Tidsålderns rovgiriga ting

Tredje kapitlet

Hotell Olympic hade femton våningar i rött och svart. Halva torget framför upptogs av parkerade bilar; mitt på torget höjde där sig ur en liten blomsterplantering ett monument, som föreställde en man med stolt högburet huvud. Jag slog en lov runt statyn och upptäckte, att mannen var mig bekant. Förvirrad stannade jag opp och synade honom närmare. Utan tvivel: i en löjlig, gammalmodig kostym och med handen stödd på en obegriplig apparat, som jag hade tagit för en fortsättning på den abstrakta sockeln, var det Vladimir Sergejevitj Jurkovskij, som stod på torget framför hotell Olympic med föraktfullt ihopknipna ögon riktade mot oändligheten. På sockeln stod med gyllene bokstäver inskriften

Vladimir Jurkovskij, 5 december, Vågens år.

Jag trodde det inte, ty detta var fullkomligt omöjligt. Över sådana som Jurkovskij brukade man inte resa några minnesmärken. Medan de levde tilldelade man dem mer eller mindre ansvarsfulla befattningar, man hedrade dem vid jubileer, och de valdes till akademiledamöter. De tilldelades ordnar och erhöll internationella priser. Och när de dog — eller omkom — skrev man böcker om dem, citerade dem och åberopade sig på deras arbeten; men ju längre tiden gick, desto mer sällan inträffade detta, och slutligen glömde man bort dem. De försvann ur hågkomst och blev kvar enbart i böcker. Vladimir Sergejevitj hade varit vetenskapsgeneral och en underbar människa. Men det går inte an att resa minnesmärken över alla generaler och alla underbara människor, i synnerhet inte i länder, de aldrig hade haft att göra med direkt, och i städer, de på sin höjd hade rest igenom, om de alls hade varit där… Och detta Vågens år hade Jurkovskij inte ens varit general. I mars hade han tillsammans med Dauge slutfört utforskningen av den Amorfa Fläcken på Uranus, en bombsond hade exploderat i vårt vattentäta arbetsrum, och alla hade blivit träffade; när vi hade återvänt till planeten i september, hade Jurkovskij varit översållad med syrenfärgade utslag; han hade varit ilsken och sagt, att nu skulle han få sig sitt lystmäte på simning och solbad; sedan skulle han ta itu med projektet på en ny bombsond, för den gamla hade varit skräp… Jag såg mig om emot hotellet. Det återstod mig endast att dra slutsatsen, att stadens liv stod i en hemlighetsfull och särdeles stark förbindelse med den Amorfa Fläcken på Uranus. Eller hade stått… Jurkovskij log högdraget. Skulpturen var på det hela taget välgjord, men jag förstod inte, vad det var, Jurkovskij stödde sig på. Någon bombsond liknade denna apparat då inte…

Någonting väste till invid örat. Jag vred på huvudet och steg ofrivilligt till sidan. Vid sidan om mig stod där en lång, mager karl och glodde slött på sockeln; ifrån halsen till fötterna var han täckt av något slags grå dräkt, och på huvudet bar han en klumpig, kubformig hjälm. En glasskiva med små hål i täckte mannens ansikte. Ur hålen strömmade där i takt med andningen pelare av rök. Det utmärglade ansiktet bak glasplattan dröp av svett, och ideligen ryckte det i kinderna. Först tog jag honom för en främling, sedan tänkte jag, att det var en kurgäst, som hade föreskrivits särskilda behandlingar; först därpå gick det opp för mig, att det var en konstifik.

„Förlåt,“ sade jag. „Kan ni tala om för mig, vad detta är för en staty?“

Det våta ansiktet förvreds alldeles.

„Vasa?“ kom det dovt ur hjälmen.

Jag böjde mig framåt.

„Jag frågade: vad är detta för staty?“

Mannen glodde åter på sockeln. Röken flödade tätare ur de små hålen. Där avgavs på nytt ett kraftigt väsande.

„Vladimir Jurkovskij,“ läste han opp. „Femte december, Vågens år… Aha… december… Nå… Då är det nån tysk…“

„Men vem är det, som har upprest detta minnesmärke?“

„Det vet jag inte,“ sade mannen. „Det står där ingenting om. Varför vill ni veta det?“

„Det är en av mina bekanta,“ förklarade jag.

