Män som hatar kvinnor

KAPITEL 1: Fredag 20 december

Rättegången var ofrånkomligt över och allt som kunnat sägas hade redan sagts. Att han skulle fällas hade han inte för en sekund tvivlat på. Den skriftliga domen hade släppts klockan tio på fredagsmorgonen och nu återstod endast en slutsummering från de reportrar som väntade i korridoren utanför tingsrätten.

Mikael Blomkvist såg dem genom dörröppningen och dröjde på steget någon sekund. Han ville inte diskutera domslutet som han just hade hämtat, men frågorna var oundvikliga och han — om någon — visste att de måste ställas och besvaras. Så känns det att vara en brottsling, tänkte han. På fel sida om mikrofonen. Han sträckte besvärat på sig och försökte tvinga fram ett leende. Reportrarna log tillbaka och nickade vänligt, nästan generat mot honom.

”Låt se… Aftonbladet, Expressen, TT, TV4 och… var är du ifrån… jaså Dagens Industri. Jag måste ha blivit kändis”, konstaterade Mikael Blomkvist.

”Ge oss ett pratminus, Kalle Blomkvist”, sa reportern från den ena kvällstidningen.

Mikael Blomkvist, vars fullständiga namn råkade vara Carl Mikael Blomkvist, tvingade sig som alltid att inte himla med ögonen då han hörde smeknamnet. En gång, tjugo år tidigare, då han var tjugotre år gammal och precis hade börjat arbeta som journalist på sitt första sommarvikariat, hade Mikael Blomkvist utan egen förskyllan råkat avslöja en liga med bankrånare som under två års tid hade gjort fem uppmärksammade stötar. Att det var samma liga vid samtliga tillfällen rådde det ingen tvekan om; deras specialitet var att köra in i små samhällen och med militär precision råna en eller två banker åt gången. De var maskerade med latexmasker från Walt Disneys värld och döptes med en inte helt obegriplig polislogik till Kalle Anka-ligan. Tidningarna döpte dock om dem till Björnligan, vilket lät lite mer seriöst med tanke på att de vid två tillfällen hänsynslöst och till synes utan omsorg om människors väl och ve hade skjutit varningsskott och hotat förbipasserande eller alltför nyfikna.

Den sjätte stöten skedde mot en bank i Östergötland mitt under högsommaren. En reporter på lokalradion råkade befinna sig i banken just när rånet ägde rum och reagerade enligt tjänstemanualen. Så fort rånarna lämnat banken gick han till en telefonautomat och ringde in nyheten till direktsändning.

Mikael Blomkvist tillbringade några dagar med en kvinnlig bekant i hennes föräldrars sommarstuga i närheten av Katrineholm. Exakt varför han gjorde kopplingen kunde han inte redogöra för ens då polisen frågade honom, men i samma ögonblick som han lyssnade på nyheterna kom han att tänka på ett gäng med fyra grabbar i en sommarstuga några hundra meter längre bort. Han hade sett dem några dagar tidigare då de hade spelat badminton ute på tomten och han hade promenerat förbi med sin väninna på väg till en glasskiosk.

Allt han hade sett var fyra blonda och vältränade unga män i shorts och med bar överkropp. De var uppenbarligen kroppsbyggare och det hade varit något med de badmintonspelande unga männen som gjort att han tittat en extra gång — möjligen var det att matchen skedde i stekhett solgass med något som han uppfattade som våldsamt fokuserad energi. Det såg inte ut som något tidsfördriv, vilket hade fått Mikael att lägga märke till dem.

Det fanns ingen rationell anledning att misstänka dem för att vara bankrånare, men likafullt hade han tagit en promenad och slagit sig ned på en kulle där han hade utsikt över stugan, och där han kunde konstatera att det verkade tomt för ögonblicket. Det dröjde ungefär fyrtio minuter innan grabbgänget körde in och parkerade en Volvo på tomten. Gänget tycktes ha bråttom och släpade på var sin sportbag, vilket i sig inte behövde betyda att de gjort något annat än varit och badat någonstans. Men en av dem gjorde en tur tillbaka till bilen och plockade ut ett föremål som han snabbt täckte med en sportjacka, och till och med från sin relativt avlägsna observationspost kunde Mikael konstatera att det var en hederlig gammal AK4 av precis det slag han själv nyligen varit gift med under ett års militärtjänst. Han ringde följaktligen polisen och berättade om sin iakttagelse. Det blev upptakten till en tre dygn lång och intensivt mediabevakad belägring av sommarstugan, med Mikael på första parkett och med ett rejält tilltaget frilansarvode från den ena kvällstidningen. Polisen etablerade sitt högkvarter i en husvagn på tomten till sommarstugan där Mikael bodde.

Björnligans fall gav Mikael precis den stjärnstatus han som ung journalist behövde i branschen. Berömmelsens baksida var att den andra kvällstidningen inte kunde avhålla sig från att sätta rubriken Kalle Blomkvist löste fallet. Den raljerande texten var skriven av en äldre kvinnlig kolumnist och innehöll ett dussin hänvisningar till Astrid Lindgrens unge detektiv. Till råga på allt hade tidningen illustrerat med en kornig bild där Mikael med halvöppen mun och pekfingret höjt tycktes stå och ge en uniformerad polis instruktioner av något slag. I själva verket hade han pekat ut vägen till stugans utedass.

Det spelade ingen roll att Mikael Blomkvist aldrig i hela sitt liv använt tilltalsnamnet Carl eller någonsin undertecknat en text med namnet Carl Blomkvist. Från den stunden var han till sin förtvivlan känd bland journalistkollegor som Kalle Blomkvist — ett epitet uttalat med spefull retsamhet, inte ovänligt men heller aldrig riktigt vänligt. Astrid Lindgren i all ära — han älskade böckerna men avskydde smeknamnet. Det tog honom flera år och långt tyngre journalistiska meriter innan epitetet började blekna bort, och fortfarande ryggade han varje gång namnet användes i hans närhet.

Så han log fridsamt och tittade kvällstidningen i ögonen.

”Äsch, hitta på något. Du brukar ju alltid fantisera ihop dina texter.”

Tonen var inte otrevlig. De var alla mer eller mindre bekanta med varandra och Mikaels värsta kritiker hade avstått från att närvara. Han hade tidigare arbetat ihop med en av dem och på en fest några år tidigare hade han nästan lyckats ragga upp en annan — Hon från TV4.

”Du fick på skallen ordentligt därinne”, konstaterade Dagens Industri, som tydligen skickat en ung vikarie.

”Javars”, erkände Mikael. Något annat kunde han knappast påstå.

”Hur känns det?”

Trots allvaret kunde varken Mikael eller de äldre journalisterna låta bli att dra på munnen åt följdfrågan. Mikael bytte ett ögonkast med TV4. Hur känns det, den fråga som Seriösa Journalister i alla tider påstått vara den enda som Fåniga Sportreportrar någonsin klarat av att ställa till den Andfådde Idrottsmannen på andra sidan målsnöret. Men sedan blev han allvarlig igen.

”Jag kan naturligtvis bara beklaga att domstolen inte kom till en annan slutsats”, svarade han lite formellt.

”Tre månaders fängelse och 150 000 kr i skadestånd. Det är kännbart”, sa Hon från TV4.

”Jag överlever.”

”Kommer du att be Wennerström om ursäkt? Ta i hand?”

”Nej, det tror jag knappast. Min uppfattning om herr Wennerströms affärsmoral har inte förändrats nämnvärt.”

”Så du hävdar fortfarande att han är en skurk?” frågade Dagens Industri snabbt.

Det låg ett pratminus med en potentiellt förödande rubrik bakom frågan och Mikael hade kunnat halka på bananskalet om inte reportern signalerat faran genom att skjuta fram mikrofonen lite för ivrigt. Han funderade på svaret några sekunder.

Domstolen hade just fastställt att Mikael Blomkvist ärekränkt finansmannen Hans-Erik Wennerström. Han hade dömts för förtal. Rättegången var avslutad och han hade inga planer på att överklaga. Men vad skulle hända om han oförsiktigt upprepade sina påståenden redan på domstolstrappan? Mikael beslutade sig för att han inte ville ta reda på svaret.

”Jag ansåg att jag hade goda skäl att publicera de uppgifter som jag hade. Domstolen tyckte annorlunda och jag måste naturligtvis acceptera att den juridiska processen haft sin gång. Nu ska vi på redaktionen diskutera domslutet ordentligt innan vi bestämmer vad vi ska göra. Mer än så finns inte att tillägga.”

”Men du glömde bort att man som journalist faktiskt måste kunna belägga sina påståenden”, sa Hon från TV4 med en antydan till skärpa i rösten. Påståendet kunde knappast förnekas. De hade varit goda vänner. Hennes ansikte var neutralt men Mikael tyckte sig kunna urskilja en antydan till besviket avståndstagande i hennes ögon.

Mikael Blomkvist stannade kvar och besvarade frågor i ytterligare några plågsamma minuter. Den fråga som låg outtalad i luften men som ingen reporter kom sig för att ställa — kanske därför att det var så generande obegripligt — var hur Mikael hade kunnat skriva en text som så fullständigt saknade substans. Reportrarna på plats, undantaget vikarien på Dagens Industri, var alla veteraner med bred yrkesbakgrund. För dem låg svaret på frågan bortom det begripligas gräns.

TV4 ställde honom utanför dörren till rådhuset och drog sina frågor separat framför kameran. Hon var vänligare än vad han förtjänade och det blev tillräckligt många pratminus för att alla reportrar skulle bli nöjda. Storyn skulle resultera i rubriker — det var oundvikligt — men han tvingade sig att komma ihåg att det faktiskt inte var årets största mediehändelse det handlade om. Reportrarna hade fått det de ville ha och drog sig tillbaka till sina respektive redaktioner.

Han hade tänkt promenera, men det var en blåsig decemberdag och han var redan nedkyld efter intervjun. Det var då han stod ensam på trappan till rådhuset som han höjde blicken och såg William Borg kliva ur sin bil, där han suttit medan intervjun pågått. Deras ögon möttes, sedan log William Borg.

”Det var värt att komma hit bara för att få se dig med det där papperet i handen.”

Mikael svarade inte. William Borg och Mikael Blomkvist hade känt varandra i femton år. De hade en gång arbetat ihop som vikarierande ekonomireportrar på en morgontidning. Det kanske berodde på bristande personkemi, men där hade en livslång ovänskap grundlagts. Borg hade i Mikaels ögon varit en usel reporter och en jobbig, småaktigt hämndlysten människa som trakasserade omgivningen med korkade skämt och uttalade sig nedsättande om äldre, och följaktligen mer erfarna, reportrar. Han tycktes särskilt ogilla äldre kvinnliga reportrar. De hade haft ett första gräl som följts av ytterligare tjafs till dess att motsättningen blivit personlig.

Genom åren hade Mikael och William Borg stött ihop med jämna mellanrum, men det var först i slutet av 1990-talet som de hade blivit riktiga ovänner. Mikael hade skrivit en bok om ekonomijournalistik och citerat flitigt ur en mängd korkade artiklar som hade Borgs signatur. I Mikaels version hade Borg framstått som en viktigpetter som fått de allra flesta fakta om bakfoten och skrivit hyllningsartiklar till dot.com-företag som strax var på väg att gå under. Borg hade inte uppskattat Mikaels analys och vid ett slumpartat möte på en krog på Söder hade de nästan råkat i handgemäng. I samma veva hade Borg lämnat journalistiken och han arbetade nu som informatör för en väsentligt högre lön på ett företag som till råga på allt ingick i industrimannen Hans-Erik Wennerströms intressesfär.

De tittade på varandra en lång stund innan Mikael vände på klacken och gick därifrån. Det var så typiskt Borg att åka till rådhuset bara för att ställa sig och gapskratta.

När han var på väg därifrån bromsade just buss 40 in och han hoppade på mest för att komma bort från platsen. Han klev av vid Fridhemsplan och stod obeslutsam kvar vid hållplatsen, fortfarande med domen i handen. Slutligen bestämde han sig för att promenera över till Kafé Anna vid garagenedfarten till polishuset.

Mindre än en halv minut efter att han hade beställt en caffe latte och en smörgås började lunchnyheterna på radion. Storyn kom på tredje plats, efter en självmordsbombare i Jerusalem och nyheten att regeringen tillsatt en kommission för att utreda en ny påstådd kartellbildning inom byggindustrin.

Domen var tjugosex sidor lång. Den redogjorde för sakskälen till varför Mikael befunnits skyldig till femton fall av grovt förtal av affärsmannen Hans-Erik Wennerström. Mikael konstaterade att var och en av de åtalspunkter han fällts för kostade tiotusen kronor och sex dagars fängelse. Exklusive rättegångskostnader och hans eget advokatarvode. Han orkade inte ens börja fundera över var notan skulle sluta, men konstaterade också att det kunde ha varit värre; rätten hade valt att fria honom på sju punkter.

I takt med att han läste formuleringarna i domen infann sig en allt tyngre och allt obehagligare känsla i magtrakten. Det förvånade honom. Redan när rättegången inletts hade han vetat att om inte ett mirakel inträffade så skulle han bli fälld. Vid det laget hade det inte rått någon tvekan om den saken och han hade försonats med tanken. Han hade suttit av de två rättegångsdagarna tämligen obekymrat och i elva dagar hade han också, utan att känna något särskilt, väntat på att domstolen skulle tänka färdigt och formulera den text han nu höll i handen. Det var först nu, då processen var över, som obehaget sköljde över honom.

När han tog en tugga tycktes brödet svälla i munnen. Han fick svårt att svälja och sköt smörgåsen åt sidan.

Det var första gången som Mikael Blomkvist hade blivit dömd för något brott — första gången han överhuvudtaget hade varit misstänkt eller åtalad för någonting. Jämförelsevis var domslutet en bagatell. Ett lättviktsbrott. Det handlade trots allt inte om väpnat rån, mord eller våldtäkt. Ekonomiskt sett var domen dock kännbar. Millennium var inte medievärldens flaggskepp med obegränsade tillgångar — tidskriften levde på marginalerna — men domen innebar heller inte en katastrof för den. Problemet var att Mikael var en av Millenniums delägare samtidigt som han, idiotiskt nog, både var skribent och tidskriftens ansvarige utgivare. Skadeståndet, 150 000 kr, tänkte Mikael betala ur egen ficka, vilket i stort sett skulle utplåna hans sparkapital. Tidningen svarade för rättegångskostnaderna. Med klok hushållning skulle det ordna sig.

Han reflekterade över att möjligen sälja bostadsrätten, vilket skulle svida i skinnet. I slutet av det glada 1980-talet, under en period då han faktiskt hade haft fast anställning och relativt god inkomst, hade han sett sig om efter en permanent bostad. Han hade sprungit på lägenhetsvisningar och ratat det mesta innan han snubblat över en vindsvåning på 65 kvadrat precis i början av Bellmansgatan. Den föregående ägaren hade börjat inreda den till en beboelig bostad men hade plötsligt fått jobb på något dot.com-företag utomlands och Mikael hade kunnat köpa renoveringsobjektet billigt.

Mikael hade ratat inredningsarkitektens skisser och själv avslutat arbetet. Han lade pengarna på att fixa badrum och kök och struntade i resten. Istället för att lägga parkettgolv och smälla upp innerväggar till en planerad tvåa slipade han vindsplankorna, målade kalkfärg direkt på de grova originalväggarna och täckte de värsta skavankerna med ett par akvareller av Emanuel Bernstone. Resultatet blev en helt öppen lägenhetslösning, med en sovavdelning bakom en bokhylla och matplats och vardagsrum intill ett litet barkök. Lägenheten hade två fönster i vindskupor och ett gavelfönster med utsikt över takåsarna mot Riddarfjärden och Gamla stan. Han såg en glipa vatten vid Slussen och hade utsikt mot Stadshuset. I dagsläget skulle han inte ha råd med en sådan lägenhet och han ville gärna behålla den.

Men att han kanske riskerade att förlora lägenheten var ingenting i jämförelse med att han yrkesmässigt hade gått på en rejäl snyting, vars skadeverkningar det skulle ta lång tid att reparera. Om de överhuvudtaget kunde repareras.

Det handlade om förtroende. Under överskådlig framtid skulle många redaktörer tveka att publicera en historia med hans byline. Han hade fortfarande tillräckligt många vänner i branschen som skulle acceptera att han fallit offer för otur och tillfälligheter, men han hade inte längre råd att begå minsta misstag.

Det som sved mest var dock förödmjukelsen.

Han hade haft alla trumf på hand men likafullt förlorat mot en halvgangster i Armanikostym. En fähund till börsklippare. En yuppie med en kändisadvokat som flinat sig igenom hela rättegången.

Hur fan hade det kunnat gå så snett?

Wennerströmaffären hade börjat så lovande i sittbrunnen på en gul Mälar-30 på midsommarafton ett och ett halvt år tidigare. Alltsammans hade varit en slump som hade sitt upphov i att en före detta journalistkollega, numera informationsnisse på landstinget, velat imponera på sin nya flickvän och obetänksamt hyrt en Scampi för några dagars oplanerad men romantisk skärgårdssegling. Flickvännen, nyligen avflyttad från Hallstahammar för att studera i Stockholm, hade efter visst motstånd låtit sig övertalas, med förbehållet att även hennes syster och systerns pojkvän skulle få följa med. Ingen i trion från Hallstahammar hade någonsin tidigare suttit i en segelbåt. Problemet var bara att även informationsnissen var mer entusiastisk än erfaren som seglare. Tre dagar före avfärd hade han desperat ringt Mikael och övertalat honom att följa med som femte och navigationskunnig besättningsman.

Mikael hade först ställt sig kallsinnig till förslaget, men fallit till föga inför löftet om några dagars avkoppling i skärgården med, som det hette, god mat och trevligt sällskap. Av dessa förespeglingar blev dock intet och seglatsen hade utvecklats till en långt värre katastrof än han kunnat föreställa sig. De hade seglat den vackra men föga dramatiska rutten från Bullandö upp genom Furusundsleden i knappa fem sekundmeter, ändå hade informationsnissens nya flickvän omedelbart blivit sjösjuk. Hennes syster hade börjat gräla med sin pojkvän, och ingen av dem visade något intresse för att vilja lära sig minsta lilla om segling. Det stod snart klart att det var Mikael som förväntades sköta båten medan övriga kom med välvilliga men huvudsakligen meningslösa råd. Efter första övernattningen i en vik på Ängsö hade han varit beredd att lägga till i Furusund och ta bussen hem. Det var endast desperata vädjanden från informationsnissen som hade fått honom att stanna kvar ombord.

Vid tolvtiden nästa dag, tillräckligt tidigt för att det fortfarande skulle finnas några få lediga platser, hade de förtöjt vid gästbryggan på Arholma. De hade brassat mat och precis ätit lunch när Mikael noterade en gul M-30 i plast som gled in i viken på bara storseglet. Båten gjorde en stillsam lov medan skepparen spanade efter en plats vid bryggan. Mikael kastade en blick omkring sig och konstaterade att utrymmet mellan deras Scampi och en H-båt på styrbords sida förmodligen var det enda hålet, och det skulle nätt och jämnt räcka för den smala M-30:n. Han reste sig i aktern och pekade; skepparen på M-30:n höjde handen till tack och girade upp mot bryggan. En ensamseglare som inte tänkte besvära sig med att dra igång motorn, noterade Mikael. Han hörde rasslet från ankarkättingen och några sekunder därefter gick storen ned, medan skepparen rörde sig som en skållad råtta för att lägga rodret rakt i hålet och samtidigt ordna en tamp i fören.

Mikael klev upp på relingen och höll ut en hand för att markera att han kunde ta emot. Nykomlingen gjorde en sista kursändring och gled perfekt fram till aktern på Scampin, nästan helt utan fart. Det var först i det ögonblick då nykomlingen skickade tampen till Mikael som de kände igen varandra och brast ut i förtjusta leenden.

”Hej Robban”, sa Mikael. ”Varför använder du inte motorn så slipper du skrapa färgen av alla båtar i hamn.”

”Hej Micke. Jag tyckte väl att det var något bekant över dig. Motorn skulle jag gärna använda om jag bara kunde få igång den. Eländet dog ute vid Rödlöga för två dagar sedan.”

De skakade hand över relingen.

En evighet tidigare, på Kungsholmens gymnasium på 1970-talet, hade Mikael Blomkvist och Robert Lindberg varit vänner, till och med mycket goda vänner. Som så ofta sker med gamla skolkamrater hade vänskapen upphört efter examensdagen. De hade gått skilda vägar och träffats knappt ett halvdussin gånger de senaste tjugo åren. När de nu oväntat möttes på Arholma brygga hade de inte setts på åtminstone sju eller åtta år. Nu granskade de nyfiket varandra. Robert var brunbränd med tovigt hår och två veckors skäggstubb.

Mikael kände sig plötsligt på avsevärt bättre humör. När informationsnissen och hans enfaldiga sällskap gått upp för att dansa runt midsommarstången vid handelsboden på andra sidan ön hade han blivit sittande med sill och nubbe i sittbrunnen på M-30:n och pratat strunt med skolkamraten.

Någon gång på kvällen, sedan de hade gett upp kampen mot de ökända Arholmamyggen och flyttat ned i ruffen, och efter ett betydande antal nubbar, hade samtalet förvandlats till ett kamratligt munhuggande om moral och etik i affärsvärlden. Bägge hade de valt karriärer som i någon bemärkelse fokuserade på rikets finanser. Robert Lindberg hade gått från gymnasiet till Handelshögskolan och in i bankvärlden. Mikael Blomkvist hade hamnat på journalisthögskolan och ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt att avslöja tvivelaktiga affärer inom just bank- och affärsvärlden. Samtalet började kretsa kring det moraliskt riktiga i vissa fallskärmsavtal som utlösts under 1990-talet. Efter att tappert ha försvarat några av de mest uppmärksammade fallskärmarna hade Lindberg ställt ned glaset och motvilligt konstaterat att det nog dolde sig en och annan korrumperad fähund i affärsvärlden, trots allt. Han hade tittat på Mikael med plötsligt allvarliga ögon.

”Du som är undersökande journalist och skriver om ekonomiska brott, varför skriver du ingenting om Hans-Erik Wennerström?”

”Jag visste inte att det fanns något att skriva om honom.”

”Gräv. Gräv för helvete. Hur mycket vet du om SIB-programmet?”

”Tja, det var en sorts biståndsprogram på 1990-talet för att hjälpa industrin i de forna öststaterna att komma på fötter. Det lades ned för ett par år sedan. Det är inget jag har skrivit något om.”

”SIB stod för Styrelsen för Industriellt Bistånd, ett projekt som backades upp av regeringen och som leddes av representanter för ett tiotal stora svenska företag. SIB fick statliga garantier för en rad projekt som beslutades i överenskommelse med regeringarna i Polen och Baltikum. LO var med på ett hörn, som garant för att även arbetarrörelsen i öst skulle stärkas genom den svenska modellen. Formellt sett var det ett biståndsprojekt som byggde på principen hjälp till självhjälp, och som skulle ge regimerna i öst en möjlighet att sanera sin ekonomi. I praktiken handlade det dock om att svenska företag fick statliga subventioner för att gå in och etablera sig som delägare i företag i öststaterna. Den där jävla kristna ministern var en varm anhängare av SIB. Det handlade om att etablera ett pappersbruk i Krakow, upprustning av en metallindustri i Riga, en cementfabrik i Tallinn, och så vidare. Pengarna fördelades av SIB:s styrelse, som bestod av idel tungviktare från bank- och industrivärlden.”

”Alltså skattepengar?”

”Ungefär 50 procent var statliga bidrag, resten ställde bankerna och industrin upp med. Men det var knappast ideell verksamhet. Bankerna och företagen räknade med att tjäna en rejäl slant. Annars skulle de fan inte bry sig.”

”Hur mycket pengar rörde det sig om?”

”Vänta, hör på här. I huvudsak handlade SIB om rejäla svenska företag som ville in på östmarknaden. Det var tunga företag som ABB och Skanska och sådana. Inga spekulationsföretag, med andra ord.”

”Påstår du att Skanska inte ägnar sig åt spekulationer? Var det inte deras vd som fick sparken sedan han låtit någon av sina pojkar spekulera bort en halv miljard i snabba klipp? Och hur är det med deras hysteriska husaffärer i London och Oslo?”

”Jovisst, idioter finns på vartenda företag i världen, men du vet vad jag menar. Det är företag som i alla fall producerar någonting. Ryggraden i svensk industri och allt det där.”

”Hur kommer Wennerström in i bilden?”

”Wennerström är jokern i sammanhanget. Alltså, det är en kille som kommer från ingenstans, som inte har någon bakgrund i den tunga industrin och som egentligen inte har något i de här sammanhangen att göra. Men han har dragit ihop en kolossal förmögenhet på börsen och investerat i stabila företag. Han har så att säga kommit in bakvägen.”

Mikael fyllde på sitt glas med Reimersholms Brännvin och lutade sig tillbaka i ruffen och tänkt efter vad han visste om Wennerström. Vilket egentligen inte var särskilt mycket. Född någonstans i Norrland där han startat ett investmentföretag på 1970-talet. Han tjänade en slant och flyttade till Stockholm, där han gjorde kometkarriär under det glada 1980-talet. Han skapade Wennerströmgruppen som döpts om till Wennerstroem Group när kontor etablerades i London och New York och företaget började nämnas i samma artiklar som Beijer. Han handlade med aktier och optioner och snabba klipp, och klev fram i kändispressen som en av våra talrika nya miljardärer med takvåning på Strandvägen, magnifik sommarvilla på Värmdö och en 23 meter lång motorkryssare som han köpt av en före detta tennisstjärna som hamnat på obestånd. En räknenisse, jovisst, men hela 1980-talet var räknenissarnas och fastighetsspekulanternas decennium och Wennerström hade inte utmärkt sig mer än någon annan. Snarare tvärtom; han hade förblivit något av en doldis bland De Stora Pojkarna. Han saknade Stenbecks yviga manér och vek inte ut sig i pressen som Barnevik. Han ratade fastigheter och gjorde istället massiva investeringar i det forna östblocket. När luften gått ur ballongen på 1990-talet och den ena direktören efter den andra tvingats utlösa sina fallskärmsavtal hade Wennerströms företag klarat sig förvånansvärt bra. Inte en tillstymmelse till skandal. A Swedish success story, hade självaste Financial Times summerat.

”Det var 1992. Wennerström hörde plötsligt av sig till SIB och meddelade att han ville ha pengar. Han presenterade en plan, uppenbarligen förankrad bland lokala intressenter i Polen, som gällde att etablera en industri med tillverkning av emballage till livsmedelsindustrin.”

”Alltså en konservburksindustri.”

”Inte riktigt, men något åt det hållet. Jag har ingen aning om vilka han kände på SIB, men han kunde utan vidare vandra ut med 60 miljoner kronor.”

”Det här börjar låta spännande. Låt mig gissa att det var det sista någon såg av de pengarna.”

”Fel”, sa Robert Lindberg. Han log initierat innan han styrkte sig med några droppar brännvin.

”Det som hände sedan är ett stycke klassisk ekonomisk redovisning. Wennerström etablerade verkligen en emballageindustri i Polen, närmare bestämt i Lodz. Företaget hette Minos. SIB fick några entusiastiska rapporter under 1993, därefter tystnad. 1994 klappade Minos plötsligt ihop.”

Robert lindberg ställde ned det tomma nubbeglaset med en smäll för att markera hur företaget kollapsat.

”Problemet med SIB var att det inte fanns någon riktig rutin för hur projekten skulle redovisas. Du minns tidsandan. Alla var så optimistiska när Berlinmuren föll. Demokrati skulle införas, hotet om kärnvapenkrig var över och bolsjevikerna skulle bli riktiga kapitalister över en natt. Regeringen ville förankra demokratin i öst. Varenda kapitalist ville vara med på tåget och hjälpa till att bygga det nya Europa.

