Kampen om järntronen

CATELYN

Himlen i öster skiftade i rosa och guld då solen steg upp över Arryndalen. Med händerna stödda på den konstfullt uthuggna stenen i balustraden utanför fönstret såg Catelyn Stark ljuset sprida sig. Nedanför henne förvandlades världen från svart till indigoblå till grön medan gryningen kröp över fält och skogar. Bleka vita dimmor steg upp från Alyssas tårar där spökvattnet störtade över bergsutsprånget för att börja sitt långa fall nedför Jättens lans. Catelyn kunde känna lätta vattenstänk mot ansiktet.

Alyssa Arryn hade sett sin make, sina bröder och alla sina barn mördas men hade ändå aldrig fällt en tår så länge hon levde. Därför hade gudarna påbjudit att hon efter döden inte skulle få någon ro förrän hennes tårar vattnade den svarta jorden i Dalen där männen hon älskat låg begravna. Alyssa hade varit död i sex tusen år nu, och fortfarande hade inte en enda droppe från vattenfallet nått dalgången långt där nere. Catelyn undrade hur stort vattenfall hennes egna tårar skulle bilda om någon hon älskade dog. ”Låt mig få höra resten”, sa hon.

”Kungamördaren håller på att dra samman en här på Casterlyklippan”, svarade ser Rodrik Cassel inifrån rummet bakom henne. ”Er bror skriver att han har skickat ryttare till Casterlyklippan med krav på att lord Tywin ska redogöra för sina avsikter, men han har inte fått något svar. Edmure har befallt lord Vance och lord Piper att vakta passet nedanför Guldtand, och han svär att han inte tänker ge upp en enda meter av ätten Tullys landområden utan att först vattna dem med klanen Lannisters blod.”

Catelyn vände sig bort från soluppgången. Dess skönhet gjorde henne inte lättare till sinnes, och det kändes grymt att en dag kunde randas så vackert och sluta så rysligt som den här hotade att göra. ”Edmure har skickat ut ryttare och svurit eder”, sa hon, ”men Edmure är inte lord av Flodvattnet. Vad säger min far om situationen?”

”Budskapet nämnde inte lord Hoster, ers nåd.” Ser Rodrik slet i polisongerna. De hade vuxit ut vita som snö och borstiga som en törnbuske medan han repade sig efter såren, och han såg nästan ut som vanligt igen.

”Min far skulle inte ha överlämnat Flodvattnets försvar till Edmure om han inte vore allvarligt sjuk”, påpekade hon oroligt. ”Jag borde ha blivit väckt så snart den här fågeln kom.”

”Er syster tyckte det var bättre att låta er sova, talade mäster Colemon om för mig.”

”Jag borde ha blivit väckt”, upprepade hon.

”Livmedikusen berättade också att er syster tänkte tala med er efter tvekampen”, upplyste ser Rodrik.

”Så hon har fortfarande för avsikt att genomföra det här gyckelspelet?” Catelyn gjorde en grimas. ”Dvärgen har spelat på henne som på en säckpipa, och hon är för döv för att höra melodin. Vad som än händer nu på förmiddagen är det hög tid att vi ger oss av härifrån, ser Rodrik, för min plats är på Vinterhed hos mina söner. Om ni är stark nog att rida ska jag be Lysa om eskort till Måsstaden, och där kan vi sedan hyra ett skepp.”

”Ännu ett skepp?” Ser Rodrik fick en grön nyans i ansiktet, men han lyckades ändå låta bli att rysa. ”Som ni befaller, ers nåd.”

Den gamle riddaren väntade utanför dörren medan Catelyn kallade på tjänarna som Lysa gett henne. Om hon talade med systern före duellen kunde hon kanske få henne på andra tankar, tänkte Catelyn medan de klädde henne. Lysa ändrade åsikt allt eftersom humöret skiftade, och det skiftade för varje timme som gick. Den blyga flickan hon känt på Flodvattnet hade vuxit upp till en kvinna som var omväxlande stolt, ängslig, grym, drömmande, obetänksam, skygg, envis, fåfäng — och framför allt ombytlig.

