Luftslottet som sprängdes

EPILOG: BOUPPTECKNING FREDAG 2 DECEMBER – SÖNDAG 18 DECEMBER

Annika Giannini träffade Lisbeth Salander i baren på Södra teatern vid niotiden på kvällen. Lisbeth drack starköl och var på väg att avsluta sitt andra glas.

”Ledsen att jag är sen”, sa Annika och sneglade på sitt armbandsur. ”Jag fick trassel med en annan klient.”

”Jaha”, sa Lisbeth.

”Vad firar du?”

”Inget. Jag har bara lust att bli full.”

Annika betraktade henne med skepsis medan hon slog sig ned.

”Har du ofta den lusten?”

”Jag söp mig redlös då jag blev frisläppt, men jag har inga anlag för alkoholism om du tror det. Det slog mig bara att jag för första gången i mitt liv är myndig och har laglig rätt att bli berusad här hemma i Sverige.”

Annika beställde en campari.

”Okej”, sa hon. ”Vill du dricka ensam eller vill du ha sällskap?”

”Helst ensam. Men om du inte pratar så mycket kan du sitta med. Jag antar att du inte har lust att hänga med hem till mig och ha sex.”

”Förlåt?” undrade Annika Giannini.

”Nä, jag trodde väl det. Du är en sådan där vanvettigt heterosexuell människa.”

Annika Giannini såg plötsligt road ut.

”Det är första gången någon av mina klienter föreslagit sex.”

”Är du intresserad?”

”Sorry. Inte det minsta. Men tack för erbjudandet.”

”Vad var det du ville, advokaten?”

”Två saker. Antingen avsäger jag mig jobbet som din advokat här och nu eller så börjar du svara i telefon då jag ringer. Vi hade den här diskussionen då du blev frisläppt.”

Lisbeth Salander tittade på Annika Giannini.

”Jag har försökt få tag på dig i en vecka. Jag har ringt, skrivit och mailat.”

”Jag har varit bortrest.”

”Du har varit omöjlig att få tag på större delen av hösten. Det här fungerar inte. Jag har accepterat att vara ditt juridiska ombud i allt som har med dina mellanhavanden med staten att göra. Det betyder formalia och dokumentation som måste skötas. Papper måste undertecknas. Frågor måste besvaras. Jag måste kunna få tag på dig, och jag har ingen lust att sitta som en idiot och inte veta var du håller hus.”

”Jag förstår. Jag har varit utomlands i två veckor. Jag kom hem i går och ringde dig så fort jag hörde att du sökte mig.”

”Det duger inte. Du måste hålla mig underrättad om var du finns och höra av dig minst en gång i veckan till dess att alla frågor om skadestånd och sådant är klart.”

”Jag skiter i skadestånd. Jag vill att staten lämnar mig i fred.”

”Men staten kommer inte att lämna dig i fred, hur mycket du än vill. Ditt frikännande i tingsrätten får en lång kedja av konsekvenser. Det handlar inte bara om dig. Peter Teleborian kommer att åtalas för vad han gjorde mot dig. Det betyder att du måste vittna. Åklagare Ekström är föremål för en utredning om tjänstefel och kan dessutom komma att åtalas om det visar sig att han medvetet åsidosatt tjänsteplikten på uppdrag av Sektionen.”

Lisbeth höjde ögonbrynen. För en sekund såg hon nästan intresserad ut.

”Jag tror inte att det kommer att leda till åtal. Han gick på en bluff och har egentligen inget med Sektionen att göra. Men så sent som förra veckan inledde en åklagare en förundersökning mot överförmyndarnämnden. Där föreligger flera JO-anmälningar och en anmälan till justitiekanslern.”

”Jag har inte anmält någon.”

”Nej. Men det är uppenbart att grova tjänstefel har begåtts och allt detta måste utredas. Du är inte den enda person som nämnden har ansvar för.”

Lisbeth ryckte på axlarna.

”Det angår inte mig. Men jag lovar att hålla bättre kontakt med dig än tidigare. De här senaste två veckorna har varit ett undantag. Jag har jobbat.”

Annika Giannini tittade misstänksamt på sin klient.

”Vad jobbar du med?”

”Konsultverksamhet.”

”Okej”, sa hon till slut. ”Det andra är att bouppteckningen är klar.”

”Vilken bouppteckning?”

”Efter din pappa. Statens advokat tog kontakt med mig eftersom ingen tycks veta hur de ska få kontakt med dig. Du och din syster är enda arvtagare.”

Lisbeth Salander betraktade Annika utan att röra en min. Sedan fångade hon servitrisens blick och pekade på sitt glas.

”Jag vill inte ha något arv efter min far. Gör vad fan du vill med det.”

”Fel. Du kan göra vad du vill med arvet. Mitt jobb är att se till att du har möjlighet att göra det.”

”Jag vill inte ha ett öre efter det svinet.”

”Okej. Skänk pengarna till Greenpeace eller nåt.”

”Jag skiter i valarna.”

Annikas röst blev plötsligt förnuftig.

”Lisbeth, om du nu ska vara myndig så får du faktiskt börja bete dig som en sådan. Jag skiter i vad du gör med dina pengar. Skriv på här att du har tagit emot så kan du supa i fred sedan.”

Lisbeth sneglade under lugg på Annika och tittade därefter ned i bordet. Annika antog att det var en sorts urskuldande gest som eventuellt motsvarade en ursäkt i Lisbeth Salanders begränsade mimregister.

”Okej. Vad är det?”

”Rätt hyfsat. Din pappa hade drygt 300 000 i värdepapper. Fastigheten i Gosseberga kommer att ge uppskattningsvis runt 1,5 miljoner i försäljning – det ingår lite skog. Dessutom ägde din far ytterligare tre fastigheter.”

”Fastigheter?”

”Ja. Det tycks som att han hade investerat en del pengar. Det är inga dramatiskt värdefulla objekt. Han äger ett mindre hyreshus i Uddevalla om sammanlagt sex lägenheter som svarar för en del hyresintäkter. Men fastigheten är i dåligt skick och han struntade i renoveringarna. Kåken har till och med varit uppe hos hyresnämnden. Du blir inte rik men den kommer att inbringa en slant vid försäljning. Han äger ett sommartorp i Småland som är värderat till drygt 250 000 kronor.”

”Jaha.”

”Sedan äger han en fallfärdig industrilokal utanför Norrtälje.”

”Varför i hela friden hade han skaffat sig den skiten?”

”Det har jag ingen aning om. Uppskattningsvis kan arvet inbringa omkring fyra-någonting miljoner vid försäljning efter skatter och sådant, men …”

”Ja?”

”Sedan ska arvet delas lika mellan dig och din syster. Problemet är att ingen tycks veta var din syster befinner sig.”

Lisbeth betraktade Annika Giannini under uttryckslös tystnad.

”Nå?”

”Nå, vad då?”

”Var finns din syster?”

”Jag har ingen aning. Jag har inte sett henne på tio år.”

”Hon har sekretesskyddade uppgifter, men jag har fått fram att hon är antecknad som obefintlig i riket.”

”Jaså”, sa Lisbeth med behärskat intresse.

Annika suckade uppgivet.

”Okej. Då skulle jag föreslå att vi realiserar alla tillgångar och fonderar halva summan i bank till dess att din syster kan lokaliseras. Jag kan inleda förhandlingar om du ger mig klartecken.”

Lisbeth ryckte på axlarna.

”Jag vill inte ha med hans pengar att göra.”

”Jag förstår det. Men bokslutet måste i alla fall göras. Det är en del av ditt ansvar som myndig.”

