DEL 3: FUSIONER 16 maj till 14 juli

13 procent av kvinnorna i Sverige har utsatts för grövre sexuellt våld utanför sexuella relationer

KAPITEL 15: Fredag 16 maj — Lördag 31 maj

Mikael Blomkvist frigavs från Rullåkersanstalten fredagen den 16 maj, två månader efter att han burats in. Samma dag som han hade inställt sig på anstalten hade han utan större förhoppningar lämnat in en begäran om strafftidsförkortning. De tekniska orsakerna till att han frigavs blev han aldrig på det klara med, men han misstänkte att det möjligen hade något att göra med att han inte tog ut någon av sina helgpermissioner och att beläggningen på anstalten var fyrtiotvå personer medan antalet vårdplatser beräknades till trettioen. I vilket fall skrev anstaltschefen — en fyrtioårig exilpolack vid namn Peter Sarowsky, som Mikael kom mycket bra överens med — en rekommendation om att strafftiden borde avkortas.

Tiden på Rullåker hade varit lugn och behaglig. Anstalten var, som Sarowsky uttryckte det, till för strulpellar och rattfyllerister men inte för riktiga förbrytare. De dagliga rutinerna påminde om tillvaron på ett vandrarhem. Hans fyrtioen medfångar, varav hälften var andra generationens invandrare, betraktade Mikael som något av en främmande fågel i församlingen — vilket han också var. Han var den ende fången som det rapporterades om på TV, vilket skänkte honom en viss status, men ingen av medfångarna betraktade honom som en seriös förbrytare.

Det gjorde inte heller anstaltschefen. Redan första dagen blev Mikael uppkallad till ett samtal där han erbjöds terapi, utbildning på Komvux eller möjligheter till andra studier, samt arbetsvägledning. Mikael replikerade att han inte kände något större behov av social anpassning, att hans studieplaner var avklarade för flera decennier sedan och att han redan hade arbete. Däremot bad han om tillstånd att få behålla sin iBook i cellen för att kunna arbeta vidare på den bok han för ögonblicket var anställd att författa. Hans begäran beviljades utan vidare mankemang och Sarowsky tillhandahöll till och med ett låsbart skåp så att han kunde lämna datorn obevakad i cellen utan att få den stulen eller vandaliserad. Inte för att någon av medfångarna på allvar skulle göra något sådant — de höll snarast en skyddande hand över Mikael.

Sålunda tillbringade Mikael två relativt angenäma månader med att arbeta ungefär sex timmar om dagen på den Vangerska familjekrönikan. Arbetet avbröts endast av några timmars städarbete eller rekreation varje dag. Mikael och två medfångar, varav en kom från Skövde och en hade sina rötter i Chile, hade till uppgift att städa anstaltens gym varje dag. Rekreationen bestod i TV-tittande, kortspel eller styrketräning. Mikael upptäckte att han var hyfsad på poker men förlorade stadigt några 50-öringar om dagen. Anstaltsreglerna tillät spel om pengar om totalpotten låg under 5 kronor.

Han fick beskedet att han skulle släppas fri i förtid dagen före frigivningen, då Sarowsky tog upp honom till sitt tjänsterum och bjöd på en nubbe. Därefter ägnade Mikael kvällen åt att packa ihop sina kläder och anteckningsböcker.


Efter frigivningen åkte Mikael direkt tillbaka till sin stuga i Hedeby. Då han klev upp på bron hörde han ett jamande och fick sällskap av den rödbruna katten, som hälsade honom välkommen genom att stryka sig mot hans ben.

”Okej, kom in då”, sa han. ”Men jag har inte hunnit köpa mjölk.”

Han packade upp sitt bagage. Det kändes som om han hade haft semester och han upptäckte att han faktiskt saknade både Sarowsky och sina medfångars sällskap. Hur befängt det än verkade hade han trivts på Rullåker. Frigivningen hade dock kommit så oväntat att han inte hade förvarnat någon.

Klockan var strax efter sex på kvällen. Han gick snabbt upp till Konsum och handlade basvaror innan de stängde. När han kom hem slog han på sin mobiltelefon och ringde till Erika, vars mobilsvar angav att hon inte kunde nås för tillfället. Han pratade in ett meddelande om att de skulle höras under morgondagen.

Därefter promenerade han upp till sin arbetsgivare, som befann sig på bottenvåningen och häpet höjde ögonbrynen när han såg Mikael.

”Har du rymt?” var den gamles första ord.

”Lagligen frigiven i förtid.”

”Det var en överraskning.”

”För mig med. Jag fick veta det i går kväll.”

De tittade på varandra i några sekunder. Sedan överraskade den gamle Mikael genom att slå armarna om honom och ge honom en björnkram.

”Jag skulle just äta. Gör mig sällskap.”

Anna serverade fläskpannkaka med lingon. De satt kvar i matrummet och pratade i nästan två timmar. Mikael redogjorde för hur långt han hade kommit med familjekrönikan och var hål och luckor fanns. De pratade inte om Harriet Vanger, men hade ett utförligt samtal om Millennium.

”Vi har haft tre styrelsemöten. Fröken Berger och er partner Christer Malm har haft vänligheten att förlägga två av mötena hit upp, medan Dirch representerade mig på ett möte nere i Stockholm. Jag önskar verkligen att jag var några år yngre, men sanningen är att det är för tröttsamt för mig att åka så långt. Jag ska försöka ta mig ned under sommaren.”

”Jag tror nog att de kan hålla möten häruppe”, svarade Mikael. ”Och hur känns det att vara delägare i tidningen?”

Henrik Vanger log ett snett leende.

”Det är faktiskt det roligaste jag gjort på många år. Jag har tittat på ekonomin och det ser hyfsat ut. Jag behöver inte skjuta till så mycket pengar som jag trodde — gapet mellan inkomster och utgifter minskar.”

”Jag har pratat med Erika någon gång i veckan. Jag har förstått att annonsbiten har förstärkts.”

Henrik Vanger nickade. ”Det är på väg att vända, men det kommer att ta tid. Från början gick företag i Vangerkoncernen in och stödköpte annonssidor. Men redan har två gamla annonsörer — mobiltelefoner och en resebyrå — kommit tillbaka.” Han log brett. ”Vi kör också en lite mer personlig drive bland Wennerströms gamla fiender. Och tro mig, det finns en lång lista.”

”Har du hört något från Wennerström?”

”Nja, inte precis. Men vi har läckt ut att Wennerström organiserar bojkotten mot Millennium. Det får honom att verka småaktig. En journalist på DN lär ha frågat honom och fått ett snäsigt svar.”

”Du njuter av det här.”

”Njuter är fel ord. Jag borde ha ägnat mig åt det här för flera år sedan.”

”Vad är det egentligen mellan dig och Wennerström?”

”Försök inte. Det får du veta framåt nyår.”


Det var en behaglig vårkänsla i luften. När Mikael lämnade Henrik vid niotiden hade det börjat mörkna. Han tvekade en stund. Sedan gick han och knackade på hos Cecilia Vanger.

Han var inte säker på vad han förväntade sig. Cecilia Vanger spärrade upp ögonen och såg omedelbart obekväm ut men släppte in honom i hallen. De blev stående, plötsligt osäkra på varandra. Även hon frågade om han hade rymt och han förklarade hur det låg till.

”Jag ville bara säga hej. Kommer jag olämpligt?”

Hon undvek hans blick. Mikael märkte på en gång att hon inte var särskilt glad att se honom.

”Nej… nej, kom in. Vill du ha kaffe?”

”Gärna.”

Han följde henne in i köket. Hon stod med ryggen mot honom medan hon fyllde på vatten i kaffebryggaren. Mikael gick fram till henne och lade en hand på hennes axel. Hon stelnade.

”Cecilia, du ser inte ut som om du vill bjuda mig på kaffe.”

”Jag väntade dig först om en månad”, sa hon. ”Du överraskade mig.”

Han kände hennes olust och vände henne runt så att han kunde se hennes ansikte. De stod tysta en kort stund. Hon ville fortfarande inte möta hans blick.

”Cecilia. Strunta i kaffet. Vad är det som är på tok?”

Hon skakade på huvudet och tog ett djupt andetag.

”Mikael, jag vill att du går. Fråga inget. Gå bara.”


Mikael promenerade först hem till sin stuga, men blev obeslutsamt stående vid grinden. Istället för att gå in gick han ned till vattnet vid bron och satte sig på en sten. Han tände en cigarett medan han sorterade tankarna och undrade vad som kunde ha förändrat Cecilia Vangers attityd till honom så dramatiskt.

Han hörde plötsligt motorljud och såg en stor vit båt smyga in i sundet under bron. När den passerade såg Mikael att det var Martin Vanger som stod vid rodret, med blicken fokuserad för att hålla undan från någon grynna i vattnet. Båten var en tolv meter lång motorkryssare — ett imponerande kraftpaket. Han reste sig och följde efter på strandpromenaden längs vattnet. Han upptäckte plötsligt att flera båtar redan låg i vattnet vid olika bryggor, en blandning av motorbåtar och segelbåtar. Det fanns flera Petterssonbåtar och vid en brygga låg en IF och guppade i eftersvallet. Andra båtar var större och mer dyrbara farkoster. Han noterade en Hallberg-Rassy. Sommaren hade anlänt. Därmed kunde han också avgöra den klassmässiga uppdelningen av Hedebys marina liv — Martin Vanger hade utan tvekan den största och mest dyrbara båten i omgivningen.

Han stannade nedanför Cecilia Vangers hus och sneglade mot de upplysta fönstren på övervåningen. Sedan gick han hem till sig och satte på kaffe. Han tittade in i sitt arbetsrum medan han väntade på att det skulle bli färdigt.

Innan han inställde sig i fängelset hade han burit tillbaka merparten av Henrik Vangers dokumentation om Harriet. Det hade känts som ett klokt beslut att inte lämna hela dokumentationen i ett tomt hus under en längre tid. Nu gapade hyllorna tomma. Allt han hade kvar av utredningen var fem av Henrik Vangers egna anteckningsböcker, som han hade haft med sig till Rullåker och som han vid det här laget kunde utantill. Och, konstaterade han, ett fotoalbum som han hade glömt högst upp i bokhyllan.

Han plockade ned albumet och tog med det in till köksbordet. Han hällde upp kaffe och slog sig ned och började bläddra.

Det var bilderna som hade tagits den dag Harriet försvann. Först kom den sista bilden på Harriet, vid Barnens dag-tåget inne i Hedestad. Därefter följde drygt 180 knivskarpa bilder från tankbilsolyckan på bron. Han hade granskat albumet bild för bild med förstoringsglas vid flera tillfällen tidigare. Nu tittade han förstrött igenom det; han visste att han inte skulle hitta något som kunde göra honom klokare. Han kände sig plötsligt utled på gåtan Harriet Vanger och slog igen albumet med en smäll.

Han gick rastlöst fram till köksfönstret och tittade ut i mörkret.

Sedan vände han blicken mot fotoalbumet igen. Han kunde inte riktigt förklara känslan, men helt plötsligt uppstod en undflyende tanke, som om han hade reagerat på någonting han just hade sett. Det var som om ett osynligt väsen hade blåst försiktigt i hans öra och nackhåren reste sig en aning.

Han satte sig och slog upp albumet igen. Han gick igenom det sida för sida, varje bild från bron. Han tittade på den yngre upplagan av en oljeindränkt Henrik Vanger och en yngre Harald Vanger, en man som han ännu inte hade sett skymten av. Det trasiga broräcket, byggnaderna, fönstren och fordonen som syntes i bild. Han hade inga problem med att identifiera en tjugoårig Cecilia Vanger mitt i hopen av åskådare. Hon hade en ljus klänning och en mörk kavaj på sig och syntes på ett tjugotal bilder i albumet.

Han kände en plötslig upphetsning. Genom åren hade Mikael lärt sig att lita på sina instinkter. Han hade reagerat på något i albumet, men han kunde inte sätta fingret på exakt vad.


Han satt fortfarande kvar vid köksbordet och stirrade på bilderna vid elvatiden då han hörde ytterdörren öppnas.

”Får jag komma in?” frågade Cecilia Vanger. Utan att vänta på svar satte hon sig mitt emot honom på andra sidan köksbordet. Mikael fick en underlig känsla av déjà vu. Hon var klädd i en vid, tunn ljus klänning och en gråblå kavaj, kläder som nästan var identiska med dem hon hade på bilderna från 1966.

”Det är du som är problemet”, sa hon.

Mikael höjde ögonbrynen.

”Förlåt mig, men du tog mig helt på sängen då du knackade på i kväll. Nu är jag så olycklig att jag inte kan sova.”

”Varför är du olycklig?”

”Begriper du inte det?”

Han skakade på huvudet.

”Kan jag berätta utan att du skrattar åt mig?”

”Jag lovar att inte skratta.”

”När jag förförde dig i vintras var det en galen impulshandling. Jag ville ha kul. Ingenting annat. Den där första kvällen var jag bara full i fan och jag hade inte tänkt inleda något långvarigt med dig. Sedan blev det någonting annat. Jag vill att du ska veta att de veckor du var min occasional lover var några av de mest behagliga i hela mitt liv.”

”Jag tyckte också att det var väldigt trevligt.”

”Mikael, jag har ljugit för dig och för mig själv hela tiden. Jag har aldrig varit särskilt sexuellt lössläppt. Jag har haft fem sexpartners i hela mitt liv. En gång när jag var tjugoett år och debuterade. Sedan med min man som jag träffade då jag var tjugofem och som visade sig vara ett kräk. Och sedan dess några gånger med tre karlar som jag träffade med några års mellanrum. Men du lockade fram någonting hos mig. Jag kunde bara inte få nog. Det hade något att göra med att allting hos dig var så kravlöst.”

”Cecilia, du behöver inte…”

”Sch — avbryt mig inte. Då kommer jag aldrig att kunna berätta det här.”

Mikael satt tyst.

”Den dag du försvann till fängelset var jag så olycklig. Helt plötsligt var du borta, precis som om du aldrig funnits. Det var mörkt här i gäststugan. Det var kallt och tomt i min säng. Helt plötsligt var jag bara en femtiosexårig tant igen.”

Hon satt tyst en stund och tittade Mikael i ögonen.

”Jag blev kär i dig i vintras. Det var inte meningen, men jag blev det. Och helt plötsligt insåg jag att du bara är här tillfälligt och en dag kommer du att vara borta för gott, medan jag blir kvar här i resten av mitt liv. Det gjorde så jävla ont att jag bestämde mig för att inte släppa in dig igen då du kom ut från fängelset.”

”Jag är ledsen.”

”Det är inte ditt fel.”

De satt tysta en stund.

”När du gått i kväll satt jag och lipade. Jag önskar att jag fick en chans att leva om mitt liv. Sedan bestämde jag mig för en sak.”

”Vad då?”

Hon tittade ned i bordet.

”Att jag måste vara fullständigt sinnesrubbad om jag slutar träffa dig bara för att du ska åka härifrån en dag. Mikael, kan vi börja om igen? Kan du glömma vad som hände tidigare i kväll?”

”Det är glömt”, sa Mikael. ”Men tack för att du berättade.”

Hon tittade fortfarande ned i bordet.

”Om du vill ha mig så vill jag väldigt gärna.”

Hon tittade plötsligt upp på honom igen. Sedan reste hon sig och gick bort till sovrumsdörren. Hon släppte kavajen på golvet och drog klänningen över huvudet medan hon gick.


Mikael och Cecilia vaknade samtidigt av att ytterdörren öppnades och någon gick genom köket. De hörde dunsen av en väska som ställdes ned på golvet vid järnspisen. Sedan stod plötsligt Erika i sovrumsdörren med ett leende som förvandlades till förfäran.

”O kära nån.” Hon tog ett steg tillbaka.

”Hej Erika”, sa Mikael.

”Hej. Förlåt mig. Ber tusen gånger om ursäkt för att jag rusade in. Jag borde ha knackat.”

”Vi borde ha låst ytterdörren. Erika — det här är Cecilia Vanger. Cecilia — Erika Berger är chefredaktör på Millennium.”

”Hej”, sa Cecilia.

”Hej”, sa Erika. Hon såg ut som om hon inte kunde bestämma sig för om hon skulle gå fram och väluppfostrat skaka hand eller om hon bara skulle gå därifrån. ”Eh, jag… jag kan gå en promenad…”

”Vad sägs om att sätta på kaffepannan istället?” Mikael tittade på väckarklockan på nattduksbordet. Strax efter tolv på dagen.

Erika nickade och drog igen sovrumsdörren. Mikael och Cecilia tittade på varandra. Cecilia såg besvärad ut. De hade älskat och pratat till fyra på morgonen. Sedan hade Cecilia sagt att hon tänkte sova över och att hon i fortsättningen tänkte ge blanka fan i vem som visste att hon knullade med Mikael. Hon hade sovit med ryggen mot honom och med hans arm runt sitt bröst.

”Hörru, det är okej”, sa Mikael. ”Erika är gift och hon är inte min flickvän. Vi träffas ibland, men hon bryr sig inte ett dyft om att du och jag har någonting ihop. Däremot är hon förmodligen väldigt generad just nu.”

När de kom ut i köket en stund senare hade Erika dukat fram kaffe, juice, apelsinmarmelad, ost och rostat bröd. Det doftade gott. Cecilia gick raka vägen fram till henne och sträckte fram handen.

”Det blev lite hastigt därinne. Hej.”

”Snälla Cecilia, förlåt mig för att jag klampade in som en elefant”, sa en djupt olycklig Erika.

”Glöm det, för guds skull. Nu dricker vi kaffe.”

”Hej”, sa Mikael och kramade om Erika innan han satte sig. ”Hur kom du hit?”

”Körde upp nu på morgonen, förstås. Jag fick ditt meddelande vid två i natt och försökte ringa.”

”Jag hade stängt av mobilen”, sa Mikael och log mot Cecilia Vanger.


Efter frukosten ursäktade sig Erika och lämnade Mikael och Cecilia ensamma med förevändningen att hon måste hälsa på Henrik Vanger. Cecilia dukade av med ryggen mot Mikael. Han gick fram och slog armarna runt henne.

”Vad händer nu?” sa Cecilia.

”Ingenting. Så här är det bara — Erika är min bästa vän. Hon och jag har haft ihop det till och från i tjugo år och kommer förhoppningsvis att ha ihop det i tjugo år till. Men vi har aldrig varit ett par och vi går aldrig i vägen för varandras romanser.”

”Är det det vi har? En romans?”

”Jag vet inte vad vi har, men uppenbarligen trivs vi med varandra.”

”Var ska hon sova i natt?”

”Vi ordnar ett rum åt henne någonstans. Ett gästrum hos Henrik. Hon kommer inte att sova i min säng.”

Cecilia funderade en stund.

”Jag vet inte om jag klarar av det här. Du och hon kanske fungerar så, men jag vet inte… jag har aldrig…” Hon skakade på huvudet. ”Jag går hem till mig nu. Jag måste få fundera på det här ett tag.”

”Cecilia, du har frågat mig tidigare och jag har berättat om mitt och Erikas förhållande. Hennes existens kan inte vara någon överraskning för dig.”

”Det är sant. Men så länge hon fanns på bekvämt avstånd nere i Stockholm kunde jag ignorera henne.”

Cecilia satte på sig sin kavaj.

”Situationen är dråplig”, log hon. ”Kom över på middag i kväll. Ta Erika med dig. Jag tror att jag kommer att gilla henne.”


Erika hade redan klarat av frågan om nattlogi. Vid de tillfällen hon varit uppe i Hedeby för att träffa Henrik Vanger hade hon övernattat i ett av hans gästrum och hon bad helt frankt att få låna rummet igen. Henrik kunde knappt dölja sin förtjusning och försäkrade att hon var välkommen när som helst.

Med sådana formalia ur vägen gick Mikael och Erika en promenad över bron och slog sig ned på terrassen på Susannes Brokafé strax före stängningsdags.

”Jag är djupt missnöjd”, sa Erika. ”Jag åkte upp för att hälsa dig välkommen tillbaka till friheten och hittar dig i säng med byns femme fatale.”

”Förlåt.”

”Så hur länge har du och miss Big Tits…” Erika vispade med pekfingret.

”Ungefär sedan Henrik blev delägare.”

”Aha.”

”Aha, vad då?”

”Bara nyfiken.”

”Cecilia är en bra kvinna. Jag tycker om henne.”

”Jag kritiserar inte. Jag är bara missnöjd. Godis inom räckhåll och så måste jag banta. Hur var fängelset?”

”Som en hyfsad arbetssemester. Hur går tidningen?”

”Bättre. Vi är fortfarande ute och slirar i marginalen, men för första gången på ett år ökar annonsvolymen. Vi ligger fortfarande långt under vad vi hade för ett år sedan, men vi är i alla fall på väg uppåt igen. Det är Henriks förtjänst. Men det underliga är att prenumeranterna börjat öka.”

”Det brukar gå lite upp och ned med jämna mellanrum.”

”Med några hundra hit eller dit. Men vi har ökat med tretusen prenumeranter de senaste tre månaderna. Ökningen har varit rätt stadig med drygt tvåhundrafemtio nya i veckan. Jag trodde först att det bara var en slump, men det fortsätter att komma in nya prenumeranter. Det är den största enskilda upplageökningen någonsin. De betyder mer än inkomsterna från annonserna. Samtidigt tycks våra gamla prenumeranter förnya rätt konsekvent över hela linjen.”

”Varför?” frågade Mikael förbryllad.

”Jag vet inte. Ingen av oss begriper det. Vi har inte kört någon annonskampanj. Christer har ägnat en vecka åt att göra stickprov på vilka det är som dyker upp. För det första är det helt nya prenumeranter. För det andra är 70 procent kvinnor. Normalt är det 70 procent män som prenumererar. För det tredje kan prenumeranterna beskrivas som medelinkomsttagare i förorten med kvalificerade jobb: lärare, lägre chefsjobb, tjänstemän.”

”Medelklassens revolt mot storkapitalet?”

”Jag vet inte. Men fortsätter det här så kommer det att bli en ordentlig förändring av prenumerantstocken. Vi hade en redaktionskonferens för två veckor sedan och beslutade att delvis börja lägga in nytt material i tidningen; jag vill ha fler artiklar om fackliga frågor med koppling till TCO och den sortens texter, men också mer undersökande reportage om till exempel kvinnofrågor.”

”Var bara försiktig med att ändra för mycket”, sa Mikael. ”Om vi får nya prenumeranter så gillar de förmodligen vad som redan står i tidningen.”


Cecilia Vanger hade även bjudit Henrik Vanger på middagen, möjligen för att minska risken för obehagliga samtalsämnen. Hon hade lagat viltgryta och serverade rödvin. Erika och Henrik ägnade en stor del av samtalet åt en diskussion om Millenniums utveckling och de nya prenumeranterna, men samtalet gled efter hand över till andra ting. Erika vände sig plötsligt mot Mikael och frågade honom om hur hans arbete fortskred.

”Jag räknar med att ha ett utkast till familjekrönikan klar om någon månad som Henrik kan titta på.”

”En krönika i familjen Addams anda”, log Cecilia.

”Den har vissa historiska aspekter”, medgav Mikael.

Cecilia sneglade på Henrik Vanger.

”Mikael, Henrik är egentligen inte intresserad av familjekrönikan. Han vill att du ska lösa gåtan om Harriets försvinnande.”

Mikael sa ingenting. Ända sedan han inlett sin relation med Cecilia hade han pratat tämligen öppet om Harriet med henne. Cecilia hade redan listat ut att det var hans egentliga uppdrag, även om han aldrig formellt erkänt det. Däremot hade han aldrig berättat för Henrik att han och Cecilia diskuterat ämnet. Henriks buskiga ögonbryn drog ihop sig en smula. Erika var tyst.

”Snälla du”, sa Cecilia till Henrik. ”Jag är inte korkad. Jag vet inte exakt vilket avtal du och Mikael har, men hans vistelse här i Hedeby handlar om Harriet. Eller hur?”

Henrik nickade och sneglade på Mikael.

”Jag sa ju att hon var skärpt.” Han vände sig till Erika. ”Jag antar att Mikael förklarat för dig vad han sysslar med här i Hedeby.”

Hon nickade.

”Och jag antar att du anser att det är en vettlös sysselsättning. Nej, du behöver inte svara. Det är en befängd och vettlös sysselsättning. Men jag måste få veta.”

”Jag har inga synpunkter på saken”, sa Erika diplomatiskt.

”Naturligtvis har du det.” Han vände sig till Mikael. ”Snart har halva året gått. Berätta. Har du överhuvudtaget hittat någonting som vi inte redan utrett?”

Mikael undvek att möta Henriks blick. Han tänkte omedelbart på den besynnerliga känsla han upplevt då han kvällen innan suttit och tittat i fotoalbumet. Känslan hade följt honom hela dagen, men han hade inte haft tid att slå sig ned och öppna albumet igen. Han var inte säker på om han fantiserade eller inte, men han visste att han hade gjort en reflektion av något slag. Han hade varit på vippen att tänka en avgörande tanke. Slutligen tittade han upp på Henrik Vanger och skakade på huvudet.

”Jag har inte kommit på ett jota.”

Den gamle mannen granskade honom plötsligt med ett vaksamt uttryck i ansiktet. Han avstod från att kommentera Mikaels replik och nickade slutligen.

”Jag vet inte hur det är med er ungdomar, men för mig är det dags att dra sig tillbaka. Tack för middagen, Cecilia. God natt, Erika. Hälsa på mig i morgon innan du åker.”


När Henrik Vanger hade stängt ytterdörren lägrade sig tystnaden. Det var Cecilia som bröt den.

”Mikael, vad var det där om?”

”Det betyder att Henrik Vanger är lika känslig för folks reaktioner som en seismograf. I går kväll då du kom över till mig satt jag och tittade i fotoalbumet.”

”Ja?”

”Jag såg någonting. Jag vet inte vad och jag kan inte sätta fingret på det. Det var någonting som nästan blev en tanke, men jag missade att snappa upp den.”

”Men vad var det du tänkte på?”

”Jag vet helt enkelt inte. Och sedan kom du över och jag… hmm… fick roligare saker att fundera över.”

Cecilia rodnade. Hon undvek Erikas blick och gjorde sig ett ärende ut till köket för att sätta på kaffe.


Det var en varm och solig majdag. Grönskan hade skjutit fart och Mikael kom på sig själv med att gnola Den blomstertid nu kommer.

Erika tillbringade natten i Henriks gästrum. Efter middagen hade Mikael frågat Cecilia om hon ville ha sällskap. Hon hade svarat att hon var upptagen med betygskonferenser och att hon var trött och ville sova. Erika pussade Mikael på kinden och lämnade Hedebyön tidigt på måndagsmorgonen.

När Mikael hade åkt in i fängelse i mitten av mars hade snön fortfarande legat tung över landskapet. Nu grönskade björkarna och gräsmattan runt hans stuga var fet och välmående. Han hade för första gången en möjlighet att se sig om på hela Hedebyön. Vid åttatiden gick han över och bad att få låna en termos av Anna. Han pratade kort med Henrik, som just klivit upp, och fick med sig hans karta över ön. En plats han ville titta närmare på var Gottfrieds stuga, som indirekt hade dykt upp flera gånger i polisutredningen, eftersom Harriet hade tillbringat en del tid där. Henrik förklarade att stugan ägdes av Martin Vanger men att den huvudsakligen stått oanvänd genom åren. Vid enstaka tillfällen brukade någon släkting låna den.

Mikael hann precis fånga Martin Vanger på väg till arbetet inne i Hedestad. Han förklarade sitt ärende och bad att få låna nyckeln. Martin granskade honom med ett roat leende.

”Jag antar att familjekrönikan nu kommit fram till kapitlet om Harriet.”

”Jag vill bara titta mig omkring…”

Martin Vanger bad honom vänta och kom strax tillbaka med nyckeln.

”Är det okej då?”

”Vad mig anbelangar så kan du flytta in där om du har lust. Bortsett från att den ligger i andra änden av ön så är det faktiskt en trevligare plats än huset där du bor.”

Mikael kokade kaffe och gjorde några smörgåsar. Han fyllde en flaska med vatten innan han gav sig iväg och stoppade färdkosten i en ryggsäck som han hängde över ena axeln. Han följde en smal och halvt igenvuxen väg som löpte längs bukten på Hedebyöns norra sida. Gottfrieds stuga låg på en udde ungefär två kilometer från byn och det tog honom bara en halvtimme att i maklig takt avverka sträckan.

Martin Vanger hade haft rätt. När Mikael kom runt kröken på den smala vägen öppnade sig en lummig plats vid vattnet. Utsikten var strålande mot både inloppet till Hedeälven, gästhamnen till vänster och industrihamnen till höger.

Han var förvånad över att ingen tagit Gottfrieds stuga i besittning. Det var en rustik sak i liggande mörkbetsat timmer, med tegeltak och gröna fönsterkarmar, och med en liten solig veranda utanför ytterdörren. Det var dock uppenbart att underhållet av både stugan och tomten hade eftersatts en längre tid; färgen på dörr- och fönsterposter hade flagnat och det som borde ha varit en gräsmatta var meterhöga buskar. Att röja skulle fordra ett ordentligt dagsverke med en lie och röjsåg.

Mikael låste upp dörren och skruvade upp fönsterluckorna från insidan. Stommen tycktes vara en gammal lada på omkring 35 kvadratmeter. Insidan var brädfodrad och bestod av ett enda stort rum med breda fönster mot vattnet på vardera sidan om ytterdörren. Längst in i stugan ledde en trappa till ett öppet sovloft som täckte halva stugan. Under trappen fanns en liten nisch med ett gasolkök, en diskbänk och ett tvättskåp. Möblemanget var enkelt; på långsidan till vänster om dörren fanns en väggfast bänk, ett skamfilat skrivbord och en stringhylla i teak. Längre ned på samma sida fanns tre garderober. Till höger om dörren stod ett runt matbord med fem trästolar och en öppen spis mitt på kortväggen.

Stugan saknade elektricitet, istället fanns det flera fotogenlampor. I ett fönster stod en gammal transistorradio av märket Grundig. Antennen var avbruten. Mikael tryckte på on-knappen men batterierna fungerade inte.

Mikael gick upp för den smala trappan och såg sig omkring på sovloftet. Där fanns en dubbelsäng, en madrass utan sängkläder, ett nattduksbord och en byrå.


Mikael ägnade en stund åt att söka igenom stugan. Byrån var tom så när som på några handdukar och linnen med en vag doft av mögel. I garderoberna fanns några gamla arbetskläder, en overall, ett par gummistövlar, ett par slitna gymnastikskor och en fotogenkamin. I skrivbordslådorna låg skrivpapper, blyertspennor, ett tomt skissblock, en kortlek och några bokmärken. Köksskåpet innehöll matporslin, kaffekoppar, glas, stearinljus och några kvarlämnade paket med salt, tepåsar och liknande. I en låda i köksbordet fanns matbestick.

De enda lämningarna av intellektuell natur hittade han i stringhyllan ovanför skrivbordet. Mikael lyfte över en köksstol och ställde sig på den för att titta igenom hyllplanen. På den understa hyllan låg gamla nummer av Se, Rekordmagasinet, Tidsfördriv och Lektyr från slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Där fanns Bild-journalen från 1965 och 1966, Mitt Livs Novell och några serietidningar: 91:an, Fantomen och Romans. Mikael öppnade ett nummer av Lektyr från 1964 och konstaterade att pinuppan såg tämligen oskuldsfull ut.

Där fanns ett femtiotal böcker. Ungefär hälften av dessa var pocketdeckare från Wahlströms Manhattanserie: Mickey Spillane med titlar som Vänta dig ingen nåd, med de klassiska omslagen av Bertil Hegland. Han hittade också ett halvdussin Kitty, några Femböcker av Enid Blyton och en Tvillingdeckarna av Sivar Ahlrud — Tunnelbanemysteriet. Mikael log igenkännande. Tre böcker av Astrid Lindgren: Alla vi barn i Bullerbyn, Kalle Blomkvist och Rasmus och Pippi Långstrump. Den översta hyllan innehöll en bok om kortvågsradio, två böcker om astronomi, en fågelbok, en bok med titeln Det onda imperiet som handlade om Sovjetunionen, en bok om det finska vinterkriget, Luthers katekes, Psalmboken samt Bibeln.

Mikael slog upp Bibeln och läste på insidan av pärmen: Harriet Vanger, 12/5 1963. Harriets konfirmationsbibel. Han ställde dystert tillbaka boken.


Alldeles bakom stugan fanns en kombinerad ved- och redskapsbod med lie, räfsa, hammare och en kartong med osorterade spikar, hyvlar, såg och andra verktyg. Utedasset låg tjugo meter in i skogen österut. Mikael snokade runt en stund och återvände därefter till stugan. Han plockade ut en stol och satte sig på verandan och hällde upp kaffe ur termosen. Han tände en cigarett och tittade ut över Hedestadsbukten genom ridån av sly.

Gottfrieds stuga var betydligt mer anspråkslös än vad han hade förväntat sig. Detta var alltså den plats dit Harriets och Martins pappa hade dragit sig tillbaka då äktenskapet med Isabella börjat gå i putten i slutet av 1950-talet. Här hade han bott och supit. Och därnere, någonstans vid bryggan, hade han drunknat med hög promillehalt i blodet. Tillvaron i stugan hade förmodligen varit angenäm på somrarna, men när temperaturen började krypa ned mot nollgradigt måste det ha varit råkallt och eländigt. Enligt vad Henrik berättat hade Gottfried fortsatt att sköta sitt jobb inom Vangerkoncernen — med avbrott för de perioder då han söp hejdlöst — ända fram till 1964. Att han hade kunnat bo i stugan mer eller mindre permanent och ändå dyka upp på jobbet nyrakad, tvättad och iförd slips och kavaj tydde trots allt på en viss personlig disciplin.

Men detta var också en plats där Harriet Vanger hade varit så ofta att det var ett av de första ställen man letade efter henne på. Henrik hade berättat att Harriet under det sista året ofta hade gått ut till stugan, uppenbarligen för att få vara i fred under helger eller lov. Den sista sommaren hade hon bott här i tre månader, även om hon kom in till byn varje dag. Här hade hon också haft sin väninna Anita Vanger, Cecilia Vangers syster, på besök i sex veckor.

Vad hade hon gjort härute i sin ensamhet? Tidningarna Mitt Livs Novell och Romans, liksom ett antal Kitty-böcker, talade sitt tydliga språk. Kanske hade skissblocket tillhört henne. Men här fanns också hennes Bibel.

Hade hon velat vara i närheten av sin drunknade pappa — en sorgeperiod hon måste genomlida? Var förklaringen så enkel? Eller hade det att göra med hennes religiösa grubblerier? Stugan var karg och asketisk; låtsades hon att hon bodde i ett kloster?


Mikael följde stranden mot sydost, men terrängen var så fylld av skrevor och enbärsris att den var i det närmaste oframkomlig. Han gick tillbaka till stugan och en bit tillbaka på vägen mot Hedeby. Enligt kartan skulle en stig gå genom skogen till något som kallades Befästningen, och det tog honom tjugo minuter att hitta den igenvuxna avtagsvägen. Befästningen var kustförsvarets lämningar från andra världskriget; betongbunkrar med skyttevärn utspridda kring en kommandobyggnad. Allting var igenvuxet av snårskog.

Mikael gick längs stigen ned till ett båthus i en glänta vid havet. Intill båthuset hittade han vraket efter en Petterssonbåt. Han återvände till Befästningen och följde en stig fram till ett stängsel — han hade kommit upp till Östergården från baksidan.

Han följde den slingrande stigen genom skogen, delvis parallellt med åkern vid Östergården. Stigen var svårframkomlig och det fanns en del våtmark som han var tvungen att snirkla sig förbi. Slutligen kom han fram till en myr med en lada. Så vitt han kunde se upphörde stigen där, men han befann sig bara 100 meter från vägen till Östergården.

På andra sidan vägen låg Söderberget. Mikael tog sig upp för en brant lutning och fick klättra den sista biten. Söderberget slutade i en närmast lodrät klippa mot vattnet. Mikael följde ryggen tillbaka mot Hedeby. Han stannade ovanför stugbyn och njöt av utsikten över den gamla fiskehamnen och kyrkan och ned mot hans egen gäststuga. Han slog sig ned på en klipphäll och hällde upp en sista skvätt ljummet kaffe.

Han hade ingen aning om vad han gjorde i Hedeby, men han trivdes med utsikten.


Cecilia Vanger höll sig på avstånd och Mikael ville inte vara efterhängsen. Efter en vecka gick han i alla fall över till henne och knackade på. Hon släppte in honom och satte på kaffebryggaren.

”Du måste tycka att jag är väldigt fånig, en femtiosex år gammal respektabel lärarinna som beter sig som en tonårsflicka.”

”Cecilia, du är en vuxen människa som har rätt att göra precis vad du vill.”

”Jag vet. Därför har jag bestämt mig för att sluta träffa dig. Jag klarar inte av att…”

”Du är inte skyldig mig någon förklaring. Jag hoppas att vi fortfarande är vänner.”

”Jag vill gärna att vi ska fortsätta att vara vänner. Men jag klarar inte av ett förhållande med dig. Jag har aldrig varit bra på förhållanden. Jag vill nog vara i fred ett tag.”

KAPITEL 16: Söndag 1 juni — Tisdag 10 juni

Efter sex månaders fruktlöst grubblande rämnade fallet Harriet Vanger när Mikael inom loppet av några dagar den första veckan i juni hittade tre helt nya pusselbitar. Två av dessa svarade han själv för. Den tredje fick han hjälp med.

Efter Erikas besök hade han slagit upp fotoalbumet och suttit i flera timmar och tittat på bild efter bild medan han försökt begripa vad det var han hade reagerat på. Slutligen hade han lagt allting åt sidan och arbetat vidare med familjekrönikan istället.

Några dagar in i juni åkte Mikael in till Hedestad. Han satt och tänkte på något helt annat när bussen svängde in på Järnvägsgatan och han plötsligt insåg vad som hade legat och grott i hans bakhuvud. Insikten drabbade honom som en blixt från en klar himmel. Han blev så perplex att han följde med till ändhållplatsen vid järnvägsstationen och omedelbart åkte tillbaka till Hedeby för att undersöka om han kommit ihåg rätt.

Det var den allra första bilden i albumet.

Den sista bilden som fanns av Harriet Vanger hade tagits den ödesdigra dagen på Järnvägsgatan i Hedestad, då hon hade tittat på Barnens dag-tåget.