När Lysas avskyvärde fångvaktare kom och talade om för dem att Tyrion Lannister ville bekänna hade Catelyn bönfallit systern att ta emot honom i enrum. Men nej, hon skulle nödvändigt visa upp honom inför halva Arryndalen. Och nu detta…

”Lannister är min fånge”, sa hon till ser Rodrik medan de gick nedför torntrappan och vidare genom Örnnästets kalla vita salar. Catelyn var klädd i en enkel grå ylleklänning med silverbälte till. ”Det måste min syster bli påmind om.”

I dörren till Lysas gemak stötte de ihop med farbrodern som kom utstormande. ”Så ni ska vara med på narrfesten?” fräste ser Brynden. ”Om jag trodde att det skulle tjäna någonting till skulle jag säga åt dig att banka in lite vett i huvudet på din syster, men du skulle bara göra illa handen.”

”Det har tydligen kommit en fågel från Flodvattnet”, började Catelyn, ”ett brev från Edmure…”

”Jag vet, barn.” Den svarta fisken som höll ihop manteln var den enda prydnad Brynden tillät sig. ”Och jag var tvungen att höra det av mäster Colemon. Jag bad din syster om tillstånd att ta tusen garvade män och i all hast rida mot Flodvattnet, och vet du vad hon svarade mig? ’Arryndalen kan inte avvara tusen man, inte ens en, farbror’, sa hon. ’Du är portens riddare och din plats är här.’ ” Ett barns skratt hördes genom den öppna dörren bakom Brynden och han kastade en mörk blick över axeln. ”Jag sa åt henne att hon fick skaffa sig en ny portens riddare, för svartfisk eller ej så är jag fortfarande en Tully. Jag rider mot Flodvattnet i kvällningen.”

Catelyn kunde inte låtsas vara förvånad. ”Ensam? Du vet lika väl som jag att du inte överlever på bergsvägen. Ser Rodrik och jag tänker återvända till Vinterhed. Följ med oss, farbror, så ska jag ge dig tusen man, för Flodvattnet ska inte behöva kämpa ensamt.”

Brynden tänkte efter och nickade sedan kort. ”Då säger vi det. Det blir den långa vägen hem, men chansen är större att jag kommer fram. Jag väntar på dig vid foten av berget.” Han stegade i väg med manteln fladdrande bakom sig.

Catelyn växlade en blick med ser Rodrik, och sedan gick de in genom dörren medan de hörde ljudet av ett barns nervösa fnitter.

Lysas gemak vette mot en liten trädgård, en cirkel av gräs planterad med blå blommor som omgavs av höga, vita torn. De som anlagt trädgården hade tänkt sig att den skulle bli en gudaskog, men Örnnästet vilade på bergets hårda sten, och hur mycket jord som än forslades upp från Dalen kunde de inte få en gudaskog att rota sig här. Så lorderna av Örnnästet hade planterat gräs och ställt ut statyer bland låga, blommande buskar. Det var här de båda kämparna skulle mötas för att lägga sina liv — och Tyrion Lannisters — i gudarnas händer.

Nybadad och klädd i gräddfärgad sammet med ett halsband av safirer och månstenar runt den mjölkvita halsen höll Lysa hov på terrassen, som hade utsikt över den lilla trädgården. Hon var omgiven av sina riddare och vasaller och såväl höga som låga lorder. De flesta av dem hoppades fortfarande få gifta sig med henne och styra Arryndalen vid hennes sida, men av vad Catelyn sett under sitt besök på Örnnästet var det ett fåfängt hopp.

