Luftslottet som sprängdes

KAPITEL 8: SÖNDAG 1 MAJ – MÅNDAG 2 MAJ

Erika Berger drog ett djupt andetag innan hon sköt upp hissdörren och klev in på Svenska Morgon-Postens redaktion. Klockan var kvart över tio på förmiddagen. Hon var propert klädd i svarta byxor, röd jumper och mörk kavaj. Det var strålande första maj-väder och på vägen genom stan hade hon konstaterat att arbetarrörelsen höll på att samlas och att hon själv inte hade gått i ett demonstrationståg på drygt tjugo år.

En kort stund stod hon alldeles ensam och osynlig vid hissdörrarna. Första dagen på det nya stället. Från sin plats vid entrén kunde hon se en stor del av centralredaktionen med nyhetsdesken i centrum. Hon höjde blicken en aning och såg glasdörrarna till chefredaktörens rum som under kommande år skulle bli hennes arbetsplats.

Hon var inte helt övertygad om att hon var rätt person att leda den oformliga organisation som utgjorde Svenska Morgon-Posten. Det var ett gigantiskt kliv från Millennium med fem anställda till en dagstidning med åttio journalister och ytterligare drygt nittio personer i form av administration, teknisk personal, layoutare, fotografer, annonssäljare, distribution och allt annat som hör tidningsmakeri till. Dessutom tillkom ett förlag, ett produktionsbolag och ett förvaltningsbolag. Sammanlagt drygt 230 personer.

En kort stund undrade hon om allting inte var ett enormt misstag.

Sedan upptäckte den äldre av de två receptionisterna vem som hade kommit in på redaktionen och klev ut från disken och sträckte fram handen.

”Fru Berger. Välkommen till SMP.”

”Jag heter Erika. Hej.”

”Beatrice. Välkommen. Ska jag visa vägen till chefredaktör Morander … ja, alltså, avgående chefredaktör, ska jag väl säga.”

”Tack, men han sitter i glasburen där borta”, sa Erika och log. ”Jag tror att jag hittar. Men tack för vänligheten.”

Hon promenerade raskt genom redaktionen och noterade att sorlet minskade en aning. Hon kände plötsligt allas blickar på sig. Hon stannade framför den halvtomma nyhetsdesken och nickade vänligt.

”Vi får hinna hälsa ordentligt på varandra om en stund”, sa hon och gick vidare och knackade på karmen vid glasdörren.

Avgående chefredaktör Håkan Morander var 59 år gammal och hade tillbringat tolv år i glasburen på SMP:s redaktion. Precis som Erika Berger hade han en gång handplockats utifrån – han hade alltså gjort samma första promenad som hon nyss gjort. Han tittade förvirrat upp på henne, kastade en blick på sitt armbandsur och reste sig.

”Hej Erika”, hälsade han. ”Jag trodde att du skulle börja på måndag.”

”Jag stod inte ut att sitta hemma en dag till. Så här är jag.”

Morander sträckte fram handen.

”Välkommen. Det ska bli förbannat skönt att du tar över.”

”Hur mår du?” frågade Erika.

Han ryckte på axlarna i samma ögonblick som Beatrice från växeln kom in med kaffe och mjölk.

”Det känns som om jag går på halvfart redan. Jag vill egentligen inte prata om det. Man går omkring och känner sig som en tonåring och odödlig i hela livet och sedan har man plötsligt väldigt lite tid kvar. Och en sak är säker – jag tänker inte slösa bort den tiden i den här glasburen.”

Han gnuggade sig omedvetet över bröstkorgen. Han hade hjärt- och kärlproblem, vilket var orsaken till hans plötsliga avgång och att Erika började flera månader tidigare än ursprungligen aviserat.

Erika vände sig om och tittade ut över redaktionens kontorslandskap. Det var halvtomt. Hon såg en reporter och en fotograf på väg mot hissen och bevakningen av första maj.

”Om jag stör eller om du är upptagen i dag så kan jag smita iväg.”

”Mitt jobb i dag är att skriva en ledare på 4 500 tecken om första maj-demonstrationerna. Jag har skrivit så många att jag kan göra det i sömnen. Om sossarna vill inleda krig med Danmark så måste jag förklara varför de har fel. Om sossarna vill undvika krig med Danmark måste jag förklara varför de har fel.”

”Danmark?” undrade Erika.

”Tja, en del av budskapet på första maj måste handla om konflikten i integrationsfrågan. Och sossarna har förstås fel, vad de än säger.”

Han skrattade plötsligt.

”Det låter cyniskt.”

”Välkommen till SMP.”

Erika hade aldrig haft någon åsikt om chefredaktör Håkan Morander. Han var en anonym makthavare bland eliten av chefredaktörer. När hon läst hans ledare hade han framstått som tråkig och konservativ och expert på skattekverulans, som en typisk liberal yttrandefrihetsivrare, men hon hade aldrig tidigare träffat honom eller pratat med honom.

”Berätta om jobbet”, sa hon.

”Jag slutar sista juni. Vi går parallellt två månader. Du kommer att upptäcka positiva saker och negativa saker. Jag är cyniker, så jag ser väl mest de negativa sakerna.”

Han reste sig och ställde sig bredvid henne vid glaset.

”Du kommer att upptäcka att du kommer att ha ett antal motståndare därute – dagchefer och veteraner bland redigerare som skapat sina egna små imperier och har en egen klubb som du inte kan bli medlem i. De kommer att försöka tänja gränserna och driva igenom sina egna rubriker och vinklingar, och du måste ha väldigt hårda nypor för att kunna stå emot.”

Erika nickade.

”Du har nattcheferna Billinger och Karlsson … de är ett kapitel för sig. De avskyr varandra och går gudskelov inte skift tillsammans, men de beter sig som om de är både ansvariga utgivare och chefredaktörer. Du har Anders Holm som är nyhetschef och som du kommer att ha en hel del att göra med. Ni kommer säkerligen att ha några duster. I själva verket är det han som gör SMP varje dag. Du har några reportrar som är divor och några som egentligen borde pensioneras.”

”Finns det inga bra medarbetare?”

Morander skrattade plötsligt.

”Jo. Men du måste själv bestämma vilka som du kommer överens med. Vi har några reportrar därute som är riktigt, riktigt bra.”

”Ledningen?”

”Magnus Borgsjö är styrelseordförande. Det var ju han som rekryterade dig. Han är charmig, lite av den gamla skolan och lite förnyare, men framför allt är han den person som bestämmer. Du har några styrelseledamöter, flera från ägarfamiljen, som mest tycks sitta av tiden och några som fladdrar omkring som styrelseproffs.”

”Det låter som om du inte är så nöjd med styrelsen?”

”Det finns en uppdelning. Du ger ut tidningen. De sköter ekonomin. De ska inte lägga sig i innehållet i tidningen, men det dyker alltid upp situationer. Ärligt talat, Erika, det här kommer att bli tufft.”

”Varför det?”

”Upplagan har sjunkit med nästan 150 000 exemplar sedan glansdagarna på 1960-talet och SMP börjar närma sig den gräns då det blir olönsamt. Vi har rationaliserat och skurit ned över 180 tjänster sedan 1980. Vi har gått över till tabloid – vilket vi borde ha gjort för tjugo år sedan. SMP tillhör fortfarande de stora tidningarna, men det behövs inte mycket för att vi ska börja betraktas som en B-tidning. Om vi inte redan gör det.”

”Varför valde de då mig?” sa Erika.

”Därför att medelåldern på de som läser SMP är 50 plus och tillväxten av 20-åringar är nästan noll. SMP måste förnyas. Och resonemanget i styrelsen var att plocka in den mest osannolike chefredaktör som de kunde föreställa sig.”

”En kvinna?”

”Inte bara en kvinna. Den kvinna som krossade Wennerströms imperium och som hyllas som den undersökande journalistikens drottning med ett rykte om sig att vara tuff som ingen annan. Tänk själv. Det är oemotståndligt. Om inte du kan förnya tidningen så kan ingen göra det. SMP anställer alltså inte enbart Erika Berger utan framför allt ryktet om Erika Berger.”

När Mikael Blomkvist lämnade Café Copacabana intill Kvartersbion vid Hornstull var klockan strax efter två på eftermiddagen. Han satte på sig solglasögon och svängde upp på Bergsunds strand på väg till tunnelbanan och såg nästan omedelbart den grå Volvon parkerad alldeles runt hörnet. Han passerade utan att sänka farten och konstaterade att det var samma nummerskylt och att bilen var tom.

Det var sjunde gången han observerat samma bil de senaste fyra dygnen. Han visste inte om bilen hade funnits i närheten av honom långt tidigare, och att han alls hade lagt märke till den var en ren slump. Första gången han noterat bilen hade den stått parkerad i närheten av hans port på Bellmansgatan på onsdagsmorgonen då han promenerade till Millenniums redaktion. Han hade råkat fästa blicken på nummerplåten som började med bokstäverna KAB och hade reagerat eftersom det var namnet på Alexander Zalachenkos vilande företag, Karl Axel Bodin AB. Förmodligen skulle han inte ha reflekterat vidare på saken om det inte hade varit för det faktum att han sett samma bil och samma nummerskylt bara några timmar senare då han åt lunch med Henry Cortez och Malin Eriksson vid Medborgarplatsen. Den gången stod Volvon parkerad på en tvärgata till Millenniums redaktion.

Han undrade vagt om han höll på att bli paranoid men då han senare på eftermiddagen besökte Holger Palmgren på rehabiliteringshemmet i Ersta hade den grå Volvon stått på gästparkeringen. Det var inte en slump. Mikael Blomkvist började hålla sin omgivning under uppsikt. Han var inte förvånad då han åter såg bilen morgonen därpå.

Inte vid något tillfälle hade han observerat någon förare. Ett samtal till bilregistret gav dock informationen att bilen var registrerad på en Göran Mårtensson, 40 år och bosatt på Vittangigatan i Vällingby. En stunds research resulterade i informationen att Göran Mårtensson hade titeln företagskonsult och var ägare till en enskild firma som huserade i en postbox på Fleminggatan på Kungsholmen. Mårtensson hade en i sammanhanget intressant meritförteckning. Vid 18 års ålder, 1983, hade han gjort sin värnplikt vid kustjägarna och därefter tagit anställning inom Försvarsmakten. Han hade avancerat till löjtnant innan han 1989 tog avsked och sadlade om och började studera på Polishögskolan i Solna. Mellan 1991 och 1996 arbetade han vid Stockholmspolisen. 1997 hade han försvunnit från yttre tjänst och 1999 hade han registrerat sin enskilda firma.

Säpo, alltså.

Mikael bet sig i underläppen. En strävsamt undersökande journalist kunde bli paranoid för mindre. Mikael drog slutsatsen att han stod under diskret övervakning men att denna var så klumpigt utförd att han faktiskt hade lagt märke till den.

Eller var den klumpig? Den enda orsaken till att han noterat bilen var den besynnerliga nummerskylten som av en slump betydde något för honom. Hade det inte varit för KAB skulle han inte bevärdigat bilen med en blick.

Under fredagen hade KAB lyst med sin frånvaro. Mikael var inte helt säker, men han trodde att han möjligen hade haft sällskap av en röd Audi den dagen, men han hade misslyckats med att se bilnumret. På lördagen hade dock Volvon varit tillbaka.

Exakt tjugo sekunder efter att Mikael Blomkvist hade lämnat Café Copacabana höjde Christer Malm sin digitala Nikon och tog en serie på tolv bilder från sin plats i skuggan på Café Rossos uteservering på andra sidan gatan. Han fotograferade de två män som kom ut från caféet strax efter Mikael och följde i hans kölvatten förbi Kvartersbion.

Den ene mannen var i obestämd yngre medelålder och hade blont hår. Den andre verkade något äldre med tunt rödblont hår och mörka solglasögon. Bägge var klädda i jeans och mörka skinnjackor.

De skildes vid den grå Volvon. Den äldre av männen öppnade bildörren medan den yngre följde efter Mikael Blomkvist till fots mot tunnelbanan.

Christer Malm sänkte kameran och suckade. Han hade ingen aning om varför Mikael tagit honom åt sidan och enträget bett honom promenera runt kvarteret vid Copacabana på söndagseftermiddagen för att undersöka om han kunde hitta en grå Volvo med det aktuella registreringsnumret. Han hade fått instruktionen att placera sig så att han kunde fotografera den person som enligt Mikael med stor sannolikhet skulle öppna bildörren strax efter tre. Samtidigt skulle han hålla ögonen öppna efter någon som eventuellt skuggade Mikael Blomkvist.

Det lät som upptakten till en typisk Blomkvistare. Christer Malm var aldrig riktigt säker på om Mikael Blomkvist var paranoid av naturen eller om han hade paranormala gåvor. Sedan händelserna i Gosseberga hade Mikael blivit extremt sluten och allmänt svår att kommunicera med. Detta var för all del inget ovanligt då Mikael arbetade på någon intrikat story – Christer hade upplevt exakt samma slutna besatthet och hemlighetsmakeri i samband med Wennerströmhistorien – men denna gång var det tydligare än någonsin.

Däremot hade Christer inga svårigheter att konstatera att Mikael Blomkvist mycket riktigt var skuggad. Han undrade vilket nytt helvete som var under uppsegling och som med stor sannolikhet skulle ta Millenniums tid, krafter och resurser i anspråk. Christer Malm ansåg att det inte var ett bra läge att Blomkvista sig då tidningens chefredaktör hade deserterat till Den Stora Draken och Millenniums mödosamt rekonstruerade stabilitet plötsligt var hotad.

Men han hade å andra sidan inte gått i något demonstrationståg med undantag för Prideparaden på minst tio år och hade inget bättre för sig denna första maj-söndag än att göra Mikael till viljes. Han reste sig och släntrade efter den man som skuggade Mikael Blomkvist. Vilket inte ingick i instruktionen. Å andra sidan förlorade han mannen ur sikte redan uppe på Långholmsgatan.

En av Mikael Blomkvists första åtgärder då han kommit till insikt om att hans telefon sannolikt var avlyssnad hade varit att skicka ut Henry Cortez att köpa begagnade mobiltelefoner. Cortez hade hittat ett billigt restparti Ericsson T10 för en spottstyver. Mikael öppnade anonyma kontantkortskonton på Comviq. Reservtelefonerna fördelades på honom själv, Malin Eriksson, Henry Cortez, Annika Giannini, Christer Malm och Dragan Armanskij. De användes bara för samtal som de absolut inte ville skulle avlyssnas. Normal telefontrafik skulle ske på de vanliga offentliga numren. Vilket innebar att alla fick släpa med sig två mobiler.

Mikael åkte från Copacabana till Millennium där Henry Cortez hade helgjouren. Sedan mordet på Zalachenko hade Mikael upprättat en jourlista som innebar att Millenniums redaktion alltid var bemannad och att någon sov där på nätterna. Jourlistan omfattade honom själv, Henry Cortez, Malin Eriksson och Christer Malm. Varken Lottie Karim, Monica Nilsson eller marknadschefen Sonny Magnusson var medräknade. De hade inte ens blivit tillfrågade. Lottie Karim var notoriskt mörkrädd och skulle inte för sitt liv ha accepterat att sova ensam på redaktionen. Monica Nilsson var minst av allt mörkrädd, men jobbade som en dåre med sina ämnen och var av den typen som gick hem då arbetsdagen var slut. Och Sonny Magnusson var 61 år och hade inget med det redaktionella att göra och skulle snart gå på semester.

”Något nytt?” undrade Mikael.

”Inget särskilt”, sa Henry Cortez. ”Nyheterna i dag handlar förstås om första maj.”

Mikael nickade.

”Jag kommer att sitta här i ett par timmar. Ta ledigt och kom tillbaka vid niotiden i kväll.”

När Henry Cortez hade försvunnit gick Mikael till sitt skrivbord och plockade upp den anonyma mobilen. Han ringde till frilansjournalisten Daniel Olofsson i Göteborg. Millennium hade under åren publicerat flera texter av Olofsson, och Mikael hade stort förtroende för hans journalistiska förmåga att sopa ihop grundmaterial.

”Hej Daniel. Mikael Blomkvist här. Är du ledig?”

”Jo.”

”Jag har ett researchjobb jag behöver få gjort. Du kan fakturera för fem dagar och det kommer inte att resultera i någon text. Eller rättare sagt – du får gärna skriva en text i ämnet så publicerar vi, men det är alltså bara research vi är ute efter.”

”Shoot.”

”Det är lite känsligt. Du får inte diskutera det här med någon utom mig, och du får bara kommunicera med mig via hotmail. Jag vill inte att du ens ska säga att du gör research på uppdrag av Millennium.”

”Det här låter kul. Vad är du ute efter?”

”Jag vill att du ska göra ett arbetsplatsreportage från Sahlgrenska sjukhuset. Vi kallar reportaget Cityakuten och det ska spegla skillnaden mellan verkligheten och TV-serien. Jag vill att du besöker och följer arbetet på akuten och intensiven under ett par dagar. Pratar med läkare, sköterskor och städpersonal och alla som jobbar där. Hur är arbetsvillkoren? Vad gör de? Allt sådant. Bilder, naturligtvis.”

”Intensiven?” undrade Olofsson.

”Just det. Jag vill att du fokuserar på eftervården av svårt skadade patienter i Korridor 11C. Jag vill veta hur korridoren ser ut på planritning, vilka som jobbar där, hur de ser ut och vad de har för bakgrund.”

”Hmm”, sa Daniel Olofsson. Om jag inte tar fel så vårdas en viss Lisbeth Salander på 11C.”

Han var inte tappad bakom en vagn.

”Säger du det?” sa Mikael Blomkvist. ”Intressant. Ta reda på vilket rum hon finns i och vad som finns i omgivande rum och vilka rutinerna kring henne är.”

”Jag anar att det här reportaget kommer att handla om något helt annat”, sa Daniel Olofsson.

”Som sagt … Jag vill bara ha den research du tar fram.”

De utbytte hotmailadresser.

Lisbeth Salander låg på rygg på golvet på sitt rum på Sahlgrenska då syster Marianne öppnade dörren.

”Hmm”, sa syster Marianne och markerade därigenom sina dubier om det lämpliga i att ligga på golvet på intensivvårdsavdelningen. Men hon accepterade att det var patientens enda rimliga motionsplats.

Lisbeth Salander var genomsvettig och hade ägnat trettio minuter åt att försöka göra armhävningar och tänjningar och situps enligt de rekommendationer som hennes terapeut hade lämnat. Hon hade ett schema på en lång rad rörelser hon skulle utföra varje dag för att stärka muskulaturen i skuldra och höft efter operationen tre veckor tidigare. Hon andades tungt och kände sig helt ur form. Hon blev snabbt trött och det stramade och värkte i axeln vid minsta ansträngning. Däremot var hon tveklöst på bättringsvägen. Huvudvärken som hade plågat henne den första tiden efter operationen hade avklingat och uppträdde endast sporadiskt.

Hon ansåg att hon var så pass frisk att hon utan tvekan hade kunnat lämna sjukhuset eller åtminstone linka ut från sjukhuset om det hade varit möjligt, vilket det inte var. Dels hade läkarna ännu inte deklarerat att hon var frisk, och dels var dörren till hennes rum ständigt låst och bevakad av en inhyrd jävla torped från Securitas, som satt placerad i en stol ute i korridoren.

Däremot var hon tillräckligt frisk för att ha omplacerats till en vanlig rehabiliteringsavdelning. Efter några turer fram och tillbaka hade dock polis och sjukhusledning kommit överens om att Lisbeth skulle kvarstanna i rum 18 tills vidare. Orsaken var att rummet var enkelt att bevaka, att det fanns ständig bemanning i närheten och att rummet låg avsides i slutet av den L-formade korridoren. Det hade följaktligen varit enklare att tills vidare behålla henne i korridor 11C, där personalen var säkerhetsmedveten efter mordet på Zalachenko och redan kände till problematiken kring hennes person, än att flytta henne till en helt ny avdelning med allt vad det innebar av förändrade rutiner.

Hennes vistelse på Sahlgrenska var i vilket fall en fråga om ytterligare några veckor. Så fort läkarna skrev ut henne skulle hon flyttas till Kronobergshäktet i Stockholm i väntan på rättegång. Och den person som beslutade när detta var dags var doktor Anders Jonasson.

Det hade dröjt hela tio dagar efter skotten i Gosseberga innan doktor Jonasson gett tillstånd för polisen att genomföra ett första ordentligt förhör, vilket i Annika Gianninis ögon var alldeles utmärkt. Anders Jonasson hade dessvärre även satt käppar i hjulet för Annikas egen åtkomst till sin klient. Vilket var irriterande.

Efter tumultet i samband med mordet på Zalachenko hade han gjort en stor utvärdering av Lisbeth Salanders tillstånd och då vägt in det faktum att Lisbeth Salander rimligen måste vara utsatt för en stor portion stress med tanke på att hon varit misstänkt för trippelmord. Anders Jonasson hade ingen aning om hennes eventuella skuld eller oskuld, och som läkare var han heller inte det minsta intresserad av svaret på den frågan. Han gjorde bara bedömningen att Lisbeth Salander var utsatt för stress. Hon hade blivit skjuten tre gånger, och en av kulorna hade träffat henne i hjärnan och så när dödat henne. Hon hade feber som inte ville ge med sig och hon hade kraftig huvudvärk.

Han hade valt det säkra för det osäkra. Mordmisstänkt eller inte så var hon hans patient och hans uppgift var att sörja för hennes snara tillfrisknande. Han utfärdade därför ett besöksförbud som inte hade någon anknytning till åklagarens juridiskt motiverade besöksförbud. Han ordinerade medicinering och fullständig vila.

Eftersom Anders Jonasson ansåg att total isolering var ett så inhumant sätt att bestraffa människor att det faktiskt gränsade till tortyr och att ingen människa mådde bra av att vara helt åtskild från sina vänner, beslutade han att Lisbeth Salanders advokat Annika Giannini skulle tjänstgöra som ställföreträdande vän. Jonasson hade ett allvarligt samtal med Annika Giannini och förklarade att hon skulle få tillträde till Lisbeth Salander en timme varje dag. Under denna tid fick hon besöka henne, samtala med henne eller bara sitta tyst och hålla henne sällskap. Samtalen skulle dock i görligaste mån inte handla om Lisbeth Salanders världsliga problem och stundande juridiska bataljer.

”Lisbeth Salander har blivit skjuten i huvudet och är faktiskt allvarligt skadad”, förklarade han. ”Jag tror att hon är utom fara, men det finns alltid risk för att blödningar uppstår eller att komplikationer tillstöter. Hon behöver vila och hon måste få läka. Först därefter kan hon börja ta itu med sina juridiska problem.”

Annika Giannini hade förstått logiken i doktor Jonassons resonemang. Hon förde några allmänna samtal med Lisbeth Salander och gav en antydan om hur hennes och Mikaels strategi såg ut, men under den första tiden hade hon ingen möjlighet att gå in i några detaljerade resonemang. Lisbeth Salander var helt enkelt så drogad och utmattad att hon ofta somnade mitt i deras samtal.

Dragan Armanskij granskade Christer Malms bildserie av de två män som hade följt efter Mikael Blomkvist från Copacabana. Bilderna var knivskarpa.

”Nej”, sa han. ”Jag har aldrig sett dem tidigare.”

Mikael Blomkvist nickade. De träffades i Armanskijs arbetsrum på Milton Security på måndagsmorgonen. Mikael hade gått in i byggnaden genom garaget.

”Den äldre är alltså Göran Mårtensson som äger Volvon. Han har följt efter mig som ett dåligt samvete i åtminstone en vecka, men det kan förstås ha pågått längre.”

”Och du påstår att han är Säpo.”

Mikael pekade på den bakgrund han satt ihop om Mårtenssons karriär. Den talade för sig själv. Armanskij tvekade. Han upplevde motstridiga känslor inför Blomkvists avslöjande.

Det var en sak att statliga hemliga poliser alltid gjorde bort sig. Det var sakernas naturliga tillstånd inte bara för Säpo utan för sannolikt alla världens underrättelsetjänster. För guds skull, franska hemliga polisen hade skickat ett team attackdykare till Nya Zeeland för att spränga Greenpeacefartyget Rainbow Warrior. Vilket måste betraktas som världshistoriens mest korkade underrättelseoperation, möjligen med undantag för president Nixons inbrott i Watergate. Med så korkad befälsordning var det inte att undra på att skandaler uppstod. Framgångarna rapporteras aldrig. Däremot kastade sig media över säkerhetspolisen då något otillbörligt eller korkat eller misslyckat ägde rum och med all den klokskap som efterhandskunskap ger.

Armanskij hade aldrig begripit svensk medias förhållande till Säpo.

Å ena sidan betraktade media Säpo som en förträfflig källa, och nästan vilken ogenomtänkt politisk dumhet som helst resulterade i braskande rubriker. Säpo misstänker att … Ett uttalande från Säpo var en tung källa i rubriken.

Å andra sidan ägnade sig media och politiker av varierande kulör åt att med sällsynt grundlighet avrätta Säpoister som spionerade på svenska medborgare när de blev ertappade. Däri låg något så motsägelsefullt att Armanskij vid tillfällen hade konstaterat att varken politiker eller media var riktigt kloka.

Armanskij hade inte något emot att Säpo existerade. Någon måste ha ansvar för att se till att nationalbolsjevikiska dårfinkar som förläst sig på Bakunin, eller vem fan sådana nynazister nu läste, inte totade ihop en bomb av konstgödsel och olja och placerade den i en skåpbil utanför Rosenbad. Alltså behövdes Säpo, och Armanskij ansåg att lite småspionerande inte alltid var av ondo, så länge syftet var att värna medborgarnas allmänna trygghet.

Problemet var förstås att en organisation som har till uppgift att spionera på medborgare måste stå under den mest rigida offentliga kontroll och att det måste finnas en exceptionellt hög grad av konstitutionell insyn. Problemet med Säpo var att det var nästan omöjligt för politiker och riksdagsmän att få insyn, ens då statsministern tillsatte en särskild utredare som på papperet skulle ha tillgång till allt. Armanskij hade fått låna Carl Lidboms bok Ett uppdrag och läst den med stigande förvåning. I USA skulle ett tiotal ledande Säpoister omedelbart ha häktats för obstruktion och tvingats paradera inför något offentligt utskottsförhör i kongressen. I Sverige var de till synes oåtkomliga.

Fallet Lisbeth Salander visade att något var sjukt inom organisationen men när Mikael Blomkvist hade kommit över och gett honom en säker mobiltelefon hade Dragan Armanskijs första reaktion varit att Blomkvist var paranoid. Först då han satt sig in i detaljerna och studerat Christer Malms bilder hade han motvilligt konstaterat att Blomkvist hade fog för sina misstankar. Vilket inte bådade gott utan antydde att den konspiration som femton år tidigare drabbat Lisbeth Salander inte varit en tillfällighet.

Det var helt enkelt för många sammanträffanden för att det skulle vara en slump. Låt gå för att Zalachenko kunde bli mördad av en tokig rättshaverist. Men inte i samma stund som både Mikael Blomkvist och Annika Giannini blev bestulna på det dokument som utgjorde grundstenen i bevisbördan. Det var ett elände. Och dessutom gick stjärnvittnet Gunnar Björck iväg och hängde sig.

”Okej”, sa Armanskij och samlade ihop Mikaels dokumentation. ”Är vi överens om att jag tar det här vidare till min kontakt?”

”Det är alltså en person som du säger att du litar på.”

”Jag vet att det är en person med hög moral och stor demokratisk vandel.”

”Inom Säpo”, sa Mikael Blomkvist med uppenbart tvivel i rösten.

”Vi måste vara överens. Både jag och Holger Palmgren har accepterat din plan och samarbetar med dig. Men jag hävdar att vi inte klarar av den här saken helt på egen hand. Vi måste hitta allierade inom byråkratin om det här inte ska ta en ände med förskräckelse.”

”Okej”, nickade Mikael motvilligt. ”Jag är så van att alltid avsluta mitt engagemang i det ögonblick Millennium går i tryck. Jag har aldrig tidigare lämnat ut information om en story innan den är publicerad.”

”Men det har du redan gjort i det här fallet. Du har redan berättat för mig, för din syster och för Palmgren.”

Mikael nickade.

”Och du har gjort det därför att även du inser att det här ärendet finns långt bortom en rubrik i din tidning. I det här fallet är du inte en objektiv reporter utan en aktör i händelseutvecklingen.”

Mikael nickade.

”Och som aktör behöver du hjälp för att lyckas i dina målsättningar.”

Mikael nickade. Han hade i vilket fall inte berättat hela sanningen för vare sig Armanskij eller Annika Giannini. Han hade fortfarande hemligheter som han delade med Lisbeth Salander. Han skakade hand med Armanskij.

KAPITEL 9: ONSDAG 4 MAJ

Tre dagar efter att Erika Berger tillträtt som praktiserande chefredaktör på SMP avled chefredaktör Håkan Morander vid lunchtid. Han hade suttit i glasburen hela morgonen medan Erika tillsammans med redaktionssekreteraren Peter Fredriksson haft ett möte med sportredaktionen för att hon skulle få hälsa på medarbetare och sätta sig in i hur de arbetade. Fredriksson var 45 år gammal och liksom Erika Berger relativt ny på SMP. Han hade bara arbetat på tidningen i fyra år. Han var tystlåten, allmänt kompetent och behaglig, och Erika hade redan bestämt att hon till stor del skulle förlita sig på Fredrikssons insikter då hon tog kommandot över skutan. Hon ägnade en stor del av sin tid åt att bedöma vilka hon kunde lita på och som hon omedelbart tänkte knyta till sin nya regim. Fredriksson var definitivt en av kandidaterna. När de återkom till centraldesken såg de Håkan Morander resa sig och komma fram till dörren i glasburen.

Han såg häpen ut.

Sedan böjde han sig tvärt framåt och grep ryggstödet på en kontorsstol i några sekunder innan han föll till golvet.

Han var död innan ambulansen ens hunnit anlända.

Det rådde en förvirrad stämning på redaktionen på eftermiddagen. Styrelseordförande Borgsjö anlände vid tvåtiden och samlade medarbetarna till en kort minnesstund. Han pratade om hur Morander hade vigt de sista femton åren av sitt liv åt tidningen och om det pris journalistiken ibland kräver. Han höll en tyst minut. När den var över såg han sig osäkert omkring som om han inte riktigt visste hur han skulle fortsätta.

Att människor dör på sin arbetsplats är ovanligt – till och med sällsynt. Människor ska ha godheten att dra sig tillbaka för att dö. De ska försvinna in i pension eller sjukvården och plötsligt bli föremål för samtal i lunchrummet någon dag. Hörde du förresten att gamle Karlsson dog i fredags. Jo, det var hjärtat. Facket ska skicka blommor till begravningen. Att dö mitt på sin arbetsplats och inför medarbetarnas ögon var påträngande på ett helt annat sätt. Erika noterade den chock som hade lägrat sig över redaktionen. SMP stod utan roder. Hon insåg plötsligt att flera medarbetare sneglade på henne. Det okända kortet.

Utan att vara ombedd och utan att riktigt veta vad hon skulle säga harklade hon sig, tog ett halvt kliv framåt och talade med hög och fast stämma.

”Jag kände Håkan Morander i sammanlagt tre dagar. Det är en kort tid, men utifrån det lilla jag hann se av honom kan jag ärligt säga att jag gärna hade fått möjlighet att lära känna honom bättre.”

Hon gjorde en paus då hon i ögonvrån såg att Borgsjö tittade på henne. Han verkade förvånad över att hon alls yttrat sig. Hon tog ytterligare ett kliv framåt. Le inte. Du får inte le. Då ser du osäker ut. Hon höjde rösten en aning.

”Moranders hastiga bortgång kommer att skapa problem här på redaktionen. Jag skulle ha efterträtt honom först om två månader och förlitade mig på att jag skulle få tid att ta del av hans erfarenheter.”

Hon märkte att Borgsjö öppnade munnen för att säga någonting.

”Nu kommer det inte att ske och vi kommer att uppleva en tid av omställningar. Men Morander var chefredaktör för en dagstidning och den här tidningen ska utkomma även i morgon. Nu är det nio timmar kvar till sista tryck och fyra timmar kvar innan ledarsidan går. Får jag fråga er … vem bland medarbetarna var Moranders bäste vän och närmast förtrogne?”

En kort tystnad uppstod då medarbetarna sneglade på varandra. Till sist hörde Erika en stämma från vänster.

”Det var nog jag.”

Gunnar Magnusson, 61 år, redaktionssekreterare på ledarsidan och medarbetare på SMP sedan trettiofem år.

”Någon måste sätta sig ned och skriva en runa över Morander. Jag kan inte göra det … det vore förmätet av mig. Orkar du med att skriva den texten?”

Gunnar Magnusson tvekade en stund men nickade sedan.

”Jag tar det”, sa han.

”Vi använder hela ledarsidan och ställer allt annat material.”

Gunnar nickade.

”Vi behöver bilder …” Hon sneglade till höger och upptäckte bildchefen Lennart Torkelsson. Han nickade.

”Vi behöver komma igång med arbetet. Det kommer kanske att gunga en smula under den närmaste tiden. Då jag behöver hjälp med att fatta beslut kommer jag att rådfråga er och förlita mig på er kompetens och erfarenhet. Ni vet hur den här tidningen görs, medan jag fortfarande har en tid i skolbänken framför mig.”

Hon vände sig till redaktionssekreteraren Peter Fredriksson.

”Peter, jag förstod från Morander att du var en människa han hade stort förtroende för. Du får bli min mentor under den närmaste tiden och dra ett lite tyngre lass än vanligt. Jag kommer att be dig vara min rådgivare. Är det okej med dig?”

Han nickade. Vad annat kunde han göra?

Hon vände sig åter till ledarsidan.

”En sak till … Morander satt och skrev sin ledare tidigare i förmiddags. Gunnar, kan du gå in i hans dator och se efter om den blev klar? Även om den inte är helt avslutad så publicerar vi den i alla fall. Det var Håkan Moranders sista ledare och det vore synd och skam att inte publicera den. Den tidning vi gör i dag är fortfarande Håkan Moranders tidning.”

Tystnad.

”Om det är några av er som behöver ta en paus för att vara för er själva och tänka en stund, gör det utan att känna dåligt samvete. Ni vet alla vad vi har för deadlines.”

Tystnad. Hon noterade att några nickade ett halvt godkännande.

”Go to work boys and girls”, sa hon med låg stämma.

Jerker Holmberg slog ut med händerna i en hjälplös gest. Jan Bublanski och Sonja Modig såg tvivlande ut. Curt Svensson såg neutral ut. Alla tre granskade resultatet av den förundersökning som Holmberg hade avslutat på morgonen.

”Ingenting?” sa Sonja Modig. Hon lät undrande.

”Ingenting”, sa Holmberg och skakade på huvudet. ”Patologens slutrapport kom nu på morgonen. Det finns inget som tyder på något annat än självmord genom hängning.”

Alla flyttade blicken till de fotografier som tagits i vardagsrummet i sommarhuset i Smådalarö. Allt pekade på att Gunnar Björck, biträdande chef på Säkerhetspolisens utlänningsrotel, självmant hade klivit upp på en pall, fäst en snara i lampkroken och lagt den runt sin egen hals och med stor beslutsamhet sparkat pallen flera meter ifrån sig. Patologen var tveksam om den exakta tidpunkten för dödens inträffande, men hade slutligen fastslagit eftermiddagen den 12 april. Björck hade hittats den 17 april av ingen mindre än Curt Svensson. Detta hade skett sedan Bublanski vid upprepade tillfällen försökt få kontakt med Björck och slutligen irriterat skickat Svensson att plocka in honom igen.

Någon gång under dessa dagar hade lampkroken i taket gett vika för tyngden och Björcks kropp hade rasat ned i golvet. Svensson hade sett kroppen genom ett fönster och slagit larm. Bublanski och andra som kom till platsen hade från början bedömt det som en brottsplats och uppfattat det som att Björck hade blivit garrotterad av någon. Det var först den tekniska undersökningen som senare på dagen hittade lampkroken. Jerker Holmberg hade fått uppdrag att utreda hur Björck hade dött.

”Det finns ingenting som tyder på brott eller att Björck inte var ensam vid tillfället”, sa Holmberg.

”Lampan …”

”Taklampan har fingeravtryck från ägaren till huset – som satte upp den för två år sedan – och Björck själv. Det antyder att han har lyft ned lampan.”

”Varifrån kommer snaran?”

”Från flaggstången på bakgården. Någon hade skurit av drygt två meter lina. Det låg en morakniv på fönsterbrädet utanför altandörren. Enligt ägaren till huset är det hans kniv. Den brukar finnas i en verktygslåda under diskbänken. Björcks fingeravtryck finns på både skaftet och bladet samt på verktygslådan.”

”Hmm”, sa Sonja Modig.

”Vad var det för knopar?” undrade Curt Svensson.

”Vanliga kärringknutar. Själva strypsnaran är bara en ögla. Det är möjligen det enda som är lite anmärkningsvärt. Björck var seglingskunnig och visste hur man slår riktiga knopar. Men vem vet hur mycket en människa som tänker begå självmord bryr sig om formen på knoparna.”

”Droger?”

”Enligt den toxologiska rapporten hade Björck spår av kraftigt smärtstillande tabletter i blodet. Det är receptbelagd medicin av ett slag som Björck fått utskrivet. Han hade även spår av alkohol men ingen promillehalt att tala om. Han var med andra ord mer eller mindre nykter.”

”Patologen skriver att det fanns skrapsår.”

”Ett tre centimeter långt skrapsår på utsidan av vänster knä. En rispa. Jag har funderat på det men det kan ha uppstått på ett dussin olika sätt … till exempel att han stött emot en stolskant eller liknande.”

Sonja Modig höll upp ett foto som visade Björcks deformerade ansikte. Snaran hade skurit in så djupt att själva linan inte kunde ses under hudvecket. Ansiktet såg groteskt svullet ut.

”Vi kan fastslå att han förmodligen hängt i flera timmar, förmodligen närmare ett dygn, innan kroken gav vika. Allt blod finns dels i huvudet, där strypsnaran gjorde att blodet inte kunde rinna ned i kroppen, dels i lägre extremiteter. Då kroken brast slog han emot kanten av vardagsrumsbordet med bröstkorgen. Där har en djup krosskada uppkommit. Men detta sår uppstod långt efter att han redan avlidit.”

”Jävla sätt att dö på”, sa Curt Svensson.

”Jag vet inte det. Snaran var så tunn att den skar in djupt och stoppade blodtillförseln. Han torde ha varit medvetslös inom några sekunder och död inom en eller två minuter.”

Bublanski slog med avsmak ihop förundersökningen. Han gillade inte det här. Han gillade absolut inte att både Zalachenko och Björck tycktes ha dött samma dag. Den ene skjuten av en tokig rättshaverist och den andre för egen hand. Men inga spekulationer i världen kunde ändra det faktum att brottsplatsundersökningen inte gav minsta stöd för teorin att någon hade bistått Björcks hädanfärd.

”Han stod under stor press”, sa Bublanski. ”Han visste att Zalachenkoaffären var på väg att uppdagas och att han själv riskerade att åka dit för brott mot sexköpslagen och hängas ut i media. Jag undrar vad han var mest rädd för. Han var sjuk och hade haft kronisk smärta en lång tid … Jag vet inte. Jag skulle ha uppskattat om han hade lämnat ett brev eller något.”

”Många som begår självmord skriver aldrig något avskedsbrev.”

”Jag vet. Okej. Vi har inget val. Vi lägger Björck till handlingarna.”

Erika Berger kunde inte förmå sig att omedelbart sätta sig på Moranders stol i glasburen och skjuta hans personliga ägodelar åt sidan. Hon gjorde upp med Gunnar Magnusson att prata med Moranders familj om att änkan, när det var lämpligt, skulle göra ett besök och sortera ut det som tillhörde henne.

Istället lät hon rensa en yta vid centraldesken mitt i redigeringshavet där hon ställde upp sin laptop och tog kommandot. Det var kaotiskt. Men tre timmar efter att hon i flygande fläng tagit över rodret på SMP gick ledarsidan i tryck. Gunnar Magnusson hade satt ihop en fyrspaltare om Håkan Moranders livsgärning. Sidan var uppbyggd runt ett porträtt av Morander i centrum, hans oavslutade ledare till vänster och en serie bilder i underkant. Den skevade layoutmässigt men hade ett emotionellt genomslag som gjorde dessa brister acceptabla.

Strax före sex på kvällen gick Erika igenom rubrikerna på ettan och diskuterade texter med redigeringschefen då Borgsjö kom fram till henne och rörde vid hennes axel. Hon tittade upp.

”Kan jag få växla några ord?”

De promenerade till kaffeautomaten i lunchrummet.

”Jag ville bara säga att jag är väldigt nöjd med hur du tog kommandot i dag. Jag tror att du överraskade oss alla.”

”Jag hade inte så stort val. Men det kommer att halta innan jag är varm i kläderna.”

”Det är vi medvetna om.”

”Vi?”

”Jag menar både personalen och styrelsen. I synnerhet styrelsen. Men efter vad som har hänt i dag är jag mer än någonsin övertygad om att du är helt rätt val. Du kom hit i grevens tid och du har tvingats ta kommandot i en mycket besvärlig situation.”

Erika rodnade nästan. Det hade hon inte gjort sedan hon var fjorton år.

”Får jag komma med ett gott råd …”

”Naturligtvis.”

