Män som hatar kvinnor

KAPITEL 8: Fredag 3 januari — Söndag 5 januari

När Mikael Blomkvist för andra gången klev av tåget i Hedestad var himlen pastellblå och luften iskall. En termometer på fasaden utanför järnvägsstationen angav att det var 18 grader kallt. Han hade fortfarande olämpliga, tunna promenadskor. Till skillnad från det föregående besöket väntade ingen advokat Frode med en varm bil. Mikael hade bara angett vilken dag han skulle komma, inte med vilket tåg. Han antog att det skulle gå någon buss ut till Hedeby, men hade ingen lust att släpa omkring på två tunga resväskor och en axelväska i jakt på en hållplats. Han gick istället över till taxistationen på andra sidan järnvägstorget.

Det hade snöat ursinnigt längs Norrlandskusten under mellandagarna och av plogkanter och hopkörda snöberg att döma hade vägröjningen i Hedestad arbetat för högtryck. Taxichauffören, som enligt legitimationen på vindrutan hette Hussein, skakade på huvudet då Mikael frågade om det hade varit tufft väder. Han berättade på bredaste norrländska att det hade varit den värsta snöstormen på flera decennier och att han bittert ångrade att han inte hade tagit vintersemester i Grekland över jul.

Mikael dirigerade taxin till Henrik Vangers nyskottade gårdsplan, där han ställde väskorna på brokvisten och såg bilen försvinna tillbaka mot Hedestad. Med ens kände han sig ensam och villrådig. Kanske hade Erika haft rätt då hon påpekat att hela projektet var sinnesförvirrat.

Han hörde dörren öppnas bakom honom och vände sig om. Henrik Vanger var påpälsad med kraftig skinnrock, grova kängor och keps med öronmuffar. Mikael stod i jeans och en tunn skinnjacka.

”Om du ska bo häruppe måste du lära dig att klä dig bättre vid den här tiden på året.” De skakade hand. ”Är du säker på att du inte vill bo i stora huset? Inte? Då tycker jag att vi börjar med att installera dig i din nya bostad.”

Mikael nickade. Ett av kraven i förhandlingarna med Henrik Vanger och Dirch Frode hade varit att Mikael skulle bo någonstans där han själv kunde sköta hushållet och komma och gå som han ville. Henrik Vanger ledde Mikael tillbaka ut på vägen ned mot bron och svängde in genom grinden till en nyskottad gårdsplan framför ett litet timrat hus nära brofästet. Det var olåst och den gamle höll upp dörren. De kom in i en liten farstu där Mikael med en suck av lättnad ställde ned resväskorna.

”Det här är det som vi kallar för gäststugan och där vi brukar hysa in folk som stannar en längre tid. Det var här du och dina föräldrar bodde 1963. Det är faktiskt en av de äldsta byggnaderna i byn, men moderniserad. Jag har sett till att Gunnar Nilsson — han är gårdskarl hos mig — drog på värmen i morse.”

Hela huset bestod av ett stort kök och två mindre kammare, sammanlagt ungefär 50 kvadratmeter. Köket utgjorde halva ytan och var modernt med elspis, ett litet kylskåp och rinnande vatten, men vid väggen mot farstun fanns också en gammal järnspis där det hade eldats under dagen.

”Järnspisen behöver du inte använda om det inte blir råkallt. Vedlåren står ute i farstun och det finns en vedbod på baksidan av huset. Här har stått tomt sedan i höstas och vi har eldat på morgonen för att få upp värmen. Men för dagsbruk räcker el-elementen. Se bara till att du inte täcker dem med kläder, då kan det börja brinna.”

Mikael nickade och tittade sig omkring. Det fanns fönster åt tre håll; från köksbordet hade han utsikt ned mot brofästet ungefär trettio meter bort. Möblemanget i köket bestod i övrigt av några stora skåp, köksstolar, en gammal kökssoffa och en hylla med tidningar. Överst låg ett nummer av Se från 1967. I hörnet närmast köksbordet fanns ett avlastningsbord som kunde användas som skrivbord.

Entrédörren till köket fanns på ena sidan av järnspisen. På den andra sidan fanns två smala dörrar till två kammare. Den högra, närmast ytterväggen, var snarast en smal skrubb som var möblerad med ett litet skrivbord, en stol och en hylla i fil längs långväggen, och som fungerade som arbetsrum. Den andra kammaren, mellan farstun och arbetsrummet, var en tämligen liten sovkammare. Möblemanget bestod av en smal dubbelsäng, ett nattduksbord och en garderob. På väggarna hängde några tavlor med naturmotiv. Möblemanget och tapeterna i huset var gamla och blekta, men det doftade rent och gott. Någon hade gått loss på golvet med en rejäl dos såpa. I sovrummet fanns också en sidodörr som ledde tillbaka till farstun, där en gammal skrubb hade inretts till toalett med en liten dusch.

”Ett problem kan vara vattnet”, sa Henrik Vanger. ”Vi kontrollerade att det fungerade nu på morgonen, men rören ligger för ytligt och om kylan håller i sig en längre tid kan de frysa till. Det finns en hink ute i farstun; du får komma upp och hämta vatten hos oss om det behövs.”

”Jag kommer att behöva telefon”, sa Mikael.

”Jag har redan beställt. De kommer och installerar i övermorgon. Så, vad tror du? Om du ändrar dig kan du flytta in i stora huset när du vill.”

”Det här blir alldeles utmärkt”, svarade Mikael. Han var dock långt ifrån övertygad om att den situation han försatt sig i var förnuftig.

”Gott. Det är ljust i ytterligare någon timme. Ska vi gå en tur så får du bekanta dig med byn. Får jag föreslå att du byter till stövlar och tjocka sockor. Det finns i skåpet ute i farstun.” Mikael gjorde som han blivit uppmanad och beslutade att redan under morgondagen göra en shoppingrunda för att skaffa långkalsonger och rejäla vinterskor.

Den gamle började rundturen med att förklara att Mikaels granne tvärs över vägen var Gunnar Nilsson, den hjälpreda som Henrik Vanger envisades med att beteckna som ”gårdskarl”, men som Mikael snart insåg var mera av en fastighetsskötare för hela byggnadsbeståndet på Hedebyön, och som dessutom hade administrativt ansvar för flera fastigheter inne i Hedestad.

”Hans pappa var alltså Magnus Nilsson, som var gårdskarl hos mig på 1960-talet och som var en av de karlar som hjälpte till vid bilolyckan på bron. Magnus lever fortfarande, men är pensionär och bor inne i Hedestad. Här i huset bor Gunnar med fru; hon heter Helen. Deras barn är utflyttade.”

Henrik Vanger gjorde en paus och funderade en stund innan han tog till orda igen.

”Mikael, den officiella förklaringen till att du befinner dig här är att du ska hjälpa mig att skriva min självbiografi. Det kommer att ge dig förevändning att snoka i alla mörka hörn och ställa frågor till folk. Ditt verkliga uppdrag är en sak mellan dig och mig och Dirch Frode. Vi tre är de enda som känner till den saken.”

”Jag förstår. Och jag upprepar vad jag tidigare sagt: det är slöseri med tid. Jag kommer inte att kunna lösa gåtan.”

”Allt jag begär är att du ska göra ett försök. Men vi ska vara försiktiga med vad vi säger då folk är i närheten.”

”Okej.”

”Gunnar är femtiosex år nu och var följaktligen nitton då Harriet försvann. Det finns en fråga som jag aldrig fått något svar på — Harriet och Gunnar var goda vänner och jag tror att det pågick någon sorts barnslig romans mellan de två, åtminstone var han väldigt intresserad av henne. Dagen hon försvann befann han sig dock inne i Hedestad och var en av dem som blev avskurna på fastlandssidan då bron blockerades. På grund av deras relation blev han naturligtvis synad extra noga i sömmarna. Det var ganska obehagligt för honom, men polisen har kontrollerat hans alibi och det håller. Han befann sig i sällskap med kamrater hela dagen och kom tillbaka hit först sent på kvällen.”

”Jag antar att du har en komplett förteckning över vilka som fanns på ön och vem som gjorde vad under dagen.”

”Det stämmer. Ska vi gå vidare?”

De stannade till vid vägkorsningen på höjden utanför Vangerska gården och Henrik Vanger pekade ned mot den gamla fiskehamnen.

”Marken på hela Hedebyön ägs av familjen Vanger, eller noga räknat av mig. Undantaget är hemmanet vid Östergården och några enskilda hus här i byn. Bodarna i fiskehamnen därnere är friköpta hus, men de är sommarstugor och står huvudsakligen obebodda vintertid. Undantaget är huset längst bort — du ser att det ryker ur skorstenen.”

Mikael nickade. Han frös redan ända in i märgen.

”Det är en eländigt dragig kåk som fungerar som bostad året runt. Där bor Eugen Norman. Han är sjuttiosju år och målare av något slag. Jag tycker att det ser ut som Hötorgskonst men han är rätt känd som naturmålare. Han är lite av byns obligatoriska särling.”

Henrik Vanger styrde Mikael längs vägen ut mot udden och pekade ut hus efter hus. Byn bestod av sex hus på den västra sidan av vägen och fyra hus på den östra. Det första huset, närmast Mikaels gästhus och Vangerska gården, tillhörde Henrik Vangers bror Harald. Det var en fyrkantig tvåvåningsbyggnad i sten som vid första anblicken tycktes övergiven; fönstren var fördragna och vägen upp till ytterdörren var oskottad och täckt med en halv meter snö. Vid andra ögonkastet avslöjade fotavtryck att någon pulsat genom snön mellan vägen och ytterdörren.

”Harald är en enstöring. Han och jag har aldrig kommit överens. Förutom gräl om koncernen — han är ju delägare — har vi knappt pratat med varandra på drygt sextio år. Han är äldre än jag, nittioett år, och den ende av mina fem bröder som fortfarande är i livet. Jag ska berätta detaljerna senare, men han studerade till läkare och var verksam huvudsakligen i Uppsala. Han flyttade tillbaka hit till Hedeby då han fyllde sjuttio.”

”Jag har förstått att ni inte gillar varandra. Ändå bor ni grannar.”

”Jag tycker att han är avskyvärd och hade nog helst sett att han stannat i Uppsala, men han äger huset. Låter jag som en skurk?”

”Du låter som en som inte tycker om sin bror.”

”Jag ägnade de första tjugofem trettio åren av mitt liv åt att urskulda och förlåta sådana som Harald därför att vi var släkt. Därefter upptäckte jag att släktskap inte är en garanti för kärlek och att jag hade mycket få skäl att ta Harald i försvar.”

Nästa hus tillhörde Isabella, mamma till Harriet Vanger.

”Hon blir sjuttiofem i år och är fortfarande parant och fåfäng. Hon är också den enda i byn som pratar med Harald och emellanåt besöker honom, men de har inte särskilt mycket gemensamt.”

”Hur var förhållandet mellan henne och Harriet?”

”Rätt tänkt. Även fruntimmer måste tillhöra kretsen av misstänkta. Jag berättade ju att hon ofta lämnade barnen vind för våg. Jag vet inte riktigt, jag tror att hon ville gott men inte var förmögen att ta ansvar. Hon och Harriet stod inte varandra nära men de var aldrig ovänner. Isabella kan vara tuff men ibland är hon inte riktigt hemma. Du kommer att förstå vad jag menar då du träffar henne.”

Isabellas granne var en Cecilia Vanger, dotter till Harald Vanger.

”Hon var tidigare gift och bosatt inne i Hedestad, men separerade för drygt tjugo år sedan. Jag äger huset och erbjöd henne att flytta in. Cecilia är lärare och på många sätt sin pappas raka motsats. Jag kan väl tillägga att hon och hennes pappa inte heller pratar med varandra mer än nödvändigt.”

”Hur gammal är hon?”

”Född 1946. Hon var alltså tjugo år då Harriet försvann. Och ja, hon var en av gästerna på ön den dagen.”

Han funderade en stund.

”Cecilia kan verka fladdrig men är egentligen skärpt som få. Underskatta henne inte. Om någon kommer att lista ut vad du sysslar med så är det hon. Jag kan väl säga att hon är en av de släktingar jag uppskattar mest.”

”Betyder det att du inte misstänker henne?”

”Det vill jag inte säga. Jag vill att du grubblar på det här helt förbehållslöst, oberoende av vad jag tycker eller tror.”

Huset närmast Cecilia ägdes av Henrik Vanger men var uthyrt till ett äldre par som tidigare arbetat i Vangerkoncernens ledning. De hade flyttat till Hedebyön på 1980-talet och hade således inget med Harriets försvinnande att göra. Nästa hus ägdes av Birger Vanger, bror till Cecilia Vanger. Huset stod tomt sedan flera år, då Birger Vanger bosatt sig i en modern villa inne i Hedestad.

Flertalet byggnader längs vägen var solida stenhus från början av förra seklet. Det sista huset skilde sig i karaktären, en modern arkitektritad villa i vitt tegel och med mörka fönsterpaneler. Den var vackert belägen och Mikael kunde se att utsikten från övervåningen måste vara storslagen, mot havet i öster och Hedestad i norr.

”Här bor Martin Vanger, Harriets bror och vd för Vangerkoncernen. På tomten låg tidigare prästgården, men den byggnaden förstördes delvis vid en brand på 1970-talet och Martin byggde villan 1978 då han tog över som vd.”

Längst bort på östra sidan av vägen bodde Gerda Vanger, änka efter Henriks bror Greger, och hennes son Alexander Vanger.

”Gerda är sjuklig, hon lider av reumatism. Alexander har en mindre andel i Vangerkoncernen men driver en del egna företag, bland annat restauranger. Han brukar tillbringa några månader varje år på Barbados i Västindien, där han har investerat en del pengar i turistnäringen.”

Mellan Gerdas och Henrik Vangers hus fanns en tomt med två mindre byggnader som stod tomma och användes som gästhus för olika medlemmar i familjen på besök. På andra sidan om Henriks hus fanns ett friköpt hus där ytterligare någon pensionerad anställd inom koncernen bodde med sin fru, men det stod öde vintertid då paret befann sig i Spanien.

De hade återkommit till korsvägen och därmed var rundturen avslutad. Det började redan skymma. Mikael tog initiativet.

”Henrik, jag kan bara upprepa att det här är en övning som inte kommer att ge resultat, men jag ska göra det jag har blivit anställd att göra. Jag ska skriva din självbiografi och jag kommer att göra dig till viljes genom att läsa igenom allt material om Harriet Vanger så noga och kritiskt som jag förmår. Jag vill bara att du inser att jag inte är någon privatdeckare, så att du inte har orimliga förväntningar på mig.”

”Jag förväntar mig ingenting. Jag vill bara göra ett sista försök att hitta sanningen.”

”Bra.”

”Jag är kvällsmänniska”, förklarade Henrik Vanger. ”Jag kommer att vara tillgänglig från lunchtid och framåt på dagarna. Jag ska ställa i ordning ett arbetsrum häruppe som du får disponera när du vill.”

”Nej tack. Jag har redan ett arbetsrum i gäststugan och det är där jag kommer att arbeta.”

”Som du vill.”

”När jag behöver prata med dig så håller vi till på ditt arbetsrum, men jag kommer inte att kasta mig över dig med frågor redan i kväll.”

”Jag förstår.” Den gamle verkade förrädiskt timid.

”Det kommer att ta ett par veckor att läsa in allt material. Vi jobbar på två fronter. Vi träffas några timmar om dagen så intervjuar jag dig och samlar material om din biografi. När jag börjar få frågor om Harriet som jag vill diskutera kommer jag att ta upp dem med dig.”

”Det låter förnuftigt.”

”Jag kommer att arbeta väldigt fritt och inte ha några fasta arbetstider.”

”Du lägger själv upp arbetet.”

”Du är medveten om att jag ska in i fängelse ett par månader. Jag vet inte när det blir aktuellt, men jag kommer inte att överklaga. Det betyder att det förmodligen blir någon gång under året.”

Henrik Vanger rynkade ögonbrynen.

”Det är olyckligt. Vi får lösa det när det kommer. Du kan begära uppskov.”

”Om det fungerar och jag har tillräckligt med material så kan jag arbeta på boken om din familj i fängelset. Men vi tar det när det är dags. En sak till: jag är fortfarande delägare i Millennium och det är just nu en tidning i kris. Om det händer något som kräver min närvaro i Stockholm kommer jag att tvingas släppa det här och åka dit.”

”Jag har inte anställt dig för att vara livegen. Jag vill att du arbetar konsekvent och stadigt med det jobb jag har gett dig, men självklart lägger du själv upp dina arbetsrutiner och arbetar efter eget huvud. Behöver du ta ledigt så gör du det, men om jag upptäcker att du struntar i jobbet kommer jag att anse att du brutit kontraktet.”

Mikael nickade. Henrik Vanger tittade bort mot bron. Han var mager och Mikael tyckte plötsligt att han såg ut som en olycklig fågelskrämma.

”När det gäller Millennium borde vi ha ett samtal om hur krisen ser ut och om jag kan bistå på något sätt.”

”Det bästa sätt du kan bistå mig på är att ge mig Wennerströms huvud på ett fat redan i dag.”

”Ånej, det tänker jag inte göra.” Den gamle tittade skarpt på Mikael. ”Den enda orsaken till att du har tagit det här jobbet är att jag lovat att avslöja Wennerström. Om jag ger det till dig nu kan du avsluta jobbet när det passar dig. Den informationen får du om ett år.”

”Henrik, förlåt att jag säger det, men jag kan inte ens vara säker på att du lever om ett år.”

Henrik Vanger suckade och tittade tankfullt ned mot fiskehamnen.

”Jag förstår. Jag ska prata med Dirch Frode så ska vi se om vi kan hitta på något. Men när det gäller Millennium kanske jag kan hjälpa till på ett annat sätt. Jag har förstått att det är annonsörerna som drar sig ur.”

Mikael nickade långsamt.

”Annonsörerna är ett omedelbart problem, men krisen går djupare än så. Det är ett trovärdighetsproblem. Det spelar ingen roll hur många annonsörer vi har om folk inte vill köpa tidningen.”

”Det inser jag. Men jag är fortfarande styrelseledamot, om än passiv, i en tämligen stor koncern. Vi måste också annonsera någonstans. Låt oss diskutera saken framöver. Vill du ha kvällsmat…”

”Nej. Jag vill komma i ordning hos mig, handla och se mig omkring en aning. I morgon åker jag in till Hedestad och shoppar vinterkläder.”

”God idé.”

”Jag skulle vilja att du flyttar över arkivet om Harriet till mig.”

”Hanteras…”

”Med stor försiktighet — jag förstår.”

Mikael återvände till gäststugan och hackade tänder när han kommit innanför dörren. Han tittade på termometern utanför fönstret. Den visade på minus 15 grader och han kunde inte erinra sig att han någonsin varit så nedkyld som efter den drygt tjugo minuter långa promenaden.

Han ägnade den närmaste timmen åt att installera sig i vad som skulle bli hans bostad det kommande året. Kläderna i resväskan sorterade han in i garderoben i sovkammaren. Toalettartiklar gick in i badrumsskåpet. Den andra väskan var en fyrkantig trunk på hjul. Ur den plockade han fram böcker, cd-skivor och en cd-spelare, anteckningsböcker, en liten Sanyo reporterbandspelare, en liten Microtek scanner, en transportabel bläckstråleskrivare, en Minolta digitalkamera och annat som han ansett vara oundgängligt för ett års exil.

Han ställde upp böcker och cd-skivor i bokhyllan i arbetsrummet, bredvid två pärmar med researchmaterial om Hans-Erik Wennerström. Materialet var värdelöst men han kunde inte släppa det. De två pärmarna måste på något sätt omvandlas till byggstenar i hans fortsatta karriär.

Slutligen öppnade han axelremsväskan och ställde fram sin iBook på skrivbordet i arbetsrummet. Därefter hejdade han sig och såg sig omkring med ett fåraktigt ansiktsuttryck. The benefits of living in the countryside. Han insåg plötsligt att han inte hade någonstans att plugga in bredbandskabeln. Han hade inte ens ett telefonjack att koppla in ett gammalt modem i.

Mikael gick tillbaka till köket och ringde Telia från sin mobiltelefon. Efter lite krångel lyckades han få någon att plocka fram beställningen som Henrik Vanger hade gjort till gäststugan. Han frågade om ledningen hade kapacitet för ADSL och fick svaret att det var möjligt genom ett relä i Hedeby. Det skulle ta några dagar.

Klockan hade blivit strax efter fyra på eftermiddagen innan Mikael hade stökat färdigt. Han satte på sig raggsockorna och stövlarna igen och drog en extra tröja över huvudet. Vid ytterdörren hejdade han sig; han hade aldrig fått några nycklar till huset och hans Stockholmsinstinkter revolterade mot principen att lämna ytterdörren olåst. Han gick tillbaka in i köket och öppnade lådor. Till sist hittade han nyckeln på en spik inne i skafferiet.

Termometern hade sjunkit till minus 17. Mikael promenerade raskt över bron och upp för backen förbi kyrkan. Konsumbutiken låg bekvämt på ungefär 300 meters avstånd. Han fyllde två rågade papperskassar med stapelvaror, som han släpade hem innan han gick tillbaka över bron ytterligare en gång. Den här gången stannade han till vid Susannes Brokafé. Kvinnan bakom disken var i femtioårsåldern. Han frågade om det var hon som var Susanne och presenterade sig med förklaringen att han nog skulle bli en regelbunden kund på fiket framöver. Han var enda kunden i serveringen och Susanne bjöd på kaffet då han beställde en smörgås och handlade matbröd och en vetelängd. Han plockade med sig Hedestads-Kuriren från tidningsstället och satte sig vid ett bord med utsikt över bron och den fasadbelysta kyrkan. I mörkret såg det ut som ett julkort. Det tog ungefär fyra minuter att läsa tidningen. Den enda nyheten av intresse var en kort text som förklarade att en kommunpolitiker vid namn Birger Vanger (fp) ville satsa på IT TechCent — ett teknologiutvecklingscentrum i Hedestad. Han satt kvar en halvtimme, till dess att kaféet stängde klockan sex.

Halv åtta på kvällen ringde Mikael till Erika men fick bara svaret att abonnenten inte kunde nås. Han satte sig på kökssoffan och försökte läsa en roman som enligt baksidestexten var en sensationell debut av en tonårig feminist. Romanen handlade om författarinnans försök att få ordning på sitt sexliv under en resa till Paris, och Mikael undrade om han skulle kallas för feminist om han i gymnasial ton skrev en roman om sitt eget sexliv. Förmodligen inte. En orsak till att Mikael köpt boken var att förlaget hyllade debutanten som ”en ny Carina Rydberg”. Han konstaterade snart att så inte var fallet, varken stilistiskt eller innehållsmässigt. Han lade ifrån sig boken efter en stund och läste istället en westernnovell om Hopalong Cassidy i Rekordmagasinet från 1950-talet.

Varje halvtimme hördes en kort dämpad klang från kyrkklockan. Det lyste i fönstren hos gårdskarlen Gunnar Nilsson på andra sidan vägen, men Mikael kunde inte se någon människa i huset. I Harald Vangers hus var det mörkt. Vid niotiden körde en bil över bron och försvann mot udden. Vid midnatt släcktes fasadbelysningen på kyrkan. Det var uppenbarligen det sammantagna nöjeslivet i Hedeby en fredagskväll i början av januari. Det var förunderligt tyst.

Han gjorde ett nytt försök att ringa Erika och kom fram till hennes svarare och ombads lämna ett meddelande. Han gjorde det och släckte lampan och gick och lade sig. Det sista han tänkte innan han somnade var att han skulle komma att löpa överhängande stor risk att bli skogstokig i Hedeby.

Det var en märklig känsla att vakna i absolut tystnad. Mikael gick från djup sömn till absolut vakenhet på bråkdelen av en sekund och låg därefter stilla och lyssnade. Det var kallt i rummet. Han vred huvudet och tittade på armbandsuret som han lagt på en pall intill sängen. Klockan var åtta minuter över sju på morgonen — han hade aldrig varit mycket till morgonmänniska och brukade ha svårt att vakna utan åtminstone dubbla väckarklockor. Nu hade han vaknat av sig själv och kände sig dessutom utvilad.

Han satte på kaffevatten innan han ställde sig under duschen där han plötsligt upplevde en lustfylld känsla av att iaktta sig själv. Kalle Blomkvist — forskningsresande i obygden.

Vattenblandaren växlade mellan skållhett och iskallt vid minsta beröring. Morgontidning saknades vid köksbordet. Smöret var djupfryst. Ingen osthyvel fanns i lådan med köksbestick. Det var fortfarande kolsvart utomhus. Termometern visade minus 21 grader. Det var lördag.

Hållplatsen för bussen till Hedestad låg mitt emot Konsumbutiken och Mikael inledde sin exil med att förverkliga planerna på en shoppingrunda. Han klev av bussen mitt emot järnvägsstationen och gjorde en rundtur genom centrum. Han köpte kraftiga vinterkängor, två par långkalsonger, några varma flanellskjortor, en rejäl halvlång vinterjacka, en varm mössa och fodrade handskar. På Teknikmagasinet hittade han en liten bärbar TV med teleskopantenn. Säljaren försäkrade att han åtminstone skulle få in SVT ute i Hedeby och Mikael lovade att kräva pengarna tillbaka om det inte stämde.

Han stannade till vid biblioteket och skaffade sig lånekort och plockade åt sig två kriminalromaner av Elizabeth George. I en pappershandel köpte han pennor och anteckningsblock. Han köpte också en sportbag att bära nyförvärven i.

Slutligen köpte han ett paket cigaretter; han hade slutat röka tio år tidigare, men fick stundom återfall och kände plötsligt ett sug efter nikotin. Han stoppade paketet i jackfickan utan att öppna det. Sista besöket var hos en optiker där han köpte linsvätska och beställde nya kontaktlinser.

Vid tvåtiden var han tillbaka i Hedeby och höll just på att plocka bort prislappar från kläderna då han hörde ytterdörren öppnas. En ljus kvinna i femtioårsåldern knackade på dörrposten till köket samtidigt som hon klev över tröskeln. Hon bar en sockerkaka på ett serveringsfat.

”Hej, jag ville bara hälsa välkommen. Jag heter Helen Nilsson och bor tvärs över vägen. Vi blir ju grannar.”

Mikael tog i hand och presenterade sig.

”Jo, jag har sett dig på TV. Det är roligt att det lyser här i gäststugan om kvällarna.”

Mikael satte på kaffe — hon protesterade men slog sig i alla fall ned vid köksbordet. Hon sneglade ut genom fönstret:

”Här kommer Henrik med min man. Du behövde visst några kartonger.”

Henrik Vanger och Gunnar Nilsson stannade till med en dragkärra utanför och Mikael skyndade ut för att hälsa och hjälpa till att lyfta in fyra flyttkartonger. De lämnade lådorna på golvet vid järnspisen. Mikael ställde fram kaffekoppar och skar upp Helens sockerkaka.

Gunnar och Helen Nilsson var trevliga människor. De verkade inte särskilt nyfikna på varför Mikael befann sig i Hedestad — att han arbetade åt Henrik Vanger tycktes vara förklaring nog. Mikael iakttog samspelet mellan Nilssons och Henrik Vanger och konstaterade att det var otvunget och saknade en tydlig uppdelning i herrskap och tjänstefolk. De satt och småpratade om byn och om vem som hade byggt den gäststuga som Mikael bodde i. Makarna Nilsson korrigerade Vanger då hans minne svek och han berättade i gengäld en skämtsam historia om då Gunnar Nilsson en kväll kommit hem och upptäckt den lokala begåvningsreserven från andra sidan bron på väg att bryta sig in genom fönstret i gäststugan; han hade gått över och frågat den efterblivne inbrottstjuven varför han inte använde den olåsta ytterdörren. Gunnar Nilsson granskade misstänksamt den lilla TV:n och erbjöd honom att komma över till dem på kvällarna om det var något program han ville titta på. De hade parabol.

Henrik Vanger dröjde sig kvar en kort stund efter att Nilssons hade gått hem till sitt. Den gamle förklarade att han ansåg det bäst om Mikael själv fick sortera upp arkivet och att han kunde komma upp till huset och fråga om det var något problem. Mikael tackade och sa att det nog skulle lösa sig.

När Mikael åter var ensam bar han in flyttkartongerna till arbetsrummet och började gå igenom innehållet.

Henrik Vangers privatspanande i sin brors sondotters försvinnande hade pågått i trettiosex år. Mikael hade svårt att avgöra om intresset var en ohälsosam besatthet eller om det med åren hade utvecklats till en intellektuell lek. Helt uppenbart var att den gamle patriarken hade tagit sig an verket med en hobbyarkeologs systemtänkande — materialet omfattade närmare sju hyllmeter.

Stommen bestod av de tjugosex pärmar som utgjorde polisens utredning om Harriet Vangers försvinnande. Mikael hade svårt att tänka sig att ett ”normalt” försvinnande skulle resultera i ett så omfattande utredningsmaterial. Å andra sidan hade Henrik Vanger med stor sannolikhet haft det inflytande som fordrades för att sysselsätta Hedestadspolisen med att följa upp både tänkbara och otänkbara spår.

Utöver polisens utredning fanns klippböcker, fotoalbum, kartor, souvenirer, informativa skrifter om Hedestad och Vangerföretagen, Harriet Vangers egen dagbok (som dock inte innehöll många sidor), skolböcker, hälsointyg och annat. Där fanns också inte mindre än sexton inbundna A4-volymer om etthundra sidor vardera, som närmast kunde betecknas som Henrik Vangers egen loggbok från spaningarna. I dessa anteckningsböcker hade patriarken med prydlig handstil skrivit om sina egna funderingar, hugskott, blindspår och iakttagelser. Mikael bläddrade lite på måfå. Texten hade en skönlitterär karaktär och Mikael fick en känsla av att volymerna var renskrifter från dussintals äldre anteckningsböcker. Slutligen fanns ett tiotal pärmar med material om olika personer i familjen Vanger; där var sidorna maskinskrivna och hade uppenbarligen tillkommit under en lång tidsperiod.

Henrik Vanger hade bedrivit spaningar mot sin egen familj.

Vid sjutiden hörde Mikael ett bestämt jamande och öppnade ytterdörren. En rödbrun katt smet snabbt förbi honom in i värmen.

”Jag förstår dig”, sa Mikael.

Katten sniffade runt i gäststugan en stund. Mikael hällde upp lite mjölk på ett fat som gästen lapade i sig. Därefter hoppade katten upp på kökssoffan och rullade ihop sig. Hon tänkte inte flytta på sig.

Klockan var efter tio på kvällen innan Mikael hade fått grepp om materialet och ställt upp allting i hyllorna i begriplig ordning. Han gick ut i köket och satte på en kanna kaffe och bredde två smörgåsar. Katten bjöd han på lite korv och leverpastej. Han hade inte ätit ordentligt på hela dagen men kände sig besynnerligt ointresserad av mat. När han fikat plockade han fram cigaretterna ur jackfickan och öppnade paketet.

Han lyssnade av sin mobil; Erika hade inte ringt och han försökte ringa henne. Återigen kom han bara fram till hennes telefonsvarare.

En av de första åtgärder som Mikael vidtog i sina privatspaningar var att scanna in den karta över Hedebyön som han hade fått låna av Henrik Vanger. Medan han fortfarande hade alla namn i färskt minne efter Henriks rundtur skrev han in vem som bodde i vilket hus. Han insåg snabbt att den Vangerska klanen hade ett så omfattande persongalleri att det skulle ta tid att lära sig vem som var vem.

Strax före midnatt satte han på sig varma kläder och de nyinköpta skorna och gick en promenad över bron. Han vek av på vägen längs sundet nedanför kyrkan. Isen hade lagt sig i sundet och inne i den gamla hamnen, men längre ut såg han ett mörkare bälte av öppet vatten. Medan han stod där släcktes fasadbelysningen på kyrkan och det blev mörkt omkring honom. Det var kallt och stjärnklart.

Helt plötsligt kände Mikael ett djupt missmod. Han kunde inte för sitt liv begripa hur han hade kunnat låta sig övertalas av Henrik Vanger att åta sig det befängda uppdraget. Erika hade helt rätt i att det var fullständigt slöseri med tid. Han borde befinna sig i Stockholm — förslagsvis i säng med Erika — och i full färd med att planera kriget mot Hans-Erik Wennerström. Men han kände sig håglös även vad gällde detta och hade inte den blekaste aning om hur han ens skulle kunna börja fundera ut en motstrategi.

Om det hade varit dagtid i det ögonblicket skulle han ha gått till Henrik Vanger och brutit kontraktet och åkt hem. Men från krönet vid kyrkan kunde han konstatera att det redan var mörkt och stilla i den Vangerska gården. Från kyrkan såg han hela bebyggelsen på ösidan. Harald Vangers hus var också släckt, men det lyste hos Cecilia Vanger liksom i Martin Vangers villa längst ut på udden, och i det hus som var uthyrt. I småbåtshamnen lyste det hos Eugen Norman, målaren i den dragiga stugan, där det också bolmade ett kraftigt gnistregn ur en skorsten. Det lyste även på övervåningen i kaféet och Mikael undrade om Susanne bodde där och om hon i så fall var ensam.