„Vad frågar ni då mig för? Fråga honom själv!“

„Han är död.“

„Jaså… Då kanske han är begraven här?“

„Nej,“ sade jag. „Han är begraven långt härifrån.“

„Var är han begraven?“

„Långt borta!… Men vad är det för en pryl, han stöttar sig på?“

„Hur så, pryl? Det är en erul.“

„En vadå?“

„En erul, säger jag ju! En elektronisk rulett.“

Jag spärrade opp ögonen.

„Vad gör ruletten här?“

„Var?“

„Här, på statyn.“

„Det vet jag inte,“ sade mannen och tänkte efter. „Kanske är det er vän, som har uppfunnit den?“

„Knappast,“ sade jag. „Han arbetade inom ett annat område.“

„Vilket då?“

„Han var planetolog och rymdman.“

„Jaså… Nå, om det är han, som har uppfunnit den, så var han duktig. Det är en nyttig sak. Det måste man lägga på minnet: Jurkovskij, Vladimir. En tysk med gott huvud…“

„Han har knappast uppfunnit den,“ sade jag. „Jag säger ju, att han var rymdman.“

Mannen glodde på mig.

„Men om det inte är han, som har uppfunnit den, varför står han då där med den?“

„Det var ju det, det var fråga om,“ sade jag. „Jag undrar själv.“

„Du bara ljuger,“ sade mannen oförmodat. „Du ljuger och vet inte själv, varför du ljuger. Så tidigt på morgonen, och redan full… Din alkoholist!“

Han vände sig om och avlägsnade sig, hasande de motbjudande fötterna efter sig och ljudligt väsande.

Jag ryckte på axlarna, blickade en sista gång emot Vladimir Sergejevitj och begav mig över torget, vilket var rymligt som ett flygfält, till hotellet.

Den väldige vaktmästaren slet opp dörren framför mig och sade med hög röst: „Välkommen!“ Jag stannade till.

„Skulle ni kanske kunna säga mig,“ sade jag, „vad det är för staty där?“

Dörrvakten såg över huvudet på mig ut på torget. I hans ansikte avbildades förvirring.

„Står det inte där?“

„Jo,“ sade jag, „det gör det. Men vem har rest detta minnesmärke? Och varför?“

Dörrvakten trampade vatten.

„Jag ber om ursäkt,“ sade han skuldmedvetet. „Den frågan kan jag inte på nåt sätt svara på. Han har stått här länge, men det har inte jag… Jag är rädd för att vilseleda er. Portieren kan kanske…“

Jag suckade.

„Nå, det är bra så… bry er inte om det. Var är här nån telefon?“

„Till höger, varsågod,“ sade dörrvakten litet gladare.

Portieren skulle till att skynda emot mig, men jag skakade på huvudet, tog luren och slog numret till Riemaier. Denna gång visade det sig vara upptaget. Jag begav mig till hissen och åkte opp till nionde våningen.

Klumpig och med ovanligt pussigt ansikte kom Riemaier mig till mötes iklädd en morgonrock, varunder byxorna och skorna stack fram. I rummet osade det av inpyrd tobaksrök; askfatet på bordet var fullt med fimpar. Överhuvud var det oordning, som härskade i rummet. En fåtölj var omkullvält, på soffan låg där någon hopskrynklad persedel slängd, tydligen en damblus, under fönsterbrädet och under bordet blänkte batterier av tomma buteljer.

„Vad kan jag stå till tjänst med?“ undrade Riemaier ovänligt med blicken riktad emot min haka.

Han hade uppenbarligen just kommit ur badkaret; det tunna, ljusa håret på hans långa skalle var vått.

Jag räckte honom tigande mitt kort. Riemaier läste uppmärksamt igenom det, stack det långsamt i morgonrockens ficka och sade, mens han som förut såg på min haka:

„Sätt er.“

Jag satte mig.

„Ni kommer mycket olägligt,“ sade han. „Jag är djävligt upptagen och har inte en enda minut till övers.“

„Jag har ringt er några gånger idag,“ sade jag.

„Jag är precis hemkommen… Vad heter ni?“

„Ivan.“

„Och efternamnet?“

„Zjilin.“

„Ser ni, Zjilin… Kort sagt, jag måste klä på mig med det samma och gå ut igen…“

Han tystnade och gned med handflatan de slappa kinderna.

