Män som hatar kvinnor

KAPITEL 24: Fredag 11 juli — Lördag 12 juli

Martin Vanger böjde sig ned och muddrade Mikaels fickor. Han hittade nyckeln.

”Smart av er att byta lås”, kommenterade han. ”Jag kommer att ta hand om din flickvän när hon kommer hem.”

Mikael svarade inte. Han påminde sig om att Martin Vanger var en erfaren förhandlare från många industriella holmgångar. Han hade synat en bluff tidigare.

”Varför?”

”Varför vad då?”

”Varför allt detta?” Mikael nickade obestämt med huvudet mot rummet.

Martin Vanger böjde sig ned och lade en hand under Mikaels haka och lyfte huvudet så att deras blickar möttes.

”Därför att det är så lätt”, sa han. ”Kvinnor försvinner hela tiden. Det är ingen som saknar dem. Invandrare. Horor från Ryssland. Tusentals människor passerar Sverige varje år.”

Han släppte Mikaels huvud och reste sig, nästan stolt över att få demonstrera.

Martin Vangers ord träffade Mikael som knytnävsslag.

Herregud. Det är ingen historisk gåta. Martin Vanger mördar kvinnor i dag. Och jag vandrade helt aningslöst rakt in…

”Jag har ingen gäst just nu. Men det kanske kan roa dig att veta att medan du och Henrik satt och gaggade under vintern och våren så fanns det en flicka härnere. Hon hette Irina och var från Vitryssland. Medan du satt och åt middag med mig satt hon inlåst i den här buren. Det var en angenäm kväll, eller hur?”

Martin Vanger hoppade upp på bordet och lät benen dingla. Mikael blundade. Han kände plötsligt sura uppstötningar i halsen och svalde kraftigt.

”Var gör du av kropparna?”

”Jag har båten vid bryggan precis här nedanför. Jag tar dem långt ut till havs. Till skillnad från min far lämnar jag inga spår efter mig. Men han var också smart. Han spred ut sina offer över hela Sverige.”

Pusselbitarna började falla på plats för Mikael.

Gottfried Vanger. Från 1949 till 1965. Därefter tog Martin Vanger över 1966, i Uppsala.

”Du beundrar din pappa.”

”Det var han som lärde mig. Han initierade mig när jag var fjorton.”

”Uddevalla. Lea Persson.”

”Just det. Jag var med. Jag tittade bara på, men jag var med.”

”1964, Sara Witt i Ronneby.”

”Jag var sexton år. Det var första gången jag hade en kvinna. Gottfried lärde mig. Det var jag som ströp henne.”

Han skryter. Herre min gud, vilken jävla sjuk familj.

”Du inser väl att det här är sjukt?”

Martin Vanger ryckte lätt på axlarna.

”Jag tror inte att du kan förstå det gudomliga i att ha absolut kontroll över en människas liv och död.”

”Du njuter av att tortera och mörda kvinnor, Martin.”

Koncernchefen funderade en stund, med blicken fixerad på en tom punkt på väggen bakom Mikael. Sedan log han sitt charmiga, blixtrande leende.

”Jag tror faktiskt inte det. Om jag gör en intellektuell analys av mitt tillstånd är jag mera en serievåldtäktsman än en seriemördare. Egentligen är jag en seriekidnappare. Dödandet kommer så att säga som en naturlig följd av att jag måste dölja mitt brott. Förstår du?”

Mikael visste inte hur han skulle svara och nickade bara.

”Naturligtvis är mina handlingar inte socialt acceptabla men mitt brott är i första hand ett brott mot samhällets konventioner. Döden kommer först i slutet av mina gästers vistelse här, när jag tröttnat på dem. Det är alltid så fascinerande att se deras besvikelse.”

”Besvikelse”, frågade Mikael häpet.

”Exakt. Besvikelse. De tror att om de är mig till lags så kommer de att överleva. De anpassar sig till mina regler. De börjar lita på mig och utvecklar ett kamratskap med mig och ända in i det sista hoppas de att kamratskapet betyder något. Besvikelsen kommer av att de plötsligt upptäcker att de blivit lurade.”

Martin Vanger gick runt bordet och lutade sig mot stålburen.

”Du med dina småborgerliga konventioner kommer aldrig att förstå, men spänningen består i att planera kidnappningen. Det får inte vara impulshandlingar — sådana kidnappare åker alltid dit. Det är en ren vetenskap med tusen detaljer jag måste ta hänsyn till. Jag måste identifiera ett byte och kartlägga hennes liv. Vem är hon? Varifrån kommer hon? Hur kan jag komma åt henne? Hur ska jag bära mig åt för att på något sätt bli ensam med mitt byte, utan att mitt namn syns eller någonsin kommer upp i någon framtida polisutredning?”

Sluta, tänkte Mikael. Martin Vanger diskuterade kidnappningar och mord i en nästan akademisk ton, ungefär som om han hade en avvikande åsikt i något esoteriskt teologiskt spörsmål.

”Är du verkligen intresserad av detta, Mikael?”

Han böjde sig ned och strök Mikael över kinden. Hans beröring var varsam, nästan öm.

”Du inser väl att det här bara kan sluta på ett sätt. Stör det dig om jag röker?”

Mikael skakade på huvudet.

”Du får gärna bjuda på en cigarett”, svarade han.

Martin Vanger gjorde honom till viljes. Han tände två cigaretter och placerade den ena varligt mellan Mikaels läppar, lät honom dra ett bloss och höll i den.

”Tack”, sa Mikael automatiskt.

Martin Vanger skrattade igen.

”Du ser. Du har redan börjat anpassa dig till underkastelsens princip. Jag håller ditt liv i mina händer, Mikael. Du vet att jag kan döda dig vilken sekund som helst. Du vädjade till mig att jag skulle förbättra din livskvalité och du gjorde det genom att använda ett rationellt argument och lite smicker. Du fick en belöning.”

Mikael nickade. Hans hjärta bultade nästan outhärdligt.

Kvart över elva drack Lisbeth Salander vatten ur sin PET-flaska medan hon vände blad. Till skillnad från Mikael tidigare under dagen satte hon inte drycken i vrångstrupen. Däremot spärrade hon upp ögonen när hon gjorde kopplingen.

Klick!

I två timmar hade hon plöjt personaltidningar från Vangerkoncernens alla väderstreck. Huvudtidningen hette rätt och slätt Företagsinformation och bar Vangerkoncernens logga — en svensk flagga som fladdrade i vinden och vars spets formade en pil. Tidningen tillverkades uppenbarligen av reklamavdelningen på koncernstaben och innehöll propaganda som skulle bidra till att få de anställda att känna sig som medlemmar i en enda stor familj.

Lagom till sportlovet i februari 1967 hade Henrik Vanger i en storsint gest bjudit femtio av huvudkontorets anställda med familjer på en veckas skidsemester i Härjedalen. Inbjudan kom sig av att koncernen hade uppvisat rekordresultat året innan — det var ett tack för många timmars arbetsinsatser. PR-avdelningen följde med och gjorde ett fotoreportage från den skidby som hade hyrts för ändamålet.

Många bilder med roande bildtexter var från skidbacken. Några kom från samkväm i baren, med skrattande, frostbitna anställda som höjde en eller annan ölsejdel. Två bilder var från ett litet förmiddagsevenemang där Henrik Vanger utsåg den fyrtioettåriga kontoristen Ulla-Britt Mogren till Årets bästa kontorsarbetare. Hon fick en bonus på 500 kronor och en skål av glas.

Prisutdelningen hade skett på terrassen till skidhotellet, tydligen precis innan folk tänkte kasta sig ut i skidbackarna igen. Ett tjugotal personer syntes på bilden.

Längst till höger, alldeles bakom Henrik Vanger, stod en man med långt ljust hår. Han var klädd i mörk täckjacka med ett distinkt fält vid axelpartiet. Eftersom tidningen var i svartvitt syntes inte färgen, men Lisbeth Salander var beredd att pantsätta sitt huvud på att axelpartiet var rött.

Bildtexten förklarade sammanhanget: Längst till höger nittonårige Martin Vanger som studerar i Uppsala. Han omtalas redan som ett framtidslöfte inom koncernledningen.

”Got you”, sa Lisbeth Salander med låg röst.

Hon släckte skrivbordslampan och lämnade personaltidningarna i en röra på skrivbordet — något för den där subban Bodil Lindgren att ta hand om i morgon.

Hon gick ut på parkeringsplatsen genom en sidodörr. Halvvägs till motorcykeln kom hon ihåg att hon hade lovat att meddela vakten då hon gick. Hon stannade och sneglade över parkeringen. Vakten satt på andra sidan byggnaden. Det betydde att hon skulle vara tvungen att gå tillbaka och runt huset. Fuck that, bestämde hon.

När hon kom fram till motorcykeln satte hon på mobiltelefonen och slog Mikaels nummer. Hon fick ett meddelande att abonnenten inte kunde nås. Däremot upptäckte hon att Mikael hade försökt ringa henne inte mindre än tretton gånger mellan klockan halv fyra och nio. De senaste två timmarna hade han inte ringt.

Lisbeth slog numret till den fasta telefonen i gäststugan, men fick inget svar. Hon rynkade ögonbrynen, spände fast datorväskan, satte på sig hjälmen och sparkade igång motorcykeln. Färden från huvudkontoret vid infarten till Hedestads industriområde och ut till Hedebyön tog tio minuter. Det lyste i köket men stugan var tom.

Lisbeth Salander gick ut och såg sig omkring. Hennes första tanke var att Mikael hade gått över till Dirch Frode, men redan från bron kunde hon konstatera att lamporna i Frodes villa på andra sidan vattnet var släckta. Hon tittade på sitt armbandsur, som visade tjugo minuter i midnatt.

Hon återvände hem, öppnade garderoben och plockade ut PC:n som lagrade övervakningsbilder från de kameror hon hade placerat ut. Det tog henne en stund att följa händelseutvecklingen.

Klockan 15.32 hade Mikael kommit till stugan.

Klockan 16.03 hade han gått ut i trädgården och druckit kaffe. Han hade haft en mapp med sig som han studerat. Han hade ringt tre korta samtal under den timme han satt ute i trädgården. Samtliga tre samtal korresponderade på minuten med samtal hon inte hade besvarat.

Klockan 17.21 hade Mikael gått en promenad. Han var tillbaka mindre än 15 minuter senare.

Klockan 18.20 hade han gått ut till grinden och tittat mot bron.

Klockan 21.03 hade han gått ut. Han hade inte kommit tillbaka.

Lisbeth snabbspolade bilderna från den andra PC:n, som visade grinden och vägen utanför ytterdörren. Hon kunde se vilka personer som hade rört sig fram och tillbaka under dagen.

Klockan 19.12 hade Gunnar Nilsson kommit hem.

Klockan 19.42 hade någon i den Saab som tillhörde Östergården kört mot Hedestadshållet.

Klockan 20.02 hade bilen återkommit — en tur ned till kiosken i bensinmacken?

Därefter hände ingenting förrän prick klockan 21, då Martin Vangers bil passerade. Tre minuter senare hade Mikael lämnat stugan.

En knapp timme senare, klockan 21.50, hade Martin Vanger plötsligt kommit in i objektivets synfält. Han hade stått vid grinden i över en minut och betraktat stugan och kikat in genom köksfönstret. Han hade gått upp på bron och känt på dörren och plockat fram en nyckel. Därefter måste han ha upptäckt att det satt ett nytt lås i dörren och stått stilla en kort stund innan han hade vänt på klacken och lämnat stugan.

Lisbeth Salander kände plötsligt en iskyla sprida sig i mellangärdet.

Martin Vanger hade återigen lämnat Mikael ensam en lång stund. Han låg stilla i sin obekväma ställning, med händerna bojade på ryggen och halsen fäst med en tunn kätting i öglan i golvet. Han fingrade på handbojorna men visste att han inte skulle kunna öppna dem. Bojorna satt så hårt att han hade förlorat känseln i händerna.

Han var chanslös. Han blundade.

Han visste inte hur lång tid som gått då han hörde Martin Vangers steg igen. Företagsledaren kom in i hans synfält. Han såg bekymrad ut.

”Obekvämt?” frågade han.

”Ja”, svarade Mikael.

”Det är ditt eget fel. Du skulle ha åkt hem.”

”Varför mördar du?”

”Det är ett val jag har gjort. Jag skulle kunna diskutera moraliska och intellektuella aspekter av mitt handlande med dig hela natten, men det förändrar inte faktum. Försök att se det så här: en människa är ett skal av hud som håller celler, blod och kemiska komponenter på plats. Några få hamnar i historieböckerna. De allra flesta dukar under och försvinner spårlöst.”

”Du mördar kvinnor.”

”Vi som mördar för att bejaka vår njutning — jag är ju inte ensam om den här hobbyn — vi lever ett fullständigt liv.”

”Men varför Harriet? Din egen syster?”

Martin Vangers ansikte förändrades plötsligt. Han var framme hos Mikael i ett enda kliv och slet tag i hans hår.

”Vad hände med henne?”

”Vad menar du?” flämtade Mikael.

Han försökte vrida huvudet för att minska smärtan i hårbotten. Kedjan stramade omedelbart runt halsen.

”Du och Salander. Vad har ni kommit på?”

”Släpp mig. Vi pratar ju.”

Martin Vanger släppte håret och satte sig med korslagda ben framför Mikael. Helt plötsligt höll han fram en kniv. Han satte knivspetsen mot skinnet just under Mikaels öga. Mikael tvingade sig att möta Martin Vangers blick.

”Vad i helvete hände med henne?”

”Jag förstår inte. Jag trodde att du mördade henne.”

Martin Vanger stirrade på Mikael en lång stund. Sedan slappnade han av. Han reste sig och vandrade genom rummet medan han tänkte. Han släppte kniven på golvet och skrattade och vände sig mot Mikael.

”Harriet, Harriet, ständigt denna Harriet. Vi försökte… prata med henne. Gottfried försökte lära henne. Vi trodde att hon var en av oss och att hon skulle acceptera sin plikt, men hon var bara en vanlig… fitta. Jag trodde att jag hade henne under kontroll, men hon tänkte berätta för Henrik och jag förstod att jag inte kunde lita på henne. Förr eller senare skulle hon berätta om mig.”

”Du dödade henne.”

”Jag ville döda henne. Jag tänkte göra det men jag kom för sent. Jag kunde inte ta mig över hit till ön.”

Mikaels hjärna försökte ta in informationen, men det kändes som om en skylt kom upp med texten information overload. Martin Vanger visste inte vad som hade hänt med hans syster.

Helt plötsligt plockade Martin Vanger upp sin mobiltelefon från kavajen, granskade displayen och lade den på stolen bredvid pistolen.

”Det är dags att avsluta det här. Jag måste hinna ta hand om din anorektiska skata i natt också.”

Han öppnade ett skåp, plockade fram en smal läderrem och lade den som en strypsnara runt Mikaels hals. Han lossade kedjan som höll Mikael fjättrad vid golvet, drog upp honom på fötter och knuffade honom mot väggen. Han trädde läderremmen genom en ögla ovanför Mikaels huvud och spände så att han tvingades upp på tå.

”Är det för hårt? Kan du inte andas?” Han slackade någon centimeter och låste änden av remmen längre ned på väggen. ”Jag vill inte att du ska kvävas med en gång.”

Snaran skar så hårt in i Mikaels hals att han var oförmögen att säga något. Martin Vanger betraktade honom uppmärksamt.

Helt plötsligt knäppte han upp Mikaels byxor och drog ned dem tillsammans med kalsongerna. När han slet loss byxorna förlorade Mikael fotfästet och dinglade i någon sekund i strypsnaran innan hans tår åter fick kontakt med golvet. Martin Vanger gick till ett skåp och hämtade en sax. Han klippte upp Mikaels t-tröja och kastade resterna i en hög på golvet. Sedan ställde han sig en bit från Mikael och betraktade sitt offer.

”Jag har aldrig haft en pojke här”, sa Martin Vanger med allvarlig röst. ”Jag har aldrig rört vid någon annan man… mer än min far. Det var min plikt.”

Mikaels tinningar dunkade. Han kunde inte sätta kroppstyngden på fötterna utan att strypas. Han försökte få grepp med fingrarna i betongväggen bakom, men där fanns inget grepp att finna.

”Det är dags”, sa Martin Vanger.

Han lade handen på remmen och tyngde ned. Mikael kände hur strypsnaran omedelbart skar djupare in i hans hals.

”Jag har alltid undrat hur en man smakar.”

Han ökade tyngden på strypsnaran och böjde sig plötsligt fram och kysste Mikael på munnen i samma ögonblick som en kylig röst skar genom rummet.

”Du, ditt jävla äckel, i den här byhålan har jag monopol på det där.”

Mikael hörde Lisbeths röst genom en röd dimma. Han lyckades fokusera blicken och såg henne stå vid dörrposten. Hon tittade uttryckslöst på Martin Vanger.

”Nej… spring”, kraxade Mikael.

Mikael såg inte Martin Vangers ansiktsuttryck, men han kunde nästan fysiskt känna hans chock då han snurrade runt. En sekund stod tiden stilla. Sedan sträckte sig Martin Vanger efter pistolen som han hade lämnat på pallen.

Lisbeth Salander tog tre snabba kliv framåt och svingade en golfklubba hon hade haft gömd vid sidan. Järnet flög i en vid båge och träffade Martin Vanger över nyckelbenet vid axeln. Slaget hade en fruktansvärd kraft och Mikael kunde höra att någonting gick sönder. Martin Vanger vrålade.

”Gillar du smärta?” frågade Lisbeth Salander.

Hennes röst var sträv som sandpapper. Så länge Mikael levde skulle han aldrig glömma hennes ansikte när hon gick till angrepp. Tänderna var blottade som på ett rovdjur. Ögonen var glänsande kolsvarta. Hon rörde sig som en blixtsnabb spindel och tycktes helt fokuserad på sitt byte då hon svingade golfklubban igen och träffade Martin Vanger över revbenen.

Han snubblade över stolen och föll. Pistolen ramlade ned på golvet framför Lisbeths fötter. Hon sparkade den åt sidan, bort från honom.

Sedan slog hon en tredje gång, just när Martin Vanger försökte ta sig upp på fötter. Hon träffade honom med ett smackande ljud på höften. Ett fasansfullt läte trängde upp ur Martin Vangers strupe. Det fjärde slaget träffade honom bakifrån på skulderbladet.

”Lis… errth…” kraxade Mikael.

Han höll på att förlora medvetandet och smärtan i tinningarna var nästan outhärdlig.

Hon vände sig mot honom och såg att hans ansikte var tomatfärgat, att ögonen var vilt uppspärrade och att hans tunga höll på att tränga ut genom munnen.

Hon tittade sig snabbt omkring och såg kniven på golvet. Därefter kastade hon en blick på Martin Vanger som hade kommit upp i knästående och försökte kravla sig bort från henne med ena armen slappt hängande. Han skulle inte utgöra något problem under de närmaste sekunderna. Hon släppte golfklubban och hämtade kniven. Den hade en vass spets men en slö egg. Hon ställde sig på tå och skar febrilt för att nöta av läderremmen. Det tog flera sekunder innan Mikael äntligen kunde rasa ihop på golvet. Men snaran hade låst sig kring hans hals.

Lisbeth Salander kastade ytterligare en blick på Martin Vanger. Han hade kommit på fötter men stod dubbelvikt. Hon ignorerade honom och grävde för att få in fingrarna under strypsnaran. Hon vågade först inte skära men stack till sist in knivspetsen, och rispade Mikaels hals då hon försökte utvidga snaran. Slutligen lossnade den och Mikael drog några rosslande andetag.

Ett kort ögonblick upplevde Mikael en sensationell känsla av att kropp och själ förenades. Han fick perfekt syn och kunde urskilja varje dammkorn i rummet. Han fick perfekt hörsel och noterade varje andetag och frasande från kläder som om de kom ur hörlurar mot hans öron, och han kände lukten av Lisbeth Salanders svett och doften av skinnet i hennes jacka. Sedan sprack illusionen när blodet började strömma till hans huvud igen och hans ansikte återfick normal färg.

Lisbeth Salander vred på huvudet i samma ögonblick som Martin Vanger försvann ut genom dörren. Hon reste sig snabbt och hämtade pistolen — undersökte magasinet och osäkrade. Mikael noterade att hon tycktes ha hanterat vapen tidigare. Hon såg sig omkring och fokuserade på nycklarna till handbojorna som låg synliga på bordet.

”Jag tar honom”, sa hon och rusade mot dörren. Hon fångade upp nycklarna i farten och kastade dem med en backhand på golvet intill Mikael.

Mikael försökte ropa till henne att vänta men han fick bara fram ett raspigt ljud när hon redan hade försvunnit ut genom dörren.

Lisbeth hade inte glömt att Martin Vanger hade ett gevär någonstans och stannade med pistolen skjutklar framför sig då hon kom upp i passagen mellan garaget och köket. Hon lyssnade men kunde inte höra några ljud som skvallrade om var hennes byte befann sig. Instinktivt drog hon sig mot köket och var nästan framme då hon hörde bilen starta ute på gården.

Hon rusade tillbaka och ut genom smitdörren i garageporten. Från biluppfarten såg hon ett par baklyktor passera Henrik Vangers hus och svänga ned mot bron, och hon rusade efter för allt vad hennes ben förmådde. Hon stoppade pistolen i jackfickan och brydde sig inte om hjälmen då hon sparkade igång sin motorcykel. Några sekunder senare var hon på väg över bron.

Han hade kanske nittio sekunders försprång då hon kom fram till rondellen vid uppfarten till E4:an. Hon kunde inte se honom. Hon bromsade in och stängde motorn och lyssnade.

Himlen var fylld av tunga moln. Vid horisonten såg hon en antydan till gryning. Sedan hörde hon motorljud och såg en glimt av Martin Vangers bil på E4:an på väg söderut. Lisbeth sparkade igång motorn igen, lade in en växel och passerade under viadukten. Hon höll 80 km i timmen då hon kom upp genom kurvan i uppfarten. Framför henne fanns en raksträcka. Hon såg ingen trafik och drog ned gasen i botten och flög fram. När vägen började kröka sig längs en lång ås låg hon på 170 km i timmen, vilket var ungefär den högsta hastighet hennes egenhändigt trimmade lättviktare förmådde prestera i nedförsbacke. Efter två minuter såg hon Martin Vangers bil ungefär fyrahundra meter framför sig.

Konsekvensanalys. Vad gör jag nu?

Hon drog ned gasen till rimligare 120 km i timmen och höll jämna steg med honom. Hon förlorade honom ur sikte i några sekunder när de passerade några skarpa kurvor. Sedan kom de ut på en lång raksträcka. Hon låg ungefär tvåhundra meter efter.

Han måste ha sett lyktan från hennes motorcykel och ökade farten när de passerade en lång kurva. Hon drog ned gasen i botten men tappade terräng i kurvorna.

Hon såg lastbilsljusen på långt håll. Det gjorde Martin Vanger också. Helt plötsligt ökade han farten ytterligare och gled över i den motsatta filen när han hade hundrafemtio meter kvar till mötet. Lisbeth såg lastbilen bromsa och frenetiskt blinka med lyktorna, men han avverkade gapet på några sekunder och kollisionen var oundviklig. Martin Vanger körde rakt in i fronten på lastbilen med en fruktansvärd smäll.

Lisbeth Salander bromsade instinktivt. Sedan såg hon hur släpet började lägga sig tvärs över hennes fil. I den hastighet hon höll tog det två sekunder att köra sträckan fram till olycksplatsen. Hon ökade gasen och styrde ut i vägrenen och undvek bakändan av lastbilen med någon meter då hon passerade. I ögonvrån såg hon flammor slå upp under lastbilsfronten.

Hon fortsatte ytterligare hundrafemtio meter innan hon stannade och vände sig om. Hon såg föraren i lastbilen hoppa från hytten på passagerarsidan. Då drog hon på gas igen. Vid Åkerby, två kilometer längre söderut, tog hon av till vänster och följde den gamla landsvägen tillbaka norrut, parallellt med E4:an. Hon körde förbi olycksplatsen på en höjd och såg att två personbilar hade stannat. Det brann kraftigt från vraket, som satt helt fastkilat och tillplattat under lastbilen. En man försökte släcka elden med en liten brandsläckare.

Hon drog på gas och var strax i Hedeby och rullade över bron på låga varv. Hon parkerade utanför gäststugan och gick tillbaka till Martin Vangers hus.

Mikael kämpade fortfarande med handbojorna. Hans händer var så bortdomnade att han inte kunde få grepp om nyckeln. Lisbeth låste upp bojorna åt honom och höll honom medan blodet började cirkulera i hans händer igen.

”Martin?” frågade Mikael med hes röst.

”Död. Han styrde rakt in i fronten på en lastbil i 150 kilometer i timmen några kilometer söderut på E4:an.”

Mikael glodde på henne. Hon hade bara varit borta några minuter.

”Vi måste… ringa polisen”, kraxade Mikael. Han hostade plötsligt kraftigt.

”Varför det?” undrade Lisbeth Salander.

I tio minuter var Mikael oförmögen att resa sig. Han satt kvar på golvet, naken och lutad mot en vägg. Han masserade halsen och lyfte vattenflaskan med klumpiga fingrar. Lisbeth väntade tålmodigt till dess att hans känsel började återvända. Hon använde tiden till att fundera.

”Klä på dig.”

Hon använde Mikaels sönderklippta t-tröja för att torka bort fingeravtryck från handbojorna, kniven och golfklubban. Hon tog PET-flaskan med sig.

”Vad gör du?”

”Klä på dig. Det ljusnar ute. Skynda.”

Mikael ställde sig på ostadiga ben och lyckades dra på sig kalsonger och jeans. Han klev i sina sneakers. Lisbeth stoppade hans strumpor i sin jackficka och hejdade honom.

”Exakt vad har du rört härnere i källaren?”

Mikael såg sig omkring. Han försökte komma ihåg. Till sist sa han att han ingenting rört utom dörren och nycklarna. Lisbeth hittade nycklarna i Martin Vangers kavaj som han hade hängt över stolen. Hon torkade noga av dörrhandtaget och strömbrytaren och släckte lampan. Hon ledde Mikael upp för källartrappan och bad honom vänta i passagen medan hon återbördade golfklubban till dess rätta plats. När hon återkom hade hon en mörk t-tröja med sig som hade tillhört Martin Vanger.

”Sätt på dig den. Jag vill inte att någon ska se dig springa omkring med bar överkropp i natt.”

Mikael insåg att han befann sig i chocktillstånd. Lisbeth hade tagit kommandot och han lydde viljelöst hennes order. Hon ledde honom från Martin Vangers hus. Hela tiden höll hon om honom. Så fort de kommit innanför dörren i Mikaels stuga hejdade hon honom.

”Om någon har sett oss och frågar vad vi var ute och gjorde i natt, så har du och jag varit ute på udden på en nattpromenad och haft sex med varandra.”

”Lisbeth, jag kan inte…”

”Ställ dig i duschen. Nu.”

Hon hjälpte honom av med kläderna och skickade ut honom i badrummet. Sedan satte hon på kaffepannan och bredde snabbt ett halvdussin tjocka limpsmörgåsar med ost och leverpastej och saltgurka. Hon satt vid köksbordet och tänkte intensivt då Mikael haltade tillbaka in i rummet. Hon granskade de blodutgjutningar och skrapsår som syntes på hans kropp. Strypsnaran hade skavt så hårt att han hade ett mörkrött märke runt hela halsen, och kniven hade gjort en blodig reva i skinnet på halsens vänstra sida.

”Kom”, sa hon. ”Lägg dig i sängen.”

Hon hämtade plåster och täckte såret med en kompress. Därefter hällde hon upp kaffe och räckte honom en smörgås.

”Jag är inte hungrig”, sa Mikael.

”Ät”, kommenderade Lisbeth Salander och tog en stor tugga av en ostsmörgås.

Mikael blundade en stund. Sedan satte han sig upp och tog en tugga. Halsen ömmade så kraftigt att han endast med nöd kunde svälja.

Lisbeth tog av sig skinnjackan och hämtade en burk tigerbalsam från sin necessär.

”Låt kaffet svalna en stund. Lägg dig på mage.”

Hon ägnade fem minuter åt att massera hans rygg och smörja in honom med linimentet. Sedan vände hon på honom och gav honom samma behandling på framsidan.

”Du kommer att ha rejäla blåmärken ett tag framöver.”

”Lisbeth, vi måste ringa polisen.”

”Nej”, svarade hon med sådan hetta i rösten att Mikael förvånat öppnade ögonen och tittade på henne. ”Om du ringer polisen så drar jag. Jag vill inte ha någonting med dem att göra. Martin Vanger är död. Han dog i en bilolycka. Han var ensam i bilen. Det finns vittnen. Låt polisen eller någon annan upptäcka den där jävla tortyrhålan. Du och jag är precis lika okunniga om dess existens som alla andra här i byn.”

”Varför?”

Hon ignorerade honom och masserade hans ömmande lår.

”Lisbeth, vi kan inte bara…”

”Om du tjatar så släpar jag tillbaka dig till Martins håla och kedjar fast dig igen.”

Medan hon pratade somnade Mikael, lika plötsligt som om han hade svimmat.

KAPITEL 25: Lördag 12 juli — Måndag 14 juli

Mikael vaknade med ett ryck vid femtiden på morgonen och krafsade runt halsen för att få bort strypsnaran. Lisbeth gick in till honom och grep tag i hans händer och höll honom stilla. Han öppnade ögonen och tittade ofokuserat på henne.

