Kampen om järntronen

DAENERYS

Det ångade om hjärtat i den svala kvällsluften då khal Drogo satte det framför henne, rått och blodigt. Hans armar var röda ända upp till armbågarna och bakom honom knäböjde hans blodsryttare i sanden bredvid en död vildhingst med stenknivar i händerna. Hingstens blod såg svart ut i det fladdrande orange skenet från facklorna som satt på de höga kritväggarna i dalen.

Dany rörde vid magens mjuka rundning. Svetten pärlade på huden och rann nedför pannan, och hon kunde känna att de gamla kvinnorna iakttog henne, de urgamla häxorna i Vaes Dothrak, med ögon som lyste mörka som polerad flintsten i deras rynkiga ansikten. Hon fick inte rygga tillbaka eller se rädd ut. Jag är av drakens blod, sa hon sig samtidigt som hon tog hingstens hjärta med bägge händerna, förde det till munnen och satte tänderna i det sega, trådiga köttet.

Varmt blod fyllde munnen och rann ner över hakan. Smaken gav henne kväljningar, men hon tvingade sig att tugga och svälja. Hjärtat från en hingst skulle göra hennes son stark, snabb och orädd, det trodde i alla fall dothrakierna, men bara om modern kunde äta upp hela. Om hon satte blodet i halsen eller kräktes upp köttet var järtecknen mindre gynnsamma; barnet kunde bli dödfött, svagt eller vanskapt, eller det kunde bli en flicka.

Danys tjänarinnor hade hjälpt henne att förbereda sig för ceremonin, och trots att hon varit orolig i magen de senaste två månvarven hade hon ätit skålar med till hälften levrat blod till middag för att vänja sig vid smaken, och Irri hade fått henne att tugga strimlor av torkat hästkött tills det värkte i käkarna. Hon hade också fastat i en dag och en natt före ceremonin i hopp om att hungern skulle hjälpa henne att få behålla det råa köttet.

Vildhingstens hjärta var en enda stor muskel, och Dany måste riva och slita i den med tänderna och tugga länge på varje munsbit. Inget stål var tillåtet i den heliga staden Vaes Dothrak nedanför Bergens moder, så hon var tvungen att slita sönder hjärtat med tänderna och naglarna. Det vände sig i magen på henne, men ändå fortsatte hon med ansiktet kladdigt av blodet som ibland tycktes explodera mot munnen.

Khal Drogo stod lutad över henne medan hon åt och ansiktet var hårt som en bronssköld. Den långa svarta flätan glänste av olja, och han hade guldringar i mustaschen, guldbjällror i flätan och ett tungt bälte av massiva guldmedaljonger runt midjan, men bringan var bar. Hon tittade på honom så snart hon kände modet svikta: tittade på honom och tuggade och svalde, tuggade och svalde, tuggade och svalde. Mot slutet tyckte Dany att hon skymtade en stolt glimt i hans mörka, mandelformade ögon, men hon kunde inte vara säker. Det var inte ofta khalens ansikte avslöjade vad han tänkte.

Äntligen var det över. Kinderna och fingrarna var klibbiga då hon tvingade ner det sista av hjärtat, och först då vände hon blicken mot de gamla kvinnorna, häxorna i dosh khaleenen.

”Khalakka dothrae mr’anha! ” sa hon på sin bästa dothrakiska. En prins rider inom mig! Hon hade övat på frasen i dagar tillsammans med sin tjänarinna Jhiqui.

Den äldsta av häxorna, en böjd och förtorkad sticka till kvinna med ett enda svart öga höjde armarna i luften. ”Khalakka dothrae! ” skrek hon. Prinsen rider!

”Han rider!” svarade de andra kvinnorna. ”Rakh! Rakh! Rakh haj!” förkunnade de. En pojke, en pojke, en stark pojke.

Klockor ringde, en plötslig klang av bronsfåglar. Ett dovt stridshorn ljöd, en lång, låg ton, och de gamla kvinnorna började sjunga. Under de målade lädervästarna svajade deras bröst fram och tillbaka, glänsande av olja och svett. Eunuckerna som serverade dem kastade knippen av torkat gräs på ett stort fyrfat av brons och moln av väldoftande rök höjde sig mot månen och stjärnorna. Dothrakierna trodde att stjärnorna var eldhästar, en väldig hjord som galopperade över himlen om natten.

