Första kapitlet

Tulltjänstemannen hade ett slätt, runt ansikte, som uttryckte de allra godmodigaste känslor. Han var vördsamt tillmötesgående och förbindlig.

„Välkommen,“ sade han lågmält. „Vad tycker ni om vår sol?“ Han kastade en blick på passet i min hand. „En härlig morgon, inte sant?“

Jag räckte honom passet och ställde resväskan på det vita skranket. Tullaren bläddrade hastigt igenom sidorna med långa, varsamma fingrar. Han var iklädd vit uniform med silverknappar och med silversnoddar på axlarna. Han lade ifrån sig passet och kände på resväskan med fingertopparna.

„Det var lustigt,“ sade han, „Överdraget har inte torkat än. Det är svårt att föreställa sig, att det nånstans kan vara dåligt väder.“

„Ja, hos oss har vi redan höst,“ suckade jag, när jag öppnade väskan.

Tulltjänstemannen log deltagande och tittade förstrött i den.

„Under vår sol är det omöjligt att föreställa sig hösten,“ sade han. „Tackar, det är som det ska… Regn, våta tak, blåst…“

„Men tänk, om jag skulle ha gömt nåt i underkläderna?“ frågade jag. Jag tycker inte om att tala om vädret.

Han skrattade hjärtligt.

„En tom formalitet,“ sade han, „En tradition. En betingad reflex för alla tullare, om man så vill.“ Han räckte mig ett tjockt pappersark. „Och här är en betingad reflex till. Läs igenom detta, det är rätt ovanligt. Och så får jag besvära om er underskrift.“

Jag läste igenom det. Det var lagen om invandring, tryckt i fin kursivstil på fyra språk. Invandring var kategoriskt förbjuden. Tullaren såg på mig.

„Intressant, eller hur?“ sade han.

„Det väcker i alla händelser nyfikenhet,“ svarade jag, mens jag tog fram reservoarpennan. „Var skriver man på?“

„Var och hur som helst,“ sade tulltjänstemannen, „gärna för mig på tvären.“

Jag undertecknade den ryska texten tvärsöver „Jag har tagit del av lagen om invandring“.

„Tackar,“ sade tullaren och stoppade undan papperet i bordet. „Nu känner ni till praktiskt taget alla våra lagar. Och under hela tiden… Hur länge ska ni vistas här?“

Jag ryckte på axlarna.

„Svårt att säga på förhand. Det beror på, hur det går med arbetet.“

„Ska vi säga en månad?“

„Ja, kanske. Låt gå för en månad.“

„Och hela månaden…“ Han böjde sig och gjorde någon anteckning i passet. „Under hela månaden behöver ni inga fler lagar.“ Han räckte mig passet. „Jag har inte talat om än, att ni kan förlänga er vistelse hos oss hur länge som helst, inom rimliga gränser. Men må det bli tretti dagar till dess. Vill ni stanna längre, så får ni gå till polisen den sextonde maj och betala en dollar… ni har ju dollar?“

„Ja.“

„Det är utmärkt. Vi tar inte ovillkorligen emot enbart dollar. Här tar man emot vilken valuta som helst. Rubel, pund, cruzeiros…“

„Jag har inga cruzeiros,“ sade jag. „Jag har bara dollar, rubler och några engelska pund. Går det bra?“

„Utan tvivel. Förresten, det var en sak, jag inte ska glömma. Var så vänlig att betala nitti dollar och sjuttitvå cent.“

„Med nöje,“ sade jag. „Men vad då för?“

„Det är brukligt. För att trygga minimibehoven. Det har hittills inte kommit hit nån utan några behov.“

