försvaret?”

”Det kan jag inte svara på”, sa Teleborian. ”Jag fick ta del av utredningen i samband med att jag 1991 gjorde en rättspsykiatrisk utredning om henne efter mordförsöket på hennes far.”

”Har åklagare Ekström fått ta del av denna utredning?”

Ekström skruvade på sig och drog sig över hakskägget. Han hade redan insett att han hade underskattat Annika Giannini. Däremot hade han ingen anledning att ljuga.

”Ja, jag har tagit del av den.”

”Varför har inte försvaret fått tillgång till det materialet?”

”Jag bedömde den inte som intressant för rättegången.”

”Kan du vara vänlig och tala om för mig hur du fick ta del av denna utredning. Då jag vänt mig till polisen får jag bara beskedet att någon sådan utredning inte existerar.”

”Utredningen gjordes av Säkerhetspolisen. Den är hemligstämplad.”

”Säpo har alltså utrett en grov kvinnomisshandel och beslutat att hemligstämpla utredningen?”

”Det beror på förövaren … Alexander Zalachenko. Han var politisk flykting.”

”Vem gjorde utredningen?”

Tystnad.

”Jag hör inget. Vilket namn stod det på försättsbladet?”

”Den gjordes av Gunnar Björck på utlänningsroteln på RPS/Säk.”

”Tack. Är det samme Gunnar Björck som min klient påstår har samarbetat med Peter Teleborian för att fejka den rättspsykiatriska utredningen om henne 1991?”

”Jag antar det.”

Annika Giannini vände uppmärksamheten till Peter Teleborian igen.

”1991 fattade en tingsrätt beslutet att spärra in Lisbeth Salander på en barnpsykiatrisk klinik. Varför fattade tingsrätten det beslutet?”

”Tingsrätten gjorde en omsorgsfull bedömning av din klients gärningar och psykiska tillstånd – hon hade trots allt försökt mörda sin far med en brandbomb. Det är inte en sysselsättning som normala tonåringar ägnar sig åt, oavsett om de är tatuerade eller inte.”

Peter Teleborian log artigt.

”Och vad baserade tingsrätten sin bedömning på? Om jag förstått saken rätt så hade de ett enda rättsmedicinskt utlåtande att gå på. Det hade författats av dig och en polis vid namn Gunnar Björck.”

”Det här handlar om fröken Salanders konspirationsteorier, fru Giannini. Här måste jag …”

”Förlåt mig, men jag har inte ställt någon fråga ännu”, sa Annika Giannini och vände sig på nytt till Holger Palmgren. ”Holger, vi pratade om att du träffade doktor Teleborians chef, överläkare Caldin.”

”Ja. Jag hade ju utsetts till att vara god man för Lisbeth Salander. Jag hade då inte ens träffat henne mer än som hastigast. Jag hade som alla andra fått intrycket att hon var svårt psykiskt sjuk. Men eftersom det var mitt uppdrag så förhörde jag mig om hennes allmänna hälsotillstånd.”

”Och vad sa överläkare Caldin?”

”Hon var ju doktor Teleborians patient, och doktor Caldin hade inte ägnat henne någon speciell uppmärksamhet mer än som är brukligt vid utvärderingar och liknande. Det var först efter mer än ett år som jag började diskutera hur hon skulle rehabiliteras tillbaka till samhället. Jag föreslog en fosterfamilj. Jag vet inte exakt vad som hände internt på S:t Stefans, men någon gång då Lisbeth legat på S:t Stefans i drygt ett år började doktor Caldin intressera sig för henne.”

”Hur yttrade det sig?”

”Jag upplevde att han gjorde en annan bedömning än doktor Teleborian. Han berättade vid ett tillfälle för mig att han beslutat om ändrade rutiner i hennes vård. Jag förstod inte förrän senare att det rörde sig om den så kallade bältningen. Caldin beslutade helt enkelt att hon inte skulle bältas. Han menade att det inte fanns några skäl att göra det.”

”Han gick alltså emot doktor Teleborian?”

”Förlåt, men detta är hörsägen”, invände Ekström.

”Nej”, sa Holger Palmgren. ”Inte enbart. Jag begärde att få ett utlåtande om hur Lisbeth Salander skulle kunna slussas tillbaka till samhället. Doktor Caldin skrev det utlåtandet. Jag har kvar det.”

Han gav ett papper till Annika Giannini.

”Kan du berätta vad som står här?”

”Det är ett brev från doktor Caldin till mig. Det är daterat i oktober 1992, alltså då Lisbeth befunnit sig på S:t Stefans i tjugo månader. Här skriver doktor Caldin uttryckligen att citat ’mitt beslut att patienten ej får bältas eller tvångsmatas har också gett som synbarlig effekt att hon är lugn. Det finns ej behov av psykofarmaka. Patienten är dock extremt sluten och inbunden och behöver fortsatta stödåtgärder’. Slut citat.”

”Han skriver alltså uttryckligen att det var hans beslut.”

”Det är riktigt. Det var också doktor Caldin personligen som fattade beslutet att Lisbeth skulle kunna slussas ut i samhället via en fosterfamilj.”

Lisbeth nickade. Hon mindes doktor Caldin på samma sätt som hon mindes varje detalj av vistelsen på S:t Stefans. Hon hade vägrat prata med doktor Caldin, han var tokdoktor, ytterligare en i raden av vita rockar som ville rota i hennes känslor. Men han hade varit vänlig och godmodig. Hon hade suttit på hans rum och lyssnat till honom då han förklarat sin syn på henne.

Han hade verkat sårad då hon inte ville prata med honom. Till sist hade hon tittat honom i ögonen och förklarat sitt beslut. ”Jag kommer aldrig någonsin att prata med dig eller någon annan tokdoktor. Ni lyssnar inte på vad jag säger. Ni kan hålla mig inspärrad här till dess att jag dör. Det förändrar inte saken. Jag kommer inte att prata med er.” Han hade tittat på henne med förvåning i blicken. Sedan hade han nickat som om han begrep något.

”Doktor Teleborian … Jag konstaterade att du spärrade in Lisbeth Salander på en barnpsykiatrisk klinik. Det var du som tillhandahöll tingsrätten den utredning som utgjorde deras enda underlag. Är detta korrekt?”

”Det är korrekt i sak. Men jag anser …”

”Du kommer att få god tid att förklara vad du anser. Då Lisbeth Salander skulle fylla 18 år ingrep du åter i hennes liv och försökte på nytt få henne inspärrad på en klinik.”

”Den gången var det inte jag som gjorde den rättsmedicinska utredningen …”

”Nej, den författades av en doktor Jesper H. Löderman. Som av en händelse var han din doktorand vid denna tid. Du var hans handledare. Det var alltså dina bedömningar som innebar att utredningen godkändes.”

”Det finns inget oetiskt eller inkorrekt i dessa utredningar. De har skett efter konstens alla regler.”

”Nu är Lisbeth Salander 27 år och för tredje gången befinner vi oss i situationen att du försöker övertyga en tingsrätt om att hon är sinnessjuk och måste tas in till sluten psykiatrisk vård.”

Doktor Peter Teleborian tog ett djupt andetag. Annika Giannini var väl förberedd. Hon hade överraskat honom med ett antal försåtliga frågor där hon lyckades förvränga hans svar. Hon gick inte på hans charm och hon ignorerade helt hans auktoritet. Han var van att människor nickade instämmande då han talade.

Hur mycket vet hon?

Han sneglade på åklagare Ekström men insåg att han inte kunde förvänta sig hjälp från det hållet. Han måste själv rida ut stormen.

Han påminde sig om att han trots allt var en auktoritet.

Det spelar ingen roll vad hon säger. Det är min bedömning som gäller.

Annika Giannini lyfte upp hans rättspsykiatriska utredning från bordet.

”Låt oss titta närmare på din senaste utredning. Du ägnar en hel del energi åt att analysera Lisbeth Salanders själsliv. En hel del handlar om dina tolkningar av hennes person, hennes uppträdande och hennes sexualvanor.”

”Jag har i denna utredning försökt ge en helhetsbild.”

”Bra. Och utifrån denna helhetsbild kommer du fram till att Lisbeth Salander lider av paranoid schizofreni.”

”Jag vill inte binda mig till en exakt diagnos.”

”Men denna slutsats har du alltså inte kommit fram till genom samtal med Lisbeth Salander, eller hur?”

”Du vet mycket väl att din klient konsekvent vägrar att svara på frågor då jag eller någon myndighetsperson försöker tala med henne. Redan detta beteende är ju synnerligen talande. Det kan tolkas som att patientens paranoida drag framträder så kraftigt att hon bokstavligen inte förmår föra ett enkelt samtal med en myndighetsperson. Hon tror att alla är ute efter att skada henne och känner en så stor hotbild att hon sluter sig inom ett ogenomträngligt skal och bokstavligen blir stum.”

”Jag noterar att du uttrycker dig mycket försiktigt. Du säger att detta kan tolkas som …”

”Ja, det är riktigt. Jag uttrycker mig försiktigt. Psykiatri är ingen exakt vetenskap och jag måste vara försiktig med mina slutsatser. Samtidigt är det inte så att vi psykiatriker gör några lösa antaganden.”

”Du är mycket noga med att gardera dig. I verkligheten är det ju så att du inte växlat ett enda ord med min klient sedan natten då hon fyllde 13 år, eftersom hon konsekvent vägrat att tala med dig.”

”Inte bara med mig. Hon klarar inte av att föra ett samtal med någon psykiatriker.”

”Det betyder att, som du skriver här, dina slutsatser bygger på erfarenhet och på observationer av min klient.”

”Det är riktigt.”

”Vad kan man lära sig av att studera en flicka som sitter med korslagda armar på en stol och vägrar prata?”

Peter Teleborian suckade och såg ut som om han tyckte att det var tröttsamt att behöva förklara självklarheter. Han log.

”Av en patient som sitter knäpptyst kan man bara lära sig att det är en patient som är bra på att sitta knäpptyst. Redan detta är ett stört beteende, men jag baserar alltså inte mina slutsatser på detta.”

”Jag ska i eftermiddag kalla en annan psykiatriker. Han heter Svante Brandén och är överläkare på Rättsmedicinalverket och specialist på rättspsykiatri. Känner du till honom?”

Peter Teleborian kände sig säker igen. Han log. Han hade förutsatt att Giannini skulle plocka fram en annan psykiatriker för att försöka ifrågasätta hans egna slutsatser. Det var en situation han var förberedd på, och där skulle han utan problem kunna möta varje invändning ord för ord. Det skulle snarast vara enklare att hantera en akademisk kollega i vänskaplig munhuggning än en sådan som advokat Giannini som inte hade några hämningar och som var beredd att raljera med hans ord.

”Ja. Han är en erkänt duktig rättspsykiatriker. Men ni förstår, fru Giannini, att göra en utredning av detta slag är en akademisk och vetenskaplig process. Du kan vara oense med mig om mina slutsatser och en annan psykiatriker kan tolka ett agerande eller en händelse på ett annat sätt än jag gör. Då handlar det om olika synsätt eller kanske rentav hur väl en läkare känner sin patient. Han kanske kommer fram till en helt annan slutsats om Lisbeth Salander. Det är inte alls något ovanligt inom psykiatrin.”

”Det är inte därför jag kallar honom. Han har inte träffat eller undersökt Lisbeth Salander och kommer inte att dra några som helst slutsatser om hennes psykiska tillstånd.”

”Jaha …”

”Jag har bett honom läsa din utredning och all dokumentation som du formulerat om Lisbeth Salander och titta på hennes journal från de år hon låg på S:t Stefans. Jag har bett honom göra en bedömning – inte om min klients hälsotillstånd, utan om det ur rent vetenskaplig synvinkel finns täckning för dina slutsatser i det material du redovisat.”

Peter Teleborian ryckte på axlarna.

”Med all respekt … jag tror att jag har bättre kunskap om Lisbeth Salander än någon annan psykiatriker i landet. Jag har följt hennes utveckling sedan hon var 12 år gammal och dessvärre är det ju så att mina slutsatser hela tiden bekräftats av hennes agerande.”

”Så bra”, sa Annika Giannini. ”Då ska vi titta på dina slutsatser. I ditt utlåtande skriver du att behandlingen avbröts då hon var 15 år och placerades i en fosterfamilj.”

”Det är riktigt. Det var ett allvarligt misstag. Om vi hade fått slutföra behandlingen hade vi kanske inte suttit här i dag.”

”Du menar att om du hade fått möjlighet att hålla henne i spännbälte i ytterligare ett år skulle hon kanske ha blivit fogligare?”

”Det där var en ganska billig kommentar.”

”Jag ber om ursäkt. Du citerar utförligt den utredning som din doktorand Jesper H. Löderman gjorde då Lisbeth Salander skulle fylla 18 år. Du skriver att ’hennes självdestruktiva och antisociala beteende bekräftas genom missbruk och den promiskuitet som hon uppvisat sedan hon släpptes från S:t Stefans’. Vad avser du med detta?”

Peter Teleborian satt tyst i några sekunder.

”Ja … nu måste jag gå tillbaka här en smula. Sedan Lisbeth Salander släppts från S:t Stefans fick hon – som jag förutspått – missbruksproblem med alkohol och droger. Hon greps av polisen vid upprepade tillfällen. En social utredning fastslog också att hon hade ett okontrollerat sexuellt umgänge med äldre män och att hon sannolikt ägnade sig åt prostitution.”

”Låt oss bena upp det där. Du säger att hon blev alkoholmissbrukare. Hur ofta var hon berusad?”

”Förlåt?”

”Var hon full varje dag från det att hon släpptes och till dess att hon fyllde 18 år? Var hon full en gång i veckan?”

