Tidsålderns rovgiriga ting

Tionde kapitlet

Han stod i dörren och såg sig omkring med en uppsyn som om han försökte erinra sig var, han hade kommit hän, och varför, han hade kommit dit. Han var inte alls lik sig, men jag kände likväl strax igen honom, ty vi hade under fyra års tid suttit vid sidan om varandra i skolans hörsal, och sedan hade det följt ännu några år, då vi hade träffats nästan dagligen.

„Hör ni,“ sade jag till kyparen, „Kallas han för Buba?“

„Umhum,“ sade kyparen.

„Är det ett täcknamn?“

„Hur skulle jag kunna veta det? Buba hit och Buba dit. Alla kallar honom det.“

„Pek!“ kallade jag.

Alla såg på mig. Även han vred långsamt på huvudet och sökte med blicken efter den, som kallat. Men mig skänkte han ingen uppmärksamhet. Som om han hade dragit sig något till minnes började han plötsligt med krampaktiga rörelser skaka vattnet ifrån rocken; sedan linkade han skröfsande med klackarna fram till bardisken och kravlade sig med möda opp på taburetten vid sidan om mig.

„Det vanliga,“ sade han till kyparen. Hans röst lät dov och kvävd, som hade man fattat honom om strupen.

„Där är nån, som väntar på er,“ sade kyparen och ställde framför honom ett glas brännvin samt en djup tallrik full med strösocker.

Han vände långsamt på huvudet, såg på mig och frågade:

„Nå? Vad vill ni?“

Hans ögonlock var inflammerade och halvslutna, ögonvrårna var fulla med slem. Han andades igenom munnen, som om polyperna plågade honom.

„Pek Zenaj,“ sade jag med låg röst, „kursdeltagare Pek Zenaj, var god återvänd ifrån jorden till himmelen.“

Han såg på mig alldeles som en blind. Sedan slickade han sig om läpparna och sade:

„Kursare, vad?“

Det kändes kusligt. Han vände sig bort, tog glaset, hällde i sig spriten, äcklades och började äta av strösockret med en stor matsked. Kyparen hällde opp ytterligare ett glas till honom.

„Pek,“ sade jag, „hur är det fatt, min vän, känner du inte igen mig?“

Han glodde på mig igen.

„Nej. Men jag har säkert sett er nånstans…“

„Sett nånstans!“ sade jag förtvivlat. „Det är ju jag, Ivan Zjilin, har du verkligen alldeles glömt mig?“

Han darrade knappt märkbart på den hand, som höll i glaset, och det var allt.

„Nej, kompis,“ sade han. „Jag ber om ursäkt, visst, men jag kommer inte ihåg er.“

„Kommer du inte ihåg Tachmasib, då? Eller Iowa Smith, minns du inte honom?“

„Jag lider av halsbränna idag,“ meddelade han kyparen. „Ge mig lite soda, Kon.“

Kyparen, som nyfiket hade hört på, slog opp sodavatten.

„En sån usel dag, det har varit idag,“ sade Buba. „Två automater strejkade, kan du föreställa dig det, Kon?“

Kyparen skakade på huvudet och suckade.

„Direktören skäller,“ fortsatte Buba. „Han kallade in mig och skällde ut mig. Jag slutar där. Jag sa till honom, att han kunde dra åt helvete, och så avskedade han mig.“

„Då får ni gå till facket,“ rådde kyparen.

„Ah, facket,“ sade Buba. Han drack opp sodavattnet och torkade munnen med handflatan. Mig såg han inte åt.

Jag satt, som om man hade spottat på mig. Jag hade helt och hållet glömt varför, jag behövde Buba. Jag behövde Buba, men Pek… Det vill säga, jag behövde även Pek, men inte denne… Detta var inte Pek, detta var den för mig okände och obehaglige Buba, och jag såg med förfäran, hur han hällde i sig sin andra sup och på nytt tog itu med att skyffla in fulla skedar med socker. Han hade fullt med röda fläckar i ansiktet; det var under kväljningar, han hörde på, när kyparen inlevelsefullt berättade för honom något om fotboll… Jag fick lust att utropa: Pek, vad är det, som har hänt med dig, Pek, du hatade ju allt detta!… Jag lade handen på hans axel och sade bedjande:

„Pek, min käre, hör på mig, jag ber dig…“

Han drog sig undan.

„Vad är det fråga om, kompis?“ Hans ögon såg ingenting längre. „Jag är inte Pek, jag heter Buba, förstått? ni förväxlar mig med nån annan… Här är ingen Pek… Hur var det då med Noshörningarna, Kon?…“

Jag kom ihåg, var jag befann mig, och begrep, att här verkligen inte var någon Pek, men att här var Buba, agent för en förbrytarorganisation, och detta var den enda realiteten, varemot Pek Zenaj var en hägring, ett vackert minne, som jag snarast måste förtränga, ifall jag hade för avsikt att arbeta… Gott, tänkte jag och bet ihop tänderna, som ni vill.

„Hallå, Buba,“ sade jag. „Jag har en angelägenhet att ordna opp med dig.“

Han var redan berusad.