”Sälj skiten då. Sätt in hälften på bank och skänk resten till vad du har lust med.”

Annika Giannini krökte ett ögonbryn. Hon hade förstått att Lisbeth Salander faktiskt hade pengar undanstoppade men inte insett att hennes klient hade det så pass gott ställt att hon kunde ignorera ett arv som uppgick till närmare två miljoner kronor och kanske mer. Hon hade heller ingen aning om varifrån Lisbeth hade fått sina pengar eller hur mycket det handlade om. Däremot var hon intresserad av att få den byråkratiska proceduren avklarad.

”Snälla Lisbeth … Kan du läsa igenom bouppteckningen och ge mig klartecken så vi får saken ur världen.”

Lisbeth muttrade en stund men gav till sist med sig och stoppade mappen i sin väska. Hon lovade att läsa igenom och ge instruktioner om hur hon ville att Annika skulle agera. Därefter ägnade hon sig åt sin öl. Annika Giannini höll henne sällskap i en timme och drack huvudsakligen mineralvatten.

Det var först flera dagar senare då Annika Giannini ringde och påminde Lisbeth Salander om bouppteckningen som hon plockade upp och slätade ut de skrynkliga papperen. Hon satte sig vid köksbordet hemma i lägenheten vid Mosebacke och läste igenom dokumentationen.

Bouppteckningen omfattade åtskilliga sidor och innehöll uppgifter om allt möjligt bråte – vilket porslin som funnits i köksskåpen i Gosseberga, kvarlämnade kläder, värdet på kameror och andra personliga effekter. Alexander Zalachenko hade inte lämnat mycket av värde efter sig och inget av föremålen hade minsta affektionsvärde för Lisbeth Salander. Hon funderade en stund och beslutade därefter att hon inte hade ändrat attityd sedan hon träffat Annika på krogen. Sälj skiten och bränn pengarna. Eller nåt. Hon var fullständigt övertygad om att hon inte ville ha ett öre efter sin far men misstänkte också på goda grunder att Zalachenkos verkliga tillgångar låg nedplöjda någonstans där ingen bouppteckningsman hade sökt.

Sedan öppnade hon lagfarten över industrifastigheten i Norrtälje.

Fastigheten var en industrilokal i tre byggnader om sammanlagt 20 000 kvadratmeter i närheten av Skederid mellan Norrtälje och Rimbo.

Bouppteckningsmannen hade gjort ett hastigt besök på platsen och konstaterat att det var ett nedlagt tegelbruk som stått mer eller mindre öde sedan det lades ned på 1960-talet och som användes som trävarulager på 1970-talet. Han hade konstaterat att lokalerna var i ytterst dåligt skick och inte lämpade sig för renovering för någon annan verksamhet. Det dåliga skicket innebar bland annat att det som beskrevs som ”norra byggnaden” hade eldhärjats och rasat ihop. Vissa reparationer hade dock utförts i ”huvudbyggnaden”.

Det som fick Lisbeth Salander att haja till var historiken. Alexander Zalachenko hade skaffat sig fastigheten för en spottstyver den 12 mars 1984, men den som stod för köpehandlingarna var Agneta Sofia Salander.

Lisbeth Salanders mor hade alltså ägt fastigheten. Redan 1987 hade dock hennes ägande upphört. Zalachenko köpte ut henne för en summa om 2 000 kronor. Därefter tycktes fastigheten ha stått oanvänd i drygt femton år. Bouppteckningen visade att den 17 september 2003 hade företaget KAB anlitat byggföretaget NorrBygg AB att utföra renoveringsarbeten som bland annat omfattade reparationer av golv och tak, samt förbättringar av vatten och el. Reparationerna hade pågått drygt två månader till den sista november och därefter avbrutits. NorrBygg hade skickat en räkning som hade betalats.

Av alla tillgångar i hennes fars kvarlåtenskap var detta det enda förbryllande inslaget. Lisbeth Salander rynkade ögonbrynen. Ägandet av industrilokalen var begripligt om hennes far hade velat antyda att hans legitima företag KAB bedrev någon form av verksamhet eller ägde vissa tillgångar. Det var också begripligt att han hade utnyttjat Lisbeths mor som bulvan eller frontfigur i köpet och därefter lagt beslag på kontraktet.

Men varför i herrans namn hade han år 2003 betalat närmare 440 000 kronor för att renovera ett fallfärdigt ruckel som enligt bouppteckningsmannen fortfarande 2005 inte användes till någonting alls?

Lisbeth Salander var konfunderad men inte överdrivet intresserad. Hon vek ihop mappen och ringde Annika Giannini.

”Jag har läst bouppteckningen. Mitt besked kvarstår. Sälj skiten och gör vad du vill med pengarna. Jag vill inte ha någonting efter honom.”

”Okej. Då ser jag till att halva summan fonderas för din systers räkning. Därefter ska jag ge dig några förslag på olika ändamål du kan donera pengarna till.”

”Jaha”, sa Lisbeth och lade på luren utan vidare prat.

Hon satte sig i fönstersmygen och tände en cigarett och tittade ut mot Saltsjön.

Lisbeth Salander tillbringade den kommande veckan med att bistå Dragan Armanskij i ett brådskande ärende. Det handlade om att spåra och identifiera en person som misstänktes vara inhyrd för att röva bort ett barn i en vårdnadstvist där en svensk kvinna hade skilt sig från en libanesisk medborgare. Lisbeth Salanders insats inskränkte sig till att kontrollera e-posten för den person som antogs vara uppdragsgivaren. Uppdraget avbröts i samband med att parterna kom till en rättslig uppgörelse och försonades.

Den 18 december var söndagen före jul. Lisbeth vaknade klockan halv sju på morgonen och konstaterade att hon måste handla en julklapp till Holger Palmgren. Hon funderade en stund över om hon skulle köpa julklappar till någon annan – möjligen Annika Giannini. Hon gjorde sig ingen brådska då hon klev upp och duschade och åt frukost bestående av kaffe och rostat bröd med ost och apelsinmarmelad.

Hon hade inget särskilt planerat för dagen och ägnade en stund åt att plocka bort papper och tidningar från skrivbordet. Sedan föll hennes blick på mappen med bouppteckningen. Hon slog upp den och läste om sidan med lagfarten till industrifastigheten i Norrtälje. Till sist suckade hon. Okej. Jag måste få veta vad tusan han hade på gång.

Hon satte på sig varma kläder och kängor. Klockan var halv nio på förmiddagen då hon svängde ut den vinröda Hondan från garaget under Fiskargatan 9. Det var iskallt men vackert väder med sol och pastellblå himmel. Hon tog vägen över Slussen och Klarabergsleden och snirklade sig upp på E18 i riktning Norrtälje. Hon hade ingen brådska. Klockan var närmare tio på förmiddagen då hon svängde upp till en OK-mack några kilometer utanför Skederid för att fråga om vägen till det gamla tegelbruket. I samma ögonblick som hon parkerade insåg hon att hon inte skulle behöva fråga.

Hon befann sig på en liten höjd med god utsikt över en sänka på andra sidan vägen. Till vänster på vägen mot Norrtälje noterade hon ett färglager och någonting som hade med byggnadsmaterial att göra, samt en uppställningsplats för schaktmaskiner. Till höger i utkanten av industriområdet, drygt 400 meter från huvudvägen, låg en dyster tegelbyggnad med en raserad skorsten. Bruket låg som en sista utpost i industriområdet, lite isolerat på andra sidan en väg och en smal å. Hon betraktade eftertänksamt byggnaden och undrade vad som hade förmått henne att ägna dagen åt att åka till Norrtälje kommun.