En träplattform hade byggts för att höja upp Roberts stol, och där satt lorden av Örnnästet och fnittrade och klappade i händerna medan en puckelryggig marionettspelare i blåvitrutig narrdräkt fick två riddare i trä att hugga och slå på varandra. Tillbringare med tjock grädde och korgar med björnbär hade ställts fram och gästerna drack sött, apelsindoftande vin ur graverade silverbägare. En narrfest, hade Brynden sagt, och det var inte att undra på.

På andra sidan terrassen skrattade Lysa glatt åt något lustigt som lord Hunter sa och tog ett björnbär från spetsen av ser Lyn Corbrays dolk med munnen. De båda var de friare som stod högst i Lysas gunst, i dag åtminstone, och Catelyn hade svårt att säga vilken av dem som var mest olämplig. Eon Hunter var till och med äldre än Jon Arryn varit, halvt ofärdig till följd av gikt och förbannad med tre grälsjuka söner, den ene girigare än den andre. Ser Lyn var av en annan sort, fast minst lika opassande: lång och stilig och arvtagare till ett gammalt men utfattigt hus. Han var fåfäng, lättsinnig och hetlevrad och, viskades det, fullkomligt ointresserad av kvinnornas intima behag.

Då Lysa fick syn på Catelyn tog hon emot henne med en systerlig kram och en blöt kyss på kinden. ”Är det inte en ljuvlig morgon? Gudarna ler mot oss. Smaka på vinet, söta syster. Lord Hunter var vänlig nog att skicka efter det från sin egen vinkällare.”

”Nej tack, Lysa. Vi måste prata.”

”Efteråt”, lovade systern och började redan vända sig ifrån henne.

”Nu”, sa Catelyn högre än hon tänkt, och flera av männen stirrade på henne. ”Lysa, du kan bara inte gå vidare med den här dårskapen. Levande har dvärgen ett värde, men död är han bara kråkmat, och om hans kämpe skulle vinna…”

”Den risken är obefintlig”, försäkrade lord Hunter och klappade henne på axeln med en hand full av leverfläckar. ”Ser Vardis är en modig krigare och han kommer att göra processen kort med soldenären.”

”Är ni säker på det, ers nåd?” frågade Catelyn kyligt. ”Det undrar jag.” Hon hade sett Bronn slåss på bergsvägen, och det var ingen tillfällighet att han överlevt färden medan många andra män dött, för han rörde sig som en panter och det där fula svärdet verkade vara en del av hans arm.

Lysas friare samlades runt dem som bin kring en blomma. ”Kvinnor förstår sig inte på sådana här saker”, menade ser Morton Waynwood. ”Ser Vardis är riddare, ädla dam, och den här soldenären, den sortens folk är alltid fega innerst inne. De är bra att ha i strid med tusentals gelikar omkring sig, men om man ställer upp dem ensamma rinner modet av dem.”

”Ponera att ni har rätt”, sa Catelyn artigt trots att orden smakade galla i munnen. ”Vad har vi i så fall att vinna på dvärgens död? Tror ni Jaime skulle bry sig ett dyft om att vi gav hans bror en rättegång innan vi kastade ner honom från ett berg?”

”Halshugg karlen”, föreslog ser Lyn Corbray, ”och när kungamördaren får dvärgens huvud blir det en varning för honom.”

Lysa skakade otåligt på sitt midjelånga, kastanjeröda hår. ”Lord Robert vill se honom flyga”, fastslog hon som om det avgjorde saken, ”och dvärgen har bara sig själv att skylla, för det var han som krävde att frågan om hans skuld skulle avgöras genom tvekamp.”

”Det fanns inget ärbart sätt för lady Lysa att förvägra honom den rätten även om hon velat”, mässade lord Hunter omständligt.

Utan att bry sig om dem vände sig Catelyn till systern och påpekade med eftertryck: ”Jag ska be att få påminna dig om att Tyrion Lannister är min fånge.”