”Jag visste inte att kapitalister var så villiga att idka välgörenhet.”

”Tro mig, det var en kapitalists våta dröm. Ryssland och öststaterna är väl kanske världens största återstående marknad efter Kina. Industrin hade inga problem med att hjälpa regeringen, särskilt som företagen bara behövde stå för en bråkdel av utgifterna. Sammanlagt slukade SIB drygt 30 miljarder skattekronor. Pengarna skulle komma tillbaka i form av framtida vinster. Formellt var SIB regeringens initiativ, men industriinflytandet var så stort att SIB-styrelsen i praktiken arbetade självständigt.”

”Jag förstår. Finns det någon story i det här också?”

”Tålamod. När projekten startade var det inga problem med finansieringen. Sverige hade ännu inte drabbats av räntechocken. Regeringen var belåten för att den med SIB kunde peka på stora svenska insatser för demokratin i öst.”

”Det här var alltså under den borgerliga regeringen.”

”Blanda inte in politik i det här. Det handlar om pengar och skit samma om sossar eller moderater utser ministrarna. Alltså, full fart framåt, sedan kom valutaproblemen och därefter började några tokiga nydemokrater — du kommer ihåg Ny Demokrati? — gnälla om att det saknades insyn i vad SIB pysslade med. En av deras tomtar hade förväxlat SIB med SIDA och trodde att det handlade om nåt jävla do gooder-biståndsprojekt i stil med Tanzania. På våren 1994 tillsattes en utredning som skulle granska SIB. Vid det laget fanns anmärkningar kring flera projekt, men ett av de första som granskades var Minos.”

”Och Wennerström kunde inte redovisa vad pengarna använts till.”

”Tvärtom. Wennerström presenterade en alldeles utmärkt redovisning som gick ut på att drygt 54 miljoner kronor investerats i Minos, men att det visat sig att det fanns alltför stora strukturella problem i det efterblivna Polen för att en modern emballageindustri skulle kunna fungera, och att deras emballageindustri i praktiken blivit utkonkurrerad av ett liknande tyskt projekt. Tyskarna höll som bäst på att köpa upp hela Östblocket.”

”Du sa att han hade fått 60 miljoner kronor.”

”Precis. SIB-pengarna fungerade som räntefria lån. Tanken var givetvis att företagen skulle betala tillbaka en del av pengarna under ett antal år. Men Minos hade gått omkull och projektet misslyckades, vilket var något som Wennerström inte kunde klandras för. Här trädde de statliga garantierna in och Wennerström hölls skadeslös. Han behövde helt enkelt inte betala tillbaka de pengar som gått förlorade när Minos gick omkull, och han kunde också visa att han förlorat motsvarande summa egna pengar.”

”Låt mig se om jag har fattat det här rätt. Regeringen tillhandahöll skattemiljarder och servade med diplomater som öppnade dörrar. Industrin fick pengarna och använde dem för att investera i joint ventures som de sedan kammade hem en rekorderlig profit på. Ungefär som det brukar vara, med andra ord. Några vinner och några betalar räkningarna och vi vet vilka som spelar vilka roller.”

”Du är en cyniker. Lånen skulle betalas tillbaka till staten.”

”Du sa att de var räntefria. Det betyder alltså att skattebetalarna inte fick någon utdelning alls för att de ställde upp med kosingen. Wennerström fick 60 mille varav 54 investerades. Vad hände med de återstående 6 miljonerna?”

”I samma ögonblick som det blev klart att SIB-projekten skulle utsättas för en granskning skickade Wennerström en check på 6 miljoner till SIB som återbetalning för mellanskillnaden. Därmed var saken ur världen rent juridiskt.”

Robert lindberg tystnade och gav Mikael en uppfordrande blick.

”Det låter som om Wennerström schabblade bort lite pengar för SIB, men i jämförelse med den halva miljard som försvann från Skanska eller med storyn om den där ABB-direktörens fallskärm på drygt en miljard — det var något som verkligen upprörde folk — så verkar det här inte vara så värst mycket att skriva om”, hade Mikael konstaterat. ”Dagens läsare är rätt mätta på texter om inkompetenta klippare, även om det är skattepengar. Finns det mer i storyn?”

”Den blir bara bättre.”

”Hur vet du allt det här om Wennerströms affärer i Polen?”

”På 1990-talet jobbade jag på Handelsbanken. Gissa vem som gjorde utredningarna åt bankens representant i SIB?”

”Aha. Berätta mer.”

”Alltså… för att sammanfatta. SIB fick en förklaring av Wennerström. Papper skrevs. Resterande pengar betalades tillbaka. Just det där att sex miljoner kom tillbaka var klyftigt. Om någon står i farstun med en kasse pengar som han vill ge till dig så tror man ju för fan att han har rent mjöl i påsen.”

”Kom till saken.”

”Men snälla Blomkvist, det är ju det här som är saken. SIB var nöjda med Wennerströms redovisning. Det var en investering som gått åt fanders, men det fanns inga anmärkningar mot hur den skötts. Vi tittade på fakturor och transfereringar och alla papper. Allt var mycket prydligt redovisat. Jag trodde på det. Min chef trodde på det. SIB trodde på det och regeringen hade inget att tillägga.”

”Var finns haken?”

”Det är nu historien börjar bli känslig”, sa Lindberg och såg plötsligt förbluffande nykter ut. ”Eftersom du är journalist så är det här off the record.”

”Lägg av. Du kan inte sitta och berätta saker för mig och sedan komma efteråt och säga att jag inte får föra det vidare.”

”Jovisst kan jag det. Det jag har berättat hittills är hur offentligt som helst. Du kan slå upp redovisningen om du vill. Resten av storyn — det jag inte har berättat — får du gärna skriva om, men du måste behandla mig som en anonym källa.”

”Jaha, men enligt gängse terminologi betyder off the record att jag fått veta något i förtroende men inte får skriva om det.”

”Jag skiter i terminologin. Skriv vad fan du vill, men jag är din anonyma källa. Är vi överens?”

”Självklart”, svarade Mikael.

Sett i efterhand hade naturligtvis hans svar varit ett misstag.

”Då så. Den där storyn om Minos utspelade sig alltså för ett decennium sedan, precis efter att muren fallit och när bolsjevikerna började bli anständiga kapitalister. Jag var en av de personer som utredde Wennerström, och jag tyckte hela tiden att det var något jävla skumt med storyn.”

”Varför sa du ingenting då du utredde?”

”Jag diskuterade det med min chef. Men grejen var att det inte fanns något att ta på. Alla papper var okej. Jag kunde bara sätta mitt namn under redovisningen. Men varje gång jag senare har stött på Wennerströms namn i pressen har jag tänkt på Minos.”

”Jaha.”

”Saken är den att några år senare, i mitten av 1990-talet, gjorde min bank lite affärer med Wennerström. Faktiskt rätt stora affärer. Det gick inte så bra.”

”Han blåste er på pengar?”

”Nej, inte riktigt så grovt. Vi tjänade båda på affärerna. Det var snarare att… jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Nu är jag inne och pratar om min egen arbetsgivare och det vill jag inte. Men det som slog mig — det bestående och sammanlagda intrycket, som man säger — var inte positivt. Wennerström framställs i media som ett hejdundrande ekonomiskt orakel. Det är det han lever på. Det är hans förtroendekapital.”

”Jag vet vad du menar.”

”Mitt intryck var att karln helt enkelt var en bluff. Han var inte alls särskilt ekonomiskt begåvad. Tvärtom, jag uppfattade honom som ofattbart grund i vissa frågor. Han hade några riktigt skärpta young warriors som rådgivare, men jag tyckte hjärtligt illa om honom personligen.”

”Okej.”

”För något år sedan åkte jag ned till Polen i ett helt annat ärende. Vårt sällskap åt middag med några investerare i Lodz och jag råkade hamna vid samma bord som borgmästaren. Vi pratade om hur svårt det var att få Polens ekonomi på fötter och allt sånt, och hur det nu var så råkade jag nämna Minosprojektet. Borgmästaren såg helt oförstående ut en stund — som om han aldrig hört talas om Minos — men kom sedan på att det var någon liten skitaffär som det aldrig blivit någonting av. Han avfärdade det med ett skratt och sa — jag citerar ordagrant — att om det var allt som svenska investerare kunde åstadkomma så skulle vårt land snart gå omkull. Är du med?”

”Uttalandet antyder att borgmästaren i Lodz är en begåvad karl, men fortsätt.”

”Den där frasen låg och malde i bakhuvudet på mig. Nästa dag hade jag ett möte på morgonen men resten av dagen ledigt. Bara på rent jävelskap åkte jag ut och tittade på Minos nedlagda fabrik i en liten by alldeles utanför Lodz, med en krog i en lada och utedass på gården. Den stora Minosfabriken var ett fallfärdigt ruckel. En gammal lagerbyggnad i korrugerad plåt som Röda armén satt upp på 1950-talet. Jag träffade en vakt på tomten som kunde prata lite tyska och fick veta att en av hans kusiner hade arbetat på Minos. Kusinen bodde alldeles intill och vi gick hem till honom. Vakten följde med och tolkade. Är du intresserad av att höra vad han sa?”

”Jag kan knappt bärga mig.”

”Minos startade hösten 1992. Det fanns som mest femton anställda, de flesta av dem gamla kärringar. Lönen var drygt 150 spänn i månaden. Först fanns det inga maskiner, så de anställda fick gå och städa i rucklet. I början av oktober kom tre kartongmaskiner som var inköpta i Portugal. De var gamla och slitna och fullkomligt omoderna. Skrotvärdet kan inte ha varit mer än några tusenlappar. Maskinerna fungerade visserligen, men gick sönder hela tiden. Reservdelar saknades naturligtvis, så Minos drabbades av ständiga produktionsstopp. Oftast var det någon anställd som hoppade in och reparerade maskinen provisoriskt.”

”Det här börjar likna en story”, erkände Mikael. ”Vad tillverkades egentligen på Minos?”

”Under 1992 och halva 1993 körde de fram helt vanliga pappkartonger till diskmedel och äggkartonger och sådant. Sedan producerade de papperspåsar. Men fabriken hade ständigt ont om råvara och så värst mycket produktion var det aldrig fråga om.”

”Det här låter inte som någon jätteinvestering precis.”

”Jag räknade på det. Den totala hyreskostnaden låg på 15 000 spänn för två år. Löner kan ha gått på maximalt 150 000 — och då är jag generös. Inköp av maskiner och transporter… en skåpbil som levererade äggkartongerna… gissningsvis 250 000. Lägg till expeditionsavgifter för tillstånd, lite resor fram och tillbaka — tydligen var det bara en enda person från Sverige som besökte byn vid några tillfällen. Tja, säg att hela operationen gick på under en miljon. En dag sommaren 1993 kom förmannen ned till fabriken och sa att den var nedlagd, och kort därefter kom en ungersk lastbil och hämtade maskinparken. Exit Minos.”

Under rättegången hade Mikael ofta tänkt tillbaka på den där midsommaraftonen. Samtalstonen hade större delen av kvällen varit gymnasial och vänskapligt grälande, precis som under skoltiden. Som tonåringar hade de delat de bördor man bär i den åldern. Som vuxna var de egentligen främlingar, i grund och botten mycket olika människor. Under kvällen hade Mikael reflekterat över att han inte riktigt kunde komma ihåg vad det var som hade gjort dem till goda vänner under gymnasietiden. Han mindes Robert som en tyst och reserverad pojke, ofattbart blyg för flickor. Som vuxen var han en framgångsrik… tja, klättrare inom bankvärlden. Mikael tvivlade inte ett ögonblick på att hans kamrat hade åsikter som gick stick i stäv med det mesta i hans egen världsbild.

Mikael drack sig sällan berusad, men det slumpartade mötet hade vänt en misslyckad segling till en angenäm afton, där nivån i brännvinsflaskan makligt närmat sig botten. Just därför att samtalet hållit en gymnasial ton hade han först inte tagit Roberts berättelse om Wennerström på allvar, men sent omsider hade de journalistiska instinkterna vaknat till liv. Helt plötsligt hade han lyssnat uppmärksamt på Roberts berättelse och de logiska invändningarna hade infunnit sig.

”Vänta en sekund”, vädjade Mikael. ”Wennerström är ju ett toppnamn bland börsklipparna. Om jag inte har helt fel är han väl miljardär…”

”Uppskattningsvis sitter Wennerstroem Group på sisådär 200 miljarder. Du tänker fråga varför en miljardär överhuvudtaget skulle bry sig om att svindla till sig fickpengar på futtiga 50 miljoner.”

”Nja, snarare varför han skulle riskera allt genom en uppenbar svindel.”

”Jag vet inte om man kan säga att svindeln är precis uppenbar; en helt enig SIB-styrelse, bankfolk, regeringen och riksdagens revisorer har godtagit Wennerströms redovisning.”

”Det handlar i alla fall om en struntsumma.”

”Förvisso. Men tänk efter; Wennerstroem Group är ett investmentföretag som handlar med allting som man kan göra klipp på — värdepapper, optioner, valuta… you name it. Wennerström tog kontakt med SIB 1992, just när botten var på väg att gå ur marknaden. Kommer du ihåg hösten 1992?”

”Om jag gör. Jag hade rörliga lån på lägenheten då riksbanksräntan gick upp till 500 procent i oktober. Jag drogs med 19 procents ränta i ett års tid.”

”Mmm, det var tider det”, log Robert. ”Själv gick jag back något alldeles förbannat det året. Och Hans-Erik Wennerström — precis som alla andra aktörer på marknaden — brottades med samma problem. Företaget hade miljarder bundna i papper av olika slag, men förbluffande lite kontanter. Helt plötsligt kunde de inte längre låna nya fantasibelopp. Det vanliga i ett sådant läge är att man kränger några fastigheter och slickar såren efter förlusten — men 1992 ville helt plötsligt ingen jävel köpa fastigheter.”

”Cash-flow problem.”

”Exakt. Och Wennerström var inte ensam om att ha sådana problem. Varenda affärsman…”

”Säg inte affärsman. Kalla dem vad du vill, men att kalla dem affärsmän är att förolämpa en seriös yrkeskategori.”

”… börsklippare då, hade cash-flow problems… Se det så här:Wennerström fick 60 miljoner kronor. Sex mille betalade han tillbaka, men först efter tre år. Utgifterna för Minos kan inte ha gått på mycket mer än någon miljon. Bara räntan på 60 miljoner i tre år är värd en hel del. Beroende på hur han investerade pengarna kan han ha fördubblat eller tiodubblat SIB-pengarna. Då pratar vi inte längre om kattskit. Skål förresten.”

KAPITEL 2: Fredag 20 december

Dragan Armanskij var femtiosex år och född i Kroatien. Hans far var armenisk jude från Vitryssland. Hans mor var bosnisk muslim med grekiskt påbrå. Hon hade svarat för hans kulturella uppfostran och följaktligen befann han sig i vuxen ålder i den stora heterogena grupp som av massmedia definierades som muslimer. Migrationsverket bokförde honom märkligt nog som serb. Hans pass fastslog att han var svensk medborgare och passfotot visade ett fyrkantigt ansikte med kraftigt käkparti, mörk skäggbotten och grå tinningar. Han kallades ofta araben, trots att han inte hade minsta arabiskt inslag i sin bakgrund. Däremot var han en genetisk gatukorsning av det slag som rasbiologiska stollar med stor sannolikhet skulle beskriva som underlägset humanvirke.

Hans utseende påminde vagt om den stereotypa rollen som lokal underboss i någon amerikansk gangsterfilm. I verkligheten var han varken narkotikasmugglare eller torped för maffian. Han var en begåvad företagsekonom som hade börjat arbeta som ekonomiassistent på säkerhetsföretaget Milton Security i början av 1970-talet och som tre decennier senare avancerat till vd och operativ chef för företaget.

Intresset för säkerhetsfrågor hade växt efter hand och förvandlats till fascination. Det var som ett strategispel — att identifiera hotbilder, utveckla motstrategier och hela tiden ligga steget före industrispioner, utpressare och tjuvar. Det började med att han upptäckte hur ett skickligt bedrägeri mot en kund hade genomförts med hjälp av kreativ bokföring. Han kunde bevisa vem i en grupp om ett dussin personer som stod bakom, och fortfarande trettio år senare mindes han hur häpen han hade blivit då han insett att hela förskingringen hade möjliggjorts genom att företaget i fråga hade missat att täppa till några enkla hål i säkerhetsrutinerna. Själv förvandlades han från räknenisse till medspelare i företagets utveckling, och expert på ekonomiska bedrägerier. Efter fem år hamnade han i företagets ledningsgrupp och ytterligare tio år senare blev han — inte utan motstånd — vd. Nu hade motståndet sedan länge tystnat. Under sina år på företaget hade han förvandlat Milton Security till ett av Sveriges mest kompetenta och mest anlitade säkerhetsföretag.

Milton Security hade trehundraåttio heltidsanställda medarbetare och ytterligare drygt trehundra pålitliga frilansare, som arvoderades efter behov. Det var följaktligen ett litet företag i jämförelse med Falck eller Svensk Bevakningstjänst. När Armanskij var nyanställd hette företaget fortfarande Johan Fredrik Miltons Allmänna Bevaknings AB och hade en kundkrets bestående av köpcentra som behövde butikskontrollanter och muskelstinna vakter. Under hans ledning hade företaget bytt namn till det mer internationellt gångbara Milton Security och satsat på spetsteknologi. Personalstyrkan hade bytts ut, avdankade nattvakter, uniformsfetischister och extraknäckande gymnasister hade ersatts av människor med seriös kompetens. Armanskij anställde äldre före detta poliser som operativa chefer, statsvetare med insikter i internationell terrorism, personskydd och företagsspionage och framför allt teletekniker och dataexperter. Företaget flyttade från Solna till nya ståndsmässiga lokaler i närheten av Slussen, mitt inne i Stockholm.

När 1990-talet inleddes var Milton Security rustat att erbjuda en helt ny sorts trygghet till en exklusiv skara kunder, huvudsakligen medelstora företag med extremt hög omsättning och välbärgade privatpersoner — nyrika rockstjärnor, börsklippare och dot.com-direktörer. En stor del av verksamheten fokuserade på att erbjuda livvaktsskydd och säkerhetslösningar till svenska företag utomlands, framför allt i Mellanöstern. Denna del av verksamheten svarade numera för närmare 70 procent av företagets omsättning. Under Armanskijs tid hade omsättningen ökat från drygt 40 miljoner årligen till närmare 2 miljarder. Att sälja säkerhet var en extremt lukrativ bransch.

Verksamheten fördelades på tre huvudområden: säkerhetskonsultationer, som bestod i att identifiera tänkbara eller inbillade faror; motåtgärder, som vanligen bestod i installation av dyrbara övervakningskameror, inbrotts- eller brandlarm, elektroniska låsanordningar och datautrustning; och slutligen personskydd till privatpersoner eller företag som upplevde någon form av verkligt eller inbillat hot. Den sistnämnda marknaden hade mer än fyrtiodubblats på tio år och de senaste åren hade en ny kundgrupp uppstått i form av någorlunda välbärgade kvinnor som sökte skydd mot före detta pojkvänner eller makar eller mot okända stalkers som sett dem på TV och fixerat sig vid deras trånga jumprar eller färgen på deras läppstift. Milton Security var dessutom samarbetspartner med liknande välrenommerade företag i andra europeiska länder och USA, och hanterade säkerheten för flera internationella gäster på Sverigebesök; till exempel en känd amerikansk skådespelerska som under två månader spelade in film i Trollhättan och vars agent ansåg att hennes status var sådan att hon behövde livvakter då hon tog sina sällsynta promenader runt hotellet.

Ett fjärde, betydligt mindre område som endast sysselsatte enstaka medarbetare, bestod i vad som kallades PU eller P-Und, i intern jargong pundare, vilket skulle utläsas personundersökningar.

Armanskij var inte odelat förtjust i den delen av verksamheten. Den var budgetmässigt mindre lukrativ och därtill ett besvärligt ämne som ställde större krav på medarbetarens omdöme och kompetens än på kunskap om teleteknik eller installation av diskret övervakningsapparatur. Personundersökningar var acceptabla då det handlade om enkla kreditupplysningar, bakgrundskontroller inför en anställning eller för att undersöka misstankar om att någon anställd läckte företagsinformation eller ägnade sig åt brottslig verksamhet. I sådana fall var pundarna en del av den operativa verksamheten.

Men alltför ofta kom hans företagskunder Dragandes med privata problem som hade en tendens att skapa ovälkommet tjafs. Jag vill veta vad det är för slusk som min dotter umgås med… Jag tror att min fru är otrogen… Grabben är bra men har hamnat i dåligt sällskap… Jag är utsatt för utpressning… Armanskij sa oftast tvärt nej. Om dottern var vuxen hade hon rätt att umgås med vilken slusk hon än önskade och han menade att otrohet var något som makar borde reda ut på egen hand. Dolda i alla sådana förfrågningar fanns fallgropar som potentiellt kunde leda till skandaler och skapa juridiska bekymmer för Milton Security. Dragan Armanskij höll därför noga koll på dessa uppdrag, trots att de endast genererade fickpengar i företagets totala omsättning.

Morgonens ämne var dessvärre just en personundersökning och Dragan Armanskij rättade till pressvecken innan han lutade sig bakåt i sin bekväma kontorsstol. Han betraktade misstroget sin trettiotvå år yngre medarbetare Lisbeth Salander och konstaterade för tusende gången att knappast någon människa kunde framstå som mer malplacerad på ett prestigefyllt säkerhetsföretag än hon. Hans misstro var både klok och irrationell. I Armanskijs ögon var Lisbeth Salander utan jämförelse den mest kompetenta researcher han träffat på under alla sina år i branschen. Under de fyra år hon arbetat för honom hade hon inte schabblat på något enda uppdrag eller lämnat en enda medioker rapport.

Tvärtom — hennes produkter var i en klass för sig. Armanskij var övertygad om att Lisbeth Salander ägde en unik gåva. Vem som helst kunde plocka fram kreditupplysningar eller göra en kontroll hos kronofogden, men Salander hade fantasi och kom alltid tillbaka med något helt annat än det förväntade. Riktigt hur hon bar sig åt hade han aldrig förstått och stundom tycktes hennes förmåga att hitta information vara ren magi. Hon var extremt väl förtrogen med byråkratiska arkiv och kunde leta rätt på de mest obskyra människor. Framför allt hade hon en förmåga att krypa under skinnet på den person hon undersökte. Fanns det någon skit att gräva fram så zoomade hon in som en programmerad kryssningsmissil.

Nog hade hon gåvan alltid.

Hennes rapporter kunde utgöra en förödande katastrof för den person som hamnade i hennes radar. Armanskij blev fortfarande svettig när han mindes det tillfälle då han gett henne uppdraget att göra en rutinkontroll på en forskare i läkemedelsbranschen inför ett företagsuppköp. Jobbet var avsett att ta en vecka men drog ut på tiden. Efter fyra veckors tystnad och flera påstötningar som hon ignorerat kom hon tillbaka med en rapport som dokumenterade att objektet i fråga var pedofil och vid minst två tillfällen hade köpt sex av en trettonårig barnprostituerad i Tallinn, samt att vissa tecken antydde att han hade ett ohälsosamt intresse för sin dåvarande sambos dotter.

Salander hade egenskaper som stundom drev Armanskij till förtvivlans brant. Då hon hade upptäckt att mannen var pedofil hade hon inte lyft luren och larmat Armanskij eller kommit inrusande på hans kontor och bett om ett samtal. Tvärtom — utan att med ett ord markera att rapporten skulle innehålla sprängstoff av närmast nukleära proportioner hade hon lagt den på hans skrivbord en kväll, precis när Armanskij skulle släcka lampan och gå hem för dagen. Han hade plockat med sig rapporten och först sent på kvällen slagit upp den då han avstressad delade på en flaska vin med sin fru framför TV:n i vardagsrummet i villan på Lidingö.

Rapporten var som alltid nästan vetenskapligt noggrann med fotnoter, citat och exakta källhänvisningar. De första sidorna redogjorde för objektets bakgrund, utbildning, karriär och ekonomiska situation. Först på sidan 24, under en mellanrubrik, hade Salander släppt bomben om utflykterna till Tallinn, i samma sakliga tonläge som hon redogjorde för att han bodde i en villa i Sollentuna och körde en mörkblå Volvo. För att styrka sina påståenden hänvisade hon till dokumentation i en omfångsrik bilaga, däribland fotografier av den trettonåriga flickan i sällskap med objektet. Bilden hade tagits i en hotellkorridor i Tallinn och han hade handen under hennes jumper. På något sätt hade Lisbeth Salander dessutom lyckats leta rätt på flickan i fråga och förmått henne att lämna en detaljerad bandad redogörelse.

Rapporten hade skapat precis det kaos som Armanskij ville undvika. Först hade han varit tvungen att äta ett par tabletter av den magsårsmedicin som hans läkare ordinerat. Därefter hade han kallat uppdragsgivaren till ett dystert blixtsamtal. Slutligen hade han — trots uppdragsgivarens spontana ovilja — varit tvungen att omedelbart överlämna materialet till polisen. Det sistnämnda innebar att Milton Security riskerade att dras in i en härva av anklagelser och motanklagelser. Om dokumentationen inte höll eller mannen blev frikänd skulle företaget potentiellt riskera åtal för förtal. Det var ett elände.

Det var dock inte Lisbeth Salanders anmärkningsvärda brist på emotioner som störde honom mest. Så mycket handlade om image. Miltons image var konservativ stabilitet. Salander var lika trovärdig i den bilden som en grävskopa på en båtmässa.

Armanskij hade svårt att förlika sig med att hans stjärnresearcher var en blek och anorektiskt mager flicka med stubinkort hår och piercad näsa och ögonbryn. Hon hade en 2 centimeter lång tatuering av en geting på halsen, en tatuerad slinga runt biceps på vänstra armen och en annan runt ankeln. Vid de tillfällen hon haft linne på sig hade Armanskij också kunnat konstatera att hon hade en större tatuering som föreställde en drake på skulderbladet. Hon var naturligt rödhårig men hade färgat håret korpsvart. Hon såg ut som om hon just vaknat dagen efter en veckolång orgie med ett gäng hårdrockare.

Hon hade inte — det var Armanskij övertygad om — ätstörningar på riktigt; hon tycktes tvärtom konsumera all tänkbar skräpmat. Hon var helt enkelt född mager, med en tunn benstomme som gjorde henne flickaktig och finlemmad med små händer, smala vrister och bröst som knappt kunde urskiljas under kläderna. Hon var tjugofyra år men såg ut som fjorton.

Hon hade en bred mun, liten näsa och höga kindknotor som gav henne en antydan till orientaliskt utseende. Hennes rörelser var snabba och spindelliknande och när hon arbetade vid en dator flög hennes fingrar närmast maniskt över tangenterna. Hennes kropp skulle vara omöjlig för en karriär i modellbranschen, men med rätt makeup kunde en närbild på hennes ansikte ha placerat sig på vilken reklamskylt som helst. Under sminket — ibland hade hon dessutom ett motbjudande svart läppstift — och tatueringarna och den piercade näsan och ögonbrynen var hon… hmm… tillDragande. På ett alldeles obegripligt sätt.

Att Lisbeth Salander överhuvudtaget arbetade för Dragan Armanskij var i sig förbluffande. Hon var inte den sortens kvinna som Armanskij vanligen kom i kontakt med, än mindre övervägde att erbjuda jobb.

Hon hade fått anställning som någon sorts allt i allo på kontoret då Holger Palmgren, en halvt pensionerad advokat som skött de personliga affärerna för gamle J. F. Milton, hade tipsat om att Lisbeth Salander var en klipsk flicka med en lite strulig attityd. Palmgren hade vädjat till Armanskij om att han skulle ge henne en chans, vilket Armanskij motvilligt hade lovat. Palmgren var en man av det slag som endast skulle ta ett nej som en uppmuntran att fördubbla sina ansträngningar, så det var enklare att säga ja direkt. Armanskij visste att Palmgren ägnade sig åt struliga ungar och annat socialt tjafs, men att han trots allt hade ett gott omdöme.

