Tidsålderns rovgiriga ting

Femte kapitlet

Jag gick långsamt och höll mig i trädens skugga. Emellanåt rullade där bilar förbi. En bil stannade; föraren slängde opp dörren, lutade sig ut ifrån sätet och spydde. Han svor matt, torkade av munnen med handflatan, smällde igen dörren och körde iväg. Han var inte längre ung, hade rött ansikte och bar en brokig skjorta på bara kroppen. Riemaier hade bestämt förfallit till dryckenskap. Det händer rätt ofta: en man anstränger sig, arbetar och räknas som en värdefull medarbetare; man lyssnar på honom och framhåller honom som föredöme; men just i det ögonblick, då han behövs i en konkret angelägenhet, visar det sig plötsligt, att han är uppsvullen och pussig, att där ränner slinkor till honom, att det redan på morgonen luktar brännvin om honom… Era angelägenheter intresserar honom inte, och på samma gång är han förskräckligt upptagen, han skall ständigt träffa någon, han samtalar oredigt och oklart och är er inte till någon hjälp. Och sedan, innan ni hinner klaga, sitter han på alkoholistanstalt eller dårhus, eller också är han föremål för rannsakning. Eller plötsligt gifter han sig — underligt och befängt, och av detta giftermål luktar det påfallande illa av utpressning… Och det återstår bara att säga „Läkare, hela dig själv…“.

Det vore ändå gott att få tag i Pek. Pek var en kärv, ärlig man, och han visste alltid allting. Innan man har blivit färdig med den tekniska kontrollen och kommit ut ur skeppet, är han redan du med basens daghavande kock; han har med full sakkunskap medverkat i lösandet av en tvist emellan chefen för Stigfinnarna och överingenjören, som inte har delat någon trozer; teknikerna har redan till hans ära anordnat en fest; ställföreträdande direktören har lett honom avsides i en vrå och rådgör med honom… Den oskattbare Pek! I denna stad var han född och hade tillbragt en tredjedel av livet.

Jag letade opp en telefonkiosk, ringde opp Nummerbyrån och frågade efter adressen eller numret till Pek Zenaj. De bad mig vänta. I kiosken luktade där som vanligt katt. Det lilla plastbordet var fullklottrat med telefonnummer, ansikten och oanständiga teckningar. Någon hade, tydligen med en kniv, med tryckbokstäver ristat det för mig okända ordet „SLEG“. Jag öppnade dörren på glänt, för att där inte skulle vara så kvavt, och såg, hur en barkypare i vit jacka med oppkavlade ärmar stod och rökte utanför sin lokal på den skuggiga motsatta sidan av gatan. Sedan meddelade man mig, att Pek Zenaj sedan årets början enligt uppgift bodde på adressen Frihetsgatan 31 och hade telefonnummer 11-331. Jag tackade och slog strax detta nummer. En okänd röst meddelade mig, att jag hade ringt fel. Både telefonnumret och adressen var riktiga, men Pek Zenaj bodde inte där, och även om han hade bott där tidigare, var det okänt, när han hade flyttat och var han hade flyttat hän. Jag lade på, gick ut ur kiosken och över till skuggan på andra sidan gatan.

När kyparen fångade min blick, levde han opp och sade redan på avstånd:

„Kom in, kom in!“

„Jag ska inte ha nåt,“ sade jag.

„Är inte det aset med på noterna?“ sade kyparen deltagande. „Kom in då, så får vi språka en stund… Här är trist.“

Jag stannade.

„I morgon bitti,“ sade jag, „klockan tio på universitetet äger där rum en föreläsning om den nyoptimistiska filosofin. Det är den kände filosofidoktorn Opir ifrån huvudstaden, som föreläser.“

Kyparen hörde på mig med girig uppmärksamhet; han till och med upphörde med blossandet.

„Ska det behöva vara så!“ sade han, när jag hade slutat. „Att det har gått så långt! I förrgår så drev de ut flickorna från nattklubben, och nu så håller de alltså föreläsningar. Vi ska minsann ge dom för föreläsningar!“

„Det är på tiden,“ sade jag.

„Hos mig släpper jag inte in dom,“ fortsatte kyparen, som levde opp allt mer. „Jag har en skarp blick. En sån behöver bara visa sig i dörren, så ser jag det redan: en intell. Grabbar, säger jag, där kommer en intell! Och våra grabbar är utmärkta, självaste Dod sitter var kväll efter träningen hos mig. Nå, han reser sig, möter denne intell i dörren, och inte vet jag, vad de snackar om där, men han bara ordnar iväg honom. Det är sant, ibland stryker de omkring i gäng. Nå, för att det inte ska bli nån skandal, så reglar vi dörren då, så att de får knacka. Har jag inte rätt?“

„Låt dom,“ sade jag.