”Och jag ska be att få påminna dig om att dvärgen mördade min make!” Hennes röst steg. ”Han förgiftade kungens hand och lämnade min lilla baby faderlös, och nu tänker jag låta honom betala!” Med kjolarna virvlande omkring sig snurrade hon runt på klacken och stegade över terrassen. Ser Lyn och ser Morton och de andra friarna ursäktade sig med kyliga nickar och följde efter henne.

”Tror ni att han gjorde det?” frågade ser Rodrik lågt då de blev ensamma igen. ”Mördade lord Jon, menar jag? Dvärgen förnekar det fortfarande på det bestämdaste.”

”Jag tror att klanen Lannister mördade lord Arryn”, svarade Catelyn, ”men om det var Tyrion eller ser Jaime eller drottningen, eller alla tre tillsammans, det har jag ingen aning om.” Lysa hade pekat ut Cersei i brevet hon skickat till Vinterhed, men nu verkade hon vara övertygad om att Tyrion var mördaren, kanske för att dvärgen var här medan drottningen befann sig i säkerhet bakom Röda slottets murar hundratals fjärdingsväg söderut. Catelyn önskade nästan att hon bränt systerns brev innan hon läste det.

Ser Rodrik slet i polisongerna. ”Gift, tja, det skulle kunna vara dvärgens verk. Eller Cerseis. Det sägs att gift är ett kvinnligt vapen, om ni ursäktar, ers nåd. Men kungamördaren…Jag är inte särskilt förtjust i karlen, men han är inte den typen, för han är alldeles för förtjust i åsynen av blod på sitt gyllene svärd. Var det gift, ers nåd?”

Catelyn rynkade pannan och kände sig lite illa till mods. ”Hur skulle de annars ha kunnat få det att se ut som en naturlig död?” Bakom henne tjöt lord Robert av förtjusning då en av marionettriddarna högg den andre mitt itu och en flod av rött sågspån rann ut på terrassen. Hon kastade en blick på systersonen och suckade. ”Pojken har inte fått någon uppfostran alls, och han kommer aldrig att bli stark nog att styra om han inte tas ifrån sin mor för en tid.”

”Hans far höll med er”, sa en röst bredvid henne. Hon vände sig om och fick syn på mäster Colemon med en bägare vin i handen. ”Han planerade att skicka pojken till Draksten för att fostras där…å, ursäkta, jag lägger mig i saker som inte angår mig.” Adamsäpplet hoppade ängsligt upp och ner under den löst sittande ämbetskedjan. ”Jag är rädd att jag har druckit för mycket av lord Hunters utsökta vin, för tanken på blodsutgjutelse har trasat sönder mina nerver.”

”Ni misstar er, mäster”, avbröt Catelyn. ”Det var Casterlyklippan och inte Draksten, och det planerades först efter handens död och utan min systers medgivande.”

Livmedikusens huvud for upp så häftigt på den löjligt långa halsen att han nästan såg ut som en marionett han också. ”Nej. Jag ber om ursäkt, ers nåd, men det var lord Jon själv som…”

En klocka ringde ljudligt nedanför dem, och både höga lorder och tjänsteflickor slutade upp med vad de höll på med och gick fram till balustraden. Där nere ledde två vakter i himmelsblå mantlar ut Tyrion Lannister. Örnnästets trinde kaplan förde honom fram till statyn som stod mitt i trädgården, en gråtande kvinna som var uthuggen i ådrad vit marmor och förmodligen skulle föreställa Alyssa.

”Den onde lille mannen”, sa lord Robert fnittrande. ”Mor, får jag låta honom flyga? Jag vill se honom flyga.”

”Senare, kära barn”, lovade Lysa.

”Först rättegång”, sa ser Lyn Corbray släpigt, ”sedan avrättning.”

En kort stund senare dök de två kämparna upp från var sin sida av trädgården. Riddaren åtföljdes av två unga väpnare och soldenären av Örnnästets vapenmästare.