Han hade ångrat sig i samma ögonblick som han träffat Lisbeth Salander.

Hon inte bara uppfattades som strulig — hon var i hans ögon synonym med begreppet. Hon hade missat högstadiet, aldrig satt sin fot på gymnasiet och saknade all form av högre utbildning.

De första månaderna hade hon arbetat heltid, nåja, nästan heltid, och i varje fall dykt upp på arbetsplatsen då och då. Hon hade kokat kaffe, hämtat post och skött kopieringsapparaten. Problemet var att hon inte brytt sig ett dyft om normala kontorstider eller arbetsrutiner.

Däremot hade hon en stor talang för att irritera medarbetarna på företaget. Hon blev känd som flickan med två hjärnceller; en för att andas och en för att stå upprätt. Hon pratade aldrig om sig själv. Medarbetare som försökte prata med henne fick sällan någon respons och gav snabbt upp. Försök att skämta med henne föll aldrig i god jord — antingen betraktade hon skämtaren med stora uttryckslösa ögon eller så reagerade hon med tydlig irritation.

Dessutom fick hon rykte om sig att plötsligt kunna skifta dramatiskt i humör om hon fick för sig att någon drev med henne, vilket var ett inte helt okänt inslag i den allmänna jargongen på arbetsplatsen. Hennes attityd uppmuntrade varken förtroenden eller vänskap och hon blev snabbt en udda företeelse som strök omkring som en herrelös katt i Miltons korridorer. Hon betraktades som fullkomligt hopplös.

Efter en månad av fortlöpande strul hade Armanskij kallat in henne på sitt kontor i akt och mening att ge henne sparken. Hon hade passivt lyssnat till hans redogörelse för hennes försyndelser, utan invändningar och utan att ens höja ett ögonbryn. Först när han pratat färdigt om att hon inte hade den rätta attityden och var på väg att förklara att det nog var en god idé om hon sökte sig till något annat företag, som bättre kunde ta hennes kompetens i bruk, hade hon avbrutit honom mitt i en mening. För första gången talade hon med mer än enstaka ord.

”Du, om du vill ha en vaktmästare kan du gå ned och plocka nån på arbetsförmedlingen. Jag kan ta reda på vad fan som helst om vem som helst och har du inte mer nytta av mig än att sortera post så är du en idiot.”

Armanskij mindes fortfarande hur han suttit alldeles mållös av häpen vrede när hon obekymrat fortsatt.

”Du har en gubbe som ägnat tre veckor åt att skriva en fullkomligt värdelös rapport om den där yuppien som de tänker rekrytera som styrelseordförande för det där dot.com-företaget. Jag kopierade skitrapporten åt honom i går kväll och ser att den ligger på skrivbordet framför dig.”

Armanskijs blick hade sökt sig till rapporten och för ovanlighetens skull höjde han rösten.

”Du ska inte läsa konfidentiella rapporter.”

”Förmodligen inte, men säkerhetsrutinerna på ditt företag har vissa brister. Enligt dina direktiv ska han kopiera sådant själv, men han slängde in rapporten till mig innan han drog till krogen i går. Och förresten hittade jag hans förra rapport i lunchrummet för några veckor sedan.”

”Du gjorde vad?” hade Armanskij utbrustit chockerad.

”Lugna dig. Jag lade in den i hans kassaskåp.”

”Har han gett dig kombinationen till sitt privata dokumentskåp”, hade Armanskij flämtat.

”Nej, inte precis. Men han har antecknat den på en lapp under skrivbordsunderlägget tillsammans med lösenordet till sin dator. Men poängen är alltså att ditt skämt till privatdeckare har gjort en helt värdelös personundersökning. Han har missat att grabben har grymma spelskulder och snortar kokain som en dammsugare och dessutom att hans flickvän sökt skydd hos kvinnojouren sedan han bankat skiten ur henne.”

Hon hade tystnat. Armanskij hade suttit tyst ett par minuter och bläddrat igenom den aktuella rapporten. Den var kompetent utformad, skriven på en begriplig prosa och fylld av källhänvisningar och utlåtanden från vänner och bekanta till objektet i fråga. Till sist hade han lyft blicken och uttalat två ord: ”Bevisa det.”

”Hur lång tid får jag?”

”Tre dagar. Om du inte kan bevisa dina påståenden på fredag eftermiddag får du sparken.”

Tre dagar senare hade hon utan ett ord lämnat en rapport som med lika utförliga källhänvisningar hade förvandlat den till synes behaglige unge yuppien till en opålitlig skitstövel. Armanskij hade läst hennes rapport flera gånger över helgen och tillbringat en del av måndagen med att halvhjärtat dubbelkolla några av hennes påståenden. Redan innan han började kontrollen förstod han att hennes information skulle visa sig vara korrekt.

Armanskij var förbryllad och irriterad på sig själv för att han uppenbarligen hade missbedömt henne. Han hade uppfattat henne som korkad, kanske till och med efterbliven. Han hade inte förväntat sig att en flicka som skolkat sig igenom grundskolan i sådan omfattning att hon inte ens fått slutbetyg skulle skriva en rapport som inte bara var språkligt korrekt utan dessutom innehöll iakttagelser och information som han helt enkelt inte begrep hur hon hade kunnat komma i besittning av.

Han var övertygad om att ingen annan på Milton Security skulle ha kunnat plocka fram utdrag ur en konfidentiell journal från en läkare på en kvinnojour. När han frågade henne hur hon hade burit sig åt fick han undvikande svar. Hon tänkte inte bränna sina källor, påstod hon. Så småningom stod det klart för Armanskij att Lisbeth Salander överhuvudtaget inte tänkte diskutera sina arbetsmetoder, vare sig med honom eller med någon annan. Detta oroade honom — men inte tillräckligt för att kunna motstå frestelsen att testa henne.

Han funderade på saken några dagar.

Han drog sig till minnes Holger Palmgrens ord då han skickat henne till honom. Alla människor måste få en chans. Han funderade på sin egen muslimska uppfostran, där han hade fått lära sig att det var hans plikt inför Gud att bistå de utstötta. Han trodde visserligen inte på Gud och hade inte besökt en moské sedan han var tonåring, men han uppfattade Lisbeth Salander som en människa i behov av handfast hjälp och stöd. Han hade sannerligen inte gjort många insatser av det slaget under de gångna decennierna.

I stället för att ge henne sparken hade han kallat in Lisbeth Salander för ett privat samtal, där han försökt komma underfund med hur den besvärliga flickan egentligen var funtad. Han stärktes i sin övertygelse om att Lisbeth Salander led av någon allvarlig störning, men han upptäckte också att bakom hennes truliga framtoning dolde sig en intelligent människa. Han upplevde henne som bräcklig och störande men började också — till sin egen stora förvåning — tycka om henne.

Under de månader som följde tog Armanskij Lisbeth Salander under sina vingars beskydd. Om han skulle vara riktigt ärlig mot sig själv tog han sig an henne som ett litet socialt hobbyprojekt. Han gav henne enkla researchuppdrag och försökte ge henne tips om hur hon skulle gå tillväga. Hon lyssnade tålmodigt och gav sig därefter iväg och utförde sitt uppdrag helt efter eget huvud. Han bad Miltons tekniske chef att ge henne en grundkurs i datakunskap; Salander satt snällt på skolbänken en hel eftermiddag innan den tekniske chefen något störd rapporterade tillbaka att hon redan tycktes ha bättre baskunskap om datorer än flertalet övriga medarbetare på företaget.

Armanskij blev snart varse att Lisbeth Salander trots utvecklingssamtal, erbjudanden om internutbildning och annat lock och pock inte tänkte anpassa sig till Miltons normala kontorsrutiner. Det ställde honom inför ett besvärligt dilemma.

Hon förblev ett irritationsmoment för företagets medarbetare. Armanskij var medveten om att han inte skulle ha accepterat att någon annan medarbetare kom och gick som han eller hon ville, och att han i normala fall snart skulle ha ställt ultimatum med krav på förändringar. Han anade också att om han ställde Lisbeth Salander inför ett ultimatum eller hotade med avsked så skulle hon rycka på axlarna. Han tvingades följaktligen antingen göra sig av med henne eller acceptera att hon inte fungerade som normala människor.

Ett ännu större problem för Armanskij var att han inte blev klok på sina egna känslor för den unga kvinnan. Hon var som en obekväm klåda, frånstötande och samtidigt lockande. Det var inte en sexuell attraktion, åtminstone ansåg inte Armanskij det. De kvinnor han brukade snegla på var blonda och kurviga, med fylliga läppar som väckte hans fantasi, och dessutom var han sedan tjugo år gift med en finsk kvinna vid namn Ritva som ännu i medelåldern mer än väl uppfyllde alla dessa krav. Han hade aldrig varit otrogen, nåja, det hade kanske förekommit något någon enstaka gång som hans fru kunde ha missförstått om hon känt till det, men äktenskapet var lyckligt och han hade två döttrar i Salanders ålder. I vilket fall som helst var han ointresserad av plattbröstade flickor som på håll kunde förväxlas med spinkiga pojkar. Det var inte hans stil.

Ändå hade han börjat ertappa sig själv med olämpliga dagdrömmar om Lisbeth Salander och han erkände att han inte var helt oberörd i hennes närhet. Men attraktionen, menade Armanskij, bestod i att Salander var som ett främmande väsen för honom. Han kunde lika gärna ha blivit förälskad i en målning av en grekisk sagonymf. Salander representerade ett overkligt liv, som fascinerade honom men som han inte kunde dela — och som hon hur som helst förbjöd honom att dela.

Vid ett tillfälle hade Armanskij suttit på ett utomhuskafé på Stortorget i Gamla stan när Lisbeth Salander hade kommit släntrande och slagit sig ned vid ett bord på motsatta sidan av serveringen. Hon var i sällskap med tre flickor och en pojke, som alla var klädda på snarlika sätt. Armanskij hade nyfiket betraktat henne. Hon tycktes vara lika reserverad som på arbetet, men hade faktiskt nästan lett åt något som en flicka med purpurfärgat hår berättat.

Armanskij undrade hur Salander skulle reagera om han en dag kom till arbetet med grönt hår, slitna jeans och en nedklottrad skinnjacka med nitar. Skulle hon acceptera honom som en jämlike? Kanske — hon verkade acceptera allt omkring sig med en attityd av not my business. Men mest sannolikt var att hon helt enkelt skulle ha flinat åt honom.

Hon hade suttit med ryggen mot honom och inte vänt sig om en enda gång och var till synes helt omedveten om att han fanns där. Han kände sig märkligt störd av hennes närvaro och när han efter en stund rest sig för att omärkligt slinka iväg hade hon plötsligt vridit huvudet och tittat rakt på honom, precis som om hon hela tiden varit medveten om att han satt där och haft honom i sin radar. Hennes blick hade kommit så plötsligt att den kändes som en attack och han hade låtsats att han inte sett henne och lämnat serveringen med raska steg. Hon hade inte hälsat men följt honom med blicken, och först då han svängt runt hörnet hade den slutat bränna i hans ryggtavla.

Hon skrattade sällan eller aldrig. Armanskij tyckte sig dock med tiden ha noterat en mjuknande attityd från hennes sida. Hon hade en milt sagt torr humor, som emellanåt kunde ge upphov till ett skevt, ironiskt leende.

Ibland kände sig Armanskij så provocerad av hennes brist på emotionell respons att han ville gripa tag i och ruska om henne och tränga in under hennes skal för att vinna hennes vänskap eller åtminstone respekt.

Vid ett enda tillfälle, då hon hade arbetat åt honom i nio månader, hade han försökt diskutera dessa känslor med henne. Det hade varit under Milton Securitys julfest en kväll i december och han hade för ovanlighetens skull varit onykter. Inget otillbörligt hade förekommit — han hade bara försökt berätta att han faktiskt tyckte om henne. Mest av allt hade han velat förklara att han kände en beskyddarinstinkt och att om hon behövde hjälp med något så kunde hon med förtroende vända sig till honom. Han hade till och med försökt ge henne en kram. I all vänskaplighet, naturligtvis.

Hon hade lösgjort sig från hans tafatta omfamning och lämnat festen. Därefter hade hon inte dykt upp på arbetet och inte svarat i mobiltelefonen. Dragan Armanskij hade upplevt hennes frånvaro som tortyr — nästan som en personlig bestraffning. Han hade ingen att diskutera sina känslor med, och för första gången hade han med förfärad klarsyn insett vilken förödande makt Lisbeth Salander hade fått över honom.

Tre veckor senare, då Armanskij sent en afton i januari arbetade över för att granska årets bokslut, hade Salander återvänt. Hon hade kommit in i hans rum lika omärkligt som ett spöke och han hade plötsligt blivit varse att hon stod i dunklet en bit innanför dörren och betraktade honom. Han hade ingen aning om hur länge hon stått där.

”Vill du ha kaffe?” hade hon frågat. Hon hade dragit igen dörren och räckt honom en mugg från espressomaskinen i lunchrummet. Han hade stumt tagit emot muggen och känt både lättnad och rädsla när hon hade petat igen dörren med foten och slagit sig ned i besöksstolen och tittat honom rakt i ögonen. Därefter hade hon ställt den förbjudna frågan på ett sätt som varken kunde skämtas bort eller undvikas.

”Dragan, är du kåt på mig?”

Armanskij hade suttit som paralyserad medan han desperat funderat på hur han skulle svara. Hans första impuls hade varit att förorättat förneka allt. Sedan hade han sett hennes blick och insett att hon för första gången någonsin ställt en personlig fråga. Den var allvarligt menad och om han försökte skämta bort den skulle hon uppfatta det som en personlig förolämpning. Hon ville prata med honom och han undrade hur länge hon hade mobiliserat mod för att ställa frågan. Han hade långsamt lagt ned sin penna och lutat sig bakåt i stolen. Slutligen hade han slappnat av.

”Vad får dig att tro det”, frågade han.

”Sättet du tittar på mig, och sättet du inte tittar på mig. Och de gånger du varit på väg att sträcka ut handen och röra vid mig men hejdat dig.”

Han log plötsligt mot henne.

”Jag har en känsla av att du skulle bita av mig handen om jag lade ett finger på dig.”

Hon log inte. Hon väntade.

”Lisbeth, jag är din chef och även om jag var attraherad av dig så skulle jag aldrig göra något av det.”

Hon väntade fortfarande.

”Oss emellan — ja, det har funnits tillfällen då jag har känt mig dragen till dig. Jag kan inte förklara det, men så är det. Av någon anledning som jag själv inte begriper tycker jag väldigt mycket om dig. Men jag är inte kåt på dig.”

”Bra. För det kommer aldrig att hända.”

Armanskij hade plötsligt skrattat. Salander hade för första gången sagt något personligt till honom, även om det var det mest negativa besked en man kunde tänkas få. Han försökte hitta lämpliga ord.

”Lisbeth, jag förstår att du inte är intresserad av en gubbe på femtio plus.”

”Jag är inte intresserad av en gubbe på femtio plus som är min chef.” Hon hade hållit upp en hand. ”Vänta, låt mig prata. Du är ibland korkad och irriterande byråkratisk men du är faktiskt också en attraktiv man och… jag kan också känna mig… Men du är min chef och jag har träffat din fru och jag vill behålla jobbet hos dig och det mest korkade jag skulle kunna göra är att strula med dig.”

Armanskij satt tyst och vågade knappt andas.

”Jag är inte omedveten om vad du gjort för mig och jag är inte otacksam. Jag uppskattar att du faktiskt visade dig vara större än dina fördomar och har gett mig en chans här. Men jag vill inte ha dig som min älskare och du är inte min farsa.”

Hon tystnade. Efter en stund suckade Armanskij hjälplöst. ”Vad vill du egentligen ha mig till?”

”Jag vill fortsätta att jobba för dig. Om det är okej med dig.”

Han hade nickat och därefter svarat henne så ärligt som han förmådde. ”Jag vill väldigt gärna att du arbetar för mig. Men jag vill också att du känner någon form av vänskap och förtroende för mig.”

Hon nickade.

”Du är inte en människa som uppmuntrar till vänskap”, hade han plötsligt kastat fram. Hon hade mulnat en aning men han fortsatte obevekligt. ”Jag har förstått att du inte vill att någon lägger sig i ditt liv och jag ska försöka att inte göra det. Men är det okej om jag fortsätter att tycka om dig?”

Salander hade funderat en lång stund. Sedan hade hon svarat med att resa sig, gå runt bordet och ge honom en kram. Han hade blivit totalt överrumplad. Först när hon släppte honom fattade han tag i hennes hand.

”Kan vi vara vänner?” frågade han.

Hon nickade en gång.

Det var den enda gång hon visat honom någon ömhet, och den enda gång hon överhuvudtaget rört vid honom. Det var ett ögonblick som Armanskij mindes med värme.

Fortfarande efter fyra år hade hon knappt avslöjat någonting om sitt privatliv eller sin bakgrund för Armanskij. Han hade vid ett tillfälle tillämpat sina egna kunskaper i pundandets konst på henne. Han hade också haft ett långt samtal med advokat Holger Palmgren — som inte tycktes förvånad över att se honom — och det han slutligen fått reda på bidrog inte till att öka hans förtroende för henne. Han hade aldrig med ett ord diskuterat saken med henne eller låtit henne förstå att han snokat i hennes privatliv. Istället dolde han sin oro och ökade sin vaksamhet.

Innan den märkliga kvällen var över hade Salander och Armanskij träffat en överenskommelse. I framtiden skulle hon göra researchuppdrag åt honom på frilansbasis. Hon fick en liten garanterad månadsinkomst, vare sig hon gjorde uppdrag eller inte; de verkliga inkomsterna låg i att hon kunde debitera honom per uppdrag. Hon fick arbeta efter eget huvud, i gengäld förband hon sig att aldrig göra något som kunde genera honom eller skandalisera Milton Security.

För Armanskij var det en praktisk lösning som gynnade både honom, företaget och Salander själv. Han reducerade den besvärliga PU-avdelningen till en enda fast anställd, en äldre medarbetare som gjorde anständiga rutinjobb och skötte kreditupplysningar. Alla krångliga, tveksamma uppdrag överlät han till Salander och enstaka andra frilansare som — om det verkligen strulade till sig — i praktiken var utomstående egenföretagare som Milton Security inte hade något egentligt ansvar för. Eftersom han ofta anlitade henne fick hon en anständig lön. Den hade kunnat vara väsentligt högre, men hon arbetade bara när hon hade lust och hennes attityd var att om Armanskij inte gillade det så fick han ge henne sparken.

Armanskij accepterade henne som hon var, men hon fick inte träffa kunderna. Undantagen från den regeln var sällsynta och dagens ärende var dessvärre ett sådant.

Lisbeth Salander var för dagen klädd i en svart t-tröja med en bild på ET med huggtänder och texten I am also an alien. Hon hade en svart kjol som var trasig i fållen, en sliten svart midjekort skinnjacka, nitbälte, kraftiga Doc Marten-kängor och tvärrandiga grön-röda knästrumpor. Hon hade lagt på makeup i en färgskala som antydde att hon möjligen var färgblind. Hon var med andra ord ovanligt prydlig.

Armanskij suckade och flyttade blicken till den tredje personen i rummet — den konservativt klädde gästen med de tjocka glasögonen. Advokat Dirch Frode var sextioåtta år gammal och hade insisterat på att personligen få träffa och kunna ställa frågor till den medarbetare som sammanställt rapporten. Armanskij hade försökt avstyra mötet med undanflykter, såsom att Salander var förkyld, på resa och begravd i annat arbete. Frode hade lättsinnigt svarat att det gjorde ingenting — det var inget brådskande ärende och han kunde gott och väl vänta i några dagar. Armanskij hade svurit för sig själv men till sist fanns ingen annan utväg än att sammanföra dem, och nu satt advokat Frode och plirade på Lisbeth Salander med uppenbar fascination. Salander blängde tillbaka med en min som inte antydde några varmare känslor.

Armanskij suckade ytterligare en gång och tittade på den mapp som hon hade lagt på hans skrivbord med titeln CARL MIKAEL BLOMKVIST. Namnet följdes av ett personnummer, prydligt textat på omslaget. Han uttalade namnet högt. Advokat Frode väcktes ur sin förtrollning och vände blicken mot Armanskij.

”Så vad kan ni berätta om Mikael Blomkvist”, frågade han.

”Det här är alltså fröken Salander, som författat rapporten.” Armanskij tvekade en sekund och fortsatte sedan med ett leende som var avsett att vara förtroligt men som framstod som hjälplöst urskuldande: ”Låt dig inte förledas av hennes ungdom. Hon är vår absolut bästa researcher.”

”Det är jag övertygad om”, svarade Frode med en torr röst som antydde motsatsen. ”Berätta vad hon har kommit fram till.”

Det var uppenbart att advokat Frode inte hade en aning om hur han skulle bete sig mot Lisbeth Salander och sökte sig till ett mer välkänt territorium genom att rikta frågan till Armanskij, precis som om hon inte hade befunnit sig i rummet. Salander tog tillfället i akt och gjorde en stor bubbla med sitt tuggummi. Innan Armanskij hade hunnit svara vände hon sig till sin chef som om Frode inte existerade.

”Kan du höra med kunden om han vill ha en lång eller kort version.”

Advokat Frode insåg omedelbart att han trampat i en hundlort. Det uppstod en kort pinsam tystnad innan han slutligen vände sig till Lisbeth Salander och försökte reparera skadan genom att anslå en vänligt farbroderlig ton.

”Jag skulle vara tacksam om fröken kunde ge mig ett muntligt sammandrag av vad ni kommit fram till.”

Salander såg ut som ett ondskefullt nubiskt rovdjur som övervägde att provsmaka Dirch Frode till lunch. Blicken var så överraskande hatisk att det gick kalla kårar längs Frodes ryggrad. Lika snabbt mjuknade hennes ansikte. Frode undrade om han inbillat sig blicken nyss. När hon nu började prata lät hon som en statstjänsteman.

”Låt mig då inledningsvis säga att det här inte har varit något särskilt komplicerat uppdrag, bortsett från att själva uppdragsbeskrivningen var ganska vag. Ni ville veta ’allt som gick att rota fram’ om honom, men gav ingen antydan om ifall det var något särskilt som ni var ute efter. Därför har det blivit lite av en provkarta över hans liv. Rapporten är på 193 sidor men drygt 120 av dessa är faktiskt bara kopior på artiklar han skrivit eller pressklipp där han själv figurerat i nyheterna. Blomkvist är en offentlig person med få hemligheter och inte särskilt mycket att dölja.”

”Men han har alltså hemligheter”, frågade Frode.

”Alla människor har hemligheter”, svarade hon neutralt. ”Det handlar bara om att lista ut vilka de är.”

”Låt höra.”

”Mikael Blomkvist är född den 18 januari 1960 och är följaktligen fyrtiotre år. Han är född i Borlänge men har aldrig bott där. Hans föräldrar, Kurt och Anita Blomkvist, var i trettiofemårsåldern då de skaffade barn och bägge är i dag avlidna. Hans pappa var maskininstallatör och flyttade runt en del. Hans mamma var så vitt jag kunnat se aldrig annat än hemmafru. Familjen flyttade till Stockholm när Mikael började skolan. Han har en tre år yngre syster som heter Annika och är advokat. Han har även några morbröder och kusiner. Tänker du servera kaffet?”

Den sistnämnda repliken var riktad till Armanskij, som skyndsamt öppnade bordstermosen som han beställt till mötet. Han gestikulerade till Salander att fortsätta.

”1966 flyttade alltså familjen till Stockholm. De bodde på Lilla Essingen. Blomkvist gick först i skola i Bromma och därefter gymnasium på Kungsholmen. Han hade hyfsat avgångsbetyg — 4,9 i snitt; kopior ligger i mappen. Under gymnasietiden ägnade han sig åt musik och spelade bas i ett rockband som hette Bootstrap och som faktiskt gav ut en singel som spelades i radio sommaren 1979. Efter gymnasiet jobbade han som spärrvakt i tunnelbanan, sparade pengar och åkte utomlands. Han var borta i ett år och tycks mest ha luffat omkring i Asien — Indien, Thailand och en sväng ned till Australien. Han började studera till journalist i Stockholm när han var tjugoett år men avbröt studierna efter första året för att göra militärtjänst som fältjägare i Kiruna. Det var någon sorts machoförband och han gick ut med 10-9-9, vilket är ett gott betyg. Efter lumpen avslutade han journalistutbildningen och har jobbat sedan dess. Hur detaljerad vill du att jag ska vara?”

”Berätta det som du tycker är väsentligt.”

”Okej. Han framstår lite som Bror Duktig. Fram till i dag har han varit en framgångsrik journalist. På 1980-talet hade han en mängd vikariat, först i landsortspressen och därefter i Stockholm. Det finns en lista. Genombrottet kom med historien om Björnligan — den där rånarligan som han identifierade.”

”Kalle Blomkvist.”

”Han avskyr smeknamnet, vilket man kan förstå. Någon skulle få en fläskläpp om jag blev kallad Pippi Långstrump på en löpsedel.”

Hon kastade en mörk blick på Armanskij, som svalde. Han hade vid fler än ett tillfälle tänkt på Lisbeth Salander som just Pippi Långstrump och tackade sitt goda omdöme för att han aldrig försökt skämta om saken. Han vispade med pekfingret för att hon skulle fortsätta.

”En källa uppger att han fram till dess ville bli kriminalreporter — och han har vikarierat som sådan på en kvällstidning — men det han har blivit känd för är sitt jobb som politisk reporter och ekonomireporter. Han har huvudsakligen varit frilans och haft en enda fast anställning på en kvällstidning i slutet av 1980-talet. Han sa upp sig 1990 då han var med och grundade månadstidningen Millennium. Tidningen började som en ren outsider och saknade ett starkt förlag som kunde hålla den under armarna. Upplagan har vuxit och ligger i dag på 21 000 ex. Redaktionen finns på Götgatan bara några kvarter härifrån.”

”En vänstertidning.”

”Det beror på hur man definierar begreppet vänster. Millennium ses väl allmänt som samhällskritisk, men gissningsvis anser anarkisterna att det är en mesborgerlig skittidning i stil med Arena eller Ordfront medan Moderata Studentförbundet förmodligen tror att redaktionen består av bolsjeviker. Det finns inget som tyder på att Blomkvist någonsin har varit politiskt aktiv, inte ens under vänstervågen då han gick på gymnasiet. När han pluggade på journalisthögskolan var han sambo med en flicka som då var aktiv i Syndikalisterna och som i dag sitter i riksdagen för vänsterpartiet. Det verkar som om vänsterstämpeln mest uppkommit av att han som ekonomijournalist specialiserat sig på avslöjande reportage om korruption och skumraskaffärer i företagsvärlden. Han har gjort några förödande porträtt på direktörer och politiker — vilka säkert varit välförtjänta — och tvingat fram ett antal avgångar och rättsliga efterspel. Det mest kända var Arboga-affären, som resulterade i att en borgerlig politiker tvingades avgå och en före detta kommunkamrer fick ett års fängelse för förskingring. Att påtala brott kan dock knappast anses vara ett uttryck för vänsterism.”

”Jag förstår vad du menar. Vad mera?”

”Han har skrivit två böcker. En bok om Arboga-affären och en om ekonomijournalistik med titeln Tempelriddarna, som kom för tre år sedan. Jag har inte läst boken men av recensionerna att döma tycks den ha varit kontroversiell. Den gav upphov till en del debatt inom media.”

”Pengar?” frågade Frode.

”Han är inte rik men han svälter inte. Självdeklarationer bifogas i rapporten. Han har drygt 250 000 kronor på banken, placerat i dels pensionssparande, dels fondsparande. Han har ett konto på så där 100 000 kr som han använder som handkassa till löpande utgifter, resor och sådant. Han äger en bostadsrätt som är färdigbetald — 65 kvadrat på Bellmansgatan — och han har inga lån eller skulder.”