Hon vred huvudet och sneglade mot OK-macken där en TIR-skyltad långtradare just stannade till. Hon insåg plötsligt att hon befann sig på huvudleden från färjehamnen i Kapellskär där en stor del av godstrafiken mellan Sverige och baltstaterna passerade.

Hon startade bilen och körde tillbaka ut på vägen och svängde upp till det övergivna tegelbruket. Hon parkerade mitt på tomten och klev ut ur bilen. Det var minusgrader i luften och hon satte på sig en svart luva och svarta skinnhandskar.

Huvudbyggnaden hade två våningar. På bottenvåningen hade alla fönster stängts till med plywood. På övervåningen noterade hon ett stort antal trasiga fönster. Tegelbruket var en betydligt större byggnad än hon hade föreställt sig. Den tycktes omåttligt förfallen. Några spår av reparationer kunde hon inte urskilja. Hon såg inte en levande själ, men noterade att någon hade kastat en begagnad kondom mitt på parkeringsplatsen och att en del av fasaden hade varit föremål för angrepp från graffitikonstnärer.

Varför i helvete hade Zalachenko ägt denna byggnad?

Hon promenerade runt bruket och hittade den raserade flygeln på baksidan. Hon konstaterade att alla dörrar till huvudbyggnaden var låsta med kättingar och hänglås. Till sist studerade hon frustrerat en port på gaveln. I samtliga dörrar var hänglåsen fastsatta med kraftiga järnbultar och brytskydd. Låset på gaveln tycktes vekare och var faktiskt endast fixerat med grov spik. Äh, vad fan, jag äger ju byggnaden. Hon såg sig omkring och hittade ett smalt järnrör i en hög med bråte och använde det som hävstång för att knäcka fästet till hänglåset.

Hon kom in i ett trapphus med en öppning till utrymmet på bottenvåningen. De förbommade fönstren gjorde att det var nästan kolsvart, med undantag för några enstaka strimmor av ljus som letade sig in vid kanterna av plywooden. Hon stod stilla i flera minuter medan ögonen vande sig vid mörkret och skymtade ett hav av skräp, övergivna träpallar, gamla maskindelar och virke i en hall som var fyrtiofem meter lång och kanske tjugo meter bred och hölls på plats av massiva pelare. De gamla ugnarna från tegelbruket tycktes ha monterats ned och tagits bort. Fundamenten hade blivit vattenfyllda bassänger och det var stora pölar av vatten och mögel på golvet. Det luktade unket och ruttet från bråten. Hon rynkade näsan.

Lisbeth vände och gick uppför trappan. Övervåningen var torr och bestod av två hallar i fil, drygt tjugo gånger tjugo meter och minst åtta meter i takhöjd. Höga fönster fanns oåtkomliga uppe vid taket. De gav ingen utsikt men bidrog till ett vackert ljus på övervåningen. Liksom bottenvåningen var den fylld av bråte. Hon passerade dussintals meterhöga packlårar staplade på varandra. Hon kände på en av dem. Den gick inte att rubba. Hon läste texten Machine parts 0-A77. Under fanns motsvarande text på ryska. Hon noterade en öppen varuhiss mitt på långsidan i den yttre hallen.

Ett maskinlager av något slag som knappast kunde omsätta någon större förmögenhet så länge det stod och rostade i det gamla tegelbruket.

Hon passerade entrén till den inre hallen och insåg att hon befann sig på den plats där reparationsarbetet hade utförts. Hallen var fylld av bråte, lårar och gamla kontorsmöbler placerade i någon sorts labyrintisk ordning. En sektion av golvet var frilagd och nya golvplankor hade lagts in. Lisbeth noterade att renoveringsarbetet tycktes ha avbrutits hastigt. Verktyg, en kap och en bänksåg, spikpistol, kofot, järnspett och verktygslådor fanns fortfarande kvar. Hon rynkade ögonbrynen. Även om arbetet hade avbrutits så borde väl byggföretaget ha samlat ihop sin utrustning. Men även denna fråga fick sitt svar då hon höll upp en skruvmejsel och konstaterade att texten på skaftet var på ryska. Zalachenko hade importerat verktygen och möjligen även arbetskraften.

Hon gick fram till kapsågen och vred om strömbrytaren. En grön lampa tändes. Det fanns elektricitet. Hon vred av strömbrytaren igen.

Längst in i hallen fanns tre dörrar till mindre utrymmen, kanske det gamla kontoret. Hon kände på handtaget på den nordligaste dörren. Låst. Hon såg sig omkring och gick tillbaka till verktygen och hämtade en kofot. Det tog henne en stund att bryta upp dörren.

Det var kolsvart i rummet och luktade unket. Hon trevade med handen och hittade en strömbrytare som tände en naken lampa i taket. Lisbeth såg sig häpet omkring.

Möblemanget i rummet bestod av tre sängar med solkiga madrasser och ytterligare tre madrasser placerade direkt på golvet. Smutsigt sänglinne låg utspritt. Till höger fanns en kokplatta och några kastruller intill en rostig vattenkran. I ett hörn stod en plåthink och en rulle toalettpapper.

Någon hade bott där. Flera personer.

Hon noterade plötsligt att handtag saknades på insidan av dörren. Hon kände en iskall kåre längs ryggraden.

Det fanns ett stort linneskåp längst in i rummet. Hon gick tillbaka och öppnade skåpdörren och hittade två resväskor. Hon drog ut den översta. Den innehöll kläder. Hon rotade i väskan och höll upp en kjol med en etikett och text på ryska. Hon hittade en handväska och hällde ut innehållet på golvet. Bland smink och annan bråte hittade hon ett pass tillhörande en mörkhårig kvinna i 20-årsåldern. Texten var på ryska. Hon tolkade namnet till Valentina.

Lisbeth Salander gick långsamt ut ur rummet. Hon fick en känsla av déjà vu. Hon hade gjort samma brottsplatsundersökning i en källare i Hedeby två och ett halvt år tidigare. Kvinnokläder. Ett fängelse. Hon stod stilla och funderade en lång stund. Det oroade henne att pass och kläder fanns kvarlämnade. Det kändes inte rätt.

Sedan gick hon tillbaka till samlingen med verktyg och rotade omkring till dess att hon hittade en kraftig ficklampa. Hon kontrollerade att det fanns batterier och gick ned till bottenvåningen och in i den stora hallen. Vatten från pölarna på golvet trängde in genom kängorna.

Det luktade vedervärdigt ruttet ju längre in i hallen hon kom. Stanken tycktes vara värst i mitten av salen. Hon stannade vid ett av fundamenten till de gamla tegelugnarna. Fundamentet var vattenfyllt nästan till brädden. Hon lyste med stavlampan mot den kolsvarta vattenytan men kunde inte urskilja något. Ytan var delvis täckt av alger som bildade ett grönt slem. Hon såg sig omkring och hittade ett tre meter långt armeringsjärn. Hon stack ned det i bassängen och rörde om. Vattnet var bara någon halvmeter djupt. Nästan omedelbart stötte hon på motstånd. Hon bände i några sekunder innan kroppen kom upp till ytan, ansiktet först, en grinande mask av död och förruttnelse. Hon andades genom munnen och betraktade ansiktet i skenet från ficklampan och konstaterade att det tillhörde en kvinna, kanske kvinnan på passet på övervåningen. Hon hade inga kunskaper om hastigheten av förruttnelse i kallt stillastående vatten men kroppen tycktes ha funnits i bassängen en längre tid.