Mikael sov länge på söndagsmorgonen och vaknade panikslagen av att gäststugan fylldes av ett overkligt dån. Det tog honom en sekund att orientera sig och inse att han lyssnade på kyrkklockor som kallade till högmässa och att klockan följaktligen måste vara strax före elva. Han kände sig håglös och låg kvar en stund. Då han hörde ett uppfordrande jamande från dörröppningen klev han upp och släppte ut katten.

Vid tolv hade han duschat och ätit frukost. Han gick beslutsamt in i arbetsrummet och plockade ned den första pärmen i polisutredningen. Sedan tvekade han. Från gavelfönstret såg han reklamskylten för Susannes Brokafé och han stoppade pärmen i sin axelväska och satte på sig ytterkläderna. När han kom fram till kaféet upptäckte han att det var bräddfullt med gäster och han insåg plötsligt svaret på en fråga som hade legat i bakhuvudet: hur ett kafé kunde överleva i en håla som Hedeby. Susanne hade specialiserat sig på kyrkobesökare och kaffe till begravningar och andra arrangemang.

Han tog en promenad istället. Konsum hade stängt på söndagar och han fortsatte ytterligare några hundra meter längs vägen mot Hedestad, där han köpte tidningar på en söndagsöppen bensinmack. Han ägnade en timme åt att promenera runt Hedeby och bekanta sig med omgivningarna på fastlandssidan. Området närmast kyrkan och förbi Konsum var kärnan med äldre bebyggelse, tvåvånings stenhus som Mikael gissade hade uppförts på 1910- eller 1920-talet och som bildade en kort stadsgata. Norr om infartsvägen fanns välskötta hyreshus med lägenheter för barnfamiljer. Längs vattnet och på södra sidan om kyrkan fanns huvudsakligen villabebyggelse. Hedeby var utan tvekan ett relativt välbärgat område för Hedestads beslutsfattare och tjänstemän.

När han återvände till bron hade anstormningen på Susannes Brokafé tunnats ut, men Susanne stökade fortfarande med att plocka disk från borden.

”Söndagsrusch?” hälsade han.

Hon nickade och stoppade in en hårslinga bakom örat. ”Hej, Mikael.”

”Så du kommer ihåg vad jag heter.”

”Svårt att undgå”, svarade hon. ”Jag såg dig på TV vid rättegången före jul.”

Mikael blev plötsligt generad. ”De måste fylla nyheterna med någonting”, mumlade han och troppade av till hörnbordet med utsikt över bron. När han mötte Susannes blick log hon.

Klockan tre på eftermiddagen meddelade Susanne att hon stängde kaféet för dagen. Efter kyrkruschen hade några enstaka gäster kommit och gått. Mikael hade läst drygt en femtedel av den första pärmen i polisutredningen om Harriet Vangers försvinnande. Han slog ihop pärmen, stoppade ned sitt anteckningsblock i väskan och promenerade raskt över bron hem till sig.

Katten väntade på trappan och Mikael såg sig omkring och undrade vems katten egentligen var. Han släppte in den i alla fall, eftersom det ändå var någon sorts sällskap.

Han gjorde ett nytt försök att ringa Erika men nådde fortfarande bara hennes mobilsvar. Hon var uppenbarligen rasande på honom. Han hade kunnat ringa till direktnumret på redaktionen eller hem till henne, men beslutade sig tjurskalligt för att inte göra det. Han hade redan lämnat tillräckligt många telefonmeddelanden. Istället kokade han kaffe till sig själv, makade katten åt sidan i kökssoffan och slog upp pärmen vid köksbordet.

Han läste koncentrerat och långsamt för att inte missa någon detalj. När han sent på kvällen slog ihop pärmen hade han fyllt flera sidor i sitt anteckningsblock — med både minnesstolpar och frågor som han hoppades få svar på i kommande pärmar. Materialet var i kronologisk ordning; han var osäker på om Henrik Vanger hade sorterat det eller om det var polisens eget system på 1960-talet.

Det allra första bladet var en fotokopia av en handskriven anmälningsblankett från Hedestadspolisens larmcentral. Den polis som svarat i telefon hade undertecknat med Vb. Ryttinger, vilket Mikael tolkade som vaktbefäl. Som anmälare angavs Henrik Vanger, vars adress och telefonnummer fanns antecknade. Rapporten var daterad klockan 11.14 på söndagsmorgonen den 23 september 1966. Texten var kortfattat kärv:

Samtal fr. Hrk. Vanger uppg. att brorsdotter (?) Harriet Ulrika VANGER, född 15 jan 1950 (16 år) är försvunnen från sitt hem på Hedeby ö sedan lördag e.m. Anml. uttrycker stor oro.

Klockan 11.20 fanns en anteckning som fastslog att P-014 (Polisbil? Patrull? Pråmskeppare?) hade beordrats rycka ut till platsen.

Klockan 11.35 hade en annan, mer svårtydd handstil än Ryttingers, infogat att Konst. Magnusson rapp. bron till Hedeby ö fortf. avspärrad. Trnsp. m. båt. I marginalen fanns en oläslig signatur.

Klockan 12.14 återkom Ryttinger: Telefonsamb. kst Magnusson i H-by rapp. att 16-åriga Harriet Vanger saknas sedan tidigt lördag em. Fam. uttrycker stor oro. Tros ej ha sovit i sin säng under natten. Kan ej ha lämnat ön pga. broolycka. Ingen av tillfr. familjemedl. har kunsk. om var HV bef. sig.

Klockan 12.19: G.M. inform. per tel. om ärendet.

Den sista anteckningen var daterad klockan 13.42: G.M. på plats H-by; övertar ärendet.

Redan nästkommande blad avslöjade att den kryptiska signaturen G. M. åsyftade en kriminalinspektör Gustaf Morell, som kommit med båt till Hedebyön där han övertagit befälet och upprättat en formell anmälan om Harriet Vangers försvinnande. Till skillnad från de inledande noteringarna med dess omotiverade förkortningar var Morells rapporter författade på skrivmaskin och på läsbar prosa. På de följande sidorna redogjordes för vilka åtgärder som vidtagits med en saklighet och detaljrikedom som överraskade Mikael.

Morell hade gått systematiskt tillväga. Han hade först intervjuat Henrik Vanger i sällskap med Isabella Vanger, Harriets mamma. Därefter hade han i tur och ordning pratat med en Ulrika Vanger, Harald Vanger, en Greger Vanger, Harriets bror Martin Vanger samt en Anita Vanger. Mikael drog slutsatsen att dessa personer hade intervjuats i någon sorts skala av fallande betydelse.

Ulrika Vanger var mor till Henrik Vanger och hade uppenbarligen en status motsvarande änkedrottning. Ulrika Vanger var bosatt på Vangerska gården och hade inga upplysningar att lämna. Hon hade gått och lagt sig tidigt kvällen innan och hade inte sett Harriet på flera dagar. Hon tycktes ha insisterat på att få träffa kriminalinspektör Morell endast för att uttrycka sin åsikt, vilken var att polisen omedelbart måste agera.

Harald Vanger var Henriks bror och rankad som nummer två på listan över inflytelsErika familjemedlemmar. Han förklarade att han hade träffat Harriet Vanger som hastigast då hon återvände från festdagen i Hedestad, men att han ”icke sett henne sedan olyckan på bron ägt rum och icke ägde kännedom om var hon för närvarande befann sig”.

Greger Vanger, bror till Henrik och Harald, uppgav att han hade träffat den försvunna sextonåringen då hon besökt Henrik Vangers arbetsrum och bett att få tala med Henrik efter besöket i Hedestad tidigare under dagen. Greger Vanger uppgav att han själv inte hade pratat med henne utan bara hade hälsat kort. Han visste inte var hon kunde tänkas befinna sig men uttryckte åsikten att hon förmodligen bara tanklöst hade åkt till någon kamrat utan att meddela detta och säkerligen snart skulle dyka upp igen. På frågan om hur hon i så fall hade lämnat ön kunde han inte ge besked.

Martin Vanger intervjuades som hastigast. Han läste sista året på gymnasiet i Uppsala, där han var inhyst hos Harald Vanger. Han hade inte fått plats i Haralds bil och istället åkt tåg till Hedeby och anlänt så sent att han fastnat på fel sida om broolyckan och inte kommit över förrän sent på aftonen med båt. Han intervjuades i förhoppningen om att hans syster hade meddelat sig med honom och kanske gett en antydan om att hon tänkte rymma. Frågan möttes av protester från Harriets mor, men kommissarie Morell ansåg i det ögonblicket att en rymning närmast var en förhoppning. Martin hade dock inte talat med sin syster sedan sommarlovet och hade inga upplysningar av värde att lämna.

Anita Vanger var dotter till Harald Vanger men angavs felaktigt som ”kusin” till Harriet — i själva verket var Harriet hennes kusinbarn. Hon läste första året på universitetet i Stockholm och hade tillbringat sommaren i Hedeby. Hon var nästan jämnårig med Harriet och de hade blivit nära vänner. Hon uppgav att hon hade anlänt till ön tillsammans med sin far på lördagen och sett fram mot att få träffa Harriet, men att hon inte hade hunnit göra det. Anita Vanger uppgav att hon kände oro och att det var olikt Harriet att försvinna någonstans utan att meddela familjen. I denna slutsats fick hon stöd av både Henrik och Isabella Vanger.

Samtidigt som kriminalinspektör Morell hade intervjuat familjemedlemmarna hade han beordrat poliskonstaplarna Magnusson och Bergman — patrull 014 — att organisera en första skallgångskedja medan det ännu var ljust. På grund av att bron fortfarande var avspärrad var det svårt att inkalla förstärkning från fastlandssidan; den första skallgångskedjan bestod av ett trettiotal tillgängliga personer av varierande kön och ålder. De områden som avsöktes under eftermiddagen var de obebodda husen i Fiskehamnen, stränderna på udden och längs sundet, skogspartiet närmast byn samt det så kallade Söderberget ovanför Fiskehamnen. Det sistnämnda stället avsöktes sedan någon framkastat teorin att Harriet möjligen kunde ha sökt sig dit för att få en god överblick över olycksplatsen på bron. Patruller skickades även till Östergård samt till Gottfrieds stuga på andra sidan ön, där Harriet ibland vistades.

Sökandet efter Harriet Vanger var dock resultatlöst och avbröts först långt efter mörkrets inbrott vid tiotiden på kvällen. Temperaturen under natten sjönk till nollgradigt.

Under eftermiddagen hade kriminalinspektör Morell etablerat sitt högkvarter i en salong som Henrik Vanger ställt till förfogande i bottenvåningen i Vangerska gården. Han hade vidtagit en rad åtgärder.

I sällskap med Isabella Vanger hade han inspekterat Harriets rum och försökt få en uppfattning om ifall någonting saknades, kläder, någon väska eller liknande som kunde antyda att Harriet Vanger rymt hemifrån. Isabella Vanger hade inte varit särskilt hjälpsam och tycktes inte ha någon större kunskap om hur hennes dotters garderob såg ut. Hon var ofta klädd i jeans, men de ser ju likadana ut. Harriets handväska hade återfunnits på hennes skrivbord. Den innehöll legitimation, en plånbok med nio kronor och femtio öre, en kam, en handspegel och en näsduk. Efter inspektionen hade Harriets rum spärrats av.

Morell hade kallat flera personer till förhör, både familjemedlemmar och anställda. Samtliga intervjuer var noggrant bokförda.

Då deltagarna i den första skallgångskedjan efter hand återkommit med nedslående besked fattade kommissarien beslut om att ett mer systematiskt sökande måste genomföras. Under kvällen och natten inkallades förstärkning; Morell kontaktade bland annat ordföranden i Hedestads Orienteringsklubb och vädjade om hjälp med att telefonledes inkalla medlemmarna till skallgång. Vid midnatt fick han beskedet att femtiotre aktiva idrottare, främst från juniorsektionen, skulle infinna sig på Vangerska gården klockan 07.00 nästkommande morgon. Henrik Vanger bidrog genom att helt sonika inkalla en del av morgonskiftet, femtio man, från Vangerkoncernens pappersbruk på orten. Henrik Vanger organiserade även mat och dryck.

Mikael Blomkvist kunde livligt föreställa sig de scener som måste ha utspelat sig på Vangerska gården under dessa händelsErika dygn. Det framgick tydligt att olyckan på bron bidragit till förvirringen under de första timmarna; dels genom att försvåra möjligheterna att få effektiv förstärkning från fastlandet, dels eftersom alla ansåg att två så dramatiska händelser på samma plats och vid samma tidpunkt på något sätt rimligen måste vara länkade till varandra. När tankbilen lyftes bort hade kriminalinspektör Morell till och med gått ned till bron för att försäkra sig om att Harriet Vanger på något osannolikt sätt inte hade hamnat under vraket. Detta var den enda irrationella handling som Mikael kunde spåra i kommissariens agerande, eftersom den försvunna flickan ju bevisligen hade varit synlig på ön efter att olyckan hade ägt rum. Likafullt hade spaningsledaren, utan att kunna ge en rimlig förklaring, svårt att frigöra sig från tanken att den ena händelsen på något sätt hade orsakat den andra.

Under det första förvirrade dygnet sjönk förhoppningarna om att ärendet skulle få en snabb och lycklig upplösning. Dessa ersattes gradvis av två spekulationer. Trots de uppenbara svårigheterna med att omärkligt kunna lämna ön ville Morell inte avskriva möjligheten att hon hade rymt hemifrån. Han beslutade att Harriet Vanger skulle efterlysas och beordrade patrullerande poliser inne i Hedestad att hålla ögonen öppna efter den försvunna flickan. Han gav även en kollega vid kriminalavdelningen i uppdrag att höra bussförare och personal på järnvägsstationen för att få veta om någon kunde ha sett henne.

I takt med att negativa besked kom in växte sannolikheten för att Harriet Vanger hade råkat ut för en olycka. Denna teori kom att dominera spaningsupplägget under de kommande dygnen.

Den stora skallgångskedjan två dagar efter hennes försvinnande var — så vitt Mikael Blomkvist kunde avgöra — synnerligen kompetent genomförd. Polis och brandmän med erfarenhet från liknande ärenden organiserade sökandet. Hedebyön hade visserligen några svårtillgängliga terrängavsnitt, men ytan var trots allt begränsad och hela ön finkammades under dagen. En polisbåt och två frivilliga Petterssonbåtar genomsökte efter bästa förmåga vattnen runt ön.

Nästa dag fortsatte sökandet med reducerat manskap. Denna gång skickades patruller att göra en andra skallgång i särskilt oländiga terrängavsnitt, samt i ett område som kallades ”Befästningen” — ett övergivet bunkersystem som anlagts av kustförsvaret under andra världskriget. Denna dag genomsöktes även små krypin, brunnar, jordkällare, uthus och vindsutrymmen i byn.

En viss frustration kunde avläsas i en tjänsteanteckning då sökandet avbröts den tredje dagen efter försvinnandet. Gustaf Morell var naturligtvis ännu inte medveten om det, men i det ögonblicket hade han i praktiken nått så långt i spaningarna som han någonsin skulle komma. Han var förbryllad och hade svårt att ange något naturligt nästa steg eller någon plats där sökandet borde fortsätta. Harriet Vanger hade till synes upplösts i tomma intet och Henrik Vangers snart fyrtioåriga pina hade inletts.

KAPITEL 9: Måndag 6 januari — Onsdag 8 januari

Mikael hade fortsatt att läsa till långt in på småtimmarna och klivit upp sent på trettondag jul. En marinblå årsgammal Volvo stod parkerad precis utanför porten till Henrik Vangers hus. I samma ögonblick som Mikael satte handen på dörrhandtaget öppnades porten av en man i femtioårsåldern som var på väg ut. De kolliderade nästan. Mannen verkade jäktad.

”Ja? Kan jag hjälpa till?”

”Jag ska besöka Henrik Vanger”, svarade Mikael.

Blicken i mannens ögon klarnade. Han log och sträckte fram handen.

”Du måste vara Mikael Blomkvist som ska hjälpa Henrik med familjekrönikan?”

Mikael nickade och tog handen. Henrik Vanger hade uppenbarligen börjat sprida Mikaels cover story, som skulle förklara varför han befann sig i Hedestad. Mannen var överviktig — resultatet av många års manglingar på kontor och sammanträdesrum — men Mikael såg direkt att ansiktsdragen påminde om Harriet Vanger.

”Jag heter Martin Vanger”, bekräftade han. ”Välkommen till Hedestad.”

”Tack.”

”Jag såg dig på TV för en tid sedan.”

”Alla tycks ha sett mig på TV.”

”Wennerström är… inte så populär i det här huset.”

”Henrik nämnde det. Jag väntar på resten av historien.”

”Han berättade för några dagar sedan att han anlitat dig.” Martin Vanger skrattade plötsligt. ”Han sa att det förmodligen var på grund av Wennerström som du tog jobbet häruppe.”

Mikael tvekade en sekund innan han bestämde sig för att säga sanningen.

”Det var ett viktigt skäl. Men ärligt talat behövde jag komma bort från Stockholm, och Hedestad dök upp i rätt ögonblick. Tror jag. Jag kan inte låtsas att rättegången aldrig har hänt. Jag ska in i fängelse.”

Martin Vanger nickade, plötsligt allvarlig.

”Kan du överklaga?”

”Det hjälper inte i det här fallet.”

Martin Vanger tittade på sitt armbandsur.

”Jag ska vara i Stockholm i kväll och måste rusa. Jag är tillbaka om några dagar. Kom över och ät middag hos mig. Jag vill väldigt gärna höra vad som egentligen hände under den där rättegången.”

De skakade hand igen innan Martin Vanger klev förbi och öppnade dörren till Volvon. Han vände sig om och ropade till Mikael.

”Henrik är en trappa upp. Kliv på bara.”

Henrik Vanger satt i soffgruppen i sitt arbetsrum där han hade Hedestads-Kuriren, Dagens Industri, Svenska Dagbladet och båda kvällstidningarna på bordet.

”Jag träffade Martin utanför.”

”Han stressade iväg för att rädda imperiet”, svarade Henrik Vanger och höjde bordstermosen. ”Kaffe?”

”Tack gärna”, svarade Mikael. Han slog sig ned och undrade varför Henrik Vanger såg så road ut.

”Jag ser att du är omnämnd i tidningen.”

Henrik Vanger sköt fram den ena kvällstidningen, där rubriken Medial kortslutning låg uppslagen. Texten var skriven av en kolumnist i randig kavaj som tidigare arbetat på Finansmagasinet Monopol och som gjort sig känd som expert på att i raljerande ton racka ned på alla som engagerat sig i en fråga eller stuckit ut hakan — feminister, antirasister och miljöaktivister kunde alltid räkna med en släng av sleven. Kolumnisten var dock inte känd för att själv någonsin hysa en enda kontroversiell åsikt. Nu hade han uppenbarligen övergått till mediekritik; flera veckor efter rättegången i Wennerströmaffären fokuserade han sin energi på Mikael Blomkvist, som — namngiven — beskrevs som en komplett idiot. Erika Berger framställdes som en inkompetent mediebimbo:

Mikael slog på mobiltelefonen och kontrollerade om han hade fått någon påringning från Erika. Han hade inga meddelanden. Henrik Vanger avvaktade utan att säga något; Mikael insåg plötsligt att den gamle tänkte överlåta åt honom att bryta tystnaden.

”Han är en idiot”, sa Mikael.

Henrik Vanger skrattade, men kommenterade osentimentalt: ”Det må så vara. Men det är inte han som blivit dömd i tingsrätten.”

”Det stämmer. Och han kommer aldrig att bli det heller. Han säger aldrig själv något originellt men hakar alltid på och kastar sista stenen i så förnedrande ordalag som möjligt.”

”Sådana har jag sett många av i mina dagar. Ett gott råd — om du nu vill ha det från mig — är att ignorera honom när han väsnas, inte glömma någonting och ge tillbaka för gammal ost när du får tillfälle. Men inte nu när han slår ur överläge.”

Mikael såg frågande ut.

”Jag har haft många fiender genom åren. En sak har jag lärt mig och det är att inte ta en fight när du med säkerhet kommer att förlora. Däremot ska du aldrig låta en människa som förolämpat dig komma undan med det. Bida din tid och slå tillbaka när du själv sitter i en styrkeposition — även om du inte längre behöver slå tillbaka.”

”Tack för filosofilektionen. Nu vill jag att du berättar om din familj.” Mikael satte en bandspelare på bordet mellan dem och tryckte in inspelningstangenten.

”Vad vill du veta?”

”Jag har läst första pärmen; om försvinnandet och de första dagarnas sökande efter Harriet. Men det dyker upp så oändligt många Vangers i texterna att jag inte kan hålla isär dem.”

Lisbeth Salander stod stilla i det folktomma trapphuset med blicken fixerad vid mässingsskylten med texten Advokat N. E. Bjurman i närmare tio minuter innan hon ringde på. Dörrlåset klickade.

Det var tisdag. Det var det andra mötet och hon var fylld av onda aningar.

Hon var inte rädd för advokat Bjurman — Lisbeth Salander var sällan rädd för vare sig människor eller ting. Däremot kände hon ett intensivt obehag inför den nye förvaltaren. Bjurmans föregångare, advokat Holger Palmgren, hade varit av ett helt annat virke; korrekt, artig och vänlig. Den relationen hade upphört tre månader tidigare då Palmgren fick en stroke och Nils Erik Bjurman hade ärvt henne enligt någon för henne obekant byråkratisk hackordning.

Under de dryga tolv år som Lisbeth Salander varit föremål för social och psykiatrisk omvårdnad, varav två år på en barnklinik, hade hon aldrig — inte vid ett enda tillfälle — svarat ens på den enkla frågan ”hur mår du i dag, då?”.

Då hon fyllde tretton år hade tingsrätten enligt lagen om vård av minderåriga beslutat att Lisbeth Salander skulle omhändertas för sluten vård på S:t Stefans barnpsykiatriska klinik i Uppsala. Beslutet grundades huvudsakligen på att hon ansågs vara psykiskt störd och allmänfarligt våldsam mot sina klasskamrater och möjligen också mot sig själv.

Detta antagande grundade sig på empiriska bedömningar snarare än på en noga avvägd analys. Varje försök från någon läkare eller myndighetsperson att inleda en konversation om hennes känslor, själsliv eller hälsotillstånd hade till deras stora frustration mötts av en kompakt surmulen tystnad och ett intensivt stirrande i golv, tak och väggar. Hon hade konsekvent lagt armarna i kors och vägrat delta i psykologiska tester. Hennes totala motstånd mot alla försök att mäta, väga, kartlägga, analysera och uppfostra henne omfattade även skolarbete — myndigheterna kunde transportera henne till en skolsal och kedja fast henne vid bänken, men de kunde inte hindra henne från att stänga av öronen och vägra att lyfta en penna på skrivningarna. Hon hade lämnat grundskolan utan betyg.

Det hade följaktligen varit förenat med stora svårigheter att ens diagnostisera hennes mentala tillkortakommanden. Lisbeth Salander var kort sagt allt annat än lätthanterlig.

Då hon var tretton beslutades även att en god man skulle tillsättas för att tillvarata hennes intressen och tillgångar till dess att hon uppnått myndighetsålder. Den gode mannen blev advokat Holger Palmgren, som trots en tämligen komplicerad start faktiskt hade lyckats där psykiatriker och professionella läkare misslyckats. Efter hand hade han vunnit inte bara ett visst förtroende utan till och med ett blygsamt mått av värme från den besvärliga flickan.

När hon fyllde femton hade läkarna varit mer eller mindre ense om att hon i alla fall inte var allmänfarligt våldsam eller utgjorde en omedelbar fara för sig själv. Eftersom hennes familj hade definierats som dysfunktionell och hon saknade släktingar som kunde borga för hennes välfärd hade det beslutats att Lisbeth Salander skulle slussas ut från den barnpsykiatriska kliniken i Uppsala till samhället via en fosterfamilj.

Det hade inte varit någon enkel resa. Den första fosterfamiljen rymde hon från redan efter två veckor. Fosterfamilj två och tre avverkades i rask takt. Därefter hade Palmgren ett allvarligt samtal med henne och förklarade helt frankt att om hon fortsatte på den inslagna vägen skulle hon utan tvekan återigen bli institutionaliserad. Det förtäckta hotet hade den effekten att hon accepterade fosterfamilj nummer fyra — ett äldre par bosatt i Midsommarkransen.

Det innebar inte att hon skötte sig. Som sjuttonåring hade Lisbeth Salander gripits av polisen vid fyra tillfällen, två gånger så gravt berusad att hon fordrade akutvård och en gång uppenbart narkotikapåverkad. Vid ett av dessa tillfällen hade hon hittats stupfull och med kläderna i oordning i baksätet på en bil som stod parkerad vid Söder Mälarstrand. Hon hade befunnit sig i sällskap med en likaledes berusad och väsentligt äldre man.

Det sista ingripandet skedde tre veckor innan hon skulle fylla arton år, då hon i nyktert tillstånd sparkat en manlig passagerare i huvudet innanför spärrarna vid Gamla stans tunnelbanestation. Incidenten resulterade i att hon häktades för misshandel. Salander hade förklarat sitt tilltag med att mannen tafsat på henne, och eftersom hennes utseende var sådant att man kunde ta henne för tolv år snarare än arton ansåg hon att tafsaren hade pedofila böjelser. I den mån hon alls förklarat någonting, vill säga. Utsagan fick dock stöd från vittnen, vilket innebar att åklagaren avskrev ärendet.

Ändå var hennes bakgrund sammantaget av den arten att tingsrätten beslutade om sinnesundersökning. Eftersom hon sin vana trogen vägrade svara på frågor och delta i undersökningar fällde de läkare som Socialstyrelsen konsulterat slutligen ett utlåtande baserat på ”observationer av patienten”. Exakt vad som kunde observeras när det gällde en tigande ung kvinna som satt på en stol med korslagda armar och framskjuten underläpp var en smula oklart. Det fastslogs endast att hon led av en psykisk störning, vars beskaffenhet var av det slaget att den inte kunde lämnas utan åtgärd. Det rättsmedicinska utlåtandet förespråkade omvårdnad på en sluten psykiatrisk anstalt, samtidigt som en biträdande chef i socialnämnden skrev ett utlåtande där han ställde sig bakom den psykiatriska expertisens slutsatser.

Med hänvisning till hennes meritförteckning konstaterade utlåtandet att det förelåg stor risk för alkohol- eller drogmissbruk, och att hon uppenbart saknade självinsikt. Hennes journal var vid det laget fylld med belastande formuleringar som introvert, socialt hämmad, avsaknad av empati, egofixerad, psykopatiskt och asocialt beteende, samarbetssvårigheter och oförmåga att tillgodogöra sig undervisning. Den som läste hennes journal kunde mycket lätt förledas att dra slutsatsen att hon var gravt efterbliven. Till hennes nackdel talade också det faktum att socialtjänstens gatuenhet vid flera tillfällen observerat henne med olika män i kvarteren kring Mariatorget, samt att hon vid ett tillfälle avvisiterats i Tantolunden, återigen i sällskap med en väsentligt äldre man. Det antogs att Lisbeth Salander möjligen bedrev eller riskerade att börja bedriva prostitution i någon form.

När tingsrätten — den institution som skulle avgöra hennes framtid — samlades för att fatta beslut i frågan tycktes utgången given på förhand. Hon var ett uppenbart problembarn och det var osannolikt att rätten skulle fatta ett annat beslut än de rekommendationer som både den rättspsykiatriska och den sociala utredningen hade lämnat.

På morgonen den dag då tingsrättens sammanträde skulle äga rum hämtades Lisbeth Salander från den barnpsykiatriska klinik där hon suttit inburad sedan incidenten i Gamla stan. Hon kände sig som en lägerfånge och hade inga förhoppningar om att överleva dagen. Den förste hon såg i rättegångssalen var Holger Palmgren och det tog en stund för henne att inse att han inte var där i egenskap av god man utan uppträdde som hennes advokat och juridiska ombud. Hon fick se en helt ny sida av honom.

Till hennes förvåning hade Palmgren på ett tydligt sätt befunnit sig i hennes ringhörna och kraftigt pläderat mot förslaget på institutionalisering. Hon hade inte med så mycket som ett höjt ögonbryn antytt att hon kände förvåning, men hon lyssnade intensivt till varje ord som sades. Palmgren hade varit lysande då han under två timmar korsförhört den läkare, en doktor Jesper H. Löderman, som satt sitt namn under rekommendationen att Salander skulle låsas in på anstalt. Varje detalj i utlåtandet nagelfors och läkaren ombads förklara den vetenskapliga grunden för varje påstående. Efter hand framstod det som uppenbart att eftersom patienten vägrat genomföra ett enda test så byggde underlaget för läkarnas slutsatser faktiskt på gissningar och inte på vetenskap.

Vid slutet av tingsrättsförhandlingen hade Palmgren antytt att tvångsinstitutionalisering inte bara med stor sannolikhet stred mot riksdagens beslut i dylika ärenden, utan i detta fall även kunde bli föremål för politiska och mediala repressalier. Det låg sålunda i allas intresse att finna en lämplig alternativ lösning. Sådant språkbruk var ovanligt vid förhandlingar i den sortens ärenden och rättens ledamöter hade oroligt skruvat på sig.

Lösningen blev också en kompromiss. Tingsrätten fastslog att Lisbeth Salander var psykiskt sjuk, men att galenskapen inte med nödvändighet fordrade internering. Däremot beaktade man socialchefens rekommendation om förvaltarskap. Varpå rättens ordförande med ett giftigt leende vände sig till Holger Palmgren, som fram till dess varit hennes gode man, med en undran om denne var villig att åta sig uppdraget. Det var uppenbart att ordföranden hade trott att Holger Palmgren skulle backa ur och försöka skjuta över ansvaret på någon annan, men denne hade tvärtom godmodigt förklarat att han med nöje skulle ta sig an uppgiften att tjänstgöra som fröken Salanders förvaltare — på ett villkor.

”Det förutsätter naturligtvis att fröken Salander hyser förtroende för mig och godkänner mig som sin förvaltare.”

Han hade vänt sig direkt till henne. Lisbeth Salander var en smula konfunderad över de replikskiften som under dagen hade ägt rum över hennes huvud. Fram till dess hade ingen frågat om hennes åsikt. Hon tittade länge på Holger Palmgren och nickade därefter en gång.

Palmgren var en märklig blandning av jurist och socialarbetare av den gamla skolan. I tidernas begynnelse hade han varit en politiskt tillsatt ledamot i socialnämnden och ägnat nästan hela sitt liv åt att hantera besvärliga ungar. En motvillig respekt, nästan på gränsen till vänskap, hade uppstått mellan advokaten och hans ojämförligt mest besvärliga skyddsling.

Deras relation hade sammanlagt varat i elva år, från det år hon fyllde tretton till föregående år, då hon några veckor före jul hade gått hem till Palmgren efter att han uteblivit från ett av deras inplanerade månadsmöten. När han inte öppnade trots att hon kunde höra ljud från lägenheten hade hon tagit sig in genom att klättra upp för ett stuprör till balkongen på tredje våningen. Hon hade funnit honom på hallgolvet, vid medvetande men oförmögen att tala och röra sig efter en plötslig stroke. Han var bara sextiofyra år gammal. Hon hade ringt på ambulans och följt honom till Södersjukhuset med en växande känsla av panik i magen. I tre dygn hade hon knappt lämnat korridoren utanför intensiven. Som en trofast vakthund hade hon bevakat varje steg som läkare och sköterskor tagit ut eller in genom dörren. Hon hade vandrat som en osalig ande fram och tillbaka i korridoren och intensivt spänt blicken i varje läkare som kommit i hennes närhet. Till sist hade en läkare, vars namn hon aldrig fått veta, fört in henne i ett rum och förklarat situationens allvar för henne. Holger Palmgrens tillstånd var kritiskt efter en svår hjärnblödning. Han förväntades inte vakna. Hon hade varken gråtit eller rört en min. Hon hade rest sig och lämnat sjukhuset och inte återvänt.

Fem veckor senare hade Överförmyndarnämnden kallat Lisbeth Salander till ett första möte med hennes nya förvaltare. Hennes första impuls hade varit att ignorera kallelsen, men Holger Palmgren hade noga inpräntat i hennes medvetande att varje handling får konsekvenser. Hon hade vid det här laget lärt sig att analysera konsekvenserna innan hon agerade och vid närmare eftertanke hade hon kommit till slutsatsen att den lindrigaste utvägen ur dilemmat var att tillfredsställa Överförmyndarnämnden genom att bete sig som om hon faktiskt brydde sig om vad de sa.

Följaktligen hade hon i december — en kort paus i researchen om Mikael Blomkvist — snällt infunnit sig på Bjurmans kontor vid S: t Eriksplan, där en äldre kvinna hade representerat nämnden och överlämnat Salanders omfattande mapp till advokat Bjurman. Damen hade vänligt frågat henne hur hon mådde och tycktes nöjd med det svar som hennes dova tystnad utgjorde. Efter någon halvtimme hade hon lämnat Salander i advokat Bjurmans omvårdnad.

Lisbeth Salander hade tyckt illa om advokat Bjurman inom fem sekunder efter att de hade skakat hand.

Hon hade sneglat på honom medan han läste hennes journal. Ålder femtio plus. Vältränad kropp; tennis på tisdagar och fredagar. Blond. Tunnhårig. Liten grop i hakan. Doft av Boss. Blå kostym. Röd slips med guldnål och fåfänga manschettknappar med bokstäverna NEB. Stålbågade glasögon. Grå ögon. Att döma av tidskrifterna på ett sidobord var han intresserad av jakt och skytte.