Då röken steg uppåt dog sången bort och den urgamla häxan slöt sitt enda öga för att bättre kunna se in i framtiden. Tystnaden som föll var fullständig. Dany kunde höra det avlägsna ropet från nattfåglar, fräsandet och sprakandet från facklorna, det mjuka skvalpet av vatten i sjön. Dothrakierna stirrade på häxan med ögon mörka som natten och väntade.

Khal Drogo lade handen på Danys arm, och hon kände hur spända hans fingrar var, för till och med en så mäktig khal som Drogo kunde känna fruktan när dosh khaleenen blickade in i framtidens rök. Bakom henne skruvade tjänarinnorna ängsligt på sig.

Äntligen öppnade häxan ögat och lyfte armarna. ”Jag har sett hans ansikte och hört dundret av hans hovar”, förkunnade hon med tunn, spröd röst.

”Dundret av hans hovar”, ekade de andra.

”Snabbt som vinden rider han och bakom honom uppfyller hans khalasar jorden, oräkneliga män med glänsande arakher med eggar som rakbladsgräs i händerna. Vild som en storm kommer den här prinsen att bli. Hans fiender ska darra inför honom, och deras hustrur ska gråta tårar av blod och slita sitt hår av smärta. Bjällrorna i hans fläta ska förebåda hans ankomst och mjölkmännen i sina stentält ska frukta hans namn.” Den gamla kvinnan darrade och när hon tittade på Dany verkade hon nästan rädd. ”Prinsen rider och han ska bli hingsten som bestiger världen.”

”Hingsten som bestiger världen!” skrek åskådarna unisont tills natten genljöd av ljudet av deras röster.

Den enögda häxan kikade på Dany. ”Vad ska han heta, hingsten som bestiger världen?”

Hon var beredd med svaret. ”Han ska heta Rhaego”, svarade hon och använde de ord som Jhiqui lärt henne. Med händerna rörde hon beskyddande vid magens rundning under brösten samtidigt som ett tjut steg upp från dothrakierna. ”Rhaego”, skrek de. ”Rhaego, Rhaego, Rhaego!”

Namnet ringde fortfarande i hennes öron då khal Drogo ledde henne ut ur dalen. Hans blodsryttare föll in bakom dem. En procession följde dem ut på gudsvägen, den breda, gräsbevuxna vägen som löpte genom hjärtat av Vaes Dothrak, från hästporten till Bergens moder. Häxorna i dosh khaleenen gick först med sina eunucker och slavar efter sig. En del stödde sig på höga, utsirade stavar då de mödosamt tog sig fram på uråldriga, darriga ben medan andra stegade fram lika stolt som någon ryttarhövding. Var och en av de gamla kvinnorna hade en gång varit en khaleesi, men när deras make dog och en ny khal med en ny khaleesi ridande bredvid sig tog hans plats i täten hade de skickats hit för att regera över den vidsträckta dothrakiska nationen. Till och med de mäktigaste khalerna böjde sig för dosh khaleenens vishet och makt. Men Dany rös ändå när hon tänkte på att även hon en dag kanske skulle skickas hit vare sig hon ville det eller ej.

Bakom de kloka kvinnorna kom de andra: khal Ogo och hans son, khalakka Fogo, khal Jommo och hans hustrur, de förnämsta männen i Drogos khalasar, Danys tjänarinnor, khalens tjänare och slavar och många, många fler. Bjällrorna pinglade och trummorna dunkade taktfast medan de marscherade gudsvägen fram. Stulna hjältar och döda folks gudar ruvade i mörkret bortom vägen. Längs processionen sprang slavarna på lätta fötter genom gräset med facklor i händerna, och de fladdrande lågorna fick de jättelika monumenten att nästan verka levande.

”Varför du välja namnet Rhaego?” frågade khal Drogo på de sju konungarikenas gemensamma språk. Hon hade lärt honom några ord då och då. Drogo lärde sig snabbt när han satte den sidan till, även om han talade så grötigt och barbariskt att varken ser Jorah eller Viserys förstod ett ord av vad han sa.

