Kampen om järntronen

DAENERYS

Brodern höll upp klänningen för henne. ”Det här är vad jag kallar skönhet. Rör vid den. Se så, smek tyget.”

Dany rörde vid tyget. Det var så lent att det tycktes rinna genom fingrarna som vatten och hon kunde inte minnas att hon någonsin burit något så mjukt. Det skrämde henne och hon drog åt sig handen. ”Är den verkligen min?”

”En gåva från master Illyrio”, svarade Viserys och log, för han var på gott humör den här kvällen. ”Färgen kommer att framhäva dina violblå ögon, och du ska få guld och juveler också, det har Illyrio lovat. I kväll måste du se ut som en prinsessa.”

En prinsessa, tänkte Dany. Hon hade glömt hur det kändes, och kanske hade hon aldrig vetat det. ”Varför ger han oss så mycket?” frågade hon. ”Vad vill han ha av oss?” I nästan ett halvår hade de bott i guvernörens residens, ätit hans mat och blivit uppassade av hans tjänare. Dany var tretton år och gammal nog att veta att sådana gåvor sällan gavs utan ett pris här i den fria staden Pentos.

”Illyrio är inte dum”, sa Viserys. Det var en mager ung man med nervösa rörelser och en feberaktig glans i de ljust syrenfärgade ögonen. ”Guvernören vet att jag inte kommer att glömma mina vänner när jag har fått tillbaka min tron.”

Dany sa ingenting. Master Illyrio handlade med kryddor, ädelstenar, drakben och andra mindre tilltalande saker. Han hade vänner i alla de nio fria städerna, sades det, och även bortom dem i Vaes Dothrak och de sagoomspunna länderna vid Jadehavet. Det sades också att han aldrig någonsin haft en vän som han inte gladeligen skulle ha sålt för rätt pris. Dany lyssnade till skvallret på gatorna och hörde allt detta, men hon visste bättre än att ifrågasätta brodern då han vävde sina drömmar. Hans ilska var förfärlig att skåda då den väcktes. Viserys kallade det att ”väcka draken”.

Brodern hängde upp klänningen bredvid dörren. ”Illyrio skickar hit slavarna för att bada dig, och var noga med att tvätta bort stanken från stallet. Khal Drogo har tusen hästar, men i kväll letar han efter en annan sorts riddjur.” Han granskade henne kritiskt. ”Du har fortfarande dålig hållning. Stå rak i ryggen.” Han lade händerna på hennes axlar och förde dem bakåt. ”Låt dem se att du har en kvinnas former nu.” Fingrarna snuddade vid hennes knoppande bröst och klämde åt om en bröstvårta. ”Du får inte svika mig i kväll, för om du gör det blir det synd om dig. Du vill väl inte väcka draken?” Fingrarna vred om och nöp brutalt till genom det grova tyget i tunikan. ”Vill du det?” upprepade han.

”Nej”, svarade Dany undergivet.

Brodern log. ”Bra.” Han rörde nästan tillgivet vid hennes hår. ”När de skriver historien om min regeringstid, söta syster, kommer de att säga att den började i kväll.”

Då han gått sin väg gick Dany fram till fönstret och tittade längtansfullt ut över vattnet i bukten. De fyrkantiga tegeltornen i Pentos avtecknade sig som svarta silhuetter mot den nedgående solen. Dany kunde höra de röda prästerna sjunga medan de tände sina kvällseldar och de glada skriken från trashankarna som lekte utanför residensets murar. För ett ögonblick önskade hon att hon fick vara där ute tillsammans med barnen, barfota och andfådd och klädd i trasor, utan förflutet och utan framtid, och utan någon fest att gå på i khal Drogos palats.

Någonstans bortom solnedgången, på andra sidan Smala havet, låg ett land med gröna kullar och blommande slätter och stora brusande floder där torn av mörk sten reste sig bland magnifika blågrå berg och riddare i rustning red ut i strid under sina lorders baner. Dothrakierna kallade det landet Rhaesh andahli, Andalernas land. I de fria städerna talade de om Västeros och Solnedgångens kungariken. Hennes bror hade ett enklare namn, han kallade det ”vårt land”. Orden var som en bön för honom, och om han upprepade dem tillräckligt ofta skulle gudarna höra honom. ”Vårt av blodets rätt, fråntaget oss genom förräderi, men fortfarande vårt, vårt för evigt. Man bör inte stjäla från draken, å nej, för draken minns.”