Ser Vardis Egen var stålklädd från topp till tå och hade på sig en tung rustning ovanpå ringbrynja och vadderad vapenrock. Stora rondeller med huset Arryns vapen månen och falken i gräddfärgad och blå emalj skyddade armhålorna. Ett förstärkt höftskört i metall täckte honom från midjan till halva låret och runt halsen hade han ett bastant halsharnesk. Falkvingar prydde hjälmen och visiret var format som en spetsig näbb med en smal ögonspringa.

Bronn var så lätt rustad att han nästan såg naken ut bredvid riddaren. Han hade bara på sig en svart oljad pansarskjorta över härdat läder och en rund halvhjälm i stål med nässkydd ovanpå en brynjehuva. Höga läderstövlar med stålskenor utgjorde ett visst skydd för benen och svarta järnplåtar var isydda i fingrarna på handskarna. Ändå noterade Catelyn att soldenären var en hand längre än sin fiende och därför hade större räckvidd och Bronn måste vara minst femton år yngre.

De knäböjde i gräset bredvid den gråtande kvinnan med ansiktena mot varandra och Lannister mellan sig. Kaplanen tog upp en fasettslipad kristallkula ur en mjuk tygpåse vid midjan och höll upp den högt ovanför huvudet så att ljuset bröts och regnbågar dansade över dvärgens ansikte. Med hög och högtidlig halvsjungande röst bad kaplanen gudarna att blicka ner och bära vittnesbörd, att finna sanningen i den här mannens själ och ge honom livet och friheten om han var oskyldig och döden om han var skyldig. Hans röst ekade mot de omgivande tornen.

Då det sista ekot hade dött bort sänkte kaplanen kristallkulan och skyndade sig hastigt därifrån. Tyrion lutade sig fram och viskade något i Bronns öra innan vakterna förde bort honom. Soldenären reste sig skrattande och borstade bort ett grässtrå från knäet.

Robert Arryn, lord av Örnnästet och försvarare av Dalen, skruvade otåligt på sig i sin upphöjda stol. ”När ska de slåss?” frågade han kinkigt.

Ser Vardis hjälptes åter upp på fötter av en av sina väpnare. Den andre räckte honom en triangelformad sköld av tung ek med järnnitar som var över en meter hög, och de spände fast den på hans vänstra underarm. Då Lysas vapenmästare erbjöd Bronn en liknande sköld spottade soldenären och viftade undan den. Tre dagars grov svart skäggstubb täckte hakan och kinderna, men om han inte rakade sig berodde det inte på att han saknade rakkniv; eggen på hans svärd hade en otäck stålglans, och det syntes att klingan brynts i timtal varenda dag tills den var rakbladsvass.

Ser Vardis höll fram sin harneskbehandskade hand och väpnaren lade ett vackert tveeggat långsvärd i den. Klingan var graverad med utsökta silverinläggningar föreställande en himmel med berg bakom; svärdsknappen var formad som ett falkhuvud och parerstången som vingar. ”Jag lät göra det svärdet åt Jon i Kungshamn”, berättade Lysa stolt för sina gäster medan de såg ser Vardis göra ett övningshugg, ”och han bar det alltid då han satt på järntronen i kung Roberts ställe. Är det inte elegant? Jag tyckte det skulle vara passande att vår kämpe hämnades Jon med hans egen klinga.”

Det var ingen tvekan om att klingan med silverinläggningarna var vacker, men i sitt stilla sinne tänkte Catelyn att ser Vardis förmodligen skulle ha känt sig bättre till mods med sitt eget svärd. Ändå sa hon ingenting, för hon var trött på lönlösa diskussioner med systern.

”Se till att de slåss!” ropade lord Robert.

Ser Vardis vände sig mot lorden av Örnnästet och höjde svärdet till hälsning. ”För Örnnästet och Dalen!”

Tyrion Lannister hade blivit placerad på en balkong på andra sidan trädgården flankerad av sina vakter, och det var mot honom Bronn vände sig med en kort hälsning.