Bilden var ett udda inslag i albumet. Den hade hamnat där därför att den var tagen samma dag, men det var den enda av de drygt etthundraåttio bilderna i albumet som inte fokuserade på olyckan på bron. Varje gång Mikael och (förmodade han) alla andra hade tittat i albumet var det personerna och detaljerna i bilderna från bron som hade fångat uppmärksamheten. Det fanns ingen dramatik i bilden från en folksamling vid Barnens dag-tåget inne i Hedestad, flera timmar före de avgörande händelserna.

Henrik Vanger hade troligtvis sett bilden tusen gånger och med saknad insett att han aldrig skulle se henne igen. Förmodligen hade han varit irriterad över att den var tagen från så långt håll att Harriet Vanger bara var en person i ett folkhav.

Men det var inte det Mikael hade reagerat på.

Bilden var tagen från andra sidan gatan, förmodligen från ett fönster på andra våningen. Vidvinkeln fångade fronten på en av lastbilarna i tåget. På flaket stod kvinnor med glittriga baddräkter och haremsbyxor och kastade godis till publiken. Några av dem tycktes dansa. Framför lastbilen hoppade tre clowner.

Harriet stod i första ledet bland publiken längs trottoaren. Bredvid henne stod tre av hennes klasskamrater och runt omkring dem minst hundra andra Hedestadsbor.

Det var detta som Mikael undermedvetet hade noterat och som plötsligt kommit upp till ytan när bussen hade råkat passera precis den plats där bilden hade tagits.

Publiken uppträdde som en publik ska göra. Publikens ögon följer alltid bollen i en tennismatch eller pucken i en ishockeyrink. De som stod längst till vänster i bild tittade på clownerna som var precis framför dem. De som stod närmare lastbilen fokuserade på flaket med de lättklädda flickorna. Deras ansiktsuttryck var roade. Barn pekade. Några skrattade. Alla såg glada ut.

Alla utom en.

Harriet Vanger tittade åt sidan. Hennes tre klasskamrater och alla i hennes närhet tittade på clownerna. Harriets ansikte riktades nästan 30 eller 35 grader längre upp till höger. Hennes blick tycktes fäst vid någonting på andra sidan gatan, men utanför det nedre vänstra hörnet av bilden.

Mikael tog fram förstoringsglaset och försökte urskilja detaljerna. Bilden var tagen från alltför långt avstånd för att han skulle kunna vara helt säker, men till skillnad från alla i Harriets närhet fanns inget liv i hennes ansikte. Munnen var ett smalt streck. Ögonen var vidöppna. Hennes händer vilade slappt längs kroppen.

Hon såg rädd ut. Rädd eller arg.


Mikael plockade ut bilden ur albumet, stoppade den i en plastficka och tog nästa buss tillbaka in till Hedestad. Han klev av på Järnvägsgatan och ställde sig på den plats varifrån bilden måste ha tagits. Det var precis i utkanten av det som utgjorde Hedestads centrum. Det var en två våningar hög träbyggnad som innehöll en videobutik och Sundströms herrmode, etablerad 1932 enligt en plakett på entrédörren. Han gick in i butiken och blev omedelbart varse att butiken rymdes på två plan; en spiraltrappa ledde till övervåningen.

I slutet av spiraltrappan fanns två fönster ut mot gatan. Det var där fotografen hade stått.

”Kan jag hjälpa till?” frågade en äldre säljare då Mikael plockade upp plastfickan med fotografiet. Butiken var glest befolkad.

”Nja, jag vill faktiskt bara se var den här bilden är tagen. Är det okej om jag öppnar fönstret en sekund?”

Han fick tillstånd att göra det och höll upp bilden framför sig. Han kunde se exakt den plats där Harriet Vanger hade stått. Den ena av de två träbyggnader som skymtade bakom henne hade försvunnit och ersatts med en fyrkantig tegelbyggnad. I den träbyggnad som överlevt hade det 1966 funnits en pappershandel; där låg nu en hälsokostaffär och ett solarium. Mikael stängde fönstret, tackade och bad om ursäkt för besväret.

Nere på gatan gick han och ställde sig på den plats där Harriet hade stått. Han hade ett bra riktmärke mellan fönstret i modebutikens övervåning och dörren till solariet. Han vred huvudet och syftade längst Harriets siktlinje. Så vitt Mikael kunde uppskatta hade hon tittat mot hörnet av den byggnad som inrymde Sundströms herrmode. Det var ett helt vanligt hörn av ett hus, där en tvärgata försvann bakom husknuten. Vad såg du där, Harriet?


Mikael stoppade ned bilden i sin axelremsväska och promenerade till järnvägsparken, där han satte sig på en uteservering och beställde en caffe latte. Han kände sig plötsligt skakad.

På engelska kallas det för new evidence, vilket har en helt annan klang än svenskans ”nytt bevismaterial”. Han hade plötsligt sett något helt nytt, som ingen annan hade lagt märke till i en utredning som stått och stampat på samma fläck i trettiosju år.

Problemet var bara att han inte var säker på vilket värde hans nya kunskap hade, om den ens hade något. Ändå kändes det betydelsefullt.

Den septemberdag då Harriet försvann hade varit dramatisk på flera sätt. Det hade varit festdag i Hedestad med säkert flera tusen människor på gatorna, unga som gamla. Det hade varit den årliga släktträffen på Hedebyön. Redan dessa två händelser utgjorde kollektiva avsteg från den dagliga rutinen på orten. Som grädde på moset hade tankbilsolyckan på bron inträffat. Den hade kommit att överskugga allt annat.

Kriminalinspektör Morell, Henrik Vanger och alla andra som hade grubblat över Harriets försvinnande hade fokuserat på händelserna på Hedebyön. Morell hade själv till och med skrivit att han inte kunde frigöra sig från misstanken att olyckan och Harriets försvinnande var relaterade till varandra. Mikael var med ens övertygad om att det var helt fel.

Händelsekedjan hade inte börjat på Hedebyön utan inne i Hedestad flera timmar tidigare på dagen. Harriet Vanger hade sett något eller någon som hade skrämt henne och förmått henne att åka hem och gå raka vägen till Henrik Vanger, som dessvärre inte hade haft tid att prata med henne. Sedan skedde olyckan på bron. Sedan slog mördaren till.


Mikael gjorde en paus. Det var första gången han medvetet hade formulerat antagandet att Harriet hade blivit mördad. Han tvekade, men insåg strax att han hade anslutit sig till Henrik Vangers övertygelse. Harriet var död och nu jagade han en mördare.

Han gick tillbaka till utredningen. Bland alla tusentals sidor handlade bara en bråkdel om timmarna inne i Hedestad. Harriet hade varit tillsammans med tre klasskamrater som var och en hade förhörts om sina iakttagelser. De hade träffats vid järnvägsparken klockan nio på morgonen. En av flickorna skulle köpa jeans och kamraterna hade gjort henne sällskap. De hade druckit kaffe i EPA-varuhusets restaurang och därefter gått upp till idrottsplatsen och strosat omkring bland tivolistånd och fiskdammar och också stött ihop med andra skolkamrater. Efter tolv hade de dragit sig in mot centrum igen för att se Barnens dag-tåget. Strax före två på eftermiddagen hade Harriet plötsligt sagt att hon måste åka hem. De hade skilts vid en busshållsplats intill Järnvägsgatan.

Ingen av kamraterna hade märkt något ovanligt. En av dem var Inger Stenberg, som hade beskrivit Harriets Vangers förändring det sista året med påståendet att hon hade blivit ”opersonlig”. Hon sa att Harriet under dagen som vanligt hade varit tystlåten och mest följt efter de andra.

Kriminalinspektör Morell hade intervjuat alla de människor som hade träffat Harriet under dagen, även om de bara hade hälsat på varandra på festplatsen. Hennes bild hade gått ut i lokaltidningarna i samband med att hon efterlystes efter försvinnandet. Flera Hedestadsbor hade kontaktat polisen med uppgifter om att de trodde sig ha sett henne under dagen, men ingen hade lagt märke till något ovanligt.


Mikael ägnade kvällen åt att grubbla över hur han kunde fortsätta att nysta i det uppslag han just formulerat. Nästa förmiddag gick han upp och träffade Henrik Vanger vid frukostbordet.

”Du sa att familjen Vanger fortfarande har intressen i Hedestads-Kuriren”.

”Det är riktigt.”

”Jag skulle behöva få tillgång till tidningens bildarkiv. Från 1966.”

Henrik Vanger satte ned ett mjölkglas och torkade sig på överläppen.

”Mikael, vad är det du har kommit på?”

Han såg den gamle rakt i ögonen.

”Ingenting konkret. Men jag tror att vi kan ha gjort en feltolkning av händelseförloppet.”

Han visade bilden och berättade om sina slutsatser. Henrik Vanger satt tyst en lång stund.

”Om jag har rätt måste vi lägga fokus på vad som hände i Hedestad den dagen, inte enbart på vad som hände på Hedebyön”, sa Mikael. ”Jag vet inte hur man gör det efter så här lång tid, men det måste ha tagits många bilder av Barnens dag-firandet som aldrig publicerats. De är de bilderna jag vill titta på.”

Henrik Vanger använde väggtelefonen i köket. Han ringde till Martin Vanger, förklarade sitt ärende och frågade vem som var bildchef på Kuriren numera. Inom tio minuter hade rätt personer lokaliserats och tillstånd utverkats.


Hedestads-Kurirens bildchef hette Madeleine Blomberg, kallades Maja och var i sextioårsåldern. Hon var den första kvinnliga bildchef Mikael någonsin träffat under sin karriär i yrket, där fotograferande ännu huvudsakligen ansågs vara en manlig konstform.

Eftersom det var lördag var redaktionen obemannad men Maja Blomberg visade sig vara bosatt på bara fem minuters promenadavstånd och mötte Mikael vid porten. Hon hade arbetat på Hedestads-Kuriren i större delen av sitt liv. Hon hade börjat som korrekturläsare 1964, växlat till kopist och tillbringat ett antal år i mörkrummet samtidigt som hon blivit utskickad som extra fotograf när de ordinarie resurserna inte räckte till. Så småningom hade hon fått titeln redaktör och för tio år sedan, då den gamle bildchefen gått i pension, hade hon fått fylla ut som chef för hela bildavdelningen. Något större imperium dolde sig inte under titeln. Bildavdelningen var sedan tio år hopslagen med annonsavdelningen och bestod endast av sex personer som alla turades om att göra varandras arbete.

Mikael frågade hur bildarkivet var upplagt.

”Sanningen att säga är det ganska rörigt i arkivet. Sedan vi fick datorer och elektroniska bilder finns arkivet på cd-skivor. Vi har haft en praktikant här som hållit på och scannat in äldre viktiga bilder, men det är bara någon procent av alla bilder i arkivet som är indexerade. Äldre bilder finns sorterade på datum i negativpärmar. De finns antingen här på redaktionen eller uppe i ett vindsförråd.”

”Jag är intresserad av bilder från Barnens dag-tåget 1966, men överhuvudtaget av alla bilder som togs den veckan.”

Maja Blomberg såg forskande på Mikael.

”Det skulle alltså vara den vecka då Harriet Vanger försvann?”

”Du känner till historien?”

”Man kan inte ha jobbat på Hedestads-Kuriren i hela sitt liv utan att känna till den och när Martin Vanger ringer mig tidigt på morgonen på min lediga dag så drar jag slutsatser. Jag läste korrektur på texterna som skrevs om fallet på 1960-talet. Varför gräver du i den historien? Har något nytt kommit upp i ljuset?”

Maja Blomberg hade uppenbarligen också nyhetsnäsa. Mikael skakade småleende på huvudet och slängde fram sin cover story.

”Nej, och jag tvivlar på att vi någonsin får svaret på frågan om vad som hände med henne. Det är lite hysch-hysch, men det är helt enkelt så att jag skriver Henrik Vangers självbiografi. Historien om den försvunna Harriet är ett udda ämne, men det är också ett kapitel som knappast kan förbigås med tystnad. Jag är ute efter bilder som kan illustrera dagen, både på Harriet och på hennes kamrater.”

Maja Blomberg såg tvivlande ut men påståendet var rimligt och hon hade ingen anledning att ifrågasätta hans uppgifter.

En fotograf på en tidning avverkar i genomsnitt mellan två och tio rullar film dagligen. Vid stora evenemang kan det lätt bli dubbla antalet. Varje rulle innehåller trettiosex negativ; det är alltså inte ovanligt att en tidning ackumulerar över trehundra bilder varje dag, varav bara några enstaka någonsin publiceras. En organiserad redaktion klipper upp filmrullarna och placerar negativen i negativfickor om sex bildrutor vardera. En rulle blir ungefär en sida i en negativpärm. En pärm rymmer drygt hundratio rullar. På ett år blir det mellan tjugo och trettio pärmar. Under åren blir det en oherrans mängd pärmar, som huvudsakligen saknar kommersiellt värde och inte får plats på hyllorna på redaktionen. Däremot är varje fotograf och bildredaktion övertygad om att bilderna innehåller en historisk dokumentation av omistligt värde och slänger därför inte ett dyft.

Hedestads-Kuriren grundades 1922 och bildredaktionen hade funnits sedan 1937. Kurirens vindsförråd innehöll drygt tolvhundra bildpärmar, sorterade efter datum. Bilderna från september 1966 omfattade fyra billiga lagerpärmar i papp.

”Hur gör vi det här?” frågade Mikael. ”Jag skulle behöva sitta vid ett ljusbord och ha möjlighet att kopiera sådant som kan vara av intresse.”

”Numera har vi inget mörkrum. Allting scannas in. Vet du hur man använder en negativscanner?”

”Ja, jag har jobbat med bilder och äger en Agfa negscanner själv. Jag jobbar i PhotoShop.”

”Då använder du samma utrustning som vi.”

Maja Blomberg tog Mikael på en snabb rundvandring på den lilla redaktionen, gav honom plats vid ett ljusbord och startade en dator och en scanner. Hon visade också var kaffeautomaten i lunchrummet stod. De kom överens om att Mikael kunde arbeta på egen hand men att han måste ringa till Maja Blomberg när han ville lämna redaktionen så att hon kunde komma dit och låsa och koppla på larmet. Därefter lämnade hon honom med ett muntert ”ha det så roligt”.


Det tog flera timmar för Mikael att gå igenom pärmarna. Hedestads-Kuriren hade haft två fotografer under denna tid. Den fotograf som hade varit i tjänst den aktuella dagen var Kurt Nylund — som Mikael faktiskt kände sedan tidigare. Kurt Nylund hade varit i tjugoårsåldern 1966. Han hade därefter flyttat till Stockholm och blivit en erkänd yrkesfotograf, som arbetat både som frilans och som anställd på Pressens Bild i Marieberg. Mikaels och Kurt Nylunds vägar hade korsats vid flera tillfällen på 1990-talet, då Millennium hade köpt bilder från Pressens Bild. Mikael mindes honom som en mager och tunnhårig man. Kurt Nylund hade använt en dagsljusfilm som inte var alltför kornig och som många pressfotografer använde.

Mikael plockade fram arken med den unge Nylunds bilder och placerade dem på ljusbordet, där han med en lupp granskade bildruta efter bildruta. Att läsa negativfilm är dock en konstform som kräver en viss rutin, något som Mikael saknade. Han insåg att för att kunna avgöra om bilderna innehöll någon information av värde skulle han i praktiken vara tvungen att scanna in varje bild och granska dem på dataskärmen. Det skulle ta åtskilliga timmar. Han gjorde därför först en översiktlig summering av de bilder han eventuellt var intresserad av.

Han började med att pricka av alla bilder som hade tagits vid tankbilsolyckan. Mikael kunde konstatera att Henrik Vangers pärm med hundraåttio bilder inte var komplett; den person som hade kopierat samlingen — möjligen Nylund själv — hade sorterat bort ungefär trettio bilder som antingen var oskarpa eller av så dålig kvalité att de inte ansågs publicerbara.

Mikael kopplade ur Hedestads-Kurirens dator och pluggade in Agfa-scannern till sin egen iBook. Han använde två timmar till att scanna in de resterande bilderna.

En bild fångade omedelbart hans intresse. Någon gång mellan 15.10 och 15.15, precis vid den tidpunkt då Harriet försvann, hade någon öppnat fönstret i hennes rum; Henrik Vanger hade förgäves försökt lista ut vem. Helt plötsligt hade Mikael en bild på dataskärmen som måste ha tagits just i det ögonblick då fönstret öppnades. Han kunde se en skepnad och ett ansikte, men ofokuserat och suddigt. Han beslutade att bildanalysen kunde anstå till dess att han hade fått in alla bilder i datorn.

Under de kommande timmarna granskade Mikael bilder från Barnens dag. Kurt Nylund hade tagit sex rullar, sammanlagt drygt tvåhundra bilder. Det var en evig ström av barn med ballonger, vuxna, gatuvimmel med korvhandlare, själva tåget, en lokal artist på scen och en prisutdelning av något slag.

Mikael beslutade sig till sist för att scanna in hela samlingen. Efter sex timmar hade han fått ihop en mapp med nittio bilder. Han skulle bli tvungen att återkomma till Hedestads-Kuriren.

Vid niotiden på kvällen ringde han Maja Blomberg, tackade för sig och åkte hem till Hedebyön.

Han var tillbaka klockan nio på söndagsmorgonen. Det var fortfarande folktomt då Maja Blomberg släppte in honom. Han hade inte insett att det var pingsthelg, och att tidningen inte skulle komma ut förrän på tisdagen. Han fick låna samma arbetsbord som dagen innan och ägnade därefter hela dagen åt att scanna. Vid sextiden på kvällen återstod ungefär fyrtio bilder från Barnens dag. Mikael hade granskat negativen och beslutat att närbilder på gulliga barnansikten eller bilder på en artist som uppträdde på scen helt enkelt inte var intressanta för hans syfte. Det han hade scannat in var gatuliv och folksamlingar.


Mikael använde annandag pingst till att granska det nya bildmaterialet. Han gjorde två upptäckter. Den första fyllde honom med bestörtning. Den andra fick hans puls att slå snabbare.

Den första upptäckten var ansiktet i Harriet Vangers fönster. Bilden hade en svag rörelseoskärpa och hade därför ratats i den ursprungliga uppsättningen. Fotografen hade stått på kyrkbacken och siktat mot bron. Byggnaderna låg i bakgrunden. Mikael beskar bilden så att han endast fick med det aktuella fönstret och experimenterade därefter med att justera kontrasten och öka skärpan till dess att han fick fram vad han ansåg vara den bästa tänkbara kvalitén.

Resultatet var en kornig bild med minimal gråskala som visade ett rektangulärt fönster, en gardin, en bit av en arm och ett diffust halvmåneformat ansikte en liten bit in i rummet.

Han kunde konstatera att ansiktet inte tillhörde Harriet Vanger, som hade korpsvart hår, utan en person med betydligt ljusare hårfärg.

Han konstaterade också att han kunde urskilja mörkare partier där ögon, näsa och mun fanns, men att det var omöjligt att få fram tydliga ansiktsdrag. Däremot var han övertygad om att han såg en kvinna; det ljusare partiet vid ansiktet fortsatte ned till axelhöjd och antydde ett kvinnligt hårsvall. Han kunde konstatera att personen hade ljusa kläder.

Han uppskattade personens längd i förhållande till fönstret; det var en kvinna som var ungefär 170 centimeter lång.

När han klickade fram andra bilder från olyckan på bron kunde han konstatera att en person mycket väl stämde in på det signalement han kunde utläsa — den tjugoåriga Cecilia Vanger.


Kurt Nylund hade tagit sammanlagt arton bilder från fönstret på andra våningen hos Sundströms herrmode. Harriet Vanger syntes på sjutton av dessa.

Harriet och hennes klasskamrater hade kommit till Järnvägsgatan samtidigt som Kurt Nylund börjat fotografera. Mikael uppskattade att bilderna tagits under drygt fem minuter. På den första bilden var Harriet och hennes kamrater på väg ned för gatan in i bilden. På bilderna 2-7 stod de stilla och tittade på tåget. Därefter hade de förflyttat sig ungefär sex meter längre ned på gatan. På den allra sista bilden, som möjligen var tagen efter en stunds dröjsmål, hade hela gruppen försvunnit.

Mikael gjorde en serie bilder där han beskar Harriet i midjehöjd och bearbetade för att få fram bästa tänkbara kontrast. Han placerade bilderna i en särskild mapp och öppnade programmet Graphic Converter och startade bildvisningsfunktionen. Effekten blev en ryckig stumfilm där varje bild visades två sekunder.

Harriet anländer, bild i profil. Harriet stannar och tittar ned för gatan. Harriet vrider ansiktet mot gatan. Harriet öppnar munnen för att säga något till sin kamrat. Harriet skrattar. Harriet rör vid sitt öra med vänstra handen. Harriet ler. Harriet ser plötsligt överraskad ut, ansiktet i ungefär tjugo graders vinkel till vänster om kameran. Harriet spärrar upp ögonen och slutar le. Harriets mun blir ett smalt streck. Harriet fokuserar blicken. I hennes ansikte kan utläsas… vad? Sorg, chock, ilska? Harriet slår ned ögonen. Harriet är borta.

Mikael spelade upp sekvensen gång på gång.

Den bekräftade med all tydlighet den teori som han hade formulerat. Någonting hände på Järnvägsgatan i Hedestad. Logiken var uppenbar.

Hon ser något — någon — på andra sidan gatan. Hon reagerar med chock. Senare kontaktar hon Henrik Vanger för ett privat samtal som aldrig blir av. Därefter försvinner hon spårlöst.

Någonting hände den dagen. Men bilderna förklarade inte vad.

klockan två på tisdagsmorgonen kokade Mikael kaffe och gjorde smörgåsar som han åt i kökssoffan. Han var på samma gång modstulen och upphetsad. Han hade mot alla sina egna förväntningar hittat nytt bevismaterial. Problemet var bara att detta kastade nytt ljus över händelsekedjan men inte ledde honom en millimeter närmare gåtans lösning.

Han grubblade intensivt på vad Cecilia Vanger hade spelat för roll i dramat. Henrik Vanger hade hänsynslöst kartlagt alla inblandade personers förehavanden under dagen, och Cecilia hade inte varit något undantag. Hon hade varit bosatt i Uppsala 1966, men anlänt till Hedestad två dagar innan den olycksaliga lördagen. Hon hade bott i ett gästrum hos Isabella Vanger. Hon påstod att hon möjligen hade sett Harriet Vanger tidigt på morgonen, men att hon inte hade pratat med henne. På lördagen hade hon åkt in till Hedestad i några ärenden. Hon hade inte sett Harriet och återvänt till Hedebyön omkring klockan ett, ungefär samtidigt som Kurt Nylund fotograferade bildsviten på Järnvägsgatan. Hon hade bytt kläder och vid tvåtiden hjälpt till att duka inför kvällens middag.

Som alibi betraktat var det vagt. Tidpunkterna var ungefärliga, särskilt frågan om när hon hade återvänt till Hedebyön, men Henrik Vanger hade heller aldrig hittat något som antydde att hon hade ljugit. Cecilia Vanger var en av de personer i släkten som Henrik tyckte allra bäst om. Dessutom hade hon varit Mikaels älskarinna. Han hade därmed svårt att vara objektiv, och minst av allt föreställde han sig henne som mördare.

Nu antydde en refuserad bild att hon hade ljugit då hon påstått att hon aldrig varit inne i Harriets rum. Mikael brottades med tankar på vad det skulle innebära.

Och om du har ljugit om detta, vad mer har du ljugit om?

Mikael summerade vad han kände till om Cecilia. Han uppfattade henne som en i grunden tillbakadragen människa som uppenbarligen hade präglats av sitt förflutna vilket innebar att hon levde ensam, saknade sexliv och hade svårt att närma sig människor. Hon höll distans till folk, och när hon för en gångs skull släppte loss och kastade sig över en man så valde hon Mikael, en främling på tillfälligt besök. Cecilia hade sagt att hon bröt deras förhållande därför att hon inte kunde leva med tanken att han lika plötsligt skulle försvinna ut ur hennes liv. Mikael antog att det var just därför som hon också hade vågat ta steget att inleda ett förhållande med honom. Eftersom han bara var där tillfälligt behövde hon inte frukta att han skulle förändra hennes liv på ett dramatiskt sätt. Han suckade och sköt psykologiserandet åt sidan.


Den andra upptäckten gjorde han sent på natten. Nyckeln till gåtan — det var han övertygad om — var vad Harriet hade sett på Järnvägsgatan i Hedestad. Det skulle Mikael aldrig få veta om han inte kunde uppfinna en tidsmaskin och ställa sig bakom henne och snegla över hennes skuldra.

I samma ögonblick som han tänkt tanken daskade han handflatan i pannan och störtade tillbaka till sin iBook. Han klickade fram de obeskurna bilderna i sviten från Järnvägsgatan och tittade… där!

Bakom Harriet Vanger och ungefär en meter till höger om henne stod ett ungt par, han i randig tröja och hon i ljus jacka. Hon höll en kamera i handen. När Mikael förstorade bilden såg han att det tycktes vara en Kodak instamatic med inbyggd blixt — en billig semesterkamera för folk som inte kan fotografera.

Kvinnan höll kameran i höjd med hakan. Sedan lyfte hon den och fotograferade clownerna, precis då Harriets ansiktsuttryck hade förändrats.

Mikael jämförde kamerans position med Harriets siktlinje. Kvinnan hade fotograferat nästan exakt det Harriet Vanger tittade på.

Mikael blev plötsligt medveten om att hans hjärta dunkade kraftigt. Han lutade sig tillbaka och grävde fram sitt cigarettpaket ur bröstfickan. Någon hade tagit en bild. Men hur skulle han kunna identifiera kvinnan? Hur skulle han få tag på hennes bild? Hade rullen överhuvudtaget framkallats, och fanns i så fall bilden kvar någonstans?

Mikael öppnade mappen med Kurt Nylunds bilder från folkvimlet under festdagen. Under den kommande timmen förstorade han varje bild och granskade den kvadratcentimeter för kvadratcentimeter. Först på den allra sista bilden hittade han paret igen. Kurt Nylund hade fotograferat en annan clown, med ballonger i handen, som evigt skrattande poserade framför hans kamera. Bilden hade tagits på parkeringen vid entrén till idrottsplatsen där festen pågick. Klockan måste ha varit efter två — Nylund hade därefter larmats om tankbilsolyckan och avbrutit bevakningen av Barnens dag.

Kvinnan var nästan helt dold, men mannen i den randiga tröjan syntes tydligt i profil. Han hade nycklar i handen och böjde sig fram för att öppna en bildörr. Fokus låg på clownen i förgrunden och bilen var aningen suddig. Nummerplåten var delvis dold men började med AC3-någonting.

Bilplåtarna på 1960-talet började med länsbokstav, och som barn hade Mikael lärt sig att identifiera varifrån bilar kom. AC var beteckningen för Västerbotten.

Sedan såg Mikael något annat. På bakrutan fanns en dekal av något slag. Han zoomade, men texten försvann i ett blurr. Han klippte ut dekalen och började bearbeta kontrast och skärpa. Det tog honom en stund. Han kunde fortfarande inte läsa texten, men försökte med ledning av de suddiga formerna sluta sig till vilka bokstäver det måste röra sig om. Många bokstäver såg förvillande lika ut. Ett O kunde förväxlas med ett D, liksom B med E och flera andra bokstäver. Efter att ha pusslat med papper och penna och uteslutit bokstäver fick han fram en obegriplig text.


Han stirrade på bilden till dess att ögonen tårades. Sedan såg han texten. NORSJÖ SNICKERIFABRIK, följt av mindre tecken som var alldeles omöjliga att läsa men som förmodligen innehöll ett telefonnummer.

KAPITEL 17: Onsdag 11 juni — Lördag 14 juni

Den tredje pusselbiten fick Mikael hjälp med från oväntat håll.

Efter att ha arbetat med bilderna hela natten sov han tungt till in på eftermiddagen. Han vaknade med en obestämd huvudvärk, duschade och gick upp till Susannes Brokafé för att äta frukost. Han hade svårt att samla tankarna. Han borde gå till Henrik Vanger och rapportera vad han hade upptäckt. Istället gick han över till Cecilia Vanger och knackade på. Han ville fråga henne vad hon hade gjort i Harriets rum och varför hon hade ljugit om att hon hade varit där. Ingen öppnade.

Han var precis på väg därifrån då han hörde en röst.

”Din hora är inte hemma.”

Gollum hade kommit ut ur sin håla. Han var lång, närmare två meter, men så krökt av ålder att hans ögon var i nivå med Mikaels. Huden var ärrad av mörka leverfläckar. Han var klädd i pyjamas och brun morgonrock och stod lutad mot en käpp. Han såg ut som Hollywoodversionen av en elak gammal gubbe.

”Vad sa du?”

”Jag sa att din hora inte är hemma.”

Mikael gick så nära att han nästan satte näsan mot Harald Vanger.

”Du pratar om din egen dotter, din jävla svinpäls.”

”Det är inte jag som smyger hit på nätterna”, svarade Harald Vanger med ett tandlöst leende. Han luktade illa. Mikael gick runt honom och fortsatte längs vägen utan att se sig om. Han gick upp till Henrik Vanger och hittade honom i arbetsrummet.

”Jag har just träffat din bror”, sa Mikael med illa dold ilska.

”Harald? Jaså, han har vågat sig ut. Han brukar göra det någon gång varje år.”

”Jag knackade på hos Cecilia när han dök upp. Han sa, citat, horan är inte hemma, slut citat.”

”Det låter som Harald”, svarade Henrik Vanger lugnt.

”Han kallade sin egen dotter för hora.”

”Det har han gjort i många år. Det är därför de inte pratar med varandra.”

”Varför?”

”Cecilia förlorade sin oskuld då hon var tjugoett. Det skedde här i Hedestad efter en romans hon hade på sommaren, året efter att Harriet försvunnit.”

”Och?”

”Mannen som hon älskade hette Peter Samuelsson och arbetade som ekonomiassistent på Vangerföretagen. Skärpt pojke. Jobbar för ABB i dag. En sådan som jag skulle ha varit stolt över att få till svärson om hon varit min dotter. Det var förstås ett fel med honom.”

”Säg inte att det är vad jag tror att det är.”

”Harald mätte hans huvud eller kollade hans stamtavla eller något och upptäckte att han var kvarts jude.”

”Herre min skapare.”

”Han har kallat henne hora sedan dess.”

”Han visste att jag och Cecilia har…”

”Det vet antagligen hela byn utom möjligen Isabella, därför att ingen som är vid sina sinnens fulla bruk skulle berätta något för henne och hon har gudskelov godheten att somna vid åttatiden på kvällarna. Harald har förmodligen följt vartenda steg du tagit.”

Mikael satte sig och såg fånig ut.

”Så du menar att alla känner till…”

”Naturligtvis.”

”Och du misstycker inte?”

”Snälla Mikael, det är verkligen inte min sak.”

”Var är Cecilia?”

”Skolterminen är slut. Hon flög till London för att hälsa på sin syster i lördags och därefter ska hon på semester i… hmm, jag tror att det var Florida. Hon är tillbaka om någon månad.”

Mikael kände sig ännu fånigare.

”Vi har liksom lagt vårt förhållande på hyllan.”

”Jag förstår, men det är fortfarande inte min sak. Hur går arbetet?”

Mikael hällde upp kaffe ur Henriks bordstermos. Han tittade på den gamle.

”Jag har hittat nytt material och jag tror att jag måste låna en bil av någon.”


Mikael ägnade en lång stund åt att redogöra för sina slutsatser. Han plockade upp sin iBook ur axelremsväskan och spelade upp bildserien som visade hur Harriet hade reagerat på Järnvägsgatan. Han visade också hur han hade hittat åskådarna med semesterkameran och deras bil med dekalen från Norsjö Snickerifabrik. När han var färdig med sin utläggning bad Henrik Vanger att få se bildspelet ytterligare en gång. Mikael visade det.

När Henrik Vanger tittade upp från datorskärmen var han grå i ansiktet. Mikael blev plötsligt förskräckt och lade en hand på hans axel. Henrik Vanger viftade avvärjande. Han satt tyst en stund.

”Du har tamejfan gjort det som jag trodde var omöjligt. Du har upptäckt något helt nytt. Hur ska du gå vidare?”

”Jag måste leta rätt på den där bilden, om den ens fortfarande existerar.”

Han nämnde ingenting om ansiktet i fönstret och sin misstanke att det var Cecilia Vanger. Vilket förmodligen visade att han var långt ifrån någon objektiv privatdetektiv.


Harald Vanger hade försvunnit från vägen, möjligen tillbaka in i sin håla, när Mikael kom ut igen. När han svängde runt hörnet upptäckte han att någon satt med ryggen mot honom och läste en tidning på bron till hans gäststuga. Under bråkdelen av en sekund fick han för sig att det var Cecilia Vanger, men han insåg genast att så inte var fallet. På bron satt en mörkhårig flicka som han omedelbart kände igen då han kom närmare.

”Hej pappa”, sa Pernilla Abrahamsson.

Mikael gav sin dotter en stor kram.

”Var i all världen kommer du ifrån?”

”Hemifrån förstås. På väg till Skellefteå. Jag stannar över natten.”

”Och hur hittade du hit?”

”Mamma visste ju var du fanns. Och jag frågade på kaféet däruppe var du bodde. Hon hänvisade mig hit. Är jag välkommen?”

”Naturligtvis. Kom in. Du skulle ha förvarnat så hade jag handlat lite god mat eller någonting.”

”Jag stannade bara till här på impuls. Jag ville hälsa dig välkommen ut från fängelset men du har aldrig ringt.”

”Förlåt mig.”

”Det är ingen fara. Mamma har berättat hur du alltid går i dina egna tankar.”

”Är det vad hon säger om mig?”

”Mer eller mindre. Men det gör inget. Jag älskar dig i alla fall.”

”Jag älskar dig också, men du vet…”

”Jag vet. Jag tror att jag är rätt vuxen.”


Mikael gjorde te och dukade fram fikabröd. Han blev plötsligt medveten om att det hans dotter sagt faktiskt var sant. Hon var inte längre någon liten flicka, hon var nästan sjutton år och snart en vuxen kvinna. Han måste lära sig att sluta behandla henne som ett barn.

”Så, hur var det?”

”Vad?”

”Fängelset.”

Mikael skrattade.

”Skulle du tro mig om jag sa att det var som en betald semester där jag fick ägna mig åt att tänka och skriva?”

”Absolut. Jag tror inte att det är någon större skillnad på ett fängelse och ett kloster, och folk har alltid gått i kloster för att utvecklas.”

”Tja, så kan man ju också se det. Jag hoppas att du inte fått några problem därför att du har en pappa som blivit fängelsekund?”

”Inte alls. Jag är stolt över dig och missar inte chansen att skryta om att du har suttit inne för det du tror på.”

”Tror på?”

”Jag såg Erika Berger på TV.”

Mikael bleknade. Han hade inte ens ägnat sin dotter en tanke då Erika hade lagt upp strategin, och hon trodde uppenbarligen att han var oskyldig som nyfallen snö.

”Pernilla, jag var inte oskyldig. Jag är ledsen att jag inte kan diskutera vad som hände, men jag blev inte felaktigt dömd. Domstolen dömde utifrån vad de fick veta i rättegången.”

”Men du berättade aldrig din version.”

”Nej, därför att jag inte kan bevisa den. Jag gjorde en dundertabbe och därför var jag tvungen att åka in i fängelse.”

”Okej. Svara då på frågan — är Wennerström en skurk eller inte?”

”Han är en av de nattsvartaste skurkar jag någonsin haft att göra med.”

”Då så. Det räcker för mig. Jag har en present till dig.”

Hon plockade upp ett paket ur sin väska. Mikael öppnade och fann en cd-skiva med det bästa av Eurythmics. Hon visste att det var ett gammalt favoritband. Han gav henne en kram, pluggade omedelbart in den i sin iBook och de lyssnade tillsammans på Sweet dreams.

”Vad ska du upp till Skellefteå och göra?” frågade Mikael.

”Bibelskola på ett sommarläger med en församling som heter Livets ljus”, svarade Pernilla som om det vore den självklaraste sak i världen.

Mikael kände plötsligt hur hans nackhår reste sig.

Han insåg hur lika hans dotter och Harriet Vanger var. Pernilla var sexton år, precis som Harriet då hon försvann. Bägge hade en frånvarande far. Bägge drogs till ett religiöst svärmeri hos udda sekter; Harriet till den lokala pingstförsamlingen och Pernilla till en lokal avläggare till något som var ungefär lika stolligt som Livets ord.

Mikael visste inte riktigt hur han skulle hantera dotterns nyvaknade intresse för religion. Han var rädd för att klampa in och inkräkta på hennes rätt att själv avgöra vilken väg hon ville gå i livet. Samtidigt var Livets ljus i allra högsta grad en församling av det slag som han och Erika utan tvekan gärna skulle publicera nidreportage om i Millennium. Han beslutade att vid första bästa tillfälle dryfta frågan med Pernillas mor.


Pernilla sov i Mikaels säng medan han sträckte ut sig på sofflocket i köket under natten. Han vaknade med nackspärr och ömmande muskler. Pernilla var ivrig att komma vidare, så Mikael ordnade frukost och följde henne till järnvägsstationen. De hade en stund på sig så de köpte kaffe på Pressbyrån och satte sig på en bänk i slutet av perrongen och pratade om allt möjligt. Strax innan tåget anlände bytte hon ämne.

”Du tycker inte om att jag åker till Skellefteå”, konstaterade hon plötsligt.

Mikael visste inte hur han skulle svara.

”Det är inget farligt. Men du är inte kristen, eller hur?”

”Nej, jag är nog ingen god kristen i alla fall.”

”Du tror inte på Gud?”

”Nej, jag tror inte på Gud, men jag respekterar att du gör det. Alla människor måste ha något att tro på.”

När hennes tåg kom in på stationen kramade de om varandra länge, till dess att Pernilla var tvungen att kliva ombord. På väg in vände hon sig om.

”Pappa, jag ska inte missionera. För mig får du tro på vad du vill och jag kommer alltid att älska dig. Men jag tycker att du ska fortsätta dina egna bibelstudier.”

”Vad menar du?”

”Jag såg citaten du hade på väggen”, sa hon. ”Men varför så dystra och neurotiska? Puss. Hejdå.”

Hon vinkade och försvann. Mikael stod perplex kvar på perrongen och såg tåget rulla norrut. Först när det försvann i kurvan sjönk betydelsen av hennes avskedskommentar in i hans medvetande och en isande känsla fyllde bröstet.