Jag räknade opp nittioen dollar, och utan att sätta sig ner tog han itu med att skriva ut ett kvitto. Till följd av den obekväma ställningen strömmade blodet till halsen på honom, så att den fick en hallonröd ton. Jag såg mig omkring. Det vita skranket sträckte sig igenom hela paviljongen. På andra sidan disken log de vitklädda tulltjänstemännen hjärtligt, skrattade och förklarade förtroligt någonting. På min sida stod där en brokig skara otåliga passagerare och trampade vatten, knäppte med resväskornas lås och såg sig upprymt omkring. Under hela vägen hade de febrilt bläddrat i reklamblad, högröstat gjort opp alla möjliga planer, såväl hemligen som öppet smakat på nöjena i förskott och nu brann de av längtan att snarast komma över på andra sidan det vita skranket — slappa londonkontorister och deras sportiga fästmör; framfusiga lantbrukare från Oklahoma på semester i grälla utanpåskjortor och vida, knälånga byxor samt sandaler på de bara fötterna; arbetare från Turin med rosenkindade fruar och talrika barnaskaror; katolska småpampar ifrån Spanien; finska skogshuggare med hänsynsfullt släckta pipor emellan tänderna; italienska basketbollspelare; iranska studenter; fackföreningsfunktionärer ifrån Zambia…

Tullaren räckte mig kvittot och gav mig tjugoåtta cent tillbaka.

„Det var alla formaliteter. Förhoppningsvis har jag inte sinkat er alltför mycket. Låt mig tillönska er en angenäm vistelse.“

„Tackar,“ sade jag och grep resväskan.

Tullaren betraktade mig och lade det släta, leende ansiktet lätt på sned.

„Gå genom vändkorset. Adjö. Tillåt mig ännu en gång önska er lycka till.“

Jag gick ut på torget bakefter ett italienskt par med fyra barn och två mekaniska bärare.

Solen stod högt ovanom de gråblå bergen. På torget var allt blankt, grällt och brokigt. En smula för grällt och brokigt, såsom det är vanligt på kurorter. Skinande röda och brandgula bussar, varintill turisterna redan skockades. Blanka, glansigt gröna planteringar med vita, mörkblåa, gula och gyllene paviljonger, soltält och kiosker. Spegelblanka ytor, som var lodräta, vågräta och lutade, och som blixtrade av bländande, heta solkatter. Släta, matta sexhörningar — röda, svarta och gråa — under fötter och hjul fjädrade knappt märkbart och dämpade stegen… Jag ställde ifrån mig resväskan och tog på mörka glasögon.

Av alla soliga städer, jag har kommit att vistas i, var denna troligen den soligaste. Och det alldeles i onödan. Det hade varit långt lättare, om den hade visat sig vara mulen, om den hade varit smutsig och slaskig, om denna paviljong hade varit grå med cementväggar och där hade klottrats något snuskigt på den gråa, fuktiga cementen. Något dystert och meningslöst — utav leda. Då hade man troligen strax fått lust att arbeta. Säkerligen hade man fått lust till det, ty det är sådant, som retar och sporrar till verksamhet… Ändå var det svårt att vänja sig vid, att armodet kan vara rikt… Och därför inställde sig inte heller den sedvanliga ivern; därför ville jag inte strax gripa mig verket an utan hellre stiga på en av dessa bussar, till exempel den röd-och-blåa, och åka till stranden, dyka med grodmansdräkt, steka mig i solen, kasta boll med ungarna eller leta opp Pek, tillsammans med honom ligga på golvet i ett svalt rum och minnas allt gott; han skulle fråga mig om Bykov, om Transpluto, om de nya skeppen, som jag själv nu inte visste mycket om, men i alla fall mer än han; han skulle komma ihåg upproret och skryta om ärren och sin höga samhällsställning… Det hade varit mycket trevligt, om Pek hade beklätt en hög ställning i samhället. Det hade varit bra, om han hade råkat vara, skall vi säga, borgmästare…

En mörkhyad, fetlagd man i vitt med rund, vit mössa på sned kom släntrande mot mig, mens han torkade läpparna med näsduken. Mössan var försedd med genomskinlig skärm och ett grönt band med påskriften „Välkommen“. Vid hans högra öronsnibb blänkte en mottagarring.

„Lyckligt ankommen, hoppas jag,“ sade mannen.

„Goddag,“ sade jag.