Under det decennium hon hade träffat Palmgren hade han brukat bjuda på kaffe och småprata med henne. Inte ens hennes värsta rymningar från fosterhem eller det systematiska skolket från skolorna hade bringat honom ur fattningen. Den enda gång Palmgren hade varit genuint upprörd var då hon greps för misshandeln av den slempropp som hade tafsat på henne i Gamla stan. Förstår du vad du har gjort? Du har skadat en annan människa, Lisbeth. Han hade låtit som en gammal lärare och hon hade tålmodigt ignorerat varje ord i utskällningen.

Bjurman hade inte mycket till övers för småprat. Han hade omedelbart konstaterat att det rådde en diskrepans mellan Holger Palmgrens förpliktelser enligt förvaltarskapsstadgan och det faktum att han uppenbarligen låtit Lisbeth Salander sköta sitt eget hushåll och sin ekonomi. Han hade genomfört ett slags förhör. Hur mycket tjänar du? Jag vill ha en kopia på din bokföring. Vem umgås du med? Betalar du hyran i tid? Dricker du sprit? Har Palmgren godkänt de där ringarna du har i ansiktet? Kan du sköta din hygien?

Fuck you.

Palmgren hade blivit hennes gode man strax efter att Allt Det Onda hade hänt. Han hade insisterat på att träffa henne minst en gång i månaden på schemalagda möten, ibland oftare. Sedan hon flyttat tillbaka till Lundagatan hade de dessutom nästan varit grannar; han var bosatt på Hornsgatan bara ett par kvarter bort och med jämna mellanrum hade de sprungit på varandra av en slump och druckit kaffe tillsammans på Giffi eller något annat kafé i närheten. Palmgren hade aldrig trängt sig på, men hade någon gång besökt henne med en liten present på hennes födelsedag. Hon hade en stående inbjudan att besöka honom när som helst, ett privilegium hon sällan utnyttjat, men sedan hon flyttade till Söder hade hon börjat fira julafton hos honom efter att hon besökt sin mor. De hade ätit julskinka och spelat schack. Hon var helt ointresserad av spelet, men sedan hon lärt sig reglerna hade hon aldrig förlorat ett parti. Han var änkeman och Lisbeth Salander hade sett det som sin plikt att förbarma sig över honom dessa ensamma helger.

Det ansåg hon sig vara skyldig honom och hon betalade alltid sina skulder.

Det var Palmgren som hade hyrt ut hennes mors bostadsrätt på Lundagatan i andra hand till dess att Lisbeth behövde en egen bostad. Lägenheten på 49 kvadrat var orenoverad och sunkig, men det var tak över huvudet.

Nu var Palmgren borta och ytterligare en förbindelse med det etablerade samhället hade klippts av. Nils Bjurman var en helt annan sorts människa. Hon tänkte inte tillbringa någon julafton hemma hos honom. Hans allra första åtgärd hade varit att införa nya regler vad gällde handhavandet av hennes lönekonto på Handelsbanken. Palmgren hade obekymrat tänjt förvaltarskapslagen och låtit henne sköta sin ekonomi själv. Hon betalade sina räkningar och kunde disponera sina sparpengar som hon behagade.

Inför mötet med Bjurman, veckan före jul, hade hon förberett sig och väl där försökt förklara att hans föregångare hade litat på henne och inte haft orsak till annat. Att Palmgren hade låtit henne sköta sig själv utan att lägga sig i hennes privatliv.

”Det är ett av problemen”, hade Bjurman svarat och knackat på hennes journal. Han hade hållit en längre utläggning om de regler och statliga förordningar som gällde vid förvaltarskap och därefter aviserat att en nyordning skulle inträda.

”Han lät dig löpa fritt, eller hur? Jag undrar just hur han kom undan med det.”

Därför att han var en tokig socialdemokrat som hade varit engagerad i problembarn i nästan fyrtio år.

”Jag är inte ett barn längre”, sa Lisbeth Salander, som om det var förklaring nog.

”Nej, du är inte ett barn. Men jag är utsedd till din förvaltare och så länge jag är det är jag juridiskt och ekonomiskt ansvarig för dig.”

Hans första åtgärd hade varit att öppna ett nytt konto i hennes namn, som hon skulle rapportera in till Miltons lönekontor och använda sig av i fortsättningen. Salander insåg att de goda dagarna var förbi; i fortsättningen skulle advokat Bjurman betala hennes räkningar och hon skulle få en bestämd summa fickpengar varje månad. Han förväntade sig att hon skulle redovisa kvitton på sina utgifter. Han hade bestämt att hon skulle få 1 400 kronor i veckan — ”till mat, kläder och biobesök och sådant”.

Beroende på hur mycket hon valde att arbeta tjänade Lisbeth Salander uppåt 160 000 kronor varje år. Hon hade lätt kunnat fördubbla summan genom att gå upp till heltid och acceptera alla uppdrag som Dragan Armanskij erbjöd. Men hon hade få utgifter och gjorde inte av med särskilt mycket pengar. Avgiften för bostadsrätten låg på drygt 2 000 i månaden och trots blygsamma inkomster hade hon 90 000 kronor på sitt sparkonto. Som hon alltså inte längre kunde komma åt.

”Det handlar om att jag är ansvarig för dina pengar”, hade han förklarat. ”Du måste lägga pengar åt sidan för framtiden. Men oroa dig inte; jag kommer att sköta allt sådant.”

Jag har skött mig själv sedan jag var tio år, ditt jävla as!

”Du fungerar så pass väl socialt att du inte behöver institutionaliseras, men samhället har ett ansvar för dig.”

Han hade noga förhört henne om vad hennes arbetsuppgifter på Milton Security bestod i. Instinktivt hade hon ljugit om sin sysselsättning. Det svar hon hade gett var en beskrivning av hennes allra första veckor på Miltons. Advokat Bjurman fick följaktligen intrycket att hon kokade kaffe och sorterade post — en lämplig sysselsättning för någon som var lite bakom flötet. Han tycktes nöjd med svaren.

Hon visste inte varför hon hade ljugit men var övertygad om att det var ett klokt beslut. Om advokat Bjurman hade befunnit sig på en lista över utrotningshotade insektsarter så skulle hon utan större tvekan ha satt ned klacken.

Mikael Blomkvist hade tillbringat fem timmar i Henrik Vangers sällskap och ägnade en stor del av natten och hela tisdagen åt att skriva rent sina anteckningar och pussla ihop den Vangerska genealogin till en begriplig översikt. Den familjehistoria som växte fram i samtalen med Henrik Vanger var en dramatiskt annorlunda version än den som gavs i den offentliga bilden av släkten. Mikael var medveten om att alla familjer hade skelett i garderoben. Den Vangerska familjen hade en hel kyrkogård.

Vid det här laget hade Mikael varit tvungen att påminna sig själv om att hans uppdrag egentligen inte bestod i att skriva en biografi om familjen Vanger, utan i att lista ut vad som hade hänt med Harriet Vanger. Han hade accepterat jobbet fast förvissad om att han i praktiken skulle sitta på ändan och slösa bort ett år, och att allt arbete han skulle utföra för Henrik Vanger egentligen var ett spel för gallerierna. Efter ett år skulle han lyfta sin befängda lön — kontraktet som Dirch Frode hade formulerat var undertecknat. Den egentliga lönen, hoppades han, var den information om Hans-Erik Wennerström som Henrik Vanger påstod sig besitta.

Efter att ha lyssnat till Henrik Vanger började han inse att året ingalunda med nödvändighet måste vara förslösat. En bok om familjen Vanger hade ett värde i sig — det var helt enkelt en bra story.

Att han skulle hitta Harriet Vangers mördare föresvävade honom inte för en sekund — om hon nu ens verkligen hade mördats och inte omkommit i någon absurd olyckshändelse eller försvunnit på annat sätt. Mikael var överens med Henrik om att sannolikheten för att en sextonårig flicka skulle ha försvunnit frivilligt och lyckats hålla sig dold för alla byråkratiska övervakningssystem i trettiosex år var obefintlig. Däremot ville Mikael inte utesluta att Harriet Vanger kunde ha rymt, kanske tagit sig till Stockholm, och att något hänt henne på vägen — droger, prostitution, överfall eller rätt och slätt en olyckshändelse.

Henrik Vanger var å andra sidan övertygad om att Harriet Vanger mördats och att någon familjemedlem var ansvarig — möjligen i samarbete med någon annan. Styrkan i hans resonemang vilade på att Harriet Vanger hade försvunnit under de dramatiska timmar då ön varit avspärrad och allas ögon riktats mot olyckan.

Erika hade haft rätt i att hans uppdrag var bortom allt sunt förnuft om avsikten var att lösa en mordgåta. Däremot började Mikael Blomkvist inse att Harriet Vangers öde hade spelat en central roll i familjen och framför allt för Henrik Vanger. Vare sig han hade rätt eller fel så var Henrik Vangers anklagelse mot sina släktingar av stor betydelse i familjehistorien. Anklagelsen hade varit öppet uttalad från hans sida i mer än trettio år, och hade präglat familjesammankomster och skapat infekterade motsättningar som bidragit till att destabilisera hela koncernen. En studie av Harriets försvinnande skulle följaktligen fylla en funktion som ett alldeles eget kapitel och till och med som en bärande tråd i familjehistorien — och källmaterial fanns i överflöd. En rimlig utgångspunkt, vare sig Harriet Vanger var hans primära uppdrag eller om han nöjde sig med att skriva en familjekrönika, var att kartlägga persongalleriet. Det var det som hans samtal med Henrik Vanger under dagen hade handlat om.

Familjen Vanger bestod av ett hundratal personer, räknat ned till kusinbarn och tremänningar åt alla håll och kanter. Släkten var så omfattande att Mikael var tvungen att skapa en databas i sin iBook. Han använde programmet NotePad (www.ibrium.se) som var en sådan där fullvärdesprodukt som två grabbar på KTH i Stockholm hade skapat och distribuerade som shareware för en spottstyver på Internet. Få program, ansåg Mikael, var mer ovärderliga för en undersökande journalist. Varje familjemedlem fick ett eget dokument i databasen.

Familjeträdet kunde med säkerhet spåras tillbaka till tidigt 1500-tal, då familjenamnet hade varit Vangeersad. Enligt Henrik Vanger var det möjligt att namnet härstammade från holländska van Geerstad; om så var fallet kunde släkten spåras ända tillbaka till 1100-talet.

I modernare tid härstammade familjen från norra Frankrike och hade kommit till Sverige med Jean Baptiste Bernadotte i början av 1800-talet. Alexandre Vangeersad hade varit militär och inte personligt bekant med kungen, men hade utmärkt sig som duglig garnisonschef och fick 1818 Hedeby gård som tack för lång och trogen tjänst. Alexandre Vangeersad hade också egna pengar och hade använt dessa för att köpa ansenliga skogsarealer i Norrland. Sonen Adrian var född i Frankrike men flyttade på sin fars anmodan till den norrländska avkroken Hedeby, långt från salongerna i Paris, för att sköta förvaltningen av gården. Han bedrev jord- och skogsbruk med nya metoder som importerades från kontinenten, och anlade den pappersmassefabrik runt vilken Hedestad vuxit fram.

Alexandres sonson hette Henrik och hade förkortat efternamnet till Vanger. Han utvecklade handel med Ryssland och skapade en liten handelsflotta med skonare som gick på Baltikum, Tyskland och stålindustrins England under mitten av 1800-talet. Henrik Vanger d.ä. diversifierade familjeföretaget och startade en blygsam gruvdrift och några av Norrlands första metallindustrier. Han efterlämnade två söner, Birger och Gottfried, och det var de som lade grunden till finansfamiljen Vanger.

”Känner du till gamla arvsregler?” hade Henrik Vanger frågat.

”Det är väl inget jag har specialiserat mig på.”

”Jag förstår dig. Jag är också förvirrad. Birger och Gottfried var enligt familjetraditionen som hund och katt — legendariska konkurrenter om makten i och inflytandet över familjeföretaget. Maktkampen blev i flera avseenden en belastning som potentiellt hotade företagets överlevnad. Av den orsaken beslutade deras far — strax innan han dog — att skapa ett system där alla medlemmar i familjen skulle få en arvslott — en andel — i företaget. Det var säkert rätt tänkt, men det ledde till en situation där vi istället för att kunna plocka in kompetent folk och tänkbara partners utifrån fick en bolagsstyrelse bestående av familjemedlemmar med någon eller några procents röstandel.”

”Den regeln gäller än i dag?”

”Just det. Om någon familjemedlem vill sälja sin andel måste det ske inom familjen. Den årliga bolagsstämman samlar i dag ett femtiotal familjemedlemmar. Martin har drygt 10 procent av aktierna; jag har 5 procent eftersom jag har sålt ut till bland annat Martin. Min bror Harald äger 7 procent, men de flesta som kommer till bolagsstämman har bara en eller en halv procent.”

”Det hade jag faktiskt inte en aning om. Det låter medeltida på något sätt.”

”Det är helt vanvettigt. Det innebär alltså att om Martin i dag ska kunna driva en policy så måste han ägna sig åt omfattande lobbyverksamhet för att tillförsäkra sig stöd från åtminstone 20-25 procent av delägarna. Det är ett lapptäcke av allianser, fraktioner och intriger.”

Henrik Vanger fortsatte:

”Gottfried Vanger dog barnlös 1901. Eller, förlåt mig, han var far till fyra döttrar, men på denna tid räknades liksom inte kvinnorna. De hade andelar, men det var männen i familjen som utgjorde ägarintresset. Det var först då kvinnlig rösträtt infördes, en bra bit in på 1900-talet, som kvinnor också fick tillträde till bolagsstämman.”

”Liberalt.”

”Var inte ironisk. Det var en annan tid. Hur som helst — Gottfrieds bror Birger Vanger fick tre söner — Johan, Fredrik och Gideon Vanger — som alla föddes i slutet av 1800-talet. Gideon Vanger kan vi räkna bort; han sålde ut sin andel och emigrerade till Amerika, där vi fortfarande har en gren av familjen. Men Johan och Fredrik Vanger förvandlade bolaget till den moderna Vangerkoncernen.”

Henrik Vanger plockade fram ett fotoalbum och visade bilder på persongalleriet medan han berättade. Foton från början av det förra seklet visade två män med kraftiga hakor och vattenkammat hår som stirrade in i kameraobjektivet utan minsta antydan till leenden.

Johan Vanger var familjens snille, han utbildade sig till ingenjör och utvecklade verkstadsindustrin med flera nya uppfinningar som han patenterade. Stål och järn blev basen i koncernen, men företaget expanderade också till andra områden, som textil. Johan Vanger dog 1956 och hade då tre döttrar — Sofia, Märit och Ingrid — som var de första kvinnor som fick automatiskt tillträde till koncernens bolagsstämma.

”Den andre brodern, Fredrik Vanger, var min far. Han var affärsmannen och industriledaren som omvandlade Johans uppfinningar till inkomster. Min pappa dog så sent som 1964. Han var aktiv i företagsledningen ända fram till sin död, även om han redan på 1950-talet överlät den dagliga ledningen på mig.

Det var precis som med generationen dessförinnan — fast tvärtom. Johan Vanger fick bara döttrar.” Henrik Vanger visade bilder av storbystade kvinnor med bredbrättade hattar och solparasoller. ”Och Fredrik — min pappa — fick bara söner. Vi blev sammanlagt fem bröder. Det var Richard, Harald, Greger, Gustav och jag.”

För att ha minsta chans att kunna hålla isär alla familjemedlemmar ritade Mikael upp ett familjeträd på några hoptejpade A4-ark. Han fetade namnen på de familjemedlemmar som hade varit närvarande på Hedeby ö vid familjemötet 1966, och därmed åtminstone teoretiskt kunde ha haft något med Harriet Vangers försvinnande att göra.

Mikael struntade i barn under tolv år — han utgick ifrån att vad som än hade hänt Harriet Vanger så måste han sätta en gräns för vad som var rimligt. Efter ett kort övervägande strök han även Henrik Vanger — om patriarken hade haft något med sin brors sondotters försvinnande att göra tillhörde hans agerande de senaste trettiosex åren det psykopatologiska fältet. Även Henrik Vangers mor, som 1966 hade befunnit sig i den aktningsvärda åldern av åttioett år, borde rimligen kunna avfärdas. Kvar fanns tjugotre familjemedlemmar som enligt Henrik Vanger borde ingå i gruppen ”misstänkta”. Sju av dessa hade sedan dess avlidit och några hade uppnått en respektingivande hög ålder.

Mikael var dock inte beredd att utan vidare svälja Henrik Vangers övertygelse om att en familjemedlem låg bakom Harriets försvinnande. Till listan av misstänkta måste en rad andra personer fogas.

Dirch Frode hade börjat arbeta som Henrik Vangers advokat våren 1962. Och vid sidan av herrskapet — vilka hade varit tjänstefolk då Harriet försvann? Den nuvarande ”gårdskarlen” Gunnar Nilsson — alibi eller inte — hade varit nitton år gammal, och hans pappa Magnus Nilsson hade i allra högsta grad varit närvarande på Hedebyön, liksom konstnären Eugen Norman och prästen Otto Falk. Var Falk gift? Östergårdsbonden Martin Aronsson, liksom sonen Jerker Aronsson, hade funnits på ön och i Harriet Vangers närhet under hennes uppväxt — vilket förhållande hade de till varandra? Var Martin Aronsson gift? Fanns ytterligare personer på gården?

[Possibly a table or diagram missing]

När Mikael började skriva upp alla namn ökade gruppen till ett fyrtiotal personer. Slutligen kastade han frustrerat ifrån sig tuschpennan. Klockan hade hunnit bli halv fyra på morgonen och termometern visade stadigt minus 21 grader. Det verkade bli en långvarig köldknäpp. Han längtade till sin säng på Bellmansgatan.

Mikael Blomkvist vaknade klockan nio på onsdagsmorgonen av att Telia knackade på dörren för att installera ett telefonjack och ADSL-modem. Klockan elva var han uppkopplad och kände sig inte längre helt yrkesmässigt handikappad. Däremot var telefonen fortfarande tyst. Erika hade inte besvarat hans samtal på en vecka. Hon måste verkligen vara arg. Han började också känna sig som en tjurskalle och vägrade att ringa till hennes kontor; så länge han ringde till hennes mobil kunde hon se att det var han och själv välja om hon ville svara eller inte. Vilket hon alltså inte ville.

Han startade i alla fall mailprogrammet och tittade igenom de dryga 350 mail som hade skickats till honom den senaste veckan. Ett dussin mail sparade han, resten var spam eller mailinglistor som han prenumererade på. Det första mail han öppnade var från ‹demokrat88@yahoo.com› och innehöll texten HOPPAS DU FÅR SUGA KUUUK PÅ KÅKEN JÄVLA KOMUNISTSVIN. Mikael arkiverade mailet i en folder med rubriken Intelligent kritik.

Han skrev en kort text till ‹Erika.berger@millennium.se›.

Vid lunchtid tog han sin iBook i väskan och promenerade upp till Susannes Brokafé, där han parkerade sig vid sitt vanliga hörnbord. När Susanne serverade honom kaffe och smörgås tittade hon nyfiket på datorn och undrade vad han arbetade med. Mikael använde för första gången sin cover story och förklarade att han var anställd av Henrik Vanger för att skriva en biografi. De utbytte artigheter. Susanne uppmanade Mikael att kolla med henne när han var redo för de verkliga avslöjandena.

”Jag har serverat Vangers i trettiofem år och känner till det mesta skvallret om familjen”, sa hon och gungade iväg in i köket.

Tablån som Mikael ritat upp gav besked om att familjen Vanger ihärdigt producerade nya avkommor. Med barn, barnbarn och barnbarnsbarn — som han inte brydde sig om att rita in — hade bröderna Fredrik och Johan Vanger omkring femtio sentida anförvanter. Mikael konstaterade också att medlemmarna hade en tendens att överleva till hög ålder. Fredrik Vanger hade blivit sjuttioåtta år medan hans bror Johan hade blivit sjuttiotvå. Ulrika Vanger hade dött vid åttiofyra. Av de två bröder som var i livet var Harald Vanger nittioett år och Henrik Vanger åttiotvå.

Det enda egentliga undantaget var Henrik Vangers bror Gustav, som hade dött i en lungsjukdom vid trettiosju års ålder. Henrik Vanger hade förklarat att Gustav alltid hade varit sjuklig och gått sina egna vägar, lite vid sidan av den övriga familjen. Han hade varit ogift och barnlös.

I övrigt hade de som dött unga gjort det av andra orsaker än sjukdom. Richard Vanger hade stupat som frivillig i finska vinterkriget, endast trettiotre år gammal. Gottfried Vanger, Harriets pappa, hade drunknat året innan hon försvann. Och Harriet själv hade bara varit sexton. Mikael noterade den underliga symmetrin som visade att just den grenen av familjen, farfar, far och dotter, hade härjats av olyckor. Kvar efter Richard fanns endast Martin Vanger, som ännu femtiofem år gammal var ogift och barnlös. Henrik Vanger hade dock upplyst honom om att Martin var särbo med en kvinna som var bosatt inne i Hedestad.

Martin Vanger hade varit arton då hans syster försvann. Han tillhörde det fåtal nära släktingar som med viss säkerhet kunde avföras från listan över dem som potentiellt kunde ha något med hennes försvinnande att göra. Den hösten hade han varit bosatt i Uppsala där han läste sista året på gymnasiet. Han skulle delta i familjemötet men anlände först sent på eftermiddagen, och befann sig sålunda bland åskådarna på fel sida om bron under den kritiska timme då hans syster gick upp i rök.

Mikael noterade ytterligare två egenheter i familjeträdet. Den första var att giftermålen tycktes vara på livstid; ingen medlem i släkten Vanger hade någonsin genomgått en skilsmässa eller gift om sig, inte ens om partnern dött i unga år. Mikael undrade hur statistiskt vanligt det var. Cecilia Vanger hade separerat från sin man för flera år sedan men var så vitt Mikael kunde förstå fortfarande gift.

Den andra egenheten var att familjen tycktes geografiskt splittrad mellan den ”manliga” och den ”kvinnliga” sidan. Fredrik Vangers ättlingar, som Henrik Vanger tillhörde, hade traditionellt spelat ledande roller i företaget och huvudsakligen varit bosatta i eller i närheten av Hedestad. Medlemmarna i Johan Vangers gren av familjen, som endast producerat kvinnliga arvtagare, hade gift sig och skingrats till andra delar av landet; de var huvudsakligen bosatta i Stockholm, Malmö och Göteborg eller utomlands, och anlände endast till Hedestad för sommarferier eller viktigare möten inom koncernen. Ett enda undantag var Ingrid Vanger, vars son Gunnar Karlman var bosatt i Hedestad. Han var chefredaktör för lokaltidningen Hedestads-Kuriren.

Som privatspanare menade Henrik att det ”underliggande motivet till mordet på Harriet” kanske stod att söka i företagets struktur — det faktum att han redan tidigt aviserat att Harriet var något alldeles extra, att motivet möjligen var att skada Henrik själv, eller att Harriet hade funnit någon form av känslig information som rörde koncernen och därigenom utgjorde ett hot mot någon. Allt detta var lösa spekulationer, likafullt hade han på detta sätt identifierat en krets bestående av tretton personer som han framhöll som ”särskilt intressanta”.

Gårdagens samtal med Henrik Vanger hade varit upplysande på en annan punkt. Från allra första stund hade den gamle talat med Mikael om sin familj i så föraktfulla och nedsättande ordalag att det hade framstått som kufiskt. Mikael hade undrat om patriarkens misstankar mot sin familj rörande Harriets försvinnande hade fått hans omdöme att svikta, men nu började han inse att Henrik Vanger faktiskt gjorde en förbluffande nykter värdering.

Den bild som växte fram avslöjade en familj som var socialt och ekonomiskt framgångsrik men som i alla vardagliga avseenden var klart och tydligt dysfunktionell.

Henrik Vangers far hade varit en kall och okänslig människa som avlat sina barn och låtit sin hustru sköta deras uppfostran och välbefinnande. Fram till dess att barnen befann sig i sextonårsåldern hade de knappt träffat sin far, utom vid speciella familjetillställningar då de förväntades närvara och samtidigt vara osynliga. Henrik Vanger kunde inte komma ihåg att hans far någonsin på minsta sätt uttryckt någon form av kärlek; däremot hade sonen ofta fått veta att han var inkompetent och blivit måltavla för en förintande kritik. Kroppsaga hade sällan förekommit, det behövdes inte. De enda gånger han vunnit sin fars respekt var senare i livet, då han gjorde insatser i Vangerkoncernen.

Den äldste brodern, Richard, hade revolterat. Efter ett gräl, vars orsak aldrig hade diskuterats i familjen, hade Richard flyttat till Uppsala för att studera. Där hade han inlett den nazistiska karriär som Henrik Vanger redan berättat för Mikael om, och som så småningom skulle föra honom till skyttegravarna i finska vinterkriget.

Vad den gamle inte tidigare berättat var att ytterligare två av bröderna hade gjort snarlika karriärer.

Både Harald och Greger Vanger hade 1930 följt sin storebror i fotspåren till Uppsala. Harald och Greger hade stått varandra nära, men Henrik Vanger var osäker på i vilken utsträckning de också hade umgåtts med Richard. Helt klart var att bröderna anslöt sig till Per Engdahls fasciströrelse Det Nya Sverige. Harald Vanger hade därefter lojalt följt Per Engdahl genom åren, först till Sveriges Nationella Förbund, därefter till Svensk Opposition och slutligen in i Nysvenska Rörelsen, då den grundades efter krigsslutet. Han förblev medlem fram till Per Engdahls död på 1990-talet och var under perioder en av den övervintrade svenska fascismens viktigaste ekonomiska bidragsgivare.

Harald Vanger hade studerat medicin i Uppsala och hamnade nästan omedelbart i kretsar som vurmade för rashygien och rasbiologi. Under en period arbetade han vid Svenska Rasbiologiska Institutet och blev som läkare en framträdande aktör i kampanjen för sterilisering av oönskade befolkningselement.

Greger Vanger blev efter kriget adjunkt och så småningom rektor för gymnasieskolan i Hedestad. Henrik hade trott att han varit partilös sedan kriget och hade övergett nazismen. Han dog 1974 och först när Henrik gick igenom hans kvarlåtenskap fick han genom dennes korrespondens veta att hans bror på 1950-talet hade anslutit sig till den politiskt betydelselösa men komplett stolliga sekten Nordiska Rikspartiet, NRP. Han hade förblivit medlem fram till sin död.

Citat, Henrik Vanger, band 2, 04167: ”Tre av mina bröder var följaktligen politiskt sinnessjuka. Hur sjuka var de i andra avseenden?”

Den ende av bröderna som fann ett visst mått av nåd inför Henrik Vangers ögon var den sjuklige Gustav, som alltså avled i en lungsjukdom 1955. Gustav hade varit ointresserad av politik och framstod närmast som en världsfrånvänd konstnärssjäl, inte det minsta intresserad av affärer eller av att arbeta inom Vangerkoncernen. Mikael frågade Henrik Vanger:

”Nu lever bara du och Harald. Varför flyttade han tillbaka till Hedeby?”

”Han flyttade hem 1979, strax innan han skulle fylla 70. Han äger huset.”

”Det måste kännas konstigt att leva så nära en bror som man hatar.”

Henrik Vanger tittade förvånat på Mikael.

”Du har missförstått mig. Jag hatar inte min bror. Jag känner möjligen medlidande för honom. Han är en komplett idiot och det är han som hatar mig.”

”Han hatar dig?”

”Exakt. Jag tror att det var därför han flyttade tillbaka. För att kunna tillbringa sina sista år med att hata mig på nära håll.”

”Varför hatar han dig?”

”Därför att jag gifte mig.”

”Det där tror jag att du måste förklara.”

Henrik Vanger hade tidigt förlorat kontakten med sina äldre bröder. Han var den ende i brödraskaran som visade någon fallenhet för affärer — hans fars sista hopp. Han var ointresserad av politik och undvek Uppsala, istället valde han att studera ekonomi i Stockholm. Sedan han fyllt arton år hade han tillbringat varje lov och sommaruppehåll som praktikant på något av Vangerkoncernens många kontor eller i någon av dess företagsstyrelser. Han fick lära sig familjeföretagets alla irrgångar.

Den 10 juni 1941 — mitt under brinnande världskrig — skickades Henrik till Tyskland på ett sex veckors besök vid Vangerkoncernens handelskontor i Hamburg. Han var då bara tjugo år och hade Vangerföretagens tyske agent, en åldrande företagsveteran vid namn Hermann Lobach, som förkläde och mentor.

”Jag vill inte trötta ut dig med alla detaljer, men då jag åkte var Hitler och Stalin fortfarande goda vänner och någon östfront fanns inte. Alla trodde ännu att Hitler var oövervinnelig. Det fanns en känsla av… optimism och desperation, tror jag är de rätta orden. Mer än ett halvsekel senare är det fortfarande svårt att ge ord åt stämningarna. Missförstå mig inte — jag var aldrig någonsin nazist och Hitler framstod i mina ögon som en löjlig operettfigur. Men det var svårt att inte smittas av den framtidsoptimism som rådde bland vanliga människor i Hamburg. Trots att kriget kröp allt närmare, och flera bombräder ägde rum mot Hamburg under den tid jag var där, verkade människorna mest anse att det var ett tillfälligt irritationsmoment — att det snart skulle bli fred och att Hitler skulle upprätta sitt Neuropa, det nya Europa. Folk ville tro att Hitler var Gud. Så lät det ju i propagandan.”

Henrik Vanger slog upp ett av sina många fotoalbum.

”Det här är Hermann Lobach. Han försvann 1944, omkom förmodligen i någon bombräd och begravdes. Vi fick aldrig veta hans öde. Under mina veckor i Hamburg kom jag att stå honom nära. Jag var inneboende hos honom och hans familj i en förnäm våning i Hamburgs kvarter för de välbeställda. Vi umgicks dagligen. Han var lika lite nazist som jag, men han var medlem i nazistpartiet av bekvämlighet. Medlemskortet öppnade dörrar och underlättade hans möjligheter att göra affärer för Vangerkoncernens räkning — och affärer var precis vad vi gjorde. Vi byggde godsvagnar till deras tåg — jag har alltid undrat om någon av vagnarna gick med destination Polen. Vi sålde tyg till deras uniformer och rör till deras radioapparater — fast officiellt visste vi ju inte vad de använde varorna till. Och Hermann Lobach visste hur man rodde ett kontrakt i hamn, han var underhållande och gemytlig. Den perfekte nazisten. Efter hand började jag inse att han också var en man som desperat försökte dölja en hemlighet.

Natten till den 22 juni 1941 knackade plötsligt Hermann Lobach på dörren till mitt sovrum och väckte mig. Mitt rum låg granne med hans frus sovrum och han tecknade till mig att vara tyst och klä på mig och följa med honom. Vi gick en trappa ned och satte oss i en röksalong. Det var uppenbart att Lobach hade varit vaken hela natten. Han hade radion på och jag förstod att något dramatiskt hade hänt. Operation Barbarossa hade inletts. Tyskland hade gått till anfall mot Sovjetunionen under midsommarhelgen.”

Henrik Vanger gjorde en uppgiven gest med handen.

”Hermann Lobach ställde fram två glas och hällde upp rejäla snapsar åt oss. Han var märkbart skakad. När jag frågade honom vad detta innebar svarade han med klarsyn att det innebar slutet för Tyskland och nazismen. Jag trodde honom bara halvt om halvt — Hitler syntes ju omöjlig att besegra — men Lobach skålade med mig för Tysklands undergång. Sedan tog han itu med det praktiska.”

Mikael nickade som tecken på att han fortfarande följde med i historien.

”För det första hade han ingen möjlighet att kontakta min far för instruktioner, men han hade på eget bevåg beslutat att avbryta min vistelse i Tyskland och skicka hem mig så snart det gick. För det andra ville han be mig göra något för honom.”

Henrik Vanger pekade på ett gulnat och kantstött porträtt av en mörkhårig kvinna i halvprofil.

”Hermann Lobach var gift sedan fyrtio år, men år 1919 hade han träffat en rasande vacker och hälften så gammal kvinna som han blev dödligt förälskad i. Hon var en enkel och fattig sömmerska. Lobach uppvaktade henne och som så många andra välbeställda män hade han råd att installera henne i en lägenhet på bekvämt avstånd från sitt kontor. Hon blev hans älskarinna. 1921 födde hon honom en dotter som döptes till Edith.”

”Rik äldre man, ung fattig kvinna och ett kärleksbarn — det kan inte ha varit särskilt mycket till skandal ens på 1940-talet”, kommenterade Mikael.

”Helt riktigt. Om det inte hade varit för en sak. Kvinnan var judinna och Lobach var följaktligen far till en judisk dotter mitt inne i Nazityskland. Han var i praktiken en rasförrädare.”

”Ah — det förändrar onekligen situationen. Vad hände?”

”Ediths mor greps 1939. Hon försvann och vi kan bara anta vad som blev hennes öde. Det var välkänt att hon hade en dotter som ännu inte noterats på någon transportlista, och som nu eftersöktes av den avdelning inom Gestapo som hade till uppgift att spåra flyende judar. Sommaren 1941, samma vecka som jag anlände till Hamburg, hade Ediths mor sammankopplats med Hermann Lobach och han hade kallats till förhör. Han hade erkänt förhållandet och faderskapet, men uppgav att han inte hade en aning om var hans dotter befann sig och att han inte hade haft någon kontakt med henne på tio år.”