”Jag hörde att du hade ett meningsutbyte om rubriksättningen med Anders Holm, nyhetschefen.”

”Vi var oense om vinklingen i texten om regeringens skatteförslag. Han lade in en åsikt i rubriken på nyhetsplats. Där ska vi rapportera neutralt. Åsikterna ska komma på ledarsidan. Och medan jag är inne på det – jag kommer att skriva ledare då och då, men jag är som sagt inte partipolitiskt aktiv och vi måste lösa frågan om vem som blir chef för ledarredaktionen.”

”Magnusson får ta över tills vidare”, sa Borgsjö.

Erika Berger ryckte på axlarna.

”Mig kvittar det vem ni utser. Men det bör vara en person som tydligt står för tidningens åsikter.”

”Jag förstår. Det jag ville säga är att du nog får ge Holm lite svängrum. Han har jobbat på SMP länge och varit nyhetschef i femton år. Han vet vad han gör. Han kan vara en tvärvigg men är praktiskt taget oumbärlig.”

”Jag vet. Morander berättade det. Men när det gäller nyhetspolicy får han nog rätta in sig i ledet. När allt kommer omkring så anställde ni mig för att förnya tidningen.”

Borgsjö nickade eftertänksamt.

”Okej. Vi får lösa problemen efterhand som de dyker upp.”

Annika Giannini var både trött och irriterad då hon på onsdagskvällen klev ombord på X2000 på Göteborgs central för att återvända till Stockholm. Hon kände sig som om hon hade bosatt sig på X2000 den gångna månaden. Familjen hade hon knappt hunnit träffa alls. Hon hämtade kaffe i restaurangvagnen och gick till sin plats och slog upp mappen med anteckningar från det senaste samtalet med Lisbeth Salander. Vilket också var orsaken till att hon var trött och irriterad.

Hon mörkar, tänkte Annika Giannini. Den lilla idioten berättar inte sanningen för mig. Och Micke mörkar också något. Gudarna vet vad de sysslar med.

Hon konstaterade också att eftersom hennes bror och hennes klient inte hade kommunicerat med varandra så måste konspirationen – om det nu var en sådan – vara en tyst överenskommelse som föll sig naturligt. Hon förstod inte vad det handlade om men antog att det rörde något som Mikael Blomkvist trodde var viktigt att dölja.

Hon fruktade att det var en fråga om moral, vilket var hans svaga sida. Han var Lisbeth Salanders vän. Hon kände sin bror och visste att han var lojal bortom enfaldens gräns mot människor som han en gång definierat som vänner, även om vännen var omöjlig och hade käpprätt fel. Hon visste också att Mikael kunde acceptera många dumheter men att det existerade en outtalad gräns som inte fick överskridas. Exakt var denna gräns låg tycktes variera från person till person, men hon visste att Mikael vid några tillfällen fullständigt brutit med personer som tidigare varit nära vänner därför att de hade gjort något som han uppfattade som omoraliskt eller oacceptabelt. Vid sådana tillfällen blev han rigid. Brytningen var total och för evigt och helt odiskutabel. Mikael svarade inte ens i telefon även om vederbörande ringde för att be om förlåtelse på sina bara knän.

Vad som rörde sig i Mikael Blomkvists huvud begrep Annika Giannini. Vad som däremot skedde hos Lisbeth Salander hade hon ingen aning om. Ibland trodde hon att det stod helt stilla däruppe.

Av Mikael hade hon förstått att Lisbeth Salander kunde vara lynnig och extremt reserverad mot sin omgivning. Ända till dess att hon träffat Lisbeth Salander hade Annika trott att det skulle vara ett övergående stadium och att det var en fråga om att vinna hennes förtroende. Men Annika konstaterade att efter en månads samtal – låt gå för att de första två veckorna hade gått till spillo därför att Lisbeth Salander inte orkade med samtal – så var konversationen i långa partier högst ensidig.

Annika hade också noterat att Lisbeth Salander tidvis tycktes befinna sig i djup depression och inte hade minsta intresse av att reda ut sin situation och sin framtid. Det verkade som om Lisbeth Salander helt enkelt inte begrep eller inte brydde sig om att Annikas enda möjlighet att ge henne ett fullgott försvar berodde av om hon hade tillgång till alla fakta. Hon kunde inte arbeta i mörker.

Lisbeth Salander var trulig och fåordig. Hon gjorde långa tankepauser och formulerade sig exakt då hon sa något. Ofta svarade hon inte alls, och ibland svarade hon plötsligt på en fråga som Annika ställt flera dagar tidigare. I samband med polisförhören hade Lisbeth Salander suttit mol tyst i sängen och tittat framför sig. Med ett undantag hade hon inte växlat ett enda ord med poliserna. Undantaget var de tillfällen kriminalinspektör Marcus Erlander hade ställt frågor om vad hon kände till om Ronald Niedermann; då hade hon tittat på honom och sakligt besvarat varje fråga. Så fort han bytte ämne hade hon tappat intresset och stirrat framför sig.

Annika var förberedd på att Lisbeth inte skulle säga någonting till polisen. Hon pratade av princip inte med myndigheter. Vilket i detta fall var av godo. Trots att Annika formellt med jämna mellanrum uppmanade sin klient att besvara frågor från polisen var hon innerst inne mycket nöjd med Salanders kompakta tystnad. Orsaken var enkel. Det var en konsekvent tystnad. Den innehöll inga lögner som hon kunde beslås med och inga motsägelsefulla resonemang som skulle se illa ut i rättegången.

Men även om Annika var förberedd på tystnaden så förvånades hon över att den var så orubblig. När de var ensamma hade hon frågat varför Lisbeth så närmast demonstrativt vägrade prata med polisen.

”De kommer att förvränga det jag säger och använda det mot mig.”

”Men om du inte förklarar dig så kommer du att bli dömd.”

”Då får det bli på det viset. Jag har inte orsakat den här soppan. Och vill de döma mig för den så är det inte mitt problem.”

För Annika hade Lisbeth Salander långsamt berättat nästan allt som hade hänt i Stallarholmen, även om Annika oftast fått dra orden ur henne. Allt utom en sak. Hon förklarade inte hur det kom sig att Magge Lundin fick en kula i foten. Hur mycket hon än frågade och tjatade så tittade Lisbeth Salander bara oblygt på henne och log sitt skeva leende.

Hon hade också berättat vad som hände i Gosseberga. Men hon hade inte sagt något om varför hon hade spårat sin far. Hade hon kommit dit för att mörda sin pappa – vilket åklagaren hävdade – eller för att tala honom till rätta? Juridiskt sett var skillnaden himmelsvid.

Då Annika tog upp hennes förre förvaltare advokat Nils Bjurman blev Lisbeth än mer fåordig. Hennes vanliga svar var att det inte var hon som sköt honom och att det heller inte ingick i åtalet mot henne.

Och när Annika kom in på själva grundbulten i hela händelseförloppet, doktor Peter Teleborians roll 1991, förvandlades Lisbeth till kompakt tystnad.

Det här håller inte, konstaterade Annika. Om inte Lisbeth har förtroende för mig så kommer vi att förlora rättegången. Jag måste prata med Mikael.

Lisbeth Salander satt på sängkanten och tittade ut genom fönstret. Hon kunde se fasaden på andra sidan parkeringen. Hon hade suttit ostörd och orörlig i över en timme sedan Annika Giannini rest sig och i vredesmod slängt igen dörren efter sig. Hon hade huvudvärk igen men den var mild och avlägsen. Däremot kände hon sig illa till mods.

Hon var irriterad på Annika Giannini. Ur en praktisk synvinkel kunde hon begripa varför hennes advokat ständigt tjatade om detaljer ur hennes förflutna. Rent rationellt förstod hon varför Annika måste ha alla fakta. Men hon hade inte minsta lust att prata om sina känslor eller sitt agerande. Hon ansåg att hennes liv var hennes privata ensak. Det var inte hennes fel att hennes far var en patologiskt sjuk sadist och mördare. Det var inte hennes fel att hennes bror var en massmördare. Och gudskelov var det ingen som visste att han var hennes bror, vilket annars med stor sannolikhet också skulle läggas henne till last i den psykiatriska utvärdering som förr eller senare skulle göras. Det var inte hon som hade mördat Dag Svensson och Mia Bergman. Det var inte hon som hade utsett en förvaltare som visade sig vara ett svin och en våldtäktsman.

Ändå var det hennes liv som skulle vändas ut och in och hon som skulle tvingas förklara sig och be om förlåtelse för att hon försvarat sig.

Hon ville vara i fred. Och när allt kom omkring så var det hon som måste leva med sig själv. Hon förväntade sig inte att någon skulle vara hennes vän. Annika Jävla Giannini stod troligen på hennes sida, men det var en professionell vänskap, eftersom hon var hennes advokat. Kalle Jävla Blomkvist fanns därute någonstans – Annika var fåordig om sin bror och Lisbeth frågade aldrig. Hon förväntade sig inte att han skulle göra alltför många knop då mordet på Dag Svensson var löst och han hade fått sin story.

Hon undrade vad Dragan Armanskij ansåg om henne efter allt som hade hänt.

Hon undrade hur Holger Palmgren uppfattade situationen.

Enligt Annika Giannini hade bägge placerat sig i hennes ringhörna, men det var bara ord. De kunde inte göra någonting för att lösa hennes privata problem.

Hon undrade vad Miriam Wu kände för henne.

Hon undrade vad hon kände för sig själv och kom till insikt om att hon mest kände likgiltighet inför hela sitt liv.

Hon stördes plötsligt av att Securitasvakten satte nyckeln i låset och släppte in doktor Anders Jonasson.

”God kväll, fröken Salander. Och hur mår du i dag då?”

”Okej”, svarade hon.

Han kontrollerade hennes journal och konstaterade att hon var feberfri. Hon hade vant sig vid hans besök som skedde ett par gånger i veckan. Av alla människor som hanterade henne och petade på henne var han den ende som hon kände ett mått av förtroende för. Inte vid något tillfälle hade hon upplevt att han sneglat konstigt på henne. Han besökte hennes rum, småpratade en stund och undersökte hur hennes kropp mådde. Han ställde inga frågor om Ronald Niedermann eller Alexander Zalachenko eller om hon var galen eller varför polisen höll henne inlåst. Han tycktes bara vara intresserad av hur hennes muskler fungerade, hur läkningen i hennes hjärna framskred och hur hon mådde i största allmänhet.

Dessutom hade han bokstavligen rotat i hennes hjärna. Någon som rotat i hennes hjärna måste behandlas med respekt, ansåg hon. Hon insåg till sin förvåning att hon upplevde besöken från Anders Jonasson som behagliga trots att han petade på henne och analyserade hennes feberkurvor.

”Är det okej om jag förvissar mig om det?”

Han gjorde den vanliga undersökningen av henne genom att titta på hennes pupiller och lyssna på hennes andning och mäta hennes puls och kontrollera hennes sänka.

”Hur mår jag?” frågade hon.

”Du är helt klart på bättringsvägen. Men du måste arbeta hårdare med gymnastik. Och du kliar på sårskorpan på huvudet. Sluta med det.”

Han gjorde en paus.

”Får jag ställa en personlig fråga?”

Hon sneglade på honom. Han väntade till dess att hon nickade.

”Den där draken du har tatuerad … jag har inte sett hela tatueringen, men jag konstaterar att den är väldigt stor och täcker en stor del av din rygg. Varför skaffade du dig den?”

”Har du inte sett den?”

Han log plötsligt.

”Jag menar att jag har sett den skymta, men när du var helt utan kläder i mitt sällskap så var jag fullt sysselsatt med att stoppa blödningar och operera ut kulor ur dig och sådant.”

”Varför frågar du?”

”Av ren nyfikenhet.”

Lisbeth Salander funderade en lång stund. Till sist tittade hon på honom.

”Jag skaffade den av ett privat skäl som jag inte vill berätta om.”

Anders Jonasson begrundade svaret och nickade tankfullt.

”Okej. Förlåt att jag frågade.”

”Vill du titta på den?”

Han såg förvånad ut.

”Jo. Varför inte.”

Hon vände ryggen mot honom och drog linnet över huvudet. Hon ställde sig så att ljuset från fönstret föll på hennes rygg. Han konstaterade att draken täckte ett område på den högra sidan av ryggen. Den började på skuldran långt uppe vid axeln och slutade med en svans en bit ned på höften. Den var vacker och professionellt gjord. Den såg ut som ett riktigt konstverk.

Efter en stund vred hon på huvudet.

”Nöjd?”

”Den är vacker. Men det måste ha gjort helvetiskt ont.”

”Ja”, erkände hon. ”Det gjorde ont.”

Anders Jonasson lämnade Lisbeth Salanders sjukrum något konfunderad. Han var nöjd med hur hennes fysiska rehabilitering framskred. Men han blev inte klok på den besynnerliga flickan i rummet. Man behövde ingen magisterexamen i psykologi för att dra slutsatsen att hon inte mådde särskilt bra rent själsligt. Hennes ton mot honom var hövlig, men fylld av sträv misstänksamhet. Han hade också förstått att hon var hövlig mot övrig personal men att hon inte sa ett ljud då polisen kom på besök. Hon var extremt hårt sluten inom ett skal och markerade hela tiden distans till omgivningen.

Polisen hade låst in henne och en åklagare ämnade åtala henne för mordförsök och grov misshandel. Han var förbryllad över att en så liten och späd flicka hade besuttit den fysiska styrka som behövdes för den sortens grova våldsbrottslighet, särskilt som våldet riktat sig mot fullvuxna män.

Han hade frågat om hennes drake mest för att hitta ett personligt ämne han kunde prata med henne om. Han var egentligen inte intresserad av varför hon smyckat sig på detta överdrivna sätt, men han antog att om hon hade valt att prägla sin kropp med en så stor tatuering så hade den en speciell betydelse för henne. Alltså var det ett bra ämne att inleda ett samtal med.

Han hade tagit för vana att besöka henne ett par gånger i veckan. Besöken låg egentligen utanför hans schema och det var doktor Helena Endrin som var hennes läkare. Men Anders Jonasson var chef för traumaenheten och han var omåttligt nöjd med den insats han hade gjort natten då Lisbeth Salander rullats in på akuten. Han hade fattat rätt beslut då han valde att avlägsna kulan och så vitt han kunde se hade hon inga sviter i form av minnesluckor, nedsatta kroppsliga funktioner eller andra handikapp efter skottskadan. Om hennes tillfrisknande fortsatte på samma sätt skulle hon lämna sjukhuset med ett ärr i huvudsvålen men utan andra komplikationer. Vilka ärr som bildats i hennes själ kunde han inte uttala sig om.

Han promenerade till sitt kontorsrum och upptäckte att en man i mörk kavaj stod lutad mot väggen vid hans dörr. Han hade tovigt hår och ett välansat skägg.

”Doktor Jonasson?”

”Ja.”

”Hej, mitt namn är Peter Teleborian. Jag är överläkare på S:t Stefans psykiatriska klinik i Uppsala.”

”Jo, jag känner igen dig.”

”Bra. Jag skulle behöva ett privat samtal med dig en stund om du har tid.”

Anders Jonasson låste upp dörren till sitt rum.

”Vad kan jag hjälpa till med?” undrade Anders Jonasson.

”Det gäller en av dina patienter. Lisbeth Salander. Jag behöver få besöka henne.”

”Hmm. I så fall måste du begära tillstånd hos åklagaren. Hon är häktad och belagd med besöksförbud. Sådana besök måste också anmälas i förväg hos Salanders advokat …”

”Ja ja, jag vet. Jag tänkte att vi skulle slippa gå genom all byråkrati i det här fallet. Jag är läkare och då kan du utan vidare ge mig tillträde till henne av rent medicinska skäl.”

”Jo, det skulle kanske kunna motiveras. Men jag förstår inte riktigt sammanhanget.”

”Jag var i flera år Lisbeth Salanders psykiatriker då hon var institutionaliserad på S:t Stefans i Uppsala. Jag följde henne fram tills hon fyllde 18 år då tingsrätten släppte ut henne i samhället, om än under förvaltarskap. Jag bör kanske nämna att jag självfallet motsatte mig det. Sedan dess har hon fått driva vind för våg och resultatet ser vi i dag.”

”Jag förstår”, sa Anders Jonasson.

”Jag känner fortfarande ett stort ansvar för henne och skulle alltså vilja få möjlighet att utvärdera hur stor försämring som ägt rum de senaste tio åren.”

”Försämring?”

”Jämfört med då hon fick kvalificerad vård som tonåring. Jag tänkte att vi kunde hitta en lämplig lösning här, läkare emellan.”

”Medan jag har det i färskt minne … Du kanske kan hjälpa mig med en sak som jag inte riktigt förstår, läkare emellan, alltså. Då hon togs in här på Sahlgrenska föranstaltade jag en stor medicinsk utvärdering av henne. En kollega beställde fram den rättsmedicinska utredningen om Lisbeth Salander. Den var författad av en doktor Jesper H. Löderman.”

”Det stämmer. Jag var handledare för Jesper då han doktorerade.”

”Jag förstår. Men jag noterar att den rättsmedicinska utredningen är väldigt vag.”

”Jaså.”

”Den innehåller ingen diagnos utan verkar mest vara en akademisk studie av en tigande patient.”

Peter Teleborian skrattade.

”Jo, hon är inte lätt att ha att göra med. Som framgår av utredningen så vägrade hon konsekvent att delta i samtal med Löderman. Det resulterade i att han av nödvändighet tvingades uttrycka sig vagt. Vilket var helt korrekt av honom.”

”Jag förstår. Men rekommendationen var i alla fall att hon skulle institutionaliseras.”

”Det bygger på hennes tidigare historia. Vi har ju en mångårig sammanlagd erfarenhet av hennes sjukdomsbild.”

”Och det är det jag inte riktigt förstår. Då hon togs in här försökte vi beställa fram hennes journal från S:t Stefans. Men vi har ännu inte fått den.”

”Jag är ledsen. Men den är hemligstämplad genom tingsrättsbeslut.”

”Jag förstår. Och hur ska vi på Sahlgrenska kunna ge henne god omvårdnad om vi inte får tillgång till hennes journal? Det är ju faktiskt vi som har medicinskt ansvar för henne nu.”

”Jag har haft hand om henne sedan hon var tolv år gammal och jag tror inte att det finns någon annan läkare i Sverige med samma insikt i hennes sjukdomsbild.”

”Vilken är …?”

”Lisbeth Salander lider av en allvarlig psykisk störning. Som du vet är psykiatri ingen exakt vetenskap. Jag vill ogärna binda mig vid en exakt diagnos. Men hon har uppenbara vanföreställningar med tydliga paranoida schizofrena drag. I bilden ingår även perioder av manodepression, och hon saknar empati.”

Anders Jonasson studerade doktor Peter Teleborian i tio sekunder innan han slog ut med händerna.

”Jag ska inte argumentera diagnos med doktor Teleborian, men har du aldrig övervägt en betydligt enklare diagnos?”

”Hur så?”

”Till exempel Aspergers syndrom. Jag har för all del inte gjort någon psykiatrisk utvärdering av henne, men om jag spontant skulle göra en gissning så ligger det nära till hands med någon form av autism. Det skulle förklara hennes oförmåga att relatera till sociala konventioner.”

”Jag är ledsen, men Aspergerpatienter brukar inte sätta eld på sina föräldrar. Tro mig, jag har aldrig tidigare träffat en så tydligt definierad sociopat.”

”Jag uppfattar henne som sluten, men inte som en paranoid sociopat.”

”Hon är extremt manipulativ”, sa Peter Teleborian. ”Hon visar vad hon tror att du vill se.”

Anders Jonasson rynkade omärkligt sina ögonbryn. Helt plötsligt gick Peter Teleborian tvärt emot hans egen samlade bedömning av Lisbeth Salander. Om det var något han inte uppfattade henne som så var det manipulativ. Tvärtom – hon var en människa som orubbligt höll distans till omgivningen och inte visade några emotioner alls. Han försökte jämka ihop den bild som Teleborian målade upp med den bild han själv hade fått av Lisbeth Salander.

”Och du har sett henne under en kort tid då hon varit nödtvunget passiv på grund av sina skador. Jag har sett hennes våldsamma utbrott och oresonliga hat. Jag har ägnat många år åt att försöka hjälpa Lisbeth Salander. Det är därför jag är här. Jag föreslår ett samarbete mellan Sahlgrenska och S:t Stefans.”

”Vilken sorts samarbete talar du om?”

”Du har hand om hennes fysiska problem och jag är övertygad om att det är den allra bästa vård hon kan få. Men jag känner en stor oro för hennes psykiska tillstånd och jag vill gärna komma in i ett tidigt stadium. Jag är beredd att erbjuda all hjälp jag kan bistå med.”

”Jag förstår.”

”Jag behöver få besöka henne för att i första hand göra en utvärdering av hennes tillstånd.”

”Jag förstår. Dessvärre kan jag inte hjälpa dig.”

”Förlåt?”

”Som jag sa tidigare är hon häktad. Om du vill inleda en psykiatrisk behandling av henne måste du vända dig till åklagare Jervas som fattar beslut i sådana ärenden, och det måste ske i samråd med hennes advokat Annika Giannini. Om det är fråga om en rättspsykiatrisk utredning så måste tingsrätten ge dig ett uppdrag.”

”Det var just hela den byråkratiska gången jag ville undvika.”

”Jo, men jag är ansvarig för henne, och om hon ska ställas inför rätta inom en snar framtid måste vi ha klara papper på alla åtgärder vi har vidtagit. Alltså måste vi ha denna byråkratiska gång.”

”Jag förstår. Då kan jag avslöja att jag redan har fått en förfrågan från åklagare Richard Ekström i Stockholm om att göra en rättspsykiatrisk utredning. Det kommer att bli aktuellt i samband med rättegången.”

”Så bra. Då kommer du att få besökstillstånd utan att vi behöver tumma på reglementet.”

”Men medan vi ägnar oss åt byråkrati finns en risk för att hennes tillstånd ständigt försämras. Jag är bara intresserad av hennes hälsa.”

”Det är jag med”, sa Anders Jonasson. ”Och oss emellan kan jag notera att jag inte ser några tecken på att hon skulle vara psykiskt sjuk. Hon är illa tilltygad och befinner sig i en pressad situation. Men jag uppfattar absolut inte att hon skulle vara schizofren eller lida av paranoida tvångsföreställningar.”

Doktor Peter Teleborian använde ytterligare en lång stund åt att försöka förmå Anders Jonasson att ändra sitt beslut. När han sent omsider insåg att det var fruktlöst reste han sig tvärt och tog adjö.

Anders Jonasson satt en lång stund och betraktade fundersamt den stol Teleborian suttit i. Det var för all del inte ovanligt att andra läkare kontaktade honom med råd eller synpunkter på behandlingen. Men det rörde nästan uteslutande patienter med en läkare som redan svarade för någon form av pågående behandling. Han hade aldrig tidigare varit med om att en psykiatriker landat som ett flygande tefat och närmast insisterat på att han skulle få tillträde till en patient utanför all reguljär byråkrati och som han uppenbarligen inte behandlat på många år. Efter en stund sneglade Anders Jonasson på sitt armbandsur och konstaterade att det var strax före sju på kvällen. Han lyfte telefonen och ringde till Martina Karlgren, den psykolog och jourhavande medmänniska som Sahlgrenska erbjöd traumapatienter.

”Hej. Jag antar att du har gått för dagen. Stör jag?”

”Ingen fara. Jag är hemma och gör inget särskilt.”

”Jag är lite fundersam. Du har pratat med vår patient Lisbeth Salander. Kan du berätta vad du har för intryck av henne.”

”Tja, jag har besökt henne tre gånger och erbjudit henne samtal. Hon har vänligt men bestämt avböjt.”

”Vad är ditt intryck av henne?”

”Hur menar du?”

”Martina, jag vet att du inte är psykiatriker, men du är en klok och förståndig människa. Vad har du fått för intryck av henne?”

Martina Karlgren tvekade en stund.

”Jag är inte säker på hur jag ska besvara frågan. Jag träffade henne två gånger då hon var relativt nyinkommen och var så illa däran att jag inte fick någon riktig kontakt med henne. Sedan besökte jag henne för ungefär en vecka sedan på begäran av Helena Endrin.”

”Varför bad Helena dig att besöka henne?”

”Lisbeth Salander håller på att tillfriskna. Hon ligger huvudsakligen och stirrar upp i taket. Doktor Endrin ville att jag skulle titta till henne.”

”Och vad hände?”

”Jag presenterade mig. Vi pratade i ett par minuter. Jag frågade hur hon mådde och om hon kände behov av att ha någon att prata med. Hon sa att hon inte gjorde det. Jag frågade om jag kunde hjälpa henne med något. Hon bad mig smuggla in ett paket cigaretter.”

”Var hon irriterad eller fientlig?”

Martina Karlgren funderade en stund.

”Nej, det vill jag inte påstå. Hon var lugn men höll en stor distans. Jag uppfattade hennes bön om att jag skulle smuggla cigaretter mer som ett skämt än som en seriös begäran. Jag frågade om hon ville läsa något, om jag kunde ge henne böcker av något slag. Det ville hon först inte, men sedan frågade hon om jag hade några vetenskapliga tidskrifter som handlade om genetik och hjärnforskning.”

”Om vad?”

”Genetik.”

”Genetik?”

”Ja. Jag sa att det fanns några populärvetenskapliga böcker i ämnet i vårt bibliotek. Det var hon inte intresserad av. Hon sa att hon hade läst böcker i ämnet tidigare och nämnde några standardverk som jag aldrig hade hört talas om. Hon var alltså mera intresserad av ren forskning i ämnet.”

”Jaså?” sa Anders Jonasson förbluffat.

”Jag sa att vi nog inte hade så avancerade böcker i patientbiblioteket – vi har ju mer Philip Marlowe än vetenskaplig litteratur – men att jag skulle se om jag kunde rota fram något.”

”Gjorde du det?”

”Jag gick upp och lånade några exemplar av Nature och New England Journal of Medicine. Hon blev nöjd och tackade för att jag gjort mig besvär.”

”Men det är ju tämligen avancerade tidskrifter som mest innehåller uppsatser och ren forskning.”

”Hon läser dem med stort intresse.”

Anders Jonasson satt mållös en kort stund.

”Hur bedömer du hennes psykiska tillstånd?”

”Sluten. Hon har inte diskuterat något som helst privat med mig.”

”Uppfattar du henne som psykiskt sjuk, manodepressiv eller paranoid?”

”Nej, inte alls. I så fall skulle jag ha slagit larm. Hon är förvisso egen och hon har stora problem och befinner sig i ett tillstånd av stress. Men hon är lugn och saklig och tycks kunna hantera sin situation.”

”Okej.”

”Varför frågar du? Har något hänt?”

”Nej, ingenting har hänt. Jag blir bara inte klok på henne.”

KAPITEL 10: LÖRDAG 7 MAJ – TORSDAG 12 MAJ

Mikael Blomkvist lade ifrån sig mappen med den research han hade fått från frilansaren Daniel Olofsson i Göteborg. Han tittade tankfullt ut genom fönstret och betraktade strömmen av människor på Götgatan. Det var en av de saker han tyckte allra bäst om med sitt rum. Götgatan var fylld av liv dygnet runt och då han satt vid fönstret kände han sig aldrig riktigt isolerad eller ensam.

Han kände sig stressad, trots att han inte hade något brådskande ärende. Han hade envetet arbetat vidare med de texter som han ämnade fylla sommarnumret av Millennium med men hade sent omsider insett att materialet var så omfattande att inte ens ett temanummer var tillräckligt. Han hade hamnat i samma situation som i Wennerströmaffären och hade beslutat att publicera texterna som bok. Han hade redan material för drygt 150 sidor och räknade med att hela boken skulle bli omkring 300–350 sidor.

Den enkla delen var klar. Han hade beskrivit morden på Dag Svensson och Mia Bergman och berättat om hur det kom sig att han själv var den person som hittade deras kroppar. Han hade förklarat varför Lisbeth Salander blev misstänkt. Han använde ett helt kapitel på trettiosju sidor till att slakta dels medias skriverier om Lisbeth, dels åklagare Richard Ekström och indirekt hela polisutredningen. Efter moget övervägande hade han mildrat sin kritik mot Bublanski och hans kollegor. Han gjorde det efter att ha studerat en video från Ekströms presskonferens, där det framstod som uppenbart att Bublanski var extremt obekväm och uppenbart missnöjd med Ekströms snabba slutsatser.

Efter den inledande dramatiken hade han gått tillbaka i tiden och beskrivit Zalachenkos ankomst till Sverige, Lisbeth Salanders uppväxt och händelserna som ledde fram till att hon spärrades in på S:t Stefans i Uppsala. Han ägnade stor omsorg åt att fullkomligt förinta doktor Peter Teleborian och framlidne Gunnar Björck. Han presenterade den rättspsykiatriska utredningen från 1991 och förklarade varför Lisbeth Salander hade blivit ett hot mot anonyma statstjänstemän som hade tagit det till sin uppgift att skydda den ryske avhopparen. Han återgav stora delar av korrespondensen mellan Teleborian och Björck.

Vidare beskrev han Zalachenkos nya identitet och verksamhetsområde som heltidsgangster. Han beskrev medhjälparen Ronald Niedermann, kidnappningen av Miriam Wu och Paolo Robertos ingripande. Slutligen hade han summerat upplösningen i Gosseberga, som ledde till att Lisbeth Salander sköts och begravdes, och förklarat hur det kom sig att en polisman mördades alldeles i onödan då Niedermann redan var infångad.

Därefter hade storyn blivit mer trögflytande. Mikaels problem var att berättelsen fortfarande hade avsevärda luckor. Gunnar Björck hade inte agerat ensam. Bakom hela händelseförloppet måste finnas en större grupp med resurser och inflytande. Allt annat var orimligt. Men till sist hade han dragit slutsatsen att den rättsvidriga hanteringen av Lisbeth Salander inte kunde vara sanktionerad av regeringen eller Säkerhetspolisens ledning. Bakom denna slutsats låg inte ett överdrivet förtroende för statsmakterna utan tilltro till den mänskliga naturen. En operation av det slaget hade aldrig kunnat hemlighållas om det funnits politisk förankring. Någon skulle ha haft en gås oplockad med någon och skvallrat, varefter media skulle ha hittat Salanderaffären flera år tidigare.

Han tänkte sig Zalachenkoklubben som en liten anonym grupp aktivister. Problemen var bara att han inte kunde identifiera någon av dem, utom möjligen Göran Mårtensson, 40 år, polisman på hemlig befattning som ägnade sig åt att skugga Mikael Blomkvist.

Tanken var att boken skulle ligga färdigtryckt för att kunna distribueras samma dag som rättegången mot Lisbeth Salander inleddes. Tillsammans med Christer Malm planerade han för en pocketutgåva som skulle plastas in och skickas ut tillsammans med ett prishöjt sommarnummer av Millennium. Han hade fördelat arbetsuppgifter på Henry Cortez och Malin Eriksson som skulle producera texter om Säkerhetspolisens historia, IB-affären och liknande.

Att det skulle bli en rättegång mot Lisbeth Salander stod nu klart.

Åklagare Richard Ekström hade väckt åtal för grov misshandel i fallet Magge Lundin och grov misshandel alternativt mordförsök i fallet Karl Axel Bodin, alias Alexander Zalachenko.

Något rättegångsdatum var ännu inte satt, men från journalistkollegor hade Mikael snappat upp informationen att Ekström planerade en rättegång i juli, lite beroende på Lisbeth Salanders hälsotillstånd. Mikael förstod avsikten. En rättegång under högsommaren väcker alltid mindre uppmärksamhet än en rättegång under andra tider på året.

Han rynkade pannan och tittade ut genom fönstret i sitt arbetsrum på Millenniums redaktion.

Det är inte över. Konspirationen mot Lisbeth fortsätter. Det är det enda sättet att förklara avlyssnade telefoner, överfallet på Annika Giannini, stölden av Salanderrapporten från 1991. Och kanske mordet på Zalachenko.

Men han saknade bevis.

Tillsammans med Malin Eriksson och Christer Malm hade Mikael fattat beslutet att Millennium förlag även skulle ge ut Dag Svenssons bok om trafficking inför rättegången. Det var bättre att presentera hela paketet på en gång, och det fanns ingen orsak att avvakta med utgivningen. Tvärtom – boken skulle aldrig kunna väcka motsvarande intresse vid någon annan tidpunkt. Malin hade huvudansvaret för slutredigeringen av Dag Svenssons bok medan Henry Cortez bistod Mikael med skrivandet av boken om Salanderaffären. Lottie Karim och Christer Malm (mot sin vilja) hade därmed blivit tillfälliga redaktionssekreterare på Millennium, med Monica Nilsson som enda tillgänglig reporter. Resultatet av denna ökade arbetsbörda var att hela Millenniums redaktion gick på knäna och att Malin Eriksson kontrakterade flera frilansare för att producera texter. Det skulle bli kostsamt, men de hade inget val.

Mikael gjorde en anteckning på en gul post it-lapp att han måste reda ut rättigheterna till boken med Dag Svenssons familj. Han hade tagit reda på att Dag Svenssons föräldrar var bosatta i Örebro och var enda arvtagare. I praktiken behövde han inget tillstånd för att ge ut boken i Dag Svenssons namn, men han ämnade i alla fall åka till Örebro och personligen besöka dem för att få deras godkännande. Han hade skjutit upp det därför att han hade haft för mycket att stå i, men det var hög tid att klara av den detaljen.

Därefter återstod bara hundra andra detaljer. Några av dessa handlade om hur han skulle hantera Lisbeth Salander i texterna. För att slutgiltigt kunna avgöra det var han tvungen att få ett personligt samtal med henne, och ett godkännande att berätta sanningen, eller åtminstone delar av sanningen. Och det personliga samtalet kunde han inte få eftersom Lisbeth Salander var häktad med besöksförbud.

I det avseendet var Annika Giannini heller ingen hjälp. Hon följde slaviskt det regelverk som gällde och hade inte för avsikt att vara Mikael Blomkvists springflicka med hemliga meddelanden. Inte heller berättade Annika något om vad hon och hennes klient diskuterade annat än de bitar som handlade om konspirationen mot henne och där Annika behövde hjälp. Det var frustrerande men korrekt. Mikael hade följaktligen ingen aning om ifall Lisbeth hade avslöjat för Annika att hennes förre förvaltare hade våldtagit henne och att hon hade hämnats genom att tatuera ett uppseendeväckande budskap på hans mage. Så länge inte Annika tog upp saken så kunde Mikael heller inte göra det.

Men framför allt utgjorde Lisbeth Salanders isolering ett genuint problem. Hon var dataexpert och hacker, vilket Mikael kände till men inte Annika. Mikael hade lovat Lisbeth att aldrig avslöja hennes hemlighet och han hade hållit sitt löfte. Problemet var att han själv nu hade stort behov av hennes kunskaper i ämnet.

Alltså måste han på något sätt etablera kontakt med Lisbeth Salander.

Han suckade och öppnade Daniel Olofssons mapp igen och plockade fram två papper. Det ena var ett utdrag ur passregistret föreställande en Idris Ghidi, född 1950. Det var en man med mustasch, olivfärgad hy och svart hår med grå tinningar.

Det andra papperet var Daniel Olofssons summering av Idris Ghidis bakgrund.

Ghidi var kurdisk flykting från Irak. Daniel Olofsson hade grävt fram väsentligt mer information om Idris Ghidi än om någon annan anställd. Förklaringen till denna informationsdiskrepans var att Idris Ghidi under en tid hade väckt medial uppmärksamhet och förekom i flera texter i Mediearkivet.

Född 1950 i staden Mosul i norra Irak hade Idris Ghidi utbildat sig till ingenjör och varit en del av det stora ekonomiska språnget på 1970-talet. 1984 hade han börjat arbeta som lärare på byggnadstekniska gymnasiet i Mosul. Han var inte känd som politisk aktivist. Dessvärre var han kurd och per definition potentiellt kriminell i Saddam Husseins Irak. I oktober 1987 greps Idris Ghidis far misstänkt för kurdisk aktivism. Någon precisering av vari detta brott bestod angavs inte. Han avrättades som landsförrädare, troligen i januari 1988. Två månader senare hämtades Idris Ghidi av irakiska hemliga polisen då han just inlett en lektion i hållfasthetslära för brokonstruktioner. Han fördes till ett fängelse utanför Mosul där han under loppet av elva månader utsattes för omfattande tortyr i syfte att få honom att erkänna. Exakt vad han förväntades erkänna begrep aldrig Idris Ghidi och följaktligen fortsatte tortyren.

I mars 1989 betalade en farbror till Idris Ghidi en summa motsvarande 50 000 svenska kronor till den lokale ledaren för Baathpartiet, vilket fick anses som tillräcklig kompensation för den skada den irakiska staten åsamkats av Idris Ghidi. Två dagar senare frigavs han och överlämnades i sin farbrors vård. Vid frigivningen vägde han trettionio kilo och var oförmögen att gå. Inför frigivningen hade hans vänstra höft krossats av en slägga, så att han inte skulle kunna springa omkring och hitta på fler ofog i framtiden.

Idris Ghidi svävade mellan liv och död i flera veckor. När han långsamt hade återhämtat sig flyttade hans farbror honom till en gård i en by sextio kilometer från Mosul. Han hämtade nya krafter under sommaren och blev tillräckligt stark för att åter lära sig att gå hjälpligt med kryckor. Han var helt på det klara med att han aldrig skulle bli återställd. Frågan var bara vad han skulle göra i framtiden. I augusti fick han plötsligt besked att hans två bröder hade gripits av hemliga polisen. Han skulle aldrig återse dem. Han antog att de låg begravda under någon sandhög utanför Mosul. I september fick hans farbror veta att Idris Ghidi åter söktes av Saddam Husseins polis. Han fattade då beslutet att vända sig till en anonym parasit som mot en ersättning av motsvarande 30 000 kronor förde Idris Ghidi över gränsen till Turkiet och med hjälp av ett falskt pass vidare till Europa.

Idris Ghidi landade på Arlanda i Sverige den 19 oktober 1989. Han kunde inte ett ord svenska men hade fått instruktioner om att besöka passpolisen och omedelbart begära politisk asyl, vilket han gjorde på bristfällig engelska. Han transporterades till en flyktingförläggning i Upplands-Väsby där han tillbringade de närmast följande två åren, till dess att invandrarverket beslutade att Idris Ghidi saknade tillräckligt starka skäl för att få uppehållstillstånd i Sverige.

Vid det laget hade Ghidi lärt sig svenska och fått läkarhjälp för sin söndertrasade höft. Han hade opererats två gånger och kunde röra sig utan kryckor. Under tiden hade Sjöbodebatten hållits i Sverige, flyktingförläggningar hade utsatts för attentat och Bert Karlsson hade grundat partiet Ny demokrati.

Den direkta orsaken till att Idris Ghidi figurerade i Mediearkivet var att han i elfte timmen fick en ny advokat som gick ut i media och redogjorde för hans situation. Andra kurder i Sverige engagerade sig i fallet Idris Ghidi, däribland medlemmar i den stridbara familjen Baksi. Protestmöten hölls och petitioner till invandrarminister Birgit Friggebo formulerades. Detta fick så stor medieuppmärksamhet att invandrarverket ändrade sitt beslut och Ghidi fick uppehålls- och arbetstillstånd i kungadömet Sverige. I januari 1992 lämnade han flyktingförläggningen i Upplands-Väsby som en fri man.

Efter frigivningen från flyktingförläggningen vidtog en ny procedur för Idris Ghidi. Han måste hitta ett arbete samtidigt som han ännu gick i sjukterapi för sin sargade höft. Idris Ghidi upptäckte snart att det faktum att han var en välutbildad byggnadsingenjör med fleråriga meriter och goda akademiska betyg inte betydde ett dyft. Under de kommande åren arbetade han som tidningsbud, diskare, städare och taxichaufför. Arbetet som tidningsbud var han tvungen att säga upp sig från. Han kunde helt enkelt inte gå i trappor i den takt som erfordrades. Arbetet som taxichaufför gillade han bortsett från två saker. Han hade absolut ingen lokalkännedom om vägnätet i Stockholms län och han kunde inte sitta stilla i mer än någon timme åt gången innan smärtan i höften blev outhärdlig.

I maj 1998 flyttade Idris Ghidi till Göteborg. Orsaken var att en avlägsen släkting förbarmade sig över honom och erbjöd en fast anställning på ett städföretag. Idris Ghidi var oförmögen att arbeta heltid och fick en halvtid som chef för ett städlag på Sahlgrenska sjukhuset som företaget hade kontrakt med. Han hade rutiner och ett lätt arbete som innebar att han sex dagar i veckan svabbade golven i ett antal korridorer, däribland korridor 11C.

Mikael Blomkvist läste Daniel Olofssons summering och studerade porträttet av Idris Ghidi från passregistret. Därefter loggade han in på Mediearkivet och plockade ut flera av de artiklar som legat till grund för Olofssons summering. Han läste uppmärksamt och funderade därefter en lång stund. Han tände en cigarett. Rökförbudet på redaktionen hade snabbt luckrats upp då Erika Berger flyttat ut. Henry Cortez hade till och med helt öppet lämnat en askkopp på sitt skrivbord.

Slutligen plockade Mikael upp den A4 som Daniel Olofsson hade producerat om doktor Anders Jonasson. Han läste texten med pannan i djupaste veck.

