Sjunde kapitlet

Hur jag hade tagit mig fram till denna springbrunn, vet jag inte. Tydligen hade jag sunda instinkter, och det ovanligt kalla vattnet var just vad jag behövde. Jag kravlade opp i vattnet utan att klä av mig och lade mig ner. Jag kände strax lättnad. Jag låg på rygg, springvattnet duschade mig i ansiktet, och detta var ovanligt behagligt. Här var helt och hållet mörkt; igenom grenar och vatten tindrade bleka stjärnor; det var alldeles tyst. Några minuter betraktade jag av någon anledning en litet klarare stjärna, som långsamt rörde sig över himmelen, tills jag begrep, att det var retranslationssputniken Europa; jag tänkte på, hur avlägsen den var, hur förargligt och meningslöst det var med det nedriga virrvarret på torget, det vidriga svärandet och kvidandet, gasbombernas slemmiga loskor och den ruttna stanken, som fick det att vända sig i magen och lungorna. De tror, att friheten är lika med tillväxt och snabb behovstillfredsställelse, påminde jag mig, och de vanställer därigenom sitt väsen, ty där frambringas många dåraktiga och enfaldiga önskningar, vanor och orimliga påfund… Den ovärderlige Pek älskade att citera den gamle munken Zosima, när han gnidande sina händer kretsade omkring det dukade bordet. Då hade vi varit några snorungar till kursdeltagare och på fullt allvar trott, att sådana yttranden i vår tid blott dög, när man ville glänsa med sin lärdom och sitt sinne för humor… Då föll där någon med ett ljudligt plaskande i vattnet omkring tio steg ifrån mig.

Först hostade han rosslande, harklade sig och snöt sig sig så ordentligt, att jag skyndade mig iväg ur vattnet; sedan började han plaska, tystnade en stund och for plötsligt ut i svordomar.

„Skamlösa snyltdjur,“ röt han, „luder… svinpälsar… På levande människor! Stinkande hyenor, skabbiga snuskhumrar… Förlästa sleggister, kräldjur…“

På nytt harklade han sig häftigt.

„Det retar dom, att folk roar sig… De trampade mig i ansiktet, det packet…“

Han stönade plågat igenom näsan.

„Åt helvete med dom och deras Fråssa, jag går i alla fall inte dit mer…“

Han stönade igen och reste sig opp. Det hördes, hur det rann av honom. I mörkret såg jag bara otydligt hans vacklande gestalt. Han lade också märke till mig.

„Hej, kompis, har du nåt att röka?“ ropade han.

„Jag hade det,“ sade jag.

„Kräldjur,“ sade han. „Jag tänkte inte heller på att ta opp dom. Jag plumsade i med kläderna på.“

Han dröp fram till mig och satte sig vid sidan om.

„Nåt beläte trampade mig i ansiktet,“ meddelade han.

„Mig har de också farit fram med,“ sade jag deltagande. „De var rent ifrån vettet.“

„Jo, men säg mig, varifrån får de tårgasen?“ sade han. „Och kulsprutorna.“

„Och flygmaskinerna,“ tillfogade jag.

„Ah, flygmaskin!“ genmälde han. „Flygmaskin har jag själv. Jag fick den billigt, allt som allt sjuhundra kronor… Men varför de måste göra så, det är det, jag inte begriper!“

„Lymlar,“ sade jag. „Man skulle ge dom ordentligt på truten, så är det inte mer med det…“

Han skrattade bittert.

„Hur då, slå en sån på truten!… De ger en så duktigt på huden… Tror du inte man har pryglat dom? Om de har fått bank! Men ändå för lite, verkar det… De skulle ha bankats ner i marken tillsammans med hela sin avföda, men det har vi försummat… Och nu är det de, som slår oss. Det ska jag säga dig, att folk har blivit förvekligade. Alla skiter i allt. Slita sina fyra timmar, supa — och så iväg till Fråssan, om man så skjuter på honom med kanon!“

Han klappade förtvivlat sina våta sidor.

„Men det påstås ju, att det ska ha varit tider,“ skränade han, „när de inte vågade mucka! Var där nån av dom, som vågade snacka, då kom de på natten i vita rockar eller såna där svarta skjortor och slog in tänderna på honom, så det knakade, och satte honom i läger, så han inte snackade mer… I skolorna, har grabben berättat, skäller alla på fascisterna: hu, de kränkte negrerna, hu, de hetsade mot de lärde, hu, läger, hu, diktatur! Nä, man skulle inte förfölja dom, utan slå ner dom i marken, så de inte kan förmera sig!“

Han drog handflatan över näsan så att han åstadkom ett utdraget kippande ljud.