„Välkommen. Jag heter Amad.“

„Och jag heter Ivan,“ sade jag. „Trevligt att göra er bekantskap.“

Vi nickade åt varandra och började titta på, när turisterna tog plats i bussarna. De stojade glatt, och en varm vindpust rullade fimpar och hopknycklade gottisomslag emot dem över torget. Över Amads ansikte föll där en grön skugga från skärmen.

„Badgäster,“ sade han. „Sorglösa och bullersamma. Nu forslar man bort dom till hotellen, och sen störtar de strax iväg till stranden.“

„Jag skulle gärna ta mig en tur på vattenskidor,“ anmärkte jag.

„Verkligen? Det hade jag minsann aldrig trott. Ni liknar minst av allt en badgäst.“

„Det är som det ska vara,“ sade jag. „Jag är hitkommen för att arbeta.“

„Arbeta? Jo, för det kan man ju också komma hit. För två år sen kom en Jonathan Kreis hit. Han skulle måla en tavla här.“ Han skrattade. „Sen var det nåt påvligt sändebud i Rom, jag minns inte vad han hette, som pryglade honom.“

„På grund av tavlan?“

„Nej, knappast. Nej, här målade han ingenting färdigt. Här höll han till i kasinot både dag och natt… Ska vi inte gå och dricka nåt.“

„Ja, det gör vi,“ sade jag. „Och ni ska få råda mig.“

„Den rådgivningen är mig en angenäm plikt,“ sade Amad.

Vi böjde oss bägge två på en gång ner och grep efter resväskan.

„Det behövs inte, jag kan själv…“

„Nej,“ invände Amad. „Det är ni, som är gäst, och jag, som är värd… Vi går in på baren där. Där är tomt nu.“

Vi gick in under ett blått soltält. Amad placerade mig vid ett litet bord, ställde resväskan på en tom stol och satte kurs emot bardisken. Härinne var det svalt och kylanläggningen sprakade. Amad återvände med en bricka. På brickan stod där två höga glas tillsammans med flata små tallrikar med några skivor, som lyste guldgult av smör.

„Inte särskilt kraftigt,“ sade Amad, „men i gengäld riktigt kallt.“

„Jag vill heller inte ha nåt kraftigt om morgnarna.“

Jag grep ett glas och tog en klunk. Det var gott.

„En klunk, en skiva,“ rådde mig Amad. „En klunk, en skiva. Så gör man.“

Skivorna knastrade och smalt på tungan. Enligt min mening var de överflödiga. Vi teg en stund och tittade ur tältet ut på torget. Den ena bussen efter den andra körde svagt burrande iväg igenom parkalléerna. De såg klumpiga ut, men där låg ett visst behag i deras klumpighet.

„Det är i alla fall för stimmigt där,“ sade Amad. „Utmärkta villor, många kvinnor och en för var smak, nära till havet, men inget privatliv. Jag tror inte, det passar er.“

„Nej,“ instämde jag, „Bullret blir störande. Och jag kan inte med badgäster, Amad. Jag står inte ut, när folk går in för att roa sig.“

Amad nickade och stoppade försiktigt nästa skiva i munnen. Jag såg på, hur han tuggade. Där var något yrkesmässigt och koncentrerat i hans underkäkes rörelser. När han hade svalt, sade han:

„Nej, det syntetiska kan ändå aldrig bli likvärdigt med en naturprodukt. De kan inte jämföras.“ Han rörde på läpparna, smackade lätt och fortsatte: „Där är två förträffliga hotell i centrum, men jag tycker…“

„Nej, det duger inte heller,“ sade jag. „Hotellen ålägger en vissa förpliktelser. Jag har heller aldrig hört, att man har kunnat skriva nåt användbart på hotell.“

„Nå, riktigt så är det inte,“ invände Amad, och granskade kritiskt den återstående skivan. „Jag har läst en liten bok, där det stod, att den hade författats just på ett hotell. Hotell Florida.

„Åhå,“ sade jag. „Det har ni rätt i. Men er stad blir ju inte beskjuten med kanoner.“

„Med kanoner? Självfallet inte. I alla händelser inte som regel.“

„Det tänkte jag väl. Men man bör lägga märke till, att nåt gott bara kan skrivas på ett hotell under beskjutning.“

Amad tog skivan till sist.