”Det kan jag förstås inte svara på.”

”Men du har ju fastslagit att hon ägnade sig åt alkoholmissbruk?”

”Hon var minderårig och greps vid upprepade tillfällen av polisen för fylleri.”

”Det är andra gången du använder uttrycket att hon greps vid upprepade tillfällen. Hur ofta skedde det? Var det en gång i veckan eller en gång varannan vecka …?”

”Nej, så många enskilda tillfällen handlar det inte om …”

”Lisbeth Salander greps vid två tillfällen för fylleri då hon var 16 respektive 17 år. Vid ett av dessa tillfällen var hon så redlös att hon skickades till sjukhus. Detta är alltså de upprepade tillfällen du syftar på. Var hon berusad vid fler än dessa tillfällen?”

”Det vet jag inte, men man kan befara att hennes beteende var …”

”Förlåt, hörde jag rätt? Du vet alltså inte om hon varit berusad vid fler än två tillfällen under sin tonårsperiod, men du befarar att så var fallet. Ändå fastslår du att Lisbeth Salander befinner sig i en ond cirkel av alkohol och droger?”

”Detta är ju socialtjänstens uppgifter. Inte mina. Det handlade om hela den sammanlagda livssituation som Lisbeth Salander befann sig i. Hon hade inte oväntat en dyster prognos sedan behandlingen avbrutits och hennes liv blev en cirkel av alkohol, polisingripanden och okontrollerad promiskuitet.”

”Du använder uttrycket okontrollerad promiskuitet.”

”Ja … det är en term som antyder att hon inte hade kontroll över sitt eget liv. Hon hade sexuellt umgänge med äldre män.”

”Det är inte ett lagbrott.”

”Nej, men det är ett abnormt beteende av en 16-årig flicka. Det kan alltså ifrågasättas om hon deltog i detta umgänge av fri vilja eller befann sig i en tvångssituation.”

”Men du hävdade att hon var prostituerad.”

”Det var kanske en naturlig konsekvens av att hon saknade utbildning, var oförmögen att klara undervisningen och studera vidare och därför inte kunde få arbete. Det är möjligt att hon såg äldre män som fadersfigurer och att ekonomisk ersättning för sexuella tjänster bara var en bonus. I vilket fall upplever jag det som ett neurotiskt beteende.”

”Du menar att en 16-årig flicka som har sex är neurotisk?”

”Du förvränger mina ord.”

”Men du vet inte om hon någonsin fått ekonomisk ersättning för sexuella tjänster?”

”Hon har aldrig gripits för prostitution.”

”Vilket hon knappast kan gripas för eftersom det inte är ett lagbrott.”

”Eh, det är riktigt. Vad det handlar om i hennes fall är ett tvångsmässigt neurotiskt beteende.”

”Och du har inte tvekat att dra slutsatsen att Lisbeth Salander är sinnessjuk utifrån detta tunna material. När jag var 16 år söp jag mig redlöst berusad på en halvpanna vodka som jag stal av min pappa. Menar du att jag därmed är sinnessjuk?”

”Nej, självfallet inte.”

”Stämmer det inte att då du själv var 17 år var du på en fest där du blev så fruktansvärt berusad att ni gav er ut på stan och pangade rutor nere vid torget i Uppsala. Du greps av polisen och fick nyktra till och fick sedan ett strafföreläggande.”

Peter Teleborian såg häpen ut.

”Eller hur?”

”Jo … man gör så mycket dumt då man är 17 år. Men …”

”Men det föranleder inte dig att dra några slutsatser om att du har en allvarlig psykisk sjukdom?”

Peter Teleborian var irriterad. Den förbannade … advokaten vred hela tiden på hans ord och sköt in sig på enskilda detaljer. Hon vägrade se helhetsbilden. Hon förde in ovidkommande resonemang om att han själv hade varit berusad … hur fan hade hon fått tag i den uppgiften?

Han harklade sig och höjde rösten.

”Socialtjänstens rapporter var entydiga och bekräftade i allt väsentligt att Lisbeth Salander hade en livsföring som rörde sig kring alkohol, droger och promiskuitet. Socialtjänsten fastslog även att Lisbeth Salander var prostituerad.”

”Nej. Socialtjänsten har aldrig påstått att hon var prostituerad.”

”Hon greps vid …”

”Nej. Hon greps inte. Hon avvisiterades i Tantolunden då hon var 17 år och befann sig i sällskap med en väsentligt äldre man. Samma år plockades hon in för fylleri. Även då i sällskap med en väsentligt äldre man. Socialtjänsten befarade att hon kanske ägnade sig åt prostitution. Men några belägg för den misstanken har aldrig framkommit.”

”Hon hade ett mycket vidlyftigt sexuellt umgänge med ett stort antal personer, både pojkar och flickor.”

”I din egen utredning, jag citerar från sidan fyra, uppehåller du dig vid Lisbeth Salanders sexualvanor. Du hävdar att hennes förhållande med väninnan Miriam Wu bekräftar farhågorna om en sexuell psykopati. Hur då?”

Peter Teleborian blev plötsligt tyst.

”Jag hoppas innerligt att du inte tänker hävda att homosexualitet är en sinnessjukdom. Det kan nämligen vara ett straffbart påstående.”

”Nej, naturligtvis inte. Jag syftar på inslagen av sexuell sadism i förhållandet.”

”Du menar att hon är en sadist?”

”Jag …”

”Vi har Miriam Wus vittnesmål från polisen. Det förekom inget våld i deras relation.”

”De ägnade sig åt BDSM-sex och …”

”Nu tror jag minsann att du förläst dig på kvällstidningar. Lisbeth Salander och hennes väninna Miriam Wu ägnade sig vid några tillfällen åt sexuella lekar som innebar att Miriam Wu band min klient och gav henne sexuell tillfredsställelse. Det är varken särskilt ovanligt eller förbjudet. Är det därför du vill spärra in min klient?”

Peter Teleborian viftade avvärjande med handen.

”Om jag får vara lite personlig. Då jag var 16 år söp jag mig redlöst berusad. Jag var berusad vid åtskilliga fler tillfällen under den tid då jag gick på gymnasiet. Jag har provat droger. Jag har rökt marijuana och jag har till och med provat kokain vid ett tillfälle för ungefär tjugo år sedan. Jag gjorde min sexualdebut med en klasskompis då jag var 15 år och jag hade ett förhållande med en kille som band mina händer i sänggaveln då jag var i 20-årsåldern. Då jag var 22 år hade jag ett flera månader långt förhållande med en man som var 47 år gammal. Är jag med andra ord sinnessjuk?”

”Fru Giannini … ni raljerar om detta, men dina sexuella erfarenheter är ovidkommande i det här fallet.”

”Varför det? Då jag läser din så kallade psykiatriska utvärdering av Lisbeth Salander så hittar jag punkt efter punkt som lösryckta ur sitt sammanhang stämmer in på mig själv. Varför är jag frisk och sund och Lisbeth Salander en allmänfarlig sadist?”

”Det är inte dessa detaljer som avgör. Du har inte försökt mörda din far vid två tillfällen …”

”Doktor Teleborian, verkligheten är den att det inte angår dig vem Lisbeth Salander vill ha sex med. Det angår inte dig vilket kön hennes partner har eller under vilka former de bedriver sitt sexuella umgänge. Men ändå rycker du loss detaljer i hennes liv och använder det som belägg för att hon är sjuk.”

”Hela Lisbeth Salanders liv från det att hon gick i småskolan är en serie journalanteckningar om omotiverade våldsamma vredesutbrott mot lärare och klasskamrater. ”

”Ett ögonblick …”

Annika Gianninis röst var plötsligt som en isskrapa på ett bilfönster.

”Titta på min klient.”

Alla tittade på Lisbeth Salander.

”Min klient har vuxit upp i en situation med vedervärdiga familjeförhållanden, med en far som konsekvent under en rad år ägnade sig åt grov misshandel av hennes mor.”

”Det är …”

”Låt mig tala till punkt. Lisbeth Salanders mor var livrädd för Alexander Zalachenko. Hon vågade inte protestera. Hon vågade inte gå till läkare. Hon vågade inte gå till en kvinnojour. Hon maldes ned och misshandlades till sist så grovt att hon fick bestående hjärnskador. Den person som fick ta ansvaret, den enda person som försökte ta ansvaret för familjen långt innan hon ens kommit upp i tonåren var Lisbeth Salander. Det ansvaret fick hon ta på egen hand eftersom spionen Zalachenko var viktigare än Lisbeths mor.”

”Jag kan inte …”

”Vi fick en situation då samhället övergav Lisbeths mor och barnen. Är du förvånad över att Lisbeth hade problem i skolan? Titta på henne. Hon är liten och spinkig. Hon har alltid varit den minsta flickan i klassen. Hon var inbunden och udda och saknade vänner. Vet du hur barn brukar behandla klasskamrater som är avvikande?”

Peter Teleborian suckade.

”Jag kan gå tillbaka till hennes skoljournaler och bocka av situation efter situation då Lisbeth blev våldsam”, sa Annika Giannini. ”De föregicks av provokationer. Jag känner så väl igen tecken på mobbning. Vet du något?”

”Vad?”

”Jag beundrar Lisbeth Salander. Hon är tuffare än jag. Om jag hade blivit lagd i spännbälte i ett års tid då jag var 13 år så skulle nog jag ha brutit samman fullständigt. Hon slog tillbaka med det enda vapen hon hade till förfogande. Nämligen sitt förakt för dig. Hon vägrar tala med dig.”

Annika Giannini höjde plötsligt rösten. All nervositet hade släppt sedan länge. Hon kände att hon hade kontroll.

”I ditt vittnesmål tidigare i dag talade du en hel del om fantasier, till exempel fastslog du att hennes beskrivning av advokat Bjurmans våldtäkt är en fantasi.”

”Det stämmer.”

”Vad baserar du den slutsatsen på?”

”Min erfarenhet av hur hon brukar fantisera.”

”Din erfarenhet av hur hon brukar fantisera … Hur avgör du då när hon fantiserar? Då hon säger att hon legat i spännbälte i 380 dygn så är det enligt din mening en fantasi, trots att din egen journal visar att så var fallet.”

”Det här är något helt annat. Det finns inte tillstymmelse till teknisk bevisning för att Bjurman begått en våldtäkt mot Lisbeth Salander. Jag menar, nålar genom bröstvårtan och så grovt våld att hon utan tvekan borde ha förts i ambulans till ett sjukhus … Det säger sig självt att detta inte kan ha ägt rum.”

Annika Giannini vände sig till domare Iversen. ”Jag bad att få ha en projektor för datapresentation från en cd-skiva till hands i dag …”

”Den finns på plats”, sa Iversen.

”Kan vi dra för gardinerna.”

Annika Giannini öppnade sin PowerBook och pluggade in kablarna till bildkanonen. Hon vände sig till sin klient.

”Lisbeth. Vi kommer att titta på en film. Är du beredd på det?”

”Jag har redan upplevt den”, svarade Lisbeth Salander torrt.

”Och jag har ditt godkännande att visa det här?”

Lisbeth Salander nickade. Hon fixerade hela tiden Peter Teleborian med blicken.

”Kan du berätta när filmen gjordes?”

”Den 7 mars 2003.”

”Vem spelade in filmen?”

”Det gjorde jag. Jag använde en dold kamera som är standardutrustning på Milton Security.

”Ett ögonblick”, ropade åklagare Ekström. ”Det här börjar likna cirkuskonster.”

”Vad är det vi ska titta på?” frågade domare Iversen med skärpa i rösten.

”Peter Teleborian hävdar att Lisbeth Salanders berättelse är en fantasi. Jag kommer att visa dokumentation på att den tvärtom är sann ord för ord. Filmen är nittio minuter lång, jag kommer att visa ett antal avsnitt. Jag varnar för att den innehåller en del obehagliga scener.”

”Är det här någon sorts trick?” undrade Ekström.

”Det finns ett bra sätt att ta reda på det”, sa Annika Giannini och startade cd-skivan i datorn.

”Har du inte ens lärt dig klockan?” hälsade advokat Bjurman snäsigt. Kameran gick in i hans lägenhet.

Efter nio minuter slog domare Iversen klubban i bordet i ett ögonblick då advokat Nils Bjurman förevigades då han med våld tryckte upp en dildo i Lisbeth Salanders analöppning. Annika Giannini hade satt på hög volym. Lisbeths halvkvävda skrik genom den tejp som täckte hennes mun hördes i hela tingsrättssalen.

”Stäng av filmen”, sa Iversen med mycket hög och bestämd röst.

Annika Giannini tryckte på stopp. Takbelysningen tändes. Domare Iversen var röd i ansiktet. Åklagare Ekström satt som förstenad. Peter Teleborian var likblek.

”Advokat Giannini, hur lång är den här filmen sa du?” sa domare Iversen.

”Nittio minuter. Själva våldtäkten pågick i omgångar i drygt fem sex timmar men min klient har endast en vag tidsuppfattning om de sista timmarnas våld.” Annika Giannini vände sig mot Teleborian. ”Däremot finns den scen där Bjurman trycker en knappnål genom min klients bröstvårta och som doktor Teleborian hävdar är ett uttryck för Lisbeth Salanders vidlyftiga fantasi. Det sker under den sjuttioandra minuten och jag erbjuder mig att visa episoden här och nu.”

”Tack, men det behövs inte”, sa Iversen. ”Fröken Salander …”

Han kom av sig för en sekund och visste inte hur han skulle fortsätta.

”Fröken Salander, varför spelade du in den där filmen?”