„I morgon bitti ska jag opp och jobba, och jag ser ut som kriget i ansiktet… Kom, så går vi och tar oss en sup, annars blir vi förkylda…“

Vi kröp igenom buskarna och tog oss ut på gatan.

„Här om hörnet ligger Vesslan,“ meddelade han.

Vesslan var full med halvnakna människor, som var våta i håret. Alla verkade betryckta, liksom förvirrade, och skröt dystert för varandra med blåmärkena och skråmorna. Några flickor i bara trosorna trängdes runt den elektriska kaminen, där de torkade kjolarna; rent platoniskt klappade man dem då och då på den nakna huden. Min följeslagare slank strax in i hopen, fäktade med armarna, snöt sig ideligen med två fingrar och började med hög röst kräva „banka ner dom i marken, det packet“. Man instämde slött.

Jag beställde rysk vodka, och när flickorna flyttade sig och tog på kläderna, drog jag av hawaiiskjortan och satte mig vid kaminen. Kyparen ställde ett glas framför mig; sedan återvände han till disken och en omfångsrik tidskrift för att lösa ett korsord. Gästerna samtalade.

„Och varför, frågar man sig, sköt de? Har de inte skjutit tillräckligt? Som småglyttar… De bara fördärvar det goda…“

„Banditer, värre än gangstrarna, men vad vill ni, Fråssan är väl också rätt äcklig…“

„Precis. Härförleden sa min lilla flicka: jag, sa hon, såg dig, pappa, du, sa hon, var blå som ett lik, och det var förfärligt hemskt; och hon är bara tio år gammal, hur tror ni det var för mig att se henne i ögonen, vad?…“

„Hör på, nån,“ sade kyparen utan att titta opp. „En förströelse på fyra bokstäver, vad är det?“

„Nåväl. Men vem har tänkt ut allt det här? Både Fråssan och aromatörerna? Vad? Det är ju…“

„Blir man våt, är det bäst med konjak.“

„…Vi inväntade honom på bron. Då får vi se en sån där glasögonorm komma gående, och han bär på ett sånt där rör med glas. Vi tog honom så-å — och så ner ifrån bron. Med glasögon och rör och allt, det var bara det, att han sprallade med benen… Och sen så kom Näsborren rännande, de hade väckt honom till medvetande igen alltså, och han tittade ner ifrån bron, när han den där bubblade. Grabbar, sa han, är ni fulla, detta är inte alls han, det säger jag er, att honom ser jag för första gången…“

„Enligt min mening måste de stifta en lag: har man familj, har man ingenting på Fråssan att göra…“

„Hör på, nån,“ sade kyparen. „Vad är ett litterärt verk på fem bokstäver? En lunta, vad?“

„…Jag själv hade alltså fyra intellar i plutonen, kulspruteskyttar. De kämpade som djävlar, helt och hållet som de skulle. Jag minns, när vi flydde ur packhusen; ja, ni vet, där bygger de en fabrik nu; och två blev kvar för att täcka oss. Förresten så hade ingen bett dom om det, de hade alldeles självmant anmält sig som frivilliga. Och sen så kom vi tillbaka, och de hängde jämsides ifrån bryggkranen, nakna, och de hade dragit ut allt på dom med glödande tänger. Så var det, förstår ni det? Och nu tänker jag: var har de andra två varit idag? De kanske har trakterat mig med tårgas, såna är ju fullt förmögna att…“

„Vem vet hur många de har hängt opp… Oss har man också hängt opp både här och där…“

„Banka ner dom i marken till näsborrarna, sen är det inte mer med det!“

„Jag går. Varför sitta här… Jag har redan börjat få halsbränna. Där har de bestämt lagat allt…“