”Jag visste inte att du spelade golf”, mumlade han och slöt ögonen igen. Hon satt kvar hos honom i ett par minuter tills hon var säker på att han hade somnat om. Medan Mikael sovit hade Lisbeth återvänt till Martin Vangers källare för att undersöka brottsplatsen. Förutom tortyrredskapen hade hon hittat en stor samling våldspornografiska tidningar och en mängd polaroidbilder inklistrade i album.

Det hade inte funnits någon dagbok. Däremot hade hon hittat två A4-pärmar med passfoton och handskrivna anteckningar om kvinnor. Hon hade plockat med sig pärmarna i en nylonbag, tillsammans med Martin Vangers Dell PC laptop som hon hittat på hallbordet på övervåningen. När Mikael hade somnat om fortsatte Lisbeth genomgången av Martin Vangers dator och pärmar. Klockan var efter sex på morgonen när hon släckte ned datorn. Hon tände en cigarett och bet sig eftertänksamt i underläppen.

Tillsammans med Mikael Blomkvist hade hon tagit upp jakten på vad de trodde var en historisk seriemördare. De hade hittat något helt annat. Hon kunde knappt föreställa sig de fasor som måste ha utspelat sig i Martin Vangers källare, mitt i den välordnade idyllen.

Hon försökte förstå.

Martin Vanger hade dödat kvinnor sedan 1960-talet, de senaste femton åren med en periodicitet av ungefär ett eller två offer per år. Dödandet hade varit så diskret och välorganiserat att ingen ens hade insett att en seriemördare var aktiv. Hur var det möjligt?

Pärmarna gav delvis svaret på frågan.

Hans offer var anonyma kvinnor, ofta relativt nyanlända invandrarflickor som saknade vänner och sociala kontakter i Sverige. Där fanns även prostituerade och socialt utsatta kvinnor med missbruk eller andra problem i bakgrunden.

Från sina egna studier i sexualsadismens psykologi hade Lisbeth Salander lärt sig att den sortens mördare gärna samlade på sig souvenirer från sina offer. Sådana souvenirer fungerade som minnen som mördaren kunde använda för att återskapa en del av den njutning han upplevt. Martin Vanger hade utvecklat denna egenhet genom att föra en dödsbok. Han hade noga katalogiserat och betygsatt sina offer. Han hade kommenterat och beskrivit deras lidanden. Han hade dokumenterat sitt mördande med videofilmer och fotografier.

Våldet och dödandet var målsättningen, men Lisbeth drog slutsatsen att det i själva verket var jakten som var Martin Vangers huvudsakliga intresse. I sin laptop hade han skapat en databas med register över hundratals kvinnor. Där fanns anställda inom Vangerkoncernen, servitriser på restauranger han brukade besöka, receptionister på hotell, personal på Försäkringskassan, sekreterare hos affärsbekanta och mängder av andra kvinnor. Det tycktes som om Martin Vanger registrerade och kartlade i stort sett varje kvinna han kom i kontakt med.

Martin Vanger hade bara mördat en bråkdel av dessa kvinnor, men alla kvinnor i hans närhet var potentiella offer som han bokförde och granskade. Kartläggningen hade karaktären av passionerad hobbyverksamhet, som han måste ha ägnat oräkneliga timmar åt.

Är hon gift eller ensamstående? Har hon barn och familj? Var arbetar hon? Var bor hon? Vilken bil kör hon? Vad har hon för utbildning? Hårfärg? Hudfärg? Kroppsform?

Lisbeth drog slutsatsen att insamlandet av personuppgifter om potentiella offer måste ha varit ett betydande inslag i Martin Vangers sexuella fantasier. Han var i första hand en stalker och i andra hand en mördare.

När Lisbeth hade läst färdigt upptäckte hon ett litet kuvert i en av pärmarna. Hon pillrade ut två tummade och bleknade polaroidbilder. På den första bilden satt en mörkhårig flicka vid ett bord. Flickan hade mörka byxor och bar överkropp med små toppiga bröst. Hon vände ansiktet bort från kameran och var på väg att höja en arm som avvärjande skydd, ungefär som om fotografen plötsligt hade överraskat henne med att lyfta kameran. På den andra bilden var hon även naken på underkroppen. Hon låg på mage på en säng med blått överkast. Ansiktet var fortfarande vänt bort från kameran.

Lisbeth stoppade kuvertet med bilderna i fickan på sin jacka. Därefter bar hon bort pärmarna till järnspisen och repade eld på en tändsticka. När hon eldat färdigt rörde hon om i askan. Det ösregnade fortfarande då hon gick en kort promenad och diskret dumpade Martin Vangers laptop i vattnet under bron.

När Dirch Frode ryckte upp dörren klockan halv åtta på morgonen satt Lisbeth vid köksbordet och rökte en cigarett och drack kaffe. Frode var askgrå i ansiktet och såg ut som om han hade fått ett brutalt uppvaknande.

”Var är Mikael?” frågade han.

”Han sover fortfarande.”

Dirch Frode slog sig ned på en köksstol. Lisbeth hällde upp kaffe och sköt över en kopp till honom.

”Martin… Jag fick just veta att Martin körde ihjäl sig i natt.”

”Trist”, sa Lisbeth Salander och tog en klunk kaffe.

Dirch Frode höjde blicken. Först stirrade han oförstående på henne. Sedan vidgades hans ögon.

”Vad…?”

”Han krockade. Så förargligt.”

”Vet du vad som hände?”

”Han styrde bilen rakt in i fronten på en lastbil. Han begick självmord. Pressen, stressen och ett vacklande finansimperium blev för mycket för honom. Åtminstone är det vad jag misstänker kommer att stå på löpsedlarna.”

Dirch Frode såg ut som om han skulle få en hjärnblödning. Han reste sig hastigt och gick till sovrummet och öppnade dörren.

”Låt honom sova”, sa Lisbeth skarpt.

Frode tittade på den sovande figuren. Han såg blåmärken i ansiktet och blodutgjutningar på överkroppen. Sedan såg han det flammande strecket där strypsnaran hade suttit. Lisbeth rörde vid hans arm och drog igen dörren. Frode backade tillbaka och sjönk långsamt ned i kökssoffan.

Lisbeth Salander berättade kortfattat vad som hade hänt under natten. Hon gav en utförlig beskrivning av hur Martin Vangers skräckkammare sett ut och hur hon hade hittat Mikael i en strypsnara, med verkställande direktören för Vangerkoncernen stående framför honom. Hon berättade vad hon hade hittat i koncernens arkiv under gårdagen och hur hon länkade Martins pappa till åtminstone sju kvinnomord.

Dirch Frode avbröt henne inte en enda gång. När hon slutade tala satt han stum i flera minuter innan han häftigt andades ut och långsamt skakade på huvudet.

”Vad ska vi ta oss till?”

”Det är inte mitt problem”, svarade Lisbeth med uttryckslös röst.

”Men…”

”Som jag ser det har jag aldrig satt min fot i Hedestad.”

”Jag förstår inte.”

”Jag vill under inga omständigheter förekomma i någon polisrapport. Jag existerar inte i det här sammanhanget. Om mitt namn nämns i samband med den här historien så kommer jag att förneka att jag har varit här och jag kommer inte att besvara en enda fråga.”

Dirch Frode såg forskande på henne.

”Jag förstår inte.”

”Du behöver inte förstå.”

”Vad ska jag göra då?”

”Det bestämmer du själv, bara du lämnar mig och Mikael utanför.”

Dirch Frode var likblek.

”Se det så här: det enda du vet är att Martin Vanger omkommit i en trafikolycka. Du har ingen aning om att han också är en galen mördare och du har aldrig hört talas om rummet som finns i hans källare.”

Hon lade nyckeln på bordet mellan dem.

”Du har tid på dig till dess att någon ska städa ur Martins källare och upptäcker rummet. Det kanske dröjer ett tag.”

”Vi måste gå till polisen med det här.”

”Inte vi. Du kan gå till polisen om du vill. Det är ditt beslut.”

”Det kan inte tystas ned.”

”Jag föreslår inte att det ska tystas ned utan att du ska lämna mig och Mikael utanför. När du upptäcker rummet så drar du dina egna slutsatser och bestämmer själv vem du vill berätta för.”

”Om det du säger är sant så betyder det att Martin har kidnappat och mördat kvinnor… det måste finnas familjer som är förtvivlade över att de inte vet var deras barn finns. Vi kan inte bara…”

”Det är riktigt. Men det finns ett problem. Kropparna är borta. Kanske hittar du pass eller id-kort i någon låda. Möjligen kan några av offren identifieras från videofilmerna. Men du behöver inte fatta ett beslut i dag. Tänk igenom saken.”

Dirch Frode såg panikslagen ut.

”Åh herregud. Det här blir dödsstöten för koncernen. Hur många familjer kommer att bli arbetslösa om det kommer ut att Martin…”

Frode vaggade fram och tillbaka, ställd inför ett moraliskt dilemma.

”Det är en aspekt. Jag antar att Isabella Vanger ärver sin son. Jag tror inte att det är lämpligt om hon blir den första som informeras om Martins hobby.”

”Jag måste gå och titta…”

”Jag tycker att du ska hålla dig borta från det där rummet i dag”, sa Lisbeth skarpt. ”Du har mängder av bestyr. Du måste åka och informera Henrik, och du måste sammankalla styrelsen till extra möte och göra vad det nu är ni skulle ha gjort om er vd hade omkommit under helt normala omständigheter.”

Dirch Frode begrundade hennes ord. Hans hjärta bultade. Han var den gamle advokaten och problemlösaren som förväntades ha en plan färdig för att möta varje hinder och han kände sig enbart handlingsförlamad. Han insåg plötsligt att han satt och tog emot instruktioner från en ung flicka. På något sätt hade hon tagit kontrollen över situationen och kom med de riktlinjer som han själv inte kunde formulera.

”Och Harriet…?”

”Jag och Mikael är inte klara än. Men du kan hälsa Henrik Vanger att jag tror att vi kommer att lösa det här.”

Martin Vangers oväntade bortgång toppade radionyheterna klockan nio då Mikael vaknade. Ingenting nämndes om nattens händelser mer än att industrimannen oförklarligt och i hög fart kommit över på fel sida av vägen.

Han hade varit ensam i bilen. Lokalradion körde ett längre inslag som präglades av oro för Vangerkoncernens framtid och för vad dödsfallet skulle få för ekonomiska konsekvenser för företaget.

Ett hastigt komponerat lunchtelegram från TT hade rubriken En bygd i chock och summerade Vangerkoncernens akuta problem. Det undgick ingen att enbart i Hedestad var över 3 000 av ortens 21 000 invånare anställda vid Vangerkoncernen eller på annat sätt helt beroende av företagets välstånd. Vangerkoncernens vd var död och dess förre vd var en åldring som låg svårt sjuk efter en hjärtattack. En naturlig arvtagare saknades. Allt detta i en tid som ansågs som den mest kritiska i företagets historia.

Mikael Blomkvist hade haft möjlighet att åka in till polisstationen i Hedestad och förklara vad som hade skett under natten, men Lisbeth Salander hade redan satt en process i rörelse. I och med att han inte omedelbart ringde polisen blev det allt svårare att göra det för varje timme som gick. Han tillbringade förmiddagen i dyster tystnad på kökssoffan, där han betraktade regnet och de tunga molnen utanför. Vid tiotiden kom ytterligare en kraftig åskskur men vid lunchtid slutade det regna och vinden mojnade en aning. Han gick ut och torkade av trädgårdsmöblerna och slog sig ned med en mugg kaffe. Han hade en skjorta med uppvikt krage.

Martins död lade naturligtvis en skugga över det dagliga livet i Hedeby. Bilar stannade utanför Isabella Vangers hus i takt med att klanen samlades. Kondoleanser framfördes. Lisbeth betraktade processionen känslokallt. Mikael satt mol tyst.

”Hur mår du?” frågade hon slutligen.

Mikael grubblade på svaret en stund.

”Jag tror att jag fortfarande befinner mig i chock”, sa han. ”Jag var hjälplös. I flera timmar var jag övertygad om att jag skulle dö. Jag kände dödsångest och kunde inte göra någonting alls.”

Han sträckte ut en hand och lade den på hennes knä.

”Tack”, sa han. ”Om du inte hade dykt upp så hade han dödat mig.”

Lisbeth gav honom ett skevt leende.

”Fast… jag kan inte begripa hur du kunde vara en sådan jävla idiot att du gav dig på honom ensam. Jag låg på golvet därnere och bad böner om att du skulle se bilden och lägga ihop två och två och ringa polisen.”

”Om jag hade väntat på polisen så hade du nog inte överlevt. Jag kunde inte låta den där jäveln ha ihjäl dig.”

”Varför vill du inte prata med polisen?” frågade Mikael.

”Jag pratar inte med myndigheter.”

”Varför inte?”

”Min ensak. Men i ditt fall tror jag inte att det är ett bra karriärdrag att bli uthängd som journalisten som blev avklädd av Martin Vanger, den notoriske seriemördaren. Om du inte gillar Kalle Blomkvist så kan du tänka dig helt nya epitet.”

Mikael såg forskande på henne och släppte ämnet.

”Vi har ett problem”, sa Lisbeth.

Mikael nickade. ”Vad hände med Harriet?”

Lisbeth lade de två polaroidbilderna på bordet framför honom. Hon förklarade var hon hade hittat dem. Mikael studerade bilderna intensivt en stund innan han höjde blicken.

”Det kan vara hon”, sa han slutligen. ”Jag kan inte svära på det, men kroppsbyggnaden och håret påminner om alla bilder av henne jag sett.”

Mikael och Lisbeth satt i trädgården en timme och pusslade ihop detaljerna. De upptäckte att de båda två från var sitt håll hade identifierat Martin Vanger som den felande länken.

Lisbeth hade aldrig upptäckt fotot som Mikael lämnat på köksbordet. Hon hade dragit slutsatsen att Mikael gjort något korkat efter att ha studerat bilderna från övervakningskamerorna. Hon hade gått över till Martin Vangers hus via strandpromenaden och tittat i alla fönster utan att se en levande själ. Hon hade försiktigt känt på alla dörrar och fönster på bottenvåningen. Till sist hade hon klättrat upp till en öppen balkongdörr på övervåningen. Det hade tagit lång tid och hon hade rört sig ytterst försiktigt då hon sökte igenom rum efter rum i huset. Så småningom hade hon hittat trappan ned till källaren. Martin hade slarvat; han hade lämnat dörren till sin skräckkammare på glänt och hon hade fått en bra uppfattning om situationen.

Mikael frågade hur mycket hon hade hört av vad Martin sagt.

”Inte särskilt mycket. Jag kom dit när han frågade ut dig om vad som hade hänt med Harriet, just innan han hängde upp dig i snaran. Jag lämnade er någon minut medan jag gick upp och letade ett vapen. Jag hittade golfklubborna i en garderob.”

”Martin Vanger hade inte en aning om vad som hände med Harriet”, sa Mikael.

”Tror du honom?”

”Ja”, sa Mikael tveklöst. ”Martin Vanger var galnare än en tokig iller… var får jag alla liknelser ifrån… men han erkände alla brott han begått. Han pratade fritt. Jag tror att han faktiskt ville imponera på mig. Men när det gällde Harriet var han precis lika desperat som Henrik Vanger att få reda på vad som egentligen hänt.”

”Så… vart leder det oss?”

”Vi vet att Gottfried Vanger svarade för den första mordserien, mellan 1949 och 1965.”

”Okej. Och han lärde upp Martin Vanger.”

”Snacka om dysfunktionell familj”, sa Mikael. ”Martin hade egentligen ingen chans.”

Lisbeth Salander gav Mikael en underlig blick.

”Det Martin berättade för mig — även om det var rapsodiskt — var att hans pappa hade lärt upp honom sedan han kom in i puberteten. Han var med vid mordet på Lea i Uddevalla 1962. Då var han fjorton. Han var med vid mordet på Sara 1964. Den gången var han själv aktiv. Han var sexton år.”

”Och?”

”Han sa att han inte var homosexuell och aldrig hade rört vid en man — med undantag för sin far. Det får mig att tro att… tja, den enda slutsatsen är att hans pappa våldtog honom. De sexuella övergreppen måste ha pågått en längre tid. Han blev så att säga fostrad av sin far.”

”Skitsnack”, sa Lisbeth Salander.

Hennes röst var plötsligt hård som flinta. Mikael betraktade henne förbluffad. Hennes blick var stadig. Där fanns inte ett uns av medkännande.

”Martin hade precis samma chans som alla andra att slå tillbaka. Han gjorde sina val. Han mördade och våldtog för att han tyckte om det.”

”Okej, jag säger inte emot. Men Martin var en kuvad pojke och präglades av sin far, precis som Gottfried hade kuvats av sin pappa, nazisten.”

”Jaha, då förutsätter du att Martin inte hade någon egen vilja och att människor blir vad de uppfostras till.”

Mikael log försiktigt. ”Är det en öm punkt?”

Lisbeth Salanders ögon flammade plötsligt av sammanbiten ilska. Mikael fortsatte snabbt.

”Jag påstår inte att människor enbart präglas av uppfostran, men jag tror att uppfostran spelar stor roll. Gottfrieds farsa slog honom sönder och samman under flera år. Sådant sätter sina spår.”

”Skitsnack”, upprepade Lisbeth. ”Gottfried är inte den enda ungen som blivit misshandlad. Det ger honom inte frikort att mörda kvinnor. Det valet gjorde han själv. Och samma sak med Martin.”

Mikael höll upp en hand.

”Låt oss inte gräla.”

”Jag grälar inte. Jag tycker bara att det är patetiskt att kräk alltid ska ha någon annan att skylla på.”

”Okej. De har ett personligt ansvar. Vi får reda ut det senare. Poängen är att Gottfried dog då Martin var sjutton år och inte hade någon som kunde vägleda honom. Han försökte fortsätta i sin pappas fotspår. I februari 1966 i Uppsala.”

Mikael sträckte sig efter en av Lisbeths cigaretter.

”Jag tänker inte ens börja spekulera i vilka impulser Gottfried försökte tillfredsställa och hur han själv tolkade det han gjorde. Där fanns någon sorts biblisk rotvälska som en psykiatriker möjligen skulle kunna få ordning på, som handlar om bestraffning och rening i någon bemärkelse. Skit samma vilket. Han var en seriemördare.”

Han funderade en sekund innan han fortsatte.

”Gottfried ville mörda kvinnor och klädde handlingarna i någon sorts pseudoreligiöst resonemang. Men Martin låtsades inte ens om att han hade en ursäkt. Han var organiserad och mördade systematiskt. Dessutom hade han pengar att lägga ned på sin hobby. Och han var klyftigare än sin pappa. Varje gång Gottfried lämnade ett lik efter sig så innebar det en polisutredning och en risk att någon skulle komma honom på spåren, eller åtminstone koppla samman de olika morden.”

”Martin Vanger byggde sitt hus på 1970-talet”, sa Lisbeth eftertänksamt.

”Jag tror att Henrik nämnde att det var 1978. Förmodligen beställde han ett säkerhetsvalv för viktiga arkiv eller något sådant. Han fick ett ljudisolerat, fönsterlöst rum med en ståldörr.”

”Han har haft rummet i tjugofem år.”

De tystnade en stund medan Mikael funderade över vilka ohyggligheter som måste ha ägt rum mitt i idyllen på Hedebyön under ett kvarts sekel. Lisbeth behövde inte fundera på den saken, hon hade sett samlingen med videofilmer. Hon noterade att Mikael omedvetet rörde vid sin hals.

”Gottfried hatade kvinnor och lärde sin son att hata kvinnor samtidigt som han våldtog honom. Men där fanns också någon sorts underton… jag tror att Gottfried fantiserade om att hans barn skulle dela hans milt sagt perverterade världsbild. När jag frågade om Harriet, hans egen syster, så sa Martin: Vi försökte prata med henne. Men hon var bara en vanlig fitta. Hon tänkte berätta för Henrik.”

Lisbeth nickade. ”Jag hörde honom. Det var ungefär då jag kom ned till källaren. Och det betyder att vi vet vad hennes mystiska samtal med Henrik skulle ha handlat om.”

Mikael rynkade pannan.

”Inte riktigt.” Han funderade en stund. ”Tänk på kronologin. Vi vet inte när Gottfried först våldtog sin son, men han tog med Martin när han mördade Lea Persson i Uddevalla 1962. Han drunknade 1965. Innan dess hade han och Martin försökt prata med Harriet. Vad ger det oss för ledtråd?”

”Gottfried gav sig inte bara på Martin. Han gav sig även på Harriet.”

Mikael nickade. ”Gottfried var läraren. Martin var eleven. Harriet var deras… vad då, leksak?”

”Gottfried lärde Martin att knulla sin syster.” Lisbeth pekade på polaroidbilderna. ”Det är svårt att avgöra hennes attityd från de här två bilderna eftersom man inte ser ansiktet, men hon försöker gömma sig för kameran.”

”Säg att det började då hon var fjorton år, 1964. Hon värjde sig — kunde inte acceptera, var Martins uttryck. Det var det hon hotade att skvallra om. Martin hade säkert inte mycket att säga till om i sammanhanget utan anpassade sig till sin pappa, men han och Gottfried hade skapat någon sorts… pakt som de försökte inviga Harriet i.”

Lisbeth nickade. ”I dina anteckningar har du skrivit att Henrik Vanger hade låtit Harriet flytta till hans hus vintern 1964.”

”Henrik såg att något var fel i hennes familj. Han trodde att det var grälen och slitningarna mellan Gottfried och Isabella som var orsaken, och tog henne till sig för att hon skulle få lugn och ro och kunna koncentrera sig på sina studier.”

”Ett streck i räkningen för Gottfried och Martin. De kunde inte lika lätt få tag på henne och kontrollera hennes liv. Men då och då… var skedde övergreppen?”

”Det måste ha varit i Gottfrieds stuga. Jag är nästan säker på att de här bilderna är tagna där — det är lätt att kontrollera. Stugan ligger perfekt till, isolerad och långt borta från byn. Sedan söp Gottfried till en sista gång och drunknade helt odramatiskt.”

Lisbeth nickade eftertänksamt. ”Harriets pappa hade eller försökte ha sex med henne, men gissningsvis invigde han henne inte i morden.”

Det var en svag punkt, insåg Mikael. Harriet hade antecknat namnen på Gottfrieds offer och parat ihop dem med bibelcitat, men hennes intresse för bibelkunskap dök upp först det sista året, då Gottfried redan var död. Han funderade en stund och försökte hitta en logisk förklaring.

”Någonstans under resans gång upptäckte Harriet att Gottfried inte bara var en incestförbrytare utan även en galen seriemördare”, sa han.

”Vi vet inte när hon upptäckte morden. Det kan ha varit alldeles innan Gottfried drunknade. Det kan till och med ha varit efter att han drunknade, om han hade en dagbok eller hade sparat tidningsartiklar om morden. Någonting satte henne på spåret.”

”Men det var inte det hon hotade att berätta för Henrik”, fyllde Mikael i.

”Det var Martin”, sa Lisbeth. ”Hennes pappa var död, men Martin fortsatte att tafsa på henne.”

”Just det.” Mikael nickade.

”Men hon tog ett år på sig att komma till skott.”

”Vad skulle du göra om du plötsligt upptäckte att din pappa var en seriemördare som knullade din brorsa?”

”Slå ihjäl fanskapet”, sa Lisbeth med så nykter röst att Mikael förmodade att hon inte skämtade. Han såg plötsligt hennes ansikte framför sig då hon attackerade Martin Vanger. Han log ett glädjelöst leende.

”Okej, men Harriet var inte du. Gottfried dog 1965, innan hon hade hunnit göra något. Det är också logiskt. När Gottfried dog skickade Isabella Martin till Uppsala. Han kanske var hemma under julen och något lov, men under året som följde träffade han inte Harriet särskilt ofta. Hon fick distans till honom.”

”Och hon började studera Bibeln.”

”Och i skenet av vad vi nu vet behöver det inte ha varit av religiösa skäl. Hon kanske helt enkelt ville begripa vad hennes pappa hade ägnat sig åt. Hon grubblade ända fram till Barnens dag 1966. Då ser hon plötsligt sin bror på Järnvägsgatan och vet att han är tillbaka. Vi vet inte om de pratade och om han sa någonting. Men vad som än hände fick Harriet en impuls att åka raka vägen hem för att prata med Henrik.”

”Och sedan försvann hon.”

När de hade gått igenom händelsekedjan var det inte svårt att förstå hur resten av pusslet måste ha sett ut. Mikael och Lisbeth packade. Innan de åkte ringde Mikael till Dirch Frode och förklarade att han och Lisbeth måste ge sig iväg en tid, men att han absolut ville hinna träffa Henrik Vanger innan han åkte.

Mikael ville veta vad Frode hade berättat för Henrik. Advokaten lät så pressad på rösten att Mikael blev orolig för honom. Efter en stund förklarade Frode att han bara hade berättat att Martin omkommit i en bilolycka.

När Mikael parkerade utanför Hedestads sjukhus bullrade åskan igen och himlen hade åter fyllts av tunga regnmoln. Han skyndade över parkeringen samtidigt som det började dugga.

Henrik Vanger var klädd i morgonrock och satt vid ett bord vid fönstret i sitt rum. Det var ingen tvekan om att sjukdomen hade satt sina spår, men den gamle hade återfått färgen i ansiktet och såg i alla fall ut att vara på bättringsvägen. De skakade hand. Mikael bad privatsköterskan lämna dem ensamma några minuter.

”Du har hållit dig borta”, sa Henrik Vanger.

Mikael nickade. ”Med avsikt. Din släkt vill inte att jag ska visa mig här, men i dag är alla hos Isabella.”

”Stackars Martin”, sa Henrik.

”Henrik. Du gav mig i uppdrag att gräva fram sanningen om vad som hände med Harriet. Hade du förväntat dig att sanningen skulle vara smärtfri?”

Den gamle såg på honom. Sedan vidgades hans ögon.

”Martin?”

”Han är en del av storyn.”

Henrik Vanger blundade.

”Nu har jag en fråga till dig.”

”Vad?”

”Vill du fortfarande veta vad som hände? Även om det kommer att göra ont och även om sanningen är värre än du föreställt dig?”

Henrik Vanger såg länge på Mikael. Sedan nickade han.

”Jag vill veta. Det var hela poängen med ditt uppdrag.”

”Okej. Jag tror att jag vet vad som hände med Harriet. Men det saknas en sista pusselbit innan jag är klar.”

”Berätta.”

”Nej. Inte i dag. Det jag vill att du ska göra nu är att fortsätta att vila. Doktorn säger att krisen är över och att du håller på att tillfriskna.”

”Behandla mig inte som ett barn.”

”Jag är inte i hamn ännu. Just nu har jag bara en gissning. Jag ska ge mig ut och försöka hitta den sista pusselbiten. Nästa gång jag dyker upp kommer jag att berätta hela historien. Det kan dröja en liten tid. Men jag vill att du ska veta att jag kommer tillbaka och att du ska få veta sanningen.”

Lisbeth drog en presenning över motorcykeln, lämnade den på skuggsidan av stugan och satte sig med Mikael i hans lånade bil. Åskvädret hade återvänt med förnyad styrka och strax söder om Gävle drabbades de av ett så kraftigt skyfall att Mikael knappt kunde se vägen framför sig. Han tog det säkra före det osäkra och styrde in till en bensinmack. De drack kaffe medan de väntade på att det skulle lätta, och var framme i Stockholm först vid sjutiden på kvällen. Mikael gav Lisbeth portkoden till sin bostad och släppte av henne vid T-centralen. Hans lägenhet kändes främmande då han klev in genom dörren.

Han dammsög och torkade rent medan Lisbeth gjorde ett ärende till Plague i Sundbyberg. Hon knackade på hos Mikael vid midnatt och ägnade tio minuter åt att noga granska varje vinkel och vrå i lägenheten. Därefter stod hon en lång stund vid fönstren och betraktade utsikten mot Slussen.

Sovavdelningen skärmades av med en länga fristående garderober och bokhyllor från Ikea. De klädde av sig och sov några timmar.

Vid tolvtiden nästa dag landade de på Gatwick i London. De möttes av regn. Mikael hade bokat rum på Hotel James vid Hyde Park, ett utmärkt hotell i jämförelse med alla ruckel i Bayswater som han alltid hamnat på vid tidigare Londonbesök. Räkningen gick på Dirch Frodes löpande utgiftskonto.

Klockan fem på eftermiddagen stod de i baren när en man i trettioårsåldern kom fram till dem. Han var nästan skallig, hade ett blont skägg och var klädd i för stor kavaj, jeans och seglarskor.

”Wasp?” frågade han.

”Trinity?” undrade hon. De nickade till varandra. Han frågade inte vad Mikael hette.

Trinitys partner presenterades som Bob the Dog. Han väntade i en gammal Volkswagen skåpbil runt hörnet. De klev in genom skjutdörrarna och satte sig på väggfasta vippstolar. Medan Bob navigerade genom Londontrafiken diskuterade Wasp och Trinity.

”Plague sa att det handlade om ett crash-bang job.”

”Telefonavlyssning och koll på e-posten i en dator. Det kan gå väldigt snabbt eller ta ett par dagar, beroende på hur mycket press han sätter in.” Lisbeth vinkade med tummen mot Mikael. ”Klarar ni av det?”