”Och var befann sig dottern?”

”Jag hade träffat henne varje dag i Lobachs bostad. En söt och tyst tjugoårig flicka som städade mitt rum och hjälpte till att servera kvällsmaten. 1937 hade förföljelserna mot judar pågått i flera år och Ediths mor hade bönfallit Lobach om hjälp. Och han hade hjälpt till — Lobach älskade sitt oäkta barn lika mycket som sina officiella barn. Han hade gömt henne på det mest osannolika ställe han kunde tänka sig — mitt framför näsan på alla. Han hade ordnat falska papper och anställt henne som hushållerska.”

”Kände hans fru till vem hon var?”

”Nej, hon hade ingen aning om arrangemanget.”

”Vad hände?”

”Det hade fungerat i fyra år, men nu kände Lobach snaran dras åt. Det var bara en tidsfråga innan Gestapo skulle knacka på dörren. Allt detta berättade han alltså för mig en natt bara ett par veckor innan jag skulle återvända till Sverige. Sedan hämtade han upp sin dotter och presenterade oss. Hon var mycket blyg och vågade inte ens möta min blick. Lobach bönföll mig om att rädda hennes liv.”

”Hur?”

”Han hade arrangerat det hela. Enligt planerna skulle jag stanna ytterligare tre veckor och därefter åka nattåg till Köpenhamn och ta båten över sundet — en relativt ofarlig resa även i krigstid. Två dagar efter vårt samtal skulle dock ett lastfartyg som ägdes av Vangerkoncernen lämna Hamburg med destination Sverige. Lobach ville skicka mig med fartyget istället, utan dröjsmål ut ur Tyskland. Ändringen i resplanerna måste godkännas av säkerhetstjänsten; det var byråkratiskt men inget problem. Men Lobach ville ha mig ombord på fartyget.

”Tillsammans med Edith, förmodar jag.”

”Edith smugglades ombord gömd i en av trehundra lårar med maskinvaror. Min uppgift var att skydda henne om hon skulle bli upptäckt medan vi fortfarande fanns på tyskt territorialvatten och hindra kaptenen ombord från att göra något dumt. Annars skulle jag vänta till dess att vi befann oss en bra bit från Tyskland innan jag släppte upp henne.”

”Okej.”

”Det lät enkelt men blev en mardrömsresa. Kaptenen ombord hette Oskar Granath, och han var allt annat än förtjust i att plötsligt ha ansvar för en snorkig arvtagare till hans arbetsgivare. Vi lämnade Hamburg vid niotiden en kväll i slutet av juni. Vi var precis på väg ut ur den inre hamnen då flyglarmet började tjuta. En engelsk bombräd — den kraftigaste jag upplevt, och hamnen var förstås ett prioriterat område. Jag överdriver inte när jag säger att jag nästan pissade i byxorna när krevader började slå upp i närheten. Men på något sätt klarade vi oss och efter motorhaveri och en eländigt stormig natt i minfyllda vatten anlöpte vi Karlskrona nästa eftermiddag. Nu tänker du fråga vad som hände med flickan.”

”Jag tror att jag redan vet.”

”Min far blev förstås rasande. Jag hade riskerat allt genom mitt idiotiska tilltag. Och flickan kunde deporteras när som helst — tänk på att det var 1941. Men vid det laget var jag redan lika dödligt kär i henne som Lobach hade varit i hennes mor. Jag friade och gav min far ett ultimatum — antingen accepterade han äktenskapet eller så fick han se sig om efter en ny påläggskalv i familjeföretaget. Han vek sig.

”Men hon dog?”

”Ja, på tok för ung. Redan 1958. Vi fick drygt sexton år tillsammans. Hon hade ett medfött hjärtfel. Och det visade sig att jag var steril — vi fick aldrig några barn. Och det är därför min bror hatar mig.”

”Därför att du gifte dig med henne.”

”Därför att jag — för att använda hans terminologi — gifte mig med en smutsig judehora. För honom var det ett förräderi mot rasen, folkstammen, moralen och precis allt han själv stod för.”

”Han är ju galen.”

”Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv.”

KAPITEL 10: Torsdag 9 januari — Fredag 31 januari

Enligt Hedestads-Kuriren var Mikaels första månad i obygden den kallaste i mannaminne, eller (vilket Henrik Vanger upplyste honom om) åtminstone sedan krigsvintern 1942. Han var benägen att ta uppgiften för sann. Redan efter en vecka i Hedeby hade han lärt sig allt om långkalsonger, raggsockor och dubbla undertröjor.

Han upplevde några fruktansvärda dygn i mitten av januari då kylan kröp ned till ofattbara minus 37 grader. Något liknande hade han aldrig upplevt, inte ens under det år han tillbringat i Kiruna under sin värnplikt. En morgon hade vattenledningen frusit. Gunnar Nilsson hade försett honom med två stora plastdunkar så att han kunde laga mat och tvätta sig, men kylan hade varit paralyserande. På insidan av fönstren hade isblommor bildats och hur mycket han än eldade i vedspisen kände han sig ständigt nedkyld. Han tillbringade en lång stund varje dag med att klyva ved i skjulet bakom stugan.

Stundtals var han gråtfärdig och funderade på att ta en taxi in till staden och sätta sig på första bästa tåg söderut. Istället satte han på sig en extra tröja och svepte in sig i en filt där han satt vid köksbordet och drack kaffe och läste gamla polisprotokoll.

Sedan vände det och temperaturen gick upp till behagliga minus 10 grader.

Mikael hade börjat lära känna människor i Hedeby. Martin Vanger höll sitt löfte och bjöd på en egenhändigt tillagad middag — älgstek med italienskt rödvin. Industriledaren var ogift men umgicks med en Eva Hassel, som gjorde dem sällskap vid middagen. Eva Hassel var en varm och sällskapligt underhållande kvinna, Mikael fann henne utomordentligt attraktiv. Hon var tandläkare och bosatt inne i Hedestad men tillbringade helgerna hos Martin Vanger. Mikael fick efter hand veta att de hade känt varandra i många år, men att de hade börjat umgås först på gamla dar och inte hade sett någon anledning att gifta sig.

”Hon är faktiskt min tandläkare”, skrattade Martin Vanger.

”Och att bli ingift i den här tokiga släkten är inte riktigt min grej”, sa Eva Hassel och klappade Martin Vanger kärvänligt på knäet.

Martin Vangers villa var en arkitektritad ungkarlsdröm med möbler i svart, vitt och krom. Möblemanget var påkostat designergods som skulle ha fascinerat finsmakaren Christer Malm. Köket innehöll utrustning för en yrkeskock. I vardagsrummet fanns en vinylstereo av yppersta klass och en formidabel samling jazz från Tommy Dorsey till John Coltrane. Martin Vanger hade pengar och hans hem var påkostat och funktionellt, men också ganska opersonligt. Mikael noterade att tavlorna på väggarna var enkla reproduktioner och posters som man kunde hitta på Ikea — vackert men inte särskilt skrytsamt. Bokhyllorna, åtminstone i den del av huset som Mikael kunde se, var glest fyllda med Nationalencyklopedin och några souvenirböcker av det slag folk ger bort i julklapp i brist på bättre idéer. Sammantaget kunde Mikael bara spåra två personliga intressen i Martin Vangers liv: musik och matlagning. Det förstnämnda intresset visade sig i uppskattningsvis tretusen LP-skivor. Det sistnämnda avlästes av att Martin Vanger rundade ut ovanför livremmen.

Personen Martin Vanger var en besynnerlig blandning av enfald, skärpa och älskvärdhet. Det fordrades ingen större analytisk förmåga för att dra slutsatsen att industriledaren var en människa som hade problem. Medan de lyssnade på Night in Tunisia kom konversationen till stor del att handla om Vangerkoncernen, och Martin Vanger gjorde ingen hemlighet av att han slogs för sin industris överlevnad. Ämnesvalet förbryllade Mikael; Martin Vanger var inte omedveten om att han hade en ytligt bekant ekonomijournalist som middagsgäst, men diskuterade ändå sitt företags interna problem så öppenhjärtigt att det framstod som vårdslöst. Uppenbarligen utgick han från att Mikael var en i familjen, eftersom han arbetade åt Henrik Vanger, och i likhet med den forne vd:n ansåg han att familjen bara hade sig själv att skylla för den situation företaget befann sig i. Däremot saknades den gamles bitterhet och oförsonliga förakt för släkten. Martin Vanger tycktes närmast vara märkligt road av familjens obotliga dårskap. Eva Hassel nickade men gjorde inga kommentarer. De hade uppenbarligen avhandlat frågan tidigare.

Martin Vanger var införstådd med att Mikael hade anlitats för att skriva en familjekrönika och frågade hur arbetet fortskred. Mikael svarade leende att han hade svårt att ens lära sig namnen på alla släktingar, men bad att få återkomma och göra en intervju när det passade. Vid flera tillfällen övervägde han att leda in samtalet på den gamles besatthet av Harriet Vangers försvinnande. Han antog att Henrik Vanger vid åtskilliga tillfällen hade plågat Harriets bror med sina teorier, och han antog också att Martin måste vara på det klara med att om Mikael skulle skriva en familjekrönika så skulle han knappast kunna undgå att lägga märke till att en familjemedlem var spårlöst försvunnen. Men Martin visade inga tecken på att ta upp ämnet och Mikael lät det bero. Tids nog skulle de få orsak att diskutera Harriet.

De bröt upp, efter flera omgångar vodka, vid tvåtiden på morgonen. Mikael var rejält berusad då han halkade de trehundra meterna hem till sig. På det hela taget hade det varit en angenäm kväll.

En eftermiddag under Mikaels andra vecka i Hedeby knackade det på dörren till hans stuga. Mikael lade ifrån sig den pärm från polisutredningen som han just slagit upp — den sjätte i ordningen — och stängde dörren till arbetsrummet innan han öppnade ytterdörren för en rejält påpälsad blond kvinna i femtioårsåldern.

”Hej. Jag tänkte bara hälsa. Jag heter Cecilia Vanger.”

De skakade hand och Mikael plockade fram kaffekoppar. Cecilia Vanger, dotter till nazisten Harald Vanger, framstod som en öppen och i många avseenden intagande kvinna. Mikael drog sig till minnes att Henrik Vanger hade talat om henne i uppskattande ordalag och nämnt att hon inte umgicks med sin far, men var bosatt granne med honom. De småpratade en stund innan hon kom in på sitt ärende.

”Jag har förstått att du ska skriva en bok om familjen. Jag är inte säker på att jag tycker om den tanken”, sa hon. ”Jag ville åtminstone se vad du är för figur.”

”Tja, Henrik Vanger har anlitat mig. Det är hans story, så att säga.”

”Och den gode Henrik är inte helt neutral när det gäller attityden till familjen.”

Mikael granskade henne, osäker på vad hon egentligen ville ha sagt.

”Du motsätter dig en bok om familjen Vanger?”

”Det sa jag inte. Och vad jag tycker spelar nog ingen roll. Men jag tror att du kanske redan nu har förstått att det inte alltid varit så lätt att vara medlem av den här familjen.”

Mikael hade ingen aning om vad Henrik hade sagt och hur mycket Cecilia kände till om hans uppdrag. Han slog ut med händerna.

”Jag är kontrakterad av Henrik Vanger för att skriva en familjekrönika. Henrik har färgstarka åsikter om flera medlemmar i familjen, men jag kommer nog att hålla mig till sådant som kan dokumenteras.”

Cecilia Vanger log utan värme.

”Det jag vill veta är om jag måste gå i exil och emigrera när boken lanseras?”

”Det tror jag inte”, svarade Mikael. ”Folk kan se skillnad på person och person.”

”Som min far, till exempel.”

”Din far nazisten?” frågade Mikael. Cecilia Vanger himlade med ögonen.

”Min far är tokig. Jag träffar honom bara någon gång per år trots att vi bor vägg i vägg.”

”Varför vill du inte träffa honom?”

”Vänta nu innan du rusar iväg och ställer en massa frågor — tänker du citera det jag säger? Eller kan jag föra ett normalt samtal med dig utan att behöva frukta att bli uthängd som en idiot?”

Mikael tvekade en stund, osäker på hur han skulle formulera sig.

”Jag har i uppdrag att skriva en bok som börjar då Alexandre Vangeersad landstiger med Bernadotte och som slutar i dag. Den kommer att handla om företagsimperiet under många decennier, men naturligtvis också om varför imperiet rasar och de motsättningar som finns i familjen. I den berättelsen är det omöjligt att undvika att skit flyter upp till ytan. Men det betyder inte att jag kommer att svartmåla eller ge en nidbild av familjen. Jag har till exempel träffat Martin Vanger, som jag upplever som en sympatisk människa och som jag kommer att beskriva som en sådan.”

Cecilia Vanger svarade inte.

”Det jag känner till om dig är att du är lärare…”

”Det är faktiskt värre än så, jag är rektor på Hedestads gymnasium.”

”Förlåt. Jag vet att Henrik Vanger tycker om dig, att du är gift men separerad… och det är väl ungefär allt. Du kan visst prata med mig utan att behöva frukta att bli citerad eller uthängd. Däremot kommer jag säkert att knacka på hos dig någon dag och be att få fråga om någon specifik händelse som du kanske kan kasta ljus över. Då är det en intervju och du kan välja om du vill svara eller inte. Men jag kommer att göra klart för dig när jag ställer en sådan fråga.”

”Så jag kan prata med dig… off the record, som ni brukar säga.”

”Jo visst.”

”Och det här är off the record?”

”Du är en granne som kommit för att hälsa på och dricka en kopp kaffe, ingenting annat.”

”Okej. Då får jag fråga dig en sak?”

”Var så god.”

”Hur mycket av den här boken kommer att handla om Harriet Vanger?”

Mikael bet sig i underläppen och tvekade. Han anslog en lättsam ton.

”Ärligt talat, det har jag inte en aning om. Det är klart att det mycket väl kan bli ett kapitel — det är ju onekligen en dramatisk händelse, som påverkat åtminstone Henrik Vanger.”

”Men du är inte här för att undersöka hennes försvinnande?”

”Vad får dig att tro det?”

”Tja, det faktum att Gunnar Nilsson släpade över fyra flyttkartonger hit. Det borde motsvara Henriks samling av privatspaningar genom åren. Och när jag sneglade in i Harriets gamla rum där Henrik brukar förvara samlingen så var den borta.”

Cecilia Vanger var inte dum.

”Det där får du faktiskt diskutera med Henrik Vanger och inte med mig”, svarade Mikael. ”Men visst — Henrik har pratat en hel del om Harriets försvinnande och jag tycker att det är intressant att läsa materialet.”

Cecilia Vanger log ytterligare ett glädjelöst leende.

”Ibland undrar jag vem som är galnast — min pappa eller min farbror. Jag måste ha diskuterat Harriets försvinnande med honom tusen gånger.”

”Vad tror du hände med henne?”

”Är det där en intervjufråga?”

”Nej”, skrattade Mikael. ”Det är en fråga av nyfikenhet.”

”Det jag är nyfiken på är om du också är en stolle. Om du har köpt Henriks resonemang eller om det är du som driver på Henrik?”

”Du menar att Henrik är en stolle?”

”Missförstå mig inte. Henrik är en av de varmaste och mest omtänksamma människor jag känner. Jag tycker mycket bra om honom. Men i detta avseende är han besatt.”

”Men besattheten har en verklig grund. Harriet är faktiskt försvunnen.”

”Jag är bara så jävla less på hela historien. Den har förgiftat våra liv i så många år och den tar aldrig slut.” Hon reste sig plötsligt och drog på sig pälsjackan. ”Jag måste gå. Du verkar trevlig. Det tycker Martin också, men hans omdöme är inte alltid det bästa. Du är välkommen över på kaffe hos mig när du har lust. Jag är nästan alltid hemma på kvällarna.”

”Tack”, svarade Mikael. När hon gick mot ytterdörren ropade han efter henne. ”Du svarade inte på frågan som inte var en intervjufråga.”

Hon dröjde vid dörren och svarade utan att titta på honom.

”Jag har ingen aning om vad som hände Harriet. Men jag tror att det var en olycka som har en så enkel och vardaglig förklaring att vi kommer att häpna om vi någonsin får reda på svaret.”

Hon vände sig om och log mot honom — för första gången med värme. Sedan vinkade hon och försvann. Mikael satt stilla vid köksbordet och begrundade det faktum att Cecilia Vanger var en av de personer som stod med fet stil på hans tablå över familjemedlemmar som befann sig på ön då Harriet Vanger försvann.

Om Cecilia Vanger på det hela taget hade varit en trivsam bekantskap kunde inte detsamma sägas om Isabella Vanger. Harriet Vangers mor var sjuttiofem år gammal och precis som Henrik Vanger förvarnat en rasande parant kvinna, som vagt påminde om en åldrande Lauren Bacall. Hon var smal, klädd i svart persianpäls med matchande mössa och stödd på en svart käpp då Mikael stötte ihop med henne en morgon på väg till Susannes Brokafé. Hon såg ut som en åldrande vampyr; fortfarande bildskön men giftig som en orm. Isabella Vanger var uppenbarligen på väg hem efter en promenad; hon ropade till honom från korsvägen.

”Hallå där, unge man. Kom hit.”

Den befallande tonen var svår att missta sig på. Mikael såg sig omkring och drog slutsatsen att det var han själv som avsågs. Han gick fram till henne.

”Jag är Isabella Vanger”, förkunnade kvinnan.

”Hej, jag heter Mikael Blomkvist.” Han sträckte fram en hand som hon fullständigt ignorerade.

”Är det du som är den där figuren som snokar i våra familjeangelägenheter?”

”Mja, jag är den figur som Henrik Vanger har kontrakterat för att hjälpa till med hans bok om familjen Vanger.”

”Det har du inget med att göra.”

”Vilket? Att Henrik Vanger kontrakterat mig eller att jag accepterat? I det första fallet tror jag att det är Henriks ensak, i det andra fallet att det är min angelägenhet.”

”Du förstår precis vad jag menar. Jag tycker inte om att folk snokar i mitt liv.”

”Okej, jag ska inte snoka i ditt liv. Resten får du avhandla med Henrik Vanger.”

Isabella Vanger höjde plötsligt sin käpp och stötte handtaget mot Mikaels bröst. Kraften var obefintlig, men han tog häpet ett steg bakåt.

”Håll dig borta från mig.”

Isabella Vanger vände på klacken och fortsatte mot sitt hus. Mikael stod kvar med en min som om han just hade mött en livs levande seriefigur. När han höjde blicken såg han Henrik Vanger i fönstret till sitt arbetsrum. Han hade en kaffekopp i handen som han höjde till en ironisk skål. Mikael slog uppgivet ut med händerna, skakade på huvudet och gick till Susannes kafé.

Den enda resa Mikael företog under den första månaden var en dagstur till en vik vid Siljan. Han lånade Dirch Frodes Mercedes och körde genom ett snölandskap för att tillbringa en eftermiddag tillsammans med kriminalinspektör Gustaf Morell. Mikael hade försökt bilda sig en uppfattning om Morell på grundval av hur han framstod i polisundersökningen; det han fann var en senig gubbe som rörde sig stillsamt och talade ännu långsammare.

Mikael hade haft med sig ett anteckningsblock med ungefär tio frågor, huvudsakligen hugskott som hade dykt upp under den tid han hade läst polisutredningen. Morell svarade pedagogiskt på varje fråga som Mikael formulerade. Till sist hade han lagt bort anteckningarna och förklarat för Morell att frågorna bara hade varit en ursäkt för att åka ned och träffa den pensionerade kommissarien. Det han egentligen ville var att få en pratstund med honom och få ställa den enda väsentliga frågan: Fanns det något i polisutredningen som han inte satt på papper — någon fundering eller intuitiv känsla som han ville delge honom?

Eftersom Morell liksom Henrik Vanger hade tillbringat trettiosex år med att grubbla på mysteriet med Harriets försvinnande hade Mikael förväntat sig att han skulle mötas av ett visst motstånd — han var den nya grabben som kom in och klampade runt i den snårskog där Morell hade gått vilse. Men det fanns inte tillstymmelse till fientlighet. Morell stoppade omsorgsfullt sin pipa och satte eld på en tändsticka innan han svarade.

”Jo, det är klart att jag har tankar. Men de är så vaga och undflyende att jag inte riktigt kan formulera dem.”

”Vad tror du hände med Harriet?”

”Jag tror att hon blev mördad. I detta är jag ense med Henrik. Det är den enda rimliga förklaringen. Men vi har aldrig förstått motivet. Jag tror att hon blev mördad av ett specifikt skäl — inte ett vansinnesdåd eller en överfallsvåldtäkt eller något sådant. Om vi visste motivet så skulle vi veta vem som mördade henne.”

Morell funderade en stund.

”Mordet kan ha utförts spontant. Med det menar jag att någon grep tillfället i flykten när en möjlighet uppenbarade sig i det kaos som uppstod efter olyckan. Mördaren gömde kroppen och forslade bort den vid ett senare tillfälle, medan vi gick skallgång efter henne.”

”Då talar vi om någon som är iskall.”

”Det finns en detalj. Harriet kom till Henriks rum och bad att få prata med honom. I efterhand tycks det mig som ett märkligt beteende — hon visste mycket väl att han hade fullt upp med alla släktingar som drällde omkring. Jag tror att Harriet utgjorde ett hot mot någon, att hon ville berätta något för Henrik och att mördaren förstod att hon skulle… tja, skvallra.”

”Henrik var upptagen med några familjemedlemmar…”

”Det var fyra personer i rummet, förutom Henrik. Det var hans bror Greger, ett kusinbarn som heter Magnus Sjögren, och det var Harald Vangers två barn, Birger och Cecilia. Men det betyder ingenting. Ponera att Harriet hade upptäckt att någon försnillat pengar från företaget — rent hypotetiskt. Hon kan ha haft den kunskapen i månader och vid flera tillfällen till och med diskuterat det med personen i fråga. Hon kan ha försökt utpressa honom, eller så kan hon ha tyckt synd om honom och inte vetat om hon skulle avslöja honom. Hon kan ha bestämt sig plötsligt och berättat det för mördaren, som i desperation slår ihjäl henne.”

”Du använder ordet honom.”

”Rent statistiskt är de flesta mördare män. Men visst, släkten Vanger innehåller några fruntimmer som är ena riktiga eldgafflar.”

”Jag har träffat Isabella.”

”Hon är en av dem. Men det finns flera. Cecilia Vanger kan vara rejält vass. Har du träffat Sara Sjögren?” Mikael skakade på huvudet. ”Hon är dotter till Sofia Vanger, en av Henriks kusiner. Där kan du prata om en riktigt otrevlig och hänsynslös kvinna. Men hon var bosatt i Malmö och hade så vitt jag kunnat utröna inte något motiv att döda Harriet.”

”Okej.”

”Problemet är bara att hur vi än vrider och vänder på det hela så har vi aldrig begripit motivet. Det är det viktiga. Kommer vi på motivet så vet vi vad som hände och vem som var ansvarig.”

”Du arbetade intensivt med det här fallet. Finns det någonting som du inte har följt upp?”

Gustaf Morell skrockade.

”Nej du, Mikael. Jag har ägnat en oändlig tid åt detta fall och jag kan inte komma på någonting som jag inte följt upp så långt det gick. Även efter att jag blev befordrad och flyttade från Hedestad.”

”Flyttade?”

”Ja, jag är inte ursprungligen från Hedestad. Jag hade tjänst där mellan 1963 och 1968. Därefter blev jag kommissarie och flyttade till Gävlepolisen för återstoden av min karriär. Men även i Gävle fortsatte jag att rota i Harriets försvinnande.”

”Henrik Vanger låg på, kan jag tänka mig.”

”Jo visst. Men det var inte därför. Gåtan Harriet fascinerar mig än i dag. Jag menar… se det så här, varje polis har sitt eget olösta mysterium. Jag minns från min tid i Hedestad hur äldre kollegor pratade om fallet Rebecka i kafferummet. Det var särskilt en polisman som hette Torstensson — han är död sedan många år — som år efter år gick tillbaka till just det fallet. På fritiden och på semestrarna. När det var stiltje hos det lokala buset brukade han plocka fram pärmarna och fundera.”

”Det var också en försvunnen flicka?”

Kommissarie Morell såg häpen ut en sekund. Sedan log han då han insåg att Mikael sökte någon sorts koppling.

”Nej, jag tog inte upp det av det skälet. Jag talar om polismannens själ. Fallet Rebecka var något som hände innan Harriet Vanger ens var född och det är preskriberat sedan länge. Någon gång på 1940-talet blev en kvinna i Hedestad överfallen, våldtagen och mördad. Det är inget ovanligt. Varje polis måste någon gång i sin karriär utreda den sortens händelse, men det jag menar är att det finns fall som biter sig fast och kryper under skinnet på utredarna. Den här flickan mördades på det mest brutala sätt. Mördaren hade bundit henne och stuckit in hennes huvud på de falnande kolen i en öppen eldstad. Jag vet inte hur lång tid det tog för den stackars flickan att dö och vilka plågor hon upplevde.”

”Fy fan.”

”Precis. Det var så ondskefullt. Stackars Torstensson var förste utredare på plats när hon hittades och mordet förblev olöst, trots att experthjälp från Stockholm kallades in. Han kunde aldrig någonsin släppa fallet.”

”Jag förstår.”

”Mitt Rebeckafall är alltså Harriet. I hennes fall vet vi inte ens hur hon dog. Tekniskt sett kan vi ju inte ens bevisa att ett mord har ägt rum. Men jag har aldrig kunnat släppa det.”

Han funderade en stund.

”Att vara mordutredare kan vara världens ensammaste yrke. Offrets vänner är upprörda och förtvivlade, men förr eller senare — efter några veckor eller månader — återgår livet till vardagen igen. För de närmaste i familjen tar det längre tid, men även de kommer över sorgen och förtvivlan. Livet går vidare. Men de olösta morden gnager. Till sist finns det bara en person kvar som tänker på offret och försöker ge offret rättvisa — den polisman som blir kvar med utredningen.”

ytterligare tre personer i den Vangerska familjen bodde på Hedebyön. Alexander Vanger, född 1946 och son till tredjebrodern Greger, bodde i ett renoverat trähus från tidigt 1900-tal. Av Henrik fick Mikael veta att Alexander Vanger för närvarande befann sig i Västindien, där han ägnade sig åt sin favoritsysselsättning — att segla och fördriva tiden utan att göra ett skapandes grand. Henriks sågning av brorsonen var så tvär att Mikael drog slutsatsen att Alexander Vanger hade varit föremål för vissa kontroverser. Han nöjde sig med att konstatera att Alexander hade varit tjugo år då Harriet Vanger försvann, och att han tillhörde kretsen av familjemedlemmar som befunnit sig på plats.

Tillsammans med Alexander bodde hans mor Gerda, åttio år gammal och änka efter Greger Vanger. Mikael såg aldrig till henne; hon var sjuklig och huvudsakligen sängliggande.

Den tredje familjemedlemmen var naturligtvis Harald Vanger. Under den första månaden hade Mikael inte lyckats få ens en skymt av den gamle rasbiologen. Harald Vangers hus, som var Mikaels närmaste grannbyggnad, stod dyster och till synes olycksbådande med mörkläggningsgardiner över fönstren. Vid flera tillfällen hade Mikael tyckt sig ana en krusning i gardinerna när han passerat, och vid ett tillfälle då han skulle gå och lägga sig sent en natt hade han plötsligt upptäckt ett ljussken från ett rum på övervåningen. Det hade varit en glipa i en gardin. I över tjugo minuter hade han fascinerad stått i mörkret vid sitt eget köksfönster och betraktat ljuset innan han struntade i alltsammans och huttrande gick till sängs. På morgonen var gardinen åter på plats.

Harald Vanger tycktes vara ett osynligt men ständigt närvarande andeväsen som präglade en del av livet i byn genom sin frånvaro. I Mikaels fantasi antog Harald Vanger allt mer formen av en ondskefull Gollum som spionerade på omgivningen bakom gardinerna och ägnade sig åt mystiska ting i sin tillbommade håla.

Harald Vanger fick besök en gång om dagen av hemtjänsten, en äldre kvinna från andra sidan bron som pulsade med matkassar genom snödrivorna till hans dörr eftersom han vägrade låta skotta gårdsuppfarten. ”Gårdskarln” Gunnar Nilsson skakade på huvudet när Mikael frågade honom. Han förklarade att han hade erbjudit sig att skotta, men att Harald Vanger uppenbarligen inte ville att någon människa skulle sätta sin fot på hans tomt. En enda gång, första vintern då Harald Vanger återvänt till Hedebyön, hade Gunnar Nilsson automatiskt kört upp traktorn för att röja snö på gårdsplanen, precis som han gjorde på alla gårdsuppfarter. Tilltaget hade resulterat i att Harald Vanger kommit utrusande och gormat till dess att Nilsson avlägsnat sig.

Dessvärre kunde Gunnar Nilsson inte skotta Mikaels gårdsplan eftersom grinden var för smal för traktorn. Där var det fortfarande snöskovel och handkraft som gällde.

I mitten av januari gav Mikael Blomkvist sin advokat i uppdrag att utröna när han skulle avtjäna sina tre månader i fängelse. Han var angelägen om att få saken avklarad så fort som möjligt. Att komma in i fängelse visade sig vara enklare än vad han hade föreställt sig. Efter någon veckas dividerande beslutades att Mikael den 17 mars skulle inställa sig på Rullåkersanstalten utanför Östersund, en öppen anstalt för mindre kriminellt belastade. Mikaels advokat meddelade också att strafftiden med stor sannolikhet skulle kortas en aning.

”Fint”, sa Mikael utan någon större entusiasm.

Han satt vid köksbordet och smekte den brunspräckliga katten, som tagit för vana att dyka upp med några dagars mellanrum och tillbringa natten hos Mikael. Av Helen Nilsson tvärs över vägen hade han fått veta att katten kallades Tjorven och inte tillhörde någon särskild, utan brukade gå rundor i husen.

Mikael träffade sin uppdragsgivare nästan varje eftermiddag. Ibland blev det ett kort samtal, ibland satt de i timmar och diskuterade Harriet Vangers försvinnande och alla möjliga detaljer i Henrik Vangers privatutredning.

Inte sällan bestod samtalen i att Mikael formulerade en teori som Henrik Vanger sköt i sank. Mikael försökte hålla distans till sitt uppdrag, men kände samtidigt att det fanns ögonblick då han själv var ohjälpligt fascinerad av den pusselgåta som Harriets försvinnande utgjorde.

Mikael hade försäkrat Erika om att han också skulle formulera en strategi för att kunna ta upp kampen med Hans-Erik Wennerström, men efter en månad i Hedestad hade han inte ens öppnat de gamla pärmar vars innehåll hade fört honom till tingsrätten. Tvärtom — han sköt hela problemet ifrån sig. Varje gång han började fundera på Wennerström och sin egen situation föll han ned i djupaste missmod och orkeslöshet. I ögonblick av klarsyn undrade han om han höll på att bli lika stollig som den gamle. Hans yrkesmässiga karriär hade rasat som ett korthus och hans reaktion var att gömma sig i en liten by på landet där han jagade spöken. Dessutom saknade han Erika.

Henrik Vanger betraktade sin medspanare med reserverad oro. Han anade att Mikael Blomkvist inte alltid befann sig helt i balans. I slutet av januari fattade den gamle ett beslut som överraskade honom själv. Han lyfte telefonluren och ringde till Stockholm. Samtalet kom att vara i tjugo minuter och handlade till stor del om Mikael Blomkvist.

Det hade tagit nästan en månad för Erikas ilska att lägga sig. Klockan halv tio en av de sista kvällarna i januari ringde hon.

”Du tänker verkligen stanna kvar däruppe”, löd hennes inledande hälsning. Samtalet kom så överraskande att Mikael först inte kom sig för att replikera. Sedan log han och svepte filten tätare omkring sig.

”Hej Ricky. Du borde prova på själv.”

”Varför det? Finns det någon särskild charm med att bo i Tjottahejti?”

”Jag har just borstat tänderna i isvatten. Det ilar i plomberna.”

”Skyll dig själv. Men det är svinkallt härnere i Stockholm också.”

”Berätta.”

”Vi har tappat två tredjedelar av våra fasta annonsörer. Ingen vill säga någonting rent ut, men…”

”Jag vet. Gör en lista över dem som hoppar av. Någon dag ska vi presentera dem i ett lämpligt reportage.”

”Micke… jag har räknat på det och om vi inte får in nya annonsörer så går vi under till hösten. Så enkelt är det.”

”Det kommer att vända.”

Hon skrattade trött i andra änden av luren.

”Det kan du inte sitta däruppe i lapphelvetet och bara påstå.”

”Du, det är åtminstone femtio mil till närmaste sameby.”

Erika var tyst.

”Erika, jag är…”

”Jag vet. A man’s gotta do what a man’s gotta do and all that crap. Du behöver inte säga något. Förlåt att jag har varit en bitch och inte svarat på dina samtal. Kan vi börja om? Vågar jag komma upp och hälsa på dig?”

”När som helst.”

”Måste jag ha bössa med varghagel med mig?”

”Inte då. Vi hyr in några lappar med hundspann. När kommer du?”