”Bjurman hade redan utsatt mig för en våldtäkt och krävde mer. Vid den första våldtäkten tvingades jag suga av gubbslemmet. Jag trodde att det skulle bli en repris och att jag därmed skulle kunna skaffa så bra dokumentation på vad han gjorde att jag skulle kunna utpressa honom att hålla sig borta från mig. Jag hade missbedömt honom.”

”Men varför har du inte gjort en polisanmälan om grov våldtäkt då du har en så … övertygande dokumentation?”

”Jag pratar inte med poliser”, sa Lisbeth Salander entonigt.

Helt plötsligt reste sig Holger Palmgren från rullstolen. Han tog stöd mot bordskanten. Hans stämma var mycket tydlig.

”Vår klient talar av princip inte med poliser eller andra myndighetspersoner och allra minst med psykiatriker. Orsaken är enkel. Från det att hon var barn försökte hon gång på gång tala med poliser och kuratorer och myndigheter och förklara att hennes mor misshandlades av Alexander Zalachenko. Resultatet blev vid varje tillfälle att hon bestraffades därför att statliga tjänstemän hade beslutat att Zalachenko var viktigare än Salander.”

Han harklade sig och fortsatte.

”Och då hon slutligen insåg att ingen lyssnade på henne var hennes enda utväg att försöka rädda sin mor att ta till våld mot Zalachenko. Och då skrev den där fähunden som kallar sig doktor” – han pekade på Teleborian – ”en fejkad rättspsykiatrisk diagnos som förklarade henne sinnessjuk och gav honom möjlighet att hålla henne bältad på S:t Stefans i 380 dygn. Fy fan.”

Palmgren satte sig. Iversen såg överraskad ut över Palmgrens utbrott. Han vände sig till Lisbeth Salander.

”Vill du kanske ha en paus …”

”Varför det?” undrade Lisbeth.

”Jaha, då fortsätter vi. Advokat Giannini, videon ska granskas och jag vill ha ett tekniskt utlåtande på att den är autentisk. Men nu går vi vidare i förhandlingarna.”

”Gärna. Jag tycker också att detta är obehagligt. Men sanningen är att min klient har utsatts för fysiska, psykiska och rättsliga övergrepp. Och den person som mest av allt kan lastas för detta är Peter Teleborian. Han svek sin läkared och han svek sin patient. Tillsammans med Gunnar Björck, en medarbetare i en illegal grupp inom Säkerhetspolisen, totade han ihop ett rättspsykiatriskt utlåtande i akt och mening att kunna låsa in ett besvärligt vittne. Jag tror att detta fall måste vara unikt i svensk rättshistoria.”

”Det här är oerhörda anklagelser”, sa Peter Teleborian. ”Jag har på bästa sätt försökt hjälpa Lisbeth Salander. Hon försökte mörda sin far. Det är ju självklart att något var fel på henne …”

Annika Giannini avbröt honom.

”Jag vill nu fästa rättens uppmärksamhet på doktor Teleborians andra rättspsykiatriska utlåtande om min klient. Det utlåtande som föredragits i denna rättegång i dag. Jag hävdar att det är en lögn, precis som falsariet från 1991.”

”Ja, men det här är ju …”

”Domare Iversen, kan du uppmana vittnet att sluta avbryta mig.”

”Herr Teleborian …”

”Jag ska vara tyst. Men det här är oerhörda anklagelser. Det är inte så underligt att jag blir upprörd …”

”Herr Teleborian, var tyst till dess att du får en fråga. Fortsätt, advokat Giannini.”

”Detta är det rättspsykiatriska utlåtande som doktor Teleborian förelagt rätten. Det bygger på så kallade observationer av min klient som ska ha ägt rum sedan hon flyttades till Kronobergshäktet den 6 juni, och undersökningen ska ha avslutats den 5 juli.”

”Ja, så har jag förstått det”, sa domare Iversen.

”Doktor Teleborian, är det korrekt att du inte haft möjlighet att utföra några tester eller observationer av min klient före den 6 juni? Dessförinnan låg hon som bekant isolerad på Sahlgrenska sjukhuset.”

”Ja”, sa Teleborian.

”Du gjorde vid två tillfällen försök att få tillgång till min klient på Sahlgrenska. Bägge gångerna nekades du tillträde. Är det riktigt?”

”Ja.”

Annika Giannini öppnade sin portfölj igen och drog fram ett dokument. Hon gick runt bordet och lämnade det till domare Iversen.

”Jaha”, sa Iversen. ”Det här är en kopia av doktor Teleborians utredning. Vad ska det bevisa?”

”Jag vill kalla två vittnen som väntar utanför tingsrättsdörren.”

”Vilka är dessa vittnen?”

”Det är Mikael Blomkvist från tidskriften Millennium och kommissarie Torsten Edklinth, chef för författningsskyddet på Säkerhetspolisen.”

”Och de väntar utanför?”

”Ja.”

”Visa in dem”, sa domare Iversen.

”Det här är irreguljärt”, sa åklagare Ekström som varit väldigt tyst en lång stund.

Ekström hade chockad insett att Annika Giannini höll på att smula hans nyckelvittne sönder och samman. Filmen var förintande. Iversen ignorerade Ekström och vinkade till vaktmästaren att öppna dörren. Mikael Blomkvist och Torsten Edklinth kom in.

”Jag vill först kalla Mikael Blomkvist.”

”Då får jag be Peter Teleborian kliva åt sidan en stund.”

”Är ni färdiga med mig?” undrade Teleborian.

”Nej, inte på långa vägar”, sa Annika Giannini.

Mikael Blomkvist ersatte Teleborian i vittnesstolen. Domare Iversen drog snabbt formalia och Mikael lämnade sin edsförsäkran att tala sanning.

Annika Giannini gick till Iversen och bad att få låna tillbaka den rättspsykiatriska undersökning som hon nyss lämnat till honom. Hon gav kopian till Mikael.

”Har du sett det här dokumentet tidigare?”

”Ja, det har jag. Jag har tre versioner i min ägo. Den första fick jag omkring den 12 maj, den andra den 19 maj och den tredje – vilket är denna – den 3 juni.”

”Kan du berätta hur du fick tag på den här kopian?”

”Jag fick den i egenskap av journalist av en källa som jag inte ämnar namnge.”

Lisbeth Salander fixerade Peter Teleborian med blicken. Han var plötsligt likblek.

”Vad gjorde du med utredningen?”

”Jag gav den till Torsten Edklinth på författningsskyddet.”

”Tack, Mikael. Jag vill därmed kalla Torsten Edklinth”, sa Annika Giannini och tog tillbaka utredningen. Hon gav den till Iversen som tankfullt höll upp den.

Proceduren med edsförsäkran gjordes om.

”Kommissarie Edklinth, är det korrekt att du fick en rättspsykiatrisk utredning om Lisbeth Salander från Mikael Blomkvist?”

”Ja.”

”När fick du den?”

”Den är diarieförd på RPS/Säk den 4 juni.”

”Och det är samma utredning som jag just överlämnat till domare Iversen?”

”Om min signatur finns på baksidan av rapporten så är det samma utredning.”

Iversen vände på dokumentet och konstaterade att Torsten Edklinths namnteckning fanns där.

”Kommissarie Edklinth, kan du förklara för mig hur det kommer sig att du får en rättspsykiatrisk utredning i din hand som handlar om en person som fortfarande ligger isolerad på Sahlgrenska sjukhuset.”

”Jo, det kan jag.”

”Berätta.”

”Peter Teleborians rättspsykiatriska utredning är ett falsarium som han sammanställt tillsammans med en person vid namn Jonas Sandberg, precis som han 1991 producerade en liknande fejk tillsammans med Gunnar Björck.”

”Det är en lögn”, sa Teleborian svagt.

”Är det en lögn?” undrade Annika Giannini.

”Nej, inte alls. Jag kanske ska nämna att Jonas Sandberg är en av ett tiotal personer som på Riksåklagarens beslut anhållits i dag. Han är anhållen för delaktighet i mordet på Gunnar Björck. Han ingår i en illegal grupp som opererat inom Säkerhetspolisen och som beskyddat Alexander Zalachenko sedan 1970-talet. Det var samma grupp som låg bakom beslutet att spärra in Lisbeth Salander 1991. Vi har gott om bevisning liksom erkännanden från chefen för denna grupp.”

Det blev dödstyst i rättegångssalen.

”Vill Peter Teleborian kommentera det som sagts?” undrade domare Iversen.

Teleborian skakade på huvudet.

”I så fall kan jag meddela att du riskerar att bli anmäld för mened och eventuellt andra åtalspunkter”, sa domare Iversen.

”Om ni ursäktar …”, sa Mikael Blomkvist.

”Ja?” undrade Iversen.

”Peter Teleborian har större problem än så. Utanför dörren står två poliser som vill ta in honom till förhör.”

”Ska jag be dem komma in, menar du?” sa Iversen.

”Det vore nog en god idé.”

Iversen vinkade till vaktmästaren som släppte in kriminalinspektör Sonja Modig och en kvinna som åklagare Ekström omedelbart kände igen. Hennes namn var Lisa Collsjö, kriminalinspektör vid roteln för särskilda objekt, den enhet inom Rikspolisstyrelsen som bland annat hade i uppgift att hantera sexuella övergrepp mot barn och barnpornografi.

”Och vad har ni för ärende?” undrade Iversen.

”Vi är här för att gripa Peter Teleborian så fort vi får tillfälle utan att det stör rättens förhandlingar.”

Iversen sneglade på Annika Giannini.

”Jag är inte riktigt klar med honom, men låt gå.”

”Varsågod”, sa Iversen.

Lisa Collsjö stegade fram till Peter Teleborian.

”Du är anhållen för grovt brott mot lagen om barnpornografi.”

Peter Teleborian satt andlös. Annika Giannini konstaterade att allt ljus tycktes ha släckts i hans ögon.

”Närmare bestämt för innehav av drygt 8 000 barnpornografiska bilder som finns i din dator.”

Hon böjde sig ned och lyfte hans datorväska som han hade med sig.

”Den här är tagen i beslag”, sa hon.

Hela tiden medan han leddes ut genom dörren till tingsrätten brände Lisbeth Salanders blick som eld i Peter Teleborians rygg.

KAPITEL 28: FREDAG 15 JULI – LÖRDAG 16 JULI

Domare Jörgen Iversen knackade med pennan i bordskanten för att tysta det mummel som uppstått i kölvattnet av Peter Teleborians bortförande. Därefter satt han tyst en lång stund, synbarligen osäker på hur proceduren skulle fortsätta. Han vände sig till åklagare Ekström.

”Har du något att tillägga till vad som skett under den gångna timmen?”

Richard Ekström hade ingen aning om vad han skulle säga. Han reste sig och tittade på Iversen och därefter på Torsten Edklinth innan han vred huvudet och mötte Lisbeth Salanders skoningslösa blick. Han förstod att slaget redan var förlorat. Han flyttade blicken till Mikael Blomkvist och insåg med plötslig förfäran att han själv riskerade att hamna i tidskriften Millennium … Vilket skulle innebära en förödande katastrof.

Däremot begrep han inte vad som hade hänt. Han hade inlett rättegången i förvissning om att han visste vad som var vad i historien.

Han hade förstått den delikata balans som rikets säkerhet fordrade efter de många öppenhjärtiga samtalen med kommissarie Georg Nyström. Han hade ju fått försäkringar om att Salanderrapporten från 1991 var förfalskad. Han hade fått den insidesinformation han behövde. Han hade ställt frågor – hundratals frågor – och fått svar på allt. En bluff. Och nu var Nyström gripen, enligt vad advokat Giannini hävdade. Han hade litat på Peter Teleborian som verkat så … så kompetent och så kunnig. Så övertygande.

Herregud. Vad har jag hamnat i för soppa?

Och därefter.

Hur fan ska jag komma ur den här soppan?

Han strök sig över hakskägget. Han harklade sig. Han tog långsamt av sig glasögonen.

”Jag beklagar, men det tycks mig som om jag blivit felunderrättad på ett antal väsentliga punkter i den här utredningen.”

Han undrade om han kunde skylla på polisutredarna och såg plötsligt kriminalinspektör Bublanski framför sig. Bublanski skulle aldrig backa upp honom. Om Ekström satte foten fel så skulle Bublanski sammankalla en presskonferens. Han skulle sänka honom.

Ekström mötte Lisbeth Salanders blick. Hon satt tålmodigt avvaktande med en blick som avslöjade både nyfikenhet och hämndlystnad.

Inga kompromisser.

Han kunde fortfarande få henne fälld för grov misshandel i Stallarholmen. Han kunde troligen få henne fälld för försök till mord på sin far i Gosseberga. Det innebar att han måste ändra hela sin strategi på stående fot och släppa allt som hade med Peter Teleborian att göra. Det innebar att alla förklaringar som hävdade att hon var en tokig psykopat skulle falla, men det innebar också att hennes story skulle stärkas ända tillbaka till 1991. Hela omyndighetsförklaringen skulle falla och därmed …

Och hon hade den där förbannade filmen som …

Sedan drabbades han av insikten.

Herregud. Hon är oskyldig.

”Herr domare … jag vet inte vad som har hänt, men jag inser att jag inte längre kan lita på de papper jag har i min hand.”

”Näha”, sa Iversen med torr röst.

”Jag tror att jag måste begära en paus eller att rättegången avbryts till dess att jag hunnit utreda exakt vad som har hänt.”

”Fru Giannini?” sa Iversen.

”Jag begär att min klient frikänns på samtliga åtalspunkter och försätts på fri fot med omedelbar verkan. Jag begär också att tingsrätten tar ställning till frågan om fröken Salanders omyndighetsförklaring. Jag anser att hon bör få upprättelse för de kränkningar hon utsatts för.”