”Har hundar loppor?” svarade Trinity.

Anita Vanger bodde i ett litet radhus i den prydliga förorten St. Albans, en dryg timmes bilfärd norrut. Från skåpbilen kunde de se henne komma hem och låsa upp dörren vid sju på kvällen. De väntade till dess att hon hade duschat, ätit en bit mat och satt framför TV:n innan Mikael ringde på dörren.

En nästan identisk kopia av Cecilia Vanger öppnade, med ansiktet i ett artigt frågetecken.

”Hej Anita. Jag heter Mikael Blomkvist. Henrik Vanger har bett mig hälsa på dig. Jag antar att du har hört nyheterna om Martin.”

Hennes ansikte växlade från förvåning till vaksamhet. Så fort hon hörde namnet visste hon exakt vem Mikael Blomkvist var. Hon hade haft kontakt med Cecilia Vanger, som sannolikt gett uttryck för en viss irritation gentemot Mikael. Men Henrik Vangers namn innebar att hon var tvungen att öppna dörren. Hon bjöd Mikael att slå sig ned i vardagsrummet. Han såg sig omkring. Anita Vangers hem var smakfullt möblerat av en person som hade pengar och yrkesliv men som inte gjorde så mycket väsen av sig. Han noterade ett signerat grafiskt blad av Anders Zorn ovanför en öppen spis som byggts om till gaselement.

”Förlåt att jag besvärar dig så här oväntat, men jag var ändå i London och har försökt ringa dig under dagen.”

”Jag förstår. Vad gäller det?” Rösten var defensiv.

”Tänker du åka till begravningen?”

”Nej, jag och Martin stod inte varandra nära och jag kan inte komma ifrån.”

Mikael nickade. Anita Vanger hade i görligaste mån hållit sig borta från Hedestad i trettio år. Sedan hennes far flyttat tillbaka till Hedebyön hade hon knappt satt sin fot där.

”Jag vill veta vad som hände med Harriet Vanger. Det är dags för sanningen.”

”Harriet? Jag förstår inte vad du menar.”

Mikael log åt hennes spelade förvåning.

”Du var Harriets närmaste vän i familjen. Det var dig hon vände sig till med sin fasansfulla berättelse.”

”Du är inte riktigt klok”, sa Anita Vanger.

”Det har du förmodligen rätt i”, sa Mikael med lätt röst. ”Anita, du var i Harriets rum den där dagen. Jag har bildbevis. Om några dagar kommer jag att rapportera till Henrik och sedan får han ta det därifrån. Varför inte berätta för mig vad som hände?”

Anita Vanger reste sig.

”Lämna mitt hus omedelbart.”

Mikael reste sig.

”Okej, men förr eller senare måste du prata med mig.”

”Jag har inget att säga till dig.”

”Martin är död”, sa Mikael med eftertryck. ”Du har aldrig tyckt om Martin. Jag tror att du flyttade till London inte bara för att slippa träffa din pappa utan också för att inte behöva träffa Martin. Det betyder att du också visste, och den enda som kunde ha berättat var Harriet. Frågan är bara vad du gjorde med din kunskap.”

Anita Vanger smällde igen dörren framför näsan på Mikael.

Lisbeth Salander log belåtet mot Mikael medan hon befriade honom från mikrofonen han hade under skjortan.

”Hon lyfte telefonluren inom trettio sekunder efter att hon hade stängt dörren”, sa Lisbeth.

”Landsnumret är Australien”, rapporterade Trinity och släppte hörlurarna på det lilla arbetsbordet i skåpbilen. ”Jag måste kolla vad det är för area code.” Han knappade på sin laptop.

”Okej, hon ringde följande nummer, som går till en telefon i en ort som heter Tennant Creek, norr om Alice Springs i Northern Territory. Vill du höra samtalet?”

Mikael nickade. ”Vad är klockan i Australien nu?”

”Ungefär fem på morgonen.” Trinity startade digitalspelaren och kopplade på en högtalare. Mikael kunde höra åtta ringsignaler gå fram innan någon lyfte luren. Samtalet fördes på engelska.

”Hej. Det är jag.”

”Umm, jag är visserligen morgonpigg men…”

”Jag hade tänkt ringa i går… Martin är död. Han körde ihjäl sig i förrgår.”

Tystnad. Därefter något som lät som en harkling men som kunde tolkas som ”Bra”.

”Men vi har problem. En avskyvärd journalist som Henrik anställt knackade på hos mig alldeles nyss. Han ställer frågor om vad som hände 1966. Han vet någonting.”

Tystnad igen. Sedan en befallande röst.

”Anita. Lägg på luren nu. Vi får inte ha kontakt på en tid.”

”Men…”

”Skriv brev. Berätta vad som hänt.” Därefter bröts samtalet.

”Skärpt tjej”, sa Lisbeth Salander med beundran i rösten.

De återvände till hotellet strax före elva på kvällen. Receptionen bistod med att boka platser på nästa möjliga flyg till Australien. Efter en stund hade de platser på ett plan som skulle avgå först 19.05 nästa kväll med destination Canberra, New South Wales.

Med alla detaljer avklarade klädde de av sig och stöp i säng.

Det var Lisbeth Salanders första besök i London och de tillbringade förmiddagen med att promenera från Tottenham Court Road och genom Soho. De stannade och drack caffe latte på Old Compton Street. Vid tretiden återvände de till hotellet för att hämta sitt bagage. Medan Mikael betalade räkningen satte Lisbeth på sin mobiltelefon och upptäckte att hon fått ett SMS.

”Dragan Armanskij vill att jag ska ringa.”

Hon lånade en telefon i receptionen och ringde sin chef. Mikael stod en bit därifrån och såg plötsligt hur Lisbeth vände sig mot honom med ett stelnat uttryck i ansiktet. Han var omedelbart framme vid henne.

”Vad?”

”Min mamma är död. Jag måste åka hem.”

Lisbeth såg så förtvivlad ut att Mikael slog armarna om henne. Hon sköt honom ifrån sig.

De tog en kaffe i hotellbaren. När Mikael sa att han skulle avboka biljetterna till Australien och följa med henne hem till Stockholm skakade hon på huvudet.

”Nej”, sa hon kort. ”Vi kan inte strula bort jobbet nu. Men du får åka ensam till Australien.”

De skildes utanför hotellet och tog bussar till var sin flygplats.

KAPITEL 26: Tisdag 15 juli — Torsdag 17 juli

Mikael flög från Canberra till Alice Springs med inrikesflyg, vilket var hans enda alternativ då han anlände sent på eftermiddagen. Därefter hade han att välja på att antingen chartra ett plan eller hyra en bil för den återstående fyrtio mil långa färden norrut. Han valde det senare alternativet.

En okänd person med den bibliska signaturen Joshua, som ingick i Plagues eller möjligen Trinitys mystiska internationella nätverk, hade lämnat ett kuvert som väntade på Mikael i informationsdisken på flygplatsen när han kom till Canberra.

Telefonnumret som Anita ringt gick till något som kallades Cochran Farm. Ett kort PM gav mer kött på benen — bokstavligt talat. Det var en fårfarm.

En summering som plockats från Internet gav detaljer om Australiens fårindustri. Australien har 18 miljoner invånare. 53 000 av dessa är fårfarmare som håller rätt på ungefär 120 miljoner får. Enbart exporten av ull omsätter drygt 3,5 miljarder dollar årligen. Till detta kommer en export av 700 miljoner ton fårkött samt skinn till klädindustrin. Kött- och ullproduktion är en av landets viktigaste näringsgrenar.

Cochran Farm, grundad 1891 av en Jeremy Cochran, var Australiens femte största jordbruksindustri med omkring 60 000 Merino sheep, vars ull betraktades som särdeles fin. Förutom fårskötsel ägnade sig företaget även åt kor, svin och höns.

Mikael konstaterade att Cochran Farm var ett storföretag med en imponerande årsomsättning, baserat på export till bland annat USA, Japan, Kina och Europa.

Personbiografierna som bifogades var ännu mer fascinerande.

1972 hade Cochran Farm gått i arv från en Raymond Cochran till en Spencer Cochran, utbildad i Oxford i England. Spencer avled 1994 och farmen hade sedan dess drivits av hans änka. Hon figurerade på en suddig, lågupplöst bild som laddats ned från Cochran Farms hemsida på Internet och som visade en kortklippt blond kvinna som stod med ansiktet halvt skymt och klappade ett får. Enligt Joshua hade paret gift sig i Italien 1971.

Hennes namn var Anita Cochran.

Mikael övernattade i en uttorkad håla med det hoppfulla namnet Wannado. På den lokala puben åt han fårstek och sänkte tre pints tillsammans med lokala talanger som kallade honom mate och pratade med en lustig accent. Han kände sig som om han klivit in i inspelningen av Crocodile Dundee.

Innan han somnade sent på natten ringde han till Erika Berger i New York.

”Jag är ledsen, Ricky, men jag har varit så upptagen att jag inte haft tid att ringa.”

”Vad tusan händer i Hedestad”, exploderade hon. ”Christer ringde och berättade att Martin Vanger har dött i en bilolycka.”

”Det är en lång historia.”

”Och varför svarar du inte i telefon? Jag har ringt som en tokig de senaste dagarna.”

”Den fungerar inte här.”

”Var håller du hus?”

”Just nu ungefär tjugo mil norr om Alice Springs. I Australien, alltså.”

Mikael hade sällan lyckats överraska Erika i något avseende. Den här gången var hon tyst i nästan tio sekunder.

”Och vad gör du i Australien? Om jag får fråga.”

”Jag håller på att avsluta jobbet. Jag är tillbaka i Sverige om några dagar. Jag ringde bara för att berätta att uppdraget för Henrik Vanger snart är avklarat.”

”Du menar inte att du har listat ut vad som hände med Harriet?”

”Det verkar så.”

Han anlände till Cochran Farm vid tolvtiden nästa dag, bara för att mötas av beskedet att Anita Cochran befann sig i ett produktionsdistrikt vid en plats som hette Makawaka och som låg ytterligare tolv mil längre västerut.

Klockan hade hunnit bli fyra på eftermiddagen innan Mikael hade letat sig fram på ett otal backroads. Han stannade vid en grind där ett gäng fårfarmare hade samlats runt motorhuven på en jeep för att dricka kaffe. Mikael klev ut, presenterade sig och förklarade att han sökte Anita Cochran. Sällskapet sneglade på en muskulös man i trettioårsåldern som tydligen var den som fattade beslut i gänget. Han hade bar överkropp och var brunbränd utom där hans t-tröja hade suttit. På huvudet satt en cowboyhatt.

”Well mate, chefen är någon mil åt det hållet”, sa han och pekade med tummen.

Han tittade skeptiskt på Mikaels bil och lade till att det nog inte var en så klok idé att åka vidare med en japansk leksaksbil. Till sist sa den brunbrände atleten att han ändå skulle dit och kunde köra Mikael i sin jeep, vilket var vad som fordrades i den oländiga terrängen. Mikael tackade och tog sin datorväska med sig.

Mannen presenterade sig som Jeff och berättade att han var Studs Manager at the Station. Mikael bad om en översättning. Jeff sneglade på honom och konstaterade att Mikael inte var från trakten. Han förklarade att Studs Manager var ungefär motsvarigheten till en kassachef på en bank, fast han förvaltade får, och att Station var det australiensiska ordet för ranch.

De fortsatte att prata medan Jeff godmodigt lotsade jeepen i 20 kilometer i timmen ned genom en ravin med 20 graders sidolutning. Mikael tackade sin lyckliga stjärna för att han inte hade försökt att köra med sin hyrbil. Han frågade vad som fanns nere i ravinen och fick veta att det var betesmark för 700 får.

”Jag har förstått att Cochran Farm är en av de större.”

”Vi är en av de största i Australien”, svarade Jeff med viss stolthet i rösten. ”Vi har ungefär 9 000 får här i Makawakadistriktet, men vi har Stations både i New South Wales och i Western Australia. Sammanlagt har vi drygt 63 000 får.”

De kom ut ur ravinen till ett kulligt men beskedligare landskap. Mikael hörde plötsligt skottlossning. Han såg fårkadaver, stora brasor och ett dussin farmarbetare. Alla tycktes ha bössor i händerna. Det pågick uppenbarligen slakt av får.

Ofrivilligt associerade Mikael till bibliska offerlamm.

Sedan såg han en kvinna i jeans och vit-och-rödrutig skjorta och kort blont hår. Jeff parkerade några meter från henne.

”Hi boss. We got a tourist”, sa han.

Mikael klev ur jeepen och tittade på henne. Hon tittade tillbaka med frågande ögon.

”Hej Harriet. Det var länge sedan vi sågs”, sa Mikael på svenska.

Ingen av männen som arbetade åt Anita Cochran förstod vad han sa men de kunde läsa hennes reaktion. Hon tog ett steg bakåt och såg skräckslagen ut. Anita Cochrans mannar hade en beskyddande attityd till sin boss. De noterade reaktionen, slutade flina och sträckte på sig, beredda att ingripa mot den besynnerlige främlingen, som uppenbarligen förorsakade chefen obehag. Jeffs vänlighet var plötsligt som bortblåst då han tog ett steg närmare Mikael.

Mikael blev medveten om att han befann sig i en otillgänglig trakt på andra sidan jordklotet, omringad av ett gäng svettiga fårfarmare med bössor i händerna. Ett ord från Anita Cochran och de skulle kunna slita honom i stycken.

Sedan var ögonblicket förbi. Harriet Vanger viftade avvärjande med handen och mannarna tog några steg bakåt. Hon gick fram till Mikael och mötte hans blick. Hon var genomsvettig och smutsig i ansiktet. Mikael lade märke till att hennes blonda hår hade en mörkare hårbotten. Hon var äldre och magrare i ansiktet, men hade utvecklats till precis den vackra kvinna som konfirmationsfotot hade utlovat.

”Har vi träffats förr?” frågade Harriet Vanger.

”Jo. Jag heter Mikael Blomkvist. Du var min barnvakt en sommar när jag var tre år gammal. Du var tolv eller tretton år.”

Det tog några sekunder innan hennes blick klarnade och Mikael såg att hon plötsligt mindes honom. Hon såg häpen ut.

”Vad vill du?”

”Harriet, jag är inte din fiende. Jag är inte här för att göra dig illa. Men vi måste prata.”

Hon vände sig till Jeff och sa åt honom att ta över och tecknade till Mikael att följa med. De promenerade ungefär 200 meter till en grupp vita canvastält i en liten träddunge. Hon pekade på en tältstol vid ett rangligt bord, hällde upp vatten i ett handfat och sköljde av sig i ansiktet innan hon torkade sig och gick in i tältet och bytte skjorta. Hon hämtade två öl från en kylväska och slog sig ned mitt emot Mikael.

”Okej. Prata då.”

”Varför skjuter ni fåren?”

”Vi har en smittsam epidemi. De flesta av de här fåren är förmodligen helt friska, men vi kan inte riskera att det sprider sig. Vi kommer att bli tvungna att nödslakta över 600 får den närmaste veckan. Så jag är inte på gott humör.”

Mikael nickade.

”Din bror körde ihjäl sig för några dagar sedan.”

”Jag hörde det.”

”Från Anita Vanger då hon ringde dig.”

Hon såg forskande på honom en lång stund. Sedan nickade hon. Hon insåg det meningslösa i att förneka självklarheter.

”Hur hittade du mig?”

”Vi avlyssnade Anitas telefon.” Mikael tyckte inte heller att det fanns orsak att ljuga. ”Jag träffade din bror några minuter innan han dog.”

Harriet Vanger rynkade ögonbrynen. Han mötte hennes blick. Sedan drog han av sig den fåniga scarf han använde, vek ned kragen och visade randen efter strypsnaran. Det var inflammerat rött och han skulle förmodligen få ett ärr till minne av Martin Vanger.

”Din bror hade hängt upp mig i en strypsnara då min partner dök upp och spöade skiten ur honom.”

Någonting tändes i Harriets ögon.

”Jag tror att det är bäst att du berättar historien från början.”

Det tog över en timme. Mikael började med att berätta vem han var och vad han arbetade med. Han beskrev hur han hade fått uppdraget av Henrik Vanger och varför det hade passat honom att bosätta sig i Hedeby. Han sammanfattade hur polisutredningen hade kört fast och berättade om hur Henrik hade bedrivit privatspaningar i alla år, övertygad om att någon i familjen hade mördat Harriet. Han startade sin dator och förklarade hur han hade hittat bilderna på Järnvägsgatan och hur han och Lisbeth hade börjat spåra en seriemördare som visade sig vara två personer.

Medan han pratade föll skymningen. Mannarna gjorde kväll, lägereldar tändes och grytor började puttra. Mikael noterade att Jeff höll sig i närheten av sin chef och höll ett misstänksamt öga på Mikael. Kocken serverade mat till Harriet och Mikael. De öppnade ytterligare varsin öl. När Mikael var färdig med sin berättelse satt Harriet tyst en stund.

”Herregud”, sa hon.

”Du missade mordet i Uppsala.”

”Jag tittade inte ens efter det. Jag var så glad att min pappa var död och att det våldet var över. Det föll mig aldrig in att Martin…” Hon tystnade. ”Jag är glad att han är död.”

”Jag förstår dig.”

”Men din berättelse förklarar inte hur ni förstod att jag var vid liv.”

”När vi hade listat ut vad som hade hänt var det inte så svårt att räkna ut resten. För att kunna försvinna måste du ha haft hjälp. Anita Vanger var din förtrogna och den enda som kunde komma i fråga. Ni hade blivit vänner och hon hade tillbringat sommaren med dig. Ni hade bott ute i Gottfrieds stuga. Om det var någon du hade anförtrott dig åt så var det hon — och hon hade just fått körkort.”

Harriet Vanger tittade på honom med neutralt ansikte.

”Och nu när du vet att jag lever, vad ska du göra nu?”

”Jag kommer att berätta för Henrik. Han förtjänar att få veta.”

”Och sedan? Du är journalist.”

”Harriet, jag tänker inte hänga ut dig. Jag har redan begått så många tjänstefel i den här soppan att Journalistförbundet förmodligen skulle utesluta mig om de kände till dem.” Han försökte skämta. ”Ett mer eller mindre spelar inte någon roll och jag vill inte förarga min gamla barnvakt.”

Hon var inte road.

”Hur många känner till sanningen?”

”Att du lever? Just nu är det bara du och jag och Anita och min partner Lisbeth. Dirch Frode känner till ungefär två tredjedelar av storyn, men han tror fortfarande att du dog på 1960-talet.”

Harriet Vanger tycktes fundera på något. Hon tittade ut i mörkret. Mikael fick åter en obehaglig känsla av att han befann sig i en utsatt situation och påminde sig att Harriet Vanger hade en hagelbössa lutad mot tältduken en halvmeter ifrån sig. Sedan ruskade han på sig och slutade fantisera. Han bytte samtalsämne.

”Men hur bar du dig åt för att bli fårfarmare i Australien? Jag har redan förstått att Anita Vanger smugglade ut dig från Hedebyön, förmodligen i bagageluckan på sin bil när bron öppnades dagen efter olyckan.”

”Jag låg faktiskt bara på golvet i baksätet med en filt över mig. Men det var ingen som tittade. Jag gick till Anita då hon kom till ön och berättade att jag måste fly. Du gissade rätt i att jag anförtrott mig åt henne. Hon hjälpte mig och hon har varit en lojal vän i alla dessa år.”

”Hur hamnade du i Australien?”

”Först bodde jag i Anitas studentrum i Stockholm några veckor innan jag lämnade Sverige. Anita hade egna pengar som hon frikostigt lånade ut. Jag fick också hennes pass. Vi var snarlika och allt jag behövde göra var att färga håret blont. I fyra år bodde jag i ett kloster i Italien — jag var inte nunna, det finns kloster där man kan hyra rum billigt för att få vara i fred och tänka. Sedan träffade jag Spencer Cochran av en slump. Han var några år äldre än jag, just färdig med sin examen i England, och luffade runt i Europa. Jag blev kär. Han med. Svårare än så var det inte. Anita Vanger gifte sig med honom 1971. Jag har aldrig ångrat mig. Han var en underbar man. Tyvärr dog han för åtta år sedan och jag blev plötsligt ägare till farmen.”

”Men passet — någon borde ha upptäckt att det fanns två Anita Vanger?”

”Nej, varför det? En svenska som heter Anita Vanger och är gift med Spencer Cochran. Om hon bor i London eller Australien spelar ingen roll. I London är hon Spencer Cochrans separerade fru. I Australien är hon hans högst närvarande fru. De samkör inte dataregister mellan Canberra och London. Dessutom fick jag snart australiensiskt pass i namnet Cochran. Arrangemanget fungerar utmärkt. Det enda som hade kunnat stjälpa storyn var om Anita själv hade velat gifta sig. Mitt äktenskap är registrerat i den svenska folkbokföringen.”

”Vilket hon aldrig gjort.”

”Hon påstår att hon aldrig har hittat någon. Men jag vet ju att hon har avstått för min skull. Hon har varit en verklig vän.”

”Vad gjorde hon i ditt rum?”

”Jag var inte riktigt rationell den dagen. Jag var rädd för Martin, men så länge han fanns i Uppsala kunde jag skjuta problemet ifrån mig. Sedan stod han bara där på gatan i Hedestad och jag insåg att jag aldrig skulle vara säker i hela mitt liv. Jag vacklade mellan att berätta för Henrik och att fly. När Henrik inte hade tid gick jag bara rastlöst omkring i byn. Jag förstår naturligtvis att den där olyckan på bron överskuggade allt för dem, men inte för mig. Jag hade egna problem och var knappt medveten om olyckan. Allting kändes overkligt. Så stötte jag ihop med Anita, som bodde i en liten gästbod på gården hos Gerda och Alexander. Det var då jag bestämde mig och bad henne att hjälpa mig. Jag stannade hos henne hela tiden och vågade inte ens gå ut. Men det var en sak jag måste få med mig — jag hade skrivit ned allt som hade hänt i en dagbok och jag behövde lite kläder. Anita hämtade det åt mig.”

”Jag antar att hon inte kunde motstå frestelsen att öppna fönstret och titta på olycksplatsen.” Mikael funderade en stund. ”Det jag inte begriper är varför du inte gick till Henrik precis som du hade tänkt.”

”Vad tror du?”

”Jag vet faktiskt inte. Jag är övertygad om att Henrik skulle ha hjälpt dig. Martin skulle omedelbart ha blivit oskadliggjord och Henrik skulle naturligtvis inte ha hängt ut dig. Han skulle ha skött det hela diskret med någon form av terapi eller behandling.”

”Du har inte förstått vad som hände.”

Fram till dess hade Mikael bara diskuterat Gottfrieds sexuella övergrepp på Martin, men låtit Harriets roll hänga i luften.

”Gottfried förgrep sig på Martin”, sa Mikael försiktigt. ”Jag misstänker att han också förgrep sig på dig.”

Harriet Vanger rörde inte en muskel. Sedan tog hon ett djupt andetag och begravde ansiktet i händerna. Det tog säkert tre sekunder innan Jeff var framme hos henne och frågade om allting var all right. Harriet Vanger tittade på honom och gav honom ett svagt leende. Sedan överraskade hon Mikael genom att resa sig och ge sin Studs Manager en kram och en puss på kinden. Hon vände sig till Mikael med armen runt Jeffs axel.

”Jeff, det här är Mikael, en gammal… vän från förr i tiden. Han kommer med problem och dåliga nyheter, men vi ska inte skjuta budbäraren. Mikael, det här är Jeff Cochran. Min äldste son. Jag har ytterligare en son och en dotter.”

Mikael nickade. Jeff var i trettioårsåldern; Harriet Vanger måste ha blivit gravid ganska snart efter att hon gift sig med Spencer Cochran. Han reste sig och sträckte fram handen till Jeff och sa att han var ledsen över att ha upprört hans mor, men att det dessvärre var nödvändigt. Harriet växlade några ord med Jeff och skickade sedan iväg honom. Hon satte sig hos Mikael igen och tycktes fatta ett beslut.

”Inga mer lögner. Jag antar att det är över. Jag har på något sätt väntat på den här dagen sedan 1966. I många år var det min stora skräck att någon som du skulle komma fram till mig och säga mitt namn. Och vet du — helt plötsligt bryr jag mig inte längre. Mitt brott är preskriberat. Och jag skiter i vad folk tycker om mig.”

”Brott?” frågade Mikael.

Hon såg uppfordrande på honom, men han förstod fortfarande inte vad hon talade om.

”Jag var sexton år. Jag var rädd. Jag skämdes. Jag var desperat. Jag var ensam. De enda som kände till sanningen var Anita och Martin. För Anita hade jag berättat om de sexuella övergreppen, men jag hade inte förmått mig att berätta att min pappa också var en galen kvinnomördare. Det har Anita aldrig känt till. Däremot berättade jag för henne om det brott jag själv hade begått och som var så fruktansvärt att när det kom till kritan vågade jag inte berätta för Henrik. Jag bad att Gud skulle förlåta mig. Och jag gömde mig i ett kloster i flera år.”

”Harriet, din far var en våldtäktsman och mördare. Du hade ingen skuld i det.”

”Det vet jag. Min pappa utnyttjade mig i ett års tid. Jag gjorde allt för att undvika att… men han var min pappa och jag kunde inte plötsligt vägra att ha något med honom att göra utan att förklara varför. Så jag log och spelade ett spel och försökte låtsas som om allting var okej och såg till att det fanns andra i närheten då jag träffade honom. Min mamma visste förstås vad han gjorde men hon brydde sig inte.”

”Isabella visste?” utbrast Mikael bestört.

Harriet Vanger fick en ny hårdhet i rösten.

”Naturligtvis visste hon om det. Det fanns ingenting som hände i vår familj som inte Isabella kände till. Men hon låtsades aldrig om något som var obehagligt eller framställde henne i dålig dager. Min pappa skulle ha kunnat våldta mig i vardagsrummet mitt framför ögonen på henne utan att hon skulle ha sett det. Hon var oförmögen att erkänna att något var fel i mitt eller hennes liv.”

”Jag har träffat henne. Hon är en satmara.”

”Det har hon varit hela sitt liv. Jag har ofta grubblat över hennes och min pappas förhållande. Jag har förstått att de sällan eller aldrig hade sex med varandra sedan jag hade fötts. Min pappa hade kvinnor, men på något underligt sätt var han rädd för Isabella. Han drog sig undan henne men kunde inte skiljas.”

”Man skiljer sig inte i familjen Vanger.”

Hon skrattade för första gången.

”Nej, man gör inte det. Men saken är den att jag inte kunde förmå mig att berätta. Hela världen skulle få veta. Mina klasskamrater, alla i släkten…”

Mikael lade en hand på hennes. ”Harriet, jag är hemskt ledsen.”

”Jag var fjorton när han våldtog mig första gången. Och under det kommande året tog han mig till sin stuga. Vid flera tillfällen var Martin med. Han tvingade både mig och Martin att göra saker med honom. Och han höll fast mina armar medan Martin fick… tillfredsställa sig på mig. Och när min pappa dog stod Martin redo att överta hans roll. Han förväntade sig att jag skulle bli hans älskarinna och han ansåg att det var naturligt att jag skulle underkasta mig. Och vid det laget hade jag inte längre något val. Jag var tvungen att göra som Martin sa. Jag hade blivit av med en plågoande bara för att hamna i klorna på nästa och allt jag kunde göra var att se till att det aldrig uppstod ett tillfälle då jag blev ensam med honom.”

”Henrik skulle ha…”

”Du förstår fortfarande inte.”

Hon höjde rösten. Mikael såg att några av mannarna i tälten intill sneglade på honom. Hon dämpade rösten igen och lutade sig fram mot honom.

”Allt ligger på bordet. Du får räkna ut resten.”

Hon reste sig och hämtade två öl till. När hon kom tillbaka sa Mikael ett enda ord till henne.

”Gottfried?”

Hon nickade.

”Den 7 augusti 1965 hade min far tvingat ut mig till sin stuga. Henrik var bortrest. Min pappa söp och försökte tvinga sig på mig. Han fick inte ens upp den och var på väg att få fylldille. Han var alltid… grov och våldsam mot mig när vi var ensamma, men den här gången gick han över gränsen. Han urinerade på mig. Sedan talade han om för mig vad han skulle vilja göra med mig. Under kvällen berättade han om de kvinnor han hade mördat. Han skröt om det. Han citerade Bibeln. Det pågick i flera timmar. Jag förstod inte hälften av vad han sa men jag förstod att han var fullständigt sjuk i huvudet.”

Hon tog en klunk öl.

”Någon gång vid midnatt fick han ett utbrott. Han blev helt vansinnig. Vi var uppe på sovloftet. Han lade en t-tröja runt halsen på mig och drog åt allt vad han kunde. Det svartnade för mig. Jag har inte minsta tvivel om att han verkligen försökte döda mig, och för första gången den natten lyckades han fullborda våldtäkten.”

Harriet Vanger såg på Mikael. Hennes ögon var vädjande.

”Men han var så full att jag på något sätt lyckades ta mig loss. Jag hoppade från loftet och ned på golvet och flydde i panik. Jag var naken och jag sprang utan att tänka mig för och hamnade på bryggan nere vid vattnet. Han kom raglande efter mig.”

Mikael önskade plötsligt att hon inte skulle berätta mer.

”Jag var tillräckligt stark för att orka knuffa ned en fyllgubbe i vattnet. Jag använde en åra för att hålla honom under vattenytan till dess att han slutade sprattla. Det tog bara några sekunder.”