”De väntar på din befallning”, sa lady Lysa till sin son.

”Slåss!” skrek pojken och händerna darrade då de grep om armstöden.

Ser Vardis svängde runt och satte upp sin tunga sköld, och Bronn vände sig mot honom. Svärden korsades, en gång, två gånger, ett test. Soldenären backade ett steg och riddaren kom efter med skölden framför sig. Han försökte sig på ett hugg, men Bronn hoppade undan alldeles utom räckhåll, och silverbladet skar genom tomma luften. Bronn cirklade till höger om honom och ser Vardis vände sig om för att följa efter medan han höll skölden mellan dem. Riddaren gick fram mot Bronn och satte försiktigt ner fötterna på den ojämna marken. Soldenären backade med ett svagt leende på läpparna. Ser Vardis gick till attack med ett våldsamt hugg, men Bronn hoppade undan med ett språng över en låg, mossbevuxen sten. Nu cirklade soldenären åt vänster, bort från skölden och mot riddarens oskyddade sida. Ser Vardis försökte hugga mot hans ben men nådde inte. Bronn dansade längre ut åt vänster och ser Vardis vände sig om på stället.

”Mannen är feg”, förkunnade lord Hunter. ”Stanna och slåss, fegis!” Andra röster gav uttryck åt samma uppfattning.

Catelyn kastade en blick på ser Rodrik, och vapenmästaren skakade på huvudet. ”Han vill att ser Vardis ska jaga honom, för den tunga rustningen och skölden skulle trötta ut även den starkaste man.”

Hon hade sett män öva sig i svärdskonst nästan varenda dag i sitt liv och hade varit på minst ett femtiotal torneringar i sina dagar, men det här var annorlunda och livsfarligt dessutom: en dans där minsta felsteg betydde döden. Medan Catelyn Stark satt och tittade dök minnet av en annan duell upp i huvudet lika tydligt som om det varit i går.

De hade mötts på den nedre borggården i Flodvattnet. Då Brandon såg att Petyr bara hade hjälm, bröstharnesk och ringbrynja tog han av sig det mesta av rustningen. Petyr hade bönfallit att få bära hennes färger, men hon hade vägrat. Fadern hade lovat henne till Brandon Stark och därför var det till honom hon gav den ljusblå scarfen som hon broderat med Flodvattnets hoppande forell. Då hon tryckte den i handen på Brandon vädjade hon: ”Han är bara en dum pojke, men jag har älskat honom som en bror, och det skulle smärta mig djupt att se honom dö.” Och hennes trolovade hade betraktat henne med ätten Starks grå ögon och lovat att skona pojken som älskade henne.

Striden var över nästan innan den börjat. Brandon var vuxen och han hade drivit Lillfinger framför sig över hela borggården och nedför vattentrappan medan han lät slagen hagla över honom tills pojken vacklade och blödde från dussintalet sår. ”Ge dig!” ropade han mer än en gång, men Petyr skakade bara på huvudet och fortsatte bistert att slåss. Då vattnet slog mot anklarna på dem gjorde Brandon slut på det hela med ett brutalt hugg som skar igenom Petyrs ringbrynja och läder och in i det mjuka hullet nedanför revbenen, och så djupt att Catelyn var övertygad om att såret måste vara dödligt. När han föll tittade han på henne och mumlade ”Cat” medan det klarröda blodet strömmade ut mellan ringarna i brynjan. Catelyn trodde att hon glömt det.

Det var sista gången hon såg Petyr…fram till den dagen hon fördes till honom i Kungshamn.

Det gick fjorton dagar innan Lillfinger var stark nog att lämna Flodvattnet, men fadern förbjöd henne att besöka honom i tornet där han låg till sängs. Lysa hjälpte deras livmedikus att sköta om honom; hon hade varit mjukare och blygare på den tiden. Edmure hade också hälsat på honom, men Petyr hade skickat bort honom, för brodern hade varit Brandons väpnare vid duellen, och det kunde Lillfinger inte förlåta. Så snart Petyr Baelish var stark nog att flyttas skickade lord Hoster Tully i väg honom i en täckt bärstol för att han skulle fortsätta konvalescensen på Fingrarna på den vindpinade och klippiga landtunga där han var född.