Mikael rusade ut från järnvägsstationen och tittade på klockan. Det var fyrtio minuter kvar innan bussen till Hedeby skulle gå. Så länge hade han inte nerver att vänta. Han joggade över till taxistolpen på andra sidan järnvägstorget och hittade Hussein med den norrländska dialekten.

Tio minuter senare betalade Mikael taxin och gick omedelbart in i sitt arbetsrum. Han hade tejpat upp lappen ovanför skrivbordet.

Han såg sig omkring i rummet. Sedan insåg han var han kunde hitta en bibel. Han tog lappen med sig, letade rätt på nycklarna som han hade lämnat i en skål i fönstret och joggade hela vägen till Gottfrieds stuga. Hans händer darrade nästan då han tog ned Harriets bibel från hyllan.

Harriet hade inte antecknat telefonnummer. Siffrorna angav kapitel och vers i Leviticus, Tredje Mosebok. Strafflagstiftningen.


(Magda) Tredje Mosebok, kapitel 20, vers 16:

”Och om en kvinna kommer vid något djur och beblandar sig därmed, så skall du dräpa både kvinnan och djuret; de skola straffas med döden, blodskuld låder vid dem.”


(Sara) Tredje Mosebok, kapitel 21, vers 9:

”Om en prästs dotter ohelgar sig genom skökolevnad, så ohelgar hon sin fader; hon skall brännas upp i eld.”


(RJ) Tredje Mosebok, kapitel 1, vers 12:

”Och han skall dela det i dess stycken och frånskilja dess huvud och ister; och prästen skall lägga detta ovanpå veden som ligger på altarets eld.”


(RL) Tredje Mosebok, kapitel 20, vers 27:

”När någon, man eller kvinna, befattar sig med andebesvärjelse eller spådom, skall denne straffas med döden; man skall stena honom, blodskuld låder vid honom.”


(Mari) Tredje Mosebok, kapitel 20, vers 18:

”Om någon ligger hos en kvinna som har sin månadsrening och blottar hennes blygd, i det att han avtäcker hennes brunn och hon blottar sitt blods brunn, så skola de båda utrotas ur sitt folk.”


Mikael gick ut och satte sig på bron utanför stugan. Att det var detta som Harriet åsyftat då hon präntade siffrorna i sin telefonbok rådde det ingen tvekan om. Varje citat var noga understruket i Harriets bibel. Han tände en cigarett och lyssnade på ljuden från fåglar som sjöng i närheten.

Han hade siffrorna. Men han hade inte namnen. Magda, Sara, Mari, RJ och RL.

Helt plötsligt öppnade sig en avgrund när Mikaels hjärna gjorde ett intuitivt språng. Han mindes det brännoffer i Hedestad som kommissarie Gustaf Morell hade berättat om. Fallet Rebecka, någon gång under det sena 1940-talet, flickan som hade blivit våldtagen och mördad genom att hennes huvud lades på glödande kol. ”Och han ska dela det i dess stycken och frånskilja dess huvud och ister; och prästen skall lägga detta ovanpå veden som ligger på altarets eld.” Rebecka. RJ. Vad hade hon hetat i efternamn?

Vad i guds namn hade Harriet varit inblandad i?


Henrik Vanger var plötsligt krasslig och hade redan gått till sängs på eftermiddagen när Mikael knackade på. Anna släppte i alla fall in honom och han kunde besöka den gamle i ett par minuter.

”Sommarförkylning”, förklarade Henrik och snorade. ”Vad vill du?”

”Jag har en fråga.”

”Ja?”

”Har du hört talas om ett mord som ska ha skett här i Hedestad någon gång på 1940-talet? En flicka vid namn Rebecka någonting, som mördades genom att hennes huvud hölls inne i en öppen spis.”

”Rebecka Jacobsson”, sa Henrik Vanger utan en sekunds tvekan. ”Det är ett namn jag inte glömmer i första taget, men som jag inte hört nämnas på många år.”

”Men du känner till mordet?”

”I allra högsta grad. Rebecka Jacobsson var tjugotre eller tjugofyra år då hon mördades. Det måste ha varit… det var faktiskt 1949. Det blev en väldigt omfattande utredning som jag själv spelade en liten roll i.”

”Du?” utbrast Mikael häpet.

”Jo. Rebecka Jacobsson var anställd som kontorist på Vangerkoncernen. Hon var en populär flicka som såg väldigt bra ut. Men hur kommer det sig att du frågar om henne helt plötsligt?”

Mikael visste inte vad han skulle säga. Han reste sig och gick fram till fönstret.

”Jag vet inte riktigt. Henrik, jag har kanske kommit på någonting, men jag måste få sätta mig och grubbla på det här ett tag.”

”Du antyder att det kan finnas ett samband mellan Harriet och Rebecka. Det var… drygt sjutton år mellan händelserna.”

”Låt mig tänka på saken. Jag tittar över i morgon om du mår bättre.”


Mikael träffade aldrig Henrik Vanger nästkommande dag. Strax före ett på natten satt han fortfarande vid sitt köksbord och läste i Harriets bibel när han hörde ljudet från en bil som i hög hastighet körde över bron. Han sneglade genom köksfönstret och såg en skymt av blåljusen från en ambulans.

Fylld av onda aningar rusade Mikael ut och följde ambulansen. Den hade parkerat utanför Henrik Vangers bostad. Lampor var tända i bottenvåningen och Mikael förstod genast att något hade hänt. Han tog brotrappan i två kliv och mötte en skakad Anna Nygren i farstun.

”Hjärtat”, sa hon. ”Han väckte mig för en stund sedan och klagade över bröstsmärtor. Så föll han ihop.”

Mikael slog armarna om den lojala hushållerskan och stod kvar när ambulanspersonalen kom ut med en till synes livlös Henrik Vanger på båren. En tydligt stressad Martin Vanger följde i släptåg. Han hade hunnit lägga sig då Anna larmat honom; han var barfota i ett par tofflor och hade inte stängt gylfen. Han hälsade helt kort på Mikael och vände sig till Anna.

”Jag följer med in till sjukhuset. Ring Birger och Cecilia”, instruerade han. ”Och meddela Dirch Frode.”

”Jag kan gå över till Frode”, erbjöd sig Mikael. Anna nickade tacksamt.

Att knacka på en dörr efter midnatt är ofta ett besked om dåliga nyheter, tänkte Mikael då han satte fingret på Dirch Frodes ringklocka. Det dröjde flera minuter innan en uppenbart sömndrucken Frode kom till dörren.

”Jag har dåliga nyheter. Henrik Vanger fördes nyss till sjukhus. Det tycks vara en hjärtattack. Martin ville att jag skulle meddela dig.”

”Herregud”, sa Dirch Frode. Han tittade på sitt armbandsur. ”Det är fredagen den 13”, sa han med obegriplig logik och ett förvirrat ansiktsuttryck.


När Mikael var hemma hos sig igen var klockan halv tre på natten. Han tvekade en stund men beslutade sig för att skjuta upp samtalet till Erika. Först vid tiotiden nästa morgon, då han som hastigast hade pratat med Dirch Frode på mobilen och försäkrat sig om att Henrik Vanger fortfarande var vid liv, ringde han till Erika med beskedet att Millenniums nyblivne delägare hade förts till sjukhus efter en hjärtattack. Beskedet mottogs inte oväntat med stor förstämning och oro.


Först sent på kvällen kom Dirch Frode över till Mikael med utförliga besked om Henrik Vangers tillstånd.

”Han lever, men han mår inte bra. Han har haft en allvarlig infarkt och har dessutom en infektion i kroppen.”

”Har du träffat honom?”

”Nej. Han ligger på intensiven. Martin och Birger sitter och vakar.”

”Oddsen?”

Dirch Frode vaggade handen fram och tillbaka.

”Han har överlevt infarkten och det är alltid ett gott tecken. Och Henrik har faktiskt en rätt bra grundkondition. Men han är gammal. Vi får vänta och se.”

De satt tysta en stund och begrundade livets skörhet. Mikael hällde upp kaffe. Dirch Frode såg modstulen ut.

”Jag måste ställa några frågor om vad som händer nu”, sa Mikael.

Frode tittade upp på honom.

”Dina anställningsförhållanden ändras inte. De är reglerade i ett kontrakt som löper året ut, vare sig Henrik Vanger lever eller inte. Du behöver inte vara orolig.”

”Jag är inte orolig och det var inte det jag menade. Jag undrar vem jag ska rapportera till i hans frånvaro.”

Dirch Frode suckade.

”Mikael, du vet lika väl som jag att hela den här historien om Harriet Vanger är ett tidsfördriv för Henrik.”

”Säg inte det.”

”Vad menar du?”

”Jag har hittat nytt bevismaterial”, sa Mikael. ”Jag informerade Henrik om delar av det i går. Jag är rädd att det kan ha bidragit till att utlösa hjärtattacken.”

Dirch Frode såg på Mikael med en underlig blick.

”Du skämtar.”

Mikael skakade på huvudet.

”Dirch, de senaste dagarna har jag grävt fram mer material om Harriets försvinnande än den sammanlagda officiella utredningen gjort på åtminstone trettiofem år. Mitt problem just nu är att vi aldrig gjort upp om vem jag ska rapportera till om Henrik inte är närvarande.”

”Du kan berätta för mig.”

”Okej. Jag måste gå vidare med det här. Har du tid en stund?”

Mikael drog sina nya upptäckter så pedagogiskt han kunde. Han demonstrerade bildsviten från Järnvägsgatan och lade fram sin teori. Därefter förklarade han hur hans egen dotter hade knäckt telefonboksmysteriet. Slutligen lade han fram informationen om det brutala mordet på Rebecka Jacobsson 1949.

Den enda information han ännu behöll för sig själv var Cecilia Vangers ansikte i Harriets fönster. Han ville fortfarande hinna tala med henne innan han försatte henne i en position där hon kunde misstänkas för något.

Dirch Frode lade pannan i bekymrade veck.

”Du menar att mordet på Rebecka hänger ihop med Harriets försvinnande?”

”Jag vet inte. Det verkar osannolikt. Men samtidigt kvarstår det faktum att Harriet hade antecknat initialerna RJ i sin telefonbok tillsammans med anvisningen till lagen om brännoffer. Rebecka Jacobsson brändes till döds. Kopplingen till familjen Vanger är uppenbar — hon arbetade på Vangerkoncernen.”

”Och hur förklarar du allt detta?”

”Det kan jag inte än. Men jag vill gå vidare. Jag betraktar dig som Henriks representant. Du måste fatta beslut åt honom.”

”Vi kanske borde informera polisen.”

”Nej. Åtminstone inte utan Henriks tillstånd. Mordet på Rebecka är preskriberat sedan länge och polisutredningen nedlagd. De kommer inte att starta någon utredning om ett mord som skedde för femtiofyra år sedan.”

”Jag förstår. Vad vill du göra?”

Mikael reste sig och gick ett varv runt köket.

”För det första vill jag följa upp fotografispåret. Om vi kan se vad Harriet såg… jag tror att det kan vara en nyckel till hela förloppet. För det andra behöver jag en bil för att kunna ta mig till Norsjö och följa spåret dit det leder mig. Och för det tredje vill jag följa upp bibelcitaten. Vi har kopplat ett citat till ett fruktansvärt otäckt mord. Vi har fyra citat kvar. För att göra det… jag skulle egentligen behöva hjälp.”

”Vilken sorts hjälp?”

”Jag skulle behöva en researchmedarbetare som kan gräva sig igenom gamla pressarkiv och hitta Magda och Sara och de andra namnen. Om det är som jag tror är Rebecka inte det enda offret.”

”Du menar att inviga någon annan…”

”Det är plötsligt fruktansvärt mycket grävjobb som måste göras. Om jag var polis i en aktiv utredning skulle jag kunna fördela tid och resurser och få folk att gräva åt mig. Jag behöver ett proffs som kan arkiv och som samtidigt är pålitlig.”

”Jag förstår… jag känner faktiskt till en kompetent researcher. Det var hon som gjorde personundersökningen på dig”, sa Frode innan han hann hejda sig.


”Vem gjorde vad då?” frågade Mikael Blomkvist med skärpa i rösten.

Dirch Frode insåg plötsligt att han hade sagt något som han möjligen borde ha hållit tyst om. Jag börjar bli gammal, tänkte han.

”Jag tänkte högt. Det var ingenting”, försökte han.

”Du har låtit göra en personundersökning på mig?”

”Det är inget dramatiskt, Mikael. Vi ville anställa dig och kollade upp vad för sorts person du var.”

”Så det är därför Henrik Vanger alltid tycks veta precis var han har mig. Hur grundlig var undersökningen?”

”Den var rätt grundlig.”

”Tog den upp Millenniums problem?”

Dirch Frode ryckte på axlarna. ”Det var aktuellt.”

Mikael tände en cigarett. Det var hans femte för dagen. Han insåg att rökandet höll på att bli en ovana.

”En skriftlig rapport?”

”Mikael, det här är inget att fästa sig vid.”

”Jag vill läsa rapporten”, sa han.

”Snälla du, det är inget märkligt med det här. Vi ville kolla upp dig innan vi anställde dig.”

”Jag vill läsa rapporten”, upprepade Mikael.

”Det kan bara Henrik ge tillstånd till.”

”Verkligen? Då säger jag så här: Jag vill ha rapporten i min hand inom en timme. Om jag inte får den säger jag upp mig på stående fot och tar kvällståget till Stockholm. Var finns rapporten?”

Dirch Frode och Mikael Blomkvist mätte varandra med blicken några sekunder. Sedan suckade Dirch Frode och slog ned ögonen.

”I mitt arbetsrum hemma.”


Fallet harriet Vanger var utan tvekan den mest bisarra historia Mikael Blomkvist någonsin varit inblandad i. Överhuvudtaget hade det senaste året, från det ögonblick han publicerade historien om Hans-Erik Wennerström, varit en enda lång bergochdalbana — huvudsakligen fritt fall. Och det var uppenbarligen inte över.

Dirch Frode hade krånglat i det oändliga. Först klockan sex på kvällen hade Mikael Lisbeth Salanders rapport i sin hand. Det var drygt åttio sidor rapport och hundra sidor kopior på artiklar, betyg och annat som utgjorde detaljer i Mikaels liv.

Det var en märklig upplevelse att läsa om sig själv i vad som närmast fick betraktas som en kombinerad självbiografi och underrättelserapport. Mikael kände en växande häpnad över hur detaljerad rapporten var. Lisbeth Salander hade prickat in detaljer som han trodde var för evigt begravda i historiens kompost. Hon hade grävt fram hans ungdomsförhållande med en kvinna som hade varit flammande syndikalist och som nu var heltidspolitiker. Vem i all världen hade hon pratat med? Hon hade hittat hans rockband Bootstrap, som väl knappast någon levande själ i dag kunde komma ihåg. Hon hade synat hans ekonomi in i minsta detalj. Hur tusan hade hon burit sig åt?

Som journalist hade Mikael ägnat åtskilliga år åt att gräva fram information om personer och kunde göra en rent yrkesmässig bedömning av kvalitén på arbetet. I hans ögon rådde det inget tvivel om att Lisbeth Salander var en sjutusan till grävare. Han tvivlade på att han själv skulle ha kunnat producera en motsvarande rapport om en för honom helt obekant människa.

Mikael noterade också att det aldrig hade funnits någon orsak för honom och Erika att hålla en artig distans då de umgicks med Henrik Vanger; han var redan i detalj informerad om deras mångåriga förhållande och triangeln med Greger Beckman. Lisbeth Salander hade också gjort en kusligt exakt bedömning av tillståndet för Millennium; Henrik Vanger hade vetat hur illa ställt det var då han kontaktade Erika och erbjöd sig att bli delägare. Vilket spel spelar han egentligen?

Wennerströmaffären behandlades bara översiktligt, men hon hade uppenbarligen suttit som åhörare i publiken under någon av rättegångsdagarna. Hon ställde också frågor om Mikaels besynnerliga uppträdande då han vägrat uttala sig under rättegången. Smart tjej, vem det nu var.

Och i nästa sekund satte sig Mikael upp och trodde inte sina ögon. Lisbeth Salander hade skrivit en kort passus om hur hon bedömde den fortsatta utvecklingen efter rättegången. Hon hade nästan ordagrant återgett det pressmeddelande han och Erika hade skickat ut då han lämnade posten som ansvarig utgivare för Millennium.

Men Lisbeth Salander hade använt hans originalutkast. Han tittade igen på rapportens omslag. Den var daterad tre dagar innan Mikael Blomkvist fick domen i sin hand. Det var inte möjligt.

Den dagen existerade pressmeddelandet bara på ett enda ställe i hela världen. I Mikaels egen dator. I hans iBook, inte i arbetsdatorn på redaktionen. Texten hade aldrig printats ut. Inte ens Erika Berger hade haft en kopia, även om de hade diskuterat ämnet i allmänna ordalag.

Mikael Blomkvist lade långsamt ned Lisbeth Salanders personundersökning. Han beslutade sig för att inte tända ytterligare någon cigarett. Istället satte han på sig jackan och gick ut i den ljusa natten, en vecka före midsommar. Han följde stranden längs sundet, förbi Cecilia Vangers tomt och den vräkiga motorbåten nedanför Martin Vangers villa. Han promenerade långsamt och funderade. Slutligen satte han sig på en sten och tittade på blinkfyrarna ute i Hedestadsbukten. Det fanns bara en slutsats att dra.

Du har varit inne i min dator, fröken Salander, sa han högt för sig själv. Du är en jävla hacker.

KAPITEL 18: Onsdag 18 juni

Lisbeth Salander vaknade med ett ryck ur en drömlös sömn. Hon kände sig vagt illamående. Hon behövde inte vrida huvudet och titta efter för att veta att Mimmi redan hade försvunnit till jobbet, men doften av henne hängde kvar i den instängda luften i sovrummet. Hon hade druckit för många öl på tisdagsmötet på Kvarnen tillsammans med Evil Fingers kvällen innan. Strax före stängningsdags hade Mimmi dykt upp och gjort henne sällskap hem och ned i sängen.

Till skillnad från Mimmi hade Lisbeth Salander aldrig på allvar betraktat sig som lesbisk. Hon hade aldrig ägnat tid åt att grubbla över om hon var hetero-, homo- eller möjligen bisexuell. På det hela taget struntade hon i etiketter och ansåg att det knappast angick någon annan vem hon tillbringade natten med. Om hon absolut måste välja sexuell preferens så föredrog hon pojkar — åtminstone ledde de statistiken. Problemet var bara att hitta en pojke som inte var en tönt och som eventuellt också dög till något i sängen, och Mimmi var en söt kompromiss med en förmåga att tända henne. Hon hade träffat Mimmi i ett öltält på Pridefestivalen ett år tidigare och hon var den enda person som Lisbeth själv hade introducerat i Evil Fingers. Deras relation hade pågått av och till det gångna året men var fortfarande enbart ett tidsfördriv för dem båda. Mimmi hade en varm och mjuk kropp att ligga tätt intill, men det var också en människa Lisbeth kunde vakna och till och med äta frukost tillsammans med.

Klockan på nattduksbordet visade halv tio på förmiddagen och hon började just fundera över vad som hade väckt henne när dörrklockan ringde igen. Hon satte sig förbryllad upp. Ingen brukade någonsin ringa på hos henne vid den tiden på dygnet. Ytterst få brukade överhuvudtaget ringa på hennes dörr. Yrvaket drog hon lakanet runt kroppen och trampade ostadigt ut till hallen och öppnade. Hon tittade rakt in i Mikael Blomkvists ögon och kände paniken rusa genom kroppen och tog ofrivilligt ett steg tillbaka.

”Godmorgon, fröken Salander”, hälsade han muntert. ”Jag förstår att det blev sent i går. Får jag komma in?”

Utan att vänta på inbjudan klev han över tröskeln och drog igen dörren efter sig. Han betraktade nyfiket klädhögen på hallgolvet och berget av tidningskassar och sneglade in genom sovrumsdörren medan Lisbeth Salanders värld snurrade i fel riktning — hur, vad, vem? Mikael Blomkvist såg roat på hennes vidöppna mun.

”Jag antog att du inte ätit frukost än så jag tog bagels med mig. En rostbiff, en kalkon med dijonsenap och en vegetarisk med avokado. Jag vet inte vad du gillar. Rostbiff?” Han försvann in i köket och hittade omedelbart hennes kaffebryggare. ”Var har du kaffet?” ropade han. Salander stod som förlamad i hallen till dess att hon hörde vattenkranen spola. Hon tog tre snabba kliv.

”Stopp!” Hon insåg att hon skrikit och sänkte rösten. ”Du kan för helvete inte bara stövla in som om du bodde här. Vi känner ju inte ens varandra.”

Mikael Blomkvist hejdade sig med kannan ovanför bryggarens vattenbehållare och vred huvudet mot henne. Han svarade med allvarlig röst.

”Fel! Du känner mig bättre än de flesta andra människor. Eller hur?”

Han vände ryggen mot henne och fortsatte att hälla upp vattnet och började öppna burkar på diskbänken. ”Apropå det så vet jag hur du bär dig åt. Jag känner till dina hemligheter.”


Lisbeth Salander blundade och önskade att golvet skulle sluta gunga under hennes fötter. Hon befann sig i ett tillstånd av intellektuell förlamning. Hon var bakfull. Situationen var overklig och hennes hjärna vägrade att fungera. Aldrig tidigare hade hon mött något av sina objekt ansikte mot ansikte. Han vet var jag bor! Han stod inne i hennes kök. Det var omöjligt. Det skulle inte kunna hända. Han vet vem jag är!

Hon insåg plötsligt att lakanet hade glidit upp och svepte det tätare runt kroppen. Han sa något som hon först inte uppfattade. ”Vi måste prata”, upprepade han. ”Men jag tror att du behöver ställa dig under duschen först.”

Hon försökte tala förnuftigt. ”Hör på — om du tänker ställa till med bråk så är det inte mig du ska vända dig till. Jag gjorde ett jobb. Du ska prata med min chef.”

Han ställde sig framför henne och höll upp händerna med handflatorna utåt. Jag är obeväpnad. Ett universellt fredstecken.

”Jag har redan pratat med Dragan Armanskij. Han vill förresten att du ska ringa honom — du svarade aldrig på mobilen i går kväll.”

Han gick fram mot henne. Hon kände inget hot men ryggade ändå tillbaka någon centimeter då han nuddade vid hennes arm och visade mot badrumsdörren. Hon gillade inte att någon petade på henne utan tillstånd, även om avsikten var vänskaplig.

”Inget bråk alls”, sa han med lugn röst. ”Men jag är väldigt angelägen om att få prata med dig. När du har vaknat, vill säga. Kaffet är klart då du fått på dig lite kläder. Duschen. Schas.”

Hon lydde honom viljelöst. Lisbeth Salander är aldrig viljelös, tänkte hon.


Inne i badrummet lutade hon sig mot dörren och försökte samla tankarna. Hon var mer skakad än hon trodde var möjligt. Sedan insåg hon långsamt att hon hade en blåsa som höll på att sprängas och att en dusch inte bara var ett gott råd utan en nödvändighet efter nattens tumult. När hon var färdig smet hon in i sovrummet och drog på sig trosor, jeans och en t-tröja med texten Armageddon was yesterday — today we have a serious problem.

Efter en sekunds eftertanke letade hon rätt på sin skinnjacka, som låg slängd över en stol. Hon plockade upp elpistolen ur fickan, kontrollerade laddningen och stoppade den i bakfickan på jeansen. Kaffedoft spred sig i lägenheten. Hon tog ett djupt andetag och gick tillbaka till köket.

”Städar du aldrig”, hälsade han.

Han hade fyllt diskhon med gammalt porslin, tömt askkopparna, kastat det gamla mjölkpaketet och rensat bordet från fem veckors lager av tidningar, torkat av och dukat upp med koppar och — han hade inte skämtat — bagels. Det såg inbjudande ut och hon var faktiskt hungrig efter natten med Mimmi. Okej, vi får se vart det här leder. Hon slog sig avvaktande ned mitt emot honom.

”Du svarade aldrig på frågan. Rostbiff, kalkon eller vegetariskt?”

”Rostbiff.”

”Då tar jag kalkonen.”

De åt frukost under tystnad medan de ömsesidigt granskade varandra. När hon ätit upp sin bagel satte hon också i sig hälften av den vegetariska som blivit över. Hon plockade upp ett skrynkligt paket från fönsterbrädan och grävde fram en cigarett.

”Okej, då vet jag det”, bröt han tystnaden. ”Jag är kanske inte lika bra som du på att göra personundersökningar, men nu har jag i alla fall listat ut att du varken är vegan eller — som Dirch Frode trodde — anorektiker. Jag ska lägga in uppgifterna i min rapport om dig.”

Salander stirrade på honom, men när hon såg hans ansikte insåg hon att han drev med henne. Han såg så märkligt road ut att hon inte kunde motstå att svara på samma sätt. Hon gav honom ett skevt leende. Situationen saknade rim och reson. Hon sköt tallriken ifrån sig. Han hade vänliga ögon. Vad han än var så var han förmodligen ingen ondskefull människa, beslutade hon. Det fanns heller inget i den PU hon hade gjort som antydde att han var en elak fan som misshandlade sina flickvänner eller något sådant. Hon påminde sig om att det var hon som visste allt om honom — inte tvärtom. Kunskap är makt.

”Vad flinar du åt”, frågade hon.

”Förlåt mig. Jag hade faktiskt inte planerat min entré på det här sättet. Avsikten var inte att skrämma dig som jag uppenbarligen gjorde. Men du skulle ha sett din egen min då du öppnade dörren. Den var obetalbar. Jag kunde inte stå emot frestelsen att driva lite med dig.”

Tystnad. Till sin egen förvåning upplevde Lisbeth Salander plötsligt hans objudna sällskap som acceptabelt — eller i varje fall inte obehagligt.

”Du får betrakta det som min fasansfulla hämnd för att du rotat i mitt privatliv”, sa han muntert. ”Är du rädd för mig?”

”Nej”, svarade Salander.

”Bra. Jag är inte här för att göra dig illa eller för att bråka med dig.”

”Om du försöker göra mig illa så kommer jag att skada dig. Allvarligt.”

Mikael granskade henne. Hon var drygt 150 centimeter lång och såg inte ut att ha mycket att sätta emot om han hade varit en våldsman som trängt in i hennes lägenhet. Men hennes ögon var uttryckslösa och lugna.

”Det är inte aktuellt”, sa han slutligen. ”Jag har inga onda avsikter. Jag behöver tala med dig. Om du vill att jag ska gå så behöver du bara säga till.” Han funderade en sekund. ”Det känns lustigt nog som… äsch.” Han avbröt meningen.

”Vad?”

”Jag vet inte om det här låter vettigt men för fyra dagar sedan visste jag inte ens att du existerade. Sedan fick jag läsa din analys om mig själv” — han grävde i axelremsväskan och hittade rapporten — ”vilket inte var enbart roande läsning.”

Han tystnade och tittade ut genom köksfönstret en stund. ”Får jag ta en cigarett av dig?” Hon sköt över paketet till honom.

”Du sa tidigare att vi inte känner varandra och jag svarade att det gör vi visst.” Han pekade på rapporten. ”Jag har inte hunnit i kapp dig än — jag har bara gjort en liten rutinkoll för att plocka fram din adress och födelsedata och sådant — men du vet definitivt en hel del om mig. Mycket är sådant som är väldigt privat och som bara mina närmaste vänner känner till. Och nu sitter jag här i ditt kök och äter bagels med dig. Vi har känt varandra i en halvtimme och jag fick plötsligt den där känslan av att vi är bekanta sedan flera år. Förstår du vad jag menar?”

Hon nickade.

”Du har vackra ögon”, sa han.

”Du har snälla ögon”, svarade hon. Han kunde inte avgöra om hon var ironisk.

Tystnad.

”Varför är du här?” frågade hon plötsligt.

Kalle Blomkvist — hon kom att tänka på öknamnet och undertryckte en impuls att säga det högt — såg plötsligt allvarlig ut. Det fanns trötthet i hans ögon. Den självsäkerhet han tidigare uppvisat då han trängde sig in hos henne var borta och hon drog slutsatsen att spexandet var över eller åtminstone hade skjutits åt sidan. För första gången kände hon att han granskade henne ingående, med eftertänksamt allvar. Hon kunde inte avgöra vad som rörde sig i hans huvud, men hon kände omedelbart att hans besök hade fått en allvarligare skugga.


Lisbeth Salander var medveten om att hennes lugn endast låg på ytan och att hon inte riktigt hade kontroll över sina nerver. Blomkvists fullkomligt oväntade besök hade skakat henne på ett sätt som hon aldrig tidigare upplevt i samband med sitt jobb. Hennes levebröd var att spionera på människor. Hon hade egentligen aldrig definierat det hon gjorde för Dragan Armanskij som ett riktigt arbete, utan snarare som ett komplicerat tidsfördriv, nästan en hobby.

Sanningen var den — vilket hon konstaterat för länge sedan — att hon tyckte om att gräva i andra människors liv och avslöja hemligheter som de försökte dölja. Hon hade gjort det — i en eller annan form — så länge hon kunde minnas. Och hon gjorde det än i dag, inte bara då Armanskij gav henne uppdrag utan ibland enbart för sitt nöjes skull. Det gav henne en kick av tillfredsställelse — det var precis som ett komplicerat dataspel, med den skillnaden att det handlade om levande personer. Och nu satt plötsligt hennes hobby i köket och bjöd henne på bagels. Situationen kändes helt absurd.

”Jag har ett fascinerande problem”, sa Mikael. ”Säg mig, när du gjorde din PU om mig för Dirch Frode… hade du någon aning om vad den skulle användas till?”

”Nej.”

”Syftet var att få fram information om mig därför att Frode, eller rättare sagt hans uppdragsgivare, ville anlita mig för ett frilansjobb.”

”Jaha.”

Han gav henne ett svagt leende.

”Någon dag ska du och jag ha ett samtal om de moraliska aspekterna av att rota i en annan människas privatliv. Men just nu har jag helt andra problem… Det jobb jag fick, och som jag av någon obegriplig anledning åtog mig, är utan jämförelse det mest bisarra uppdrag jag någonsin haft. Kan jag lita på dig, Lisbeth?”

”Hurdå?”

”Dragan Armanskij säger att du är helt pålitlig. Men jag frågar dig i alla fall. Kan jag berätta hemligheter för dig utan att du för dem vidare, inte till någon?”

”Vänta. Du har alltså pratat med Dragan; är det han som har skickat hit dig?”

Jag ska slå ihjäl dig din jävla dumma armenier.

”Nja, inte precis. Du är inte den ende som kan skaffa fram en adress till någon och det gjorde jag alldeles på egen hand. Jag slog upp dig i folkbokföringen. Det finns tre personer som heter Lisbeth Salander och de två andra kunde inte komma i fråga. Men jag kontaktade Armanskij i går och vi hade ett långt samtal. Han trodde också först att jag kommit för att bråka om att du hade snokat i mitt privatliv, men blev till sist övertygad om att jag hade ett helt legitimt ärende.”

”Vilket är?”

”Dirch Frodes uppdragsgivare har som sagt anlitat mig för ett jobb. Jag har nu kommit till en punkt då jag behöver hjälp av en kompetent researcher snabbt som fan. Frode berättade om dig och sa att du var kompetent. Det bara slank ur honom, och det var så jag fick veta att du gjort en personundersökning på mig. I går pratade jag med Armanskij och förklarade vad jag ville ha. Han okejade det hela och försökte ringa dig, men du svarade aldrig i telefon, så… här är jag. Du kan ringa Armanskij och kolla om du vill.”


Det tog flera minuter för Lisbeth Salander att hitta mobiltelefonen under högen av kläder som Mimmi hjälpt henne av med. Mikael Blomkvist betraktade hennes generade letande med stort intresse medan han tog en vända genom lägenheten. Hennes möbler verkade genomgående vara fynd från sopcontainrar. Hon hade en imponerande state of the art PowerBook på ett litet arbetsbord i vardagsrummet. Hon hade en cd-spelare i en hylla. Däremot var hennes cd-samling allt annat än imponerande — ett ynka tiotal skivor med grupper som Mikael aldrig hört talas om och där musikerna på omslaget såg ut som vampyrer från yttre rymden. Han konstaterade att musik inte var hennes område.

Salander såg att Armanskij hade ringt henne inte mindre än sju gånger kvällen innan och två gånger på morgonen. Hon slog numret medan Mikael lutade sig mot dörrposten och lyssnade på samtalet.

”Det är jag… ledsen, men den var avstängd… jag vet att han vill anlita mig… nej, han står här i mitt vardagsrum…” Hon höjde rösten. ”Dragan, jag är bakfull och har ont i huvudet, så sluta pladdra; har du okejat jobbet eller inte?… tack.”

Klick.

Lisbeth Salander sneglade på Mikael Blomkvist genom vardagsrumsdörren. Han plockade med hennes skivor och lyfte på böcker i bokhyllan och hade just hittat en brun medicinflaska som saknade etikett och som han nyfiket höll upp mot ljuset. När han var på väg att skruva av kapsylen sträckte hon ut handen och tog medicinflaskan från honom, gick tillbaka in i köket och satte sig på köksstolen och masserade sin panna till dess att Mikael satt sig igen.

”Reglerna är enkla”, sa hon. ”Inget av det du diskuterar med mig eller Dragan Armanskij kommer att nå någon utomstående. Vi kommer att underteckna ett kontrakt där Milton Security förbinder sig till tystnad. Jag vill veta vad jobbet går ut på innan jag beslutar om jag vill jobba för dig eller inte. Det betyder att allting du berättar för mig kommer jag att hålla tyst om, vare sig jag tar jobbet eller inte, förutsatt att du inte avslöjar att du bedriver grov kriminell verksamhet. I så fall kommer jag att rapportera det till Dragan, som i sin tur kommer att underrätta polisen.”

”Bra.” Han tvekade. ”Armanskij är kanske inte helt på det klara med vad jag vill anlita dig för…”

”Han sa att du ville att jag skulle hjälpa till med historisk research.”

”Jo, det är riktigt. Men det jag vill att du ska göra är att hjälpa mig att identifiera en mördare.”


Det tog Mikael över en timme att berätta alla intrikata detaljer i fallet Harriet Vanger. Han utelämnade ingenting. Han hade fått Frodes tillstånd att anlita henne och för att göra det måste han kunna lita på henne fullt ut.

Han berättade också om förhållandet med Cecilia Vanger och hur han hade upptäckt hennes ansikte i Harriets fönster. Han gav Lisbeth så många exakta detaljer han kunde om hennes personlighet. Han började erkänna för sig själv att Cecilia hade klättrat högt på listan över misstänkta. Men han var ännu långt ifrån att förstå hur Cecilia skulle kunna vara kopplad till en mördare som var aktiv då hon fortfarande var ett litet barn.

När han hade slutat gav han Lisbeth Salander en kopia på listan från telefonboken.

”Vad vill du att jag ska göra?”

”Jag har identifierat RJ, Rebecka Jacobsson, och kopplat henne till ett bibelcitat som handlar om lagen om brännoffer. Hon mördades genom att hennes huvud lades på en falnande eld, vilket är snarlikt det som beskrivs i citatet. Om det är som jag tror kommer vi att hitta ytterligare fyra offer — Magda, Sara, Mari och RL.”

”Du tror att de är döda? Mördade?”

”En mördare som var aktiv på 1950-talet och kanske på 1960-talet. Och som på något sätt är kopplad till Harriet Vanger. Jag har gått igenom gamla nummer av Hedestads-Kuriren. Mordet på Rebecka är det enda groteska brott jag hittat med anknytning till Hedestad. Jag vill att du gräver vidare i resten av Sverige.”

Lisbeth Salander funderade under uttryckslös tystnad så lång stund att Mikael otåligt började skruva på sig. Han undrade om han hade valt fel person då hon slutligen höjde blicken.

”Okej. Jag tar jobbet. Men du måste skriva kontrakt med Armanskij.”


Dragan Armanskij printade ut kontraktet som Mikael Blomkvist skulle ta med sig tillbaka till Hedestad och låta Dirch Frode underteckna. När han återvände till Lisbeth Salanders arbetsrum såg han genom glasrutan hur hon och Mikael Blomkvist stod böjda över hennes PowerBook. Mikael lade sin hand på hennes axel — han rörde vid henne — och pekade på någonting. Armanskij dröjde på steget.

Mikael sa någonting som Salander tycktes häpna över. Sedan skrattade hon ljudligt.

Armanskij hade aldrig tidigare hört henne skratta, trots att han i flera år försökt vinna hennes förtroende. Mikael Blomkvist hade känt henne i fem minuter och hon skrattade redan tillsammans med honom.

Plötsligt avskydde han Mikael Blomkvist med en hetta som förvånade honom själv. Han harklade sig i dörröppningen och lade fram plastmappen med kontraktet.


Mikael hann göra ett snabbt besök på Millenniums redaktion på eftermiddagen. Det var första gången sedan han städat skrivbordet före jul och det kändes plötsligt främmande att springa upp för de välbekanta trapporna. De hade inte ändrat kodlåset och han kunde obemärkt smita in genom dörren till redaktionen och stå en stund och se sig omkring.

Millennium hade en L-formad kontorslokal. Själva entrérummet var en stor hall som svalde mycket yta utan att kunna användas till något vettigt. De hade möblerat med en soffgrupp där de kunde ta emot besökare. Bakom soffgruppen fanns ett lunchrum med pentry, toaletter och två förrådsutrymmen med bokhyllor och arkiv. Där fanns också ett skrivbord för den ständige praktikanten. Till höger om entrén fanns en glasvägg till Christer Malms ateljé; han hade ett eget företag som huserade på 80 kvadrat och hade egen dörr från trapphuset. Till vänster låg själva redaktionen på ungefär 150 kvadrat med glasfasaden mot Götgatan.

Erika hade bestämt inredningen och satt in glasade innerväggar med tre rum för enskilda medarbetare och ett öppet kontorslandskap för de återstående tre medarbetarna. Hon hade lagt beslag på det största rummet, längst in i redaktionen, och placerat Mikael i ett eget rum i andra änden av lokalen. Det var det enda rum som man kunde se in i från entrén. Han noterade att ingen hade flyttat in där.

Det tredje rummet låg lite avskilt och beboddes av Sonny Magnusson, sextio år, som hade varit Millenniums framgångsrike annonssäljare i några år. Erika hade hittat Sonny när han blivit arbetslös efter nedskärningar på det företag där han arbetat under större delen av sitt yrkesverksamma liv. Sonny hade då varit i en ålder när han inte förväntade sig att bli erbjuden ett fast arbete. Erika hade handplockat honom; hon hade erbjudit en liten fast månadsarvodering och procent på annonsintäkterna. Sonny hade nappat och ingen av dem hade ångrat sig. Men det senaste året hade det inte spelat någon roll hur driftig han än var som säljare; annonsintäkterna hade gjort en störtdykning. Sonnys lön hade minskat dramatiskt, men istället för att se sig om efter något annat hade han dragit åt svångremmen och lojalt stannat på sin post. Till skillnad från mig, som orsakat raset, tänkte Mikael.