„Men jag samtalar inte om angelägenheter vid bardisken,“ förkunnade han. „För övrigt har jag slutat arbeta. Fullkomligt. Jag befattar mig inte längre med några angelägenheter. Vänd dig, kompis, till municipalförvaltningen. Där hjälper de dig.“

„Jag vänder mig till dig och inte till municipalförvaltningen,“ sade jag. „Ska du höra på mig?“

„Det har jag gjort hela tiden och fördärvat hälsan på kuppen.“

„Det är bara en obetydlig angelägenhet,“ sade jag. „Jag behöver sleg.“

Han ryckte till.

„Vad menar du, kompis, har du förlorat förståndet, vad?“

„Ni borde skämmas,“ sade kyparen, „inför alla människor… ni måtte ha tappat samvetet.“

„Håll flabben,“ sade jag till honom.

„Lite tystare,“ sade kyparen hotfullt. „Det är kanske länge, sen ni blev släpad till polisen? Passa dig, annars kan du ett-tu-tre bli utvisad…“

„Utvisning, det skiter jag i,“ sade jag fräckt. „Lägg inte näsan i blöt…“

„Din stinkande sleggist,“ sade kyparen. Han blev märkbart rå, men talade likväl lågmält. „Sleg vill han ha. Jag ska genast tillkalla sergeanten, så ska han få för sleg…“

Buba gled ner ifrån taburetten och linkade brådstörtat iväg emot utgången. Jag lämnade kyparen och skyndade mig efter. Han störtade ut i regnet utan att dra opp kapuschongen och började se sig omkring efter en taxi. Jag hann opp honom och grep honom i ärmen.

„Nå, vad är det, du vill mig?“ sade han bedrövat. „Jag kallar på polis.“

„Pek,“ sade jag. „Försök komma till sans, Pek, det är jag, Ivan Zjilin, du kommer väl ihåg mig…“

Han bara såg sig omkring, ideligen med handen torkande bort vattnet, som strömmade ner över ansiktet. Hans uppsyn var ömklig, han såg jagad ut; jag försökte undertrycka min ilska och försäkrade mig själv, att detta var min Pek, den ovärderlige Pek, den oersättlige Pek, den gode, kloke, glade Pek; och jag försökte dra mig till minnes allt, hur han hade suttit vid styrpulpeten på Gladiatorn, men det kunde jag inte, ty det var omöjligt att föreställa sig honom någonstans utom i baren med ett glas brännvin.

„Taxi!“ skrek han gällt, men bilen susade förbi; den var full med folk.

„Pek,“ sade jag, „vi går hem till mig. Jag ska berätta allt för dig.“

„Lämna mig i fred,“ sade han med skallrande tänder. „Jag ska inte gå nånstans tillsammans med er. Släpp mig! Jag har väl inte rört dig, jag har väl inte gjort dig nåt, släpp, för guds skull!“

„Nå, då så,“ sade jag. „Jag låter dig vara ifred. Men du måste ge mig sleg och din adress.“

„Jag vet ingenting om nån sleg,“ stönade han fram. „En sån dag, det har varit i dag, herregud!…“

Haltande på vänster ben linkade han åstad och dök plötsligt ner i en källarlokal med en vacker, enkel skylt. Jag följde efter honom. Vi satte oss vid ett litet bord och med det samma serverades vi varmt kött och öl, fastän vi ingenting hade beställt. Buba skälvde, hans våta ansikte blev blått. Han stötte med avsky bort tallriken, grep ölkruset med bägge händerna och började bälga i sig ölet. I källarlokalen var det lugnt, tyst och tomt; över den ljusstrålande buffén hängde där en vit skylt med gyllene bokstäver: „Här betalar man.“

Buba lyfte huvudet ifrån kruset och sade bedrövat: „Får jag gå, Ivan? Jag kan inte… Vad ska allt detta snack tjäna till? Låt mig gå, jag ber dig…“

Jag tog honom i handen.

„Pek, vad har hänt med dig? Jag har ju sökt dig, din adress fanns ingenstans… Jag har träffat dig helt och hållet av en händelse och jag förstår ingenting. Hur har du kunnat bli indragen i denna historia? Jag kanske kan hjälpa dig med nåt? Kanske vi… “

Plötsligt slet han ursinnigt sin hand ur min.

„Bödel,“ väste han. „Gestapist… Det måtte ha varit djävulen, som förde mig till Oasen… Narraktigt pladder, snor… Jag har ingen sleg, förstått? En enda, så den ger jag dig inte! Hurdan tror du jag är — som Arkimedes?… Har du nåt samvete? Men så låt mig gå då, plåga mig inte… “

„Jag kan inte släppa iväg dig,“ sade jag, „förrän jag har fått sleg. Och din adress. Vi måste tala med varandra… “

„Jag vill inte tala med dig, har du verkligen inte begripit det? Jag vill inte tala med nån som helst om nåt som helst. Jag vill hem… Min sleg ger jag dig inte… Vad tror ni jag är, en fabrik? Ska jag ge dig en och sen ta en lång omväg igenom stan, vad?“

Jag teg. Det stod klart, att han hatade mig nu. Hade han känt sig vid fulla krafter, hade han dödat mig och gått sin väg. Men han visste, att detta inte stod i hans makt.

„Ditt kräk,“ sade han ilsket. „Varför kan du inte köpa en själv? Har du inga pengar? Nå, då så!“

Han började krampaktigt rota i fickorna och slängde opp några kopparmynt samt några skrynkliga pengasedlar på bordet.