”Fredag kväll. Okej?”

Livet kändes plötsligt oändligt mycket ljusare för Mikael.

Bortsett från den smala skottade gången upp till dörren låg nästan en meter snö på tomten. Mikael granskade kritiskt snöskoveln en lång minut och gick därefter över till Gunnar Nilsson och frågade om Erika kunde parkera sin BMW hos dem under besöket. Det var inga problem. De hade gott om plats i dubbelgaraget och kunde dessutom erbjuda motorvärmare.

Erika bilade upp under eftermiddagen och anlände omkring sex på kvällen. De betraktade varandra avvaktande i några sekunder och kramades en betydligt längre stund.

Det fanns inte så mycket att titta på utomhus i kvällsmörkret mer än den upplysta kyrkan, och både Konsum och Susannes Brokafé höll på att stänga. De drog sig alltså raskt hem. Mikael lagade middag medan Erika snokade runt i hans hus, fällde kommentarer om kvarvarande Rekordmagasinet från 1950-talet och fördjupade sig i hans pärmar i arbetsrummet. De åt lammkotletter med stuvad potatis och gräddsås — på tok för många kalorier — och drack rödvin. Mikael försökte ta upp tråden men Erika var inte på humör att diskutera Millennium. Istället pratade de i två timmar om vad Mikael gjorde däruppe och hur de mådde. Därefter undersökte de om sängen var tillräckligt bred för att rymma dem båda.

Det tredje mötet med advokat Nils Bjurman hade blivit inställt, ombokat och slutligen schemalagt till femtiden samma fredag. Vid tidigare möten hade Lisbeth Salander tagits emot av en kvinna i femtiofemårsåldern som doftade mysk och fungerade som kontorets sekreterare. Den här gången hade hon gått för dagen och advokat Bjurman doftade svagt av sprit. Han viftade ned Salander i en besöksstol och bläddrade frånvarande i papper till dess att han plötsligt tycktes bli medveten om hennes närvaro.

Det hade blivit ett nytt förhör. Denna gång hade han frågat ut Lisbeth Salander om hennes sexliv — vilket var något som hon definitivt ansåg tillhörde hennes privatliv och som hon inte hade för avsikt att diskutera med någon alls.

Efter besöket visste hon att hon hanterat saken fel. Hon hade först suttit tyst och undvikit att svara på hans frågor; han hade tolkat det som att hon var blyg, efterbliven eller hade något att dölja, och börjat pressa henne på svar. Salander hade insett att han inte skulle ge sig och hade börjat ge honom knapphändiga och harmlösa svar av det slag som hon antog skulle passa in på hennes psykologiska profil. Hon hade nämnt Magnus — som enligt hennes beskrivning var en jämnårig och lite nördig dataprogrammerare som uppträdde mot henne som en gentleman, tog henne på bio och emellanåt tog sig ned i hennes säng. Magnus var ren fiktion som blev till i samma takt som hon berättade, men Bjurman hade tagit nyheten som förevändning för att under den närmaste timmen ingående kartlägga hennes sexliv. Hur ofta har du sex? Då och då. Vem tar initiativet — är det du eller han? Jag. Använder ni kondom? Naturligtvis — hon hade hört talas om HIV. Vilken är din favoritställning? Tja, vanligen på rygg. Tycker du om oralsex? Öhh, vänta nu en sekund… Har du haft analsex någon gång?

”Nej, jag tycker inte det är särskilt kul att bli knullad i ändan — men vad fan har du med det att göra?”

Det var enda gången hon hade brusat upp i Bjurmans sällskap. Hon var medveten om hur hennes blick kunde uppfattas och hade tittat ned i golvet för att ögonen inte skulle förråda hennes känslor. När hon åter tittat på honom hade han flinat från andra sidan skrivbordet. Lisbeth Salander hade med ens vetat att hennes liv skulle ta en dramatisk vändning. Hon lämnade advokat Bjurman med en känsla av äckel. Hon hade varit oförberedd. Palmgren skulle aldrig ha kommit på tanken att ställa sådana frågor, däremot hade han alltid varit tillgänglig om hon hade velat diskutera något. Vilket hon sällan utnyttjat.

Bjurman var en serious Pain in the Ass och han var — insåg hon — på väg att uppgraderas till ett Major Problem.

KAPITEL 11: Lördag 1 februari — Tisdag 18 februari

Under de korta timmar som det var ljust på lördagen gick Mikael och Erika en promenad förbi stughamnen längs vägen mot Östergården. Trots att Mikael hade bott på Hedebyön en månad hade han aldrig tidigare promenerat inåt ön; kyla med omväxlande snöstormar hade effektivt avskräckt från sådana övningar. Men lördagen var solig och behaglig, precis som om Erika hade tagit med sig en antydan till vårväder bortåt horisonten. Det var bara 5 grader kallt. Vägen kantades av meterhöga plogkanter. Så fort de lämnat stugområdet var de inne i tät granskog och Mikael överraskades av att Söderberget ovanför stugorna var betydligt högre och mer otillgängligt än vad det såg ut att vara från byn. Han reflekterade under bråkdelen av en sekund över hur många gånger Harriet Vanger hade lekt där som barn, men slog därefter bort henne ur tankarna. Efter någon kilometer upphörde skogen tvärt vid ett stängsel där hemmanet Östergården började. De kunde se en vit träbyggnad och en stor röd ladugård. De avstod från att gå upp på gården och vände tillbaka samma väg.

När de passerade uppfarten till Vangerska gården knackade Henrik Vanger kraftigt på fönstret på övervåningen och vinkade bestämt att de skulle komma upp. Mikael och Erika tittade på varandra.

”Vill du träffa en industrilegend?” frågade Mikael.

”Bits han?”

”Inte på lördagar.”

Henrik Vanger tog emot i dörren till arbetsrummet och skakade hand.

”Jag känner igen er. Ni måste vara fröken Berger”, hälsade han. ”Mikael har inte sagt ett ord om att ni tänkte besöka Hedeby.”

En av Erikas mest framträdande egenskaper var hennes förmåga att omedelbart knyta vänskapsband med de mest olika individer. Mikael hade sett henne koppla på sin charm på femåriga pojkar, som inom tio minuter var fullt beredda att överge sin mamma. Gubbar på åttio plus tycktes inte utgöra något undantag. Hennes skrattgropar var bara aptitretare. Efter två minuter ignorerade Erika och Henrik Vanger fullständigt Mikael och pladdrade på som om de känt varandra sedan barnsben — nåja, med tanke på åldersskillnaden åtminstone sedan Erikas barnsben.

Erika inledde med att ogenerat banna Henrik Vanger för att han lurat ut hennes ansvarige utgivare till obygden. Den gamle replikerade med att så vitt han kunde förstå av diverse pressmeddelanden hade hon redan avskedat honom, och om hon inte redan gjort det så vore det kanske hög tid att lätta på ballasten på redaktionen. Erika övervägde påståendet under en konstpaus och granskade Mikael med ett kritiskt öga. I vilket fall, konstaterade Henrik Vanger, så skulle förmodligen en tids rustikt lantliv enbart göra unge herr Blomkvist gott. Detta höll Erika med om.

Under fem minuter diskuterade de hans tillkortakommanden i högst retfulla ordalag. Mikael lutade sig tillbaka och låtsades förnärmad, men rynkade pannan då Erika gjorde några kryptiska, dubbelbottnade kommentarer som eventuellt kunde anspela på hans brister som journalist, men lika gärna på bristande sexuella förmågor. Henrik Vanger lade huvudet bakåt och gapskrattade.

Mikael häpnade; kommentarerna var bara skämt, men han hade inte tidigare upplevt Henrik Vanger så ledig och avslappnad. Han såg plötsligt framför sig hur en femtio år yngre — äsch, trettio år yngre — Henrik Vanger måste ha varit en charmerande förförare och attraktiv kvinnokarl. Han hade aldrig gift om sig. Det måste ha funnits kvinnor som korsat hans väg, men i snart ett halvsekel hade han förblivit ungkarl.

Mikael tog en klunk kaffe och spetsade öronen igen då han insåg att samtalet plötsligt hade blivit allvarligt och handlade om Millennium.

”Jag har förstått på Mikael att ni har problem med tidningen.” Erika sneglade på Mikael. ”Nej, han har inte diskuterat era interna göranden och låtanden, men man måste vara både blind och döv för att missa att er tidning precis som Vangerföretagen befinner sig i utförsbacke.”

”Vi kommer nog att reda upp situationen”, svarade Erika försiktigt.

”Det tvivlar jag på”, replikerade Henrik Vanger.

”Varför det?”

”Låt oss se, hur många anställda har ni, sex? En upplaga på 21 000 som kommer en gång i månaden, tryck och distribution, lokaler… Ni behöver en årsomsättning på säg 10 miljoner. Ungefär hälften av den summan måste vara annonsintäkter.”

”Och?”

”Hans-Erik Wennerström är en långsint och småsint djävul som inte lär glömma er i första taget. Hur många annonsörer har ni förlorat de senaste månaderna?”

Erika satt avvaktande och iakttog Henrik Vanger. Mikael kom på sig själv med att hålla andan. Vid de tillfällen då han och den gamle hade berört ämnet Millennium hade det handlat om antingen retfulla kommentarer eller situationen för tidningen i förhållande till Mikaels förmåga att göra ett fullgott arbete i Hedestad. Mikael och Erika var medgrundare av och delägare i tidningen men det var uppenbart att Vanger nu enbart vände sig till Erika, som en chef till en annan. Det skickades signaler mellan dem som Mikael inte kunde förstå eller tolka, vilket möjligen hade att göra med att han i grunden var en fattig arbetargrabb från Norrland och hon en överklassflicka med anrik internationell stamtavla.

”Kan jag få lite mer kaffe?” frågade Erika. Henrik Vanger serverade omedelbart. ”Okej, du har gjort din hemläxa. Vi blöder. Sedan då?”

”Hur länge?”

”Ett halvår har vi på oss att vända. Max åtta nio månader. Men vi har helt enkelt inte tillräckligt med kapital för att klara oss längre än så.”

Den gamles ansikte var outgrundligt då han tittade ut genom fönstret. Kyrkan stod fortfarande kvar.

”Visste ni att jag var tidningsägare en gång i tiden?”

Både Mikael och Erika skakade på huvudet. Henrik Vanger skrattade plötsligt.

”Vi ägde sex norrländska dagstidningar. Det var på 1950- och 1960-talet. Det var min pappas idé — han trodde att det kunde vara politiskt fördelaktigt att ha media i ryggen. Vi är faktiskt fortfarande en av ägarna till Hedestads-Kuriren, Birger Vanger är styrelseordförande i ägargruppen. Han är son till Harald”, inflikade han till Mikael.

”Och dessutom kommunpolitiker”, konstaterade Mikael.

”Martin sitter också i styrelsen. Han håller rätt på Birger.”

”Varför avvecklade ni tidningsägandet?” frågade Mikael.

”Strukturrationaliseringen på 1960-talet. Tidningsutgivningen var på något sätt mera en hobby än ett intresse. När vi behövde strama åt budgeten var det en av de första tillgångar vi sålde ut på 1970-talet. Men jag vet vad det innebär att driva en tidning… Får jag ställa en personlig fråga?”

Frågan var riktad till Erika, som höjde ett ögonbryn och gjorde en gest åt Vanger att fortsätta.

”Jag har inte frågat Mikael om detta och om ni inte vill svara så behöver ni inte säga något. Jag vill veta varför ni hamnade i den här soppan. Hade ni en story eller inte?”

Mikael och Erika utbytte ögonkast. Nu var det Mikaels tur att se outgrundlig ut. Erika tvekade en sekund innan hon talade.

”Vi hade en story. Men det var en helt annan story egentligen.”

Henrik Vanger nickade, precis som om han hade förstått vad Erika sagt. Inte ens Mikael begrep.

”Jag vill inte diskutera saken”, klippte Mikael av diskussionen. ”Jag gjorde research och skrev texten. Jag hade alla källor jag behövde. Sedan gick det åt skogen.”

”Men du hade källa på allt du skrev?”

Mikael nickade. Henrik Vangers röst var plötsligt skarp.

”Jag vill inte låtsas som att jag begriper hur i helvete ni kunde gå på en sådan mina. Jag kan inte komma på någon liknande historia annat än möjligen Lundahlaffären i Expressen på 1960-talet, om ni ungdomar hört talas om den. Var er källa också en komplett mytoman?” Han skakade på huvudet och vände sig till Erika med lägre röst. ”Jag har varit tidningsutgivare förr och kan bli det igen. Vad skulle ni säga om att få ytterligare en delägare?”

Frågan kom som en blixt från en klar himmel men Erika tycktes inte vara det minsta överraskad.

”Hur menar du?” frågade hon.

Henrik Vanger undvek frågan med en motfråga. ”Hur länge stannar du i Hedestad?”

”Jag åker hem i morgon.”

”Kan du tänka dig — ja du och Mikael förstås — att förnöja en gammal man genom att komma på middag hos mig i kväll? Klockan sju?”

”Det passar utmärkt. Vi kommer gärna. Men du undviker den fråga jag ställde. Varför skulle du vilja bli delägare i Millennium?”

”Jag undviker inte frågan. Jag tänkte snarare att vi kunde diskutera den över en bit mat. Jag måste ha ett samtal med min advokat, Dirch Frode, innan jag kan formulera något konkret. Men i all enkelhet kan jag säga att jag har pengar att investera. Om tidningen överlever och börjar gå med vinst igen så gör jag en vinst. Om inte — tja, jag har gjort betydligt större förluster i mina dagar.”

Mikael var på väg att öppna munnen då Erika lade sin hand på hans knä.

”Jag och Mikael har slagits hårt för att vi ska kunna vara helt oberoende.”

”Trams. Ingen människa är helt oberoende. Man jag är inte ute efter att ta över tidningen och jag ger fullständigt tusan i innehållet. Den där jäveln Stenbeck fick pluspoäng genom att ge ut Moderna Tider, då kan jag stå bakom Millennium. Som dessutom är en bra tidning.”

”Har det här någonting med Wennerström att göra?” frågade Mikael plötsligt. Henrik Vanger log.

”Mikael, jag är över åttio år. Det finns saker jag ångrar att jag inte gjort och människor som jag ångrar att jag inte jävlats mera med. Men, apropå det” — han vände sig till Erika igen — ”en sådan investering är förbunden med åtminstone ett villkor.”

”Låt höra”, sa Erika Berger.

”Mikael Blomkvist måste återta posten som ansvarig utgivare.”

”Nej”, sa Mikael genast.

”Jo”, sa Henrik Vanger lika skarpt. ”Wennerström kommer att få ett slaganfall om vi går ut med ett pressmeddelande om att Vangerföretagen backar upp Millennium och du samtidigt återgår som ansvarig utgivare. Det är den absolut tydligaste signal vi kan skicka — alla förstår att det inte är ett maktövertagande och att den redaktionella policyn ligger fast. Och bara det kommer att ge de annonsörer som överväger att dra sig ur orsak att fundera en gång till. Och Wennerström är inte allsmäktig. Han har också fiender, och det finns företag som kommer att börja vilja annonsera.”

”Vad i helvete handlade det där om”, sa Mikael i samma ögonblick som Erika stängde ytterdörren.

”Jag tror att det kallas förberedande sonderingar för en affärsuppgörelse”, svarade hon. ”Du har inte berättat för mig att Henrik Vanger är en sådan raring.”

Mikael ställde sig framför henne. ”Ricky, du visste exakt vad det här samtalet skulle handla om.”

”Hey, toy boy. Klockan är bara tre och jag vill bli ordentligt underhållen före middagen.”

Mikael Blomkvist kokade av ilska. Men han hade aldrig lyckats vara arg på Erika någon längre stund.

Erika hade på sig en svart klänning, en midjekort kavaj och pumps som hon av en händelse hade packat ned i sin lilla resväska. Hon insisterade på att Mikael skulle ha slips och kavaj. Han satte på sig svarta byxor, grå skjorta och en mörk slips och tog en grå uddakavaj. När de punktligt knackade på hos Henrik Vanger visade det sig att även Dirch Frode och Martin Vanger tillhörde gästerna. Samtliga hade slips och kavaj förutom Henrik, som stoltserade med fluga och en brun kofta.

”Fördelen med att vara över åttio är att ingen kan anmärka på hur man klär sig”, konstaterade han.

Erika var på strålande humör under hela middagen.

Det var först när de senare flyttade ut till en salong med öppen spis och hällde upp konjak i allas glas som diskussionen började på allvar. De pratade i nästan två timmar innan de hade en skiss till en uppgörelse på bordet.

Dirch Frode skulle upprätta ett företag som var helägt av Henrik Vanger, och vars styrelse bestod av honom själv, Frode och Martin Vanger. Företaget skulle under en fyraårsperiod investera en summa pengar som täckte gapet mellan inkomster och utgifter för Millennium. Pengarna hämtades ur Henrik Vangers personliga tillgångar. I gengäld skulle Henrik Vanger få en synlig post i tidningens styrelse. Avtalet skulle löpa på fyra år men kunde sägas upp av Millennium efter två år. Men en sådan förtida uppsägning skulle bli kostsam, eftersom Henrik endast kunde köpas ut genom att hela den summa han lagt in återbetalades.

I händelse av Henrik Vangers plötsliga död skulle Martin Vanger ersätta honom i styrelsen under återstoden av den tid som överenskommelsen gällde. Om Martin ville fortsätta sitt engagemang utöver detta fick han själv ta ställning till det då den dagen kom. Martin Vanger tycktes dock road av möjligheten att ge Hans-Erik Wennerström betalt för gammal ost och Mikael undrade vari motsättningen mellan dem egentligen bestod.

När de hade en preliminär överenskommelse färdig fyllde Martin Vanger på konjaksglasen. Henrik Vanger passade på att luta sig fram mot Mikael och med låg röst förklara att avtalet inte på något sätt påverkade hans och Mikaels överenskommelse.

Det beslutades också att nyordningen, för att få största mediala genomslag, skulle presenteras samma dag som Mikael Blomkvist inställde sig i fängelset i mitten av mars. Att sammankoppla en kraftigt negativ händelse med en nyordning var rent pr-mässigt så fel att det inte kunde annat än förbrylla Mikaels belackare och ge maximal uppmärksamhet åt Henrik Vangers tillträde. Men alla insåg också logiken — det var en markering om att pestflaggan som vajade ovanför Millenniums redaktion var på väg att halas och att tidningen hade beskyddare som var villiga att sätta hårt mot hårt. Vangerföretagen må befinna sig i kris, men det var fortfarande en tung industrikoncern som kunde spela offensivt om det behövdes.

Hela samtalet hade varit en diskussion mellan å ena sidan Erika och å andra sidan Henrik och Martin. Ingen hade frågat Mikael vad han ansåg om saken.

Sent på natten låg Mikael med huvudet på Erikas bröst och tittade henne i ögonen.

”Hur länge har du och Henrik Vanger diskuterat den här uppgörelsen?” frågade han.

”Ungefär en vecka”, log hon.

”Är Christer införstådd?”

”Självklart.”

”Varför fick jag ingenting veta?”

”Varför i all världen skulle jag diskutera det med dig? Du har avgått som ansvarig utgivare, lämnat både redaktionen och styrelsen och bosatt dig mitt ute i skogen.”

Mikael funderade på saken en stund.

”Du menar att jag förtjänar att behandlas som en idiot.”

”O ja”, sa hon med eftertryck.

”Du har verkligen varit sur på mig.”

”Mikael, jag har aldrig känt mig så förbannad, övergiven och sviken som när du vandrade ut från redaktionen. Jag har aldrig tidigare varit så arg på dig.” Hon tog ett stadigt tag i hans hår och sköt honom nedåt i sängen.

När Erika lämnade Hedeby på söndagen var Mikael så irriterad på Henrik Vanger att han inte ville riskera att stöta ihop med vare sig honom eller någon annan medlem av klanen. Han åkte istället in till Hedestad och tillbringade eftermiddagen med att promenera runt i staden, besöka biblioteket och dricka kaffe på ett konditori. På kvällen gick han på bio och såg Sagan om ringen, som han hade missat trots att det haft premiär ett helt år tidigare. Han tyckte plötsligt att orcher till skillnad från människor var enkla och okomplicerade varelser.

Han avrundade kvällen på McDonald’s i Hedestad och återvände till Hedebyön först med sista bussen vid midnatt. Han gjorde kaffe och satte sig vid köksbordet och plockade fram en pärm. Han läste till klockan fyra på morgonen.

Det fanns ett antal frågetecken i utredningen om Harriet Vanger som framstod som allt besynnerligare ju längre Mikael trängde in i dokumentationen. Detta var inga revolutionerande upptäckter som han gjorde på egen hand, utan problem som hade hållit kommissarie Gustaf Morell sysselsatt i långa perioder, inte minst på fritiden.

Under det sista året av sitt liv hade Harriet Vanger förändrats. I viss mån kunde förändringen förklaras med den metamorfos som alla ungdomar i en eller annan form går igenom en viss period i tonåren. Harriet hade varit på väg att bli vuxen, men i hennes fall vittnade både klasskamrater, lärare och flera medlemmar i familjen om att hon hade blivit sluten och inbunden.

Den flicka som två år tidigare hade varit en helt normal och sprallig tonåring hade tydligt distanserat sig från sin omgivning. På skolan hade hon fortfarande umgåtts med sina vänner, men nu på ett sätt som en av hennes kompisar beskrev som ”opersonligt”. Det ord väninnan använde hade varit tillräckligt ovanligt för att Morell skulle anteckna det och ställa följdfrågor. Den förklaring han hade fått var att Harriet hade slutat prata om sig själv, berätta skvaller eller säga saker i förtroende.

Under sin uppväxt hade Harriet Vanger varit kristen på barns vis — söndagsskola, aftonbön och konfirmation. Det sista året tycktes hon också ha blivit religiös. Hon läste Bibeln och gick regelbundet i kyrkan. Hon hade dock inte tytt sig till pastor Otto Falk på Hedebyön, som var vän i familjen Vanger, utan under våren sökt sig till en pingstförsamling inne i Hedestad. Engagemanget i pingstkyrkan hade dock inte varat länge. Redan efter två månader hade hon lämnat församlingen och istället börjat läsa böcker om katolsk tro.

Religiöst tonårssvärmeri? Kanske, men ingen annan i familjen Vanger hade varit nämnvärt religiös och det var svårt att utröna vilka impulser som styrde hennes tankar. En förklaring till hennes intresse för Gud kunde förstås ha varit att hennes pappa omkommit i en drunkningsolycka ett år tidigare. Gustaf Morell drog i alla fall slutsatsen att något hade hänt i Harriets liv som tryckte henne eller påverkade henne, men hade svårt att avgöra vari detta något bestod. Morell, liksom Henrik Vanger, hade ägnat mycket tid åt att prata med hennes väninnor för att hitta någon som hon kunde ha anförtrott sig åt.

En viss förhoppning sattes till den två år äldre Anita Vanger, den dotter till Harald Vanger som hade tillbringat sommaren 1966 på Hedebyön och ansåg sig ha blivit nära vän till Harriet. Men inte heller Anita Vanger hade några riktiga besked att ge. De hade umgåtts under sommaren, badat, promenerat, pratat om film, popband och böcker. Harriet hade ofta följt med när Anita övningskörde. Vid ett tillfälle hade de druckit sig salongsberusade på en flaska vin som de rövat från hushållet. Under flera veckor hade de dessutom bott helt ensamma i Gottfrieds stuga längst ut på Hedebyön, en rustik liten byggnad som hade uppförts av Harriets pappa i början av 1950-talet.

Frågorna om Harriet Vangers privata tankar och känslor förblev obesvarade. Mikael noterade dock en diskrepans i beskrivningen: uppgifterna om hennes inbundna sinnelag kom till stor del från skolkamrater och i viss mån från familjemedlemmar, medan Anita Vanger inte alls hade uppfattat henne som sluten. Han gjorde en minnesanteckning om att vid tillfälle dryfta frågan med Henrik Vanger.

Ett mer konkret frågetecken, som Morell ägnat betydligt större intresse åt, var en förbryllande sida i Harriet Vangers kalender, en vackert inbunden julklapp som hon hade fått året innan hon försvann. Den första halvan av kalendern innehöll en timplan dag för dag där Harriet antecknat möten, datum för skrivningar på gymnasiet, läxor och annat. Kalendern lämnade stort utrymme åt dagboksanteckningar, men Harriet förde bara dagbok högst sporadiskt. Hon började ambitiöst i januari med några korta anteckningar om vem hon träffat på jullovet och några kommentarer om filmer hon sett. Därefter skrev hon inget personligt förrän vid skolavslutningen, då hon eventuellt — beroende på hur anteckningarna tolkades — på avstånd hade varit intresserad av en icke namngiven pojke.

Det var dock sidorna med telefonregister som innehöll det verkliga mysteriet. Prydligt antecknade i alfabetisk ordning fanns familjemedlemmar, klasskamrater, vissa lärare, några medlemmar i pingstförsamlingen och andra enkelt identifierbara personer i hennes omgivning. På den allra sista sidan i telefonboken, blank och egentligen utanför det alfabetiska registret, fanns fem namn och lika många telefonnummer. Tre kvinnliga namn och två initialer.

De femsiffriga telefonnummer som började med 32 var Hedestadsnummer på 1960-talet. Det avvikande 30-numret ledde till Norrbyn utanför Hedestad. Det enda problemet, när kriminalinspektör Morell systematiskt kontaktat alla i Harriets bekantskapskrets, var att ingen hade en aning om vilka personer som dessa telefonnummer gick till.

Det första numret till ”Magda” tycktes lovande. Det ledde till en tyg- och sybehörsaffär på Parkgatan 12. Telefonen ägdes av en Margot Lundmark, vars mor faktiskt hette Magda och stundom brukade jobba extra i butiken. Magda var dock sextionio år gammal och hade ingen aning om vem Harriet Vanger var. Inte heller fanns det några belägg för att Harriet någonsin besökt eller handlat i butiken. Sömnad var inget hon ägnade sig åt.

Det andra numret till ”Sara” ledde till en småbarnsfamilj vid namn Toresson, som bodde i Väststan på andra sidan järnvägen. Familjen bestod av Anders och Monica samt barnen Jonas och Peter, som vid den tiden befann sig i förskoleåldern. Någon Sara existerade inte i familjen, och man kände inte heller till vem Harriet Vanger var, mer än att hon omskrivits i massmedia som saknad. Den enda vaga kopplingen mellan Harriet och familjen Toresson var att Anders, som var takläggare, under några veckor ett år tidigare hade lagt om tegeltaket på den skola där Harriet gick i nian. Det fanns alltså en teoretisk möjlighet att de kunde ha träffats, även om det måste bedömas som utomordentligt osannolikt.

De återstående tre telefonnumren ledde till liknande återvändsgränder. På RL, nummer 32027, hade faktiskt en Rosmarie Larsson varit bosatt. Dessvärre var hon avliden sedan flera år.

Kriminalinspektör Morell fokuserade en stor del av sina undersökningar under vintern 1966-67 på att försöka förklara varför Harriet hade antecknat dessa namn och nummer.

En första gissning bestod inte oväntat i att telefonnumren var skrivna som någon sorts personlig kod — Morell gjorde därför ett försök att sätta sig in i hur en tonårig flicka möjligen kunde ha resonerat. Eftersom 32-serien uppenbarligen syftade på Hedestad laborerade han med att kasta om de återstående tre siffrorna. Varken 32601 eller 32160 ledde till någon Magda. Allt eftersom Morell fortsatte sin nummermystik upptäckte han förstås att om han bytte tillräckligt många nummer så hittade han förr eller senare någon koppling till Harriet. Om han till exempel ökade var och en av de tre sista siffrorna i 32016 med 1 så fick han nummer 32127 — vilket var numret till advokat Dirch Frodes kontor i Hedestad. Problemet var bara att en sådan koppling inte betydde ett dyft. Dessutom hittade han aldrig någon kod som kunde förklara samtliga fem nummer samtidigt.

Morell vidgade resonemangen. Kunde siffrorna betyda något annat? 1960-talets bilnummer innehöll länsbokstav och fem siffror — en återvändsgränd.

Kommissarien övergav därefter siffrorna och koncentrerade sig på namnen. Han gick så långt att han skaffade en lista över samtliga personer i Hedestad som hette Mari, Magda och Sara eller hade initialerna RL respektive RJ. Han fick därmed en förteckning på sammanlagt trehundrasju personer. Bland dessa fanns faktiskt hela tjugonio personer som hade någon form av anknytning till Harriet; en skolkamrat från nian hette till exempel Roland Jacobsson, RJ. De var dock bara ytligt bekanta och hade inte haft någon kontakt sedan Harriet börjat på gymnasiet. Och dessutom fanns ingen koppling till telefonnumret.

Telefonboksmysteriet förblev olöst.

Det fjärde mötet med advokat Bjurman var inte en av deras schemalagda träffar. Hon hade varit tvungen att ta kontakt med honom.

Andra veckan i februari omkom Lisbeth Salanders laptop i en olyckshändelse som var så onödig att hon kände frustrerad mordlystnad. Hon hade cyklat till ett möte på Milton Security och rullat in cykeln bakom en pelare i garaget. När hon ställt ned ryggsäcken på golvet för att komma åt cykellåset hade en mörkröd Saab backat ut. Hon stod med ryggen till och hörde knakandet i ryggsäcken. Bilföraren märkte ingenting och hade obekymrat försvunnit upp mot garageutfarten.

Ryggan innehöll hennes vita Apple iBook 600 med 25 Gb hårddisk och 420 Mb RAM, tillverkad i januari 2002 och försedd med en 14-tums bildskärm. Vid köptillfället hade den utgjort Apples state of the art. Lisbeth Salanders datorer var uppgraderade med de allra senaste och stundom mest dyrbara konfigurationerna — datautrustning var i stort sett den enda extravaganta posten på hennes utgiftskonto.

När hon öppnade ryggsäcken kunde hon konstatera att locket på datorn var knäckt. Hon pluggade in nätsladden och gjorde ett försök att starta datorn; den gav inte ens ifrån sig en dödsryckning. Hon tog resterna till Timmys MacJesus Shop på Brännkyrkagatan, i förhoppning om att åtminstone något av hårddisken kunde räddas. Efter en kort stunds mekande hade Timmy skakat på huvudet.

”Sorry. Hoppet är ute”, konstaterade han. ”Du får ordna en fin begravning.”

Förlusten av datorn var deprimerande men inte någon katastrof. Lisbeth Salander hade kommit alldeles utmärkt överens med den under det år hon hade haft den. Hon hade backup på alla dokument och hon hade en äldre stationär Mac G3 hemma och dessutom en fem år gammal Toshiba PC laptop som hon kunde använda. Men — förbannat — hon behövde en snabb och modern burk.

Hon fastnade inte oväntat för det bästa tänkbara alternativet: den nylanserade Apple PowerBook G4/1.0 GHz i aluminiumchassi med en PowerPC 7451 processor med AltiVec Velocity Engine, 960 Mb RAM och en 60 Gb hårddisk. Den hade BlueTooth och inbyggd cd- och dvd-brännare.

Den hade framför allt laptopvärldens första 17-tums bildskärm med NVIDIA-grafik och en upplösning på 1440x900 pixel som chockerade PC-förespråkarna och utklassade allt annat på marknaden.

Det var de bärbara datorernas Rolls Royce i form av hårdvara, men det som verkligen triggade Lisbeth Salanders ha-begär var den enkla finessen att tangentbordet försetts med bakgrundsbelysning, så att hon kunde se bokstäverna på tangentbordet även om hon skulle befinna sig i kompakt mörker. Så enkelt. Varför hade ingen tänkt på det förr?

Det var kärlek vid första ögonkastet.

Den kostade 38 000 kr plus moms.

Det var ett problem.

Hon lade i alla fall beställningen hos MacJesus, som hon brukade köpa alla sina datorprylar från och som därför gav en rimlig rabatt. Några dagar senare räknade Lisbeth Salander ihop utgifterna. Försäkringen på hennes förolyckade dator skulle täcka en bra bit av inköpet, men med självrisken och det högre priset på nyförvärvet var hon i alla fall drygt 18 000 kronor kort. I en kaffeburk hemma hade hon 10 000 kronor undanstoppade för att alltid ha lite kontanter tillgängliga, men det täckte inte hela beloppet. Hon sände onda tankar till advokat Bjurman, men bet i det sura äpplet och ringde sin förmyndare och förklarade att hon behövde pengar för en oväntad utgift. Bjurman svarade att han inte hade tid med henne under dagen. Salander replikerade att det skulle ta honom tjugo sekunder att skriva ut en check på 10 000 kr. Han förklarade att han inte kunde skriva ut pengar på så lösa boliner, men sedan gav han med sig och efter lite betänketid bokade han in henne för ett möte efter arbetstid, halv åtta på kvällen.

Mikael erkände att han inte hade kompetens nog att bedöma en brottsundersökning, men drog ändå slutsatsen att kriminalinspektör Morell hade varit exceptionellt samvetsgrann och lyft på stenar långt utöver vad tjänsten fordrade. När Mikael lade ifrån sig den formella polisutredningen dök Morell fortfarande upp som aktör i Henriks egna anteckningar; ett vänskapsband hade uppstått och Mikael undrade om Morell hade blivit lika besatt som industriledaren. Han drog dock slutsatsen att Morell knappast hade missat något. Svaret på gåtan Harriet Vanger skulle inte hittas i en i det närmaste perfekt polisundersökning. Alla tänkbara frågor hade redan ställts och alla ledtrådar hade följts upp, även de uppenbart befängda.