Mikael hade slutligen tagit mod till sig och klivit in på redaktionen, som var halvtom. Han kunde se Erika med en telefonlur mot örat på sitt rum. Bara två av medarbetarna var inne på redaktionen. Monika Nilsson, trettiosju år, var en driven allmänreporter med politisk bevakning som specialitet och förmodligen den mest luttrade cyniker som Mikael någonsin träffat. Hon hade arbetat på Millennium i nio år och trivdes förträffligt. Henry Cortez var tjugofyra år och redaktionens yngste medarbetare; han hade vandrat in genom dörrarna som praktikant direkt från JMK två år tidigare och förklarat att det var på Millennium och ingen annanstans som han ville jobba. Erika hade inte budget att anställa honom, men erbjöd ett skrivbord i en hörna och anlitade honom som fast frilansare.

Bägge utstötte förtjusta rop när de fick syn på Mikael. Han fick pussar på kinden och ryggdunkar. De frågade omedelbart om han tänkte återgå i tjänst och suckade besviket då han förklarade att han fortfarande hade ett halvår kvar på sin kommendering i Norrland och bara var inne för att säga hej och prata med Erika.

Erika blev också glad att se honom och hällde upp kaffe och drog igen dörren till sitt rum. Hon frågade omedelbart om Henrik Vangers tillstånd. Mikael förklarade att han inte visste mer än vad Dirch Frode kunnat berätta; tillståndet var allvarligt men den gamle mannen var ännu vid liv.

”Vad gör du i stan?”

Mikael kände sig plötsligt brydd. Eftersom han befunnit sig på Milton Security bara några kvarter bort hade han gått upp till redaktionen på ren impuls. Det kändes komplicerat att förklara för Erika att han just anlitat en privat säkerhetskonsult som hade hackat hans dator. Istället ryckte han på axlarna och sa att han varit tvungen att åka ned till Stockholm i ett ärende som hade med Vanger att göra och att han skulle åka norrut igen omgående. Han frågade hur det stod till på redaktionen.

”Vid sidan av de angenäma nyheterna om att både annonsvolym och antal prenumeranter fortsätter att växa, växer också ett orosmoln på himlen.”

”Jaså?”

”Janne Dahlman.”

”Naturligtvis.”

”Jag var tvungen att ta ett enskilt prat med honom i april, strax efter att vi släppt nyheten att Henrik Vanger gått in som delägare. Jag vet inte om det bara är hans natur att vara negativ eller om det är något allvarligare. Om han spelar någon sorts spel.”

”Vad hände?”

”Jag har inget förtroende för honom längre. När vi hade undertecknat överenskommelsen med Henrik Vanger hade jag och Christer att välja på att genast informera hela redaktionen om att vi inte längre riskerade att läggas ned till hösten, eller…”

”Eller att informera några medarbetare selektivt.”

”Exakt. Jag är kanske paranoid men jag ville inte riskera att Dahlman skulle läcka storyn. Så vi beslutade att informera hela redaktionen samma dag som uppgörelsen blev offentlig. Alltså höll vi tyst i mer än en månad.”

”Och?”

”Tja, det var de första goda nyheter redaktionen fått på ett år. Alla jublade utom Dahlman. Jag menar — vi är ju inte världens största redaktion. Det var alltså tre personer som jublade, plus praktikanten, och en som blev fly förbannad för att vi inte hade informerat om överenskommelsen tidigare.”

”Han har en poäng…”

”Jag vet. Men saken är den att han fortsatte att bitcha om saken dag efter dag och stämningen på redaktionen störtdök. Efter två veckor av den skiten kallade jag in honom på mitt rum och förklarade att orsaken till att jag inte informerat redaktionen var att jag inte hade förtroende för honom och inte var säker på att han skulle hålla tätt.”

”Hur tog han det?”

”Han blev förstås väldigt sårad och upprörd. Jag backade inte och gav honom ett ultimatum — antingen skulle han skärpa sig eller börja se sig om efter ett annat jobb.”

”Och?”

”Han har skärpt sig. Men han håller sig på sin kant och det är en nervig stämning mellan honom och resten av redaktionen. Christer tål honom inte och demonstrerar det ganska tydligt.”

”Vad är det du misstänker Dahlman för?”

Erika suckade.

”Jag vet inte. Vi anställde honom för ett år sedan, då vi redan börjat bråket med Wennerström. Jag kan inte bevisa ett dugg men jag har en känsla av att han inte jobbar för oss.”

Mikael nickade.

”Lita på dina instinkter.”

”Han kanske bara är en malplacerad skitstövel som sprider dålig stämning.”

”Det är möjligt. Men jag är överens med dig om att vi gjorde en felbedömning då vi anställde honom.”

Tjugo minuter senare var Mikael på väg norrut över Slussen i den bil som han lånat av Dirch Frodes hustru. Det var en tio år gammal Volvo som hon aldrig använde. Mikael hade fått löfte om att låna den hur mycket han ville.


Det var små subtila detaljer som Mikael enkelt hade kunnat missa om han inte hade varit uppmärksam. En pappersbunt var skevare än vad han mindes. En pärm var inte riktigt inskjuten i hyllan. Skrivbordslådan var helt stängd — Mikael mindes med säkerhet att den hade varit lite på glänt då han dagen innan hade lämnat Hedebyön för att åka till Stockholm.

En stund satt han stilla och tvivlade på sig själv. Sedan växte en visshet inom honom om att någon hade varit inne i huset.

Han gick ut på farstubron och såg sig omkring. Han hade låst dörren, men det var ett vanligt gammalt lås, som man förmodligen kunde peta upp med en liten skruvmejsel, och det var omöjligt att säga något om hur många nycklar som fanns på drift. Han gick in igen och sökte systematiskt igenom sitt arbetsrum för att undersöka om något hade försvunnit. Efter en stund konstaterade han att allting tycktes finnas kvar.

Faktum kvarstod att någon hade gått in i huset och suttit i hans arbetsrum och bläddrat i papper och pärmar. Datorn hade han haft med sig, så den hade de inte kommit åt. Två frågor infann sig. Vem? Och hur mycket hade den mystiske besökaren kunnat lista ut?

Pärmarna var de delar av Henrik Vangers samling som han hade plockat tillbaka till gäststugan efter att han kommit ut ur fängelset. Där fanns inget nytt material. Anteckningsböckerna på skrivbordet var kryptiska för den oinvigde — men var den person som sökt igenom skrivbordet oinvigd?

Det allvarliga var en liten plastmapp mitt på skrivbordet där han hade lagt telefonlistan och en renskrift av de bibelcitat som åsyftades. Den som hade sökt igenom arbetsrummet visste nu att han hade knäckt bibelkoden.

Vem?

Henrik Vanger fanns på sjukhus. Han misstänkte inte hushållerskan Anna. Dirch Frode? Men honom hade han redan berättat alla detaljer för. Cecilia Vanger hade ställt in Floridaresan och var tillbaka från London tillsammans med sin syster. Han hade inte träffat henne sedan hon återvänt, men han hade sett henne då hon dagen innan hade åkt bil över bron. Martin Vanger. Harald Vanger. Birger Vanger — han hade dykt upp till ett familjerådslag Mikael inte blivit inbjuden till dagen efter Henriks hjärtattack. Alexander Vanger. Isabella Vanger — hon var allt annat än sympatisk.

Vilka hade Frode pratat med? Vad hade han undsluppit sig? Hur många av de närmast sörjande hade snappat upp att Mikael faktiskt hade gjort ett genombrott i grävandet?

Klockan var efter åtta på kvällen. Han ringde till Låsjouren inne i Hedestad och beställde ett nytt lås till stugan. Låssmeden förklarade att han kunde komma ut nästkommande dag. Mikael lovade att betala dubbelt om han kom omgående. De kom överens om att han skulle dyka upp vid halv elva på kvällen för att installera ett nytt sjutillhållarlås.


I väntan på låssmeden gick Mikael över till Dirch Frode vid halv niotiden på kvällen och knackade på. Frodes hustru visade honom till trädgården på baksidan av huset och erbjöd en kall pilsner, som Mikael tacksamt tog emot. Han ville veta hur det stod till med Henrik Vanger.

Dirch Frode skakade på huvudet.

”De har opererat honom. Han har förkalkningar i kranskärlen. Doktorn säger att det faktum att han överhuvudtaget lever är hoppingivande, men det kommer att vara kritiskt den närmaste tiden.”

De begrundade detta en stund medan de drack sin pilsner.

”Har du pratat med honom?”

”Nej. Han har inte varit i stånd att prata. Hur gick det i Stockholm?”

”Lisbeth Salander har tackat ja. Här är kontrakten från Dragan Armanskij. Du ska underteckna och lägga på lådan.”

Frode ögnade igenom papperen.

”Hon är dyr i drift”, konstaterade han.

”Henrik har råd.”

Frode nickade och tog en penna ur bröstfickan och krafsade sin namnteckning.

”Det är lika bra att jag undertecknar det medan Henrik fortfarande lever. Kan du gå förbi postlådan vid Konsum?”


Mikael gick och lade sig redan vid midnatt, men hade svårt att somna. Hittills hade hela hans vistelse på Hedebyön haft karaktären av efterforskningar kring historiska kuriosa. Men om någon var tillräckligt intresserad av hans förehavanden för att invadera hans arbetsrum var kanske historien närmare nuet än vad han hade trott.

Helt plötsligt slog det Mikael att det fanns andra som också kunde vara intresserade av vad han arbetade med. Henrik Vangers plötsliga uppdykande i Millenniums styrelse hade knappast gått Hans-Erik Wennerström obemärkt förbi. Eller var sådana tankar ett tecken på att han höll på att bli paranoid?

Mikael klev upp ur sängen, ställde sig naken vid köksfönstret och tittade eftertänksamt mot kyrkan på andra sidan bron. Han tände en cigarett.

Han blev inte klok på Lisbeth Salander. Hon hade ett udda beteendemönster med långa pauser mitt i samtalen. Hennes hem var stökigt på ett sätt som gränsade till kaos, med ett berg av tidningskassar i hallen och ett kök som inte var städat på något år. Hennes kläder låg i högar på golvet och hon hade uppenbarligen vaknat efter en helkväll på krogen. Hon hade sugmärken på halsen och hade tydligen haft sällskap över natten. Hon hade åtskilliga tatueringar och var piercad på ett par ställen i ansiktet och säkerligen på ställen han inte sett. Hon var kort sagt säregen.

Å andra sidan hade Armanskij försäkrat honom om att hon var företagets absolut bästa researcher, och hennes inträngande reportage om honom själv hade onekligen antytt att hon var grundlig. En märklig tjej.


Lisbeth Salander satt vid sin PowerBook och funderade på hur hon reagerat inför Mikael Blomkvist. Hon hade aldrig tidigare i sitt vuxna liv låtit någon kliva över hennes tröskel som hon inte uttryckligen bjudit in, och den lilla skaran kunde räknas på ena handens fingrar. Mikael hade ogenerat trampat rakt in i hennes liv och hon hade bara åstadkommit lama protester.

Inte nog med det — han hade retats med henne. Gjort narr av henne.

I vanliga fall skulle ett sådant beteende ha fått henne att mentalt osäkra en pistol. Men hon hade inte känt ett uns av hot och ingen fientlighet från hans sida. Han hade haft orsak att skälla ut henne efter noter — till och med polisanmäla henne sedan han listat ut att hon hade hackat sig in i hans dator. Istället hade han behandlat även det som ett skämt.

Det hade varit den allra känsligaste delen av deras samtal. Det kändes som om Mikael medvetet lät bli att ta upp tråden och till sist hade hon inte kunnat avhålla sig från att ställa frågan.

”Du sa att du visste vad jag hade gjort.”

”Du är en hacker. Du har varit inne i min dator.”

”Hur vet du det?” Lisbeth var fullständigt säker på att hon inte hade lämnat några spår och att hennes intrång inte kunde upptäckas med mindre än att en säkerhetskonsult av yppersta kaliber satt och scannade hårddisken samtidigt som hon gick in i datorn.

”Du gjorde ett misstag.” Han förklarade hur hon hade citerat en version av en text som endast fanns i hans dator och ingen annanstans.

Lisbeth Salander satt tyst en lång stund. Till sist tittade hon på honom med uttryckslösa ögon.

”Hur bar du dig åt?” frågade han.

”Min hemlighet. Vad tänker du göra åt saken?”

Mikael ryckte på axlarna.

”Vad kan jag göra? Möjligen borde jag ha ett samtal med dig om etik och moral och vådan av att gräva i människors privatliv.”

”Precis det du gör som journalist.”

Han nickade.

”Jovisst. Just därför har vi journalister en etisk nämnd som håller ordning på de moraliska aspekterna. När jag skriver en text om en fähund i bankväsendet så utelämnar jag till exempel hans eller hennes sexliv. Jag skriver inte att en checkbedragare är lesbisk eller tänder på att ha sex med sin hund eller sådant, även om det skulle råka vara sant. Även fähundar har rätt till ett privatliv, och det är så lätt att skada människor genom att angripa deras livsstil. Förstår du vad jag menar?”

”Ja.”

”Alltså, du inkräktar på min integritet. Min arbetsgivare behöver inte veta vem jag har sex med. Det är min ensak.”

Lisbeth Salanders ansikte klövs av ett snett leende.

”Du tycker inte att jag borde ha nämnt det.”

”I mitt fall spelade det ingen större roll. Halva stan känner till mitt förhållande med Erika. Det är principen.”

”I så fall kan det kanske roa dig att få veta att jag också har principer som motsvarar din etiska nämnd. Jag kallar det Salanders princip. Jag menar att en fähund alltid är en fähund och om jag kan skada en sådan genom att gräva upp skit om honom så har han förtjänat det. Jag betalar bara tillbaka.”

”Okej”, log Mikael Blomkvist. ”Jag resonerar inte helt annorlunda än du, men…”

”Men saken är den att när jag gör en PU så tittar jag också på vad jag tycker om människan. Jag är inte neutral. Om det verkar vara en bra människa kan jag tona ned min rapport.”

”Verkligen?”

”I ditt fall tonade jag ned. Jag kunde ha skrivit en bok om ditt sexliv. Jag kunde ha berättat för Frode att Erika Berger har ett förflutet i Club Xtreme och lattjade med BDSM på 1980-talet — vilket onekligen skulle ha skapat vissa ofrånkomliga associationer vid tanken på ditt och hennes sexliv.”

Mikael Blomkvist mötte Lisbeth Salanders blick. Efter en stund tittade han ut genom fönstret och skrattade.

”Du är verkligen noggrann. Varför lade du inte in det i rapporten?”

”Du och Erika Berger är vuxna människor som uppenbarligen gillar varandra. Vad ni gör i sängen angår ingen och det enda jag kunde ha åstadkommit genom att berätta om henne hade varit att skada er eller förse någon med utpressningsmaterial. Vem vet — jag känner inte Dirch Frode och materialet kunde ha hamnat hos Wennerström.”

”Och du vill inte förse Wennerström med information?”

”Om jag måste välja sida i matchen mellan dig och honom skulle jag nog hamna i din ringhörna.”

”Jag och Erika har ett… vårt förhållande är…”

”Jag skiter i vilket förhållande ni har. Men du har inte svarat på vad du tänker göra med din kunskap om att jag hackat din dator.”

Hans paus var nästan lika lång som hennes.

”Lisbeth, jag är inte här för att jävlas med dig. Jag tänker inte utpressa dig. Jag är här för att be dig om hjälp att göra research för mig. Du kan svara ja eller nej. Om du säger nej så drar jag och hittar någon annan och du kommer aldrig att höra av mig igen.” Han funderade en sekund och log mot henne. ”Om jag inte hittar dig i min dator igen, vill säga.”

”Vilket betyder?”

”Du vet väldigt mycket om mig — en del av det är privat och personligt. Men skadan är redan skedd. Jag hoppas bara att du inte tänker använda din kunskap om mig för att skada mig eller Erika Berger.”

Hon tittade på honom med tom blick.

KAPITEL 19: Torsdag 19 juni — Söndag 29 juni

Mikael tillbringade två dagar med att gå igenom sitt material medan han väntade på besked om huruvida Henrik Vanger skulle överleva eller inte. Han höll tät kontakt med Dirch Frode. På torsdagskvällen kom Frode över till gäststugan och lämnade beskedet att krisen för ögonblicket tycktes vara över.

”Han är svag, men jag fick prata med honom en stund i dag. Han vill träffa dig så fort som möjligt.”

Vid ettiden på midsommaraftonen körde följaktligen Mikael till Hedestads sjukhus och letade rätt på den avdelning där Henrik Vanger vårdades. Han mötte en irriterad Birger Vanger, som spärrade vägen för honom och myndigt förklarade att Henrik Vanger omöjligen kunde ta emot besök. Mikael stod lugnt kvar och betraktade kommunalrådet.

”Det var lustigt. Henrik Vanger har skickat bud och uttryckligen meddelat att han vill träffa mig i dag.”

”Du tillhör inte familjen och har inget här att göra.”

”Du har rätt i att jag inte tillhör familjen. Men jag agerar på direkt uppdrag av Henrik Vanger och tar bara order exklusivt av honom.”

Det kunde ha utvecklats till en häftig ordväxling om inte Dirch Frode i det ögonblicket råkat komma ut från Henriks rum.

”Åh, där är du ju. Henrik frågade just efter dig.”

Frode höll upp dörren och Mikael klev förbi Birger Vanger in i rummet.

Henrik Vanger såg ut att ha åldrats tio år under den gångna veckan. Han låg med halvslutna ögonlock, en syrgasslang gick in i näsan och håret var rufsigare än någonsin. En sköterska hejdade Mikael genom att lägga en hand på hans arm.

”Två minuter. Inte mer. Och gör honom inte upprörd.” Mikael nickade och satte sig på en besöksstol så att han kunde se Henriks ansikte. Han kände en ömhet som förbluffade honom och sträckte fram handen och kramade försiktigt den gamles slappa hand. Henrik Vanger talade stötvis med svag röst.

”Nyheter?”

Mikael nickade.

”Jag ska göra en avrapportering så fort du är lite bättre. Jag har inte löst gåtan än, men jag har hittat nytt material och håller på att följa upp en rad trådar. Om en vecka eller två kan jag säga om det leder någonstans.”

Henrik Vanger försökte nicka. Det blev mest en blinkning som tecken på att han hade förstått.

”Jag måste resa bort några dagar.”

Henrik Vangers ögonbryn drog ihop sig.

”Nej, jag överger inte skeppet. Jag måste resa för att göra research. Jag har kommit överens med Dirch Frode om att jag rapporterar till honom. Är det okej med dig?”

”Dirch är… mitt ombud… i alla avseenden.”

Mikael nickade.

”Mikael… om jag inte… klarar det… så vill jag att du avslutar… jobbet i alla fall.”

”Jag lovar att avsluta jobbet.”

”Dirch har alla… fullmakter.”

”Henrik, jag vill att du ska krya på dig. Jag skulle bli jävligt förbannad på dig om du gick och dog när jag kommit så här långt i mitt arbete.

”Två minuter”, sa sjuksköterskan.

”Jag måste gå. Nästa gång jag kommer förbi vill jag ha ett långt samtal med dig.


Birger Vanger väntade på Mikael när han kom ut i korridoren och hejdade honom genom att lägga sin hand på hans axel.

”Jag vill inte att du besvärar Henrik mer. Han är svårt sjuk och får inte på något sätt bli störd eller upprörd.”

”Jag förstår din oro och jag sympatiserar med den. Jag kommer inte att göra honom upprörd.”

”Alla begriper att Henrik anställt dig för att rota i hans lilla hobby… Harriet. Dirch Frode sa att Henrik blev väldigt upprörd vid ett samtal som ni hade innan han fick sin hjärtattack. Han sa att du trodde att du hade utlöst attacken.”

”Det tror jag inte längre. Henrik Vanger hade kraftiga förkalkningar i kärlen. Han kunde ha fått en hjärtattack av att gå på toaletten. Det vet du nog vid det här laget.”

”Jag vill ha full insyn i de här dumheterna. Det är min familj du rotar i.”

”Som sagt… jag jobbar för Henrik. Inte för familjen.”

Birger Vanger var uppenbarligen inte van vid att någon gav honom fingret. En kort stund stirrade han på Mikael med en blick som förmodligen var avsedd att inge respekt, men som mest fick honom att likna en uppblåst älg. Birger Vanger vände och gick in i Henriks rum.

Mikael fick en impuls att skratta men behärskade sig. Det var inte läge att skratta i korridoren utanför Henriks sjukbädd, som också kunde vara hans dödsbädd. Men Mikael hade plötsligt kommit att tänka på en strof ur Lennart Hylands rimbok om alfabetet, som togs fram till Radiohjälpen-insamlingen någon gång på 1960-talet, och som han av någon obegriplig anledning hade memorerat då han lärde sig att läsa och skriva. Det var bokstaven Ä. Älgen ensam satt och log i en söderskjuten skog.


Vid entrén till sjukhuset sprang Mikael på Cecilia Vanger. Han hade försökt ringa hennes mobil vid ett dussin tillfällen sedan hon återkom från den avbrutna semestern, men hon hade aldrig svarat. Hon hade inte heller varit hemma i sin bostad på Hedebyön vid de tillfällen han gått förbi och knackat på.

”Hej Cecilia”, sa han. ”Jag är ledsen för det här med Henrik.”

”Tack”, svarade hon och nickade.

Mikael försökte läsa hennes känslor, men upplevde varken värme eller kyla.

”Vi måste prata”, sa han.

”Jag är ledsen att jag stängt dig ute på det här sättet. Jag förstår att du är arg, men jag orkar inte riktigt med mig själv just nu.”

Mikael blinkade till innan han insåg vad hon syftade på. Han lade snabbt en hand på hennes arm och log mot henne.

”Vänta, du missförstod mig, Cecilia. Jag är absolut inte arg på dig. Jag hoppas att vi fortfarande kan vara vänner, men om du inte vill umgås med mig… om det är ditt beslut så har jag all respekt för det.”

”Jag är inte bra på förhållanden”, sa hon.

”Det är inte jag heller. Ska vi ta en kopp kaffe?” Han nickade mot sjukhuskafeterian.

Cecilia Vanger tvekade. ”Nej, inte i dag. Jag vill besöka Henrik nu.”

”Okej, men jag måste fortfarande få prata med dig. Rent yrkesmässigt.”

”Vad menar du?” Hon blev plötsligt alert.

”Minns du när vi först träffades, då du kom över till gäststugan i januari? Jag sa att det vi pratade om var off the record, och att om jag måste ställa riktiga frågor till dig så skulle jag säga till. Det gäller Harriet.”

Cecilia Vangers ansikte flammade plötsligt av ilska.

”Ditt jävla kräk.”

”Cecilia, jag har hittat saker som jag helt enkelt måste prata med dig om.”

Hon tog ett steg bakåt.

”Fattar du inte att hela den här jävla jakten på den där förbannade Harriet är sysselsättningsterapi för Henrik. Fattar du inte att han kanske ligger och dör däruppe, och att det sista han behöver är att bli upprörd igen och fyllas av falska förhoppningar och…”

Hon tystnade.

”Det kanske är en hobby för Henrik, men just nu har jag hittat mer nytt material än vad någon grävt fram de senaste trettiofem åren. Det finns obesvarade frågor i utredningen och jag jobbar på Henriks uppdrag.”

”Om Henrik dör kommer den utredningen att ta slut jävligt snabbt. Då åker du ut med skallen först”, sa Cecilia Vanger och gick förbi honom.


Allting var stängt. Hedestad var i det närmaste öde och befolkningen tycktes ha sökt sig till midsommarstänger i sommarstugor. Till sist hittade Mikael Stadshotellets terrass, som faktiskt var öppen och där han kunde beställa kaffe och en smörgås och sätta sig med kvällstidningarna. Inget av vikt hade hänt i världen.

Han lade ifrån sig tidningarna och funderade över Cecilia Vanger. Han hade inte berättat för vare sig Henrik eller Dirch Frode om sina misstankar om att det var hon som hade öppnat fönstret i Harriets rum. Han var rädd att han därigenom skulle misstänkliggöra henne, och det sista han ville var att skada henne. Men frågan måste ställas förr eller senare.

Han satt kvar på terrassen en timme innan han beslutade sig för att skjuta hela problemet åt sidan och ägna midsommaraftonen åt något annat än familjen Vanger. Hans mobil var tyst. Erika var bortrest och roade sig någonstans med sin man, och han hade ingen att prata med.

Han återvände till Hedebyön vid fyra på eftermiddagen och fattade ytterligare ett beslut — att sluta röka. Han hade tränat regelbundet sedan han låg i lumpen, både på gym och genom att springa längs Söder Mälarstrand, men hade helt kommit av sig då problemen med Hans-Erik Wennerström börjat. Det var först på Rullåker som han hade börjat lyfta skrot igen, mest som terapi, men sedan frigivningen hade han inte gjort många knop. Det var dags att börja igen. Han satte resolut på sig joggingkläder och gjorde en loj löprunda längs vägen ut till Gottfrieds stuga, vek av upp mot Befästningen och gjorde en tuffare terrängrunda. Han hade inte orienterat sedan han låg i lumpen men hade alltid tyckt att det var roligare att springa genom skogsmark än på platta joggingbanor. Han följde stängslet vid Östergården tillbaka mot byn. Han kände sig helt mörbultad då han andfått tog de sista stegen ned mot gäststugan.

Vid sextiden hade han duschat. Han kokade potatis och dukade upp senapssill med gräslök och ägg vid ett skrangligt bord utomhus, på brosidan av gäststugan. Han hällde upp en snaps och skålade med sig själv. Därefter öppnade han en deckare med titeln The Mermaids singing av Val McDermid.


Vid sju kom Dirch Frode över till honom och slog sig tungt ned i trädgårdsstolen mitt emot. Mikael hällde upp en skvätt Skåne åt honom.

”Du väckte en del upprörda känslor i dag”, sa Frode.

”Jag förstod det.”

”Birger Vanger är en fjant.”

”Jag vet det.”

”Men Cecilia Vanger är inte en fjant och hon är rasande på dig.”

Mikael nickade.

”Hon har instruerat mig att se till att du slutar snoka i familjens angelägenheter.”

”Jag förstår. Och ditt svar?”

Dirch Frode tittade på glaset med Skåne och svepte plötsligt i sig supen.

”Mitt svar är att Henrik har gett mycket tydliga instruktioner om vad han vill att du ska göra. Så länge han inte ändrat dessa instruktioner är du anställd enligt det kontrakt som vi har formulerat. Jag förväntar mig att du gör ditt allra bästa för att uppfylla din del av kontraktet.”

Mikael nickade. Han tittade upp på himlen där regnmoln hade börjat samlas.

”Det kommer att bli oväder”, sa Frode. ”Om det blir väldigt kraftig blåst så kommer jag att backa upp dig.”

”Tack.”

De satt tysta en stund.

”Kan jag få en sup till?” frågade Dirch Frode.

bara några minuter efter att Dirch Frode hade gått hem till sig bromsade Martin Vanger in och parkerade sin bil vid vägkanten framför gäststugan. Han gick fram och hälsade. Mikael önskade trevlig midsommar och frågade om han ville ha en sup.

”Nej, det är bäst att jag låter bli. Jag är bara här för att byta kläder och ska köra tillbaka in till stan och tillbringa kvällen med Eva.”

Mikael avvaktade.

”Jag har pratat med Cecilia. Hon är lite upprörd just nu — hon och Henrik står varandra nära. Jag hoppas att du förlåter henne om hon säger något… otrevligt.”

”Jag tycker väldigt bra om Cecilia”, svarade Mikael.

”Jag förstår det. Men hon kan vara knepig. Jag vill bara att du ska veta att hon är helt emot att du gräver i det förflutna.”

Mikael suckade. Alla i Hedestad tycktes ha begripit varför Henrik anlitat honom.

”Vad tycker du?”

Martin Vanger slog ut med handen.

”Det här med Harriet har varit en besatthet hos Henrik i decennier. Jag vet inte… Harriet var min syster, men på något sätt är det så avlägset. Dirch Frode sa att du har ett vattentätt kontrakt som bara Henrik själv kan bryta, och jag är rädd för att det i hans nuvarande tillstånd skulle göra mer skada än nytta.”

”Så du vill att jag fortsätter?”

”Har du kommit någon vart?”

”Jag är ledsen, Martin, men det skulle innebära ett kontraktsbrott om jag berättade det för dig utan Henriks tillstånd.”

”Jag förstår.” Han log plötsligt. ”Henrik är lite av en konspirationsteoretiker. Men jag vill framför allt inte att du invaggar honom i falska förhoppningar.”

”Jag lovar att inte göra det. Det enda jag ger honom är fakta som jag kan dokumentera.”

”Bra… förresten, från det ena till det andra, vi har ju ett annat kontrakt att fundera över också. I och med att Henrik blivit sjuk och inte kan fullgöra sina förpliktelser i Millenniums styrelse så är jag förpliktigad att träda in i hans ställe.”

Mikael avvaktade.

”Vi måste nog ha ett styrelsemöte och titta över situationen.”

”Det är en god idé. Men så vitt jag förstår är det redan beslutat att nästa styrelsemöte ska hållas först i augusti.”

”Jag vet, men vi kanske måste tidigarelägga det.”

Mikael log artigt.

”Det är möjligt, men du pratar med fel person. För närvarande sitter jag inte i Millenniums styrelse. Jag lämnade tidningen i december och har inget inflytande över vad ni i styrelsen beslutar. Jag föreslår att du kontaktar Erika Berger i den frågan.”

Martin Vanger hade inte förväntat sig det svaret. Han funderade en stund och reste sig.

”Du har förstås rätt. Jag ska prata med henne.” Han klappade Mikael på axeln som avsked och försvann till sin bil.

Mikael tittade fundersamt efter honom. Inget konkret hade uttalats, men hotet hade tydligt hängt i luften. Martin Vanger hade lagt Millennium i vågskålen. Efter en stund hällde Mikael upp en ny sup till sig och plockade upp Val McDermid.

Vid niotiden kom den brunspräckliga katten förbi och strök sig mot hans ben. Han lyfte upp henne och kliade henne bakom öronen.

”Då är vi två som har långtråkigt på midsommarafton”, sa han.

När det kom några regnstänk gick han in och lade sig. Katten ville stanna ute.


Lisbeth Salander plockade fram sin Kawasaki på midsommarafton och ägnade dagen åt att ge den en rejäl översyn. En lättviktare på 125 kubik var kanske inte den tuffaste hojen i världen, men den var hennes och hon kunde hantera den. Hon hade egenhändigt renoverat den mutter för mutter, och hon hade trimmat den en bit ovanför den lagliga gränsen.

På eftermiddagen satte hon på sig hjälm och skinnställ och körde ut till Äppelvikens sjukhem, där hon tillbringade kvällen i parken med sin mamma. Hon kände ett styng av oro och dåligt samvete. Hennes mamma verkade mer frånvarande än någonsin tidigare. Under de tre timmar de tillbringade tillsammans växlade de bara några enstaka ord och vid dessa tillfällen tycktes hennes mamma inte veta vem hon pratade med.


Mikael slösade flera dagar på att försöka identifiera den AC-registrerade bilen. Efter diverse bryderier och genom att slutligen konsultera en pensionerad bilmekaniker i Hedestad kunde han konstatera att bilen var av märket Ford Anglia, en dussinmodell som han aldrig hört talas om. Därefter kontaktade han en tjänsteman på Bilregistret och undersökte möjligheterna att få fram en förteckning över samtliga Ford Anglia som 1966 hade haft registreringsskylten AC3-någonting. Efter ytterligare efterforskningar kom beskedet att en sådan arkeologisk utgrävning i registren förmodligen kunde göras, men att det skulle ta tid och att det låg en smula utanför offentlighetsprincipen.

Först flera dagar efter midsommarhelgen satte sig Mikael i sin lånade Volvo och styrde ut på E4:an norrut. Han hade aldrig tyckt om att köra snabbt och rattade bilen i maklig takt. Alldeles före Härnösandsbron stannade han och drack kaffe på Vesterlunds konditori.

Nästa stopp var Umeå, där han styrde in till ett motorhotell och åt en dagens. Han köpte en bilatlas och fortsatte till Skellefteå, där han vek av till vänster mot Norsjö. Han var framme vid sextiden på kvällen och checkade in på Hotell Norsjö.

Han började sitt sökande tidigt nästa morgon. Norsjö Snickerifabrik fanns inte i telefonkatalogen. Polarhotellets receptionist, en flicka i tjugoårsåldern, hade aldrig hört talas om företaget.

”Vem borde jag fråga?”

Receptionisten såg konfunderad ut en sekund innan hon sken upp och sa att hon skulle ringa sin pappa. Två minuter senare kom hon tillbaka och förklarade att Norsjö Snickerifabrik lades ned i början av 1980-talet. Om Mikael behövde prata med någon som visste mer om företaget skulle han vända sig till en viss Burman, som hade varit förman där och som nu bodde på en gata som hette Solvändan.


Norsjö var en liten ort med en huvudgata, lämpligt nog döpt till Storgatan, som löpte genom hela samhället och kantades av butiker och sidogator med bostadshus. Vid östra infarten fanns ett litet industriområde och ett stall; vid utfarten mot väster låg en ovanligt vacker träkyrka. Mikael noterade att orten även tillhandahöll en Missionskyrka och en Pingstkyrka. En affisch på en anslagstavla vid busstationen gjorde reklam för både ett Jakt- och ett Skidlöparmuseum. En kvarbliven affisch berättade att Veronika hade sjungit på festplatsen under midsommarhelgen. Han kunde promenera från ena änden av orten till den andra på drygt 20 minuter.

Solvändan bestod av egnahem och låg ungefär fem minuter från hotellet. Burman öppnade inte då Mikael ringde på dörrklockan. Klockan var halv tio och han förmodade att den person han sökte antingen hade gått till jobbet eller, om han var pensionär, var ute på något ärende.

Nästa anhalt blev järnhandeln på Storgatan. Bor man i Norsjö besöker man förr eller senare järnhandeln, resonerade Mikael. Det fanns två säljare i butiken; Mikael valde den som såg ut att vara äldst, drygt femtio år.

”Hej, jag söker ett par som troligen bodde här i Norsjö på 1960-talet. Mannen arbetade möjligen på Norsjö Snickerifabrik. Jag vet inte vad de heter, men jag har två bilder som togs 1966.”

Expediten tittade länge och väl på bilderna men skakade till slut på huvudet och förklarade att han varken kände igen mannen eller kvinnan.

Vid lunchtid åt Mikael en parisare i korvkiosken vid busstationen. Han hade gett upp butikerna och avverkat kommunkontoret, biblioteket och apoteket. Polisstationen var obemannad och han övergick till att fråga äldre människor på måfå. Vid tvåtiden på eftermiddagen frågade han två yngre kvinnor, som visserligen inte kände igen paret på bilderna men som bidrog med en god idé.

”Om bilden är tagen 1966 måste personerna vara i sextioårsåldern i dag. Du kan väl gå ned till servicehuset vid Solbacka och fråga pensionärerna där.”

Mikael presenterade sig för en kvinna i trettioårsåldern på servicehusets expedition och förklarade sitt ärende. Hon blängde misstänksamt på honom men lät sig till slut bevekas. Mikael fick följa med till dagrummet där han under en halvtimme visade bilderna för ett stort antal människor i varierande ålder från sjuttio år och uppåt. De var mycket hjälpsamma, men ingen av dem kunde identifiera personerna som hade fotograferats i Hedestad 1966.

Vid femtiden återvände han på nytt till Solvändan och knackade på hos Burman. Den här gången hade han bättre tur. Burman, både herr och fru, var pensionärer och hade varit ute under dagen. Han bjöds in i köket, där frun omedelbart satte på kaffepannan medan Mikael förklarade sitt ärende. Precis som alla vid andra försök under dagen blev det en nitlott. Burman kliade sig i huvudet, tände en pipa och konstaterade efter en stund att han inte kände igen personerna på bilden. Paret pratade utpräglat Norsjömål sinsemellan och Mikael hade stundom svårt att begripa vad de sa. Frun menade lockigt hår när hon kommenterade att kvinnan på bilden hade knövelhära.

”Men du har helt rätt i att det är en dekal från snickeriet”, sa maken. ”Det var klyftigt av dig att känna igen den. Problemet är bara att vi delade ut sådana dekaler till höger och vänster. Det var åkare, folk som köpte eller levererade virke, reparatörer och maskinister och många andra.”

”Det var krångligare än vad jag trodde att hitta det här paret.”

”Varför vill du hitta dem?”

Mikael hade beslutat sig för att berätta sanningen då folk frågade. Varje försök att hitta på en historia kring paret på bilden skulle bara låta osannolik och skapa förvirring.

”Det är en lång historia. Jag forskar i ett brott som ägde rum i Hedestad 1966 och jag tror att det finns en möjlighet, om än mikroskopisk, att personerna på bilden kan ha sett vad som hände. De är inte på något sätt misstänkta och jag tror inte ens att de själva känner till att de kanske sitter inne med information som kan lösa det här brottet.”

”Ett brott? Vad för sorts brott?”

”Jag är ledsen, men jag kan inte berätta mer än så. Jag förstår att det framstår som väldigt mystiskt att någon efter nästan fyrtio år kommer och försöker söka rätt på de här personerna, men brottet är fortfarande olöst och det är först på senare tid som nya fakta kommit upp i ljuset.”

”Jag förstår. Ja, det var ju ett ganska ovanligt ärende du hade.”

”Hur många personer arbetade på snickeriet?”

”Normal arbetsstyrka var fyrtio personer. Jag var anställd där från att jag var sjutton år i mitten av 1950-talet till dess att fabriken lades ned. Sedan blev jag åkare.”

Burman funderade ett tag.

”Så mycket kan jag säga, att pojken på bilden har aldrig arbetat på snickeriet. Det finns en möjlighet att han var åkare, men jag tror att jag skulle känna igen honom i så fall. Det finns ju en annan möjlighet förstås. Det kan ju vara så att hans pappa eller någon släkting arbetade på fabriken och att det inte är hans bil.”

Mikael nickade.

”Jag förstår att det finns många möjligheter. Har du något förslag på någon jag kunde prata med?”