Lisbeth Salander vände blicken mot domare Iversen.

Inga kompromisser.

Domare Iversen tittade på Lisbeth Salanders självbiografi. Han flyttade blicken till åklagare Ekström.

”Jag tror också att det är en god idé att utreda exakt vad som har hänt. Men jag är rädd för att ni nog inte är rätt person att göra den utredningen.”

Han funderade en stund.

”Under alla mina år som jurist och domare har jag aldrig varit med om något som ens påminner om rättsläget i detta mål. Jag måste erkänna att jag känner mig ställd. Jag har aldrig ens hört talas om att åklagarens huvudvittne grips inför sittande rätt och att vad som framstod som en ganska övertygande bevisning visar sig vara ett falsarium. Jag vet ärligt talat inte vad som återstår av åklagarens åtalspunkter i detta läge.”

Holger Palmgren harklade sig.

”Ja?” undrade Iversen.

”Som representant för försvaret kan jag inte annat än dela dina känslor. Ibland måste man ta ett kliv tillbaka och låta klokskap styra det formella. Jag vill framhålla att du som domare bara sett början på en affär som kommer att skaka Myndighetssverige. Under dagen har ett tiotal poliser inom Säpo gripits. De kommer att åtalas för mord och en så lång räcka brott att det kommer att ta avsevärd tid att slutföra utredningen.”

”Jag antar att jag måste besluta om en paus i den här rättegången.”

”Om du ursäktar så tror jag att det skulle vara ett olyckligt beslut.”

”Jag lyssnar.”

Palmgren hade uppenbart svårt att formulera orden. Men han talade långsamt och stakade sig inte.

”Lisbeth Salander är oskyldig. Hennes fantasifulla självbiografi, som herr Ekström så föraktfullt avfärdade hennes berättelse, är faktiskt sann. Och den kan dokumenteras. Hon har utsatts för ett skandalöst rättsövergrepp. Som domstol kan vi nu antingen hålla på det formella och driva rättegången vidare i en tid innan frikännandet kommer. Alternativet är uppenbart. Att låta en helt ny utredning ta över allt som rör Lisbeth Salander. Den utredningen pågår redan som en del av den sörja som Riksåklagaren har att utreda.”

”Jag förstår vad du menar.”

”Som domare kan du nu göra ett val. Det kloka i det här fallet är att underkänna åklagarens hela förundersökning och uppmana honom att göra om hemläxan.”

Domare Iversen betraktade tankfullt Ekström.

”Det rättvisa är att försätta vår klient på fri fot med omedelbar verkan. Hon förtjänar dessutom en ursäkt, men upprättelsen kommer att ta tid och vara avhängig den övriga utredningen.”

”Jag förstår dina synpunkter, advokat Palmgren. Men innan jag kan förklara din klient oskyldig så måste jag ha fått hela historien klar för mig. Det kommer nog att ta en liten tid …”

Han tvekade och betraktade Annika Giannini.

”Om jag beslutar att rättegången tar en paus till på måndag och tillmötesgår er så långt att jag beslutar att det inte finns skäl att hålla din klient häktad längre, vilket betyder att ni kan förvänta er att hon i varje fall inte kommer att dömas till fängelse, kan du då garantera att hon infinner sig till fortsatta förhandlingar då hon blir kallad?”

”Självfallet”, sa Holger Palmgren snabbt.

”Nej”, sa Lisbeth Salander med skarp röst.

Allas blickar vändes mot den person som dramat handlade om.

”Vad menar du?” undrade domare Iversen.

”I det ögonblick du släpper mig så kommer jag att resa bort. Jag tänker inte ägna en enda ytterligare minut av min tid åt den här rättegången.”

Domare Iversen tittade häpet på Lisbeth Salander.

”Du vägrar infinna dig?”

”Det är riktigt. Om du vill att jag ska svara på fler frågor så får du behålla mig i häkte. I det ögonblick du släpper mig så är den här historien utagerad för min del. Och det inkluderar inte att under en ospecificerad tid finnas till hands för vare sig dig, Ekström eller några poliser.”

Domare Iversen suckade. Holger Palmgren såg omtumlad ut.

”Jag är överens med min klient”, sa Annika Giannini. ”Det är stat och myndigheter som förbrutit sig mot Lisbeth Salander, inte tvärtom. Hon förtjänar att gå ut genom den där dörren med ett frikännande i bagaget och kunna lägga den här historien bakom sig.”

Inga kompromisser.

Domare Iversen sneglade på sitt armbandsur.

”Klockan är strax efter tre. Det betyder att du tvingar mig att behålla din klient i häktet.”

”Om det är ditt beslut så accepterar vi det. Som Lisbeth Salanders ombud begär jag att hon frikänns från de brott som åklagare Ekström anklagar henne för. Jag begär att du försätter min klient på fri fot utan restriktioner och med omedelbar verkan. Och jag kräver att den tidigare omyndighetsförklaringen av henne upphävs och att hon omedelbart återfår sina medborgerliga rättigheter.”

”Frågan om omyndighetsförklaring är en betydligt längre process. Jag måste få utlåtanden från psykiatrisk expertis som undersöker henne. Det kan jag inte besluta om i en handvändning.”

”Nej”, sa Annika Giannini. ”Det godtar vi inte.”

”Hur sa?”

”Lisbeth Salander ska ha samma medborgerliga rättigheter som alla andra svenskar. Hon har utsatts för ett brott. Hon har falskeligen omyndigförklarats. Falsariet kan styrkas. Beslutet att sätta henne under förvaltarskap saknar därmed juridisk grund och ska ovillkorligen upphävas. Det finns inget som helst skäl för min klient att underkasta sig en rättspsykiatrisk utredning. Ingen ska behöva bevisa att de inte är tokiga när de utsätts för brott.”

Iversen övervägde saken en kort stund.

”Fru Giannini”, sa Iversen. ”Jag inser att detta är ett exceptionellt läge. Jag ämnar nu utlysa en paus på femton minuter så att vi får sträcka på benen och samla oss en smula. Jag har ingen önskan att behålla din klient i häkte i natt om hon är oskyldig, men det betyder att den här rättegångsdagen kommer att fortsätta till dess att vi är klara.”

”Det låter bra”, sa Annika Giannini.

Mikael Blomkvist kysste sin syster på kinden i pausen.

”Hur gick det?”

”Mikael, jag var lysande mot Teleborian. Jag fullkomligt förintade honom.”

”Jag sa ju att du skulle vara oslagbar i den här rättegången. När allt kommer omkring handlar den här storyn inte i första hand om spioner och statliga sekter utan om vanligt våld mot kvinnor och de män som gör det möjligt. Av det lilla jag såg så var du fantastisk. Hon kommer alltså att bli friad.”

”Ja. Det är ingen tvekan längre.”

Efter pausen knackade domare Iversen i bordet.

”Kan du vara snäll och dra den här historien från början till slut så att jag får klart för mig vad som egentligen har hänt.”

”Så gärna”, sa Annika Giannini. ”Ska vi börja med den förbluffande historien om en grupp säkerhetspoliser som kallar sig Sektionen och som fick hand om en sovjetisk avhoppare i mitten av 1970-talet? Hela storyn är publicerad i tidskriften Millennium som kom ut i dag. Gissningsvis kommer det att vara huvudnyhet under alla nyhetssändningar i kväll.”

Vid sextiden på kvällen beslutade domare Iversen att försätta Lisbeth Salander på fri fot och häva hennes omyndigförklaring.

Beslutet fattades dock på ett villkor. Domare Jörgen Iversen krävde att Lisbeth skulle underkasta sig ett förhör där hon formellt vittnade om sin kunskap om Zalachenkoaffären. Lisbeth tvärvägrade först. Denna vägran föranledde en stunds munhuggande till dess att domare Iversen höjde rösten. Han lutade sig fram och spände blicken i henne.

”Fröken Salander, om jag upphäver ditt förvaltarskap så innebär det att du har exakt samma rättigheter som alla andra medborgare. Men det innebär också att du har samma skyldigheter. Därmed är det din förbannade plikt att sköta din ekonomi, betala skatt, vara laglydig och bistå polisen vid utredningar om grova brott. Du kallas alltså till förhör som vilken medborgare som helst som har upplysningar att lämna i en utredning.”

Logiken i argumentet tycktes bita på Lisbeth Salander. Hon sköt ut underläppen och såg missnöjd ut, men hon slutade argumentera.

”När polisen har fått ditt vittnesmål så gör förundersökningsledaren – i det här fallet Riksåklagaren – en bedömning om du ska kallas som vittne i en eventuell framtida rättegång. Som alla andra svenska medborgare kan du vägra att hörsamma en sådan kallelse. Hur du agerar angår inte mig, men du har inget frikort. Om du vägrar att infinna dig kan du i likhet med alla andra myndiga personer dömas för lagtrots eller mened. Där finns inga undantag.”

Lisbeth Salander mulnade ytterligare.

”Hur ska du ha det?” frågade Iversen.

Efter en minuts betänketid nickade hon helt kort.

Okej. En liten kompromiss.

Under aftonens genomgång av Zalachenkoaffären gick Annika Giannini hårt åt åklagare Ekström. Efterhand medgav Ekström att det gått till på ungefär det sätt som Annika Giannini beskrev. Han hade fått bistånd i förundersökningen av kommissarie Georg Nyström och tagit emot information från Peter Teleborian. I Ekströms fall fanns ingen konspiration. Han hade gått Sektionens ärenden i god tro i egenskap av förundersökningsledare. När vidden av vad som hade skett på allvar gick upp för honom beslutade han att lägga ned målet mot Lisbeth Salander. Beslutet innebar att en hel del byråkratisk formalia kunde läggas åt sidan. Iversen såg lättad ut.

Holger Palmgren var utmattad efter sin första dag i rätten på flera år. Han var tvungen att återvända till sängen på Ersta rehabiliteringshem. Han kördes av en uniformerad väktare från Milton Security. Innan han skulle gå lade han sin hand på Lisbeth Salanders axel. De tittade på varandra. Efter ett tag nickade hon och log lite.

Klockan sju på kvällen ringde Annika Giannini hastigt till Mikael Blomkvist och meddelade att Lisbeth Salander friats på alla punkter men att hon skulle vara kvar i polishuset i ytterligare några timmar för förhör.

Beskedet kom då samtliga medarbetare befann sig på Millenniums redaktion. Telefonerna hade ringt oavbrutet sedan de första exemplaren vid lunchtid börjat distribueras med bud till andra tidningsredaktioner i Stockholm. Under eftermiddagen hade TV4 gått ut med de första extrasändningarna om Zalachenko och Sektionen. Det var en medial julafton.

Mikael ställde sig mitt på golvet och satte fingrarna i munnen och busvisslade helt kort.

”Jag har just fått besked att Lisbeth friats på alla punkter.”

Det uppstod en spontan applåd. Sedan fortsatte alla att prata i respektive telefon som om ingenting hade hänt.

Mikael höjde blicken och studerade den påslagna TV:n mitt i redaktionslokalen. Nyheterna på TV4 drog just igång. Påannonsen var en kort snutt av filmen som visade Jonas Sandberg då han planterade kokain i lägenheten på Bellmansgatan.

”Här planterar en Säpoanställd kokain hos journalisten Mikael Blomkvist på tidskriften Millennium.”

Sedan kom nyhetsankaret i bild.

”Ett tiotal anställda vid Säkerhetspolisen har under dagen gripits för grov brottslighet, som bland annat omfattar mord. Välkomna till denna förlängda nyhetssändning.”

Mikael knäppte av ljudet då Hon på TV4 kom i bild och han såg sig själv i en studiofåtölj. Han visste redan vad han hade sagt. Han flyttade blicken till det skrivbord som Dag Svensson hade lånat och arbetat vid. Spåren efter hans reportage om trafficking hade försvunnit och skrivbordet hade åter börjat bli en avstjälpningsplats för tidningar och osorterade pappershögar som ingen riktigt ville kännas vid.

Det var vid det skrivbordet Zalachenkoaffären hade börjat för Mikaels del. Han önskade plötsligt att Dag Svensson hade fått uppleva slutet. Några exemplar av hans nytryckta bok om trafficking fanns uppställda tillsammans med boken om Sektionen.

Du skulle ha gillat det här.

Han hörde att telefonen på hans rum ringde, men orkade inte ta samtalet. Han sköt igen dörren och gick in till Erika Berger och sjönk ned i de bekväma fåtöljerna vid det lilla fönsterbordet. Erika pratade i telefon. Han såg sig omkring. Hon hade varit tillbaka en månad men ännu inte hunnit belamra rummet med alla personliga föremål som hon städat bort då hon slutade i april. Bokhyllan var fortfarande synlig och hon hade inte hunnit hänga några tavlor.

”Hur känns det?” undrade hon då hon lade på luren.

”Jag tror att jag är lycklig”, sa han.

Hon skrattade.

”Sektionen blir en kioskvältare. De är alldeles tokiga på varenda redaktion. Har du lust att åka till Aktuellt klockan nio och prata?”

”Nä.”

”Jag misstänkte det.”

”Vi kommer att få snacka om det här i flera månader. Det brådskar inte.”

Hon nickade.

”Vad ska du göra senare i kväll?”

”Jag vet inte.”

Han bet sig i underläppen.

”Erika … jag …”

”Figuerola”, sa Erika Berger och log.

Han nickade.

”Det är på allvar?”

”Jag vet inte.”

”Hon är jävligt kär i dig.”

”Jag tror att jag är kär i henne också”, sa han.

”Jag kommer att hålla mig på avstånd till dess att du vet.”

Han nickade.