Han hade ännu inte läst hela utredningen, men ju längre fram i handlingen han kom desto mer obskyra blev de ledtrådar och tips som följdes upp. Han förväntade sig inte att hitta något hans föregångare hade missat och kände sig villrådig inför hur han själv skulle angripa problemet. Slutligen hade en övertygelse mognat fram: den enda rimliga framkomliga vägen för hans egen del var att försöka utröna de inblandade personernas psykologiska bevekelsegrunder.

Det mest uppenbara frågetecknet rörde Harriet själv. Vem var hon egentligen?

Från fönstret i sin stuga hade Mikael sett att lyset på övervåningen i Cecilia Vangers hus tändes vid femtiden på eftermiddagen. Han knackade på hennes dörr vid halv åtta, just då vinjetten för TV-nyheterna började. Hon öppnade iförd morgonrock och hade vått hår under en gul frottéhandduk. Mikael bad genast om ursäkt för att han störde och gjorde en ansats att backa, men hon vinkade in honom i köket. Hon satte på en kaffebryggare och försvann upp för trappan till övervåningen i några minuter. När hon kom ned igen hade hon satt på sig jeans och en rutig flanellskjorta.

”Jag började tro att du inte skulle våga hälsa på.”

”Jag borde ha ringt först, men jag såg att det lyste och fick en impuls.”

”Jag har sett att det lyser hela nätterna hos dig. Och du är ofta ute och promenerar efter midnatt. Nattuggla?”

Mikael ryckte på axlarna. ”Det har blivit så.” Han tittade på några skolböcker som låg staplade på kanten av köksbordet. ”Du undervisar fortfarande, rektorn?”

”Nej, som rektor hinner jag inte. Men jag har varit lärare i historia, religion och samhällskunskap. Och jag har några år kvar.”

”Kvar?”

Hon log. ”Jag är femtiosex år gammal. Snart pensionär.”

”Du ser inte ut att vara över femtio, snarare i fyrtioårsåldern.”

”Smicker, smicker. Hur gammal är du?”

”Fyrtio plus”, log Mikael.

”Och alldeles nyss var du tjugo. Vad snabbt det går. Livet alltså.”

Cecilia Vanger hällde upp kaffe och frågade om Mikael var hungrig. Han sa att han redan hade ätit; vilket var en sanning med modifikation. Han slarvade med maten och satte i sig smörgåsar istället. Men han var inte hungrig.

”Så varför kom du över? Är det dags att ställa de där frågorna?”

”Ärligt talat… jag kom inte över för att ställa frågor. Jag tror att jag bara ville hälsa på.”

Cecilia Vanger log plötsligt.

”Du är dömd till fängelse, du flyttar till Hedeby, plöjer materialet i Henriks favorithobby, sover inte på nätterna, går långa nattpromenader när det är svinkallt… har jag missat något?”

”Mitt liv håller på att gå i putten.” Mikael log tillbaka.

”Vem var kvinnan som hälsade på dig i helgen?”

”Erika… hon är chefredaktör på Millennium.”

”Din flickvän?”

”Inte precis. Hon är gift. Jag är mera en vän och ’occasional lover’.”

Cecilia Vanger gapskrattade.

”Vad är det som är så roligt?”

”Sättet du sa det på. Occasional lover. Jag gillar uttrycket.”

Mikael skrattade. Han tyckte plötsligt om Cecilia Vanger.

”Jag skulle också behöva en occasional lover”, sa hon.

Hon sparkade av sig tofflorna och satte upp foten på hans knä. Mikael lade automatiskt handen på hennes fot och rörde vid hennes hud. Han tvekade en sekund — han kände att han var ute på helt oväntade och okända farvatten. Men han började försiktigt massera hennes fotsula med tummen.

”Jag är också gift”, sa Cecilia Vanger.

”Jag vet. Man skiljer sig inte i den Vangerska klanen.”

”Jag har inte träffat min man på snart tjugo år.”

”Vad hände?”

”Det angår dig inte. Jag har inte haft sex på… hmm, det är tre år nu.”

”Det förvånar mig.”

”Varför det? Det är en fråga om tillgång och efterfrågan. Jag vill absolut inte ha en pojkvän eller äkta man eller sambo. Jag trivs rätt bra med mig själv. Vem ska jag ha sex med? Någon av lärarna på skolan? — skulle inte tro det. Någon av eleverna? Det skulle bli en mumsig historia för skvallertanterna. De håller minsann rätt på folk som heter Vanger. Och här på Hedebyön bor bara släktingar eller folk som redan är gifta.”

Hon lutade sig fram och kysste honom på halsen.

”Chockerar jag dig?”

”Nej. Men jag vet inte om det här är en bra idé. Jag jobbar för din farbror.”

”Och jag är nog den sista som skulle skvallra. Men ärligt talat, Henrik skulle förmodligen inte ha något emot det.”

Hon satte sig grensle över honom och kysste honom på munnen. Hennes hår var fortfarande vått och hon doftade schampo. Han fumlade med knapparna i hennes flanellskjorta och drog ned den över hennes axlar. Hon hade inte brytt sig om att sätta på någon bh. Hon tryckte sig mot honom när han kysste hennes bröst.

advokat Bjurman kom runt bordet och visade balansräkningen för hennes konto — som hon redan kände till ned till sista öre men som hon inte längre själv kunde förfoga över. Han stod bakom hennes rygg. Plötsligt masserade han hennes nacke och lät en hand glida över vänstra axeln tvärs över hennes bröst. Han lade handen på hennes högra bröst och höll kvar den. När hon inte tycktes protestera kramade han bröstet. Lisbeth Salander satt blickstilla. Hon kände hans andedräkt i nacken och studerade brevkniven på hans skrivbord; hon kunde enkelt nå den med sin fria hand.

Men hon gjorde ingenting. Om det var någon utantilläxa Holger Palmgren hade lärt henne under sina år så var det att impulsiva handlingar ledde till strul, och strul kunde få obehagliga konsekvenser. Hon gjorde aldrig någonting utan att först överväga konsekvenserna.

Det inledande sexuella övergreppet — som i juridiska termer definierades som sexuellt ofredande och utnyttjande av person i beroendeställning, och teoretiskt kunde rendera Bjurman upp till två års fängelse — varade bara några korta sekunder. Men det var tillräckligt för att en gräns oåterkalleligen skulle ha passerats. För Lisbeth Salander var det en militär styrkedemonstration av en fientlig trupp — en markering om att bortom deras noga definierade juridiska relation så var hon utlämnad åt hans godtycke och vapenlös. När deras ögon möttes några sekunder senare var hans mun halvöppen och hon kunde läsa lustan i hans ansikte. Salanders eget ansikte röjde inga känslor.

Bjurman vandrade tillbaka till sin sida av skrivbordet och slog sig ned i sin bekväma skinnfåtölj.

”Jag kan inte skriva ut pengar till dig hur som helst”, sa han plötsligt. ”Varför behöver du en så dyr dator? Det finns betydligt billigare apparater som du kan spela dataspel på.”

”Jag vill kunna förfoga över mina egna pengar som tidigare.”

Advokat Bjurman gav henne en medlidsam blick.

”Vi får se hur det blir med den saken. Du måste först lära dig att vara social och komma överens med folk.”

Advokat Bjurmans leende skulle möjligen ha dämpats något om han hade kunnat läsa hennes tankar bakom de uttryckslösa ögonen.

”Jag tror att du och jag kommer att bli goda vänner”, sa Bjurman. ”Vi måste kunna lita på varandra.”

När hon inte svarade förtydligade han.

”Du är ju en vuxen kvinna nu, Lisbeth.”

Hon nickade.

”Kom hit”, sa han och höll ut en hand.

Lisbeth Salander fixerade blicken på brevkniven i några sekunder innan hon reste sig och gick till honom. Konsekvenser. Han fattade hennes hand och tryckte den mot sitt skrev. Hon kunde känna hans kön genom de mörka gabardinbyxorna.

”Om du är snäll mot mig kommer jag att vara snäll mot dig”, sa han.

Hon var stel som en pinne då han lade sin andra hand runt hennes nacke och drog ned henne till knästående med ansiktet framför hans skrev.

”Du har gjort det här förr, eller hur”, sa han då han öppnade gylfen. Han doftade som om han strax innan hade tvättat sig med tvål och vatten.

Lisbeth Salander vred sitt ansikte åt sidan och försökte resa sig men han höll henne i ett fast grepp. Rent styrkemässigt var hon ingen match för honom; hon vägde dryga 40 kilo mot hans 95. Han fattade tag i hennes huvud med bägge händerna och vände hennes ansikte så att deras ögon möttes.

”Om du är snäll mot mig kommer jag att vara snäll mot dig”, upprepade han. ”Om du bråkar kan jag placera dig på dårhus för resten av livet. Skulle du tycka om det?”

Hon svarade inte.

”Skulle du tycka om det?” upprepade han.

Hon skakade på huvudet.

Han väntade till dess att hon slog ned blicken i — som han uppfattade det — underkastelse. Sedan drog han henne närmare. Lisbeth Salander öppnade läpparna och tog emot honom i munnen. Han behöll hela tiden greppet runt nacken och drog henne våldsamt mot sig. Hon hade oupphörligt kräkreflexer under de tio minuter han juckade; när det äntligen gick för honom höll han henne så hårt att hon knappt kunde andas.

Han lät henne använda en liten toalett innanför hans kontor. Lisbeth Salander skakade i hela kroppen medan hon tvättade sig i ansiktet och försökte gnugga bort fläckarna på tröjan. Hon åt av hans tandkräm för att få bort smaken. När hon kom ut till hans kontor igen satt han oberörd bakom skrivbordet och bläddrade i papper.

”Sätt dig, Lisbeth”, uppmanade han utan att titta på henne. Hon satte sig. Slutligen vände han blicken mot henne och log.

”Du är ju vuxen nu, eller hur, Lisbeth?”

Hon nickade.

”Då måste du också kunna leka vuxenlekar”, sa han. Han använde en ton som om han talade till ett barn. Hon replikerade inte. En liten rynka uppstod i hans panna.

”Jag tror inte att det är en bra idé om du berättar om våra lekar för någon annan. Tänk efter — vem skulle tro på dig? Det finns papper på att du inte är tillräknelig.” När hon inte svarade fortsatte han. ”Det skulle bli ditt ord mot mitt. Vems tror du skulle väga tyngst?”

Han suckade då hon fortfarande inte svarade. Han blev plötsligt irriterad över att hon bara satt mol tyst och iakttog honom — men han behärskade sig.

”Vi kommer att bli goda vänner, du och jag”, sa han. ”Jag tycker att du var klok som vände dig till mig i dag. Du kan alltid komma till mig.”

”Jag behöver 10 000 till min dator”, sa hon plötsligt med låg röst, precis som om hon återupptog det samtal de haft innan avbrottet.

Advokat Bjurman höjde på ögonbrynen. Hårdkokt jävel. Hon är ju för fan helt efterbliven. Han räckte henne checken han hade skrivit då hon var ute på toaletten. Det här är bättre än en hora; hon får betalt med sina egna pengar. Han log ett överlägset leende. Lisbeth Salander tog checken och gick.

KAPITEL 12: Onsdag 19 februari

Om Lisbeth Salander hade varit en vanlig medborgare skulle hon med största sannolikhet ha ringt polisen och anmält våldtäkten i samma ögonblick som hon lämnade advokat Bjurmans kontor. Blåmärken runt nacke och hals, liksom en signatur av spermafläckar med hans DNA på hennes kropp och kläder skulle ha utgjort tung teknisk bevisning. Även om advokat Bjurman hade slingrat sig genom att påstå att hon var med på det eller hon förförde mig eller det var hon som ville suga av mig och andra utsagor som våldtäktsmän rutinmässigt anför, så hade han ändå gjort sig skyldig till så många brott mot förvaltarskapslagen att han omedelbart skulle ha fråntagits sin kontroll över henne. En anmälan skulle förmodligen ha resulterat i att Lisbeth Salander fått en riktig advokat, med god kunskap om övergrepp mot kvinnor, vilket i sin tur möjligen hade lett till en diskussion om problemets kärna — nämligen hennes omyndigförklaring.

Sedan 1989 existerar inte längre begreppet omyndigförklarad om vuxna personer.

Det finns två grader av förmynderi — godmanskap och förvaltning.

En god man inträder som frivillig hjälp för personer som av olika skäl har problem med att klara dagliga rutiner, betala räkningar eller sköta sin hygien. Den som utses till god man är ofta en släkting eller nära bekant. Om sådan närstående saknas kan de sociala myndigheterna utse en god man. Godmanskap är en lindrig form av förmynderi, där huvudmannen — den omyndigförklarade — fortfarande har kontroll över sina tillgångar och där beslut fattas i samråd.

Förvaltarskap är en betydlig hårdare form av kontroll, där huvudmannen fråntas befogenheter att själv förfoga över sina pengar och fatta beslut i olika frågor. Den exakta formuleringen innebär att förvaltaren övertar huvudmannens hela rättshandlingsförmåga. I Sverige står drygt 4 000 personer under förvaltning. De vanligaste skälen till förvaltarskap är uppenbar psykisk sjukdom eller psykisk sjukdom i förening med grovt missbruk av alkohol eller narkotika. En mindre del utgörs av senildementa. Förvånansvärt många av de personer som står under förvaltarskap är relativt unga, trettiofem år eller yngre. En av dessa var Lisbeth Salander.

Att frånta en människa kontrollen över sitt liv, det vill säga över sitt bankkonto, är en av de mest kränkande åtgärder en demokrati kan ta till, inte minst då det gäller unga människor. Det är kränkande även om syftet med åtgärden kan anses vara gott och socialt rimligt. Frågor om förvaltarskap är därför potentiellt känsliga politiska ärenden, som omgärdas av rigorösa bestämmelser och kontrolleras av en Överförmyndarnämnd. Denna lyder under länsstyrelsen och kontrolleras i sin tur av Justitieombudsmannen.

Överlag driver Överförmyndarnämnden sin verksamhet under svåra förhållanden. Men med tanke på de känsliga frågor myndigheten hanterar har förbluffande få klagomål eller skandaler avslöjats i media.

Vid enstaka tillfällen förekommer rapporter om att åtal väckts mot någon god man eller förvaltare som ägnat sig åt att försnilla pengar eller att olovandes ha sålt sin klients bostadsrätt och stoppat pengarna i egen ficka. Men dessa fall är relativt sällsynta, vilket i sin tur kan bero på en av två saker: antingen att myndigheten utför sitt jobb utomordentligt bra eller att huvudmännen inte har möjlighet att klaga och på ett trovärdigt sätt göra sig hörda bland journalister och myndigheter.

Överförmyndarnämnden är ålagd att årligen granska om det finns skäl att ansöka om upphävande av ett förvaltarskap. Eftersom Lisbeth Salander framhärdade i sin rigida vägran att underkasta sig psykiatriska undersökningar — hon växlade inte ens ett hövligt god morgon med sina läkare — så hade myndigheten aldrig funnit skäl att ändra beslutet. Följaktligen uppstod ett förhållande av status quo och följaktligen förblev hon år efter år ställd under förvaltarskap.

Lagtexten fastslår dock att behovet av förvaltarskap ska anpassas i varje enskilt fall. Holger Palmgren hade tolkat detta som att Lisbeth Salander gärna fick sköta sina egna pengar och sitt eget liv. Han hade till punkt och pricka uppfyllt myndighetens krav och lämnat en månatlig rapport och en årlig revision, men hade därutöver behandlat Lisbeth Salander som vilken normal ung kvinna som helst och inte lagt sig i hennes val av livsstil eller umgänge. Han menade att det varken var hans eller samhällets sak att avgöra om den unga damen ville ha en ring i näsan och en tatuering på halsen. Denna något egensinniga attityd till tingsrättens beslut var en orsak till att de kommit så bra överens.

Så länge Holger Palmgren varit hennes förvaltare hade Lisbeth Salander inte grubblat nämnvärt över sin juridiska status. Advokat Nils Bjurman tolkade dock förvaltarskapslagen på ett helt annat sätt.

Lisbeth Salander var nu en gång för alla inte som normala människor. Hon hade en rudimentär kunskap om juridik — det var ett område hon aldrig haft anledning att fördjupa sig i — och hennes förtroende för polismakten var på det hela taget obefintligt. För henne var polisen en vagt definierad fientlig slagstyrka vars praktiska insatser genom åren bestått i att omhänderta eller förnedra henne. Senast hon hade haft något med polisen att göra var då hon en eftermiddag i maj föregående år hade passerat Götgatan på väg till Milton Security och plötsligt stått öga mot öga med en visirförsedd kravallpolis, som utan någon som helst provokation från hennes sida hade gett henne ett batongslag över axeln. Hennes spontana impuls hade varit att omedelbart gå till våldsamt motangrepp med en Coca-Cola-flaska hon råkade ha i handen. Dessbättre hade polismannen vänt på klacken och rusat vidare innan hon hann agera. Först senare fick hon veta att Reclaim the Street hade haft en demonstration längre upp på gatan.

Tanken att besöka de visirmaskerades högkvarter och anmäla Nils Bjurman för sexuella övergrepp existerade inte i hennes medvetande. Och för övrigt — vad skulle hon anmäla? Bjurman hade tagit henne på brösten. Vilken polis som helst skulle ha kastat en blick på henne och konstaterat att med hennes miniatyrknoppar var det osannolikt och om det hade hänt så borde hon närmast vara stolt över att någon ville besvära sig. Och det där med att suga av — det var hennes ord mot hans och vanligen brukade andras ord väga tyngre än hennes. Polisen var inte ett alternativ.

Efter att hon hade lämnat Bjurmans kontor hade hon istället åkt hem, duschat, ätit två smörgåsar med ost och saltgurka och satt sig ned för att tänka i den slitna och noppiga soffan i vardagsrummet.

En vanlig människa skulle kanske ha ansett att hennes brist på reaktion hade legat henne till last — det skulle ha varit ytterligare ett belägg för att hon på något sätt var så onormal att inte ens en våldtäkt förmådde frambringa en nöjaktig emotionell respons.

Hennes bekantskapskrets var förvisso inte stor, och bestod heller inte av skyddad medelklass från förortens villastäder, men vid arton års ålder hade Lisbeth Salander inte känt en enda flicka som inte vid åtminstone något tillfälle hade tvingats utföra någon form av sexuell handling mot sin vilja. Flertalet sådana övergrepp handlade om lite äldre pojkvänner, som med ett visst mått av bestämt tvång sett till att få sin vilja igenom. Så vitt Lisbeth Salander kände till hade sådana incidenter stundom lett till gråt och ilskna utbrott, men aldrig till en polisanmälan.

I Lisbeth Salanders värld var detta sakernas naturliga tillstånd. Som tjej var hon lovligt byte, framför allt om hon var klädd i en sliten svart skinnjacka och hade piercade ögonbryn, tatueringar och noll social status.

Det var inget att lipa över.

Däremot var det inte tal om att advokat Bjurman ostraffat skulle kunna tvinga henne att suga av honom. Lisbeth Salander glömde aldrig en oförrätt och var av naturen allt annat än förlåtande.

Hennes juridiska status var dock besvärlig. Så länge hon kunde minnas hade hon betraktats som knepig och omotiverat våldsam. De första journalanteckningarna kom från skolsköterskans pärm på lågstadiet. Hon hade blivit hemskickad därför att hon hade slagit och knuffat en klasskamrat mot en klädhängare så att blodvite uppstått. Hon mindes fortfarande sitt offer med irritation; en överviktig pojke vid namn David Gustavsson som brukade retas och kasta saker på henne och som skulle växa upp till att bli en formidabel mobbare. På den tiden visste hon inte ens vad ordet mobbning betydde, men när hon återkom dagen därpå hade David hotfullt utlovat hämnd och hon hade golvat honom med en rak höger som förstärkts med en golfboll och som hade lett till nytt blodvite och en ny journalanteckning.

Reglerna för det sociala umgänget i skolan hade alltid förbryllat henne. Hon skötte sig själv och lade sig inte i vad folk omkring henne gjorde. Ändå fanns det alltid någon som absolut inte ville lämna henne i fred.

I mellanstadiet hade hon vid flera tillfällen blivit hemskickad efter att ha hamnat i våldsamma bråk med klasskamrater. Betydligt kraftigare pojkar i klassen lärde sig snart att det kunde vara förenat med obehag att bråka med den spinkiga flickan — till skillnad från andra flickor i klassen backade hon aldrig undan och tvekade inte en sekund inför att ta till knytnävarna eller tillhyggen för att freda sig. Hon gick omkring med attityden att hon hellre skulle låta sig misshandlas till döds än att ta emot skit.

Dessutom hämnades hon.

När Lisbeth Salander gick i sexan hade hon hamnat i bråk med en väsentligt större och kraftigare pojke. Hon hade inte varit någon match för honom rent fysiskt. Han hade först roat knuffat omkull henne flera gånger, därefter gett henne örfilar när hon försökte gå till motangrepp. Ingenting hjälpte dock, hur överlägsen han än var så fortsatte den dumma bruden att angripa, och efter ett tag hade till och med klasskamraterna börjat anse att det gick för långt. Hon hade varit så uppenbart försvarslös att det hade blivit pinsamt. Till sist hade pojken gett henne ett ordentligt knytnävsslag som spräckt hennes läpp och fått henne att se stjärnor. De hade lämnat henne på marken bakom gymnastiksalen. Hon hade varit hemma i två dagar. Den tredje dagens morgon hade hon väntat på sin plågoande med ett brännbollsträ, som hon drog till honom över örat med. För detta tilltag blev hon uppkallad till rektor som beslutade att polisanmäla henne för misshandel, vilket resulterade i en särskild social utredning.

Hennes klasskamrater hade betraktat henne som knäpp och behandlat henne därefter. Hon väckte också föga sympati bland lärarna, som stundom uppfattade henne som en plåga. Hon hade aldrig varit särskilt talför och blev känd som eleven som aldrig räckte upp handen och ofta inte svarade då läraren försökte ställa en direkt fråga till henne. Däremot visste ingen om det berodde på att hon inte kunde svaret eller något annat, vilket avspeglades i betygen. Att hon hade problem rådde det inget tvivel om, men på något besynnerligt sätt ville ingen riktigt ta på sig ansvaret för den besvärliga flickan, trots att hon diskuterades vid åtskilliga möten med kollegiet. Hon hamnade därför i situationen att även lärarna struntade i henne och lät henne sitta i sin surmulna tystnad.

Vid ett tillfälle då en vikarie som inte kände till hennes speciella uppträdande hade pressat henne att besvara en fråga i matematik hade hon fått ett hysteriskt utbrott och slagit och sparkat mot läraren. Hon avslutade mellanstadiet och flyttade till en annan skola, utan att ha en enda kamrat att säga adjö till. En oälskad flicka med ett udda beteende.

Sedan hände Allt Det Onda som hon inte ville tänka på, precis då hon stod på tröskeln till tonåren. Det sista utbrottet, som färdigställde mönstret och föranledde att journalanteckningarna från grundskolan plockades fram. Sedan dess hade hon juridiskt betraktats som… tja, knäpp. Ett freak. Lisbeth Salander hade aldrig behövt några papper för att veta att hon var annorlunda. Det var å andra sidan inget som bekymrat henne så länge hennes förmyndare hade varit Holger Palmgren, som hon vid behov hade kunnat linda runt sitt lillfinger.

I och med Bjurmans ankomst hotade omyndigförklaringen att bli en dramatisk belastning i hennes liv. Oavsett vem hon vände sig till skulle potentiella fallgropar öppna sig, och vad skulle hända om hon förlorade kampen? Skulle hon bli institutionaliserad? Inspärrad på dårhus? Det var verkligen inte ett alternativ.

Senare på natten, när Cecilia Vanger och Mikael låg stilla med benen omslingrade och Cecilias bröst vilade mot Mikaels sida, tittade hon upp på honom.

”Tack. Det var länge sedan sist. Du är helt okej i sängen.”

Mikael log. Sexuellt relaterat smicker var alltid barnsligt tillfredsställande.

”Jag hade kul”, sa Mikael. ”Det här var oväntat, men roligt.”

”Jag gör gärna om det”, sa Cecilia Vanger. ”Om du har lust.”

Mikael tittade på henne.

”Du menar väl inte att du vill ha en älskare?”

”En occasional lover”, sa Cecilia Vanger. ”Men jag vill att du går hem innan du somnar. Jag vill inte vakna i morgon bitti och ha dig här innan jag har fått ordning på musklerna och ansiktet. Sedan är det helt okej om du inte berättar för hela byn att vi har ihop det.”

”Skulle inte tro det”, sa Mikael.

”Framför allt vill jag inte att Isabella ska veta om det. Hon är en sådan svinpäls.”

”Och din närmaste granne… jag har träffat henne.”

”Ja, men som tur är ser hon inte min ytterdörr från sitt hus. Mikael, var diskret, snälla.”

”Jag ska vara diskret.”

”Tack. Dricker du?”

”Ibland.”

”Jag är sugen på något fruktigt med gin i. Vill du ha?”

”Gärna.”

Hon drog ett lakan kring sig och försvann till bottenvåningen. Mikael passade på att gå på toaletten och skölja av sig. Han stod naken och betraktade hennes bokhylla då hon återvände med en karaff isvatten och två gin och lime. De skålade.

”Varför kom du hit?” frågade hon.

”Inget särskilt. Jag bara…”

”Du har suttit hemma och läst Henriks utredning. Och du kommer över till mig. Man måste inte vara särskilt begåvad för att förstå vad du grubblar på.”

”Har du läst utredningen?”

”Delar av den. Jag har levt hela mitt vuxna liv med den. Man kan inte umgås med Henrik utan att drabbas av gåtan Harriet.”

”Det är faktiskt ett fascinerande problem. Jag menar, det är ett låsta rummet-mysterium på en hel ö. Och ingenting i utredningen tycks följa normal logik. Varenda fråga förblir obesvarad, varenda ledtråd leder till en återvändsgränd.”

”Mmm, det är sådant folk blir besatta av.”

”Du var på ön den dagen.”

”Ja. Jag var här och jag upplevde hela kalabaliken. Jag bodde egentligen i Stockholm och pluggade. Jag önskar att jag hade stannat hemma den helgen.”

”Hur var hon egentligen? Människor tycks ha tolkat henne helt olika.”

”Är det här off the record eller…”

”Det är off the record.”

”Jag har ingen aning om vad som rörde sig i Harriets huvud. Du syftar förstås på det sista året. Ena dagen var hon en religiös knäppskalle. Nästa dag lade hon på makeup som en hora och gick till skolan i den tajtaste jumper hon hade. Man behöver inte vara psykolog för att begripa att hon var djupt olycklig. Men jag var som sagt inte här och fick bara höra skvaller.”

”Vad var det som utlöste problemen?”

”Gottfried och Isabella, förstås. Deras äktenskap var rena snurren. De festade eller slogs. Inte fysiskt — Gottfried var inte en sådan som slog och han var närmast rädd för Isabella. Hon hade ett fruktansvärt humör. Någon gång i början av 1960-talet flyttade han ut mer eller mindre permanent till sin stuga längst ut på ön, där Isabella aldrig satte sin fot. Det fanns perioder då han dök upp i byn och såg ut som en slusk. Och sedan blev han nykter och klädde sig prydligt igen och försökte sköta sitt jobb.”

”Var det ingen som ville hjälpa Harriet?”

”Henrik förstås. Hon flyttade ju in hos honom till slut. Men glöm inte bort att han var upptagen med att spela rollen av den store industrimannen. Han var oftast på resa någonstans och hade inte så mycket tid att vara med Harriet och Martin. Jag missade mycket av det här eftersom jag bodde först i Uppsala och sedan i Stockholm — och jag hade heller ingen lätt uppväxt med Harald som pappa, det kan jag försäkra. Men i efterhand har jag förstått att problemet var att Harriet aldrig anförtrodde sig åt någon. Tvärtom, hon försökte hålla skenet uppe och låtsas som om de var en lycklig familj.”

”Förnekelse.”

”Naturligtvis. Men hon förändrades när hennes pappa drunknade. Då kunde hon inte låtsas att allting var okej längre. Fram till dess hade hon varit… jag vet inte hur jag ska förklara det, överbegåvad och brådmogen men i allra högsta grad en någorlunda vanlig tonåring. Det sista året var hon fortfarande blixtrande intelligent, femmor på alla skrivningar och så, men det var som om hon saknade en egen själ.”

”Hur drunknade hennes pappa?”

”Gottfried? Hur prosaiskt som helst. Han ramlade ur en roddbåt precis nedanför stugan. Han hade gylfen öppen och extremt hög promillehalt i blodet, så du kan gissa hur det gick till. Det var Martin som hittade honom.”

”Det visste jag inte.”

”Det är lustigt. Martin har utvecklats till en riktigt bra människa. Om du hade frågat mig för trettiofem år sedan skulle jag ha sagt att han var den i familjen som behövde psykolog.”

”Hurså?”

”Harriet var inte ensam om att fara illa av situationen. Martin var i många år så tyst och inbunden att han närmast kunde beskrivas som folkskygg. Båda barnen hade det jobbigt. Jag menar, det hade vi allihopa. Jag hade mina problem med min pappa — jag antar att du förstått att han är spritt språngande galen. Min syster Anita hade samma problem, liksom Alexander, min kusin. Det var tufft att vara ung i familjen Vanger.”

”Vad har hänt med din syster?”

”Anita bor i London. Hon åkte över på 1970-talet för att jobba åt en svensk resebyrå och blev kvar. Hon gifte sig med någon karl som hon aldrig presenterade för släkten och som hon sedan dess separerat från. I dag är hon en av linjecheferna på British Airways. Hon och jag kommer bra överens men vi har rätt usel kontakt och träffas bara någon gång vartannat år eller så. Hon kommer aldrig hem till Hedestad.”

”Varför inte?”

”Vår pappa är galen. Räcker det som förklaring?”

”Men du blev kvar här.”

”Jag och Birger, min bror.”

”Politikern.”

”Skojar du? Birger är äldre än Anita och jag. Vi har aldrig haft särskilt bra kontakt. I sina egna ögon är han en enastående betydelsefull politiker med en framtid i riksdagen och kanske en ministerpost om borgarna skulle vinna. I själva verket är han ett måttligt begåvat kommunalråd i en avkrok, vilket torde vara både höjd- och slutpunkten i hans karriär.”

”En sak som fascinerar mig med familjen Vanger är att alla tycker så illa om varandra.”

”Det är inte riktigt sant. Jag håller av Martin och Henrik väldigt mycket. Och jag har alltid kommit bra överens med min syster, även om vi träffas alltför sällan. Jag avskyr Isabella, har inte mycket till övers för Alexander. Och jag pratar inte med min far. Det är väl ungefär fifty-fifty i släkten. Birger är… hmm, mera en uppblåst klant än en dålig människa. Men jag förstår vad du menar. Se det så här: om man är medlem av familjen Vanger lär man sig väldigt tidigt att tala klarspråk. Vi säger vad vi tycker.”

”Jo, jag har märkt att ni är rätt rakt på sak.” Mikael sträckte fram handen och rörde vid hennes bröst. ”Jag hade bara varit här en kvart då du överföll mig därnere.”

”Ärligt talat har jag funderat på hur du skulle vara i sängen sedan jag såg dig första gången. Och det kändes helt rätt att prova.”

För första gången i sitt liv kände Lisbeth Salander ett starkt behov av att be någon om råd. Problemet var dock att för att kunna be om råd var hon tvungen att anförtro sig åt någon, vilket i sin tur betydde att hon var tvungen att utlämna sig själv och berätta om sina hemligheter. Vem skulle hon berätta för? Hon var helt enkelt inte bra på kontakter med andra människor.

Lisbeth Salander hade noga räknat — då hon bockade av sin adressbok i huvudet — tio personer som i någon bemärkelse kunde sägas ingå i hennes bekantskapskrets. Det var en generös bedömning, insåg hon själv.

Hon kunde prata med Plague, som var en någorlunda fast punkt i hennes tillvaro. Men han var definitivt inte en vän och han var den absolut siste som skulle kunna bidra till att lösa hennes problem. Det var inte ett alternativ.

Lisbeth Salanders sexliv var inte fullt så blygsamt som hon hade gett sken av inför advokat Bjurman. Däremot hade sex alltid (eller i varje fall ganska ofta) skett på hennes villkor och initiativ. Hon hade noga räknat haft ett femtiotal partners sedan femtonårsåldern. Det kunde översättas med ungefär fem partners per år, vilket var okej för en singeltjej som med åren kommit att betrakta sex som ett nöjsamt tidsfördriv.

De allra flesta av dessa tillfälliga partners hade hon dock haft under en dryg tvåårsperiod. Det hade varit under de tumultartade år i slutet av tonåren då hon borde ha blivit myndig. Det fanns en tid då Lisbeth Salander hade stått vid ett vägskäl och inte riktigt haft kontroll över sitt liv, och då hennes framtid hade kunnat anta formen av ytterligare en serie journalanteckningar om droger, alkohol och omhändertaganden på olika vårdanstalter. Sedan hon fyllt tjugo och börjat arbeta på Milton Security hade hon lugnat sig väsentligt och — ansåg hon själv — fått grepp om sitt liv.