Han tråkade redan ut mig. Det finns en del människor, som tråkar ut en ovanligt fort.

„Vad då, låt dom?“

„Låt dom knacka. Knacka på vilken dörr som helst, alltså.“

Kyparen mönstrade mig vaksamt.

„Vandra vidare,“ sade han plötsligt.

„Men ska vi inte svänga en bägare?“ föreslog jag.

„Stick iväg, stick iväg,“ upprepade han. „Här serverar man inte er.“

Vi tittade på varandra en stund. Därpå brummade han något, gick baklänges och stängde glasdörren efter sig.

„Jag är ingen intell,“ sade jag. „Jag är en fattig turist. En rik turist!“

Han glodde på mig med näsan tryckt emot rutan. Jag gjorde en handrörelse, som om jag stjälpte i mig ett litet glas. Han sade något och drog sig tillbaka in i lokalens djup. Det var tydligt, att han strök omkring på måfå bland de tomma borden. Lokalen hette Leendet. Jag log och gick vidare.

Runt hörnet kom jag ut på en bred huvudgata. Vid trottoarkanten stod där en väldig, täckt lastbil överklistrad med lockande reklamaffischer. Baklämmen var nerfälld, och på den låg liksom på en butiksdisk allehanda föremål oppstaplade: konservburkar, buteljer och leksaker samt högar av cellofanpaketer med underkläder och andra klädesplagg. Två flickor kvittrade något strunt mens de provade blusar. „Gulligt“ pep den ena. Den andra, som vred och vände på en blus än si och än så, svarade: „Snicksnack, den är inte alls gullig“. „Vid halsen är den gullig“. „Snicksnack!“ „Och korset skimrar inte heller… “ Lastbilschauffören, en mager karl i overall och mörka glasögon med kraftiga bågar, satt på trottoarkanten, lutad emot en reklampelare. Hans ögon syntes inte, men av den slappa munnen och den svettiga näsan att döma så sov han. Jag gick fram till disken. Flickorna tystnade och stirrade på mig med halvöppna munnar. De var i sextonårsåldern och hade ögon som källingar — blåa och tomma.

„Snicksnack,“ sade jag med fast stämma. „Den är inte gullig och skimrar inte.“

„Vid halsen, då?“ frågade hon, som höll på att prova.

„Vid halsen är den helt enkelt ett mästerverk.“

„Snicksnack,“ genmälde den andra flickan obeslutsamt.

„Jamen då tar vi och tittar på en annan,“ föreslog den första fridsamt. „Den, där.“

„Den, där, är bättre, den silverfärgade, raffiga.“

Jag fick syn på några böcker. Här var praktfulla böcker. Där var Strogov med illustrationer, sådana jag aldrig hört talas om. Där var Dagdrömmens omvandling med förord av Saragon. Där var en trebandsutgåva av Walter Minz, som även innehöll hans brevväxling. Där var nästan allt av Faulkner, Webers Ny politik, Ignatovas Härlighetens pol, Sjan Sji-kujs outgivna, Fascismens historia i utgåvan Mänsklighetens monument… Där var färska tidskrifter och almanackor, där var Louvren, Eremitaget och Vatikanen i fickformat. Där var allt. „Den är också gullig…“, „Men för raffig!“ „Snicksnack…“ Jag plockade till mig Minz, tryckte två band under armen och slog opp det tredje. Aldrig i livet hade jag sett en fullständig utgåva av Minz. Där var till och med breven ifrån emigranttiden…

„Hur mycket ska jag betala?“ ropade jag.

Flickorna stirrade igen. Chauffören bet sig i läpparna och satte sig rätt opp.

„Vasa?“ frågade han något hest.

„Vem är det, som är chef här?“ undrade jag.

Han reste sig opp och kom emot mig.

„Vad önskar ni?“

„Jag vill ha detta samlingsverket utav Minz. Vad kostar det?“

Flickorna fnissade till. Han glodde tigande på mig; sedan tog han glasögonen av sig.

„Är ni utlänning?“

„Ja, jag är turist.“

„Detta är den fullständiga utgåvan av Minz samlade verk.“

„Ja, jag ser det,“ sade jag. „Jag blev alldeles yr, när jag fick syn på den.“

„Jag med,“ sade han. „När jag fick se, vad ni ville ha.“

„Han är ju turist,“ pep en av flickorna. „Han fattar inte.“

„Detta är alltså gratis alltihop,“ sade chauffören. „Den personliga fonden. För tryggande av personliga behov.“

Jag betraktade hyllan med böckerna.

„Har ni sett Dagdrömmens omvandling?“ frågade chauffören.