Mikael Blomkvist kunde inte se bilen med nummerskylten KAB och hade ingen känsla av att han var övervakad, men han tog det säkra för det osäkra då han på måndagen promenerade från Akademibokhandeln till sidoingången av NK och direkt ut genom huvudingången. Den som kunde hålla någon under uppsikt inne på NK måste vara övermänsklig. Han stängde av bägge sina mobiltelefoner och promenerade via Gallerian till Gustav Adolfs torg, förbi riksdagshuset och in i Gamla stan. Så vitt han kunde se följde ingen efter honom. Han tog omvägar på smågator till dess att han kom till rätt adress och knackade på dörren till Svartvitt förlag.

Klockan var halv tre på eftermiddagen. Mikael kom oanmäld, men redaktör Kurdo Baksi var inne och sken upp då han såg Mikael Blomkvist.

”Hallå där”, sa Kurdo Baksi hjärtligt. ”Varför hälsar du aldrig på numera?”

”Jag hälsar ju på nu”, sa Mikael.

”Ja, men det är minst tre år sedan sist.”

De skakade hand.

Mikael Blomkvist hade känt Kurdo Baksi sedan 1980-talet. Mikael hade varit en av de personer som bistått Kurdo Baksi med praktisk hjälp då denne drog igång tidningen Svartvitt genom en upplaga som piratkopierades nattetid på LO. Kurdo hade ertappats av den blivande pedofiljägaren Per-Erik Åström på Rädda Barnen, som på 1980-talet hade varit utredningssekreterare på LO. Åström hade kommit in i kopieringsrummet sent en natt, hittat travar av sidor från Svartvitts första nummer tillsammans med en märkbart dämpad Kurdo Baksi. Åström hade tittat på den illa layoutade framsidan och sagt att så kunde ju för fan inte en tidning se ut. Han hade därefter designat den logga som kom att bli Svartvitts tidningshuvud i femton år innan tidskriften gick i graven och blev bokförlaget Svartvitt. Vid denna tid hade Mikael betat av en avskyvärd period som informationsnisse på LO – hans enda inhopp i informationsbranschen. Per-Erik Åström hade övertalat honom att läsa korrektur och bistå Svartvitt med viss redigeringshjälp. Sedan dess hade Kurdo Baksi och Mikael Blomkvist varit vänner.

Mikael Blomkvist slog sig ned i en soffa medan Kurdo Baksi hämtade kaffe från en automat i korridoren. De pratade strunt en stund på det sätt som man gör då man inte träffats på ett tag, men avbröts gång på gång av att Kurdos mobil ringde och han förde korta samtal på kurdiska eller möjligen turkiska eller arabiska eller något annat språk som Mikael inte begrep. Så hade det alltid varit vid tidigare besök på Svartvitt förlag. Folk ringde från hela världen för att prata med Kurdo.

”Käre Mikael, du ser bekymrad ut. Vad har du på hjärtat?” undrade Kurdo Baksi slutligen.

”Kan du stänga av mobilen i fem minuter så vi får tala ostört.”

Kurdo stängde av mobilen.

”Okej … jag behöver en tjänst. En viktig tjänst och det måste ske omedelbart och får inte diskuteras utanför detta rum.”

”Berätta.”

”1989 kom en kurdisk flykting vid namn Idris Ghidi till Sverige från Irak. När han hotades av utvisning fick han hjälp av din familj, vilket ledde till att han så småningom fick uppehållstillstånd. Jag vet inte om det var din pappa eller någon annan i familjen som hjälpte honom.”

”Det var min farbror Mahmut Baksi som hjälpte Idris Ghidi. Jag känner Idris. Vad är det med honom?”

”Han arbetar just nu i Göteborg. Jag behöver hans hjälp att göra ett enkelt jobb. Jag är villig att betala honom.”

”Vad är det för jobb?”

”Har du förtroende för mig, Kurdo?”

”Naturligtvis. Vi har alltid varit vänner.”

”Jobbet jag behöver få utfört är udda. Mycket udda. Jag vill inte berätta vari jobbet består, men jag försäkrar dig att det inte på något sätt är olagligt eller kommer att skapa problem för dig eller för Idris Ghidi.”

Kurdo Baksi betraktade uppmärksamt Mikael Blomkvist.

”Jag förstår. Och du vill inte berätta vad det handlar om.”

”Ju färre som vet vad, desto bättre. Det jag behöver din hjälp med är en introduktion så att Idris är villig att lyssna på vad jag har att säga.”

Kurdo funderade en kort stund. Sedan gick han till sitt skrivbord och öppnade en kalender. Han sökte i någon minut innan han hittade Idris Ghidis telefonnummer. Därefter lyfte han telefonluren. Samtalet fördes på kurdiska. Mikael såg på Kurdos ansiktsuttryck att det inleddes med sedvanliga hälsningsfraser och småprat. Därefter blev han allvarlig och förklarade sitt ärende. Efter en stund vände han sig till Mikael.

”När vill du träffa honom?”

”Fredag eftermiddag om det går bra. Fråga om jag får besöka honom i bostaden.”

Kurdo pratade vidare en kort stund innan han avslutade samtalet.

”Idris Ghidi bor i Angered”, sa Kurdo Baksi. ”Har du adressen?”

Mikael nickade.

”Han är hemma vid fem på fredag eftermiddag. Du är välkommen att besöka honom.”

”Tack, Kurdo”, sa Mikael.

”Han arbetar på Sahlgrenska sjukhuset som städare”, sa Kurdo Baksi.

”Jag vet det”, sa Mikael.

”Jag har ju inte kunnat undgå att läsa i tidningarna om att du är inblandad i den här Salanderhistorien.”

”Det är riktigt.”

”Hon blev skjuten.”

”Just det.”

”Jag har för mig att hon ligger på Sahlgrenska.”

”Det är också riktigt.”

Kurdo Baksi var inte heller tappad bakom en vagn.

Han begrep att Blomkvist var i färd med att åstadkomma något fuffens, vilket var vad han var känd för att göra. Han hade känt Mikael sedan 1980-talet. De hade aldrig varit bästa vänner men hade heller aldrig varit ovänner, och Mikael hade alltid ställt upp om Kurdo bett om en tjänst. Genom åren hade de druckit ett och annat glas öl tillsammans om de stött ihop på någon fest eller krog.

”Kommer jag att bli indragen i något som jag borde känna till?” undrade Kurdo.

”Du kommer inte att bli indragen. Din roll har bara varit att göra mig tjänsten att presentera mig för en av dina bekanta. Och jag upprepar … jag kommer inte att be Idris Ghidi göra något som är illegalt.”

Kurdo nickade. Denna försäkran räckte för honom. Mikael reste sig.

”Jag är skyldig dig en tjänst.”

”Vi är alltid skyldiga varandra tjänster”, sa Kurdo Baksi.

Henry Cortez lade ned telefonluren och trummade så ljudligt med fingrarna mot skrivbordskanten att Monica Nilsson irriterat höjde ett ögonbryn och blängde på honom. Hon konstaterade att han satt djupt försjunken i egna tankar. Hon kände sig irriterad i största allmänhet och beslutade sig för att inte låta det gå ut över honom.

Monica Nilsson visste att Blomkvist tisslade och tasslade med Cortez och Malin Eriksson och Christer Malm om Salanderhistorien, medan hon själv och Lottie Karim förväntades sköta grovjobbet med nästa nummer av en tidning som inte hade något riktigt ledarskap sedan Erika Berger slutat. Malin var nog bra men hon var orutinerad och saknade den tyngd som Erika Berger hade haft. Och Cortez var en pojkspoling.

Monica Nilssons irritation berodde inte på att hon kände sig förbigången eller ville ha deras jobb – det var det sista hon ville. Hennes jobb bestod i att hålla rätt på regering, riksdag och statliga verk för Millenniums räkning. Det var ett jobb hon trivdes med och kunde utan och innan. Dessutom hade hon fullt upp med andra åtaganden som att skriva en kolumn i en facktidning varje vecka och diverse frivilligarbete för Amnesty International och annat. I detta ingick inte att bli chefredaktör för Millennium och arbeta minst tolv timmar om dagen och offra helger och ledigheter.

Däremot upplevde hon att något hade förändrats på Millennium. Tidningen kändes plötsligt främmande. Och hon kunde inte sätta fingret på vad som var fel.

Mikael Blomkvist var som alltid oansvarig och försvann på sina mystiska resor och kom och gick som han ville. Han var för all del delägare i Millennium och kunde själv bestämma vad han ville göra, men lite jävla ansvar borde kunna utkrävas.

Christer Malm var den andre närvarande delägaren och han var ungefär lika behjälplig som då han var på semester. Han var utan tvekan begåvad och hade kunnat gå in och ta över redaktörskapet då Erika varit på semester eller upptagen, men han fixade mest vad andra redan beslutat. Han var briljant när det gällde grafisk formgivning och presentationer, men han var helt efterbliven då det handlade om att planera en tidning.

Monica Nilsson rynkade ögonbrynen.

Nej, hon var orättvis. Det som irriterade henne var att någonting hade hänt på redaktionen. Mikael jobbade ihop med Malin och Henry, och alla andra stod på något sätt utanför. De hade bildat en inre cirkel och stängde in sig på Erikas rum … på Malins rum, och kom ut tystlåtna. Under Erika hade tidningen alltid varit ett kollektiv. Monica begrep inte vad som hade hänt, men hon begrep att hon hölls utanför.

Mikael jobbade på Salanderstoryn och läckte inte ett ljud om vad den handlade om. Det var å andra sidan inte ovanligt. Han hade inte läckt någonting om Wennerströmstoryn heller – inte ens Erika hade vetat – men den här gången hade han Henry och Malin som förtrogna.

Monica var kort sagt irriterad. Hon behövde semester. Hon behövde komma bort ett tag. Hon såg Henry Cortez dra på sig manchesterkavajen.

”Jag sticker ut en sväng”, sa han. ”Kan du säga till Malin att jag blir borta i två timmar.”

”Vad händer?”

”Jag tror att jag kanske har korn på en story. En riktigt bra story. Om toalettstolar. Jag vill kolla några grejer, men om det här går i lås har vi en bra text till juninumret.”

”Toalettstolar?” undrade Monica Nilsson och tittade efter honom.

Erika Berger bet ihop tänderna och lade långsamt ned texten om den stundande rättegången mot Lisbeth Salander. Det var ett kort stycke, tvåspaltare, avsedd för sidan fem med inrikesnyheter. Hon betraktade manuskriptet i en minut och trutade med läpparna. Klockan var 15.30 och det var torsdag. Hon hade arbetat på SMP i tolv dagar. Hon lyfte telefonluren och ringde till nyhetschefen Anders Holm.

”Hej. Det är Berger. Kan du leta rätt på reportern Johannes Frisk och komma till mitt rum med honom per omgående.”

Hon lade på luren och väntade tålmodigt till dess att Holm släntrade in i glasburen med Johannes Frisk i släptåg. Erika tittade på sitt armbandsur.

”Tjugotvå”, sa hon.

”Va?” sa Holm.

”Tjugotvå minuter. Det tog tjugotvå minuter för dig att resa dig från redigeringsbordet, promenera femton meter till Johannes Frisks skrivbord och masa dig hit med honom.”

”Du sa inte att det brådskade. Jag sitter rätt upptagen.”

”Jag sa inte att det inte var brådskande. Jag sa att du skulle hämta Johannes Frisk och komma in på mitt rum. Jag sa per omgående och då menade jag per omgående, inte i kväll eller nästa vecka eller när du behagar lyfta häcken från din stol.”

”Du, jag anser att …”

”Stäng dörren.”

Hon väntade till dess att Anders Holm hade dragit igen dörren bakom sig. Erika studerade honom under tystnad. Han var utan tvekan en synnerligen kompetent nyhetschef och hans roll bestod i att se till att SMP:s sidor varje dag fylldes med rätt text som var begripligt sammansatt och presenterad i den ordning och med det utrymme som beslutats av morgonmötet. Anders Holm jonglerade sålunda ett kolossalt antal arbetsuppgifter varje dag. Och han gjorde det utan att tappa någon boll.

Problemet med Anders Holm var att han konsekvent ignorerade de beslut som Erika Berger fattade. I två veckor hade hon försökt hitta en formel för att kunna samarbeta med honom. Hon hade vänligt resonerat, provat direkta order, uppmuntrat honom att tänka om på egen hand och på det hela taget gjort allt för att han skulle förstå hur hon ville att tidningen skulle utformas.

Inget hade hjälpt.

Den text som hon förkastade på eftermiddagen hamnade i alla fall i tidningen någon gång på kvällen då hon gått hem. Det var en text som föll och vi fick en lucka som jag var tvungen att fylla med något.

Den rubrik som Erika beslutat skulle användas ratades plötsligt och ersattes med något helt annat. Det var inte alltid fel val, men det gjordes utan att hon konsulterades. Det gjordes demonstrativt och utmanande.

Det var alltid småsaker. Redaktionsmötet klockan 14.00 flyttades plötsligt fram till 13.50 utan att hon informerades, och merparten av besluten var redan avklarade då hon sent omsider kom till mötet. Förlåt … jag glömde i hastigheten att meddela dig.

Erika Berger kunde för sitt liv inte begripa varför Anders Holm hade antagit denna attityd till henne, men hon konstaterade att mjuka samtal och vänliga reprimander inte fungerade. Hon hade hittills inte tagit upp en diskussion inför andra medarbetare på redaktionen utan försökt begränsa sin irritation till enskilda förtroliga samtal. Det hade inte givit något resultat och därför var det dags att uttrycka sig tydligare, denna gång inför medarbetaren Johannes Frisk, vilket borgade för att innehållet i samtalet skulle spridas över redaktionen.

”Det första jag gjorde då jag började var att säga att jag hade ett särskilt intresse för allt som hade med Lisbeth Salander att göra. Jag förklarade att jag ville ha information om alla planerade artiklar i förväg och att jag ville titta på och godkänna allt som skulle publiceras. Jag har påmint dig om detta vid åtminstone ett dussin tillfällen och senast på redaktionsmötet i fredags. Vilken del av instruktionen är det som du inte begriper?”

”Alla texter som är planerade eller under produktion finns på dag-PM på intranätet. De skickas alltid till din dator. Du är hela tiden informerad.”

”Skitsnack. Då jag fick SMP i brevlådan i morse hade vi en trespaltare om Salander och utvecklingen i ärendet kring Stallarholmen på bästa nyhetsplats.”

”Det var Margareta Orrings text. Hon är frilans och lämnade först vid sjutiden i går kväll.”

”Margareta Orring ringde med artikelförslaget redan klockan elva i går förmiddag. Du godkände och lade ut uppdraget på henne vid halv tolv. Du sa inte ett ord om det vid 14-mötet.”

”Det finns i dag-PM.”

”Jaha, så här står det i dag-PM: ’Margareta Orring, intervju med åklagare Martina Fransson. Re: narkotikabeslag i Södertälje’.

”Grundstoryn var alltså en intervju med Martina Fransson angående ett beslag av anabola steroider som en prospect i Svavelsjö MC gripits för.”

”Just det. Och inte ett ord i dag-PM om Svavelsjö MC eller att intervjun skulle vinkla upp sig på Magge Lundin och Stallarholmen och därmed om utredningen om Lisbeth Salander.”

”Jag antar att det kom upp under intervjun …”

”Anders, jag kan inte begripa varför, men du står här och ljuger mig rakt upp i ansiktet. Jag har pratat med Margareta Orring som skrev texten. Hon förklarade tydligt för dig vad hennes intervju skulle fokusera på.”

”Jag beklagar, men jag begrep nog inte att fokus skulle vara på Salander. Nu fick jag en text sent på kvällen. Vad skulle jag göra, ställa hela storyn? Orring lämnade en bra text.”

”Där är vi överens. Det är en utmärkt story. Det blir därmed din tredje lögn på ungefär lika många minuter. Orring lämnade nämligen klockan 15.20, alltså långt innan jag gick hem vid sextiden.”

”Berger, jag gillar inte din ton.”

”Så bra. Då kan jag upplysa dig om att jag varken uppskattar din ton eller dina undanflykter och dina lögner.”

”Det låter på dig som om du tror att jag driver någon sorts konspiration mot dig.”

”Du har fortfarande inte besvarat frågan. Och punkt två: i dag dyker den här texten av Johannes Frisk upp på mitt skrivbord. Jag kan inte påminna mig att vi hade någon diskussion om detta på 14-mötet. Hur kommer det sig att en av våra reportrar har ägnat dagen åt att arbeta med Salander utan att jag känner till det?”

Johannes Frisk skruvade på sig. Han höll klokt nog tyst.

”Alltså … vi gör en tidning och det måste finnas hundratals texter som du inte känner till. Vi har rutiner här på SMP som vi alla måste anpassa oss efter. Jag har inte tid och möjlighet att särbehandla vissa texter.”

”Jag har inte bett dig att särbehandla vissa texter. Jag har krävt att jag för det första ska vara informerad om allt som har bäring på fallet Salander, och för det andra att jag ska godkänna allt som publiceras i ämnet. Alltså, än en gång, vilken del av den instruktionen är det som du inte förstått?”

Anders Holm suckade och anlade en plågad min.

”Okej”, sa Erika Berger. ”Då ska jag uttrycka mig ännu tydligare. Jag tänker inte tjafsa med dig om detta. Får se om du förstår följande budskap. Om detta upprepas en gång till så kommer jag att lyfta dig som nyhetschef. Det kommer att låta pang bom och bli ett jävla liv, men sedan sitter du och redigerar familjesidan eller seriesidan eller något liknande. Jag kan inte ha en nyhetschef som jag inte kan lita på eller samarbeta med och som ägnar sig åt att undergräva mina beslut. Har du förstått?”

Anders Holm slog ut med händerna i en gest som antydde att han ansåg att Erika Bergers anklagelser var vettlösa.

”Har du förstått? Ja eller nej?”

”Jag hör vad du säger.”

”Jag frågade om du förstått. Ja eller nej?”

”Tror du verkligen att du kan komma undan med det. Den här tidningen kommer ut därför att jag och andra kuggar i maskineriet sliter livet ur oss. Styrelsen kommer att …”

”Styrelsen kommer att göra som jag säger. Jag är här för att förnya tidningen. Jag har ett noga formulerat uppdrag som vi förhandlade fram och som innebär att jag har rätt att göra långtgående redaktionella förändringar på chefsnivå. Jag kan göra mig av med dödköttet och rekrytera nytt blod utifrån om jag så önskar. Och Holm, du börjar allt mer att framstå som dödkött för mig.”

Hon tystnade. Anders Holm mötte hennes blick. Han såg rasande ut.

”Det var allt”, sa Erika Berger. ”Jag föreslår att du noga tänker igenom vad vi har pratat om i dag.”

”Jag tänker inte …”

”Det är upp till dig. Det var allt. Gå nu.”

Han vände på klacken och försvann ut ur glasburen. Hon såg honom försvinna genom redaktionshavet i riktning mot kafferummet. Johannes Frisk reste sig och gjorde en ansats till att följa efter.

”Inte du, Johannes. Stanna kvar och sitt ned.”

Hon plockade upp hans text och ögnade igenom den ytterligare en gång.

”Du går på ett vikariat, har jag förstått.”

”Ja. Jag har varit här i fem månader och det här är sista veckan.”

”Hur gammal är du?”

”27.”

”Jag beklagar att du hamnade i korsdraget mellan mig och Holm. Berätta om den här storyn.”

”Jag fick ett tips i morse och tog det till Holm. Han sa att jag skulle följa upp det.”

”Okej. Storyn handlar om att polisen nu undersöker en misstanke om att Lisbeth Salander har varit inblandad i försäljning av anabola steroider. Har den här storyn någon koppling till gårdagens text från Södertälje där också anabola dök upp?”

”Inte vad jag vet, det är möjligt. Den här grejen om anabola har att göra med hennes koppling till boxare. Paolo Roberto och hans bekanta.”

”Kör Paolo Roberto med anabola?”

”Vad … nej, naturligtvis inte. Det är mera boxningsmiljön det handlar om. Salander brukar träna boxning med ett antal skummisar på en klubb på Söder. Men det är alltså polisens vinkling. Inte min. Och där någonstans har någon tanke dykt upp om att hon kan vara inblandad i försäljning av anabola.”

”Så det finns alltså ingen substans alls i storyn mer än ett löst rykte?”

”Det är inget rykte att polisen tittar på den möjligheten. Om de har rätt eller fel vet jag inget om.”

”Okej, Johannes. Då vill jag att du ska veta att det jag diskuterar med dig nu inte har något att göra med mitt förhållande till Anders Holm. Jag tycker att du är en utmärkt reporter. Du skriver bra och du har öga för detaljer. Det här är kort sagt en bra story. Mitt enda problem är att jag inte tror på innehållet i den.”

”Jag kan försäkra dig om att den är helt korrekt.”

”Och jag ska förklara för dig varför det finns ett grundläggande fel med storyn. Varifrån kom tipset?”

”Från en källa inom polisen.”

”Vem?”

Johannes Frisk tvekade. Det var en automatisk respons. Precis som alla andra journalister i hela världen var han ovillig att nämna namnet på sin källa. Å andra sidan var Erika Berger chefredaktör och därmed en av de få personer som kunde kräva honom på den informationen.

”En polis på våldsroteln som heter Hans Faste.”

”Var det han som ringde dig eller du som ringde honom?”

”Han ringde mig.”

Erika Berger nickade.

”Varför tror du han ringde dig?”

”Jag har intervjuat honom ett par gånger under jakten på Salander. Han vet vem jag är.”

”Och han vet att du är 27 år gammal och vikarie och att du är användbar då han vill placera information som åklagaren vill ha ut.”

”Jo, allt det där förstår jag. Men jag fick ett tips från polisutredningen och åker och fikar med Faste och han berättar det här. Han är korrekt citerad. Vad ska jag göra?”

”Jag är övertygad om att du citerat korrekt. Det som skulle ha hänt är att du skulle ha tagit informationen till Anders Holm som skulle ha knackat på dörren till mitt rum och förklarat läget och tillsammans skulle vi ha beslutat vad som skulle ske.”

”Jag förstår. Men jag …”

”Du lämnade materialet till Holm som är nyhetschef. Du handlade korrekt. Det var hos Holm det brast. Men låt oss analysera din text. För det första, varför vill Faste att den här informationen ska läcka ut?”

Johannes Frisk ryckte på axlarna.

”Betyder det att du inte vet eller att du inte bryr dig?”

”Jag vet inte.”

”Okej. Om jag påstår att den här storyn är lögnaktig och att Salander inte har ett dugg med anabola steroider att göra, vad säger du då?”

”Jag kan inte bevisa motsatsen.”

”Exakt. Så det innebär att du menar att man ska publicera en story som kanske är lögnaktig bara för att vi inte har kunskap om motsatsen.”

”Nej, vi har ett journalistiskt ansvar. Men det blir ju en balansgång. Vi kan inte avstå från att publicera då vi har en källa som faktiskt uttryckligen påstår något.”

”Filosofi. Vi kan ställa frågan varför källan vill ha ut den informationen. Låt mig därmed förklara varför jag har gett order om att allt som handlar om Salander ska dras över mitt skrivbord. Jag har nämligen specialkunskap om ämnet som ingen annan här på SMP har. Rättsredaktionen är informerad om att jag besitter denna kunskap och inte kan diskutera den med dem. Millennium kommer att publicera en story som jag är kontraktsbunden att inte avslöja för SMP, trots att jag arbetar här. Jag fick informationen i egenskap av chefredaktör för Millennium och just nu befinner jag mig mellan två stolar. Förstår du hur jag menar?”

”Jo.”

”Och min kunskap från Millennium innebär att jag tveklöst kan fastslå att den här storyn är lögnaktig och har till syfte att skada Lisbeth Salander inför den kommande rättegången.”

”Det är svårt att skada Lisbeth Salander med tanke på alla avslöjanden som redan gjorts om henne …”

”Avslöjanden som till största delen är lögnaktiga och förvrängda. Hans Faste är en av de centrala källorna till alla påståenden om att Lisbeth Salander är en paranoid och våldsbenägen lesbian som ägnar sig åt satanism och BDSM-sex. Och media har köpt Fastes kampanj helt enkelt därför att det är en till synes seriös källa och det är alltid kul att skriva om sex. Och nu fortsätter han med en ny vinkel som kommer att ligga henne till last i det allmänna medvetandet och som han vill att SMP ska hjälpa till att sprida. Sorry, men inte på mitt skift.”

”Jag förstår.”

”Gör du? Bra. Då kan jag sammanfatta allt jag säger i en enda mening. Din arbetsbeskrivning som journalist är att ifrågasätta och kritiskt granska – inte att okritiskt upprepa påståenden som kommer från aldrig så centralt placerade spelare inom byråkratin. Glöm aldrig det. Du är en jättebra skribent, men den talangen är helt värdelös om du glömmer arbetsbeskrivningen.”

”Ja.”

”Jag tänker ställa den här historien.”

”Okej.”

”Den håller inte. Jag tror inte på innehållet.”

”Jag förstår.”

”Det betyder inte att jag misstror dig.”

”Tack.”

”Därför tänker jag skicka tillbaka dig till skrivbordet med ett förslag till en ny story.”

”Jaså.”

”Det hänger ihop med mitt kontrakt med Millennium. Jag kan alltså inte röja vad jag känner till om Salanderhistorien. Samtidigt är jag chefredaktör för en tidning som riskerar att slira ordentligt eftersom redaktionen inte har den information som jag har.”

”Hmm.”

”Och så kan vi ju inte ha det. Det här är en unik situation och rör enbart Salander. Jag har därför beslutat att plocka en reporter som jag styr åt rätt håll så att vi inte står med brallorna nere då Millennium publicerar.”

”Och du tror att Millennium kommer att publicera något anmärkningsvärt om Salander?”

”Jag tror inte. Jag vet. Millennium sitter på ett scoop som kommer att vända upp och ned på Salanderhistorien, och det driver mig till vansinne att jag inte kan gå ut med den storyn. Men det är helt enkelt omöjligt.”

”Men du påstår att du ratar min text därför att du vet att den inte stämmer … Det betyder att du redan nu sagt att det finns något i storyn som alla andra reportrar missat.”

”Exakt.”

”Förlåt, men det är svårt att tro att hela Mediesverige har gått på en sådan mina …”

”Lisbeth Salander har varit föremål för ett mediedrev. Där upphör normala regler att gälla och vilket nonsens som helst kan placera sig på ett löp.”

”Så du säger att Salander inte är vad hon tycks vara.”

”Försök med tanken att hon är oskyldig till det hon anklagats för, att den bild av henne som målats upp på löpen är trams och att det finns helt andra krafter i rörelse än som hittills framkommit.”

”Du påstår att det är så?”

Erika Berger nickade.

”Och det betyder att det jag just försökte få publicerat är en del av en fortsatt kampanj mot henne.”

”Exakt.”

”Men du kan inte tala om vad storyn går ut på?”

”Nej.”

Johannes Frisk kliade sig i huvudet en stund. Erika Berger väntade till dess att han hade tänkt färdigt.

”Okej … vad vill du att jag ska göra?”

”Gå tillbaka till ditt skrivbord och börja fundera på en annan story. Du behöver inte stressa, men strax innan rättegången börjar vill jag kunna gå ut med en lång text, kanske ett helt uppslag som granskar sanningshalten i alla påståenden som gjorts om Lisbeth Salander. Börja med att läsa igenom alla pressklipp och sätt upp en lista på vad som sagts om henne och beta av påståendena ett efter ett.”

”Jaha …”

”Tänk som en reporter. Undersök vem som sprider storyn, varför den sprids och vems intresse det gagnar.”

”Men jag är nog inte kvar på SMP då rättegången startar. Det här är som sagt sista veckan på mitt vikariat.”

Erika öppnade en plastficka från en skrivbordslåda och lade ett papper framför Johannes Frisk.

”Jag har redan förlängt vikariatet med tre månader. Du jobbar veckan ut på ordinarie tjänst och inställer dig här på måndag.”

”Jaha …”

”Om du vill ha ett fortsatt vik på SMP vill säga?”

”Naturligtvis.”

”Du är kontrakterad att göra grävjobb utanför det ordinarie redaktionella arbetet. Du jobbar direkt under mig. Du ska specialbevaka Salanderrättegången för SMP:s räkning.”

”Nyhetschefen kommer att ha synpunkter …”

”Oroa dig inte för Holm. Jag har pratat med chefen för rättsredaktionen och gjort upp så att det inte uppstår någon krock där. Men du kommer att gräva i bakgrunden, inte i nyhetsrapporteringen. Låter det bra?”

”Kanon.”

”Då så … då var vi klara. Vi syns på måndag.”

Hon viftade ut honom ur glasburen. Då hon tittade upp såg hon Anders Holm betrakta henne från andra sidan av centraldesken. Han slog ned blicken och låtsades att han inte såg henne.

KAPITEL 11: FREDAG 13 MAJ – LÖRDAG 14 MAJ

Mikael Blomkvist såg noga till att han inte var övervakad då han tidigt på fredagsmorgonen promenerade från Millenniums redaktion till Lisbeth Salanders gamla bostad på Lundagatan. Han måste åka till Göteborg och träffa Idris Ghidi. Problemet var att arrangera en transport som var säker och där han inte skulle kunna observeras eller lämna några spår. Han hade efter moget övervägande beslutat att rata tåget eftersom han inte ville använda kreditkort. Vanligen brukade han låna Erika Bergers bil, vilket dock inte längre var möjligt. Han hade funderat på att be Henry Cortez eller någon annan hyra en bil, men hamnade hela tiden i att ett pappersspår skulle uppstå.

Slutligen kom han på den uppenbara lösningen. Han gjorde ett större kontantuttag från en bankomat på Götgatan. Han använde Lisbeth Salanders nycklar för att öppna dörren till hennes vinröda Honda som stått övergiven utanför hennes bostad sedan i mars. Han justerade sätet och konstaterade att bensintanken var halvfull. Slutligen backade han ut och styrde mot E4:an via Liljeholmsbron.

Han parkerade på en sidogata till Avenyn i Göteborg klockan 14.50. Han åt en sen lunch på det första café han passerade. Klockan 16.10 tog han spårvagnen till Angered och klev av i centrum. Det tog tjugo minuter att leta rätt på den adress där Idris Ghidi var bosatt. Han var drygt tio minuter sen till det avtalade mötet.

Idris Ghidi haltade. Han öppnade dörren, skakade hand med Mikael Blomkvist och bjöd in honom i ett spartanskt möblerat vardagsrum. På en byrå intill det bord där han bjöd Mikael att sitta ned fanns ett dussin inramade fotografier som Mikael studerade.

”Min familj”, sa Idris Ghidi.

Idris Ghidi talade med en kraftig brytning. Mikael misstänkte att han inte skulle överleva ett folkpartistiskt språktest.

”Är det dina bröder?”

”Mina två bröder längst till vänster mördades av Saddam på 1980-talet liksom min far i mitten. Mina två farbröder mördades av Saddam på 1990-talet. Min mor dog 2000. Mina tre systrar lever. De är bosatta utomlands. Två i Syrien och min lillasyster i Madrid.”

Mikael nickade. Idris Ghidi hällde upp turkiskt kaffe.

”Kurdo Baksi hälsar.”

Idris Ghidi nickade.

”Förklarade han vad jag ville dig?”

”Kurdo sa att du ville anlita mig för ett jobb, men inte vad det handlade om. Låt mig från början säga att jag inte tar jobbet om det är något olagligt. Jag har inte råd att bli inblandad i något sådant.”

Mikael nickade.

”Det finns inget olagligt i det jag kommer att be dig göra, men det är ovanligt. Själva arbetet kommer att pågå i ett par veckor framöver och arbetsuppgiften måste skötas varje dag. Å andra sidan tar det bara drygt en minut per dag att utföra sysslan. För detta är jag villig att betala dig tusen kronor i veckan. Pengarna får du i handen ur min ficka och jag kommer inte att anmäla det till skattemyndigheterna.”

”Jag förstår. Vad är det jag ska göra?”

”Du arbetar som städare på Sahlgrenska sjukhuset.”

Idris Ghidi nickade.

”En av dina arbetsuppgifter består i att varje dag – eller sex dagar i veckan om jag förstått saken rätt – städa i korridor 11C, vilket är intensivvårdsavdelningen.”

Idris Ghidi nickade.

”Det här är vad jag vill att du ska göra.”

Mikael Blomkvist lutade sig fram och förklarade sitt ärende.

Åklagare Richard Ekström betraktade sin gäst tankfullt. Det var tredje gången han träffade kommissarie Georg Nyström. Han såg ett fårat ansikte som inramades av kort grått hår. Georg Nyström hade först besökt honom dagarna efter mordet på Zalachenko. Han hade visat en legitimation som vidimerade att han arbetade för RPS/Säk. De hade fört ett långt och lågmält samtal.

”Det är viktigt att du förstår att jag på inget sätt försöker påverka hur du beslutar att agera eller hur du sköter ditt arbete”, sa Nyström.

Ekström nickade.

”Jag understryker också att du under inga omständigheter får ge offentlighet åt den information jag ger dig.”

”Jag förstår”, sa Ekström.

Om sanningen skulle fram så måste Ekström erkänna att han inte riktigt förstod, men han ville inte framstå som en idiot genom att ställa alltför många frågor. Han hade förstått att Zalachenko var ett ärende som måste behandlas med största möjliga försiktighet. Han hade också förstått att Nyströms besök var helt informella, om än förankrade hos höga vederbörande inom Säkerhetspolisen.

”Det handlar om människors liv”, hade Nyström förklarat redan vid det första mötet. ”Från Säkerhetspolisens sida är allt som rör sanningen om Zalachenkoärendet hemligstämplat. Jag kan bekräfta att han är en avhoppad före detta agent för det sovjetiska militära spionaget och en av nyckelpersonerna i ryssarnas offensiv mot Västeuropa på 1970-talet.”

”Jaha … det är vad Mikael Blomkvist tydligen påstår.”

”Och i det fallet har Mikael Blomkvist helt rätt. Han är journalist och har snubblat över en av det svenska totalförsvarets hemligaste ärenden genom tiderna.”

”Han kommer att publicera.”

”Naturligtvis. Han representerar massmedia med alla dess fördelar och nackdelar. Vi lever i en demokrati och kan självfallet inte påverka vad massmedia skriver. Nackdelen i det här fallet är förstås att Blomkvist bara känner till en bråkdel av sanningen om Zalachenko, och mycket av det han känner till är felaktigt.”

”Jag förstår.”

”Vad Blomkvist inte begriper är att om sanningen om Zalachenko blir känd så kommer ryssarna att kunna identifiera våra informatörer och källor i Ryssland. Det betyder att människor som riskerat sina liv för demokratin riskerar att dödas.”

”Men är inte Ryssland numera en demokrati? Jag menar om det här hade varit under kommunisttiden …”

”Det där är illusioner. Det handlar om människor som gjort sig skyldiga till spionage mot Ryssland – och det finns ingen regim i världen som skulle acceptera det, även om det skedde för många år sedan. Och flera av dessa källor är fortfarande aktiva …”

Några sådana agenter existerade inte, men det kunde inte åklagare Ekström veta. Han var tvungen att tro Nyström på hans ord. Och han kunde inte hjälpa att han också faktiskt var smickrad över att informellt få ta del av information som var något av det mest hemligstämplade som fanns i Sverige. Han var vagt överraskad över att den svenska säkerhetspolisen hade kunnat penetrera det ryska försvaret på det sätt som Nyström antydde, och han förstod att detta naturligtvis var information som absolut inte fick spridas.

”Då jag fick uppdraget att ta kontakt med dig så hade vi gjort en stor utvärdering av dig”, sa Nyström.

Förförelsen handlade alltid om att hitta människans svagheter. Åklagare Ekströms svaghet var hans övertygelse om sin egen betydelse och att han naturligtvis som alla andra människor uppskattade smicker. Det handlade om att få honom att känna sig utvald.

”Och vi konstaterade att du är en människa som åtnjuter stort förtroende inom polisen … och förstås i regeringskretsar”, tillade Nyström.

Ekström såg belåten ut. Att icke namngivna människor i regeringskretsar hade förtroende för honom var information som utan att något sades antydde att han kunde räkna med tacksamhet om han spelade sina kort väl. Det bådade gott för den framtida karriären.

”Jag förstår … och vad är det egentligen du vill?”

”Mitt uppdrag är enkelt uttryckt att så diskret som möjligt bistå dig med kunskap. Du förstår naturligtvis hur osannolikt komplicerad den här historien har blivit. Å ena sidan pågår en förundersökning i laga ordning där du är huvudansvarig. Ingen … varken regeringen eller Säkerhetspolisen eller någon annan, får lägga sig i hur du sköter den förundersökningen. Ditt jobb består i att hitta sanningen och åtala de skyldiga. Det är en av de viktigaste funktionerna som existerar i en rättsstat.”

Ekström nickade.

”Å andra sidan vore det en nationell katastrof av närmast ofattbara proportioner om hela sanningen om Zalachenko läckte ut.”

”Så vad är avsikten med ditt besök?”

”För det första är det min uppgift att göra dig medveten om det känsliga läget. Jag tror inte att Sverige har befunnit sig i ett mer utsatt läge sedan andra världskriget. Man skulle kunna säga att Sveriges öde i viss mån nu vilar i dina händer.”

”Vem är din chef?”

”Jag är ledsen, men jag kan inte avslöja namnet på de personer som arbetar med det här ärendet. Låt mig bara fastslå att mina instruktioner kommer från högsta tänkbara ort.”

Herregud. Han agerar på order av regeringen. Men det kan inte uttalas eftersom det skulle bli en politisk katastrof.

Nyström såg att Ekström svalde betet.

”Vad jag däremot kan göra är att vara dig behjälplig med information. Jag har mycket vidsträckta befogenheter att utifrån mitt eget omdöme inviga dig i material som är något av det hemligaste vi har i detta land.”

”Jaha.”

”Det betyder att då du har frågor om något, vad det än är, så är det mig du ska vända dig till. Du ska inte tala med någon annan inom Säkerhetspolisen utan enbart med mig. Mitt uppdrag består i att vara din guide i denna labyrint, och om det hotar att uppstå kollisioner mellan olika intressen så ska vi hjälpas åt att hitta lösningar.”

”Jag förstår. I så fall måste jag väl säga att jag är tacksam över att du och dina kollegor är villiga att underlätta för mig på det här sättet.”

”Vi vill att rättsprocessen ska ha sin gång trots att det är ett svårt läge.”

”Bra. Jag försäkrar dig om att jag kommer att vara ytterst diskret. Det är ju inte första gången jag hanterar sekretessbelagd information …”

”Nej, det känner vi mycket väl till.”

Ekström hade haft dussintals frågor som Nyström noga antecknat och därefter försökt besvara så långt han kunde. Vid detta tredje besök skulle Ekström få svar på flera av de frågor som han hade ställt. Den viktigaste av dessa frågor var vad som var sanning om Björcks rapport från 1991.

”Det där är ett bekymmer”, sa Nyström.

Han såg bekymrad ut.

”Jag kanske ska börja med att förklara att sedan denna rapport kom upp till ytan så har vi haft en analysgrupp i arbete nästan dygnet runt med uppgift att utröna exakt vad som har hänt. Och nu börjar vi komma till den punkt då vi kan dra slutsatser. Och detta är mycket obehagliga slutsatser.”

”Det kan jag förstå, den där rapporten hävdar ju att Säkerhetspolisen och psykiatrikern Peter Teleborian konspirerade för att placera Lisbeth Salander på psyket.”

”Om det vore så väl”, sa Nyström och log svagt.

”Väl?”

”Jo. Om det var på det viset så vore ju saken enkel. Då hade ett brott begåtts som skulle kunna leda till åtal. Problemet är att denna rapport inte överensstämmer med de rapporter som finns arkiverade hos oss.”

”Hur menar du?”

Nyström plockade upp en blå mapp och öppnade den.

”Det jag har här är den verkliga rapport som Gunnar Björck skrev 1991. Här finns även originalhandlingarna till korrespondensen mellan honom och Teleborian som vi har i arkivet. Problemet är att de två versionerna inte överensstämmer med varandra.”

”Förklara.”

”Det eländiga är ju att Björck gick och hängde sig. Vi antar att det beror på de avslöjanden om hans sexuella snedsprång som han stod inför. Millennium tänkte hänga ut honom. Det drev honom in i en så djup förtvivlan att han valde att ta sitt eget liv.”

”Ja …”

”Originalrapporten är en utredning om Lisbeth Salanders försök att mörda sin pappa, Alexander Zalachenko, med en brandbomb. De första trettio sidorna av utredningen som Blomkvist hittade överensstämmer med originalet. Dessa sidor innehåller inget märkligt. Det är först på sidan 33 där Björck drar slutsatser och gör rekommendationer som diskrepansen uppstår.”

”Hur då?”

”I originalversionen ger Björck fem tydliga rekommendationer. Vi behöver inte sticka under stol med att det handlar om att tona ned Zalachenkoärendet i media och liknande. Björck föreslår att Zalachenkos rehabilitering – han var ju svårt brännskadad – ska ske utomlands. Och liknande saker. Han föreslår även att Lisbeth Salander ska erbjudas bästa tänkbara psykiatriska omvårdnad.”