„Hej, kypare, flickor! Skål för den sista!“

Min hawaiiskjorta hade torkat. Jag klädde mig, och när kaféet tömdes, flyttade jag till ett annat bord och iakttog, hur två välklädda äldre herrar, som satt i ett hörn, genom sugrör långsamt drog i sig var sin cocktail. De föll strax i ögonen; bägge var trots den mycket mörka natten klädda i strikta, svarta kostymer och bar svarta slipsar. De samtalade inte, men en av dem tittade ideligen på klockan. Sedan vände jag uppmärksamheten bort ifrån omgivningen och försjönk i tankar. Nå, doktor Opir, vad tycker ni om denna Fråssa? Var ni med på torget? Nej, det var ni naturligtvis inte. Skada. Det hade varit intressant att veta, vad ni tycker om detta. Förresten, fan ta er. Vad bryr jag mig om, vad doktor Opir tycker? Vad tycker jag själv om detta? Vad tycker du om detta, ditt ypperliga råämne för frisörer? Jag måste snarast acklimatisera mig. Inte proppa huvudet fullt med induktion, deduktion och tekniska förfaranden. Huvudsaken är att snarast acklimatisera sig. Ibland dem känna sig som en av dem… Där har de gått ut på torget igen. Trots det, som hänt, har de likväl gått ut på torget. Jag har ingen, inte den minsta, lust att gå ut på torget. Jag skulle gärna gå hem och prova min nya säng. Men när skall jag gå till fiskarna? Intellar, Devon och fiskar-intellar; är det månne ortens gyllene ungdom? DevonDevon måste jag tänka på. Samt Oscar. Nu fiskarna…

„Fiskare, det är nåt vulgärt,“ sade en av de svarta kostymerna med låg röst, men ingalunda viskande.

„Allt hänger på temperamentet,“ sade den andre. „Personligen fördömer jag inte alls Karagan.“

„Ser ni, jag fördömer inte heller. Det chockerar en smula, att han har tagit sin andel. En gentleman skulle inte ha handlat så.“

„Ursäkta, men Karagan är ingen gentleman. Han är bara en direktör, som träffar föranstaltningar. Härav kommer såväl hans småaktighet som hans krämaraktighet och en viss, skulle jag vilja säga, bondsk tölpaktighet…“

„Nu ska vi inte vara så stränga. Fiskarna är intressanta. Och, ärligt talat, jag ser ingen anledning till att vi inte skulle befatta oss med dom. Gamla Tunnelbanan är fullt respektabel. Wilde är elegantare än Nivelle, men för den sakens skull avvisar vi inte Nivelle…“

„Och ni är på allvar beredd?…“

„Gärna genast… Hon är förresten fem i två. Ska vi gå?“

De reste sig, tog hövligt och vänligt farväl av kyparen och begav sig emot utgången; de var eleganta, lugna och nedlåtande högdragna. Detta var förvånansvärt tursamt. Jag gäspade ljudligt, sade: „Gå till torget…“, sköt taburetten till sidan och följde efter dem. Gatan var sparsamt belyst, men jag fick strax syn på dem. De hade inte brått om. Den, som gick till höger, var litet kortare, och när de passerade under gatlyktorna syntes det, att han hade mjukt, tunt hår. De föreföll inte längre samtala.

De rundade en plantering och vek av in på en alldeles mörk sidogata, studsade tillbaka inför en fyllerist, som försökte inleda ett samtal med dem, och dök plötsligt, utan att ens en gång ha sett sig om, in i trädgården framför ett stort, mörkt hus. Jag hörde ekandet av en tung dörr, som slog igen. Hon var två minuter i två.

Jag föste undan den druckne, gick in i trädgården och satte mig på en med silverfärg bestruken bänk i ett syrenbuskage. Bänken var av trä, och den stig, som ledde genom trädgården, var beströdd med sand. Husets huvudingång belystes av en blå glödlampa, och jag urskilde två karyatider, som bar opp balkongen över dörren. Detta liknade ingen tunnelbanenergång, men det betydde ingenting, och jag beslöt att vänta.

Väntan blev inte lång. Det knastrade av steg, och på stigen uppenbarade där sig en mörk gestalt i slängkappa. Det var en kvinna. Jag förstod inte med det samma, varför hennes stolt högburna huvud med den höga cylindriska frisyren, vari stora stenar gnistrade i stjärnornas ljus, föreföll bekant. Jag ställde mig opp för att möta henne och ansträngde mig att ge rösten ett tonfall av spotsk vördsamhet, då jag yttrade:

„Ni kommer för sent, min fru, hon är snart fyra.“

Hon blev inte det minsta förskräckt.

„Vad är det, ni säger?“ utropade hon. „Skulle verkligen min klocka gå efter?“

Detta var samma kvinna, som hade munhuggits med lastbilschauffören, men hon kände självfallet inte igen mig. Kvinnor med en sådan äcklad underläpp kommer aldrig ihåg folk, de tillfälligtvis har råkat möta. Jag tog henne under armen, och vi gick uppför de breda trappstenarna. Dörren visade sig vara tung som locket på ett reaktorschakt. Ingen uppehöll sig i vestibulen. Kvinnan slängde till mig slängkappan utan att bevärdiga mig en blick och fortsatte framåt, mens jag dröjde ett ögonblick, för att betrakta mig själv i en jättelik spegel. Duktigt, mäster Gaoej, men det var nog ändå tillrådligast, att jag höll mig i skuggan. Vi trädde in i en sal.