Tystnaden var plötsligt öronbedövande när hon gjorde en paus.

”Och när jag tittade upp stod Martin där. Han såg skräckslagen ut och samtidigt flinade han. Jag vet inte hur länge han hade varit utanför stugan och spionerat på oss. Från det ögonblicket var jag utlämnad till hans godtycke. Han kom fram till mig och tog tag i mitt hår och ledde in mig i stugan och tillbaka upp i Gottfrieds säng. Han band mig och våldtog mig medan vår pappa fortfarande flöt i vattnet nere vid bryggan, och jag kunde inte ens göra motstånd.”

Mikael blundade. Han skämdes plötsligt och önskade att han hade lämnat Harriet Vanger i fred. Men hennes röst hade fått en ny styrka.

”Från den dagen var jag i hans våld. Jag gjorde vad han sa till mig. Jag var som paralyserad och det som räddade mitt förstånd var att Isabella fick för sig att Martin behövde ett miljöombyte efter sin pappas tragiska bortgång och skickade honom till Uppsala. Det var naturligtvis därför att hon visste vad han gjorde med mig, och det var hennes sätt att lösa problemet. Du kan tro att Martin var besviken.”

Mikael nickade.

”Under det kommande året var han bara hemma på jullovet och jag lyckades hålla mig ifrån honom. Jag följde med Henrik på en resa till Köpenhamn i mellandagarna. Och när det blev sommarlov var Anita där. Jag anförtrodde mig åt henne och hon stannade med mig hela tiden och såg till att han inte kom i närheten av mig.”

”Du träffade honom på Järnvägsgatan.”

Hon nickade.

”Jag hade fått veta att han inte skulle komma upp till familjemötet utan vara kvar i Uppsala. Men så ändrade han sig tydligen och helt plötsligt stod han bara där på andra sidan gatan och stirrade på mig. Han log mot mig. Det kändes som en ond dröm. Jag hade mördat min far och jag förstod att jag aldrig skulle bli fri från min bror. Fram till dess hade jag funderat på att ta livet av mig. Jag valde att fly.”

Hon såg på Mikael med en nästan road blick.

”Det känns faktiskt skönt att berätta sanningen. Nu vet du. Hur tänker du utnyttja din kunskap?”

KAPITEL 27: Lördag 26 juli — Måndag 28 juli

Mikael plockade upp Lisbeth Salander utanför hennes port på Lundagatan klockan tio på morgonen och körde henne till Norra begravningsplatsens krematorium. Han gjorde henne sällskap under minnesceremonin. Lisbeth och Mikael var länge de enda besökarna tillsammans med prästen, men när begravningsakten började smög plötsligt Dragan Armanskij in genom porten. Han nickade kort åt Mikael och ställde sig bakom Lisbeth och lade försiktigt en hand på hennes axel. Hon nickade utan att titta på honom, precis som om hon visste vem som ställt sig bakom henne. Därefter ignorerade hon både honom och Mikael.

Lisbeth hade inte berättat något om sin mor, men prästen hade uppenbarligen pratat med någon på det sjukhem där hon hade avlidit och Mikael förstod att dödsorsaken hade varit hjärnblödning. Lisbeth sa inte ett ord under hela ceremonin. Prästen kom av sig två gånger när hon vände sig direkt till Lisbeth, som såg henne rakt i ögonen utan att svara. När allting var över vände hon på klacken och gick utan att vare sig tacka eller säga adjö. Mikael och Dragan drog var sitt djupt andetag och sneglade på varandra. De hade ingen aning om vad som rörde sig i hennes huvud.

”Hon mår väldigt dåligt”, sa Dragan.

”Jag har förstått det”, svarade Mikael. ”Det var bra att du kom.”

”Det är jag inte alls säker på.”

Armanskij fixerade Mikael med blicken.

”Ni åker norrut? Håll ett öga på henne.”

Mikael lovade att göra det. De skildes utanför kyrkporten. Lisbeth satt redan i bilen och väntade.

Hon var tvungen att följa med till Hedestad för att hämta sin motorcykel och utrustningen som hon hade lånat från Milton Security. Först när de hade passerat Uppsala bröt hon tystnaden och frågade hur resan till Australien hade gått. Mikael hade landat på Arlanda sent föregående kväll och bara sovit några timmar. Under färden återgav han Harriet Vangers berättelse. Lisbeth Salander satt tyst en halvtimme innan hon öppnade munnen.

”Bitch”, sa hon.

”Vem?”

”Harriet Jävla Vanger. Om hon hade gjort något 1966 skulle Martin Vanger inte kunnat fortsätta att mörda och våldta i trettiosju år.”

”Harriet kände till sin fars mord, men hade ingen aning om att Martin hade varit med. Hon flydde från en bror som våldtog henne, och som hotade att avslöja att hon hade dränkt sin pappa om hon inte gjorde som han sa.”

”Bullshit.”

Därefter satt de tysta ända upp till Hedestad. Lisbeth var på särdeles mörkt humör. Mikael var sen till sitt avtalade möte och släppte av henne vid avtagsvägen till Hedebyön och frågade om hon skulle vara kvar när han kom tillbaka.

”Tänker du stanna över natten?” frågade hon.

”Jag antar det.”

”Vill du att jag ska vara kvar då du kommer tillbaka?”

Han klev ur bilen och gick runt och slog armarna om henne. Hon sköt honom ifrån sig, nästan våldsamt. Mikael backade.

”Lisbeth, du är min vän.”

Hon tittade uttryckslöst på honom.

”Vill du att jag ska stanna så du har någon att knulla ikväll?”

Mikael gav henne en lång blick. Sedan vände han sig om och satte sig i bilen och startade motorn. Han vevade ned fönstret. Hennes fientlighet var påtaglig.

”Jag vill vara din vän”, sa han. ”Om du tror något annat så behöver du inte vara kvar då jag kommer hem.”

Henrik Vanger satt uppe fullt påklädd då Dirch Frode slussade in Mikael till sjuksalen. Han frågade omedelbart hur det stod till med den gamles hälsa.

”De tänker släppa ut mig till Martins begravning i morgon.”

”Hur mycket har Dirch berättat för dig?”

Henrik Vanger såg ned i golvet.

”Han har berättat om vad Martin och Gottfried gjort. Jag har förstått att det här är långt värre än vad jag kunnat föreställa mig.”

”Jag vet vad som hände med Harriet.”

”Hur dog hon?”

”Harriet dog inte. Hon lever fortfarande. Om du vill så vill hon väldigt gärna träffa dig.”

Både Henrik Vanger och Dirch Frode stirrade på Mikael som om deras värld just vändes upp och ner.

”Det tog en stund att övertyga henne om att resa hit, men hon lever, hon mår bra och hon finns här i Hedestad. Hon kom hit i morse och kan vara här om en timme. Om du vill träffa henne, vill säga.”

Återigen fick Mikael dra historien från början till slut. Henrik Vanger lyssnade med en koncentration som om han hörde en modern Jesu bergspredikan. Vid några enstaka tillfällen sköt han in en fråga eller bad Mikael upprepa något. Dirch Frode sa inte ett ord.

När historien var klar satt den gamle tyst. Trots att läkarna hade försäkrat att Henrik Vanger hade repat sig från sin hjärtattack hade Mikael fruktat det ögonblick då han skulle berätta historien — han hade varit rädd att det skulle bli för mycket för den gamle mannen. Men Henrik visade inga som helst tecken på rörelse, mer än att hans röst möjligen var lite grötig då han bröt tystnaden.

”Stackars Harriet. Om hon ändå hade kommit till mig.”

Mikael tittade på klockan. Den var fem minuter i fyra.

”Vill du träffa henne? Hon är fortfarande rädd att du ska stöta bort henne när du fått veta vad hon gjort.”

”Och blommorna?” frågade Henrik.

”Jag frågade henne på planet på vägen hem. Det fanns en enda människa i släkten som hon älskade och det var du. Det var naturligtvis hon som skickade blommorna. Hon sa att hon hoppades att du skulle förstå att hon levde och att hon mådde bra, men utan att hon skulle behöva träda fram. Men eftersom hennes enda informationskanal har varit Anita, som aldrig besökte Hedestad och som flyttade utomlands så fort hon var klar med studierna, så har Harriets kunskap om vad som hände här varit begränsad. Hon insåg aldrig hur fruktansvärt du led och att du trodde att det var hennes mördare som hånade dig.”

”Jag antar att det var Anita som postade blommorna.”

”Hon jobbade på ett flygbolag och flög över hela världen. Hon postade där hon råkade befinna sig.”

”Men hur visste du att just Anita hade hjälpt henne?”

”Fotografiet då hon syns i fönstret i Harriets rum.”

”Men hon kunde ju ha varit inblandad i… hon kunde ha varit mördaren istället. Hur förstod du att Harriet levde?”

Mikael gav Henrik Vanger en lång blick. Sedan log han för första gången sedan han återvänt till Hedestad.

”Anita var inblandad i Harriets försvinnande men hon kunde inte ha mördat henne.”

”Hur kunde du vara säker på det?”

”Därför att det här inte är någon jävla pusseldeckare. Om Anita hade mördat Harriet så skulle du ha hittat kroppen för länge sedan. Alltså var det enda logiska att hon hade hjälpt henne att fly och hålla sig undan. Vill du träffa henne?”

”Naturligtvis vill jag träffa Harriet.”

Mikael hämtade Harriet vid hissarna i entréhallen. Han kände först inte igen henne; sedan de skilts på Arlanda dagen innan hade hon återtagit sin mörka hårfärg. Hon var klädd i svarta byxor, vit blus och en elegant grå kavaj. Hon såg strålande ut och Mikael böjde sig fram och gav henne en uppmuntrande kyss på kinden.

Henrik reste sig från sin stol då Mikael öppnade dörren för Harriet Vanger. Hon tog ett djupt andetag.

”Hej Henrik”, sa hon.

Den gamle granskade henne från hjässan ned till skorna. Sedan gick Harriet fram och kysste honom på kinden. Mikael nickade till Dirch Frode och stängde dörren och lämnade dem ensamma.

Lisbeth Salander var inte kvar i stugan då Mikael återvände till Hedebyön. Videoutrustningen och hennes motorcykel var borta, liksom väskan med ombyte och toalettartiklarna i badrummet. Det kändes tomt.

Mikael gjorde en dyster rundtur i stugan. Den verkade plötsligt främmande och overklig. Han tittade på papperstravarna i arbetsrummet, som han skulle lägga i kartonger och bära tillbaka till Henrik Vanger, men han förmådde inte att börja med stöket. Han gick upp till Konsum och handlade bröd, mjölk, ost och kvällsmat. När han återkom satte han på kaffepannan, slog sig ned i trädgården och läste kvällstidningarna utan att tänka på någonting alls.

Vid halvsextiden körde en taxi över bron. Den återvände efter tre minuter. Mikael såg en skymt av Isabella Vanger i baksätet.

Vid sjutiden hade han slumrat till i trädgårdsstolen då Dirch Frode kom över och väckte honom.

”Hur går det med Henrik och Harriet?” frågade Mikael.

”Den här sorgliga historien har sina poänger”, svarade Dirch Frode med ett behärskat leende. ”Isabella kom plötsligt inrusande i Henriks sjukrum. Hon hade upptäckt att du hade kommit tillbaka hit till stugan och var fullkomligt skogstokig. Hon skrek att nu fick det vara slut på det här vansinniga tjafset om Harriet, och sa att du var den person som hade drivit hennes son i döden med ditt snokande.”

”Tja, jag antar att hon har rätt.”

”Hon beordrade Henrik att avskeda dig och se till att du försvann och att han skulle sluta söka efter spöken.”

”Hoppsan.”

”Hon hade inte ens kastat en blick på kvinnan som satt i rummet och pratade med Henrik. Hon trodde väl att det var någon ur personalen. Jag ska aldrig glömma det ögonblick då Harriet reste sig upp och tittade på Isabella och sa Hej mamma.”

”Vad hände?”

”Vi fick kalla på en läkare för att få liv i Isabella igen. Just nu förnekar hon att det verkligen är Harriet och påstår att hon är en bedragare som du har plockat fram.”

Dirch Frode var på väg att besöka Cecilia och Alexander för att delge dem nyheten att Harriet hade återuppstått från de döda. Han skyndade vidare och lämnade Mikael ensam igen.

Lisbeth Salander stannade och fyllde bensintanken vid en mack strax norr om Uppsala. Hon hade kört sammanbitet och stirrat stint framför sig. Hon betalade hastigt och satte sig på motorcykeln. Hon startade och körde fram till utfarten, där hon obeslutsamt stannade igen.

Hon kände sig fortfarande olustig till mods. Hon hade varit rasande då hon lämnade Hedeby, men ilskan hade långsamt mattats under färden. Hon var inte säker på varför hon kände sig så rasande på Mikael Blomkvist eller ens om det var honom hon var rasande på.

Hon tänkte på Martin Vanger och Harriet Jävla Vanger och Dirch Jävla Frode och hela den förbannade släkten Vanger, som satt i Hedestad och styrde över sitt eget lilla imperium och intrigerade mot varandra. De hade behövt hennes hjälp. I vanliga fall skulle de inte ens ha hälsat på henne, än mindre anförtrott henne några hemligheter.

Jävla pack.

Hon drog ett djupt andetag och tänkte på sin mor som hon hade begravt samma morgon. Det skulle aldrig bli bra. Moderns död innebar att såret aldrig skulle läkas, eftersom Lisbeth aldrig skulle kunna få svar på de frågor hon hade velat ställa.

Hon tänkte på Dragan Armanskij som hade stått bakom henne under begravningen. Hon borde ha sagt något till honom. Åtminstone gett honom en bekräftelse på att hon visste att han var där. Men om hon gjorde det skulle han ta det som intäkt för att börja organisera hennes liv. Om hon gav honom minsta finger så skulle han ta hela armen. Och han skulle aldrig förstå.

Hon tänkte på Advokat Nils Jävla Bjurman, som var hennes förvaltare och som åtminstone för ögonblicket var oskadliggjord och gjorde som han blev tillsagd.

Hon kände ett oförsonligt hat och bet ihop tänderna.

Och hon tänkte på Mikael Blomkvist och undrade vad han skulle säga då han fick reda på att hon stod under förvaltarskap och att hela hennes liv var ett jävla råttbo.

Hon insåg att hon egentligen inte var arg på honom. Han hade bara råkat vara den person hon låtit sin ilska gå ut över då hon mest av allt ville mörda någon. Att bli förbannad på honom var meningslöst.

Hon kände sig märkligt ambivalent gentemot honom.

Han lade sin näsa i blöt och snokade i hennes privatliv och… Men hon hade också trivts med att arbeta ihop med honom. Redan detta var en märklig känsla — att arbeta ihop med någon. Hon var inte van, men det hade faktiskt gått oväntat smärtfritt. Han tjafsade inte. Han försökte inte tala om för henne hur hon skulle leva sitt liv.

Det var hon som hade förfört honom, inte tvärtom.

Och det hade dessutom varit tillfredsställande.

Så varför kände hon sig som om hon ville sparka honom i ansiktet?

Hon suckade och höjde olyckligt blicken och betraktade en långtradare som brummade förbi på E4:an.

Mikael satt fortfarande kvar i trädgården vid åttatiden på kvällen då han hörde knattret från motorcykeln och såg Lisbeth Salander köra över bron. Hon parkerade och tog av sig hjälmen. Hon kom fram till trädgårdsbordet och kände på kaffepannan som var både tom och kall. Mikael tittade häpet på henne. Hon tog kaffepannan och gick in i köket. När hon kom ut igen hade hon tagit av sig skinnstället och satt på sig jeans och en t-tröja med texten I can be a regular bitch. Just try me.

”Jag trodde att du hade dragit”, sa Mikael.

”Jag vände i Uppsala.”

”En ordentlig dagstur.”

”Jag har ont i ändan.”

”Varför vände du?”

Hon svarade inte. Mikael insisterade inte och väntade ut henne medan de drack kaffe. Efter tio minuter bröt hon tystnaden.

”Jag gillar ditt sällskap”, erkände hon motvilligt.

Det var ord hon aldrig tidigare tagit i sin mun.

”Det var… intressant att jobba ihop med dig i det här fallet.”

”Jag har gillat att jobba ihop med dig också”, sa Mikael.

”Hmm.”

”Faktum är att jag aldrig någonsin har jobbat ihop med en så förbaskat bra researcher. Okej, jag vet att du är en jävla hacker och umgås i suspekta kretsar där du tydligen kan lyfta luren och ordna en illegal telefonavlyssning i London på 24 timmar, men du får verkligen fram resultat.”

Hon tittade på honom för första gången sedan hon satt sig vid bordet. Han kände till så många av hennes hemligheter. Hur hade det gått till?

”Det bara är så. Jag kan datorer. Jag har aldrig haft problem med att läsa en text och begripa exakt vad som står där.”

”Ditt fotografiska minne”, sa han stillsamt.

”Jag antar det. Jag begriper helt enkelt hur det fungerar. Det är inte bara datorer och telefonnät utan motorn i min hoj och TV-apparater och dammsugare och kemiska processer och astrofysiska formler. Jag är en knäppskalle. Ett freak.”

Mikael rynkade ögonbrynen. Han satt tyst en lång stund.

Aspbergers syndrom, tänkte han. Eller något sådant. En talang att se mönster och förstå abstrakta resonemang där andra bara ser brus.

Lisbeth stirrade ned i bordet.

”De flesta människor skulle ge åtskilligt för att ha en sådan gåva.”

”Jag vill inte prata om det.”

”Okej, vi släpper det. Varför kom du tillbaka?”

”Jag vet inte. Det var kanske ett misstag.”

Han tittade forskande på henne.

”Lisbeth, kan du definiera ordet vänskap för mig?”

”Att man tycker om någon.”

”Jo, men vad är det som gör att man tycker om någon?”

Hon ryckte på axlarna.

”Vänskap — min definition — bygger på två saker”, sa han plötsligt. ”Respekt och förtroende. Båda faktorerna måste finnas med. Och det måste vara ömsesidigt. Man kan ha respekt för någon, men har man inget förtroende så vittrar vänskapen sönder.”

Hon var fortfarande tyst.

”Jag har förstått att du inte vill diskutera dig själv med mig, men någon gång måste du bestämma dig för om du har förtroende för mig eller inte. Jag vill att vi ska vara vänner, men jag kan inte vara det på egen hand.”

”Jag gillar att ha sex med dig.”

”Sex har inget med vänskap att göra. Visst kan vänner ha sex, men Lisbeth, om jag måste välja mellan sex och vänskap när det gäller dig så är det ingen tvekan om vad jag väljer.”

”Jag förstår inte. Vill du ha sex med mig eller inte?”

Mikael bet sig i läppen. Till sist suckade han.

”Man ska inte ha sex med folk man jobbar ihop med”, muttrade han. ”Det leder bara till strul.”

”Har jag missat något eller är det inte så att du och Erika Berger knullar så fort ni har tillfälle? Hon är dessutom gift.”

Mikael satt tyst en stund.

”Jag och Erika… har en historia som startade långt innan vi började jobba ihop. Att hon är gift angår inte dig.”

”Jaså, helt plötsligt är det du som inte vill prata om dig själv. Var inte vänskap en fråga om förtroende?”

”Jo, men det jag menar är att jag inte diskuterar en vän bakom hennes rygg. Då skulle jag bryta hennes förtroende. Jag skulle inte diskutera dig med Erika bakom din rygg heller.”

Lisbeth Salander begrundade hans ord. Det hade blivit ett krångligt samtal. Hon gillade inte krångliga samtal.

”Jag gillar att ha sex med dig”, sa hon igen.

”Och jag med dig… men jag är fortfarande gammal nog att kunna vara din pappa.”

”Jag skiter väl i din ålder.”

”Du kan inte skita i vår åldersskillnad. Den är inte ett bra utgångsläge för ett varaktigt förhållande.”

”Vem sa någonting om varaktigt?” sa Lisbeth. ”Vi har just avslutat ett fall där män med jävligt sned sexualitet spelat en framträdande roll. Om jag fick bestämma skulle sådana män utrotas, varenda en.”

”Du kompromissar i alla fall inte.”

”Nej”, sa hon och log sitt sneda icke-leende. ”Men du är faktiskt inte en sådan.”

Hon reste sig.

”Nu går jag in och duschar och sedan tänker jag lägga mig naken i din säng. Om du tycker att du är för gammal får du väl gå och lägga dig i tältsängen istället.”

Mikael tittade efter henne. Vilka hang-ups Lisbeth Salander än hade så var blygsel i alla fall inte en av dem. Han lyckades alltid förlora alla diskussioner med henne. Efter en stund plockade han ihop kaffekopparna och gick in i sovrummet.

De klev upp vid tiotiden, duschade tillsammans och åt frukost ute i trädgården. Vid elva ringde Dirch Frode och sa att begravningen skulle äga rum klockan två på eftermiddagen och frågade om de tänkte närvara.

”Jag skulle inte tro det”, sa Mikael.

Dirch Frode bad att få komma över vid sextiden för ett samtal. Mikael sa att det skulle gå bra.

Han ägnade några timmar åt att sortera ned papper i flyttkartongerna och bära över dem till Henriks arbetsrum. Till sist återstod bara hans egna anteckningsböcker och de två pärmarna om affären Hans-Erik Wennerström som han inte hade öppnat på ett halvår. Han suckade och stoppade ned dem i sin väska.

Dirch Frode var försenad och kom inte över förrän vid åttatiden. Han hade fortfarande begravningskostymen på sig och såg härjad ut då han slog sig ned i kökssoffan och tacksamt tog emot en kopp kaffe som Lisbeth serverade. Hon satte sig vid sidobordet och ägnade sig åt sin dator medan Mikael frågade hur Harriets återuppståndelse hade mottagits av släkten.

”Man kan säga att det överskuggade Martins frånfälle. Nu har media fått nys om henne också.”

”Och hur förklarar ni situationen?”

”Harriet har pratat med en journalist på Kuriren. Hennes story är att hon rymde hemifrån för att hon inte kom överens med sin familj, men att hon uppenbarligen har klarat sig bra här i världen eftersom hon leder ett företag med lika stor omsättning som Vangerkoncernen.”

Mikael visslade.

”Jag förstod att det låg pengar i australiensiska får, men jag visste inte att ranchen gick så bra.”

”Hennes ranch går alldeles utmärkt, men det är inte den enda inkomstkällan. Cochranföretagen ägnar sig åt gruvbrytning, opaler, tillverkningsindustri, transporter, elektronik och en massa annat också.”

”Hoppsan. Och vad händer nu?”

”Jag vet ärligt talat inte. Folk har dykt upp hela dagen och familjen samlas för första gången på många år. Det är från både Fredrik Vangers och Johan Vangers sida och det har dykt upp många från den yngre generationen — de som är i tjugoårsåldern och uppåt. Det finns väl ett fyrtiotal Vangers i Hedestad i kväll och hälften sitter på sjukhuset och tröttar ut Henrik och den andra hälften sitter på Stora hotellet och pratar med Harriet.”

”Harriet är den stora sensationen. Hur många känner till det här med Martin?”

”Än så länge är det bara jag, Henrik och Harriet. Vi har haft ett långt enskilt samtal. Det här med Martin och… hans perversioner överskuggar det mesta för oss just nu. Det har skapat en kolossal kris för koncernen.”

”Jag förstår det.”

”Det finns ingen naturlig arvtagare, men Harriet kommer att stanna i Hedestad en tid. Vi måste bland annat reda ut vem som äger vad och hur arvskiften ska fördelas och sådant. Hon har ju faktiskt en arvslott som skulle ha varit rätt stor om hon hade funnits här hela tiden. Det är en mardröm.”

Mikael skrattade. Dirch Frode skrattade inte.

”Isabella har klappat ihop. Hon är inlagd på sjukhuset. Harriet vägrar besöka henne.”

”Jag förstår henne.”

”Däremot kommer Anita över från London. Vi sammankallar till ett familjeråd nästa vecka. Det blir första gången på tjugofem år som hon deltar.”

”Vem blir ny vd?”

”Birger är ute efter posten men han kommer inte i fråga. Det som händer är att Henrik går in som tillfällig vd i sjuksängen till dess att vi antingen anställer någon utifrån eller någon inom familjen…”

Han avslutade inte meningen. Mikael höjde plötsligt på ögonbrynen.

”Harriet? Du kan inte mena allvar.”

”Varför inte? Vi talar om en synnerligen kompetent och respekterad affärskvinna.”

”Hon har ett företag i Australien att sköta.”

”Jo, men hennes son, Jeff Cochran, sköter butiken i hennes frånvaro.”

”Han är Studs Manager på en fårfarm. Om jag förstått saken rätt ser han till att rätt får parar sig med varandra.”

”Han har också en examen i ekonomi från Oxford och en juristexamen från Melbourne.”

Mikael tänkte på den svettige och muskulöse man med bar överkropp som hade kört honom ned i ravinen och försökte föreställa sig honom i kritstrecksrandig kostym. Varför inte?

”Det här kommer inte att lösas i en handvändning”, sa Dirch Frode. ”Men hon skulle bli en perfekt vd. Med rätt uppbackning skulle hon kunna innebära en helt ny deal för koncernen.”

”Hon har inte kunskap…”

”Det är sant. Harriet kan naturligtvis inte dyka upp utifrån efter flera decennier och börja detaljstyra koncernen. Men Vangerkoncernen är internationell och vi skulle kunna plocka hit en amerikansk vd som inte kan ett ord svenska… det är business.”

”Förr eller senare måste ni ta itu med problemet med det som finns i rummet i Martins källare.”

”Jag vet. Men vi kan inte säga något utan att helt förinta Harriet… Jag är glad att det inte är jag som måste fatta beslut i den frågan.”

”För helvete, Dirch, ni kan inte mörka att Martin var en seriemördare.”

Dirch Frode skruvade tyst på sig. Mikael hade plötsligt en dålig smak i munnen.

”Mikael, jag befinner mig i en… mycket obekväm position.”

”Berätta.”

”Jag har ett meddelande från Henrik. Det är mycket enkelt. Han tackar för det jobb du har gjort och säger att han betraktar kontraktet som uppfyllt. Det innebär att han löser dig från övriga förpliktelser och att du inte längre måste bo och arbeta här i Hedestad etc. Du kan alltså med omedelbar verkan flytta tillbaka till Stockholm och ägna dig åt andra åtaganden.”

”Vill han att jag försvinner från scenen?”

”Absolut inte. Han vill att du besöker honom för ett samtal om framtiden. Han säger att han hoppas att hans åtagande i Millenniums styrelse kan fortgå utan inskränkningar. Men…”

Dirch Frode såg om möjligt ännu mer obekväm ut.

”Men han vill inte längre att jag skriver en krönika om familjen Vanger.”

Dirch Frode nickade. Han plockade fram en anteckningsbok som han slog upp och sköt över till Mikael.

”Han skrev följande brev till dig.”

”Henrik säger också att om du kräver ersättning för ekonomiskt bortfall som kommer att uppstå om du avhåller dig från att publicera storyn så är han helt öppen för diskussion. Du kan ställa vilka ekonomiska krav du vill.”

”Henrik Vanger försöker muta mig. Hälsa honom att jag önskar att han inte hade gett mig erbjudandet.”

”Den här situationen är precis lika plågsam för Henrik som för dig. Han tycker väldigt mycket om dig och betraktar dig som sin vän.”

”Henrik Vanger är en smart jävel”, sa Mikael. Han var plötsligt rasande. ”Han vill tysta ned historien. Han spelar på mina känslor och han vet att jag tycker om honom också. Och det han säger innebär i praktiken att jag har fria händer att publicera, men om jag gör det så måste han ompröva sin attityd till Millennium.”

”Allting förändrades då Harriet vandrade in på scenen.”

”Och nu undersöker Henrik vilken prislapp jag har. Jag tänker inte hänga ut Harriet, men någon måste säga någonting om de kvinnor som hamnade i Martins källare. Dirch, vi vet inte ens hur många kvinnor han slaktade. Vem tänker tala för deras räkning?”

Lisbeth Salander tittade plötsligt upp från sin dator. Hennes röst var otäckt len då hon vände sig till Dirch Frode.

”Är det ingen av er i koncernen som tänker försöka muta mig?”

Frode såg häpen ut. Han hade än en gång lyckats ignorera hennes existens.

”Om Martin Vanger hade levt i det här ögonblicket skulle jag ha hängt ut honom”, fortsatte hon. ”Vilken överenskommelse Mikael än gjort med er skulle jag ha skickat varenda detalj om honom till närmaste kvällstidning. Och om jag hade kunnat skulle jag ha plockat ned honom i hans egen tortyrhåla och spänt fast honom på det där bordet och stuckit nålar genom pungen på honom. Men han är död.”

Hon vände sig till Mikael.

”Jag är nöjd med lösningen. Ingenting vi gör kan reparera den skada som Martin Vanger tillfogade sina offer. Däremot har en intressant situation uppstått. Du befinner dig i den positionen att du kan fortsätta att skada oskyldiga kvinnor — inte minst den där Harriet som du så varmt försvarade i bilen på vägen upp. Så min fråga till dig är vad som är värst — att Martin Vanger våldtog henne ute i stugan eller att du gör det på löpsedlarna? Där har du ett prydligt dilemma. Kanske kan Journalistförbundets etiska nämnd ge dig vägledning.”