”Jaha …”

”Problemet är att ett antal meningar ändrats på ett mycket subtilt sätt. På sidan 34 finns ett stycke där Björck tycks föreslå att Salander ska stämplas som psykotisk för att hon inte ska vara trovärdig om någon börjar ställa frågor om Zalachenko.”

”Och detta påstående finns inte i originalrapporten?”

”Precis. Gunnar Björck föreslog aldrig något sådant. Det hade dessutom varit rättsvidrigt. Han föreslog att hon skulle få den omvårdnad hon faktiskt behövde. I Blomkvists kopia har detta blivit en konspiration.”

”Kan jag få läsa originalet?”

”Var så god. Men jag måste ta rapporten med mig då jag går. Och innan du läser den, låt mig fästa din uppmärksamhet på bilagan med den efterföljande korrespondensen mellan Björck och Teleborian. Den är nästan genomgående ett rent falsarium. Här handlar det inte om subtila ändringar utan om grova förfalskningar.”

”Förfalskningar?”

”Jag tror att det är det enda användbara ordet i sammanhanget. Originalet visar att Peter Teleborian fick i uppdrag av tingsrätten att göra en rättspsykiatrisk undersökning av Lisbeth Salander. Inget av detta är märkligt. Lisbeth Salander var tolv år gammal och hade försökt döda sin pappa med en brandbomb; det vore anmärkningsvärt om det inte resulterade i en psykiatrisk utredning.”

”Det är ju sant.”

”Om du hade varit åklagare så antar jag att du också skulle ha begärt både en social och en psykiatrisk utredning.”

”Förvisso.”

”Teleborian var ju redan då en känd och respekterad barnpsykiatriker och hade dessutom arbetat inom rättsmedicin. Han fick uppdraget och gjorde en helt normal utredning och kom till slutsatsen att Lisbeth Salander var psykiskt sjuk … jag behöver inte gå in på de facktekniska termerna.”

”Okej …”

”Detta meddelade Teleborian i en rapport som han skickade till Björck och som därefter föredrogs tingsrätten som beslutade att Salander skulle vårdas på S:t Stefans.”

”Jag förstår.”

”I Blomkvists version saknas helt den utredning som Teleborian gjorde. I dess ställe finns en korrespondens mellan Björck och Teleborian som antyder att Björck instruerar honom att fejka en sinnesundersökning.”

”Och du menar att detta är ett falsarium?”

”Utan tvekan.”

”Men vem skulle ha intresse av att göra en sådan förfalskning?”

Nyström lade ned rapporten och rynkade ögonbrynen.

”Nu kommer du till själva kärnfrågan.”

”Och svaret är …?”

”Vi vet inte. Det är denna fråga som vår analysgrupp arbetar mycket hårt med att försöka besvara.”

”Kan det vara Blomkvist som fantiserat ihop något?”

Nyström skrattade.

”Nja, det var väl en av våra första tankar också. Men vi tror inte det. Vi tror att förfalskningen gjordes för länge sedan, troligen nästan samtidigt som originalrapporten skrevs.”

”Jaså?”

”Och det leder till obehagliga slutsatser. Den som gjorde förfalskningen var mycket väl insatt i ärendet. Och dessutom hade förfalskaren tillgång till samma skrivmaskin som Gunnar Björck använde.”

”Du menar …”

”Vi vet inte var Björck skrev utredningen. Det kan ha varit på en skrivmaskin i hemmet eller på hans arbetsplats eller någon annanstans. Vi kan tänka oss två alternativ. Antingen att den som gjorde förfalskningen var någon inom psykiatrin eller rättsmedicin som av någon anledning ville skandalisera Teleborian. Eller så gjordes förfalskningen av helt andra syften av någon inom Säkerhetspolisen.”

”Varför?”

”Detta skedde 1991. Det kan ha varit en rysk agent inom RPS/Säk som fått upp spåret på Zalachenko. Den möjligheten innebär att vi för närvarande granskar ett stort antal gamla personalfiler.”

”Men om KGB hade fått reda på … då borde detta ha läckt för flera år sedan.”

”Rätt tänkt. Men glöm inte bort att det var just under denna tid som Sovjetunionen föll och KGB upplöstes. Vi vet inte vad som gick på tok. Det kanske var en planerad operation som skrinlades. En sak som KGB var mästare på var dokumentförfalskning och desinformation.”

”Men vad skulle KGB ha för syfte med en sådan förfalskning …”

”Det vet vi inte heller. Men ett uppenbart syfte vore naturligtvis att skandalisera den svenska regeringen.”

Ekström nöp sig i underläppen.

”Så det du säger är att den medicinska bedömningen av Salander är korrekt?”

”O ja. Utan tvekan. Salander är spritt språngande galen, för att uttrycka det lite slarvigt. Det behöver du inte betvivla. Åtgärden att ta in henne på en sluten anstalt var helt korrekt.”

”Toalettstolar”, sa tillförordnade chefredaktören Malin Eriksson tveksamt. Hon lät som om hon trodde att Henry Cortez drev med henne.

”Toalettstolar”, upprepade Henry Cortez och nickade.

”Du vill göra en story om toalettstolar. I Millennium?”

Monica Nilsson garvade plötsligt och opassande. Hon hade sett hans illa dolda entusiasm då han släntrade in till fredagsmötet och hon kände igen alla tecken på en journalist som hade en story i ugnen.

”Okej, förklara.”

”Det är mycket enkelt”, sa Henry Cortez. ”Sveriges i särklass största industri är byggbranschen. Det är en industri som i praktiken inte kan flytta utomlands även om Skanska låtsas ha ett kontor i London och sådant. Kåkarna ska i alla fall byggas i Sverige.”

”Jaha, men det är inget nytt.”

”Nä. Men vad som är halvnytt är att byggbranschen ligger ett par ljusår efter all annan industri i Sverige då det gäller att skapa konkurrenskraft och effektivitet. Om Volvo skulle bygga bilar på samma sätt så skulle den senaste årsmodellen av Volvo kosta runt en eller två miljoner kronor styck. För all normal industri handlar det om att pressa priser. För byggindustrin är det tvärtom. De skiter i att pressa priser vilket innebär att kvadratmeterpriset ökar och att staten subventionerar med skattepengar för att det inte ska bli helt orimligt.”

”Finns det en story i det där?”

”Vänta. Det är komplicerat. Om låt säga prisutvecklingen på hamburgare hade varit likadan sedan 1970-talet så skulle en Big Mac kosta drygt hundrafemtio spänn eller mer. Vad det skulle kosta med frittar och en cola vill jag inte ens tänka på, men min lön här på Millennium skulle nog inte räcka så värst långt. Hur många vid det här bordet skulle gå på McDonald’s och köpa en burgare för en hundring?”

Ingen sa något.

”Förståndigt. Men då NCC smäller upp några plåtcontainrar i Gåshaga på Lidingö så tar de ut tio- eller tolvtusen i månadshyra för en trea. Hur många av er betalar det?”

”Jag har inte råd”, sa Monica Nilsson.

”Nä. Men du bor redan i en tvåa vid Danvikstull som din farsa köpte till dig för tjugo år sedan och som du skulle få, säg, en och en halv mille för om du sålde. Men vad gör en 20-åring som vill flytta hemifrån? De har inte råd. Alltså bor de i andra eller tredje hand eller hemma hos morsan tills de blir pensionärer.”

”Var kommer toalettstolarna in i bilden?” undrade Christer Malm.

”Jag kommer till det. Frågan är då varför bostäder är så förbannat dyra? Jo, eftersom de som beställer husen inte vet hur de ska beställa. Enkelt uttryckt ringer ett kommunalt bostadsföretag upp ett byggföretag typ Skanska och säger att de vill beställa 100 lägenheter och frågar vad det kostar. Och Skanska räknar på saken och kommer tillbaka och säger att det kostar typ 500 miljoner kronor. Vilket innebär att kvadratmeterpriset ligger på X antal kronor och att det kommer att kosta tio papp i månaden om du vill flytta in. För till skillnad från McDonald’s så kan du inte bestämma dig för att avstå från att bo någonstans. Alltså får du betala vad det kostar.”

”Snälla Henry … kom till saken.”

”Jamen, det är ju det som är saken. Varför kostar det tio papp att flytta till de där jävla schabraken i Hammarbyhamnen? Jo, därför att byggföretagen skiter i att pressa priserna. Kunden måste i alla fall betala. En av de stora kostnaderna är material till bygget. Handeln med byggmaterial går genom grossister som sätter sina egna priser. Eftersom det inte finns någon riktig konkurrens där kostar ett badkar 5 000 kronor i Sverige. Samma badkar av samma tillverkare kostar 2 000 kronor i Tyskland. Det finns ingen rimlig merkostnad som kan förklara prisskillnaden.”

”Okej.”

”En hel del av det här finns att läsa i en rapport från regeringens byggkostnadsdelegation som var aktiv i slutet av 1990-talet. Sedan dess har inte mycket hänt. Ingen förhandlar med byggföretagen om det orimliga i prisbilden. Beställarna betalar snällt vad det kostar och priset betalas till sist av hyresgästerna eller skattebetalarna.”

”Henry, toalettstolarna?”

”Det lilla som har hänt sedan Byggkostnadsdelegationen har hänt på lokalplanet, huvudsakligen utanför Stockholm. Det finns beställare som tröttnat på de höga byggpriserna. Ett typexempel är Karlskronahem som bygger billigare än någon annan, helt enkelt genom att köpa upp materialet själva. Och dessutom har Svensk Handel lagt sig i. De tycker att byggmaterialpriserna är fullkomligt vansinniga och försöker därför underlätta för beställarna att ta hem billigare likvärdiga produkter. Och det ledde till en liten clash på Byggmässan i Älvsjö för ett år sedan. Svensk Handel hade plockat hit en kille från Thailand som krängde toalettstolar för drygt 500 kronor styck.”

”Jaha? Och?”

”Närmaste konkurrent var ett svenskt grossistföretag som heter Vitavara AB och som säljer riktiga blågula toalettstolar för 1 700 spänn styck. Och begåvade beställare ute i kommunerna börjar klia sig i huvudet och undra varför de pröjsar 1 700 spänn då de kan få en likvärdig dasstol från Thailand för 500 spänn.”

”Kanske bättre kvalité?” frågade Lottie Karim.

”Nix. Likvärdig produkt.”

”Thailand”, sa Christer Malm. ”Det luktar barnarbete och sådant. Vilket kan förklara det låga priset.”

”Nix”, svarade Henry Cortez. ”Barnarbete finns inom främst textilindustrin och inom souvenirindustrin i Thailand. Och pedofilhandeln förstås. Det här är riktig industri. FN håller ett öga på barnarbete och jag har kollat upp företaget. De har skött sig. Det här är alltså ett stort, modernt och respektabelt industriföretag i vitvarubranschen.”

”Jaha … då snackar vi alltså låglöneländer, vilket innebär att du riskerar att skriva en artikel som pläderar för att svensk industri ska bli utkonkurrerad av thailändsk industri. Sparka svenska jobbare och lägg ned företagen här och importera från Thailand. Du får inga poäng hos LO, direkt.”

Ett leende spred sig över Henry Cortez ansikte. Han lutade sig bakåt och såg oförskämt mallig ut.

”Nix”, sa han. ”Gissa var Vitavara AB tillverkar sina toalettstolar för 1 700 spänn styck?”

En tystnad lägrade sig över redaktionen.

”Vietnam”, sa Henry Cortez.

”Det är inte sant”, sa chefredaktör Malin Eriksson.

”Yep”, sa Henry. ”De har tillverkat toalettstolar på legoarbete därnere i åtminstone tio år. Svenska jobbare fick sparken redan på 1990-talet.”

”Åh fan.”

”Men här kommer poängen. Om vi importerade direkt från fabriken i Vietnam så skulle priset ligga på drygt 390 spänn. Gissa hur man kan förklara prisskillnaden mellan Thailand och Vietnam.”

”Säg inte att …”

Henry Cortez nickade. Hans leende var bredare än ansiktet.

”Vitavara AB lägger ut jobben på något som heter Fong Soo Industries. De står på FN:s lista över företag som åtminstone vid en undersökning år 2001 utnyttjade barnarbetskraft. Men huvuddelen av arbetarna är straffångar.”

Malin Eriksson log plötsligt.

”Det här är bra”, sa hon. ”Det här är riktigt bra. Du kommer nog att bli journalist när du blir stor. Hur snabbt kan du ha storyn klar?”

”Två veckor. Jag har en hel del internationell handel att kolla upp. Och sedan behöver vi en bad guy till storyn, så jag vill kolla vilka som äger Vitavara AB.”

”Så vi skulle kunna köra i juninumret?” frågade Malin hoppfullt.

”No problem.”

Kriminalinspektör Jan Bublanski betraktade åklagare Richard Ekström uttryckslöst. Mötet hade varat i fyrtio minuter och Bublanski kände en intensiv lust att sträcka sig fram och gripa det exemplar av Svea Rikes Lag som låg på kanten av Ekströms skrivbord och drämma det i åklagarens huvud. Han undrade stillsamt vad som skulle hända om han gjorde det. Det skulle onekligen bli rubriker i kvällstidningarna och sannolikt resultera i ett åtal för misshandel. Han sköt bort tanken. Själva poängen med den socialiserade människan var att inte ge efter för den sortens impulser oavsett hur provokativt motparten betedde sig. Och det var ju faktiskt oftast i samband med att någon gett efter för sådana impulser som kriminalinspektör Bublanski brukade kallas in.

”Då så”, sa Ekström. ”Jag uppfattar det som att vi är överens.”

”Nej, vi är inte överens”, svarade Bublanski och reste sig. ”Men du är förundersökningsledare.”

Han muttrade för sig själv då han svängde in i korridoren till sitt tjänsterum och samlade ihop kriminalinspektörerna Curt Svensson och Sonja Modig som utgjorde hans personalresurs denna eftermiddag. Jerker Holmberg hade opassande nog beslutat att ta ut två semesterveckor.

”Mitt rum”, sa Bublanski. ”Ta med kaffe.”

När de hade bänkat sig öppnade Bublanski sitt block med minnesanteckningar från mötet med Ekström.

”Läget just nu är att vår förundersökningsledare har lagt ned alla åtal gentemot Lisbeth Salander med avseende på de mord hon varit efterlyst för. Hon ingår alltså inte längre i förundersökningen vad oss anbelangar.”

”Det får väl trots allt ses som ett steg framåt”, sa Sonja Modig.

Curt Svensson sa som vanligt ingenting.

”Jag är inte så säker på det”, sa Bublanski. ”Salander är fortfarande misstänkt för grov brottslighet i samband med Stallarholmen och Gosseberga. Men detta ingår inte längre i vår utredning. Vi ska koncentrera oss på att hitta Niedermann och att utreda skogskyrkogården i Nykvarn.”

”Jag förstår.”

”Men det står nu klart att Ekström ska åtala Lisbeth Salander. Fallet är överfört till Stockholm och en helt separat utredning har tillsatts.”

”Jaså?”

”Och gissa vem som ska utreda Salander?”

”Jag fruktar det värsta.”

”Hans Faste är tillbaka i tjänst. Han ska vara Ekström behjälplig i utredningen om Salander.”

”Det är fan inte klokt. Faste är helt olämplig att utreda någonting alls om Salander.”

”Jag vet. Men Ekström har ett bra argument. Han har varit sjukskriven sedan … hmm, kollapsen i april, och det här är ett bra och enkelt fall för honom att fokusera på.”

Tystnad.

”Alltså ska vi överlämna allt material om Salander till honom i eftermiddag.”

”Och den här historien om Gunnar Björck och Säpo och utredningen 1991 …”

”Ska hanteras av Faste och Ekström.”

”Jag gillar inte det här”, sa Sonja Modig.

”Inte jag heller. Men Ekström är chef och han har förankring längre upp i byråkratin. Med andra ord är vårt jobb fortfarande att hitta mördaren. Curt, hur ligger vi till?”

Curt Svensson skakade på huvudet.

”Niedermann är fortfarande som uppslukad av jorden. Jag måste erkänna att jag under alla år som polis aldrig har varit med om ett liknande fall. Vi har inte en enda tipsare som känner till honom eller tycks ha en aning om var han befinner sig.”

”Skumt”, sa Sonja Modig. ”Men han är alltså efterlyst för polismordet i Gosseberga, för ett fall av grov misshandel av en polis, för mordförsök på Lisbeth Salander och för grovt människorov och misshandel av tandsköterskan Anita Kaspersson. Samt för morden på Dag Svensson och Mia Bergman. I samtliga dessa fall finns god teknisk bevisning.”

”Det räcker en bit. Hur går det med utredningen om Svavelsjö MC:s finansielle expert?”

”Viktor Göransson och hans sambo Lena Nygren. Vi har teknisk bevisning som binder Niedermann till platsen. Fingeravtryck och DNA från Göranssons kropp. Niedermann skrapade knogarna rätt rejält under misshandeln.”

”Okej. Något nytt om Svavelsjö MC?”

”Sonny Nieminen har tillträtt som chef medan Magge Lundin sitter häktad i väntan på rättegång för kidnappningen av Miriam Wu. Ryktet går att Nieminen utfäst en stor belöning till den som tipsar om var Niedermann befinner sig.”

”Vilket endast gör det märkligare att han inte blivit hittad. Hur är det med Göranssons bil?”

”Eftersom vi hittade Anita Kasperssons bil på Göranssons gård tror vi att Niedermann bytte fordon. Vi har inte något spår efter bilen.”

”Så den fråga vi måste ställa oss är alltså om Niedermann fortfarande trycker någonstans i Sverige – i så fall var och hos vem – eller om han redan hunnit sätta sig i säkerhet utomlands. Vad tror vi?”

”Vi har inget som tyder på att han försvunnit utomlands, men det är ju absolut det enda logiska.”

”Var har han i så fall dumpat bilen?”

Både Sonja Modig och Curt Svensson skakade på huvudena. Polisarbete var i nio fall av tio ganska okomplicerat då det handlade om spaningar efter en efterlyst namngiven person. Det handlade om att skapa en logisk kedja och börja nysta. Vilka var hans kompisar? Vem hade han suttit på kåken tillsammans med? Var bor hans flickvän? Vem brukade han gå ut och supa till med? I vilket område användes hans mobil senast? Var finns hans fordon? I slutet av den kedjan skulle den efterspanade återfinnas.

Problemet med Ronald Niedermann var att han inte hade några kompisar, saknade flickvän, aldrig hade suttit på kåken och saknade känd mobiltelefon.

En stor del av spaningarna hade följaktligen inriktat sig på att hitta Viktor Göranssons bil som Ronald Niedermann förmodades använda. Det skulle ge en indikation på var sökandet borde fortsätta. Ursprungligen hade de förväntat sig att bilen skulle dyka upp inom några dygn, förmodligen på någon parkeringsplats i Stockholm. Trots rikslarm lyste dock fordonet med sin frånvaro.

”Om han befinner sig utomlands … var är han då?”

”Han är tysk medborgare, så det naturliga vore ju att han sökte sig till Tyskland.”

”Han är efterlyst i Tyskland. Han tycks inte ha haft någon kontakt med sina gamla vänner i Hamburg.”

Curt Svensson viftade med handen.

”Om hans plan var att dra till Tyskland … Varför skulle han i så fall åka till Stockholm? Borde han inte åka mot Malmö och Öresundsbron eller någon av färjorna?”

”Jag vet. Och Marcus Erlander i Göteborg fokuserade spaningarna åt det hållet de första dygnen. Polisen i Danmark är informerad om Göranssons bil, och vi kan med säkerhet säga att han inte åkt någon av färjorna.”

”Men han åkte till Stockholm och Svavelsjö MC där han slog ihjäl deras kassör och – får vi förmoda – försvann med en okänd summa pengar. Vad skulle nästa steg vara?”

”Han måste ut ur Sverige”, sa Bublanski. ”Det naturliga vore någon av färjorna över till Baltikum. Men Göransson och hans sambo mördades sent på natten den 9 april. Det betyder att Niedermann kan ha tagit färjan nästkommande morgon. Vi fick larmet drygt sexton timmar efter att de dog och har haft span på bilen sedan dess.”

”Om han tagit färjan på morgonen borde Göranssons bil ha stått parkerad vid någon av färjehamnarna”, konstaterade Sonja Modig.

Curt Svensson nickade.

”Kan det vara så enkelt att vi inte hittat Göranssons bil därför att Niedermann kört ut ur landet norrut via Haparanda? En lång omväg runt Bottenviken, men på sexton timmar borde han ha hunnit passera gränsen till Finland.”

”Jo, men därefter måste han dumpa bilen någonstans i Finland och vid det här laget borde den ha hittats av kollegorna där.”

De satt tysta en lång stund. Till sist reste sig Bublanski och ställde sig vid fönstret.

”Både logik och odds talar emot det, men Göranssons bil är fortfarande försvunnen. Kan han ha hittat ett gömställe där han bara ligger och trycker, en sommarstuga eller...”

”Knappast en sommarstuga. Vid den här tiden på året är varenda husägare ute och ser över sina stugor.”

”Och knappast något med anknytning till Svavelsjö MC. Det är nog de sista han vill stöta ihop med.”

”Och därmed bör hela den undre världen vara utesluten … Någon flickvän vi inte känner till?”

De hade gott om spekulationer men inga fakta att gå på.

När Curt Svensson hade gått för dagen gick Sonja Modig tillbaka till Jan Bublanskis rum och knackade på dörrposten. Han viftade in henne.

”Har du tid två minuter?”

”Vad?”

”Salander.”

”Okej.”

”Jag gillar inte det här upplägget med Ekström och Faste och en ny rättegång. Du har läst Björcks utredning. Jag har läst Björcks utredning. Hon blev kvaddad 1991 och det vet Ekström. Vad fan är på gång?”

Bublanski tog av sig läsglasögonen och stoppade dem i bröstfickan.

”Jag vet inte.”

”Har du någon aning?”

”Ekström hävdar att Björcks utredning och korrespondensen med Teleborian är ett falsarium.”

”Skitsnack. Om det var ett falsarium så skulle Björck ha sagt det då vi plockade in honom.”

”Ekström säger att Björck vägrade tala om saken eftersom det var ett hemligstämplat ärende. Jag fick kritik för att jag gick händelserna i förväg och plockade in honom.”

”Jag börjar tycka allt sämre om Ekström.”

”Han är klämd från flera håll.”

”Det är ingen ursäkt.”

”Vi har inte monopol på sanningen. Ekström hävdar att han har fått belägg för att rapporten är ett falsarium – det existerar ingen verklig utredning med det diarienumret. Han säger också att förfalskningen är skicklig och att innehållet är en blandning av sanning och fantasi.”

”Vilken del var sanning och vilken del var fantasi?”

”Ramberättelsen är någorlunda korrekt. Zalachenko är Lisbeth Salanders far och han var en knöl som misshandlade hennes mor. Problemet är det vanliga – modern ville aldrig göra polisanmälan och följaktligen pågick det i flera år. Björck hade i uppdrag att utreda vad som hände då Lisbeth försökte döda sin pappa med en brandbomb. Han korresponderade med Teleborian – men hela korrespondensen i den form vi sett är ett falsarium. Teleborian gjorde en helt vanlig psykiatrisk undersökning av Salander och konstaterade att hon var tokig, och en åklagare beslutade att inte driva målet mot henne vidare. Hon behövde vård och det fick hon på S:t Stefans.”

”Om det nu är en förfalskning … vem skulle i så fall ha gjort den och i vilket syfte?”

Bublanski slog ut med händerna.

”Driver du med mig?”

”Som jag har förstått saken kommer Ekström att kräva en stor sinnesundersökning av Salander igen.”

”Det accepterar jag inte.”

”Det är inte vårt bord längre. Vi är frikopplade från Salanderhistorien.”

”Och Hans Faste är inkopplad … Jan, jag kommer att gå till media om de där jävlarna ger sig på Salander en gång till …”

”Nej, Sonja. Det ska du inte. För det första har vi inte tillgång till utredningen längre och därmed har du inga bevis för vad du påstår. Du kommer att framstå som en jävla paranoiker och därmed är din karriär över.”

”Jag har fortfarande utredningen”, sa Sonja Modig med låg röst. ”Jag gjorde en kopia till Curt Svensson som jag aldrig hann ge honom då Riksåklagaren samlade in dem.”

”Och om du läcker den utredningen så får du inte bara sparken utan gör dig dessutom skyldig till grovt tjänstefel och att ha läckt en sekretesskyddad utredning till media.”

Sonja Modig satt tyst en sekund och betraktade sin chef.

”Sonja, du ska inte göra någonting. Lova mig det.”

Hon tvekade.

”Nej, Jan, det kan jag inte lova. Det är något sjukt med hela den här historien.”

Bublanski nickade.

”Jo. Det är sjukt. Men vi vet inte vilka som är våra fiender just nu.”

Sonja Modig lade huvudet på sned.

”Tänker du göra någonting?”

”Det tänker jag inte diskutera med dig. Lita på mig. Det är fredagskväll. Gör helg. Gå hem med dig. Det här samtalet har aldrig ägt rum.”

klockan var halv två på lördagseftermiddagen då Securitasvakten Niklas Adamsson höjde blicken från boken om nationalekonomi som han skulle tenta på om tre veckor. Han hörde ljudet av de roterande borstarna i den lågmält brummande skurvagnen och konstaterade att det var svartskallen som haltade. Han brukade alltid hälsa artigt men var väldigt tystlåten och brukade inte skratta vid de tillfällen då han försökt skämta med honom. Han såg honom ta fram en Ajaxflaska och spreja två gånger på disken i receptionen och torka rent med en trasa. Därefter greppade han en mopp och svabbade några vinklar i receptionen som skurvagnens borstar inte kom åt. Niklas Adamsson satte ned näsan i sin bok igen och fortsatte att läsa.

Det dröjde tio minuter innan städaren hade arbetat sig fram till Adamssons plats i slutet av korridoren. De nickade till varandra. Adamsson reste sig och lät städaren ta golvet runt stolen utanför Lisbeth Salanders rum. Han hade sett städaren i stort sett varje dag han hade haft skiftet utanför hennes rum, men kunde för sitt liv inte komma ihåg namnet. Något svartskallenamn var det i vilket fall. Däremot kände Adamsson inget större behov av att kontrollera legitimationen. Dels skulle inte svartskallen städa inne i fångens rum – det sköttes på förmiddagen av två kvinnliga städare – och dels uppfattade han ingen större hotbild från den haltande städaren.

När städaren hade gjort korridorslutet låste han upp dörren närmast Lisbeth Salanders rum. Adamsson sneglade på städaren, men inte heller detta utgjorde något avsteg från de dagliga rutinerna. Städförrådet låg i slutet av korridoren. De kommande fem minuterna tömde han hinken, rengjorde borstar och fyllde upp städvagnen med plastpåsar till skräpkorgarna. Slutligen drog han in hela städvagnen i skrubben.

Idris Ghidi var medveten om Securitasvakten ute i korridoren. Det var en blond pojke i 25-årsåldern som brukade sitta där två eller tre dagar i veckan och som läste böcker i nationalekonomi. Ghidi drog slutsatsen att han arbetade deltid på Securitas samtidigt som han pluggade och att han var ungefär lika uppmärksam på omgivningen som en tegelsten.

Idris Ghidi undrade vad Adamsson skulle göra om någon verkligen försökte ta sig in i Lisbeth Salanders rum.

Idris Ghidi undrade också vad Mikael Blomkvist egentligen var ute efter. Han skakade på huvudet. Han hade förstås läst om journalisten i tidningarna och gjort kopplingen till Lisbeth Salander i 11C och förväntat sig att han skulle bli ombedd att smuggla in något till henne. I så fall skulle han vara tvungen att neka eftersom han inte hade tillträde till hennes rum och aldrig hade sett henne. Men vad han än hade förväntat sig så var det inte det erbjudande han fick.

Han kunde inte se något illegalt i uppdraget. Han sneglade genom dörrspringan och såg att Adamsson åter hade satt sig på stolen utanför dörren och läste sin bok. Han var nöjd med att absolut ingen människa fanns i närheten, vilket nästan alltid var fallet eftersom städskrubben låg i en återvändsgränd precis i slutet av korridoren. Han stack ned handen i fickan i städrocken och plockade upp en ny Sony Ericsson Z600 mobiltelefon. Idris Ghidi hade slagit upp telefonen i en annons och konstaterat att den kostade drygt 3 500 kronor i handeln och hade mobilmarknadens alla finesser.

Han kastade en blick på displayen och noterade att mobilen var påslagen men att ljudet var avstängt, både ringsignal och vibration. Sedan sträckte han sig på tå och skruvade loss en cirkelformad vit kåpa som var placerad i en ventil som ledde till Lisbeth Salanders rum. Han placerade mobilen utom synhåll inne i ventilen, precis som Mikael Blomkvist hade bett honom göra.

Hela proceduren tog ungefär trettio sekunder. Nästa dag skulle proceduren ta ungefär tio sekunder. Det han skulle göra då var att plocka ned mobilen och byta batteri och lägga tillbaka den i ventilen. Det gamla batteriet skulle han ta hem och ladda upp under natten.

Det var allt Idris Ghidi behövde göra.

Detta skulle dock inte hjälpa Salander. På hennes sida av väggen fanns ett galler fastskruvat. Hon skulle aldrig komma åt mobilen oavsett hur hon bar sig åt, om hon inte fick tag på en stjärnmejsel och en stege.

”Jag vet det”, hade Mikael sagt. ”Men hon ska aldrig röra mobilen.”

Detta skulle Idris Ghidi göra varje dag till dess att Mikael Blomkvist meddelade att det inte längre var nödvändigt.

Och för detta arbete kunde Idris Ghidi kvittera ut tusen kronor i veckan direkt i fickan. Dessutom fick han behålla mobilen när jobbet var över.

Han skakade på huvudet. Han begrep naturligtvis att Mikael Blomkvist hade något fuffens på gång, men han kunde för sitt liv inte begripa vad det gick ut på. Att placera en mobiltelefon i en ventil i en låst städskrubb, påslagen men inte uppkopplad, var ett fuffens på en sådan nivå att Ghidi inte riktigt kunde begripa finessen. Om Blomkvist ville få möjlighet att kommunicera med Lisbeth Salander så vore det betydligt mer begåvat att muta någon av sköterskorna att smuggla in telefonen till henne. Det fanns liksom ingen logik i handlingen.

Ghidi skakade på huvudet. Å andra sidan hade han inget emot att göra Mikael Blomkvist den tjänsten så länge denne betalade honom tusen kronor i veckan. Och han tänkte inte ställa några frågor.

Doktor Anders Jonasson hejdade stegen en aning då han såg en man på 40 plus lutad mot gallergrindarna utanför porten till hans bostadsrätt på Hagagatan. Mannen såg vagt bekant ut och nickade igenkännande mot honom.

”Doktor Jonasson?”

”Ja, det är jag.”

”Förlåt att jag besvärar dig så här på gatan utanför din bostad. Men jag ville inte söka upp dig på jobbet och jag skulle behöva få ett samtal med dig.”

”Vad gäller saken och vem är du?”

”Mitt namn är Mikael Blomkvist. Jag är journalist och arbetar på tidskriften Millennium. Det rör Lisbeth Salander.”

”Åh, nu känner jag igen dig. Det var du som larmade Räddningstjänsten då hon hittades … Var det du som hade satt silvertejp på hennes skottsår?”

”Det var jag.”

”Det var riktigt smart. Men jag är ledsen. Jag kan inte diskutera mina patienter med journalister. Du får vända dig till presstjänsten på Sahlgrenska som alla andra.”

”Du missförstår mig. Jag vill inte ha upplysningar och jag är här i ett helt privat ärende. Du behöver inte säga ett ord till mig eller lämna någon information. Det är precis tvärtom. Jag vill ge dig information.”

Anders Jonasson rynkade ögonbrynen.

”Snälla”, bad Mikael Blomkvist. ”Jag har inte för vana att antasta kirurger så här ute på gatan, men det är mycket viktigt att jag får prata med dig. Det finns ett café runt hörnet en bit ned på gatan. Kan jag få bjuda på kaffe?”

”Vad vill du prata om?”

”Om Lisbeth Salanders framtid och välbefinnande. Jag är hennes vän.”

Anders Jonasson tvekade en lång stund. Han insåg att om det hade varit någon annan än Mikael Blomkvist – om en okänd människa kommit fram till honom på det sättet – så skulle han ha vägrat. Men det faktum att Blomkvist var en känd person innebar att Anders Jonasson kände sig någorlunda säker på att det inte handlade om något sattyg.

”Jag vill under inga omständigheter bli intervjuad och jag kommer inte att diskutera min patient.”

”Det är helt okej”, sa Mikael.

Anders Jonasson nickade slutligen kort och gjorde Blomkvist sällskap till det aktuella caféet.

”Vad gäller saken?” frågade han neutralt då de fått sina kaffekoppar. ”Jag lyssnar men jag tänker inte kommentera någonting.”

”Du är rädd att jag ska citera dig eller hänga ut dig i media. Låt mig då göra helt klart från början att det aldrig kommer att ske. Vad mig anbelangar så har det här samtalet inte ens ägt rum.”

”Okej.”

”Jag tänker be dig om en tjänst. Men innan jag gör det måste jag förklara exakt varför så att du kan ta ställning till om det är moraliskt acceptabelt för dig att göra mig den tjänsten.”

”Jag gillar inte riktigt det här samtalet.”

”Du behöver bara lyssna. Som Lisbeth Salanders läkare är det ditt jobb att sörja för hennes fysiska och själsliga hälsa. Som Lisbeth Salanders vän är det min uppgift att göra detsamma. Jag är inte läkare och kan följaktligen inte rota i hennes skalle och plocka ut kulor och sådant, men jag har en annan kompetens som är minst lika viktig för hennes välbefinnande.”

”Jaha.”

”Jag är journalist och jag har grävt fram sanningen om vad som har drabbat henne.”

”Okej.”

”Jag kan i allmänna ordalag berätta vad det handlar om, så får du själv göra en bedömning.”

”Jaha.”

”Jag ska kanske börja med att säga att Annika Giannini är Lisbeth Salanders advokat. Du har träffat henne.”

Anders Jonasson nickade.

”Annika är min syster och det är jag som avlönar henne för att försvara Lisbeth Salander.”

”Jaså.”

”Att hon är min syster kan du kolla i folkbokföringen. Det här är en tjänst som jag inte kan be Annika göra. Hon diskuterar inte Lisbeth med mig. Hon har också tystnadsplikt och hon lyder under ett helt annat regelverk.”

”Hmm.”

”Jag antar att du har läst om Lisbeth i tidningarna.”

Jonasson nickade.

”Hon har beskrivits som en psykotisk och sinnessjuk lesbisk massmördare. Allt det där är trams. Lisbeth Salander är inte psykotisk och hon är förmodligen lika klok som du och jag. Och hennes sexuella preferenser angår ingen.”

”Om jag har förstått saken rätt har det skett en viss omvärdering. Nu är det istället den här tysken som nämns i samband med morden.”

”Vilket är helt korrekt. Ronald Niedermann är skyldig och en fullkomligt samvetslös mördare. Däremot har Lisbeth fiender. Riktigt stora stygga fiender. Några av dessa fiender finns inom Säkerhetspolisen.”

Anders Jonasson höjde tvivlande på ögonbrynen.

”Då Lisbeth var 12 år gammal spärrades hon in på en barnpsykiatrisk klinik i Uppsala därför att hon hade snubblat över en hemlighet som Säpo till varje pris försökte hemlighålla. Hennes far, Alexander Zalachenko som ju blev mördad på Sahlgrenska, är en avhoppad rysk spion, en relik från det kalla kriget. Han var också en kvinnomisshandlare som år efter år misshandlade Lisbeths mamma. Då Lisbeth var 12 år slog hon tillbaka och försökte döda Zalachenko med en bensinbomb. Det var därför hon blev inspärrad på barnpsyk.”

”Jag förstår inte. Om hon försökte döda sin pappa kanske det fanns fog att ta in henne för psykiatrisk behandling.”

”Min story – som jag kommer att publicera – är att Säpo visste vad som hade hänt men valde att skydda Zalachenko därför att han var en viktig källa till information. Alltså fejkade de en diagnos och såg till att Lisbeth blev inspärrad.”

Anders Jonasson såg så tvivlande ut att Mikael log.

”Allt det jag berättar för dig nu kan jag dokumentera. Och jag kommer att skriva en utförlig text lagom till Lisbeths rättegång. Tro mig – det kommer att ta hus i helvete.”

”Jag fattar.”

”Jag kommer att avslöja och gå mycket hårt åt två läkare som sprungit Säpos ärenden och som hjälpt till att begrava Lisbeth på dårhus. Jag kommer skoningslöst att hänga ut dem. En av dessa läkare är en mycket känd och respekterad person. Men som sagt – jag har all dokumentation jag behöver.”

”Jag förstår. Om en läkare har varit inblandad i något sådant är det en skam för hela kåren.”

”Nej, jag tror inte på kollektiv skuld. Det är en skam för de inblandade. Detsamma gäller Säpo. Det finns säkert bra folk som arbetar på Säpo. Det här handlar om en grupp sekterister. När Lisbeth var 18 år försökte de återigen institutionalisera henne. Den här gången misslyckades de, men hon blev ställd under förvaltarskap. I rättegången kommer de återigen att försöka kasta så mycket skit som möjligt på henne. Jag – eller rättare sagt min syster – kommer att slåss för att Lisbeth blir frikänd och att hennes omyndighetsförklaring hävs.”

”Okej.”

”Men hon behöver ammunition. Det är alltså förutsättningarna för det här spelet. Jag kanske också bör nämna att det finns några poliser som faktiskt står på Lisbeths sida i den här striden. Men det gör inte den förundersökningsledare som åtalat henne.”

”Nähä.”

”Lisbeth behöver hjälp inför rättegången.”

”Jaha. Men jag är inte advokat.”

”Nej. Men du är läkare och du har tillgång till Lisbeth.”

Anders Jonassons ögon smalnade.

”Det jag tänker be dig om är oetiskt och till och med möjligen att betrakta som ett lagbrott.”

”Jaså.”

”Men det är det moraliskt riktiga att göra. Hennes rättigheter kränks medvetet av de personer som borde svara för att skydda henne.”

”Jaså.”

”Jag kan ge ett exempel. Som du vet har Lisbeth besöksförbud och hon får inte läsa tidningar eller kommunicera med omvärlden. Åklagaren har dessutom drivit igenom yppandeförbud för hennes advokat. Annika har tappert hållit sig till reglementet. Däremot är åklagaren den huvudsakliga källan till läckor till journalister som fortsätter att skriva skit om Lisbeth Salander.”

”Jaså?”

”Den här storyn till exempel.” Mikael höll upp en veckogammal kvällstidning. ”En källa inom utredningen hävdar att Lisbeth är otillräknelig, vilket resulterar i att tidningen bygger upp en rad spekulationer om hennes mentala tillstånd.”

”Jag läste artikeln. Den är strunt.”

”Så du anser inte att Salander är galen?”

”Det kan jag inte uttala mig om. Däremot vet jag att inga som helst psykiatriska utvärderingar har skett. Alltså är artikeln strunt.”

”Okej. Men jag kan dokumentera att det är en polis som heter Hans Faste som arbetar för åklagare Ekström som läckt dessa uppgifter.”

”Jaså.”

”Ekström kommer att yrka på att rättegången ska ske bakom lyckta dörrar, vilket innebär att ingen utomstående kommer att kunna granska och värdera bevismaterialet mot henne. Men vad värre är … i och med att åklagaren isolerat Lisbeth så kommer hon inte att kunna göra den research som krävs för att hon ska kunna sköta sitt försvar.”

”Om jag har förstått saken rätt så ska den saken skötas av hennes advokat.”

”Lisbeth är som du säkert begripit vid det här laget en mycket speciell person. Hon har hemligheter som jag känner till men som jag inte kan avslöja för min syster. Däremot kan Lisbeth välja om hon vill använda sig av det försvaret i rättegången.”

”Jaha.”

”Och för att kunna göra det så behöver Lisbeth det här.”

Mikael lade Lisbeth Salanders Palm Tungsten T3 handdator och en batteriladdare på cafébordet mellan dem.

”Det här är det viktigaste vapen Lisbeth har i sin arsenal. Hon behöver den.”

Anders Jonasson tittade misstänksamt på handdatorn.

”Varför inte lämna den till hennes advokat?”

”Därför att det är endast Lisbeth som vet hur hon ska komma åt bevismaterialet.”

Anders Jonasson satt tyst en lång stund utan att röra handdatorn.

”Låt mig berätta om doktor Peter Teleborian för dig”, sa Mikael och plockade upp den pärm där han samlat allt viktigt material.

De satt kvar i över två timmar och pratade lågmält.

Klockan var strax efter åtta på lördagskvällen då Dragan Armanskij lämnade kontoret vid Milton Security och promenerade till Söderförsamlingens synagoga på S:t Paulsgatan. Han knackade på, presenterade sig och blev insläppt av rabbinen själv.

”Jag har gjort upp om att träffa en bekant här”, sa Armanskij.

”En trappa upp. Jag ska visa vägen.”

Rabbinen erbjöd en kippa som Armanskij tveksamt satte på sig. Han var uppfostrad i en muslimsk familj där bärande av kippa och besök i den judiska synagogan inte ingick i den dagliga ritualen. Han kände sig besvärad med kippan på huvudet.

Jan Bublanski hade också kippa.

”Hej Dragan. Tack för att du tog dig tid. Jag har lånat ett rum av rabbinen så att vi kan tala ostört.”