„Ja, egentligen har jag inte mer att säga… Förresten, om ni vill, kan ni sitta här och vänta på mig. Kommer jag inte tillbaka inom en timme, kan ni gå och så komma igen i morgon klockan tolv. Ja, lämna mig er adress och ert telefonnummer, skriv bara här direkt på bordet…“

Han kastade av sig morgonrocken och gick med den släpande efter sig på golvet ut i det angränsande rummet.

„Och se på stan under tiden. Den vämjeliga hålan… Men den måste man i alla fall ägna sig åt. Mig ger den redan kväljningar…“

Han kom tillbaka och knöt slipsen. Hans händer skälvde, ansiktshuden var förvissnad och grå. Jag kände plötsligt, att jag inte litade på honom; det var obehagligt att betrakta honom; det var som att se på en vanvårdad sjukling.

„Ni ser inte frisk ut,“ sade jag. „Ni har förändrats mycket.“

Riemaier såg mig för första gången i ögonen.

„Hur vet ni, hurdan jag var tidigare?“

„Jag har sett er hos Marija… ni röker för mycket, Riemaier, och tobaken är fullbemängd med skit nuförtiden.“

„Tobak, snick snack,“ sade han med oförmodad irritation. „Här är allt bemängt med skit… Men överhuvudtaget har ni rätt, säkerligen, jag måste lägga bort det.“

Han drog långsamt på sig kavajen.

„Jag måste sluta…“ upprepade han. „Och jag skulle inte alls ha börjat.“

„Hur går det med arbetet?“

„Värre har det varit. Ett sällsynt fängslande arbete.“

Han smålog på något obehagligt sätt.

„Nå, jag ska bege mig åstad. Man väntar mig, och jag är sen. Som vi sa, antingen om en timme eller i morgon klockan tolv.“

Han nickade och gick ut.

Jag skrev min adress och mitt telefonnummer på telefonbordet; jag råkade sparka till en samling flaskor och tänkte, att arbetet nog skulle bli riktigt fängslande. Jag ringde receptionisten och beställde en städerska till rummet. En mycket artig röst svarade, att rumsgästen eftertryckligen förbjudit betjäningen att visa sig i rummet i hans frånvaro och nyss upprepat detta förbud, då han lämnade hotellet. „Aha,“ sade jag och lade på luren. Jag tyckte inte alltför mycket om detta. Jag har själv aldrig utdelat några sådana befallningar och har aldrig dolt någonting för någon, inte ens anteckningsboken. Det är dumt att dra till sig uppmärksamhet i onödan, det är bättre att dricka litet mindre. Jag reste den omkullvälta fåtöljen opp, satte mig ner och beredde mig på att vänta; jag ansträngde mig att hålla tillbaka en känsla av missnöje och missräkning.

Väntan varade inte länge. Efter cirka fem minuter öppnades dörren, och ett snyggt kvinnoansikte stack in.

„Hallå!“ yttrade ansiktet med något sträv stämma. „Är Riemaier hemma?“

„Riemaier är inte här,“ sade jag. „Men kom in i alla fall.“

Hon betraktade mig tveksamt. Tydligen hade hon inte tänkt sig att komma in, bara titta förbi i förbigående.

„Kom in, kom in,“ sade jag. „Annars blir det tråkigt för mig i ensamheten.“

Hon kom fram med lätt dansande gång, satte händerna i sidorna och ställde sig framför mig. Hon hade kort uppnäsa och rufsig pojkfrisyr. Håret var rödblont, kortbyxorna klarröda och utanpåblusen äggul. En färgglad kvinna. Rätt tilltalande. Hon var omkring tjugofem.

„Väntar ni?“ frågade hon.

Hennes ögon glänste; det luktade vin, tobak och parfym om henne.

„Ja, jag sitter här och väntar,“ sade jag. „Var så god och sitt, så väntar vi tillsammans.“

Hon slängde sig på duschatellen mittemot mig och lade opp benen på telefonbordet.

„Släng över en cigg till en arbetande människa,“ sade hon. „Jag har inte rökt på fem timmar.“

„Jag är inte rökare… Ska jag ringa och beställa några?“

„Herregud, en sån torris… Låt bli telefonen, annars kommer bara kärringen igen… Leta igenom askfatet efter en lång fimp!“

I askfatet var där fullt med långa fimpar.