„Det är svårt att åstadkomma,“ sade han. „Nuförtiden är det svårt att uppdriva en kanon. För övrigt är det dyrt; hotellet kan förlora sina gäster.“

„Hotell Florida förlorade också på sin tid gästerna. Hemingway bodde där ensam.“

„Vem?“

„Hemingway.“

„Nå… Men det var ju så länge sen, på fascisternas tid. Tiderna har ändå förändrats, Ivan.“

„Ja,“ sade jag. „Och i vår tid kan man inte tänka sig att skriva på hotell.“

„Vi bryr oss inte om hotellen,“ sade Amad. „Jag vet, vad ni behöver. Ni behöver ett pensionat.“ Han tog fram en anteckningsbok. „Säg vad ni vill ha, så ska vi försöka välja ut nåt passande.“

„Ett pensionat,“ sade jag. „Jag vet inte. Jag tror inte det, Amad. Ni förstår, jag vill inte bekanta mig med folk, som jag inte vill bli bekant med. Detta för det första. För det andra: vilka bor i privatpension? Just såna badgäster, som inte har pengar så det räcker till en enskild villa. De går också in för att roa sig. De ställer till utflykter, fester och sångövningar. Om nätterna spelar de banjo. Dessutom haffar de alla, de kan få tag i, och tvingar dom delta i nån kysstävling. Och det viktigaste: de är allesamman främmade här. Men jag är intresserad av ert land, Amad. Er stad. Era invånare. Jag ska säga er, vad jag behöver. Jag behöver ett trivsamt litet hus med trädgård. Lagom avstånd till centrum. En stillsam familj, en hederlig värdinna. Det vore ytterst önskvärt med en ung dotter. Kan ni föreställa er det, Amad?“

Amad tog de tomma glasen, gick bort till disken och kom tillbaka med fyllda. Nu var där en färglös vätska i glasen, och på faten låg där mikroskopiska, flerskiktiga smörgåsar.

„Jag vet ett sånt trivsamt litet hus,“ förklarade Amad. „Änkan är fyrtifem, dottern tjuge, sonen elva. Vi dricker opp och åker dit. Jag tror, ni ska tycka om det. Hyran är som vanligt, fast dyrare naturligtvis, än på pensionat. Blir ni kvar här länge?“

„En månad.“

„Herregud! Inte mer?“

„Jag vet inte, hur saker och ting utvecklar sig. Jag kanske blir här längre.“

„Ni blir säkerligen kvar,“ sade Amad. „Jag ser, att ni inte alls har nån föreställning om var, ni har kommit hän. Ni vet helt enkelt inte hur livat, det är här hos oss, och att man inte behöver tänka på nånting här.“

Vi drack opp, reste oss och begav oss under den heta solen över torget emot bilparkeringen. Amad hade dragit ner den gröna skärmen till ögonen och stegade med ett lätt vaggande åstad, vårdslöst svängande med resväskan. Ut ur tullpaviljongen vällde där en ny sats turister.

„Vill ni — ärligt talat?“ sade plötsligt Amad.

„Det vill jag,“ sade jag.

Vad mer kunde jag säga? Fyrtio år har jag framlevat i denna värld, men ännu inte lärt, hur man på ett hövligt sätt drar sig undan denna obehagliga fråga.

„Ni får ingenting skrivet här,“ sade Amad. „Det är svårt att skriva nånting här.“

„Det är alltid svårt att få nåt skrivet,“ sade jag.

Det är i alla fall väl, att jag inte är författare.

„Det tror jag gärna. Men i så fall är det helt enkelt omöjligt här hos oss. Åtminstone för en främling.“

„Ni skrämmer mig.“

„Men bli inte rädd. Ni kommer helt enkelt inte att vilja arbeta här. Ni kommer inte att sitta vid skrivmaskinen. Ni kommer att lida av att sitta vid skrivmaskinen. Vet ni, vad livsglädje är?“

„Vad ska jag säga…“

„Ni vet ingenting, Ivan. Än så länge vet ni ingenting om detta. Ni står inför att genomgå paradisets tolv kretsar. Det är naturligtvis löjligt, men jag avundas er…“

Vi stannade vid en lång, öppen bil. Amad slängde resväskan i baksätet och öppnade bildörren på vid gavel framför mig.