”Jo”, sa Burman och nickade. ”Kom förbi i morgon förmiddag så ska vi åka ut en sväng och prata med några av gubbarna.”


Lisbeth Salander stod inför ett metodologiskt problem av viss betydelse. Hon var expert på att plocka fram information om vem som helst, men hennes utgångspunkt hade alltid varit ett namn och ett personnummer på en samtida person. Om personen fanns i ett dataregister, vilket alla människor ovillkorligen gjorde, så hamnade objektet snabbt i hennes spindelnät. Om personen ägde en dator med Internetanslutning, e-postadress och kanske till och med hade en egen hemsida, vilket nästan alla personer som blev aktuella för hennes speciella typ av forskning hade, kunde hon lista ut deras innersta hemligheter.

Det arbete hon åtagit sig att göra för Mikael Blomkvist såg helt annorlunda ut. Nu handlade uppdraget, enkelt uttryckt, om att identifiera fyra personnummer utifrån ett ytterst vagt underlag. Dessutom levde dessa personer för flera decennier sedan. Därmed fanns de troligen inte i något dataregister.

Mikaels tes, baserad på fallet Rebecka Jacobsson, var att dessa personer hade fallit offer för en mördare. De skulle alltså återfinnas i diverse ouppklarade polisutredningar. Det fanns ingen antydan om när eller var dessa mord skulle ha skett, mer än att de måste ha skett före 1966. Researchmässigt var det en helt ny situation hon stod inför.

Så, hur gör jag det här?

Hon startade datorn och kopplade upp sökmotorn ‹www.google.com› och skrev sökorden [Magda] + [mord]. Det var den enklaste formen av research hon överhuvudtaget kunde göra. Till sin häpnad fick hon omedelbart ett genombrott i spaningarna. Hennes första träff var programtablån för TV Värmland i Karlstad, som aviserade ett avsnitt i serien Värmländska mord som visades 1999. Därefter hittade hon en kort puff i Värmlands Folkblad.


I serien Värmländska mord har turen nu kommit till Magda Lovisa Sjöberg i Ranmoträsk, en otäck mordgåta som för flera decennier sedan sysselsatte Karlstadspolisen. I april 1960 hittades den 46-åriga bondhustrun Lovisa Sjöberg brutalt mördad i familjens ladugård. Reportern Claes Gunnars skildrar hennes sista timmar i livet och den fruktlösa jakten på mördaren. Mordet skapade stor uppståndelse på sin tid och många teorier om vem som var skyldig har framförts. I programmet framträder en yngre släkting och berättar om hur hans liv förstördes av anklagelsen. Kl. 20.00.


Mer matnyttig information hittade hon i artikeln Fallet Lovisa skakade en hel bygd som publicerats i tidskriften Vämlandskultur, vars texter efter hand lades ut på nätet i sin helhet. Med uppenbar förtjusning och i en kåserande och kittlande ton redogjordes för hur Lovisa Sjöbergs make, skogsarbetaren Holger Sjöberg, hade funnit sin hustru död då han vid femtiden kom hem efter arbetet. Hon hade utsatts för grovt sexuellt våld, knivhuggits och slutligen mördats med stick från en högaffel. Mordet hade skett i familjens ladugård, men det som väckte mest uppmärksamhet var att mördaren efter fullbordat dåd hade tjudrat fast henne knästående i en hästspilta.

Senare upptäcktes att ett av djuren på gården, en ko, hade skadats av ett knivstick på sidan av halsen.

Maken misstänktes initialt för mordet men kunde presentera ett vattentätt alibi. Han hade befunnit sig i sällskap med sina arbetskamrater sedan sex på morgonen vid ett hygge fyra mil från bostaden. Lovisa Sjöberg hade bevisligen varit vid liv så sent som klockan tio på förmiddagen, då hon haft besök av en grannfru. Ingen hade sett eller hört något; bondgården låg närmare 400 meter från närmaste granne.

Efter att ha övergett maken som huvudmisstänkt fokuserade polisutredningen på en tjugotreårig brorson till den mördade. Denne hade vid upprepade tillfällen befunnit sig i klammeri med rättvisan, hade lidit av svår penningbrist och flera gånger lånat mindre belopp av sin faster. Brorsonens alibi var väsentligt svagare och han satt anhållen en tid innan han släpptes i brist på bevis, som det hette. Många i byn ansåg att han trots detta med stor sannolikhet var skyldig.

Polisen följde även en rad andra spår. En stor del av spaningarna handlade om jakten på en mystisk gårdfarihandlare som hade synts i trakten, liksom ett rykte om att en grupp ”tjuvaktiga zigenare” hade varit på stöldturné. Varför dessa i så fall skulle ha begått ett brutalt, sexualrelaterat mord utan att stjäla något framgick inte.

En tid riktades intresset mot en granne i byn, en ungkarl som i sin ungdom varit misstänkt för ett påstått homosexbrott — detta var i en tid då homosexualitet ännu var en straffbar handling — och enligt ett flertal utsagor hade rykte om sig att vara ”underlig”. Varför en eventuellt homosexuell man skulle begå ett sexbrott mot en kvinna blev heller inte utrett. Inget av dessa eller andra spår ledde någonsin till ett gripande eller en fällande dom.

Lisbeth Salander ansåg att kopplingen till listan i Harriet Vangers telefonbok var tydlig. Bibelcitatet från Tredje Mosebok 20:16 löd: ”Och om en kvinna kommer vid något djur och beblandar sig därmed, så skall du dräpa både kvinnan och djuret; de skola straffas med döden, blodskuld låder vid dem.” Det kunde inte vara en slump att en bondmora med namnet Magda hade hittats mördad i en ladugård och med kroppen arrangerad och tjudrad i en hästspilta.

Den fråga som infann sig var varför Harriet Vanger hade antecknat namnet Magda istället för Lovisa, vilket uppenbarligen var offrets tilltalsnamn. Hade inte det fullständiga namnet skrivits ut i TV-puffen skulle Lisbeth ha missat henne.

Och självfallet var den viktigaste frågan av alla: Fanns det en koppling mellan mordet på Rebecka 1949, mordet på Magda Lovisa 1960 och Harriet Vangers försvinnande 1966? Och hur i all världen hade i så fall Harriet Vanger kunnat få reda på det?


Burman tog med Mikael på en tröstlös lördagsvandring genom Norsjö. Under förmiddagen besökte de fem före detta anställda som bodde på gångavstånd. Tre av dessa var bosatta i centrala Norsjö, två i Sörbyn i utkanten av orten. Alla bjöd på kaffe. Samtliga studerade bilderna och skakade på huvudena.

Efter en enkel lunch hemma hos paret Burman tog de bilen för en rundtur. De besökte fyra byar runt Norsjö där före detta anställda vid snickerifabriken var bosatta. Vid varje stopp hälsades Burman med värme, men ingen kunde hjälpa dem. Mikael började misströsta och undrade om hela färden till Norsjö bara hade varit en återvändsgränd.

Vid fyratiden på eftermiddagen parkerade Burman utanför en röd Västerbottengård vid Norsjövallen strax norr om Norsjö och presenterade Mikael för Henning Forsman, pensionerad snickerimästare.

”Jo men, det där är ju Assar Brännlunds grabb”, sa Henning Forsman i samma ögonblick som Mikael visade bilden. Bingo.

”Jaså, är det där Assars pojk”, sa Burman. Och vänd till Mikael: ”Han var uppköpare.”

”Var kan jag få tag på honom?”

”Grabben? Ja, då får du gräva. Han hette Gunnar och jobbade åt Boliden. Han dog i en sprängolycka i mitten på 1970-talet.” Jävlar.

”Men frugan hans lever fortfarande. Hon här på bilden. Hon heter Mildred och bor i Bjursele.”

”Bjursele?”

”Det är drygt en mil på vägen till Bastuträsk. Hon bor i den avlånga röda kåken på högersidan då du kommer in i byn. Det är tredje huset. Jag känner familjen ganska väl.”


”Hej, jag heter Lisbeth Salander och håller på med en avhandling i kriminologi om våld mot kvinnor under 1900-talet. Jag skulle vilja besöka polisdistriktet i Landskrona och få läsa igenom handlingarna i ett fall från 1957. Det rör mordet på en fyrtiofemårig kvinna vid namn Rakel Lunde. Har du någon aning om var de handlingarna kan finnas i dag?”


Bjursele var i det närmaste en reklamaffisch för västerbottnisk landsbygd. Byn bestod av ett tjugotal hus, relativt tätt sammanpackade i en halvcirkel runt ena änden av en sjö. I mitten av byn fanns ett vägskäl med en pil som pekade mot Hemmingen, 11 km, och en annan som pekade mot Bastuträsk, 17 km. Intill vägskälet fanns en liten bro med en å som Mikael antog var selet i Bjur. Nu i högsommartid var det vackert som ett vykort.

Mikael hade parkerat på gårdsplanen framför en nedlagd Konsumbutik, snett över vägen från det tredje huset på högersidan. När han knackade på var ingen hemma.

Han tog en timslång promenad längs vägen mot Hemmingen. Han passerade en plats där ån förvandlades till en strid fors. Han träffade två katter och såg ett rådjur, men inte en enda människa innan han vände åter. Mildred Brännlunds dörr förblev stängd.

På en stolpe vid bron hittade han ett flagnat flygblad som inbjöd till BTCC, något som skulle uttydas Bjursele Tukting Car Championship 2002. Att tukta en bil var uppenbarligen ett vinternöje som bestod i att köra sönder ett fordon på den isbelagda sjön. Mikael betraktade eftertänksamt affischen.

Han väntade till tiotiden på kvällen innan han gav upp och åkte tillbaka till Norsjö, där han åt en sen middag och gick och lade sig med upplösningen av Val McDermids deckare.

Den var ruggig.


Vid tiotiden på kvällen fogade Lisbeth Salander ytterligare ett namn till Harriet Vangers lista. Hon gjorde det med stor tvekan efter att ha funderat på saken i flera timmar.

Hon hade upptäckt en genväg. Med jämna mellanrum publicerades texter om olösta mord och i en söndagsbilaga till en kvällstidning hade hon hittat en artikel från 1999 med rubriken Flera kvinnomördare går fria. Artikeln var summarisk, men där fanns namn och bild på flera uppmärksammade mordoffer. Där fanns Solveigfallet i Norrtälje, Anitamordet i Norrköping, Margareta i Helsingborg och en rad andra fall.

De äldsta av de fall som rekapitulerades var från 1960-talet och inget mord passade in i den förteckning som Lisbeth hade fått av Mikael. Men ett fall väckte hennes uppmärksamhet.

I juni 1962 hade en trettiotvåårig prostituerad vid namn Lea Persson från Göteborg rest till Uddevalla för att hälsa på sin mor och sin nioårige son som modern hade vårdnaden om. Efter några dagars besök hade Lea en söndagskväll kramat om sin mamma, sagt adjö och gått för att ta tåget tillbaka till Göteborg. Hon hittades två dagar senare bakom en övergiven container på en utrymd industritomt. Hon var våldtagen och hennes kropp hade utsatts för exceptionellt grovt våld.

Leamordet väckte stor uppmärksamhet som sommarföljetong i tidningen men någon gärningsman kunde aldrig identifieras. Någon Lea fanns inte i Harriet Vangers lista. Inte heller stämde något av Harriets bibelcitat.

Däremot fanns en så bisarr omständighet att Lisbeth Salanders antenner gick upp. Ungefär 10 meter från den plats där Leas kropp hittades låg en blomkruka med en duva i. Någon hade placerat ett snöre runt duvans hals och dragit det genom vattenhålet i botten. Därefter hade krukan placerats på en liten brasa som hade anlagts mellan två tegelstenar. Det fanns inga belägg för att djurplågeriet hade något med Leamordet att göra; det kunde ha varit barn som lekt någon grym och otäck sommarlek, men i media fick fallet rubriken Duvmordet.

Lisbeth Salander var ingen läsare av Bibeln — hon ägde inte ens någon — men under kvällen gick hon upp till Högalidskyrkan och efter viss möda lyckades hon låna en bibel. Hon satte sig på en parksoffa utanför kyrkan och läste Tredje Mosebok. När hon kom fram till kapitel 12, vers 8 höjde hon på ögonbrynen. Kapitel 12 handlade om barnaföderskors rening.


Och om hon icke förmår bekosta ett får, så skall hon taga två turturduvor eller två unga duvor, en till brännoffer och en till syndoffer. Och prästen skall bringa försoning för henne, så bliver hon ren.


Lea hade mycket väl kunnat stå i Harriet Vangers telefonbok som Lea — 31208.

Lisbeth Salander blev plötsligt medveten om att ingen research hon någonsin tidigare gjort hade innehållit ens bråkdelen av de dimensioner som detta uppdrag bestod av.


Mildred Brännlund, omgift och numera Mildred Berggren, öppnade dörren då Mikael Blomkvist knackade på vid tiotiden på söndagsmorgonen. Kvinnan var nästan fyrtio år äldre och ungefär lika många kilo tyngre, men Mikael kände omedelbart igen henne från fotografierna.

”Hej, jag heter Mikael Blomkvist. Du måste vara Mildred Berggren.”

”Jo, det stämmer.”

”Jag ber om ursäkt för att jag knackar på så här, men jag har försökt spåra dig en tid i ett ärende som är rätt komplicerat att förklara.” Mikael log mot henne. ”Skulle jag kunna få komma in och ta en liten stund av din tid i anspråk.”

Både Mildreds man och en son i trettiofemårsåldern var hemma, och hon bjöd utan större tveksamhet in Mikael att slå sig ned i köket. Han skakade hand med alla. Mikael hade druckit mera kaffe under de gångna dygnen än någon gång i hela sitt liv, men hade vid det här laget lärt sig att i Norrland var det oartigt att tacka nej. När kaffekopparna stod på bordet slog sig Mildred ned och frågade nyfiket vad hon kunde hjälpa till med. Mikael hade svårt att förstå hennes Norsjömål och hon bytte till rikssvenska.

Mikael tog ett djupt andetag. ”Det här är en lång och besynnerlig historia. I september 1966 befann du dig i Hedestad i sällskap med din dåvarande man Gunnar Brännlund.”

Hon såg häpen ut. Han väntade till dess att hon nickade innan han placerade bilden från Järnvägsgatan på bordet framför henne.

”Då togs den här bilden. Kommer du ihåg sammanhanget?”

”O du milde”, sa Mildred Berggren. ”Det är ju en evighet sedan.”

Hennes nye man och sonen ställde sig bredvid henne och tittade på bilden.

”Vi var på bröllopsresa. Vi hade bilat ned till Stockholm och Sigtuna och var på väg hem igen och stannade bara till någonstans. Var det i Hedestad, sa du?”

”Jo, det var i Hedestad. Den här bilden togs ungefär klockan ett på dagen. Jag har försökt identifiera dig en tid nu och det var inte det allra lättaste.”

”Du hittar en gammal bild på mig och letar rätt på mig. Jag kan inte ens begripa hur du bar dig åt.”

Mikael lade fram bilden från bilparkeringen.

”Tack vare den här bilden, som togs lite senare på dagen, kunde jag spåra dig.” Mikael förklarade hur han via Norsjö Snickeri hade hittat till Burman, som i sin tur lett honom till Henning Forsman i Norsjövallen.

”Jag antar att du har ett bra skäl till ditt märkliga sökande.”

”Det har jag. Den här flickan, som står snett framför dig på den här bilden, hette Harriet. Hon försvann den här dagen och den allmänna uppfattningen är att hon föll offer för en mördare. Låt mig visa dig vad som hände.”

Mikael plockade upp sin iBook och förklarade sammanhanget medan datorn startade. Sedan körde han bildspelet som visade hur Harriets ansiktsuttryck förändrades.

”Det var när jag gick igenom de här gamla bilderna som jag upptäckte dig. Du står med en kamera i handen snett bakom Harriet och tycks fotografera precis det hon tittar på och som utlöste den reaktionen hos henne. Jag vet att det här är en chansning av stora mått. Men orsaken till att jag sökt dig är att jag vill fråga om du kanske har kvar bilder från den dagen.”

Mikael var beredd på att Mildred Berggren skulle slå ifrån sig och säga att bilderna för länge sedan hade försvunnit, att filmrullen aldrig framkallats eller att hon hade slängt dem. Istället tittade hon med klarblå ögon på Mikael och sa som den självklaraste sak i världen att hon naturligtvis hade kvar alla sina gamla semesterbilder.

Hon gick ut till en kammare och återkom efter någon minut med en kartong där hon hade samlat ett stort antal bilder i olika fotoalbum. Det tog en stund att hitta bilderna från semesterresan. Hon hade tagit tre bilder i Hedestad. En var oskarp och visade huvudgatan. En visade hennes dåvarande make. Den tredje visade clownerna i festtåget.

Mikael böjde sig ivrigt framåt. Han såg en figur på andra sidan gatan. Bilden sa honom absolut ingenting.

KAPITEL 20: Tisdag 1 juli — Onsdag 2 juli

Det första Mikael gjorde på morgonen då han återkommit till Hedestad var att gå över till Dirch Frode och förhöra sig om Henrik Vangers tillstånd. Han fick veta att den gamle hade blivit avsevärt mycket bättre under den gångna veckan. Han var fortfarande svag och bräcklig men kunde nu sitta upp i sängen. Hans tillstånd betraktades inte längre som kritiskt.

”Tack och lov”, sa Mikael. ”Jag har insett att jag faktiskt gillar honom.”

Dirch Frode nickade. ”Jag vet det. Och Henrik gillar dig också. Hur var resan till Norrland?”

”Framgångsrik och otillfredsställande. Jag ska dra det lite senare. Just nu har jag en fråga att ställa till dig.”

”Var så god.”

”Vad händer med Millennium om Henrik skulle dö?”

”Inget alls. Martin inträder i er styrelse.”

”Finns det någon risk, rent hypotetiskt, att Martin skulle kunna skapa problem för Millennium om jag inte slutar forska i Harriet Vangers försvinnande?”

Dirch Frode såg plötsligt skarpt på Mikael.

”Vad har hänt?”

”Ingenting egentligen.” Mikael redogjorde för det samtal han hade haft med Martin Vanger på midsommarafton. ”När jag åkte hem från Norsjö ringde Erika och berättade att Martin pratat med henne och bett henne understryka att jag behövs på redaktionen.”

”Jag förstår. Min gissning är att Cecilia varit på honom. Men jag tror inte att Martin skulle bedriva utpressning mot dig. Han är alldeles för hederlig för det. Och kom ihåg att jag också sitter i styrelsen för det lilla dotterbolag vi grundade då vi köpte in oss i Millennium.”

”Men om det skulle komma till en knivig situation — hur ställer du dig då?”

”Kontrakt är till för att hållas. Jag arbetar för Henrik. Jag och Henrik har varit vänner i fyrtiofem år och vi är ganska lika i sådana här sammanhang. Om Henrik skulle dö är det faktiskt jag — inte Martin — som ärver Henriks andel i dotterbolaget. Vi har ett vattentätt kontrakt där vi förbinder oss att backa upp Millennium i fyra år. Om Martin skulle vilja ställa till med något sattyg — vilket jag inte tror att han vill — så kan han möjligen bromsa ett mindre antal nya annonsörer.”

”Vilket är själva grunden för Millenniums existens.”

”Ja, men se det så här — att ägna sig åt sådana småttigheter är tidskrävande. Martin slåss nu för sin industriella överlevnad och arbetar fjorton timmar om dagen. Han har inte tid med något annat.”

Mikael satt tankfull en stund.

”Får jag fråga — jag vet att det inte angår mig, men hur är allmäntillståndet för koncernen?”

Dirch Frode såg allvarlig ut.

”Vi har problem.”

”Jo, det förstår till och med en vanlig dödlig ekonomireporter som jag. Jag menar, hur allvarligt är det?”

”Mellan oss?”

”Bara mellan oss.”

”Vi har förlorat två stora order i elektronikindustrin de senaste veckorna och håller på att bli utkastade från den ryska marknaden. I september måste vi friställa 1 600 anställda i Örebro och Trollhättan. Ingen vidare present att ge till folk som arbetat för koncernen i många år. Varje gång vi lägger ned någon fabrik urholkas förtroendet för koncernen ytterligare.”

”Martin Vanger är pressad.”

”Han drar en oxes last och går på äggskal.”


Mikael gick hem till sig och ringde Erika. Hon var inte på redaktionen och han pratade med Christer Malm istället.

”Så här är det: Erika ringde då jag körde ned från Norsjö i går. Martin Vanger har varit på henne och har, hur ska jag uttrycka det, uppmuntrat henne att föreslå att jag ska börja ta ett större ansvar på redaktionen.”

”Det tycker jag också”, sa Christer.

”Jag förstår det. Men saken är den att jag har ett kontrakt med Henrik Vanger som jag inte kan bryta och Martin agerar på uppdrag av en person häruppe som vill att jag ska sluta snoka och försvinna från byn. Hans förslag är alltså ett försök att få bort mig härifrån.”

”Jag förstår.”

”Hälsa Erika att jag kommer ned till Stockholm när jag är färdig här. Inte förr.”

”Jag förstår. Du är spritt språngande galen. Jag ska framföra det.”

”Christer. Något är på gång häruppe och jag tänker inte backa ur.”

Christer suckade djupt.


Mikael gick över och knackade på hos Martin Vanger. Eva Hassel öppnade dörren och hälsade vänligt.

”Hej. Är Martin inne?”

Som svar på frågan kom Martin Vanger ut med portfölj i handen. Han pussade Eva Hassel på kinden och hälsade på Mikael.

”Jag är på väg till kontoret. Ville du prata med mig?”

”Vi kan ta det sedan om du har bråttom.”

”Låt höra.”

”Jag kommer inte att åka ned och börja jobba på Millenniums redaktion innan jag är klar med det uppdrag som Henrik gett mig. Jag informerar dig om detta nu så att du inte räknar med mig i styrelsen före årsskiftet.”

Martin Vanger vägde på klackarna en stund.

”Jag förstår. Du tror att jag vill bli av med dig.” Han gjorde en paus. ”Mikael, vi får ta det här senare. Jag har inte riktigt tid att ägna mig åt hobbyverksamhet i Millenniums styrelse och jag önskar att jag aldrig hade gått med på Henriks förslag. Men tro mig — jag kommer att göra mitt bästa för att Millennium ska överleva.”

”Det har jag aldrig betvivlat”, svarade Mikael artigt.

”Om vi bokar en stund nästa vecka kan vi gå igenom ekonomin och jag kan berätta hur jag ser på saken. Men min grundinställning är att Millennium faktiskt inte har råd att ha en av sina nyckelpersoner sittandes här på Hedebyön och rulla tummarna. Jag gillar tidningen och jag tror att vi kan stärka den tillsammans, men i det arbetet behövs du. Jag har hamnat i en lojalitetskonflikt här. Antingen följa Henriks önskningar eller fullfölja mitt jobb i Millenniums styrelse.”


Mikael bytte om till träningsoverall och gjorde en terrängrunda bort till Befästningen och ned till Gottfrieds stuga innan han vände hemåt i långsammare tempo längs vattnet. Dirch Frode satt vid trädgårdsbordet. Han väntade tålmodigt medan Mikael drack en flaska vatten och torkade svett ur ansiktet.

”Det där ser inte hälsosamt ut i den här värmeböljan.”

”Örhh”, svarade Mikael.

”Jag hade fel. Det är inte främst Cecilia som är på Martin. Det är Isabella som håller på att mobilisera den Vangerska klanen till att doppa dig i tjära och fjädrar och möjligen bränna dig på bål också. Hon får stöd från Birger.”

”Isabella?”

”Hon är en elak och småsint människa som inte gillar andra människor i största allmänhet. Just nu tycks det som om hon avskyr dig i synnerhet. Hon sprider påståenden om att du är en bedragare som tubbat Henrik att anställa dig och att du hetsat upp honom till den milda grad att han fått en hjärtattack.”

”Tror någon på det?”

”Det finns alltid människor som är villiga att tro på ondsinta tungor.”

”Jag försöker lista ut vad som hände med hennes dotter — och hon hatar mig. Om det var min dotter det gällde hade jag nog reagerat lite annorlunda.”


Vid tvåtiden på eftermiddagen ringde Mikaels mobiltelefon.

”Hej, jag heter Conny Torsson och jobbar på Hedestads-Kuriren. Har du tid att svara på några frågor? Vi fick ett tips om att du bor här i Hedeby.”

”I så fall fungerar tipsmaskinen långsamt. Jag har bott här sedan nyår.”

”Det visste jag inte. Vad gör du i Hedestad?”

”Skriver. Och har ett slags sabbatsår.”

”Vad jobbar du med?”

”Sorry. Det får du veta när jag publicerar.”

”Du har ju just blivit utsläppt ur fängelset…”

”Ja?”

”Hur ser du på journalister som förfalskar material?”

”Journalister som förfalskar material är idioter.”

”Så du menar att du är en idiot?”

”Varför skulle jag tycka det? Jag har aldrig förfalskat material.”

”Men du dömdes för förtal.”

”Och?”

Reportern Conny Torsson tvekade så länge att Mikael var tvungen att hjälpa honom på traven.

”Jag dömdes för förtal, inte för att ha förfalskat material.”

”Men du publicerade materialet.”

”Om du ringer för att diskutera domen mot mig så har jag inga kommentarer.”

”Jag skulle vilja komma ut och göra en intervju med dig.”

”Jag är ledsen, men jag har inget att säga i det ämnet.”

”Så du vill inte diskutera rättegången?”

”Det är rätt uppfattat”, svarade Mikael och avslutade samtalet. Han satt fundersam en lång stund innan han återgick till datorn.


Lisbeth Salander följde de instruktioner hon fått och styrde sin Kawasaki över bron till Hedebyön. Hon stannade vid det första lilla huset på vänster sida. Hon befann sig på vischan. Men så länge hennes uppdragsgivare betalade var det okej för henne att åka till Nordpolen. Dessutom var det skönt att dra på gasen på en långtur längs E4:an. Hon parkerade hojen och lossade packremmen som höll hennes övernattningsväska på plats.

Mikael Blomkvist öppnade dörren och vinkade till henne. Han kom ut och inspekterade hennes motorcykel med oförställd häpnad.

”Schyst. Du kör båge.”

Lisbeth Salander sa ingenting, men betraktade honom vaksamt då han petade på styret och kände på gasreglaget. Hon gillade inte att någon fingrade på hennes tillhörigheter. Sedan såg hon hans barnsligt pojkaktiga leende, vilket hon uppfattade som ett försonande drag. De flesta mc-intresserade brukade fnysa åt hennes lättviktare.

”Jag hade en båge när jag var nitton”, sa han och vände sig mot henne. ”Tack för att du kom upp. Kom in så ska jag installera dig.”

Mikael hade lånat en tältsäng från Nilssons tvärs över vägen och bäddat i arbetsrummet. Lisbeth Salander gick misstänksamt en rundvandring i stugan men tycktes slappna av då hon inte kunde upptäcka omedelbara tecken på någon försåtlig fälla. Mikael visade var badrummet fanns.

”Om du vill duscha och fräscha upp dig.”

”Jag måste byta kläder. Tänker inte vandra omkring i skinnstället.”

”Om du gör dig i ordning så fixar jag middag.”

Mikael stekte lammkotletter i rödvinssås och dukade upp utomhus i aftonsolen medan Lisbeth duschade och bytte kläder. Hon kom ut barfota i ett svart linne och en kort nött jeanskjol. Det luktade gott och hon slukade två stora portioner. I smyg sneglade Mikael fascinerad på hennes tatuering på ryggen.


”Fem plus tre”, sa Lisbeth Salander. ”Fem fall från din Harriets lista och tre fall som jag tror borde ha funnits på listan.”

”Berätta.”

”Jag har bara jobbat på det här i elva dagar och har helt enkelt inte hunnit gräva fram alla utredningar. I några fall har polisutredningarna placerats i landsarkivet, och i några fall förvaras de fortfarande i polisdistriktet. Jag har gjort tre dagsturer till olika polisdistrikt, men har inte hunnit med de återstående. Men alla fem är identifierade.”

Lisbeth Salander placerade en försvarlig pappersbunt på köksbordet, drygt femhundra A4-sidor. Hon sorterade snabbt upp materialet i olika högar.

”Låt oss ta dem i kronologisk ordning.” Hon gav Mikael en lista.


1949 — Rebecka Jacobsson, Hedestad (30112)

1954 — Mari Holmberg, Kalmar (32018)

1957 — Rakel Lunde, Landskrona (32027)

1960 — (Magda) Lovisa Sjöberg, Karlstad (32016)

1960 — Liv Gustavsson, Stockholm (32016)

1962 — Lea Persson, Uddevalla (31208)

1964 — Sara Witt, Ronneby (32109)

1966 — Lena Andersson, Uppsala (30112)


”Det första fallet i den här serien tycks vara Rebecka Jacobsson, 1949, som du redan känner till detaljerna om. Nästa fall jag hittat är Mari Holmberg, en trettiotvåårig prostituerad i Kalmar som mördades i sin bostad i oktober 1954. Det är oklart exakt när hon mördades eftersom hon hade legat en tid innan hon hittades. Förmodligen nio tio dagar.”

”Och hur kopplar du henne till Harriets lista?”

”Hon var bunden och svårt misshandlad men dödsorsaken var kvävning. Mördaren hade tryckt ned hennes mensbinda i halsen på henne.”

Mikael satt tyst en stund innan han slog upp det angivna bibelstället, Tredje Mosebokens 20:e kapitel, 18:e versen.

”Om någon ligger hos en kvinna som har sin månadsrening och blottar hennes blygd, i det att han avtäcker hennes brunn och hon blottar sitt blods brunn, så skola de båda utrotas ur sitt folk.”

Lisbeth nickade.

”Harriet Vanger gjorde samma koppling. Okej. Nästa.”

”Maj 1957, Rakel Lunde, fyrtiofem år gammal. Den här kvinnan jobbade som städerska och var lite av ett lustigt original i bygden. Hon var spåkärring och hade som hobby att spå i kort och läsa handflator och sådant. Rakel var bosatt utanför Landskrona i ett ganska ensligt hus, där hon mördades någon gång tidigt på morgonen. Hon hittades naken och bunden vid en torkställning utomhus på sin bakgård, med munnen hoptejpad. Dödsorsaken var att någon gång på gång hade kastat en tung sten mot henne. Hon hade otaliga krossår och frakturer.”

”Fy fan. Lisbeth, det här är jävligt otäckt.”

”Det blir värre. Initialerna RL stämmer — du hittar bibelcitatet?”

”Övertydligt. När någon, man eller kvinna, befattar sig med andebesvärjelse eller spådom, skall denne straffas med döden; man skall stena honom, blodskuld låder vid honom.”

”Sedan kommer Lovisa Sjöberg i Ranmo utanför Karlstad. Det är hon som Harriet antecknat som Magda. Hennes fullständiga namn var Magda Lovisa, men det var Lovisa som var tilltalsnamnet.”

Mikael lyssnade uppmärksamt medan Lisbeth återgav de bisarra detaljerna i Karlstadsmordet. När hon tände en cigarett pekade han frågande på paketet. Hon sköt över det till honom.

”Mördaren hade alltså även angripit djuret?”

”Bibelcitatet lyder att om en kvinna har sex med ett djur så ska båda dräpas.”

”Sannolikheten för att den här kvinnan hade sex med en ko måste vara närmast obefintlig.”

”Bibelcitatet kan tolkas bokstavligt. Det räcker om hon beblandar sig med ett djur, vilket en bondmora onekligen måste göra varje dag.”

”Okej. Fortsätt.”

”Nästa fall enligt Harriets lista är Sara. Jag har identifierat henne som Sara Witt, trettiosju år, bosatt i Ronneby. Hon mördades i januari 1964. Omständigheterna var sådana att hon hittades bunden i sin säng. Hon hade blivit utsatt för grovt sexuellt våld, men dödsorsaken var kvävning. Hon blev strypt. Mördaren anlade också en mordbrand. Avsikten var troligen att hela huset skulle brinna ned till grunden, men dels självslocknade elden, dels var brandkåren på plats väldigt snabbt.”

”Och kopplingen?”

”Listen to this. Sara Witt var både prästdotter och gift med en präst. Hennes make var bortrest just den helgen.”

”Om en prästs dotter ohelgar sig genom skökolevnad, så ohelgar hon sin fader; hon skall brännas upp i eld. Okej. Det platsar på listan. Du sa att du hade hittat fler fall.”

”Jag har hittat ytterligare tre kvinnor som mördats under så bisarra omständigheter att de borde finnas med på Harriets lista. Det första fallet är en ung kvinna vid namn Liv Gustavsson. Hon var tjugotvå år och bosatt i Farsta. Hon var en hästtjej — hon tävlade och var en rätt lovande talang. Hon hade också en liten djuraffär tillsammans med sin syster.”

”Okej.”

”Det var i butiken hon hittades. Hon hade arbetat över med bokföringen och var ensam. Hon måste ha släppt in mördaren frivilligt. Hon våldtogs och ströps till döds.”

”Det låter inte riktigt som Harriets lista?”

”Inte riktigt, om det inte vore för en sak. Mördaren hade avslutat med att köra upp en undulat i hennes underliv och därefter släppt ut alla djur de hade i butiken. Katter, sköldpaddor, vita möss, kaniner, fåglar. Till och med fiskarna från akvariet. Det var alltså en ganska otrevlig syn som mötte hennes syster på morgonen.”

Mikael nickade.

”Hon mördades i augusti 1960, fyra månader efter mordet på bondmoran Magda Lovisa i Karlstad. I båda fallen var det kvinnor som yrkesmässigt arbetade med djur och i båda fallen skedde ett djuroffer. Kossan i Karlstad överlevde visserligen, men jag kan tänka mig att det är rätt besvärligt att ta ihjäl en ko med ett stickvapen. En undulat är så att säga enklare. Och dessutom dyker ytterligare ett djuroffer upp.”

”Vilket?”

Lisbeth berättade om det besynnerliga Duvmordet på Lea Persson i Uddevalla. Mikael satt tyst och funderade en så lång stund att till och med Lisbeth blev otålig.

”Okej”, sa han slutligen. ”Jag köper din teori. Ett fall återstår.”

”Ett fall som jag har hittat. Jag vet inte hur många jag kan ha missat.”

”Berätta om det.”

”Februari 1966 i Uppsala. Det yngsta offret var en sjuttonårig gymnasist som hette Lena Andersson. Hon försvann efter en klassfest och hittades tre dagar senare i ett dike på Uppsalaslätten, en bra bit utanför Uppsala. Hon hade mördats på någon annan plats och forslats dit.”

Mikael nickade.

”Det här mordet blev väldigt uppmärksammat i massmedia men de exakta omständigheterna kring hennes död rapporterades aldrig. Flickan hade blivit så groteskt torterad. Jag har läst patologens rapport. Hon hade torterats med eld. Hennes händer och bröst var svårt brända, och hon hade blivit bränd gång på gång på olika ställen över hela kroppen. Man hittade stearinfläckar på henne som visade att ett ljus hade använts, men händerna var så förkolnade att de måste ha hållits inne i en kraftigare brasa. Och slutligen hade mördaren sågat av hennes huvud och slängt det bredvid kroppen.”

Mikael bleknade.

”Herregud”, sa han.

”Jag hittar inget bibelcitat som passar in, men det finns flera avsnitt som handlar om brännoffer och syndoffer, och på några ställen förespråkas att offerdjuret — oftast en tjur — ska styckas på så sätt att huvudet skiljs från istret. Användningen av eld påminner också om det första mordet, på Rebecka här i Hedestad.”


När myggen började svärma framåt aftonen städade de av trädgårdsbordet och satte sig i köket för att fortsätta prata.

”Att du inte hittar ett exakt bibelcitat betyder inte så mycket. Det handlar inte om citat. Det här är en grotesk parodi på vad som står i Bibeln — det är snarast associationer till lösryckta citat.”

”Jag vet. Det är inte ens logiskt. Ta till exempel citatet om att båda ska utrotas om någon har sex med en tjej som har mens. Om det skulle tolkas bokstavligt så borde mördaren ha begått självmord.”

”Så vad leder allt detta fram till”, undrade Mikael.

”Din Harriet hade antingen en rätt underlig hobby som bestod i att samla på bibelcitat och associera dem med mordoffer som hon hade hört talas om… eller så måste hon ha vetat att det fanns en koppling mellan morden.”

”Mellan 1949 och 1966, och kanske både före och efter. Det skulle alltså ha strukit omkring en spritt språngande galen sadist till seriemördare med en Bibel under armen och haft ihjäl kvinnor i minst sjutton års tid utan att någon kopplat ihop morden. Det låter helt otroligt.”

Lisbeth Salander sköt tillbaka stolen och hämtade mera kaffe från kannan på spisen. Hon tände en cigarett och blåste rök omkring sig. Mikael svor inombords och stal ytterligare en cigarett av henne.

”Nej, det är faktiskt inte så otroligt”, sa hon och höll upp ett finger. ”Vi har flera dussin ouppklarade kvinnomord i Sverige under 1900-talet. Den där professorn i kriminologi, Persson, sa en gång på Efterlyst att seriemördare är väldigt sällsynta i Sverige, men att vi säkert har haft några som aldrig blivit upptäckta.”

Mikael nickade. Hon höll upp ytterligare ett finger.

”De här morden har utförts under en mycket lång tidsperiod och på vitt skilda ställen i landet. Två av morden inträffade tätt efter varandra 1960, men omständigheterna var relativt olika — en bondmora i Karlstad och en tjugotvåårig hästflicka i Stockholm.”

Tre fingrar.

”Det finns inget självklart tydligt mönster. Morden har utförts på olika sätt och det finns ingen riktig signatur, men det är vissa saker som återkommer i de olika fallen. Djur. Eld. Grovt sexuellt våld. Och, som du påpekade, en parodi på bibelkunskap. Men uppenbarligen har ingen polisutredare tolkat något av morden utifrån Bibeln.”

Mikael nickade. Han sneglade på henne. Med sin späda kropp, sitt svarta linne, tatueringarna och ringarna i ansiktet såg Lisbeth Salander minst sagt malplacerad ut i gäststugan i Hedeby. När han försökte vara social under middagen var hon enstavig och svarade knappt på tilltal. Men då hon jobbade lät hon som ett proffs ut i fingerspetsarna. Hennes lägenhet nere i Stockholm hade sett ut som ett bombnedslag, men Mikael drog slutsatsen att Lisbeth Salander var synnerligen välsorterad i huvudet. Märkligt!

”Det är svårt att se sambandet mellan en prostituerad i Uddevalla som blir ihjälslagen bakom en container på en industritomt och en prästfru i Ronneby som blir strypt och utsatt för en mordbrand. Om man inte råkar ha den nyckel som Harriet gav oss, vill säga.”