„Där är läppstift på allihop,“ sade jag.

„Ge mig en, ge mig en, det är mitt läppstift. Vad heter ni?“

„Ivan.“

Hon klickade med tändaren och drog fyr på en av fimparna.

„Och jag heter Ilina. Är ni också utlänning? Alla ni utlänningar brer liksom ut er. Vad gör ni här?“

„Jag väntar på Riemaier.“

„Månn det. Vad har fört er till oss? Har ni rymt ifrån frun?“

„Jag är inte gift,“ sade jag blygt. „Jag är hitkommen för att skriva en bok.“

„En bok? Såna bekantskaper han har, Riemaier… En bok har han kommit hit för att skriva. Om impotenta idrottsmäns problem med sexlivet. Hur står det till med era sexproblem?“

„Det är inget problem för mig,“ sade jag blygsamt. „Och för er?“

Hon släppte ner benen ifrån bordet.

„Åh, nej… Sakta i backarna. Här är ni inte i Paris. Trimma först kalufsen, där sitter han som en lurvig luspulare… “

„Som en vad?“

Jag var mycket tålmodig, ty där återstod ännu fyrtiofem minuter att vänta.

„Som en luspulare. Ser du, det drar omkring såna…“

Hon började göra svävande handrörelser vid öronen.

„Det vet jag inte,“ sade jag. „Jag har inte varit här så länge. Jag vet ingenting än. Berätta, det var intressant.“

„Nå, knappast, bara inte jag. Vi snackar inte. Vår grej är enkel — ta fram, plocka undan, visa tänderna och tig. En yrkeshemlighet. Har ni hört talas om ett sånt vilddjur?“

„Det har jag hört,“ sade jag. Men vad menas med vi? Läkare?“

Av någon anledning förekom detta henne mycket lustigt.

„Läkare! Det skulle väl vara det…“ skrattade hon. „Du är visst en skärpt kille med rapp tunga… Vi har en sån på Kontoret också. När han säger nåt, ligger alla dubbla. När vi betjänar fiskare, sätter dom honom i arbete, fiskare älskar skoj.“

„Men vem tycker inte om det?“ sade jag.

„Där tar du fel. Intellarna, till exempel, körde iväg honom. „Skaffa undan honom“, säger dom, „den narren“… Eller som nu, med dom havande tölparna… “

„Vilka?“

„Torrisarna. Hörru du, du begriper ju ingenting, ser jag. Var kommer du ifrån?“

„Ifrån Wien,“ sade jag.

„Jaså? Har ni inga torrisar i Wien?“

„Ni kan inte föreställa er, vad allt där bara inte finns i Wien.“

„Det kanske inte finns några irreguljära församlingar heller hos er?“

„Nej, det har vi inte,“ sade jag. „Hos oss är alla församlingar reguljära. Som busslinjer.“

Det roade henne.

„Det kanske inte finns några servitriser heller hos er?“

„Servitriser har vi. Och det kan också vara utomordentliga exemplar. Så ni är servitris?“

Hon for plötsligt opp.

„Nä-ä, så går det verkligen inte an!“ utropade hon. „Nu har jag fått nog av torrisar för idag. Nu ska du allt få vara så snäll och dricka brorsskål med mig, du…“

Hon tog sig för att välta omkull flaskorna nedanför fönstret.

„Såna as, alla är tomma… Du kanske inte dricker heller? Aha, där var lite vermut… Ska du ha vermut? Eller ska vi beställa whisky?“

„Vi börjar med vermut,“ sade jag.

Hon ställde flaskan på bordet med en smäll och tog två glas ifrån fönsterbrädet.

„Dom behöver diskas, du får allt tåla dig lite du, dom är alldeles ingrodda…“

Hon begav sig till badrummet och började tala därifrån:

„Om det nu skulle visa sig, att du inte dricker, vet jag inte, vad jag ska ta mig till med dig… Sicken röra han har här i badrummet, det tycker jag om! Bor du också här?“

„Nä, i stan,“ svarade jag. „På Andra Förstadsgatan.“

Hon återvände med glasen.

„Med vatten eller oblandat?“

„Helst oblandat.“

„Alla utlänningar dricker oblandat. Men här dricker vi av nån anledning med vatten.“

Hon satte sig hos mig på armstödet och lade armen om mina axlar. Det luktade friskt av sprit om henne.