Hon såg plötsligt att något rörde sig på vattenytan. Larver av något slag.

Hon lät kroppen sjunka tillbaka under vattenytan och trevade vidare med armeringsjärnet. I kanten av bassängen stötte hon mot vad som föreföll att vara ytterligare en kropp. Hon lät den ligga och drog upp armeringsjärnet och släppte det på golvet och stod tankfullt stilla vid bassängen.

Lisbeth Salander gick upp på övervåningen igen. Hon använde kofoten och bröt upp mellandörren. Rummet var tomt och tycktes inte ha använts.

Hon gick till den sista dörren och satte kofoten på plats men innan hon hann bryta gled dörren upp på glänt. Det var olåst. Hon petade upp dörren med kofoten och såg sig omkring.

Rummet var ungefär trettio kvadratmeter stort. Det hade fönster i normal höjd med utsikt mot planen framför tegelbruket. Hon skymtade OK-macken på höjden ovanför vägen. Det fanns en säng, ett bord och en diskbänk med porslin. Sedan såg hon en öppen bag på golvet. Hon såg sedlar. Hon tog förbryllat två steg innan hon insåg att det var varmt i rummet. Hennes blick drogs till ett elektriskt element mitt på golvet. Hon såg en kaffebryggare. Den röda lampan lyste.

Det var bebott. Hon var inte ensam i tegelbruket.

Hon tvärvände och satte högsta fart genom den inre hallen, ut genom mellandörrarna och mot utgången i den yttre hallen. Hon tvärbromsade fem steg från trapphuset när hon upptäckte att dörren till utgången hade stängts och förseglats med hänglås. Hon var inlåst. Hon vände sig långsamt om och tittade sig omkring. Hon kunde inte se någon.

”Hej syrran”, hörde hon en ljus röst från sidan.

Hon vred huvudet och såg Ronald Niedermanns väldiga gestalt materialisera sig i kanten av några packlårar med maskindelar.

Han hade en bajonett i handen.

”Jag hoppades att jag skulle få träffa dig igen”, sa Niedermann. ”Det blev ju så hastigt förra gången.”

Lisbeth såg sig omkring.

”Det är ingen idé”, sa Niedermann. ”Det är bara du och jag och ingen väg ut förutom den låsta dörren bakom dig.”

Lisbeth vände blicken mot sin halvbror.

”Hur är det med handen?” undrade hon.

Niedermann log fortfarande mot henne. Han höjde högerhanden och visade. Lillfingret var borta.

”Det blev infekterat. Jag var tvungen att kapa det.”

Ronald Niedermann led av congenital analgesia och kunde inte känna smärta. Lisbeth hade kluvit hans hand med en spade utanför Gosseberga, sekunderna innan Zalachenko hade skjutit henne i huvudet.

”Jag skulle ha siktat på skallen”, sa Lisbeth Salander med neutral röst. ”Vad fan gör du här? Jag trodde att du hade försvunnit utomlands för flera månader sedan.”

Han log mot henne.

Om Ronald Niedermann skulle ha försökt besvara Lisbeth Salanders fråga om vad han gjorde i det förfallna tegelbruket så skulle han förmodligen ha blivit henne svaret skyldig. Han kunde inte ens förklara det för sig själv.

Han hade lämnat Gosseberga bakom sig med en känsla av befrielse. Han räknade med att Zalachenko var död och att han skulle överta företaget. Han visste att han var en utmärkt organisatör.

Han hade bytt bil i Alingsås och stuvat in den skräckslagna tandsköterskan Anita Kaspersson i bagageutrymmet och kört mot Borås. Han hade ingen plan. Han improviserade längs vägen. Han hade inte reflekterat över Anita Kasperssons öde. Det angick inte honom om hon levde eller dog, och han antog att han skulle vara tvungen att göra sig av med ett besvärligt vittne. Någonstans i utkanten av Borås hade han plötsligt insett att han kunde använda henne på ett annat sätt. Han styrde söderut och hittade ett ödsligt skogsparti utanför Seglora. Han hade bundit henne i en lada och lämnat henne. Han räknade med att hon skulle kunna ta sig loss inom några timmar och därmed leda polisen söderut i spaningarna. Och om hon inte tog sig loss utan svalt eller frös ihjäl i ladan så var det inte hans bekymmer.

I själva verket hade han åkt tillbaka till Borås och styrt österut mot Stockholm. Han hade åkt raka vägen till Svavelsjö MC men noga undvikit själva klubbhuset. Det var irriterande att Magge Lundin satt inburad. Istället hade han sökt upp klubbens Sergeant-at-Arms Hans-Åke Waltari i hemmet. Han begärde bistånd och ett gömställe, vilket Waltari hade ordnat genom att skicka honom till Viktor Göransson, klubbens kassör och finansielle chef. Där hade han dock bara stannat i några timmar.

Ronald Niedermann hade i teorin inga större ekonomiska bekymmer. Han hade visserligen lämnat nästan 200 000 kronor efter sig i Gosseberga, men han hade tillgång till betydligt större summor placerade i fonder utomlands. Problemet var bara att han hade förfärligt ont om kontanter. Göransson hade hand om Svavelsjö MC: s pengar och Niedermann hade insett att ett lyckosamt tillfälle hade materialiserat sig. Det hade varit en smal sak att övertala Göransson att visa vägen till kassaskåpet i ladugården och förse sig med drygt 800 000 kronor i kontanter.

Niedermann tyckte sig komma ihåg att det hade funnits en kvinna i huset också, men han var inte säker på vad han hade gjort med henne.

Göransson bidrog också med ett fordon som ännu inte var lyst av polisen. Han styrde norrut. Han hade en vag plan om att söka sig till någon av Tallinks färjor som utgick från Kappelskär.

Han åkte till Kappelskär och stängde av motorn på parkeringsplatsen. Han satt i trettio minuter och studerade omgivningen. Det var nedlusat med poliser.

Han startade motorn och körde planlöst vidare. Han behövde ett gömställe där han kunde ligga lågt en tid. Strax utanför Norrtälje kom han att tänka på det gamla tegelbruket. Han hade inte ens tänkt på byggnaden på över ett år, sedan det var aktuellt med reparationerna. Det var bröderna Harry och Atho Ranta som använde tegelbruket som mellanlager för varor till och från Baltikum, men bröderna Ranta hade befunnit sig utomlands i flera veckor, sedan journalisten Dag Svensson på Millennium hade börjat snoka i hortraden. Tegelbruket var tomt.

Han hade gömt Göranssons Saab i ett skjul bakom tegelbruket och tagit sig in. Han hade varit tvungen att bryta upp en dörr på bottenvåningen, men en av hans första åtgärder hade varit att ordna en reservutgång genom en lös plywoodskiva i bottenvåningens gavel. Han hade senare ersatt det sönderbrutna hänglåset. Därefter hade han inrättat sig i det ombonade rummet på övervåningen.

Det hade dröjt en hel eftermiddag innan han hört ljud från väggarna. Först hade han trott att det var de vanliga spökena. Han hade suttit på helspänn och lyssnat i någon timme innan han plötsligt rest sig och gått ut i stora hallen och lyssnat. Han hörde ingenting men stod tålmodigt kvar till dess att han hörde ett skrapande.

Han hade hittat nyckeln på diskbänken.

Ronald Niedermann hade sällan blivit så överraskad som då han öppnade dörren och hittade de två ryska hororna. De var utmärglade och hade varit utan mat, förstod han, i flera veckor sedan en kartong ris hade tagit slut. De hade levt på te och vatten.