Klangen av stål mot stål fick Catelyn att med ett ryck återkomma till nuet. Ser Vardis attackerade Bronn med sköld och svärd, och soldenären backade medan han parerade varje hugg och vigt klev över stenar och rötter utan att någonsin släppa sin fiende med blicken. Han var snabbare, såg Catelyn, och riddarens silversvärd snuddade aldrig ens vid honom medan Bronns fula grå klinga gjorde ett jack i ser Vardis axelstycke.

Den snabba svärdsduellen slutade lika snabbt som den börjat då Bronn tog ett steg åt sidan och gled bakom statyn av den gråtande kvinnan. Ser Vardis gjorde ett utfall mot stället där han stått och slog en flisa ur den ljusa marmorn i Alyssas lår.

”De kämpar inte ordentligt, mor”, klagade lorden av Örnnästet. ”Jag vill att de ska slåss.”

”Det kommer de att göra, raring”, sa modern tröstande, ”för soldenären kan inte springa hela dagen.”

En del av lorderna på Lysas terrass skämtade och skrattade medan de fyllde på sina vinbägare, men på andra sidan trädgården följde Tyrion Lannister kämparnas svärdsdans med sina olikfärgade ögon som om inget annat i hela världen existerade.

Bronn kom snabbt fram bakom statyn, rörde sig mot vänster och riktade ett tvåhandsslag mot riddarens oskyddade högra sida. Ser Vardis parerade men så klumpigt att soldenärens klinga högg mot hans huvud. Det hördes en klang av metall och det spröda ljudet då en falkvinge gick av. Ser Vardis tog ett kort steg bakåt för att ta spjärn och höjde skölden, och ekflisorna yrde då Bronns svärd hackade i träskölden. Soldenären flyttade sig åt vänster igen, bort från skölden, och slog till ser Vardis tvärs över magen, och den rakbladsvassa eggen på klingan gjorde ett djupt jack i riddarens rustning.

Ser Vardis stödde sig på den bakre foten och utdelade ett våldsamt hugg med silversvärdet, men Bronn slog det åt sidan och dansade undan. Riddaren brakade in i den gråtande kvinnan så att hon gungade till på sin sockel. Vacklande tog han ett steg tillbaka och huvudet vreds hit och dit medan han letade efter sin fiende, för ögonspringan på hjälmen begränsade hans synfält.

”Bakom er, ser Vardis!” skrek lord Hunter, men för sent. Bronn höjde svärdet med bägge händerna och träffade ser Vardis på svärdsarmens armbåge. Den tunna metallen som skyddade leden brast och riddaren grymtade, vände sig om och höjde vapnet. Den här gången stod Bronn kvar och svärden korsades medan deras stålsång fyllde trädgården och ekade mot Örnnästets vita pelare.

”Ser Vardis är skadad”, sa ser Rodrik med allvarlig röst.

Det behövde han inte tala om för Catelyn, för hon såg den klarröda rännilen av blod som rann längs riddarens underarm från armbågen, och varje parering var lite långsammare och lite lägre än den föregående. Ser Vardis vände sidan mot fienden och försökte parera med skölden i stället, men snabb som en katt gled Bronn runt honom. Soldenären tycktes bli starkare och hans hugg lämnade märken nu, djupa, blanka jack som glänste överallt på riddarens rustning: på det högra låret, på det näbbformade visiret, flera korsande jack på bröstharnesket och ett långt på framsidan av halsharnesket. Rondellen med månen och falken som skyddade den högra armhålan var avhuggen och hängde i sin rem, och de kunde höra riddarens mödosamma andetag genom lufthålen i visiret.