Hon gjorde en paus. Mikael kunde plötsligt inte möta Lisbeth Salanders blick. Han stirrade ned i bordet.

”Men jag är inte journalist”, sa hon till sist.

”Vad vill du ha”, frågade Dirch Frode.

”Martin videofilmade sina offer. Jag vill att ni försöker identifiera så många ni kan och ser till att deras familjer får en lämplig kompensation. Och sedan vill jag att Vangerkoncernen lämnar en donation på två miljoner kronor årligen och för all framtid till ROKS, Riksorganisationen för Kvinnojourer och Tjejjourer i Sverige.”

Dirch Frode övervägde prislappen i någon minut. Sedan nickade han.

”Kan du leva med det, Mikael?” frågade Lisbeth.

Mikael kände sig plötsligt förtvivlad. Hela sitt yrkesverksamma liv hade han ägnat sig åt att avslöja sådant som andra försökte dölja och hans moral förbjöd honom att bli delaktig i att mörka de fruktansvärda brott som begåtts i Martin Vangers källare. Hans arbetsbeskrivning bestod just i att avslöja det han visste. Han var den som kritiserade sina kollegor för att inte berätta sanningen. Ändå satt han här och diskuterade den mest makabra cover up han någonsin hört talas om.

Han satt tyst en lång stund. Sedan nickade han också.

”Då så.” Dirch Frode vände sig till Mikael. ”Vad gäller Henriks erbjudande om ekonomisk kompensation…”

”Så kan han stoppa upp den i häcken”, sa Mikael. ”Dirch, jag vill att du går nu. Jag förstår din belägenhet men just nu är jag så arg på dig, Henrik och Harriet att om du stannar kvar så kommer vi att bli ovänner.”

Dirch Frode satt kvar vid köksbordet och gjorde ingen min av att resa sig.

”Jag kan inte gå än”, sa Dirch Frode. ”Jag är inte klar. Jag har ytterligare ett besked att framföra som du inte kommer att tycka om. Henrik insisterar på att jag berättar i kväll. Du kan åka upp till sjukhuset och hudflänga honom i morgon om du vill.”

Mikael lyfte långsamt blicken och såg honom i ögonen.

”Det här är nog det svåraste jag gjort i hela mitt liv”, sa Dirch Frode. ”Men jag tror att endast total ärlighet och alla kort på bordet kan rädda situationen nu.”

”Vad?”

”När Henrik övertalade dig att ta jobbet i julas så trodde varken han eller jag att det skulle leda fram till något. Det var precis som han sa — han ville göra ett sista försök. Han hade noga analyserat din belägenhet, inte minst med hjälp av den rapport som fröken Salander satte ihop. Han spelade på din isolering, han erbjöd bra betalt och han använde rätt bete.”

”Wennerström”, sa Mikael.

Frode nickade.

”Ni bluffade?”

”Nej.”

Lisbeth Salander höjde intresserat ett ögonbryn.

”Henrik kommer att uppfylla allt han lovade”, sa Dirch Frode. ”Han ställer upp på en intervju och går ut offentligt med ett frontalangrepp på Wennerström. Du kan få alla detaljer senare, men i grova drag är saken den att då Hans-Erik Wennerström var knuten till Vangerkoncernens finansavdelning använde han flera miljoner i valutaspekulation. Det här var långt innan valutaklipp blev ett riktigt fenomen. Han gjorde detta utan befogenhet och utan att inhämta tillstånd från koncernledningen. Affärerna gick uselt och han satt plötsligt med en förlust på 7 miljoner kronor som han försökte täcka dels genom att fiffla med bokföringen, dels genom att spekulera ännu hårdare. Han blev ertappad och fick sparken.”

”Gjorde han någon personlig vinning?”

”Ja, han snodde ungefär en halv miljon kronor, som ironiskt nog blev grundplåten i Wennerstroem Group. Allt detta har vi dokumenterat. Du får använda informationen hur du vill och Henrik kommer att backa upp påståendena offentligt. Men…”

”Men informationen är värdelös”, sa Mikael och drämde handflatan i köksbordet.

Dirch Frode nickade.

”Det hände för trettio år sedan och är ett avslutat kapitel”, sa Mikael.

”Du får en bekräftelse på att Wennerström är en fifflare.”

”Det kommer att irritera Wennerström att det kommer ut, men det skadar honom inte mer än ett skott från ett ärtrör. Han kommer att rycka på axlarna och blanda bort korten genom att skicka ut ett pressmeddelande om att Henrik Vanger är en gammal stöt som försöker ta över någon affär från honom och sedan kommer att påstå att han i själva verket handlade på order av Henrik. Även om han inte kan bevisa sin oskuld kan han lägga ut tillräckligt med dimridåer för att historien ska kunna avfärdas med en axelryckning.”

Dirch Frode såg olycklig ut.

”Ni blåste mig”, sa Mikael till sist.

”Mikael… det var inte vår avsikt.”

”Mitt eget fel. Jag grep efter halmstrån och borde ha insett att det var något sådant.” Han skrattade plötsligt kort. ”Henrik är en gammal haj. Han sålde en produkt och sa det jag ville höra.”

Mikael reste sig och gick fram till diskbänken. Han vände sig mot Frode och sammanfattade sina känslor med ett enda ord.

”Försvinn.”

”Mikael… jag beklagar att…”

”Dirch. Gå.”

Lisbeth Salander visste inte om hon skulle gå fram till Mikael eller om hon skulle lämna honom i fred. Han löste problemet genom att utan ett ord plötsligt ta sin jacka och smälla igen ytterdörren efter sig.

I mer än en timme vankade hon fram och tillbaka i köket. Hon kände sig så illa till mods att hon plockade undan porslin och diskade — en uppgift som hon annars brukade lämna till Mikael. Då och då gick hon fram till fönstret och spanade efter honom. Till sist blev hon så orolig att hon satte på sig sin skinnjacka och gick ut för att söka efter honom.

Hon vandrade först ned till småbåtshamnen, där lampor fortfarande lyste i stugorna, men ingen Mikael syntes till. Hon följde stigen längs vattnet där de brukade ta kvällspromenader. Martin Vangers hus var mörkt och kändes redan obebott. Hon gick ut till stenarna på udden där hon och Mikael tidigare hade suttit och gick sedan tillbaka hem. Han hade ännu inte kommit tillbaka.

Lisbeth gick upp till kyrkan. Fortfarande ingen Mikael. Hon stod villrådig en stund och undrade vad hon skulle göra. Sedan gick hon tillbaka till sin motorcykel och hämtade en ficklampa från sadelväskan och gav sig iväg längs vattnet igen. Det tog henne en stund att snirkla sig fram på den halvt övervuxna vägen, och ännu längre tid att hitta stigen ut till Gottfrieds stuga. Den dök plötsligt upp ur mörkret bakom några träd då hon nästan var framme vid den. Mikael syntes inte på verandan och dörren var låst.

Hon hade vänt åter mot byn då hon hejdade sig och gick tillbaka och ända ut på udden. Plötsligt såg hon Mikaels siluett i mörkret ute på bryggan där Harriet Vanger hade dränkt sin pappa. Då först andades hon ut.

Han hörde henne då hon kom ut på bryggan och vände sig om. Hon satte sig bredvid honom utan att säga någonting. Till sist bröt han tystnaden.

”Förlåt mig. Jag var bara tvungen att få vara i fred en stund.”

”Jag vet.”

Hon tände två cigaretter och gav honom den ena. Mikael tittade på henne. Lisbeth Salander var den mest asociala människa han någonsin träffat. Hon brukade ignorera varje försök från hans sida att prata om något personligt och hade aldrig tagit emot någon endaste sympatiyttring. Hon hade räddat hans liv och nu hade hon gett sig ut mitt i natten och letat rätt på honom ute i ingenstans. Han lade en arm runt henne.

”Nu vet jag vad jag har för prislapp. Vi har övergett de där tjejerna”, sa han. ”De kommer att tysta ned hela historien. Allt som finns i Martins källare kommer att försvinna.”

Lisbeth svarade inte.

”Erika hade rätt”, sa han. ”Jag hade gjort mera nytta om jag hade åkt till Spanien och haft sex med spanjorskor i en månad och sedan kommit hem och tagit itu med Wennerström. Nu har jag förlorat månader till ingen nytta.”

”Om du hade åkt till Spanien så skulle Martin Vanger fortfarande vara igång i sin källare.”

Tystnad. De satt tillsammans en lång stund innan han reste sig och föreslog att de skulle gå hem.

Mikael somnade före Lisbeth. Hon låg vaken och lyssnade till hans andetag. Efter en stund gick hon in i köket och kokade kaffe och satt i mörkret på kökssoffan och rökte flera cigaretter medan hon grubblade intensivt. Att Vanger och Frode skulle blåsa Mikael tog hon för givet. Det låg i deras natur. Men det var Mikaels problem och inte hennes. Eller hur?

Till sist fattade hon ett beslut. Hon fimpade och gick in till Mikael, tände sänglampan och ruskade honom tills han vaknade. Klockan var halv tre på morgonen.

”Vad?”

”Jag har en fråga. Sätt dig upp.”

Mikael satte sig upp och tittade sömndrucket på henne.

”När du blev åtalad — varför försvarade du dig inte?”

Mikael skakade på huvudet och mötte hennes blick. Han sneglade på klockan.

”Det är en lång historia, Lisbeth.”

”Berätta. Jag har tid.”

Han satt tyst en lång stund och övervägde vad han borde säga. Till sist bestämde han sig för sanningen.

”Jag hade inget försvar. Innehållet i artikeln var felaktigt.”

”När jag hackade din dator och läste din mailkorrespondens med Erika Berger fanns det gott om referenser till Wennerströmaffären, men ni diskuterade hela tiden praktiska detaljer om rättegången och ingenting om vad som egentligen hände. Berätta vad som gick på tok.”

”Lisbeth, jag kan inte släppa ut den verkliga storyn. Jag gick på en total blåsning. Jag och Erika är helt överens om att det skulle skada vår trovärdighet ännu mer om vi försökte berätta vad som verkligen hände.”

”Hörru Kalle Blomkvist, i går eftermiddag satt du och predikade något om vänskap och förtroende och vad det nu var. Jag tänker inte lägga ut storyn på nätet.”

Mikael protesterade några gånger. Han påminde Lisbeth om att klockan var mitt i natten och påstod att han inte orkade tänka på saken. Hon satt envist kvar ända tills han gav med sig. Han gick på toaletten och sköljde av sig i ansiktet och satte på kaffepannan igen. Sedan kom han tillbaka till sängen och berättade hur hans gamla skolkamrat Robert Lindberg hade väckt hans nyfikenhet i en gul Mälar-30 i gästhamnen i Arholma två år tidigare.

”Du menar att din kompis ljög?”

”Nej, inte alls. Han berättade exakt det han kände till och jag kunde verifiera vartenda ord i dokument från revisionen på SIB. Jag åkte till och med ned till Polen och fotograferade plåtskjulet där det stora Minosföretaget hade huserat. Och jag intervjuade flera av personerna som hade varit anställda på företaget. Alla sa exakt samma sak.”

”Jag förstår inte.”

Mikael suckade. Det dröjde innan han pratade igen.

”Jag hade en jävla bra story. Jag hade ännu inte konfronterat Wennerström själv, men storyn var vattentät och om jag hade publicerat i det ögonblicket skulle jag verkligen ha skakat om honom. Det skulle förmodligen inte ha gått till åtal för bedrägeri — affären hade redan godkänts av revisionen — men jag skulle ha skadat hans anseende.”

”Vad gick fel?”

”Någonstans på vägen hade någon snappat upp vad jag rotade i och Wennerström blev medveten om min existens. Och helt plötsligt började en jävla massa underliga saker hända. Först fick jag hotelser. Anonyma telefonsamtal från korttelefoner som inte gick att spåra. Erika fick också hotelser. Det var det vanliga dravlet, typ lägg ned annars ska vi spika upp dina bröst på en ladugårdsdörr och så vidare. Hon blev förstås jävligt irriterad.”

Han tog en cigarett av Lisbeth.

”Sedan hände en väldigt obehaglig grej. Sent en natt då jag lämnade redaktionen blev jag överfallen av två män som bara gick fram till mig och gav mig ett par råsopar. Jag var helt oförberedd och fick en fläskläpp och stöp i gatan. Jag kunde inte identifiera dem, men den ene såg ut som en gammal biker.”

”Okej.”

”Nu hade all den här uppvaktningen förstås bara effekten att Erika blev fly förbannad och jag blev tjurskallig. Vi skärpte säkerheten på Millennium. Problemet var bara att trakasserierna inte stod i proportion till innehållet i storyn. Vi kunde inte begripa varför allt detta hände.”

”Men den story du publicerade var något helt annat.”

”Exakt. Helt plötsligt gjorde vi ett genombrott. Vi fick en källa, en Deep Throat i Wennerströms krets. Den här källan var bokstavligen livrädd och vi fick bara möta honom på anonyma hotellrum. Han berättade att pengarna från Minosaffären hade använts till vapenaffärer i kriget i Jugoslavien. Wennerström hade gjort affärer med Ustasja. Inte nog med det, han kunde ge oss kopior på skriftliga dokument som bevis.”

”Ni trodde honom?”

”Han var skicklig. Han gav oss också tillräckligt med information för att leda oss till ytterligare en källa som kunde bekräfta storyn. Vi fick till och med en bild som visade hur en av Wennerströms närmaste medarbetare skakade hand med köparen. Det var ett detaljerat kanonmaterial och allting tycktes gå att bekräfta. Vi publicerade.”

”Och det var fejkat.”

”Det var fejk från början till slut”, bekräftade Mikael. ”Dokumenten var skickliga förfalskningar. Wennerströms advokat kunde till och med bevisa att bilden på Wennerströms underhuggare och Ustasjaledaren var ett montage — ett hopklipp av två olika bilder som tillverkats i PhotoShop.”

”Fascinerande”, sa Lisbeth Salander nyktert och nickade för sig själv.

”Eller hur. I efterhand var det lätt att se hur vi hade blivit manipulerade. Vår originalstory hade skadat Wennerström. Nu drunknade den i ett falsarium — den värsta mina jag någonsin hört talas om. Vi publicerade en story där Wennerström kunde plocka poäng efter poäng och bevisa sin oskuld. Och det var djävulskt skickligt gjort.”

”Ni kunde inte retirera och berätta sanningen. Ni hade inga som helst bevis för att Wennerström hade gjort falsariet.”

”Värre än så. Om vi hade försökt berätta sanningen och varit korkade nog att beskylla Wennerström för att ligga bakom skulle helt enkelt ingen ha trott oss. Det skulle ha sett ut som ett desperat försök att lägga skulden på en oskyldig industriledare. Vi skulle ha framstått som kompletta konspirationsteoretiker och stollar.”

”Jag förstår.”

”Wennerström var dubbelt garderad. Om fejken hade blivit känd skulle han ha kunnat påstå att det var någon av hans fiender som ville skandalisera honom. Och vi på Millennium skulle återigen ha förlorat all trovärdighet, eftersom vi gått på något som visade sig vara felaktigt.”

”Så du valde att inte försvara dig och ta ett fängelsestraff.”

”Jag förtjänade straffet”, sa Mikael med bitterhet i rösten. ”Jag hade gjort mig skyldig till ärekränkning. Nu vet du. Får jag sova nu?”

Mikael släckte lampan och slöt ögonen. Lisbeth lade sig bredvid. Hon låg tyst en stund.

”Wennerström är en gangster.”

”Jag vet det.”

”Nej, jag menar, jag vet att han är en gangster. Han jobbar med allt från ryska maffian till colombianska drogkarteller.”

”Vad menar du?”

”När jag lämnade min rapport till Frode gav han mig ett extrauppdrag. Han bad mig försöka ta reda på vad som egentligen hände i rättegången. Jag hade just börjat jobba med det då han ringde Armanskij och avbeställde jobbet.”

”Jaså.”

”Jag antar att de slopade undersökningen så fort du accepterade Henrik Vangers uppdrag. Då var det inte längre intressant.”

”Och?”

”Tja, jag gillar inte att lämna saker oavslutade. Jag hade några veckor… ledigt i våras när Armanskij inte hade några jobb till mig, så jag började gräva i Wennerström för skojs skull.”

Mikael satte sig upp och tände lampan och tittade på Lisbeth Salander. Han mötte hennes stora ögon. Hon såg faktiskt skuldmedveten ut.

”Fick du fram något?”

”Jag har hela hans hårddisk på min dator. Om du vill kan du få hur många bevis som helst på att han är en veritabel gangster.”

KAPITEL 28: Tisdag 29 juli — Fredag 24 oktober

Mikael Blomkvist hade hängt över hennes datautskrifter i tre dagar — kartonger med papper. Problemet var att detaljerna hela tiden ändrades. En optionsaffär i London. En valutaaffär i Paris genom ombud. Ett brevlådeföretag i Gibraltar. En plötslig fördubbling på ett konto på Chase Manhattan Bank i New York.

Och så de förbryllande frågetecknen: ett handelsbolag med 200 000 kronor på ett orört konto registrerat fem år tidigare i Santiago, Chile — ett av närmare trettio liknande företag i tolv olika länder — och inte en antydan om vilken verksamhet som man bedrev. Vilande bolag? I väntan på vad? Frontföretag för en annan verksamhet? Datorn gav inga svar på sådant som Wennerström hade i sitt huvud och som kanske var självklart för honom och därmed aldrig formulerades i ett elektroniskt dokument.

Salander var övertygad om att flertalet sådana frågor aldrig skulle kunna besvaras. De kunde se budskapet, men utan en nyckel skulle de inte kunna tolka betydelsen. Wennerströms imperium var som en lök där lager efter lager skalades av; en labyrint av företag som ägde varandra. Bolag, konton, fonder, värdepapper. De konstaterade att ingen — inte ens Wennerström själv — kunde ha total överblick. Wennerströms imperium hade ett eget liv.

Det fanns ett mönster, eller åtminstone en antydan till mönster. En labyrint av företag som ägde varandra. Wennerströms imperium var värderat till det befängda spektret mellan 100 och 400 miljarder kronor. Beroende på vem man frågade och hur man räknade. Men om företagen äger varandras tillgångar — vad blir då värdet av företagen?

När hon frågade tittade Mikael Blomkvist på henne med ett plågat ansiktsuttryck.

”Det där är esoterika”, svarade han och återgick till att sortera banktillgodohavanden.

De hade brådstörtat lämnat Hedebyön tidigt på morgonen när Lisbeth Salander släppt den bomb som nu uppslukade all vaken tid för Mikael Blomkvist. De hade åkt direkt hem till Lisbeth och tillbringat två dygn framför hennes dator medan hon guidat honom genom Wennerströms universum. Han hade många frågor. En av dessa var av ren nyfikenhet.

”Lisbeth, hur kan du praktiskt taget styra hans dator?”

”Det är en liten uppfinning min kollega Plague har gjort. Wennerström har en IBM laptop som han jobbar på, både hemma och på sitt kontor. Det betyder att all information finns på en enda hårddisk. Han har bredband i sin fastighet hemma. Plague har uppfunnit en sorts manschett som man knäpper runt själva bredbandskabeln och som jag testar åt honom; allting som Wennerström ser registreras av manschetten, som sänder informationen vidare till en server någonstans.”

”Har han ingen brandvägg?”

Lisbeth log.

”Jodå, han har en brandvägg. Men poängen är att manschetten också fungerar som en sorts brandvägg. Det tar en stund att hacka datorn på det här sättet. Säg att Wennerström får ett e-mail; det går först till Plagues manschett och kan läsas av oss innan det ens passerat hans brandvägg. Men det finurliga är att mailet skrivs om och det läggs till en källkod på några byte. Det här upprepas varje gång han laddar ned något till sin dator. Bilder är ännu bättre. Han surfar väldigt mycket på nätet. Varje gång han plockar hem en porrbild eller öppnar en ny hemsida lägger vi till några rader källkod. Efter ett tag, några timmar eller dagar beroende på hur mycket han använder datorn, har Wennerström laddat hem ett helt program på ungefär tre megabyte där varje bit fogas till nästa bit.”

”Och?”

”När de sista bitarna kommer på plats integreras programmet med hans Internetprogram. Han upplever det som att hans dator hänger sig och han måste göra en omstart. Under omstarten installeras en helt ny programvara. Han använder Microsoft Explorer. Nästa gång han startar Explorer startar han egentligen ett helt annat program, som ligger osynligt på hans desktop och ser ut och fungerar som Explorer, men som också gör en massa andra saker. Först tar det kontroll över hans brandvägg och ser till att allting verkar fungera. Sedan börjar det scanna av datorn och skickar bitar av information varje gång han klickar på musen då han surfar. Efter ett tag, återigen beroende på hur mycket han surfar, har vi ackumulerat en komplett spegel av innehållet på hans hårddisk på en server någonstans. Därmed är det dags för HT:n.”

”HT?”

”Sorry. Plague kallar det för HT. Hostile Takeover.”

”Jaha.”

”Det finurliga är vad som händer sedan. När strukturen är klar har Wennerström två kompletta hårddiskar, en på sin egen burk, en på vår server. Nästa gång han startar sin dator så startar han egentligen den speglade datorn. Han jobbar inte längre på sin egen dator utan i själva verket på vår server. Hans dator blir en aning långsammare, men det är knappt märkbart. Och när jag är uppkopplad till servern kan jag tappa hans dator i realtid. Varje gång Wennerström trycker på en tangent på sin dator ser jag det på min.”

”Jag antar att din kompis också är en hacker.”

”Det var han som ordnade avlyssningen i London. Han är en smula socialt inkompetent och träffar aldrig människor, men på nätet är han en legend.”

”Okej”, sa Mikael och log uppgivet mot henne. ”Fråga nummer två: Varför berättade du inte om Wennerström tidigare?”

”Du har aldrig frågat mig.”

”Och om jag aldrig hade frågat dig — ponera att jag aldrig träffat dig — så skulle du ha suttit på din kunskap om att Wennerström var en gangster medan Millennium gick i konkurs.”

”Det var ingen som hade bett mig avslöja Wennerström”, svarade Lisbeth med snusförnuftig röst.

”Men om?”

”Jag berättade ju”, svarade hon defensivt.

Mikael släppte ämnet.

Mikael var helt absorberad av det som fanns i Wennerströms dator. Lisbeth hade bränt ned innehållet i Wennerströms hårddisk — drygt fem gigabyte — på ett tiotal cd-skivor och kände sig som om hon mer eller mindre hade flyttat in i Mikaels lägenhet. Hon väntade tålmodigt och besvarade de frågor han hela tiden ställde.

”Jag begriper inte hur han kan vara så djävulskt korkad att han samlar allt material om sin smutsiga byk på en hårddisk”, sa Mikael. ”Om det någonsin hamnar hos polisen…”

”Folk är inte rationella. Min gissning är att han helt enkelt inte tror att polisen någonsin skulle få för sig att ta hans dator i beslag.”

”Höjd över alla misstankar. Jag håller med om att han är en arrogant skitstövel, men han måste ju ha säkerhetskonsulter omkring sig som talar om hur han ska hantera sin dator. Det finns material i datorn som sträcker sig så långt tillbaka i tiden som till 1993.”

”Datorn är rätt ny. Den tillverkades för ett år sedan, men han tycks ha överfört all gammal korrespondens och sånt till hårddisken istället för att lagra på cd-skivor. Men han använder i alla fall krypteringsprogram.”

”Vilket är helt värdelöst om du befinner dig inne i hans dator och läser av lösenorden varje gång han skriver in dem.”

När de hade varit tillbaka i Stockholm i fyra dagar ringde plötsligt Christer Malm på Mikaels mobil och väckte honom vid tretiden på natten.

”Henry Cortez var ute på krogen med en väninna i kväll.”

”Jaha”, svarade Mikael sömndrucket.

”På väg hem hamnade de på Centralens krog.”

”Det är inget bra ställe att förföra på.”

”Lyssna. Janne Dahlman har semester. Henry upptäckte plötsligt honom vid ett bord i sällskap med en annan man.”

”Och?”

”Henry kände igen sällskapet från hans byline. Krister Söder.”

”Jag tycker mig känna igen namnet, men…”

”Han jobbar på Finansmagasinet Monopol som ägs av Wennerströmgruppen”, fortsatte Malm.

Mikael satte sig upp i sängen.

”Är du kvar?”

”Jag är kvar. Det behöver inte betyda något. Söder är en vanlig journalist och kan vara en gammal kompis till Dahlman.”

”Okej, jag är paranoid. För tre månader sedan köpte Millennium ett reportage av en frilans. Veckan innan vi skulle publicera körde Söder ett nästan identiskt avslöjande. Det var samma story om en mobiltillverkare som mörkat en rapport om att de använder en felaktig komponent som kan ge kortslutning.”

”Jag hör vad du säger. Men det är sådant som händer. Har du pratat med Erika?”

”Nej, hon är fortfarande bortrest och kommer hem först nästa vecka.”

”Gör ingenting. Jag ringer tillbaka senare”, sa Mikael och stängde mobilen.

”Problem?” frågade Lisbeth Salander.

”Millennium”, sa Mikael. Jag måste åka in en sväng. Har du lust att hänga med?”

Redaktionen var öde vid fyratiden på morgonen. Det tog Lisbeth Salander ungefär tre minuter att knäcka lösenordsskyddet på Janne Dahlmans dator och ytterligare två minuter att överföra innehållet till Mikaels iBook.

Merparten av mailen fanns dock i Janne Dahlmans egen laptop, som de inte hade tillgång till. Men genom hans stationära arbetsdator på Millennium kunde Lisbeth Salander lista ut att Dahlman förutom sin egen millennium.se-adress hade ett privat hotmailkonto på Internet. Det tog henne sex minuter att knäcka kontot och ladda ned hans korrespondens från det senaste året. Fem minuter senare hade Mikael belägg för att Janne Dahlman både läckt information om situationen på Millennium och hållit redaktören på Finansmagasinet Monopol uppdaterad om vilka reportage Erika Berger planerat till olika nummer. Spionaget hade pågått åtminstone sedan föregående höst.

De stängde datorerna och gick tillbaka till Mikaels lägenhet och sov några timmar. Han ringde till Christer Malm vid tiotiden på morgonen.

”Jag har bevis för att Dahlman jobbar för Wennerström.”

”Jag visste väl det. Okej, jag ger det där jävla svinet sparken i dag.”

”Gör inte det. Gör absolut ingenting.”

”Ingenting?”

”Christer, lita på mig. Hur länge har Dahlman semester?”

”Han börjar jobba på måndag.”

”Hur många är inne på redaktionen i dag?”

”Tja, det är halvtomt.”

”Kan du kalla till ett möte klockan två. Säg inte vad det handlar om. Jag kommer dit.”

Det var sex personer som bänkade sig vid konferensbordet framför Mikael. Christer Malm såg trött ut. Henry Cortez såg nyförälskad ut på det sätt som bara tjugofyraåringar kan göra. Monika Nilsson såg förväntansfull ut; Christer Malm hade inte sagt ett ord om vad mötet skulle handla om, men hon hade varit med tillräckligt länge för att veta att något ovanligt var i görningen, och hon var irriterad över att ha hållits utanför the information loop. Den enda som såg ut som vanligt var deltidaren Ingela Oskarsson, som jobbade två dagar i veckan med att sköta administration och prenumerantregister och annat, och som inte hade sett riktigt avstressad ut sedan hon blev mamma två år tidigare. Den andra deltidaren var frilansjournalisten Lotta Karim, som hade ett liknande kontrakt som Henry Cortez och just hade börjat jobba efter semestern. Christer hade också lyckats mobilisera Sonny Magnusson från semestern.

Mikael började med att hälsa på alla och bad om ursäkt för att han varit så totalt frånvarande under året.

”Det vi ska diskutera i dag har varken jag eller Christer hunnit dra med Erika, men jag kan försäkra er om att i det här fallet talar jag för henne. I dag ska vi avgöra Millenniums framtid.”

Han gjorde en paus och lät orden sjunka in. Ingen ställde några frågor.

”Det senaste året har varit tungt. Jag är förvånad över att ingen av er har kommit på bättre tankar och sökt jobb någon annanstans. Jag måste utgå från att ni antingen är spritt språngande galna eller exceptionellt lojala och råkar gilla att jobba på just den här tidningen. Jag tänker därför lägga några kort på bordet och be er om en sista insats.”

”Sista insats”, undrade Monika Nilsson. ”Det låter som om du tänker lägga ned tidningen?”

”Exakt”, svarade Mikael. ”Efter semestern kommer Erika att samla oss alla till ett dystert redaktionsmöte med besked om att Millennium läggs ned till jul och att ni alla är uppsagda.”

Nu spred sig en viss oro i församlingen. Till och med Christer Malm trodde för en sekund att Mikael menade allvar. Sedan noterade alla hans belåtna leende.

”Det ni ska göra under hösten är att spela dubbelspel. Det är nämligen så att vår käre redaktionssekreterare Janne Dahlman extraknäcker som informatör åt Hans-Erik Wennerström. Fienden är följaktligen hela tiden informerad om exakt vad som sker på redaktionen och det förklarar en hel del av de bakslag vi råkat ut för det senaste året. Inte minst du, Sonny, då en del annonsörer som verkat positiva plötsligt har dragit sig ur.”

”Det kunde jag väl ge mig fan på”, sa Monika Nilsson.

Janne Dahlman hade aldrig varit särskilt populär på redaktionen och avslöjandet var uppenbarligen ingen chock för någon. Mikael avbröt det mummel som uppstod.