Och kanske mindes draken, men det gjorde inte Dany. Hon hade aldrig sett det här landet som brodern sa var deras, riket på andra sidan Smala havet, och platserna han talade om — Casterlyklippan och Örnnästet, Höggården och Arryndalen, Dornien och Ansiktenas ö — var bara ord för henne. Viserys hade varit en pojke på åtta då de flydde från Kungshamn för att undkomma troninkräktarens annalkande arméer, men Daenerys hade bara varit ett litet foster i deras mors mage.

Ändå kunde Dany ibland föreställa sig hur det varit, för så ofta hade brodern berättat historien för henne. Flykten mitt i natten till Draksten medan månskenet lyste på skeppets svarta segel. Hennes bror Rhaegar hade kämpat mot troninkräktaren i Treuddens blodiga vatten och dött för kvinnan han älskade. Plundringen av Kungshamn av dem som Viserys kallade troninkräktarens lakejer, lorderna Lannister och Stark. Prinsessan Elia av Dornien som bad om nåd då Rhaegars arvinge slets från bröstet och mördades inför hennes ögon. De glänsande skallarna på de sista drakarna som oseende stirrade ner från stenväggarna i tronsalen medan kungamördaren slet upp faderns strupe med ett gyllene svärd.

Hon föddes på Draksten nio månader efter flykten medan en rasande sommarstorm hotade att slita sönder fästningen. Det berättades att den stormen var fasansfull. Huset Targaryens flotta krossades där den låg för ankar vid ön och enorma stenblock slets loss från bröstvärnet och slungades ner i Smala havets upprörda vatten. Modern hade dött då hon födde Daenerys, och det hade Viserys aldrig förlåtit henne.

Hon kom inte ihåg Draksten heller. De hade flytt igen, alldeles innan troninkräktarens bror avseglade med sin nybyggda flotta. Vid det laget var det bara Draksten, deras hus urgamla säte, som återstod av de sju konungarikena som en gång varit deras, och de skulle inte få ha det kvar länge till. Garnisonen hade varit beredd att sälja dem till troninkräktaren, men en kväll hade ser Willem Darry och fyra lojala män brutit sig in i barnkammaren och fört bort dem bägge två tillsammans med hennes amma och i skydd av mörkret avseglat till tryggheten på kusten vid Braavos.

Hon mindes vagt ser Willem, en stor grå björn till karl som halvblind vrålade ut order från sjuksängen. Tjänarna hade varit livrädda för honom, men han hade alltid varit snäll mot Dany. Han kallade henne ”lilla prinsessa” eller ”ers höghet”, och hans händer var mjuka som gammalt läder. Men han lämnade aldrig sängen och lukten av sjukdom klibbade fast vid honom dag och natt, en varm, fuktig och sötaktigt äcklig odör. Det var då de bodde i Braavos, i det stora huset med den röda dörren. Dany hade sitt eget rum där med ett citronträd utanför fönstret. Då ser Willem dog stal tjänarna den lilla summa pengar de hade kvar och strax därefter hade de blivit utkastade ur det stora huset. Dany hade gråtit då den röda dörren för alltid stängdes bakom dem.

Ända sedan dess hade de flackat omkring, från Braavos till Myr, från Myr till Tyrosh och vidare till Qohor och Volantis och Lys, och aldrig stannat länge på en och samma plats. Brodern vägrade att göra det, för han hävdade att troninkräktarens lejda mördare var dem i hälarna även om Dany aldrig hade sett någon.

Till en början hade guvernörerna och styresmännen och de rika handelsmännen med glädje välkomnat de sista av ätten Targaryen till sina hem, men allt eftersom åren gick och troninkräktaren fortsatte att sitta kvar på järntronen stängdes dörrarna för dem och de fick leva i fattigdom. De hade varit tvungna att sälja sina sista skatter för många år sedan, och nu var till och med pengarna de fått för moderns krona slut. I gränderna och på vinstugorna i Pentos kallade de hennes bror ”tiggarkungen”, och Dany ville helst inte veta vad de kallade henne.

”En dag kommer vi att få tillbaka alltihop, söta syster”, brukade han lova, och ibland darrade hans händer då han talade om det. ”Juvelerna och sidentygerna, Draksten och Kungshamn, järntronen och de sju konungarikena, allt har de tagit ifrån oss, men vi ska ta tillbaka det.” Viserys levde för den dagen. Det enda Daenerys ville ha tillbaka var det stora huset med den röda dörren, citronträdet utanför fönstret och den barndom hon aldrig fått uppleva.