„Var så god, ta för dig, det räcker!“

„Köpa vad då? Av vem?“

„En sån förbannad åsna… Nå, denne… Vad är det nu… hmm… vad kallas… A-a, för djävelen!… “ skrek han. „Dra åt helvete!“

Han stoppade fingrarna i bröstfickan och drog opp ett platt plastfodral. Inuti låg där ett litet, glänsande metallrör, som liknade blandaren i en fickradio.

„Där har du! Sluka den!“

Han räckte mig röret. Det var litet, högst en tum långt och ungefär millimetertjockt.

„Tack,“ sade jag. „Hur använder man den?“

Pek spärrade opp ögonen. Han rentav log.

„Herregud,“ sade han nästan ömsint, „vet du verkligen ingenting?“

„Jag vet ingenting,“ sade jag.

„Nå, det kunde du ju ha sagt ifrån första början. Jag som trodde, att han plågade mig, som en annan bödel. Har du nån radio? Sätt den i radion på blandarens plats, häng opp radion nånstans i badrummet eller ställ den, det kvittar, och så hoppar du i.“

„I badkaret?“

„Ja.“

„Ska det nödvändigtvis vara i badkaret?“

„Javisst! Det är alldeles tvunget, att kroppen ligger blöt. I hett vatten. Ah du, din spädkalv…“

„Och Devon?“

„Lägg några Devon i vattnet. Ungefär fem tabletter i vattnet och en i munnen. De smakar vidrigt, men efteråt beklagar du dig inte… Det är också nödvändigt att strö lite badsalt i vattnet. Omedelbart innan man börjar så ska man ta sig ett par glas starkt. Det är nödvändigt, för att… så att detta… nå… alltså… att man slappnar av, liksom… “

„På så vis,“ sade jag. „Jag förstår. Nu förstår jag alltsammans.“

Jag slog in sleggen i en pappersservett och stoppade den i fickan.

„Det är alltså vågpsykoteknik?“

„Herregud, vad angår det dig?“ han stod redan opp och drog kapuschongen över huvudet.

„Inte alls,“ sade jag. „Hur mycket är jag dig skyldig?“

„Ingenting, en struntsak! Nu skyndar vi oss att gå… Vad fan ska vi förlora tid här för?“

Vi gick opp på gatan.

„Du har tagit rätt beslut,“ sade Pek. „Skulle detta verkligen vara världen? Skulle vi verkligen vara människor i denna värld? Skit är det, och ingen värld. Taxi!“ gastade han. „Hej, taxi!“ Han darrade av upphetsning. „Varför gick jag till Oasen?… Nä-ä, nu skall jag inte gå nånstans mer, ingenstans…“

„Ge mig din adress,“ sade jag.

„Vad ska du med min adress?“

Taxin rullade fram, och Buba slet opp dörren.

„Adressen!“ sade jag och grep honom i axeln.

„Ditt nöt,“ sade Buba. „Solgatan elva… Ditt nöt,“ gentog han, mens han satte sig i bilen.

„I morgon kommer jag till dig,“ sade jag.

Han skänkte mig inte längre någon uppmärksamhet. „Solgatan!“ skrek han till chauffören. „Genom centrum! Och så snabbt som möjligt, för guds skull!“

Så enkelt, tänkte jag, när jag såg efter hans bil. Så enkelt alltsammans verkade! Och allt sammanföll. Såväl badkaret som Devon. De tjutande radioapparaterna, som hade retat oss så och som vi ändå aldrig hade ägnat någon uppmärksamhet. Vi bara stängde av dem… Jag tog en taxi och återvände hem.

Men han kanske bedrog mig, tänkte jag plötsligt. Han ville helt enkelt bli av med mig så fort som möjligt… Förresten, det skall jag snart få reda på. Han liknar inte alls en langare. Han är ju Pek… Nej förresten, han är inte längre Pek. Stackars Pek. Du är inte alls någon langare, du är helt enkelt ett offer. Du vet, var man kan köpa det skitet, men du är på det hela taget bara ett offer. Hör på, jag vill inte förhöra Pek, jag vill inte skaka om honom och behandla honom som en annan smågangster… Det är sant, han är inte längre Pek. Smörja, vad skulle det betyda, inte Pek? Han är Pek, och likväl… Vågpsykoteknik… Men Fråssan, det är ju också vågpsykoteknik. Någonting har kommit fram alldeles för enkelt, tänkte jag. Jag har inte ens varit här mer än två dygn… Riemaier har däremot bott här ända sedan upproret. Han blev utplanterad här, han vande sig vid att leva här, och alla var nöjda med honom, fastän han i sina senaste redogörelser skrev, att här inte fanns något som helst, som liknade det, vi letade efter. Det är sant, han led av nervös överansträngning… och Devon på golvet. Och Oscar. Han började inte med att be mig om att lämna honom i fred, utan sände mig helt enkelt till fiskarna…

Jag mötte ingen, varken på gården eller i hallen. Hon var omkring fem. Jag gick in i mitt arbetsrum och ringde Riemaier. En lågmäld kvinnoröst svarade.

„Hur är det med sjuklingen?“ frågade jag.