Hon kände inte längre ett behov av att vara någon till lags som bjudit henne på tre öl på krogen, och hon kände sig inte det minsta självförverkligad genom att gå hem tillsammans med ett fyllo som hon knappt visste namnet på. Det senaste året hade hon haft en enda regelbunden sexpartner och kunde knappast beskrivas som promiskuös, vilket hennes journalanteckningar från de sena tonåren antydde.

Sex hade därutöver oftast handlat om någon i det löst sammansatta kompisgäng där hon själv egentligen inte var medlem, men där hon accepterades därför att hon hade lärt känna Cilla Norén. Hon hade träffat Cilla i slutet av tonåren då hon på Holger Palmgrens enträgna insisterande hade försökt komplettera missade betyg från grundskolan på Komvux. Cilla hade haft plommonrött hår med svarta slingor, svarta skinnbyxor, en ring i näsan och lika många nitar i bältet som Lisbeth själv. De hade blängt misstänksamt på varandra under första lektionen.

Av någon anledning som Lisbeth inte riktigt förstod hade de börjat umgås med varandra. Lisbeth var inte den enklaste människa att bli kompis med och särskilt inte under de åren, men Cilla hade ignorerat hennes tystnad och dragit med henne på krogen. Genom henne hade Lisbeth blivit medlem i Evil Fingers, som ursprungligen hade varit ett förortsband bestående av fyra tonåriga tjejer i Enskede som gillade hårdrock, och som tio år senare var ett större kompisgäng som träffades på Kvarnen på tisdagskvällar för att snacka skit om grabbar, diskutera feminism, pentagram, musik och politik och dricka stora mängder mellanöl. De gjorde också skäl för namnet.

Salander befann sig i utkanten av gänget och bidrog sällan till pratet, men hon accepterades som den hon var och kunde komma och gå som hon ville och sitta tyst med sin öl hela kvällen. Hon blev också hembjuden till dem på födelsedagsfester och julglögg och sådant, även om hon oftast uteblev.

Under de fem år hon umgåtts med Evil Fingers hade tjejerna förändrats. Hårfärgerna hade blivit mer normala och kläderna kom allt oftare från H M än från Myrorna. De studerade eller jobbade och en av tjejerna hade blivit mamma. Lisbeth kände det som om hon var den enda som inte hade förändrats ett dugg, vilket också kunde tolkas som att hon stod och stampade på samma fläck.

Men de hade fortfarande roligt när de träffades. Om det fanns en plats där hon kände någon form av gruppgemenskap så var det i sällskap med Evil Fingers, och i förlängningen också med de grabbar som utgjorde tjejgruppens bekantskapskrets.

Evil Fingers skulle lyssna. De skulle också ställa upp för henne. Men de hade ingen aning om att Lisbeth Salander hade ett tingsrättsbeslut på att hon var juridiskt otillräknelig. Hon ville inte att också de skulle börja titta snett på henne. Det var inte ett alternativ.

I övrigt hade hon inte en enda skolkamrat från det förflutna i sin adressbok. Hon saknade alla former av nätverk eller stödstrumpor eller politiska kontakter. Så vem skulle hon vända sig till för att berätta om sina problem med advokat Nils Bjurman?

Möjligen en. Hon övervägde länge och väl om hon skulle anförtro sig åt Dragan Armanskij; att knacka på hos honom och förklara sin belägenhet. Han hade sagt åt henne att om hon behövde hjälp med något skulle hon inte tveka att vända sig till honom. Hon var övertygad om att han menat allvar.

Också Armanskij hade tafsat på henne en gång, men det hade varit ett vänligt tafsande, utan onda avsikter och inte någon maktdemonstration. Men att be honom om hjälp bar henne emot. Han var hennes chef och det skulle sätta henne i skuld till honom. Lisbeth Salander lekte med tanken på hur hennes liv skulle gestalta sig om Armanskij istället för Bjurman var hennes förmyndare. Hon log plötsligt. Tanken var inte oangenäm, men Armanskij skulle förmodligen ta sitt uppdrag på så stort allvar att han skulle kväva henne med omsorg. Det var… hmm, möjligen ett alternativ.

Trots att hon hade god kunskap om vad en kvinnojour var till för föll det henne aldrig in att själv vända sig till en sådan. Kvinnojourer var i hennes ögon till för offer, vilket hon aldrig hade betraktat sig själv som. Hennes återstående alternativ bestod följaktligen i att göra det hon alltid hade gjort — ta saken i egna händer och själv reda ut sina problem. Det var definitivt ett alternativ.

Och det bådade inte gott för advokat Nils Bjurman.

KAPITEL 13: Torsdag 20 februari — Fredag 7 mars

Sista veckan i februari var Lisbeth Salander sin egen klient, med advokat Nils Erik Bjurman, född 1950, som ett prioriterat specialprojekt. Hon arbetade ungefär sexton timmar per dygn och gjorde en noggrannare personundersökning än någonsin tidigare. Hon utnyttjade alla arkiv och offentliga handlingar som hon kunde komma åt. Hon utforskade hans närmaste krets av släktingar och vänner. Hon tittade på hans ekonomi och kartlade i detalj hans karriär och uppdrag.

Resultatet var nedslående.

Han var jurist, medlem av Advokatsamfundet och författare till en respektabelt mångordig men exceptionellt tråkig avhandling i handelsjuridik. Hans rykte var oklanderligt. Advokat Bjurman hade aldrig någonsin prickats. Vid ett enda tillfälle hade han anmälts till Advokatsamfundet — han hade utpekats som mellanhand i en svart lägenhetsaffär drygt tio år tidigare, men hade kunnat bevisa sin oskuld och ärendet hade avskrivits. Hans ekonomi var i ordning; advokat Bjurman var förmögen, med åtminstone 10 miljoner kronor i tillgångar. Han betalade mer i skatt än han behövde, var medlem i Greenpeace och Amnesty och donerade pengar till Hjärt- och Lungfonden. Han hade sällan figurerat i massmedia men vid några tillfällen skrivit på offentliga upprop för politiska fångar i tredje världen. Han bodde i en femrummare på Upplandsgatan nära Odenplan och var sekreterare i sin bostadsrättsförening. Han var frånskild och barnlös.

Lisbeth Salander fokuserade på hans före detta hustru, som hette Elena och var född i Polen men hade bott i Sverige i hela sitt liv. Hon arbetade med rehabiliteringsvård och var till synes lyckligt omgift med en kollega till Bjurman. Inget att hämta där. Äktenskapet hade varat i fjorton år och skilsmässan hade varit friktionsfri.

Advokat Bjurman fungerade regelbundet som övervakare för ungdomar som hamnat i klammeri med rättvisan. Han hade varit god man för fyra ungdomar innan han blev förvaltare för Lisbeth Salander. Vid samtliga dessa tillfällen hade det handlat om minderåriga, där uppdraget avslutats med ett enkelt tingsrättsbeslut då de nått myndighetsålder. En av dessa klienter anlitade ännu Bjurman som advokat, så inte heller där tycktes någon motsättning finnas. Om Bjurman hade satt i system att utnyttja sina skyddslingar så syntes i varje fall inget på ytan, och hur än Lisbeth sökte på djupet hittade hon inga tecken på att något hade varit på tok. Samtliga fyra hade ordnade liv med pojk- respektive flickvänner, anställning, bostad och Med Mera-kort.

Hon hade ringt var och en av de fyra klienterna och presenterat sig som socialsekreterare som arbetade med en undersökning om hur barn som tidigare stått under godmanskap klarade sitt liv i jämförelse med andra barn. Javisst, självfallet kommer alla att vara helt anonyma. Hon hade satt ihop en enkät med tio frågor som hon ställde på telefon. Flera av frågorna var formulerade så att klienterna fick redogöra för hur de ansåg att godmanskapet hade fungerat — om de hade haft synpunkter på Bjurman så var hon övertygad om att det skulle ha framgått åtminstone hos någon av dem hon intervjuade. Men ingen hade något ont att säga om honom.

När Lisbeth Salander avslutat sin PU samlade hon ihop all dokumentation i en papperskasse från Ica och ställde den bland de tjugo andra tidningskassarna i hallen. Avokat Bjurman var till synes oklanderlig. Det fanns helt enkelt ingenting i hans förflutna som Lisbeth Salander kunde använda som hävstång. Hon visste bortom allt tvivel att han var ett kryp och ett äckel — men hon hittade ingenting hon kunde använda för att bevisa det.

Det var dags att överväga andra alternativ. När alla analyser var färdiga kvarstod en möjlighet som mer och mer attraktiv — eller åtminstone som ett fullt realistiskt alternativ. Det enklaste vore om Bjurman helt enkelt försvann ur hennes liv. En snabb hjärtattack. End of problem. Haken var bara att inte ens äckliga femtiofemåriga gubbar fick hjärtattack på beställning.

Men sådant kunde faktiskt åtgärdas.

Mikael Blomkvist skötte sin affär med rektor Cecilia Vanger med största diskretion. Hon hade tre regler: Hon ville inte att någon skulle känna till att de träffades. Hon ville att han skulle komma dit endast då hon ringde och var på humör. Och hon ville inte att han skulle sova över.

Hennes passion överrumplade och förbryllade Mikael. När han stötte ihop med henne på Susannes Brokafé var hon vänlig men sval och distanserad. Men när de träffades i hennes sovrum var hon vildsint passionerad.

Mikael ville egentligen inte snoka i hennes privatliv, men han var bokstavligen anställd för att snoka i hela familjen Vangers privatliv. Han kände sig kluven och samtidigt nyfiken. En dag frågade han Henrik Vanger vem hon hade varit gift med och vad som hade hänt. Han ställde frågan samtidigt som han betade av bakgrunden för Alexander och Birger och andra medlemmar i familjen som hade varit på Hedebyön då Harriet försvann.

”Cecilia? Jag tror inte att hon hade något med Harriet att göra.”

”Berätta om hennes bakgrund.”

”Hon flyttade tillbaka hit efter studierna och började arbeta som lärare. Hon träffade en man vid namn Jerry Karlsson, som dessvärre arbetade i Vangerkoncernen. De gifte sig. Jag trodde att äktenskapet var lyckligt — åtminstone till att börja med. Men efter ett par år började jag se att allt inte stod rätt till. Han misshandlade henne. Det var den vanliga historien — han slog och hon försvarade honom lojalt. Till sist slog han henne en gång för mycket. Hon blev svårt skadad och togs in på sjukhus. Jag pratade med henne och erbjöd min hjälp. Hon flyttade ut hit till Hedebyön och har vägrat att träffa sin man sedan dess. Jag såg till att han fick sparken.”

”Men hon är fortfarande gift med honom.”

”Det är väl en definitionsfråga. Jag vet faktiskt inte varför hon inte tagit ut skilsmässa. Men hon har aldrig velat gifta om sig, så det har väl inte varit aktuellt.”

”Den här Jerry Karlsson, hade han något med…”

”… med Harriet att göra? Nej, han bodde inte i Hedestad 1966 och hade inte börjat arbeta för koncernen.”

”Okej.”

”Mikael, jag håller av Cecilia. Hon kan vara knepig, men hon är en av de goda människorna i min släkt.”

Lisbeth Salander ägnade en vecka åt att med en byråkrats sinnelag planera advokat Nils Bjurmans frånfälle. Hon övervägde — och förkastade — olika metoder till dess att hon hade ett antal realistiska scenarion att välja bland. Inga impulshandlingar. Hennes allra första tanke hade varit att försöka arrangera en olyckshändelse, men hon hade snart resonerat sig fram till att det inte skulle spela någon roll om det var uppenbart mord.

Ett enda villkor måste uppfyllas. Advokat Bjurman måste dö på ett sådant sätt att hon själv aldrig skulle kunna länkas till dådet. Att hon skulle komma att figurera i en kommande polisutredning ansåg hon som mer eller mindre ofrånkomligt; hennes namn skulle förr eller senare dyka upp när Bjurmans verksamhet granskades. Men hon var en enda i ett helt universum av nuvarande eller tidigare klienter, hon hade träffat honom några enstaka gånger och för så vitt Bjurman själv inte hade antecknat i sin kalender att han tvingat henne att suga av honom — vilket hon bedömde som osannolikt — fanns det inget motiv för henne att mörda honom. Det skulle inte finnas minsta belägg för att hans död ens hade något med hans klienter att göra; det fanns tidigare flickvänner, släktingar, tillfälliga bekanta, kollegor och andra. Det fanns till och med det som brukade definieras som random violence, då gärningsman och offer inte kände varandra.

Om hennes namn kom upp skulle hon vara en hjälplös, omyndig flicka med papper på att hon var förståndshandikappad. Det var alltså en stor fördel om Bjurmans död skedde under så pass komplicerade former att en förståndshandikappad flicka inte skulle vara särskilt sannolik som gärningsman.

Hon ratade omgående alternativet skjutvapen. Själva anskaffandet skulle inte bereda henne några större praktiska problem, men vapen var något som polisen specialiserade sig på att spåra.

Hon övervägde kniv, som kunde inhandlas i närmaste järnaffär, men förkastade även detta. Även om hon dök upp utan förvarning och körde kniven i ryggen på honom så fanns det inga garantier för att han skulle dö omedelbart och ljudlöst, eller att han skulle dö överhuvudtaget. Det skulle också innebära ett möjligt tumult som skulle kunna väcka uppmärksamhet, och blod som kunde fastna i hennes kläder och utgöra en dramatisk bevisbörda.

Hon funderade även på en bomb av något slag, men det blev alltför komplicerat. Att tillverka själva bomben skulle inte innebära några problem — Internet vimlade av manualer för hur de mest dödliga tingestar kunde tillverkas. Däremot var det svårt att hitta ett sätt att placera bomben så att inte oskyldiga förbipasserande riskerade att komma till skada. Dessutom fanns återigen ingen garanti för att han verkligen skulle dö.

Telefonen ringde.

”Hej Lisbeth, det är Dragan. Jag har ett jobb åt dig.”

”Jag har inte tid.”

”Det här är viktigt.”

”Jag är upptagen.”

Hon lade på luren.

Slutligen fastnade hon för ett oväntat alternativ — gift. Valet överraskade henne själv, men vid närmare eftertanke var det perfekt.

Lisbeth Salander tillbringade några dygn med att finkamma Internet i jakt på ett lämpligt gift. Det fanns gott om alternativ. Ett sådant var ett av de absolut dödligaste gifter som vetenskapen kände till — cyanväte, bättre känt som blåsyra.

Cyanväte användes som komponent i vissa kemiska industrier, bland annat för färgframställning. Några milligram var tillräckligt för att döda en människa; 1 liter i en vattenreservoar skulle kunna ödelägga en medelstor stad.

Av förklarliga skäl var ett sådant dödligt ämne omgivet av rigorösa säkerhetskontroller. Men även om en politisk fanatiker med mord i sinnet inte kunde gå in på närmaste apotek och be att få köpa tio milliliter cyanväte så kunde det tillverkas i närmast obegränsade mängder i ett vanligt kök. Allt som behövdes var en blygsam laboratorieutrustning, som kunde hämtas ur en kemilåda för barn för några hundra kronor, och några ingredienser som kunde utvinnas ur vanliga hushållsprodukter. Manualen för tillverkningen fanns på Internet.

Ett annat alternativ var nikotin. Från en enda limpa cigaretter kunde hon extrahera tillräckligt många milligram och koka ihop till en lättflytande sirap. Ett ännu bättre ämne, dock lite krångligare att tillverka, var nikotinsulfat, som hade den egenskapen att det absorberades genom huden; det skulle alltså räcka med att sätta på sig gummihandskar, fylla en vattenpistol och spruta i advokat Bjurmans ansikte. Inom tjugo sekunder skulle han vara medvetslös och inom några minuter stendöd.

Lisbeth Salander hade fram till dess inte haft en aning om att så många helt vanliga hushållsprodukter från hennes lokala färghandel kunde omvandlas till dödliga vapen. Efter att ha studerat ämnet i några dagar var hon förvissad om att det inte fanns några tekniska hinder för att göra processen kort med förmyndaren.

Det återstod bara två problem: Bjurmans död skulle inte ge henne kontroll över hennes eget liv och det fanns ingen garanti för att Bjurmans efterträdare inte skulle vara sju resor värre. Konsekvensanalys.

Det hon behövde var ett sätt att kontrollera sin förvaltare och därmed sin egen situation. Hon satt stilla i den slitna soffan i vardagsrummet en hel kväll och gick på nytt igenom situationen i huvudet. När kvällen var över hade hon slopat planerna på giftmord och konstruerat en alternativ plan.

Planen var inte lockande och den förutsatte att hon lät Bjurman ge sig på henne igen. Men om hon genomförde den skulle hon vinna.

Trodde hon.

Under slutet av februari kom Mikael in i en lunk som förvandlade vistelsen i Hedeby till daglig rutin. Han klev upp klockan nio varje morgon, åt frukost och arbetade fram till tolv. Under den tiden smällde han i sig nytt material. Därefter gick han en timslång promenad, oavsett hur vädret var. På eftermiddagarna arbetade han vidare, hemma eller på Susannes Brokafé, med att antingen bearbeta det han hade läst på förmiddagen eller skriva stycken i det som skulle bli Henriks självbiografi. Mellan tre och sex var han alltid ledig. Det var då han passade på att handla, tvätta, åka in till Hedestad och sköta annan markservice. Vid sjutiden gick han över till Henrik Vanger och drog de frågetecken som hade dykt upp under dagen. Vid tiotiden var han hemma igen och läste fram till ett eller två på natten. Han betade systematiskt av Henriks dokumentsamling.

Han upptäckte till sin förvåning att arbetet med att formulera Henriks självbiografi gick som på räls. Han hade redan närmare 120 sidor av familjekrönikan färdig som skiss — det omfattade perioden från det att Jean Baptiste Bernadotte hade landstigit i Sverige till ungefär 1920-talet. Därefter var han tvungen att gå långsammare fram och börja väga sina ord.

Genom biblioteket i Hedestad hade han beställt fram böcker som behandlade nazismen under denna tid, bland annat Helene Lööws doktorsavhandling Hakkorset och Wasakärven. Han hade skrivit ytterligare ungefär fyrtio sidor som utkast om Henrik och hans bröder, där han uteslutande fokuserade på Henrik som den person som höll samman berättelsen. Han hade en lång lista över research han måste göra om hur företag såg ut och fungerade på den tiden, och han upptäckte att familjen Vanger dessutom hade varit djupt insyltad i Ivar Kreugers imperium — ytterligare en sidohistoria som måste fräschas upp. Sammantaget räknade han med att han hade ungefär trehundra sidor kvar att skriva. Han hade en tidsplan som innebar att han ville ha ett färdigt utkast för Henrik Vanger att ta ställning till den första september, så att han kunde använda hösten till att arbeta om texten.

Däremot kom Mikael inte en millimeter framåt i utredningen om Harriet Vanger. Hur mycket han än läste och grubblade över detaljerna i det omfattande materialet så hittade han inte ett enda uppslag som på något sätt rubbade utredningen.

En lördagskväll i slutet av februari hade han ett långt samtal med Henrik Vanger där han redovisade sina obefintliga framsteg. Den gamle lyssnade tålmodigt till honom medan han gick igenom alla de återvändsgränder han besökt.

”Kort sagt, Henrik — jag hittar ingenting i utredningen som inte redan är kört i botten.”

”Jag förstår vad du menar. Jag har själv grubblat mig fördärvad. Och samtidigt är jag säker på att vi måste ha missat någonting. Inget brott är så perfekt.”

”Vi kan faktiskt inte ens avgöra om ett brott har begåtts.”

Henrik Vanger suckade och slog frustrerat ut med handen.

”Fortsätt”, bad han. ”Avsluta jobbet.”

”Det är meningslöst.”

”Kanske det. Men ge inte upp.”

Mikael suckade.

”Telefonnumren”, sa han slutligen.

”Ja.”

”De måste betyda någonting.”

”Ja.”

”De är skrivna med avsikt.”

”Ja.”

”Men vi kan inte tolka dem.”

”Nej.”

”Eller så tolkar vi dem fel.”

”Precis.”

”Det är inte telefonnummer. De betyder något helt annat.”

”Kanske det.”

Mikael suckade igen och gick hem för att läsa vidare.

Advokat Nils Bjurman drog en suck av lättnad när Lisbeth Salander på nytt ringde honom och förklarade att hon behövde mer pengar. Hon hade krånglat sig ur deras senaste schemalagda möte med ursäkten att hon var tvungen att arbeta, och en svag oro hade gnagt i honom. Höll hon på att förvandlas till ett ohanterligt problembarn? Men i och med att hon uteblivit från mötet hade hon heller inte fått några fickpengar och förr eller senare skulle hon vara tvungen att söka sig till honom. Han oroades också över möjligheten att hon hade berättat om hans tilltag för någon utomstående.

Hennes korta samtal med honom om att hon behövde pengar var därför en tillfredsställande bekräftelse på att situationen var under kontroll. Men hon måste tyglas, avgjorde Nils Bjurman. Hon måste förstå vem som bestämde, först då skulle de kunna bygga en mer konstruktiv relation. Han gav henne därför instruktioner om att de denna gång skulle träffas i hans bostad vid Odenplan, inte på kontoret. Inför denna begäran hade Lisbeth Salander varit tyst i andra änden av telefonluren en god stund — jävla trögtänkta fitta — innan hon slutligen accepterat.

Hennes plan hade varit att möta honom på hans kontor, precis som förra gången. Nu var hon tvungen att träffa honom på okänt territorium. Mötet bestämdes till fredag kväll. Hon hade fått portkoden och ringde på hans dörrklocka halv nio, en halvtimme senare än överenskommet. Det var den tid som hon hade behövt i trapphusets mörker för att gå igenom planen en sista gång, överväga alternativ, stålsätta sig och mobilisera det mod hon behövde.

Vid åttatiden på kvällen stängde Mikael av sin dator och satte på sig ytterkläderna. Han lämnade belysningen på i arbetsrummet. Utomhus var det stjärnklart och nollgradigt. Han promenerade raskt upp för backen, förbi Henrik Vangers hus, på vägen mot Östergården. Strax bortom Henriks hus vek han av till vänster och följde en oplogad men upptrampad promenadväg längs stranden. Fyrarna blinkade ute i vattnet och ljusen från Hedestad sken vackert i mörkret. Han behövde frisk luft, men framför allt ville han undvika Isabella Vangers spejande ögon. Vid Martin Vangers hus promenerade han upp till vägen och anlände till Cecilia Vanger strax efter halv nio. De gick genast upp till hennes sovrum.

De träffades en eller två gånger i veckan. Cecilia Vanger hade inte bara blivit hans älskarinna i obygden, hon hade också blivit den person han hade börjat anförtro sig åt. Han hade betydligt större utbyte av att diskutera Harriet Vanger med henne än med Henrik.

Planen gick nästan omedelbart på tok.

Advokat Nils Bjurman var klädd i morgonrock då han öppnade dörren till sin lägenhet. Han hade hunnit bli irriterad över hennes sena ankomst och vinkade in henne. Hon var klädd i svarta jeans, svart t-tröja och den obligatoriska skinnjackan. Hon hade svarta boots och en liten ryggsäck med en rem över bröstet.

”Har du inte ens lärt dig klockan”, hälsade Bjurman snäsigt. Salander sa ingenting. Hon såg sig omkring. Lägenheten såg ut ungefär som hon hade förväntat sig efter att ha studerat planritningen i Stadsbyggnadskontorets arkiv. Han hade ljusa möbler i björk och bok.

”Kom”, sa Bjurman i vänligare ton. Han lade en arm runt hennes axlar och ledde henne genom en hall till lägenhetens inre. Inget kringsnack. Han öppnade dörren till ett sovrum. Det rådde ingen tvekan om vilka tjänster Lisbeth Salander förväntades utföra.

Hon såg sig snabbt omkring. Ungkarlsmöblering. En dubbelsäng med hög sänggavel i rostfritt stål. En byrå som också fungerade som nattduksbord. Sänglampor med dämpat ljus. En garderob med spegelglas längs ena långsidan. En rottingstol och ett litet bord i hörnet närmast dörren. Han tog henne i handen och ledde henne mot sängen.

”Berätta vad du behöver pengar till den här gången. Fler dataprylar?”

”Mat”, svarade hon.

”Naturligtvis. Så dumt av mig, du missade ju vårt senaste möte.” Han lade en hand under hennes haka och lyfte hennes ansikte så att deras ögon möttes. ”Hur mår du?”

Hon ryckte på axlarna.

”Har du tänkt över vad jag sa förra gången?”

”Vad då?”

”Lisbeth, gör dig inte dummare än vad du är. Jag vill att du och jag ska vara goda vänner och hjälpa varandra.”

Hon svarade inte. Advokat Bjurman stod emot en frustrerad impuls att ge henne en örfil för att väcka liv i henne.

”Tyckte du om vår vuxenlek förra gången?”

”Nej.”

Han höjde på ögonbrynen.

”Lisbeth, var inte dum nu.”

”Jag behöver pengar för att köpa mat.”

”Det var ju just det vi pratade om förra gången. Om du är snäll mot mig så är jag snäll mot dig. Men om du bara bråkar med mig så…” Hans grepp om hennes haka hårdnade och hon vred sig loss.

”Jag vill ha mina pengar. Vad vill du att jag ska göra?”

”Du vet precis hur jag vill ha det.” Han grep henne i axeln och drog henne mot sängen.

”Vänta”, sa Lisbeth Salander snabbt. Hon gav honom en resignerad blick och nickade sedan kort. Hon drog av sig ryggsäcken och skinnjackan med nitarna och såg sig omkring. Hon lade skinnjackan i rottingstolen, ställde ryggsäcken på det runda bordet och tog några tveksamma steg mot sängen. Sedan stannade hon som om hon fått kalla fötter. Bjurman gick närmare.

”Vänta”, sa hon igen, med en röst som om hon försökte tala honom till rätta. ”Jag vill inte behöva suga av dig varenda gång jag behöver pengar.”

Bjurmans ansiktsuttryck förändrades. Helt plötsligt gav han henne en örfil med handflatan. Salander spärrade upp ögonen men innan hon hann reagera hade han gripit tag i hennes axel och kastat henne framstupa på sängen. Hon överrumplades av det plötsliga våldet. När hon försökte vända sig om tryckte han ned henne på sängen och satte sig grensle över henne.

Precis som förra gången var hon ingen match för honom rent fysiskt. Hennes möjlighet att göra motstånd bestod i att hon skulle kunna skada honom med naglar i ögonen eller med något tillhygge. Men det scenario hon hade planerat hade redan rykt all världens väg. Jävlar, tänkte Lisbeth Salander när han slet av hennes t-tröja. Hon insåg med förfärande klarsyn att hon tagit sig vatten över huvudet.

Hon hörde honom öppna byrålådan bredvid sängen och uppfattade rasslet av metall. Först insåg hon inte vad som hände, sedan såg hon armlänken slutas runt hennes handled. Han lyfte hennes armar, drog handbojorna runt en av stolparna i sänggaveln och låste hennes andra hand. Det tog honom bara en kort stund att dra av henne skor och jeans. Slutligen drog han av henne trosorna och höll dem i handen.

”Du måste lära dig att lita på mig, Lisbeth”, sa han. ”Jag ska lära dig hur den här vuxenleken går till. När du är otrevlig mot mig kommer du att bli bestraffad. När du är snäll mot mig kommer vi att vara vänner.”

Han satte sig grensle över henne igen.

”Så du gillar inte analsex”, sa han.

Lisbeth Salander öppnade munnen för att skrika. Han grep tag i hennes hår och tvingade in trosorna i hennes mun. Hon kände honom lägga någonting runt hennes anklar, dra isär hennes ben och binda fast dem så att hon låg helt utlämnad. Hon hörde honom röra sig i rummet men kunde inte se honom genom t-tröjan runt ansiktet. Han dröjde flera minuter. Hon kunde knappt andas. Sedan kände hon en vanvettig smärta då han våldsamt tryckte in något i hennes ända.

Cecilia Vangers regel var fortfarande att Mikael inte fick sova över. Strax efter två på natten klädde han på sig, medan hon låg kvar naken på sängen och smålog mot honom.

”Jag gillar dig, Mikael. Jag gillar ditt sällskap.”

”Jag gillar dig också.”

Hon drog ned honom i sängen igen och fick av honom skjortan som han nyss hade satt på sig. Han blev kvar i ytterligare en timme.

Då Mikael sent omsider passerade Harald Vangers hus var han övertygad om att han såg en av gardinerna på övervåningen röra sig. Men det var för mörkt för att han skulle kunna vara helt säker.

Lisbeth Salander fick sätta på sig kläderna vid fyratiden på lördagsmorgonen. Hon tog sin skinnjacka och ryggsäcken och haltade mot utgången, där han väntade på henne, nyduschad och prydligt klädd. Han gav henne en check på 2 500 kr.

”Jag kör dig hem”, sa han och öppnade dörren.

Hon klev över tröskeln, ut ur lägenheten och vände sig mot honom. Hennes kropp såg bräcklig ut och ansiktet var svullet av gråt, och han ryggade nästan tillbaka då han mötte hennes blick. Han hade aldrig i hela sitt liv mött ett sådant naket glödande hat. Lisbeth Salander såg precis så sinnessjuk ut som hennes journal antydde.

”Nej”, sa hon, så tyst att han knappt kunde höra orden. ”Jag kan ta mig hem på egen hand.”

Han lade en hand på hennes axel.

”Säkert?”

Hon nickade. Greppet runt hennes axel hårdnade.

”Du kommer ihåg vad vi kom överens om. Du kommer hit nästa lördag.”

Hon nickade igen. Kuvad. Han släppte henne.

KAPITEL 14: Lördag 8 mars — Måndag 17 mars

Lisbeth Salander tillbringade veckan i sängen med smärtor i underlivet, blödningar i ändtarmen och andra, mindre synliga sår, som skulle ta längre tid att läka. Det hon hade upplevt var något helt annat än den första våldtäkten på hans kontor; det hade inte längre varit fråga om tvång och förnedring utan om systematisk brutalitet.

Alldeles för sent insåg hon att hon hade missbedömt Bjurman totalt.

Hon hade uppfattat honom som en maktmänniska som gillade att dominera, inte som en fullfjädrad sadist. Han hade hållit henne fjättrad i handbojor hela natten. Flera gånger hade hon trott att han tänkte döda henne och vid ett tillfälle hade han tryckt en kudde över hennes ansikte till dess att hon hade domnat bort och nästan förlorat medvetandet.

Hon grät inte.

Bortsett från tårarna som orsakats av den rena fysiska smärtan under själva övergreppet fällde hon inte en enda tår. Efter att hon lämnat Bjurmans lägenhet hade hon haltat bort till taxistolpen vid Odenplan, åkt hem och mödosamt tagit sig upp för trapporna till sin lägenhet. Hon hade duschat och tvättat bort blod från underlivet. Därefter hade hon druckit en halv liter vatten, tagit två sömntabletter av märket Rohypnol och snubblat bort till sin säng och dragit täcket över huvudet.

Hon vaknade vid lunchtid på söndagen, tom på tankar och med ihållande smärtor i huvud, muskler och underliv. Hon klev upp, drack två glas filmjölk och åt ett äpple. Därefter tog hon ytterligare två sömntabletter och gick och lade sig igen.

Först på tisdagen orkade hon ta sig upp ur sängen. Hon gick ut och handlade en storpack Billys Pan Pizza, satte in två av dem i mikrovågsugnen och fyllde en termos med kaffe. Därefter tillbringade hon natten på Internet och läste artiklar och avhandlingar om sadismens psykopatologi.

Hon fäste sig vid en artikel som publicerats av en kvinnogrupp i USA, där författaren hävdade att sadisten valde sina förhållanden med nästan intuitiv precision; sadistens bästa offer var den som självmant gick honom till mötes därför att hon trodde att hon inte hade något val. Sadisten specialiserade sig på osjälvständiga människor i beroendeställning och hade en kuslig förmåga att identifiera lämpliga offer.

Advokat Bjurman hade valt henne som offer.

Det gjorde henne betänksam.

Det berättade något om hur hon uppfattades av omvärlden.

På fredagen, en vecka efter den andra våldtäkten, promenerade Lisbeth Salander från sin bostad till en tatuerare vid Hornstull. Hon hade ringt och bokat tid och det fanns inga andra kunder i butiken. Butiksinnehavaren nickade igenkännande.

Hon valde en liten enkel tatuering föreställande en tunn slinga och bad att få den på sin vrist. Hon pekade.

”Där är huden tunn. Det gör väldigt ont på det stället”, sa tatueraren.

”Det är okej”, sa Lisbeth Salander, tog av sig byxorna och lade upp benet.

”Okej, en slinga. Du har redan många tatueringar. Är du säker på att du vill ha ytterligare en?”

”Det är en påminnelse”, svarade hon.

Mikael Blomkvist lämnade Susannes Brokafé då hon stängde klockan två på lördagen. Han hade tillbringat dagen med att renskriva anteckningar i sin iBook och promenerade över till Konsum och handlade mat och cigaretter innan han gick hem. Han hade upptäckt stekt pölsa med potatis och rödbetor — en rätt som han aldrig tidigare varit förtjust i men som av någon anledning passade perfekt i en stuga på landet.