„Var så god,“ sade han.

„Och ni har alltså redan gått igenom dom?“ frågade jag, mens jag satte mig i bilen.

Han satte sig bak ratten och startade motorn.

„Vilka då?“

„Paradisets tolv kretsar.“

„Ivan, jag har redan valt ut min älsklingskrets,“ sade Amad.

Bilen rullade ljudlöst åstad över torget.

„De övriga finns inte längre till för mig. Tyvärr. Det är som med ålderdomen. Med alla dess privilegier och nackdelar… “

Bilen ilade genom parken och rusade fram på en rak, skuggig gata. Jag tittade intresserat åt sidorna men kände inte igen mig. Det var dumt att hoppas på, att jag skulle känna igen någonting. Man hade landsatt oss i natten, regnet flöt i strömmar, sjutusen utmattade badgäster stod på pirarna och blickade mot det slocknande linjefartyget. Vi såg ingenting av staden; i stället för staden var där ett svart, fuktigt tomrum, där röda flammor blossade opp. Det smattrade, det small och det gnisslade, så att det skar i öronen. „De slaktar oss som kaniner, i mörke“, sade Robert, och jag drev strax iväg honom tillbaka till färjan för att lossa pansarbilen. Fallrepstrappan bröts sönder, och pansarbilen föll i vattnet; när Pek hade fiskat opp Robert, kom den blåfrusne Robert fram till mig och sade med hackande tänder: „Jag sa ju till er, att det var för mörkt.“…

Amad sade plötsligt:

„När jag var grabb, bodde jag vid hamnen, och vi brukade gå dit för att prygla fabriksungarna. Många av dom hade knogjärn, och de knäckte näsan på mig. Genom halva livet har jag gått med sned näsa, tills den blev lagad i fjor… Som ung tyckte jag om att slåss. Jag hade ett blyrör och en gång satt jag av sex månader, men det hjalp inte.“

Han tystnade mysande. Jag väntade litet och sade:

„Ett gott blyrör står inte att uppdriva nu. Nu är det gummibatonger, som är på modet — de köper dom av poliserna.“

„Just det,“ sade Amad. „Eller så köper man hantlar, sågar av det ena klotet och använder resten. Men ungarna är inte såna längre. Numera blir man förvisad för sånt.“

„Ja,“ sade jag. „Och vad höll ni mer på med som ung?“

„Och ni, då?“

„Jag tänkte bli interplanetarier och brukade träna överlastning. Och så lekte vi „vem dyker djupast“.“

„Vi med,“ sade Amad. „På tio meters djup efter kulsprutepistoler och whisky. Då låg de lådvis bak pirarna. Jag fick näsblod… Men när Uppkoket bröt ut, då började vi hitta lik med skenor vid halsen och slutade med det.“

„En mycket obehaglig anblick är det, ett lik under vatten,“ sade jag. „Särskilt när det är strömt.“

Amad smålog ironiskt.

„Det var inte heller sånt, jag brukade få se. Jag fick arbeta vid polisen.“

„Var det efter Uppkoket?

„Långt senare. När gangsterlagen hade utfärdats.“

„Kallades de gangstrar hos er med?“

„Vad skulle de annars kallas? Inte rövare, väl… „Ett med eldkastare och gasgranater beväpnat rövarfölje belägrade stadshuset“,“ framsade han med inlevelse. „Det låter inget vidare, det märker ni väl? Rövare, det betyder yxa, stridsklubba, mustascher, som räcker till halsen, värja… “

„Blyrör,“ förmodade jag.

Amad brast i skratt.

„Vad ska ni göra i kväll?“ frågade han.