„Ja, tack, men jag har den redan.“

„Jag ska inte fråga om Strogov. Men Fascismens historia?“

„En förträfflig utgåva.“

Flickorna fnissade till igen. Chauffören rullade med ögonen.

„S-stick, snorungar!“ gläfste han.

Flickorna skyggade. Sedan plockade den ena med en tjuvaktig rörelse till sig några paketer med blusar; de sprang över till andra sidan gatan, där de ställde sig och glodde på oss.

„R-r-raffig!“ sade chauffören. Det ryckte i hans tunna läppar. „Man borde slå igen butiken. Var bor ni?“

„På Andra Förstadsgatan.“

„Jaså, mitt i självaste träsket… Kom med, så forslar jag hem allt till er. Jag har Stjedrins samlade verk i lastbilen; honom skyltar jag inte ens med, hela klassikerbiblioteket, hela Gyllene biblioteket, hela Det filosofiska tänkandets skattkammare…“

„Inbegripet doktor Opir?“

„Hundtarmar,“ sade chauffören. „Vällustig drägg. Amöba. Men känner ni till Slij?“

„Föga,“ sade jag. „Jag tycker inte om honom. Nyindividualism, som doktor Opir skulle säga.“

„Doktor Opir är ett stinkdjur,“ sade chauffören. „Men Slij, det är en riktig människa. Javisst är det individualism. Men han säger åtminstone det, han tänker, och gör det, han säger… Jag ska skaffa er Slij… Hör ni, har ni sett den, där? Och denna, här?“

Han armbågade omkring ibland böckerna. Han strök dem ömt, bläddrade i dem, och i hans ansikte avbildades rörelse.

„Och denna, här?“ sade han. „Och där är en av Cervantes, nå?“

Fram till oss kom där en inte längre ung men välväxt kvinna; hon rotade bland konservburkarna och utbrast grälsjukt:

„Har ni fortfarande ingen dansk pickles?… Jag har ju bett er om det!“

„Dra åt helvete,“ sade chauffören förstrött.

Kvinnan stelnade. Långsamt steg där en rodnad i hennes ansikte.

„Hur understår ni er?“ fräste hon.

Chauffören betraktade henne med mörk blick.

„Hörde ni, vad jag sa? Stick iväg härifrån!“

„Att ni bara vågar!…“ sade kvinnan. „Vad har ni för nummer?“

„Mitt nummer är nittitre,“ sade chauffören. „Nittitre, uppfattat? Och jag skiter i er allihop! Fattar ni det? Har ni fler frågor?“

„Vilka slyngelfasoner!“ sade kvinnan värdigt.

Hon tog två burkar konserverade läckerheter, sökte med blicken över disken och slet omsorgsfullt av omslaget på tidskriften Rymdmannen.

„Jag ska komma ihåg er, nummer nittitre! ni kan inte bete er som förr i världen.“

Hon slog in burkarna i omslaget.

„Vi ses på tingshuset…“

Jag grep chauffören hårt i armbågen. De stenhårda musklerna under mina fingrar mjuknade.

„Drummel,“ sade damen högdraget och avlägsnade sig.

Med stolt högburet och vackert huvud, på vilket håret var ordnat i en hög, cylindrisk frisyr, gick hon trottoaren fram. På hörnet stannade hon, tog hål för en av burkarna och fiskade med eleganta fingrar opp några ljusröda skivor, som hon omsorgsfullt förtärde. Jag släppte chaufförens arm.

„De borde skjutas,“ sade han plötsligt. „Strypa dom skulle man, i stället för att köra ut böcker till dom.“

Han vände sig om emot mig. Han såg trött ut i ögonen.

„Då kör jag hem böckerna till er?“

„Nej, nej,“ sade jag. „Var ska jag göra av allt detta?“

„Dra iväg då,“ sade chauffören. „Tog du Minz? Gå då och vira in dom i dina skitta kalsonger.“

Han klättrade opp i förarhytten. Något knakade till, och baklämmen började höja sig. Det hördes, hur allt brakade och rullade omkring inuti flakskåpet. Ut på stenläggningen föll där några böcker, några glansiga paketer, askar och konservburkar. Backlämmen var ännu inte stängd, när chauffören smällde igen dörren, och lastbilen drog iväg ifrån platsen.

Flickorna var redan försvunna. Jag stod ensam på den tomma gatan med Minz-banden i händerna och iakttog, hur en vindpust lättjefullt bläddrade i Fascismens historia, som låg intill mina fötter. Sedan dök där opp några pojkar i randiga kortbyxor vid hörnet. Med händerna i fickorna gick de tigande förbi mig. En av dem tog ett språng ut på körbanan och sparkade till en burk ananaskompott med blank, vacker etikett, som om den hade varit en fotboll.