Vid sjutiden på kvällen stod han vid köksfönstret och funderade. Cecilia Vanger hade inte ringt. Han hade träffat henne som hastigast på eftermiddagen då hon handlat matbröd på kaféet, men hon hade stått i egna tankar. Det verkade inte som om hon skulle ringa denna lördagskväll. Han sneglade på sin lilla TV som han nästan aldrig använde. Han satte sig istället i kökssoffan och öppnade en deckare av Sue Grafton.

Lisbeth Salander återvände på överenskommen tid till Nils Bjurmans lägenhet vid Odenplan på lördagskvällen. Han släppte in henne med ett artigt, välkomnande leende.

”Och hur mår du i dag, kära Lisbeth”, hälsade han.

Hon svarade inte. Han lade en arm runt hennes axel.

”Det blev kanske lite hårt förra gången”, sa han. ”Du såg lite spak ut.”

Hon gav honom ett skevt leende och han kände ett plötsligt styng av osäkerhet. Den här bruden är knäpp. Jag måste komma ihåg det. Han undrade om hon skulle anpassa sig.

”Ska vi gå in i sovrummet”, frågade Lisbeth Salander.

Å andra sidan kanske hon är med på noterna … Han ledde henne med en arm runt hennes axlar, precis som vid det föregående mötet. I dag ska jag ta det varligt med henne. Bygga upp förtroendet. På byrån hade han redan lagt fram handbojorna. Det var först när de var framme vid sängen som advokat Bjurman insåg att något var galet.

Det var hon som förde honom till sängen, inte tvärtom. Han stannade och såg förbryllat på henne då hon plockade fram något ur jackfickan som han först uppfattade som en mobiltelefon. Sedan såg han hennes ögon.

”Säg god natt”, sa hon.

Hon tryckte upp elpistolen i hans vänstra armhåla och avfyrade 75 000 volt. När hans ben började ge vika satte hon skuldran mot honom och använde all kraft till att styra ned honom på sängen.

Cecilia Vanger kände sig vagt berusad. Hon hade beslutat sig för att inte ringa till Mikael Blomkvist. Deras förhållande hade utvecklats till en befängd sängkammarfars, där Mikael tassade omvägar för att obemärkt kunna ta sig till henne. Hon uppträdde som en förälskad tonårsflicka som inte kunde styra sin lusta. Hennes beteende de senaste veckorna hade varit orimligt.

Problemet är att jag tycker alldeles för bra om honom, tänkte hon. Han kommer att såra mig. Hon satt en lång stund och önskade att Mikael Blomkvist aldrig hade kommit till Hedeby.

Hon hade öppnat en flaska vin och druckit två glas i sin ensamhet. Hon satte på Rapport och försökte följa världsläget men tröttnade omedelbart på de förnuftiga kommentarerna om varför president Bush måste bomba Irak sönder och samman. Istället satte hon sig i vardagsrumssoffan och plockade fram Gellert Tamas bok om Lasermannen. Hon förmådde bara läsa några sidor innan hon var tvungen att lägga ifrån sig boken. Ämnet fick henne att omedelbart börja tänka på sin pappa. Hon undrade vad han fantiserade om.

Sista gången de hade träffats på riktigt var 1984, då hon hade följt honom och brodern Birger på harjakt norr om Hedestad och Birger skulle testa en ny jakthund — en Hamiltonstövare som han nyligen blivit ägare till. Harald Vanger hade varit sjuttiotre år och hon hade gjort sitt allra bästa för att acceptera hans galenskap, som hade gjort hennes barndom till en mardröm och präglat hela hennes vuxna liv.

Cecilia hade aldrig i sitt liv varit så bräcklig som vid denna tidpunkt. Tre månader tidigare hade hennes äktenskap tagit slut. Kvinnomisshandel — ordet var så banalt. För henne hade det tagit formen av en mild men ständigt pågående misshandel. Det hade handlat om örfilar, våldsamma knuffar, lynniga hot och att bli nedbrottad på köksgolvet. Hans utbrott var alltid oförklarliga och övergreppen sällan så grova att hon blev fysiskt skadad. Han undvek att slå med knuten näve. Hon hade anpassat sig.

Ända fram till den dag då hon plötsligt slog tillbaka och han fullständigt tappade kontrollen. Det hade slutat med att han besinningslöst kastat en sax mot henne som fastnat i hennes skulderblad.

Han hade varit ångerfull och panikslagen och kört henne till sjukhuset, och svamlat ihop en historia om en bisarr olyckshändelse som samtliga i personalen på akuten hade genomskådat i samma ögonblick som orden uttalades. Hon hade skämts. Hon hade blivit sydd med tolv stygn och fått stanna på sjukhuset i två dagar. Därefter hade Henrik Vanger hämtat henne och kört henne hem till sig. Hon hade aldrig talat med sin man sedan dess.

Denna soliga höstdag, tre månader efter uppbrottet från äktenskapet, hade Harald Vanger varit på gott humör, nästan vänlig. Men helt plötsligt, mitt ute i skogen, hade han börjat ansätta sin dotter med förnedrande tillmälen och grova kommentarer om hennes vandel och sexualvanor och slungat ur sig att det var självklart att en sådan hora inte kunde behålla en karl.

Hennes bror hade inte ens noterat att varje ord från deras far hade träffat henne som piskrapp. Istället hade Birger Vanger plötsligt skrattat och lagt armen om sin far och på sitt eget sätt desarmerat situationen genom att fälla en kommentar om att det visste han väl hur fruntimmer är. Han hade bekymmerslöst blinkat åt Cecilia och föreslagit att Harald Vanger skulle ställa sig på pass på en liten ås.

Det hade funnits en sekund, ett fruset ögonblick, då Cecilia Vanger hade betraktat sin far och sin bror och plötsligt varit medveten om att hon hade ett laddat hagelgevär i sin hand. Hon hade blundat. Det var i det ögonblicket det enda alternativet till att lyfta geväret och avlossa båda piporna. Hon ville döda dem båda. Istället hade hon släppt vapnet på marken framför sina fötter, vänt på klacken och gått tillbaka till den plats där de parkerat bilen. Hon hade lämnat dem strandsatta då hon ensam kört hem. Sedan den dagen hade hon bara pratat med sin far vid några enstaka tillfällen, när hon av yttre omständigheter hade varit tvungen. Hon hade vägrat att släppa in honom i sitt hus och hade aldrig besökt honom i hans hem.

Du har förstört mitt liv, tänkte Cecilia Vanger. Du förstörde mitt liv redan när jag var barn.

Halv nio på kvällen lyfte Cecilia Vanger telefonen och ringde till Mikael Blomkvist och bad honom komma över.

Advokat Nils Bjurman upplevde smärta. Hans muskler var obrukbara. Hans kropp tycktes paralyserad. Han var inte säker på att han hade förlorat medvetandet, men han var desorienterad och hade inget riktigt minne av vad som hade hänt. När han åter långsamt fick kontroll över sin kropp låg han naken på rygg i sin säng, med handlederna fjättrade i handbojor och benen plågsamt utspärrade. Han hade brännmärken som sved där elektroderna hade kommit i kontakt med kroppen.

Lisbeth Salander hade dragit fram rottingstolen till sängkanten och vilade tålmodigt kängorna uppe på sängen medan hon rökte en cigarett. När Bjurman försökte tala insåg han att hans mun var försluten med bred eltejp. Han vred på huvudet. Hon hade dragit ut och vänt upp och ned på hans byrålådor.

”Jag hittade dina leksaker”, sa Salander. Hon höll upp en ridpiska och petade i samlingen av dildos, munbetsel och gummimasker på golvet. ”Vad ska den här användas till?” Hon höll upp en grov analplugg. ”Nej, försök inte prata — jag hör i alla fall inte vad du säger. Var det den du använde på mig förra veckan? Det räcker om du nickar.” Hon lutade sig förväntansfullt fram mot honom.

Nils Bjurman kände plötsligt hur kall skräck rev i hans bröst och han tappade fattningen. Han slet i sina handbojor. Hon hade tagit kontrollen. Omöjligt. Han kunde inte göra någonting då Lisbeth Salander böjde sig fram och placerade analpluggen mellan hans skinkor. ”Så du är sadist”, konstaterade hon. ”Gillar att trycka upp saker i folk, va?” Hon fixerade honom. Hennes ansikte var en uttryckslös mask. ”Utan glidmedel, eller hur?”

Bjurman gallskrek genom tejpen då Lisbeth Salander brutalt särade på hans skinkor och applicerade pluggen på dess avsedda plats.

”Sluta gnälla”, sa Lisbeth Salander och imiterade hans röst. ”Om du bråkar måste jag bestraffa dig.”

Hon reste sig och gick runt sängen. Han följde henne hjälplöst med blicken… vad i helvete? Lisbeth Salander hade rullat in hans 32-tums-TV från vardagsrummet. På golvet hade hon placerat hans dvd-spelare. Hon tittade på honom, fortfarande med piskan i handen.

”Har jag din fullständiga uppmärksamhet?” frågade hon. ”Försök inte prata — det räcker om du nickar. Hör du vad jag säger?” Han nickade.

”Bra.” Hon böjde sig ned och plockade upp sin ryggsäck. ”Känner du igen den här?” Han nickade. ”Det är den ryggsäck jag hade när jag besökte dig förra veckan. Praktisk sak. Jag har lånat den från Milton Security.” Hon öppnade ett blixtlås i nedre kanten. ”Det här är en digitalvideokamera. Brukar du titta på Insider på TV3? Det är en sådan här rygga som otäcka reportrar använder när de ska spela in något med dold kamera.” Hon stängde blixtlåset.

”Objektivet, undrar du? Det är det som är finessen. Vidvinkel med fiberoptik. Ögat ser ut som en knapp och sitter dolt i spännet på axelremmen. Du minns kanske att jag ställde ryggsäcken här på bordet innan du började tafsa på mig. Jag såg noga till att objektivet riktades mot sängen.”

Hon höll upp en cd-skiva och petade in den i dvd-spelaren. Därefter vred hon rottingstolen tillrätta och satte sig så att hon kunde se TV-skärmen. Hon tände en ny cigarett och tryckte på fjärrkontrollen. Advokat Bjurman såg sig själv öppna dörren för Lisbeth Salander.

Har du inte ens lärt dig klockan, hälsade han snäsigt.

Hon spelade upp hela filmen för honom. Den tog slut efter nittio minuter, mitt i en scen där en naken advokat Bjurman satt lutad mot sänggaveln och drack ett glas vin medan han betraktade Lisbeth Salander som låg hopkurad med händerna fjättrade på ryggen.

Hon knäppte av TV:n och satt tyst i rottingstolen i drygt tio minuter utan att titta på honom. Bjurman vågade inte ens röra sig. Sedan reste hon sig och gick till badrummet. När hon kom tillbaka satte hon sig i rottingstolen. Hennes röst var som sandpapper.

”Jag gjorde ett misstag förra veckan”, sa hon. ”Jag trodde att jag skulle bli tvungen att suga av dig igen, vilket är hur jävla äckligt som helst i ditt fall, men inte äckligare än att jag klarar av det. Jag trodde att jag lättvindigt skulle få tillräckligt bra dokumentation för att kunna visa att du är ett snuskigt gammalt gubbslem. Jag hade missbedömt dig. Jag hade inte förstått hur jävla sjuk du är.”

”Jag ska tala tydligt”, sa hon. ”Den här filmen visar hur du våldtar en förståndshandikappad tjugofyraårig flicka som du är utsedd till förvaltare för. Och du anar inte hur förståndshandikappad jag kan vara om det behövs. Vilken människa som helst som ser det här bandet kommer att upptäcka att du inte bara är ett kräk utan även en galen sadist. Det här är andra och förhoppningsvis sista gången jag tittar på den här filmen. Den är rätt instruktiv, va? Min gissning är att det är du och inte jag som kommer att bli institutionaliserad. Håller du med mig?”

Hon väntade. Han reagerade inte, men hon kunde se hur han darrade. Hon grep piskan och snärtade rakt över hans könsorgan.

”Håller du med mig?” upprepade hon med betydligt högre röst. Han nickade.

”Bra. Då har vi den biten klar för oss.”

Hon drog fram rottingstolen och satte sig så att hon kunde se hans ögon.

”Så, vad tycker du att vi ska göra åt den saken?” Han kunde inte svara. ”Har du några bra idéer?” När han inte reagerade sträckte hon fram handen och grep om hans pung och drog till dess att hans ansikte förvreds i smärta. ”Har du några bra idéer?” upprepade hon. Han skakade på huvudet.

”Bra. Jag kommer nämligen att bli jävligt irriterad på dig om du någonsin får en idé i framtiden.”

Hon lutade sig tillbaka och tände en ny cigarett. ”Det här är vad som kommer att hända. Nästa vecka, så fort du orkat krysta ut den där övergödda gummiproppen i ditt arsle, så ska du instruera min bank om att jag — och endast jag — har tillgång till mitt konto. Förstår du vad jag säger?” Advokat Bjurman nickade.

”Duktigt. Du ska aldrig någonsin kontakta mig igen. I framtiden träffas vi bara om jag råkar vilja det. Du har alltså blivit belagd med besöksförbud.” Han nickade upprepade gånger och andades plötsligt ut. Hon tänker inte döda mig.

”Om du någonsin tar kontakt med mig igen så kommer kopior av den här cd:n att hamna på varenda tidningsredaktion i Stockholm. Förstår du?”

Han nickade upprepade gånger. Jag måste få tag på filmen.

”En gång per år ska du lämna in din rapport om mitt välbefinnande till Överförmyndarnämnden. Du ska rapportera att min tillvaro är helt normal, att jag har fast arbete, att jag sköter mig och att du inte anser att det är något som helst onormalt med mitt beteende. Okej?”

Han nickade.

”Varje månad ska du formulera en skriftlig men fejkad rapport om dina möten med mig. Du ska utförligt berätta om hur positiv jag är och hur bra det går för mig. Du ska posta en kopia till mig. Förstår du?” Han nickade igen. Lisbeth Salander noterade frånvarande de svettpärlor som samlades på hans panna.

”Om några år, säg två, ska du inleda förhandlingar i tingsrätten om att få min omyndigförklaring hävd. Du ska använda dina fejkade rapporter från våra månadsmöten som underlag. Du ska skaffa fram en hjärndoktor som kommer att gå ed på att jag är helt normal. Du ska anstränga dig. Du ska göra precis allt som står i din makt för att jag ska bli myndig.” Han nickade.

”Vet du varför du kommer att göra ditt allra bästa? Därför att du har en jävligt bra anledning. Om du misslyckas kommer jag nämligen att offentliggöra den här filmen.”

Han lyssnade till varje stavelse som Lisbeth Salander uttalade. Hans ögon brann plötsligt av hat. Han bestämde sig för att hon gjorde ett misstag som lät honom leva. Det här ska du få äta upp din jävla fitta. Förr eller senare. Jag ska krossa dig. Men han fortsatte att nicka entusiastiskt till svar på varje fråga.

”Samma sak gäller om du tar kontakt med mig.” Hon drog handen över sin hals. ”Adjöss med den här lägenheten och din fina titel och dina miljoner på det där utlandskontot.”

Hans ögon vidgades då hon nämnde pengarna. Hur fan visste hon…

Hon log och drog ett halsbloss. Sedan fimpade hon genom att släppa cigaretten på den heltäckande mattan och krossa den under klacken.

”Jag vill ha dina reservnycklar både hit och till ditt kontor.” Hans ögonbryn rynkades. Hon lutade sig fram och log saligt.

”Jag kommer att ha kontroll över ditt liv i fortsättningen. När du minst anar det, kanske när du ligger och sover, kommer jag plötsligt att stå här i sovrummet med den här i handen.” Hon höll upp elpistolen. ”Jag kommer att hålla koll på dig. Om jag någonsin hittar dig tillsammans med en flicka igen — det spelar ingen roll om hon är här frivilligt eller inte — om jag någonsin hittar dig med en kvinna överhuvudtaget…” Lisbeth Salander drog fingrarna över halsen igen.

”Om jag skulle dö… om jag skulle råka ut för en olyckshändelse och bli överkörd av en bil eller något annat… så kommer kopior av filmen att postas till tidningarna. Plus en utförlig historia där jag berättar om hur det är att ha dig som förmyndare.”

”En sak till.” Hon lutade sig fram så att hennes ansikte bara var några centimeter från hans. ”Om du någonsin rör mig igen kommer jag att döda dig. Tro mig på mitt ord.”

Advokat Bjurman trodde henne plötsligt. Det fanns inte utrymme för bluff i hennes ögon.

”Kom ihåg att jag är galen.”

Han nickade.

Hon betraktade honom med eftertänksam blick.

”Jag tror inte att du och jag kommer att bli goda vänner”, sa Lisbeth Salander med allvarlig röst. ”Just nu ligger du och gratulerar dig själv till att jag är korkad nog att låta dig leva. Du känner att du har kontroll trots att du är min fånge eftersom du tror att det enda jag kan göra om jag inte dödar dig är att släppa dig. Du är alltså fylld av förhoppningar om att strax kunna återta din makt över mig. Eller hur?”

Han skakade på huvudet, plötsligt fylld av onda aningar.

”Du ska få en present av mig så att du alltid kommer ihåg vår överenskommelse.”

Hon log ett snett leende och klättrade upp i sängen och satte sig på knä mellan hans ben. Advokat Bjurman förstod inte vad hon menade men kände plötslig rädsla.

Sedan såg han nålen i hennes hand.

Han kastade med huvudet och försökte vrida kroppen till dess att hon satte ett knä mot hans skrev och tryckte varnande.

”Ligg still. Det är första gången jag använder den här utrustningen.”

Hon arbetade koncentrerat i två timmar. När hon var färdig hade han slutat gnälla. Han tycktes närmast befinna sig i ett tillstånd av apati.

Hon klev ned från sängen, lade huvudet på sned och betraktade sitt hantverk med kritiska ögon. Hennes konstnärliga talanger var begränsade. Bokstäverna vinglade och det såg impressionistiskt ut. Hon hade använt röd och blå färg då hon tatuerat budskapet, det var skrivet i versaler på fem rader som täckte hela hans mage, från bröstvårtorna ned till strax ovanför hans könsorgan:

Hon samlade ihop nålarna och placerade färgpatronerna i sin ryggsäck. Därefter gick hon till badrummet och tvättade händerna. Hon upptäckte att hon mådde väsentligt bättre då hon kom in i sovrummet igen.

”God natt”, sa hon.

Hon låste upp den ena handbojan och placerade nyckeln på hans mage innan hon gick. Hon tog sin film och hans nyckelknippa med sig.

Det var när de delade på en cigarett strax efter midnatt som Mikael berättade att de inte skulle kunna ses på ett tag. Cecilia vred häpet ansiktet mot honom.

”Vad menar du”, frågade hon.

Han såg skamsen ut.

”På måndag åker jag in i fängelse på tre månader.”

Någon ytterligare förklaring behövdes inte. Cecilia låg tyst en lång stund. Hon kände sig plötsligt gråtfärdig.

Dragan Armanskij hade börjat misströsta när Lisbeth Salander plötsligt knackade på hans dörr på måndagseftermiddagen. Han hade inte sett röken av henne sedan han avbokat undersökningen om Wennerströmaffären i början av januari, och varje gång han försökt ringa henne hade hon antingen inte svarat eller lagt på luren med förklaringen att hon var upptagen.

”Har du något jobb till mig?” frågade hon utan onödiga hälsningsfraser.

”Hej. Kul att höra av dig. Jag trodde att du hade dött eller något.”

”Jag hade några saker jag var tvungen att reda ut.”

”Du har ganska ofta saker du behöver reda ut.”

”Det här var akut. Jag är tillbaka. Har du något jobb till mig?”

Armanskij skakade på huvudet.

”Sorry. Inte just nu.”

Lisbeth Salander betraktade honom med stilla ögon. Efter en stund tog han sats och fortsatte att prata.

”Lisbeth, du vet att jag tycker om dig och gärna ger dig jobb. Men du har varit borta i två månader och jag har haft mängder av jobb. Du är helt enkelt inte pålitlig. Jag har varit tvungen att lägga ut på andra för att täcka upp för dig och just nu har jag ingenting.”

”Kan du höja volymen.”

”Va?”

”Radion.”

… tidskriften Millennium. Beskedet att industriveteranen Henrik Vanger blir delägare och tar plats i Millenniums styrelse kommer samma dag som den förre ansvarige utgivaren Mikael Blomkvist börjar avtjäna sitt tre månaders fängelsestraff för förtal av affärsmannen Hans-Erik Wennerström. Millenniums chefredaktör Erika Berger uppgav vid presskonferensen att Mikael Blomkvist kommer att återta utgivarskapet då fängelsestraffet är över.

”Det var som fan”, sa Lisbeth Salander så lågt att Armanskij bara såg läpparna röra sig. Hon reste sig plötsligt och gick mot dörren.

”Vänta. Vart ska du?”

”Hem. Jag vill kolla några grejer. Ring när du har något.”

Nyheten att Millennium fått förstärkning i form av Henrik Vanger var en betydligt större händelse än vad Lisbeth Salander hade väntat sig. Aftonbladets nätupplaga låg redan ute med ett längre TT-telegram som summerade Henrik Vangers karriär och konstaterade att det var första gången på drygt tjugo år som den gamle industrimagnaten hade gjort ett offentligt framträdande. Beskedet att han gick in som delägare i Millennium ansågs lika otänkbart som att Peter Wallenberg eller Erik Penser plötsligt skulle dyka upp som delägare i ETC eller sponsor för Ordfront Magasin.

Händelsen var så stor att Rapports 19.30-sändning satte den som tredjenyhet och ägnade tilldragelsen tre minuter. Erika Berger blev intervjuad vid ett konferensbord på Millenniums redaktion. Helt plötsligt hade Wennerströmaffären blivit en nyhet igen.

”Vi gjorde ett allvarligt misstag i fjol som fick till resultat att tidningen fälldes för förtal. Det är naturligtvis något vi beklagar… och vi kommer att följa upp den historien vid lämpligt tillfälle.”

”Vad menar du med att följa upp historien?” frågade reportern.

”Jag menar att vi småningom kommer att berätta vår version av händelsen, vilket vi faktiskt inte gjort ännu.”

”Men det kunde ni ha gjort i rättegången.”

”Vi valde att inte göra det. Men vi kommer självfallet att fortsätta vår granskande journalistik.”

”Betyder det att ni fortfarande står fast vid den historia som ni fällts för?”

”Jag har inga kommentarer till det i dag.”

”Du avskedade Mikael Blomkvist efter domen.”

”Det är helt fel. Läs vårt pressmeddelande. Han behövde en time out och en välbehövlig paus. Han återkommer som ansvarig utgivare senare i år.”

Kameran panorerade genom redaktionen medan reportern snabbt drog bakgrundsinformation om Millenniums stormiga historia som udda och uppkäftig tidning. Mikael Blomkvist var inte tillgänglig för en kommentar. Han hade just blivit inlåst på Rullåkersanstalten, belägen vid en liten tjärn mitt ute i skogen någon mil från Östersund i Jämtland.

Däremot noterade Lisbeth Salander att Dirch Frode plötsligt skymtade förbi i en dörröppning på redaktionen i TV-bildens ytterkant. Hon rynkade ögonbrynen och bet sig eftertänksamt i underläppen.

Det hade varit en händelsefattig nyhetsmåndag och Henrik Vanger fick hela fyra minuter i niosändningen. Han intervjuades i en studio på lokal-TV i Hedestad. Reportern inledde med att konstatera att efter två decenniers tystnad har industrilegenden Henrik Vanger återvänt till rampljuset. Reportaget inleddes med en presentation av Henrik Vangers liv i svartvita TV-bilder, där han framträdde med Tage Erlander och invigde fabriker på 1960-talet. Kameran fokuserade därefter på en studiosoffa där Henrik Vanger satt lugnt tillbakalutad med korslagda ben. Han var klädd i gul skjorta, smal grön slips och ledig mörkbrun kavaj. Att han var en mager och åldrande fågelskrämma undgick ingen, men han talade med klar och fast stämma. Dessutom var han frispråkig. Reportern började med att fråga vad som hade förmått honom att bli delägare i Millennium.

”Millennium är en bra tidning som jag följt med stort intresse i flera år. I dag befinner sig tidningen under attack. Den har mäktiga fiender som organiserar en annonsbojkott i syfte att köra den i botten.”

Reportern var uppenbarligen inte förberedd på ett sådant svar men vädrade omedelbart att den redan udda storyn hade helt oväntade dimensioner.

”Vilka ligger bakom den bojkotten?”

”Det är en av de saker som Millennium noga kommer att granska. Men låt mig ta tillfället i akt att förklara att Millennium inte kommer att låta sig skjutas i sank i första taget.”

”Är det därför du gått in som delägare i tidningen?”

”Det vore mycket olyckligt för yttrandefriheten om särintressen skulle ha makt att tysta obekväma medieröster.”

Henrik Vanger lät som om han hade varit kulturradikal yttrandefrihetskämpe i hela sitt liv. Mikael Blomkvist gapskrattade plötsligt där han invigde sin första kväll i TV-rummet på Rullåkersanstalten. Hans medfångar sneglade oroligt mot honom.

Senare på kvällen, när han låg på sängen i sin cell, som påminde om ett trångt motellrum med ett litet bord, en stol och en väggfast hylla, medgav han att Henrik och Erika hade haft rätt om hur nyheten skulle marknadsföras. Utan att ha talat med en enda människa om saken visste han att något hade förändrats i attityden till Millennium.

Henrik Vangers framträdande var inget annat än en krigsförklaring mot Hans-Erik Wennerström. Budskapet var kristallklart — i fortsättningen slåss du inte mot en tidning med sex anställda och en årsbudget som motsvarar en lunchrepresentation för Wennerstroem Group. Nu slåss du också mot Vangerföretagen som för all del är en skugga av sin forna storhet men som ändå är en betydligt tuffare utmaning. Wennerström kunde nu göra ett val: antingen backa bort från konflikten eller ta sig an uppgiften att även smula sönder Vangerföretagen.

Det besked Henrik Vanger hade gett i TV var att han var beredd att slåss. Han kanske var chanslös mot Wennerström, men kriget skulle bli kostsamt.

Erika hade valt sina ord med omsorg. Hon hade egentligen inte sagt någonting, men hennes påstående att tidningen ännu ”ej redovisat sin version” skapade intrycket att det faktiskt fanns något att redovisa. Trots att Mikael var åtalad, dömd och numera även fånge hade hon gått ut och sagt — utan att säga det — att han egentligen var oskyldig och att en annan sanning existerade.

Just genom att inte öppet använda ordet oskyldig framstod hans oskuld som än mer påtaglig. Det självklara sätt på vilket han skulle återinsättas som ansvarig utgivare underströk att Millennium inte hade något att skämmas för. I allmänhetens ögon var trovärdigheten inget problem — alla gillar en konspirationsteori och i valet mellan en stenrik affärsman och en uppkäftig och snygg chefredaktör var det inte svårt att bestämma var sympatierna skulle investeras. Media skulle dock inte köpa historien lika lätt — men Erika hade möjligen desarmerat ett antal kritiker som inte skulle våga sticka ut hakan.

Ingen av dagens händelser hade i grunden förändrat situationen, men de hade köpt tid och de hade förändrat styrkebalansen en smula. Mikael föreställde sig att Wennerström hade haft en obehaglig afton. Wennerström kunde inte veta hur mycket — eller lite — de visste och innan han gjorde nästa drag var han tvungen att lista ut det.

Med ett bistert ansiktsuttryck knäppte Erika av TV:n och videon efter att ha tittat på först sitt eget och därefter Henrik Vangers framträdande. Hon såg på klockan, kvart i tre på natten, och kvävde en impuls att ringa Mikael. Han satt inburad och det var osannolikt att han hade sin mobil i cellen. Hon hade varit så sen hem till villan i Saltsjöbaden att hennes man redan hade somnat. Hon reste sig och gick bort till barskåpet och hällde upp en försvarlig mängd Aberlour — hon drack sprit ungefär en gång per år — och satte sig vid fönstret och tittade ut över Saltsjön och blinkfyren vid infarten mot Skurusundet.

Hon och Mikael hade haft en häftig ordväxling när de var ensamma efter att hon slutit avtalet med Henrik Vanger. Genom åren hade de grälat friskt om hur texter skulle vinklas, layouten utformas, källors trovärdighet värderas och tusen andra ting som hör tidningsmakeri till. Men grälet i Henrik Vangers gäststuga hade rört principer där hon visste att hon befann sig på osäker mark.

”Jag vet inte vad jag ska göra nu”, hade Mikael sagt. ”Henrik Vanger har anlitat mig för att skriva sin självbiografi. Hittills har jag kunnat resa mig och gå i samma ögonblick som han försökt tvinga mig att skriva något som inte är sant, eller försökt tubba mig att vinkla historien på något sätt. Nu är han en av delägarna i vår tidning — och dessutom den ende med ekonomi nog att rädda tidningen. Helt plötsligt sitter jag på två stolar, i en position som yrkesetiska nämnden inte skulle uppskatta.”

”Har du någon bättre idé?” hade Erika svarat. ”Då är det dags att klämma fram den nu, innan vi renskriver och undertecknar avtalet.”

”Ricky, Vanger utnyttjar oss i någon sorts privat vendetta med Hans-Erik Wennerström.”

”So what? Vi om några driver en privat vendetta med Wennerström.”

Mikael hade vänt sig bort från henne och irriterat tänt en cigarett. Ordväxlingen hade fortsatt en lång stund, till dess att Erika hade gått in i hans sovrum, klätt av sig och krupit ned i sängen. Hon låtsades sova då Mikael två timmar senare kröp ned bredvid henne.

Under kvällen hade en reporter från DN ställt samma fråga till henne:

”Hur ska Millennium nu med trovärdighet kunna hävda sitt oberoende?”

”Hur menar du?”

Reportern hade höjt på ögonbrynen. Han ansåg att frågan hade varit tillräckligt tydlig, men förtydligade i alla fall.

”Millenniums uppgift är bland annat att granska företag. Hur ska tidningen nu på ett trovärdigt sätt kunna hävda att den granskar Vangerföretagen?”

Erika hade tittat på honom med ett häpet ansiktsuttryck, som om frågan var fullständigt oväntad.

”Påstår du att Millenniums trovärdighet minskar därför att en känd resursstark finansiär har klivit in på scenen?”

”Ja, det är väl ganska uppenbart att ni inte med trovärdighet kan granska Vangerföretagen.”

”Är det en regel som gäller särskilt för Millennium?”

”Förlåt?”

”Jag menar, du arbetar för en tidning som i allra högsta grad ägs av tunga ekonomiska intressen. Betyder det att ingen av de tidningar som Bonnierkoncernen ger ut är trovärdig? Aftonbladet ägs av ett norskt storföretag som i sin tur är en tung aktör inom data och kommunikation — betyder det att Aftonbladets bevakning av elektronikindustrin inte är trovärdig? Metro ägs av Stenbeckskoncernen. Menar du att inga tidningar i Sverige som har tunga ekonomiska intressen i ryggen är trovärdiga?”

”Nej, naturligtvis inte.”

”Varför antyder du i så fall att Millenniums trovärdighet skulle minska därför att också vi har finansiärer?”

Reportern hade hållit upp handen.

”Okej, jag tar tillbaka frågan.”

”Nej. Gör inte det. Jag vill att du återger exakt vad jag sa. Och du kan tillägga att om DN lovar att fokusera lite extra på Vangerföretagen så ska vi fokusera lite mer på Bonniers.”

Men det var ett etiskt dilemma.

Mikael arbetade för Henrik Vanger, som i sin tur befann sig i en position där han kunde sänka Millennium med ett penndrag. Vad skulle hända om Mikael och Henrik Vanger blev ovänner om något?

Och framför allt — vilken prislapp satte hon på sin egen trovärdighet, och när förvandlades hon från en oberoende redaktör till en korrumperad sådan? Hon gillade varken frågorna eller svaren.

Lisbeth Salander kopplade ned sig från nätet och stängde sin PowerBook. Hon var arbetslös och hungrig. Det förstnämnda bekymrade henne inte direkt sedan hon återfått kontrollen över sitt bankkonto och advokat Bjurman redan fått status som ett vagt obehag i hennes förflutna. Hungern åtgärdade hon genom att gå ut i köket och sätta på kaffebryggaren. Hon gjorde tre stora limpmackor med ost, kaviar och ett sönderkokt ägg, vilket var det första hon ätit på många timmar. Hon åt sina nattmackor i soffan i vardagsrummet medan hon bearbetade den information hon inhämtat.

Dirch Frode från Hedestad hade anlitat henne att göra en personundersökning på Mikael Blomkvist, som dömts till fängelse för förtal av finansmannen Hans-Erik Wennerström. Några månader senare kliver Henrik Vanger, också han från Hedestad, in i Millenniums styrelse och påstår att det pågår en konspiration för att knäcka tidningen. Allt detta samma dag som Mikael Blomkvist kryper in i fängelset. Mest fascinerande av allt: en två år gammal bakgrundsartikel — Med två tomma händer — om Hans-Erik Wennerström, som hon hittat i Finansmagasinet Monopols nätupplaga. Där noterades att han inlett sin finansiella aufmarsch på just Vangerföretagen i slutet av 1960-talet.

Man behövde inte vara överbegåvad för att dra slutsatsen att händelserna på något sätt var relaterade till varandra. Någonstans fanns en hund begraven och Lisbeth Salander gillade att gräva upp begravda hundar. Dessutom hade hon inget bättre för sig.