Salander höll upp ett finger i luften.

”Han har ytterligare en tillgång — en fastighet i Sandhamn. Det är en bod på 30 kvadrat som är inredd till stuga och som ligger vid vattnet, mitt inne i den mest attraktiva delen av samhället. Det var tydligen en farbror som köpte den på 1940-talet, då sådant fortfarande var möjligt för vanliga dödliga och genom arv hamnade slutligen stugan hos Blomkvist. De delade upp det så att hans syster fick föräldrarnas lägenhet på Lilla Essingen och Mikael Blomkvist fick stugan. Jag vet inte vad den kan vara värd i dag — säkert några miljoner — men han verkar å andra sidan inte vilja sälja och han brukar vara ute i Sandhamn ganska ofta.”

”Inkomster?”

”Han är alltså delägare i Millennium men tar bara ut drygt 12 000 i lön varje månad. Resten plockar han in på frilansjobb — slutsumman kan variera. Han hade en toppnotering för tre år sedan då han anlitades av en rad media och drog in närmare 450 000. I fjol tog han bara in 120 000 på frilansjobb.”

”Han måste betala 150 000 i skadestånd och dessutom advokatarvoden och annat”, konstaterade Frode. ”Låt oss gissa att slutsumman blir ganska hög, och dessutom förlorar han inkomster då han ska avtjäna fängelsestraffet.”

”Det betyder att han kommer att bli ganska renrakad”, noterade Salander.

”Är han hederlig?” frågade Dirch Frode.

”Det är så att säga hans förtroendekapital. Hans image är att uppträda som en stöddig moralens väktare gentemot företagsvärlden och han blir rätt ofta inbjuden att kommentera olika saker i TV.”

”Det är nog inte så mycket kvar av det kapitalet efter domen i dag”, sa Dirch Frode eftertänksamt.

”Jag vill inte påstå att jag vet exakt vilka krav som ställs på en journalist, men efter den här smällen torde det dröja innan Mästerdetektiven Blomkvist får Stora Journalistpriset. Han har gjort bort sig rejält”, konstaterade Salander nyktert. ”Om jag får göra en personlig reflektion…”

Armanskij spärrade upp ögonen. Under de år Lisbeth Salander jobbat för honom hade hon aldrig tidigare gjort en enda personlig reflektion i en personundersökning. För henne var det bara snustorra fakta som gällde.

”Det har inte ingått i mitt uppdrag att titta på sakfrågan i Wennerströmaffären, men jag följde rättegången och måste erkänna att jag faktiskt blev ganska förbluffad. Hela affären känns fel och det är helt… out of character för Mikael Blomkvist att publicera någonting som verkar vara så käpprätt åt skogen.”

Salander kliade sig på halsen. Frode såg tålmodig ut. Armanskij undrade om han misstog sig eller om Salander verkligen var osäker på hur hon skulle fortsätta. Den Salander han kände var aldrig osäker eller tveksam. Till sist tycktes hon bestämma sig.

”Helt utanför protokollet så att säga… jag har inte satt mig in i Wennerströmaffären ordentligt men jag tror faktiskt att Kalle Blomkvist… förlåt, Mikael Blomkvist, har åkt på en blåsning. Jag tror att det ligger något helt annat i den storyn än vad domslutet antyder.”

Nu var det Dirch Frodes tur att plötsligt sätta sig upp i besöksstolen. Advokaten granskade Salander med forskande ögon och Armanskij noterade att för första gången sedan hennes redogörelse inleddes visade uppdragsgivaren ett mer än artigt intresse. Han gjorde en mental notering om att Wennerströmaffären tydligen hade ett visst intresse för Frode. Rättelse, tänkte Armanskij genast, Frode var inte intresserad av Wennerströmaffären — det var när Salander antydde att Blomkvist åkt på en blåsning som Frode reagerade.

”Hur menar du egentligen?” frågade Frode med intresse i rösten.

”Det är spekulation från min sida men jag är rätt övertygad om att någon har lurat honom.”

”Och vad får dig att tro det?”

”Allt i Blomkvists bakgrund visar att han är en mycket försiktig reporter. Alla kontroversiella avslöjanden han tidigare kommit med har varit väldokumenterade. Jag var på en av rättegångsdagarna och lyssnade. Han kom inte med några motargument och tycktes ha gett upp helt utan strid. Det rimmar väldigt illa med hans karaktär. Om vi ska tro domstolen så har han fantiserat ihop en historia om Wennerström utan tillstymmelse till bevis och publicerat den som någon sorts journalistisk självmordsbombare — det är helt enkelt inte Blomkvists stil.”

”Så vad tror du hände?”

”Jag kan bara gissa. Blomkvist trodde på sin story men någonting skedde under resans gång och informationen visade sig vara falsk. Det betyder i sin tur att källan var någon han litade på eller att någon medvetet försett honom med felaktig information — vilket låter osannolikt krångligt. Alternativet är att han utsatts för ett så allvarligt hot att han kastat in handduken och hellre låter sig framstå som en inkompetent idiot än att ta strid. Men jag spekulerar som sagt.”

När Salander gjorde en ansats att fortsätta redogörelsen höll Dirch Frode upp handen. Han satt tyst en stund och trummade eftertänksamt med fingrarna mot armstödet innan han tvekande vände sig till henne igen.

”Om vi skulle vilja anlita dig för att nysta fram sanningen i Wennerströmaffären… hur stor chans är det att du hittar något?”

”Det kan jag inte svara på. Det kanske inte finns något att hitta.”

”Men skulle du vilja åta dig att göra ett försök?”

Hon ryckte på axlarna. ”Det är inte min sak att avgöra. Jag jobbar åt Dragan Armanskij och han beslutar vilka jobb han vill lägga ut på mig. Sedan beror det på vilken sorts information du vill ha fram.”

”Låt mig då säga så här… Jag förutsätter att det här samtalet är konfidentiellt?” Armanskij nickade. ”Jag vet inget om den här affären men jag vet bortom allt tvivel att Wennerström i andra sammanhang varit ohederlig. Wennerströmaffären har i allra högsta grad påverkat Mikael Blomkvists liv och jag är intresserad av att veta om det ligger något i dina spekulationer.”

Samtalet hade tagit en oväntad vändning och Armanskij var omedelbart alert. Det Dirch Frode efterfrågade var att Milton Security skulle åta sig att rota i ett redan avslutat brottmål, där det möjligen hade förekommit någon form av olaga hot mot Mikael Blomkvist, och där Milton potentiellt riskerade att kollidera med Wennerströms imperium av advokater. Armanskij var inte det minsta road av tanken att släppa lös Lisbeth Salander som en okontrollerbar kryssningsmissil i ett sådant sammanhang.

Det hade inte bara med omsorg om företaget att göra. Salander hade noga markerat att hon inte ville ha Armanskij som någon sorts orolig styvpappa och efter deras överenskommelse hade han passat sig för att uppträda som en sådan, men inom sig skulle han aldrig sluta att oroa sig för henne. Ibland ertappade han sig själv med att jämföra Salander med sina egna döttrar. Han betraktade sig som en god far som inte i onödan lade sig i sina döttrars privatliv, men han visste att han aldrig skulle acceptera att hans döttrar betedde sig som Lisbeth Salander eller levde hennes liv.

I djupet av sitt kroatiska — eller möjligen bosniska eller armeniska — hjärta hade han aldrig kunnat frigöra sig från en övertygelse om att Salanders liv var en färd mot en katastrof. I hans ögon inbjöd hon till att bli det perfekta offret för någon som ville henne illa och han fasade för den morgon då han skulle väckas av nyheten att någon hade skadat henne.

”En sådan undersökning kan bli kostsam”, sa Armanskij försiktigt avskräckande för att pejla hur allvarlig Frodes förfrågan var.

”Vi får väl sätta ett tak”, replikerade Frode nyktert. ”Jag begär inte det omöjliga men det är uppenbart att din medarbetare, precis som du försäkrade, är kompetent.”

”Salander?” frågade Armanskij med ett höjt ögonbryn.

”Jag har inget annat på gång.”

”Okej. Men jag vill att vi är överens om formerna för jobbet. Låt höra resten av din rapport.”

”Det finns inte så mycket mer än detaljer ur privatlivet. 1986 gifte han sig med en kvinna som heter Monica Abrahamsson och samma år fick de en dotter som heter Pernilla. Hon är i dag sexton år. Äktenskapet blev inte långvarigt; de skildes 1991. Abrahamsson är omgift men de är tydligen fortfarande vänner. Dottern bor hos sin mamma och träffar inte Blomkvist särskilt ofta.”

Frode bad om påfyllning från bordstermosen och vände sig åter till Salander.

”Inledningsvis antydde du att alla människor har hemligheter. Har du hittat sådana?”

”Jag menade att alla människor har saker de anser vara privata och som de inte precis skyltar med. Blomkvist går tydligen hem hos kvinnor. Han har haft flera kärlekshistorier och väldigt många tillfälliga förbindelser. Kort sagt — han har ett rikt sexliv. En person är dock sedan många år återkommande i hans liv och det är ett rätt ovanligt förhållande.”

”På vilket sätt?”

”Han har en sexuell relation med Erika Berger, chefredaktör på Millennium; överklasstjej, svensk mamma, belgisk pappa bosatt i Sverige. Berger och Blomkvist har känt varandra sedan journalisthögskolan och haft ett förhållande av och till sedan dess.”

”Det är kanske inte så ovanligt”, konstaterade Frode.

”Nej, för all del. Men Erika Berger är samtidigt gift med konstnären Greger Beckman — halvkändis som gjort en massa gräsliga saker i offentliga lokaler.”

”Så hon är med andra ord otrogen.”

”Nej. Beckman känner till deras relation. Det är ett ménage à trois som tydligen accepteras av alla berörda parter. Ibland sover hon hos Blomkvist och ibland hos sin man. Riktigt hur det fungerar vet jag inte, men det var troligen en biDragande orsak till att Blomkvists äktenskap med Abrahamsson sprack.”

KAPITEL 3: Fredag 20 december — Lördag 21 december

Erika Berger höjde på ögonbrynen då en uppenbart frusen Mikael Blomkvist sent på eftermiddagen kom in på redaktionen. Millenniums redaktion låg mitt på Götgatspuckeln, ett kontorsplan ovanför Greenpeaces lokaler. Hyran var egentligen aningen för dyr för tidningen men Erika, Mikael och Christer var ändå överens om att behålla lokalen.

Hon sneglade på klockan. Den var tio över fem och mörkret hade sedan länge lagt sig över Stockholm. Hon hade väntat honom tillbaka runt lunch.

”Förlåt”, hälsade han innan hon hann säga något. ”Jag blev sittandes med domen och hade ingen lust att prata. Har gått en lång promenad och funderat.”

”Jag hörde om domslutet på radion. Hon på TV4 ringde och ville ha en kommentar från mig.”

”Vad sa du?”

”Ungefär det vi kommit överens om, att vi ska läsa domslutet ordentligt innan vi säger något. Jag sa alltså ingenting. Och min åsikt kvarstår — jag tror att det är fel strategi. Vi framstår som svaga och förlorar stöd bland media. Vi får nog förvänta oss att de kör något på TV i kväll.”

Blomkvist nickade och såg dyster ut.

”Hur mår du?”

Mikael Blomkvist ryckte på axlarna och slog sig ned i favoritfåtöljen som stod vid fönstret i Erikas rum. Hennes arbetsrum var spartanskt möblerat med skrivbord, funktionella bokhyllor och billiga kontorsmöbler. Allt möblemang var från Ikea förutom de två bekväma och extravaganta fåtöljerna och ett litet sidobord — en eftergift till min uppfostran, brukade hon skämta. Hon satt oftast och läste i någon av fåtöljerna med fötterna uppdragna då hon ville komma bort från skrivbordet. Mikael tittade ned på Götgatan där människor stressade förbi i mörkret. Julhandeln var på upploppet.

”Jag antar att det går över”, sa han. ”Men just nu känns det som om jag har fått ett rejält kok stryk.”

”Jo, det kan man nog påstå. Det gäller oss alla. Janne Dahlman gick hem tidigt i dag.”

”Jag antar att han inte var förtjust i domslutet.”

”Han är väl inte den mest positiva människan.”

Mikael skakade på huvudet. Janne Dahlman var sedan nio månader redaktionssekreterare på Millennium. Han hade börjat just då Wennerströmaffären dragit igång och hamnat på en redaktion i kris. Mikael försökte erinra sig hur han och Erika hade resonerat då de beslutade att anställa honom. Han var ju faktiskt kompetent och hade jobbat i vikariesvängen på både TT, kvällstidningarna och Ekot. Men han var uppenbarligen ingen motvindsseglare. Under det gångna året hade Mikael ofta i tysthet ångrat att de anställt Dahlman, som hade en enerverande förmåga att se allting i så negativa termer som möjligt.

”Har du hört från Christer?” frågade Mikael utan att släppa gatan med blicken.

Christer Malm var bildchef och layoutare på Millennium och tillsammans med Erika och Mikael delägare i tidningen, men för ögonblicket på resa utomlands med sin pojkvän.

”Han har ringt. Han hälsar.”

”Det måste bli han som tar över som ansvarig utgivare.”

”Lägg av, Micke, som ansvarig utgivare måste du räkna med att få en och annan snyting. Det ingår i arbetsbeskrivningen.”

”Jo, det är sant. Men nu var det jag som skrev den här texten som publicerades i en tidning där jag också är ansvarig utgivare. Då kommer allting i ett annat läge. Då handlar det om dåligt omdöme.”

Erika Berger kände att den oro som hon burit på hela dagen höll på att slå ut i full blom. Inför rättegången de senaste veckorna hade Mikael Blomkvist vandrat omkring i ett mörkt moln, men hon hade inte uppfattat honom så dyster och uppgiven som han tycktes vara nu i nederlagets stund. Hon gick runt skrivbordet och satte sig grensle över honom och lade armarna runt hans hals.

”Mikael, lyssna nu. Både du och jag vet precis hur det här gick till. Jag är lika ansvarig som du. Vi måste rida ut stormen.”

”Det finns ingen storm att rida ut. Domen innebär att jag har fått ett medialt nackskott. Jag kan inte stanna kvar som ansvarig utgivare för Millennium. Det handlar om tidningens trovärdighet. Om att begränsa skadorna. Det begriper du lika bra som jag.”

”Om du tror att jag tänker låta dig ta skulden alldeles ensam så har du inte lärt dig ett jävla dyft om mig under alla dessa år.”

”Jag vet exakt hur du fungerar, Ricky. Du är enfaldigt lojal mot dina medarbetare. Om du får välja kommer du att slåss mot Wennerströms advokater till dess att också din trovärdighet är borta. Vi måste vara smartare än så.”

”Och du tycker att det är en smart plan att du hoppar av Millennium och får det att se ut som om jag har gett dig sparken?”

”Vi har pratat om det här hundra gånger. Om Millennium ska överleva så hänger det på dig nu. Christer är helbra, men han är en snäll jävel som kan bilder och layout och inte vet ett dyft om slagsmål med miljardärer. Det är inte hans grej. Under en tid framöver måste jag försvinna från Millennium, som utgivare, reporter och styrelseledamot; du övertar min andel. Wennerström vet att jag vet vad han har gjort och jag är övertygad om att så länge jag finns i närheten av Millennium så kommer han att försöka knäcka tidningen. Vi har inte råd med det.”

”Men varför inte gå ut med vad som hände — det får bära eller brista!”

”Därför att vi inte kan bevisa ett skit och därför att jag just nu inte har någon trovärdighet. Wennerström vann den här ronden. Det är över. Släpp det.”

”Okej, du får sparken härifrån. Vad ska du göra istället?”

”Jag behöver en paus, helt enkelt. Jag känner mig helt utbränd, på väg att gå in i väggen, som det heter nu för tiden. Jag ska ägna mig åt mig själv ett tag. Sedan får vi se.”

Erika lade armarna runt Mikael och drog hans huvud mot sitt bröst. Hon kramade honom hårt. De satt tysta i flera minuter.

”Vill du ha sällskap i kväll?” frågade hon.

Mikael Blomkvist nickade.

”Bra. Jag har redan ringt till Greger och sagt att jag sover hos dig i natt.”

Den enda ljuskällan i rummet var gatubelysningen som reflekterades i fönstersmygen. När Erika somnade någon gång efter två på morgonen låg Mikael vaken och studerade hennes profil i halvdunklet. Täcket låg nere vid midjan och han tittade på hennes bröst som långsamt höjdes och sänktes. Han var avslappnad och den ångestfyllda knuten i mellangärdet hade domnat bort. Erika hade den effekten på honom. Det hade hon alltid haft. Och han visste att han hade precis samma effekt på henne.

Tjugo år, tänkte han. Så länge hade han och Erika haft ett förhållande. Vad honom anbelangade skulle de fortsätta att ha sex med varandra i tjugo år till. Minst. De hade aldrig på allvar försökt dölja sin relation, även när den hade gett upphov till omåttligt knepiga situationer när det gällde deras relationer till andra. Han visste att det pratades om dem i bekantskapskretsen och att folk undrade vad för sorts förhållande de egentligen hade; både han och Erika gav gåtfulla svar och ignorerade kommentarerna.

De hade träffats på en fest hos gemensamma bekanta. Både han och Erika studerade andra året på journalisthögskolan och hade fasta förhållanden på var sitt håll. Under kvällen hade de börjat provocera varandra mer än lovligt. Flirtandet hade kanske börjat som ett skämt — han var inte säker — men innan de skildes hade de växlat telefonnummer. De visste båda att de skulle hamna i säng med varandra och inom en vecka förverkligade de planerna bakom ryggen på sina respektive.

Mikael var säker på att det inte handlade om kärlek — åtminstone inte kärlek av det traditionella slag som leder till gemensam bostad, amorteringar, julgran och barn. Vid några tillfällen på 1980-talet, då de inte haft andra förhållanden att ta hänsyn till, hade de resonerat om att flytta ihop. Han hade velat det. Men Erika hade alltid backat ur i sista stund. Hon sa att det inte skulle fungera och att de inte skulle riskera att förstöra relationen genom att också gå och bli kära i varandra.

De var överens om att deras förhållande handlade om sex eller möjligen sexuell galenskap, och Mikael hade ofta undrat om det var möjligt att bli mer uppfylld av vanvettig åtrå till en kvinna än vad han kände inför Erika. Det var helt enkelt så att de fungerade ihop. De hade en relation som var lika beroendeframkallande som heroin.

Ibland träffades de så ofta att det kändes som om de var ett par, ibland kunde det dröja veckor och månader mellan gångerna. Men liksom alkoholister efter en vit period dras till Systembolaget återvände de alltid till varandra för att få mer.

Det fungerade naturligtvis inte. Ett sådant förhållande var som gjort för att skapa smärta. Både han och Erika hade hänsynslöst lämnat svikna löften och förhållanden bakom sig — hans eget äktenskap hade kollapsat därför att han inte kunde hålla sig borta från Erika. Han hade aldrig ljugit om relationen till Erika inför sin hustru Monica, men hon hade trott att den skulle ta slut när de gifte sig och dottern föddes och Erika i nästan samma veva gifte sig med Greger Beckman. Han hade också trott det, och under de första åren av äktenskapet hade han bara träffat Erika rent yrkesmässigt. Sedan hade de startat Millennium och inom loppet av någon vecka hade alla föresatser rasat och en sen kväll hade de haft våldsamt sex på hennes skrivbord. Det hade lett till en plågsam period, där Mikael ville leva med sin familj och se sin dotter växa upp samtidigt som han hjälplöst drogs till Erika som om han inte kunde kontrollera sina handlingar. Vilket han naturligtvis hade kunnat göra om han velat. Precis som Lisbeth Salander hade gissat var det hans ständiga otrohet som gjorde att Monica bröt upp.

Underligt nog tycktes Greger Beckman helt och hållet acceptera deras förhållande. Erika hade alltid varit öppen med sin relation till Mikael och hon hade omedelbart berättat när de hade återupptagit den. Kanske fordrades det en konstnärssjäl för att klara detta, en människa som var så upptagen av sitt eget skapande, eller möjligen bara självupptagen, att han inte reagerade då hustrun sov hos en annan man — till och med delade upp semestern så att hon kunde tillbringa en och annan vecka med sin älskare i hans sommarstuga i Sandhamn. Mikael tyckte inte särskilt bra om Greger och hade aldrig förstått Erikas kärlek till honom. Men han var glad att han accepterade att hon kunde älska två män samtidigt.

Dessutom misstänkte han att Greger såg sin frus förhållande till Mikael som en extra krydda i deras eget äktenskap. Men de hade aldrig diskuterat saken.

Mikael kunde inte somna och vid fyratiden gav han upp. Han satte sig i köket och läste än en gång domen från början till slut. Med facit i hand kunde han känna att det nästan funnits något ödesbestämt över mötet på Arholma. Han hade aldrig blivit på det klara med om Robert Lindberg hade avslöjat Wennerströms svindel bara för att berätta en god historia mellan skål och rufftak eller om han verkligen hade velat att den skulle bli offentlig.

Spontant misstänkte Mikael det första alternativet, men det kunde lika gärna vara så att Robert av högst privata eller affärsmässiga skäl ville tillfoga Wennerström skada och helt enkelt grep tillfället i flykten när han hade en tam journalist ombord. Robert hade inte varit mera onykter än att han i berättelsens avgörande ögonblick spänt ögonen i Mikael och fått honom att uttala de magiska ord som innebar att Robert förvandlades från pratkvarn till anonym källa. Därmed spelade det för Roberts del ingen roll vad han berättade; Mikael skulle aldrig kunna röja hans identitet som uppgiftslämnare.

En sak var Mikael dock helt på det klara med. Om mötet på Arholma hade varit arrangerat av en konspiratör i syfte att fånga Mikaels uppmärksamhet så hade Robert inte kunnat göra en bättre insats. Men mötet på Arholma hade varit en slump.

Robert var omedveten om vidden av Mikaels förakt för människor som Hans-Erik Wennerström. Efter mångåriga studier i ämnet var Mikael övertygad om att det inte existerade en enda bankdirektör eller känd företagsledare som inte också var en fähund.

Mikael hade aldrig hört talas om Lisbeth Salander och var lyckligt ovetande om hennes avrapportering tidigare under dagen, men om han hade lyssnat till den skulle han ha nickat instämmande då hon fastslog att hans uttalade avsky för räknenissar inte var ett utslag av någon politisk vänsterradikalism. Mikael var inte politiskt ointresserad men han betraktade politiska ismer med största misstänksamhet. I det enda riksdagsval då han hade röstat — 1982 — hade han med föga övertygelse valt socialdemokraterna, helt enkelt därför att inget i hans ögon kunde vara sämre än ytterligare tre år med Gösta Bohman som finansminister och Thorbjörn Fälldin, eller möjligen Ola Ullsten, som statsminister. Följaktligen hade han utan större entusiasm röstat på Olof Palme och istället fått ett statsministermord och Bofors och Ebbe Carlsson.

Mikaels förakt för ekonomireportrar berodde på något i hans eget tycke så enfaldigt som moral. Ekvationen var i hans ögon enkel. En bankdirektör som slarvar bort hundra miljoner i huvudlösa spekulationer ska inte få behålla sitt jobb. En företagsledare som ägnar sig åt skalbolagsaffärer ska buras in. En fastighetsägare som tvingar ungdomar att betala svarta pengar för en etta med dass ska hängas ut och bespottas.

Mikael Blomkvist menade att det var ekonomijournalistens uppdrag att granska och avslöja de finanshajar som skapade räntekriser och spekulerade bort småsparares kapital i vansinniga dot.com-härvor. Han menade att det journalistiska uppdraget egentligen handlade om att granska företagsledare med samma obarmhärtiga nit som politiska reportrar bevakar minsta snedsteg bland ministrar och riksdagsmän. Det skulle aldrig falla en politisk reporter in att ge en partiledare ikonstatus och Mikael kunde inte för sitt liv begripa varför så många ekonomireportrar på landets viktigaste massmedia behandlade mediokra finansvalpar som om de vore rockstjärnor.

Denna i ekonomireportrarnas värld något egensinniga hållning hade gång på gång fört honom i högljudd konflikt med mediekollegor, bland vilka inte minst William Borg kommit att bli en oförsonlig fiende. Mikael hade stuckit ut hakan och kritiserat sina kollegor för att svika sitt uppdrag och springa finansvalparnas ärenden. Rollen som samhällskritiker hade visserligen gett Mikael status och förvandlat honom till obekväm gäst i TV-soffor — det var han som inbjöds att kommentera då någon direktör ertappades med fallskärm i miljardklassen — men det hade också skänkt honom en trogen skara bittra fiender.

Mikael hade ingen svårighet att föreställa sig att champagneflaskor hade korkats upp på vissa redaktioner under aftonen.

Erika hade samma attityd till journalistens roll som han och tillsammans hade de roat sig med att fantisera ihop en tidning med den profilen redan på journalisthögskolan.

Erika var den bästa chef Mikael kunde tänka sig. Hon var en organisatör som kunde hantera medarbetare med värme och förtroende men som samtidigt inte var rädd för konfrontation och kunde ha mycket hårda nypor när det behövdes. Framför allt hade hon en iskall fingertoppskänsla då det gällde att fatta beslut om innehållet i kommande nummer. Hon och Mikael hade ofta olika åsikter och kunde gräla friskt, men de hade också ett orubbligt förtroende för varandra och tillsammans hade de varit ett oslagbart team. Han var grovjobbaren som plockade fram storyn, hon paketerade och marknadsförde den.

Millennium var deras gemensamma skapelse men skulle aldrig ha blivit verklighet utan hennes förmåga att gräva fram finansiering. Det var arbetargrabben och överklassflickan i skön förening. Erika var ärvda pengar. Hon hade själv bidragit med stommen och övertalat både sin far och bekanta att satsa ansenliga belopp i projektet.

Mikael hade ofta funderat över varför Erika hade satsat på Millennium. Hon var visserligen delägare — till och med majoritetsdelägare — och chefredaktör för en egen tidning, vilket gav henne prestige och en publicistisk frihet som hon knappast kunde ha fått på en annan arbetsplats. Till skillnad från Mikael hade hon satsat på TV efter journalisthögskolan. Hon var tuff, såg oförskämt bra ut i rutan och kunde hävda sig i konkurrensen. Dessutom hade hon goda kontakter inom byråkratin. Hade hon fortsatt så skulle hon utan tvekan ha haft ett betydligt mer högavlönat chefsjobb på någon kanal. Istället hade hon medvetet valt att hoppa av och satsa på Millennium, ett högriskprojekt som hade börjat i en trång och nedsliten källarlokal i Midsommarkransen, men som hade lyckats tillräckligt väl för att några år in på 1990-talet kunna flytta till rymligare och mer trivsamma lokaler i Götgatsbacken på Södermalm.

Erika hade också övertalat Christer Malm att bli delägare i tidningen; en exhibitionistisk gaykändis som stundom vek ut sig med sin pojkvän i hemma hos-reportage och ofta figurerade på nöjessidorna. Medieintresset för honom hade uppstått då han flyttat ihop med Arnold Magnusson, Arn kallad, en skådespelare med bakgrund på Dramaten som hade slagit igenom på allvar först då han ställt upp och spelat sig själv i en dokusåpa. Christer och Arn hade därefter blivit en medial följetong.

Vid trettiosex års ålder var Christer Malm en eftertraktad yrkesfotograf och formgivare som försåg Millennium med en modern och attraktiv grafisk form. Han hade sitt eget företag med kontor på samma våningsplan som Millenniums redaktion och gjorde formgivningen på deltid en vecka varje månad.

Därutöver bestod Millennium av två heltidsanställda medarbetare, en ständig praktikant och tre deltidare. Det var en tidning av det slag där bokslutet egentligen aldrig gick ihop, men som var prestigefylld och som hade medarbetare som älskade att arbeta.