”Min bror Rhaegar var en modig och tapper krigare, mitt livs måne”, svarade hon. ”Han dog innan jag föddes, och ser Jorah säger att han var den siste av drakarna.”

Khal Drogo tittade ner på henne. Hans ansikte var som en kopparmask, men ändå tyckte hon sig se skymten av ett leende under den långa svarta mustaschen som de tunga guldringarna fick att sloka. ”Är bra namn, hustru, mitt livs sol och stjärnor”, förkunnade han.

De kom fram till sjön som dothrakierna kallade Världens livmoder. Vassen växte tät runt omkring den och vattnet var stilla och lugnt. För många tusen år sedan, hade Jhiqui berättat för henne, hade den första människan stigit upp ur dess djup ridande på den första hästens rygg.

Processionen väntade på den gräsbevuxna stranden medan Dany klädde av sig och lät de smutsiga kläderna falla till marken. Naken steg hon försiktigt ut i vattnet. Irri sa att sjön inte hade någon botten, men Dany kände den mjuka dyn mellan tårna då hon trängde sig igenom den höga vassen. Månen speglade sig i det stilla, svarta vattnet, slogs sönder då krusningarna svepte över den och blev sedan hel igen. Hon fick gåshud när kylan kröp upp längs låren och nådde blygden. Hingstens blod hade stelnat på fingrarna och runt munnen, och Dany kupade händerna och lyfte det heliga vattnet över huvudet, renade både sig själv och barnet hon bar medan khalen och de andra tittade på. Hon hörde de gamla kvinnorna i dosh khaleenen muttra till varandra medan de såg på och undrade vad de sa.

Då hon huttrande och drypande våt steg upp ur sjön skyndade hennes tjänarinna Doreah fram till henne med en kaftan av målat siden, men khal Drogo viftade bort henne. Han betraktade gillande hennes svullna bröst och magens rundning, och Dany kunde se formen av hans mandom trycka mot byxorna av hästläder under bältets tunga guldmedaljonger. Hon gick fram till honom och hjälpte honom att snöra upp byxorna. Sedan satte hennes jättelike khal händerna om midjan på henne och lyfte upp henne i luften som om hon vore ett barn. Bjällrorna i hans hår pinglade svagt.

Dany slog armarna om hans axlar och tryckte ansiktet mot hans hals medan han stötte in i henne. ”Hingsten som bestiger världen”, viskade Drogo hest. Hans händer luktade fortfarande hästblod. Då njutningen kom för honom bet han henne hårt i halsen, och när han satte ner henne fyllde hans säd henne och sipprade ner längs insidan av låren. Först då fick Doreah svepa in henne i den parfymerade sidenkaftanen och Irri sätta mjuka tofflor på hennes fötter.

Khal Drogo snörde ihop byxorna, yttrade en befallning och hästar fördes fram till strandkanten. Cohollo fick äran att hjälpa khaleesin upp på hennes silver. Drogo gav sin hingst sporrarna och satte av längs gudsvägen under månen och stjärnorna, och Dany hade inga svårigheter att hålla jämna steg med honom på sin silver.

Sidentaket på khal Drogos sal hade rullats åt sidan den här kvällen och månen följde med dem in. Lågorna slog upp högt i luften från tre enorma stenklädda eldgropar, och luften var tjock av doften av grillat kött och jäst surmjölk från häst. Det var fullt av folk och bullrigt i salen då de red in och på kuddarna satt alla de vars rang och namn inte varit tillräckligt fina för att låta dem vara med vid ceremonin. Då Dany red in under den välvda ingången och upp längs mittgången var vartenda öga fäst på henne. Dothrakierna skrek ut kommentarer om hennes mage och bröst och hyllade livet inom henne. Hon förstod inte allt de skrek, men en fras uppfattade hon tydligt. ”Hingsten som bestiger världen”, hörde hon tusentals röster vråla.

Ljudet av trummor och horn virvlade runt i mörkret. Halvklädda kvinnor svängde runt och dansade på de låga borden bland stekar och fat dignande av plommon, dadlar och granatäpplen. Många av männen var berusade på den jästa surmjölken, men Dany visste att inga arakher skulle braka samman den kvällen, inte här i den heliga staden där det var förbjudet med klingor och blodspillan.