Det hördes en svag knackning på dörren. ”Kom in”, ropade Dany och vände sig bort från fönstret. Illyrios tjänare steg in, bugade och tog itu med sina göromål. De var slavar, en gåva från en av guvernörens många vänner bland dothrakierna. Det fanns inget slaveri i den fria staden Pentos, men ändå var de slavar. Den gamla kvinnan var liten och grå som en mus och sa aldrig ett ord, men flickan pratade desto mer. Hon var Illyrios favorit, en ljushårig, blåögd tös på sexton år som pladdrade oavbrutet medan hon arbetade.

De fyllde hennes badkar med hett vatten som burits upp från köket och parfymerade det med väldoftande oljor. Flickan drog den grova bomullstunikan över Danys huvud och hjälpte henne ner i badet. Vattnet var skållhett, men Daenerys ryckte varken till eller skrek. Hon tyckte om hettan, för den fick henne att känna sig ren. Dessutom hade brodern ofta sagt att vattnet aldrig kunde bli för hett för en Targaryen. ”Vi är av drakens hus”, brukade han säga, ”och vi har elden i blodet.”

Under fullständig tystnad tvättade den gamla kvinnan hennes långa silverblonda hår och kammade försiktigt ut tovorna. Flickan skrubbade Dany på ryggen och tvättade hennes fötter medan hon talade om för henne vilken tur hon haft. ”Drogo är så rik att till och med hans slavar bär halsringar av guld. Hundra tusen man rider i hans khalasar, och hans palats i Vaes Dothrak har två hundra rum och dörrar av massivt silver.” Det var mer i samma stil, mycket mer, vilken stilig man khalen var, så lång och vild, orädd i strid, den bäste ryttaren som någonsin suttit på en häst, en baddare till bågskytt. Daenerys sa ingenting. Hon hade alltid förutsatt att hon skulle gifta sig med Viserys när hon blev tillräckligt gammal. I århundraden hade ätten Targaryen förmält broder med syster, ända sedan Aegon erövraren tagit båda sina systrar till brud. Linjen måste hållas ren, hade Viserys sagt tusentals gånger, för de hade kungligt blod, det gamla Valyriens gyllene blod, drakens blod. Drakarna parade sig inte med slätternas djur och ätten Targaryen blandade inte sitt blod med ringare människors blod, men nu planerade Viserys ändå att sälja henne till en främling, en barbar.

Då hon var ren hjälpte slavarna henne upp ur badet och torkade henne. Flickan borstade hennes hår tills det glänste som smält silver medan den gamla kvinnan parfymerade henne med kryddblomsdoft från Dothrakiens slätter: ett stänk på varje handled, bakom öronen, på bröstvårtorna och ett sista stänk, svalt på läpparna där nere mellan benen. De klädde henne i de tunna underkläder som master Illyrio skickat upp och drog sedan på henne klänningen, som var av mörkt plommonfärgat siden och framhävde den violblå färgen på hennes ögon. Flickan trädde de förgyllda sandalerna på hennes fötter medan den gamla kvinnan satte tiaran i håret och guldarmband inlagda med ametister runt handlederna. Sist av allt kom den tunga halsringen i guld som var prydd med urgamla valyriska tecken.

”Nu ser ni verkligen ut som en prinsessa”, utbrast flickan andlöst när de var färdiga. Dany betraktade sin bild i den försilvrade spegeln som Illyrio så omtänksamt skänkt henne. En prinsessa, tänkte hon, men hon mindes vad flickan sagt, att khal Drogo var så rik att till och med hans slavar bar halsringar av guld. Hon genomfors av en rysning och fick gåshud på de bara armarna.

Brodern väntade i den svala entréhallen där han satt vid bassängkanten och lät handen dingla i vattnet. Han reste sig när hon närmade sig och inspekterade henne kritiskt. ”Stå still”, befallde han. ”Vänd dig om. Ja. Bra. Du ser…”

”…majestätisk ut”, avslutade master Illyrio som just kom in genom ett valv. Han rörde sig med förvånansvärd smidighet för att vara så stor. Under löst sittande plagg av brandgult siden guppade fettvalkarna då han gick. Ädelstenar glittrade på vartenda finger och hans betjänt hade oljat hans gula tveskägg tills det glänste som äkta guld. ”Må ljusets herre överösa er med välsignelser denna lyckliga dag, prinsessan Daenerys”, fortsatte guvernören och tog hennes hand. Han böjde på huvudet och visade en skymt av krokiga gula tänder genom det gyllene skägget. ”Hon är en uppenbarelse, ers höghet, en uppenbarelse”, sa han till brodern. ”Drogo kommer att bli hänförd.”