„Han sover. Han får inte störas.“

„Det ska jag inte. Är han bättre?“

„Jag sa ju till er, att han har somnat. Var snäll och ring inte så ofta. Era ringningar oroar honom.“

„Ska ni vara hos honom hela tiden?“

„I alla fall tills i morgon bitti. Om ni ringer en gång till, kopplar jag ur telefonen.“

„Tack ska ni ha,“ sade jag. „Lämna honom bara inte förrän i morgon bitti. Jag ska inte störa er mer.“

Jag lade på och satte mig en stund med mina funderingar i den bekväma, mjuka fåtöljen framför det stora, alldeles tomma bordet. Sedan tog jag fram sleggen ur fickan och lade den framför mig. Det var ett litet, blankt rör; det var oansenligt och såg ut att vara ofarligt, en vanlig radiokomponent. Sådana kunde man framställa millionvis av. De kostade antagligen bara några kopek och lät sig lätt och bekvämt transportera.

„Vad är det, ni har där?“ frågade Len alldeles intill mitt öra.

Han stod vid sidan om mig och betraktade sleggen.

„Vet du verkligen inte det?“ frågade jag.

„Den är från en radio,“ sade han. „Jag har en sån i min radio. Den går sönder i ett kör.“

Jag tog opp min radio ur fickan, tog ut blandaren ur den och lade den vid sidan om sleggen. Blandaren liknade sleggen, men det var ingen sleg.

„De är inte likadana,“ märkte Len. „Men jag har sett en sån också.“

„Vad då för en?“

„En sån, som ni har.“

Han rynkade plötsligt pannan och tog på sig en arg min.

„Kom du på nåt?“ frågade jag.

„Inte alls,“ sade han mörkt. „Jag kom inte alls på nåt.“

„Nå, då så,“ sade jag.

Jag tog sleggen och satte in den i radion i stället för blandaren. Len grep mig i handen.

„Gör det inte,“ sade han.

„Varför inte?“

Han svarade inte men betraktade vaksamt radioapparaten.

„Är du rädd för nåt?“ frågade jag.

„Jag är inte rädd för nåt, varför tror ni det…“

„Se dig i spegeln,“ sade jag och stoppade radion i fickan. „Du har en min, som om jag hade skrämt dig.“

„Ni?“ undrade han förvånat.

„Det är väl klart, att det är för mig. Inte för dig själv… Men, ändå, du är ju också rädd för såna där… nekrotiska uppenbarelser.“

Han vände blicken åt sidan.

„Var har ni fått det ifrån?“ sade han „Det är bara, som vi leker.“

Jag fnös föraktfullt.

„Såna lekar känner jag till! Det är bara en sak, jag inte vet: varifrån kommer de nekrotiska uppenbarelserna i våra dagar?“

Han såg sig omkring ifrån sida till sida, sedan började han rygga tillbaka.

„Jag går,“ sade han.

„Nej då,“ sade jag bestämt. „Först ska vi tala färdigt, när vi nu en gång har börjat. Som man till man. Du tror väl inte, att jag inte tänker nåt om dessa nekrotiska uppenbarelser.“

„Vad är det, ni tänker?“ Han var redan vid dörren och talade med mycket låg röst.

„Mer än du,“ sade jag strängt. „Men jag vill inte gasta om det, så det hörs i hela huset. Ifall du vill tala med mig, så kom här… Jag är ju ingen nekrotisk uppenbarelse… Kom nu hit till bordet och sätt dig.“

En hel minut tvekade han, mens han tittade under lugg på mig, och allt, som han fruktade, och allt, som han hoppades på, dök opp och försvann igen i hans ansikte. Till sist sade han:

„Jag ska bara stänga dörren.“

Han sprang in i vardagsrummet, stängde dörren till hallen, vände tillbaka, stängde noga dörren till vardagsrummet och kom fram till mig. Han hade händerna i fickorna, ansiktet var blekt, och de utstående öronen var röda och kalla.

„För det första är du en dummerjöns,“ förklarade jag, sedan jag hade placerat honom hos mig stående mellan mina knän. „Där var en gång en pojke, som var så förskräckt, att hans byxor inte torkade ens på stranden, och hans öron var så kalla av skräck, som om han hade lagt dem i kylskåpet över natten. Denne gosse darrade hela tiden, och han darrade så, att när han blev stor, hade han fått korkskruvsformade ben, och skinnet var som på en plockad gås.“

Jag hoppades, att han åtminstone skulle le, men han lyssnade mycket allvarsamt, och det var mycket allvarligt, han frågade:

„Vad var det då, han var rädd för?“

„Han hade en storebror, som var en bra karl, men han tyckte om att supa. Och som det ofta brukar vara, så var där ingen likhet emellan broren när han var full och när han var nykter. Han kom till att se alldeles vild ut. Och när han hade supit särskilt mycket, så såg han ut som ett lik. Och den lille pojken…“

Över Lens ansikte spred sig ett föraktfullt småleende.

„Hade han nåt att vara rädd för?… De är tvärtom mycket snällare, när de är fulla.“

„Vilka de?“ frågade jag. „Din mor? Vuzi?“

„Tja. Mamma är tvärtom alltid argsint, när hon vaknar om morgnarna, men så snart hon har fått sig en vermut eller två, så är saken klar. Framåt kvällen så är hon godheten själv, för då blir det snart natt…“

„Och om natten?“

„På natten kommer den där kanaljen,“ sade Len motvilligt.