”Vilket leder till nästa fråga”, sa Lisbeth.

”Hur fasiken Harriet blev indragen i det här. En sextonårig flicka som levde i en ganska skyddad miljö.”

”Det finns bara ett svar”, sa hon.

Mikael nickade igen.

”Det måste finnas en koppling till familjen Vanger.”


Vid elvatiden på kvällen hade de tragglat mordserien och diskuterat samband och udda detaljer till den grad att tankarna snurrade i Mikaels huvud. Han gnuggade sig i ögonen och sträckte på sig och frågade om hon hade lust att gå en kvällspromenad. Lisbeth Salander såg ut som om hon ansåg att sådana övningar var slöseri med tid, men nickade efter en kort stunds betänketid. Mikael föreslog att hon skulle byta om till långbyxor för myggens skull.

De tog svängen förbi småbåtshamnen under bron och ut mot Martin Vangers udde. Mikael pekade ut de olika husen och berättade om dem som bodde där. Han hade svårt att formulera sina tankar då han pekade ut Cecilia Vangers hus. Lisbeth sneglade på honom.

De passerade Martin Vangers skrytbåt och kom ut till udden där de slog sig ned på en sten och delade på en cigarett.

”Det finns ytterligare en koppling mellan mordoffren”, sa Mikael plötsligt. ”Du kanske redan har tänkt på det.”

”Vad?”

”Namnen.”

Lisbeth Salander funderade en stund. Sedan skakade hon på huvudet.

”Alla är bibliska namn.”

”Det stämmer inte”, svarade Lisbeth snabbt. ”Varken Liv eller Lena finns i Bibeln.”

Mikael skakade på huvudet. ”Det gör de faktiskt. Liv betyder att leva, vilket är den bibliska betydelsen av namnet Eva. Och skärp dig, Sally — vad är Lena en förkortning av?”

Lisbeth Salander knep ihop ögonen av irritation och svor invärtes. Mikael hade tänkt snabbare än hon. Det gillade hon inte.

”Magdalena”, sa hon.

”Skökan, den första kvinnan, jungfru Maria… du har fullt hus i den här samlingen. Det här är så knäppt att en psykolog förmodligen skulle gå i spinn. Men det var faktiskt en annan sak jag tänkte på när det gällde namnen.”

Lisbet väntade tålmodigt.

”Det är också traditionella judiska kvinnonamn. Familjen Vanger har haft mer än sin beskärda del av galna judehatare, nazister och konspirationsteoretiker. Harald Vanger däruppe är nittio-plus och var i sina bästa år på 1960-talet. Den enda gång jag träffat honom stod han och väste att hans egen dotter var en hora. Han har uppenbarligen problem med kvinnor.”


När de återkom till stugan gjorde de nattmackor och värmde på kaffet. Mikael sneglade på de cirka femhundra sidor som Dragan Armanskijs favoritresearcher hade producerat åt honom.

”Du har gjort ett fantastiskt grävjobb på rekordtid”, sa han. ”Tack. Och tack också för att du var snäll nog att komma upp hit och avrapportera.”

”Vad händer nu?” frågade Lisbeth.

”Jag ska prata med Dirch Frode i morgon så fixar vi betalningen.”

”Det var inte det jag menade.”

Mikael tittade på henne.

”Tja… grävjobbet jag anställde dig för är avklarat”, sa han försiktigt.

”Jag är inte färdig med det här.”

Mikael lutade sig bakåt i kökssoffan och mötte hennes blick. Han kunde inte läsa någonting alls i hennes ögon. I ett halvår hade han arbetat ensam med Harriets försvinnande och helt plötsligt fanns det en annan människa — en van researcher — som insåg implikationerna. Han fattade beslutet på impuls.

”Jag vet. Den här historien kryper under skinnet på mig också. Jag pratar med Dirch Frode i morgon. Vi anställer dig ytterligare en vecka eller två som… hmm, researchassistent. Jag vet inte om han vill betala samma taxa som han betalar till Armanskij, men en hygglig månadslön borde vi kunna pressa ur honom.”

Lisbeth Salander gav honom plötsligt ett leende. Hon ville absolut inte bli avhängd och hade gärna gjort jobbet gratis.

”Jag håller på att somna”, sa hon och gick utan vidare diskussion in till sig och stängde dörren.

Efter två minuter öppnade hon dörren och stack ut huvudet.

”Jag tror att du har fel. Det är inte en galen seriemördare som förläst sig på Bibeln. Det är bara en helt vanlig fähund som hatar kvinnor.”

KAPITEL 21: Torsdag 3 juli — Torsdag 10 juli

Lisbeth Salander vaknade före Mikael, vid sextiden på morgonen. Hon satte på kaffevatten och ställde sig i duschen. När Mikael vaknade vid halv åtta satt hon och läste hans summering av fallet Harriet Vanger i iBooken. Han kom ut i köket med ett lakan runt midjan och gnuggade sömnen ur ögonen.

”Det finns kaffe på spisen”, sa hon.

Mikael sneglade över axeln på henne.

”Det där dokumentet var lösenordsskyddat”, sa han.

Hon vred huvudet och tittade upp på honom.

”Det tar trettio sekunder att ladda ned ett program från nätet som krackar Words krypteringsskydd”, sa hon.

”Vi måste ha ett samtal om det här med ditt och mitt”, sa Mikael och gick in i duschen.

När han kom tillbaka hade Lisbeth stängt hans dator och ställt tillbaka den på sin plats i arbetsrummet. Hon hade startat sin egen PowerBook. Mikael kände sig ganska övertygad om att hon redan hade överfört innehållet i hans dator till sin egen.

Lisbeth Salander var en informationsnarkoman med en högst liberal uppfattning om moral och etik.


Mikael hade precis hunnit sätta sig vid frukostbordet då det knackade på ytterdörren. Han gick och öppnade. Martin Vanger såg så sammanbiten ut att Mikael för en sekund trodde att han kom med dödsbud om Henrik Vanger.

”Nej, Henrik mår precis som i går. Jag har ett helt annat ärende. Kan jag komma in en stund?”

Mikael släppte in honom och presenterade honom för ”researchmedarbetaren” Lisbeth Salander. Hon gav industriledaren ett halvt ögonkast och en snabb nick innan hon återgick till sin dator. Martin Vanger hälsade automatiskt men såg så disträ ut att han knappt tycktes lägga märke till henne. Mikael hällde upp en kopp kaffe och bad honom slå sig ned.

”Vad gäller saken?”

”Du prenumererar inte på Hedestads-Kuriren?”

”Nej. Jag läser den ibland uppe på Susannes Brokafé.”

”Då har du alltså inte läst morgonens tidning.”

”Det låter på dig som om jag borde göra det.”

Martin Vanger lade Hedestads-Kuriren på bordet framför Mikael. Han hade fått en tvåspaltare som puff på ettan och fortsättning på sidan fyra. Han granskade rubriken.


HÄR GÖMMER SIG FÖRTALSDÖMDE JOURNALISTEN


Texten var illustrerad med en bild som tagits med teleobjektiv från kyrkbacken på andra sidan bron och porträtterade Mikael just då han kom ut genom dörren till sin stuga.

Reportern Conny Torsson hade gjort ett gott hantverk då han snickrat ihop sitt nidporträtt av Mikael. Texten rekapitulerade Wennerströmaffären och poängterade att Mikael lämnat Millennium i skam och att han nyligen hade avtjänat en tid i fängelse. Texten avslutades med det sedvanliga påståendet om att Mikael avböjt att uttala sig för Hedestads-Kuriren. Tonen var av sådant slag att det knappast kunde undgå någon Hedestadsbo att det strök omkring en Jävligt Skum Nollåtta i bygden. Inget av påståendena i texten var åtalbart, men de var vinklade så att de framställde Mikael i suspekt dager; bildsättning och text var av samma slag som när politiska terrorister brukar framställas. Millennium beskrevs som en ”agitatorisk tidning” med låg trovärdighet och Mikaels bok om ekonomijournalistik presenterades som en samling ”kontroversiella påståenden” om respekterade journalister.

”Mikael… jag har inte ord nog att uttrycka vad jag känner när jag läser den här artikeln. Den är vidrig.”

”Det här är ett beställningsjobb”, svarade Mikael lugnt. Han tittade forskande på Martin Vanger.

”Jag hoppas att du förstår att jag inte har ett dugg med det här att göra. Jag satte morgonkaffet i halsen när jag läste tidningen.”

”Vem?”

”Jag har ringt några samtal nu på morgonen. Conny Torsson är sommarvikarie. Men han gjorde jobbet på uppdrag av Birger.”

”Jag trodde inte att Birger hade något inflytande på redaktionen — han är ju trots allt kommunalråd och politiker.”

”Formellt har han inget inflytande. Men chefredaktör på Kuriren är Gunnar Karlman, son till Ingrid Vanger på Johan Vangers gren av familjen. Birger och Gunnar är nära vänner sedan många år.”

”Jag förstår.”

”Torsson får sparken med omedelbar verkan.”

”Hur gammal är han?”

”Ärligt talat så vet jag inte. Jag har aldrig träffat honom.”

”Ge honom inte sparken. När han ringde mig lät det som en ganska ung och oerfaren reporter.”

”Det här kan helt enkelt inte få passera utan konsekvenser.”

”Om du vill ha min åsikt så tycks det som om situationen är lite absurd när chefredaktören för en tidning som ägs av familjen Vanger går till angrepp mot en annan tidning där Henrik Vanger är delägare och där du sitter i styrelsen. Chefredaktör Karlman går alltså till angrepp mot dig och Henrik.”

Martin Vanger övervägde Mikaels ord men skakade långsamt på huvudet.

”Jag förstår vad du menar. Jag bör lägga ansvaret där det hör hemma. Karlman är delägare i koncernen och har alltid bedrivit krypskytte mot mig, men det här verkar mest vara Birgers hämnd för att du snoppade av honom i korridoren på sjukhuset. Du är en nagel i ögat på honom.”

”Jag vet. Det är därför jag tror att Torsson ändå är den med mest rent mjöl i påsen. Det fordras väldigt mycket för att en ung vikarie ska säga nej när chefredaktören beordrar honom att skriva på ett visst sätt.”

”Jag kan begära att du får en offentlig ursäkt på nyhetsplats i morgon.”

”Gör inte det. Det blir bara en utdragen strid som förvärrar situationen ytterligare.”

”Så du menar att jag inte ska göra någonting?”

”Det är inte lönt. Karlman kommer att krångla och i värsta fall blir du utmålad som en skurk som i egenskap av ägare på ett illegitimt sätt försöker påverka den fria opinionsbildningen.”

”Förlåt mig, Mikael, men jag håller inte med dig. Jag har faktiskt också rätt att skapa opinion. Min åsikt är att den här artikeln stinker — och jag tänker nog göra min personliga inställning klar. Jag är trots allt Henriks ersättare i Millenniums styrelse och i den rollen kan jag inte låta sådana här insinuationer passera opåtalade.”

”Okej.”

”Jag kommer alltså att begära replik. I denna kommer jag att utmåla Karlman som en idiot. Han får skylla sig själv.”

”Okej, du måste agera efter din egen övertygelse.”

”För mig är det också viktigt att du verkligen förstår att jag inte har något med det här infama angreppet att göra.”

”Jag tror dig”, svarade Mikael.

”Dessutom — jag vill egentligen inte dra upp det nu, men det här aktualiserar vad vi redan har utbytt åsikter om. Det är viktigt att åter installera dig på Millenniums redaktion så att vi kan visa en enad front utåt. Så länge du är borta kommer skitsnacket att fortgå. Jag tror på Millennium och jag är övertygad om att vi kan vinna den här striden tillsammans.”

”Jag förstår din synpunkt, men nu är det min tur att vara oense med dig. Jag kan inte bryta kontraktet med Henrik och faktum är att jag inte vill bryta det. Du förstår, jag tycker faktiskt om honom. Och det här med Harriet…”

”Ja?”

”Jag förstår att det är jobbigt för dig och jag inser att Henrik har varit besatt av detta i många år.”

”Oss emellan — jag älskar Henrik och han är min mentor, men när det gäller Harriet har han varit besatt på gränsen till rättshaveri.”

”När jag började det här jobbet hade jag attityden att det var bortkastad tid. Men saken är den att vi mot all förmodan har hittat nytt material. Jag tror att vi står inför ett genombrott och att det kanske är möjligt att ge ett svar på frågan om vad som hände.”

”Du vill inte berätta vad det är ni har hittat?”

”Enligt kontraktet får jag inte diskutera detta med någon utan Henriks personliga medgivande.”

Martin Vanger lutade hakan mot handen. Mikael läste tvivel i hans ögon. Till sist fattade Martin ett beslut.

”Okej, i så fall är det bästa vi kan göra att så fort som möjligt reda ut gåtan om Harriet. Då säger jag så här: jag ger dig allt stöd jag kan så att du så fort som möjligt kan avsluta arbetet på ett tillfredsställande sätt och därefter återgå till Millennium.”

”Bra. Jag vill inte behöva slåss mot dig också.”

”Det behöver du inte göra. Du har mitt fulla stöd. Du kan vända dig till mig när du vill om du stöter på problem. Jag ska trycka till Birger ordentligt så att han inte lägger hinder i vägen på något sätt. Och jag ska försöka prata med Cecilia så att hon lugnar ned sig.”

”Tack. Jag måste få möjlighet att ställa frågor till henne och hon har ignorerat mina försök till samtal i en månad nu.”

Martin Vanger log plötsligt.

”Ni har kanske andra saker att reda ut. Men det lägger jag mig inte i.”

De skakade hand.


Lisbeth Salander hade under tystnad lyssnat till replikskiftet mellan Mikael och Martin Vanger. När Martin gått sträckte hon sig efter Hedestads-Kuriren och ögnade igenom artikeln. Hon lade ifrån sig tidningen utan någon kommentar.

Mikael satt tyst och funderade. Gunnar Karlman var född 1942 och hade följaktligen varit tjugofyra 1966. Han var också en av de personer som varit närvarande på ön då Harriet försvann.


Efter frukosten satte Mikael sin researchmedarbetare på att läsa in sig på polisutredningen. Han sållade materialet och gav henne pärmarna som fokuserade på Harriets försvinnande. Han gav henne alla bilder från broolyckan, samt den långa redigerade sammanställningen av Henriks privatspaningar.

Därefter gick Mikael över till Dirch Frode och lät honom formulera ett anställningskontrakt som innebar att Lisbeth anställdes som medarbetare för en månad framåt.

När han kom tillbaka till gäststugan hade Lisbeth flyttat ut till trädgården och satt försjunken i polisutredningen. Mikael gick in och värmde på kaffet. Han betraktade henne genom köksfönstret. Det verkade som om hon skummade genom utredningen och använde högst tio eller femton sekunder till varje sida. Hon bläddrade mekaniskt och Mikael blev förvånad över att hon slarvade med genomläsningen; det var motsägelsefullt eftersom hennes egen utredning var så kompetent. Han tog ut två koppar kaffe och gjorde henne sällskap vid trädgårdsbordet.

”Det du har skrivit om Harriets försvinnande skrevs innan du kom på att vi jagar en seriemördare.”

”Det stämmer. Jag antecknade sådant som jag tyckte var betydelsefullt, frågor jag ville ställa till Henrik Vanger och annat. Som du säkert märkt var det ganska ostrukturerat. Ända fram till nu har jag egentligen bara trevat i dunkel och försökt skriva en story — ett kapitel i biografin över Henrik Vanger.”

”Och nu?”

”Tidigare har all utredning fokuserat på Hedebyön. Nu är jag övertygad om att den här storyn började inne i Hedestad tidigare på dagen. Det förskjuter perspektivet.”

Lisbeth nickade. Hon funderade en stund.

”Det var starkt av dig att komma på det här med bilderna”, sa hon.

Mikael höjde ögonbrynen. Lisbeth Salander verkade inte vara en person som slösade med beröm och Mikael kände sig underligt smickrad. Å andra sidan — rent journalistiskt var det faktiskt en ovanlig bedrift.

”Det är din tur att fylla i detaljerna. Hur gick det med den där bilden som du jagade uppe i Norsjö?”

”Du menar att du inte kollade på bilderna i min dator?”

”Jag hade inte tid. Jag ville hellre läsa vad du hade för tankar och drog för slutsatser.”

Mikael suckade, startade sin iBook och klickade upp bildmappen.

”Det är fascinerande. Besöket i Norsjö var en framgång och en total besvikelse. Jag hittade bilden, men den säger inte mycket. Den där kvinnan, Mildred Berggren, hade sparat alla sina semesterbilder i ett album där hon prydligt klistrat in både stort och smått. Den bilden fanns med. Den var tagen med en billig färgfilm. Efter trettiosju år var kopian rätt blek med ett kraftigt gulstick, men hon hade kvar negativen i en skokartong. Jag fick låna alla negativ från Hedestad och har scannat in dem. Det här är vad Harriet såg.”

Han klickade upp en bild som hade dokumentnamnet [HARRIET/bd-19.eps].

Lisbeth förstod hans besvikelse. Hon såg en lätt ofokuserad bild tagen med vidvinkel som visade clowner i Barnens dag-tåget. I bakgrunden syntes hörnet av Sundströms herrmode. Ett tiotal personer stod på trottoaren i bakgrunden, mellan clownerna och fronten på den efterföljande lastbilen.

”Jag tror att det var den här personen hon såg. Dels därför att jag försökt triangulera vad hon tittade på med ledning av hur hennes ansikte var vänt — jag har ritat upp gatukorsningen exakt — och dels därför att det här är den enda personen som tycks titta rakt in i kameran. Alltså, han stirrade på Harriet.”

Det Lisbeth såg var en oskarp figur som stod lite bakom åskådarna, en bit in på tvärgatan. Han hade en mörk täckjacka med ett rött fält på axlarna och mörka byxor, möjligen jeans. Mikael zoomade in så att figuren fyllde hela skärmen från midjehöjd. Bilden blev omedelbart suddigare.

”Det är en man. Han är ungefär 1,80 lång, ordinär kroppsbyggnad. Han har mörkblont halvlångt hår och är slätrakad. Men det är omöjligt att urskilja ansiktsdragen eller ens uppskatta åldern. Han kan vara mellan tonåren och medelåldern.”

”Man kan manipulera bilden…”

”Jag har manipulerat bilden. Jag har till och med skickat en kopia till Christer Malm på Millennium som är en jävel på bildbehandling.” Mikael klickade upp en ny bild. ”Det här är det absolut bästa jag kan få fram. Kameran är helt enkelt för usel och avståndet för långt.”

”Har du visat bilden för någon? Folk kan känna igen kroppshållningen…”

”Jag har visat bilden för Dirch Frode. Han har ingen aning om vem personen är.”

”Dirch Frode är nog inte den mest alerta personen i Hedestad.”

”Nej, men det är honom och Henrik Vanger som jag jobbar åt. Jag vill visa bilden för Henrik innan jag börjar sprida den.”

”Han kanske bara är en åskådare.”

”Det är möjligt. Men i så fall förmådde han utlösa en märklig reaktion hos Harriet.”


Under den kommande veckan arbetade Mikael och Lisbeth med fallet Harriet i stort sett varje vaket ögonblick. Lisbeth fortsatte att läsa igenom utredningen och smattrade iväg fråga efter fråga som Mikael försökte besvara. Det kunde bara finnas en sanning och varje svävande svar eller oklarhet ledde till fördjupade resonemang. De ägnade en hel dag åt att granska tidsschemat för aktörerna under tiden för broolyckan.

Lisbeth Salander framstod efter hand som allt mer motsägelsefull för Mikael. Trots att hon bara skummade texterna i utredningen tycktes hon hela tiden fastna för de mest obskyra och motstridiga detaljerna.

De gjorde avbrott på eftermiddagarna, när hettan gjorde det olidligt i trädgården. Några gånger gick de ned och badade i kanalen eller promenerade upp till terrassen på Susannes Brokafé. Susanne betraktade plötsligt Mikael med viss demonstrativ kyla. Han insåg att Lisbeth såg ut som om hon knappt var lovlig och ändå uppenbarligen bodde hemma hos honom, vilket i Susannes ögon förvandlade honom till en medelålders gubbsjuk karl. Det kändes obehagligt.

Mikael fortsatte att göra en terrängrunda varje afton. Lisbeth kommenterade inte hans övningar när han andfådd återkom till stugan. Att springa över stock och sten var uppenbarligen inte hennes uppfattning om sommarnöje.

”Jag är fyrtio plus”, sa Mikael till henne. ”Jag måste motionera om jag inte ska fylla ut midjan något alldeles förfärligt.”

”Jaha.”

”Tränar du aldrig?”

”Jag boxas ibland.”

”Boxas?”

”Ja, du vet, med handskar.”

Mikael gick och duschade och försökte föreställa sig Lisbeth i en boxningsring. Han var inte säker på att hon inte drev med honom. En fråga måste helt enkelt ställas.

”Vilken viktklass boxas du i?”

”Ingen alls. Jag sparrar lite då och då mot grabbarna i en boxningsklubb på Söder.”

Varför förvånar det mig inte, tänkte Mikael. Men han konstaterade att hon i alla fall hade berättat något om sig själv. Han kände fortfarande inte till några basfakta om henne; hur det kom sig att hon hade börjat arbeta för Armanskij, vilken utbildning hon hade eller vad hennes föräldrar gjorde. Så fort Mikael försökte fråga om hennes privatliv slöt hon sig som en mussla och svarade enstavigt eller ignorerade honom fullständigt.


En eftermiddag lade Lisbeth Salander plötsligt ifrån sig en pärm och tittade på Mikael med en rynka mellan ögonbrynen.

”Vad vet du om Otto Falk? Prästen.”

”Ganska lite. Jag träffade den nuvarande prästen här i kyrkan några gånger i början av året och hon berättade att Falk fortfarande lever men är bosatt på något geriatrikerhem i Hedestad. Alzheimers.”

”Varifrån kom han?”

”Härifrån Hedestad. Han studerade i Uppsala och var kring trettio då han flyttade hem igen.”

”Han var ogift. Och Harriet umgicks med honom.”

”Varför frågar du?”

”Jag konstaterar bara att snuten, den där Morell, var ganska mild mot honom i förhören.”

”På 1960-talet hade präster fortfarande en helt annan ställning i samhället. Att han bodde härute på ön, närmast makten så att säga, var naturligt.”

”Jag undrar hur noga polisen genomsökte prästgården. På bilderna syns det att det var ett stort trähus och det måste ha funnits gott om ställen för att gömma undan en kropp ett tag.”

”Det är sant. Men det finns ingenting i materialet som antyder att han skulle ha någon koppling till seriemord eller till Harriets försvinnande.”

”Det gör det faktiskt”, sa Lisbeth Salander och log skevt mot Mikael. ”För det första var han präst, och präster om några har ett speciellt förhållande till Bibeln. För det andra var han den siste som såg och pratade med Harriet.”

”Men han gick omedelbart ned till olycksplatsen och stannade där i flera timmar. Han syns på mängder av bilder, särskilt under den tid då Harriet måste ha försvunnit.”

”Äsch, jag kan knäcka hans alibi. Men det var faktiskt en helt annan sak jag tänkte på. Den här historien handlar om en sadistisk kvinnomördare.”

”Ja?”

”Jag var… jag hade lite tid för mig själv i våras och läste en del om sadister i ett helt annat sammanhang. En av de texter jag läste var en manual från FBI i USA, som påstod att slående många av de seriemördare som gripits kommer från dysfunktionella hem och ägnade sig åt att tortera djur i barndomen. Ett antal av de amerikanska seriemördarna hade dessutom gripits för mordbränder.”

”Djuroffer och brännoffer, menar du.”

”Ja. Både plågade djur och eld dyker upp i flera av Harriets mordfall. Men det jag egentligen tänkte på var att prästgården brann ned i slutet av 1970-talet.”

Mikael funderade en stund.

”Vagt”, sa han slutligen.

Lisbeth Salander nickade. ”Instämmer. Men värt att notera. Jag hittar ingenting i utredningen om vad som orsakade branden och det skulle vara spännande att få veta om det förekom andra mystiska bränder på 1960-talet. Dessutom skulle det vara intressant att ta reda på om det förekom fall av djurplågeri eller stympning av djur i trakten vid den här tiden.”


När Lisbeth gick och lade sig den sjunde natten i Hedeby var hon vagt irriterad på Mikael Blomkvist. I en vecka hade hon tillbringat så gott som varje vaken minut med honom; i vanliga fall brukade sju minuters sällskap med en annan människa vara fullt tillräckligt för att ge henne huvudvärk.

Hon hade för länge sedan konstaterat att hon inte var bra på sociala relationer och inrättat sig i ett liv som enstöring. Hon var fullt nöjd med detta om folk bara lät henne vara i fred och sköta sitt. Dessvärre var omgivningen inte så klok och förståndig, hon måste värja sig mot sociala myndigheter, barnavårdsmyndigheter, överförmyndarnämnder, skattemyndigheter, poliser, kuratorer, psykologer, psykiatriker, lärare och garderobsvakter som (bortsett från vakterna på Kvarnen, som vid det här laget kände henne) aldrig ville släppa in henne på krogen trots att hon nu hade fyllt tjugofem år. Det fanns en hel armé av människor som inte tycktes ha något bättre för sig än att försöka styra hennes liv och, om de gavs möjlighet, korrigera det sätt hon valt att leva på.

Hon hade tidigt lärt sig att det inte tjänade något till att gråta. Hon hade också lärt sig att vid varje tillfälle då hon försökt göra någon uppmärksam på något i hennes liv så hade situationen bara blivit värre. Följaktligen var det upp till henne att själv lösa sina problem med de metoder hon fann nödvändiga. Något som advokat Nils Bjurman blivit varse.

Mikael Blomkvist hade samma irriterande förmåga som alla andra människor att snoka i hennes privatliv och ställa frågor som hon inte ville besvara. Däremot reagerade han inte alls som flertalet män hon hade träffat.

När hon ignorerade hans frågor ryckte han bara på axlarna och släppte ämnet och lämnade henne i fred. Förbluffande.

Hennes första åtgärd, när hon fick tag på hans iBook första morgonen i stugan, hade naturligtvis varit att överföra all information till sin egen dator. På så sätt spelade det mindre roll om han dumpade henne från fallet; hon skulle i alla fall ha tillgång till materialet.

Men sedan hade hon avsiktligt provocerat honom genom att sitta och läsa dokumenten i hans iBook då han vaknade. Hon hade förväntat sig ett raseriutbrott. Istället hade han sett närmast uppgiven ut och muttrat något ironiskt om henne och gått och duschat och därefter börjat diskutera det hon hade läst. En märklig kille. Man kunde nästan förledas att tro att han litade på henne.

Men att han kände till hennes talanger som hacker var allvarligt. Lisbeth Salander var medveten om att den juridiska termen för det hackande hon ägnade sig åt, både yrkesmässigt och som hobby, var olaga dataintrång och kunde straffas med upp till två års fängelse. Det var en känslig punkt för henne — hon ville inte bli inlåst och ett fängelsestraff skulle dessutom med stor sannolikhet innebära att hon fråntogs sina datorer och därmed den enda sysselsättning som hon var riktigt bra på. Hon hade aldrig ens övervägt att berätta för Dragan Armanskij eller någon annan hur hon plockade fram den information de betalade för.

Med undantag för Plague och ett fåtal personer på nätet som i likhet med henne ägnade sig åt hacking på professionell nivå — och flertalet av dessa kände henne endast som Wasp och visste inte vem hon var eller var hon bodde — så var det bara Kalle Blomkvist som hade snubblat över hennes hemlighet. Han hade kommit på henne därför att hon hade gjort ett misstag som inte ens tolvåriga nybörjare i branschen dabbar sig med, vilket endast bevisade att hennes hjärna höll på att ätas upp av maskar och att hon förtjänade spöstraff. Men han hade inte blivit vansinnig av ilska och rört upp himmel och jord — istället hade han anställt henne.

Följaktligen var hon vagt irriterad på honom.

När de ätit en nattmacka strax innan hon gick och lade sig hade han plötsligt frågat henne om hon var en bra hacker. Till sin egen häpnad svarade hon spontant på frågan.

”Jag är förmodligen bäst i Sverige. Det finns kanske ytterligare två eller tre personer på ungefär min nivå.”

Hon tvekade inte om sanningshalten i sitt svar. Plague hade varit bättre än hon en gång i tiden, men hon hade gått om honom för länge sedan.

Däremot kändes det konstigt att säga orden. Hon hade aldrig gjort det tidigare. Hon hade aldrig ens haft någon utomstående att föra den sortens samtal med, och hon njöt plötsligt av att han tycktes imponerad av hennes kunskaper. Därefter hade han förstört känslan genom att ställa följdfrågan hur hon hade lärt sig hacking.

Hon visste inte hur hon skulle svara. Jag har alltid kunnat det. Istället hade hon gått och lagt sig utan att säga god natt.

För att ytterligare irritera henne tycktes inte Mikael reagera på att hon bara gick sin väg. Hon låg och lyssnade på hur han rörde sig inne i köket, plockade av och diskade. Han hade alltid varit uppe senare än hon, men nu var han tydligen också på väg till sängs. Hon hörde honom i badrummet och hur han gick in till sitt sovrum och stängde dörren. Efter en stund hörde hon knirrandet då han kröp ned i sängen, en halvmeter från henne, men på andra sidan väggen.

Under den vecka hon hade bott hos honom hade han inte flörtat med henne. Han hade jobbat ihop med henne, frågat efter hennes åsikt, slagit henne på fingrarna då hon tänkt fel och erkänt hennes poänger då hon tillrättavisat honom. Han hade tamejfan behandlat henne som en människa.

Hon insåg plötsligt att hon gillade Mikael Blomkvists sällskap och kanske till och med litade på honom. Hon hade aldrig litat på någon utom möjligen Holger Palmgren. Fast av helt olika skäl. Palmgren hade varit en förutsägbar do gooder.

Hon reste sig plötsligt och ställde sig vid fönstret och tittade rastlöst ut i mörkret. Det svåraste hon visste var att visa sig naken för en annan människa för första gången. Hon var övertygad om att hennes spinkiga kropp var frånstötande. Hennes bröst var patetiska. Hon hade inga höfter att tala om. I sina egna ögon hade hon inte särskilt mycket att erbjuda. Men bortsett från det var hon en helt vanlig kvinna, med precis samma lust och sexualdrift som alla andra. Hon stod kvar och funderade i nästan tjugo minuter innan hon beslutade sig.


Mikael hade lagt sig och slagit upp en roman av Sara Paretsky när han hörde dörrhandtaget och tittade upp på Lisbeth Salander. Hon hade virat sitt lakan runt kroppen och stod tyst i dörröppningen en stund. Hon såg ut som om hon funderade på något.

”Något på tok?” frågade Mikael.

Hon skakade på huvudet.

”Vad vill du?”

Hon gick fram till honom och tog hans bok och lade den på nattduksbordet. Sedan böjde hon sig ned och kysste honom på munnen. Tydligare än så kunde hennes avsikter inte visas. Hon kröp snabbt upp i hans säng och satte sig och tittade på honom med forskande ögon. Hon lade en hand på lakanet över hans mage. När han inte protesterade böjde hon sig ned och bet honom i en av hans bröstvårtor.

Mikael Blomkvist var fullständigt perplex. Efter några sekunder grep han tag i hennes axlar och sköt henne ifrån sig så att han kunde se hennes ansikte. Han såg inte oberörd ut.

”Lisbeth… jag vet inte om det här är en så bra idé. Vi ska jobba ihop.”

”Jag vill ha sex med dig. Och jag kommer inte att ha problem med att jobba ihop med dig för den sakens skull, men jag kommer att ha ett jävla problem med dig om du sparkar ut mig härifrån.”

”Men vi känner knappt varandra.”

Hon skrattade plötsligt, kort, nästan som en hostning.

”När jag gjorde min PU på dig kunde jag konstatera att du inte låtit sådant hindra dig tidigare. Du är tvärtom en sådan som aldrig kan hålla fingrarna borta från kvinnor. Vad är det för fel? Är jag inte tillräckligt sexig för dig?”

Mikael skakade på huvudet och försökte komma på något begåvat att säga. När han inte svarade drog hon av honom lakanet och satte sig grensle över honom.

”Jag har inga kondomer”, sa Mikael.

”Skit i det.”


När Mikael vaknade hade Lisbeth redan klivit upp. Han hörde henne dona med kaffepannan inne i köket. Klockan var strax före sju. Han hade bara sovit i två timmar och låg kvar och blundade.

Han blev inte klok på Lisbeth Salander. Inte vid något tillfälle hade hon ens med en blick antytt att hon var det minsta intresserad av honom.

”God morgon”, sa Lisbeth Salander från dörröppningen. Hon log faktiskt en aning.

”Hej”, sa Mikael.

”Vi har slut på mjölk. Jag åker upp till bensinmacken. De öppnar sju.”

Hon vände så snabbt att Mikael inte hann svara. Han hörde hur hon satte på sig skor och tog sin väska och mc-hjälm och försvann ut genom ytterdörren. Han slöt ögonen. Sedan hörde han ytterdörren öppnas igen och bara några sekunder senare var hon tillbaka i dörröppningen. Den här gången log hon inte.

”Det är bäst att du kommer och tittar”, sa hon med underlig röst.

Mikael var omedelbart på benen och drog på sig sina jeans. Under natten hade någon besökt gäststugan med en ovälkommen present. På bron låg ett halvt förkolnat kadaver av en styckad katt. Kattens ben och huvud hade skurits av, varefter kroppen hade flåtts och tarmar och magsäck tagits ut; resterna låg slängda intill kadavret, som tycktes ha stekts på en eld. Katthuvudet var intakt och hade placerats på sadeln till Lisbeth Salanders motorcykel. Mikael kände igen den rödbruna pälsen.

KAPITEL 22: Torsdag 10 juli

De åt frukost i trädgården under tystnad och utan mjölk i kaffet. Lisbeth hade plockat fram en liten Canon digitalkamera och fotograferat det makabra arrangemanget innan Mikael hämtat en sopsäck och städat bort det. Han hade placerat katten i bagageluckan på sin lånade bil, men var inte säker på vad han borde göra med kadavret. Rimligen borde han göra en polisanmälan om djurplågeri, möjligen olaga hot, men han var osäker på hur han skulle förklara varför hotet hade skett.

Vid halv nio promenerade Isabella Vanger förbi på väg över bron. Hon såg dem inte eller låtsades inte se dem.

”Hur mår du?” frågade Mikael slutligen Lisbeth.

”Bra.” Hon tittade förbryllat på honom. Okej då. Han vill att jag ska vara upprörd. ”När jag hittar den jäveln som plågat ihjäl en oskyldig katt bara för att ge oss en varning så kommer jag att använda ett basebollträ.”

”Du tror att det är en varning?”

”Har du någon bättre förklaring? Och det betyder något.”

Mikael nickade. ”Vad som än är sanningen i den här historien så har vi oroat någon tillräckligt mycket för att den personen ska göra något riktigt galet. Men det finns ett annat problem också.”

”Jag vet. Det här är ett djuroffer i stil med 1954 och 1960. Men det verkar inte rimligt att en mördare som var aktiv för femtio år sedan smyger omkring och lägger torterade djurkadaver på din tröskel.”

Mikael instämde.

”De enda som i så fall kan komma i fråga är Harald Vanger och Isabella Vanger. Det finns ett antal äldre släktingar på Johan Vangers sida, men ingen av dem är bosatt i trakten.”

Mikael suckade.

”Isabella är en elak fan som säkert kan ha ihjäl en katt, men jag tvivlar på att hon sprang omkring och seriemördade kvinnor på 1950-talet. Harald Vanger… jag vet inte, han verkar så orkeslös att han knappt kan gå och jag har svårt att tro att han har smugit ut i natten och jagat rätt på en katt och gjort det där.”

”Om det inte är två personer. En äldre och en yngre.”

Mikael hörde plötsligt en bil passera och tittade upp och såg Cecilia Vanger försvinna över bron. Harald och Cecilia, tänkte han. Men tanken innehöll ett stort frågetecken; far och dotter umgicks inte och talade knappt med varandra. Trots Martin Vangers utfästelse att prata med henne hade hon fortfarande inte besvarat något av Mikaels telefonsamtal.

”Det måste vara någon som vet att vi gräver och att vi har gjort framsteg”, sa Lisbeth Salander och reste sig och gick in i stugan. När hon kom ut igen hade hon satt på sig skinnstället.

”Jag åker till Stockholm. Jag är tillbaka i kväll.”

”Vad ska du göra?”

”Hämta lite prylar. Om någon är galen nog att ha ihjäl en katt på det där sättet så kan han eller hon lika gärna ge sig på oss nästa gång. Eller anlägga en mordbrand när vi ligger och sover. Jag vill att du åker in till Hedestad och köper två brandsläckare och två brandvarnare i dag. En av brandsläckarna ska vara en halonsläckare.”

Utan övriga avskedsord satte hon på sig hjälmen, sparkade igång motorcykeln och försvann över bron.


Mikael dumpade kadavret i en soptunna vid bensinmacken innan han körde in till Hedestad och köpte brandsläckarna och brandvarnarna. Han lade dem i bagageluckan på bilen och körde till sjukhuset. Han hade ringt och gjort upp om att träffa Dirch Frode i kafeterian, och berättade vad som hade hänt på morgonen. Dirch Frode bleknade.

”Mikael, jag hade inte räknat med att den här historien kunde bli farlig.”

”Varför inte? Uppdraget bestod ju i att avslöja en mördare.”

”Men vem skulle… det här är ju inte klokt. Om det finns risk för ditt och fröken Salanders liv så måste vi avbryta. Jag kan prata med Henrik.”

”Nej. Absolut inte. Jag vill inte riskera att han får en hjärtattack till.”

”Han frågar hela tiden hur det går för dig.”

”Hälsa honom att jag nystar vidare.”

”Vad ska ni göra nu?”

”Jag har några frågor. Den första incidenten inträffade strax efter att Henrik fått sin hjärtattack och jag var nere i Stockholm över dagen. Någon sökte igenom mitt arbetsrum. Det var precis då jag hade knäckt bibelkoden och upptäckt bilderna på Järnvägsgatan. Jag hade berättat om det för dig och för Henrik. Martin visste om det eftersom han ordnade så att jag kunde komma in på Hedestads-Kuriren. Hur många fler kände till det?”