En av hororna var så utmattad att hon inte orkade resa sig från sängen. Den andra hade varit i bättre form. Hon talade bara ryska men han hade tillräckligt goda språkkunskaper för att förstå att hon tackade Gud och honom att de hade blivit räddade. Hon hade fallit på knä och slagit armarna runt hans ben. Han hade häpet skjutit henne ifrån sig och retirerat ut och låst dörren.

Han hade inte vetat vad han skulle ta sig till med hororna. Han hade kokat en soppa av konserverna han hittat i köket och serverat dem medan han funderade. Den mest utmattade kvinnan på sängen tycktes återfå en del krafter. Han hade tillbringat kvällen med att förhöra dem. Det hade tagit honom en stund att inse att de två kvinnorna inte var horor utan studenter som hade betalat bröderna Ranta för att kunna ta sig till Sverige. De hade utlovats arbets- och uppehållstillstånd. De hade kommit från Kappelskär i februari och direkt förts till lagret där de hade blivit inlåsta.

Niedermann hade mulnat. De förbannade bröderna Ranta hade haft en sidoinkomst som de inte redovisat för Zalachenko. Sedan hade de helt enkelt glömt bort kvinnorna eller kanske medvetet lämnat dem åt sitt öde då de brådstörtat lämnat Sverige.

Frågan var bara vad han skulle ta sig till med kvinnorna. Han hade ingen orsak att göra dem illa. Han kunde inte gärna släppa dem fria med tanke på att de med stor sannolikhet skulle leda polisen till tegelbruket. Så enkelt var det. Han kunde inte skicka tillbaka dem till Ryssland eftersom det innebar att han måste åka ned till Kappelskär med dem. Det kändes för vanskligt. Den mörkhåriga flickan vars namn var Valentina hade erbjudit honom sex mot att han hjälpte dem. Han var inte det minsta intresserad av att ha sex med flickorna, men erbjudandet hade förvandlat henne till en hora. Alla kvinnor var horor. Så enkelt var det.

Efter tre dagar hade han tröttnat på deras ständiga böner, tjat och knackningar i väggen. Han såg ingen annan utväg. Han ville bara vara i fred. Han hade följaktligen låst upp dörren en sista gång och snabbt avslutat problemet. Han hade bett Valentina om ursäkt innan han sträckt fram händerna och med ett enda grepp vridit av hennes nacke mellan andra och tredje nackkotan. Därefter hade han gått fram till den blonda flickan på sängen vars namn han inte kände till. Hon hade legat passiv och inte gjort motstånd. Han hade burit ned kropparna till bottenvåningen och gömt dem i en vattenfylld bassäng. Äntligen kunde han känna en sorts frid.

Avsikten hade inte varit att stanna i tegelbruket. Han hade bara tänkt stanna till dess att det värsta polispådraget hade lagt sig. Han rakade av sig håret och lät skägget växa ut en centimeter. Hans utseende förändrades. Han hittade en overall som tillhört någon av arbetarna från NorrBygg och som nästan var i hans egen storlek. Han satte på sig overallen och en kvarglömd skärmmössa från Beckers Färg och stoppade en tumstock i en benficka och körde upp till OK-macken på höjden ovanför vägen och handlade. Han hade gott om kontanter från bytet hos Svavelsjö MC. Han handlade i kvällningen. Han såg ut som en vanlig knegare som stannade till på vägen hem. Ingen tycktes lägga märke till honom. Han tog för vana att åka och handla en eller två gånger i veckan. På OK-macken hälsade de alltid vänligt och kände snart igen honom.

Från början hade han ägnat avsevärd tid åt att försvara sig mot de skepnader som befolkade byggnaden. De fanns i väggarna och kom ut nattetid. Han hörde dem vandra runt ute i hallen.

Han barrikaderade sig på sitt rum. Efter flera dagar fick han nog. Han beväpnade sig med en bajonett som han hittade i en kökslåda och gick ut för att äntligen konfrontera monstren. Det måste få ett slut.

Helt plötsligt upptäckte han att de vek undan. För första gången i sitt liv kunde han bestämma över deras närvaro. De flydde då han närmade sig. Han kunde se deras svansar och deformerade kroppar slinka undan bakom packlårar och skåp. Han vrålade efter dem. De flydde.

Han gick häpet tillbaka till sitt ombonade rum och satt vaken hela natten i väntan på att de skulle återkomma. De gjorde en förnyad attack i gryningen och han konfronterade dem än en gång. De flydde.

Han balanserade mellan panik och eufori.

I hela sitt liv hade han jagats av dessa varelser i mörkret och för första gången kände han att han behärskade situationen. Han gjorde ingenting. Han åt. Han sov. Han funderade. Det var rofyllt.

Dagarna blev till veckor och det blev sommar. Från transistorradion och kvällstidningarna kunde han följa hur jakten på Ronald Niedermann avklingade. Han noterade med intresse rapporteringen om mordet på Alexander Zalachenko. Så dråpligt. Ett psykfall satte punkt för Zalachenkos liv. I juli väcktes intresset på nytt i och med rättegången mot Lisbeth Salander. Han häpnade då hon plötsligt frikändes. Det kändes inte bra. Hon var fri medan han tvingades gömma sig.

Han köpte Millennium på OK-macken och läste temanumret om Lisbeth Salander och Alexander Zalachenko och Ronald Niedermann. En journalist vid namn Mikael Blomkvist hade målat upp ett porträtt av Ronald Niedermann som en patologiskt sjuk mördare och psykopat. Niedermann rynkade ögonbrynen.

Det var plötsligt höst och han hade ännu inte kommit iväg. Då det blev kallare köpte han ett elektriskt element på OK-macken. Han kunde inte förklara varför han inte lämnade fabriken.

Vid några tillfällen hade ungdomar kört upp på planen framför bruket och parkerat, men ingen hade stört hans tillvaro eller brutit sig in i byggnaden. I september hade en bil parkerat på planen framför bruket och en man i blå vindjacka hade känt på dörrarna och vandrat omkring på tomten och snokat. Niedermann hade betraktat honom från fönstret på andra våningen. Med jämna mellanrum hade mannen gjort anteckningar i ett block. Han hade stannat i tjugo minuter innan han sett sig omkring en sista gång och åter satt sig i sin bil och lämnat området. Niedermann andades ut. Han hade ingen aning om vem mannen var och vilket hans ärende hade varit, men det tycktes som om han gjort en översyn av fastigheten. Han tänkte inte på att Zalachenkos död hade inneburit en bouppteckning.

Han funderade mycket över Lisbeth Salander. Han hade inte väntat sig att någonsin möta henne igen, men hon fascinerade och skrämde honom. Ronald Niedermann var inte rädd för levande människor. Men hans syster – hans halvsyster – hade gjort ett förunderligt intryck på honom. Ingen annan hade besegrat honom på det sätt hon hade gjort. Hon hade återkommit trots att han hade begravt henne. Hon hade återkommit och jagat honom. Han drömde om henne varje natt. Han vaknade kallsvettig och insåg att hon ersatt hans vanliga spöken.

I oktober bestämde han sig. Han skulle inte lämna Sverige förrän han hade sökt upp sin syster och utplånat henne. Han saknade en plan, men hans liv fick åter en målsättning. Han visste inte var hon fanns eller hur han skulle spåra henne. Han blev sittande i rummet på andra våningen i tegelfabriken där han stirrade ut genom fönstret, dag efter dag, vecka efter vecka.