Nej, det var vad som helst, men bara ingen tunnelbana. Salen var stor och otroligt gammalmodig. Väggarna var fodrade med svart träpanel; på fem meters höjd löpte där ett galleri med balustrad. Ifrån det praktfulla taket log rosiga, blonda änglar dystert med läpparna enbart. Rader av mjuka skinnfåtöljer, vilka såg mycket massiva ut, upptog nästan hela salens golvyta. I fåtöljerna vräkte där sig vårdslöst några elegant klädda människor, till största delen äldre herrar. De skådade in i salens djup, där en klart belyst tavla strålade ur en fond av djupsvart sammet.

Ingen såg sig om efter oss. Damen seglade fram till de främre raderna, men jag satte mig i en fåtölj litet närmare dörren. Nu var jag nästan fullkomligt övertygad om, att jag hade kommit hit i onödan. I salen teg man och hostade emellanåt till; ifrån de tjocka cigarrerna steg blåaktiga rökpelare fridfullt opp; de talrika flintskallarna glänste stillsamt under den elektriska kristallkronan. Jag vände min uppmärksamhet emot tavlan. Jag är ingen större kännare av måleriet, men enligt min mening var detta en Rafael; och var den inte äkta, så var det en fulländad kopia, där hängde.

Det genljöd av fyllig kopparklang, och i samma ögonblick dök en lång, mager karl i svart mask opp vid sidan om tavlan; han var ifrån halsen till tånaglarna täckt med svarta trikåer. Efter honom följde där en puckelryggig dvärg i röd bomullsrock. I de korta, utsträckta tassarna höll dvärgen ett väldigt, mattglänsande svärd, som såg mycket olycksbådande ut. Han stelnade till höger om tavlan, mens den maskerade trädde fram och framsade med dämpad stämma:

„I överensstämmelse med mecenaternas ädelmodiga sällskaps lagar och statuter samt i den heliga, oförlikneliga konstens namn har jag under utövande av det ämbete, ni förlänat mig, granskat denna tavlas historia och värde, och nu…“

„Jag ber att få avbryta!“ skallade bakom mig en skarp stämma.

Alla vände sig om. Jag vände mig också om och fick se, att tre unga och synbarligen mycket kraftiga män i utsökt gammalmodiga, mörka kostymer stirrade på mig. Den ene bar en glänsande monokel i högra ögat. Under några sekunder mönstrade vi varandra; sedan ryckte monokelmannen med kinden, så att han tappade monokeln. Jag reste mig strax. Med kattaktigt mjuka och ljudlösa steg ryckte de på en gång fram emot mig. Jag kände på fåtöljen, men den var alltför massiv. De kastade sig över mig. Jag försvarade mig så gott jag kunde, och först gick allt väl, men jag begrep mycket snabbt, att de hade knogjärn, och jag lyckades nätt och jämnt vika undan. Jag tryckte ryggen emot väggen och såg på dem, och med tung andhämtning såg de på mig. Där var ännu två kvar av dem. I salen hostade man till då och då. Nerför trätrappan ifrån galleriet störtade där skyndsamt fyra till; trappstegen knarrade och gnisslade ut över hela salen. Nu ligger jag illa till, tänkte jag och kastade mig framåt för att göra ett genombrott.

Det var hårt arbete, alldeles som i Manila, men den gången hade vi varit två. Det hade varit bättre, om de skjutit; då hade jag tagit ifrån någon av dem pistolen. Men de mötte mig alla sex med knogjärn och gummibatonger. Till all lycka var där mycket trångt. Min vänstra hand hade blivit obrukbar; då störtade plötsligt fyra av dem tillbaka, mens den femte hällde ut någon kall, otäck smörja på mig ur en platt, glänsande behållare. Och plötsligt slocknade ljuset i salen.

Sådana spratt kände jag till: nu såg de mig, men jag såg inte dem. Och säkerligen hade slutet varit kommet för mig, om inte något dumhuvud slagit opp dörren och utropat med tjock basröst: „Jag ber om ursäkt, jag är förskräckligt försenad och tyvärr… “ Jag satte iväg emot ljuset över fallande kroppar, sprang omkull den senkomne, flög igenom vestibulen, slog opp dörren till huvudingången, störtade ut med den vänstra handen i den högra och sprang längs den sandade stigen. Ingen förföljde mig, men jag rusade genom två gator, innan det föll mig in att stanna.