„Kanaljen bryr vi oss inte om,“ sade jag sakligt. „Det är väl inte för kanaljens skull du flyr ut i garaget.“

„Jag flyr inte,“ sade han trotsigt. „Det är bara en lek.“

„Jag vet, jag vet,“ sade jag. „Där finns, förstås, här i världen ting, som till och med jag fruktar. Till exempel när en liten pojke gråter och darrar. Jag kan inte se på sånt, då vänder sig allt inom mig. Eller när man har ont i tänderna, men man ändå till följd av omständigheterna måste le, då är det hemskt, säg du ingenting annat. Och sen så är det dumheterna. När några dummerjönsar, till exempel, av sysslolöshet och i övermod smörjer kråset med hjärnan ur en levande apa. Det är inte bara hemskt, det är helt enkelt vämjeligt. Desto mer, som de inte själva har tänkt ut det. Det har tjocka tyranner i fjärran östern funderat ut redan för tusen år sen och även då i övermod. De nutida dummerjönsarna har hört talas om det och glatt sig. Såna kan man bara ömka men inte vara rädd för… “

„Ömka,“ sade Len. „Själva har de ingen medömkan med nån. Vill de göra nåt, så gör de det. Vad bryr de sig, varför fattar ni inte det… Har de tråkigt, så kvittar det dom, vem de sågar av huvudet på… Dummerjönsar… Det är de kanske på dan, dummerjönsar, ni förstår ingenting av detta, men på nätterna, då är de inga dummerjönsar, utan allihop förbannade…“

„Hur så?“

„De äro förbannade af hela verlden. De hafva ingen frid och skola aldrig finna den. Ni begriper ju ingenting… Vad rör det väl er, ni är ju hitrest och ska resa härifrån igen… Men de, de lefva om natten och äro döda om dagen… lik…“

Jag gick in i vardagsrummet och hämtade vatten till honom. Han drack opp ett helt glas och sade:

„Ska ni snart resa?“

„Nej då, vad tror du,“ sade jag och gav honom en klapp på ryggen. „Jag har ju nyss kommit.“

„Får jag övernatta hos er?“

„Såklart.“

„Först så hade jag ett lås, men nu så har hon utav nån anledning tagit låset ifrån mig. Varför hon tog det, sa hon inte… “

„Gott,“ sade jag. „Du får sova i mitt vardagsrum. Vill du det?“

„Ja.“

„Sådär. Lås då in dig där och sov så gott. Jag går in i sovrummet igenom fönstret.“

Han lyfte huvudet och såg mig oavvänt i ansiktet.

„Tror ni, det går att låsa era dörrar? Det vet jag allt om. Era dörrar går inte heller att låsa.“

„Era går inte att låsa,“ sade jag så vårdslöst som möjligt. „Men hos mig ska de gå att låsa. Efter en halv timmes arbete.“

Han skrattade obehagligt, som en vuxen.

„Ni är ju själv rädd. OK, jag skojade. Era går att låsa, så var inte rädd.“

„Ditt nöt,“ sade jag. „Jag har ju sagt till dig, att jag inte är rädd för sånt.“ Han betraktade mig prövande. „Men jag ska göra ett lås till vardagsrummet för din skull, för att du ska kunna sova lugnt, när du nu är en sån räddhare. Jag för min del sover alltid med öppet fönster.“

„Det sa jag ju,“ sade han, „att jag skojade.“

Vi teg en stund.

„Len,“ sade jag, „vad ska du bli, när du blir stor?“

„Hur så?“ sade han. Han blev mycket förvånad. „Vad spelar det för roll?“

„Hur så — spelar roll? Gör det dig det samma, om du blir kemist eller barkypare?“

„Jag har ju sagt er: vi är alla förbannade. Förbannelsen blir man aldrig fri från, att ni inte fattar det, som alla vet.“

„Nej då,“ sade jag, „det har funnits förbannade folk förr. Men sen har där fötts barn, som har vuxit opp och hävt förbannelsen.“

„Hur då?“

„Det tar lång tid att förklara, min vän.“ Jag reste mig. „Det ska jag säkert berätta för dig nån gång. Men spring nu och lek. Om dagarna leker du väl? Nå, stick iväg nu. Kom tillbaka, när solen går ner, så ska jag bädda till dig.“

Han stack händerna i fickorna och gick till dörren. Där stannade han och sade över axeln:

„Det är bäst, ni tar ut den där grejen ur radion. Vad tror ni, det är?“

„En blandare,“ sade jag.

„Det är inte alls nån blandare. Ta ni ut den, annars så ska det gå er illa.“

„Hur så, gå mig illa?“ sade jag.

„Ta ut den,“ sade han. „Ni ska hata alla. Ni är inte förbannad än, men ni blir förbannad. Vem har gett er den? Vuzi?“

„Nä.“

Han såg bedjande på mig.