Armanskij slog sig ned mitt emot Bublanski.

”Jag antar att du har goda skäl för det här hemlighetsmakeriet.”

”Jag ska inte dra det här i långbänk. Jag vet att du är vän till Lisbeth Salander.”

Armanskij nickade.

”Jag vill veta vad du och Blomkvist kokat ihop för att hjälpa Salander.”

”Varför tror du att vi kokat ihop något?”

”Därför att åklagare Richard Ekström har frågat mig ett dussin gånger om hur mycket insyn ni på Milton Security egentligen hade i Salanderutredningen. Han frågar inte för skojs skull utan för att han är orolig för att du ska ställa till med något som kan ge mediala återverkningar.”

”Hmm.”

”Och om Ekström är orolig så beror det på att han vet eller fruktar att du har något på gång. Eller åtminstone gissar jag att han talat med någon som fruktar det.”

”Någon?”

”Dragan, låt oss inte leka kurragömma. Du vet att Salander utsattes för ett övergrepp 1991, och jag fruktar att hon kommer att utsättas för ett nytt övergrepp när rättegången börjar.”

”Du är polis i en demokrati. Om du har någon information bör du agera.”

Bublanski nickade.

”Jag tänker agera. Frågan är hur.”

”Berätta vad du vill ha sagt.”

”Jag vill veta vad du och Blomkvist kokat ihop. Jag antar att ni inte sitter och rullar tummarna.”

”Det är komplicerat. Hur vet jag att jag kan lita på dig?”

”Det finns en utredning från 1991 som Mikael Blomkvist hittade …”

”Jag känner till den.”

”Jag har inte längre tillgång till rapporten.”

”Inte jag heller. Båda de exemplar som Blomkvist och hans syster hade har förkommit.”

”Förkommit?” undrade Bublanski.

”Blomkvists exemplar stals vid ett inbrott i hans lägenhet, och Annika Gianninis kopia försvann vid ett överfallsrån i Göteborg. Allt detta skedde samma dag som Zalachenko mördades.”

Bublanski satt tyst en lång stund.

”Varför har vi inte hört något om den saken?”

”Som Mikael Blomkvist uttryckte det: det finns bara ett rätt tillfälle att publicera och ett oändligt antal fel tillfällen.”

”Men ni … han tänker publicera?”

Armanskij nickade kort.

”En attack i Göteborg och ett inbrott här i Stockholm. Samma dag. Det betyder att våra motståndare är välorganiserade”, sa Bublanski.

”Dessutom ska jag kanske nämna att vi har belägg för att Gianninis telefon avlyssnas.”

”Det är någon som begår ett stort antal lagbrott här.”

”Frågan är alltså vilka som är våra motståndare”, sa Dragan Armanskij.

”Det är min tanke också. Ytterst sett är det alltså Säpo som har intresse av att tysta ned Björcks rapport. Men Dragan … vi talar om svensk säkerhetspolis. Det är en statlig myndighet. Jag kan inte tro att detta skulle vara något som är sanktionerat från Säpo. Jag tror inte ens att Säpo har kompetens att göra något sådant här.”

”Jag vet. Jag har också svårt att smälta det här. För att inte nämna det faktum att någon går in på Sahlgrenska och skjuter skallen av Zalachenko.”

Bublanski var tyst. Armanskij hamrade in den sista spiken.

”Och samtidigt går Gunnar Björck och hänger sig.”

”Så ni tror att det handlar om organiserade mord. Jag känner Marcus Erlander som gjorde utredningen i Göteborg. Han hittar ingenting som tyder på att mordet var något annat än en sjuk människas impulshandling. Och vi har utrett Björcks dödsfall minutiöst. Allt tyder på att det var självmord.”

Armanskij nickade.

”Evert Gullberg, 78 år gammal, cancersjuk och döende, behandlad för klinisk depression några månader före mordet. Jag har satt Fräklund på att gräva fram allt som går om Gullberg i offentliga dokument.”

”Ja?”

”Han gjorde värnplikten i Karlskrona på 1940-talet och studerade juridik och blev så småningom skatterådgivare för den privata företagsamheten. Han hade ett kontor här i Stockholm i drygt trettio år, låg profil, privata kunder … vilka de nu var. Pensionär 1991. Flyttade till hemstaden Laholm 1994 … Ingenting anmärkningsvärt.”

”Men?”

”Förutom några detaljer som förbryllar. Fräklund kan inte hitta en enda referens till Gullberg i något sammanhang. Han är aldrig omnämnd i någon tidning och det finns ingen som känner till vilka kunder han hade. Det är precis som om han aldrig existerat i yrkeslivet.”

”Vad vill du ha sagt?”

”Säpo är den uppenbara kopplingen. Zalachenko var en rysk avhoppare och vem annars skulle ha tagit hand om honom än Säpo. Sedan talar vi om möjlighet att organisera att Lisbeth Salander spärrades in på psyket 1991. För att inte tala om inbrott, överfall och telefonavlyssning femton år senare … Men jag tror inte heller att Säpo ligger bakom det här. Mikael Blomkvist kallar dem för Zalachenkoklubben … en liten grupp sekterister bestående av övervintrande kalla krigare som gömmer sig i någon skum korridor på Säpo.”

Bublanski nickade.

”Så vad kan vi göra?”

KAPITEL 12: SÖNDAG 15 MAJ – MÅNDAG 16 MAJ

Kommissarie Torsten Edklinth, chef för Säkerhetspolisens författningsskydd, nöp sig i örsnibben och betraktade tankfullt den verkställande direktören för det ansedda privata säkerhetsföretaget Milton Security som hux flux hade ringt och insisterat på att få bjuda på söndagsmiddag i hemmet på Lidingö. Armanskijs fru Ritva hade serverat en ljuvlig gryta. De hade ätit och konverserat artigt. Edklinth hade undrat vad Armanskij egentligen var ute efter. Efter middagen drog sig Ritva tillbaka till en TV-soffa och lämnade dem ensamma vid matbordet. Armanskij hade långsamt börjat berätta historien om Lisbeth Salander.

Edklinth snurrade långsamt på glaset med rödvin.

Dragan Armanskij var ingen stolle. Det visste han.

Edklinth och Armanskij hade känt varandra i tolv år, alltsedan en kvinnlig riksdagsledamot (v) hade fått en serie anonyma dödshot. Politikern hade anmält saken till partiets gruppledare i riksdagen, varefter riksdagens säkerhetsavdelning hade informerats. Hoten var skriftliga och vulgära och innehöll information av ett slag som antydde att den anonyme brevskrivaren faktiskt ägde en viss personkännedom om riksdagsledamoten. Historien blev därmed föremål för Säkerhetspolisens intresse. Medan utredningen pågick fick riksdagsledamoten skydd.

Personskyddet var på den tiden den budgetmässigt minsta roteln inom Säkerhetspolisen. Dess resurser var begränsade. Avdelningen svarar för skyddet av kungahuset och statsministern, och därutöver för enskilda ministrar och partiledare efter behov. Behoven överstiger oftast resurserna och i verkligheten saknar flertalet svenska politiker alla former av seriöst personskydd. Riksdagsledamoten fick bevakning i samband med några offentliga framträdanden, men övergavs efter arbetsdagens slut, det vill säga vid den tidpunkt då sannolikheten ökade att en tokstolle som ägnade sig åt att förfölja en viss person kunde förväntas slå till. Riksdagsledamotens misstro mot Säkerhetspolisens förmåga att skydda henne ökade snabbt.

Hon var bosatt i ett egnahem i Nacka. Då hon anlände hem sent en kväll efter en holmgång i finansutskottet upptäckte hon att någon hade brutit sig in genom altandörren, klottrat könsnedsättande epitet på väggarna i vardagsrummet samt onanerat i riksdagsledamotens sovrum. Hon lyfte därför luren och anlitade Milton Security att svara för hennes personskydd. Hon underrättade inte Säpo om detta beslut, och då hon nästföljande morgon skulle framträda på en skola i Täby uppstod en frontalkollision mellan statliga och privat inhyrda torpeder.

Vid den tiden var Torsten Edklinth tillförordnad biträdande chef på personskyddet. Instinktivt avskydde han situationen att privata huliganer skulle utföra uppgifter som statliga huliganer hade i uppgift att utföra. Han insåg även att riksdagsledamoten hade fog för sina klagomål – om inte annat så var hennes nedsölade säng bevis nog för bristen på statlig effektivitet. Istället för att börja mäta storlek besinnade sig Edklinth och bokade lunch med Milton Securitys chef Dragan Armanskij. De beslutade att situationen möjligen var allvarligare än vad Säpo först antagit och att det fanns orsak att skärpa skyddet runt politikern. Edklinth var också klok nog att inse att Armanskijs folk inte bara ägde den kompetens som erfordrades för jobbet – de hade minst lika god utbildning och troligen bättre teknisk utrustning. De löste problemet genom att Armanskijs folk fick hela ansvaret för närskyddet medan Säkerhetspolisen svarade för själva brottsutredningen och betalade notan.

De två männen upptäckte också att de tyckte rätt bra om varandra och hade lätt för att samarbeta, vilket sedan skedde vid ytterligare ett antal tillfällen under årens lopp. Edklinth hade följaktligen stor respekt för Dragan Armanskijs yrkeskompetens, och då denne bjöd på middag och bad om ett privat och förtroligt samtal så var han villig att lyssna.

Däremot hade han inte förväntat sig att Armanskij skulle placera en bomb med brinnande stubin i hans knä.

”Om jag förstår dig rätt så hävdar du att Säkerhetspolisen bedriver en rent kriminell verksamhet.”

”Nej”, sa Armanskij. ”Då missförstår du mig. Jag påstår att några personer som är anställda inom Säkerhetspolisen bedriver en sådan verksamhet. Jag tror inte för en sekund att detta är sanktionerat av Säkerhetspolisens ledning eller att det har någon form av statligt godkännande.”

Edklinth betraktade Christer Malms fotografier av mannen som klev in i en bil med en nummerplåt som började med bokstäverna KAB.

”Dragan … det här är inget practical joke?”

”Jag önskar att det var ett skämt.”

Edklinth funderade en stund.

”Och vad tusan förväntar du dig att jag ska göra åt saken?”

Nästkommande morgon putsade Torsten Edklinth omsorgsfullt sina glasögon medan han funderade. Han var en gråhårig man med stora öron och ett kraftfullt ansikte. För ögonblicket var dock ansiktet mer konfunderat än kraftfullt. Han befann sig på sitt tjänsterum i polishuset på Kungsholmen och hade tillbringat en avsevärd del av natten med att grubbla över hur han skulle hantera den information som Dragan Armanskij givit honom.

Det var inga angenäma funderingar. Säkerhetspolisen var den institution i Sverige som alla partier (nåja, nästan alla) påstod hade ett omistligt värde och som alla samtidigt tycktes misstro och spinna fantasifulla konspirationsteorier om. Skandalerna hade onekligen varit många, inte minst i det vänsterradikala 1970-talet då en del … konstitutionella missgrepp förvisso hade ägt rum. Men fem statliga och hårt kritiserade Säpoutredningar senare hade en ny generation tjänstemän vuxit fram. Det var en yngre skola av aktivister som rekryterades från den riktiga polisens ekonomirotlar, vapenrotlar och bedrägerirotlar – poliser som var vana att undersöka faktiska brott och inte politiska fantasier.

Säkerhetspolisen hade moderniserats och inte minst författningsskyddet hade fått en ny framträdande roll. Dess uppgift, som det formulerades i regeringens instruktion, var att förebygga och avslöja hot mot rikets inre säkerhet. Detta definierades som olaglig verksamhet som syftar till att med våld, hot eller tvång ändra vårt statsskick, förmå beslutande politiska organ eller myndigheter att fatta beslut i en viss riktning eller hindra enskilda medborgare från att utöva sina grundlagsfästa fri- och rättigheter.

Författningsskyddets uppgift var följaktligen att försvara svensk demokrati mot verkliga eller förmodade antidemokratiska anslag. Till dessa räknades främst anarkister och nazister. Anarkister därför att de envisades med att utföra civil olydnad i form av mordbränder mot pälsbutiker. Nazister därför att de var nazister och därmed per definition motståndare till demokrati.

Med juristutbildning i grunden hade Torsten Edklinth börjat som åklagare och därefter arbetat för Säkerhetspolisen i tjugoett år. Han hade först befunnit sig på fältet som administratör för personskyddet, och därefter på författningsskyddet där hans uppgifter växlat från analys till administrativt chefskap och så småningom byrådirektör. Han var med andra ord högste chef för den polisiära delen av försvaret av den svenska demokratin. Kommissarie Torsten Edklinth betraktade sig själv som demokrat. I den bemärkelsen var definitionen enkel. Konstitutionen fastställdes av riksdagen och hans uppgift var att se till att denna förblev intakt.

Svensk demokrati bygger på en enda lag och kan uttryckas i de tre bokstäverna YGL, vilket ska uttolkas som yttrandefrihetsgrundlagen. YGL fastslår den omistliga rätten att säga, tycka, tänka och tro vad som helst. Denna rättighet omfattar alla svenska medborgare från skogstokig nazist till stenkastande anarkist och alla däremellan.

Alla andra grundlagar, som till exempel regeringsformen, är endast praktiska utsmyckningar av yttrandefriheten. YGL är följaktligen den lag som demokratin står och faller med. Edklinth ansåg att hans mest primära uppgift bestod i att försvara svenska medborgares lagliga rätt att tycka och säga precis vad de ville, även om han inte för en sekund delade innehållet i deras tyckande och sägande.

Denna frihet innebär dock inte att allt är tillåtet, vilket vissa yttrandefrihetsfundamentalister, främst pedofiler och rasistiska grupper, försöker hävda i den kulturpolitiska debatten. All demokrati har sina begränsningar, och YGL:s begränsningar fastställs av tryckfrihetsförordningen, TF. Denna definierar i princip fyra inskränkningar i demokratin. Det är förbjudet att publicera barnpornografi och vissa sexuella våldsskildringar alldeles oavsett hur konstnärlig upphovsmannen anser att skildringen är. Det är förbjudet att uppvigla och mana till brott. Det är förbjudet att ärekränka och förtala en annan människa. Och det är förbjudet att bedriva hets mot folkgrupp.

Även TF har fastställts av riksdagen och utgör socialt och demokratiskt acceptabla inskränkningar av demokratin, det vill säga det sociala kontrakt som utgör ramverket för ett civiliserat samhälle. Kärnan i lagstiftningen innebär att ingen människa har rätt att mobba eller förnedra en annan människa.

Eftersom YGL och TF är lagar fordras en myndighet som kan garantera lagarnas efterlevnad. I Sverige är denna funktion fördelad på två institutioner, varav den ena, justitiekanslern, har i uppgift att åtala för brott mot TF.

I det avseendet var Torsten Edklinth ingalunda nöjd. Han ansåg att JK traditionellt var på tok för släpphänt med åtal mot vad som faktiskt var direkta brott mot den svenska konstitutionen. JK brukade svara att demokratins princip var så viktig att det endast var i yttersta nödfall som han hade att ingripa och väcka åtal. Denna attityd hade dock allt mer börjat ifrågasättas under senare år, inte minst sedan Svenska Helsingforskommitténs generalsekreterare Robert Hårdh hade låtit ta fram en rapport som granskade JK:s brist på initiativ under en rad år. Rapporten konstaterade att det var närmast omöjligt att åtala och få någon fälld för lagen om hets mot folkgrupp.

Den andra institutionen var Säkerhetspolisens avdelning författningsskyddet, och kommissarie Torsten Edklinth tog denna uppgift på största allvar. Han ansåg själv att det var den finaste och viktigaste post en svensk polis någonsin kunde uppbära, och han skulle inte byta sin utnämning mot någon annan post inom hela det juridiska eller polisiära Sverige. Han var helt enkelt den ende polisman i Sverige som hade i offentligt uppdrag att fungera som en politisk polis. Det var en grannlaga uppgift som fordrade stor klokskap och millimeterrättvisa, eftersom erfarenheter från alltför många länder visade att en politisk polis lätt kunde förvandlas till det största hotet mot demokratin.

Media och allmänhet trodde vanligen att författningsskyddet huvudsakligen hade i uppgift att hålla rätt på nazister och militanta veganer. Det var förvisso riktigt att den sortens yttringar var föremål för en väsentlig del av författningsskyddets intresse, men därutöver fanns en lång rad institutioner och företeelser som också hörde till avdelningens uppgifter. Om låt säga kungen eller överbefälhavaren fick för sig att parlamentarismen hade spelat ut sin roll och att riksdagen borde ersättas med militärdiktatur eller liknande skulle kungen eller överbefälhavaren snabbt bli föremål för författningsskyddets intresse. Och om en grupp poliser fick för sig att tänja på lagarna så till den milda grad att en individs grundlagsskyddade rättigheter inskränktes var det också författningsskyddets uppgift att reagera. I sådana allvarliga fall antogs utredningen dessutom ligga under Riksåklagaren.

Problemet var förstås att författningsskyddet nästan uteslutande hade en analyserande och granskande funktion och ingen operativ verksamhet. Det var därför huvudsakligen antingen den vanliga polisen eller andra avdelningar inom Säkerhetspolisen som ingrep då nazister skulle gripas.

Detta förhållande var i Torsten Edklinths ögon djupt otillfredsställande. Nästan alla normala länder håller sig med en självständig konstitutionsdomstol i en eller annan form, som bland annat har till uppgift att se till att myndigheter inte förgriper sig på demokratin. I Sverige sköts denna uppgift av justitiekanslern eller justitieombudsmannen, som dock endast har att rätta sig efter andra människors beslut. Om Sverige hade haft en konstitutionsdomstol så hade Lisbeth Salanders advokat omedelbart kunnat åtala svenska staten för brott mot hennes konstitutionella rättigheter. Domstolen skulle därmed kunna kräva alla papper på bordet och kalla vem som helst, inklusive statsministern, till förhör till dess att frågan var utredd. Som läget nu var kunde advokaten på sin höjd göra en anmälan till justitieombudsmannen som dock inte hade befogenhet att vandra in hos Säkerhetspolisen och börja kräva fram dokumentation.

Torsten Edklinth hade i många år varit en varm förespråkare för upprättandet av en konstitutionsdomstol. Han hade då enkelt kunnat hantera den information han fått ta emot av Dragan Armanskij genom att upprätta en polisanmälan och lämna dokumentationen till domstolen. Därmed skulle en obeveklig process sättas i rörelse.

Som läget nu förhöll sig saknade Torsten Edklinth juridiska befogenheter att inleda en förundersökning.

Han suckade och lade in en snus.

Om Dragan Armanskijs uppgifter var med sanningen överensstämmande hade alltså ett antal säkerhetspoliser i ledande befattning sett genom fingrarna med en rad grova brott mot en svensk kvinna, därefter falskeligen spärrat in hennes dotter på mentalsjukhus och slutligen gett frikort åt en före detta rysk toppspion att ägna sig åt vapenbrott, narkotikabrott och trafficking. Torsten Edklinth trutade med läpparna. Han ville inte ens börja räkna hur många enskilda lagbrott som faktiskt måste ha ägt rum under resans gång. För att inte tala om inbrott hos Mikael Blomkvist, överfall på Lisbeth Salanders advokat och möjligen – vilket Edklinth vägrade tro var sant – delaktighet i mordet på Alexander Zalachenko.

Det var en soppa som Torsten Edklinth inte kände minsta lust att bli inblandad i. Dessvärre hade han blivit det i samma ögonblick som Dragan Armanskij hade bjudit honom på middag.

Den fråga som han därmed måste besvara var hur han skulle hantera situationen. Formellt var svaret på frågan enkelt. Om Armanskijs berättelse var sann så hade åtminstone Lisbeth Salander i allra högsta grad blivit fråntagen sin möjlighet att utöva sina grundlagsfästa fri- och rättigheter. Ur konstitutionell synvinkel öppnades också ett ormbo av misstankar att beslutande politiska organ eller myndigheter förmåtts fatta beslut i en viss riktning, vilket alltså berörde själva kärnan i författningsskyddets uppgifter. Torsten Edklinth var polis med kännedom om ett brott och hade därför skyldighet att kontakta en åklagare och lämna anmälan. Mer informellt var svaret inte fullt så enkelt. Det var rent ut sagt komplicerat.

Kriminalinspektör Monica Figuerola var trots sitt ovanliga namn född i Dalarna i en släkt som huserat i Sverige sedan åtminstone Gustav Vasas dagar. Hon var en kvinna som folk brukade lägga märke till. Det berodde på flera saker. Hon var 36 år gammal, blåögd och hela 184 centimeter lång. Hon hade kortklippt rågblont och självlockigt hår. Hon såg bra ut och klädde sig på ett sätt som hon visste gjorde henne attraktiv.

Och hon var exceptionellt vältränad.

Det sistnämnda kom sig av att hon hade varit friidrottare på elitnivå i tonåren och så när kvalificerat sig till det svenska OS-landslaget som 17-åring. Hon hade sedan dess upphört med friidrotten, men tränade fanatiskt på gym fem kvällar i veckan. Hon motionerade så ofta att endorfinerna fungerade som ett narkotiskt preparat som gav henne abstinensbesvär om hon upphörde med träningen. Hon löptränade, lyfte skrot, spelade tennis, tränade karate och hade dessutom under drygt tio år ägnat sig åt body building. Denna extrema variant av kroppsförhärligande hade hon kraftigt dragit ned på två år tidigare då hon ägnat två timmar varje dag åt att lyfta skrot. Nu gjorde hon det bara en kort stund varje dag, men hennes allmänna träning var av sådant slag att hennes kropp var så muskulös att hon av illasinnade kollegor brukade kallas för Herr Figuerola. Då hon använde ärmlösa linnen eller sommarklänningar kunde ingen undgå att lägga märke till hennes biceps och skulderblad.

Något som förutom hennes kroppsbyggnad störde många av hennes manliga arbetskamrater var att hon dessutom var mer än ett pretty face. Hon hade gått ut gymnasiet med högsta betyg, utbildat sig till polis i 20-årsåldern och därefter tjänstgjort i nio år vid polisen i Uppsala samtidigt som hon läst juridik på fritiden. För skojs skull hade hon läst in en examen i statsvetenskap också. Hon hade inga problem att memorera och analysera kunskap. Hon läste sällan deckare eller annan förströelselitteratur. Däremot begravde hon sig med stort intresse i de mest skilda ämnen från internationell juridik till antikens historia.

Hos polisen hade hon gått från yttre patrulltjänst, vilket var en förlust för tryggheten på Uppsalas gator, till en tjänst som kriminalinspektör, först på våldet och därefter på den rotel som specialiserade sig på ekonomisk brottslighet. År 2000 hade hon sökt till Säkerhetspolisen i Uppsala och 2001 hade hon flyttat till Stockholm. Hon hade först arbetat på kontraspionaget men nästan omedelbart handplockats till författningsskyddet av Torsten Edklinth, som råkade känna Monica Figuerolas pappa och hade följt hennes karriär genom åren.

När Edklinth sent omsider beslutade att han faktiskt måste agera på Dragan Armanskijs information hade han funderat en stund och därefter lyft luren och kallat Monica Figuerola till sitt rum. Hon hade arbetat mindre än tre år på författningsskyddet, vilket innebar att hon fortfarande var mer en riktig polis än en skrivbordskrigare.

Hon var för dagen klädd i tajta blåjeans, turkosfärgade sandaler med en liten klack och en marinblå kavaj.

”Vad sysslar du med just nu?” hälsade Edklinth och bjöd henne att sitta ned.

”Vi håller på att följa upp rånet mot den där närlivsbutiken i Sunne för två veckor sedan.”

Säkerhetspolisen ägnade sig förvisso inte åt att utreda rån mot livsmedelsbutiker. Sådant polisiärt basarbete låg uteslutande på den öppna polisen. Monica Figuerola var chef för en avdelning bestående av fem medarbetare på författningsskyddet som ägnade sig åt att analysera politisk brottslighet. Det viktigaste hjälpmedlet bestod av ett antal datorer som var kopplade till den öppna polisens incidentrapportering. I stort sett varje polisanmälan som rapporterades i något polisdistrikt i Sverige passerade de datorer som Monica Figuerola basade över. Datorerna hade en programvara som automatiskt scannade varje polisrapport och hade till uppgift att reagera på 310 specifika ord, till exempel svartskalle, skinnskalle, hakkors, invandrare, anarkist, Hitlerhälsning, nazist, nationaldemokrat, landsförrädare, judehora eller negerälskare. Om ett sådant nyckelord förekom i en polisrapport slog datorn larm och rapporten i fråga plockades fram och granskades manuellt. Beroende på sammanhang kunde därefter förundersökningen beställas in och vidare granskning förekomma.

Bland författningsskyddets uppgifter ingår att varje år publicera rapporten Hot mot rikets säkerhet som utgör den enda pålitliga statistiken över politisk brottslighet. Statistiken bygger uteslutande på anmälningar till lokala polismyndigheter. I fallet med rånet mot närlivsbutiken i Sunne hade datorn reagerat på tre nyckelord – invandrare, axelmärke och svartskalle. Två maskerade unga män hade medelst pistolhot rånat en närlivsbutik som ägdes av en invandrare. De hade kommit över en summa uppgående till 2 780 kronor samt en limpa cigaretter. En av rånarna hade en midjekort jacka med en svensk flagga som axelmärke. Den andre rånaren hade upprepade gånger skrikit jävla svartskalle åt butiksföreståndaren och tvingat denne att lägga sig ned på golvet.

Sammantaget var detta tillräckligt för att Figuerolas medarbetare skulle plocka fram förundersökningen och försöka utröna om rånarna hade anknytning till de lokala nazistgängen i Värmland och om rånet i så fall skulle kunna definieras som rasistisk brottslighet eftersom en rånare gett uttryck för rasistiska åsikter. Om så var fallet kunde rånet mycket väl utgöra en pinne i nästkommande års statistiska sammanställning, vilken därefter skulle analyseras och infogas i den europeiska statistik som EU:s kontor i Wien årligen sammanställde. Det kunde också visa sig att rånarna var scouter som köpt en Fröviksjacka med svenska flaggan och att det var en ren slump att butiksinnehavaren var invandrare och att ordet svartskalle förekom. Om så var fallet skulle Figuerolas avdelning stryka rånet från statistiken.

”Jag har en besvärlig uppgift till dig”, sa Torsten Edklinth.

”Jaha”, sa Monica Figuerola.

”Det är ett jobb som potentiellt kan innebära att du hamnar ordentligt i onåd och till och med att din karriär havererar.”

”Jag förstår.”

”Om du å andra sidan lyckas med din uppgift och saker och ting faller väl ut så kan det betyda en stor framgång i karriären. Jag tänker flytta över dig till författningsskyddets operativa enhet.”

”Förlåt att jag påpekar det, men författningsskyddet har ingen operativ enhet.”

”Jo”, sa Torsten Edklinth. ”Numera finns det en sådan enhet. Jag har grundat den enheten nu på morgonen. Den består för närvarande av en enda person. Det är du.”

Monica Figuerola såg tveksam ut.

”Författningsskyddets uppgift är att försvara konstitutionen mot inre hot, vilket vanligen betyder nazister eller anarkister. Men vad gör vi om det visar sig att hotet mot konstitutionen kommer från vår egen organisation?”

Han ägnade den kommande halvtimmen åt att återge hela den historia som Dragan Armanskij hade gett honom föregående kväll.

”Vem är källan till dessa påståenden?” undrade Monica Figuerola.

”Oviktigt just nu. Fokusera på den information informatören har lämnat.”

”Det jag undrar över är om du anser att källan är trovärdig.”

”Jag har känt denna källa i många år och anser att källan har mycket hög trovärdighet.”

”Det här låter ju faktiskt helt … jag vet inte vad. Osannolikt är bara förnamnet.”

Edklinth nickade.

”Som en spionroman”, sa han.

”Vad förväntar du dig att jag ska göra?”

”Från och med nu är du frikopplad från alla andra uppgifter. Du har en enda uppgift – att undersöka sanningshalten i den här historien. Du ska antingen verifiera eller avfärda påståendena. Du rapporterar direkt till mig och inte till någon annan.”

”Herregud”, sa Monica Figuerola. ”Jag förstår vad du menade med att det här kan innebära att jag hamnar i onåd.”

”Ja. Men om historien är sann … om endast en bråkdel av alla dessa påståenden är sanna så står vi inför en konstitutionell kris som vi måste hantera.”

”Var ska jag börja? Hur ska jag bära mig åt?”

”Börja med det enklaste. Börja med att läsa den här utredningen som Gunnar Björck skrev 1991. Sedan ska du identifiera de personer som påstås övervaka Mikael Blomkvist. Enligt min källa ägs bilen av en Göran Mårtensson, 40 år, polis och bosatt på Vittangigatan i Vällingby. Därefter ska du identifiera den andra personen som finns på bilderna som Mikael Blomkvists fotograf tog. Den blonde yngre mannen här.”

”Okej.”

”Därefter ska du undersöka Evert Gullbergs bakgrund. Jag har aldrig hört talas om människan, men enligt min källa måste det finnas en koppling till Säkerhetspolisen.”

”Så någon här på Säk skulle alltså ha beställt ett spionmord av en 78-årig gubbe. Jag tror inte på det.”

”Inte desto mindre ska du göra kontrollen. Och utredningen ska ske i hemlighet. Innan du vidtar några åtgärder så vill jag bli informerad. Jag vill inte ha några ringar på vattnet.”

”Det är en enorm utredning du beställer. Hur ska jag kunna göra det här på egen hand?”

”Det ska du inte. Du ska bara göra den här första kollen. Om du kommer tillbaka och säger att du har kollat och att du inte hittar något så är allt gott och väl. Om du hittar något misstänkt så får vi besluta hur vi ska gå vidare.”

Monica Figuerola ägnade sin lunchrast åt att lyfta skrot i polishusets gym. Själva lunchen bestod av svart kaffe och en smörgås med köttbullar och rödbetssallad som hon tog med sig tillbaka till sitt tjänsterum. Hon stängde dörren, städade av skrivbordet och började läsa Gunnar Björcks utredning medan hon åt sin smörgås.

Hon läste också bilagan med korrespondens mellan Björck och doktor Peter Teleborian. Hon antecknade varje namn och varje enskild händelse i rapporten som skulle kunna verifieras. Efter två timmar reste hon sig och gick till kaffeautomaten och hämtade mera kaffe. Då hon lämnade sitt rum låste hon dörren, vilket ingick i de dagliga rutinerna på RPS/Säk.

Det första hon gjorde var att kontrollera diarienumret. Hon ringde till registratorn och fick beskedet att någon rapport med det aktuella diarienumret inte existerade. Hennes andra kontroll bestod i att konsultera ett mediearkiv. Det gav bättre utdelning. Bägge kvällstidningarna och en morgontidning hade rapporterat om en person som skadats allvarligt vid en bilbrand på Lundagatan det aktuella datumet 1991. Offret för olyckan var en icke namngiven medelålders man. En kvällstidning rapporterade att enligt ett vittne hade branden avsiktligt startats av en ung flicka. Det skulle alltså vara den famösa brandbomb som Lisbeth Salander kastade mot en rysk agent vid namn Zalachenko. Händelsen tycktes åtminstone ha ägt rum.

Gunnar Björck, som stod som rapportens upphovsman, var en verklig person. Han var en känd hög befattningshavare på utlänningsroteln, sjukskriven på grund av diskbråck och dessvärre avliden på grund av självmord.

Personalenheten kunde dock inte ge besked om vad Gunnar Björck hade sysslat med 1991. Uppgiften var sekretessbelagd även för andra medarbetare på Säk. Vilket var rutin.

Att Lisbeth Salander hade varit bosatt på Lundagatan år 1991 och tillbringat de närmast följande två åren på S:t Stefans barnpsykiatriska klinik var enkelt att verifiera. I dessa avsnitt tycktes verkligheten åtminstone inte motsäga rapportens innehåll.

Peter Teleborian var en känd psykiatriker som brukade synas i TV. Han hade arbetat på S:t Stefans 1991 och var i dag dess överläkare.

Monica Figuerola funderade en lång stund på betydelsen av rapporten. Därefter ringde hon till biträdande chefen på personalavdelningen.

”Jag har en intrikat fråga”, förklarade hon.

”Vad?”

”Vi håller på med en analys på författningsskyddet där det handlar om att bedöma en persons trovärdighet och allmänna psykiska hälsa. Jag skulle behöva konsultera en psykiatriker eller annan kunskapare som är godkänd att få ta del av sekretesskyddad information. Doktor Peter Teleborian har nämnts för mig och jag vill veta om jag kan anlita honom.”

Det dröjde en stund innan hon fick svar.

”Doktor Peter Teleborian har varit extern konsult för Säk vid ett par tillfällen. Han har säkerhetsklassats och du kan i allmänna ordalag diskutera sekretesskyddad information med honom. Men innan du vänder dig till honom måste du följa den byråkratiska proceduren. Din chef måste godkänna det hela och göra en formell begäran att få konsultera Teleborian.”

Monica Figuerolas hjärta sjönk en aning. Hon hade verifierat något som inte kunde vara känt utanför en mycket begränsad skara. Peter Teleborian hade haft med RPS/Säk att göra. Därmed styrktes rapportens trovärdighet.

Hon lade ifrån sig rapporten och ägnade sig åt andra delar av den information som Torsten Edklinth försett henne med. Hon studerade Christer Malms bilder av de två personer som enligt uppgift hade skuggat Mikael Blomkvist från Café Copacabana den första maj.

Hon konsulterade bilregistret och konstaterade att Göran Mårtensson var en befintlig person som ägde en grå Volvo med det aktuella bilnumret. Därefter fick hon genom Säkerhetspolisens personalavdelning bekräftelse på att han var anställd på RPS/Säk. Det var den allra enklaste kontroll hon kunde göra och även denna information tycktes vara korrekt. Hennes hjärta sjönk ytterligare.

Göran Mårtensson arbetade på personskyddet. Han var livvakt. Han ingick i den grupp av medarbetare som vid flera tillfällen svarat för statsministerns säkerhet. Sedan några veckor var han dock tillfälligt utlånad till kontraspionaget. Tjänstledigheten hade inletts den 10 april, några dagar efter att Alexander Zalachenko och Lisbeth Salander hade förts till Sahlgrenska sjukhuset, men den sortens tillfälliga omplaceringar var inget ovanligt om det rådde personalbrist i något akut ärende.

Därefter ringde Monica Figuerola till biträdande chefen på kontraspionaget, en man som hon kände personligen och hade arbetat för under sin korta tid på avdelningen. Hon frågade om Göran Mårtensson sysslade med något viktigt eller om han kunde lånas över till en utredning på författningsskyddet.

Biträdande chefen på kontraspionaget var förbryllad. Monica Figuerola måste ha blivit felinformerad. Göran Mårtensson från personskyddet fanns inte utlånad till kontraspionaget. Ledsen.

Monica Figuerola lade ned telefonen och stirrade på luren i två minuter. På personskyddet trodde man att Mårtensson var utlånad till kontraspionaget. På kontraspionaget hade man inte alls lånat honom. Sådana transfereringar måste godkännas och handläggas av kanslichefen. Hon sträckte sig efter telefonluren för att ringa till kanslichefen men hejdade sig. Om man på personskyddet hade lånat ut Mårtensson så måste kanslichefen ha godkänt beslutet. Men Mårtensson fanns inte på kontraspionaget. Vilket kanslichefen måste vara medveten om. Och om Mårtensson var utlånad till någon avdelning som skuggade Mikael Blomkvist så måste kanslichefen känna till även det.

Torsten Edklinth hade sagt åt henne att inte skapa ringar på vattnet. Att fråga kanslichefen kunde följaktligen vara liktydigt med att kasta en väldigt stor sten i en liten ankdamm.

Erika Berger satte sig bakom sitt skrivbord i glasburen strax efter halv elva på måndagsmorgonen och pustade ut. Hon var i stort behov av den kopp kaffe från automaten i fikarummet som hon just hämtat. Hon hade tillbringat de första arbetstimmarna med att beta av två möten. Det första var ett femton minuter långt morgonmöte där redaktionssekreterare Peter Fredriksson drog upp riktlinjerna för dagens arbete. Hon tvingades allt mer förlita sig på Fredrikssons omdöme i avsaknad av förtroende för Anders Holm.

Det andra var ett timslångt möte med styrelseordförande Magnus Borgsjö, SMP:s ekonomichef Christer Sellberg och budgetansvarige Ulf Flodin. Mötet var en genomgång av en vikande annonsmarknad och sjunkande lösnummerförsäljning. Budgetchefen och ekonomichefen var överens om att åtgärder måste genomföras för att minska tidningens underskott.

”Vi klarade första kvartalet i år tack vare en marginell uppgång på annonsmarknaden och att två medarbetare gick i pension vid årsskiftet. Dessa tjänster är inte tillsatta”, sa Ulf Flodin. ”Vi kommer förmodligen att klara innevarande kvartal med ett marginellt underskott. Men det råder ingen tvekan om att gratistidningarna Metro och Stockholm City äter vidare på annonsmarknaden i Stockholm. Den enda prognos vi kan ge är att tredje kvartalet i år kommer att ge ett tydligt underskott.”

”Och hur möter vi det?” frågade Borgsjö.

”Det enda rimliga alternativet är nedskärningar. Vi har inte skurit ned sedan 2002. Men jag uppskattar att före årsskiftet måste minst tio tjänster bort.”

”Vilka tjänster då?” undrade Erika Berger.

”Vi får jobba med osthyvelsprincipen och plocka en tjänst här och en tjänst där. Sportredaktionen har just nu 6,5 tjänster. Där bör vi skära ned till fem heltider.”

”Om jag har förstått saken rätt går sportredaktionen redan nu på knäna. Det innebär att vi måste skära ned sportbevakningen i sin helhet.”

Flodin ryckte på axlarna.

”Jag lyssnar gärna på bättre förslag.”

”Jag har inga bättre förslag, men principen är den att om vi skär bort personal så måste vi göra en tunnare tidning och om vi gör en tunnare tidning kommer antalet läsare att minska och därmed även antalet annonsörer.”

”Den eviga onda cirkeln”, sa ekonomichefen Sellberg.

”Jag är anställd för att vända den här utvecklingen. Det innebär att jag kommer att satsa offensivt på att förändra tidningen och göra den mer attraktiv för läsare. Men jag kan inte göra det om jag ägnar mig åt att hyvla bort personalen.”

Hon vände sig till Borgsjö.

”Hur länge kan tidningen blöda? Hur stort underskott kan vi ta innan det vänder?”

Borgsjö trutade med läpparna.

”Sedan 1990-talets början har SMP ätit upp en stor del av gamla fonderade tillgångar. Vi har en aktieportfölj som minskat i värde med drygt trettio procent jämfört med för tio år sedan. En stor del av dessa fonder har använts till investeringar i datateknik. Det är alltså ofantligt stora utgifter vi haft.”

”Jag noterar att SMP har utvecklat ett eget textredigeringssystem, det här som kallas AXT. Vad kostade det att utveckla?”

”Ungefär fem miljoner kronor.”

”Jag begriper inte riktigt logiken här. Det finns billiga kommersiella program redan färdiga på marknaden. Varför har SMP satsat på att utveckla egna programvaror?”

”Ja du, Erika … svara på det den som kan. Men det var förre teknikchefen som övertalade oss. Han menade att det skulle bli billigare i det långa loppet och att SMP dessutom skulle kunna sälja licenser för programmet till andra tidningar.”

”Och har någon köpt programvaran?”

”Jo, faktiskt, en lokaltidning i Norge.”

”Lysande”, sa Erika Berger med torr röst. ”Nästa fråga, vi sitter med PC-datorer som är fem sex år gamla …”

”Det är uteslutet att göra någon investering i nya datorer det närmaste året”, sa Flodin.

Diskussionen hade fortsatt. Erika började bli akut medveten om att hennes invändningar nonchalerades av Flodin och Sellberg. För dem var det nedskärningar som gällde, vilket var begripligt ur en budgetchefs och en ekonomidirektörs synvinkel och oacceptabelt från en nytillträdd chefredaktörs horisont. Det som irriterade henne var dock att de ständigt avfärdade hennes argument med vänliga leenden som fick henne att känna sig som en tonårig skolflicka inför ett läxförhör. Utan att ett enda otillbörligt ord uttalades hade de en attityd mot henne som var så klassisk att det nästan var underhållande. Du ska inte bry din hjärna med så komplicerade saker, lilla stumpan.

Borgsjö var ingen större hjälp. Han var avvaktande och lät de övriga deltagarna i mötet tala till punkt, men hon upplevde inte samma nedlåtande attityd från honom.

Hon suckade och kopplade upp sin laptop och öppnade e-posten. Hon hade fått nitton mail. Fyra av dessa var spam från någon som ville (a) att hon skulle köpa Viagra, (b) erbjuda henne cybersex med The sexiest Lolitas on the net mot en kostnad av endast fyra amerikanska dollar i minuten, (c) ett något grövre erbjudande om Animal Sex, the Juiciest Horse Fuck in the Universe, samt (d) prenumerera på det elektroniska nyhetsbrevet mode.nu, vilket producerades av ett slaskföretag som överöste marknaden med reklamerbjudanden och som aldrig slutade skicka eländet hur många gånger hon än undanbad sig reklam. Ytterligare sju mail bestod av så kallade Nigeriabrev från änkan till den förre riksbankschefen i Abu Dhabi som erbjöd henne fantastiska summor om hon bara ville bidra med ett mindre förtroendeskapande kapital och liknande trams.