”Orsaken till att jag berättar det här för er är att jag har absolut förtroende för er. Jag har jobbat ihop med er i flera år och jag vet att ni har huvudena rätt påskruvade. Därför vet jag också att ni kommer att spela med i vad som händer nu i höst. Det är utomordentligt viktigt att Wennerström förleds att tro att Millennium håller på att kollapsa. Det blir ert jobb att få honom att tro det.”

”Hur ligger vi egentligen till?” frågade Henry Cortez.

”Så här är det. Jag vet att det har varit jobbigt för alla och vi är inte i hamn ännu. Millennium borde enligt allt sunt förnuft vara på väg ned i graven. Jag ger er mitt ord på att det inte kommer att ske. Millennium är i dag starkare än vad vi var för ett år sedan. När det här mötet är över kommer jag att försvinna igen i drygt två månader. Fram mot slutet av oktober är jag tillbaka. Då kommer vi att klippa vingarna av Hans-Erik Wennerström.”

”Hur då?” undrade Cortez.

”Sorry. Det tänker jag inte läcka till er. Jag kommer att skriva en ny story om Wennerström. Den här gången ska vi göra det på rätt sätt. Sedan ska vi börja rusta för julfest här på tidningen. Jag tänker mig helstekt Wennerström till förrätt och diverse kritiker till efterrätt.”

Plötsligt var stämningen munter. Mikael undrade hur han skulle ha känt sig om han suttit vid konferensbordet och lyssnat till sig själv. Misstänksam? Jo förmodligen. Men uppenbarligen hade han ännu förtroendekapital bland Millenniums lilla skara av anställda. Han höll upp handen igen.

”För att det här ska lyckas är det viktigt att Wennerström tror att Millennium håller på att gå under. Jag vill inte att han ska hitta på någon motkampanj eller sopa undan bevis i sista minuten. Därför ska vi till att börja med skriva ett manus som ni ska jobba efter i höst. För det första är det viktigt att inget av det vi diskuterar i dag sätts på papper eller diskuteras per e-post eller med någon utanför det här rummet. Vi vet inte i vilken utsträckning Dahlman rotar i våra datorer och jag har blivit varse att det tydligen är ganska enkelt att läsa medarbetarnas privata e-post. Alltså — det här drar vi muntligt. Om ni under de närmaste veckorna måste ventilera det här så får ni vända er till Christer och träffas hemma hos honom. Ytterst diskret.”

Mikael skrev ingen e-post på en whiteboard.

”För det andra ska ni bli ovänner. Jag vill att ni börjar med att hacka på mig varje gång Janne Dahlman är i närheten. Överdriv inte. Låt bara era naturliga bitchiga egon kliva fram. Christer, jag vill att du och Erika har en allvarlig schism. Använd fantasin och var hemlighetsfull om orsaken, men få det att se ut som om tidningen håller på att spricka och att alla är ovänner med varandra.”

Han skrev bitching på whiteboarden.

”För det tredje: När Erika kommer hem ska du, Christer, informera henne om vad som är på gång. Hennes jobb blir att se till att Janne Dahlman tror att vårt avtal med Vangerkoncernen — som håller oss flytande just nu — har gått i putten på grund av att Henrik Vanger är svårt sjuk och Martin Vanger har kört ihjäl sig.”

Han skrev ordet desinformation.

”Men avtalet är alltså solitt?” undrade Monika Nilsson.

”Tro mig”, sa Mikael bistert. ”Vangerkoncernen kommer att gå mycket långt för att se till att Millennium överlever. Om några veckor, säg i slutet av augusti, ska Erika sammankalla ett möte och varsla om uppsägningar. Det är viktigt att ni alla begriper att det är en fejk och att den enda som kommer att försvinna härifrån är Janne Dahlman. Men spela med hela tiden. Börja prata om att ni har sökt nytt jobb och snacka om hur usel referens det är att ha Millennium i sitt CV. Och så vidare.”

”Och du tror att det här spelet kommer att rädda Millennium?” frågade Sonny Magnusson.

”Jag vet att det kommer att göra det. Sonny, jag vill att du sätter ihop en fejkad månadsrapport som visar att annonsmarknaden svängt de senaste månaderna och att antalet prenumeranter nu också sjunker.”

”Det här låter kul”, sa Monika. ”Ska vi hålla det internt på redaktionen eller ska vi läcka till andra media också?”

”Håll det internt på redaktionen. Om storyn dyker upp någon annanstans vet vi vem som har placerat den. Om någon frågar oss om några månader så ska vi bara kunna svara — vad då, du har lyssnat på grundlösa rykten och det har väl aldrig varit aktuellt att lägga ned Millennium. Det bästa som kan hända är att Dahlman går ut och tipsar andra massmedia. Då får han själv stå där som en idiot efteråt. Om ni kan ge Dahlman ett eller annat tips på någon trovärdig men komplett idiotisk historia så är det helt okej.”

De ägnade två timmar åt att koka ihop ett scenario och fördela roller till var och en.

Efter mötet gick Mikael och drack kaffe med Christer Malm på Java vid Hornsgatspuckeln.

”Christer, det är väldigt viktigt att du plockar upp Erika redan på Arlanda och sätter in henne i läget. Du måste övertyga henne om att hon ska spela med i det här spelet. Om jag känner henne rätt kommer hon att vilja ta itu med Dahlman omedelbart — det får inte ske. Jag vill inte att Wennerström ska ha en susning och hinna fiffla bort något bevismaterial.”

”Okej.”

”Och se till att Erika håller sig borta från e-posten tills hon installerat krypteringsprogrammet PGP och lärt sig att använda det. Genom Dahlman kan Wennerström med stor sannolikhet läsa allt vi mailar till varandra. Jag vill att du och alla andra på redaktionen installerar PGP. Gör det naturligt. Du ska få ett namn på en datakonsult som du ska kontakta och som kommer att se över nätverk och datorer för alla på redaktionen. Låt honom installera programvaran som om det är en helt naturlig service.”

”Jag ska göra mitt bästa. Men Mikael — vad har du på gång?”

”Wennerström. Jag tänker spika upp honom på en ladugårdsdörr.”

”Hur?”

”Sorry. Tills vidare är det min hemlighet. Låt mig bara säga att jag har material som kommer att få vårt förra avslöjande att se ut som familjeunderhållning.”

Christer Malm såg besvärad ut.

”Jag har alltid litat på dig, Mikael. Betyder det här att du inte litar på mig?”

Mikael skrattade.

”Nej. Men just nu bedriver jag tämligen grov kriminell verksamhet, som kan ge mig två års fängelse. Det är så att säga formerna för min research som är lite tveksamma… Jag spelar med ungefär lika schysta metoder som Wennerström. Jag vill inte att du eller Erika eller någon annan på Millennium ska vara inblandad på något sätt.”

”Du har en förmåga att oroa mig.”

”Ta det lugnt. Och du kan hälsa Erika att storyn kommer att bli stor. Mycket stor.”

”Erika kommer att vilja veta vad du har på gång…”

Mikael funderade en sekund. Sedan log han.

”Hälsa henne att hon gjorde helt klart för mig i våras när hon skrev kontrakt med Henrik Vanger bakom ryggen på mig att jag numera bara är en vanlig dödlig frilans, som inte längre sitter i styrelsen och inte har något inflytande på Millenniums policy. Det måste betyda att jag heller inte längre har några skyldigheter att informera henne. Men jag lovar att om hon uppför sig bra så ska jag ge henne första tjing på storyn.”

Christer Malm garvade plötsligt.

”Hon kommer att bli rasande”, konstaterade han muntert.

Mikael insåg att han inte varit helt ärlig mot Christer Malm. Han undvek medvetet Erika. Det naturliga hade varit att omedelbart ta kontakt med henne och inviga henne i den information han satt på. Men han ville inte prata med henne. Vid dussintals tillfällen hade han stått med mobiltelefonen i handen och klickat fram hennes nummer. Varje gång hade han ångrat sig.

Han visste vad som var problemet. Han kunde inte se henne i ögonen.

Den cover up han bidragit till i Hedestad var journalistiskt oförlåtlig. Han hade ingen aning om hur han skulle förklara det för henne utan att ljuga, och var det något han aldrig någonsin tänkte göra så var det att ljuga för Erika Berger.

Och framför allt orkade han inte ta itu med den biten samtidigt som han skulle ge sig på Wennerström. Följaktligen sköt han upp mötet, stängde av mobilen och avstod från att prata med henne. Han visste att det bara var ett tillfälligt uppskov.

Omedelbart efter redaktionsmötet flyttade Mikael ut till sin stuga i Sandhamn, där han inte varit på över ett år. I bagaget hade han två kartonger utprintat material och de cd-skivor som Lisbeth Salander hade försett honom med. Han bunkrade upp med mat, låste in sig, öppnade sin iBook och började skriva. Han gick en kort promenad och köpte tidningar och handlade varje dag. Det var fortfarande fullt med segelbåtar i gästhamnen och ungdomar som lånat pappas båt satt som vanligt på Dykarbaren och söp sig redlösa. Mikael märkte knappt omgivningen. Han satt i praktiken framför sin dator från den stund han slog upp ögonen till dess att han stupade av utmattning på kvällen.

Krypterad e-post från chefredaktör ‹Erika.berger@millennium.se› till tjänstledige ansvarige utgivaren ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›:

När Lisbeth Salander kom ut till Sandhamn mötte hon en orakad och hålögd Mikael Blomkvist, som gav henne en snabb kram och bad henne att sätta på kaffe och vänta medan han avslutade något i texten.

Lisbeth såg sig omkring i hans stuga och konstaterade nästan omedelbart att hon trivdes. Huset stod direkt på en brygga, med vattnet två meter från dörren. Det var bara 6 x 5 meter, men så högt i tak att ett sovloft rymdes i toppen av en spiraltrappa. Hon kunde stå raklång — Mikael var tvungen att huka sig några centimeter. Hon inspekterade sängen och konstaterade att den var bred nog att rymma dem båda.

Stugan hade ett stort fönster mot vattnet, alldeles intill ytterdörren. Där fanns Mikaels köksbord som också fungerade som arbetsbord. På väggen vid arbetsbordet fanns en hylla med en cd-spelare och en stor samling Elvis Presley blandat med hårdrock, vilket inte var Lisbeths förstahandsval av musik.

I ett hörn stod en täljstenskamin med glasad front. I övrigt bestod möblemanget bara av ett stort väggfast kläd- och linneskåp och en diskbänk, som även fungerade som tvättalkov, bakom ett duschdraperi. Vid diskbänken fanns ett litet fönster mot stugans sida. Under spiraltrappan hade han byggt ett avskilt utrymme för en mulltoalett. Hela stugan var inredd som kajutan i en båt, med fiffiga stuvfack.

I sin personundersökning om Mikael Blomkvist hade hon slagit fast att han hade renoverat stugan och snickrat ihop inredningen själv — en slutsats hämtad från kommentarer från en bekant som skickat honom e-post efter ett besök i Sandhamn, och som imponerats av hans händighet. Allting var välstädat, anspråkslöst och enkelt, nästan spartanskt. Hon förstod varför han älskade stugan i Sandhamn så mycket.

Efter två timmar lyckades hon distrahera Mikael till den grad att han frustrerad stängde datorn, rakade sig och tog henne på en guidad rundtur i Sandhamn. Vädret var regnigt och blåsigt och de landade strax på värdshuset. Mikael berättade vad han hade skrivit och Lisbeth gav honom en cd-skiva med uppdateringar från Wennerströms dator.

Sedan drog hon hem honom till loftet och lyckades få av honom kläderna och distraherade honom ytterligare. Hon vaknade sent på natten av att hon var ensam i sängen och tittade ned från loftet och såg honom sitta böjd över sin dator. Hon låg länge med huvudet lutat i handen och betraktade honom. Han verkade lycklig, och själv kände hon sig plötsligt besynnerligt tillfreds med tillvaron.

Lisbeth stannade bara i fem dagar innan hon åkte tillbaka till Stockholm för ett jobb som Dragan Armanskij desperat ringt om. Hon ägnade elva arbetsdagar åt uppgiften, avrapporterade och åkte ut till Sandhamn igen. Papperstraven med utprintade sidor vid Mikaels iBook hade vuxit.

Den här gången stannade hon i fyra veckor. De utvecklade en rutin. De klev upp klockan åtta och åt frukost och umgicks någon timme. Därefter arbetade Mikael intensivt till sent på eftermiddagen, då de gick en promenad och pratade med varandra. Lisbeth tillbringade merparten av dagarna i sängen, där hon antingen läste böcker eller surfade på nätet via Mikaels ADSL-modem. Hon undvek att störa Mikael under dagarna. De åt middag ganska sent och först därefter tog Lisbeth initiativet och tvingade upp honom till sovloftet, där hon såg till att han ägnade henne all tänkbar uppmärksamhet.

Lisbeth upplevde det som om hon befann sig på sitt livs första semester.

Krypterad e-post från ‹Erika.berger@millennium.se›

Till ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›:

I början av oktober läste Lisbeth Salander en notis som hon hittat i Hedestads-Kurirens nätupplaga. Hon gjorde Mikael uppmärksam på den. Isabella Vanger hade avlidit efter en kort tids sjukdom. Hon sörjdes av sin nyligen återuppståndna dotter Harriet Vanger.

Krypterad e-post från ‹Erika.berger@millennium.se›

Till ‹Mikael.Blomkvist@millennium.se›:

Dagen därpå fick Mikael ytterligare ett mail.

Lisbeth ägnade inte Mikaels skrivande särskilt stort intresse. Hon tittade upp från sin bok då Mikael sa någonting som hon först inte uppfattade.

”Förlåt. Jag pratade högt. Jag sa att det här är grovt.”

”Vad är grovt?”

”Wennerström hade en affär med en tjugotvåårig servitris som han gjorde med barn. Har du inte läst hans korrespondens med advokaten?”

”Snälla Mikael — du har tio år av korrespondens, e-post, avtal, resehandlingar och gud vet vad på den där hårddisken. Så fascinerad av Wennerström är jag inte att jag smäller i mig sex gigabyte med nonsens. Jag har läst en bråkdel, mest för att tillfredsställa min nyfikenhet, och konstaterat att han är en gangster.”

”Okej. Han gjorde henne med barn 1997. Då hon ville ha kompensation satte hans advokat någon på att övertala henne att göra abort. Jag antar att avsikten var att erbjuda henne en summa pengar, men hon var inte intresserad. Då gick övertalningen till så att torpeden höll henne under vattenytan i ett badkar till dess att hon gick med på att lämna Wennerström i fred. Och detta skriver Wennerströms idiot till advokat i ett mail — för all del krypterat, men i alla fall… Jag ger inte mycket för begåvningsnivån i den här samlingen.”

”Hur gick det med tjejen?”

”Hon gjorde abort. Wennerström var nöjd.”

Lisbeth Salander sa ingenting på tio minuter. Hennes ögon hade plötsligt blivit svarta.

”Ytterligare en man som hatar kvinnor”, mumlade hon till sist. Mikael hörde henne inte.

Hon lånade cd-skivorna och tillbringade de närmaste dagarna med att noggrant läsa Wennerströms e-post och andra dokument. Medan Mikael jobbade vidare låg Lisbeth på sovloftet med sin PowerBook i knäet och funderade över Wennerströms märkliga imperium.

Hon hade fått en besynnerlig tanke som hon plötsligt inte kunde släppa. Mest av allt undrade hon varför hon inte tänkt tanken tidigare.

I slutet av oktober printade Mikael ut en sida och stängde av datorn redan klockan elva på förmiddagen. Utan ett ord klättrade han upp till sovloftet och räckte Lisbeth en försvarlig bunt papper. Därefter somnade han. Hon väckte honom på kvällen och framförde synpunkter på texten.

Strax efter två på morgonen gjorde Mikael en sista backup på sin text.

Nästa dag bommade han igen fönsterluckorna i stugan och låste. Lisbeths semester var över. De åkte in till Stockholm tillsammans.

Innan de var framme i Stockholm hade Mikael en känslig fråga som han måste dryfta med Lisbeth. Han tog upp ämnet då de drack kaffe ur pappersmuggar på Vaxholmsbåten.

”Det vi måste komma överens om är vad jag ska berätta för Erika. Hon kommer att vägra publicera detta om jag inte kan förklara hur jag har fått tag på materialet.”

Erika Berger. Mikaels mångåriga älskarinna och chefredaktör. Lisbeth hade aldrig träffat henne och var inte säker på att hon ville göra det heller. Hon kändes som en odefinierad störning i tillvaron.

”Vad vet hon om mig?”

”Ingenting.” Han suckade. ”Faktum är att jag har undvikit Erika ända sedan i somras. Jag har inte kunnat berätta om vad som hände i Hedestad därför att jag skäms så förbannat. Hon är väldigt frustrerad över att jag har varit så knapphändig med information. Hon vet naturligtvis att jag har suttit ute i Sandhamn och skrivit den här texten, men hon vet inte vad den innehåller.”

”Hmm.”

”Om ett par timmar får hon manuset. Då kommer hon att föranstalta ett tredje gradens läxförhör. Frågan är vad jag ska säga till henne.”

”Vad vill du säga?”

”Jag vill berätta sanningen.”

Lisbeth fick en rynka mellan ögonbrynen.

”Lisbeth, Erika och jag grälar nästan alltid. Det är liksom en del av vår jargong. Men vi litar obetingat på varandra. Hon är absolut pålitlig. Du är en källa. Hon skulle hellre dö än avslöja dig.”

”Hur många fler kommer du att behöva berätta för?”

”Absolut ingen. Det kommer att gå i graven med mig och Erika. Men jag kommer inte att avslöja din hemlighet för henne om du säger nej. Däremot tänker jag inte ljuga för Erika och hitta på någon källa som inte finns.”

Lisbeth funderade ända tills de lade till nedanför Grand Hotel. Konsekvensanalys. Till sist gav hon motvilligt Mikael tillstånd att presentera henne för Erika. Han satte på mobilen och ringde.

Erika Berger fick samtalet från Mikael mitt i ett lunchmöte med Malin Eriksson, som hon övervägde att anställa som redaktionssekreterare. Malin var tjugonio år och hade arbetat i vikariesvängen i fem år. Hon hade aldrig haft ett fast jobb och hade börjat misströsta om att någonsin få något. Tjänsten var inte utannonserad; Erika hade fått tips om Malin Eriksson genom en gammal bekant på en veckotidning. Hon hade ringt upp henne samma dag som hon slutade sitt senaste vikariat och hört efter om hon var intresserad av att söka jobb på Millennium.

”Det är ett vikariat på tre månader”, sa Erika. ”Men om det funkar kan det bli fast.”

”Jag har hört rykten om att Millennium kommer att läggas ned snart.”

Erika Berger log.

”Du ska inte tro på rykten.”

”Den här Dahlman som jag ska ersätta…” Malin Eriksson tvekade. ”Han går till en tidning som ägs av Hans-Erik Wennerström…”

Erika nickade. ”Det är väl knappast någon branschhemlighet att vi befinner oss i konflikt med Wennerström. Han gillar inte folk som är anställda på Millennium.”

”Så om jag tar jobb på Millennium kommer även jag att hamna i den kategorin.”

”Sannolikheten är stor för det, ja.”

”Men Dahlman fick jobb på Finansmagasinet?”

”Man kan säga att det är Wennerströms sätt att betala för diverse tjänster som Dahlman gjort. Är du fortfarande intresserad?”

Malin Eriksson funderade en stund. Sedan nickade hon.

”När vill du att jag ska börja?”

Just då ringde Mikael Blomkvist och avbröt anställningsintervjun.

Erika använde sina egna nycklar för att öppna dörren till Mikaels lägenhet. Det var första gången sedan hans korta besök på redaktionen vid midsommar som hon träffat honom öga mot öga. Hon gick in i vardagsrummet och hittade en anorektiskt mager flicka i soffan, klädd i en nött skinnjacka och med fötterna uppslängda på soffbordet. Hon trodde först att flickan var i femtonårsåldern, men det var innan hon såg hennes ögon. Hon betraktade fortfarande uppenbarelsen när Mikael kom in med en kanna kaffe och fikabröd.

Mikael och Erika granskade varandra.

”Förlåt att jag varit alldeles omöjlig”, sa Mikael.

Erika lade huvudet på sned. Någonting hade förändrats hos Mikael. Han såg tärd ut, magrare än hon mindes honom. Hans ögon var skamsna och en kort sekund undvek han hennes blick. Hon sneglade på hans hals. Där syntes en bleknad men tydligt urskiljbar rand.

”Jag har undvikit dig. Det är en väldigt lång historia och jag är inte stolt över min roll i den. Men vi får ta det senare… just nu vill jag presentera dig för den här unga damen. Erika, det här är Lisbeth Salander. Lisbeth, Erika Berger är chefredaktör på Millennium och min bästa vän.”

Lisbeth granskade hennes eleganta kläder och självsäkra uppträdande och bestämde sig redan efter tio sekunder för att Erika Berger sannolikt inte skulle bli hennes bästa vän.

Mötet varade i fem timmar. Erika ringde två gånger och avbokade andra möten. Hon ägnade en timme åt att läsa delar av det bokmanus som Mikael hade satt i hennes hand. Hon hade tusen frågor men insåg att det skulle ta veckor innan hon fick dem besvarade. Det viktiga var det manuskript som hon slutligen lade ifrån sig. Om ens bråkdelen av dessa påståenden var korrekta hade en helt ny situation uppstått.

Erika tittade på Mikael. Hon hade aldrig tvivlat på att han var en ärlig människa, men under en kort sekund kände hon svindel och undrade om Wennerströmaffären hade knäckt honom — att han hade producerat ett fantasifoster. I det ögonblicket ställde Mikael fram två kartonger med utprintat källmaterial. Erika bleknade. Naturligtvis ville hon veta hur han hade kommit i besittning av materialet.

Det tog en lång stund att övertyga henne om att den besynnerliga flickan, som ännu inte hade sagt ett ord under mötet, hade obegränsad tillgång till Hans-Erik Wennerströms dator. Inte bara hans — hon hade också hackat sig in i flera av hans advokaters och närmaste medarbetares datorer.

Erikas spontana reaktion var att de inte kunde använda materialet eftersom det tillkommit genom illegalt dataintrång.

Men det kunde de naturligtvis. Mikael påpekade att de inte hade någon skyldighet att redovisa hur de hade fått tag på materialet. De kunde lika gärna ha en källa med tillgång till Wennerströms dator som hade bränt ned hans hårddisk på några cd-skivor.

Till sist förstod Erika vilket vapen hon höll i sin hand. Hon kände sig utmattad och hade fortfarande frågor, men visste inte var hon skulle börja. Slutligen lutade hon sig bakåt i soffan och slog ut med armarna.

”Mikael, vad hände uppe i Hedestad?”

Lisbeth Salander tittade snabbt upp. Mikael satt tyst en lång stund. Han svarade med en motfråga.

”Hur kommer du överens med Harriet Vanger?”

”Bra. Tror jag. Jag har träffat henne två gånger. Jag och Christer åkte upp till Hedestad för ett styrelsemöte i förra veckan. Vi drack oss berusade på vin.”

”Och hur gick styrelsemötet?”

”Hon håller sitt ord.”

”Ricky, jag vet att du är frustrerad över att jag har duckat och hittat på ursäkter för att slippa berätta. Du och jag har aldrig haft hemligheter för varandra och helt plötsligt har jag ett halvår av mitt liv som jag… inte klarar av att berätta om för dig.”

Erika mötte Mikaels blick. Hon kände honom utan och innan, men det hon läste i hans ögon var något hon aldrig tidigare sett. Han såg vädjande ut. Han bönföll henne att inte fråga. Hon öppnade munnen och tittade hjälplöst på honom. Lisbeth Salander iakttog deras tysta konversation med neutral blick. Hon lade sig inte i samtalet.

”Var det så illa?”

”Det var värre. Jag har fruktat det här samtalet. Jag lovar att berätta för dig, men jag har ägnat flera månader åt att trycka ned känslorna medan Wennerström absorberat mitt intresse… jag är inte riktigt beredd än. Jag skulle vara glad om Harriet berättade istället för mig.”

”Vad är det för märken du har runt halsen?”

”Lisbeth räddade mitt liv däruppe. Om hon inte hade funnits där hade jag varit död nu.”

Erikas ögon vidgades. Hon tittade på flickan i skinnjackan.

”Och just nu måste du göra ett avtal med henne. Hon är vår källa.”

Erika Berger satt stilla en lång stund och funderade. Sedan gjorde hon något som förbluffade Mikael och chockerade Lisbeth och till och med överraskade henne själv. Hela tiden som hon suttit vid Mikaels vardagsrumsbord hade hon känt Lisbeth Salanders blick. En tystlåten flicka med fientliga vibrationer.

Erika reste sig upp och gick runt bordet och slog armarna om Lisbeth Salander. Lisbeth värjde sig som en mask som håller på att bli krokad.

KAPITEL 29: Lördag 1 november — Tisdag 25 november

Lisbeth Salander surfade i Hans-Erik Wennerströms cyberimperium. Hon hade suttit fixerad vid dataskärmen i drygt elva timmar. Det hugskott som hade materialiserats i någon outforskad avkrok av hennes hjärna under sista veckan i Sandhamn hade vuxit till en manisk sysselsättning. I fyra veckor hade hon isolerat sig i sin lägenhet och ignorerat alla samtal från Dragan Armanskij. Hon hade tillbringat tolv eller femton timmar varje dygn framför dataskärmen, och övrig vaken tid hade hon grubblat på ett och samma problem.

Under månaden som gått hade hon haft sporadisk kontakt med Mikael Blomkvist; han var lika besatt och upptagen av sitt arbete på Millenniums redaktion. De hade konfererat på telefon ett par gånger i veckan och hon hade fortlöpande hållit honom uppdaterad om Wennerströms korrespondens och andra förehavanden.

För hundrade gången gick hon igenom varje detalj. Hon var inte rädd att hon hade missat något, men hon var inte säker på att hon hade förstått hur alla intrikata kopplingar hängde ihop.

Wennerströms omskrivna imperium var som en levande och oformlig, pulserande organism, som ständigt bytte skepnad. Det bestod av optioner, obligationer, aktier, delägarskap, låneräntor, inkomsträntor, panter, konton, transfereringar och tusen andra beståndsdelar. En sagolikt stor del av tillgångarna fanns placerade i brevlådeföretag som ägde varandra.

Ekonominissarnas mest fantastiska analyser av Wennerstroem Group uppskattade värdet till över 900 miljarder kronor. Det var en bluff, eller åtminstone en grovt överdriven siffra. Men Wennerström var ingen fattiglapp. Lisbeth Salander uppskattade de verkliga tillgångarna till mellan 90 och 100 miljarder kronor, vilket inte var fy skam. En seriös revision av hela koncernen skulle ta år i anspråk. Sammantaget hade Salander identifierat närmare tretusen separata konton och banktillgångar över hela världen. Wennerström ägnade sig åt svindel i en sådan omfattning att det inte längre var brottsligt — det var affärer.

Någonstans i den Wennerströmska organismen fanns också substans. Tre tillgångar dök ständigt upp i hierarkin. De fasta svenska tillgångarna var oantastliga och autentiska, uthängda till offentlig granskning, bokslut och revisioner. Den amerikanska verksamheten var solid och en bank i New York utgjorde basen för alla rörliga pengar. Storyn låg i verksamheten med brevlådeföretag på platser som Gibraltar och Cypern och Macao. Wennerström var som en diversebutik för illegal vapenhandel, pengatvätt för suspekta företag i Colombia och synnerligen oortodoxa affärer i Ryssland.

Ett anonymt konto på Caymanöarna var speciellt; det kontrollerades av Wennerström personligen, men stod utanför alla affärer. Någon tiondels promille av varje affär som Wennerström gjorde droppade hela tiden in till Caymanöarna via brevlådeföretag.

Salander arbetade i ett hypnotiskt tillstånd. Konton — klick — e-post — klick — balansräkningar — klick. Hon noterade de senaste transfereringarna. Hon följde spåret av en liten transaktion i Japan till Singapore och vidare via Luxemburg till Caymanöarna. Hon förstod hur det fungerade. Hon var som en del av impulserna i cyberrymden. Små förändringar. Den senaste e-posten. Ett enda magert mail av någorlunda perifert intresse hade avsänts klockan tio på kvällen. Krypteringsprogrammet PGP, rattle, rattle, ett skämt för den som redan befann sig inne i hans dator och kunde läsa meddelandet i klartext:

Inget dramatiskt. Låt honom grubbla. Du är redan såld, gubbe.

Halv sex på morgonen kopplade hon ned och stängde av datorn och letade rätt på ett nytt cigarettpaket. Hon hade druckit fyra, nej fem Coca-Cola under natten och hämtade en sjätte och slog sig ned i soffan. Hon var klädd i bara trosor och en urtvättad kamouflagemönstrad reklamtröja för Soldier of Fortune Magazine, med texten Kill them all and let God sort them out. Hon upptäckte att hon frös, och sträckte sig efter en filt som hon svepte om sig.

Hon kände sig hög, som om hon hade ätit någon olämplig och förmodligen illegal substans. Hon fokuserade blicken på en gatlykta utanför fönstret och satt stilla medan hjärnan arbetade för högtryck. Mamma — Klick — syrran — Klick — Mimmi — Klick — Holger Palmgren. Evil Fingers. Och Armanskij. Jobbet. Harriet Vanger. Klick. Martin Vanger. Klick. Golfklubban. Klick. Advokat Nils Bjurman. Klick. Varenda jävla detalj som hon inte kunde glömma ens om hon försökte.