Millennium var ingen lukrativ affär men tidningen hade klarat sina kostnader och både upplaga och annonsintäkter hade stadigt ökat. Ända fram till nuläget hade tidningen haft en profil som uppkäftig och pålitlig sanningssägare.

Nu skulle situationen med all sannolikhet förändras. Mikael läste igenom det korta pressmeddelande som han och Erika formulerat tidigare under kvällen och som snabbt hade omvandlats till ett TT-telegram som redan låg ute på Aftonbladets nätsida.

”Jag tycker det är förfärligt”, hade Erika sagt när pressmeddelandet hade mailats ut. ”De flesta kommer att dra slutsatsen att du är en inkompetent idiot och jag en iskall jävel som tar tillfället i akt att ge dig ett nackskott.”

”Med tanke på alla rykten som redan är i omlopp om oss får i alla fall vänkretsen något nytt att skvallra om”, hade Mikael försökt skämta. Hon hade inte varit det minsta road.

”Jag har ingen plan B men jag tror att vi gör ett misstag.”

”Det är enda lösningen”, hade Mikael replikerat. ”Om tidningen kollapsar blir allt slit meningslöst. Du vet att vi redan nu har förlorat stora intäkter. Hur gick det förresten med det där dataföretaget?”

Hon hade suckat. ”Javars, de meddelade i morse att de inte vill annonsera i januarinumret.”

”Och Wennerström har en försvarlig aktiepost i företaget. Det är ingen slump.”

”Nej, men vi kan ragga upp nya annonsörer. Wennerström må vara finansmogul, men han äger inte allt här i världen och vi har också kontakter.”

Mikael hade lagt armen om Erika och dragit henne intill sig.

”En dag ska vi nita Hans-Erik Wennerström så att det skälver på Wall Street. Men inte i dag. Millennium måste bort ur fokus. Vi kan inte riskera att förtroendet för tidningen helt havererar.”

”Jag vet allt det där, men jag framstår som en jävla bitch och du blir försatt i en vedervärdig situation om vi låtsas att det finns en schism mellan dig och mig.”

”Ricky, så länge du och jag litar på varandra så har vi en chans. Vi får spela på gehör och just nu är det dags för reträtt.”

Hon hade motvilligt erkänt att det låg en dyster logik i hans slutsatser.

KAPITEL 4: Måndag 23 december — Torsdag 26 december

Erika hade stannat hos Mikael Blomkvist över helgen. De hade i stort sett bara lämnat sängen för toalettbesök och matlagning, men de hade inte enbart älskat med varandra; de hade också legat skavfötters i timmar och diskuterat framtiden, vägt konsekvenser, möjligheter och odds mot varandra. När måndagsmorgonen grydde var det dagen före julafton och Erika hade kysst honom farväl — until the next time — och åkt hem till sin man.

Mikael tillbringade måndagen med att först diska och röja upp i lägenheten och därefter promenera till redaktionen för att städa ur sitt arbetsrum. Han tänkte inte för en sekund bryta med tidningen, men han hade slutligen övertygat Erika om att det under en tid var viktigt att separera Mikael Blomkvist från tidskriften Millennium. Tills vidare tänkte han arbeta hemifrån sin lägenhet på Bellmansgatan.

Han var ensam på redaktionen. Det var julstängt och medarbetarna var utflugna. Han höll på att sortera ned papper och böcker i en flyttkartong när telefonen ringde.

”Jag söker Mikael Blomkvist”, frågade en hoppfull men obekant röst i andra änden.

”Det är jag.”

”Förlåt att jag stör så här dan före dan. Mitt namn är Dirch Frode.” Mikael antecknade automatiskt namnet och klockslaget. ”Jag är advokat och representerar en klient som mycket gärna skulle vilja ha ett samtal med dig.”

”Tja, be din klient ringa.”

”Jag menar att han vill träffa dig personligen.”

”Okej, boka en tid och skicka upp honom på kontoret. Men skynda på i så fall; jag håller på att tömma skrivbordet.”

”Min klient skulle väldigt gärna vilja att du besökte honom. Han är bosatt i Hedestad — det tar bara tre timmar med tåg.”

Mikael slutade sortera papper. Massmedia har en förmåga att locka fram de mest vanvettiga människor som ringer in befängda tips. Varenda tidningsredaktion i världen får samtal från UFO-loger, grafologer, scientologer, paranoiker och allsköns konspirationsteoretiker.

Mikael hade vid ett tillfälle lyssnat på ett föredrag av författaren Karl Alvar Nilsson på ABF-huset i samband med årsdagen av mordet på statsminister Olof Palme. Föredraget var helt seriöst och i publiken fanns Lennart Bodström och andra gamla vänner till Palme. Men även ett förbluffande stort antal privatspanare hade infunnit sig. En av dem var en kvinna i fyrtioårsåldern som i samband med den obligatoriska frågestunden hade greppat mikrofonen och därefter sänkt rösten till en knappt hörbar viskning. Redan detta förebådade en intressant utveckling och ingen var särskilt förvånad då kvinnan inledde med att fastslå: ”Jag vet vem som mördade Olof Palme”. Från scenen föreslogs aningen ironiskt att om kvinnan ägde denna högst dramatiska information så vore det av intresse om hon snarast delgav Palmeutredningen sin kunskap. Hon hade snabbt replikerat med en knappt hörbar viskning: ”Det kan jag inte — det är för farligt!”

Mikael undrade om Dirch Frode var ytterligare en i raden av besjälade sanningssägare som tänkte avslöja det hemliga mentalsjukhus där Säpo bedrev experiment i hjärnkontroll.

”Jag gör inte hembesök”, svarade han kort.

”I så fall hoppas jag att jag kan övertala dig att göra ett undantag. Min klient är över åttio år och för honom är det en ansträngande resa att ta sig ned till Stockholm. Om du insisterar kan vi säkert ordna något, men sanningen att säga vore det att föredra om du kunde ha vänligheten…”

”Vem är din klient?”

”En person som jag misstänker att du hört talas om genom ditt arbete. Henrik Vanger.”

Mikael lutade sig häpet bakåt. Henrik Vanger — jovisst hade han hört talas om honom. Industriledare och före detta vd för Vangerkoncernen, som en gång i tiden hade varit synonymt med sågverk, skog, gruvor, stål, metallindustri, textil, tillverkning och export. Henrik Vanger hade varit en av de verkligt stora på sin tid, med ett rykte om sig att vara en hederlig gammaldags patriark som inte vek sig i snålblåst. Han tillhörde grundkursen i svenskt näringsliv, en av den gamla skolans tjugotaggare, tillsammans med sådana som Matts Carlgren i MoDo och Hans Werthén på gamla Electrolux. Ryggraden i folkhemmets industri och så vidare.

Men Vangerkoncernen, fortfarande ett familjeföretag, hade de senaste tjugofem åren härjats av strukturrationaliseringar, börskriser, räntekriser, konkurrens från Asien, vikande export och annat otyg som sammantaget hade förpassat namnet Vanger till bakvattnet. Företaget leddes i dag av Martin Vanger, vars namn Mikael associerade med en rundnätt man med yvigt hår som någon gång fladdrat förbi i TV-rutan men som han inte kände till särskilt väl. Henrik Vanger hade varit borta ur bilden i säkert tjugo år och Mikael visste inte ens att han fortfarande levde.

”Varför vill Henrik Vanger träffa mig?” var den naturliga följdfrågan.

”Jag är ledsen. Jag är Henrik Vangers advokat sedan många år men han måste själv berätta vad han vill. Däremot kan jag säga så mycket som att Henrik Vanger vill diskutera ett eventuellt arbete med dig.”

”Arbete? Jag har inte den ringaste avsikt att börja arbeta för Vangerföretagen. Behöver ni en pressekreterare?”

”Inte riktigt den sortens arbete. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig mer än att säga att Henrik Vanger är synnerligen angelägen om att få träffa dig och konsultera dig i ett privat ärende.”

”Du är mer än lovligt tvetydig.”

”Jag ber om ursäkt för det. Men finns det någon möjlighet att övertala dig att göra ett besök i Hedestad? Vi betalar naturligtvis resan och ett rimligt arvode.”

”Du ringer lite olämpligt. Jag har en del att stå i och… jag antar att du har sett rubrikerna om mig de senaste dagarna.”

”Wennerströmaffären?” Dirch Frode skrockade plötsligt i andra änden av luren. ”Jo, den har haft ett visst underhållningsvärde. Men sanningen att säga var det just uppmärksamheten kring rättegången som fick Henrik Vanger att lägga märke till dig.”

”Jaså? Och när skulle Henrik Vanger vilja ha besök av mig?” undrade Mikael.

”Så snart som möjligt. I morgon är det julafton och jag antar att du vill vara ledig. Vad sägs om annandag jul? Eller i mellandagarna?”

”Bråttom värre, alltså. Jag är ledsen, men om jag inte får någon rimlig ledtråd till vad besöket går ut på så…”

”Snälla du, jag försäkrar dig att inbjudan är fullkomligt seriös. Henrik Vanger vill konsultera just dig och ingen annan. Han vill erbjuda dig ett frilansuppdrag om du är intresserad. Jag är bara en budbärare. Vad saken handlar om måste han själv förklara.”

”Det här är ett av de mer befängda samtal jag fått på länge. Låt mig tänka på saken. Hur kan jag nå dig?”

När Mikael lagt på luren blev han sittande och betraktade bråten på skrivbordet. Han kunde för sitt liv inte begripa varför Henrik Vanger skulle vilja träffa honom. Mikael var egentligen inte särskilt intresserad av att resa till Hedestad, men advokat Frode hade lyckats göra honom nyfiken.

Han slog på sin dator, gick in på ‹www.google.com› och sökte på Vangerföretagen. Han fick hundratals träffar — Vangerkoncernen befann sig i bakvattnet men förekom fortfarande så gott som dagligen i media. Han sparade ett dussintal artiklar som analyserade företaget och sökte därefter i tur och ordning på Dirch Frode, Henrik Vanger och Martin Vanger.

Martin Vanger förekom flitigt i egenskap av nuvarande vd för Vangerföretagen. Advokat Dirch Frode höll en låg profil, han var styrelsemedlem i Hedestads golfklubb och nämndes i samband med Rotary. Henrik Vanger förekom med ett undantag endast i samband med texter som gav bakgrund till Vangerföretagen. Lokaltidningen Hedestads-Kuriren hade dock uppmärksammat den forne industrimagnaten på åttioårsdagen, två år tidigare, och reportern hade gjort ett snabbporträtt. Mikael printade ut några av de texter som tycktes innehålla substans och fick ihop en mapp på ett femtiotal sidor. Därefter städade han färdigt sitt skrivbord, packade flyttkartongerna och gick hem. Han var inte säker på när eller om han skulle återvända.

Lisbeth Salander tillbringade julafton på Äppelvikens sjukhem i Upplands-Väsby. Hon hade köpt med sig julklappar i form av en eau de toilette från Dior och en engelsk julkaka från Åhléns. Hon drack kaffe och betraktade den fyrtiosexåriga kvinna som med klumpiga fingrar försökte pilla upp knuten på julklappssnöret. Salander hade ömhet i blicken, men hon upphörde aldrig att förvåna sig över att den främmande kvinnan mitt emot henne var hennes mor. Hur hon än försökte kunde hon inte spåra minsta likhet i vare sig utseende eller personlighet.

Modern gav slutligen upp sina ansträngningar och tittade hjälplöst på paketet. Det var inte en av hennes bättre dagar. Lisbeth Salander sköt fram saxen som hela tiden legat synlig på bordet och modern sken plötsligt upp som om hon vaknade till.

”Du måste tycka att jag är dum.”

”Nej, mor. Du är inte dum. Men livet är orättvist.”

”Har du träffat din syster?”

”Inte på länge.”

”Hon besöker mig aldrig.”

”Jag vet det, mor. Hon besöker inte mig heller.”

”Arbetar du?”

”Ja, mor. Jag klarar mig bra.”

”Var bor du någonstans? Jag vet inte ens var du bor.”

”Jag bor i din gamla lägenhet på Lundagatan. Jag har bott där i flera år. Jag fick överta kontraktet.”

”Till sommaren kanske jag kan hälsa på dig.”

”Javisst. Till sommaren.”

Modern fick slutligen upp julklappen och sniffade förtjust på doften. ”Tack, Camilla”, sa modern.

”Lisbeth. Det är jag som är Lisbeth. Camilla är min syster.”

Modern såg generad ut. Lisbeth Salander föreslog att de skulle gå till TV-rummet.

Mikael Blomkvist tillbringade Kalle Anka-timmen på julafton med att besöka sin dotter Pernilla hos sin förra fru Monica och hennes nye man i villan i Sollentuna. Han hade julklappar till Pernilla; efter att ha diskuterat saken med Monica hade de kommit överens om att ge dottern en iPod, en mp3-spelare inte nämnvärt större än en tändsticksask men som kunde rymma hela Pernillas skivsamling. Vilken var ganska omfattande. Det blev en rätt dyr present.

Far och dotter tillbringade en timme i varandras sällskap i hennes rum på övervåningen. Mikael och Pernillas mamma hade skilt sig då hon bara var fem år och hon hade fått en ny pappa då hon var sju. Det var inte det att Mikael hade undvikit kontakt; Pernilla hade besökt honom någon gång i månaden och tillbringat veckolånga semestrar i stugan i Sandhamn. Det var heller inte så att Monica försökt avstyra kontakten eller att Pernilla inte trivdes i sin pappas sällskap — tvärtom, den tid de tillbringat tillsammans hade de oftast kommit bra överens. Men Mikael hade huvudsakligen låtit sin dotter bestämma i vilken utsträckning hon ville ha kontakt med honom, särskilt sedan Monica hade gift om sig. Det hade funnits några år i början av tonåren då kontakten nästan helt upphört och det var först de senaste två åren som hon velat träffa honom oftare.

Dottern hade följt hans rättegång med en fast övertygelse om att det var som Mikael försäkrade; han var oskyldig men kunde inte bevisa det.

Hon berättade om en möjlig pojkvän i en parallellklass på gymnasiet, och överraskade honom med att avslöja att hon blivit medlem i en lokal kyrka och ansåg sig vara troende. Mikael avstod från kommentarer.

Han blev inbjuden att stanna på middag men avböjde; han hade redan kommit överens med sin syster om att tillbringa julafton hos henne och hennes familj i villan i yuppiereservatet vid Stäket.

På morgonen hade han också fått en inbjudan att fira jul med Erika och hennes man i Saltsjöbaden. Han hade tackat nej i förvissningen om att det måste finnas en gräns för Greger Beckmans välvilliga inställning till triangeldramer och han hade ingen önskan att utröna var den gränsen gick. Erika hade invänt att det faktiskt var just hennes make som föreslagit inbjudan och retade honom för att han inte vågade ställa upp på en riktig trekant. Mikael hade skrattat — Erika visste att han var enfaldigt heterosexuell och att erbjudandet inte var allvarligt menat — men beslutet att inte tillbringa julafton i samkväm med sin älskarinnas make hade varit orubbligt.

Följaktligen knackade han istället på hos sin syster Annika Blomkvist, gift Giannini, där hennes italienskättade man, två barn och en pluton från hennes mans släkt just höll på att skära upp julskinkan. Under middagen svarade han på frågor om rättegången och erhöll diverse välmenta men fullständigt meningslösa råd.

Den enda som inte kommenterade domen var Mikaels syster — men hon var å andra sidan den enda advokaten i rummet. Annika hade seglat igenom juridikstudierna och arbetat som tingsnotarie och biträdande åklagare i några år innan hon tillsammans med några vänner öppnat en egen advokatbyrå med kontor på Kungsholmen. Hon hade specialiserat sig på familjerätt och utan att Mikael egentligen hade märkt hur det hade gått till hade hans lillasyster börjat dyka upp i tidningar och i paneldebatter i TV som känd feminist och kvinnorättsadvokat. Hon representerade ofta kvinnor som hotades eller förföljdes av äkta män och forna pojkvänner.

När Mikael hjälpte henne att duka fram kaffet lade hon handen på hans arm och frågade hur han mådde. Han förklarade att han kände sig som en påse skit.

”Anlita en riktig advokat nästa gång”, sa hon.

”I det här fallet hade det nog inte hjälpt vem som än varit min advokat.”

”Vad hände egentligen?”

”Vi tar det en annan gång, syrran.”

Hon gav honom en kram och pussade honom på kinden innan de gick ut med julkaka och kaffekoppar.

Vid sjutiden på kvällen ursäktade sig Mikael och bad att få låna telefonen i köket. Han ringde Dirch Frode och kunde höra ett sorl av röster i bakgrunden.

”God jul”, hälsade Frode. ”Har du bestämt dig?”

”Jag har ingenting för mig och du har lyckats väcka min nyfikenhet. Jag kommer upp på annandagen om det passar.”

”Utmärkt, utmärkt. Om du visste hur oerhört nöjd jag blir av ditt besked. Förlåt, jag har barn och barnbarn på besök och hör knappt ett ord av vad du säger. Kan jag få ringa dig i morgon och komma överens om tidpunkten?”

Mikael Blomkvist ångrade sitt beslut redan innan kvällen var över, men då kändes det för krångligt att ringa återbud, och på annandagens morgon satte han sig på tåget norrut. Mikael hade körkort men hade aldrig brytt sig om att skaffa någon bil.

Frode hade rätt i att det inte var någon lång resa. Han passerade Uppsala och därefter började det glesa pärlbandet av små industristäder längs Norrlandskusten. Hedestad var en av de mindre, lite mer än en timme norr om Gävle.

Natten till annandagen hade det snöat våldsamt, men det hade klarnat och luften var iskall då han klev av på järnvägsstationen. Mikael insåg omedelbart att han hade fel kläder för ett norrländskt vinterväder, men Dirch Frode visste hur han såg ut, fångade godmodigt upp honom på perrongen och ledde honom raskt till värmen i en Mercedes. Inne i Hedestad var snöröjningen i full gång och Frode kryssade försiktigt mellan höga plogkanter. Snön kändes som en exotisk kontrast till Stockholm, nästan som en främmande värld. Ändå var han bara lite mer än tre timmar från Sergels torg. Mikael sneglade på advokaten; ett kantigt ansikte med glest, vitt stubbat hår och tjocka glasögon på en kraftig näsa.

”Första gången i Hedestad?” frågade Frode.

Mikael nickade.

”Gammal industristad med hamn. Inte stor, bara 24 000 invånare. Men folk trivs här. Henrik bor i Hedeby — det är precis vid södra infarten till stan.”

”Du bor också här?” frågade Mikael.

”Det blev så. Jag är född i Skåne, men började arbeta för Vanger direkt efter examen 1962. Jag är affärsjurist och med åren blev jag och Henrik vänner. I dag är jag egentligen pensionär, med Henrik som enda återstående klient. Han är förstås också pensionär och behöver inte mina tjänster så ofta.”

”Bara för att ragga upp journalister med skamfilat rykte.”

”Underskatta inte dig själv. Du är inte den ende som förlorat en match mot Hans-Erik Wennerström.”

Mikael sneglade på Frode, osäker på hur han skulle tolka repliken.

”Har den här inbjudan något med Wennerström att göra?” frågade han.

”Nej”, svarade Frode. ”Men Henrik Vanger tillhör inte direkt Wennerströms vänkrets och han har följt rättegången med intresse. Men han vill träffa dig i ett helt annat ärende.”

”Som du inte vill berätta om.”

”Som det inte är min sak att berätta om. Vi har ordnat så att du kan övernatta hemma hos Henrik Vanger. Om du inte vill det kan vi boka in dig på Stora hotellet inne i stan.”

”Tja, jag tar kanske kvällståget tillbaka till Stockholm.”

Vid infarten till Hedeby var det fortfarande oplogat och Frode baxade fram bilen i frusna hjulspår. Det var en kärna av gammal trähusbebyggelse av bruksortsformat längs Bottenhavet. I omgivningarna fanns modernare och större villor. Byn började på fastlandet och spillde över en bro till en kuperad ö. På fastlandssidan stod en liten vit stenkyrka vid brofästet och mitt emot lyste en gammaldags ljusreklam med texten Susannes Brokafé och Bageri. Frode fortsatte rakt fram ungefär hundra meter och svängde upp till vänster på en nyskottad gårdsplan framför en stenbyggnad. Gården var för liten för att kallas herrgård men betydligt större än den övriga bebyggelsen, och den signalerade tydligt att detta var husbondens domän.

”Det här är Vangerska gården”, sa Dirch Frode. ”En gång var det liv och rörelse här, men i dag bor bara Henrik och en hushållerska i huset. Det finns gott om gästrum.”

De klev ur bilen. Frode pekade norrut.

”Traditionellt brukar den som leder Vangerkoncernen bo här, men Martin Vanger ville ha någonting modernare och byggde villan längst ut på udden.”

Mikael såg sig omkring och undrade vilken galen impuls han hade tillfredsställt genom att acceptera advokat Frodes inbjudan. Han bestämde sig för att om möjligt återvända till Stockholm redan samma kväll. En stentrappa ledde till entrén men innan de hunnit fram öppnades dörren. Mikael kände omedelbart igen Henrik Vanger från Internet.

På bilderna hade han varit yngre men han såg förvånansvärt kraftfull ut för att vara åttiotvå år gammal; en senig kropp med ett kärvt och väderbitet ansikte och yvigt, bakåtkammat grått hår som antydde att hans gener inte uppmuntrade till skallighet. Han var klädd i välstrukna mörka byxor, vit skjorta och en sliten brun vardagskofta. Han hade en smal mustasch och tunna stålbågade glasögon.

”Det är jag som är Henrik Vanger”, hälsade han. ”Tack för att du ville besöka mig.”

”Hej. Det var en överraskande inbjudan.”

”Kom in i värmen. Jag har ställt i ordning ett gästrum; vill du fräscha upp dig? Vi äter middag lite senare. Det här är Anna Nygren som sköter om mig.”

Mikael skakade hastigt hand med en kortvuxen kvinna i sextioårsåldern som tog hans rock och hängde in den i en garderob. Hon erbjöd Mikael tofflor som skydd mot golvdraget.

Mikael tackade och vände sig därefter till Henrik Vanger: ”Jag är inte säker på att jag stannar ända till middagen. Det beror lite på vad den här leken går ut på.”

Henrik Vanger växlade ett ögonkast med Dirch Frode. Det fanns ett samförstånd mellan de båda männen som Mikael inte kunde tolka.

”Jag tror att jag tar tillfället i akt att lämna er”, sa Dirch Frode. ”Jag måste hem och tukta barnbarnen innan de river huset.”

Han vände sig till Mikael.

”Jag bor till höger på andra sidan bron. Du kan promenera dit på fem minuter; det är nedanför konditoriet och tredje villan mot vattnet. Och om jag behövs så är det bara att ringa.”

Mikael passade på att sticka ned handen i kavajfickan och knäppa på en bandspelare. Paranoid, jag? Han hade ingen aning om vad Henrik Vanger ville, men efter det gångna årets bråk med Hans-Erik Wennerström ville han ha en exakt dokumentation av alla märkliga händelser i sin omgivning och en plötslig inbjudan till Hedestad tillhörde definitivt den kategorin.

Den forne industrimannen klappade Dirch Frode på axeln till avsked och drog igen ytterdörren innan han fokuserade sitt intresse på Mikael.

”I så fall ska jag kanske gå rakt på sak. Det är ingen lek. Jag vill prata med dig, men det jag har att säga fordrar ett längre samtal. Jag ber dig att lyssna på vad jag har att säga och först därefter bestämma dig. Du är journalist och jag vill anlita dig till ett frilansuppdrag. Anna har dukat fram kaffe i mitt arbetsrum en trappa upp.”

Henrik Vanger visade vägen och Mikael följde efter. De kom in i ett avlångt arbetsrum, närmare 40 kvadratmeter stort, mot husets gavel. Den ena långväggen dominerades av en 10 meter lång bokhylla från golv till tak, med en makalös blandning av skönlitteratur, biografier, böcker om historia, faktaböcker om handel och industri och A4-pärmar. Böckerna var insorterade utan någon synbar ordning. Det såg ut som en bokhylla som användes, och Mikael drog slutsatsen att Henrik Vanger var en läsande människa. Den motsatta långsidan dominerades av ett skrivbord i mörk ek, placerat så att den som satt vid skrivbordet hade ansiktet ut mot rummet. Väggen innehöll en stor samling tavlor med pressade blommor i pedantiska rader.

Genom fönstret på gaveln hade Henrik Vanger uppsikt över bron och kyrkan. Där fanns en soffgrupp med serveringsbord där Anna hade dukat fram porslin, en termos, hembakade bullar och kakor.

Henrik Vanger gjorde en inbjudande gest som Mikael låtsades att han inte uppfattade; han gjorde istället en nyfiken rundvandring och granskade först bokhyllan och därefter väggen med tavlorna. Skrivbordet var välstädat, med några enstaka papper i en trave. Längst ut på bordet stod ett inramat fotografi av en ung mörkhårig flicka, vacker men med okynnig blick; en ung dam på väg att bli farlig, tänkte Mikael. Bilden var uppenbarligen ett konfirmationsporträtt som bleknat, och gav intryck av att ha stått där i många år. Mikael blev plötsligt medveten om att Henrik Vanger iakttog honom.

”Kommer du ihåg henne, Mikael?” frågade han.

”Kommer ihåg?” Mikael höjde på ögonbrynen.

”Ja, du har träffat henne. Du har faktiskt befunnit dig i det här rummet tidigare.”

Mikael såg sig omkring och skakade på huvudet.

”Nej, hur skulle du kunna komma ihåg. Jag kände din far. Jag anlitade Kurt Blomkvist som installatör och maskintekniker flera gånger på 1950- och 1960-talet. Han var en begåvad karl. Jag försökte övertala honom att studera vidare och bli ingenjör. Du var här hela sommaren 1963, då vi bytte maskinpark i pappersbruket här i Hedestad. Det var svårt att hitta bostad åt din familj och vi löste det genom att ni fick bo i det lilla trähuset på andra sidan vägen. Du kan se huset härifrån fönstret.”

Henrik Vanger gick fram till skrivbordet och lyfte upp porträttet.

”Det här är Harriet Vanger, sondotter till min bror Richard Vanger. Hon passade dig åtskilliga gånger den sommaren. Du var två år och skulle fylla tre. Eller kanske var du tre år redan — jag minns inte. Hon var tretton år.”

”Du får förlåta mig, men jag har inte det minsta minne av det du berättar.” Mikael var inte ens övertygad om att Henrik Vanger talade sanning.

”Det förstår jag. Men jag minns faktiskt dig. Du sprang omkring överallt här på gården med Harriet i släptåg. Jag kunde höra dina skrik så fort du snubblade någonstans. Jag minns att jag gav dig en leksak vid något tillfälle, en gul traktor i plåt som jag själv hade lekt med som barn och som du blev vanvettigt förtjust i. Jag tror att det var färgen.”

Mikael blev plötsligt kall inombords. Han mindes faktiskt den gula traktorn. När han blev äldre hade den stått som prydnad på en hylla i hans pojkrum.

”Minns du? Kommer du ihåg leksaken?”

”Jag kommer ihåg den. Det kan kanske roa dig att veta att den traktorn fortfarande finns kvar, på Leksaksmuseum vid Mariatorget i Stockholm. Jag donerade den när de efterlyste gamla originalleksaker för tio år sedan.”

”Verkligen?” Henrik Vanger skrockade förtjust. ”Låt mig visa dig…”

Den gamle gick fram till bokhyllan och drog fram ett fotoalbum från en av de nedre hyllorna. Mikael noterade att han uppenbarligen hade svårt att böja sig och var tvungen att ta stöd mot bokhyllan då han skulle räta på sig igen. Henrik Vanger tecknade till Mikael att slå sig ned i soffgruppen medan han bläddrade i albumet. Han visste vad han letade efter och lade strax albumet på serveringsbordet. Han pekade på en svartvit amatörbild där fotografens skugga syntes i nederkanten. I förgrunden fanns en liten ljus pojke i kortbyxor som med konfunderad och lite ängslig min stirrade in i kameran.