Den återstående mailen bestod av morgon-PM, lunch-PM, tre mail från redaktionssekreterare Peter Fredriksson som uppdaterade henne om utvecklingen i dagens huvudstory, ett mail från hennes personlige revisor som ville ha ett möte för att stämma av förändringarna i lön efter flytten från Millennium till SMP, samt ett mail från hennes tandhygienist som påminde om att det var dags för kvartalsbesöket. Hon antecknade tiden i sin elektroniska kalender och insåg omedelbart att hon skulle vara tvungen att avboka eftersom hon hade en stor redaktionskonferens inplanerad den dagen.

Slutligen öppnade hon det sista mailet som hade avsändaren och rubriken [För chefredaktörens kännedom]. Hon satte långsamt ned kaffekoppen.

Erika Berger höjde automatiskt blicken och sökte nyhetschefen Anders Holm. Han fanns inte vid sin plats och hon kunde inte se honom på redaktionen. Hon tittade på avsändaren och lyfte därefter luren och ringde till Peter Fleming, som var SMP:s teknikchef.

”Hej. Vem använder adressen ?”

”Ingen. Den adressen finns inte på SMP.”

”Jag har just fått ett mail från just den adressen.”

”Det är en fejk. Innehåller mailet virus?”

”Nej. Åtminstone har inte antivirusprogrammet reagerat.”

”Okej. Adressen finns inte. Men det är mycket enkelt att fejka en till synes riktig adress. Det finns sajter på nätet som du kan sända genom.”

”Går det att spåra ett sådant mail?”

”Det är nästan omöjligt även om personen i fråga är så dum att han skickar från sin privata hemdator. Man kan möjligen spåra IP-nummer till en server, men om han använder ett konto som han startat på till exempel hotmail så upphör spåret.”

Erika tackade för informationen. Hon funderade en kort stund. Det var knappast första gången som hon fick ett hotfullt mail eller ett meddelande från en ren dårfink. Mailet syftade uppenbarligen på hennes nya arbete som chefredaktör på SMP. Hon undrade om det var någon galning som läst om henne i samband med Moranders död eller om avsändaren fanns i huset.

Monica Figuerola funderade länge och väl på hur hon skulle göra med Evert Gullberg. En fördel med att arbeta på författningsskyddet var att hon hade vidsträckta befogenheter att plocka fram nästan vilken polisutredning som helst i Sverige som kunde tänkas ha något med rasistisk eller politisk brottslighet att göra. Hon konstaterade att Alexander Zalachenko var invandrare och att det i hennes arbetsuppgifter bland annat ingick att granska våld mot utlandsfödda personer och avgöra om detta var rasistiskt motiverat eller inte. Hon hade följaktligen legitim rätt att ta del av utredningen om mordet på Zalachenko för att avgöra om Evert Gullberg hade anknytning till en rasistisk organisation eller om han hade gett uttryck för rasistiska påståenden i samband med mordet. Hon beställde fram utredningen och läste noga igenom den. Där återfann hon de brev som skickats till justitieministern och konstaterade att de förutom en rad rättshaveristiska och nedsättande personangrepp även innehöll orden svartskalleälskare och landsförrädare.

Därefter var klockan fem. Monica Figuerola låste in allt material i kassaskåpet på sitt tjänsterum, städade bort kaffemuggen, stängde datorn och stämplade ut. Hon promenerade raskt till ett gym vid S: t Eriksplan och ägnade den följande timmen åt lite mjuk styrketräning.

När hon var klar promenerade hon till sin tvåa på Pontonjärgatan, duschade och åt en sen men kostriktigt sammansatt middag. Hon övervägde en stund att ringa till Daniel Mogren som bodde tre kvarter längre ned på samma gata. Daniel var snickare och kroppsbyggare och hade i tre års tid varit hennes träningskompis av och till. De senaste månaderna hade de även träffats och haft kompissex.

Sex var för all del nästan lika tillfredsställande som ett hårt träningspass på gymmet, men vid mogna 30 plus, närmare 40 minus, hade Monica Figuerola börjat fundera över om hon trots allt inte borde börja intressera sig för en permanent man och en mer permanent livssituation. Kanske till och med barn. Dock ej med Daniel Mogren.

Efter en stunds övervägande beslutade hon sig för att hon egentligen inte hade lust att träffa någon. Istället gick hon och lade sig med en bok om antikens historia. Hon somnade strax före midnatt.

KAPITEL 13: TISDAG 17 MAJ

Monica Figuerola vaknade tio över sex på tisdagsmorgonen, sprang en lång löprunda längs Norr Mälarstrand, duschade och stämplade in på polishuset tio över åtta. Hon ägnade morgontimmen åt att sammanställa ett PM med de slutsatser hon dragit föregående dag.

Klockan nio anlände Torsten Edklinth. Hon gav honom tjugo minuter att klara av eventuell morgonpost och gick därefter till hans dörr och knackade på. Hon väntade tio minuter medan hennes chef läste hennes PM. Han läste de fyra A4-arken två gånger från början till slut. Till sist tittade han upp på henne.

”Kanslichefen”, sa han eftertänksamt.

Hon nickade.

”Han måste ha godkänt utlåningen av Mårtensson. Han måste följaktligen veta att Mårtensson inte finns på kontraspionaget där han enligt personskyddet ska finnas.”

Torsten Edklinth tog av sig glasögonen och plockade upp en pappersservett och putsade dem grundligt. Han funderade. Han hade träffat kanslichef Albert Shenke på möten och interna konferenser vid oräkneliga tillfällen men kunde inte påstå att han personligen kände honom särskilt väl. Det var en relativt kortvuxen person med tunt rödblont hår och ett midjemått som svällt ut under årens lopp. Han visste att Shenke var drygt 55 år och att han hade arbetat vid RPS/Säk i åtminstone tjugofem år, eventuellt ännu längre. Han hade varit kanslichef det senaste decenniet och dessförinnan arbetat som biträdande kanslichef och på andra poster inom administrationen. Han uppfattade Shenke som en tystlåten person som kunde agera med hårda nypor om det behövdes. Edklinth hade ingen aning om vad Shenke sysslade med på fritiden, men han hade ett minne av att han vid något tillfälle sett honom i garaget i polishuset i fritidsklädsel och med golfklubbor över axeln. Han hade också vid ett tillfälle flera år tidigare av en slump stött ihop med Shenke på Operan.

”Det var en sak som slog mig”, sa hon.

”Vad?”

”Evert Gullberg. Han gjorde militärtjänsten på 1940-talet och blev skattejurist och försvann in i dimmorna på 1950-talet.”

”Ja?”

”Då vi resonerade om det här så pratade vi om honom som om han hade varit en lejd mördare.”

”Jag vet att det låter långsökt, men …”

”Det som slog mig var att det finns så lite bakgrund på honom att det verkar nästan fejkat. Både IB och Säk etablerade företag utanför huset på 1950- och 1960-talet.”

Torsten Edklinth nickade.

”Jag undrade när du skulle tänka på den möjligheten.”

”Jag skulle behöva tillstånd att gå in i personalfilerna från 1950-talet”, sa Monica Figuerola.

”Nej”, sa Torsten Edklinth och skakade på huvudet. ”Vi kan inte gå in i arkivet utan tillstånd från kanslichefen och vi vill inte väcka uppmärksamhet förrän vi har mer på fötterna.”

”Så hur tycker du att vi ska gå vidare?”

”Mårtensson”, sa Edklinth. ”Ta reda på vad han sysslar med.”

Lisbeth Salander studerade vädringsfönstret i sitt låsta vårdrum då hon hörde nyckeln i dörren och doktor Anders Jonasson kom in. Klockan var efter tio på tisdagskvällen. Han avbröt hennes planerande för hur hon skulle kunna fly från Sahlgrenska.

Hon hade mätt vädringsventilen i fönstret och konstaterat att hennes huvud skulle kunna passera och att hon nog inte skulle ha nämnvärda problem att klämma igenom resten av kroppen. Det var tre våningar till marken men en kombination av sönderrivna lakan och en tre meter lång förlängningskabel till en golvlampa skulle lösa det problemet.

I tankarna hade hon planerat sin flykt steg för steg. Problemet var kläder. Hon hade trosor och landstingets nattskjorta och ett par plastsandaler som hon fått låna. Hon hade två hundra kronor i kontanter som hon hade fått av Annika Giannini för att kunna beställa godis från sjukhuskiosken. Det skulle räcka till billiga jeans och en t-tröja på Myrorna, förutsatt att hon kunde lokalisera Myrorna i Göteborg. Resten av pengarna måste räcka till ett telefonsamtal till Plague. Därefter skulle saker och ting lösa sig. Hon planerade att landa i Gibraltar inom några dygn efter sin flykt och därefter bygga upp en ny identitet någonstans i världen.

Anders Jonasson nickade och satte sig i besöksstolen. Hon satte sig på sängkanten.

”Hej Lisbeth. Förlåt att jag inte hunnit hälsa på dig under de senaste dagarna, men jag har haft ett elände på akuten och jag har dessutom blivit handledare för ett par unga läkare.”

Hon nickade. Hon hade inte förväntat sig att doktor Anders Jonasson skulle göra särskilda besök hos henne.

Han plockade fram hennes journalanteckningar och studerade uppmärksamt hennes temperaturkurva och medicineringen. Han noterade att hon låg stadigt mellan 37 och 37,2 grader och att hon under den gångna veckan inte hade fått några huvudvärkstabletter.

”Det är doktor Endrin som är din läkare. Kommer du överens med henne?”

”Hon är okej”, svarade Lisbeth utan större entusiasm.

”Är det okej om jag gör en koll?”

Hon nickade. Han plockade upp en pennlampa ur fickan och böjde sig fram och lyste i hennes ögon för att granska hur pupillerna drog ihop sig och utvidgades. Han bad henne att öppna munnen och granskade hennes hals. Därefter lade han försiktigt händerna runt hennes hals och vred hennes huvud fram och tillbaka och åt sidorna några gånger.

”Du har inga besvär i nacken?” frågade han.

Hon skakade på huvudet.

”Hur är det med huvudvärken?”

”Jag känner av den ibland, men det går över.”

”Läkningsprocessen pågår fortfarande. Huvudvärken kommer att försvinna mer och mer.”

Hon hade fortfarande så kort hår att han bara behövde vika en liten tofs åt sidan för att känna på ärret ovanför örat. Det läktes problemfritt men det fanns en liten sårskorpa kvar.

”Du har klöst på såret igen. Ge fan i det.”

Hon nickade. Han fattade hennes vänstra armbåge och lyfte armen.

”Kan du höja armen på egen hand?”

Hon sträckte upp armen.

”Har du någon smärta eller obehag i skuldran?”

Hon skakade på huvudet.

”Stramar det?”

”En aning.”

”Jag tror att du måste träna musklerna i skuldran lite mer.”

”Det är svårt när man är inlåst.”

Han log mot henne.

”Det kommer inte att vara för evigt. Gör du de där övningarna som terapeuten säger?”

Hon nickade.

Han plockade fram stetoskopet och tryckte det mot sin handled en stund för att värma upp det. Sedan satte han sig på sängkanten och knäppte upp hennes nattskjorta och lyssnade på hennes hjärta och mätte pulsen. Han bad henne böja sig framåt och placerade stetoskopet på hennes rygg för att lyssna på lungorna.

”Hosta.”

Hon hostade.

”Okej. Du kan knäppa skjortan. Medicinskt är du mer eller mindre återställd.”

Hon nickade. Hon förväntade sig att han därmed skulle resa sig och lova att återkomma om några dagar, men han satt kvar på stolen. Han satt tyst en lång stund och tycktes fundera på något. Lisbeth väntade tålmodigt.

”Vet du varför jag blev läkare?” frågade han plötsligt.

Hon skakade på huvudet.

”Jag kommer från en arbetarfamilj. Jag tänkte alltid att jag ville bli läkare. Jag hade faktiskt tänkt bli psykiatriker när jag var i tonåren. Jag var fasligt intellektuell.”

Lisbeth betraktade honom med plötslig uppmärksamhet så fort han nämnde ordet psykiatriker.

”Men jag var inte säker på att jag skulle klara av studierna. Så när jag hade gått ut gymnasiet utbildade jag mig faktiskt till svetsare och jobbade som sådan i något år.”

Han nickade som tecken på att han talade sanning.

”Jag tyckte att det var en god idé att ha något att falla tillbaka på om läkarstudierna skulle misslyckas. Och att vara svetsare är inte så himla stor skillnad mot att vara läkare. Det handlar om att lappa ihop saker och ting. Och nu jobbar jag här på Sahlgrenska och lappar ihop sådana som du.”

Hon rynkade ögonbrynen och undrade misstänksamt om han drev med henne. Men han såg helt allvarlig ut.

”Lisbeth … jag undrar …”

Han var tyst i en så lång stund att Lisbeth nästan frågade vad han ville. Men hon behärskade sig och väntade ut honom.

”Jag undrar om du skulle bli arg på mig om jag bad att få ställa en privat och personlig fråga till dig. Jag vill fråga dig i egenskap av privatperson. Alltså inte som läkare. Jag kommer inte att anteckna ditt svar och jag kommer inte att diskutera det med någon annan människa. Du behöver inte svara om du inte vill.”

”Vad?”

”Det är en närgången och personlig fråga.”

Hon mötte hans blick.

”Sedan du blev inlåst på S:t Stefans i Uppsala då du var 12 år gammal har du vägrat att ens svara på tilltal då någon psykiatriker försökt prata med dig. Hur kommer det sig?”

Lisbeth Salanders ögon mörknade en aning. Hon betraktade Anders Jonasson med helt uttryckslösa ögon. Hon satt tyst i två minuter.

”Varför undrar du det?” frågade hon slutligen.

”Ärligt talat så är jag inte riktigt säker. Jag tror att jag försöker begripa något.”

Hennes mun krusades en aning.

”Jag pratar inte med tokdoktorer därför att de aldrig lyssnar på vad jag säger.”

Anders Jonasson nickade och skrattade plötsligt.

”Okej. Säg mig … vad tycker du om Peter Teleborian?”

Anders Jonasson hade kastat ur sig namnet så oväntat att Lisbeth nästan ryckte till. Hennes ögon smalnade väsentligt.

”Vad fan är det här, tjugo frågor? Vad är du ute efter?”

Hennes röst lät plötsligt som sandpapper. Anders Jonasson böjde sig fram mot henne så långt att han nästan invaderade hennes personliga territorium.

”Därför att en … vad var det för uttryck du använde … tokdoktor vid namn Peter Teleborian som inte är helt okänd i min yrkeskår har varit på mig två gånger de senaste dagarna och försökt få till stånd en möjlighet att undersöka dig.”

Lisbeth kände plötsligt en iskyla längs ryggraden.

”Tingsrätten kommer att utse honom att göra en rättspsykiatrisk utvärdering av dig.”

”Och?”

”Jag tycker inte om Peter Teleborian. Jag har nekat honom tillträde. Vid det senaste tillfället dök han upp oanmäld här på avdelningen och försökte buffla sig in till dig via en sköterska.”

Lisbeth knep ihop munnen.

”Hans agerande var en smula besynnerligt och lite för angeläget för att kännas riktigt bra. Alltså vill jag veta vad du tycker om honom.”

Den här gången var det Anders Jonassons tur att tålmodigt vänta ut Lisbeth Salanders replik.

”Teleborian är ett kräk”, svarade hon slutligen.

”Är det något personligt mellan er?”

”Det kan man säga.”

”Jag har också haft ett samtal med en myndighetsperson som så att säga vill att jag släpper in Teleborian till dig.”

”Och?”

”Jag frågade vad han hade för läkarkompetens att bedöma ditt tillstånd och bad honom dra åt fanders. Fast med ett mer diplomatiskt ordval.”

”Okej.”

”En sista fråga. Varför berättar du det här för mig?”

”Du frågade ju.”

”Jo. Men jag är läkare och jag har studerat psykiatri. Så varför pratar du med mig? Ska jag tolka det som att du har ett visst mått av förtroende för mig?”

Hon svarade inte.

”Då väljer jag att tolka det på det sättet. Jag vill att du ska veta att du är min patient. Det betyder att jag jobbar för dig och inte för någon annan.”

Hon tittade misstänksamt på honom. Han satt tyst en stund och betraktade henne. Sedan pratade han med ett lätt tonfall.

”Rent medicinskt är du mer eller mindre frisk. Du behöver ytterligare några veckors rehab. Men tyvärr är du väldigt frisk.”

”Tyvärr?”

”Ja.” Han log lättsamt mot henne. ”Du mår på tok för bra.”

”Vad menar du?”

”Det betyder att jag inte har några legitima skäl att hålla dig isolerad här och att åklagaren därmed snart kommer att kunna få dig överförd till ett häkte i Stockholm i väntan på rättegången om sex veckor. Jag skulle gissa att det kommer en sådan begäran redan nästa vecka. Och det betyder att Peter Teleborian kommer att få tillfälle att observera dig.”

Hon satt helt stilla i sängen. Anders Jonasson såg distraherad ut och böjde sig fram och rättade till hennes kudde. Han pratade med en röst som om han funderade högt.

”Du har varken huvudvärk eller minsta feber, så doktor Endrin kommer troligen att skriva ut dig.”

Han reste sig plötsligt.

”Tack för att du pratade med mig. Jag kommer och hälsar på dig igen innan du flyttas.”

Han var ända framme vid dörren då hon talade.

”Doktor Jonasson.”

Han vände sig mot henne.

”Tack.”

Han nickade kort en gång innan han gick ut och låste dörren.

Lisbeth Salander satt länge och stirrade på den låsta dörren. Till sist lade hon sig bakåt och stirrade upp i taket.

Det var då hon upptäckte att hon hade något hårt under bakhuvudet. Hon lyfte på kudden och upptäckte till sin häpnad en liten tygpåse som definitivt inte hade funnits där tidigare. Hon öppnade påsen och stirrade oförstående på en Palm Tungsten T3 handdator och en batteriladdare. Sedan tittade hon närmare på datorn och upptäckte en liten repa i övre kanten. Hennes hjärta slog ett dubbelslag. Det är min Palm. Men hur … Hon flyttade häpet blicken till den låsta dörren igen. Anders Jonasson var full av överraskningar. Hon var plötsligt upphetsad. Hon slog omedelbart på datorn och upptäckte lika snabbt att den var lösenordsskyddad.

Hon stirrade frustrerad på skärmen som blinkade uppfordrande. Och hur fan är det tänkt att jag ska … Sedan tittade hon i tygpåsen och upptäckte en hopvikt pappersremsa i botten. Hon skakade ut remsan och vecklade upp den och läste en rad i prydlig handstil.

Lisbeth skrattade för första gången på flera veckor. Betalt för gammal ost. Hon funderade några sekunder. Sedan plockade hon upp den digitala pennan och skrev sifferkombinationen 9277, vilket motsvarade bokstäverna WASP på tangentbordet. Det var den kod som Kalle Jävla Blomkvist hade tvingats lista ut då han oinbjuden tog sig in i hennes lägenhet på Fiskargatan vid Mosebacke och utlöste inbrottslarmet.

Det fungerade inte.

Hon försökte med 52553 vilket motsvarade bokstäverna KALLE.

Det fungerade inte heller. Eftersom Kalle Jävla Blomkvist förmodligen avsåg att hon skulle använda datorn så hade han valt något enkelt lösenord. Han hade använt signaturen Kalle som han vanligen avskydde. Hon associerade. Hon funderade en stund. Det måste vara en förolämpning. Därefter slog hon 63663 vilket motsvarade ordet PIPPI.

Datorn gick snällt igång.

Hon fick upp en Smiley på skärmen med en pratbubbla:

Hon hittade omedelbart dokumentet längst upp i kön. Hon klickade och läste.

Lisbeth läste Mikaels brev två gånger och tittade förbryllad på handdatorn. Efter en period av totalt datacelibat hade hon en omåttlig cyberabstinens. Hon undrade vilken stortå Kalle Jävla Blomkvist hade tänkt med då han smugglade in en dator till henne men glömde att hon behövde sin mobil för att kunna få kontakt med nätet.

Hon låg och funderade då hon plötsligt hörde steg i korridoren. Hon slog omedelbart av datorn och tryckte in den under kudden. När hon hörde nyckeln sättas i dörren insåg hon att tygpåsen och batteriladdaren fortfarande låg på sängbordet. Hon sträckte ut handen och slet ned påsen under täcket och tryckte upp kabelhärvan i skrevet. Hon låg passivt och tittade upp i taket då nattsköterskan kom in och hälsade vänligt och frågade hur det stod till med Lisbeth och om hon behövde något.

Lisbeth förklarade att hon mådde bra och att hon ville ha ett paket cigaretter. Denna begäran avslogs vänligt men bestämt. Hon fick ett paket nikotintuggummi. När sköterskan stängde dörren såg Lisbeth en skymt av Securitasvakten som satt posterad på en stol ute i korridoren. Lisbeth väntade till dess att hon hörde stegen avlägsna sig innan hon plockade upp handdatorn igen.

Hon slog på den och sökte kontakt med nätet.

Det var en nästan chockartad känsla då handdatorn plötsligt markerade att den hade hittat en koppling och låst den. Kontakt med nätet. Omöjligt.

Hon hoppade upp ur sängen så snabbt att hon kände smärta i den skadade höften. Hon såg sig häpet omkring i rummet. Hur? Hon gick en långsam runda och granskade varje vinkel och vrå … Nej, det finns ingen mobil i rummet. Ändå hade hon kontakt med nätet. Sedan spred sig ett skevt leende över hennes ansikte. Kopplingen var radiostyrd och låst till en mobil genom Bluetooth som hade en räckvidd på tio till tolv meter. Hennes blick sökte sig till en ventil strax under taket.

Kalle Jävla Blomkvist hade planterat en telefon omedelbart utanför hennes rum. Det var den enda förklaringen.

Men varför inte smuggla in telefonen också … Naturligtvis. Batterierna.

Hennes Palm behövde bara laddas var tredje dag eller så. En mobil som var påkopplad och som hon surfade hårt på skulle bränna ut batterierna snabbt. Blomkvist eller snarare någon som han hade anlitat och som fanns därute måste byta batterier med jämna mellanrum.

Däremot hade han naturligtvis skickat in batteriladdaren till hennes Palm. Den måste hon ha tillgänglig. Men det var enklare att gömma och hantera ett föremål än två. Han är inte så korkad i alla fall.

Lisbeth började med att bestämma hur hon skulle förvara handdatorn. Hon måste hitta ett gömställe. Det fanns eluttag vid dörren och i panelen på väggen bakom sängen. Det var den panelen som försörjde hennes sänglampa och digitalklocka med ström. Där fanns ett hålrum efter den radio som hade plockats bort. Hon log. Både batteriladdaren och handdatorn fick plats. Hon kunde använda strömkällan inne i sängbordet för att låta handdatorn stå på laddning under dagtid.

Lisbeth Salander var lycklig. Hennes hjärta bultade kraftigt då hon för första gången på två månader startade handdatorn och gick ut på internet.

Att surfa på en Palm handdator med en pytteliten skärm och digitalpenna var inte samma sak som att surfa på en PowerBook med en 17-tumsskärm. Men hon var uppkopplad. Från sin säng på Sahlgrenska kunde hon nå precis hela världen.

Hon började med att gå in på en privat hemsida som gjorde reklam för tämligen ointressanta bilder av en okänd och inte särskilt kompetent amatörfotograf vid namn Gill Bates i Jobsville, Pennsylvania. Lisbeth hade vid ett tillfälle kontrollerat saken och konstaterat att orten Jobsville inte existerade. Trots detta hade Bates tagit över 200 bilder av samhället och lagt ut i ett galleri med små tumnaglar. Hon scrollade ned till bild 167 och klickade upp förstoringen. Bilden föreställde kyrkan i Jobsville. Hon satte pekaren på spetsen av spiran i kyrktornet och klickade. Hon fick omedelbart upp ett pop up-fönster som efterlyste ID och lösen. Hon plockade fram den digitala pennan och skrev ordet Remarkable i rutan för ID och A(89)Cx#magnolia som lösenord.

Hon fick upp en ruta med texten [ERROR – You have the wrong password] och en knapp med [OK – Try again]. Lisbeth visste att om hon klickade på [OK – Try again] och försökte med ett nytt lösenord så skulle hon bara få upp samma ruta igen – år efter år, oavsett hur länge hon höll på. Istället klickade hon på bokstaven [O] i ordet [ERROR].

Skärmen blev svart. Därefter öppnades en animerad dörr och någonting som såg ut som Lara Croft klev fram. En pratbubbla materialiserades med texten [WHO GOES THERE?].

Hon klickade på pratbubblan och skrev ordet Wasp. Hon fick omedelbart svaret [Prove it – or else …] medan den animerade Lara Croft osäkrade en pistol. Lisbeth visste att det inte var ett helt fiktivt hot. Om hon skrev fel lösenord tre gånger i rad skulle sidan släckas ned och namnet Wasp strykas från medlemslistan. Hon textade prydligt lösenordet MonkeyBusiness.

Skärmen ändrade form igen och fick en blå bakgrund med texten:

Hon klickade på ruta [(d) Talk] och gick därefter till menyraden [Who’s online?] och fick upp en förteckning med namnen Andy, Bambi, Dakota, Jabba, BuckRogers, Mandrake, Pred, Slip, SisterJen, SixOfOne och Trinity.

, skrev Wasp.

, skrev SixOfOne omedelbart.

frågade Trinity.

, skrev Dakota.

Lisbeth var inte säker, men hon misstänkte att Dakota var en kvinna. De övriga medborgarna online, inklusive den som kallade sig SisterJen, var grabbar. Hacker Republic hade sammanlagt (sist hon var uppkopplad) sextiotvå medborgare varav fyra var tjejer.

, skrev Lisbeth.

skrev Dakota.

, skrev Trinity.

Han fick genast abuse från fem håll.

Av de sextiotvå medborgarna hade Wasp träffat två personer ansikte mot ansikte. Plague, som för ovanlighetens skull inte var online, var den ena. Trinity var den andra. Han var engelsman och bosatt i London. Två år tidigare hade hon träffat honom i några timmar då han bistått henne och Mikael Blomkvist i jakten på Harriet Vanger genom att göra en olaga avlyssning av en hemtelefon i den prydliga förorten St. Albans. Lisbeth fumlade med den klumpiga digitalpennan och önskade att hon haft ett tangentbord.

<Är du kvar?> frågade Mandrake.

Hon bokstaverade.

undrade Pred.

, skrev Slip.

kom det genast från tre chattare.

Lisbeth summerade sin belägenhet på fem rader vilket togs emot med ett bekymrat mumlande.

undrade Trinity.

, konstaterade Bambi.

, sa SisterJen, vilket följdes av en serie nedsättande tillmälen om Wasps förståndsgåvor. Lisbeth log. Konversationen återupptogs med ett inlägg av Dakota.

föreslog SixOfOne.

, sa Wasp.

, föreslog Mandrake.

Medborgarna i Hacker Republic var inte spridare av datavirus i allmänhet. Tvärtom – de var hackers och följaktligen oförsonliga motståndare till idioter som skickade datavirus som bara hade till syfte att sabotera nätet och haverera datorer. De var informationsnarkomaner och ville ha ett fungerande nät som de kunde hacka.

Däremot var förslaget att släcka den svenska regeringen inget tomt hot. Hacker Republic utgjorde en mycket exklusiv klubb med de bästa av de bästa, en elitstyrka som vilken försvarsmakt som helst skulle ha betalat enorma summor för att kunna använda i cybermilitära syften, om nu the citizens skulle kunna förmås känna den sortens lojalitet mot någon stat. Vilket inte var alltför sannolikt.

Men de var samtliga Computer Wizards och knappast okunniga i konsten att konstruera datavirus. De var heller inte nödbedda att genomföra speciella kampanjer om situationen så krävde. Några år tidigare hade en citizen i Hacker Rep, som i det civila var programutvecklare i Kalifornien, blivit blåst på ett patent av ett dot-com-företag på frammarsch och som dessutom hade fräckheten att dra medborgaren inför rätta. Detta föranledde samtliga aktivister i Hacker Rep att under ett halvår ägna en uppseendeväckande energi åt att hacka och förstöra varje dator som ägdes av företaget i fråga. Varenda affärshemlighet och mail – tillsammans med några fejkade dokument som kunde tolkas som att företagets vd ägnade sig åt skattebedrägerier – lades med förtjusning ut på nätet tillsammans med information om vd:ns hemliga älskarinna och bilder från en fest i Hollywood där vd:n snortade kokain. Företaget hade gått i konkurs efter ett halvår och ännu flera år senare ägnade sig några långsinta medlemmar av folkmilisen i Hacker Rep åt att med jämna mellanrum hemsöka den forne vd:n.

Om ett femtiotal av världens främsta hackers beslutade sig för att gemensamt gå till samordnat angrepp mot en stat skulle staten förmodligen överleva men inte utan kännbara problem. Kostnaderna skulle sannolikt räknas i miljarder om Lisbeth gav tummen upp. Hon funderade en stund.

, sa Dakota.

, sa Mandrake.

, skrev Bambi.

, skrev Trinity.

Lisbeth Salander lutade sig tillbaka mot kudden och följde konversationen med ett skevt leende. Hon undrade varför hon, som hade så svårt att prata om sig själv med människor som hon träffade ansikte mot ansikte, helt obekymrat kunde lämna ut sina mest intima hemligheter till en samling fullkomligt okända tokstollar på internet. Men faktum var att om Lisbeth Salander hade en familj och en grupptillhörighet så var det tillsammans med just dessa kompletta galningar. Ingen av dem hade egentligen möjlighet att hjälpa henne med hennes problem med svenska staten. Men hon visste att om det behövdes så skulle de ägna väsentlig tid och energi åt lämpliga styrkedemonstrationer. Genom nätverket kunde hon också skaffa gömställen utomlands. Det var tack vare Plagues kontakter på nätet hon hade kunnat skaffa sig ett norskt pass i namnet Irene Nesser.

Lisbeth hade ingen aning om hur medborgarna i Hacker Rep såg ut och hon hade bara en vag uppfattning om vad de gjorde utanför nätet – medborgarna var notoriskt vaga om sina identiteter. Till exempel påstod SixOfOne att han var en svart, manlig amerikansk medborgare av katolsk härkomst bosatt i Toronto, Kanada. Han kunde lika gärna vara vit, kvinna, lutheran och bosatt i Skövde.

Den hon kände bäst var Plague – det var han som en gång hade introducerat henne i familjen, och ingen blev någonsin medlem i det exklusiva sällskapet utan synnerligen kraftiga rekommendationer. Den som blev medlem måste dessutom vara personligt bekant med någon annan medborgare – i hennes fall Plague.

På nätet var Plague en intelligent och socialt begåvad medborgare. I verkligheten var han en kraftigt överviktig och socialt störd 30-årig förtidspensionär bosatt i Sundbyberg. Han tvättade sig på tok för sällan och hans lägenhet luktade apa. Lisbeth brukade vara sparsam med besök hos honom. Det räckte bra med att bara umgås med honom på nätet.

Medan chatten fortfarande pågick laddade Wasp ned mail som kommit till hennes privata mailbox i Hacker Rep. Ett mail var från medlemmen Poison och innehöll en förbättrad version av hennes program Asphyxia 1.3 som låg tillgängligt för alla republikens medborgare i Arkivet. Asphyxia var ett program med vilket hon kunde kontrollera andra personers datorer på internet. Poison förklarade att han med framgång hade använt programmet och att hans uppdaterade version omfattade de senaste versionerna av Unix, Apple och Windows. Hon mailade en kort replik och tackade för uppgraderingen.

Under den kommande timmen, medan det började bli kväll i USA, hade ytterligare ett halvdussin citizens kommit online och hälsat Wasp välkommen hem och lagt sig i debatten. När Lisbeth slutligen loggade ut handlade diskussionen om huruvida den svenske statsministerns dator kunde förmås att sända artiga men fullständigt rubbade mail till andra regeringschefer i världen. En arbetsgrupp hade bildats för att bringa klarhet i frågan. Lisbeth avslutade med att bokstavera ett kort inlägg.

Alla sa puss och kram och kramade och manade henne att vårda sitt hål i skallen.

när Lisbeth hade loggat ut från Hacker Republic gick hon in på [www.yahoo.com] och loggade in på den privata nyhetsgruppen [Stolliga–Bordet]. Hon upptäckte att nyhetsgruppen hade två medlemmar; hon själv och Mikael Blomkvist. Mailboxen innehöll ett enda mail som skickats två dagar tidigare. Det hade titeln [Läs detta först].

Lisbeth funderade en stund. Nja. En halvtom kaffetermos, några äpplen och ett ombyte kläder. Det var lugnt.

Lisbeth övervägde hans ord och ryckte på axlarna. Allt detta hade hon redan diskuterat med Annika Giannini. Det var ett uselt läge men inga nyheter. Hon hade öppenhjärtigt redogjort för allt som hade hänt i Gosseberga, men avstått från att berätta detaljer om Bjurman.

Lisbeth bet sig eftertänksamt i underläppen.

Lisbeth nickade för sig själv. Allt detta hade hon redan räknat ut. Problemet var att hon inte riktigt visste vad hon skulle göra åt saken.

Hon öppnade arkivet på [Stolliga–Bordet]. Det innehöll tjugosex dokument i varierande storlek.

KAPITEL 14: ONSDAG 18 MAJ

Monica Figuerola klev upp klockan fem på onsdagsmorgonen och gjorde en ovanligt kort löprunda innan hon duschade och klädde sig i svarta jeans, vitt linne och tunn grå linnekavaj. Hon kokade kaffe som hon hällde upp i en termos och bredde smörgåsar. Hon satte också på sig ett hölster och plockade fram sin Sig Sauer från vapenskåpet. Strax efter sex startade hon sin vita Saab 9-5 och åkte till Vittangigatan i Vällingby.

Göran Mårtensson var bosatt på det översta planet i ett trevåningshus i förorten. Under tisdagen hade hon plockat fram allt hon kunde hitta om honom i offentliga arkiv. Han var ogift, vilket dock inte hindrade att han kunde vara sambo med någon. Han hade inga anmärkningar hos kronofogden, ingen större förmögenhet och tycktes inte leva något utsvävande liv. Han var sällan sjukskriven.

Det enda anmärkningsvärda med honom var att han hade licens för inte mindre än sexton skjutvapen. Tre av dessa var jaktgevär, medan övriga var handeldvapen av varierande slag. Så länge han hade licens var det förvisso inget brott, men Monica Figuerola hyste en välgrundad skepsis mot människor som samlade på sig stora mängder vapen.

Volvon med registreringsskylten som började med KAB stod på parkeringsplatsen ungefär fyrtio meter från den plats där Monica Figuerola parkerade. Hon hällde upp en halv kopp svart kaffe i en pappersmugg och åt en baguette med sallad och ost. Därefter skalade hon en apelsin och sög länge på varje klyfta.

Vid morgonronden var Lisbeth Salander hängig och hade svår huvudvärk. Hon begärde att få en Alvedon vilket hon fick utan diskussion.

Efter en timme hade huvudvärken förstärkts. Hon ringde på sköterskan och bad om ännu en Alvedon. Ej heller denna insats hjälpte. Vid lunchtid hade Lisbeth så ont i huvudet att sköterskan tillkallade doktor Endrin, som efter en kort undersökning föreskrev kraftigt smärtstillande tabletter.

Lisbeth placerade tabletterna under tungan och spottade ut dem så fort hon blev lämnad ensam.

Vid tvåtiden på eftermiddagen började hon spy. Detta upprepades vid tretiden.

Vid fyratiden kom doktor Anders Jonasson upp på avdelningen strax innan doktor Helena Endrin skulle gå hem. De konfererade en kort stund.

”Hon är illamående och har kraftig huvudvärk. Jag har gett henne Dexofen. Jag förstår inte riktigt vad som händer med henne … Hon har ju utvecklats så bra den senaste tiden. Det kan vara en influensa av något slag …”

”Har hon feber?” frågade doktor Jonasson.

”Nej, bara 37,2 för en timme sedan. Ingen sänka att tala om.”

”Okej. Jag ska hålla ett öga på henne under natten.”

”Nu går jag ju på semester i tre veckor”, sa doktor Endrin. ”Det blir du eller Svantesson som får ta hand om henne. Men Svantesson har inte haft så mycket med henne att göra …”

”Okej. Jag sätter upp mig själv som hennes huvudläkare medan du är ledig.”

”Bra. Om det är någon kris och du behöver hjälp kan du förstås ringa.”

De gjorde ett kort besök tillsammans vid Lisbeths sjukbädd. Hon låg nedbäddad med täcket upp till nästippen och såg miserabel ut. Anders Jonasson lade sin hand på hennes panna och konstaterade att den var fuktig.

”Jag tror att vi får göra en liten undersökning.”

Han tackade doktor Endrin och sa god kväll till henne.

Vid femtiden upptäckte doktor Jonasson att Lisbeth hastigt hade utvecklat en temperatur på 37,8 grader, vilket bokfördes i hennes journal. Han besökte henne tre gånger under kvällen och noterade i journalen att temperaturen låg kvar kring 38 grader – för högt för att vara normalt och för lågt för att utgöra ett verkligt problem. Vid åttatiden beordrade han en skallröntgen.

När han fick röntgenplåtarna studerade han dem ingående. Han kunde inte observera något uppseendeväckande men konstaterade att det fanns ett knappt skönjbart mörkare parti i omedelbar anslutning till kulhålet. Han gjorde en noga genomtänkt och till intet förpliktigande formulering i hennes journal:

”Röntgenundersökningen ger ej underlag för definitiva slutsatser men tillståndet för patienten har uppenbarligen hastigt försämrats under dagen. Det kan ej uteslutas att det föreligger en mindre blödning som ej syns på röntgenbilderna. Patienten ska hållas i vila och under strikt observation den närmaste tiden.”

Erika Berger hade fått tjugotre mail då hon anlände till SMP klockan halv sju på onsdagsmorgonen.

Ett av dessa mail hade avsändaren . Texten var kort. Den innehöll ett enda ord.

Hon suckade och höjde pekfingret för att radera mailet. I sista stund ändrade hon sig. Hon bläddrade tillbaka i kön för inkomna mail och öppnade mailet som hade kommit två dagar tidigare. Avsändaren hade varit . Hmm. Två mail med ordet hora och fejkade avsändare från massmedievärlden. Hon skapade en ny folder som hon döpte till [MediaDåre] och sparade bägge mailen. Därefter tog hon itu med morgonens nyhets-PM.

Göran Mårtensson lämnade bostaden klockan 07.40 på morgonen. Han satte sig i sin Volvo och körde in mot city men svängde över Stora Essingen och Gröndal in på Södermalm. Han körde Hornsgatan och tog sig till Bellmansgatan via Brännkyrkagatan. Han svängde vänster in på Tavastgatan vid puben Bishop’s Arms och parkerade precis på hörnet.

Monica Figuerola hade tur som en tokig. Just då hon kom fram till Bishop’s Arms svängde en skåpbil ut och lämnade parkeringsplats vid trottoarkanten på Bellmansgatan. Hon stod med nosen precis vid korsningen av Bellmansgatan och Tavastgatan. Från sin plats på krönet framför Bishop’s Arms hade hon en makalös utsikt över scenen. Hon såg en liten skymt av bakrutan på Mårtenssons Volvo på Tavastgatan. Rakt framför henne, i den extremt branta backen ned mot Pryssgränd, låg Bellmansgatan 1. Hon såg fasaden från sidan och kunde därmed inte se själva porten, men så fort någon klev ut på gatan kunde hon observera detta. Hon tvivlade inte på att det var denna adress som var orsaken till Mårtenssons besök i området. Det var Mikael Blomkvists port.

Monica Figuerola konstaterade att området runt Bellmansgatan 1 var en mardröm att bevaka. Den enda plats där porten i grytan nere på Bellmansgatan kunde observeras direkt var från promenaden och gångbron uppe på övre Bellmansgatan vid Mariahissen och Laurinska huset. Där fanns ingen plats för bilparkering och observatören stod naken på gångbron som en svala på en gammal telefonledning. Den plats vid korsningen av Bellmansgatan och Tavastgatan där Monica Figuerola parkerat var i princip den enda plats där hon kunde sitta i bilen och ha utsikt över hela området. Det var också en dålig plats eftersom en uppmärksam person lätt kunde se henne i bilen.

Hon vred huvudet. Hon ville inte lämna bilen och börja strosa omkring i området; hon var medveten om att hon var lätt att lägga märke till. I sin polisiära funktion hade hon utseendet mot sig.

Mikael Blomkvist kom ut genom porten klockan 09.10. Monica Figuerola antecknade tiden. Hon såg att hans blick svepte över gångbron på övre Bellmansgatan. Han började promenera uppför backen rakt mot henne.

Monica Figuerola öppnade handskfacket och vek upp en Stockholmskarta som hon placerade på passagerarsätet. Därefter öppnade hon ett anteckningsblock och plockade upp en penna ur kavajfickan, och tog upp sin mobiltelefon och låtsades prata. Hon höll huvudet nedböjt så att handen med telefonen dolde en del av hennes ansikte.

Hon såg att Mikael Blomkvist kastade en kort blick in på Tavastgatan. Han visste att han var övervakad och måste ha sett Mårtenssons bil, men han promenerade vidare utan att visa intresse för bilen. Agerar lugnt och kallt. Somliga skulle ha ryckt upp bildörren och spöat skiten ur honom.