”Hon är för mager”, klagade Viserys. Hans hår, som hade samma silverblonda färg som hennes, var stramt bakåtkammat och hopfäst i nacken med en brosch av drakben. Det fick honom att se sträng ut och underströk de hårda, skarpa dragen i hans ansikte. Han vilade handen på fästet till svärdet som Illyrio lånat honom och frågade: ”Är ni säker på att khal Drogo tycker om så här unga kvinnor?”

”Hon har fått sin blödning och är gammal nog för khalen”, svarade Illyrio, inte för första gången. ”Se på henne. Det silverblonda håret, de violblå ögonen…Hon är av det gamla valyriska blodet, utan tvekan, utan tvekan…och högättad, dotter till den gamle kungen, syster till den nye. Hon kan inte undgå att förtrolla Drogo.” När han släppte hennes hand fann Daenerys att hon darrade.

”Jag förmodar det”, sa brodern tveksamt. ”Vildarna har underlig smak. Pojkar, hästar, får…”

”Det är nog bäst att ni inte säger något om det där till khal Drogo”, avbröt Illyrio.

Ilskan flammade upp i broderns syrenfärgade ögon. ”Tar ni mig för en dumbom?”

Guvernören bugade lätt. ”Jag tar er för en kung, och kungar saknar vanliga mäns försiktighet, men jag ber om ursäkt om jag har förorättat er.” Han vände sig bort och klappade i händerna för att kalla på bärarna.

Gatorna i Pentos var beckmörka då de gav sig av i Illyrios konstfullt snidade bärstol. Två tjänare gick före för att lysa upp vägen bärande på utsirade oljelampor med rutor av blekblått glas medan ett dussin starka karlar hissade upp stängerna på sina axlar. Det var varmt och instängt innanför gardinerna, och Dany kunde känna stanken av Illyrios bleka hull genom hans tunga parfymer.

Brodern som vräkte sig på kuddarna bredvid henne märkte aldrig lukten, för han hade tankarna på andra sidan Smala havet. ”Vi kommer inte att behöva hela hans khalasar”, sa Viserys. Fingrarna lekte med fästet på den lånade klingan, men Dany visste att han aldrig hade svingat ett svärd på riktigt. ”Tio tusen man, det borde räcka. Jag skulle kunna sopa rent i de sju konungarikena med tio tusen dothrakikrigare. Hela riket kommer att resa sig för sin rättmätige konung. Tyrell, Redwyne, Darry, Greyjoy — de älskar inte troninkräktaren mer än jag gör. Dorniens män brinner av lust att hämnas Elia och hennes barn, och vi kommer att ha folket med oss, för de längtar efter sin konung.” Han kastade en ängslig blick på Illyrio. ”För det gör de väl?”

”Det är ert folk och de tycker bra om er”, försäkrade master Illyrio förbindligt. ”I fästningar över hela riket skålar männen i hemlighet för er hälsa medan kvinnorna syr drakbaner och gömmer dem för den dag då ni återvänder tvärs över vattnet.” Han ryckte på sina kraftiga axlar. ”Det är i alla fall vad mina spioner berättar.”

Dany hade inga spioner och ingen möjlighet att veta vad folk gjorde eller tänkte på andra sidan Smala havet, men hon misstrodde Illyrios fagra ord på samma sätt som hon misstrodde allt hos honom. Men brodern nickade ivrigt. ”Jag ska själv döda troninkräktaren”, lovade han som aldrig hade dödat någon, ”precis som han dödade min bror Rhaegar, och Lannister också, kungamördaren, för vad han gjorde min far.”

”Det skulle vara synnerligen passande”, instämde master Illyrio. Dany såg att ett aldrig så litet leende spelade kring den fylliga munnen, men brodern märkte ingenting. Han nickade, förde gardinen åt sidan och stirrade ut i mörkret, och Dany visste att han än en gång utkämpade slaget vid Treudden i sina tankar.