Jag rasade ihop på gräsmattan och låg länge i det sträva gräset och snappade efter den varma, friska luften. Strax samlades där nyfikna. De stod i halvcirkel och glodde lystet utan att ens samtala. „Gå er väg…“, sade jag till slut och reste mig. De fick brått om att skingras. Jag ställde mig opp, försökte få klart för mig var, jag var, och sedan begav jag mig hemåt. Jag hade fått nog för dagen. Jag hade ännu ingenting begripit, men för mig var det fullt tillräckligt. Vilka de än måtte vara, medlemmarna i detta de ädelmodiga mecenaternas sällskap — hemliga konstälskare, eller ännu obesegrade aristokratiska ränksmidare eller ytterligare något — så hade de slagit till hårt och smärtsamt, och den störste narren av alla i salen hade uppenbarligen varit jag.

Jag gick över torget, där åter de färgade lamporna taktfast flammade opp och hundratals hysteriska munnar vrålade: „Frås-sa! Frås-sa!“. Och det grep mig. Sköna drömmar är förvisso alltid bättre än en obehaglig verklighet, men vi lever ju inte i en dröm… I lokalen, dit Vuzi hade fört mig, tömde jag en flaska iskallt mineralvatten; jag stod ett tag, mens jag tog igen mig, och iakttog en polispatrull, som fridfullt stod och hängde vid disken; sedan gick jag och vek av till min Förstadsgata. Bak mitt vänstra öra svullnade en bula i storlek med en tennisboll. Det gick runt för mig, så jag gick långsamt och höll mig i närheten av staketet. Sedan fick jag höra klapprande av klackar bakom ryggen, och en röst.

„…Din plats var i muséet och inte på krogen!“

„Ingalunda… jag är inte full. V-varför fattar ni inte det, bara en flaschka m-moschel…“

„En sån gemenhet! Supa sig full, plocka opp en hora… “

„Hora, vad schka det betyda? Det var bara en modell… “

„Börjar slåss på grund av en hora, drar in oss i slagsmål för en horas skull…“

„F-för djävelen, varför tror ni dom och inte mig?“

„Därför att du är full! Du är ett likadant avskum som de, bara ännu värre…“

„Schnick schnack! Den u-uzlingen med armbandet kommer jag m-mycket väl ihåg… Schläpp mig! Jag kan själv gå!“

„Du minns ingenting, kompis. Dina glasögon slog de ögonblickligen sönder, och utan glasögon är du ingen man, utan en blindtarm… Sparkas inte, då hamnar du i fontänen!“

„Jag varnar dig, ett sånt tilltag till, så åker du ut. En full kulturbärare — en sån nedrighet!“

„Predika inte moral för honom, låt karlen sova ruset av sig…“

„Gr-rabbar! Där är han, den zgurken!…“

Gatan var tom, och skurken var uppenbarligen jag. Jag kunde redan böja och räta på vänstra armen, men det gjorde ännu mycket ont, och jag stannade för att släppa förbi dem. De var tre till antalet. Det var unga grabbar med likadana mössor nerdragna till ögonen. En av dem var undersätsig och kraftig; han höll, tydligt road, mycket hårt i armen på en annan, som var lång och storkäftad med tygellösa rörelser och plötsliga utbrott. Den tredje var lång och mager med smalt, mörkt ansikte; han gick på litet avstånd för sig själv med händerna på ryggen. När de kom fram till mig bromsade den tygellöse drasuten beslutsamt in. Den undersätsige ynglingen försökte driva honom vidare, men förgäves. Den långe gick vidare några steg men stannade likaledes och såg sig otåligt över axeln.

„Nu är du fascht, ditt k-kreatur!“ vrålade den berusade och försökte gripa mig i brösttrakten med den lediga handen.

Jag vek tillbaka mot staketet och sade, vänd till den undersätsige:

„Jag har inte rört er.“

„Sluta väsnas!“ sade den långe skarpt på avstånd.

„Jag kommer u-utmärkt väl hi-hihåg dig!“ gastade den druckne. „Nu schka du inte zmita ifrån mig! Jag schka göra opp räkningen med dig!“

Han rörde sig ryckvis fram emot mig, släpande efter sig den undersätsige, som hakat fast i honom likt en polishund.