”Kanske”, sa hon.

Klockan åtta knackade Dragan Armanskij och Susanne Linder på dörren till redaktionen. De ansåg att tillfället fordrade champagne och hade med sig en systemkasse med flaskor. Erika Berger kramade om Susanne Linder och visade henne runt på redaktionen medan Armanskij slog sig ned i Mikaels rum.

De drack. Ingen sa något på en bra stund. Det var Armanskij som bröt tystnaden.

”Vet du vad, Blomkvist? Då vi först träffades i samband med den där historien i Hedestad så tyckte jag hjärtligt illa om dig.”

”Jaså.”

”Ni kom upp för att skriva kontrakt då du anlitade Lisbeth som researcher.”

”Jag minns.”

”Jag tror att jag blev avundsjuk på dig. Du hade känt henne i ett par timmar. Hon skrattade tillsammans med dig. Jag har i flera år försökt vara Lisbeths vän, men jag har aldrig ens fått henne att dra på munnen.”

”Tja … jag har inte heller varit så framgångsrik.”

De satt i tystnad en stund.

”Skönt att det här är över”, sa Armanskij.

”Amen”, sa Mikael.

Det var kriminalinspektörerna Jan Bublanski och Sonja Modig som genomförde det formella vittnesförhöret med Lisbeth Salander. De hade bägge just kommit hem till sina respektive familjer efter en synnerligen lång arbetsdag och tvingades nästan omgående återvända till polishuset.

Salander biträddes av Annika Giannini, som dock inte hade orsak att göra särskilt många påpekanden. Lisbeth Salander svarade med exakta formuleringar på alla frågor som Bublanski och Modig ställde.

Hon ljög konsekvent på två centrala punkter. I beskrivningen av vad som hade skett i samband med bråket i Stallarholmen hävdade hon envist att det var Sonny Nieminen som av misstag skjutit Carl-Magnus ”Magge” i foten i samma ögonblick som hon nitat honom med en elpistol. Var hade hon fått elpistolen ifrån? Hon hade konfiskerat den från Magge Lundin, förklarade hon.

Både Bublanski och Modig såg tvivlande ut. Men det förelåg ingen bevisning och inga vittnen som kunde motsäga hennes förklaring. Möjligen kunde Sonny Nieminen protestera, men han vägrade säga något om incidenten. Faktum var att han inte hade en aning om vad som hade skett sekunderna efter att han knockats av chocken från elpistolen.

Vad gällde Lisbeths färd till Gosseberga förklarade hon att hennes syfte hade varit att konfrontera sin far och övertala honom att överlämna sig till polisen.

Lisbeth Salander såg troskyldig ut.

Ingen kunde avgöra om hon talade sanning eller inte. Annika Giannini hade ingen uppfattning i frågan.

Den ende som med säkerhet visste att Lisbeth Salander hade åkt till Gosseberga i akt och mening att en gång för alla avsluta sina förehavanden med sin far var Mikael Blomkvist. Men han hade utvisats från rättegången kort efter att förhandlingarna återupptagits. Ingen visste att han och Lisbeth Salander hade fört långa nattliga samtal via nätet under den tid hon låg isolerad på Sahlgrenska.

Media missade helt frigivningen. Hade tidpunkten varit känd skulle ett större medieuppbåd ha ockuperat polishuset. Men reportrarna var utmattade efter det kaos som utbrutit under dagen då Millennium utkom och vissa säkerhetspoliser gripits av andra säkerhetspoliser.

Hon på TV4 var den enda journalist som i vanlig ordning visste vad historien handlade om. Hennes timslånga inslag blev en klassiker som några månader senare resulterade i pris för årets bästa nyhetsinslag i TV.

Sonja Modig slussade ut Lisbeth Salander från polishuset genom att helt enkelt ta ned henne och Annika Giannini till garaget och köra dem till advokatens kontor vid Kungsholms Kyrkoplan. Där bytte de till Annika Gianninis bil. Annika väntade till dess att Sonja Modig försvunnit innan hon startade motorn. Hon styrde mot Södermalm. När de passerade i höjd med riksdagshuset bröt hon tystnaden.

”Vart?” frågade hon.

Lisbeth funderade några sekunder.

”Du kan släppa av mig någonstans på Lundagatan.”

”Miriam Wu är inte där.”

Lisbeth sneglade på Annika Giannini.

”Hon åkte till Frankrike kort efter att hon kom ut från sjukhuset. Hon bor hos sina föräldrar om du vill ta kontakt med henne.”

”Varför berättade du inte?”

”Du frågade aldrig.”

”Hmm.”

”Hon behövde få distans. Mikael gav mig de här i morse och sa att du förmodligen ville ha tillbaka dem.”

Hon gav henne en nyckelknippa. Lisbeth tog stumt emot den.

”Tack. Kan du släppa av mig någonstans på Folkungagatan istället.”

”Du vill inte berätta var du bor ens för mig?”

”Senare. Jag vill vara i fred.”

”Okej.”

Annika hade satt på sin mobil då de lämnade polishuset efter förhöret. Den började pipa då hon passerade Slussen. Hon kikade på displayen.

”Det är Mikael. Han har ringt typ var tionde minut de senaste timmarna.”

”Jag vill inte prata med honom.”

”Okej. Men kan jag få ställa en personlig fråga till dig?”

”Ja?”

”Vad har egentligen Mikael gjort mot dig eftersom du hatar honom så intensivt. Jag menar, om det inte vore för honom så skulle du förmodligen ha spärrats in på psyket i kväll.”

”Jag hatar inte Mikael. Han har inte gjort något mot mig. Jag vill bara inte träffa honom just nu.”

Annika Giannini sneglade på sin klient.

”Jag tänker inte lägga mig i dina relationer, men du föll för honom, eller hur?”

Lisbeth tittade ut genom sidorutan utan att svara.

”Min bror är fullständigt oansvarig när det gäller relationer. Han knullar sig genom livet och begriper inte hur ont det kan göra för de kvinnor som ser honom som något mer än ett högst tillfälligt ragg.”

Lisbeth mötte hennes blick.

”Jag vill inte diskutera Mikael med dig.”

”Okej”, sa Annika. Hon parkerade vid trottoarkanten strax före Erstagatan. ”Blir det bra här?”

”Ja.”

De satt tysta en stund. Lisbeth gjorde ingen ansats att öppna bildörren. Efter en stund stängde Annika av bilmotorn.

”Vad händer nu?” frågade Lisbeth till sist.

”Det som händer nu är att från och med i dag står du inte längre under förvaltarskap. Du kan göra vad du vill. Även om vi framhärdade i tingsrätten i dag så återstår faktiskt en hel del byråkrati. Det kommer att bli ansvarsutredningar inom överförmyndarnämnden och det kommer att bli frågor om kompensation och sådant. Och brottsutredningen kommer att fortsätta.”

”Jag vill inte ha någon kompensation. Jag vill bli lämnad i fred.”

”Jag förstår. Men det spelar inte så stor roll vad du tycker. Den här processen är bortom dig. Jag föreslår att du skaffar dig en advokat som kan föra din talan.”

”Vill du inte fortsätta som min advokat?”

Annika gnuggade sig i ögonen. Efter dagens urladdning kände hon sig alldeles tom. Hon ville åka hem och duscha och låta sin man massera hennes rygg.

”Jag vet inte. Du litar inte på mig. Och jag litar inte på dig. Jag har ingen lust att bli indragen i en lång process där jag bara blir mött av frustrerande tystnad då jag kommer med förslag eller vill diskutera något.”

Lisbeth satt tyst en lång stund.

”Jag … jag är inte bra på relationer. Men jag litar faktiskt på dig.”

Det lät nästan som en ursäkt.

”Det är möjligt. Men det är inte mitt problem om du är usel på relationer. Det blir mitt problem om jag måste representera dig.”

Tystnad.

”Vill du att jag ska fortsätta som din advokat?”

Lisbeth nickade. Annika suckade.

”Jag bor på Fiskargatan 9. Ovanför Mosebacke torg. Kan du köra mig dit?”

Annika sneglade på sin klient. Till sist startade hon motorn. Hon lät Lisbeth dirigera henne till rätt adress. De stannade en bit från huset.

”Okej”, sa Annika. ”Vi gör ett försök. Här är mina villkor. Jag kommer att representera dig. Då jag vill ha tag på dig så vill jag att du svarar. Då jag behöver veta hur du vill att jag ska agera så vill jag ha tydliga svar. Om jag ringer upp dig och säger att du måste träffa en polis eller en åklagare eller något annat som rör brottsutredningen så har jag gjort bedömningen att det är nödvändigt. Då kräver jag att du infinner dig på överenskommen plats och vid rätt tidpunkt och inte konstrar. Kan du leva med det?”

”Okej.”

”Och om du börjar krångla så upphör jag att vara din advokat. Har du förstått?”

Lisbeth nickade.

”En sak till. Jag vill inte hamna i något drama mellan dig och min bror. Om du har problem med honom så får du reda ut dem. Men han är faktiskt inte din fiende.”

”Jag vet. Jag ska reda ut det. Men jag behöver tid.”

”Vad tänker du göra nu?”

”Jag vet inte. Du kan nå mig via mailen. Jag lovar att svara så fort jag kan, men jag kanske inte kollar den varje dag …”

”Du blir inte livegen bara för att du skaffat advokat. Vi nöjer oss med det så länge. Ut ur min bil nu. Jag är dödstrött och vill åka hem och sova.”

Lisbeth öppnade dörren och klev ut på trottoaren. Hon hejdade sig då hon skulle stänga bildörren. Hon såg ut som om hon försökte formulera något men hittade inte orden. För ett ögonblick tyckte Annika att hon såg nästan sårbar ut.

”Det är okej”, sa Annika. ”Gå hem och lägg dig. Och strula inte till något den närmaste tiden.”

Lisbeth Salander stod kvar på trottoarkanten och tittade efter Annika Giannini till dess att baklyktorna försvann runt hörnet.

”Tack”, sa hon slutligen.

KAPITEL 29: LÖRDAG 16 JULI – FREDAG 7 OKTOBER

Hon hittade sin Palm Tungsten T3 på byrån i hallen. Där låg hennes bilnycklar och den axelremsväska som hon förlorat då Magge Lundin gav sig på henne utanför porten på Lundagatan. Där fanns öppnad och oöppnad post som hämtats från boxen på Hornsgatan. Mikael Blomkvist.

Hon gick en långsam runda genom den möblerade delen av sin lägenhet. Överallt hittade hon spår efter honom. Han hade sovit i hennes säng och arbetat vid hennes skrivbord. Han hade använt hennes skrivare och i papperskorgen hittade hon utkast till texterna om Sektionen och kasserade anteckningar och klotter.

Han har köpt en liter mjölk, bröd, ost, kaviar och tio paket Billys Pan Pizza som han placerat i kylskåpet.

På köksbordet hittade hon ett litet vitt kuvert med hennes namn. Det var en lapp från honom. Budskapet var kort. Hans mobilnummer. Inget annat.

Lisbeth Salander visste plötsligt att bollen låg hos henne. Han tänkte inte ta kontakt med henne. Han hade avslutat storyn, lämnat tillbaka hennes lägenhetsnycklar och tänkte inte höra av sig till henne. Om hon ville något så kunde hon ringa. Jävla tjurskalle.

Hon satte på en kanna kaffe och gjorde fyra smörgåsar och satte sig i fönstersmygen och tittade ut mot Djurgården. Hon tände en cigarett och grubblade.

Allting var över och ändå kändes hennes liv plötsligt mer instängt än någonsin.

Miriam Wu hade åkt till Frankrike. Det var mitt fel att du nästan dog. Hon hade bävat för det ögonblick då hon skulle bli tvungen att träffa Miriam Wu, och hon hade beslutat sig för att det skulle bli hennes allra första hållplats då hon blev fri. Och så hade hon åkt till Frankrike.

Hon stod plötsligt i skuld till människor.

Holger Palmgren. Dragan Armanskij. Hon borde kontakta dem och tacka. Paolo Roberto. Och Plague och Trinity. Till och med de jävla poliserna Bublanski och Modig hade rent objektivt tagit hennes parti. Hon gillade inte att stå i skuld till någon. Hon kände sig som en bricka i ett spel som hon inte kunde kontrollera.

Kalle Jävla Blomkvist. Och kanske till och med Erika Jävla Berger med skrattgroparna och de vackra kläderna och det självsäkra sättet.

Det var över, hade Annika Giannini sagt då de lämnade polishuset. Jo. Rättegången var över. Det var över för Annika Giannini. Och det var över för Mikael Blomkvist som hade publicerat sin text och som skulle hamna i TV och säkert inkassera något jävla pris också.

Men det var inte över för Lisbeth Salander. Det var bara den första dagen i resten av hennes liv.

Klockan fyra på morgonen slutade hon tänka. Hon slängde sin punkutstyrsel på golvet i sovrummet och gick till badrummet och duschade. Hon tvättade bort all makeup hon hade haft i rätten och klädde sig i mörka lediga linnebyxor, ett vitt linne och en tunn jacka. Hon packade en övernattningsväska med ombyte, underkläder och ett par linnen och satte på sig enkla promenadskor.

Hon plockade med sig sin Palm och beställde en taxi till Mosebacke torg. Hon åkte till Arlanda och var framme strax före klockan sex. Hon studerade tavlan med avgångar och bokade biljett på den första ort som föll henne in. Hon använde sitt eget pass under sitt eget namn. Hon häpnade när ingen vid bokningen eller incheckningen tycktes känna igen henne eller reagerade över namnet.