Trots att Dalens riddare och lorder var så förblindade av högmod kunde de se vad som hände framför ögonen på dem. Men det kunde inte hennes syster. ”Nu räcker det, ser Vardis!” ropade lady Lysa ner till honom. ”Gör slut på honom, för min baby börjar bli trött.”

Och man kunde inte säga annat om ser Vardis Egen än att han tjänade sin härskarinna in i det sista. I ena ögonblicket vacklade han bakåt till hälften hopkrupen bakom sin sönderhackade sköld och i nästa gick han till anfall. Det plötsliga utfallet överrumplade Bronn, och ser Vardis brakade fram mot honom och drämde skölden i soldenärens ansikte. Bronn tappade nästan, nästan, fotfästet, han raglade bakåt, snavade på en sten och tog tag i den gråtande kvinnan för att hålla balansen. Ser Vardis slängde ifrån sig skölden, kastade sig efter honom och använde båda händerna för att höja svärdet. Högerarmen var blodig från armbågen till fingrarna nu, men ändå skulle hans sista desperata hugg ha kluvit Bronn från hals till navel, om soldenären hade stått kvar.

Men Bronn hoppade bakåt, och Jon Arryns vackra graverade silversvärd träffade den gråtande kvinnans marmorarmbåge och gick av en tredjedel upp på klingan. Bronn satte axeln mot statyns rygg och den förvittrade statyn av Alyssa Arryn vacklade till och föll omkull med ett högt brak med ser Vardis Egen under.

Bronn var över honom som en blixt och sparkade bort vad som fanns kvar av den trasiga rondellen för att blottlägga den svaga punkten mellan arm och bröstharnesk. Ser Vardis låg på sidan, fastklämd under den gråtande kvinnans krossade överkropp. Catelyn hörde riddaren stöna då soldenären höjde svärdet med bägge händerna och med all sin styrka körde in det genom revbenen under riddarens arm. Ser Vardis Egen skälvde till och blev liggande stilla.

Tystnaden hängde tung över Örnnästet. Bronn slet av sig halvhjälmen och lät den falla i gräset. Läppen var sprucken och blodig där kanten på skölden träffat honom och det kolsvarta håret var genomsvettigt. Han spottade ut en trasig tand.

”Är det över, mor?” frågade lorden av Örnnästet.

Nej, ville Catelyn säga till honom, det här är bara början.

”Ja”, svarade Lysa dystert och rösten var lika kall och död som kaptenen för hennes slottsvakt.

”Får jag låta den lille mannen flyga nu?”

På andra sidan trädgården kom Tyrion Lannister på benen. ”Inte den här lille mannen”, förkunnade han, ”för den här lille mannen ska åka ner med rovorna, förstår du.”

”Ni förutsätter…”

”Jag förutsätter att huset Arryn minns sina egna ord”, avbröt dvärgen. ”Hög som äran.”

”Du lovade att jag skulle få se honom flyga”, skrek lorden av Örnnästet till modern och började skaka.

Lady Lysa var illröd i ansiktet av raseri. ”Gudarna har förklarat honom oskyldig, barn, och vi har inget annat val än att befria honom.” Hon höjde rösten. ”Vakter, för lord Lannister och hans hantlangare ur min åsyn. Eskortera dem till Blodsporten och släpp dem fria. Se till att de har hästar och proviant så att det räcker till Treudden och att de får tillbaka sina ägodelar och vapen. De kommer att behöva dem på bergsvägen.”

”Bergsvägen”, upprepade Tyrion Lannister. Lysa tillät sig ett svagt, belåtet leende, för det var en annan sorts dödsdom, insåg Catelyn, och det måste även Tyrion Lannister begripa lika väl som hon. Ändå bugade dvärgen överdrivet artigt för lady Arryn. ”Som ni befaller, ers nåd”, sa han, ”och vi hittar ju vägen.”