„Gå ut.“

„Har ni bekanta här?“

„Ja. Varför det?“

„Då är det en annan sak.“

„Hur så?“

„Jag hade velat föreslå er nåt, men när ni nu har bekanta… “

„Förresten,“ sade jag, „vem är det, som är borgmästare här?“

„Borgmästare? Fan vet, det minns jag inte. Man har valt nån…“

„Är det inte händelsevis Pek Zenaj?“

„Det vet jag inte,“ sade Amad beklagande, „Jag vill inte ljuga.“

„Så ni känner över huvud taget inte till sånt?“

„Zenaj… Pek Zenaj… Nej, det vet jag inte. Det har jag inte hört. Vem är det, en vän till er?“

„Ja. En gammal vän. Jag har fler vänner här, men de är utifrån allesamman.“

„Kort sagt, då så,“ sade Amad. „I fall ni får tråkigt eller börjar grubbla på nåt, kom då till mig. Var kväll ifrån klockan sju sitter jag på Läckergommen… Tycker ni om att äta gott?“

„Det vill jag lova,“ sade jag.

„Är magen i ordning?“

„Som en struts.“

„Då ska ni komma med. Det blir livat, och man behöver inte tänka på nåt.“

Amad bromsade in och och svängde opp emot en gallergrind, som ljudlöst öppnades framför oss. Bilen rullade in på gården.

„Så var vi framme,“ förkunnade Amad. „Där är ert hus.“

Det var ett tvåvåningshus i vitt och ljusblått. Bak fönstren var rullgardinerna nerdragna. Den prydliga, med stenplattor i olika färger belagda lilla gården var tom; den omgavs av en fruktträdgård; äppleträdens grenar skrapade mot murarna.

„Och var är änkan?“ frågade jag.

„Vi går in i huset,“ sade Amad.

Han stegade opp för yttertrappan bläddrande i anteckningsboken. Jag gick bakefter och såg mig omkring. Jag tyckte om trädgården. Amad hade hittat den sida, han behövde, slog en sifferföljd på fingerskivan vid sidan om dörrklockan, och dörren gick opp. Ur huset kom där en lukt av kylig, frisk luft. Här var mörkt, men knappt hade vi trätt över tröskeln, förrän ljuset tändes. Amad sade, mens han stack undan anteckningsboken:

„Till höger är det värdinnans halva, till vänster er. Var så god… Här är vardagsrummet. Där är baren, vi ska strax dricka nåt. Vi går vidare… Detta är ert arbetsrum. Har ni nån fonor?“

„Nej.“

„Det behövs inte heller. Här finns allt… Kom här. Detta är sovrummet. Här är styrenheten till det akustiska skyddet. Vet ni, hur man använder den?“

„Det sätter jag mig in i,“ sade jag.

„Bra. Det är ett treskiktsskydd, ni kan inrätta en grav eller en bordell, vilket ni vill… Här är styrningen till luftbehandlingsanläggningen. Den är för övrigt obekvämt anordnad; det är bara från sovrummet, man kan styra den…“

„Det reder jag ut,“ sade jag.

„Vasa? Nå… Där är badrummet och toaletten.“

„Jag är intresserad av änkan,“ sade jag. „Och dottern.“

„Ni hinner. Ska jag rulla opp gardinerna?“

„Vad då för?“

„Just det, vad skulle det vara bra för… Vi går och dricker nåt.“

Vi återvände till vardagsrummet, och Amad dök ner i baren.

„Vill ni ha nåt starkt?“ frågade han.

„Tvärtom.“

„Äggröra? Smörgåsar?“

„Nej tack, ingenting.“

„Jo,“ sade Amad. „Äggröra. Med tomater.“

Han rotade i baren.

„Jag vet inte, hur det går till, men automaten lagar en fullkomligt underbar äggröra med tomater… Det passar bra, jag ska också ta och äta en bit.“

Han drog fram en bricka ur baren och ställde den på ett lågt bord framför den halvcirkelformiga soffan. Vi satte oss.