„Ivan, plocka ut den!“

„Jag ska,“ sade jag. „Jag ska plocka ut den. Spring nu och lek. Och var aldrig rädd för mig, hör du det?“

Han sade ingenting och gick ut, men jag blev sittande i fåtöljen med armarna på bordet och snart hörde jag, hur han rumsterade omkring i syrenbuskarna under fönstret. Han prasslade, stampade, mumlade något och ropade emellanåt lågmält till mens han samtalade med sig själv:

„… Ta hit flaggorna och ställ dom här, och här, och här, så där… så… så, där… Och sen så satte jag mig i flygmaskinen och flög iväg till bergen…“

När skulle han månne gå och lägga sig, tänkte jag. Det vore bra, om det bleve vid åtta eller åtminstone vid nio, det kanske var dumt av mig att blanda mig in i detta, annars skulle jag ha kunnat låsa in mig i badrummet och inom två timmar skulle jag ha vetat allt, nej förresten, jag skulle ju inte ha kunnat förvägra honom det, man får tänka sig in i hans ställe, men det är ju inte rätt metod, jag ger efter alltför lätt för hans rädsla, jag måste tänka ut något klokare, men försök bara, här är vi inte på internatet i Anjudin, verkligen inte alls, och vad jag nu står inför, det ska bli intressant, vilken av paradisets kretsar, bara man inte kittlar mig, det står jag inte ut med, och Fiskarna är kanske också en av paradisets kretsar, Mecenaterna är kanske något för det aristokratiska sinnelaget, mens Gamla Tunnelbanan är för det litet enfaldigare folket, fast även intellarna har ett aristokratiskt sinnelag, men de super som svin och duger inte längre någonting till, inte ens de duger längre någonting till, alltför mycket hat, alltför litet kärlek, hatet är lätt att lära, men kärleken svår, och därtill har man nött för mycket på kärleken och besudlat den, och den är passiv, därför går det så, därför att kärleken alltid är passiv, men hatet är i gengäld alltid aktivt och därför mycket tilldragande, och man säger dessutom, att hatet är medfött varemot kärleken växer ur förstånd, stort förstånd, och det vore över huvud taget bra att tala litet med intellarna, de är inte alla dummerjönsar och hysteriker, men plötsligt lyckas man kanske finna människan, vad är det egentligen, som är av naturen gott hos människan, ett skålpund av ett grått ämne, men även detta är inte alltid gott, så att människan alltid måste börja på ny kula, och det vore bra, om sociala kännetecken vore ärftliga; det är sant, i så fall skulle Len ha varit en liten generalöverste; nej då, helst inte, då är det bättre med den nya kulan, visserligen skulle han då inte vara rädd, men i stället skulle han skrämma andra, som inte var generalöverstar…

Jag ryckte till, ty jag fick syn på Len, som satt i äppleträdet mitt emot mitt fönster och tittade oavvänt på mig. I nästa ögonblick försvann han, det knakade till i grenarna, och äpplena drösade ner. Ingenting tror han på, tänkte jag. Ingen har han förtroende för. Hade jag förtroende för någon här i denna stad? Jag gick igenom alla, jag kunde påminna mig. Nej, ingen hade jag förtroende för. Jag tog telefonluren, ringde opp Olympic och bad att bli kopplad till rum nummer åttahundrasjutton.

„Hallå,“ sade Oscars röst.

Jag hade täckt över mikrofonen med fingrarna och teg.

„Hallå!“ upprepade Oscar förargat. „Det är redan andra gången,“ sade han till någon vid sidan om. „Hallå!… Nej då, vad skulle jag ha för fruntimmer här?…“ Han lade på luren.

Jag tog ett litet band av Minz, lade mig på soffan i vardagsrummet och läste tills det började skymma. Jag tycker mycket om Minz, men jag minns inte alls vad, det var, jag läste om. Kvällsskiftet bullrade förbi. Tant Vajna matade Len med varm havrevälling till kvällsmat. Len konstrade och kved, men hon övertalade honom tålmodigt och ömt. Tulltjänstemannen Peti kommenderade, men helt och hållet godmodigt: „Man måste äta, man måste äta, om mor säger det, man måste äta, och hör sen…“ Där kom två pladdriga, lössläppta och av rösterna att döma unga män, som frågade efter Vuzi och började flörta med tant Vajna. De var tydligen berusade. Det blev snabbt mörkt. Klockan åtta ringde telefonen i arbetsrummet. Jag löpte barfota in i arbetsrummet och tog luren, men ingen sade någonting. Som man ropar i skogen får man svar.

Klockan tio över åtta knackade det på dörren. Jag gladde mig, ty jag trodde, det var Len, men det visade sig vara Vuzi.

„Varför kommer ni aldrig?“ frågade hon upprört redan på tröskeln.

Hon var iklädd ett par shorts med en bild av ett blinkande ansikte, en åtsmitande väst, som lämnade navelen bar, och en enorm, genomskinlig schal; hon var frisk och smaklig som ett icke fullt moget äpple. Gott så att man får ont i tänderna.

„Jag sitter och väntar på honom hela dan, men han bara ligger här och skräpar. Har ni ont nånstans?“

Jag reste mig och stack fötterna i skorna.

„Sätt er, Vuzi.“ Jag klappade vid sidan om mig på soffan.

„Jag sätter mig inte hos er,“ sade hon. „Han sitter alltså här och läser, ser det ut som… Han skulle kunna bjuda på nåt att dricka.“

„I baren,“ sade jag. „Hur är det med den saglande kon?“

„Gudskelov så har hon inte kommit idag,“ sade Vuzi och äntrade baren. „Idag så fick jag borgmästarinnan på min lott… En sån gås! Varför är det ingen som älskar henne, alltså? Men varför skulle nån älska henne?… Ska ni ha med vatten?… Vita ögon, rött tryne, röv som en soffa — som grodorna, åtminstone… Hör ni, vi gör en iller. Alla gör iller nu.“

„Jag tycker inte om att göra sånt, som alla gör.“

„Det har jag allt märkt. Alla går ut och roar sig, men här sitter han och ugglar. Och läser till på köpet.“

„Han är trött,“ sade jag.