„Det är ju inte han,“ försökte den undersätsige, som hade mycket roligt, övertala honom, „han gick ju på Fråssan, men denne här är ju nykter.“

„Mig lurar du inte…“

„Jag varnar dig för sista gången, vi driver bort dig!“

„Är du rädd, din zgurk! Armbandet har du tagit av!“

„Du ser ju honom inte! Du har ju inga glasögon, din fårskalle!“

„Jag scher ho-honom a-alldelez utmärkt!… Även om det inte är han…“

„Lägg nu av, nån gång!…“

Den långe kom likväl tillbaka och fattade tag i den druckne från andra hållet.

„Gå då vidare med er!“ sade han retat till mig. „Varför har ni egentligen stannat här? Har ni aldrig sett en berusad?“

„Nej, mig ko-kommer du inte undan!“

Jag gick min väg. Det var inte långt kvar hem. Sällskapet släpade sig larmande efter mig.

„Om schå önschkaz, schka jag genomschkåda honom! Naturenz zej-kejschare… zöp zig full tillz han schpydde, schlog nån på truten, fick själv vad han förtjänade, och i-ingen hebö-behöver honom mer… Schläpp mig, jag schka ge honom på flabben… “

„Vad har det blivit av dig, vi får leda bort dig som en annan gangster…“

„Men du schka inte dra iväg med mig nånschtanz!… Jag hatar dom!… Froscha… Brännvin… Kärringar… Hjärnlöz aladåb…“

„Ja, självklart, lugna dig… Ramla bara inte.“

„Nu räcker det med förebår-förebråelzer! ni tråkar ut mig med ert schkrymteri… puritanter… puritaneri… Man måschte schpränga dom i luften! Skjuta dom! Utplåna dom ifrån jordenz yta!“

„Oj, vad han har hällt i sig! Och jag, som hade bestämt mig för, att han hade nyktrat till…“

„Jag är ny-nykter! Jag kommer hihåg alltihihop. Den tjugeåttonde… Va, inte zant?“

„Knäpp igen truten, ditt fähuvud!“

„Tch-sch-sch-sch! Rik-tigt! Fienden är på zin vakt… Grabbar, här var nånschtans nån znok… Jag har talat med honom… Armbandet har han tagit av, den kanaljen… Men jag schka redan före den tjugeåttonde… den znoken… “

„Vill du tiga!“

„Tsch-sch-sch-sch-sch! Det var allt! Och nu inte ett ord till… Och oroa er inte, jag har granatkaschtarna bakom mig…“

„Snart dödar jag honom, det avskummet…

„Mot schivilizationenz fi-fi-hiender… Femtonhu-hundra meter tårgaz — perzonligen… Schexsch schektorer… Hick!“

Jag var redan vid porten till mitt hus. När jag såg mig omkring, låg den berusade med ansiktet neråt; den undersätsige satt på huk intill honom, och den långe stod för sig själv på avstånd och gned med vänstra handen kanten på den högra.

„Vad skulle du nu göra det för?“ sade den undersätsige. „Du har ju slått honom alldeles fördärvad.“

„Nu får det vara slut på snacket,“ sade den långe ursinnigt. „Att vi aldrig kan vänja oss av med att snacka skit. Att vi aldrig kan vänja oss av med att dricka brännvin. Nu räcker det.“

Vi skall vara som barn, doktor Opir, tänkte jag, mens jag så tyst som möjligt slank in på gården. Jag höll i bägge porthalvorna, för att de inte skulle smälla, när jag stängde dem.

„Var blev han av?“ frågade den långe och sänkte rösten.

„Vem?“

„Den typen, som gick framför oss…“

„Han vek av nånstans…“

„Var då, märkte du inte det?“

„Hör du, vad brydde jag mig om honom.“

„Skada… Nå, då så, ta tag i honom, så går vi.“

Jag hade dragit mig tillbaka till skuggan under äppleträden och iakttog därifrån, hur de släpade den druckne förbi porten. Den berusade rosslade förfärligt.

I huset var där stilla och tyst. Jag gick in till mig, klädde av mig och tog en varm dusch. Hawaiiskjortan och kortbyxorna luktade tårgas och var täckta med feta fläckar av lysvätska. Jag slängde dem i utilisatorn. Sedan granskade jag mig själv i spegeln och förundrade mig ännu en gång över, att jag kommit så lindrigt undan: en bula bak örat, ett ordentligt blåmärke på vänstra axeln och några skrubbsår vid revbenen. Och så förstås rivet skinn på nävarna.