„Då säger vi du, alltså. Skål för det!“

Vi drack ur och kysstes. Utan något som helst välbehag. Hennes läppar visade sig vara kraftigt målade, ögonlocken var tunga av sömnlöshet och trötthet. Hon ställde ifrån sig glaset, letade i askfatet opp en fimpe till och återvände till duschatellen.

„Var blir nu Riemaier av?“ sade hon. „Hur länge ska man behöva vänta? Har du känt honom länge?“

„Nej, inte särskilt.“

„Han är allt en lurk,“ sade hon med oväntad ilska. „Allt har han snokat upp och nu håller han sig undan. Han öppnar inte, det kräket, och han går inte att få tag i på telefon. Hörru du, är han inte en snok?“

„Hur så, snok?“

„Åh, sånt pack finns det gott om… Från Nykterhetslogen, moralister… Kännare och Finsmakare är också en skön samling knölar…“

„Nej. Riemaier är en ordentlig människa,“ sade jag med viss ansträngning.

„Ordentlig… Ordentliga är ni alla. Till en början. Riemaier var ordentlig han med, som han låtsades vara godmodig och munter… Och nu så har han en uppsyn som en krokodil!“

„Stackare,“ sade jag. „Han har väl kommit att tänka på sin familj och blivit skamsen.“

„Han har välan ingen familj. Och överhuvudtaget, åt helvete med honom! Ska jag slå upp mer åt dig?“

Vi drack opp igen. Hon lade sig ner och slog armarna bak huvudet. Sedan sade hon:

„Du ska inte bli nerslagen. Skit i det. Vin har vi gott om, vi ska dansa, vi ska gå på Fråssan… I morrn är det fotboll, vi satsar på Tjurarna…“

„Jag är heller inte nerslagen. Låt gå för Tjurarna.“

„Åh, Tjurarna! Såna grabbar! Jag skulle kunna titta på dom hela livet… Armar som järn, trycker man sig mot en, är det som att trycka sig mot ett träd, på hedersord…“

Det knackade på dörren.

„Kom in!“ gastade Ilina.

In i rummet kom där en lång, benig man, som strax stannade till; han var medelålders med ljus, borstig mustasch och ljusa, utstående ögon.

„Ursäkta,“ sade han. „Jag skulle vilja träffa Riemaier.“

„Här vill alla träffa Riemaier,“ sade Ilina. „Sätt er, så väntar vi tillsammans.“

Den okände böjde på huvudet, satte sig vid bordet och lade det ena benet över det andra.

Troligen var det inte första gången, han var där. Han tittade sig inte omkring åt sidorna utan stirrade rätt in i väggen framför sig. Förresten var han kanske inte nyfiken. I vilket fall som helst var det tydligt, att han varken brydde sig om Ilina eller mig. Mig föreföll detta tillgjort; enligt min mening borde ett sådant par som jag och Ilina väcka nyfikenhet hos vilken som helst normal människa. Ilina stödde sig på armbågen och började oavvänt granska den obekante.

„Jag har redan sett er nånstans,“ tillkännagav hon.

„Verkligen?“ sade den okände kallt.

„Vad heter ni?“

„Oscar. Jag är en vän till Riemaier.“

„Så bra,“ sade Ilina.

Den okändes likgiltighet retade henne uppenbarligen, men än så länge kunde hon hålla sig.

„Han är också vän med Riemaier,“ hon pekade på mig. „Är ni bekanta?“

„Nej,“ sade jag. „Men detta är en väninna till Riemaier. Hon heter Ilina, och vi har just druckit brorsskål.“

Oscar glodde rätt likgiltigt på Ilina och böjde artigt på huvudet. Ilina tog flaskan utan att ta ögonen ifrån honom.

„Här är lite kvar,“ sade hon. „Vill ni ha nåt att dricka, Oscar?“

„Nej tack,“ svarade Oscar kallt.

„Ska vi inte dricka brorsskål!“ sade Ilina. „Känner ni inte för det? Dumt.“

Hon stjälpte opp vin i mitt glas, hällde återstoden i sitt eget och drack strax opp.