”Tja, jag vet ju inte exakt vem Martin pratat med. Men både Birger och Cecilia kände till det. De har diskuterat din jakt på bilder sinsemellan. Även Alexander känner till det. Och, förresten, Gunnar och Helena Nilsson. De var uppe och hälsade på Henrik och blev indragna i samtalet. Och Anita Vanger.”

”Anita? Hon i London.”

”Cecilias syster. Hon flög hem tillsammans med Cecilia när Henrik fick sin hjärtattack, men bodde på hotell och har så vitt jag vet inte varit ut på ön. Precis som Cecilia vill hon inte träffa sin far. Men hon åkte tillbaka igen för en vecka sedan, då Henrik kom ut från intensiven.”

”Var bor Cecilia? Jag såg henne i morse när hon körde över bron, men det är svart och tillbommat i hennes hus.”

”Misstänker du henne?”

”Nej, jag undrar bara var hon bor.”

”Hon bor hos sin bror, Birger. Det är promenadavstånd till Henrik.”

”Vet du var hon är just nu?”

”Nej. Hon är inte uppe hos Henrik i alla fall.”

”Tack”, sa Mikael och reste sig.


Familjen Vanger kretsade runt Hedestads sjukhus. I entréhallen passerade Birger Vanger mot hissarna. Mikael hade inte lust att stöta ihop med honom och väntade till dess att han försvunnit innan han gick ut i entréhallen. Istället stötte han ihop med Martin Vanger vid dörrarna, på nästan exakt samma plats där han träffat Cecilia Vanger vid det föregående besöket. De hälsade och skakade hand.

”Har du varit uppe och hälsat på Henrik?”

”Nej, jag har bara träffat Dirch Frode som hastigast.”

Martin Vanger såg trött och hålögd ut. Det slog Mikael att han hade åldrats väsentligt under det halvår de hade känt varandra. Kampen för att rädda det Vangerska imperiet var kostsam och Henriks plötsliga tillbud hade inte varit uppmuntrande.

”Hur går det för dig?” frågade Martin Vanger.

Mikael markerade omedelbart att han inte hade för avsikt att avbryta och åka hem till Stockholm.

”Jo tack. Det blir mer och mer intressant för var dag som går. När Henrik är friskare hoppas jag kunna tillfredsställa hans nyfikenhet.”


Birger Vanger var bosatt i ett radhus i vitt tegel på andra sidan vägen, på bara fem minuters gångavstånd från sjukhuset. Han hade utsikt mot havet och gästhamnen. Ingen öppnade då Mikael ringde på. Han ringde till Cecilias mobil men fick inget svar. Han satt kvar i bilen en stund och trummade med fingrarna mot ratten. Birger Vanger var ett oskrivet kort i samlingen; född 1939 och följaktligen endast tio år då mordet på Rebecka Jacobsson begicks. Däremot var han tjugosju år när Harriet försvann.

Enligt Henrik Vanger hade Birger och Harriet knappt umgåtts. Han hade vuxit upp hos sin familj i Uppsala och flyttat till Hedestad för att arbeta inom koncernen, men hoppat av efter ett par år och satsat på politiken. Men han hade varit i Uppsala då mordet på Lena Andersson begicks.

Mikael fick ingen rätsida på historien, men incidenten med katten hade skapat en känsla av överhängande hot och av att han började få ont om tid.


Hedebys gamle präst Otto Falk hade varit trettiosex år när Harriet försvann. Han var nu sjuttiotvå, yngre än Henrik Vanger men i avsevärt sämre intellektuell kondition. Mikael sökte rätt på honom på sjukhemmet Svalan, en gul tegelbyggnad en bit upp vid Hedeån i andra änden av staden. Mikael presenterade sig i receptionen och bad att få tala med pastor Falk. Han förklarade att han hade förstått att prästen led av Alzheimers sjukdom och förhörde sig om hur pass kommunicerbar han var. En översköterska gav honom svaret att pastor Falk hade fått sin diagnos tre år tidigare och att sjukdomen hade ett aggressivt förlopp. Falk var kommunicerbar, men han hade uselt närminne, kände inte igen vissa släktingar och var på det hela taget på väg in i dimmorna. Mikael varnades också för att den gamle kunde drabbas av ångestattacker om han blev pressad med frågor som han inte kunde besvara.

Den gamle prästen satt på en parksoffa ute i trädgården tillsammans med tre andra patienter och en vårdare. Mikael tillbringade en timme med att försöka prata med Falk.

Pastor Falk påstod att han mycket väl kom ihåg Harriet Vanger. Han sken upp och beskrev henne som en förtjusande flicka. Mikael blev dock snabbt medveten om att pastorn hade lyckats glömma att hon saknats i snart trettiosju år; han pratade om henne som om han träffat henne nyligen och bad Mikael hälsa till henne och uppmana henne att hälsa på honom någon dag. Mikael lovade att göra det.

När Mikael tog upp vad som hade hänt den dag Harriet försvann blev pastorn förbryllad. Han kom uppenbarligen inte ihåg olyckan på bron. Först mot slutet av deras samtal nämnde han något som fick Mikael att spetsa öronen.

Det var när Mikael förde in samtalet på Harriets intresse för religion som pastor Falk plötsligt blev fundersam. Det var som om ett moln dragit över hans ansikte. Pastorn satt och gungade fram och tillbaka en stund och tittade plötsligt upp på Mikael och frågade vem han var. Mikael presenterade sig igen och den gamle funderade ytterligare en stund. Slutligen skakade han på huvudet och såg irriterad ut.

”Hon är ännu en sökande. Hon måste passa sig och du måste varna henne.”

”Vad ska jag varna henne för?”

Pastor Falk blev plötsligt upprörd. Han skakade på huvudet med sammandragna ögonbryn.

”Hon måste läsa sola scriptura och förstå sufficientia scripturae. Endast så kan hon upprätthålla sola fide. Josef utesluter dem bestämt. De fanns aldrig upptagna i kanon.”

Mikael begrep inte ett dugg men antecknade flitigt. Sedan lutade sig pastor Falk fram mot honom och viskade förtroligt:

”Jag tror att hon är katolik. Hon svärmar för magi och har ännu inte funnit sin Gud. Hon måste vägledas.”

Ordet katolik hade tydligen en negativ klang för pastor Falk.

”Jag trodde att hon var intresserad av pingströrelsen?”

”Nej nej, inte pingströrelsen. Hon söker den förbjudna sanningen. Hon är ingen god kristen.”

Därefter tycktes pastor Falk glömma både Mikael och ämnet och började prata med en av de andra patienterna.


Mikael var hemma på Hedebyön strax efter två på eftermiddagen. Han gick över till Cecilia Vanger och knackade på, men utan framgång. Han provade hennes mobil igen men fick inget svar.

Han monterade en brandvarnare i köket och en i farstun. Han placerade en brandsläckare intill järnspisen utanför dörren till sovrummet och den andra vid toalettdörren. Därefter ordnade han lunch åt sig själv, bestående av kaffe och mackor, och satte sig ute i trädgården där han skrev in anteckningarna från samtalet med pastor Falk på sin iBook. Han funderade en lång stund och lyfte sedan blicken mot kyrkan.

Hedebys nya prästgård var en helt vanlig modern villa, på några minuters promenadavstånd från kyrkan. Mikael knackade på hos pastor Margareta Strandh vid fyratiden och förklarade att han kommit för att söka råd i ett teologiskt spörsmål. Margareta Strandh var en mörkhårig kvinna i hans egen ålder, klädd i jeans och flanellskjorta. Hon var barfota och hade målade tånaglar. Han hade tidigare stött ihop med henne på Susannes Brokafé vid några tillfällen och pratat med henne om pastor Falk. Mikael fick ett vänligt mottagande och blev inbjuden att slå sig ned i hennes trädgård.

Mikael berättade att han hade intervjuat Otto Falk och förklarade vad denne hade sagt, men att han inte hade förstått betydelsen. Margareta Strandh lyssnade, och bad sedan Mikael upprepa ord för ord vad Falk hade sagt. Hon funderade en stund.

”Jag fick tjänst här i Hedeby för bara tre år sedan och har faktiskt aldrig träffat pastor Falk. Han gick i pension flera år tidigare, men jag har förstått att han var tämligen högkyrklig. Det han sa till dig betydde ungefär att hålla sig till skriften allena — sola scriptura — och att den är sufficientia scripturae. Det sistnämnda är ett uttryck som fastslår Skriftens tillräcklighet bland bokstavstroende. Sola fide betyder tron allena eller den rena tron.”

”Jag förstår.”

”Allt detta är så att säga grundläggande dogmer. Det är i stort sett kyrkans plattform och inget ovanligt alls. Han sa helt enkelt: Läs Bibeln — den ger tillräcklig kunskap och borgar för den rena tron.”

Mikael kände sig lite generad.

”Nu måste jag fråga dig i vilket sammanhang det här samtalet fördes?”

”Jag frågade om en människa som han hade träffat för många år sedan och som jag skriver om.”

”En religiös sökare?”

”Något åt det hållet.”

”Okej. Jag tror att jag förstår sammanhanget. Pastor Falk sa två saker till — att Josef utesluter dem bestämt och att de aldrig fanns upptagna i kanon. Är det möjligt att du hörde fel och att han sa Josefus istället för Josef? Det är egentligen samma namn.”

”Det är inte omöjligt”, sa Mikael. ”Jag bandade samtalet om du vill lyssna.”

”Nej, det tror jag inte är nödvändigt. Dessa två meningar fastslår tämligen entydigt vad han syftade på. Josefus var en judisk historieskrivare och sentensen att de fanns aldrig upptagna i kanon torde ha syftat på att de aldrig fanns i den hebreiska kanon.”

”Och det betyder?”

Hon skrattade.

”Pastor Falk påstod att den här personen svärmade för esoteriska källor, närmare bestämt för Apokryferna. Ordet apokryphos betyder dold och Apokryferna är alltså de dolda böckerna som somliga anser mycket kontroversiella och andra anser bör ingå i Gamla testamentet. Det är Tobit, Judit, Ester, Baruk, Syrak, Makabéerböckerna och några andra.”

”Förlåt min okunskap. Jag har hört talas om Apokryferna men aldrig läst dem. Vad är det för speciellt med dessa?”

”Det är egentligen inget speciellt alls med dem, mer än att de tillkom något senare än återstoden av Gamla testamentet. Apokryferna har därför strukits ur den hebreiska bibeln — inte därför att de judiska skriftlärda misstrodde deras innehåll utan helt enkelt därför att de skrivits efter den tid då Guds uppenbarelseverk avslutats. Däremot finns Apokryferna i den gamla grekiska bibelöversättningen. De är inte kontroversiella i till exempel den romersk-katolska kyrkan.”

”Jag förstår.”

”De är dock synnerligen kontroversiella i den protestantiska kyrkan. Under reformationen sökte sig teologerna till den gamla hebreiska bibeln. Martin Luther plockade ut Apokryferna ur reformationens bibel och senare deklarerade Calvin att apokryferna absolut inte fick ligga till grund för trosövertygelser. De innehåller alltså sådant som motsäger eller på något sätt strider mot Claritas Scripturae — Skriftens klarhet.”

”Med andra ord censurerade böcker.”

”Exakt. Apokryferna hävdar till exempel att magi kan praktiseras, att lögn i vissa fall kan vara tillåten och liknande utsagor, som självfallet upprör dogmatiska uttolkare av Skriften.”

”Jag förstår. Så om någon svärmar för religion är det inte otänkbart att Apokryferna dyker upp på läslistan och att en sådan som pastor Falk skulle uppröras av detta.”

”Exakt. Det är nästan oundvikligt att stöta ihop med Apokryferna om du är intresserad av bibelkunskap eller katolsk tro, och det är lika sannolikt att någon som är intresserad av esotErika i allmänhet skulle läsa dem.”

”Du råkar inte ha ett exemplar av Apokryferna?”

Hon skrattade igen. Ett ljust, vänligt skratt.

”Naturligtvis. Apokryferna är faktiskt utgivna som en SOU, en statlig utredning från Bibelkommissionen på 1980-talet.”


Dragan Armanskij undrade vad som var på gång då Lisbeth Salander bad om ett enskilt samtal. Han stängde dörren och viftade ned henne i besöksstolen. Hon förklarade att arbetet för Mikael Blomkvist var avslutat — Dirch Frode skulle betala före månadens slut — men att hon beslutat sig för att hänga kvar i utredningen. Mikael hade erbjudit henne en väsentligt lägre månadslön.

”Jag har en enskild firma”, sa Lisbeth Salander. ”Hittills har jag aldrig tagit något jobb som du inte har gett mig enligt vårt avtal. Det jag vill veta är vad som händer i vår relation om jag tar jobb på egen hand?”

Dragan Armanskij slog ut med händerna.

”Du är egenföretagare, du kan ta in egna jobb hur du vill och debitera efter eget huvud. Jag är bara glad om du tjänar egna pengar. Däremot skulle det vara illojalt av dig att sno åt dig kunder som du får genom oss.”

”Det har jag inga planer på. Jag har fullföljt jobbet enligt det kontrakt vi gjorde med Blomkvist. Det jobbet är nu avslutat. Det här handlar om att jag vill stanna kvar på fallet. Jag skulle göra det gratis.”

”Gör aldrig någonting gratis.”

”Du förstår vad jag menar. Jag vill veta vart den här historien leder. Jag har övertalat Mikael Blomkvist att be Dirch Frode om ett fortsättningsavtal som researchmedarbetare.”

Hon lämnade över kontraktet till Armanskij som ögnade igenom det.

”Med den lönen kan du lika gärna jobba gratis. Lisbeth, du har talang. Du behöver inte jobba för fickpengar. Du vet att du kan tjäna betydligt mer hos mig om du går upp till heltid.”

”Jag vill inte jobba heltid. Men, Dragan, min lojalitet ligger hos dig. Du har varit schyst mot mig sedan jag började här. Jag vill veta om ett sådant här kontrakt är okej med dig så att det inte blir något strul mellan oss.”

”Jag förstår.” Han funderade en stund. ”Det är helt okej. Tack för att du frågade. Om det dyker upp sådana här situationer i framtiden vill jag att du frågar mig så blir det inga missförstånd.”

Lisbeth Salander satt tyst i någon minut medan hon övervägde om det fanns något att tillägga. Hon naglade fast Dragan Armanskij med blicken utan att säga något. Istället nickade hon bara och reste sig och gick, som vanligt utan avskedsfraser. När hon hade fått det besked hon velat ha tappade hon helt intresset för Armanskij. Han log stillsamt. Att hon alls hade frågat honom om råd innebar en ny höjdpunkt i hennes socialiseringsprocess.

Han öppnade en mapp med en rapport om säkerheten på ett museum där en stor utställning av franska impressionister snart skulle öppna. Sedan lade han ned mappen och tittade mot dörren där Salander precis gått ut. Han tänkte på hur hon hade skrattat tillsammans med Mikael Blomkvist på sitt arbetsrum och undrade om hon höll på att bli vuxen eller om det var Blomkvist som lockade. Han kände också en plötslig oro. Han hade aldrig kunnat frigöra sig från känslan att Lisbeth Salander var ett perfekt offer. Och nu jagade hon en galning ute i obygden.


På väg norrut igen gjorde Lisbeth Salander en impulsiv avstickare förbi Äppelvikens sjukhem och hälsade på sin mamma. Bortsett från besöket på midsommaraftonen hade hon inte träffat sin mor sedan jul och hon hade dåligt samvete för att hon så sällan tog sig tid. Ett nytt besök inom loppet av några veckor var rekord.

Hennes mor satt inne i dagrummet. Lisbeth stannade en dryg timme och tog med henne på en promenad ned till ankdammen i parken utanför sjukhuset. Hennes mor fortsatte att blanda ihop Lisbeth med hennes syster. Hon var som vanligt inte riktigt närvarande men verkade oroad över besöket.

När Lisbeth tog adjö ville hennes mor inte släppa taget om hennes hand. Lisbeth lovade att snart besöka henne igen, men modern tittade oroligt och olyckligt efter henne.

Det var som om hon haft en föraning om en annalkande katastrof.


Mikael tillbringade två timmar i trädgården bakom sin stuga med att bläddra i Apokryferna, utan att komma till någon annan insikt än att han slösade bort sin tid.

Däremot slog honom en tanke. Han undrade plötsligt hur religiös Harriet Vanger egentligen hade varit. Intresset för bibelstudier hade uppstått det sista året innan hon försvann. Hon hade länkat ett antal bibelcitat till en serie mord och hade därefter läst inte bara Bibeln ordentligt utan även Apokryferna och intresserat sig för katolicismen.

Hade hon egentligen bedrivit samma undersökning som Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander bedrev trettiosju år senare — var det en mördarjakt som sporrat hennes intresse snarare än religiositet? Pastor Falk hade antytt att hon snarast (i hans ögon) hade varit en sökare och inte en god kristen.

Han avbröts i sina funderingar av att Erika ringde på mobilen.

”Jag ville bara ringa och berätta att jag och Greger åker på semester nästa vecka. Jag blir borta i fyra veckor.”

”Vart ska ni?”

”New York. Greger har en utställning och därefter tänkte vi åka till Karibien. Vi har fått låna ett hus på Antigua av en bekant till Greger och stannar där i två veckor.”

”Det låter härligt. Ha det så bra. Och hälsa Greger.”

”Jag har inte varit riktigt ledig på tre år. Det nya numret är klart och vi har gjort nästan hela nästa nummer. Jag önskar att du kunde gå in som redaktör, men Christer har lovat att ta det.”

”Han kan ringa mig om han behöver hjälp. Hur går det med Janne Dahlman?”

Hon tvekade en stund.

”Han går också på semester nästa vecka. Jag har petat in Henry som tillfällig redaktionssekreterare. Han och Christer sköter butiken.”

”Okej.”

”Jag litar inte på Dahlman. Men han sköter sig. Jag är tillbaka den sjunde augusti.”


Vid sjutiden hade Mikael försökt ringa Cecilia Vanger fem gånger. Han hade SMS:at ett meddelande till henne att ringa honom, men utan att få svar.

Han slog beslutsamt ihop Apokryferna och satte på sig träningsoverallen och låste dörren innan han gav sig iväg på sin dagliga terrängrunda.

Han följde den smala vägen längs stranden innan han vek av in i skogen. Han forcerade snår och rotvältor så snabbt han kunde och kom utmattad fram till Befästningen, med på tok för hög puls. Han stannade vid ett av de gamla skyttefästena och stretchade i några minuter.

Plötsligt hörde han en skarp knall samtidigt som en kula slog in i en grå betongmur någon centimeter från hans huvud. Därefter kände han smärta vid hårfästet då splitter rev upp ett djupt jack.

I vad som tycktes vara en evighet stod Mikael paralyserad och oförmögen att inse vad som hade hänt. Sedan kastade han sig handlöst ned i skyttevärnet och slog sig nästan fördärvad då han landade på skuldran. Det andra skottet föll i samma ögonblick som han kastade sig. Kulan träffade betongfundamentet där han just hade stått.

Mikael kom på fötter och såg sig omkring. Han befann sig ungefär i befästningens mitt. Till höger och vänster löpte trånga, meterdjupa, överväxta passager till skyttevärn som var utspridda längs en linje på drygt tvåhundrafemtio meter. Hukande började han springa söderut genom labyrinten.

Han hörde plötsligt ett eko av kapten Adolfssons oefterhärmliga röst på en vinterövning på fältjägarskolan i Kiruna. För helvete, Blomkvist, håll ned skallen om du inte vill få röven bortskjuten. Fortfarande, tjugo år senare, mindes han de extra övningar som kapten Adolfsson brukade kommendera.

Efter ungefär sextio meter stannade han med dunkande hjärta och hämtade andan. Han kunde inte höra några andra ljud än sin egen andhämtning. Det mänskliga ögat uppfattar rörelse mycket snabbare än former och skepnader. Rör dig långsamt då du spanar. Mikael höjde långsamt blicken någon centimeter ovanför värnets kant. Solen låg rakt framför honom och gjorde det omöjligt att urskilja detaljer, men han kunde inte se någon rörelse.

Mikael drog ned huvudet igen och fortsatte till det sista skyttevärnet. Det spelar ingen roll hur bra vapen fienden har. Om han inte kan se dig så kan han inte träffa dig. Skydd, skydd, skydd. Se till att du aldrig är exponerad.

Mikael befann sig nu ungefär trehundra meter från gränsen till Östergårdens hemman. Fyrtio meter från honom fanns en halvt ogenomtränglig snårskog med mängder av sly. Men för att nå snårskogen måste han ta sig från skyttevärnet ned för en brant där han skulle vara helt exponerad. Det var den enda vägen ut. I ryggen hade han havet.

Mikael satte sig på huk och funderade. Han blev plötsligt medveten om smärtan i tinningen och upptäckte att han blödde ymnigt och att hans t-tröja var genomdränkt av blod. Fragment från kulan eller splitter från betongfundamentet hade rivit upp ett djupt jack i hårfästet. Skalpsår slutar aldrig blöda, tänkte han innan han åter koncentrerade sig på sin belägenhet. Ett skott hade kunnat vara ett vådaskott. Två skott betydde att någon hade försökt döda honom. Han visste inte om skytten fanns kvar därute och hade laddat om och väntade på att han skulle visa sig.

Han försökte lugna sig och tänka rationellt. Valet bestod i att vänta eller på något sätt ta sig därifrån. Om skytten fanns kvar var det senare alternativet avgjort olämpligt. Men om han väntade kunde skytten lugnt promenera upp till Befästningen och leta rätt på honom och skjuta honom på nära håll.

Han (eller hon?) kan inte veta om jag gått till höger eller vänster. Gevär, kanske en älgstudsare. Förmodligen med kikarsikte. Det betydde att skytten hade ett begränsat synfält om han spanade efter Mikael genom linsen.

Om du är i trångmål — ta initiativet. Det är bättre än att vänta. Han avvaktade och lyssnade efter ljud i två minuter, hävde sig därefter upp ur skyttevärnet och hasade ned för branten så snabbt han kunde.

Ett tredje skott brann av då han var halvvägs vid snåren, men kulan missade grovt. I nästa ögonblick kastade han sig raklång genom ridån av sly och rullade genom ett hav av brännässlor. Han var omedelbart på fötter och började hukande röra sig från skytten. Efter femtio meter stannade han och lyssnade. Plötsligt hörde han en gren som knakade någonstans mellan honom och befästningen. Han gled försiktigt ned på mage.

Ålning medelst hasning hade varit ett annat av kapten Adolfssons favorituttryck. Mikael avverkade de följande hundrafemtio metrarna långt nere i undervegetationen. Han rörde sig ljudlöst och gav noga akt på kvistar och grenar. Vid två tillfällen hörde han plötsliga knakanden inne i snårskogen. Det första tycktes komma från hans omedelbara närhet, kanske tjugo meter till höger om den plats där han befann sig. Han stelnade till och låg blickstilla. Efter en stund höjde han försiktigt huvudet och spanade men kunde inte se någon. Han låg länge stilla med nerverna på helspänn, beredd till flykt eller möjligen ett desperat motangrepp om fienden skulle gå rakt på honom. Nästa knakande han hörde var från betydligt längre avstånd. Därefter tystnad.

Han vet att jag är här. Men har han placerat sig någonstans och väntar på att jag ska börja röra på mig eller har han dragit sig tillbaka?

Han fortsatte att röra sig genom undervegetationen till dess att han kom fram till stängslet vid Östergårdens betesmark.

Det här var nästa kritiska ögonblick. En stig följde utsidan av stängslet. Han låg raklång på marken och spanade. Han kunde skymta husen rakt fram, ungefär fyrahundra meter upp på en svag sluttning, och till höger om husen såg han ett dussin betande kor. Varför hade ingen hört skotten och kommit för att undersöka? Sommar. Det är inte säkert att någon är hemma just nu.

Att ge sig ut på betesmarken var det inte tal om — där skulle han vara helt oskyddad — men den raka stigen längs stängslet var å andra sidan den plats han själv skulle ha placerat sig på för att få fritt skottfält. Han drog sig försiktigt tillbaka in i snåren till dess att de upphörde och en gles tallskog tog vid.


Mikael tog omvägen runt Östergårdens ägor och Söderberget hem. Då han passerade Östergården konstaterade han att bilen var borta. På toppen av Söderberget stannade han och betraktade Hedeby. I de gamla fiskebodarna i småbåtshamnen fanns sommargäster; några kvinnor satt i baddräkter på en brygga och pratade med varandra. Han kände doften av en utomhusgrill. Några barn plaskade vid bryggorna i småbåtshamnen.

Mikael tittade på sitt armbandsur. Strax efter åtta. Det var femtio minuter sedan skotten hade fallit. Gunnar Nilsson vattnade gräsmattan på sin tomt med bar överkropp och shorts. Hur länge har du varit där? Henrik Vangers hus var tomt så när som på hushållerskan Anna Nygren. Harald Vangers hus verkade öde som alltid. Han såg plötsligt Isabella Vanger i trädgården bakom sitt hus. Hon satt där och tycktes prata med någon. Det tog en sekund för Mikael att inse att det var den sjukliga Gerda Vanger, född 1922 och bosatt med sin son Alexander Vanger i ett av husen bortom Henrik. Han hade aldrig träffat henne men sett henne på tomten vid några enstaka tillfällen. Cecilia Vangers hus tycktes öde, men plötsligt såg Mikael en lampa tändas i hennes kök. Hon är hemma. Hade skytten varit en kvinna? Att Cecilia Vanger kunde hantera ett gevär tvivlade han inte en sekund på. Längre bort kunde han se Martin Vangers bil på gårdsplanen framför hans hus. Hur länge har du varit hemma?

Eller var det någon annan, som han inte ens hade tänkt på ännu? Frode? Alexander? För många möjligheter.

Han klättrade ned från Söderberget och följde vägen in i byn och gick omedelbart hem till sig utan att möta någon. Det första han blev medveten om var att dörren till stugan stod på glänt. Han hukade nästan instinktivt. Sedan kände han doften av kaffe och skymtade Lisbeth Salander genom köksfönstret.


Lisbeth hörde Mikael i farstun och vände sig mot honom. Hon stelnade till. Hans ansikte såg förfärligt ut, med utsmetat blod som börjat levra sig. Den vänstra sidan av hans vita t-tröja var genomdränkt av blod. Han tryckte en tygtrasa mot huvudet.

”Det är ett skalpsår som blöder utav bara fan, men det är ingen fara”, sa Mikael innan hon hunnit säga något.

Hon vände sig och plockade fram förbandslådan som stod i skafferiet, och som endast innehöll två paket plåster, myggstift och en liten rulle kirurgtejp. Han drog av sig kläderna och släppte dem på golvet, sedan gick han ut i badrummet och tittade sig i badrumsspegeln.

Såret i tinningen var ett ungefär tre centimeter långt snitt, så djupt att Mikael kunde lyfta upp en stor köttflik. Det blödde fortfarande och borde sys, men det skulle förmodligen läka om han tejpade, trodde han. Han fuktade en handduk och torkade av sig i ansiktet.

Han höll handduken mot tinningen medan han ställde sig under duschen och blundade. Sedan slog han knytnäven mot kaklet så hårt att han skrapade knogarna. Fuck you, tänkte han. Jag ska ta dig.

När Lisbeth rörde vid hans arm ryckte han till som om han hade fått en elektrisk stöt och stirrade på henne med sådan vrede i ögonen att hon ofrivilligt tog ett steg bakåt. Hon gav honom en tvål och gick ordlöst tillbaka ut i köket.


Mikael lade på tre bitar kirurgtejp då han hade duschat färdigt. Han gick in i sovrummet, satte på sig rena blåjeans och en ny t-tröja och tog mappen med utprintade bilder med sig. Han var så arg att han nästan skakade.

”Stanna här”, röt han till Lisbeth Salander.

Han promenerade över till Cecilia Vanger och satte handen på dörrklockan. Det dröjde en och en halv minut innan hon öppnade.

”Jag vill inte träffa dig”, sa hon. Sedan såg hon hans ansikte, där blod redan börjat sippra igenom tejpen. ”Vad har du gjort?”

”Släpp in mig. Vi måste prata.”

Hon tvekade.

”Vi har inget att prata om.”

”Nu har vi något att prata om och du kan antingen diskutera det här på trappen eller inne i köket.”

Mikaels röst var så sammanbiten att Cecilia Vanger tog ett steg åt sidan och släppte in honom. Han marscherade in till hennes köksbord.

”Vad har du gjort?” frågade hon igen.

”Du påstår att mitt grävande efter sanningen om Harriet Vanger är en fåfäng sysselsättningsterapi för Henrik. Det är möjligt, men för en timme sedan försökte någon skjuta skallen av mig och i natt var det någon som lämnade en styckad katt på min farstubro.”

Cecilia Vanger öppnade munnen, men Mikael avbröt henne.

”Cecilia, jag skiter i vad du har för hang-ups och vad du grubblar på och att du plötsligt hatar blotta åsynen av mig. Jag kommer aldrig att gå i närheten av dig igen och du behöver inte vara rädd att jag ska besvära dig eller hänga efter dig. Just nu önskar jag att jag aldrig hade hört talas om vare sig dig eller någon annan i familjen Vanger. Men jag vill ha svar på mina frågor. Ju snabbare du svarar, desto snabbare blir du av med mig.”

”Vad vill du veta?”

”Ett: Var fanns du för en timme sedan?”

Cecilia blev mörk i ansiktet.

”För en timme sedan var jag inne i Hedestad. Jag kom hit för en halvtimme sedan.”

”Kan någon vittna om var du befann dig?”

”Inte vad jag vet. Jag behöver inte stå till svars inför dig.”

”Två: Varför öppnade du fönstret i Harriet Vangers rum den dag hon försvann?”

”Vad?”

”Du hörde frågan. I alla år har Henrik försökt lista ut vem som öppnade fönstret i Harriets rum, precis under de kritiska minuter då hon försvann. Alla har förnekat att de gjorde det. Någon ljuger.”

”Och vad i helvete får dig att tro att det var jag som gjorde det?”

”Den här bilden”, sa Mikael och slängde ned det suddiga fotografiet på hennes köksbord.

Cecilia Vanger gick fram till bordet och betraktade bilden. Mikael tyckte sig kunna utläsa häpnad och rädsla. Hon tittade upp på honom. Mikael kände plötsligt hur en liten rännil av blod rann ned för hans kind och droppade på hans tröja.

”Det fanns ett sextiotal personer på ön den där dagen” sa han. ”Tjugoåtta var kvinnor. Fem eller sex hade axellångt blont hår. En enda av dessa hade en ljus klänning på sig.”

Hon stirrade intensivt på bilden.

”Och du tror att det där skulle vara jag?”

”Om det inte är du så skulle jag väldigt gärna vilja veta vem du tror att det är. Den här bilden har aldrig tidigare varit känd. Jag har haft den i flera veckor nu och försökt prata med dig. Jag är förmodligen en idiot, men jag har inte visat den för Henrik eller någon annan eftersom jag är livrädd för att misstänkliggöra dig eller göra dig illa. Men jag måste få ett svar.”

”Du ska få ett svar.” Hon höll upp bilden och räckte den till honom. ”Den där dagen var jag inte inne i Harriets rum. Det är inte jag på bilden. Jag hade inte ett dugg med hennes försvinnande att göra.”

Hon gick bort till ytterdörren.

”Du har fått ditt svar. Nu vill jag att du går. Jag tror att du bör be en läkare titta på det där såret.”


Lisbeth Salander körde honom till Hedestads sjukhus. Det räckte med två stygn och ett rejält plåster för att försluta såret. Han fick kortisonsalva för utslagen efter brännässlorna på halsen och händerna.

När de lämnade sjukhuset satt Mikael en lång stund och undrade om han inte borde gå till polisen. Han såg plötsligt rubrikerna framför sig. Förtalsdömde journalisten i skottdrama. Han ruskade på huvudet. ”Kör hem”, sa han till Lisbeth.

Då de återkom till Hedebyön hade det mörknat, vilket passade Lisbeth Salander utmärkt. Hon ställde en sportbag på köksbordet.

”Jag lånade utrustning från Milton Security och det är dags att göra bruk av den nu. Sätt på kaffet så länge.”

Hon placerade fyra batteridrivna rörelsedetektorer runt huset och förklarade att om någon gick närmare än sex sju meter skulle en radiosignal sätta igång ett litet piplarm som hon installerade i Mikaels sovrum. Samtidigt skulle två ljuskänsliga videokameror som hon placerat i träd på baksidan och på framsidan av stugan börja sända signaler till en PC laptop som hon ställde i skåpet i farstun. Hon maskerade kamerorna med mörkt tyg så att bara objektivet syntes.

En tredje kamera placerade hon i en fågelholk ovanför dörren. För att få in kabeln borrade hon ett hål rakt genom väggen. Objektivet var riktat mot vägen och gången från grinden upp till ytterdörren. Den tog en lågupplöst bild varje sekund och lagrade på hårddisken i ytterligare en PC laptop i garderoben.

Därefter installerade hon en tryckkänslig dörrmatta i farstun. Om någon lyckades undvika IR-detektorerna och tog sig in i huset skulle en siren på 115 decibel gå igång. Lisbeth demonstrerade hur han skulle stänga av detektorerna med en nyckel till en dosa hon hade placerat i garderoben. Hon hade också lånat en nattkikare som hon placerade på bordet i arbetsrummet.

”Du lämnar inte mycket åt slumpen”, sa Mikael och hällde upp kaffe till henne.

”En sak till. Inga fler joggingturer innan vi löst det här.”

”Tro mig. Jag har tappat intresset för motion.”

”Det är inget skämt. Det här började som en historisk gåta men i morse låg en död katt på trappen och i kväll försökte någon skjuta skallen av dig. Vi är någon på spåren.”

De åt en sen middag med kallskuret och potatissallad. Mikael var plötsligt dödstrött och hade en blixtrande huvudvärk. Han orkade inte prata utan gick och lade sig.

Lisbeth Salander stannade uppe och läste vidare i utredningen till tvåtiden på natten. Uppdraget i Hedeby hade utvecklats till något både hotfullt och komplicerat.

KAPITEL 23: Fredag 11 juli

Mikael vaknade klockan sex av att solen sken honom rakt i ansiktet genom en springa i gardinerna. Huvudet värkte obestämt och det gjorde ont då han fingrade på plåstret. Lisbeth Salander låg på mage med armen över honom. Han tittade ned på draken som sträckte sig över hennes rygg, från det högra skulderbladet och ned till skinkan.

Han räknade hennes tatueringar. Förutom draken på ryggen och getingen på halsen hade hon en slinga runt ena ankeln, en annan slinga runt biceps på vänster arm, ett kinesiskt tecken på höften och en ros på vaden. Med undantag för draken var tatueringarna små och diskreta.

Mikael klättrade försiktigt ur sängen och drog för gardinen. Han gick på toaletten och tassade därefter tillbaka till sängen och försökte krypa ned utan att väcka henne.

Ett par timmar senare åt de frukost ute i trädgården. Lisbet Salander tittade på Mikael.

”Vi har en gåta att lösa. Hur gör vi det här?”

”Summerar de fakta vi har. Försöker hitta fler.”

”Ett faktum är att någon i vår närhet är ute efter dig.”

”Frågan är bara varför? Är det för att vi håller på att lösa mysteriet med Harriet eller för att vi har hittat en okänd seriemördare?”

”Det måste hänga ihop.”

Mikael nickade.

”Om Harriet lyckades lista ut att det fanns en seriemördare måste det ha varit någon i hennes närhet. Tittar vi på persongalleriet på 1960-talet så fanns det åtminstone två dussin möjliga kandidater. I dag finns det knappt någon av dem kvar mer än Harald Vanger, och jag tror helt enkelt inte att det är han som vid snart nittiofem springer omkring med ett gevär i Fröskogen. Han skulle knappt orka lyfta en älgstudsare. Personerna är antingen för gamla för att vara farliga i dag eller för unga för att ha varit med på 1950-talet. Då är vi tillbaka på ruta ett igen.”

”Om det inte är så att det är två personer som samarbetar. En äldre och en yngre.”

”Harald och Cecilia. Jag tror inte det. Jag tror att hon talade sanning när hon påstod att det inte var hon i fönstret.”

”Men vem var det då?”

De slog upp Mikaels iBook och ägnade den följande timmen åt att än en gång detaljgranska alla människor som syntes på bilderna från olyckan på bron.

”Jag kan inte tänka mig annat än att alla människor i byn måste ha varit nere och tittat på uppståndelsen. Det var september. De flesta har på sig jackor eller tröjor. Det finns bara en person som har långt blont hår och ljus klänning.”

”Cecilia Vanger syns på väldigt många bilder. Hon tycks röra sig fram och tillbaka. Mellan husen och folket som tittar på olyckan. Här pratar hon med Isabella. Här står hon tillsammans med prästen Falk. Här är hon med Greger Vanger, mellanbrodern.”

”Vänta”, sa Mikael plötsligt. ”Vad har Greger i handen?”

”Något fyrkantigt. Det ser ut som en låda av något slag.”

”Det är ju en Hasselbladare. Han hade också en kamera.”

De spelade upp bilderna ytterligare en gång. Greger syntes på flera bilder, men var ofta skymd. På en bild syntes det tydligt att han hade en fyrkantig låda i handen.

”Jag tror att du har rätt. Det är en kamera.”

”Vilket betyder att vi måste ge oss ut på ny bildjakt.”

”Okej, vi lämnar det så länge”, sa Lisbeth Salander. ”Låt mig formulera en hypotes.”

”Var så god.”

”Vad sägs om att någon i den yngre generationen känner till att någon i den äldre generationen var en seriemördare men inte vill att det ska komma ut. Familjens heder och allt det där. Det skulle betyda att det är två personer inblandade men att de inte samarbetar. Mördaren kan vara död sedan länge medan vår plågoande bara vill att vi ska lägga ned allting och åka hem.”

”Jag har tänkt på det”, svarade Mikael. ”Men varför i så fall lägga en styckad katt på vår bro? Det är en direkt referens till morden.” Mikael knackade på Harriets bibel. ”Återigen en parodi på lagen om brännoffer.”

Lisbeth Salander lutade sig bakåt och tittade upp mot kyrkan medan hon eftertänksamt citerade Bibeln. Det lät som om hon pratade för sig själv.

”Och han skall slakta ungtjuren inför Herrens ansikte; och Arons söner, prästerna, skola bära fram blodet, och de skola stänka blodet runt omkring på det altare som står vid ingången till uppenbarelsetältet. Och han skall draga av huden på brännoffersdjuret och dela det i dess stycken.”

Hon tystnade och blev plötsligt medveten om att Mikael betraktade henne med ett spänt ansiktsuttryck. Han slog upp inledningen till Leviticus.

”Kan du vers 12 också?”