I nästa ögonblick passerade han hennes bil. Monica Figuerola var fullt upptagen med att spåra någon adress på Stockholmskartan samtidigt som hon talade i mobilen, men hon kände att Mikael Blomkvist tittade på henne då han passerade. Misstänksam mot allt i omgivningen. Hon såg hans ryggtavla i backspegeln på passagerarsidan då han fortsatte ned mot Hornsgatan. Hon hade sett honom på TV ett par gånger men det var första gången hon såg honom i verkligheten. Han var klädd i blåjeans, t-tröja och en grå kavaj. Han hade en axelremsväska och gick med långa slängiga steg. En rätt vacker karl.

Göran Mårtensson dök upp vid hörnet av Bishop’s Arms och följde Mikael Blomkvist med blicken. Han hade en ganska stor sportbag över axeln och avslutade just ett samtal på sin mobiltelefon. Monica Figuerola förväntade sig att han skulle följa efter Mikael Blomkvist, men till hennes förvåning korsade han gatan rakt framför hennes bil och svängde vänster nedför backen mot Mikael Blomkvists port. I nästa sekund passerade en man i blåställ Monica Figuerolas bil och slog följe med Mårtensson. Hallå, var kom du ifrån?

De stannade framför Mikael Blomkvists port. Mårtensson slog koden och de försvann in i trapphuset. De tänker kontrollera lägenheten. Amatörernas afton. Vad tusan tror han att han sysslar med?

Därefter lyfte Monica Figuerola blicken till backspegeln och hajade till när hon plötsligt såg Mikael Blomkvist igen. Han hade kommit tillbaka och stod ungefär tio meter bakom henne, precis så nära att han kunde följa Mårtensson och hans kumpan med ögonen över krönet i den branta backen ned mot Bellmansgatan 1. Hon betraktade hans ansikte. Han tittade inte på henne. Däremot hade han sett Göran Mårtensson försvinna in i porten. Efter en kort stund vände Blomkvist på klacken och fortsatte promenaden mot Hornsgatan.

Monica Figuerola satt orörlig i trettio sekunder. Han vet att han är övervakad. Han håller koll på omgivningen. Men varför agerar han inte? Normala människor skulle röra upp himmel och jord … han planerar något.

Mikael Blomkvist lade på telefonen och betraktade eftertänksamt anteckningsblocket på skrivbordet. Bilregistret hade just upplyst honom om att den bil med en blond kvinna han observerat på krönet av Bellmansgatan ägdes av en Monica Figuerola, född 1969 och bosatt på Pontonjärgatan på Kungsholmen. Eftersom det var en kvinna som suttit i bilen så antog Mikael att det var Figuerola själv.

Hon hade talat i mobiltelefon och konsulterat en karta som låg uppslagen i passagerarsätet. Mikael hade ingen anledning att förmoda att hon hade något med Zalachenkoklubben att göra, men han registrerade varje avvikelse från det normala i sin omgivning och särskilt runt sin bostad.

Han höjde rösten och ropade in Lottie Karim.

”Vem är den här tjejen? Gräv fram passbild, var hon jobbar och allt du hittar om hennes bakgrund.”

”Okej”, sa Lottie Karim och gick tillbaka till sitt skrivbord.

smp:s ekonomichef christer Sellberg såg närmast förbluffad ut. Han sköt ifrån sig det A4-ark med nio korta punkter som Erika Berger hade lagt fram på budgetutskottets veckomöte. Budgetchefen Ulf Flodin såg bekymrad ut. Styrelseordföranden Borgsjö såg som alltid neutral ut.

”Det här är omöjligt”, konstaterade Sellberg med ett artigt leende.

”Varför det?” undrade Erika Berger.

”Styrelsen kommer aldrig att gå med på detta. Detta går ju emot all rim och reson.”

”Ska vi ta det från början”, föreslog Erika Berger. ”Jag är anställd för att göra SMP vinstdrivande igen. För att kunna göra det måste jag ha något att arbeta med. Eller hur?”

”Jo, men …”

”Jag kan inte trolla fram innehållet i en dagstidning genom att sitta i glasburen och önska mig saker och ting.”

”Du förstår inte de ekonomiska realiteterna.”

”Det är möjligt. Men jag förstår tidningsmakeriet. Och verkligheten är sådan att de senaste femton åren har SMP:s sammanlagda personalstyrka minskat med 118 personer. Låt gå för att hälften av dessa är grafiker som ersatts av ny teknik och så vidare, men antalet textproducerande reportrar har minskat med hela 48 personer under denna tid.”

”Det har varit nödvändiga nedskärningar. Om inte de ägt rum så hade tidningen varit nedlagd för länge sedan.”

”Låt oss avvakta med vad som är nödvändigt och inte nödvändigt. De senaste tre åren har arton reportertjänster försvunnit. Dessutom har vi nu situationen att hela nio tjänster på SMP är vakanta och i viss mån täckta av tillfälliga vikarier. Sportredaktionen är grovt underbemannad. Där ska finnas nio anställda och i mer än ett år har två tjänster varit obesatta.”

”Det handlar om att spara pengar. Så enkelt är det.”

”Kulturen har tre tjänster obesatta. Ekonomiredaktionen saknar en tjänst. Rättsredaktionen existerar i praktiken inte … där har vi en redaktionschef som plockar reportrar från allmänredaktionen för varje uppdrag. Och så vidare. SMP har inte haft en seriös bevakning av verk och myndigheter på åtminstone åtta år. Där är vi helt beroende av frilansare och det material som TT producerar … och som du vet lade TT ned sin verkredaktion för många år sedan. Det finns med andra ord inte en enda redaktion i Sverige som bevakar statliga verk och myndigheter.”

”Tidningsbranschen befinner sig i ett utsatt läge …”

”Verkligheten är den att antingen bör SMP läggas ned med omedelbar verkan eller så fattar styrelsen beslut att göra en offensiv satsning. Vi har i dag färre anställda som producerar mer text varje dag. Texterna blir usla, ytliga och saknar trovärdighet. Alltså slutar folk att läsa SMP.”

”Du förstår inte det här …”

”Jag är trött på att höra att jag inte förstår det här. Jag är ingen praoelev som är här för att bli underhållen.”

”Men ditt förslag är vansinnigt.”

”Varför det?”

”Du föreslår att tidningen inte ska vara vinstdrivande.”

”Hör du Sellberg, under det här året kommer du att dela ut en stor summa pengar som avkastning till tidningens tjugotre aktieägare. Till det kommer fullkomligt befängda bonusutdelningar, som kommer att kosta SMP närmare tio miljoner kronor, till nio personer som sitter i SMP:s styrelse. Du har gett dig själv en bonus på 400 000 kronor som belöning för att du administrerat nedskärningar på SMP. Det är för all del inte på långa vägar så stor bonus som diverse Skandiadirektörer roffat åt sig, men i mina ögon är du inte värd ett enda öre. Bonus ska utbetalas då du gjort något som stärkt SMP. I själva verket har dina nedskärningar försvagat SMP och fördjupat krisen.”

”Det där är mycket orättvist. Styrelsen har godkänt varenda åtgärd jag föreslagit.”

”Styrelsen har godkänt dina åtgärder därför att du garanterat en aktieutdelning varje år. Det är det som måste ta slut här och nu.”

”Du föreslår alltså på fullaste allvar att styrelsen ska fatta beslut om att slopa alla aktieutdelningar och all bonus. Hur tror du att aktieägarna ska kunna gå med på det?”

”Jag föreslår ett nollvinstsystem i år. Det skulle innebära en besparing på närmare 21 miljoner kronor och möjlighet att kraftigt förstärka SMP:s personal och ekonomi. Jag föreslår också lönesänkningar för chefer. Jag har fått en månadslön på 88 000 kronor, vilket är fullständigt vansinne för en tidning som inte ens kan tillsätta tjänster på sportredaktionen.”

”Du vill alltså sänka din egen lön? Är det någon sorts lönekommunism du förespråkar?”

”Snacka inte skit. Du har en lön på 112 000 kronor i månaden, om man räknar in din årsbonus. Det är sinnessjukt. Om tidningen var stabil och drog in en hiskelig profit så fick du gärna dela ut hur mycket du vill i bonus. Men det är inte läge för dig att höja din egen bonus i år. Jag föreslår en halvering rakt av av alla chefslöner.”

”Det du inte begriper är att våra aktieägare är aktieägare därför att de vill tjäna pengar. Det kallas kapitalism. Om du föreslår att de ska förlora pengar så kommer de inte att vilja vara aktieägare längre.”

”Jag föreslår inte att de ska förlora pengar, men det kan mycket väl komma till det läget också. Med ägarskap följer ansvar. Det är som du själv påpekar kapitalism som gäller här. SMP:s ägare vill göra en vinst. Men reglerna är sådana att marknaden avgör om det blir vinst eller förlust. Med ditt resonemang så vill du att reglerna för kapitalism ska gälla selektivt för anställda på SMP, men att aktieägarna och du själv ska undantas.”

Sellberg suckade och himlade med ögonen. Han sökte hjälplöst Borgsjö med blicken. Borgsjö studerade fundersamt Erika Bergers niopunktsprogram.

Monica Figuerola väntade i fyrtionio minuter innan Göran Mårtensson och den okände mannen kom ut ur porten på Bellmansgatan 1. När de började promenera mot henne uppför backen höjde hon sin Nikon med 300 millimeters teleobjektiv och tog två bilder. Hon placerade kameran i handskfacket och började just sysselsätta sig med sin karta igen då hon råkade kasta en blick mot Mariahissen. Hon spärrade upp ögonen. Vid kanten av övre Bellmansgatan, precis vid sidan av porten till Mariahissen, stod en mörkhårig kvinna med en digitalkamera och filmade Mårtensson och hans kumpan. Vad i helvete … är det någon allmän spionkongress på Bellmansgatan?

Mårtensson och den okände mannen skildes vid krönet utan att prata med varandra. Mårtensson gick till sin bil på Tavastgatan. Han startade motorn och svängde ut och försvann ur Monica Figuerolas synfält.

Hon flyttade blicken till backspegeln där hon såg ryggtavlan på mannen i blåställ. Hon höjde blicken och såg att kvinnan med kameran hade slutat filma och var på väg åt hennes håll framför Laurinska huset.

Krona eller klave? Hon visste redan vem Göran Mårtensson var och vad han sysslade med. Både mannen i blåställ och kvinnan med kameran var okända kort. Men om hon lämnade sin bil riskerade hon att bli observerad av kvinnan med kameran.

Hon satt stilla. I backspegeln såg hon mannen i blåstället svänga vänster in på Brännkyrkagatan. Hon avvaktade till dess att kvinnan med kameran kom fram till korsningen framför henne, men istället för att följa efter mannen i blåställ svängde hon 180 grader nedför branten mot Bellmansgatan 1. Monica Figuerola såg en kvinna i 35-årsåldern. Hon hade mörkt kortklippt hår och var klädd i mörka jeans och svart jacka. Så fort hon hunnit en bit nedför branten slet Monica Figuerola upp bildörren och sprang ned mot Brännkyrkagatan. Hon kunde inte se mannen i blåstället. I nästa sekund svängde en Toyota skåpbil ut från trottoarkanten. Monica Figuerola såg mannen i halvprofil och memorerade bilnumret. Och även om hon missade bilnumret så kunde hon i alla fall spåra honom. Bilens sidor gjorde reklam för Lars Faulsson Lås- och Nyckelservice samt ett telefonnummer.

Hon gjorde inget försök att springa tillbaka till sin bil för att följa efter Toyotan. Istället promenerade hon lugnt tillbaka. Hon kom upp till krönet precis i tid för att se kvinnan med kameran försvinna in i Mikael Blomkvists port.

Hon satte sig i sin bil och antecknade både bil- och telefonnummer för Lars Faulssons Lås och Nyckelservice. Därefter kliade hon sig i huvudet. Det var en fasligt mystisk trafik runt Mikael Blomkvists adress. Hon höjde blicken och såg taket på Bellmansgatan 1. Hon visste att Blomkvist hade en lägenhet i vindsvåningen, men på ritningarna från stadsbyggnadskontoret hade hon konstaterat att den låg på andra sidan av huset med gavelfönster mot Riddarfjärden och Gamla stan. En exklusiv adress i anrika kulturkvarter. Hon undrade om han var en skrytsam uppkomling.

Hon väntade i nio minuter innan kvinnan med kameran kom ut från porten. Istället för att återvända uppför branten till Tavastgatan fortsatte hon nedför backen och svängde höger runt hörnet på Pryssgränd. Hmm. Om hon hade en bil parkerad nere på Pryssgränd var Monica Figuerola hjälplöst förlorad. Men om hon rörde sig till fots hade hon bara en utgång från grytan – upp på Brännkyrkagatan vid Pustegränd närmare Slussen.

Monica Figuerola lämnade bilen och svängde vänster mot Slussen på Brännkyrkagatan. Hon var nästan framme vid Pustegränd då kvinnan med kameran svängde upp framför henne. Bingo. Hon följde henne förbi Hilton ut på Södermalmstorg framför Stadsmuseet vid Slussen. Kvinnan promenerade raskt och målmedvetet utan att se sig omkring. Monica Figuerola gav henne cirka trettio meter. Hon försvann in i entrén till tunnelbanan vid Slussen och Monica Figuerola ökade steglängden, men stannade då hon såg kvinnan gå till Pressbyråkiosken istället för att försvinna genom spärrarna.

Monica Figuerola betraktade kvinnan i kön till kiosken. Hon var drygt 170 centimeter lång och såg förhållandevis vältränad ut. Hon hade joggingskor. När hon stod med bägge fötterna stadigt planterade vid luckan till kiosken fick Monica Figuerola plötsligt en känsla av att det var en polis. Kvinnan köpte en dosa Catch Dry och återvände ut på Södermalmstorg och tog till höger över Katarinavägen.

Monica Figuerola följde efter. Hon var rätt säker på att kvinnan inte observerat henne. Kvinnan försvann runt hörnet ovanför McDonald’s och Monica Figuerola hastade efter på ungefär fyrtio meters avstånd.

När hon kom runt hörnet var kvinnan spårlöst försvunnen. Monica Figuerola stannade häpet. Jävlar. Hon promenerade långsamt förbi portarna. Sedan föll hennes blick på en skylt. Milton Security.

Monica Figuerola nickade för sig själv och promenerade tillbaka till Bellmansgatan.

Hon körde upp till Götgatan där Millenniums redaktion fanns belägen och ägnade den följande halvtimmen åt att kryssa runt på gatorna kring redaktionen. Hon såg inte Mårtenssons bil. Vid lunchtid återvände hon till polishuset på Kungsholmen och tillbringade den närmast följande timmen med att lyfta skrot i gymmet.

”Vi har ett problem”, sa Henry Cortez.

Malin Eriksson och Mikael Blomkvist tittade upp från manuskriptet till boken om fallet Zalachenko. Klockan var halv två på eftermiddagen.

”Sätt dig”, sa Malin.

”Det gäller Vitavara AB, alltså företaget som tillverkar dasstolar i Vietnam som de säljer för 1 700 spänn stycket.”

”Jaha. Vari består problemet?” undrade Mikael.

”Vitavara AB är ett helägt dotterföretag till SveaBygg AB.”

”Jaha. Det är ju ett rätt stort företag.”

”Jo. Styrelseordföranden heter Magnus Borgsjö och är styrelseproffs. Han sitter bland annat som styrelseordförande för Svenska Morgon-Posten och äger drygt tio procent av SMP.”

Mikael tittade skarpt på Henry Cortez.

”Är du säker?”

”Jo. Erika Bergers chef är en jävla skurk som utnyttjar barnarbetare i Vietnam.”

”Oops”, sa Malin Eriksson.

Redaktionssekreterare peter fredriksson såg ut att vara obehaglig till mods då han försiktigt knackade på dörren till Erika Bergers glasbur vid tvåtiden på eftermiddagen.

”Vad?”

”Äsch, det är lite pinsamt. Men en på redaktionen har fått mail från dig.”

”Från mig?”

”Ja. Suck.”

”Vad är det?”

Han gav henne några A4 med utskrivna mail som hade adresserats till Eva Carlsson, 26-årig vikarie på kultursidan. Avsändare var enligt brevhuvudet .

Eva Carlsson hade inte besvarat denna inledande propå, vilket resulterat i ytterligare två mail de närmast följande dagarna.

”Jaha”, sa Erika Berger. ”Och nu undrar hon om jag sitter här och skickar snuskiga förslag till henne.”

”Inte precis … jag menar … äsch.”

”Peter, tala ur skägget.”

”Hon trodde kanske lite halvt om halvt på det första mailet eller blev i alla fall rätt häpen över det. Men sedan insåg hon ju att det här är helt knäppt och inte precis din stil och så …”

”Så?”

”Tja, hon tycker att det är pinsamt och vet inte riktigt vad hon ska göra. Till saken hör väl att hon är rätt imponerad av dig och tycker bra om dig … som chef alltså. Så hon kom till mig och bad om råd.”

”Jag förstår. Och vad sa du till henne?”

”Jag sa att det här är någon som fejkat din adress och trakasserar henne. Eller möjligen er båda. Och så lovade jag att prata med dig om saken.”

”Tack. Kan du vara snäll och skicka in henne till mig om tio minuter.”

Erika använde tiden till att komponera ett alldeles eget mail.

Hon printade ut en kopia av mailet och tryckte därefter på sändknappen så att meddelandet gick ut till samtliga anställda inom SMP-koncernen. I samma ögonblick knackade Eva Carlsson på dörren.

”Hej, sitt ned”, sa Erika. ”Jag hör att du fått e-post från mig.”

”Äsch, jag tror inte att det kommer från dig.”

”För trettio sekunder sedan fick du i alla fall e-post från mig. Det här mailet har jag skrivit alldeles själv och skickat till samtliga medarbetare.”

Hon gav Eva Carlsson den utprintade kopian.

”Okej. Jag förstår”, sa Eva Carlsson.

”Jag beklagar att någon har utsett dig till måltavla för den här obehagliga kampanjen.”

”Du behöver inte be om ursäkt för vad någon dårfink hittar på.”

”Jag vill bara förvissa mig om att du inte har någon kvardröjande misstanke om att jag har något med dessa brev att göra.”

”Jag har aldrig trott att det var du som skickade mailen.”

”Okej, tack”, sa Erika och log.

Monica Figuerola ägnade eftermiddagen åt att samla information. Hon började med att beställa fram en passbild på Lars Faulsson för att verifiera att det var den person hon hade observerat i Göran Mårtenssons sällskap. Därefter gjorde hon en slagning i kriminalregistret och fick genast utdelning.

Lars Faulsson, 47 år gammal och känd under smeknamnet Falun, hade inlett sin karriär med bilstöld som 17-åring. På 1970- och 1980-talet hade han gripits vid två tillfällen och åtalats för inbrott, grov stöld och häleri. Han hade dömts till först ett lindrigt fängelsestraff och vid det andra tillfället till tre års fängelse. Han betraktades vid denna tid som up and coming i förbrytarkretsar och hade förhörts som misstänkt för åtminstone ytterligare tre inbrott varav ett var en relativt komplicerad och uppmärksammad kassaskåpskupp mot ett varuhus i Västerås. Efter avslutat fängelsestraff 1984 hade han hållit sig i skinnet – eller åtminstone inte begått någon kupp som resulterat i gripande och dom. Däremot hade han omskolat sig till låssmed (av alla yrken) och 1987 startat det egna företaget Lars Faulsson Lås- och Nyckelservice med en adress vid Norrtull.

Att identifiera den okända kvinna som hade filmat Mårtensson och Faulsson visade sig vara enklare än Monica hade föreställt sig. Hon ringde helt enkelt till receptionen hos Milton Security och förklarade att hon sökte en kvinnlig anställd som hon träffat för en tid sedan men som hon hade glömt namnet på. Hon kunde dock ge en god beskrivning av kvinnan i fråga. Receptionen upplyste henne om att det lät som Susanne Linder och kopplade henne vidare. Då Susanne Linder svarade i telefonen bad Monica Figuerola om ursäkt och förklarade att hon måste ha ringt fel nummer.

Hon gick in i folkbokföringen och konstaterade att det fanns arton Susanne Linder i Stockholms län. Tre av dessa var i 35-årsåldern. En var bosatt i Norrtälje, en i Stockholm och en i Nacka. Hon beställde fram deras passbilder och identifierade omedelbart den kvinna hon skuggat från Bellmansgatan som den Susanne Linder som var folkbokförd i Nacka.

Hon sammanfattade dagens övningar i ett PM och gick in till Torsten Edklinth.

Vid femtiden lade Mikael Blomkvist ihop Henry Cortez researchmapp och sköt den ifrån sig med avsmak. Christer Malm lade ned Henry Cortez utprintade text som han hade läst fyra gånger. Henry Cortez satt i soffan i Malin Erikssons rum och såg skuldmedveten ut.

”Kaffe”, sa Malin och reste sig. Hon kom tillbaka med fyra muggar och kaffepannan.

Mikael suckade.

”Det är en snuskigt bra story”, sa han. ”Förstklassig research. Dokumentation hela vägen. Perfekt dramaturgi med en bad guy som svindlar svenska hyresgäster genom systemet – vilket är helt lagligt – men som är så jävla girig och korkad att han utnyttjar ett barnarbetarföretag i Vietnam.”

”Dessutom bra skriven”, sa Christer Malm. ”Dagen efter att vi publicerat så kommer Borgsjö att vara persona non grata i svenskt näringsliv. TV kommer att nappa på den här texten. Han kommer att finnas där bredvid Skandiadirektörer och andra fifflare. Ett äkta scoop från Millennium. Bra gjort, Henry.”

Mikael nickade.

”Men det här med Erika är smolk i glädjebägaren”, sa han.

Christer Malm nickade.

”Men varför är det egentligen ett problem?” undrade Malin. ”Det är ju inte Erika som är skurken. Vi måste väl få granska vilken styrelseordförande som helst, även om han råkar vara hennes chef.”

”Det är ett jävla problem”, sa Mikael.

”Erika Berger har inte slutat här”, sa Christer Malm. ”Hon äger trettio procent av Millennium och sitter i vår styrelse. Hon är till och med styrelseordförande fram till dess att vi kan välja Harriet Vanger på nästa styrelsemöte, vilket inte blir förrän i augusti. Och Erika jobbar åt SMP där hon också sitter i styrelsen och där hennes styrelseordförande kommer att hängas ut av oss.”

Dyster tystnad.

”Så, vad fan gör vi?” undrade Henry Cortez. ”Ska vi ställa texten?”

Mikael tittade Henry Cortez rakt i ögonen.

”Nej, Henry. Vi ska inte ställa texten. Vi jobbar inte på det sättet på Millennium. Men det här fordrar en del fotarbete. Vi kan inte bara dumpa det på Erika med en löpsedel.”

Christer Malm nickade och viftade med ett finger.

”Vi sätter Erika på pottkanten så att det visslar om det. Hon har att välja mellan att sälja sin andel och omedelbart avgå ur Millenniums styrelse, eller att i värsta fall få sparken från SMP. I vilket fall kommer hon att hamna i en fruktansvärd intressekonflikt. Ärligt talat, Henry … jag håller med Mikael om att vi ska publicera storyn, men det kan tänkas att vi blir tvungna att skjuta fram det en månad.”

Mikael nickade.

”Därför att vi också sitter i en lojalitetskonflikt”, sa han.

”Ska jag ringa henne?” undrade Christer Malm.

”Nej”, sa Mikael. ”Jag ringer henne och bokar ett möte. Typ i kväll.”

torsten edklinth lyssnade uppmärksamt på Monica Figuerola då hon summerade cirkusen kring Mikael Blomkvists bostad på Bellmansgatan 1. Han kände att golvet gungade svagt.

”En anställd på RPS/Säk gick alltså in i Mikael Blomkvists port tillsammans med en före detta kassaskåpssprängare som omskolat sig till låssmed.”

”Det är riktigt.”

”Vad tror du att de gjorde i trapphuset?”

”Det vet jag inte. Men de var borta i fyrtionio minuter. En gissning är förstås att Faulsson öppnade dörren och att Mårtensson uppehöll sig i Blomkvists lägenhet.”

”Och vad gjorde de där?”

”Det kan knappast ha handlat om att installera avlyssningsapparatur eftersom det bara tar en minut. Alltså måste Mårtensson ha ägnat sig åt att snoka igenom Blomkvists papper eller vad han nu har hemma hos sig.”

”Men Blomkvist är förvarnad … de stal ju Björcks rapport från hans hem.”

”Just det. Han vet att han är övervakad, och han bevakar dem som bevakar honom. Han är kall.”

”Hur så?”

”Han har en plan. Han samlar information och tänker hänga ut Göran Mårtensson. Det är det enda rimliga.”

”Och sedan dök den här kvinnan Linder upp.”

”Susanne Linder, 34 år gammal, bosatt i Nacka. Hon är före detta polis.”

”Polis?”

”Hon gick ut polisskolan och arbetade sex år på Södermalmspiketen. Hon sa upp sig plötsligt. Det finns inget i hennes papper som förklarar varför. Hon var arbetslös några månader innan hon anställdes av Milton Security.”

”Dragan Armanskij”, sa Edklinth tankfullt. ”Hur länge var hon inne i fastigheten?”

”Nio minuter.”

”Och gjorde vad då?”

”Gissningsvis – eftersom hon filmade Mårtensson och Faulsson på gatan – så dokumenterar hon deras aktiviteter. Det betyder att Milton Security jobbar ihop med Blomkvist och har placerat övervakningskameror i hans lägenhet eller i trapphuset. Hon gick förmodligen in för att tömma informationen i kamerorna.”

Edklinth suckade. Zalachenkohistorien började bli omåttligt komplicerad.

”Okej. Tack. Gå hem. Jag måste fundera på det här.”

Monica Figuerola gick till gymmet vid S:t Eriksplan och ägnade sig åt motion.

Mikael Blomkvist använde sin blå T10 reservtelefon från Ericsson då han slog numret till Erika Berger på SMP. Han avbröt därmed en diskussion som Erika just hade med redigerarna om på vilket sätt en text om internationell terrorism skulle vinklas.

”Nämen hej … vänta en sekund.”

Erika lade handen över telefonluren och såg sig omkring.

”Jag tror att vi är klara”, sa hon och gav några sista instruktioner om hur hon ville ha det. När hon var ensam i glasburen lyfte hon luren igen.

”Hej Mikael. Förlåt att jag inte hört av mig. Jag är bara helt överhopad med jobb och det är tusen saker att sätta sig in i.”

”Jag har inte precis varit sysslolös”, sa Mikael.

”Hur går det med Salandergrejen?”

”Bra. Men det var inte därför jag ringde. Jag måste träffa dig. I kväll.”

”Jag önskar att jag kunde, men jag måste vara kvar till åttatiden. Och jag är dödstrött. Jag har varit igång sedan sex i morse.”

”Ricky … jag pratar inte om att underhålla ditt sexliv. Jag måste prata med dig. Det är viktigt.”

Erika tystnade en sekund.

”Vad handlar det om?”

”Vi drar det då vi ses. Men det är inget kul.”

”Okej. Jag kommer hem till dig vid halvniotiden.”

”Nej, inte hemma hos mig. Det är en lång historia, men min lägenhet är opasslig en tid framöver. Kom till Samirs gryta så tar vi en öl.”

”Jag kör bil.”

”Bra. Då dricker vi lättöl.”

Erika Berger var lätt irriterad då hon klev in på Samirs gryta vid halv nio. Hon hade dåligt samvete över att hon inte hade hört av sig med ett enda ord till Mikael sedan den dag hon vandrat in på SMP. Men hon hade aldrig haft så mycket att göra som nu.

Mikael Blomkvist höll upp handen från ett hörnbord vid fönstret. Hon dröjde på steget i dörren. Mikael kändes för en sekund som en vilt främmande människa, och hon upplevde att hon betraktade honom med nya ögon. Vem är det där? Gud, jag är trött. Sedan reste han sig och pussade henne på kinden, och hon insåg till sin förfäran att hon inte ens hade tänkt på honom på flera veckor och att hon saknade honom något alldeles vansinnigt. Det var precis som om tiden på SMP hade varit en dröm och hon plötsligt skulle vakna i soffan på Millennium. Det kändes overkligt.

”Hej Mikael.”

”Hej chefredaktören. Har du ätit?”

”Klockan är halv nio. Jag har inte dina vidriga matvanor.”

Sedan insåg hon att hon var dödligt hungrig. Samir kom fram med menyn och hon beställde en lättöl och en liten tallrik calamares och klyftpotatis. Mikael beställde couscous och en lättöl.

”Hur mår du?” frågade hon.

”Det är en intressant tid vi lever i. Jag har fullt upp.”

”Hur är det med Salander?”

”Hon är en del av det intressanta.”

”Micke, jag tänker inte rusa iväg med din story.”

”Förlåt … jag undviker inte att svara. Just nu är saker och ting en smula förvirrande. Jag berättar gärna, men det kommer att ta halva natten. Hur är det att vara chef på SMP?”

”Det är inte som Millennium precis.”

Hon var tyst en stund.

”Jag somnar som ett utblåst ljus då jag kommer hem och när jag vaknar ser jag budgetkalkyler framför ögonen. Jag har saknat dig. Kan vi inte gå hem till dig och sova. Jag har inte ork att ha sex, men jag skulle gärna kura ihop mig och sova hos dig.”

”Sorry Ricky. Min lägenhet är inget bra läge just nu.”

”Varför inte? Har det hänt något?”

”Nja … ett gäng har buggat lägenheten och lyssnar på varje ord jag säger därinne. Själv har jag installerat dold kameraövervakning som visar vad som sker då jag inte är hemma. Jag tror att vi ska bespara eftervärlden din nakna rumpa.”

”Skämtar du?”

Han skakade på huvudet.

”Nej. Men det var inte därför jag absolut måste träffa dig.”

”Vad har hänt? Du ser så konstig ut.”

”Tja … du har börjat på SMP. Och vi på Millennium har kommit över en story som kommer att sänka din styrelseordförande. Det handlar om utnyttjande av barnarbetare och politiska fångar i Vietnam. Jag tror att vi har hamnat i en intressekonflikt.”

Erika lade ned gaffeln och stirrade på Mikael. Hon insåg omedelbart att Mikael inte skämtade.

”Så här är det”, sa han. ”Borgsjö är styrelseordförande och majoritetsägare i ett företag som heter SveaBygg, och som i sin tur har ett helägt dotterföretag som heter Vitavara AB. De tillverkar toalettstolar hos ett företag i Vietnam som är stämplat av FN för att utnyttja barnarbetskraft.”

”Ta om det där.”

Mikael drog i detalj den story som Henry Cortez hade pusslat ihop. Han öppnade sin axelväska och plockade fram en kopia av dokumentationen. Erika läste långsamt igenom Cortez artikel. Till sist tittade hon upp och mötte Mikaels ögon. Hon kände en oresonlig panik blandad med misstänksamhet.

”Hur fan kommer det sig att det första Millennium gör då jag slutat är att börja hårdkolla dem som sitter i SMP:s styrelse?”

”Det är inte så, Ricky.”

Han förklarade hur storyn hade växt fram.

”Och hur länge har du känt till det här?”

”Sedan i eftermiddags. Jag känner en djup olust inför hela den här utvecklingen.”

”Vad ska ni göra?”

”Jag vet inte. Vi måste publicera. Vi kan inte göra ett undantag bara för att det handlar om din chef. Men ingen av oss vill skada dig.” Han slog ut med handen. ”Vi är rätt förtvivlade. Inte minst Henry.”

”Jag sitter fortfarande i Millenniums styrelse. Jag är delägare … det kommer att uppfattas som …”

”Jag vet precis hur det kommer att uppfattas. Du kommer att hamna i en dyngpöl på SMP.”

Erika kände tröttheten välla över henne. Hon bet ihop tänderna och kvävde en impuls att be Mikael att tysta ned historien.

”Gud, förbannat”, sa hon. ”Det är inget tvivel om att storyn håller …?”

Mikael skakade på huvudet.

”Jag ägnade hela kvällen åt att gå igenom Henrys dokumentation. Vi har Borgsjö färdig för slakt.”

”Vad ska ni göra?”

”Vad skulle du ha gjort om vi hittat den här storyn för två månader sedan?”

Erika Berger betraktade uppmärksamt sin vän och älskare sedan mer än tjugo år. Sedan slog hon ned ögonen.

”Du vet vad jag skulle ha gjort.”

”Det här är en katastrofal slump. Inget av det här är riktat mot dig. Jag är väldigt ledsen. Det är därför jag insisterade på det här mötet omgående. Vi måste besluta hur vi ska göra.”

”Vi?”

”Så här … den här storyn var avsedd att gå i juninumret. Jag har redan ställt den. Den kommer att publiceras allra tidigast i augusti och den kan skjutas fram ytterligare om du behöver det.”

”Jag förstår.”

Hennes röst fick en bitter ton.

”Jag föreslår att vi inte beslutar någonting alls i kväll. Du tar den här dokumentationen och går hem och funderar på saken. Gör ingenting förrän vi hunnit besluta om en gemensam strategi. Vi har tid på oss.”

”Gemensam strategi?”

”Du måste antingen avgå ur Millenniums styrelse i god tid innan vi publicerar eller avgå från SMP. Men du kan inte sitta på bägge stolarna.”

Hon nickade.

”Jag är så förknippad med Millennium att ingen kommer att tro att jag inte har ett finger med i spelet, hur mycket jag än avgår.”

”Det finns ett alternativ. Du kan ta storyn till SMP och konfrontera Borgsjö och kräva hans avgång. Jag är övertygad om att Henry Cortez skulle gå med på det. Men gör absolut inget innan vi alla är överens.”

”Jag börjar med att se till att den person som rekryterade mig får sparken.”

”Jag beklagar.”

”Han är ingen dålig människa.”

Mikael nickade.

”Jag tror dig. Men han är girig.”

Erika nickade. Hon reste sig.

”Jag åker hem.”

”Ricky, jag …”

Hon avbröt honom.

”Jag är bara dödstrött. Tack för att du förvarnade mig. Jag måste få tänka på vad det här betyder.”

Mikael nickade.

Hon gick utan att pussa honom på kinden och lämnade honom med notan.

Erika Berger hade parkerat två hundra meter från Samirs gryta och hade kommit halvvägs då hon kände att hon hade så kraftig hjärtklappning att hon var tvungen att stanna och luta sig mot väggen vid en port. Hon mådde illa.

Hon stod länge och andades den svala majluften. Plötsligt insåg hon att hon hade arbetat i genomsnitt femton timmar om dagen sedan den första maj. Det var snart tre veckor. Hur skulle hon känna sig efter tre år? Hur hade Morander känt sig då han föll död ned mitt inne på redaktionen.

Efter tio minuter gick hon tillbaka till Samirs gryta och mötte Mikael precis då han kom ut genom dörren. Han stannade häpet.

”Erika …”

”Säg inget, Mikael. Vi har varit vänner så länge att inget kan förstöra det. Du är min bästa vän och det här är precis som då du försvann till Hedestad för två år sedan, fast tvärtom. Jag känner mig pressad och olycklig.”

Han nickade och slog armarna runt henne. Hon kände plötsligt tårar i ögonen.

”Tre veckor på SMP har redan knäckt mig”, sa hon och skrattade.

”Såja. Det behövs nog lite mer för att knäcka Erika Berger.”

”Din lägenhet är skit. Jag är för trött för att åka ända hem till Saltsjöbaden. Jag kommer att somna vid ratten och köra ihjäl mig. Jag fattade just ett beslut. Jag tänker promenera ner till Scandic Crown och boka ett rum. Följ med.”

Han nickade.

”Det heter Hilton numera.”

”Skit samma.”

De promenerade den korta sträckan. Ingen av dem sa något. Mikael höll armen runt hennes axel. Erika sneglade på honom och insåg att han var precis lika trött som hon.

De gick direkt till receptionen, bokade ett dubbelrum och betalade med Erikas kreditkort. De gick upp till rummet, klädde av sig, duschade och kröp ned i sängen. Erika hade muskelvärk som om hon hade sprungit Stockholm maraton. De kramades en stund och slocknade som utblåsta ljus.

Ingen av dem upplevde att de var övervakade. De märkte aldrig mannen som betraktade dem i hotellets entré.

KAPITEL 15: TORSDAG 19 MAJ – SÖNDAG 22 MAJ

Lisbeth Salander ägnade större delen av natten till torsdagen åt att läsa Mikael Blomkvists artiklar och de kapitel av hans bok som var någorlunda färdiga. Eftersom åklagare Ekström satsade på rättegång i juli hade Mikael satt en deadline för tryck till den 20 juni. Det innebar att Kalle Jävla Blomkvist hade drygt en månad på sig att avsluta skrivandet och täppa till alla hål i texten.

Lisbeth begrep inte hur han skulle hinna, men det var hans problem och inte hennes. Hennes problem var att besluta hur hon skulle förhålla sig till de frågor som han hade ställt.

Hon lyfte sin Palm Tungsten T3 och loggade in på [Stolliga–Bordet] och kontrollerade om han hade skrivit något nytt det gångna dygnet. Hon konstaterade att så inte var fallet. Därefter slog hon upp det dokument som han hade gett rubriken [Centrala frågor]. Hon kunde redan texten utantill men läste i alla fall igenom den ytterligare en gång.

Han skisserade den strategi som Annika Giannini redan hade dragit för henne. När Annika hade pratat med henne hade hon lyssnat med förstrött men distanserat intresse, ungefär som om det inte angick henne. Men Mikael Blomkvist kände till hemligheter om henne som Annika Giannini saknade. Han kunde därför presentera strategin på ett tyngre sätt. Hon gick ned till fjärde stycket.

Hon stängde av och tittade upp i taket. Mikael bad henne om tillstånd att få berätta sanningen i sin bok. Han ämnade mörka avsnittet om Bjurmans våldtäkt. Han hade redan skrivit avsnittet och målade över skarven genom att fastslå att Bjurman hade inlett ett samarbete med Zalachenko som hade skurit sig då han tappade koncepterna och Niedermann sett sig tvungen att döda honom. Han gick inte in på Bjurmans motivbild.

Kalle Jävla Blomkvist komplicerade tillvaron för henne.

Hon funderade en lång stund.

När klockan var två på morgonen lyfte hon sin Palm Tungsten T3 och öppnade ordbehandlingsprogrammet. Hon klickade upp ett nytt dokument, plockade fram den elektroniska pennan och började klicka fram bokstäver på det digitala tangentbordet.

Skrivandet gick långsamt eftersom hon måste klicka fram bokstav för bokstav. Hon formulerade varje mening i huvudet innan hon skrev ned den. Hon gjorde inte en enda ändring i den text hon hade skrivit. Hon arbetade fram till klockan fyra på morgonen då hon stängde av sin handdator och placerade den på laddning i håligheten på baksidan av sitt sängbord. Då hade hon producerat motsvarande två A4 med enkelt radavstånd.

Erika Berger vaknade sju på morgonen. Hon kände sig långt ifrån utsövd, men hon hade sovit utan avbrott i åtta timmar. Hon kastade en blick på Mikael Blomkvist som fortfarande sov tungt.

Hon började med att sätta på mobilen och kontrollera om hon hade fått några meddelanden. Displayen visade att hennes man Greger Backman hade ringt henne elva gånger. Skit. Jag glömde ringa. Hon slog numret och förklarade var hon befann sig och varför hon inte hade kommit hem natten innan. Han var arg.

”Erika, gör aldrig om det där. Du vet att det inte har något med Mikael att göra, men jag har varit i upplösningstillstånd i natt. Jag var livrädd att något hade hänt. Du måste ringa och berätta om du inte kommer hem. Du får inte glömma en sådan sak.”

Greger Backman var helt införstådd med att Mikael Blomkvist var hans frus älskare. Deras affär skedde med hans medgivande och goda minne. Men varje gång hon tidigare hade beslutat sig för att sova hos Mikael hade hon alltid ringt sin man först och förklarat läget. Den här gången hade hon gått till Hilton utan en tanke på något annat än att få sova.

”Förlåt”, sa hon. ”Jag däckade helt enkelt i går.”

Han grymtade en stund.

”Var inte arg, Greger. Jag orkar inte med det just nu. Du kan få skälla på mig i kväll.”

Han grymtade lite mindre och lovade att skälla då han fick tag på henne.

”Okej. Hur är det med Blomkvist?”

”Han sover.” Hon skrattade plötsligt. ”Tro det eller ej, men vi somnade inom fem minuter efter att vi lagt oss. Det har aldrig tidigare hänt.”

”Erika, det där är allvarligt. Du borde kanske besöka en läkare.”

När hon avslutat samtalet med sin man ringde hon till växeln på SMP och lämnade ett meddelande till redaktionssekreterare Peter Fredriksson. Hon förklarade att hon hade fått förhinder och skulle komma in lite senare än vanligt. Hon bad honom avboka ett tidigare planerat möte med kultursidans medarbetare.

Därefter letade hon rätt på sin axelremsväska och grävde fram en tandborste och gick till badrummet. Sedan gick hon tillbaka till sängen och väckte Mikael.

”Hej”, mumlade han.

”Hej”, sa hon. ”Skynda dig till badrummet och vaska av dig och borsta tänderna.”

”Va… vad?”