Hon fick plats på morgonflyget till Malaga och landade mitt på dagen i stekhet värme. Hon stod osäkert kvar en stund vid terminalen. Till sist gick hon och tittade på en karta och funderade över vad hon skulle göra i Spanien. Efter någon minut bestämde hon sig. Hon orkade inte ägna tid åt att fundera över busslinjer eller alternativa färdsätt. Hon köpte ett par solglasögon i en butik på flygplatsen och gick ut till taxiterminalen och satte sig i baksätet på första lediga bil.

”Gibraltar. Jag betalar med kreditkort.”

Färden tog tre timmar längs den nya motorvägen på sydkusten. Taxin släppte av henne vid passkontrollen på gränsen till brittiskt territorium och hon promenerade upp till The Rock Hotel på Europa Road en bit upp på sluttningen på den 425 meter höga klippan, där hon frågade om det fanns något rum ledigt. Det fanns ett dubbelrum. Hon bokade två veckor och lämnade över kreditkortet.

Hon duschade och satte sig insvept i ett badlakan på terrassen och tittade ut över Gibraltarsundet. Hon såg lastfartyg och några segelbåtar. Hon kunde vagt skönja Marocko i diset på andra sidan sundet. Det var rofyllt.

Efter en stund gick hon in och lade sig och somnade.

Nästa morgon vaknade Lisbeth Salander halv sex. Hon klev upp, duschade och drack kaffe i hotellbaren på bottenvåningen. Klockan sju lämnade hon hotellet och gick ut och handlade en kasse med mango och äpplen och tog taxi upp till The Peak och promenerade till aporna. Hon var så tidigt ute att få turister hade hunnit dyka upp, och hon var nästan ensam med djuren.

Hon gillade Gibraltar. Det var hennes tredje besök på den besynnerliga klippan med en absurt tättbefolkad engelsk stad vid Medelhavet. Gibraltar var en plats som inte riktigt liknade någon annan plats. Staden hade varit isolerad i decennier, en koloni som ståndaktigt vägrade att införlivas med Spanien. Spanjorerna protesterade naturligtvis mot ockupationen. (Lisbeth Salander ansåg dock att spanjorerna borde hålla truten så länge de besatte enklaven Ceuta på marockanskt territorium på den andra sidan av Gibraltarsundet.) Det var en plats som var lustigt avskärmad från den övriga världen, en stad som bestod av en bisarr klippa och drygt två kvadratkilometer stadsyta och en flygplats som började och slutade i havet. Kolonin var så liten att varje kvadratcentimeter utnyttjades och expansionen måste ske ut i havet. För att ens kunna komma in i staden var besökarna tvungna att gå över landningsbanan på flygplatsen.

Gibraltar gav begreppet compact living en ny innebörd.

Lisbeth såg en kraftig aphanne häva sig upp på en mur intill promenadvägen. Han blängde på henne. Han var en Barbary Ape. Hon visste bättre än att försöka klappa något av djuren.

”Hej kompis”, sa hon. ”Jag är tillbaka igen.”

Första gången hon besökt Gibraltar hade hon inte ens hört talas om dess apor. Hon hade bara åkt upp till toppen för att titta på utsikten och blev fullständigt överraskad då hon följde en grupp turister och plötsligt befann sig mitt i en flock apor som klängde och klättrade på bägge sidor av vägen.

Det var en särskild känsla att vandra längs en stig och plötsligt ha två dussin apor omkring sig. Hon betraktade dem med största misstänksamhet. De var inte farliga eller aggressiva. Däremot hade de tillräcklig styrka att orsaka förödande bett om de blev uppretade eller kände sig hotade.

Hon hittade en av skötarna och visade sin kasse och frågade om hon fick ge frukten till aporna. Han sa att det var okej.

Hon plockade upp en mango och placerade den på muren en liten bit från hannen.

”Frukost”, sa hon, lutade sig mot muren och tog en tugga av ett äpple.

Aphannen stirrade på henne, visade några tänder och plockade belåtet upp mangon.

Vid fyratiden på eftermiddagen, fem dagar senare, ramlade Lisbeth Salander av stolen i Harry’s Bar på en sidogata till Main Street, två kvarter från hennes hotell. Hon hade varit konstant berusad sedan hon lämnade apberget och merparten av drickandet hade skett hos Harry O’Connell, som ägde baren och talade med en tillkämpad irländsk accent trots att han aldrig i hela sitt liv satt en fot i Irland. Han hade iakttagit henne med bekymrad min.

När hon hade beställt den första drinken på eftermiddagen fyra dagar tidigare hade han krävt henne på legitimation eftersom hon såg ut att vara betydligt yngre än passet angav. Han visste att hon hette Lisbeth och kallade henne Liz. Hon brukade komma in efter lunchtid, sätta sig på en hög pall längst in i baren och luta sig mot väggen. Därefter ägnade hon sig åt att sänka ett försvarligt antal öl eller whisky.

Då hon drack öl brydde hon sig inte om märke eller sort; hon tog emot det han tappade upp. Då hon beställde whisky valde hon alltid Tullamore Dew, utom vid ett tillfälle då hon studerat flaskorna bakom disken och föreslagit Lagavulin. Då hon fick glaset luktade hon på det. Hon höjde ögonbrynen och tog därefter en Mycket Liten Klunk. Hon ställde ned glaset och stirrade på det under en minut med ett ansiktsuttryck som antydde att hon betraktade innehållet som en hotfull fiende.

Slutligen sköt hon glaset ifrån sig och sa till Harry att ge henne någonting som hon inte kunde använda till att tjära en båt. Han hällde upp Tullamore Dew igen och hon återgick till sitt drickande. Under de gångna fyra dygnen hade hon ensam konsumerat drygt en flaska. Han hade inte hållit räkning på ölen. Harry var minst sagt förvånad över att en flicka med hennes blygsamma kroppsvolym kunde hälla i sig så mycket, men han antog att om hon önskade dricka sprit så tänkte hon göra det, vare sig det skedde i hans bar eller någon annanstans.

Hon drack långsamt, pratade inte med någon och ställde inte till med bråk. Hennes enda sysselsättning, bortsett från konsumtion av alkohol, tycktes vara att sitta och leka med en handdator som hon då och då kopplade till en mobiltelefon. Han hade vid några tillfällen försökt inleda samtal med henne men mötts av en butter tystnad. Hon tycktes undvika sällskap. Vid några tillfällen, då det blev för mycket folk i baren, hade hon flyttat ut till gatuserveringen, och vid andra tillfällen hade hon gått ned till en italiensk restaurang två dörrar bort och ätit middag, varefter hon återkommit till Harry och beställt mer Tullamore Dew. Hon brukade lämna baren vid tiotiden på kvällen och lulla iväg norrut.

Just denna dag hade hon druckit mer och snabbare än tidigare dagar och Harry hade börjat hålla ett vakande öga på henne. När hon petat i sig sju glas Tullamore Dew på drygt två timmar hade han beslutat att neka henne mera sprit. Innan han hann förverkliga beslutet hörde han dock braket då hon ramlade av stolen.

Han ställde ned ett glas som han just höll på att torka och gick runt bardisken och lyfte upp henne. Hon såg förnärmad ut.

”Jag tror att du har fått nog”, sa han.

Hon tittade ofokuserat på honom.

”Jag tror att du har rätt”, svarade hon med förvånansvärt tydlig röst.

Hon höll sig i bardisken med ena handen och grävde fram sedlar ur bröstfickan och svajade iväg mot utgången. Han grep henne milt i axeln.

”Vänta en stund. Vad sägs om att gå in i badrummet och spy upp den där sista spriten och sitta kvar i baren en stund. Jag vill inte gärna släppa iväg dig i det där tillståndet.”

Hon protesterade inte då han ledde henne till badrummet. Hon satte fingrarna i halsen och gjorde som han föreslog. Då hon kom ut i baren igen hade han hällt upp ett stort glas sodavatten åt henne. Hon drack upp hela glaset och rapade. Han spolade upp ytterligare ett glas.

”Du kommer att må fan i morgon”, sa Harry.

Hon nickade.

”Det är inte min sak, men om jag var du skulle jag hålla mig nykter ett par dagar.”

Hon nickade igen. Sedan gick hon tillbaka till badrummet och spydde.

Hon stannade kvar i Harry’s Bar i ytterligare någon timme innan hennes blick hade klarnat så pass att Harry vågade släppa iväg henne. Hon lämnade honom på ostadiga ben, promenerade ned till flygplatsen och följde stranden längs marinan. Hon promenerade till dess att klockan var halv nio och marken hade slutat gunga. Först då återvände hon till hotellet. Hon gick upp till sitt rum och borstade tänderna och sköljde av sig i ansiktet, bytte kläder och gick tillbaka ned till hotellbaren i foajén och beställde en kopp svart kaffe och en flaska mineralvatten.

Hon satt obemärkt i tystnad vid en pelare och studerade människorna i baren. Hon såg ett par i 30-årsåldern inbegripna i ett lågmält samtal. Kvinnan var klädd i en ljus sommarklänning. Mannen höll hennes hand under bordet. Två bord längre bort satt en svart familj, han med begynnande grå tinningar, hon med en vacker färgsprakande klänning i gult, svart och rött. De hade två barn strax under tonåren. Hon studerade en grupp affärsmän i vita skjortor och slips med sina kavajer över stolsryggarna. De drack öl. Hon såg ett sällskap pensionärer som utan tvivel var amerikanska turister. Männen var klädda i basebollkepsar, tenniströjor och lediga byxor. Kvinnorna hade designerjeans, röda toppar och solglasögon i snoddar. Hon såg en man i ljus linnekavaj och grå skjorta och mörk slips som kom in från gatan och hämtade nycklar i receptionen innan han styrde över till baren och beställde en öl. Hon satt tre meter från honom och fokuserade blicken då han lyfte en mobiltelefon och började prata på tyska.

”Hej, det är jag … är allt väl? … det går bra, vi har nästa möte i morgon eftermiddag … nej, jag tror att det löser sig … jag blir kvar i minst fem eller sex dagar och åker därefter till Madrid … nej, jag är inte hemma förrän i slutet av nästa vecka … jag med … jag älskar dig … javisst … jag ringer senare i veckan … puss.”

Han var 185 centimeter lång, drygt 50, kanske 55 år, blond med gråsprängt hår som var lite längre än kortklippt, en vek haka och för mycket vikt runt midjan. Ändå tämligen väl bibehållen. Han läste Financial Times. När han avslutat sin öl och gick mot hissen reste sig Lisbeth Salander och följde efter.

Han tryckte på knappen till våning sex. Lisbeth tog plats bredvid honom och lutade bakhuvudet mot hissväggen.

”Jag är berusad”, sa hon.

Han tittade på henne.

”Jaså?”

”Ja. Det har varit en sådan där vecka. Låt mig gissa. Du är affärsman av något slag, kommer från Hannover eller någonstans i norra Tyskland. Du är gift. Du älskar din fru. Och du måste stanna här i Gibraltar i ytterligare ett par dagar. Så mycket förstod jag av ditt telefonsamtal i baren.”

Han tittade förbluffad på henne.

”Själv är jag från Sverige. Jag känner ett oemotståndligt behov av att ha sex med någon. Jag skiter i om du är gift och jag vill inte ha ditt telefonnummer.”

Han höjde ögonbrynen.

”Jag bor på rum 711, våningen ovanför dig. Jag tänker gå upp på mitt rum, klä av mig, bada och lägga mig i sängen. Om du vill göra mig sällskap så ska du knacka på inom en halvtimme. Annars kommer jag att somna.”

”Är det här någon sorts skämt?” frågade han då hissen stannade.

”Nej. Jag ids inte tjafsa med att gå ut på någon krog och ragga. Antingen knackar du på hos mig eller så får det vara.”

Tjugofem minuter senare knackade det på dörren på Lisbeths hotellrum. Hon hade ett badlakan runt kroppen då hon öppnade.

”Kom in”, sa hon.

Han klev in och såg sig misstänksamt omkring i rummet.

”Det är bara jag här”, sa hon.

”Hur gammal är du egentligen?”

Hon sträckte ut handen och plockade upp sitt pass som låg på en byrå och gav det till honom.

”Du ser yngre ut.”

”Jag vet”, sa hon och öppnade badhandduken och slängde den på en stol. Hon gick till sängen och drog bort överkastet.

Han stirrade på hennes tatueringar. Hon sneglade över axeln.

”Det här är ingen fälla. Jag är tjej, singel och här några dagar. Jag har inte haft sex på flera månader.”

”Varför valde du just mig?”

”Därför att du var den ende i baren som såg ut att inte vara i sällskap.”

”Jag är gift …”

”Och jag vill inte veta vem hon är eller ens vem du är. Och jag vill inte diskutera sociologi. Jag vill knulla. Klä av dig eller gå ned till ditt rum igen.”

”Bara så där?”

”Varför inte. Du är vuxen och vet vad du förväntas göra.”

Han funderade i en halv minut. Han såg ut som om han tänkte gå. Hon satte sig på sängkanten och väntade. Han bet sig i underläppen. Sedan tog han av sig byxorna och skjortan och stod tveksamt kvar i kalsongerna.

”Allt”, sa Lisbeth Salander. ”Jag tänker inte knulla med någon som har kalsongerna på sig. Och du ska använda kondom. Jag vet var jag har varit, men jag vet inte var du har varit.”

Han drog av sig kalsongerna och gick fram till henne och lade handen på hennes axel. Lisbeth blundade då han böjde sig ned och kysste henne. Han smakade bra. Hon lät honom luta ned henne på sängen. Han var tung på henne.