”Det här är du den sommaren. Dina föräldrar sitter i trädgårdsmöblerna i bakgrunden. Harriet är lite skymd av din mor och pojken till vänster om din far är Harriets bror, Martin Vanger, som i dag leder Vangerkoncernen.”

Mikael hade inga svårigheter att känna igen sina föräldrar. Hans mor var synbarligt gravid — hans syster var alltså på väg. Han betraktade bilden med blandade känslor medan Henrik Vanger hällde upp kaffe och sköt fram fatet med bullar.

”Jag vet att din far är död. Lever din mor?”

”Nej”, svarade Mikael. ”Hon dog för tre år sedan.”

”Det var en trevlig kvinna. Jag minns henne mycket väl.”

”Men jag är övertygad om du inte bett mig komma hit för att prata gamla minnen om mina föräldrar.”

”Det har du helt rätt i. Jag har förberett vad jag ska säga till dig i flera dagar men nu när jag äntligen har dig framför mig så vet jag inte riktigt i vilken ände jag ska börja. Jag antar att du läst in dig något på mig innan du kom upp hit. Då vet du att jag en gång i tiden hade stort inflytande på svensk industri och arbetsmarknad. I dag är jag en gammal gubbe som rimligen snart ska dö, och döden är kanske en alldeles utmärkt utgångspunkt för det här samtalet.”

Mikael tog en klunk svart kaffe — kokkaffe — och undrade vart historien skulle leda.

”Jag har ont i höften och svårt att gå långa promenader. En dag kommer du själv att upptäcka hur orken tryter hos gamla gubbar, men jag är varken morbid eller senil. Jag är alltså inte besatt av döden, men jag befinner mig i den ålder då jag måste acceptera att min tid är på väg att rinna ut. Det kommer en tidpunkt då man vill göra bokslut och reda ut det som är oavslutat. Förstår du hur jag menar?”

Mikael nickade. Henrik Vanger pratade med tydlig och stadig röst och Mikael hade redan dragit slutsatsen att den gamle varken var senil eller irrationell. ”Jag är mest nyfiken på varför jag är här”, upprepade han.

”Jag har bett dig komma hit därför att jag vill be dig om hjälp med det där bokslutet jag talade om. Jag har några saker ouppklarade.”

”Varför just mig? Jag menar… vad får dig att tro att jag skulle kunna hjälpa dig?”

”Därför att precis då jag började fundera på att anlita någon blev ditt namn aktuellt i Wennerströmaffären. Jag visste ju vem du var. Och kanske därför att du satt i mitt knä då du var en liten parvel.” Han viftade avvärjande med handen. ”Nej, missförstå mig inte. Jag räknar inte med att du ska hjälpa mig av sentimentala skäl. Jag förklarar bara varför jag fick impulsen att kontakta just dig.”

Mikael skrattade vänligt. ”Nja, det är då ett knä som jag inte har minsta minne av. Men hur kunde du veta vem jag var? Jag menar, det här var i början av 1960-talet.”

”Förlåt, du missförstod mig. Ni flyttade till Stockholm när din pappa fick jobb som verkstadschef på Zarinders Mekaniska. Det var ett av många företag som ingick i Vangerkoncernen och det var jag som ordnade jobbet åt honom. Han saknade utbildning, men jag visste ju vad han gick för. Jag träffade din pappa flera gånger under årens lopp då jag hade ärenden till Zarinders. Vi var väl inte nära vänner, men vi stannade till och pratades vid. Sista gången jag träffade honom var året innan han avled och då berättade han att du hade kommit in på journalisthögskolan. Han var väldigt stolt. Sedan blev du ju strax rikskänd i samband med den där rånarligan — Kalle Blomkvist och allt det där. Jag har följt dig och läst många av dina texter genom åren. Jag läser faktiskt Millennium ganska ofta.”

”Okej, jag förstår. Men exakt vad är det du vill att jag ska göra?”

Henrik Vanger tittade ned på sina händer en kort stund och smuttade därefter på kaffet som om han behövde en liten paus innan han äntligen kunde börja närma sig sitt ärende.

”Mikael, innan jag går in på det skulle jag vilja göra en överenskommelse med dig. Jag vill att du ska göra två saker för mig. Det ena är en förevändning och det andra är mitt verkliga ärende.”

”Vad för överenskommelse?”

”Jag kommer att berätta en historia i två delar för dig. Den ena delen handlar om familjen Vanger. Det är förevändningen. Det är en lång och mörk historia, men jag ska försöka hålla mig till den osminkade sanningen. Den andra delen av historien handlar om mitt egentliga ärende. Jag tror att du bitvis kommer att uppfatta min berättelse som… galenskap. Det jag vill är att du lyssnar färdigt på min historia — på vad jag vill att du ska göra och även vad jag erbjuder — innan du fattar beslut om huruvida du vill åta dig jobbet eller inte.”

Mikael suckade. Det var uppenbart att Henrik Vanger inte hade för avsikt att kort och koncist lägga fram sitt ärende och släppa iväg honom till eftermiddagståget. Mikael hade en bestämd känsla av att om han ringde Dirch Frode och bad honom om skjuts till stationen så skulle bilen vägra starta i kylan.

Den gamle måste ha ägnat stor tid åt att fundera ut hur han skulle kroka honom. Mikael fick en känsla av att allt som skett sedan han klev in i rummet var en regisserad föreställning; den inledande överraskningen om att han som barn hade träffat Henrik Vanger, bilden på föräldrarna i fotoalbumet och betoningen av att Mikaels pappa och Henrik Vanger hade varit vänner, smickret att den gamle visste vem Mikael Blomkvist var och att han på avstånd hade följt hans karriär genom åren… alltsammans hade förmodligen en fast kärna av sanning men det var också ganska elementär psykologi. Henrik Vanger var med andra ord en god manipulatör med mångårig vana av betydligt tuffare människor i slutna styrelserum. Han hade inte blivit en av Sveriges ledande industrimagnater av en slump.

Mikaels slutsats var att Henrik Vanger ville att han skulle göra någonting som han förmodligen inte hade den ringaste lust att göra. Det enda som återstod var att lista ut vari detta bestod och därefter tacka nej. Och möjligen hinna med eftermiddagståget.

”Sorry, no deal”, svarade Mikael. Han tittade på klockan. ”Jag har varit här i tjugo minuter. Jag ger dig exakt trettio minuter att berätta vad du vill. Därefter ringer jag en taxi och åker hem.”

För ett ögonblick föll Henrik Vanger ur rollen som godhjärtad patriark och Mikael kunde ana den hänsynslöse industriledaren i sin krafts dagar då denne drabbats av en motgång eller tvingats ta itu med någon trilskande styrelsejunior. Snabbt kröktes hans mun av ett bistert leende.

”Jag förstår.”

”Det hela är mycket enkelt. Du behöver inte gå några omvägar. Säg vad du vill att jag ska göra så kan jag nog bedöma om jag vill göra det eller inte.”

”Om jag inte kan övertala dig på trettio minuter så kommer jag inte att kunna göra det på trettio dagar heller, menar du.”

”Något åt det hållet.”

”Men min berättelse är faktiskt lång och komplicerad.”

”Förkorta och förenkla. Det gör vi inom journalistiken. Tjugonio minuter.”

Henrik Vanger höll upp en hand. ”Det räcker. Jag har förstått din poäng. Men det är aldrig god psykologi att överdriva. Jag behöver en människa som kan forska och tänka kritiskt, men som också har integritet. Jag tror att du har det och det är inget smicker. En bra journalist bör rimligen besitta dessa egenskaper och jag läste din bok Tempelriddarna med stort intresse. Det är helt sant att jag valde dig därför att jag kände din far och därför att jag vet vem du är. Om jag förstått saken rätt har du fått sparken från din tidning efter Wennerströmaffären — eller åtminstone lämnat på egen begäran. Det betyder att du för närvarande inte är anställd någonstans och det krävs ingen större begåvning för att begripa att du förmodligen befinner dig i ekonomiskt trångmål.”

”Då kan du passa på att utnyttja min belägenhet, menar du?”

”Kanske är det sant. Men Mikael — får jag kalla dig Mikael? — jag tänker inte ljuga för dig eller hitta på osanna förevändningar. Jag är för gammal för sådant. Om du inte gillar vad jag säger så får du be mig dra åt skogen. Då får jag leta rätt på någon annan som vill jobba åt mig.”

”Okej, vari består jobbet som du vill erbjuda mig?”

”Hur mycket vet du om familjen Vanger?”

Mikael slog ut med händerna. ”Tja, ungefär det jag har hunnit läsa på nätet sedan Frode ringde mig i måndags. På din tid var Vangerkoncernen en av Sveriges tyngsta industrikoncerner, i dag är företaget betydligt reducerat. Martin Vanger är vd. Okej, jag vet en hel del annat, men vart vill du komma?”

”Martin är… han är en bra människa men i grund och botten en lättvindsseglare. Han är alldeles otillräcklig som vd för en koncern i kris. Han vill modernisera och specialisera — vilket är rätt tänkt — men han har svårt att driva igenom sina idéer och ännu svårare att klara finansieringen. För tjugofem år sedan var Vangerkoncernen en allvarlig konkurrent till Wallenbergsfären. Vi hade omkring 40 000 anställda i Sverige. Det gav sysselsättning, arbetstillfällen och inkomster för hela landet. I dag finns de flesta av dessa arbetstillfällen i Korea eller Brasilien. I dag är det drygt 10 000 anställda och om ett eller två år — om Martin inte får luft under vingarna — kommer vi att vara nere i kanske 5 000 anställda, huvudsakligen i små tillverkningsindustrier. Med andra ord — Vangerföretagen håller på att förpassas till historiens soptipp.”

Mikael nickade. Det Henrik Vanger berättade var ungefär vad han själv hade kommit fram till efter en stund framför datorn.

”Vangerföretagen är fortfarande ett av landets få renodlade familjeföretag, med ett drygt trettiotal familjemedlemmar som minoritetsdelägare i varierande utsträckning. Detta har alltid varit koncernens styrka men också vår största svaghet.”

Henrik Vanger gjorde en konstpaus och talade med intensitet i rösten. ”Mikael, du kan ställa frågor senare, men jag vill att du tror mig på mitt ord då jag säger att jag avskyr de flesta av medlemmarna i familjen Vanger. Min familj består mestadels av rövare, girigbukar, översittare och oduglingar. Jag ledde företaget i trettiofem år — nästan hela tiden inbegripen i oförsonliga strider med övriga familjemedlemmar. Det var de och inte konkurrerande företag eller staten som var mina värsta fiender.”

Han gjorde en paus.

”Jag sa att jag vill anlita dig för att göra två saker. Jag vill att du ska skriva en historik eller biografi över familjen Vanger. För enkelhetens skull kan vi kalla det för min självbiografi. Det kommer inte att bli någon kyrklig läsning, utan en historia om hat och familjebråk och omåttlig girighet. Jag ställer alla mina dagböcker och arkiv till ditt förfogande. Du får fritt tillträde till mina innersta tankar och du får publicera precis all skit du hittar utan förbehåll. Jag tror att den historien skulle få Shakespeare att framstå som lättsam familjeunderhållning.”

”Varför?”

”Varför jag vill publicera en skandalhistoria om familjen Vanger? Eller vad jag har för motiv för att be dig skriva historien?”

”Bägge frågorna, antar jag.”

”Ärligt talat bryr jag mig inte om ifall boken blir publicerad eller inte. Men jag anser faktiskt att historien bör nedtecknas, om så endast i ett enda exemplar som du lämnar direkt till Kungliga biblioteket. Jag vill att min historia ska finnas tillgänglig för eftervärlden när jag dör. Mitt motiv för detta är det enklast tänkbara — hämnd.”

”Vem vill du hämnas på?”

”Du behöver inte tro mig, men jag har försökt att vara en hederlig människa, även som kapitalist och industriledare. Jag är stolt över att mitt namn är liktydigt med en man som hållit sitt ord och uppfyllt sina löften. Jag har aldrig spelat politiska spel. Jag har aldrig haft problem med att förhandla med fackföreningar. Till och med Tage Erlander hade respekt för mig på sin tid. För mig handlade det om etik; jag hade ansvar för tusentals människors levebröd och jag hade omsorg om mina anställda. Lustigt nog har Martin samma attityd, även om han är en helt annan sorts människa. Han har också försökt göra det rätta. Vi har kanske inte alltid lyckats, men på det hela taget finns det få saker som jag skäms över.”

”Dessvärre utgör nog jag och Martin sällsynta undantag i vår familj”, fortsatte Henrik Vanger. ”Det finns många orsaker till att Vangerföretagen i dag är på fallrepet, men en av de viktigaste är den kortsiktiga girighet som många av mina släktingar representerar. Om du åtar dig uppdraget kommer jag att förklara exakt hur min släkt burit sig åt då de skjutit koncernen i sank.”

Mikael funderade en stund.

”Okej. Jag ska inte ljuga för dig heller. Att skriva en sådan bok kommer att ta månader i anspråk. Jag har varken lust eller ork att göra det.”

”Jag tror att jag kan övertala dig.”

”Det tvivlar jag på. Men du sa att du ville att jag skulle göra två saker. Det här var alltså förevändningen. Vilket är ditt egentliga syfte?”

Henrik Vanger reste sig, återigen mödosamt, och hämtade fotografiet av Harriet Vanger från skrivbordet. Han placerade det framför Mikael.

”Orsaken till min önskan om att du ska skriva en biografi över familjen Vanger är att jag vill att du ska kartlägga individerna med en journalists ögon. Det ger dig också alibi för att rota i familjens historia. Det jag egentligen vill är att du ska lösa en gåta. Det är ditt uppdrag.”

”En gåta?”

”Harriet var alltså min bror Richards sondotter. Vi var fem bröder. Richard var äldst, född 1907. Jag var yngst, född 1920. Jag förstår inte hur Gud kunde åstadkomma denna barnaskara som…”

För några sekunder tappade Henrik Vanger tråden och tycktes försjunken i egna tankar. Sedan vände han sig mot Mikael med ny beslutsamhet i rösten.

”Låt mig berätta om min bror Richard Vanger. Det är också ett smakprov ur den familjekrönika jag vill att du ska skriva.”

Han hällde upp kaffe till sig själv och erbjöd Mikael påfyllning.

”1924, vid sjutton års ålder, var Richard en fanatisk nationalist och judehatare som anslöt sig till Svenska Nationalsocialistiska Frihetsförbundet, en av Sveriges allra första nazigrupper. Är det inte fascinerande att nazister alltid lyckas placera ordet frihet i sin propaganda?”

Henrik Vanger plockade fram ytterligare ett fotoalbum och bläddrade upp rätt sida.

”Här är Richard i sällskap med veterinär Birger Furugård, som snart blev ledare för den så kallade Furugårdsrörelsen, som var det tidiga 1930-talets stora nazirörelse. Men Richard stannade inte hos honom. Bara något år senare blev han medlem i Sveriges Fascistiska Kamporganisation, SFKO. Där lärde han känna Per Engdahl och andra individer som med åren skulle bli nationens politiska skamfläckar.”

Han bläddrade en sida framåt i albumet. Richard Vanger i uniform.

”1927 tog han värvning i det militära — mot vår fars vilja — och under 1930-talet betade han av flertalet nazigrupper i landet. Om det existerade en sjuk konspirativ sammanslutning så kan du vara övertygad om att hans namn återfanns i medlemsmatrikeln. 1933 bildades Lindholmrörelsen, det vill säga Nationalsocialistiska Arbetarpartiet. Hur väl bevandrad är du i den svenska nazismens historia?”

”Jag är inte historiker men jag har läst en och annan bok.”

”1939 startade alltså andra världskriget och därefter finska vinterkriget. Ett stort antal aktivister i Lindholmrörelsen anslöt sig som Finlandsfrivilliga. Richard var en av dem; vid det laget var han kapten i svenska armén. Han stupade i februari 1940, strax innan fredsfördraget med Sovjetunionen. Han blev då en martyr i nazirörelsen och fick en egen kampgrupp uppkallad efter sig. Än i dag samlas ett antal stollar på en kyrkogård i Stockholm på årsdagen av Richard Vangers död för att hylla honom.”

”Jag förstår.”

”1926, då han var nitton år, umgicks han med en kvinna vid namn Margareta som var dotter till en lärare i Falun. De träffades i politiska sammanhang och hade ett förhållande som resulterade i en son, Gottfried, som föddes 1927. Richard gifte sig med Margareta då sonen föddes. Under första halvan av 1930-talet hade min bror placerat sin fru och sitt barn här i Hedestad medan han själv var stationerad vid regementet i Gävle. På fritiden reste han omkring och missionerade för nazismen. 1936 hade han en rejäl sammandrabbning med min far, vilket resulterade i att min far drog in allt ekonomiskt understöd till Richard. Därefter fick han klara sig på egen hand. Han flyttade med familjen till Stockholm och levde i relativt armod.”

”Han hade inga egna pengar?”

”Arvet han hade i koncernen var låst. Han kunde inte sälja utanför familjen. Till saken hör att Richard var en brutal hustyrann med få försonande drag. Han slog sin fru och han misshandlade sitt barn. Gottfried växte upp som en kuvad och hunsad pojke. Han var tretton år då Richard stupade; jag tror att det var Gottfrieds dittills lyckligaste dag. Min far förbarmade sig över änkan och barnet och tog upp dem hit till Hedestad, där han inhyste dem i en lägenhet och såg till att Margareta fick en dräglig tillvaro.”

”Om Richard hade representerat familjens mörka och fanatiska sida så representerade Gottfried den lättjefulla sidan. När han var i artonårsåldern tog jag mig an honom — han var trots allt min döde brors son — men du ska komma ihåg att åldersskillnaden mellan oss inte var stor. Jag var bara sju år äldre. Redan då satt jag i koncernens ledning och det var klart att jag var den som skulle ta över efter min far medan Gottfried närmast betraktades som en utböling i familjen.”

Henrik Vanger funderade en stund.

”Min far visste inte riktigt hur han skulle bete sig mot sin sonson och det var jag som insisterade på att någonting måste göras. Jag gav honom arbete inom koncernen. Det var efter kriget. Han försökte nog göra ett anständigt jobb, men han hade svårt att koncentrera sig. Han var en slarver, en charmör och festprisse, han hade kvinnotycke och det fanns perioder då han drack för mycket. Jag har svårt att beskriva mina känslor för honom… han var inte en odugling, men han var allt annat än pålitlig och gjorde mig ofta djupt besviken. Med åren blev han alkoholiserad och 1965 omkom han i en drunkningsolycka. Det var här i andra änden av Hedebyön, där han hade en stuga som han låtit bygga och dit han brukade dra sig tillbaka för att dricka.

”Han är alltså Harriets och Martins far?” frågade Mikael och pekade mot porträttet på serveringsbordet. Mot sin vilja måste han erkänna att den gamles berättelse var intressant.

”Riktigt. I slutet av 1940-talet träffade Gottfried en kvinna vid namn Isabella Koenig, en ung tyska som kommit till Sverige efter kriget. Isabella var faktiskt en skönhet — jag menar att hon var strålande vacker som Greta Garbo eller Ingrid Bergman. Harriet fick nog sina gener från Isabella snarare än från Gottfried. Som du ser på fotografiet var hon mycket vacker redan då hon var fjorton år.”

Både Mikael och Henrik Vanger begrundade fotografiet.

”Men låt mig fortsätta. Isabella var född 1928 och lever fortfarande. Då hon var elva år började kriget och du kan föreställa dig hur det var att vara tonåring i Berlin medan bombplanen vräkte ut sina laster. Jag kan föreställa mig att då hon klev iland i Sverige kändes det som om hon kommit till paradiset på jorden. Dessvärre delade hon alltför många av Gottfrieds later; hon var slösaktig och festade ständigt och hon och Gottfried framstod ibland mer som supkamrater än äkta makar. Hon reste också flitigt i Sverige och utomlands och saknade på det hela taget ansvarskänsla. Det gick naturligtvis ut över barnen. Martin föddes 1948 och Harriet 1950. Deras uppväxt var kaotisk, med en mor som ständigt övergav dem och en far som närmade sig alkoholism.”

”1958 ingrep jag. Gottfried och Isabella var då bosatta inne i Hedestad — jag tvingade dem att flytta ut hit. Jag hade fått nog och beslutade mig för att försöka bryta den onda cirkeln. Martin och Harriet lämnades nu mer eller mindre vind för våg.”

Henrik Vanger tittade på klockan.

”Mina trettio minuter är strax ute men jag börjar närma mig slutet på berättelsen. Ger du mig respit?”

Mikael nickade. ”Fortsätt.”

”I korthet då. Jag var barnlös — en dramatisk kontrast till övriga bröder och familjemedlemmar, som tycktes vara besatta av ett enfaldigt behov av att fortplanta släkten Vanger. Gottfried och Isabella flyttade hit men äktenskapet var på upphällningen. Redan efter ett år flyttade Gottfried ut till sin stuga. Han bodde alldeles ensam där långa perioder och flyttade in till Isabella när det blev för kallt. Själv tog jag mig an Martin och Harriet och de blev på många sätt de barn jag själv aldrig fick.

Martin var… sanningen att säga fanns det en tid i hans ungdom då jag fruktade att han skulle gå i sin pappas fotspår. Han var vek och inbunden och grubblande, men han kunde också vara charmig och entusiastisk. Han hade några jobbiga tonår, men han rätade ut sig då han började på universitetet. Han är… tja, han är trots allt vd för resterna av Vangerkoncernen, vilket får betraktas som godkänt betyg.”

”Och Harriet”, frågade Mikael.

”Harriet blev min ögonsten. Jag försökte ge henne trygghet och självförtroende och vi tydde oss till varandra. Jag såg henne som min egen dotter och hon kom att stå mig betydligt närmare än hon stod sina föräldrar. Du förstår, Harriet var mycket speciell. Hon var inbunden — precis som sin bror — och som tonåring svärmade hon för religion, och skilde sig därmed från alla andra i vår familj. Men hon hade en klar begåvning och hon var rasande intelligent. Hon hade både moral och ryggrad. När hon var fjorton femton år var jag fullt övertygad om att hon — i jämförelse med sin bror och alla mediokra kusiner och brorsbarn omkring mig — var den person som var skickad att en dag leda Vangerföretagen eller åtminstone spela en central roll där.”

”Så vad hände?”

”Vi har nu kommit fram till den egentliga orsaken till att jag vill anlita dig. Jag vill att du tar reda på vem i familjen som mördade Harriet Vanger och som därefter ägnat snart fyrtio år åt att försöka driva mig till vansinne.”

KAPITEL 5: Torsdag 26 december

För första gången sedan Henrik Vanger inledde sin monolog hade den gamle lyckats överrumpla honom. Mikael var tvungen att be honom upprepa vad han just sagt för att vara säker på att han hört rätt. Ingenting i de klipp han hade läst antydde att ett mord skulle ha begåtts i den Vangerska familjens kärna.

”Det var den 22 september 1966. Harriet var sexton år och hade precis börjat andra året på gymnasiet. Det var en lördag och det blev den värsta dagen i mitt liv. Jag har gått igenom händelseförloppet så många gånger att jag tror att jag kan redogöra för varje minut av vad som skedde under den dagen — allt utom det viktigaste.”

Han svepte med handen.

”Här i huset var en stor del av min släkt samlad. Det var en årligen återkommande vedervärdig middagsbjudning, då delägare i Vangerkoncernen träffades för att diskutera familjens affärer. Det var en tradition som min farfar på sin tid införde och som oftast resulterade i mer eller mindre avskyvärda tillställningar. Traditionen upphörde på 1980-talet, då Martin helt sonika bestämde att alla diskussioner om företaget skulle ske på reguljära styrelsemöten och stämmor. Det är det bästa beslut han har fattat. I dag har familjen inte träffats på en sådan tillställning på tjugo år.”

”Du sa att Harriet mördades…”

”Vänta. Låt mig berätta vad som hände. Det var alltså en lördag. Det var också festdag, med Barnens dag-tåg som arrangerades av idrottsklubben inne i Hedestad. Harriet hade varit inne i stan under dagen och tittat på festtåget tillsammans med några skolkamrater. Hon återkom hit till Hedebyön strax efter två på eftermiddagen; middagen skulle börja klockan fem och hon förväntades delta tillsammans med de andra ungdomarna i släkten.”

Henrik Vanger reste sig och gick fram till fönstret. Han tecknade åt Mikael att ansluta, och pekade:

”Klockan 14.15, några minuter efter att Harriet hade kommit hem, skedde en dramatisk olycka där ute på bron. En man vid namn Gustav Aronsson, bror till en bonde på Östergård — ett hemman en bit in här på Hedebyön — svängde upp på bron och frontalkolliderade med en tankbil som var på väg hit för att leverera brännolja. Riktigt hur olyckan gick till blev aldrig klarlagt — det är god sikt åt båda hållen — men bägge höll för hög hastighet och det som borde ha blivit ett lindrigt tillbud utvecklades till en katastrof. Föraren i tankbilen försökte undvika kollisionen och vred förmodligen instinktivt på ratten. Han körde in i broräcket och välte; tankbilen lade sig tvärs över bron med bakvagnen långt ute över kanten på bortre sidan… En metallstolpe trycktes in som ett spjut i tanken och eldfarlig brännolja började spruta ut. Samtidigt satt Gustav Aronsson fastklämd i sin bil och skrek oavbrutet i svåra smärtor. Tankbilens förare var också skadad, men lyckades ta sig ut för egen maskin.”

Den gamle gjorde en tankepaus och satte sig igen.

”Olyckan hade egentligen ingenting med Harriet att göra. Men den var betydelsefull på ett alldeles särskilt sätt. Det uppstod ett totalt kaos då tillskyndande människor försökte hjälpa till. Brandfaran var överhängande och det gick storlarm. Polis, ambulans, räddningstjänst, brandkår, massmedia och nyfikna anlände i rask takt. Alla samlades naturligtvis på fastlandssidan; här på ösidan gjorde vi allt för att få ut Aronsson ur bilvraket, vilket visade sig vara djävulskt svårt. Han var ordentligt fastklämd och allvarligt skadad.”

”Vi försökte bända loss honom med handkraft, men det gick inte. Han måste skäras eller sågas ut. Problemet var att vi inte kunde göra någonting som riskerade att skapa gnistbildning; vi stod mitt i en sjö av olja intill en vält tankbil. Om den hade exploderat skulle vi ha upphört att existera. Det tog dessutom lång tid innan vi kunde få hjälp från fastlandssidan; tankbilen låg som en kil över hela bron, och att klättra över tankarna skulle vara detsamma som att klättra över en bomb.”

Mikael hade fortfarande en känsla av att den gamle berättade en noga repeterad och avvägd historia, med avsikt att fånga hans intresse. Men Mikael accepterade också att Henrik Vanger var en utmärkt historieberättare med förmåga att engagera en lyssnare. Däremot hade han fortfarande ingen uppfattning om vart historien slutligen skulle leda.

”Det som är betydelsefullt med olyckan är att bron var avstängd under det kommande dygnet. Först sent på söndagskvällen hade man lyckats pumpa ut återstående bränsle och då kunde man lyfta bort tankbilen och öppna bron för passerande igen. Under dessa drygt 24 timmar var Hedebyön i praktiken avskuren från omvärlden. Det enda sättet att ta sig över till fastlandet var med en brandbåt som sattes in för att skeppa folk från småbåtshamnen på den här sidan till den gamla fiskehamnen nedanför kyrkan. Under flera timmar användes båten bara av räddningspersonal — det var inte förrän ganska sent på lördagskvällen som privatpersoner började skeppas över. Förstår du innebörden av detta?”

Mikael nickade: ”Jag antar att någonting hände med Harriet här på ön och att antalet misstänkta utgörs av den begränsade skara personer som befann sig här. Ett slags låsta rummet-mysterium i ö-format?”