Han satte sig upp och såg sig så förvirrat omkring att hon fick lov att påminna honom om att han befann sig på Hilton vid Slussen. Han nickade.

”Så. Gå till badrummet.”

”Varför?”

”Därför att så fort du kommer tillbaka vill jag ha sex med dig.”

Hon tittade på sitt armbandsur.

”Och skynda dig. Jag har ett möte klockan elva och det tar åtminstone en halvtimme för mig att få på mig ansiktet. Och så måste jag hinna köpa ett rent linne på vägen till jobbet. Det ger oss bara drygt två timmar att ta igen en massa förlorad tid.”

Mikael gick till badrummet.

Jerker Holmberg parkerade sin pappas Ford på gårdsplanen hos förre statsministern Thorbjörn Fälldin i Ås strax utanför Ramvik i Härnösands kommun. Han klev ur bilen och såg sig omkring. Det var torsdag förmiddag. Det duggregnade och fälten var ordentligt gröna. Vid 79 års ålder var Fälldin inte längre en aktiv jordbrukare och Holmberg undrade vem som sådde och skördade. Han visste att han var iakttagen från köksfönstret. Det tillhörde regelverket på landsbygden. Han var själv uppvuxen i Hälledal utanför Ramvik, några stenkast från Sandöbron, en av världens vackraste platser. Ansåg Jerker Holmberg.

Han promenerade upp till farstutrappan och knackade på.

Den förre centerledaren såg gammal ut, men han tycktes fortfarande vital och kraftfull.

”Hej Thorbjörn. Jag heter Jerker Holmberg. Vi har träffats förr, men det är några år sedan sist. Min pappa är Gustav Holmberg som satt i fullmäktige för centern på 1970- och 1980-talet.”

”Hej. Jo, jag känner igen dig, Jerker. Du är väl polis nere i Stockholm, om jag inte misstar mig. Det måste vara en tio femton år sedan sist.”

”Jag tror att det till och med är längre än så. Får jag komma in?”

Han slog sig ned vid köksbordet medan Thorbjörn Fälldin hällde upp kaffe.

”Jag hoppas att allt är väl med din pappa. Det är inte därför du kommit?”

”Nej. Pappa mår bra. Han är ute och spikar tak i stugan.”

”Hur gammal är han nu?”

”Han fyllde 71 för två månader sedan.”

”Jaha”, sa Fälldin och satte sig. ”Så vad handlar det här besöket om då?”

Jerker Holmberg tittade ut genom köksfönstret och såg en skata slå sig ned intill hans bil och undersöka marken. Därefter vände han sig till Fälldin.

”Jag kommer objuden och med ett stort problem. Det är möjligt att när det här samtalet är över så kommer jag att få sparken från jobbet. Jag är alltså här å yrkets vägnar, men min chef, kriminalintendent Jan Bublanski på våldet i Stockholm, känner inte till det här besöket.”

”Det låter allvarligt.”

”Jag är alltså ute på mycket tunn is om mina överordnade skulle få reda på det här besöket.”

”Jag förstår.”

”Men jag är rädd för att om jag inte agerar så finns det risk för ett fruktansvärt rättsövergrepp, och det för andra gången i ordningen.”

”Det är nog bäst att du förklarar.”

”Det rör en man vid namn Alexander Zalachenko. Han var spion för ryska GRU och hoppade av till Sverige på valdagen 1976. Han fick asyl och började arbeta för Säpo. Jag har orsak att tro att du känner till den historien.”

Thorbjörn Fälldin betraktade uppmärksamt Jerker Holmberg.

”Det här är en lång historia”, sa Holmberg och började berätta om den förundersökning han varit inblandad i de senaste månaderna.

Erika Berger vältrade sig över på mage och vilade huvudet mot knogarna. Hon log plötsligt.

”Mikael, har du aldrig funderat över om inte vi två egentligen är spritt språngande?”

”Hur så?”

”Åtminstone är det så för mig. Jag får ett omättligt begär efter dig. Jag känner mig som en galen tonåring.”

”Jaha.”

”Och sedan vill jag åka hem och ligga med min man.”

Mikael skrattade.

”Jag känner en bra terapeut”, sa han.

Hon petade honom i midjan med ett finger.

”Mikael, det börjar kännas som om det här med SMP var ett enda jävla stort misstag.”

”Snack. Det är en jättechans för dig. Om någon kan blåsa liv i det kadavret så är det du.”

”Ja, kanske det. Men det är just det som är problemet. SMP känns som ett kadaver. Och sedan droppade du den där godbiten om Magnus Borgsjö i går kväll. Jag begriper inte vad jag har där att göra.”

”Låt saker och ting sätta sig.”

”Jo. Men det här med Borgsjö är inte kul. Jag har inte den blekaste om hur jag ska hantera det.”

”Jag vet inte heller. Men vi får fundera ut något.”

Hon låg tyst en stund.

”Jag saknar dig.”

Han nickade och tittade på henne.

”Jag saknar dig också”, sa han.

”Hur mycket skulle det krävas för att du skulle komma över till SMP och bli nyhetschef?”

”Aldrig i livet. Är inte vad han nu heter Holm nyhetschef?”

”Jo. Men han är en idiot.”

”Det har du rätt i.”

”Känner du honom?”

”Jo visst. Jag jobbade tre månader som vikarie under honom i mitten av 1980-talet. Han är en skitstövel som spelar ut folk mot varandra. Dessutom …”

”Dessutom vad då?”

”Äsch. Det var inget. Jag vill inte springa med skvaller.”

”Säg.”

”En tjej som hette Ulla-någonting som också var vikarie hävdade att han utsatte henne för sexuella trakasserier. Jag vet inte vad som var sant och falskt, men fackklubben gjorde inget och hon fick inte förlängt kontrakt som hade varit aktuellt.”

Erika Berger tittade på klockan och suckade, slängde benen över sängkanten och försvann in i duschen. Mikael hade inte rört sig då hon kom ut och torkade sig och drog på sig kläderna.

”Jag ligger kvar en stund”, sa han.

Hon pussade honom på kinden och vinkade och försvann.

Monica Figuerola parkerade tjugo meter från Göran Mårtenssons bil på Luntmakargatan, strax intill Olof Palmes gata. Hon såg Mårtensson promenera drygt sextio meter till automaten och betala parkeringsavgiften. Han gick till Sveavägen.

Monica Figuerola struntade i parkeringsavgiften. Hon skulle tappa bort honom om hon sprang och betalade. Hon följde efter Mårtensson upp till Kungsgatan där han vek av till vänster. Han försvann in på Kungstornet. Hon muttrade, men hade inget val och väntade tre minuter innan hon följde efter honom in på caféet. Han satt på bottenvåningen och samtalade med en man i 35-årsåldern. Han var blond och såg hyfsat vältränad ut. En snut, tänkte Monica Figuerola.

Hon identifierade honom som den man Christer Malm hade fotograferat utanför Copacabana på första maj.

Hon köpte en kaffe och satte sig i andra änden av fiket och slog upp Dagens Nyheter. Mårtensson och hans sällskap talade lågmält. Hon kunde inte höra ett ord av vad de sa. Hon tog upp sin mobiltelefon och låtsades ringa ett samtal – vilket var onödigt eftersom ingen av männen tittade på henne. Hon tog en bild med mobilen som hon visste skulle vara i 72 dpi och följaktligen av för låg kvalité för att vara publicerbar. Däremot kunde den användas som bevis för att mötet hade ägt rum.

Efter drygt femton minuter reste sig den blonde mannen och lämnade Kungstornet. Monica Figuerola svor invärtes. Varför hade hon inte stannat utanför. Hon skulle ha känt igen honom då han lämnade caféet. Hon ville resa sig och omedelbart ta upp jakten. Men Mårtensson satt lugnt kvar och avslutade sitt kaffe. Hon ville inte dra uppmärksamheten till sig genom att resa sig och följa efter hans oidentifierade sällskap.

Efter ungefär fyrtio sekunder reste sig Mårtensson och gick till toaletten. Så fort han stängt dörren kom Monica Figuerola på fötter och stegade ut på Kungsgatan. Hon spanade fram och tillbaka men den blonde mannen hade hunnit försvinna.

Hon gjorde en chansning och rusade upp till korsningen av Sveavägen. Hon kunde inte se honom någonstans och stressade ned i tunnelbanan. Det var hopplöst.

Hon gick tillbaka till Kungstornet. Mårtensson hade också försvunnit.

Erika Berger svor besinningslöst då hon återkom till den plats två kvarter från Samirs gryta där hon hade parkerat sin BMW kvällen innan.

Bilen stod kvar. Men under natten hade någon punkterat samtliga fyra bildäck. Jävla förbannade pissråttor, svor hon för sig själv medan hon kokade.

Det fanns inte så många alternativ. Hon ringde bärgning och förklarade sin belägenhet. Hon hade inte tid att stanna och vänta, utan placerade bilnyckeln i avgasröret så att bärgarna kunde ta sig in i bilen. Därefter gick hon ned till Mariatorget och flaggade en taxi.

Lisbeth Salander gick in på Hacker Republics nätsida och konstaterade att Plague var inloggad. Hon pingade på honom.

Millennium>

Plague var tyst några sekunder.

Hon förklarade vad hon ville ha gjort.

Doktor Anders Jonasson såg bekymrad ut då han på fredagsmorgonen artigt betraktade en synnerligen irriterad kriminalinspektör Hans Faste på andra sidan skrivbordet.

”Jag beklagar”, sa Anders Jonasson.

”Jag begriper inte det här. Jag trodde att Salander var återställd. Jag har kommit ned till Göteborg dels för att kunna förhöra henne och dels för att förbereda så att vi ska kunna flytta henne till en cell i Stockholm, där hon hör hemma.”

”Jag beklagar”, sa Anders Jonasson på nytt. ”Jag vill väldigt gärna bli av med henne, för vi har sannerligen inget överflöd av vårdplatser. Men …”

”Det kan inte vara så att hon simulerar?”

Anders Jonasson skrattade.

”Det tror jag inte är sannolikt. Du måste förstå följande. Lisbeth Salander har blivit skjuten i huvudet. Jag opererade ut en kula ur hennes hjärna och i det läget var det närmast ett lotteri om hon skulle överleva eller inte. Hon överlevde och hennes prognos har varit utomordentligt tillfredsställande … så bra att jag och mina kollegor förberedde oss för att skriva ut henne. Sedan inträffade en tydlig försämring i går. Hon klagade över kraftig huvudvärk och har plötsligt utvecklat feber som pendlar fram och tillbaka. I går kväll hade hon 38 graders feber och kräkningar vid två tillfällen. Under natten gick febern ned och hon var nästan feberfri och jag trodde att det var något tillfälligt. Men då jag undersökte henne på morgonen hade hon gått upp till nästan 39 grader, vilket är allvarligt. Nu på dagen har febern åter minskat.”

”Så vad är det för fel?”

”Det vet jag inte, men att hennes temperatur pendlar antyder att det inte är influensa eller något liknande. Exakt vad det beror på kan jag dock inte svara på, men det kan vara så enkelt att hon är allergisk mot någon medicin eller mot något annat som hon kommit i kontakt med.”

Han plockade fram en bild i datorn och visade skärmen för Hans Faste.

”Jag har beordrat skallröntgen. Som du kan se finns ett mörkare parti här i omedelbar anslutning till hennes skottskada. Jag kan inte avgöra vad det är. Det kan vara ärrbildning i samband med läkningen, men det kan också vara en mindre blödning som har uppstått. Men till dess att vi har utrett vad det är för fel så kommer jag inte att släppa ut henne, hur angeläget det än är.”

Hans Faste nickade uppgivet. Han visste bättre än att argumentera med en läkare eftersom de hade makt över liv och död och var det närmaste Guds ställföreträdare som fanns på jorden. Poliser möjligen undantagna. I vilket fall hade han varken kompetens eller kunskap att avgöra hur illa däran Lisbeth Salander var.

”Och vad händer nu?”

”Jag har beordrat fullständig vila och att hennes terapi avbryts – hon behöver sjukgymnastik på grund av skottskadorna i skuldran och höften.”

”Okej … jag måste kontakta åklagare Ekström i Stockholm. Det här var lite av en överraskning. Vad kan jag säga till honom?”

”För två dagar sedan var jag beredd att godkänna en förflyttning kanske i slutet av denna vecka. Som läget är nu kommer det att dröja ytterligare en tid. Du får förbereda honom på att jag nog inte kommer att fatta något beslut inom den kommande veckan och att det kanske dröjer upp till två veckor innan ni får ta henne till häktet i Stockholm. Det beror alldeles på hur hon utvecklas.”

”Rättegångsdatum är satt till i juli …”

”Om inget oförutsett inträffar så bör hon vara på benen i god tid till dess.”

Kriminalinspektör Jan Bublanski betraktade misstänksamt den muskulösa kvinnan på andra sidan cafébordet. De satt på utomhusserveringen nere på Norr Mälarstrand och drack kaffe. Det var fredag den 20 maj och sommarvarmt i luften. Hon hade legitimerat sig som Monica Figuerola från RPS/Säk och fångat upp honom klockan fem, precis då han var på väg hem. Hon hade föreslagit ett enskilt samtal över en kopp kaffe.

Bublanski hade först varit motsträvig och butter. Efter en stund hade hon tittat honom i ögonen och sagt att hon inte hade något officiellt uppdrag att förhöra honom och att han naturligtvis inte behövde säga något till henne om han inte ville. Han hade frågat vad hon hade för ärende och hon hade öppenhjärtigt förklarat att hon hade fått i uppdrag av sin chef att inofficiellt skapa sig en bild av vad som var sant och falskt i den så kallade Zalachenkohistorien, som stundom omnämndes som Salanderhistorien. Hon förklarade också att det inte var helt säkert att hon ens hade rätt att ställa frågor till honom och att han fick avgöra hur han ville göra.

”Vad vill du veta?” frågade Bublanski slutligen.

”Berätta vad du vet om Lisbeth Salander, Mikael Blomkvist, Gunnar Björck och Alexander Zalachenko. Hur passar bitarna ihop?”

De pratade i mer än två timmar.

Torsten Edklinth funderade länge och väl på hur han skulle gå vidare. Efter fem dagars spaningar hade Monica Figuerola gett honom en rad tydliga indikationer på att något var kolossalt på tok inom RPS/Säk. Han insåg behovet av att agera varsamt innan han hade tillräckligt på fötterna. Som situationen nu var befann han sig själv i en viss konstitutionell nöd eftersom han inte hade befogenhet att bedriva operativa utredningar i hemlighet och särskilt inte gentemot sina egna medarbetare.

Följaktligen måste han finna en formel som gjorde hans åtgärder legitima. I ett krisläge kunde han alltid hänvisa till sin polislegitimation och att det alltid var polismannens plikt att utreda brott – men nu var brottet av så extremt känslig konstitutionell natur att han sannolikt skulle få sparken om han trampade fel. Han tillbringade fredagen med enskilt grubbel på sitt tjänsterum.

De slutsatser han dragit var att Dragan Armanskij hade rätt, hur osannolikt det än kunde låta. Det existerade en konspiration inom RPS/Säk där ett antal personer agerade utanför eller vid sidan om den ordinarie verksamheten. Eftersom denna verksamhet pågått i många år – åtminstone sedan 1976 då Zalachenko anlände till Sverige – så måste verksamheten vara organiserad och sanktionerad uppifrån. Hur högt upp konspirationen ledde hade han ingen aning om.

Han präntade tre namn på ett block på skrivbordet.

Monica Figuerola hade dragit slutsatsen att åtminstone kanslichefen måste ha hållit i trådarna då Mårtensson på personskyddet flyttades till kontraspionaget utan att egentligen göra det. Han ägnade sig ju åt att övervaka journalisten Mikael Blomkvist, vilket inte hade ett dyft med kontraspionagets verksamhet att göra.

Till förteckningen skulle även fogas ytterligare namn utanför RPS/Säk.

Teleborian hade anlitats av RPS/Säk som psykiatrisk konsult vid några enstaka tillfällen i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Det hade skett vid noga räknat tre tillfällen, och Edklinth hade granskat rapporterna från arkivet. Det första tillfället hade varit extraordinärt: kontraspionaget hade identifierat en rysk informatör inom svensk teleindustri, och spionens bakgrund ingav farhågor att han eventuellt skulle vara självmordsbenägen i händelse av avslöjande. Teleborian hade gjort en uppseendeväckande bra analys som innebar att informatören kunde vändas till att bli dubbelagent. De övriga två tillfällen som Teleborian anlitats hade handlat om betydligt mindre utvärderingar, dels av en anställd inom RPS/Säk som hade alkoholproblem, dels av ett märkligt sexuellt beteende hos en diplomat från ett afrikanskt land.

Men varken Teleborian eller Faulsson – i synnerhet inte Faulsson – hade någon tjänst inom RPS/Säk. Ändå var de genom sina uppdrag knutna till … till vad?

Konspirationen var intimt förbunden med framlidne Alexander Zalachenko, avhoppad rysk GRU-operatör som enligt uppgift hade anlänt till Sverige på valdagen 1976. Och som ingen hade hört talas om. Hur var det möjligt?

Edklinth försökte föreställa sig vad som rimligen kunde ha hänt om han själv hade suttit i chefsposition på RPS/Säk 1976 då Zalachenko hade hoppat av. Hur skulle han ha agerat? Absolut sekretess. Det hade varit nödvändigt. Avhoppet kunde bara vara känt av en liten exklusiv krets om inte informationen skulle riskera att läcka tillbaka till ryssarna och … Hur liten krets?

En operativ avdelning?

En okänd operativ avdelning?

Om allting hade varit koscher borde Zalachenko ha hamnat under kontraspionaget. Helst borde han ha hamnat under den militära underrättelsetjänsten, men de hade varken resurser eller kompetens att bedriva den sortens operativa verksamhet. Alltså Säk.

Men kontraspionaget hade aldrig haft honom. Björck var nyckeln; han hade uppenbarligen varit en av de personer som hanterat Zalachenko. Men Björck hade aldrig haft något med kontraspionaget att göra. Björck var ett mysterium. Formellt hade han haft en tjänst på utlänningsroteln sedan 1970-talet, men i verkligheten hade han knappt varit synlig på avdelningen förrän på 1990-talet då han plötsligt blev biträdande chef.

Ändå var Björck den huvudsakliga källan till Blomkvists information. Hur hade Blomkvist kunnat förmå Björck att avslöja sådan dynamit? För en journalist?

Hororna. Björck sprang hos tonåriga horor och Millennium tänkte avslöja honom. Blomkvist måste ha utpressat Björck.

Sedan kom Lisbeth Salander med i bilden.

Framlidne advokat Nils Bjurman hade arbetat på utlänningsroteln samtidigt som framlidne Björck. Det var de som tog hand om Zalachenko. Men vad gjorde de av honom?

Någon måste ha fattat besluten. Med en avhoppare av sådan dignitet måste ordern ha kommit från allra högsta ort.

Från regeringen. Det måste ha varit förankrat. Allt annat var otänkbart.

Eller hur?

Edklinth kände kalla kårar av obehag. Allt detta var formellt begripligt. En avhoppare av Zalachenkos dignitet måste behandlas med största möjliga sekretess. Det var vad han själv skulle ha beslutat. Det var vad regeringen Fälldin måste ha beslutat. Det var helt rimligt.

Men det som hände 1991 var orimligt. Björck hade anlitat Peter Teleborian för att spärra in Lisbeth Salander på ett mentalsjukhus för barn under förevändningen att hon var psykiskt sjuk. Det var ett brott. Det var ett så grovt brott att Edklinth fick nya kårar av obehag.

Någon måste ha fattat besluten. I det fallet kunde det helt enkelt inte vara regeringen … Ingvar Carlsson hade varit statsminister, följd av Carl Bildt. Men ingen politiker skulle ens våga gå i närheten av ett sådant beslut som gick tvärt emot all lag och rättvisa och som skulle resultera i en katastrofal skandal om det någonsin blev känt.

Om regeringen var inblandad var Sverige inte en millimeter bättre än vilken diktatur som helst i världen.

Det var inte möjligt.

Och därefter händelserna på Sahlgrenska den 12 april. Zalachenko lämpligt mördad av en psykiskt sjuk rättshaverist i samma stund som ett inbrott skedde hos Mikael Blomkvist och Annika Giannini överfölls. I båda fallen stals Gunnar Björcks märkliga rapport från 1991. Det var information som Dragan Armanskij hade bidragit med helt off the record. Det förelåg ingen polisanmälan.

Och samtidigt går Gunnar Björck och hänger sig. Den person som Edklinth mer än någon annan önskade att han kunde ha ett allvarligt samtal med.

Torsten Edklinth trodde inte på en slump i ett sådant megaformat. Kriminalinspektör Jan Bublanski trodde inte på en sådan slump. Mikael Blomkvist trodde inte på det. Edklinth fattade filtpennan ytterligare en gång.

Vem fan var Evert Gullberg?

Han övervägde att ringa till chefen för RPS/Säk, men avhöll sig från det av den enkla anledningen att han inte visste hur högt upp i organisationen konspirationen sträckte sig. Han visste kort sagt inte vem han kunde lita på.

Efter att ha avfärdat möjligheten att vända sig till någon inom RPS/Säk funderade han en stund på att vända sig till den öppna polisen. Jan Bublanski var spaningsledare för utredningen om Ronald Niedermann och borde självfallet vara intresserad av all kringinformation. Men rent politiskt var det en omöjlighet.

Han kände en stor tyngd på sina axlar.

Slutligen återstod bara ett alternativ som var konstitutionellt riktigt och som möjligen kunde innebära ett skydd om han hamnade i politisk onåd i framtiden. Han måste vända sig till chefen och skaffa politisk förankring för det han sysslade med.

Han tittade på klockan. Strax före fyra på fredagseftermiddagen. Han lyfte telefonen och ringde justitieministern som han kände sedan flera år och hade träffat vid åtskilliga föredragningar på departementet. Han fick honom faktiskt på tråden redan inom fem minuter.

”Hej Torsten”, hälsade justitieministern. ”Det var länge sedan sist. Vad gäller saken?”

”Ärligt talat, jag tror att jag ringer för att undersöka hur stor trovärdighet jag har hos dig.”

”Trovärdighet. Det var en lustig fråga. Vad mig anbelangar så har du stor trovärdighet. Vad föranleder en sådan fråga?”

”Den föranleds av en dramatisk och extraordinär begäran … Jag måste få ett möte med dig och statsministern och det brådskar.”

”Hoppsan.”

”Om du ursäktar skulle jag gärna vänta med att förklara något tills vi kan slå oss ned och prata mellan fyra ögon. Jag har ett ärende på mitt bord som är så anmärkningsvärt att jag anser att både du och statsministern måste informeras.”

”Det låter allvarligt.”

”Det är allvarligt.”

”Har det något med terrorister och hotbilder att göra …”

”Nej. Det är allvarligare än så. Jag sätter hela mitt anseende och min karriär på spel genom att ringa till dig med denna begäran. Jag skulle inte föra det här samtalet om jag inte ansåg att situationen var så allvarlig att det var nödvändigt.”

”Jag förstår. Därav din fråga om du är trovärdig eller inte … Hur snabbt måste du träffa statsministern?”

”Redan i kväll om det är möjligt.”

”Nu blir jag orolig.”

”Du har dessvärre anledning att vara det.”

”Hur lång tid kommer mötet att ta?”

Edklinth funderade.

”Det kommer nog att ta en timme att summera alla detaljer.”

”Låt mig ringa tillbaka om en stund.”

Justitieministern ringde tillbaka inom femton minuter och förklarade att statsministern hade möjlighet att ta emot Torsten Edklinth i sin bostad klockan 21.30 samma kväll. Edklinth hade handsvett då han lade på luren. Okej … i morgon bitti kan min karriär vara över.

Han lyfte luren igen och ringde till Monica Figuerola.

”Hej Monica. Klockan 21.00 i kväll ska du inställa dig för tjänstgöring. Du ska vara prydligt klädd.”

”Jag är alltid prydligt klädd”, sa Monica Figuerola.

Statsministern betraktade chefen för författningsskyddet med en blick som närmast kunde beskrivas som misstrogen. Edklinth fick en känsla av att kugghjul roterade med hög frekvens bakom statsministerns glasögon.

Statsministern flyttade blicken till Monica Figuerola som inte sagt något under den timslånga föredragningen. Han såg en ovanligt lång och muskulös kvinna som tittade tillbaka på honom med artigt förväntansfull blick. Därefter vände han sig till justitieministern som hade blivit aningen blek under tiden som föredragningen hade pågått.

Slutligen drog statsministern ett djupt andetag och tog av sig glasögonen och stirrade en lång stund i fjärran.

”Jag tror att vi behöver lite mer kaffe”, sa han till sist.

”Ja tack”, sa Monica Figuerola.

Edklinth nickade och justitieministern serverade från en bordstermos.

”Låt mig summera så att jag är absolut säker på att jag har förstått dig rätt”, sa statsministern. ”Du misstänker att det finns en konspiration inom Säkerhetspolisen som agerar utanför dess konstitutionella uppdrag och att denna konspiration under årens lopp har bedrivit något som kan betecknas som kriminell verksamhet.”

Edklinth nickade.

”Och du kommer till mig därför att du inte har förtroende för Säkerhetspolisens ledning?”

”Nja”, svarade Edklinth. ”Jag beslutade att vända mig direkt till dig därför att den här sortens verksamhet bryter mot författningen, men jag känner inte till konspirationens syfte eller om jag misstolkat något. Verksamheten kanske i själva verket är legitim och sanktionerad från regeringen. Då riskerar jag att agera på felaktig eller missförstådd information och därmed röja en pågående hemlig operation.”

Statsministern tittade på justitieministern. Bägge förstod att Edklinth garderade sig.

”Jag har aldrig hört talas om något liknande. Känner du till något om detta?”

”Absolut inte”, svarade justitieministern. ”Det finns ingenting i någon rapport från Säkerhetspolisen som jag har sett som skulle kunna ha någon bäring på detta.”

”Mikael Blomkvist tror att det är en intern fraktion inom Säpo. Han kallar det för Zalachenkoklubben.”

”Jag har aldrig ens hört talas om att Sverige skulle ha tagit emot och underhållit någon rysk avhoppare av denna dignitet … Han hoppade alltså av under Fälldinregeringen …”

”Jag har svårt att tro att Fälldin skulle ha mörkat en sådan här sak”, sa justitieministern. ”Ett sådant avhopp borde ha varit en extremt prioriterad uppgift att lämna över till nästkommande regering.”

Edklinth harklade sig.

”Den borgerliga regeringen lämnade över till Olof Palme. Det är ingen hemlighet att några av mina företrädare på RPS/Säk hade en besynnerlig uppfattning om Palme …”

”Du menar att någon glömde bort att informera den socialdemokratiska regeringen …”

Edklinth nickade.

”Jag vill påminna om att Fälldin satt två mandatperioder. Bägge gångerna sprack regeringen. Först lämnade han över till Ola Ullsten som hade en minoritetsregering 1979. Sedan sprack regeringen en gång till då moderaterna hoppade av och Fälldin regerade tillsammans med fp. Gissningsvis befann sig regeringskansliet i ett visst mått av kaos under överlämningarna. Det är till och med möjligt att en sådan sak som Zalachenko helt enkelt hölls inom en så snäv krets att statsminister Fälldin inte hade någon riktig insyn och att han därigenom aldrig hade något att överlämna till Palme.”

”Vem är i så fall ansvarig?” sa statsministern.

Alla utom Monica Figuerola skakade på huvudet.

”Jag antar att det här ofrånkomligen kommer att läcka till massmedia”, sa statsministern.

”Mikael Blomkvist och Millennium kommer att publicera. Vi befinner oss med andra ord i en tvångssituation.”

Edklinth var noga med att lägga in ordet vi. Statsministern nickade. Han insåg situationens allvar.

”Då får jag börja med att tacka dig för att du kom till mig med detta ärende så snabbt som du gjorde. Jag brukar inte ta emot den här sortens snabbpåkallade besök, men justitieministern sa att du var en förståndig människa och att något extraordinärt måste ha inträffat om du ville besöka mig utanför alla normala kanaler.”

Edklinth andades ut en aning. Vad som än hände skulle inte statsministerns vrede drabba honom.

”Nu måste vi bara besluta hur vi ska hantera detta. Har du några förslag?”

”Kanske”, svarade Edklinth tveksamt.

Han förblev tyst så länge att Monica Figuerola harklade sig.

”Kan jag få säga någonting?”

”Var så god”, sa statsministern.

”Om det är så att regeringen inte känner till denna operation så är den olaglig. Den som är ansvarig i sådana fall är brottslingen, det vill säga den eller de statstjänstemän som överträtt sina befogenheter. Om vi kan verifiera alla de påståenden som Mikael Blomkvist gör betyder det att en grupp anställda inom Säk har ägnat sig åt kriminell verksamhet. Detta problem faller därefter ut i två bitar.”

”Hur menar du?”

”För det första måste frågan besvaras om hur detta har varit möjligt. Vems är ansvaret? Hur har en sådan konspiration kunnat uppstå inom ramen för en etablerad polisorganisation? Jag vill påminna om att jag själv arbetar för RPS/Säk, och jag är stolt över att göra det. Hur har det kunnat pågå så länge? Hur har verksamheten kunnat döljas och finansieras?”

Statsministern nickade.

”Vad gäller den biten kommer det att skrivas böcker om det här”, fortsatte Monica Figuerola. ”Men en sak är klar – det måste finnas en finansiering och det måste handla om åtminstone flera miljoner kronor årligen. Jag har tittat på Säkerhetspolisens budget och hittar inget som skulle kunna rubriceras som Zalachenkoklubben. Men som du vet finns det ett antal dolda fonder som kanslichefen och budgetchefen har insyn i men som jag inte kommer åt.”

Statsministern nickade dystert. Varför skulle alltid Säpo vara en sådan mardröm att administrera?

”Den andra biten handlar om vilka som är inblandade. Eller mer exakt vilka personer som bör gripas.”

Statsministern trutade med läpparna.

”Från min synvinkel är alla dessa frågor avhängiga det beslut du personligen fattar de närmaste minuterna.”

Torsten Edklinth höll andan. Om han hade kunnat sparka Monica Figuerola på smalbenet skulle han ha gjort det. Hon hade plötsligt skurit genom all retorik och påstått att statsministern var personligen ansvarig. Han hade själv tänkt komma till samma slutsats, dock först efter en långvarig diplomatisk rundvandring.

”Vilket beslut tycker du att jag ska fatta?” undrade statsministern.

”Från vår sida har vi gemensamma intressen. Jag har arbetat på författningsskyddet i tre år och jag anser att det är en uppgift av central betydelse för svensk demokrati. Säkerhetspolisen har skött sig i konstitutionella sammanhang de senaste åren. Jag vill självfallet inte att skandalen ska drabba RPS/Säk. För oss är det viktigt att framhålla att detta handlar om en brottslig verksamhet som bedrivs av enskilda individer.”

”Verksamhet av det slaget är definitivt inte sanktionerad av regeringen”, sa justitieministern.

Monica Figuerola nickade och funderade några sekunder.

”Från er sida antar jag att det är angeläget att skandalen inte drabbar regeringen – vilket kommer att bli fallet om regeringen försöker mörka historien”, sa hon.

”Regeringen brukar inte mörka brottslig verksamhet”, sa justitieministern.

”Nej, men låt oss hypotetiskt anta att regeringen skulle vilja göra det. I så fall kommer det att bli en skandal av enorma mått.”

”Fortsätt”, sa statsministern.

”Situationen just nu kompliceras av att vi på författningsskyddet i praktiken är tvungna att bedriva en regelvidrig verksamhet för att alls kunna utreda den här historien. Vi vill alltså att det ska gå juridiskt och konstitutionellt rätt till.”

”Det vill vi alla”, sa statsministern.

”I så fall föreslår jag att du – i din egenskap av statsminister – beordrar författningsskyddet att snarast utreda denna härva. Ge oss en skriftlig order och ge oss de befogenheter som behövs.”

”Jag är inte säker på att det du föreslår är lagligt”, sa justitieministern.

”Jo. Det är lagligt. Regeringen har makt att vidta långtgående åtgärder i den händelse att konstitutionen hotas av ändring på ett illegitimt sätt. Om en grupp militärer eller poliser börjar bedriva en självständig utrikespolitik har de facto en statskupp ägt rum i landet.”

”Utrikespolitik?” frågade justitieministern.

Statsministern nickade plötsligt.

”Zalachenko var avhoppare från främmande makt”, sa Monica Figuerola. ”Den information han bidrog med lämnades enligt Mikael Blomkvist till utländska underrättelsetjänster. Om regeringen inte var informerad har en statskupp ägt rum.”

”Jag förstår din tankegång”, sa statsministern. ”Låt mig nu säga mitt.”

Statsministern reste sig och vandrade ett varv runt salongsbordet. Till sist stannade han framför Edklinth.

”Du har en begåvad medarbetare. Dessutom är hon rakt på sak.”

Edklinth svalde och nickade. Statsministern vände sig till sin justitieminister.

”Ring din statssekreterare och rättschefen. I morgon bitti vill jag ha ett dokument som ger författningsskyddet extraordinära maktbefogenheter att agera i den här affären. Uppdraget består i att kartlägga sanningshalten i de påståenden vi diskuterat, samla dokumentation om dess omfattning samt identifiera de personer som är ansvariga eller inblandade.”

Edklinth nickade.

”Dokumentet ska inte fastslå att du bedriver en förundersökning – jag kan ha fel men jag tror att det endast är Riksåklagaren som kan utse en förundersökningsledare i det här läget. Däremot kan jag ge dig i uppdrag att leda en enmansutredning för att utröna sanningen. Det du gör är alltså en SOU. Förstår du?”

”Ja. Men jag ber att få påpeka att jag faktiskt själv är gammal åklagare.”

”Hmm. Vi får be rättschefen titta på det där och bestämma exakt vad som är formellt riktigt. Du är i vilket fall ensam ansvarig för denna utredning. Du utser själv de medarbetare du behöver. Om du hittar belägg för brottslig verksamhet ska du överlämna denna information till Riksåklagaren som beslutar om åtal.”

”Jag måste slå upp exakt vad som gäller, men jag tror att du måste informera riksdagens talman och konstitutionsutskottet … det här kommer att läcka snabbt”, sa justitieministern.

”Med andra ord måste vi arbeta snabbt”, sa statsministern.

”Hmm”, sa Monica Figuerola.

”Vad?” undrade statsministern.

”Två problem återstår … För det första kan Millenniums publicering kollidera med vår utredning, och för det andra så börjar rättegången mot Lisbeth Salander om ett par veckor.”

”Kan vi ta reda på när Millennium kommer att publicera?”

”Vi kan möjligen fråga”, sa Edklinth. ”Det absolut sista vi vill göra är att lägga oss i medias verksamhet.”

”Vad gäller den här flickan Salander …”, började justitieministern. Han funderade en stund. ”Det vore förfärligt om hon utsatts för de övergrepp som Millennium hävdar … kan det verkligen vara möjligt?”

”Jag fruktar det”, sa Edklinth.

”I så fall måste vi se till att hon får upprättelse och framför allt att hon inte utsätts för ett nytt övergrepp”, sa statsministern.

”Och hur ska det gå till?” undrade justitieministern. ”Regeringen kan under inga omständigheter ingripa i ett pågående åtal. Det vore ett lagbrott.”

”Kan vi prata med åklagaren …”

”Nej”, sa Edklinth. ”Som statsminister får du inte påverka den juridiska processen i något avseende.”

”Salander måste med andra ord gå sin match i rätten”, sa justitieministern. ”Först om hon förlorar rättegången och överklagar till regeringen kan regeringen ingripa för att benåda henne eller beordra RÅ att undersöka om det finns grund för ny rättegång.”

Sedan lade han till en sak.

”Men det gäller alltså bara om hon döms till fängelse. Om hon döms till sluten psykiatrisk vård kan regeringen inte göra ett dyft. Då är det en medicinsk fråga, och statsministern besitter inte kompetens att avgöra om hon är frisk.”

Klockan tio på fredagskvällen hörde Lisbeth Salander nyckeln i dörren. Hon stängde omedelbart av handdatorn och stack in den under kudden. Då hon tittade upp såg hon Anders Jonasson stänga dörren.

”God kväll, fröken Salander”, hälsade han. ”Och hur mår du i kväll?”

”Jag har en sprängande huvudvärk och känner mig febrig”, sa Lisbeth.

”Det låter ju inte bra.”

Lisbeth Salander såg ut som om hon inte var nämnvärt plågad av vare sig feber eller huvudvärk. Doktor Anders Jonasson ägnade tio minuter åt att undersöka henne. Han konstaterade att febern under kvällen åter gått upp kraftigt.”

”Det var ju tråkigt att vi skulle drabbas av detta då du tillfrisknat så bra de senaste veckorna. Nu kan jag dessvärre inte släppa dig på åtminstone drygt två veckor.”

”Två veckor borde vara tillräckligt.”

Han gav henne en lång blick.

Avståndet mellan london och Stockholm landvägen är grovt räknat 180 mil, vilket i teorin tar ungefär tjugo timmar att avverka. I verkligheten hade det tagit närmare tjugo timmar att ens nå gränsen mellan Tyskland och Danmark. Himlen var fylld av blytunga åskmoln, och då mannen som kallades Trinity på måndagen befann sig mitt på Öresundsbron började det spöregna. Han saktade farten och slog på vindrutetorkarna.

Trinity ansåg att det var ett helvete att köra bil i Europa eftersom hela det kontinentala Europa envisades med att köra på fel sida av vägen. Han hade packat sin skåpbil på lördag morgon och tagit bilfärjan mellan Dover och Calais och därefter korsat Belgien via Liège. Han hade passerat tyska gränsen vid Aachen och därefter tagit Autobahn norrut mot Hamburg och vidare till Danmark.

Hans kompanjon Bob the Dog slumrade i baksätet. De hade turats om att köra, och bortsett från några timslånga stopp på matställen längs vägen hade de stadigt hållit omkring nittio kilometer i timmen. Skåpbilen var arton år gammal och förmådde inte prestera så mycket högre hastighet.

Det fanns enklare sätt att ta sig mellan London och Stockholm, men dessvärre var det osannolikt att han skulle kunna föra in drygt trettio kilo elektronisk utrustning i Sverige på en reguljär flight. Trots att de hade passerat sex nationsgränser under färden hade han inte blivit stoppad av en enda tullare eller passkontroll. Trinity var en varm anhängare av EU, vars regler förenklade hans kontinentala besök.

Trinity var 32 år gammal och född i staden Bradford, men hade bott i norra London sedan han var barn. Han hade en usel formell utbildning, en yrkesskola där han hade fått intyg på att han var utbildad teletekniker, och i tre år från det att han hade fyllt 19 hade han också arbetat som installatör för British Telecom.

I verkligheten hade han en teoretisk kunskap i elektronik och datavetenskap som innebar att han utan vidare kunde ge sig in i diskussioner där han överträffade vilken snobbig professor som helst i ämnet. Han hade levt med datorer sedan han var i 10-årsåldern och hade hackat sin första dator då han var 13. Det hade gett mersmak, och då han var 16 år gammal hade han utvecklats till den grad att han tävlade med de bästa i världen. Det fanns en period då han tillbringade varje vaken minut framför datorskärmen, skrev egna program och placerade försåtliga slingor på nätet. Han nästlade sig in hos BBC, hos engelska försvarsdepartementet och hos Scotland Yard. Han lyckades till och med, flyktigt, ta kommandot över en brittisk atomubåt på patrull i Nordsjön. Turligt nog hörde Trinity till det nyfikna snarare än det ondsinta slaget av datamarodörer. Hans fascination upphörde i det ögonblick han hade knäckt och skaffat sig tillträde till en dator och tillskansat sig dess hemligheter. På sin höjd utförde han ett eller annat practical joke, till exempel att ge instruktionen till en dator i atomubåten att föreslå att kaptenen skulle torka sig i röven då han bad om en positionsangivelse. Den sistnämnda incidenten gav upphov till en rad krismöten på försvarsministeriet, och efterhand började Trinity inse att det kanske inte var den klokaste av idéer att skryta med sina kunskaper, om staten menade allvar med hotelserna att döma hackers till mångåriga fängelsestraff.

Han utbildade sig till teletekniker eftersom han redan visste hur telefonnätet fungerade, konstaterade att det var hopplöst ålderdomligt och sadlade om till privat säkerhetskonsult som installerade larmsystem och tittade över inbrottsskydd. Till särskilt utvalda klienter kunde han också erbjuda sådana finesser som övervakning och telefonavlyssning.

Han var en av grundarna av Hacker Republic. Och Wasp var en av medborgarna.

Då han och Bob the Dog närmade sig Stockholm var klockan halv åtta på söndagskvällen. När de passerade IKEA vid Kungens kurva i Skärholmen öppnade Trinity sin mobiltelefon och slog ett nummer han memorerat.

”Plague”, sa Trinity.

”Var är ni?”

”Du sa att jag skulle ringa då vi passerade IKEA.”

Plague beskrev vägen till vandrarhemmet på Långholmen där han hade bokat in kollegorna från England. Eftersom Plague nästan aldrig lämnade sin lägenhet gjorde de upp om att träffas hemma hos honom klockan tio nästkommande morgon.

Efter en stunds eftertanke beslutade sig Plague för att göra en stor ansträngning och diska, torka rent och vädra ut innan gästerna anlände.