Jeremy Stuart MacMillan, advokat, kände nackhåren resa sig i samma ögonblick som han öppnade dörren till sitt kontor i Buchanan House på Queensway Quay ovanför marinan. Han kände tobaksrök och hörde att en stol knarrade. Klockan var strax före sju på morgonen och hans första tanke var att han hade överraskat en inbrottstjuv.

Sedan kände han en doft av kaffe från bryggaren i pentryt. Efter några sekunder klev han tveksamt över tröskeln och gick genom hallen och kikade in i sitt rymliga och elegant möblerade arbetsrum. Lisbeth Salander satt i hans kontorsstol med ryggen mot honom och fötterna på fönsterbrädan. Hans bordsdator var påslagen och hon hade uppenbarligen inte haft några problem med att forcera lösenordet. Hon hade heller inte haft några problem med att öppna hans säkerhetsskåp. Hon hade en folder med hans högst privata korrespondens och bokföring i knäet.

”God morgon, fröken Salander”, sa han till sist.

”Mmm”, svarade hon. ”Det finns nybryggt kaffe och croissanter i pentryt.”

”Tack”, sa han och suckade uppgivet.

Han hade för all del köpt kontoret med hennes pengar och på hennes uppmaning, men han hade inte förväntat sig att hon skulle materialisera sig utan förvarning. Dessutom hade hon hittat och uppenbarligen läst en bögporrtidning som han hade haft gömd i en skrivbordslåda.

Så generande.

Eller kanske inte.

När det gällde Lisbeth Salander upplevde han att hon var den mest dömande människa han någonsin träffat då det handlade om personer som irriterade henne men att hon aldrig någonsin ens höjde ögonbrynen inför människors svagheter. Hon visste att han officiellt var heterosexuell men att hans mörka hemlighet var att han attraherades av män och att han sedan skilsmässan femton år tidigare gått in för att förverkliga sina mest privata fantasier.

Så lustigt. Jag känner mig trygg med henne.

Eftersom hon ändå befann sig i Gibraltar hade Lisbeth beslutat att besöka advokat Jeremy MacMillan som skötte hennes ekonomi. Hon hade inte varit i kontakt med honom sedan strax efter årsskiftet och ville veta om han hade passat på att ruinera henne under hennes frånvaro.

Men det hade inte brådskat och var heller inte orsaken till att hon hade åkt direkt till Gibraltar då hon frigavs. Det gjorde hon därför att hon kände ett intensivt behov av att komma bort från allt, och i det avseendet var Gibraltar utmärkt. Hon hade tillbringat nästan en vecka med att vara berusad och därefter ytterligare några dagar med att ha sex med den tyske affärsmannen som sent omsider presenterat sig som Dieter. Hon tvivlade på att det var hans riktiga namn men gjorde inga efterforskningar. Han tillbringade dagarna med att sitta i möten och kvällarna med att äta middag med henne innan de drog sig tillbaka till hans eller hennes rum.

Han var inte alls dålig i sängen, konstaterade Lisbeth. Möjligen var han lite ovan och stundom onödigt hårdhänt.

Dieter hade verkat genuint häpen över att hon på ren impuls hade raggat upp en överviktig tysk affärsman som inte ens hade varit ute och raggat. Han var mycket riktigt gift och brukade inte vara otrogen eller söka kvinnligt sällskap på sina affärsresor. Men då möjligheten serverades på fat i form av en späd och tatuerad flicka hade han inte kunnat motstå frestelsen. Sa han.

Lisbeth Salander brydde sig inte särskilt mycket om vad han sa. Hon hade inte avsett mer än rekreationssex, men överraskades av att han faktiskt ansträngde sig för att tillfredsställa henne. Det var först under den fjärde natten, deras sista tillsammans, som han fick ett utbrott av panikångest och började grubbla över vad hans fru skulle säga. Lisbeth Salander ansåg att han borde hålla truten och inte berätta något för sin fru.

Men hon sa inte vad hon tänkte.

Han var vuxen och hade kunnat säga nej till hennes invit. Det var inte hennes problem om han drabbades av skuldkänslor eller bekände något för sin fru. Hon hade legat med ryggen mot honom och lyssnat i femton minuter till dess att hon irriterat himlat med ögonen och vänt sig om och satt sig grensle över honom.

”Tror du att du kan ta en paus med ångesten en stund och tillfredsställa mig igen?” undrade hon.

Jeremy MacMillan var en helt annan historia. Han hade noll erotisk dragningskraft på Lisbeth Salander. Han var en skurk. Han var lustigt nog utseendemässigt snarlik Dieter. Han var 48 år gammal, charmig, lite överviktig med grånande mörkblont lockigt hår som kammades bakåt över en hög hjässa. Han hade tunna guldbågade glasögon.

En gång i tiden hade han varit en Oxbridgeutbildad affärsjurist och placerare i London. Han hade haft en lovande framtid och varit delägare i ett advokatkontor som anlitades av storföretag och penningstinna nyrika yuppies som ägnade sig åt fastighetsköp och skatteplanering. Han hade tillbringat det glada 1980-talet med att umgås med nyrika kändisar. Han hade krökat hårt och snortat kokain tillsammans med människor som han egentligen inte ville vakna tillsammans med morgonen därpå. Han hade aldrig blivit åtalad men hade förlorat sin fru och sina två barn och hade fått sparken efter att ha misskött affärerna och rumlat in berusad till en förlikningsprocess.

Utan någon större eftertanke hade han nyktrat till och skamset flytt från London. Varför han valt just Gibraltar visste han inte, men 1991 hade han slagit sig ihop med en lokal jurist och öppnat ett anspråkslöst bakgatskontor som officiellt ägnade sig åt betydligt mindre glamourösa bouppteckningar och testamentshandlingar. Lite mindre officiellt ägnade sig MacMillan & Marks åt att etablera brevlådeföretag och fungera som målvakter för diverse obskyra figurer i Europa. Verksamheten hankade sig fram till dess att Lisbeth Salander hade valt Jeremy MacMillan att förvalta de 2,4 miljarder dollar som hon stulit från finansmannen Hans-Erik Wennerströms sönderfallande imperium.

MacMillan var utan tvivel en skurk. Men hon betraktade honom som hennes skurk, och han hade överraskat sig själv genom att förbli oklanderligt hederlig gentemot henne. Hon hade först anlitat honom för en enkel uppgift. Mot en blygsam summa hade han etablerat ett antal brevlådeföretag som hon kunde nyttja och som hon placerade en miljon dollar i. Hon hade kontaktat honom på telefon och bara varit en röst i fjärran. Han frågade aldrig varifrån pengarna kom. Han hade gjort det hon bad om och debiterat henne fem procent av summan. Kort därefter hade hon slussat in en större summa pengar som han skulle använda för att etablera ett företag, Wasp Enterprises, som köpte en bostadsrätt i Stockholm. Kontakten med Lisbeth Salander hade därmed blivit lukrativ, även om det för hans del handlade om småpengar.

Två månader senare hade hon plötsligt kommit på besök i Gibraltar. Hon hade ringt honom och föreslagit en privat middag på hennes rum på The Rock, som var om inte det största så det mest anrika hotellet på Klippan. Han var inte säker på vad han hade väntat sig, men han hade inte trott att hans klient skulle vara en dockliknande flicka som såg ut att vara i de lägre tonåren. Han trodde att han var utsatt för någon sorts bisarrt skämt.

Han hade snabbt ändrat uppfattning. Den underliga flickan pratade obekymrat med honom utan att någonsin le eller visa någon personlig värme. Eller för den delen kyla. Han hade suttit lamslagen då hon under loppet av några minuter helt raserat den yrkesmässiga fasad av världsvan respektabilitet som han var så mån om att upprätthålla.

”Vad vill du?” undrade han.

”Jag har stulit en summa pengar”, svarade hon med stort allvar. ”Jag behöver en skurk som kan förvalta dem.”

Han hade undrat om hon var riktigt klok, men han spelade artigt med. Hon var potentiellt ett offer för en snabb dribbling som kunde rendera en liten inkomst. Därefter hade han suttit som träffad av blixten då hon förklarade vem hon stulit pengarna från, hur det hade gått till och hur stor summan var. Wennerstroemaffären var det hetaste samtalsämnet i den internationella finansvärlden.

”Jag förstår.”

Möjligheter gled genom hans hjärna.

”Du är en duktig affärsjurist och placerare. Om du vore en idiot så skulle du aldrig ha fått de uppdrag som du fick på 1980-talet. Däremot betedde du dig som en idiot och lyckades få sparken.”

Han höjde ögonbrynen.

”Jag kommer i framtiden att vara din enda klient.”

Hon hade tittat på honom med de mest troskyldiga ögon han någonsin sett.

”Jag har två krav. Det ena är att du aldrig någonsin begår ett brott eller blir inblandad i något som kan skapa problem för oss och fokusera myndigheternas intresse på mina företag och konton. Det andra är att du aldrig ljuger för mig. Aldrig någonsin. Inte en enda gång. Och inte av något skäl. Om du ljuger så upphör vår affärsrelation omedelbart och om du irriterar mig tillräckligt mycket så kommer jag att ruinera dig.”

Hon hällde upp ett glas vin åt honom.

”Det finns ingen orsak att ljuga för mig. Jag känner redan till allt som är värt att veta om ditt liv. Jag vet hur mycket du tjänar en bra månad och en dålig månad. Jag vet hur mycket du gör av med. Jag vet att du aldrig riktigt får pengarna att räcka till. Jag vet att du har 120 000 pund i skulder, både långfristiga och kortfristiga sådana, och att du ständigt måste ta risker och fiffla till dig pengar för att klara amorteringarna. Du klär dig elegant och försöker hålla skenet uppe, men du är på dekis och har inte köpt en ny kavaj på flera månader. Däremot lämnade du in en gammal kavaj för att lappa fodret för två veckor sedan. Du brukade samla på sällsynta böcker men har sålt dem undan för undan. Förra månaden sålde du en tidig utgåva av Oliver Twist för 760 pund.”

Hon tystnade och fixerade honom med blicken. Han svalde.

”Förra veckan gjorde du faktiskt ett klipp. Ett ganska sinnrikt bedrägeri mot den där änkan som du representerar. Du roffade åt dig 6 000 pund som hon knappast kommer att sakna.”

”Hur fan vet du det?”

”Jag vet att du varit gift, att du har två barn i England som inte vill träffa dig och att du har tagit steget fullt ut sedan skilsmässan och i dag huvudsakligen har homosexuella förhållanden. Du skäms förmodligen över det, eftersom du undviker bögklubbarna och att bli sedd ute på stan med någon av dina manliga vänner och eftersom du ofta åker över gränsen till Spanien för att träffa män.”

Jeremy MacMillan satt förstummad av chock. Han var plötsligt skräckslagen. Han hade ingen aning om hur hon hade fått reda på all information, men hon hade tillräckligt för att förinta honom.

”Och det här säger jag bara en gång. Jag skiter fullständigt i vem du har sex med. Det angår inte mig. Jag vill veta vem du är, men jag kommer aldrig att utnyttja min kunskap. Jag kommer inte att hota dig eller utpressa dig.”

MacMillan var ingen idiot. Han insåg självfallet att den kunskap hon hade om honom innebar ett hot. Hon hade kontroll. Under ett ögonblick hade han övervägt att lyfta upp henne och kasta henne över kanten av terrassen, men han behärskade sig. Han hade aldrig tidigare varit så rädd.

”Vad vill du?” pressade han fram.

”Jag vill ha ett kompanjonskap med dig. Du ska upphöra med alla andra affärer du sysslar med och arbeta exklusivt för mig. Du kommer att tjäna mer än du någonsin kunnat drömma om.”

Hon förklarade vad hon ville att han skulle göra och hur hon ville att upplägget skulle se ut.

”Jag vill vara osynlig”, förklarade hon. ”Du sköter mina affärer. Allt ska vara legitimt. Det jag strular till på egen hand kommer aldrig att beröra dig eller kopplas till våra affärer.”

”Jag förstår.”

”Jag kommer alltså att vara din enda klient. Du har en vecka på dig att avveckla alla dina andra klienter och upphöra med allt småfiffel.”

Han insåg också att han hade fått ett erbjudande som aldrig skulle återkomma. Han hade funderat sextio sekunder och därefter accepterat. Han hade bara en fråga.

”Hur vet du att jag inte blåser dig?”

”Gör inte det. Du kommer att ångra dig resten av ditt miserabla liv.”

Det fanns ingen orsak att fiffla. Lisbeth Salander hade erbjudit honom ett uppdrag som potentiellt hade en så stor guldkant att det hade varit absurt att riskera något för småpengar. Så länge han var någorlunda anspråkslös och inte strulade till något så hade han en tryggad framtid.

Han tänkte följaktligen inte blåsa Lisbeth Salander.

Alltså blev han hederlig, eller åtminstone så hederlig en utbränd advokat kunde anses vara då han förvaltade ett stöldgods av astronomiska proportioner.

Lisbeth var helt ointresserad av att sköta sin ekonomi. MacMillans uppgift var att placera hennes pengar och se till att det fanns täckning på de kreditkort som hon använde. De hade diskuterat i flera timmar. Hon hade förklarat hur hon ville att hennes ekonomi skulle fungera. Hans jobb var att se till att det fungerade.

En stor del av stöldgodset hade placerats i stabila fonder som gjorde henne ekonomiskt oberoende resten av livet, även om hon skulle få för sig att leva ett extremt utsvävande och slösaktigt liv. Det var från dessa fonder som hennes kreditkort fylldes på.

Resten av pengarna kunde han leka med och investera efter eget huvud, förutsatt att han inte investerade i något som kunde innebära problem med polisen i någon form. Hon förbjöd honom att ägna sig åt fåniga småbrott och dussinbedrägerier som – om oturen var framme – kunde resultera i undersökningar som i sin tur kunde sätta henne under granskning.