Khal Drogos palats med nio torn låg vid bukten och de höga tegelmurarna var övervuxna med ljus murgröna. Det hade skänkts till khalen av styresmännen i Pentos, berättade Illyrio för dem, för de fria städerna var alltid generösa mot ryttarhövdingarna. ”Det är inte det att vi är rädda för de där barbarerna”, brukade Illyrio leende förklara. ”Ljusets herre skulle kunna hålla våra stadsmurar mot en miljon dothrakier, det försäkrar åtminstone de röda prästerna…men varför ta risker när det är så billigt med vänskap?”

Deras bärstol hejdades vid porten och gardinerna drogs bryskt åt sidan av en livvakt. Han hade dothrakiernas kopparfärgade hud och mörka mandelformade ögon, men ansiktet var hårlöst och han bar de obefläckades pickelhuva i brons. Han granskade dem kallsinnigt. Master Illyrio morrade något till honom på dothrakiernas kärva språk. Vakten svarade och vinkade igenom dem.

Dany lade märke till att broderns hand höll hårt om fästet på det lånade svärdet. Han såg nästan lika rädd ut som hon själv kände sig. ”Oförskämde eunuck”, muttrade Viserys då bärstolen gungande bars upp mot palatset.

Master Illyrios ord var som honung. ”Många betydelsefulla män kommer att delta i festen i kväll, och sådana män har fiender. Khalen måste skydda sina gäster och ni är själv den främste bland dem, ers höghet. Troninkräktaren skulle utan tvekan betala bra för ert huvud.”

”O ja”, sa Viserys mörkt. ”Han har försökt, Illyrio, det kan jag försäkra er. Hans lejda mördare följer oss överallt. Jag är den siste draken och han kommer inte att sova lugnt så länge jag lever.”

Bärstolen saktade in och stannade. Gardinerna drogs åt sidan och en slav räckte handen till Daenerys för att hjälpa henne att stiga ur. Hans halsring var av vanlig brons, noterade hon. Brodern följde efter med ena handen fortfarande hårt knuten om svärdsfästet, och det krävdes två starka män för att få master Illyrio på benen igen.

Inne i palatset var luften tung av doften av citron och kanel. De eskorterades genom entréhallen där en mosaik av färgat glas skildrade Valyriens undergång. Det brann i svarta oljelampor av järn längs väggarna och under en valvbåge av flätade stenlöv annonserade en eunuck deras ankomst. ”Viserys av huset Targaryen, den tredje av hans namn”, ropade han med hög och välmodulerad röst, ”kung över andalerna och rhoynarerna och de första människorna, härskare över de sju konungarikena och rikets beskyddare. Hans syster Daenerys stormfödd, prinsessa av Draksten. Hans ärade värd, Illyrio Mopatis, guvernör i den fria staden Pentos.”

De gick förbi eunucken och in på en gård med pelare som var övervuxna av murgröna. Månskenet målade bladen i nyanser av benvitt och silver medan gästerna gick omkring. Många var dothrakiska ryttarhövdingar, stora män med rödbrun hud och hängmustascher med metallringar i, och deras svarta hår var oljat och flätat och behängt med bjällror. Bland dem rörde sig också banditer och soldenärer från Pentos och Myr och Tyrosh, en röd präst som till och med var fetare än Illyrio, håriga män från Ibbens hamn och lorder från Sommaröarna med hud svart som ebenholts. Daenerys tittade förundrat på dem alla…och ryckte till av rädsla då hon plötsligt insåg att hon var den enda kvinnan där.

”De där tre är Drogos blodsryttare”, viskade Illyrio till dem. ”Vid pelaren står khal Moro med sonen Rhogoro. Mannen med det gröna skägget är bror till guvernören i Tyrosh och mannen bakom honom är ser Jorah Mormont.”

Det sista namnet fångade Daenerys uppmärksamhet. ”En riddare?”

”Det är just vad han är.” Illyrio log genom skägget. ”Smord med de sju oljorna av överstekaplanen själv.”

”Vad gör han här?” slank det ur henne.

”Troninkräktaren vill ha hans huvud”, svarade Illyrio, ”till följd av en liten förolämpning. Han sålde några tjuvjägare till en slavhandlare från Tyrosh i stället för att ge dem till nattens väktare. Idiotisk lag. En man borde få göra som han själv vill med sina ägodelar.”