Hon undrade om Bjurman någonsin skulle ta av sig kläderna framför en kvinna igen, och hur han i så fall skulle förklara tatueringen på sin mage. Och hur han skulle undvika att ta av sig kläderna nästa gång han var på läkarbesök.

Och Mikael Blomkvist. Klick.

Hon bedömde honom som en god människa, möjligen med ett stundom lite för framträdande Bror Duktig-komplex. Och dessvärre outhärdligt naiv i vissa elementära moraliska spörsmål. Han var en överseende och förlåtande natur, som sökte förklaringar och psykologiska ursäkter för människors handlande, och som aldrig skulle begripa att världens rovdjur bara förstod ett språk. Hon kände nästan en obekväm beskyddarinstinkt när hon tänkte på honom.

Hon mindes inte när hon somnade, men vaknade nio nästa morgon med nackspärr och med huvudet snett mot väggen bakom soffan. Hon vacklade ut i sovrummet och somnade om.

Det var utan tvekan deras livs viktigaste reportage. Erika Berger var för första gången på ett och ett halvt år lycklig på det sätt som bara en redaktör med ett dunderscoop i ugnen kan vara. Tillsammans med Mikael finslipade hon texten för sista gången när Lisbeth Salander ringde på hans mobil.

”Jag glömde säga att Wennerström börjar bli orolig efter allt ditt skrivande den senaste tiden och har beställt en förhands på nästa nummer.”

”Hur vet du… äsch, glöm det. Någon info om hur han tänker bära sig åt?”

”Nix. Bara en logisk gissning.”

Mikael tänkte några sekunder. ”Tryckeriet”, utbrast han.

Erika höjde ögonbrynen.

”Om ni håller tätt på redaktionen finns det inte så många andra möjligheter. Så vitt inte någon av hans torpeder tänker göra ett nattligt besök hos er.”

Mikael vände sig till Erika: ”Boka nytt tryckeri för det här numret. Nu. Och ring Dragan Armanskij — jag vill ha nattvakter här under den närmaste veckan.” Tillbaka till Lisbeth. ”Tack Sally.”

”Vad är det värt?”

”Hur menar du?”

”Vad är tipset värt?”

”Vad vill du ha?”

”Det vill jag diskutera över en kaffe. Nu.”

De träffades på Kaffebar på Hornsgatan. Salander såg så allvarlig ut när Mikael slog sig ned på pallen intill henne att han kände ett hugg av oro. Hon gick som vanligt rakt på sak.

”Jag behöver låna pengar.”

Mikael log ett av sina mest enfaldiga leenden och trevade efter plånboken.

”Visst. Hur mycket?”

”120 000 kronor.”

”Oops.” Han stoppade tillbaka plånboken. ”Jag har inte så mycket pengar på mig.”

”Jag skämtar inte. Jag behöver låna 120 000 kronor i — låt säga sex veckor. Jag har en chans att göra en investering men jag har ingen att vända mig till. Du har ungefär 140 000 på ditt konto just nu. Du får tillbaka pengarna.”

Mikael kommenterade inte det faktum att Lisbeth Salander hade genomborrat banksekretessen och listat ut hur mycket pengar han hade på kontot. Han använde Internetbank och svaret var uppenbart.

”Du behöver inte låna pengar av mig”, svarade han. ”Vi har inte diskuterat din andel än, men den täcker gott och väl det du försöker låna.”

”Andel?”

”Sally, jag har ett sinnessjukt stort arvode att inkassera från Henrik Vanger och vi ska göra upp vid årsskiftet. Jag skulle vara död och Millennium skulle ha gått under utan dig. Jag tänker dela arvodet med dig. Fifty-fifty.”

Lisbeth Salander tittade forskande på honom. En rynka hade dykt upp i hennes panna. Mikael hade börjat vänja sig vid hennes tysta pauser. Slutligen skakade hon på huvudet.

”Jag vill inte ha dina pengar.”

”Men…”

”Jag vill inte ha en enda krona av dig.” Hon log plötsligt sitt skeva leende. ”Annat än om de kommer i form av presenter på min födelsedag.”

”Jag inser just att jag aldrig fått veta när du fyller år. ”

”Du är journalisten. Lista ut det.”

”Ärligt talat, Salander, jag menar allvar om att dela pengarna.”

”Jag menar också allvar. Jag vill inte ha dina pengar. Jag vill låna 120 000 och jag behöver pengarna i morgon.”

Mikael Blomkvist satt tyst. Hon frågar inte ens hur stor hennes andel är. ”Sally, jag går gärna till banken med dig i dag och lånar dig den summa du ber om. Men vid årsskiftet ska vi ta ett nytt prat om din andel.” Han höll upp handen. ”När fyller du år förresten?”

”På valborgsmässoafton”, svarade hon. ”Passande, eller hur. Då går jag omkring med en kvast mellan benen.”

Hon landade i Zürich halv åtta på kvällen och tog taxi till turisthotellet Matterhorn. Hon hade bokat rum under namnet Irene Nesser och identifierade sig med ett norskt pass i detta namn. Irene Nesser hade axellångt blont hår. Hon hade inhandlat peruken i Stockholm och använt 10 000 av lånet från Mikael Blomkvist till att köpa två pass genom en av de obskyra kontakterna i Plagues internationella nätverk.

Hon gick omedelbart till sitt rum, låste dörren och klädde av sig. Hon lade sig på sängen och tittade upp i taket i rummet som kostade 1 600 kronor per natt. Hon kände sig tom. Hon hade redan satt sprätt på hälften av den summa hon lånat av Mikael Blomkvist, och trots att hon hade skjutit till varenda krona av sina egna sparpengar låg hon på en slimmad budget. Hon slutade tänka och somnade nästan omedelbart.

Hon vaknade strax efter fem på morgonen. Det första hon gjorde var att duscha och ägna en lång stund åt att maskera tatueringen på sin hals med ett tjockt lager hudfärgad kräm och puder över skarven. Hennes andra punkt på checklistan var inbokning på en skönhetssalong i foajén på ett väsentligt dyrare hotell halv sju på morgonen. Hon köpte ytterligare en blond peruk, denna med halvlång pagefrisyr, därefter fick hon manikyr, med lösa röda naglar över hennes nedbitna stumpar, falska ögonfransar, mera puder, rouge och slutligen läppstift och annat kladd. Kostnad drygt 8 000 kronor.

Hon betalade med ett kreditkort i namnet Monica Sholes och presenterade ett engelskt pass i detta namn som kunde styrka hennes identitet.

Nästa anhalt var Camille’s House of Fashion 150 meter ned för gatan. Efter en timme kom hon ut iförd svarta stövlar, svarta strumpbyxor, en sandfärgad kjol med matchande blus, en midjelång jacka och en basker. Allt var dyra märkeskläder. Hon hade låtit en säljare göra urvalet. Hon hade även plockat åt sig en exklusiv skinnportfölj och en liten Samsonite-resväska. Kronan på verket var diskreta örhängen och en enkel guldlänk runt halsen. Kreditkortet hade debiterats med ytterligare 44 000 kronor.

För första gången i sitt liv hade Lisbeth Salander dessutom en byst som — när hon tittade sig i dörrspegeln — fick henne att dra efter andan. Bysten var lika falsk som Monica Sholes identitet. Den var gjord i latex och hade inhandlats i en butik i Köpenhamn där transvestiter gjorde sina inköp.

Hon var redo för krig.

Strax efter nio gick hon två kvarter till anrika Hotel Zimmertal, där hon bokat rum under namnet Monica Sholes. Hon gav motsvarande 100 kronor i dricks till en pojke som bar upp hennes nyinköpta resväska, och som innehöll hennes travel bag. Sviten var liten och kostade bara 22 000 kr per dygn. Hon hade bokat en natt. När hon var ensam tittade hon sig omkring. Från fönstret hade hon en strålande utsikt över Zürich See, vilket inte intresserade henne det minsta. Däremot tillbringade hon närmare fem minuter med att storögt granska sig själv i en spegel. Hon såg en helt främmande människa. Storbystade Monica Sholes i blond pagefrisyr hade mer makeup än vad Lisbeth Salander använde under en månad. Det såg… annorlunda ut.

Halv tio åt hon äntligen frukost, bestående av två koppar kaffe och en bagel med sylt i hotellbaren. Kostnad 210 kronor. Are these people nuts?

Strax före tio satte Monica Sholes ned kaffekoppen, öppnade sin mobiltelefon och slog ett nummer till en modemuppkoppling på Hawaii. Efter tre ringsignaler startade en uppkopplingston. Modemet bet. Monica Sholes svarade genom att slå en sexsiffrig kod på sin mobil och SMS:ade ett meddelande som innehöll instruktionen att starta ett program som Lisbeth Salander hade skrivit särskilt för detta ändamål.

I Honolulu vaknade programmet till liv på en anonym hemsida på en server som formellt stod på universitetet. Programmet var enkelt. Det hade bara till funktion att skicka instruktioner att starta ett annat program i en annan server, som i detta fall var en helt vanlig kommersiell sajt som erbjöd Internettjänster i Holland. Det programmet hade i sin tur till uppgift att leta rätt på den speglade hårddisken som tillhörde Hans-Erik Wennerström, och ta kommandot över det program som redovisade innehållet på hans dryga tretusen bankkonton runt om i världen.

Det var bara ett konto som var av intresse. Lisbeth Salander hade noterat att Wennerström granskade kontot ett par gånger i veckan. Om han startade sin dator och gick in i just denna fil skulle allt se normalt ut. Programmet redovisade små förändringar som kunde förväntas, beräknat på hur kontot normalt hade förändrats under de föregående sex månaderna. Om Wennerström under de närmaste 48 timmarna gick in och beordrade att pengar skulle utbetalas eller flyttas från kontot skulle programmet tjänstvilligt rapportera att så hade skett. I verkligheten skulle förändringen bara ha skett på den speglade hårddisken i Holland.

Monica Sholes stängde mobiltelefonen i det ögonblick hon hörde fyra korta tonsignaler som bekräftade att programmet hade startat.

Hon lämnade Zimmertal och promenerade till Bank Hauser General, tvärs över gatan, där hon hade bokat tid med en direktör Wagner klockan 10.00. Hon infann sig tre minuter före avtalad tid och använde väntetiden till att posera framför övervakningskameran, som tog hennes bild då hon passerade till avdelningen med kontor för diskreta privata konsultationer.

”Jag behöver hjälp med ett antal transaktioner”, sa Monica Sholes på oklanderlig Oxfordengelska. När hon öppnade sin portfölj råkade hon tappa en reklampenna som visade att hon bodde på Hotel Zimmertal och som direktör Wagner artigt plockade upp åt henne. Hon avfyrade ett skälmskt leende och skrev kontonumret i blocket på bordet framför henne.

Direktör Wagner kastade en blick på henne och kategoriserade henne som bortskämd dotter till någon si eller så.

”Det är ett antal konton i Bank of Kroenenfeld på Caymanöarna. Automatisk transfer mot clearingkoder i sekvens.”

”Fräulein Sholes, ni har förstås alla clearingkoder tillgängliga”, frågade han.

”Aber natürlich”, svarade hon med en så kraftig brytning att det var uppenbart att hon endast hade en usel skoltyska i bagaget.

Hon började recitera sextonsiffriga nummerserier utan att en enda gång referera till något papper. Direktör Wagner insåg att det skulle bli en slitsam förmiddag, men mot fyra procent av transfereringarna var han beredd att slopa lunchen.

Det tog längre tid än hon hade räknat med. Först strax efter tolv på dagen, något efter tidsschemat, lämnade Monica Sholes Bank Hauser General och promenerade tillbaka till Hotel Zimmertal. Hon visade upp sig i receptionen innan hon gick upp på sitt rum och tog av sig de kläder hon inhandlat. Hon behöll latexbysten på men ersatte pagefrisyren med Irene Nessers axellånga blonda hår. Hon klädde sig i mer hemtama kläder: boots med extra höga klackar, svarta byxor, en enkel tröja och en prydlig svart skinnjacka från Malungsboden i Stockholm. Hon granskade sig i spegeln. Hon såg inte alls ovårdad ut, men var inte heller någon rik arvtagerska längre. Innan Irene Nesser lämnade rummet sorterade hon ut ett antal av obligationerna, som hon placerade i en tunn mapp.

Fem över ett, några minuter försenad, gick hon in på Bank Dorffmann, som var belägen ungefär 70 meter från Bank Hauser General. Irene Nesser hade förhandsbokat ett möte med en direktör Hasselmann. Hon bad om ursäkt för sin sena ankomst. Hon pratade oklanderlig tyska med norsk brytning.

”Inga problem, Fräulein”, svarade direktör Hasselmann. ”Hur kan jag stå till tjänst?”

”Jag vill öppna ett konto. Jag har ett antal privatobligationer som jag vill omsätta.”

Irene Nesser placerade mappen på bordet framför honom.

Direktör Hasselmann ögnade igenom innehållet, först hastigt och därefter långsammare. Han höjde ett ögonbryn och log artigt.

Hon öppnade fem nummerkonton som hon kunde hantera via Internet och som ägdes av ett synnerligen anonymt brevlådeföretag i Gibraltar, som en lokal mäklare hade etablerat åt henne för 50 000 kronor av de pengar hon lånat av Mikael Blomkvist. Hon omvandlade femtio obligationer till pengar som hon placerade på kontona. Varje obligation hade ett värde motsvarande en miljon kronor.

Hennes ärende på Bank Dorffmann drog ut på tiden så att hon ytterligare halkade efter i tidsschemat. Hon hade ingen möjlighet att hinna med sina avslutande ärenden innan bankerna stängde för dagen. Irene Nesser återvände därför till Hotel Matterhorn, där hon tillbringade en timme med att visa upp sig och etablera sin närvaro. Hon hade dock huvudvärk och gjorde en tidig sorti. Hon köpte huvudvärkstabletter i receptionen och beställde väckning till klockan 8.00 följande morgon och drog sig tillbaka till sitt rum.

Klockan var närmare fem och alla banker i Europa hade stängt. Däremot hade bankerna på den amerikanska kontinenten öppnat. Hon startade sin PowerBook och kopplade upp sig på nätet genom sin mobiltelefon. Hon ägnade en timme åt att tömma de nummerkonton som hon hade etablerat på Bank Dorffmann tidigare under dagen.

Pengarna delades upp i småportioner och användes till att betala fakturor för ett stort antal fiktiva företag runt om i världen. När hon var färdig hade pengarna lustigt nog transfereras tillbaka till Bank of Kroenenfeld på Caymanöarna, men nu till ett helt annat konto än de som de hade utgått från tidigare under dagen.

Irene Nesser ansåg att denna första portion nu var säkrad och näst intill omöjlig att spåra. Hon gjorde en enda utbetalning från kontot; drygt en miljon kronor placerades på ett konto som var kopplat till ett kreditkort som hon hade i plånboken. Kontot ägdes av ett anonymt företag med namnet Wasp Enterprises, som var registrerat i Gibraltar.

Några minuter senare lämnade en flicka med blond pagefrisyr Matterhorn genom en sidodörr i hotellbaren. Monica Sholes promenerade till Hotel Zimmertal, nickade artigt mot receptionisten och tog hissen upp till sitt rum.

Därefter tog hon god tid på sig att sätta på sig Monica Sholes stridsuniform, bättra på sin makeup och lägga ett extra lager hudkräm över tatueringen, innan hon gick ned till hotellrestaurangen och åt en vanvettigt god fiskmiddag. Hon beställde en flaska av ett årgångsvin som hon aldrig hört talas om men som kostade 1 200 kr, drack ungefär ett glas och lämnade vårdslöst resten innan hon flyttade över till hotellbaren. Hon lämnade drygt 500 kronor i dricks, vilket fick personalen att lägga märke till henne.

Hon tillbringade tre timmar med att låta sig bli uppraggad av en berusad italiensk ung man, med ett adligt namn som hon inte brydde sig om att lägga på minnet. De delade på två flaskor champagne, varav hon konsumerade ungefär ett glas.

Vid elvatiden böjde sig hennes berusade kavaljer fram och klämde henne ogenerat på brösten. Hon drog belåtet ned hans hand på bordet. Han tycktes inte ha noterat att han kramat mjuk latex. De var stundom högljudda och väckte en viss irritation bland andra gäster. Då Monica Sholes strax före midnatt noterade att en vakt började hålla dem under bister uppsikt hjälpte hon sin italienske vän till hans rum.

När han besökte badrummet hällde hon upp ett sista glas rödvin. Hon öppnade ett hopvikt papper och spetsade vinet med en krossad tablett Rohypnol. Han slocknade i en eländig hög på sängen inom en minut efter att hon hade skålat med honom. Hon lossade på hans slipsknut, drog av honom skorna och lade ett täcke över honom. Hon diskade i badrummet och torkade av glasen innan hon lämnade rummet.

Nästkommande morgon åt Monica Sholes frukost på sitt rum klockan sex, gav rundligt med dricks och checkade ut från Zimmertal före sju. Innan hon lämnade rummet ägnade hon fem minuter åt att torka bort fingeravtryck från dörrhandtag, garderober, toalettstol, telefonlur och andra föremål i rummet som hon hade vidrört.

Irene Nesser checkade ut från Matterhorn vid halv nio, strax efter väckningen. Hon tog en taxi och låste in sina väskor i en förvaringsbox på järnvägsstationen. Därefter tillbringade hon de kommande timmarna med att besöka nio privatbanker där hon portionerade ut delar av privatobligationerna från Caymanöarna. Klockan tre på eftermiddagen hade hon omsatt ungefär 10 procent av obligationerna i pengar som hon placerat på ett trettiotal nummerkonton. Återstoden av obligationerna buntade hon ihop och lade att vila i ett bankfack.

Irene Nesser skulle behöva göra fler besök i Zürich, men det brådskade inte.

Klockan halv fem på eftermiddagen tog Irene Nesser taxi till flygplatsen, där hon uppsökte damrummet och klippte sönder Monica Sholes pass och kreditkort i småsmulor som hon spolade ned i toaletten. Hon kastade saxen i en papperskorg. Efter den 11 september 2001 var det olämpligt att väcka uppmärksamhet med vassa föremål i bagaget.

Irene Nesser tog Flight GD890 med Lufthansa till Oslo och flygbussen vidare till Oslo central där hon gick in på damrummet och sorterade om sina kläder. Hon placerade alla persedlar som tillhörde Monica Sholes persona — pagefrisyr och märkeskläder — i tre plastkassar som hon dumpade i olika soptunnor och papperskorgar vid järnvägsstationen. Den tomma Samsoniteväskan ställde hon i en olåst förvaringsbox. Guldlänken och örhängena var designerprylar som kunde spåras; de försvann ned i en avloppsbrunn.

Efter en viss ångestfylld tvekan beslutade sig Irene Nesser för att behålla den falska latexbysten.

Därefter befann hon sig i tidsnöd och kastade i sig middag i form av en hamburgare på McDonald’s medan hon överförde innehållet i den exklusiva skinnportföljen till sin travel bag. När hon gick lämnade hon den tomma portföljen under bordet. Hon köpte caffe latte to go i en kiosk och sprang till nattåget till Stockholm. Hon hann fram precis när de höll på att stänga dörrarna. Hon hade bokat egen sovkupé.

När hon låst kupédörren kände hon att adrenalinhalten för första gången på två dygn sjönk till normal nivå. Hon öppnade kupéfönstret och trotsade rökförbudet genom att tända en cigarett, och stod och drack kaffet i små klunkar medan tåget rullade ut från Oslo.

I huvudet gick hon igenom sin checklista för att vara säker på att hon inte glömt någon detalj. Efter en stund rynkade hon ögonbrynen och kände efter i fickorna i jackan. Hon plockade fram reklampennan från Hotel Zimmertal och granskade den eftertänksamt i någon minut innan hon släppte den genom springan i kupéfönstret.

Efter femton minuter kröp hon ned i sängen och somnade nästan omedelbart.

EPILOG: REVISIONSBERÄTTELSE Torsdag 27 november — Tisdag 30 december\

Millenniums temanummer om Hans-Erik Wennerström omfattade hela fyrtiosex sidor av tidningen och briserade som en tidsinställd bomb sista veckan i november. Huvudtexten hade en gemensam byline av Mikael Blomkvist och Erika Berger. De första timmarna visste inte media hur de skulle hantera scoopet; en liknande text hade året innan resulterat i att Mikael Blomkvist dömts till fängelse för förtal och synbarligen fått sparken från tidskriften Millennium. Hans trovärdighet betraktades därmed som tämligen låg. Nu var samma tidning tillbaka med en story av samme journalist som innehöll betydligt grövre påståenden än den text han fällts för. Innehållet var bitvis så absurt att det trotsade sunt förnuft. Mediesverige avvaktade misstroget.

Men på kvällen toppade Hon på TV4 med en elva minuter lång summering av höjdpunkterna i Blomkvists anklagelser. Erika Berger hade ätit lunch med henne några dagar tidigare och gett henne en exklusiv förhands.

TV4:s brutala profilering skåpade ut de statliga nyheterna, som hakade på först vid niosändningen. Då gick även TT ut med ett första telegram med den försiktiga rubriken Dömd journalist anklagar finansman för grov brottslighet. Texten var en kortfattad rewrite på TV-inslaget, men att TT alls tog upp ämnet utlöste en febril aktivitet på den konservativa morgontidningen och ett dussintal stora landsortstidningar för att hinna sätta om ettan innan pressarna rullade igång. Fram till dess hade tidningarna halvt om halvt beslutat sig för att ignorera Millenniums påståenden.

Den liberala morgontidningen hade kommenterat Millenniums scoop i form av en ledarartikel, författad av chefredaktören personligen, tidigare på eftermiddagen. Chefredaktören hade därefter gått till en middagsbjudning då TV4:s nyheter rullade igång, och redaktionssekreterarens febrila påringningar om att det ”kunde ligga något” i Blomkvists påståenden hade han avfärdat med de sedermera klassiska orden ”trams — det skulle våra ekonomireportrar ha hittat för länge sedan”. Följaktligen var den liberale chefredaktörens ledare den enda medierösten i landet som fullständigt slaktade Millenniums påståenden. Ledaren innehöll ord som personförföljelse, kriminell slaskjournalistisk och krav på åtgärder mot åtalbara påståenden om hedervärda medborgare. Det var dock det enda inlägg chefredaktören gjorde i debatten.

Under natten var Millenniums redaktion fullt bemannad. Enligt planerna skulle bara Erika Berger och den nytillträdda redaktionssekreteraren Malin Eriksson stanna för att ta emot eventuella samtal. Klockan tio på kvällen satt dock fortfarande samtliga medarbetare kvar, och de hade dessutom fått sällskap av inte mindre än fyra tidigare medarbetare och ett halvdussin stadiga frilansare. Vid midnatt korkade Christer Malm upp en flaska bubbelvin. Det var när en gammal bekant skickade en förhands från den ena kvällstidningen, som ägnade sexton sidor åt Wennerströmaffären under vinjetten Finansmaffian. När kvällstidningarna publicerades nästkommande dag startade ett mediedrev av sällan skådat slag.

Redaktionssekreterare Malin Eriksson drog slutsatsen att hon skulle komma att trivas på Millennium.

Under den kommande veckan skälvde Börssverige då Finanspolisen började utreda ärendet, åklagare kopplades in och en panikslagen säljverksamhet utbröt. Två dagar efter avslöjandet förvandlades Wennerströmaffären till ett regeringsärende, som föranledde näringsministern att uttala sig.

Drevet innebar inte att media svalde Millenniums påståenden utan kritiska frågor — därtill var avslöjandena alltför grova. Men till skillnad från den första Wennerströmaffären kunde Millennium denna gång lägga ut en dramatiskt övertygande bevisbörda: Wennerströms egen e-post och kopior på innehållet i hans dator, som innehöll balansräkningar från hemliga banktillgångar på Caymanöarna och två dussin andra länder, hemliga avtal och andra dumheter, som en mer försiktig gangster inte för sitt liv skulle ha lämnat på en hårddisk. Det stod snart klart att om Millenniums påståenden höll ända upp i hovrätten — och att ärendet förr eller senare måste hamna där var alla överens om — så var det den ojämförligt största bubbla i svensk finansvärld som hade brustit sedan Kreugerkraschen 1932. Wennerströmaffären fick alla Gotabankshärvor och Trustorsvindlerier att blekna i jämförelse. Det var bedrägeri i så stor skala att ingen ens vågade spekulera i hur många enskilda lagbrott som hade förekommit.

För första gången i svensk ekonomijournalistik användes ord som systematisk brottslighet, maffia och gangstervälde. Wennerström och hans närmaste krets av unga börsmäklare, delägare och Armaniklädda advokater porträtterades som vilken liga av bankrånare eller narkotikalangare som helst.

Under de första dygnens mediedrev var Mikael Blomkvist osynlig. Han svarade inte på e-post och kunde inte nås på telefon. Alla redaktionella kommentarer gjordes av Erika Berger, som spann som en katt då hon intervjuades av rikstäckande svenska medier och betydelsefulla lokaltidningar, samt efter hand även av ett växande antal utländska media. Varje gång hon fick frågan om hur Millennium hade kunnat komma i besittning av all denna högst privata interna dokumentation svarade hon med ett kryptiskt leende, som snabbt omvandlades till en dimridå: ”Vi kan naturligtvis inte röja vår källa.”

När hon fick frågor om varför fjolårets avslöjande om Wennerström hade blivit ett sådant fiasko blev hon ännu mer kryptisk. Hon ljög aldrig, men hon sa kanske inte alltid hela sanningen. Off the record, när hon inte hade en mikrofon under näsan, undslapp hon sig några gåtfulla stickrepliker, som när de pusslades ihop ledde till förhastade slutsatser. Därmed föddes ett rykte som snart fick legendariska proportioner och som hävdade att Mikael Blomkvist inte hade presenterat något försvar i rätten och frivilligt låtit sig dömas till fängelse och dryga böter därför att hans dokumentation annars oundvikligen skulle ha lett till att hans källa hade identifierats. Han jämfördes med amerikanska medieförebilder, som hellre går i fängelse än röjer en källa, och beskrevs som en hjälte i så infamt smickrande termer att han blev generad. Men det var inte läge att dementera missförstånden.

En sak var alla överens om: den person som lämnat ut dokumentationen måste vara någon i Wennerströms mest betrodda innersta krets. Därmed inleddes en långrandig sidodebatt om vem som var the Deep Throat — medarbetare med möjliga orsaker till missnöje, advokater och till och med Wennerströms kokainberoende dotter och andra familjemedlemmar porträtterades som möjliga kandidater. Varken Mikael Blomkvist eller Erika Berger sa någonting. De kommenterade aldrig någonsin ämnet.

Erika log belåtet och visste att de hade vunnit då den ena kvällstidningen på drevets tredje dag satte rubriken Millenniums revansch. Texten var ett insmickrande porträtt av tidskriften och dess medarbetare, och dessutom illustrerad med en synnerligen fördelaktig bild av Erika Berger. Hon kallades den undersökande journalistikens drottning. Sådant innebär poäng i nöjesspalternas ranking och det talades om Stora Journalistpriset.

Fem dagar efter att Millennium avlossat den inledande kanonsalvan distribuerades Mikael Blomkvists bok Maffians bankir till bokhandlarna. Boken hade skrivits under de febrila dygnen i Sandhamn i september och oktober, och i all hast och under stort hemlighetsmakeri tryckts på Hallvigs Reklam i Morgongåva. Det var den första boken som utgavs på ett helt nytt förlag med Millenniums egen logga. Den var kryptiskt dedicerad: Till Sally, som visade mig golfsportens fördelar.

Det var en tegelsten på sexhundrafemton sidor i pocketformat. Den låga upplagan på tvåtusen exemplar närmast garanterade att det skulle bli en förlustaffär, men upplagan sålde faktiskt slut redan efter ett par dagar och Erika Berger beställde snabbt ytterligare tiotusen exemplar.

Recensenterna konstaterade att Mikael Blomkvist den här gången i alla fall inte tänkte spara på krutet då det handlade om att publicera utförliga källhänvisningar. I denna iakttagelse hade de helt rätt. Två tredjedelar av boken bestod av bilagor som var direkta avskrifter av dokumentationen från Wennerströms dator. Samtidigt som boken publicerades lade Millennium upp texter från Wennerströms dator som källmaterial i nedladdningsbara PDF-filer på sin hemsida på Internet. Vem som helst som hade minsta intresse kunde själv granska källmaterialet.

Mikael Blomkvists besynnerliga frånvaro var en del av den mediestrategi som han och Erika snickrat ihop. Varenda tidning i landet sökte honom. Först när boken lanserades framträdde Mikael i en exklusiv intervju som gjordes av Hon på TV4, som därmed än en gång skåpade ut statstelevisionen. Det var dock inget vänskapsarrangemang och frågorna var allt annat än inställsamma.

Mikael var särskilt nöjd med ett replikskifte då han tittade på videobandet från sitt framträdande. Intervjun hade gjorts i direktsändning i det ögonblick när Stockholmsbörsen befann sig i fritt fall och finansvalparna hotade med att kasta sig ut från diverse fönster. Han hade fått frågan om vilket ansvar Millennium hade för att Sveriges ekonomi nu höll på att haverera.