Till dess att den vinröda Hondan plötsligt parkerade utanför byggnaden och han till sin omåttliga förvåning såg Lisbeth Salander kliva ut ur bilen. Gud är nådig, tänkte han. Lisbeth Salander skulle göra de två kvinnorna vars namn han inte längre kom ihåg sällskap i bassängen på bottenvåningen. Hans väntan var över och han skulle äntligen kunna gå vidare i sitt liv.

Lisbeth Salander värderade situationen och fann läget vara allt annat än under kontroll. Hennes hjärna arbetade för högtryck. Klick, klick, klick. Hon höll fortfarande kofoten i handen men insåg att det var ett bräckligt vapen mot en man som inte kunde känna smärta. Hon var inlåst på drygt tusen kvadrat tillsammans med en mördarrobot från helvetet.

När Niedermann plötsligt rörde sig mot henne kastade hon kofoten mot honom. Han vek lugnt undan. Lisbeth Salander sköt fart. Hon satte foten på en pall och svingade sig upp på en packlår och klättrade som en spindel vidare ytterligare två packlårar upp. Hon stannade och tittade ned på Niedermann, drygt fyra meter under henne. Han hade stannat och avvaktade.

”Kom ned”, sa han lugnt. ”Du kan inte fly. Slutet är oundvikligt.”

Hon undrade om han hade något skjutvapen. Det skulle vara ett problem.

Han böjde sig ned och lyfte en stol som han kastade. Hon duckade.

Niedermann såg plötsligt irriterad ut. Han satte foten på pallen och började klättra efter henne. Hon väntade till dess att han var nästan uppe innan hon tog sats med två snabba kliv och hoppade över mittgången och landade på ovansidan av en packlår några meter bort. Hon svingade sig ned på golvet och hämtade kofoten.

Niedermann var egentligen inte klumpig. Men han visste att han inte kunde riskera att hoppa från packlårarna och kanske bryta en fot. Han var tvungen att försiktigt klättra ned och ställa foten på golvet. Han var helt enkelt tvungen att röra sig långsamt och metodiskt, och han hade ägnat en livstid åt att bemästra sin kropp. Han hade nästan nått golvet då han hörde steg bakom sig och hann precis vrida kroppen så att han kunde parera slaget från kofoten med axeln. Han tappade bajonetten.

Lisbeth släppte kofoten i samma ögonblick som hon utdelade slaget. Hon hade inte tid att plocka upp bajonetten utan sparkade den ifrån honom längs pallarna, undvek en backhand från hans väldiga näve och retirerade tillbaka upp på packlårarna på andra sidan mittgången. I ögonvrån såg hon Niedermann sträcka sig efter henne. Hon drog blixtsnabbt upp fötterna. Packlårarna stod i två rader, staplade i tre våningar närmast mittgången och två våningar på utsidan. Hon svingade sig ned på tvåvåningshöjden och tog spjärn med ryggen och använde all sin benstyrka. Packlåren måste ha vägt minst 200 kilo. Hon kände hur den rörde sig och välte ned mot mittgången.

Niedermann såg låren komma och hann precis kasta sig åt sidan. Ett hörn av låren slog mot hans bröst men han klarade sig utan skador. Han stannade. Hon gjorde verkligen motstånd. Han klättrade upp efter henne. Han hade precis fått upp huvudet på tredje våningen då hon sparkade honom. Kängan träffade i pannan. Han grymtade och hävde sig upp på toppen av packlårarna. Lisbeth Salander flydde genom att hoppa tillbaka till lårarna på andra sidan mittgången. Hon välte sig omedelbart över kanten och försvann ur hans synfält. Han hörde hennes fotsteg och skymtade henne då hon passerade dörren till den inre hallen.

Lisbeth Salander såg sig kalkylerande omkring. Klick. Hon visste att hon var chanslös. Så länge hon kunde undvika Niedermanns väldiga nävar och hålla sig på avstånd kunde hon överleva, men så fort hon gjorde ett misstag – vilket skulle ske förr eller senare – så var hon död. Hon måste undvika honom. Han behövde bara få tag i henne en enda gång för att striden skulle vara över.

Hon behövde ett vapen.

En pistol. En k-pist. En spårljuspansarspränggranat. En trampmina.

Vad fan som helst.

Men något sådant fanns inte att tillgå.

Hon såg sig omkring.

Det fanns inga vapen.

Bara verktyg. Klick. Hennes blick föll på kapsågen, men det skulle mycket till innan hon skulle kunna förmå honom att lägga sig på sågbänken. Klick. Hon såg ett järnspett som skulle kunna fungera som spjut, men det var för tungt för henne att hantera på ett effektivt sätt. Klick. Hon kastade en blick genom dörren och såg att Niedermann hade tagit sig ned från packlårarna femton meter bort. Han var på väg mot henne igen. Hon började röra sig från dörren. Hon hade kanske fem sekunder på sig innan Niedermann skulle vara framme. Hon kastade en sista blick på verktygen.

Ett vapen … eller ett gömställe. Hon stannade plötsligt.

Niedermann gjorde sig ingen brådska. Han visste att det inte fanns någon utväg och att han förr eller senare skulle nå sin syster. Men hon var utan tvekan farlig. Hon var trots allt Zalachenkos dotter. Och han ville inte bli skadad. Det var bättre att låta henne jaga slut på sina krafter.

Han stannade på tröskeln till den inre hallen och såg sig omkring i bråten av verktyg, halvlagda golvplankor och möbler. Hon var osynlig.

”Jag vet att du finns här inne. Jag kommer att hitta dig.”

Ronald Niedermann stod stilla och lyssnade. Det enda han hörde var sina egna andetag. Hon gömde sig. Han log. Hon utmanade honom. Hennes besök hade plötsligt utvecklats till en lek mellan bror och syster.

Sedan hörde han ett oförsiktigt prasslande ljud från en obestämd plats mitt inne i den gamla hallen. Han vred på huvudet men kunde först inte avgöra varifrån ljudet kom. Sedan log han igen. Mitt på golvet en bit från den övriga bråten stod en fem meter lång arbetsbänk i trä med en rad lådor längst upp och skjutdörrar till skåpen under.

Han gick fram till bänkskåpet från sidan och kastade en blick bakom skåpet för att försäkra sig om att hon inte försökte lura honom. Tomt.

Hon hade gömt sig inne i skåpet. Så dumt.

Han slet upp den första skåpluckan i sektionen längst till vänster.

Han hörde omedelbart rörelse då någon flyttade sig inne i skåpet. Ljudet kom från mittsektionen. Han tog två snabba steg och rev upp dörren med ett triumferande ansiktsuttryck.

Tomt.

Sedan hörde han en serie skarpa smällar som lät som pistolskott. Ljudet var så omedelbart att han först hade svårt att uppfatta varifrån det kom. Han vred på huvudet. Sedan kände han ett besynnerligt tryck mot den vänstra foten. Han kände ingen smärta. Han tittade ned på golvet just i tid för att se Lisbeth Salanders hand flytta spikpistolen till den högra foten.

Hon fanns under skåpet.

Han stod som förlamad de sekunder det tog för henne att sätta mynningen mot hans känga och avfyra ytterligare fem stycken sjutums spik rakt genom hans fot.

Han försökte röra sig.

Det tog honom dyrbara sekunder att inse att hans fötter var fastnaglade i det nylagda plankgolvet. Lisbeth Salanders hand flyttade tillbaka spikpistolen till den vänstra foten. Det lät som ett automatvapen som avlossade enstaka skott i snabb följd. Hon hann avlossa ytterligare fyra sjutums spik som förstärkning innan han kom sig för att agera.