„Jaså, på det viset? Då kan jag ju gå!“

„Jag driver inte ut er,“ sade jag, fångade henne i schalen och satte henne vid sidan om mig. „Vuzi, min lilla tös, är ni specialist enbart på damers goda sinnesstämning eller över huvud taget? Kan ni inte få opp humöret på en ensam man, som ingen älskar?“

„Vad skulle man älska er för?“ Hon mönstrade mig. „Rödögd, potatisnäsa…“

„Som en krokodil.“

„Som en hund… Omfamna mig inte, det får ni inte. Varför har ni inte kommit till mig?“

„Varför övergav ni mig igår?“

„Godmorgon, jag övergav honom!“

„Ensam, i en främmad stad…“

„Jag övergav honom! Jag letade ju efter er överallt sen! Jag berättade för alla, att ni är tungus, och att ni hade försvunnit; det var inte rätt av er… Nej, sluta nu, ni får inte! Var var ni igår? Hos fiskarna, antagligen? Men idag så berättar ni ingenting igen…“

„Hurså berättar ingenting?“ sade jag.

Och så berättade jag om Gamla Tunnelbanan. Jag insåg med det samma, att sanningen inte skulle räcka till; så jag berättade om folk i metallmasker, om en hemsk förbannelse, om bloddrypande väggar, om ett snyftande benrangel; jag berättade om allt möjligt och lät henne känna på bulan bak örat. Hon tyckte mycket om alltsammans.

„Kom nu, så går vi,“ sade hon.

„Aldrig i livet,“ sade jag och lade mig ner.

„Vad är det för sätt? Stå nu upp, så går vi! Mig är det ju ingen som tror, och ni ska få visa upp er bula, så är allt genast i ordning!“

„Sen så går vi på Fråssan?“ undrade jag.

„Ja, det gör vi! Vet ni vad, det lär till och med ha visat sig hälsosamt…“

„Ska vi dricka brandy?“

„Både brandy och vermut, och iller, och whisky… “

„Det räcker, det räcker… Ska vi hångla i bilar som håller 150 mil i timmen?… Hör på, Vuzi, vad ska det vara bra för?“

Hon förstod till sist och smålog förvirrat.

„Vad är det för dåligt med det? Fiskarna går ju också dit…“

„Nej, det är inget fel med det,“ sade jag. „Men vad är det bra för?“

„Det vet jag inte. Alla gör det. Ibland är det väldigt skoj… Och Fråssan. På Fråssan uppfyller sig alltid allting.“

„Hur så, allt?“

„Nå ja, inte allt, så klart… Men det som man tänker på, det som man skulle vilja, det uppfyller sig ofta. Som när man drömmer.“

„Då är det kanske bäst att lägga sig och sova?“

„Nå, ja!“ sade hon argt. „I riktiga drömmar så händer sånt, liksom vad som helst… Som om ni inte visste det! Men på Fråssan, där händer bara det, som man önskar sig!“

„Vad är det, ni önskar er?“

„Tja-a… allt möjligt…“

„Men särskilt? Tänk, om jag vore trollkarl. Och så sa jag till er: tänk ut tre önskningar. Vilka som helst, hurdana ni vill. De allra mest sagolika. Jag ska uppfylla dom. Nå?“

Hon ansträngde sig så med att tänka efter, så att hon till och med tappade axlarna. Sedan sken hon opp med hela ansiktet.

„Att jag aldrig ska bli gammal!“ förkunnade hon.

„Utmärkt,“ sade jag. „Det var den första.“

„Att jag…“ började hon förtjust och så teg hon.

Jag tyckte mycket om att ställa denna fråga till mina bekanta och brukade göra det vid vartenda lägligt tillfälle. Mer än en gång har jag till och med låtit mina barn skriva uppsatser på temat „Tre önskningar“. Det har alltid varit mycket intressant för mig att lägga märke till, att av tusen män och kvinnor, gubbar och glyttar är det bara en tjugo-trettio stycken, som kunnat önska något, som inte bara varit för dem själva personligen eller deras närmaste utan för mänskligheten som helhet. Nej, detta var inget bevis på den mänskliga egoismens outrotlighet, önskningarna var alls inte alltid utpräglat själviska, och flertalet av de senare tillfrågade blev, sedan jag hade påmint dem om de försummade möjligheterna och mänsklighetens stora problem, riktigt arga och förebrådde mig, att jag inte hade sagt det ifrån början. Men hur det än är med den saken, så började alla sina svar på något vis i stil med „Att jag…“ Här visade sig liksom en flera århundraden gammal undermedveten övertygelse om, att ens egna personliga önskningar inte kan ändra på något i stora världen; därvid spelar det ingen roll, om man har trollstav eller ej…

„Att jag…“ började Vuzi på nytt och teg igen.

Jag iakttog henne förstulet. Hon märkte detta, ett leende spred sig i hennes ansikte, hon slog ifrån sig med händerna och sade:

„Nej, hör ni, faktiskt… ni har för mycket skit för er…“

„Nej, nej, nej,“ sade jag. „Den frågan måste man alltid vara beredd på. Jag hade en bekant, som gav alla den frågan, och sen grämde han sig: Ack, jag menade ju inte så, att gå miste om ett sånt tillfälle. Så detta är fullt allvar. Er första önskning: att aldrig bli gammal. Och sen?“

„Vad då, sen?… Jo, så klart, det skulle vara fint att ha en snygg kille, en som alla sprang efter, men han skulle bara vara med mig. Alltid.“

„Utmärkt,“ sade jag. „Det var två. Och till sist?“

Det syntes i hennes ansikte, att denna lek redan tråkade ut henne och att hon strax skulle ljuga ihop något. Och hon ljög ihop något. Jag till och med blinkade med ögonen.