Henrik Vanger log ironiskt.

”Mikael, du anar inte hur rätt du har. Även jag har läst min Dorothy Sayers. Följande är fakta: Harriet anlände hit till ön ungefär tio minuter efter två. Om vi även inkluderar barn och ogifta sällskap hade allt som allt närmare fyrtio gäster anlänt under dagen. Tillsammans med personal och bofasta fanns sextiofyra personer här eller omkring gården. Somliga — de som skulle övernatta — höll på att installera sig i omkringliggande gårdar eller i gästrum.”

”Harriet bodde tidigare i ett hus tvärs över vägen, men som jag redan berättat var varken hennes pappa Gottfried eller hennes mamma Isabella stabila och jag kunde ju se hur Harriet plågades. Hon kunde inte koncentrera sig på studierna och 1964, då hon var fjorton, lät jag henne flytta över hit till mitt hus. Isabella tyckte nog att det var skönt att slippa ansvaret för henne. Hon fick ett rum häruppe och bodde här de sista två åren. Det var alltså hit hon kom den där dagen. Vi vet att hon träffade och växlade några ord med Harald Vanger ute på gården — han är en av mina äldre bröder. Därefter kom hon upp för trappan hit, till det här rummet, och hälsade på mig. Hon sa att hon ville prata med mig om någonting. Just då hade jag några andra familjemedlemmar hos mig och jag hade inte tid med henne. Men hon verkade så angelägen att jag lovade att jag strax skulle komma till hennes rum. Hon nickade och gick ut genom den där dörren. Det var sista gången jag såg henne. Någon minut senare smällde det på bron och det kaos som utbröt kullkastade alla planer för dagen.”

”Hur dog hon?”

”Vänta. Det är mer komplicerat än så och jag måste berätta historien i kronologisk ordning. När kollisionen ägde rum släppte folk vad de hade för händerna och sprang till olycksplatsen. Jag var… jag antar att jag tog kommandot och var febrilt sysselsatt de närmaste timmarna. Vi vet att Harriet också kom ned till bron strax efter kollisionen — flera personer såg henne — men explosionsrisken gjorde att jag beordrade alla som inte skulle hjälpa till med att få loss Aronsson ur bilvraket att dra sig tillbaka. Vi var fem personer som stannade kvar på olycksplatsen. Det var jag och min bror Harald. Det var en karl som heter Magnus Nilsson och som var gårdskarl hos mig. Det var en sågverksarbetare som heter Sixten Nordlander och som hade ett hus nere vid fiskehamnen. Och det var en grabb som heter Jerker Aronsson. Han var bara sexton och jag skulle egentligen ha skickat iväg honom, men han var brorson till Aronsson i bilen och kom förbi på cykel på väg in till stan bara någon minut efter olyckan.”

”Ungefär klockan 14.40 var Harriet inne i köket här i huset. Hon drack ett glas mjölk och växlade några ord med en kvinna vid namn Astrid, som var kokerska. De tittade genom fönstret på tumultet vid bron.”

”Klockan 14.55 gick Harriet över gårdsplanen. Hon sågs bland annat av sin mor, Isabella, men de pratade inte med varandra. Någon minut senare träffade hon Otto Falk, som var präst i kyrkan i Hedeby. På den tiden låg prästgården där Martin Vanger har sin villa i dag och prästen bodde alltså på den här sidan om bron. Prästen hade varit förkyld och låg och sov då kollisionen inträffade; han hade missat dramatiken och precis blivit larmad och var på väg till bron. Harriet hejdade honom på vägen och ville växla några ord med honom, men han viftade bort henne och skyndade förbi. Otto Falk var den sista person som såg henne i livet.”

”Hur dog hon?” upprepade Mikael.

”Jag vet inte”, svarade Henrik Vanger med en plågad blick. ”Först någon gång vid femtiden på eftermiddagen hade vi fått ut Aronsson ur bilen — han överlevde förresten, om än illa tilltygad — och något efter sex betraktades brandfaran som över. Ön var fortfarande avskuren men det började lugna ned sig. Det var inte förrän vi satte oss till bords för att äta en försenad middag vid åttatiden som vi upptäckte att Harriet saknades. Jag skickade en av hennes kusiner att hämta henne från sitt rum, men hon kom tillbaka och sa att hon inte kunde hitta henne. Jag tänkte inte så mycket på det; jag trodde väl att hon hade gått en promenad eller att hon inte fått bud om att middagen skulle börja. Och under kvällen fick jag ägna mig åt diverse bråk med familjen. Inte förrän morgonen därpå, när Isabella försökte få tag på henne, insåg vi att ingen visste var hon befann sig och att ingen hade sett henne sedan dagen innan.”

Han slog ut med armarna.

”Sedan den dagen är Harriet Vanger spårlöst försvunnen.”

”Försvunnen?” ekade Mikael.

”Under alla dessa år har vi inte kunnat hitta så mycket som ett mikroskopiskt fragment efter henne.”

”Men om hon är försvunnen kan du ju inte veta att någon mördade henne.”

”Jag förstår din invändning. Jag har tänkt i precis samma banor. Då en människa försvinner spårlöst kan en av fyra saker ha hänt. Hon kan ha försvunnit frivilligt och håller sig gömd. Hon kan ha råkat ut för en olycka och omkommit. Hon kan ha begått självmord. Och hon kan slutligen ha utsatts för ett brott. Jag har övervägt alla dessa möjligheter.”

”Men du tror alltså att någon har bragt henne om livet. Varför det?”

”Därför att det är den enda rimliga slutsatsen.” Henrik Vanger höll upp ett finger. ”Från början hoppades jag att hon hade rymt. Men allteftersom dagarna gick förstod vi alla att så inte var fallet. Jag menar, hur skulle en sextonårig flicka från en ganska skyddad miljö, även om hon är klipsk, kunna klara sig själv, gömma sig och förbli gömd utan att upptäckas? Var skulle hon få pengar ifrån? Och även om hon fick ett jobb någonstans så skulle hon behöva en skattsedel och en adress.”

Han höll upp två fingrar.

”Min nästa tanke var naturligtvis att hon råkat ut för en olycka av något slag. Kan du göra mig en tjänst — gå till skrivbordet och öppna översta lådan. Det ligger en karta där.”

Mikael gjorde som han blivit ombedd och vek ut kartbladet på serveringsbordet. Hedebyön var en oregelbundet formad landmassa som var ungefär tre kilometer lång och som mest svällde ut till en bredd på drygt en och en halv kilometer. En stor del av ön bestod av skog. Bebyggelsen fanns i anslutning till bron och runt den lilla stughamnen; på bortre sidan av ön fanns ett hemman, Östergården, varifrån den olycksalige Aronsson startat sin biltur.

”Kom ihåg att hon inte kan ha lämnat ön”, underströk Henrik Vanger. ”Här på Hedebyön kan man dö i olyckor precis som var som helst. Man kan träffas av blixten — men det åskade inte den dagen. Man kan bli ihjältrampad av en häst, ramla ned i en brunn eller falla i en klippskreva. Det finns säkert hundratals sätt att drabbas av en olycka här. Jag har funderat på de flesta.”

Han höll upp ett tredje finger:

”Det finns ett aber, och detta gäller även för den tredje möjligheten — att flickan mot förmodan skulle ha tagit livet av sig. Någonstans på denna begränsade yta måste kroppen finnas.”

Henrik Vanger smällde ned handen mitt på kartan.

”Dagarna efter hennes försvinnande gick vi skallgång, fram och tillbaka över ön. Manskapet plöjde vartenda dike, varenda åkerlapp, bergsskreva och rotvälta. Vi har gått igenom varje byggnad, skorsten, dagbrunn, lada och smygvind.”

Den gamle släppte Mikael med blicken och tittade ut i mörkret utanför fönstret. Hans röst blev lägre och mer personlig.

”Under hösten sökte jag henne, även sedan skallgången upphört och folk hade gett upp. Då jag inte var tvungen att ägna mig åt mitt arbete började jag gå promenader fram och tillbaka över ön. Det blev vinter utan att vi hittade något spår efter henne. På våren fortsatte jag till dess att jag insåg det orimliga i mitt letande. När det blev sommar anställde jag tre vana skogskarlar som med likhundar gjorde om allt sökande. De finkammade systematiskt varenda kvadratmeter av ön. Vid det laget hade jag börjat tänka att någon kunde ha gjort henne illa. De sökte alltså efter en grav där någon gömt henne. De höll på i tre månader. Vi hittade inte minsta spår efter Harriet. Det var som om hon upplösts i tomma intet.

”Jag kan tänka mig ett antal möjligheter”, invände Mikael.

”Låt höra.”

”Hon kan ha drunknat eller dränkt sig. Det här är en ö och vatten kan dölja det mesta.”

”Det är sant. Men sannolikheten är inte stor. Betänk nu följande: om Harriet råkade ut för en olycka och drunknade så måste det logiskt sett ha skett någonstans precis i närheten av byn. Kom ihåg att uppståndelsen på bron var det mest dramatiska som hade hänt här på Hedebyön på flera decennier och knappast en stund då en normalt nyfiken sextonårig flicka väljer att gå en promenad till andra sidan av ön.”

”Men än viktigare”, fortsatte han, ”är att det inte är särskilt strömt här och att vindarna vid den tiden på året var nordliga eller nordostliga. Om någonting hamnar i vattnet så kommer det upp någonstans längs stranden på fastlandet, och där finns bebyggelse i stort sett hela vägen. Tro inte att vi inte tänkte på det; vi draggade naturligtvis på alla platser där hon rimligen kunde ha gått ned i vattnet. Jag hyrde också in ungdomar från en dykarklubb här i Hedestad. De ägnade den sommaren åt att finkamma bottnen i sundet och längs stränderna… inte ett spår. Jag är övertygad om att hon inte ligger i vattnet; då hade vi hittat henne.”

”Men kan hon inte ha råkat ut för en olycka någon annanstans? Bron var visserligen avspärrad, men det är en kort sträcka över till fastlandet. Hon kan ha simmat eller rott över.”

”Det var sent i september och så kallt i vattnet att Harriet knappast gav sig iväg för att bada mitt under uppståndelsen. Men om hon plötsligt fått för sig att simma över till fastlandet skulle hon ha blivit observerad och vållat stor uppståndelse. Vi var dussintals ögon på bron, och på fastlandssidan stod två- eller trehundra människor längs vattnet och tittade på spektaklet.”

”Roddbåt?”

”Nej. Den dagen fanns noga räknat tretton båtar på Hedebyön. De flesta nöjesbåtarna var redan upptagna på land. Nere i gamla stughamnen låg två Pettersonbåtar i vattnet. Där fanns sju ekor, varav fem var uppdragna på land. Nedanför prästgården låg en eka på landbacken och en i sjön. Borta vid Östergården fanns ytterligare en motorbåt och en eka. Samtliga dessa båtar är inventerade och låg kvar på sina platser. Om hon hade rott över och gett sig av skulle hon naturligtvis ha varit tvungen att lämna båten på andra sidan.”

Henrik Vanger höll upp ett fjärde finger.

”Därmed återstår bara en enda rimlig möjlighet, nämligen att Harriet försvann mot sin vilja. Någon gjorde henne illa och skaffade undan kroppen.”

Lisbeth Salander tillbringade annandagens morgon med att läsa Mikael Blomkvists kontroversiella bok om ekonomijournalistik. Boken på 210 sidor hade titeln Tempelriddarna och undertiteln Bakläxa för ekonomireportrar. Omslaget var trendigt designat av Christer Malm och visade ett fotografi av Stockholms börshus. Christer Malm hade arbetat i PhotoShop och det tog en stund innan betraktaren blev varse att huset svävade i tomma luften. Det fanns ingen grund. Det var svårt att föreställa sig ett tydligare omslag för att effektivt ange tonen för vad som komma skulle.

Salander konstaterade att Blomkvist var en utmärkt stilist. Boken var skriven på ett rättframt och engagerande sätt, och även personer utan insyn i ekonomijournalistikens irrgångar kunde läsa den med behållning. Tonen var bitsk och sarkastisk, men framför allt övertygande.

Det första kapitlet var en sorts krigsförklaring där Blomkvist inte skrädde orden. Svenska ekonomijournalister hade de senaste tjugo åren utvecklats till en grupp inkompetenta springpojkar som var uppfyllda av sin egen betydelse och som saknade förmåga till kritiskt tänkande. Den sistnämnda slutsatsen drog han eftersom så många ekonomireportrar gång på gång utan minsta invändning nöjde sig med att återge de utsagor som lämnades av företagsdirektörer och börsspekulanter — även då dessa uppgifter var uppenbart vilseledande och felaktiga. Sådana ekonomireportrar var därmed antingen så naiva och lättlurade att de borde skiljas från sina uppdrag eller så var de — vilket var värre — personer som medvetet svek sitt journalistiska uppdrag att utföra kritiska granskningar och förse allmänheten med korrekt information. Blomkvist hävdade att han ofta skämdes över att bli kallad ekonomireporter, eftersom han då riskerade att sammanblandas med personer som han överhuvudtaget inte betraktade som reportrar.

Blomkvist jämförde ekonomijournalisternas insatser med hur kriminaljournalister eller utrikeskorrespondenter arbetade. Han målade upp en bild av det ramaskri som skulle följa om en rättsreporter på en stor dagstidning okritiskt började återge åklagarens uppgifter som automatiskt sanna i till exempel en mordrättegång, utan att skaffa information från försvarssidan eller intervjua offrets familj och bilda sig en uppfattning om vad som var rimligt och inte rimligt. Han menade att samma regler måste gälla för ekonomijournalister.

Återstoden av boken utgjorde beviskedjan som skulle styrka den inledande svadan. Ett långt kapitel granskade rapporteringen om ett känt dot.com-företag i sex ledande dagstidningar samt i Finanstidningen, Dagens Industri och A-ekonomi på TV. Han citerade och summerade vad reportrarna hade sagt och skrivit innan han jämförde med hur situationen i verkligheten sett ut. Då han beskrev utvecklingen i företaget nämnde han gång på gång enkla frågor som en seriös reporter skulle ha ställt men som den samlade kåren av ekonomireportrar underlåtit att ställa. Det var ett snyggt grepp.

Ett annat kapitel handlade om lanseringen av Telia-aktien — det var bokens mest raljerande och ironiska avsnitt, där några namngivna ekonomiskribenter formligen hudflängdes, däribland en viss William Borg, som Mikael tycktes vara särskilt irriterad på. Ytterligare ett kapitel, i slutet av boken, jämförde svenska och utländska ekonomireportrars kompetensnivå. Blomkvist beskrev hur seriösa reportrar på Financial Times, The Economist och några tyska ekonomitidningar hade rapporterat om motsvarande ämnen i sina länder. Jämförelsen utföll inte till de svenska journalisternas fördel. Ett slutkapitel innehöll en skiss med förslag på hur den bedrövliga situationen skulle kunna åtgärdas. Bokens slutord återknöt till inledningen:

Det var ord och inga visor. Tonen var frän och Salander hade ingen svårighet att förstå den upprörda debatt som följt i både branschorganet Journalisten, vissa ekonomitidningar och på dagstidningarnas ledar- och ekonomisidor. Även om endast ett fåtal ekonomireportrar nämndes vid namn i boken så förmodade Lisbeth Salander att branschen var tillräckligt liten för att alla skulle förstå exakt vem som avsågs när olika tidningar citerades. Blomkvist hade skaffat sig bittra fiender, vilket också återspeglades i dussintals skadeglada kommentarer till domslutet i Wennerströmaffären.

Hon slog igen boken och tittade på baksidesbilden av författaren. Mikael Blomkvist var fotograferad från sidan. Den mörkblonda luggen föll lite vårdslöst över pannan, som om en vindpust hade dragit förbi just innan fotografen knäppte eller som om (vilket var mera troligt) fotografen Christer Malm hade stylat honom. Han tittade in i kameran med ett ironiskt leende och en blick som förmodligen avsåg att vara charmig och pojkaktig. En ganska vacker man. På väg mot tre månader i fängelse.

”Hej Kalle Blomkvist”, sa hon högt för sig själv. ”Du är rätt kaxig, va?”

Vid lunchtid startade Lisbeth Salander sin iBook och öppnade mailprogrammet Eudora. Hon formulerade texten i en enda kärnfull rad:

Hon skrev under med Wasp och skickade mailet till adressen ‹Plague-xyz-666@hotmail.com›. För säkerhets skull körde hon det enkla meddelandet i krypteringsprogrammet PGP.

Därefter satte hon på sig svarta jeans, kraftiga vinterskor, en varm polotröja, en mörk skepparjacka samt matchande blekgula fingervantar, mössa och halsduk. Hon tog bort ringarna ur ögonbryn och näsborre, lade på ett svagt rosa läppstift och granskade sig själv i badrumsspegeln. Hon såg ut som vilken helgflanör som helst och betraktade klädseln som anständigt stridskamouflage för en expedition bakom fiendens linjer. Hon tog tunnelbanan från Zinkensdamm till Östermalmstorg och gick mot Strandvägen. Hon promenerade i mittallén medan hon läste numren på husen. Nästan framme vid Djurgårdsbron stannade hon och betraktade den port hon sökte. Hon gick över gatan och väntade några meter från entrén.

Hon konstaterade att de flesta människor som var ute och promenerade i det kyliga annandagsvädret gick på kajen, medan bara ett fåtal rörde sig längs trottoaren mot husen.

Hon fick tålmodigt vänta nästan en halvtimme innan en äldre kvinna med käpp närmade sig från Djurgårdshållet. Kvinnan stannade och granskade misstänksamt Salander, som log vänligt och hälsade med en artig knyck på nacken. Damen med käppen hälsade tillbaka och såg ut som om hon försökte placera den unga flickan. Salander vände ryggen till och tog några steg bort från porten, ungefär som om hon otåligt väntade på någon och vankade av och an. När hon vände sig om hade damen med käppen nått fram till porten och slog omständligt numret till kodlåset. Salander hade inga svårigheter att uppfatta kombinationen 1260.

Hon väntade fem minuter innan hon gick fram till porten. Då Salander slog numret knäppte låset till. Hon öppnade och såg sig omkring i trapphuset. En bit innanför entrén fanns en övervakningskamera som hon kastade en blick på och ignorerade; kameran var en modell som Milton Security saluförde och som aktiverades först om ett inbrotts- eller överfallslarm gick i fastigheten. Längre in, till vänster om en antik hiss, fanns en dörr med ytterligare ett kodlås; hon testade 1260 och konstaterade att samma kombination som gällde för porten också gällde för ingången till källarplan och soprum. Slarvigt, slarvigt. Hon ägnade exakt tre minuter åt att undersöka källarplanet, där hon lokaliserade en olåst tvättstuga och ett grovsoprum. Därefter använde hon en uppsättning dyrkar som hon hade lånat av Miltons låsexpert för att öppna en låst dörr till vad som tycktes vara en möteslokal för bostadsrättsföreningen. Längst in i källaren fanns en hobbylokal. Slutligen hittade hon det hon sökte — ett mindre utrymme som fungerade som husets elcentral. Hon granskade elmätare, proppskåp och kopplingsdosor och plockade därefter fram en Canon digitalkamera, stor som ett cigarettpaket. Hon tog tre bilder av det hon var intresserad av.

På väg ut gav hon tavlan vid hissen ett sekundsnabbt ögonkast och läste namnet för den översta våningen. Wennerström.

Därefter lämnade hon fastigheten och promenerade raskt till Nationalmuseum, där hon gick in i kafeterian för att värma sig och dricka kaffe. Efter någon halvtimme åkte hon tillbaka till Söder och gick upp till sin lägenhet.

Hon hade fått svar från ‹Plague-xyz-666@hotmail.com›. Då hon översatte det i PGP bestod det kort och gott i talet 20.

KAPITEL 6: Torsdag 26 december

Mikael Blomkvists utsatta tidsgräns på trettio minuter hade redan passerats med god marginal. Klockan var halv fem och eftermiddagståget var inte längre att tänka på. Däremot hade han fortfarande möjlighet att hinna med kvällståget halv tio. Han stod vid fönstret och masserade sin nacke medan han betraktade den upplysta fasaden på kyrkan på andra sidan bron. Henrik Vanger hade visat honom ett klippalbum, med artiklar om händelsen från både ortstidningen och riksmedia. Det hade varit ett tämligen stort medieintresse under en tid — flicka i känd industrifamilj spårlöst försvunnen. Men då ingen kropp återfunnits och inga genombrott i spaningarna ägt rum avtog intresset efter hand. Trots att det handlade om en framstående industrifamilj var fallet Harriet Vanger mer än trettiosex år senare en bortglömd historia. Den rådande teorin i artiklar från slutet av 1960-talet tycktes vara att hon drunknat och svepts ut till havs — en tragedi, men något som kan drabba vilken familj som helst.

Mikael hade mot bättre vetande blivit fascinerad av den gamles berättelse, men när Henrik Vanger hade bett om en paus för toalettbesök hade Mikael återfått sin skepsis. Den gamle hade dock ännu inte kommit till slutet och Mikael hade till sist lovat att lyssna på hela historien.

”Vad tror du själv hände med henne?” frågade Mikael då Henrik Vanger återkom till rummet.

”Normalt fanns ungefär tjugofem personer fast bosatta här, men på grund av familjeträffen befann sig ett sextiotal personer på Hedebyön den dagen. Av dessa kan mellan tjugo och tjugofem personer mer eller mindre uteslutas. Jag tror att någon av de återstående — och med stor sannolikhet någon från familjen — dödade Harriet och gömde kroppen.”

”Jag har ett dussin invändningar.”

”Låt höra.”

”Tja, en invändning är förstås att även om någon gömde hennes kropp så borde den ha återfunnits om sökandet varit så pedantiskt som du menar.”

”Sanningen att säga har sökandet varit ännu mer omfattande än vad jag berättat. Det var först då jag började tänka på Harriet som ett mordoffer som jag insåg flera möjligheter till hur hennes kropp kunde ha försvunnit. Det här kan jag inte bevisa, men det befinner sig i alla fall inom rimlighetens gräns.”

”Okej, berätta.”

”Harriet försvann någon gång vid 15-tiden. Cirka 14.55 sågs hon av prästen Otto Falk som var på språng till olycksplatsen. Ungefär samtidigt anlände en fotograf från lokaltidningen, som under den kommande timmen tog ett stort antal bilder av dramat. Vi — det vill säga polisen — granskade filmerna och kunde konstatera att Harriet inte syntes på någon bild alls; däremot kunde man se samtliga andra personer som fanns i byn på åtminstone någon bildruta, undantaget mycket små barn.”

Henrik Vanger hämtade ett nytt fotoalbum och lade på bordet framför Mikael.

”Det här är bilder från den dagen. Den första bilden är tagen inne i Hedestad under Barnens dag-tåget. Det är samma fotograf. Bilden togs ungefär 13.15 och på den syns faktiskt Harriet.”

Bilden var tagen från andra våningen i ett hus och visade en gata där festtåget — lastbilar med clowner och baddräktsklädda flickor — just passerade. På trottoaren trängdes åskådare. Henrik Vanger pekade på en person i klungan.

”Det där är Harriet. Det är ungefär två timmar innan hon försvinner, och hon befinner sig med några klasskamrater inne i stan. Det är den sista bilden av henne. Men det finns ytterligare en intressant bild.”

Henrik Vanger bläddrade framåt. Återstoden av albumet innehöll drygt etthundraåttio bilder — sex rullar — från katastrofen på bron. Efter att ha hört berättelsen var det nästan påträngande att plötsligt se den i form av skarpa svartvita bilder. Fotografen var en god hantverkare som fångat olyckans kaos. Ett stort antal bilder fokuserade på aktiviteterna kring den välta tankbilen. Mikael hade inga problem med att urskilja en gestikulerande fyrtiofemårig Henrik Vanger indränkt i brännolja.

”Det där är min bror Harald.” Den gamle pekade på en man i kavaj som stod halvt framåtböjd och pekade på något i det bilvrak där Aronsson satt fastklämd. ”Min bror Harald är en obehaglig människa men jag tror att han kan strykas från listan över misstänkta. Med undantag för en kort stund, då han var tvungen att springa tillbaka hit till gården för att byta skor, befann han sig på bron hela tiden.”

Henrik Vanger bläddrade framåt. Bilderna avlöste varandra. Fokus på tankbilen. Fokus på åskådare vid strandkanten. Fokus på Aronssons bilvrak. Översiktsbilder. Närgångna telefotobilder.

”Det här är den intressanta bilden”, sa Henrik Vanger. ”Så vitt vi kunnat fastställa är den tagen ungefär 15.40-15.45, alltså drygt fyrtiofem minuter efter att Harriet träffade prästen Falk. Om du tittar på vårt hus, fönstret i mitten på andra våningen. Det är Harriets rum. På föregående bild är fönstret stängt. Här är det öppet.”

”Någon befann sig i Harriets rum vid den tidpunkten.”

”Jag har frågat samtliga; ingen vill kännas vid att de har öppnat fönstret.”

”Vilket betyder att det antingen var Harriet själv, och att hon levde vid den tidpunkten, eller att någon ljuger för dig. Men varför skulle en mördare gå in i hennes rum och öppna fönstret? Och varför skulle någon ljuga?”

Henrik Vanger skakade på huvudet. Det fanns inget svar.

”Harriet försvann någon gång kring eller strax efter 15.00. Dessa bilder ger en viss uppfattning om var folk befann sig vid den tiden. Det är därför jag kan stryka en del personer från listan över misstänkta. Av samma skäl kan jag markera att ett antal personer som inte befinner sig på bilderna vid den tiden måste infogas bland de misstänkta.”

”Du svarade inte på frågan om hur du tror att kroppen försvann. Jag inser just att det naturligtvis finns ett självklart svar. Ett vanligt hederligt illusionisttrick.”

”Det finns faktiskt flera helt realistiska sätt att utföra det på. Någon gång kring 15.00 slår mördaren till. Han eller hon använde förmodligen inget tillhygge — då hade vi kanske hittat blodspår. Jag gissar att Harriet ströps och jag gissar att det skedde här — bakom muren på gårdsplanen; en plats som inte syns för fotografen och som ligger i en död vinkel från huset. Där finns en kort smitväg om man vill promenera den närmaste vägen från prästgården — där hon sist sågs — och tillbaka till huset. I dag finns en liten plantering och en gräsmatta där, men på 1960-talet var det en grusplan som användes som bilparkering. Allt mördaren behövde göra var att öppna en bagagelucka och stoppa in Harriet. När vi började gå skallgång dagen därpå var det ingen som tänkte sig att ett brott begåtts — vi fokuserade på stränderna, byggnader och skogspartiet närmast byn.”

”Alltså var det ingen som kontrollerade bilarnas bagageutrymmen.”

”Och på kvällen nästa dag var det fritt fram för mördaren att ta sin bil och köra över bron och gömma kroppen någon annanstans.”

Mikael nickade. ”Mitt framför näsan på alla som går skallgång. Om det gått till på det viset handlar det om en mycket kallblodig jävel.”

Henrik Vanger skrattade bittert. ”Du gav just en träffande beskrivning av ett stort antal medlemmar i familjen Vanger.”

De fortsatte diskussionen över middagen klockan sex. Anna hade dukat fram stekt hare med vinbärsgelé och potatis. Henrik Vanger serverade ett fylligt rödvin. Mikael hade fortfarande gott om tid att hinna med sista tåget. Det var dags att avrunda, tyckte han.

”Jag erkänner att det är en fascinerande historia du har berättat. Men jag blir inte riktigt klok på varför du berättar den för mig.”

”Det har jag faktiskt redan sagt. Jag vill avslöja den fähund som mördade min brors sondotter. Och det är det jag vill anlita dig för.”

”Hur?”

Henrik Vanger lade ned kniv och gaffel. ”Mikael, i snart trettiosju år har jag grubblat mig fördärvad på vad som hände Harriet. Under årens lopp har jag använt allt mer av min fritid till att leta efter henne.”