”Påståendet att Sveriges ekonomi håller på att haverera är nonsens”, hade Mikael blixtsnabbt replikerat.

Hon på TV4 hade sett perplex ut. Svaret hade inte följt den mall hon förväntat sig och hon hade plötsligt tvingats improvisera. Mikael fick den följdfråga som han hade hoppats på: ”Vi upplever just nu det största enskilda raset i svensk börshistoria — du menar att det är nonsens?”

”Du måste skilja på två saker — svensk ekonomi och svensk börsmarknad. Svensk ekonomi är summan av alla varor och tjänster som produceras i det här landet varje dag. Det är telefoner från Ericsson, bilar från Volvo, kycklingar från Scan och transporter från Kiruna till Skövde. Det är svensk ekonomi och den är precis lika stark eller svag i dag som den var för en vecka sedan.”

Han gjorde en konstpaus och drack en klunk vatten.

”Börsen är något helt annat. Där finns ingen ekonomi och ingen produktion av varor och tjänster. Där finns bara fantasier där man från timme till timme beslutar att nu är det eller det företaget värt så många miljarder mer eller mindre. Det har inte ett dyft med verkligheten eller med svensk ekonomi att göra.”

”Så du menar att det inte spelar någon roll att börsen faller som en sten?”

”Nä, det spelar ingen som helst roll”, svarade Mikael med en så trött och uppgiven röst att han framstod som ett orakel. Repliken skulle komma att citeras åtskilliga gånger under det kommande året. Han fortsatte:

”Det betyder bara att en massa stora spekulanter nu håller på att flytta över sina aktieposter från svenska företag till tyska. Det är alltså finansnissarna som en något tuffare reporter borde identifiera och hänga ut som landsförrädare. Det är de som systematiskt och möjligen medvetet skadar svensk ekonomi för att tillfredsställa sina klienters profitintressen.”

Sedan gjorde Hon på TV4 misstaget att ställa exakt den fråga som Mikael ville få.

”Så du menar att media inte har något ansvar?”

”Jo, media har i allra högsta grad ett ansvar. I minst tjugo år har ett stort antal ekonomireportrar underlåtit att granska Hans-Erik Wennerström. De har tvärtom hjälpt till med att bygga upp hans prestige genom huvudlösa idolporträtt. Om de hade skött sitt jobb de senaste tjugo åren skulle vi inte befinna oss i den här situationen i dag.”

Framträdandet innebar en brytpunkt. Erika Berger var i efterhand övertygad om att det var först i det ögonblick då Mikael satt i TV och lugnt försvarade sina påståenden som Mediesverige, trots att Millennium toppat löpen i en veckas tid, insåg att storyn verkligen höll och att tidningens fantastiska påståenden faktiskt var sanna. Hans attityd hade gett storyn en kompasskurs.

Efter intervjun gled Wennerströmaffären omärkligt över från ekonomiredaktionerna till kriminalreportrarnas desk. Det markerade ett nytänkande på tidningsredaktionerna. Tidigare hade vanliga kriminalreportrar sällan eller aldrig skrivit om ekonomisk brottslighet, annat än om det handlade om ryska maffian eller jugoslaviska cigarettsmugglare. Kriminalreportrar förväntades inte utreda intrikata händelser på börsen. En kvällstidning tog till och med Mikael Blomkvist på orden och fyllde två uppslag med porträtt på några av finanshusens viktigaste mäklare, som just var i färd med att köpa tyska värdepapper. Tidningen satte rubriken De säljer sitt land. Samtliga mäklare erbjöds att kommentera påståendena. Alla avböjde. Men handeln med aktier minskade betänkligt den dagen och några mäklare som ville framstå som progressiva patrioter började gå emot strömmen. Mikael Blomkvist gapskrattade.

Trycket blev så stort att allvarliga män i mörka kostymer lade pannorna i bekymrade veck och bröt mot den viktigaste regeln i det exklusiva sällskap som utgjorde Finanssveriges innersta krets — de uttalade sig om en kollega. Helt plötsligt satt pensionerade Volvochefer, industriledare och bankchefer i TV och svarade på frågor för att begränsa skadeverkningarna. Alla insåg situationens allvar och det handlade om att snabbt distansera sig från Wennerstroem Group och göra sig av med eventuella aktieinnehav. Wennerström (konstaterade de med nästan en röst) var nog trots allt inte en riktig industriman och hade aldrig varit riktigt accepterad i klubben. Någon påminde om att han i grund och botten var en enkel arbetarpojke från Norrland, vars framgångar kanske stigit honom åt huvudet. Någon beskrev hans agerande som en personlig tragedi. Andra upptäckte att de i många år haft sina dubier om Wennerström — han var för skrytsam och hade andra later.

Under de kommande veckorna, allt eftersom Millenniums dokumentation skärskådades och pusslades ihop, kopplades Wennerströms imperium av obskyra företag till hjärtat av den internationella maffian, som omfattade allt från illegal vapenhandel och pengatvätt för sydamerikansk droghandel till prostitution i New York och till och med indirekt till barnsexhandel i Mexiko. Ett Wennerströmföretag som var registrerat på Cypern vållade dramatisk uppståndelse då det avslöjades att det försökt köpa upparbetat uran från den svarta marknaden i Ukraina. Överallt tycktes något av Wennerströms outtömliga förråd av obskyra brevlådeföretag dyka upp i skumma sammanhang.

Erika Berger konstaterade att boken om Wennerström var det bästa Mikael någonsin skrivit. Innehållet var stilistiskt ojämnt och språket var bitvis till och med uselt — det hade inte funnits tid för något skönskrivande — men Mikael gav igen för gammal ost och hela boken var besjälad av ett ursinne som ingen läsare kunde undgå att känna.

Av en slump sprang Mikael Blomkvist på sin antagonist, den före detta ekonomireportern William Borg. De stötte ihop vid ytterdörren på Kvarnen, då Mikael, Erika Berger och Christer Malm tagit luciakvällen ledigt för att tillsammans med tidningens övriga anställda gå ut och på företagets bekostnad dricka sig redlöst berusade. Borg var i sällskap med en våldsamt berusad flicka i Lisbeth Salanders ålder.

Mikael tvärstannade. William Borg hade alltid lockat fram hans sämsta sidor och han var tvungen att lägga band på sig för att inte säga eller göra något olämpligt. Istället stod han och Borg mol tysta och mätte varandra med blicken.

Mikaels avsky för Borg var fysiskt påtaglig. Erika hade avbrutit machofasonerna genom att gå tillbaka och ta Mikael under armen och leda in honom till baren.

Mikael bestämde sig för att vid tillfälle be Lisbeth Salander göra en av sina delikata personundersökningar på Borg. Bara för formens skull.

Under hela mediestormen var dramats huvudperson, finansmannen Hans-Erik Wennerström, huvudsakligen osynlig. Den dag då Millenniums artikel publicerades hade finansmannen kommenterat texten vid en sedan tidigare utlyst presskonferens i ett helt annat ärende. Wennerström deklarerade att beskyllningarna var grundlösa och att den dokumentation som hänvisades till var ett falsarium. Han påminde om att samme reporter ett år tidigare dömts för förtal.

Därefter svarade endast Wennerströms advokater på massmedias frågor. Två dagar efter att Mikael Blomkvists bok hade distribuerats började ett ihärdigt rykte göra gällande att Wennerström hade lämnat Sverige. Kvällstidningarna använde ordet flykt i rubrikerna. När Finanspolisen under vecka två försökte få officiell kontakt med Wennerström konstaterades att denne inte befann sig i landet. I mitten av december bekräftade polisen att Wennerström var efterspanad och dagen före nyårsafton gick en formell efterlysning ut via internationella polisorganisationer. Samma dag greps en av Wennerströms närmaste rådgivare på Arlanda när han försökte gå ombord på ett plan till London.

Flera veckor senare rapporterade en svensk turist att han sett Hans-Erik Wennerström kliva in i en bil i Bridgetown, huvudstaden på Barbados i Västindien. Som belägg för sitt påstående bifogade turisten ett fotografi som från relativt långt håll visade en vit man i solglasögon, vit uppknäppt skjorta och ljusa byxor. Mannen kunde inte med säkerhet identifieras, men kvällstidningarna skickade reportrar som fruktlöst försökte spåra Wennerström bland de karibiska öarna. Det var den första i en lång rad sightings av den flyende miljardären.

Efter sex månader avbröts polisjakten. Då hittades Hans-Erik Wennerström död i en lägenhet i Marbella, Spanien, där han var bosatt under namnet Victor Fleming. Han hade skjutits med tre skott i huvudet från nära håll. Den spanska polisen arbetade efter teorin att han hade råkat ertappa en inbrottstjuv.

Wennerströms död kom inte som någon överraskning för Lisbeth Salander. Hon misstänkte på goda grunder att hans frånfälle hade att göra med att han inte längre hade tillgång till pengarna på en viss bank på Caymanöarna, som han skulle ha behövt för att betala vissa colombianska skulder.

Om någon hade besvärat sig med att be Lisbeth Salander om hjälp att spåra Wennerström så hade hon nästan dagligen kunnat tala om exakt var han befann sig. Hon hade via Internet följt hans desperata flykt genom ett dussin länder och sett en tilltagande panik i hans e-post så fort han kopplat upp sin laptop någonstans. Men inte ens Mikael Blomkvist trodde att den flyende ex-miljardären var så korkad att han släpade med sig samma dator som så grundligt hade penetrerats.

Efter ett halvår hade Lisbeth tröttnat på att följa Wennerström. Den fråga som återstod att besvara var hur långt hennes eget engagemang sträckte sig. Wennerström var utan tvekan en fähund av stora mått, men han var inte hennes personliga fiende och hon hade inget eget intresse av att ingripa mot honom. Hon kunde tipsa Mikael Blomkvist, men han skulle förmodligen bara publicera en story. Hon kunde tipsa polisen, men sannolikheten för att Wennerström skulle bli förvarnad och hinna försvinna igen var relativt stor. Dessutom pratade hon av princip inte med polisen.

Men det fanns andra skulder som var obetalda. Hon tänkte på den gravida tjugotvååriga servitris som fått huvudet nedtryckt under vattnet i sitt badkar.

Fyra dagar innan Wennerström hittades död hade hon bestämt sig. Hon hade öppnat sin mobiltelefon och ringt till en advokat i Miami, Florida, som tycktes vara en av de personer som Wennerström mest av allt gömde sig för. Hon hade pratat med en sekreterare och bett henne framföra ett kryptiskt meddelande. Namnet Wennerstroem och en adress i Marbella. Det var allt.

Hon knäppte av TV-nyheterna halvvägs in i den dramatiska rapporteringen om Wennerströms frånfälle. Hon satte på kaffebryggaren och gjorde en leverpastejsmörgås med skivad gurka.

Erika Berger och Christer Malm ägnade sig åt det årliga julbestyret medan Mikael satt i Erikas fåtölj och drack glögg och tittade på. Samtliga medarbetare och ett flertal stadiga frilansare fick en julklapp — detta år en axelväska med Millenniums logga. Efter att ha slagit in presenterna satte de sig att skriva och frankera drygt tvåhundra julkort till tryckeriet, fotografer och mediekollegor.

Mikael försökte i det längsta motstå frestelsen, men till sist kunde han inte avhålla sig. Han plockade upp ett allra sista julkort och skrev texten God jul och Gott nytt år. Tack för en storartad insats under det gångna året.

Han skrev under med sitt namn och adresserade kortet till Janne Dahlman, c/o redaktionen på Finansmagasinet Monopol.

Då Mikael kom hem på kvällen hade han själv fått en avi på ett paket. Han hämtade ut julklappen morgonen därpå och öppnade den då han kommit in på redaktionen. Paketet innehöll ett myggstift och en kvarting Reimersholms brännvin. Mikael öppnade kortet och läste texten: Om du inte har något annat för dig så kommer jag att ankra vid Arholma på midsommarafton. Det var undertecknat av den forne skolkamraten Robert Lindberg.

Traditionellt brukade Millennium stänga redaktionen veckan före jul och över nyårshelgen. Det här året var det lite si och så med den saken; trycket på den lilla redaktionen hade varit kolossalt och fortfarande ringde journalister från all världens hörn dagligen. Det var dagen före julafton som Mikael Blomkvist nästan av en slump råkade läsa en artikel i Financial Times som summerade dagsläget för den internationella bankkommission som i all hast tillsatts för att utreda Wennerströms imperium. Artikeln uppgav att kommissionen arbetade efter hypotesen att Wennerström förmodligen i sista stund hade fått någon form av varning om det förestående avslöjandet.

Hans konton i Bank of Kroenenfeld på Caymanöarna, innehållande 260 miljoner amerikanska dollar — omkring två miljarder svenska kronor — hade nämligen tömts dagen före Millenniums publicering.

Pengarna hade funnits på ett antal konton som endast Wennerström personligen kunde förfoga över. Han behövde inte ens inställa sig på banken, det räckte med att han angav en serie clearingkoder för att kunna överföra pengarna till vilken annan bank som helst i världen. Pengarna hade överförts till Schweiz, där en kvinnlig medhjälpare hade omsatt summan i anonyma privatobligationer. Alla clearingkoder hade varit i sin ordning.

Europol hade gått ut med en internationell efterlysning av den okända kvinna som hade använt ett stulet engelskt pass med namnet Monica Sholes, och som uppgavs ha levt lyxliv på ett av Zürichs dyraste hotell. En förhållandevis skarp bild för att komma från en övervakningskamera porträtterade en kortväxt kvinna med blond pagefrisyr, bred mun, framträdande byst, exklusiva märkeskläder och guldsmycken.

Mikael Blomkvist granskade bilden, först med ett hastigt ögonkast och därefter med ett allt mer misstroget ansiktsuttryck. Efter några sekunder trevade han efter ett förstoringsglas i sin skrivbordslåda och försökte urskilja detaljerna i ansiktsdragen i tidningens raster.

Han lade slutligen ifrån sig tidningen och satt mållös i flera minuter. Sedan började han skratta så hysteriskt att Christer Malm stack in huvudet och undrade vad som stod på. Mikael viftade avvärjande med handen.

På julaftonens förmiddag åkte Mikael till Årsta och hälsade på sin förra fru och dottern Pernilla och bytte julklappar. Pernilla fick en dator som hon hade önskat sig och som Mikael och Monica köpt tillsammans. Mikael fick en slips av Monica och en deckare av Åke Edwardson av sin dotter. Till skillnad från förra julen var de upprymda av den mediala dramatik som utspelats kring Millennium.

De åt lunch tillsammans. Mikael sneglade på Pernilla. Han hade inte träffat sin dotter sedan hon plötsligt besökt honom i Hedestad. Han insåg plötsligt att han aldrig hade diskuterat hennes vurmande för en bibeltrogen sekt i Skellefteå med hennes mor. Och han kunde heller inte berätta att det var dotterns bibelkunskap som slutligen hade satt honom på rätt spår när det gällde Harriet Vangers försvinnande. Han hade inte talat med sin dotter sedan dess och kände ett styng av dåligt samvete.

Han var ingen bra pappa.

Han pussade sin dotter adjö efter lunchen och mötte Lisbeth Salander vid Slussen och åkte ut till Sandhamn. De hade knappt träffats sedan Millenniums bomb briserade. De anlände sent på julafton och stannade över helgdagarna.

Mikael var som alltid underhållande sällskap, men Lisbeth Salander hade en obehaglig känsla av att han granskade henne med en särdeles udda blick när hon återbetalade lånet med en check på 120 000 kronor. Men han sa ingenting.

De tog en promenad till Trovill och tillbaka (vilket Lisbeth uppfattade som slöseri med tid), åt julmiddag på värdshuset och drog sig tillbaka till Mikaels bod där de tände en brasa i täljstenskaminen, satte på en skiva med Elvis och ägnade sig åt anspråkslöst sex. När Lisbeth emellanåt kom upp till ytan försökte hon få grepp om sina egna känslor.

Hon hade inga problem med Mikael som älskare. De hade roligt i sängen. Det var en påtagligt fysisk samvaro. Och han försökte aldrig dressera henne.

Hennes problem var att hon inte kunde tolka sina känslor för Mikael. Inte sedan långt före puberteten hade hon sänkt garden och släppt en annan människa så nära inpå livet som hon gjort med Mikael Blomkvist. Han hade en rent ut sagt påfrestande förmåga att tränga igenom hennes försvarsmekanismer och lura henne att gång på gång prata om personliga angelägenheter och privata känslor. Även om hon hade förstånd nog att ignorera de flesta av hans frågor så berättade hon om sig själv på ett sätt som hon annars inte ens under dödshot hade kunnat tänka sig att göra med någon annan människa. Det skrämde henne och fick henne att känna sig naken och utlämnad till hans godtycke.

Samtidigt — när hon tittade ned på hans sovande figur och lyssnade till hans snarkningar — kände hon att hon aldrig tidigare i sitt liv så förbehållslöst litat på en annan människa. Hon visste med absolut förvissning att Mikael Blomkvist aldrig skulle utnyttja sin kunskap om henne för att skada henne. Det låg inte i hans natur.

Det enda de aldrig diskuterade var deras relation till varandra. Hon vågade inte och Mikael tog aldrig upp tråden.

Någon gång på annandagens morgon kom hon till en förfärande insikt. Hur det hade gått till begrep hon inte, och inte heller hur hon skulle hantera det. Hon var kär för första gången i sitt tjugofemåriga liv.

Att han var nästan dubbelt så gammal brydde hon sig inte om. Inte heller att han var en av Sveriges för ögonblicket mest omskrivna personer, som till och med funnits på omslaget till Newsweek — det var bara såpopera. Men Mikael Blomkvist var ingen erotisk fantasi eller dagdröm. Det måste ta slut och det kunde inte fungera. Vad skulle han ha henne till? Hon var möjligen ett tidsfördriv i väntan på någon vars liv inte var ett jävla råttbo.

Med ens förstod hon att kärlek var det ögonblick då hjärtat plötsligt ville brista.

När Mikael vaknade, sent på förmiddagen, hade hon kokat kaffe och dukat fram frukostbröd. Han gjorde henne sällskap vid bordet och märkte strax att någonting i hennes attityd hade förändrats — hon var en aning mer reserverad. När han frågade henne om någonting var på tok såg hon neutralt oförstående ut.

Den första mellandagen tog Mikael Blomkvist tåget upp till Hedestad. Han hade varma kläder och riktiga vinterskor när Dirch Frode mötte honom på stationen och lågmält gratulerade till de mediala framgångarna. Det var första gången sedan augusti som han besökte Hedestad och det var nästan på dagen ett år sedan han kom dit första gången. De skakade hand och pratade artigt med varandra, men mellan dem fanns också en hel del outsagt och Mikael kände sig obehaglig till mods.

Allt var förberett och affärstransaktionen hos Dirch Frode tog bara några minuter. Frode hade erbjudit sig att placera pengarna på ett bekvämt konto utomlands, men Mikael hade insisterat på att det skulle betalas ut som vanligt arvode i vita pengar till hans företag.

”Jag har inte råd med någon annan form av ersättning”, hade han svarat med kort tonfall då Frode undrat.

Besöket var inte enbart av ekonomisk natur. Mikael hade kvar kläder, böcker och en del personliga tillhörigheter i gäststugan sedan han och Lisbeth brådstörtat lämnat Hedeby.

Henrik Vanger var fortfarande bräcklig efter sin hjärtattack, men han hade flyttat tillbaka hem från Hedestads sjukhem. Han hade ständigt sällskap av en inhyrd privatsköterska, som vägrade låta honom göra långa promenader, gå i trappor och diskutera sådant som kunde uppröra honom. Just i mellandagarna hade han dessutom drabbats av en mild förkylning och omgående beordrats att inta sängläge.

”Dessutom är hon dyr”, klagade Henrik Vanger.

Mikael Blomkvist var föga upprörd och ansåg att den gamle hade råd med den utgiften med tanke på hur många skattekronor han hade försnillat under sitt liv. Henrik Vanger betraktade honom surmulet innan han började skratta.

”Fan också, du var värd varenda krona. Jag visste väl det.”

”Ärligt talat, jag trodde aldrig att jag skulle kunna lösa gåtan.”

”Jag tänker inte tacka dig”, sa Henrik Vanger.

”Det har jag aldrig förväntat mig”, svarade Mikael.

”Du har fått ordentligt betalt.”

”Jag klagar inte.”

”Du gjorde ett jobb åt mig och lönen ska vara tack nog.”

”Jag är bara här för att säga att jag betraktar jobbet som avslutat.”

Henrik Vanger krökte på läpparna. ”Du har inte avslutat jobbet”, sa han.

”Jag vet det.”

”Du har inte skrivit krönikan om familjen Vanger som vi kom överens om.”

”Jag vet det. Jag kommer inte att skriva den.”

De satt tysta en stund och begrundade kontraktsbrottet. Därefter fortsatte Mikael:

”Jag kan inte skriva storyn. Jag kan inte berätta om familjen Vanger och avsiktligt utelämna den mest centrala handlingen de senaste decennierna — om Harriet och hennes pappa och bror och om morden. Hur skulle jag kunna skriva ett kapitel om Martins tid som vd och låtsas att jag inte känner till vad som finns i hans källare? Men jag kan heller inte skriva storyn utan att än en gång förstöra Harriets liv.”

”Jag förstår ditt dilemma och jag är tacksam för det val du har gjort.”

”Alltså går jag ifrån storyn.”

Henrik Vanger nickade.

”Grattis. Du lyckades korrumpera mig. Jag ska förstöra alla anteckningar och bandupptagningar med dig.”

”Jag tycker faktiskt inte att du blev korrumperad”, sa Henrik Vanger.

”Det känns så. Och då är det förmodligen så.”

”Du hade att välja mellan ditt jobb som journalist och ditt jobb som medmänniska. Jag är rätt säker på att jag inte hade kunnat köpa din tystnad och att du hade valt journalistrollen och hängt ut oss om Harriet hade varit delaktig eller om du hade uppfattat mig som en skitstövel.”

Mikael sa ingenting. Henrik tittade på honom.

”Vi har invigt Cecilia i hela historien. Jag och Dirch Frode är snart borta och Harriet kommer att behöva stöd från några i familjen. Cecilia kommer att gå in och ta aktiv del i styrelsen. Det blir hon och Harriet som leder koncernen framöver.”

”Hur tog hon det?”

”Hon blev naturligtvis chockad. Hon åkte utomlands en tid. Ett tag var jag rädd att hon inte skulle komma tillbaka.”

”Men hon gjorde det.”

”Martin var en av de få människor i släkten som Cecilia alltid kommit överens med. Det var svårt för henne att upptäcka sanningen om honom. Cecilia vet nu också vad du gjorde för familjen.”

Mikael ryckte på axlarna.

”Tack, Mikael”, sa Henrik Vanger.

Mikael ryckte på axlarna igen.

”Dessutom skulle jag inte orka skriva storyn”, sa han. ”Familjen Vanger står mig upp i halsen.”

De begrundade detta en stund innan Mikael bytte ämne.

”Hur känns det att vara vd igen efter tjugofem år?”

”Det är ytterst tillfälligt, men… jag önskar att jag var yngre. Nu jobbar jag bara tre timmar om dagen. Alla möten sker i det här rummet och Dirch Frode har återinträtt som min torped om någon trilskas.”

”Bäva månde juniorerna. Det tog mig ett bra tag att begripa att Frode inte bara var en beskedlig ekonomisk rådgivare utan också en person som löser problem åt dig.”

”Exakt. Men alla beslut tas tillsammans med Harriet och det är hon som gör fotarbetet på kontoret.”

”Hur är det med henne?” frågade Mikael.

”Hon har ärvt både sin brors och sin mammas andelar. Tillsammans kontrollerar vi drygt 33 procent av koncernen.”

”Räcker det?”

”Jag vet inte. Birger stretar emot och försöker lägga krokben för henne. Alexander har plötsligt insett att han har en möjlighet att bli betydelsefull och har lierat sig med Birger. Min bror Harald har cancer och kommer inte att leva länge till. Han har den enda återstående stora aktieposten på 7 procent, som barnen kommer att ärva. Cecilia och Anita kommer att alliera sig med Harriet.”

”Då kontrollerar ni över 40 procent.”

”En sådan röstkartell har aldrig funnits inom familjen tidigare. Tillräckligt många en- och tvåprocentare kommer att rösta med oss. Harriet efterträder mig som vd i februari.”

”Hon kommer inte att bli lycklig.”

”Nej, men det är nödvändigt. Vi måste få in nya partners och nytt blod. Vi har också möjlighet att samarbeta med hennes egen koncern i Australien. Det finns möjligheter.”

”Var är Harriet i dag?”

”Du har otur. Hon är i London. Men hon vill väldigt gärna träffa dig.”

”Jag kommer att träffa henne på styrelsemötet i januari om hon ersätter dig.”

”Jag vet.”

”Hälsa henne att jag aldrig kommer att diskutera vad som hände på 1960-talet med någon utom Erika Berger.”

”Jag vet det och Harriet vet det också. Du är en moralisk människa.”

”Men hälsa henne också att allt hon gör från och med nu kan hamna i tidningen om hon inte passar sig. Vangerkoncernen kommer inte att få frikort i bevakningen.”

”Jag ska varna henne.”

Mikael lämnade Henrik Vanger när den gamle så småningom slumrade till. Han packade sina tillhörigheter i två väskor. När han för sista gången stängde dörren till gäststugan tvekade han en stund men gick sedan över till Cecilia Vanger och knackade på. Hon var inte hemma. Han tog upp sin fickalmanacka och rev ut en sida och skrev några ord. Förlåt mig. Jag önskar dig allt gott. Han lämnade lappen tillsammans med sitt visitkort i brevlådan. Martin Vangers villa stod tom. En elektrisk julstake lyste i köksfönstret.

Han tog kvällståget tillbaka till Stockholm.

Under mellandagarna kopplade Lisbeth Salander bort omvärlden. Hon svarade inte i telefon och knäppte inte på datorn. Hon ägnade två dagar åt att tvätta kläder, skura och röja i lägenheten. Årsgamla pizzakartonger och dagstidningar buntades ihop och kastades. Sammantaget bar hon ut sex svarta sopsäckar och ett tjugotal papperskassar med tidningar. Det kändes som om hon beslutat sig för att börja ett nytt liv. Hon tänkte köpa en ny lägenhet — när hon hittade något som passade — men fram till dess skulle hennes gamla hem vara mer skinande rent än hon kunde minnas att det någonsin hade varit.

Därefter satt hon som förlamad och grubblade. Hon hade aldrig tidigare i sitt liv känt en sådan längtan. Hon ville att Mikael Blomkvist skulle ringa på hennes dörr och… vad då? Lyfta henne från golvet, upp i sina armar? Passionerat dra in henne i sovrummet och slita av henne kläderna? Nej, egentligen ville hon bara ha hans sällskap. Hon ville höra honom säga att han tyckte om henne för den hon var. Att hon var speciell i hans värld och i hans liv. Hon ville att han skulle ge henne en gest av kärlek, inte bara av vänskap och kamratskap. Jag håller på att bli knäpp, tänkte hon.

Hon tvivlade på sig själv. Mikael Blomkvist levde i en värld som befolkades av människor med respektabla yrken, som hade välordnade liv och massor med vuxenpoäng. Hans bekanta gjorde saker, syntes i TV och skapade rubriker. Vad ska du ha mig till? Lisbeth Salanders största skräck, så stor och svart att den hade fobiska proportioner, var att folk skulle skratta åt hennes känslor. Och helt plötsligt tycktes all hennes mödosamt konstruerade självkänsla ha raserats.

Då bestämde hon sig. Det tog henne flera timmar att mobilisera det mod som krävdes, men hon var tvungen att träffa honom och berätta hur hon kände det.

Allt annat var outhärdligt.

Hon behövde en förevändning för att knacka på hans dörr. Hon hade inte gett honom någon julklapp men visste vad hon skulle köpa. I en skrotbod hade hon sett en serie reklamskyltar i plåt från 1950-talet, med figurer i pressad relief. En av skyltarna föreställde Elvis Presley med gitarr på höften och en pratbubbla med texten Heartbreak Hotel. Hon hade inget som helst sinne för inredning men till och med hon insåg att skylten skulle passa perfekt i boden i Sandhamn. Den kostade 780 kronor och hon prutade av princip ned priset till 700. Hon fick den inslagen, tog den under armen och promenerade mot hans bostad på Bellmansgatan.

På Hornsgatan råkade hon kasta en blick mot Kaffebar och såg plötsligt Mikael komma ut med Erika Berger i släptåg. Han sa någonting och Erika skrattade och lade armen runt hans midja och pussade honom på kinden. De försvann längs Brännkyrkagatan i riktning mot Bellmansgatan. Deras kroppsspråk lämnade inget utrymme för feltolkningar — det var uppenbart vad de hade i sinnet.

Smärtan var så omedelbar och avskyvärd att Lisbeth stannade mitt i ett steg, oförmögen att röra sig. En del av henne ville rusa i kapp dem. Hon ville ta plåtskylten och använda den vassa eggen till att klyva Erika Bergers huvud. Hon gjorde ingenting medan tankarna rusade genom hennes huvud. Konsekvensanalys. Slutligen lugnade hon sig.

Salander, du är en pinsam idiot, sa hon högt till sig själv.

Hon vände på klacken och gick hem till sin nystädade lägenhet. När hon passerade Zinkensdamm började det snöa. Hon dumpade Elvis i en sopcontainer.