Lisbeth var tyst.

”Och han skall…” började Mikael och nickade åt henne.

”Och han skall dela det i dess stycken och frånskilja dess huvud och ister; och prästen skall lägga detta ovanpå veden som ligger på altarets eld.” Hennes röst var iskall.

”Och nästa vers?”

Hon reste sig plötsligt.

”Lisbeth, du har fotografiskt minne”, utbrast Mikael häpet. ”Det är därför du läser sidorna i utredningen på tio sekunder.”

Reaktionen var nästan explosiv. Hennes blick naglade fast Mikael med sådant ursinne att han häpnade. Sedan fylldes hennes ögon med förtvivlan och hon vände sig plötsligt om och sprang mot grinden.

”Lisbeth”, ropade Mikael häpet efter henne.

Hon försvann upp för landsvägen.


Mikael bar in hennes dator, kopplade på larmet och låste ytterdörren innan han gav sig iväg och letade efter henne. Han hittade henne tjugo minuter senare på en brygga nere i småbåtshamnen, där hon satt och doppade fötterna i vattnet och rökte en cigarett. Hon hörde honom komma ut på bryggan och han såg hennes axlar stelna till en aning. Han stannade två meter ifrån henne.

”Jag vet inte vad jag gjorde för fel, men det var inte min mening att göra dig upprörd.”

Hon svarade inte.

Han gick fram och satte sig bredvid henne och lade försiktigt sin hand på hennes axel.

”Snälla Lisbeth, prata med mig.”

Hon vred huvudet och tittade på honom.

”Det finns inget att prata om”, sa hon. ”Jag är ett freak helt enkelt.”

”Jag skulle vara glad om jag hade hälften så bra minne som du.”

Hon kastade cigarettfimpen i vattnet.

Mikael satt tyst en lång stund. Vad ska jag säga? Du är en helt vanlig tjej. Det gör väl inget om du är lite annorlunda. Vad har du för självbild egentligen?

”Jag har tyckt att du varit annorlunda ända sedan den första sekund jag såg dig”, sa han. ”Och vet du en sak? Det var mycket länge sedan jag spontant tyckte så väldigt bra om någon från första stund.”

Några barn kom ut från en stuga på andra sidan hamnen och kastade sig i vattnet. Eugen Norman, målaren som Mikael ännu inte växlat ett enda ord med, satt på en stol utanför sitt hus och sög på en pipa och betraktade Mikael och Lisbeth.

”Jag vill väldigt gärna vara din vän, om du vill ha mig som vän”, sa Mikael. ”Men det måste du bestämma. Jag går tillbaka till stugan och sätter på mera kaffe. Kom hem när du känner för det.”

Han reste sig och lämnade henne i fred. Han hade bara hunnit halvvägs upp för backen då han hörde hennes steg bakom sig. De gick tillbaka tillsammans utan att säga något.


Hon hejdade honom just när de kom fram till stugan.

”Jag höll på att formulera en tanke… Vi pratade om att allting är en parodi på Bibeln. Visserligen styckade han en katt, men jag antar att det var svårt att få tag på en oxe. Men han följer grundstoryn. Jag undrar…”

Hon tittade upp mot kyrkan.

”… och de skola stänka blodet runt omkring på det altare som står vid ingången till uppenbarelsetältet …”

De gick över bron och upp till kyrkan och såg sig omkring. Mikael kände på kyrkporten, den var låst. De vandrade runt en liten stund och tittade på gravstenarna på måfå och kom till kapellet som stod en bit ned mot vattnet. Helt plötsligt spärrade Mikael upp ögonen. Det var inte ett kapell utan en gravkrypta. Ovanför dörren kunde han läsa det uthuggna namnet Vanger och en strof på latin, som han inte visste vad den betydde.

”Att till tidens ände vila”, sa Lisbeth Salander.

Mikael tittade på henne. Hon ryckte på axlarna.

”Jag såg den strofen någonstans”, sa hon.

Mikael gapskrattade plötsligt. Hon stelnade till och såg först ilsken ut, men insåg att han inte skrattade åt henne utan åt det dråpliga i situationen och slappnade av.

Mikael kände på porten. Den var låst. Han funderade en stund och sa till Lisbeth att slå sig ned och vänta på honom. Mikael gick över till Anna Nygren och knackade på. Han förklarade att han ville titta närmare på familjen Vangers gravkapell och undrade var Henrik förvarade nyckeln. Anna såg tveksam ut men gav med sig då Mikael påminde om att han arbetade direkt för Henrik. Hon hämtade nyckeln från hans skrivbord.

Så fort Mikael och Lisbeth slog upp porten visste de att de haft rätt. Stanken av bränt kadaver och förkolnade rester låg tung i luften. Men kattplågaren hade inte gjort någon brasa. I ett hörn stod en blåslampa av det slag som skidåkare använder för att valla skidorna. Lisbeth plockade upp sin digitalkamera ur en ficka i jeanskjolen och tog några bilder. Hon tog blåslampan med sig.

”Det kan bli bevismaterial. Han kanske har lämnat fingeravtryck”, sa hon.

”Visst, vi kan be alla i familjen Vanger att lämna fingeravtryck”, sa Mikael sarkastiskt. ”Det skulle vara roande att se dig försöka få Isabellas.”

”Det finns sätt”, svarade Lisbeth.

Det var gott om blod på golvet och där fanns också en bultsax som de förmodade hade använts för att klippa av katthuvudet.

Mikael tittade sig omkring. En upphöjd huvudgrav tillhörde Alexandre Vangeersad och fyra gravsättningar i golvet härbärgerade de tidigaste familjemedlemmarna. Därefter hade familjen Vanger uppenbarligen övergått till kremering. Ett trettiotal luckor i väggen hade namn på medlemmar i klanen. Mikael följde familjekrönikan framåt och undrade var de begravde familjemedlemmar som inte fick plats i kapellet — de som kanske inte ansågs tillräckligt betydelsefulla.


”Då vet vi”, sa Mikael när de korsade bron. ”Vi jagar en komplett galning.”

”Hur menar du?”

Mikael hejdade stegen mitt på bron och lutade sig mot broräcket.

”Om det hade varit en vanlig knäppskalle som försökt skrämma oss så hade han tagit ned katten i garaget eller till och med ut i skogen. Han gick till familjekapellet. Det är tvångsmässigt. Tänk på vilken risk han måste ha tagit. Det är sommar och folk är faktiskt ute och promenerar på nätterna. Vägen över kyrkogården är en genväg mellan norra och södra Hedeby. Även om han stängde porten så måste katten ha levt rövare och det måste ha luktat bränt.”

”Han?”

”Jag tror inte att Cecilia Vanger smög omkring med en blåslampa häromnatten.”

Lisbeth ryckte på axlarna.

”Jag litar inte på någon av de här figurerna, inklusive Frode och din Henrik. Det där är en släkt som kommer att blåsa dig om de får en chans. Så vad gör vi nu?”

Det var tyst en stund. Sedan måste Mikael fråga:

”Jag har listat ut rätt många hemligheter om dig. Hur många är det som känner till att du är en hacker?”

”Ingen.”

”Ingen utom jag, menar du.”

”Vart vill du komma?”

”Jag vill veta om du är okej med mig. Om du litar på mig?”

Hon betraktade honom en lång stund. Till sist ryckte hon åter på axlarna.

”Det är inget jag kan göra något åt.”

”Litar du på mig”, envisades Mikael.

”Tills vidare”, svarade hon.

”Bra. Låt oss ta en promenad till Dirch Frode.”


Advokat Frodes fru, som såg Lisbeth Salander för första gången, betraktade henne storögt samtidigt som hon log artigt och visade ut dem till trädgården på baksidan. Frode sken upp då han såg Lisbeth. Han reste sig och hälsade artigt.

”Bra att jag fick träffa dig”, sa han. ”Jag har haft dåligt samvete för att jag inte nog uttryckt min tacksamhet över det utomordentliga arbete du gjort för oss. Både i vintras och nu i sommar.”

Lisbeth blängde misstänksamt på honom.

”Jag fick betalt”, sa hon.

”Det var inte det. Jag hade förutfattade meningar om dig när jag såg dig. Det ber jag om ursäkt för.”

Mikael blev överraskad. Dirch Frode var kapabel att be en tjugofemårig piercad och tatuerad flicka om ursäkt för något han inte ens behövde ursäkta sig för. Advokaten klättrade plötsligt ett par pinnhål i Mikaels ögon. Lisbeth Salander tittade rakt fram och ignorerade honom.

Frode såg på Mikael.

”Vad har du gjort i pannan?”

De slog sig ned. Mikael summerade det senaste dygnets utveckling. Då han berättade hur någon skjutit tre skott mot honom ute vid befästningen flög Frode upp. Han verkade genuint upprörd.

”Detta är ju fullkomligt vansinnigt.” Han gjorde en paus och spände ögonen i Mikael. ”Jag är ledsen, men detta måste få ett slut. Jag kan inte riskera era liv. Jag måste prata med Henrik och bryta kontraktet.”

”Sätt dig”, sa Mikael.

”Du förstår inte…”

”Det jag förstår är att jag och Lisbeth har kommit så nära att den som ligger bakom det här agerar sinnesförvirrat och i panik. Vi har några frågor. För det första: Hur många nycklar finns det till familjen Vangers gravkapell och vilka personer har en sådan?”

Frode funderade en stund.

”Sanningen att säga så vet jag inte. Jag skulle tro att flera familjemedlemmar har tillgång till kapellet. Jag vet att Henrik har nyckel och att Isabella brukar sitta där ibland, men jag vet inte om hon har egen nyckel eller lånar av Henrik.”

”Okej. Du sitter fortfarande i Vangerkoncernens styrelse. Finns det något företagsarkiv? Ett bibliotek eller liknande, där det samlas pressklipp och information om företaget genom åren?”

”Ja, det finns det. På huvudkontoret inne i Hedestad.”

”Vi behöver få tillgång till det. Finns det gamla personaltidningar och sådant där också?”

”Jag måste än en gång svara att jag inte vet. Jag har inte själv varit i arkivet på åtminstone trettio år. Men du ska tala med en kvinna som heter Bodil Lindgren och är ansvarig för hur alla papper i koncernen bevaras.”

”Kan du ringa henne och se till att Lisbeth får en möjlighet att besöka arkivet redan nu i eftermiddag. Hon vill läsa alla gamla pressklipp om Vangerkoncernen. Det är utomordentligt viktigt att hon får tillgång till allt som kan vara av intresse.”

”Det kan jag nog ordna. Något mer?”

”Ja, Greger Vanger hade en Hasselbladare i handen den dag broolyckan ägde rum. Det betyder att också han kan ha fotograferat. Var kan de bilderna ha hamnat efter hans död?”

”Svårt att säga, men hos hans änka eller son är väl den mest naturliga gissningen.”

”Kan du…”

”Jag ringer till Alexander och frågar.”


”Vad ska jag leta efter?” undrade Lisbeth Salander när de lämnade Frode och passerade bron på väg tillbaka till ön.

”Pressklipp och personaltidningar. Jag vill att du läser igenom allt du kan hitta i anslutning till de datum då morden begicks på 1950- och 1960-talet. Anteckna allt du reagerar på eller som du upplever som det minsta märkvärdigt. Jag tror att det är bäst att du gör den biten. Du har bättre minne än jag, har jag förstått.”

Hon boxade honom i sidan. Fem minuter senare knattrade hennes lättviktare över bron.


Mikael skakade hand med Alexander Vanger. Merparten av den tid som Mikael tillbringat i Hedeby hade Alexander varit bortrest och Mikael hade tidigare bara träffat honom som hastigast. Han var tjugo år då Harriet försvann.

”Dirch Frode sa att du ville titta på gamla bilder.”

”Din pappa hade en Hasselblad.”

”Det stämmer. Den finns fortfarande kvar, men ingen använder den.”

”Du vet att jag forskar i vad som hände med Harriet på uppdrag av Henrik.”

”Jag har förstått det. Och det finns många som inte är särskilt glada över den saken.”

”Det må så vara. Du behöver naturligtvis inte visa mig någonting.”

”Äsch. Vad vill du se?”

”Om din pappa tog några bilder dagen då Harriet försvann.”

De gick upp på vinden. Det tog några minuter innan Alexander lyckades lokalisera en kartong med en stor mängd osorterade bilder.

”Du kan låna hem hela lådan”, sa han. ”Om det finns några så finns de där.”

Mikael tillbringade en timme med att sortera bilderna i Greger Vangers kvarlämnade kartong. Som illustrationer till familjekrönikan innehöll kartongen godbitar, däribland en mängd bilder av Greger Vanger tillsammans med 1940-talets store svenske nazistledare Sven Olof Lindholm. Mikael lade dessa åt sidan.

Han hittade flera kuvert med bilder som Greger Vanger uppenbarligen tagit själv och som visade olika personer och familjesammankomster, samt en mängd typiska semesterbilder från fjällfiske och en Italienresa med familjen. De hade bland annat besökt lutande tornet i Pisa.

Så småningom hittade han fyra bilder från tankbilsolyckan. Trots sin synnerligen professionella kamera var Greger en usel fotograf. Bilderna zoomade antingen in på själva tankbilen eller visade folk bakifrån. Han hittade en enda bild där Cecilia Vanger syntes i halvprofil.

Mikael scannade in bilderna, men visste redan att de inte skulle tillföra något. Han packade ihop kartongen igen och åt en smörgås medan han funderade. Vid tretiden gick han upp till Anna Nygren.

”Jag undrar om Henrik har fler fotoalbum än de som ingår i hans forskning om Harriet?”

”Ja, Henrik har ju alltid varit fotointresserad, ända sedan han var ung, har jag förstått. Han har många album uppe i arbetsrummet.”

”Kan du visa mig?”

Anna Nygren tvekade. Det var en sak att lämna ut nyckeln till gravkapellet — där styrde i vilket fall Gud — och en helt annan att släppa in Mikael i Henriks Vangers arbetsrum. Där styrde nämligen Guds överordnade. Mikael föreslog att Anna skulle ringa till Dirch Frode om hon var tveksam. Till sist gick hon motvilligt med på att släppa in Mikael. Ungefär en hyllmeter längst nere vid golvet bestod enbart av pärmar fyllda med fotografier. Mikael satte sig vid Henriks arbetsbord och slog upp det första albumet.

Henrik Vanger hade sparat alla möjliga familjebilder. Många var uppenbarligen från långt före hans tid. Några av de äldsta bilderna var daterade till 1870-talet och visade barska män och strama kvinnor. Där fanns bilder på Henriks föräldrar och andra släktingar. En bild visade hur Henriks pappa firade midsommar med goda vänner i Sandhamn 1906. En annan Sandhamnsbild visade Fredrik Vanger och hans fru Ulrika tillsammans med Anders Zorn och Albert Engström vid ett bord med öppnade buteljer. Han hittade en tonårig kostymklädd Henrik Vanger på cykel. Andra bilder visade människor på fabriksgolv och i direktionsrum. Han hittade sjökapten Oskar Granath som mitt under brinnande krig hade transporterat Henrik och hans älskade Edith Lobach till säkerheten i Karlskrona.

Anna kom upp med en kopp kaffe till honom. Han tackade. Han kom fram till modern tid och bläddrade förbi bilder som visade Henrik Vanger i sin krafts dagar då han invigde fabriker eller skakade hand med Tage Erlander. En bild från tidigt 60-tal visade Henrik och Marcus Wallenberg. De två kapitalisterna stirrade bistert på varandra och uppenbarligen rådde ingen större kärlek dem emellan.

Han bläddrade framåt och stannade plötsligt på ett uppslag där Henrik hade skrivit Familjeråd 1966 med blyerts. Två färgbilder visade herrar som pratade och rökte cigarr. Mikael kände igen Henrik, Harald, Greger och flera av de manliga ingiftena i Johan Vangers gren av familjen. Två bilder visade middagen, där ett fyrtiotal män och kvinnor satt till bords och tittade in i kameran. Mikael insåg plötsligt att bilderna var tagna efter att dramatiken på bron var över men innan någon var medveten om att Harriet hade försvunnit. Han studerade deras ansikten. Det här var den middag som hon skulle ha varit med på. Visste någon av herrarna redan att hon var borta? Bilderna gav inget svar.

Sedan satte Mikael plötsligt kaffet i vrångstrupen. Han hostade och satte sig häftigt upp i stolen.

Vid bordets bortre kortsida satt Cecilia Vanger i sin ljusa klänning och log in i kameran. Bredvid henne satt en annan blond kvinna med långt hår och en identisk ljus klänning. De var så lika att de hade kunnat vara tvillingar. Och plötsligt föll pusselbiten på plats. Det var inte Cecilia Vanger som hade stått i Harriets fönster — det var hennes två år yngre syster Anita, nu bosatt i London.

Vad var det Lisbeth hade sagt? Cecilia Vanger syns på många bilder. Hon tycks röra sig fram och tillbaka mellan olika grupper. Inte alls. Det var två personer och av en slump hade de aldrig fastnat på samma bildruta. På de svartvita distansbilderna hade de sett identiska ut. Henrik hade förmodligen hela tiden sett skillnad på systrarna, men för Mikael och Lisbeth hade de varit så snarlika att de hade utgått från att de var samma person. Och ingen hade påtalat misstaget eftersom de aldrig hade tänkt på att ställa frågan.

Mikael vände blad och kände hur håren i nacken reste sig. Det var som om en kall vindpust dragit genom rummet.

Det var bilder tagna nästa dag, då sökandet efter Harriet hade inletts. En ung kriminalinspektör Gustaf Morell gav instruktioner till en klunga med två uniformerade poliser och ett tiotal män i stövlar som just skulle ge sig ut på skallgång. Henrik Vanger hade knälång regnjacka och kortbrättad engelsk hatt.

Längst till vänster i bild fanns en ung, aningen rundnätt man med ljust halvlångt hår. Han hade en mörk täckjacka med ett rött fält i axelhöjd. Bilden var skarp. Mikael kände omedelbart igen honom, men tog för säkerhets skull ut bilden och gick ned till Anna Nygren och frågade om hon kände igen honom.

”Jo visst, det där är Martin. Han är väl ungefär arton år på bilden.”


Lisbeth Salander plöjde i kronologisk ordning årgång efter årgång av pressklipp om Vangerkoncernen. Hon började 1949 och arbetade sig framåt. Problemet var att klipparkivet var gigantiskt. Koncernen nämndes i media i stort sett varje dag under den aktuella perioden — inte enbart i riksmedia utan framför allt i lokalpressen. Det var ekonomianalyser, fackföreningar, förhandlingar och hot om varsel, fabriksöppningar och fabriksnedläggningar, årsbokslut, byte av direktörer, nya varor som introducerades… det var en ström av nyheter. Klick. Klick. Klick. Hennes hjärna gick på högvarv när hon fokuserade och tog in informationen i ett gulnat klipp.

Efter någon timme fick hon en idé. Hon vände sig till arkivchefen Bodil Lindgren och frågade om det fanns någon översikt över var Vangerkoncernen hade fabriker eller företag på 1950- och 1960-talet.

Bodil Lindgren betraktade Lisbeth Salander med påtaglig misstänksamhet och kyla. Hon var inte alls förtjust i att en vilt främmande människa fått lov att tränga sig in i de allra heligaste av koncernens arkiv och titta på vilka papper hon behagade. Och dessutom en flicka som såg ut som en femtonårig galen anarkist. Men Dirch Frode hade gett henne instruktioner som inte kunde misstolkas. Lisbeth Salander skulle få titta på allt hon pekade på. Och det var bråttom. Hon hämtade tryckta årsredovisningar från de år som Lisbeth efterfrågade; varje årsredovisning innehöll en karta över koncernens utposter runt om i Sverige.

Lisbeth kastade en blick på kartan och noterade att koncernen hade många fabriker, kontor och försäljningsställen. Hon konstaterade att på varje plats där ett mord begåtts fanns också en röd punkt, ibland flera punkter, som markerade Vangerkoncernen.

Den första kopplingen fick hon 1957. Rakel Lunde, Landskrona, hittades död dagen efter att företaget V C Bygg hade rott hem en stororder på åtskilliga miljoner för bygget av en ny centrumanläggning på orten. V C stod för Vanger Carlén Bygg, och ingick i Vangerkoncernen. Lokaltidningen hade intervjuat Gottfried Vanger, som kommit ned för att underteckna kontraktet.

Lisbeth mindes något hon läst i den gulnade polisutredningen i landsarkivet i Landskrona. Rakel Lunde, spåtant på fritiden, var städerska. Hon hade arbetat på V C Bygg.


Klockan sju på kvällen hade Mikael ringt Lisbeth ett dussin gånger och lika många gånger konstaterat att hennes mobil var avstängd. Hon ville inte bli avbruten när hon plöjde arkivet.

Han vandrade rastlöst fram och tillbaka i stugan. Han hade plockat fram Henriks anteckningar om Martin Vangers förehavanden vid Harriets försvinnande.

Martin Vanger läste sista året på gymnasiet i Uppsala 1966. Uppsala. Lena Andersson, sjuttonårig gymnasist. Huvudet skilt från istret.

Henrik hade nämnt det vid något tillfälle men Mikael var tvungen att konsultera sina anteckningar för att hitta passagen. Martin hade varit en inbunden pojke. De hade varit oroliga för honom. När hans pappa drunknade hade Isabella beslutat att skicka honom till Uppsala — ett miljöombyte där han inackorderades hos Harald Vanger. Harald och Martin? Det kändes inte riktigt rätt.

Martin Vanger hade inte fått plats i bilen på väg till mötet i Hedestad. Han hade missat tåget när han skulle åka hem till familjeträffen. Han hade anlänt sent på eftermiddagen och följaktligen tillhört dem som blivit strandsatta på fel sida om bron. Han kom till ön med båt först efter sex på kvällen; han hade tagits emot av bland andra Henrik Vanger själv. Henrik hade med anledning av detta placerat Martin mycket långt ned på listan över personer som kunde ha något med Harriets försvinnande att göra.

Martin Vanger påstod att han aldrig träffat Harriet den dagen. Han ljög. Han hade kommit till Hedestad tidigare under dagen och befunnit sig på Järnvägsgatan, ansikte mot ansikte med sin syster. Mikael kunde dokumentera lögnen med bilder som legat begravda i nästan fyrtio år.

Harriet Vanger hade sett sin bror och reagerat med chock. Hon hade åkt ut till Hedebyön och försökt prata med Henrik Vanger, men hade försvunnit innan samtalet hunnit bli av. Vad tänkte du berätta om? Uppsala? Men Lena Andersson, Uppsala, fanns inte på din lista. Du kände inte till det.

Storyn gick fortfarande inte ihop för Mikael. Harriet hade försvunnit vid tretiden på dagen. Martin hade bevisligen befunnit sig på andra sidan vattnet vid den tiden. Han syntes på fotografier från kyrkbacken. Han kunde omöjligen ha skadat Harriet Vanger på ön. En pusselbit saknades fortfarande. En medbrottsling? Anita Vanger?


Från arkiven kunde Lisbeth konstatera att Gottfried Vangers position inom koncernen hade förändrats genom åren. Han var född 1927. Vid tjugo års ålder hade han träffat Isabella Vanger och strax gjort henne gravid; Martin Vanger föddes 1948 och därmed fanns ingen tvekan om att ungdomarna skulle gifta sig.

När han var tjugotvå år hade han plockats in till Vangerkoncernens huvudkontor av Henrik Vanger. Han var uppenbarligen begåvad och sågs kanske som en påläggskalv. Han säkrade en plats i styrelsen vid tjugofem, som biträdande chef för avdelningen för företagsutveckling. En stigande stjärna.

Någon gång i mitten av 1950-talet avstannade karriären. Han söp. Äktenskapet med Isabella var på upphällningen. Barnen, Harriet och Martin, for illa. Henrik satte ned foten. Gottfrieds karriär hade nått sin kulmen. 1956 tillsattes ytterligare en tjänst som biträdande utvecklingschef. Två biträdande chefer — en som gjorde jobbet medan Gottfried söp och var borta långa perioder.

Men Gottfried var fortfarande en Vanger, dessutom charmig och vältalig. Från 1957 tycktes hans uppgift ha bestått i att resa land och rike kring och inviga fabriker, lösa lokala konflikter och sprida en image av att koncernledningen faktiskt brydde sig. Vi skickar en av våra söner för att lyssna till era problem. Vi tar er på allvar.

Den andra kopplingen hittade hon vid halv sju på kvällen. Gottfried Vanger hade deltagit i en förhandling i Karlstad där Vangerkoncernen hade köpt ett lokalt trävaruföretag. Dagen därpå hade bondmoran Magda Lovisa Sjöberg hittats mördad.

Den tredje kopplingen upptäckte hon bara femton minuter senare. Uddevalla 1962. Samma dag som Lea Persson försvann hade lokaltidningen intervjuat Gottfried Vanger om en möjlig utbyggnad av hamnen.

Tre timmar senare hade Lisbeth Salander konstaterat att Gottfried Vanger varit närvarande på orten vid åtminstone fem av de åtta morden, dagarna närmast före eller närmast efter händelsen. Hon saknade information om morden 1949 och 1954. Hon studerade en bild av honom i ett pressklipp. En vacker smal man med mörkblont hår; han var snarlik Clark Gable i Borta med vinden.

1949 var Gottfried tjugotvå år. Det första mordet skedde på hemmaplan. Hedestad. Rebecka Jacobsson, kontorist på Vangerkoncernen. Var träffades ni? Vad lovade du henne?

När Bodil Lindgren ville stänga och gå hem klockan sju fräste Lisbeth Salander till henne att hon inte var klar. Hon fick gärna gå hem, bara hon lämnade en nyckel så att Lisbeth kunde låsa. Arkivchefen var vid det laget så irriterad över att en ung flicka kunde domdera över henne att hon ringde hem till Dirch Frode för att begära instruktioner. Frode avgjorde på stående fot att Lisbeth skulle få stanna hela natten om hon ville. Kunde fru Lindgren vara vänlig att meddela detta till vakten på kontoret, så att de kunde släppa ut henne när hon ville gå?

Lisbeth Salander bet sig i underläppen. Problemet var förstås att Gottfried Vanger hade drunknat i fyllan 1965, medan det sista mordet hade begåtts i Uppsala i februari 1966. Hon undrade om hon hade haft fel då hon hade fört upp den sjuttonåriga gymnasisten Lena Andersson på listan. Nej. Det var inte riktigt samma signatur, men det var samma bibliska parodi. De måste hänga samman.


Klockan nio hade det börjat mörkna. Det var kyligare i luften och duggregnade. Mikael satt vid köksbordet och trummade med fingrarna då Martin Vangers Volvo körde över bron och försvann ut mot udden. Det ställde på något sätt saken på sin spets.

Mikael visste inte vad han skulle ta sig till. Hela hans kropp brann av lust att ställa frågor — att konfrontera. Det var förvisso inte en klok attityd om han misstänkte att Martin Vanger var en galen mördare som dödat sin syster och en flicka i Uppsala, och som dessutom försökt skjuta Mikael. Men Martin Vanger var också en magnet. Och han visste inte att Mikael visste, och han kunde gå över till honom med förevändningen att… tja, lämna tillbaka nyckeln till Gottfried Vangers stuga? Mikael låste dörren efter sig och promenerade långsamt ut mot udden.

Harald Vangers hus var som vanligt kolmörkt. Henrik Vangers hus var släckt så när som på ett rum in mot gården. Anna hade gått och lagt sig. Isabellas hus var mörkt. Cecilia var inte hemma. Det lyste på övervåningen i Alexander Vangers hus men det var släckt i de två hus som beboddes av människor som inte var medlemmar av familjen Vanger. Han såg inte en levande själ.

Han stannade obeslutsam framför Martin Vangers hus, tog fram mobilen och slog Lisbeth Salanders nummer. Fortfarande inget svar. Han stängde av mobilen så att den inte skulle ringa.

Det lyste på undervåningen. Mikael gick över gräsmattan och stannade några meter från köksfönstret men kunde inte se någon rörelse. Han fortsatte runt huset och stannade vid varje fönster men såg inte till Martin Vanger. Däremot upptäckte han att smitdörren i garageporten stod på glänt. Var inte en jävla idiot. Han kunde inte motstå frestelsen att ta sig en snabb titt.

Det första han såg, på en snickarbänk, var en öppnad kartong med ammunition till en älgstudsare. Därefter såg han två bensindunkar på golvet under bänken. Förberedelser för ett nattligt besök igen, Martin?

”Kom in, Mikael. Jag såg dig på vägen.”

Mikaels hjärta stannade. Han vred långsamt på huvudet och såg Martin Vanger i dunklet vid en dörr som ledde in i huset.

”Du kunde helt enkelt inte hålla dig borta, eller hur?”

Rösten var lugn, nästan vänlig.

”Hej Martin”, svarade Mikael.

”Kom in”, upprepade Martin Vanger. ”Den här vägen.”

Han tog ett steg framåt och åt sidan och höll ut sin vänstra hand till en inbjudande gest. Han höjde högerhanden och Mikael såg en reflex av matt metall.

”Jag har en Glock i handen. Gör inget dumt. På det här avståndet kan jag inte missa.”

Mikael gick långsamt närmare. När han var framme vid Martin Vanger stannade han och såg honom i ögonen.

”Jag var tvungen att komma hit. Det finns så många frågor.”

”Jag förstår det. In genom dörren.”

Mikael gick långsamt in i huset. Passagen ledde till hallen mot köket, men innan han var framme hejdade Martin Vanger honom med en lätt hand på hans axel.

”Nej, inte så långt. Till höger där. Öppna sidodörren.”

Källaren. När Mikael var halvvägs ned för källartrappen vred Martin Vanger om en strömbrytare och lampor tändes. Till höger fanns pannrummet. Rakt fram kände Mikael doften av tvättmedel. Martin Vanger styrde honom till vänster, in i ett förrådsrum med gamla möbler och kartonger. Längst in fanns ytterligare en dörr. En säkerhetsdörr i stål med sjutillhållarlås.

”Här”, sa Martin Vanger och kastade en nyckelknippa till Mikael. ”Öppna.”

Mikael öppnade dörren.

”Det finns en strömbrytare till vänster.”

Mikael hade öppnat dörren till helvetet.


Vid niotiden gick Lisbeth och köpte kaffe och en inplastad smörgås från en Selectamaskin i korridoren utanför arkivet. Hon fortsatte att bläddra i gamla papper och fokuserade på att hitta något spår av Gottfried Vanger i Kalmar 1954. Hon misslyckades.

Hon funderade på att ringa Mikael, men beslutade sig för att gå igenom personaltidningarna också innan hon gjorde kväll.


Rummet var ungefär 5 x 10 meter stort. Mikael antog att det geografiskt låg längs husets norra kortsida.

Martin Vanger hade inrett sin privata tortyrkammare med omsorg. Till vänster kedjor, metallöglor i taket och golvet, ett bord med läderremmar där han kunde spänna fast sina offer. Och så videoutrustning. En inspelningsstudio. Längst ned i rummet fanns en stålbur där hans gäster kunde hållas inspärrade en längre tid. Till höger om dörren säng och en TV-hörna. I en hylla kunde Mikael se en mängd videofilmer.

Så fort de kom in i rummet riktade Martin Vanger pistolen mot Mikael och beordrade honom att lägga sig på mage på golvet. Mikael vägrade.

”Okej”, sa Martin Vanger. ”Då skjuter jag dig i knäskålen.”

Han siktade. Mikael kapitulerade. Han hade inget val.

Han hade hoppats att Martin skulle släppa vaksamheten en tiondels sekund — han visste att han skulle vinna vilket slagsmål som helst mot Martin Vanger. Han hade haft en vag chans i passagen en trappa upp när Martin lade sin hand på hans axel, men han hade tvekat. Därefter hade Martin inte kommit i närheten av honom. Utan knäskål skulle han vara chanslös. Han lade sig på golvet.

Martin närmade sig bakifrån och sa åt Mikael att lägga händerna på ryggen. Han låste dem med handbojor. Sedan sparkade han Mikael i skrevet och överöste honom med våldsamma slag.

Vad som hände därefter framstod som en mardröm. Martin Vanger pendlade mellan rationalitet och sinnessjukdom. Stundtals var han till synes lugn. I nästa stund gick han fram och tillbaka i källaren som ett djur i en bur. Han sparkade Mikael flera gånger. Allt Mikael kunde göra var att försöka skydda huvudet och ta emot smällarna med kroppens mjukdelar. Efter några minuter värkte Mikaels kropp från ett dussin blessyrer.

Under den första halvtimmen sa Martin inte ett ord och var inte kommunicerbar. Därefter tycktes han lugna sig. Han hämtade en kedja och trädde den runt Mikaels hals och låste fast honom med ett hänglås vid en ögla i golvet. Han lämnade Mikael ensam i en dryg kvart. Då han återkom hade han med sig en literflaska bordsvatten. Han slog sig ned på en stol och betraktade Mikael medan han drack.

”Kan jag få lite vatten?” frågade Mikael.

Martin Vanger böjde sig ned och lät honom frikostigt dricka ur flaskan. Mikael svalde girigt.

”Tack.”

”Ständigt lika artig, Kalle Blomkvist.”

”Varför alla sparkar?” frågade Mikael.

”Därför att du gör mig så arg. Du förtjänar att bestraffas. Varför åkte du inte bara hem? Du behövdes på Millennium. Jag menade allvar — vi kunde ha gjort det till en stor tidning. Vi kunde ha jobbat ihop i många år.”

Mikael gjorde en grimas och försökte lägga kroppen i en bekvämare ställning. Han var försvarslös. Allt han hade var sin röst.

”Jag antar att du menar att den chansen är förbi”, sa Mikael.

Martin Vanger skrattade.

”Jag är ledsen, Mikael. Men du förstår naturligtvis att du kommer att dö härnere.”

Mikael nickade.

”Hur fan kom ni på mig, du och det där anorektiska spöket som du drog in i det här?”

”Du ljög om vad du gjorde den dag då Harriet försvann. Jag kan bevisa att du var i Hedestad vid Barnens dag-tåget. Du blev fotograferad när du stod och tittade på Harriet.”

”Var det därför du åkte till Norsjö?”

”Ja, för att hämta bilden. Den togs av ett par som befann sig i Hedestad av en slump. De hade bara stannat till.”

Martin Vanger skakade på huvudet.

”Det är fan i mig inte sant”, sa han.

Mikael funderade intensivt på vad han skulle säga för att kunna förhindra eller åtminstone skjuta upp sin avrättning.

”Var finns bilden nu?”

”Negativet? Det ligger i mitt bankfack på Handelsbanken här i Hedestad… du visste inte att jag hade skaffat ett bankfack?” Han ljög obesvärat. ”Kopiorna finns lite här och där. I både min och Lisbeths datorer, på bildservern på Millennium, och på servern på Milton Security där Lisbeth jobbar.”

Martin Vanger avvaktade och försökte avgöra om Mikael bluffade eller inte.

”Hur mycket vet Salander?”

Mikael tvekade. Lisbeth Salander var för ögonblicket hans enda hopp om räddning. Vad skulle hon göra när hon kom hem och upptäckte att han var försvunnen? Han hade lagt bilden på Martin Vanger i täckjackan på köksbordet. Skulle hon göra kopplingen? Skulle hon slå larm? Hon är inte en sådan som ringer polisen. Mardrömmen var att hon skulle gå över till Martin Vanger och ringa på dörren och kräva att få veta var Mikael fanns.

”Svara”, sa Martin Vanger med iskall röst.

”Jag tänker. Lisbeth vet ungefär lika mycket som jag, kanske till och med mer. Jag skulle gissa att hon vet mer än jag. Hon är smart. Det var hon som gjorde kopplingen till Lena Andersson.”

”Lena Andersson?” Martin Vanger såg helt perplex ut.

”Den sjuttonåriga flicka som du torterade till döds i Uppsala i februari 1966. Säg inte att du har glömt henne.”

Martin Vangers blick klarnade. För första gången såg han en aning skakad ut. Han visste inte att någon hade gjort den kopplingen — Lena Andersson hade inte funnits i Harriets telefonbok.

”Martin”, sa Mikael med så stadig röst han förmådde. ”Martin, det är över. Du kan kanske döda mig, men det är över. Det är för många som vet och den här gången kommer du att åka dit.”

Martin Vanger kom snabbt på fötter och började åter gå fram och tillbaka i rummet. Han slog plötsligt knytnäven mot väggen. Jag måste komma ihåg att han är irrationell. Katten. Han hade kunnat ta ned katten hit, men han gick till familjekapellet. Han agerar inte rationellt. Martin Vanger stannade till.

”Jag tror att du ljuger. Det är bara du och Salander som vet något. Ni har inte pratat med någon, då skulle polisen ha varit här redan. En ordentlig brasa i gäststugan så kommer bevisen att vara borta.”

”Och om du har fel?”

Han log plötsligt.

”Om jag har fel så är det verkligen slut. Men jag tror inte det. Jag spelar på att du bluffar. Vad har jag för val?” Han funderade. ”Det är den där jävla fittan som är den svaga länken. Jag måste hitta henne.”

”Hon åkte till Stockholm vid lunchtid.”

Martin Vanger skrattade.

”Jaså. Varför har hon i så fall suttit i arkivet på Vangerkoncernen hela kvällen?”

Mikaels hjärta gjorde ett dubbelslag. Han visste. Han hade vetat hela tiden.

”Det stämmer. Hon skulle förbi arkivet och sedan till Stockholm”, svarade Mikael så lugnt han förmådde. ”Jag visste inte att hon stannade så länge.”

”Sluta nu. Arkivchefen meddelade mig att Dirch Frode hade gett henne order om att låta Salander sitta hur sent hon ville. Det betyder att hon kommer hem någon gång i natt. Vakten ska ringa mig när hon lämnar kontoret.”

ТЕЛЕГРАМ

Канал с обзорами, анонсами новинок и книжными подборками

Книжный Вестник

Бот для удобного поиска книг (если не нашлось на сайте)

Поиск книг

Свежие любовные романы в удобных форматах

Любовные романы

О психологии, саморазвитии и личностном росте

Саморазвитие

Детективы и триллеры, все новинки

Детективы

Фантастика и фэнтези, все новинки

Фантастика

Отборные классические книги

Классика
ВКОНТАКТЕ

Цитаты, афоризмы, стихи, книжные подборки, обсуждения и многое другое

Книжный Вестник
БИБЛИОТЕКИ

Библиотека с любовными романами, которая наверняка придётся по вкусу женской части аудитории

Любовные романы

Библиотека с фантастикой и фэнтези, а также смежных жанров

Фантастика

Самые популярные книги в формате фб2

Топ фб2 книги