Han tystnade och plockade av sig glasögonen och tittade på någon osynlig smutsfläck på linsen. Sedan lyfte han blicken och betraktade Mikael.

”Om jag ska vara riktigt ärlig var Harriets försvinnande orsaken till att jag så småningom lämnade rodret i koncernledningen. Jag tappade lusten. Jag visste att det fanns en mördare i min närhet och grubblandet och sökandet efter sanningen blev en belastning för mitt arbete. Det värsta är att det inte blev en lättare börda med tiden — tvärtom. Ungefär 1970 hade jag en period då jag bara ville vara i fred. Vid det laget hade Martin klivit in i styrelsen och han fick ta över mer och mer av min arbetsbörda. 1976 trädde jag tillbaka och Martin tog över som vd. Jag har fortfarande en styrelseplats men jag har inte gjort många knop sedan jag fyllde femtio. De senaste trettiosex åren har det inte gått en dag utan att jag har grubblat på Harriets försvinnande. Du kanske anser att jag är besatt av detta — åtminstone anser de flesta av mina släktingar att jag är det. Och förmodligen är det så.”

”Det var en fruktansvärd händelse.”

”Mer än så. Den förstörde mitt liv. Det är ett faktum som jag blivit allt mer medveten om ju längre tiden gått. Har du bra självkännedom?”

”Tja, jag anser naturligtvis det.”

”Det har jag också. Jag kan inte släppa vad som hände. Men mina motiv har förändrats med åren. Från början var det kanske sorg. Jag ville hitta henne och åtminstone få begrava henne. Det handlade om att ge Harriet upprättelse.”

”På vilket sätt har det förändrats?”

”I dag handlar det mera om att hitta den kallblodiga jäveln. Men det lustiga är att ju äldre jag blir, desto mer av en uppslukande hobby har det blivit.”

”Hobby?”

”Ja, jag vill faktiskt använda det ordet. När polisutredningen rann ut i sanden fortsatte jag. Jag har försökt gå systematiskt och vetenskapligt till väga. Jag har samlat på all information som har varit möjlig att hitta — fotografierna däruppe, polisutredningen, jag har antecknat allt som människor berättat för mig om vad de gjorde den dagen. Jag har alltså ägnat nästan halva mitt liv åt att samla information om en enda dag.”

”Du är medveten om att efter trettiosex år är mördaren själv kanske död och begravd?”

”Jag tror inte det.”

Mikael höjde på ögonbrynen inför det bestämda uttalandet.

”Låt oss avsluta middagen och gå tillbaka upp. Det finns en detalj kvar innan min historia är komplett. Det är den mest förbryllande.”

Lisbeth Salander parkerade den automatväxlade Corollan vid pendeltågsstationen i Sundbyberg. Hon hade lånat Toyotan från Milton Securitys bilpool. Hon hade inte exakt bett om lov, men Armanskij hade å andra sidan aldrig uttryckligen förbjudit henne att använda någon av Miltons bilar. Förr eller senare, tänkte hon, måste jag skaffa ett eget fordon. Hon saknade bil men ägde däremot en motorcykel — en begagnad lättviktare, en Kawasaki 125 kubik, som hon använde sommartid. Under vintern stod hojen inlåst i hennes källarförråd.

Hon promenerade till Högklintavägen och ringde på porttelefonen prick klockan sex. Portlåset klickade efter några sekunder och hon gick två våningar upp för trappan och ringde på dörren där det beskedliga namnet Svensson fanns angivet. Hon hade ingen aning om vem Svensson var eller om någon sådan person överhuvudtaget existerade i lägenheten.

”Hej Plague”, hälsade hon.

”Wasp. Du hälsar bara på när du behöver något.”

Mannen, som var tre år äldre än Lisbeth Salander, var 189 centimeter lång och vägde 152 kilo. Själv var hon 154 centimeter lång och vägde 42 kilo och hade alltid känt sig som en dvärg intill Plague. Som vanligt var det mörkt i hans lägenhet; skenet från en enda tänd lampa silade ut i hallen från det sovrum han använde som arbetsrum. Det luktade instängt och unket.

”Plague, det är för att du aldrig tvättar dig och för att det luktar apa härinne. Om du någonsin går ut kan jag tipsa om såpa. Finns på Konsum.”

Han log blekt men svarade inte och tecknade åt henne att följa med in i köket. Han slog sig ned vid köksbordet utan att tända någon lampa. Belysningen bestod huvudsakligen av skenet från gatlyktan utanför fönstret.

”Jag menar, jag är inte direkt rekordbra på att städa själv, men luktar det likmask i gamla mjölkpaket buntar jag ihop dem och slänger dem.”

”Jag är sjukpensionär”, sa han. ”Jag är socialt inkompetent.”

”Så därför gav staten dig en bostad och glömde bort dig. Är du aldrig rädd att grannarna ska klaga och socialen komma på inspektion? Då kanske du hamnar på dårhus.”

”Har du något till mig?”

Lisbeth Salander öppnade blixtlåset i jackfickan och plockade fram 5 000 kronor.

”Det är allt jag kan avvara. Det är mina egna pengar och jag kan inte gärna dra av dig som omkostnad.”

”Vad vill du ha?”

”Manschetten du pratade om för två månader sedan. Fick du ihop den?”

Han log och placerade ett föremål på bordet framför henne.

”Berätta hur den fungerar.”

Under den följande timmen lyssnade hon intensivt. Sedan testade hon manschetten. Plague var möjligen socialt inkompetent. Men han var utan tvekan ett geni.

Henrik Vanger stannade vid sitt skrivbord och väntade till dess att han åter hade Mikaels uppmärksamhet. Mikael tittade på sitt armbandsur. ”Du pratade om en förbryllande detalj?”

Henrik Vanger nickade. ”Jag är född den 1 november. Då Harriet var åtta år gav hon mig en födelsedagspresent, en tavla. En pressad blomma bakom en enkel ram.”

Henrik Vanger gick runt skrivbordet och pekade på den första blomman. Blåklocka. Den var amatörmässigt och klumpigt monterad.

”Det var första tavlan. Jag fick den 1958.”

Han pekade på nästa tavla.

”1959.” Smörblomma. ”1960.” Prästkrage. ”Det blev en tradition. Hon tillverkade tavlan någon gång på sommaren och sparade den till min födelsedag. Jag hängde dem alltid på väggen här. 1966 försvann hon och då bröts traditionen.”

Henrik Vanger tystnade och pekade på ett gap i raden av tavlor. Mikael kände plötsligt nackhåren resa sig. Hela väggen var fylld av pressade blommor.

”1967, ett år efter att hon hade försvunnit, fick jag den här blomman på min födelsedag. Det är en viol.”

”Hur fick du blomman?” frågade Mikael med låg röst.

”Inslagen i presentpapper och skickad i ett vadderat kuvert med posten. Skickat från Stockholm. Ingen avsändare. Inget meddelande.”

”Du menar att…” Mikael svepte med handen.

”Just det. På min födelsedag varje förbannat år. Förstår du hur det känns? Det är riktat mot mig, precis som om mördaren vill tortera mig. Jag har grubblat mig fördärvad över om det kanske är så att Harriet röjdes undan därför att någon ville komma åt mig. Det var ingen hemlighet att Harriet och jag hade ett speciellt förhållande och att jag såg henne som min egen dotter.”

”Vad är det du vill att jag ska göra?” frågade Mikael med skärpa i rösten.

När Lisbeth Salander lämnade tillbaka Corollan i garaget under Milton Security passade hon på att gå på toaletten uppe på kontoret. Hon använde sitt passerkort i porten och åkte direkt upp till tredje våningen för att slippa gå genom huvudentrén på andra våningen, där jouren arbetade. Hon besökte toaletten och hämtade en kopp kaffe från den espressomaskin som Dragan Armanskij hade investerat i då han sent omsider insett att Lisbeth aldrig skulle brygga kaffe bara för att det förväntades av henne. Därefter gick hon till sitt arbetsrum och hängde skinnjackan över en kontorsstol.

Arbetsrummet var en 2 x 3 meter stor kub innanför en glasvägg. Den innehöll ett skrivbord med en äldre stationär Dell PC, en kontorsstol, en papperskorg, en telefon och en bokhylla. Bokhyllan innehöll en uppsättning telefonkataloger och tre tomma anteckningsblock. De två skrivbordslådorna innehöll några förbrukade kulspetspennor, gem och ett anteckningsblock. I fönstret stod en död blomma med bruna, vissnade blad. Lisbeth Salander granskade eftertänksamt blomman, som om det var första gången hon såg den. Efter en stund lyfte hon beslutsamt över den till papperskorgen.

Hon hade sällan något ärende till sitt kontor och besökte det kanske ett halvt dussin gånger per år, huvudsakligen om hon behövde sitta för sig själv och bearbeta någon rapport strax före avlämning. Dragan Armanskij hade insisterat på att hon skulle ha en egen plats. Hans motivering var att hon då skulle känna sig som en del av företaget även om hon arbetade som frilans. Själv misstänkte hon att Armanskij hoppades att han därigenom skulle få möjlighet att hålla ett vakande öga på henne och lägga sig i hennes privata angelägenheter. Från början hade hon placerats längre ned i korridoren, i ett större rum som hon förväntades dela med en kollega, men eftersom hon aldrig var där hade han till sist flyttat in henne i den skrubb som blivit över i korridorlängan.

Lisbeth Salander plockade fram den manschett hon hade hämtat hos Plague. Hon lade föremålet på bordet framför sig och betraktade det eftertänksamt medan hon bet sig i underläppen och funderade.

Klockan var över elva på kvällen och hon var ensam på våningsplanet. Hon kände sig plötsligt uttråkad.

Efter en stund reste hon sig och gick längst bort i korridoren där hon kände på dörren till Dragan Armanskijs rum. Låst. Hon såg sig omkring. Sannolikheten för att någon skulle dyka upp i korridoren vid midnatt på annandag jul var i det närmaste obefintlig. Hon öppnade dörren med en piratkopia till företagets huvudnyckel som hon sett till att skaffa flera år tidigare.

Armanskijs rum var rymligt, med skrivbord, besöksstolar och ett litet konferensbord med plats för åtta personer i ett hörn. Det var oklanderligt välstädat. Hon hade inte snokat hos honom på länge och när hon nu ändå var på kontoret… Hon tillbringade en timme vid hans skrivbord och uppdaterade sig om jakten på en misstänkt företagsspion, vilka personer som placerats under cover på ett företag där en organiserad stöldliga härjade, samt vilka åtgärder som i största hemlighet vidtagits för att skydda en klient som fruktade att hennes barn hotades att kidnappas av sin far.

Till sist placerade hon alla papper exakt som de hade legat, låste dörren till Armanskijs rum och promenerade hem till Lundagatan. Hon kände sig tillfreds med dagen.

Mikael Blomkvist skakade återigen på huvudet. Henrik Vanger hade satt sig bakom skrivbordet och betraktade Mikael med lugn blick, som om han redan var beredd på alla invändningar.

”Jag vet inte om vi någonsin kommer att få veta sanningen men jag vill inte gå i graven utan att åtminstone göra ett sista försök”, sa den gamle. ”Jag vill helt enkelt anställa dig för att gå igenom allt bevismaterial en sista gång.”

”Det här är inte riktigt klokt”, konstaterade Mikael.

”Varför skulle det inte vara klokt?”

”Jag har hört tillräckligt. Henrik, jag förstår din sorg, men jag ska också vara ärlig mot dig. Det du ber mig göra är slöseri med tid och pengar. Du ber mig trolla fram en lösning på ett mysterium som kriminalpoliser och riktiga brottsutredare med väsentligt större resurser gått bet på i åratal. Du ber mig lösa ett brott nästan fyrtio år efter att det begicks. Hur skulle jag kunna göra det?”

”Vi har inte diskuterat ditt arvode”, replikerade Henrik Vanger.

”Det behövs inte.”

”Om du säger nej kan jag inte tvinga dig. Men lyssna på vad jag erbjuder. Dirch Frode har redan formulerat ett kontrakt. Vi kan förhandla om detaljer, men kontraktet är enkelt och allt som saknas är din underskrift.”

”Henrik, det här är meningslöst. Jag kan inte lösa gåtan med Harriets försvinnande.”

”Enligt kontraktet behöver du inte göra det. Allt jag begär är att du gör ditt allra bästa. Om du misslyckas så är det Guds vilja eller — om du inte tror på honom — ödet.”

Mikael suckade. Han hade börjat känna sig allt mer obehaglig till mods och ville avsluta besöket i Hedeby men gav ändå vika.

”Låt höra.”

”Jag vill att du under ett år bor och arbetar här i Hedeby. Jag vill att du ska gå igenom hela utredningen om Harriets försvinnande, papper för papper. Jag vill att du granskar allt med nya fräscha ögon. Jag vill att du ifrågasätter alla gamla slutsatser precis som en undersökande reporter ska göra. Jag vill att du söker sådant som jag och polisen och andra utredare kan ha missat.”

”Du ber mig överge hela mitt liv och min karriär för att i ett år ägna mig åt något som är fullständigt bortkastad tid.”

Henrik Vanger log plötsligt.

”Vad gäller din karriär kan vi väl enas om att den för ögonblicket är ganska ljummen.”

Det hade Mikael ingen replik på.

”Jag vill köpa ett år av ditt liv. Ett jobb. Lönen är bättre än något annat erbjudande du någonsin kommer att få. Jag betalar 200 000 kronor i månaden, alltså 2,4 miljoner kronor till dig om du accepterar och stannar hela året.”

Mikael satt förstummad.

”Jag har inga illusioner. Jag vet att chansen att du skulle lyckas är minimal, men om du mot all förmodan skulle lösa gåtan så erbjuder jag en bonus — dubbel ersättning, alltså 4,8 miljoner kronor. Låt oss vara generösa och avrunda till 5 miljoner.”

Henrik Vanger lutade sig bakåt och lade huvudet på sned.

”Jag kan betala pengarna till vilket bankkonto du önskar, var som helst i världen. Du kan också få pengarna i kontanter i en resväska, så är det upp till dig om du vill rapportera inkomsten till skattemyndigheterna.”

”Det är… sjukt”, stammade Mikael.

”Varför det?” frågade Henrik Vanger lugnt. ”Jag är över åttio år och fortfarande vid mina sinnens fulla bruk. Jag har en mycket stor personlig förmögenhet som jag disponerar hur jag vill. Jag har inga barn och jag har inte den minsta lust att skänka pengar till släktingar som jag avskyr. Jag har ett testamente; merparten av mina pengar kommer jag att skänka till Världsnaturfonden. Ett fåtal personer som står mig nära kommer att få rejäla belopp — bland annat Anna härnere.”

Mikael Blomkvist skakade på huvudet.

”Försök att förstå mig. Jag är gammal och kommer snart att dö. Det finns en enda sak i världen som jag vill ha — det är ett svar på den fråga som plågat mig i snart fyra decennier. Jag tror inte att jag kommer att få veta svaret, men jag har tillräckliga privata tillgångar för att göra ett sista försök. Varför skulle det vara orimligt att jag använder en del av min förmögenhet till ett sådant ändamål? Det är jag skyldig Harriet. Och det är jag skyldig mig själv.”

”Du betalar flera miljoner kronor för ingenting. Allt jag behöver göra är alltså att underteckna kontraktet och sedan rulla tummarna i ett år.”

”Det kommer du inte att göra. Tvärtom — du kommer att arbeta hårdare än du någonsin gjort i hela ditt liv.”

”Hur kan du vara så säker på det?”

”Därför att jag kan erbjuda dig något som du inte kan köpa för pengar men som du vill ha mer än något annat här i världen.”

”Vad skulle det vara?”

Henrik Vangers ögon smalnade.

”Jag kan ge dig Hans-Erik Wennerström. Jag kan bevisa att han är en svindlare. Han började nämligen sin karriär hos mig för trettiofem år sedan och jag kan ge dig hans huvud på ett fat. Lös gåtan så kan du vända ditt nederlag i tingsrätten till årets reportage.”

KAPITEL 7: Fredag 3 januari

Erika satte ned kaffekoppen på bordet och vände ryggen mot Mikael. Hon stod vid fönstret i hans lägenhet och tittade på utsikten mot Gamla stan. Det var den 3 januari och klockan var nio på förmiddagen. All snö hade regnat bort under nyårshelgen.

”Jag har alltid gillat den här utsikten”, sa hon. ”Det är en sådan här lägenhet som skulle kunna få mig att överge Saltsjöbaden.”

”Du har nycklar. Du får gärna flytta in från överklassreservatet”, sa Mikael. Han stängde resväskan och ställde den i hallen. Erika vände sig om och betraktade honom tvivlande.

”Du kan inte mena allvar”, sa hon. ”Vi står mitt uppe i värsta krisen och du packar två resväskor och bosätter dig i Tjottahejti.”

”Hedestad. Några timmar med tåget. Och det är inte för all framtid.”

”Det kunde lika gärna vara Ulan Bator. Förstår du inte att det kommer att se ut som om du ger dig av med svansen mellan benen?”

”Det är ju det jag gör. Dessutom ska jag avtjäna ett fängelsestraff i år också.”

Christer Malm satt i Mikaels soffa. Han kände sig obehaglig till mods. Det var första gången sedan de startade Millennium som han hade sett Mikael och Erika vara så oförsonligt oense. Under åren hade de två varit oskiljaktiga. De hade visserligen kunnat braka samman i ursinniga gräl, men det hade alltid handlat om sakfrågor där frågetecknen rätats ut innan de kramat om varandra och gått på krogen. Eller till sängs. Den senaste hösten hade inte varit munter och nu var det som om en avgrund hade öppnat sig. Christer Malm undrade om han såg början till slutet på Millennium.

”Jag har inget val”, sa Mikael. ”Vi har inget val.”

Han hällde upp kaffe till sig själv och slog sig ned vid köksbordet. Erika skakade på huvudet och satte sig mitt emot honom.

”Vad tycker du, Christer?” frågade hon.

Christer Malm slog ut med händerna. Han hade väntat på frågan och fruktat det ögonblick då han skulle vara tvungen att ta ställning. Han var den tredje delägaren, men alla tre visste att det var Mikael och Erika som var Millennium. De enda tillfällen då de frågade honom om råd var då de var riktigt oense.

”Ärligt talat”, svarade Christer, ”ni vet båda två att det inte spelar någon roll vad jag tycker.”

Han tystnade. Han älskade att skapa bilder. Han älskade att arbeta med grafisk form. Han hade aldrig betraktat sig som konstnär men han visste att han var en gudabenådat bra designer. Däremot var han urusel på intriger och policybeslut.

Erika och Mikael betraktade varandra. Hon kyligt ilsken. Han eftertänksam.

Det här är inget gräl, tänkte Christer Malm. Det är en skilsmässa. Det var Mikael som bröt tystnaden.

”Okej, låt mig dra argumenten en sista gång.” Han fixerade Erika med blicken. ”Det här betyder inte att jag har gett upp Millennium. Vi har jobbat på tok för hårt för det.”

”Men nu kommer du inte att finnas kvar på redaktionen — det blir jag och Christer som måste dra lasset. Fattar du att det är du själv som placerar dig i exil?”

”Det är den andra biten. Jag måste ta en paus, Erika. Jag fungerar inte längre. Jag är helt färdig. En betald semester i Hedestad är kanske precis vad jag behöver.”

”Hela grejen är sjuk, Mikael. Du kan lika gärna börja jobba på ett UFO.”

”Jag vet det. Men jag får 2,4 miljoner för att sitta på rumpan i ett år och jag kommer inte att vara overksam. Det är den tredje biten. Rond ett mot Wennerström är slut och han har vunnit på knock out. Rond två är den som redan pågår — han kommer att försöka sänka Millennium för gott eftersom han vet att det kommer att finnas en redaktion med kunskap om vad han går för så länge tidningen finns.”

”Jag vet det. Jag har sett det i bokslutet över annonsintäkter varje månad det senaste halvåret.”

”Just det. Därför måste jag bort från redaktionen. Jag är ett rött skynke för honom. Han är paranoid när det gäller mig. Så länge jag finns kvar kommer han att fortsätta kampanjen. Nu måste vi förbereda oss för rond tre. Om vi ska ha minsta chans mot Wennerström måste vi backa och lägga upp en helt ny strategi. Vi måste hitta en hammare. Det blir mitt jobb det närmaste året.”

”Jag begriper allt det där”, replikerade Erika. ”Ta semester. Åk utomlands, ligg på en playa i en månad. Undersök de spanska kvinnornas kärleksliv. Koppla av. Sätt dig ute i Sandhamn och titta på vågorna.”

”Och när jag kommer tillbaka har ingenting förändrats. Wennerström kommer att krossa Millennium. Du vet det. Det enda som kan hindra honom är att vi hittar något om honom som vi kan använda.”

”Och det tror du att du hittar i Hedestad.”

”Jag kollade pressklippen. Wennerström jobbade åt Vangerföretagen 1969 till 1972. Han satt på koncernstaben och hade ansvar för strategiska placeringar. Han slutade väldigt hastigt. Vi kan inte utesluta möjligheten att Henrik Vanger faktiskt har något på honom.”

”Men om han gjorde något för trettio år sedan är det knappast något som vi kan bevisa i dag.”

”Henrik Vanger lovade att ställa upp på en intervju och berätta vad han vet. Han är besatt av sin försvunna släkting — det verkar vara allt han är intresserad av, och om det för med sig att han måste bränna Wennerström så tror jag att det finns en god möjlighet att han gör det. Vi kan i vilket fall som helst inte försitta chansen — han är den förste som har sagt att han är villig att gå on the record med skit om Wennerström.”

”Inte ens om du kommer tillbaka med bevis för att det var Wennerström som ströp flickan skulle vi kunna använda det. Inte efter så lång tid. Han skulle massakrera oss i rättegången.”

”Tanken slog mig, men sorry — han pluggade på Handelshögskolan och hade ingen koppling till Vangerföretagen då hon försvann.” Mikael gjorde en paus. ”Erika, jag kommer inte att lämna Millennium, men det är viktigt att det ser ut som om jag har gjort det. Du och Christer måste fortsätta att driva tidningen. Om ni kan… om ni får möjlighet att sluta ett fredsavtal med Wennerström så får ni lov att göra det. Och det kan ni inte göra om jag sitter på redaktionen.”

”Okej, läget är ruttet men jag tror att du griper efter halmstrån genom att åka till Hedestad.”

”Och du har en bättre idé?”

Erika ryckte på axlarna. ”Vi borde börja jaga källor nu. Bygga upp storyn från början. Och göra det rätt den här gången.”

”Ricky — storyn är stendöd.”

Erika lade uppgivet huvudet mot händerna på bordet. När hon talade ville hon först inte möta Mikaels blick.

”Jag blir så jävla förbannad på dig. Inte för att den story du skrev var fel — det var lika mycket jag som gick på den. Och inte för att du lämnar jobbet som ansvarig utgivare — det är ett klokt beslut i det här läget. Jag kan acceptera att vi gör det så att det ser ut som en schism eller maktkamp mellan dig och mig — jag förstår logiken då det handlar om att få Wennerström att tro att jag är en harmlös bimbo och att det är du som är hotet.”

Hon gjorde en paus och såg honom sammanbitet i ögonen.

”Men jag tror att du har fel. Wennerström kommer inte att gå på bluffen. Han kommer att fortsätta att försöka sänka Millennium. Den enda skillnaden är att från och med nu är det jag som ensam måste slåss med honom och du vet att du behövs mer än någonsin på redaktionen. Okej, jag bedriver gärna krig mot Wennerström men det som gör mig så förbannad är att du lämnar hela skeppet utan vidare. Du sviker när det är som allra tuffast.”

Mikael sträckte ut handen och strök henne över håret.

”Du är inte ensam. Du har Christer och resten av redaktionen bakom dig.”

”Inte Janne Dahlman. För övrigt tror jag att det var ett misstag att anställa honom. Han är kompetent men han gör mer skada än nytta. Jag litar inte på honom. Han har gått omkring och varit skadeglad hela hösten. Jag vet inte om han hoppas ta över din roll eller om det helt enkelt är fel personkemi mellan honom och resten av redaktionen.”

”Jag är rädd att du har rätt”, svarade Mikael.

”Så vad ska jag göra? Sparka honom?”

”Erika, du är chefredaktör och huvudägare på Millennium. Om du måste sparka honom så gör du det.”

”Vi har aldrig sparkat någon tidigare, Micke. Och nu skjuter du över även det beslutet på mig. Det är inte roligt längre att gå till redaktionen på morgonen.”

I det ögonblicket reste sig Christer Malm överraskande.

”Om du ska med tåget så måste vi röra på oss.” Erika började protestera men han höll upp en hand. ”Vänta Erika, du frågade vad jag ansåg. Jag tycker att situationen är för jävlig. Men om det är som Mikael säger — att han håller på att gå in i väggen — så måste han faktiskt åka för sin egen skull. Det är vi skyldiga honom.”

Både Mikael och Erika tittade häpet på Christer medan han generat sneglade på Mikael.

”Ni vet båda två att det är ni som är Millennium. Jag är delägare och ni har alltid varit ärliga mot mig och jag älskar tidningen och allt det där, men ni skulle utan vidare kunna byta ut mig mot vilken annan AD som helst. Men ni frågade efter min åsikt. Ni har fått den. Vad gäller Janne Dahlman är jag överens med er. Och behöver du sparka honom, Erika, så kan jag göra det åt dig. Bara vi har ett giltigt skäl.”

Han gjorde en paus innan han fortsatte.

”Jag håller med dig om att det är väldigt olyckligt att Mikael försvinner just nu. Men jag tror inte att vi har något val.” Han tittade på Mikael. ”Jag kör dig till stationen. Erika och jag håller ställningarna tills du är tillbaka.”

Mikael nickade långsamt.

”Det jag är rädd för är att Mikael inte kommer tillbaka”, sa Erika Berger lågt.

Dragan Armanskij väckte Lisbeth Salander då han ringde till henne halv två på eftermiddagen.

”Vaereom?” frågade hon sömndrucket. Munnen smakade tjära.

”Mikael Blomkvist. Jag har just pratat med vår uppdragsgivare, advokat Frode.”

”Jaha?”

”Han ringde och sa att vi kan släppa undersökningen om Wennerström.”

”Släppa? Jag har ju redan börjat jobba på det.”

”Okej, men Frode är inte intresserad längre.”

”Bara så där?”

”Det är han som bestämmer. Vill han inte fortsätta så vill han inte.”

”Vi kom överens om ett arvode.”

”Hur mycket tid har du lagt ned?”

Lisbeth Salander tänkte efter.

”Drygt tre heldagar.”

”Vi kom överens om ett tak på 40 000 kronor. Jag skriver en faktura på 10 000 kr; du får hälften, vilket är acceptabelt för tre dagars bortkastad tid. Det får han betala för att han drog igång det hela.”

”Vad ska jag göra med det material jag har fått fram?”

”Är det något dramatiskt?”

Hon tänkte efter igen. ”Nej.”

”Frode har inte bett om någon redovisning. Lägg det på hyllan ett tag, om han skulle komma tillbaka. Annars kan du slänga det. Jag har ett nytt jobb till dig nästa vecka.”

Lisbeth Salander satt en stund med telefonluren i handen efter att Armanskij hade lagt på. Hon gick ut till arbetshörnan i sitt vardagsrum och tittade på anteckningarna hon hade nålat upp på väggen och på pappersbunten som hon hade samlat på skrivbordet. Det hon hade hunnit plocka fram var huvudsakligen pressklipp och texter som var nedladdade från Internet. Hon tog papperen och dumpade dem i en skrivbordslåda.

Hon rynkade på ögonbrynen. Mikael Blomkvists besynnerliga beteende i rättegångssalen hade framstått som en intressant utmaning och Lisbeth Salander gillade inte att avbryta något som hon hade inlett. Folk har alltid hemligheter. Det handlar bara om att lista ut vilka.