Han började sträcka sig ned för att gripa tag i Lisbeth Salanders hand men tappade omedelbart balansen och lyckades återvinna den genom att ta stöd mot bänkskåpet medan han gång på gång hörde spikpistolen avfyras, ka-blam, ka-blam, ka-blam. Hon var tillbaka vid hans högra fot. Han såg att hon avfyrade spikarna snett genom hälen och ned i golvet.

Ronald Niedermann vrålade i plötsligt ursinne. Han sträckte sig åter mot Lisbeth Salanders hand.

Från sin plats under skåpet såg Lisbeth Salander hans byxben glida upp som tecken på att han höll på att böja sig ned. Hon släppte spikpistolen. Ronald Niedermann såg hennes hand reptilsnabbt försvinna under skåpet just innan han nådde fram.

Han sträckte sig efter spikpistolen men i samma ögonblick som han nådde den med en fingerspets halade Lisbeth Salander in sladden under skåpet.

Mellanrummet mellan golvet och skåpet var drygt tjugo centimeter. Med all kraft han kunde mobilisera vräkte han bänkskåpet över ända. Lisbeth Salander tittade upp på honom med stora ögon och ett förorättat ansiktsuttryck. Hon vred spikpistolen och avfyrade den från en halvmeters avstånd. Spiken träffade mitt i skenbenet.

I nästa ögonblick släppte hon spikpistolen och rullade blixtsnabbt ifrån honom och kom på fötter utanför hans räckvidd. Hon backade två meter och stannade.

Ronald Niedermann försökte flytta sig och tappade åter balansen och svajade fram och tillbaka med armarna fäktande i luften. Han återvann balansen och böjde sig ursinnigt ned.

Den här gången nådde han spikpistolen. Han höjde den och riktade mynningen mot Lisbeth Salander. Han tryckte in avtryckaren.

Ingenting hände. Han tittade förbryllat på spikpistolen. Sedan höjde han blicken till Lisbeth Salander igen. Hon höll uttryckslöst upp kontakten. I ursinne kastade han spikpistolen rakt mot henne. Hon vek blixtsnabbt åt sidan.

Sedan satte hon i kontakten i eldosan igen och halade in spikpistolen.

Han mötte Lisbeth Salanders uttryckslösa ögon och kände plötslig förvåning. Han visste redan att hon hade besegrat honom. Hon är övernaturlig. Instinktivt försökte han dra loss foten från golvet. Hon är ett monster. Han orkade lyfta foten några millimeter innan spikhuvudena fastnade. Spikarna hade borrat sig in i hans fötter i olika vinklar och för att kunna frigöra sig måste han bokstavligen slita itu sina fötter. Inte ens med sin närmast övermänskliga styrka orkade han dra sig loss från golvet. Några sekunder svajade han fram och tillbaka som om han höll på att svimma. Han kom inte loss. Han såg att en blodpöl långsamt bildades mellan hans skor.

Lisbeth Salander satte sig mitt framför honom på en stol som saknade ryggstöd medan hon försökte urskilja tecken på att han skulle orka slita loss sina fötter från golvet. Eftersom han inte kunde känna smärta var det bara en fråga om styrka om han skulle kunna dra spikhuvudena rakt genom foten. Hon satt blick stilla och betraktade hans kamp i tio minuter. Hela tiden var hennes ögon fullständigt uttryckslösa.

Efter en stund reste hon sig och gick runt honom och satte spikpistolen mot hans ryggrad, strax nedanför nacken.

Lisbeth Salander funderade intensivt. Mannen framför henne hade importerat, drogat, misshandlat och sålt kvinnor i parti och minut. Han hade mördat minst åtta människor, inklusive en polis i Gosseberga och en medlem i Svavelsjö MC. Hon hade ingen aning om hur många andra liv hennes halvbror hade på sitt samvete, men tack vare honom hade hon jagats genom Sverige som en galen hund, anklagad för tre av hans mord.

Hennes finger vilade tungt mot avtryckarknappen.

Han hade mördat Dag Svensson och Mia Bergman.

Tillsammans med Zalachenko hade han också mördat henne och begravt henne i Gosseberga. Och nu hade han återkommit för att mörda henne igen.

Man kunde bli irriterad för mindre.

Hon såg inget skäl att låta honom leva vidare. Han hatade henne med en passion som hon inte begrep. Vad skulle hända om hon överlämnade honom till polisen? Rättegång? Livstids fängelse? När skulle han få permission? Hur snabbt skulle han rymma? Och nu då hennes far äntligen var borta – i hur många år skulle hon behöva se sig om över axeln och vänta på den dag då hennes bror plötsligt skulle dyka upp igen? Hon kände tyngden från spikpistolen. Hon kunde avsluta saken en gång för alla.

Konsekvensanalys.

Hon bet sig i underläppen.

Lisbeth Salander var inte rädd för vare sig människor eller ting. Hon insåg att hon saknade den fantasi som fordrades – det var ett bevis så gott som något på att det var något fel med hennes hjärna.

Ronald Niedermann hatade henne och hon svarade med ett lika oförsonligt hat mot honom. Han blev en i raden av män som Magge Lundin och Martin Vanger och Alexander Zalachenko och dussintals andra fähundar som i hennes analys inte hade någon ursäkt att alls befinna sig bland de levande. Om hon kunde samla dem alla på en obebodd ö och avfyra ett kärnvapen så skulle hon vara nöjd.

Men mord? Var det värt det? Vad skulle ske med henne om hon dödade honom? Vilka odds hade hon att undvika upptäckt? Vad var hon beredd att offra för tillfredsställelsen att avfyra spikpistolen en sista gång?

Hon kunde hävda självförsvar och nödvärnsrätten … nej, knappast med hans fötter fastnaglade vid plankgolvet.

Hon tänkte plötsligt på Harriet Vanger som också hade plågats av sin far och sin bror. Hon mindes det replikskifte hon haft med Mikael Blomkvist där hon hade fördömt Harriet Vanger i de skarpaste ordalag. Det var Harriet Vangers fel att hennes bror Martin Vanger fick fortsätta att mörda år efter år.

”Vad skulle du göra?” hade Mikael frågat.

”Slå ihjäl fanskapet”, hade hon svarat med en övertygelse som kom från djupet av hennes kalla själ.

Och nu stod hon i exakt den situation som Harriet Vanger hade befunnit sig i. Hur många fler kvinnor skulle Ronald Niedermann döda om hon lät honom löpa? Hon var myndig och socialt ansvarig för sina handlingar. Hur många år av sitt liv ville hon offra? Hur många år hade Harriet Vanger velat offra?

Sedan blev spikpistolen för tung för att hon skulle orka hålla den mot hans ryggrad ens med båda armarna.

Hon sänkte vapnet och kände det som om hon återkom till verkligheten. Hon upptäckte att Ronald Niedermann mumlade osammanhängande. Han talade på tyska. Han pratade om en djävul som kommit för att hämta honom.

Hon blev plötsligt medveten om att han inte pratade med henne. Han tycktes se någon i andra änden av rummet. Hon vred huvudet och följde hans blick. Där fanns ingenting. Hon kände nackhåren resa sig.

Hon vände på klacken, hämtade järnspettet och gick ut till den yttre hallen och letade rätt på sin axelremsväska. Då hon böjde sig ned för att plocka upp väskan såg hon bajonetten på golvet. Hon hade fortfarande handskarna på sig och lyfte upp vapnet.

Hon tvekade en stund och placerade den synligt i mittgången mellan packlårarna. Hon använde järnspettet och arbetade tre minuter med att hacka loss hänglåset som spärrade utgången.