„Nå, hur blir det med änkan?“ påminde jag. „Jag skulle gärna vilja föreställa mig.“

„Tycker ni om rummen?“

„Inget att anmärka på dem.“

„På änkan finns heller ingenting att anmärka. Eller på dottern, för den delen.“

Han drog ur sidofickan fram ett platt läderfodral. I fodralet satt där på rad likt patroner i en laddram några ampuller med olikfärgade vätskor. Amad petade bland dem med pekfingret, luktade koncentrerat på äggröran och tvekade litet, valde sedan ut en ampull med något grönt i, knäckte den försiktigt och droppade innehållet på tomaterna. Där spred sig en lukt i vardagsrummet. Lukten var inte obehaglig, men efter min smak hade den ingenting med mat att skaffa.

„Men nu sover de fortfarande,“ fortsatte Amad.

Hans blick blev förströdd.

„De sover och drömmer…“

Jag kastade en blick på klockan.

„Nu?“

Amad åt.

„Hon är halv elva,“ sade jag.

Amad åt. Mössan hade han skjutit bakåt nacken, och den gröna skärmen stack rätt opp likt kammen på en uppretad mimikrodon. Ögonen var halvslutna. Jag betraktade honom.

När han hade slukat den sista tomatskivan, bröt han skalken av ett franskbröd och torkade omsorgsfullt av stekjärnet. Hans blick klarnade.

„Vad var det, ni sa?“ frågade han. „Halv elva? I morgon går ni också opp halv elva. Kanske till och med klockan tolv. Jag går till exempel opp klockan tolv.“

Han reste sig opp och sträckte belåtet på sig, så att det knakade i lederna.

„Puh,“ sade han, „då kan man äntligen köra hem. Här har ni mitt kort, Ivan. Ställ det på skrivbordet och släng det inte förrän ni reser…“

Han gick fram till en platt liten låda vid sidan om baren och stack in ett annat litet kort i en springa. Där hördes en ljudlig knäppning.

„Och detta,“ sade han och granskade kortet i motljus, „ska ni ge änkan med bästa hälsningar ifrån mig.“

„Och hur blir det sen?“ frågade jag.

„Sen gäller det pengar. Jag hoppas, ni inte är glad för köpslående, Ivan? Änkan nämner ett belopp, och ni bör inte pruta. Det passar sig inte.“

„Jag ska bemöda mig om att inte pruta,“ sade jag. „Fast det vore intressant att försöka.“

Amad höjde ögonbrynen.

„Tja, om ni nu så gärna vill, varför då inte försöka? Gör alltid bara det, ni känner för, så får ni en utmärkt matsmältning. Nu ska jag hämta er väska.“

„Jag behöver broschyrer,“ sade jag. „Jag behöver en vägvisare. Jag är författare, Amad. Jag behöver broschyrer om massornas ekonomiska läge, statistiska handböcker. Var kan man få tag i allt detta? Och när?“

„Vägvisare ska jag ge er en,“ sade Amad. „I vägvisaren är där statistik, adresser, telefonnummer och allt sånt. Och vad beträffar massorna, så ger man, såvitt jag vet, inte ut nåt sånt skräp här. Man kan förstås beställa sånt ifrån UNESCO, men vad ska ni med det till? ni får själv se… Vänta, jag ska strax hämta resväskan och vägvisaren.“

Han gick ut och kom strax tillbaka med resväskan i ena handen och en tjock, ljusblå bok i den andra. Jag ställde mig opp.

„Av ert ansiktsuttryck att döma,“ log han, „funderar ni på, om ni bör ge mig dricks eller ej.“

„Ärligt talat, ja,“ sade jag.

„Nå, hur blir det? Vill ni göra det eller ej?“

„Ärligt talat, nej,“ sade jag.

„Ni är en sund och stark natur,“ sade Amad gillande. „Gör det inte. Ge ingen några drickspengar. Ni kan få på truten, i synnerhet av flickor. Men pruta heller inte. Då kan ni också få smaka. Och sånt är över huvud taget dumheter. Men vad vet jag, om ni kanske tycker om att få prygel, som en viss Jonathan Kreis… Ha det så bra, Ivan. Roa er. Och kom till Läckergommen. Vilken kväll som helst ifrån klockan sju. Och framför allt — tänk inte på nåt.“

Han vinkade och gick sin väg. Jag satte mig, tog det immiga glaset med blandningen i och slog opp vägvisaren.

Загрузка...