”Jag vill tala med ser Jorah innan kvällen är över”, sa brodern. Dany kom på sig själv med att nyfiket stirra på riddaren. Det var en äldre man, över fyrtio och tunnhårig, men fortfarande stark och i god form, och i stället för siden och bomull var han klädd i ylle och läder. Hans tunika var mörkgrön och broderad med något som liknade en svart björn stående på två ben.

Hon stod fortfarande och tittade på den främmande mannen från det hemland hon aldrig känt när master Illyrio lade en fuktig hand på hennes bara axel. ”Där borta, söta prinsessa”, viskade han, ”står khalen själv.”

Dany ville springa sin väg och gömma sig, men brodern iakttog henne och hon visste att om hon gjorde honom missnöjd skulle hon väcka draken. Ängsligt vände hon sig om och tittade på mannen som Viserys hoppades skulle be att få äkta henne innan kvällen var över.

Slavflickan hade inte haft fel, tänkte hon. Khal Drogo var huvudet högre än den längste mannen i rummet och ändå lätt på fötterna på något sätt, lika smidig som pantern i Illyrios menageri, och han var yngre än hon trott, inte mer än trettio. Hans hud hade samma färg som blankpolerad koppar och i de kraftiga mustascherna satt ringar av guld och brons.

”Jag måste gå fram och betyga khalen min vördnad”, förklarade master Illyrio. ”Vänta här så ska jag föra honom till er.”

Medan Illyrio vaggade över till khalen tog brodern henne i armen och hans fingrar kramade så hårt att det gjorde ont. ”Ser du hans fläta, söta syster?”

Drogos fläta var svart som natten och parfymerad med väldoftande oljor, och i den satt små bjällror som pinglade svagt då han rörde sig. Flätan nådde långt nedanför hans bälte, till och med längre ner än skinkorna, och änden slog mot baksidan av låren.

”Ser du hur lång den är?” frågade Viserys. ”När en dothrakier blir besegrad i strid skär han av sig flätan i vanära, så att omvärlden ska se hans skam. Khal Drogo har aldrig förlorat en strid, och han är Aegon draklorden pånyttfödd, och du ska bli hans drottning.”

Dany tittade på khal Drogo. Hans ansikte var hårt och grymt, ögonen lika kalla och mörka som onyx. Brodern gjorde henne illa ibland när hon väckte draken, men han skrämde henne inte så som den här mannen skrämde henne. ”Jag vill inte bli hans drottning”, hörde hon sig själv säga med en liten, tunn röst. ”Snälla, snälla Viserys, jag vill inte, jag vill fara hem.”

”Hem?” Han höll rösten låg, men hon kunde höra raseri i hans tonfall. ”Hur ska vi kunna fara hem, söta syster? De tog vårt hem ifrån oss!” Han drog in henne i skuggorna, utom synhåll, och fingrarna grävde sig in i hennes hud. ”Hur ska vi kunna fara hem?” upprepade han och menade Kungshamn och Draksten och hela riket som de förlorat.

Dany hade bara menat deras rum i Illyrios residens, inget riktigt hem naturligtvis, men det var allt de hade. Men brodern ville inte höra på det örat, för det fanns inget hem där för honom. Inte ens det stora huset med den röda dörren hade varit hemma för honom. Hans fingrar trängde djupt in i hennes arm och krävde ett svar. ”Jag vet inte…”, mumlade hon till sist. Rösten bröts och tårarna vällde upp i ögonen.

”Men det gör jag”, fräste han skarpt. ”Vi ska fara hem med en armé, söta syster, med khal Drogos armé. Det är så vi ska fara hem, och om du måste gifta dig med honom och gå till sängs med honom för den sakens skull ska du också göra det.” Han log mot henne. ”Jag skulle låta hela khalasaren rida dig om så behövdes, söta syster, alla fyrtio tusen männen och deras hästar också om det var vad som krävdes för att få min armé. Var tacksam för att det bara är Drogo, och med tiden kanske du lär dig att tycka om honom. Torka ögonen nu, för Illyrio kommer över med honom och han får inte se dig gråta.”

Dany vände sig om och såg att det var sant. Master Illyrio log och bockade medan han eskorterade khal Drogo fram till dem. Hon torkade tårarna med baksidan av handen.

”Le”, viskade Viserys nervöst medan handen sökte sig till svärdsfästet. ”Och stå rak. Låt honom se att du har bröst, för gudarna ska veta att du inte har mycket att komma med.”

Daenerys log och rätade på ryggen.