„Jaha,“ sade jag. „Det, förstås, ja… Men det kan inträffa även utan trollkonster…“

„Som sagt!“ genmälde hon och började utveckla sin tanke, varvid hon åberopade sina klienters motigheter. Allt detta var för henne mycket lustigt och roande, men jag pimplade i mig brandy med citronsaft efter att ha lidit ett sådant vanhedrande nederlag, och jag kände mig som en gammal otursförföljd nucka. Nej, hade detta hänt på en ölstuga, då hade jag vetat, hur jag skulle föra mig… Åh… Nej, verkligen… Jaså, minsann… Sköna saker de har för sig där i Stämningssalongerna… Ser man på åldringarna!…

„Fy tusan…“ sade jag till sist, „Vuzi, ni gör mig generad… och för övrigt har jag begripit alltsammans. Jag ser, att det inte går utan trollkonster. Tur, att jag inte är trollkarl!“

„Det där fick ni allt äta upp!“ sade Vuzi glatt. „Men vad skulle ni önska er, då?“

Då bestämde jag mig för att också skämta en smula.

„Jag behöver ingenting sånt,“ sade jag. „Jag kan heller ingenting sånt. Jag skulle behöva en riktigt, riktigt god sleg…“

Hon log glatt.

„Jag behöver inte tre önskningar,“ förklarade jag. „Det räcker med en.“

Hon log ännu, men leendet blev förvirrat, sedan snett och så slutade hon le.

„Vad?“ sade hon med ynklig röst.

„Vuzi!… sade jag och stod opp. „Vuzi!“

Hon visste liksom inte vad, hon skulle göra.

Hon for opp, satte sig, for opp igen. Det lilla bordet med flaskorna vräktes över ända. Hon hade tårar i ögonen, och ansiktet var ömkligt som hos ett barn, som man fräckt, rått, hårt och hånfullt bedragit. Plötsligt bet hon sig i läppen och klippte till mig av alla krafter i ansiktet, först en gång och sedan en gång till. Mens jag bara satt där och blinkade, sparkade hon gråtande undan det omkullvälta bordet och rusade ut. Jag bara satt där och gapade. I den mörka trädgården vrålade en motor igång och strålkastarljuset flammade opp; motorljudet drog över gården, längs gatan och förlorade sig i fjärran.

Jag fingrade mig i ansiktet. Det var då ett skämt! Aldrig i livet har jag ännu skojat så effektfullt. Ditt gamla träbeläte… Där fick du för sleg…

„Får jag?“ frågade Len.

Han stod i dörren och han var inte ensam. Tillsammans med honom var en dyster, helsnaggad och fräknig gosse.

„Detta är Rjug,“ sade Len. „Får han också övernatta här?“

„Rjug,“ sade jag eftertänksamt mens jag strök mig över kinderna. „Rjug, alltså… Nå ja, det är klart, gärna för mig två Rjuggar… Hör du, Len, varför kom du inte tio minuter tidigare?“

„Hon var ju här,“ sade Len. „Vi kikade in igenom fönstret och väntade, tills hon hade gått.“

„Jaså?“ sade jag. „Mycket intressant. Rjug, lille vän, vad säger dina föräldrar?

Rjug svarade inte. Len sade:

„Han har inga föräldrar.“

„Nå, då så,“ sade jag och kände mig lättad. „Ni ska väl inte leka kuddkrig?“

„Nej,“ sade Len utan att le. „Vi ska sova.“

„Gott,“ sade jag. „Jag ska bädda till er med det samma, så får ni fort städa opp här under tiden…“

Jag bäddade till dem på soffan och i två fåtöljer; de klädde strax av sig och lade sig. Jag låste dörren till hallen, släckte ljuset hos dem och gick in till mitt i sovrummet; jag satt där en stund vid fönstret och hörde på, när de viskade, rumsterade och flyttade på möblerna. Sedan tystnade de. Omkring klockan elva ljöd klirret av krossat glas. Tant Vajnas röst stämde opp en marsch, och på nytt klirrade det av krossat glas. Uppenbarligen hade den outtröttlige Peti åter stått på näsan i glasskärvorna. Från staden ljöd det: „Frås-sa! Frås-sa!“ Någon spydde ljudligt ute på gatan.

Jag reglade fönstret och drog ner rullgardinen. Dörren mellan arbetsrummet och sovrummet låste jag också. Därpå begav jag mig till badrummet och tappade opp hett vatten. Jag gjorde allt enligt anvisningarna: ställde radion i tvålkoppen, slängde i några tabletter Devon samt några kristaller aromatiskt badsalt och skulle just till att svälja en tablett, när jag kom att tänka på, att man också måste „slappna av“. Jag ville inte störa grabbarna, men det behövdes heller inte; en öppnad flaska brandy hittade jag i badrumsskåpet. Jag tog några klunkar direkt ur flaskan, svalde en tablett, klädde av mig naken, kröp ner i badkaret och slog på radion.