På nattduksbordet upptäckte jag ett meddelande, vari jag vördsamt förelades att erlägga hyran för de första trettio dygnen. Beloppet visade sig ordentligt tilltaget men fullt godtagbart. Jag räknade opp några sedlar och stoppade dem i det så förutseende ditlagda kuvertet; sedan lade jag mig på sängen med den friska armen under huvudet. Lakanen var svala och frasiga, och där strömmade salt havsluft in igenom det öppna fönstret. Fonoren väste hemtrevligt. Jag ville tänka på något, innan jag somnade, men jag var alltför utmattad och föll snart i sömn.

Där var något, som väckte mig; jag öppnade ögonen och lyssnade vaksamt. Någonstans i närheten var där någon, som antingen grät eller sjöng med tunn stämma. Jag gick försiktigt opp och lutade mig ut igenom fönstret. En tunn, bruten röst mumlade: „…legat alltför kort tid i likkistorna, gå de upp och lefva, såsom lefvande ibland de lefvande…“ Där ljöd en snyftning. Fjärran ifrån lät det likt myggors surrande: „Frås-sa! Frås-sa!“ Den ömkliga rösten sade: „…blod blandadt med jord, äter man icke af…“ Jag tänkte, att det var den fulla Vuzi som grät och jämrade sig i sitt rum ovanpå, och jag kallade halvhögt: „Vuzi!“. Ingen svarade. Den tunna rösten skrek: „Gå bort ifrån mitt hår, gå bort ifrån mitt kött, gå bort ifrån mina ben!“; och jag begrep, vem det var. Jag klättrade över fönsterbrädet, hoppade ner i gräset och gick ut i trädgården, mens jag lyssnade efter snyftningarna. Mellan träden visade där sig ett ljussken, och snart stötte jag på garaget. Porten var halvöppen; jag kikade in. Där stod en väldig, glänsande Opel. På arbetsbänken brann två ljus. Det luktade aromatiskt av bensin och hett vax.

I ljusskenet satt Len på en svensk bänk i en hällång, vit skjorta; han var barfota och hade en tjock, trasig bok i knäet. Han stirrade på mig med oppspärrade ögon; hans ansikte var alldeles vitt och förstenat av fasa.

„Vad gör du här?“ frågade jag med hög röst och gick in.

Han stirrade tigande på mig; sedan började han darra. Jag hörde, hur hans tänder skallrade.

„Len, min lille vän,“ sade jag. „Det ser ut, som om du inte har känt igen mig. Det är jag, Ivan.“

Han lät boken falla och gömde händerna i armhålorna. Liksom på morgonen täcktes hans ansikte av svett. Jag satte mig vid sidan om honom och lade armen om hans axlar. Han lutade sig kraftlöst emot mig. Han skakade. Jag tittade på boken. En viss doktor Nef hade lyckliggjort mänskligheten med „Införing i de necrotiska Uppenbarelsers vetenskap“. Med en spark skickade jag iväg boken in under bordet.

„Vems bil är detta?“ frågade jag med hög röst.

„Ma… mammas…“

„Det var en fin Ford.“

„Det är ingen Ford, det är en Opel.“

„Ja, just det, det har du rätt i, en Opel… Tvåhundra mil i timmen, antagligen?“

„Ja…“

„Men var har du fått ljusen ifrån?“

„Köpt.“

„Jaså? Det visste jag inte, att man kunde köpa ljus nuförtiden. Men varför, har lampan gått? Du förstår, jag gick ut i trädgården, för att plocka mig ett äpple; då såg jag ljuset i garaget… “

Han tryckte sig tätt intill mig och viskade:

„Gå inte… gå inte än på ett tag.“

„Som du vill. Men kanske vi skulle släcka ljusen och gå in till mig?“

„Nej, dit kan vi inte gå.“

„Var kan vi inte gå hän?“

„In till er. Eller in i huset.“ Han talade med väldig övertygelse. „Det går inte än på länge. Inte förrän de har somnat.“

„Vilka?“

„De.“

„Vilka de?

„De. Hör ni?“

Jag lyssnade. Det hördes bara, hur trädgrenarna susade i vinden, men någonstans i fjärran vrålade man: „Frås-sa! Frås-sa!“.

„Jag hör ingenting särskilt,“ sade jag.

„Det är, för att ni inte vet. Ni är nykomling här, och nykomlingar lämnar de ifred.“

„Men vilka är då de?