„Det hade jag aldrig i livet trott,“ sade hon, „att Riemaier kunde ha vänner, som vägrar supa. Och ändå har jag sett er nånstans!“

Oscar ryckte på axlarna.

„Knappast troligt,“ sade han.

Ilinas blick mörknade.

„En sån lurk,“ meddelade hon mig med hög röst. „Hallå, Oscar, ni är kanske en intell?“

„Nej.“

„Inte det?“ sade Ilina. „Det är klart, ni är en intell. Ni har hängt på Vesslan med den skallige Lace, slagit sönder spegeln, och Modi gav er en örfil…“

Oscars stenansikte rodnade en smula.

„Jag försäkrar er,“ sade han mycket hövligt, „att jag inte är nån intell och aldrig i mitt liv har varit på Vesslan…“

„Vad då, menar ni, att jag ljuger?“ sade Ilina.

Då tog jag för säkerhets skull flaskan ifrån bordet och ställde den under fåtöljen.

„Jag är främling här,“ sade Oscar. „Turist.“

„Är det länge, sen ni ankom hit?“ frågade jag för att göra stämningen litet lättare.

„Nej, det var inte så länge sen,“ svarade Oscar.

Han stirrade som tidigare in i väggen. En man med järnhård självbehärskning.

„Jo!“ sade plötsligt Ilina. „Nu minns jag… Det här har jag blandat ihop alldeles.“

Hon brast i skratt.

„Nån intell är ni förstås inte… ni var ju hos oss på Kontoret i förrgår. Ni är handelsresande, vad? Ni erbjöd våran föreståndare nån skit… Dugon… Dupon…“

„Devon,“ viskade jag. „Det är en sån där repellent, Devon.“

För första gången log Oscar.

„Alldeles riktigt,“ sade han. „Men jag är inte handelsresande, förstås. Jag fullgjorde bara ett uppdrag, jag hade fått av en släkting.“

„Det är en annan sak,“ sade Ilina och for opp. „Det kunde ni ju ha sagt. Ivan, nu måste vi alla dricka brorsskål. Jag ringer… Nej, det är bättre om jag kilar efter det själv. Prata ni under tiden. Jag ska genast…“

Hon rusade ut ur rummet och smällde igen dörren efter sig.

„En munter kvinna,“ sade jag.

„Ja, utomordentligt. Är ni från orten?“

„Nej, jag är också främling… Vilken underlig idé, som har fallit er släkting in!“

„Vad menar ni med det?“

„Vem behöver Devon på en kurort?“

Oscar ryckte på axlarna.

„Svårt för mig att bedöma den saken, jag är inte kemist. Men håll med om, att vi ofta har svårt att förstå våra närmastes handlande, för att inte tala om deras fantasier… Så Devon är… vad var det ni kallade det? Repe… “

„En repellent,“ sade jag.

„Det är alltså nåt för mygg?“

„Inte så mycket för, utan snarare emot.“

„Jag ser, att ni har väl reda på er om detta,“ sade Oscar.

„Det har hänt, att jag har fått lov att använda mig av det.“

„Jaså, på så sätt…“

Vad fan då? tänkte jag. Vad vill han ha sagt med allt detta? Han tittade inte längre in i väggen. Han skådade mig rätt in i ögonen och log. Men var det så, att han hade velat säga något, så hade han redan sagt det. Han reste sig opp.

„Jag vill om möjligt inte vänta längre,“ sade han. „Såvitt jag förstår, vill man här nödga mig att dricka brorsskål. Men jag har inte kommit hit för att supa. Jag har kommit hit för att genomgå en behandling. Vill ni vara vänlig att underrätta Riemaier, att jag ringer honom i morgon kväll. Ni glömmer det väl inte?“

„Nej,“ sade jag. „Det ska jag inte glömma. Om jag säger, att Oscar har varit här, begriper han då, vad det är fråga om?“

„Javisst. Det är mitt riktiga namn.“

Han bugade sig och gick ut med avmätta steg utan att se sig om, rak och på något vis onaturlig. Jag stack fingrarna i askfatet, valde ut en fimpe utan läppstift och drog några halsbloss. Jag tyckte inte om tobaken. Jag släckte fimpen. Jag tyckte heller inte om Oscar. Eller Ilina. Jag tyckte också mycket illa om Riemaier. Jag undersökte flaskorna, men de var samtliga tomma.