Det som återstod att fastställa var vad han skulle tjäna på affären.

”Jag betalar 500 000 pund i ingångsarvode. Därmed kan du lösa alla dina skulder och ändå få en bra slant över. Därefter tjänar du pengar åt dig själv. Du startar ett företag med oss två som delägare. Du får tjugo procent av all profit som företaget genererar. Jag vill att du ska vara tillräckligt rik för att inte frestas att börja med något fuffens, men inte så rik att du inte anstränger dig.”

Han började sitt nya jobb den 1 februari. I slutet av mars hade han betalat alla sina personliga skulder och stabiliserat sin privatekonomi. Lisbeth hade insisterat på att han skulle prioritera att sanera sin egen ekonomi så att han var solvent. I maj bröt han partnerskapet med sin alkoholiserade kollega George Marks, den andra halvan av MacMillan & Marks. Han kände ett styng av dåligt samvete gentemot sin förra partner, men att blanda in Marks i Lisbeth Salanders affärer var uteslutet.

Han dryftade saken med Lisbeth Salander då hon återkom till Gibraltar på ett spontanbesök i början av juli och upptäckte att MacMillan arbetade hemifrån sin lägenhet istället för från det bakgatskontor där han tidigare huserat.

”Min partner är alkoholist och kommer inte att kunna hantera det här. Tvärtom skulle han vara en enorm riskfaktor. Men för femton år sedan räddade han mitt liv då jag kom till Gibraltar och han tog in mig i sin verksamhet.”

Hon funderade i två minuter medan hon studerade MacMillans ansikte.

”Jag förstår. Du är en skurk med lojalitet. Det är förmodligen en berömvärd egenskap. Jag föreslår att du skapar ett litet konto som han kan få fiffla med. Se till att han tjänar några tusenlappar i månaden så att han klarar sig.”

”Är det okej med dig?”

Hon hade nickat och sett sig omkring i hans ungkarlslya. Han bodde i en etta med kokvrå i en av gränderna i närheten av sjukhuset. Det enda trivsamma var utsikten. Det var å andra sidan en utsikt som var svår att undvika i Gibraltar.

”Du behöver ett kontor och en bättre bostad”, sa hon.

”Jag har inte haft tid”, svarade han.

”Okej”, sa hon.

Därefter gick hon ut och shoppade ett kontor åt honom och valde 130 kvadrat med en liten terrass mot havet i Buchanan House på Queensway Quay, vilket definitivt var upmarket i Gibraltar. Hon anlitade en inredare som renoverade och möblerade.

MacMillan erinrade sig att medan han hade varit upptagen med pappersexercis hade Lisbeth personligen övervakat installation av larmsystem, datautrustning och det säkerhetsskåp som hon överraskande satt och rotade i då han kom in på kontoret på morgonen.

”Befinner jag mig i onåd?” undrade han.

Hon lade ned den pärm med korrespondens som hon fördjupat sig i.

”Nej, Jeremy. Du befinner dig inte i onåd.”

”Bra”, sa han och gick och hämtade kaffe. ”Du har en förmåga att dyka upp då man minst väntar det.”

”Jag har varit upptagen den senaste tiden. Jag ville bara uppdatera mig om vad som hänt.”

”Om jag förstått saken rätt så har du jagats för trippelmord, blivit skjuten i huvudet och åtalats för en räcka brott. Jag var riktigt orolig ett tag. Jag trodde att du fortfarande satt inburad. Har du rymt?”

”Nej. Jag frikändes på alla punkter och har släppts. Hur mycket har du hört?”

Han tvekade en sekund.

”Okej. Inga vita lögner. När jag begrep att du satt mitt i skiten hyrde jag en översättningsbyrå som finkammade svenska tidningar och gav mig fortlöpande uppdateringar. Jag är rätt insatt.”

”Om du baserar din kunskap på vad som stått i tidningarna så är du inte det minsta insatt. Men jag antar att du upptäckt en del hemligheter om mig.”

Han nickade.

”Vad händer nu?”

Hon tittade förvånat på honom.

”Ingenting. Vi fortsätter som tidigare. Vår relation har inget med mina problem i Sverige att göra. Berätta vad som hänt medan jag varit borta. Har du skött dig?”

”Jag dricker inte”, sa han. ”Om det är det du menar.”

”Nej. Ditt privatliv angår inte mig så länge det inte stör affärerna. Jag menar om jag är rikare eller fattigare än för ett år sedan?”

Han drog ut besöksstolen och slog sig ned. På något sätt spelade det ingen roll att hon ockuperat hans plats. Det fanns ingen orsak att ägna sig åt prestigekamp med henne.

”Du levererade 2,4 miljarder dollar till mig. Vi satte in 200 miljoner i fonder åt dig. Du gav mig resten att leka med.”

”Ja.”

”Dina personliga fonder har inte förändrats med mycket mer än räntan. Jag kan öka profiten om …”

”Jag är inte intresserad av att öka profiten.”

”Okej. Du har gjort av med en struntsumma. De största enskilda utgifterna har varit den lägenhet jag köpte åt dig och den välgörenhetsfond du startade för den där advokaten Palmgren. I övrigt har du bara haft normalkonsumtion och inte en särskilt vidlyftig sådan. Räntorna har varit gynnsamma. Du ligger på ungefär plus minus noll.”

”Bra.”

”Återstoden har jag investerat. I fjol tog vi inte in några större summor. Jag var ringrostig och ägnade tiden åt att lära mig marknaden igen. Vi har haft utgifter. Det är först i år vi har börjat generera inkomster. Medan du suttit inburad har vi dragit in drygt sju miljoner. Dollar alltså.”

”Varav tjugo procent tillfaller dig.”

”Varav tjugo procent tillfaller mig.”

”Är du nöjd med det?”

”Jag har tjänat över en miljon dollar på ett halvår. Jo. Jag är nöjd.”

”Du vet … gapa inte efter för mycket. Du kan dra dig tillbaka när du känner dig nöjd. Men fortsätt att sköta mina affärer några timmar då och då.”

”Tio miljoner dollar”, sa han.

”Hur?”

”När jag fått ihop tio miljoner dollar lägger jag av. Det var bra att du dök upp. Vi har en del att diskutera.”

”Prata på.”

Han slog ut med handen.

”Det här är så mycket pengar att det skrämmer skiten ur mig. Jag vet inte hur jag ska hantera dem. Jag vet inte vad målsättningen med verksamheten är mer än att tjäna mer pengar. Vad ska pengarna användas till?”

”Jag vet inte.”

”Inte jag heller. Men pengarna kan bli ett självändamål. Det är rubbat. Det är därför jag beslutat mig för att lägga av då jag tjänat ihop tio miljoner. Jag vill inte ha ansvaret längre.”

”Okej.”

”Innan jag lägger av vill jag att du har bestämt hur du vill att den här förmögenheten ska förvaltas i framtiden. Det måste finnas ett syfte och riktlinjer och en organisation att lämna över till.”

”Mmm.”

”Det är omöjligt för en person att ägna sig åt affärer på det här sättet. Jag har delat upp summan i långsiktiga fasta investeringar – fastigheter, värdepapper och sådant. Du har en komplett förteckning i datorn.”

”Jag har läst den.”

”Den andra halvan ägnar jag åt spekulation, men det är så mycket pengar att hålla rätt på att jag inte hinner med. Jag har därför startat ett investmentbolag i Jersey. Du har för närvarande sex anställda i London. Två skickliga unga placerare och kontorspersonal.”

”Yellow Ballroom Ltd? Jag undrade just vad det var för något.”

”Vårt företag. Här i Gibraltar har jag anställt en sekreterare och en ung lovande jurist … de dyker förresten upp om någon halvtimme.”

”Jaha. Molly Flint, 41 år, och Brian Delaney, 26.”

”Vill du träffa dem?”

”Nej. Är Brian din älskare?”

”Vad? Nej.”

Han såg chockerad ut.

”Jag blandar inte ihop …”

”Bra.”

”Förresten … jag är inte intresserad av unga grabbar … oerfarna, menar jag.”

”Nej, du är mer attraherad av grabbar med lite tuffare attityd än en snorunge kan erbjuda. Det är fortfarande inte något som angår mig, men Jeremy …”

”Ja?”

”Var försiktig.”

Hon hade egentligen inte planerat att stanna i Gibraltar mer än ett par veckor för att hitta en kompassriktning igen. Hon upptäckte plötsligt att hon inte hade en aning om vad hon skulle ta sig till eller vart hon borde åka. Hon blev kvar i tolv veckor. Hon kontrollerade sin e-post en gång om dagen och svarade lydigt på mail från Annika Giannini vid de enstaka tillfällen hon hörde av sig. Hon berättade inte var hon befann sig. Hon svarade inte på någon annan e-post.

Hon fortsatte att besöka Harry’s Bar, men nu kom hon in bara för någon enstaka öl på kvällarna. Hon tillbringade större delen av dagarna på The Rock, antingen på terrassen eller i sängen. Hon avverkade ytterligare en tillfällig förbindelse med en 30-årig officer i brittiska marinen, men det blev ett one night stand och var på det hela taget en ointressant upplevelse.

Hon insåg att hon var uttråkad.

I början av oktober åt hon middag med Jeremy MacMillan. De hade bara träffats några enstaka tillfällen under hennes vistelse. Det hade mörknat och de drack ett fruktigt vitt vin och hade diskuterat vad de skulle använda Lisbeths miljarder till. Plötsligt överraskade han henne med att fråga vad som tryckte henne.

Hon hade betraktat honom och funderat på saken. Därefter hade hon lika överraskande berättat om sitt förhållande till Miriam Wu, hur hon misshandlats och nästan mördats av Ronald Niedermann. Det hade varit hennes fel. Bortsett från en hälsning via Annika Giannini hade Lisbeth inte hört ett ord från Miriam Wu. Och nu hade hon flyttat till Frankrike.

Jeremy MacMillan hade suttit tyst en lång stund.

”Är du kär i henne?” frågade han plötsligt.

Lisbeth Salander funderade på svaret. Till sist skakade hon på huvudet.

”Nej. Jag tror inte att jag är typen som blir kär. Hon var en vän. Och hon var bra sex.”

”Ingen människa kan undvika att bli kär”, sa han. ”Man kanske vill förneka det, men vänskap är nog den vanligaste formen av kärlek.”

Hon tittade förbluffat på honom.

”Blir du arg om jag blir personlig?”

”Nej.”

”Åk till Paris, för guds skull”, sa han.

Hon landade på de Gaulle-flygplatsen halv tre på eftermiddagen, tog flygbussen till Triumfbågen och ägnade två timmar åt att vandra omkring i de närmaste kvarteren på jakt efter ett ledigt hotellrum. Hon gick söderut, mot Seine, och fick slutligen plats på lilla Hotel Victor Hugo på rue Copernic.

Hon duschade och ringde Miriam Wu. De träffades vid niotiden på kvällen på en bar i närheten av Notre-Dame. Miriam Wu var klädd i vit skjorta och kavaj. Hon såg strålande ut. Lisbeth blev omedelbart generad. De pussade varandra på kinden.

”Jag är ledsen att jag inte hört av mig och att jag inte kom till rättegången”, sa Miriam Wu.

”Det är okej. Rättegången var bakom lyckta dörrar i vilket fall.”

”Jag låg på sjukhus i tre veckor och sedan var allting ett kaos då jag kom hem till Lundagatan. Jag kunde inte sova. Jag drömde mardrömmar om den där jävla Niedermann. Jag ringde till mamma och sa att jag ville komma.”

Lisbeth nickade.

”Förlåt mig.”

”Var inte en jävla idiot. Det är jag som kommit hit för att be dig om ursäkt.”

”Varför det?”

”Jag tänkte inte. Det föll mig aldrig in att jag utsatte dig för livsfara genom att överlåta lägenheten men fortsätta att vara skriven där. Det var mitt fel att du nästan blev mördad. Jag förstår om du hatar mig.”

Miriam Wu såg häpen ut.

”Jag har inte ens tänkt tanken. Det var Ronald Niedermann som försökte mörda mig. Inte du.”

De satt tysta en stund.

”Jaha”, sa Lisbeth till sist.

”Jo”, sa Miriam Wu.

”Jag har inte följt efter dig hit för att jag är kär i dig”, sa Lisbeth.

Miriam nickade.

”Du var jävla bra sex, men jag är inte kär i dig”, underströk hon.

”Lisbeth … jag tror …”

”Det jag ville säga var att jag hoppas att … fan.”

”Vad?”

”Jag har inte många vänner …”

Miriam Wu nickade.

”Jag blir kvar i Paris ett tag. Mina studier därhemma gick åt helvete och jag skrev in mig på universitetet här istället. Jag kommer att stanna minst ett år.”

Lisbeth nickade.

”Sedan vet jag inte. Men jag kommer tillbaka till Stockholm. Jag betalar hyran för Lundagatan och jag tänker behålla lägenheten. Om det är okej med dig.”

”Det är din lägenhet. Gör vad du vill med den.”

”Lisbeth, du är väldigt speciell”, sa hon. ”Jag vill gärna fortsätta att vara din vän.”

De pratade i två timmar. Lisbeth hade ingen anledning att dölja sitt förflutna för Miriam Wu. Zalachenkoaffären var känd av alla som hade tillgång till en svensk tidning och Miriam Wu hade följt affären med stort intresse. Hon berättade detaljerat om vad som hade hänt i Nykvarn den natt Paolo Roberto hade räddat hennes liv.

Sedan åkte de hem till Miriams studentrum i närheten av universitetet.