„Alla de. Såg ni den där kanaljen med knapparna?“

„Peti? Jo, honom har jag sett. Men varför är han en kanalje? Enligt min mening är han en helt och hållet hygglig människa… “

Len for opp.

„Kom med,“ viskade han. „Jag ska visa er. Men var tyst!“

Anblicken var verkligen förfärande. På värdinnans veranda låg min tullare med det onaturligt förvridna huvudet stucket igenom räcket. Ljuset ifrån gatans kvicksilverlampor föll i hans ansikte, som var blått, oppsvullet och täckt med mörka rännilar. Genom de halvöppna ögonlocken syntes de grumliga, avslagna ögonen, som var riktade in emot näsroten. „De gå omkring ibland de lefvande såsom lefvande i dagsljuset,“ mumlade Len, som höll sig fast i mig med bägge händerna. „De nicka och le, men om natten äro deras anleten hvita, och blod uppstiger i anletena…“. Jag gick fram till verandan. Tullaren var iförd pyjamas. Han andades rosslande, och det luktade konjak om honom. Där var blod i ansiktet, som hade han stått på näsan i glasskärvor.

„Han är helt enkelt full,“ sade jag högt. „En fyllerist. Han snarkar. Mycket motbjudande.“

Len skakade på huvudet.

„Ni är nykomling,“ viskade han fram. „Ni ser ingenting. Men jag ser…“ Han skälvde till igen. „Här har kommit många av dom… Det är hon, som har tagit hit dom… Och de bar hit henne… Det var månsken… De sågade av henne hjässan… Hon skrek, o, så hon skrek… Och sen så började de äta med skedar… Hon åt också, och alla skrattade åt, att hon skrek och slog omkring sig…“

„Vilka? Åt vem?“

„Men sen la de på trä och satte fyr… och dansade vid bålet… Sen grävde de ner alltihopa i trädgården… Hon körde iväg med bilen efter en spade… Jag såg allt… Vill ni, jag ska visa, var de grävde ner det?“

„Vet du vad, kompis,“ sade jag. „Vi går in till mig.“

„Vad då för?“

„För att sova, just därför. Alla har somnat för länge sen, bara du och jag står här och snackar.“

„Där är ingen, som sover. Ni är en typisk nykomling. Nu är där ingen, som sover. Nu får man inte sova…“

„Kom nu, kom nu,“ sade jag. „Kom nu in till mig.“

„Nej, jag kommer inte.“ sade han. „Rör mig inte. Jag har inte uttalat ert namn.“

„Nu tar jag snart remmen,“ mullrade jag, „och värmer röven på dig!“

Det lugnade honom bestämt en aning. Han klamrade sig på nytt fast i min arm och teg.

„Kom, min vän, kom,“ sade jag. „Du ska sova, och jag ska sitta vid sidan om. Om det händer nåt, så väcker jag dig med det samma.“

Vi klättrade in igenom fönstret till mitt sovrum (han vägrade blankt att gå in i huset igenom dörren), och jag lade honom i sängen. Jag hade tänkt berätta en saga för honom, men han somnade strax. Hans ansikte var plågat, och han ryckte ideligen till i sömne. Jag drog fram fåtöljen till fönstret, svepte in mig i en pläd och rökte en cigarrett för att lugna ner mig. Jag försökte tänka på Riemaier, på fiskarna, hos vilka jag ännu inte hade varit, på det, som skulle inträffa den tjugoåttonde, och på mecenaterna; men jag kom inte på något, och detta retade mig. Det retade mig, att jag inte kunde få mig själv att tänka på mina angelägenheter som något viktigt. Tankarna irrade, men känslorna trängde sig på, och jag inte så mycket tänkte som kände. Jag kände, att jag inte kommit hit förgäves, men samtidigt kände jag, att jag inte kommit hit för det, som jag borde.

Men Len sov. Han vaknade inte ens, när en motor burrade vid porten, det smällde i bildörrar, någon vrålade, tjöt och råmade i olika röstlägen; och jag var säker på, att något brott förövades framför huset; men det visade sig, att det bara var Vuzi, som kom hem. Glatt trallande började hon klä av sig redan i trädgården; vårdslöst hängde hon opp kjolen, blusen och det övriga i äppleträden. Utan att lägga märke till mig gick hon in i huset, rumsterade ett slag i sitt rum en trappa opp, tappade något tungt och tystnade till slut. Det var vid femtiden. Över havet började morgonrodnaden glöda.

Загрузка...