Hon satt stilla i sin bil och funderade en lång stund. Till sist öppnade hon sin mobiltelefon. Det tog henne två minuter att lokalisera telefonnumret till Svavelsjö MC:s klubbhus.

”Ja”, hörde hon en röst i andra änden.

”Nieminen”, sa hon.

”Vänta.”

Hon väntade i tre minuter innan Sonny Nieminen, acting president i Svavelsjö MC, svarade.

”Vem är det?”

”Det ska du ge fan i”, sa Lisbeth med så låg röst att han knappt kunde urskilja orden. Han kunde inte ens avgöra om det var en man eller kvinna som ringde.

”Jaha. Vad vill du då?”

”Du vill ha tips om Ronald Niedermann.”

”Vill jag?”

”Snacka inte skit. Vill du veta var han finns eller inte?”

”Jag lyssnar.”

Lisbeth lämnade en vägbeskrivning till den nedlagda tegelfabriken utanför Norrtälje. Hon sa att han skulle vara kvar tillräckligt länge för att Nieminen skulle hinna fram om han skyndade sig.

Hon stängde mobilen och startade bilen och körde upp till OK-macken på andra sidan vägen. Hon parkerade så att hon hade tegelbruket rakt framför sig.

Hon fick vänta i mer än två timmar. Klockan var strax före halv två på eftermiddagen då hon noterade en skåpbil som långsamt körde förbi på vägen nedanför henne. Den stannade på en parkeringsficka, avvaktade i fem minuter, vände och svängde upp på uppfarten till tegelbruket. Det började skymma.

Hon öppnade handskfacket och plockade fram en Minolta 2x8 kikare och såg skåpbilen parkera. Hon identifierade Sonny Nieminen och Hans-Åke Waltari och tre personer som hon inte kände igen. Prospects. De måste bygga upp verksamheten igen.

Då Sonny Nieminen och hans kumpaner hittade den öppna porten på gaveln öppnade hon mobilen igen. Hon komponerade ett meddelande och mailade till polisens ledningscentral i Norrtälje.

Hon kunde inte se någon rörelse från fabriken.

Hon tog tid.

Medan hon väntade plockade hon ut SIM-kortet från telefonen och makulerade det genom att klippa itu kortet med en nagelsax. Hon vevade ned sidorutan och kastade bitarna. Sedan plockade hon upp ett färskt SIM-kort från plånboken och satte in det i mobilen. Hon använde Comviq kontantkort som var närmast omöjliga att spåra och kartlägga. Hon ringde till Comviq och tankade upp 500 kronor på det nya kortet.

Det tog elva minuter innan en piket utan sirener men med blåljusen på kryssade mot fabriken från Norrtäljehållet. Piketen parkerade vid uppfartsvägen. Den följdes någon minut senare av två polisbilar. De konfererade och ryckte fram mot tegelbruket i samlad tropp och parkerade intill Nieminens skåpbil. Hon höjde kikaren. Hon såg en av poliserna lyfta en komradio och rapportera in bilnumret på skåpbilen. Poliserna såg sig omkring, men avvaktade. Två minuter senare såg hon ytterligare en piket närma sig i hög hastighet.

Hon insåg plötsligt att allting äntligen var över.

Den historia som hade börjat den dag hon föddes slutade på tegelbruket.

Hon var fri.

När poliserna plockade fram förstärkningsvapen från piketen och satte på sig kevlarvästar och började sprida ut sig på fabriksområdet gick Lisbeth Salander in på bensinmacken och handlade en coffee to go och en smörgås i plastförpackning. Hon åt stående vid ett barbord i serveringen.

Det var mörkt då hon gick tillbaka till bilen. Just då hon öppnade dörren hörde hon två avlägsna knallar från vad hon antog var handeldvapen på andra sidan vägen. Hon såg flera svarta figurer som var poliser stå och trycka mot fasaden i närheten av entrén på gaveln. Hon hörde sirener då ytterligare en piket närmade sig från Uppsalahållet. Några personbilar hade stannat vid vägkanten nedanför henne och betraktade skådespelet.

Hon startade den vinröda Hondan och svängde ned på E18 och styrde hemåt mot Stockholm.

klockan var sju på kvällen då Lisbeth Salander till sin gränslösa irritation hörde dörrklockan ringa. Hon låg i badkaret i vatten som fortfarande ångade. I stort sett fanns rimligen bara en person som kunde ha orsak att knacka på hennes dörr.

Hon hade först tänkt att ignorera ringklockan, men vid tredje signalen suckade hon och svepte ett badlakan runt kroppen. Hon sköt fram underläppen och droppade vatten på hallgolvet.

”Hej”, sa Mikael Blomkvist när hon öppnade.

Hon svarade inte.

”Har du lyssnat på nyheterna?”

Hon skakade på huvudet.

”Jag tänkte att du kanske ville veta att Ronald Niedermann är död. Han mördades av ett gäng från Svavelsjö MC uppe i Norrtälje i dag.”

”Verkligen”, sa Lisbeth Salander med behärskad röst.

”Jag pratade med vakthavande i Norrtälje. Det verkar ha varit någon intern uppgörelse. Niedermann hade tydligen blivit torterad och uppsprättad med en bajonett. Det fanns en väska med flera hundra tusen kronor på platsen.”

”Jaså.”

”Gänget från Svavelsjö greps på plats. De gjorde dessutom motstånd. Det blev en eldstrid och polisen fick kalla in nationella insatsstyrkan från Stockholm. Svavelsjö kapitulerade vid sextiden i kväll.”

”Jaha.”

”Din gamle kompis Sonny Nieminen från Stallarholmen bet i gräset. Han flippade helt och försökte skjuta sig fri.”

”Bra.”

Mikael Blomkvist stod tyst i några sekunder. De sneglade på varandra genom dörrspringan.

”Stör jag?” frågade han.

Hon ryckte på axlarna.

”Jag låg i badkaret.”

”Jag ser det. Vill du ha sällskap?”

Hon gav honom ett skarpt ögonkast.

”Jag menade inte i badkaret. Jag har bagels med mig”, sa han och höll upp en påse. ”Jag har dessutom köpt espressokaffe. Om du har en Jura Impressa X7 i köket så bör du åtminstone lära dig att använda den.”

Hon höjde ögonbrynen. Hon visste inte om hon skulle vara besviken eller lättad.

”Bara sällskap?” frågade hon.

”Bara sällskap”, bekräftade han. ”Jag är en god vän som besöker en annan god vän. Om jag är välkommen, vill säga.”

Hon tvekade några sekunder. I två år hade hon hållit sig på så långt avstånd som möjligt från Mikael Blomkvist. Ändå tycktes han hela tiden fastna i hennes liv som ett tuggummi under skosulan, antingen på nätet eller i det verkliga livet. På nätet gick det bra. Där var han bara elektroner och bokstäver. I verkliga livet utanför hennes dörr var han fortfarande den där jävla attraktiva mannen. Och han kände till hennes hemligheter på samma sätt som hon kände till hans hemligheter.

Hon betraktade honom och konstaterade att hon inte längre hade några känslor för honom. Åtminstone inga sådana känslor.

Han hade faktiskt varit hennes vän under det gångna året.

Hon litade på honom. Kanske. Det irriterade henne att en av de få människor hon litade på var en man hon hela tiden undvek att träffa.

Hon beslutade sig plötsligt. Det var fånigt att låtsas att han inte existerade. Det gjorde inte längre ont att se honom.

Hon sköt upp dörren och släppte in honom i sitt liv igen.