Khal Drogo satt av och intog sin plats på den höga bänken. Khal Jommo och khal Ogo, som redan befann sig i Vaes Dothrak med sina khalasarer då de anlände, fick hedersplatser till höger och vänster om Drogo. De tre khalernas blodsryttare satt nedanför dem och längre ner khal Jommos fyra hustrur.

Dany steg av sin silver och gav tyglarna till en av slavarna, och medan Doreah och Irri rättade till hennes kuddar såg hon sig om efter brodern. Även i den här långa, fullpackade salen borde Viserys ha varit iögonenfallande med sin ljusa hud, det silverblonda håret och sina trasiga kläder, men hon kunde inte se honom någonstans.

Blicken gled över de fullsatta borden vid väggarna där män vars flätor till och med var kortare än deras mandomar satt på trådslitna mattor och platta kuddar runt de låga borden, men alla ansikten hon såg hade svarta ögon och kopparfärgad hud. Hon fick syn på ser Jorah Mormont intill den mellersta eldgropen nära mitten av salen. Det var en plats som visade att man åtnjöt aktning även om det inte var någon hedersplats; dothrakierna uppskattade riddarens skicklighet med svärdet. Dany skickade Jhiqui för att hämta honom till hennes bord, och Mormont kom genast och föll på knä framför henne. ”Till er tjänst, khaleesi ”, sa han.

Hon klappade på den stoppade kudden av hästläder bredvid sig. ”Slå er ner och prata med mig.”

”Ni hedrar mig.” Riddaren satte sig på kudden med benen i kors. En slav knäböjde framför honom och höll fram ett träfat med mogna fikon, och ser Jorah tog ett och bet det mitt itu.

”Var är min bror?” frågade Dany. ”Han borde ha kommit till festen vid det här laget.”

”Jag såg hans höghet i morse”, berättade riddaren. ”Han sa att han tänkte bege sig till den västerländska marknaden för att försöka få tag i vin.”

”Vin?” upprepade Dany tvivlande. Viserys stod inte ut med smaken på den jästa surmjölken som dothrakierna drack, det visste hon, och han var ofta på basarerna nu för tiden där han drack med handelsmännen som kom i de stora karavanerna från öst och väst. Han tycktes föredra deras sällskap framför hennes.

”Vin”, bekräftade ser Jorah, ”och han funderar på att rekrytera soldater till sin armé bland soldenärerna som vaktar karavanerna.” En serveringsflicka satte för honom en blodpaj och han gav sig i kast med den med bägge händerna.

”Är det klokt?” undrade hon. ”Han har inget guld att betala soldater med, och tänk om han blir förrådd?” Karavanvakter bekymrades sällan av tankar på heder och ära, och troninkräktaren i Kungshamn skulle betala bra för broderns huvud. ”Ni har svurit honom tro- och huldhet, och därför borde ni ha följt med för att skydda honom.”

”Vi befinner oss i Vaes Dothrak”, påminde han henne, ”och här får ingen bära vapen eller utgjuta en människas blod.”

”Ändå dör människor”, påpekade hon, ”det har Jhogo berättat för mig. En del av köpmännen har eunucker med sig, jättelika män som stryper tjuvar med silkessnören. På det viset utgjuts inget blod och gudarna blir inte vreda.”

”Låt oss i så fall hoppas att er bror är klok nog att inte stjäla någonting.” Ser Jorah torkade fettet från munnen med baksidan av handen och lutade sig fram över bordet. ”Han hade planerat att ta era drakägg, men jag hotade med att jag skulle hugga av honom handen om han så mycket som rörde vid dem.”

För ett ögonblick var Dany så chockad att hon inte fick fram ett ord. ”Mina ägg…men de är mina, master Illyrio gav mig dem i brudgåva. Varför skulle Viserys vilja…de är bara stenar…”

”Detsamma kan man säga om rubiner och diamanter och eldopal, prinsessa, och drakägg är mycket sällsyntare. Köpmännen han har pokulerat med skulle sälja sin mandom för en enda av de där stenarna, och med alla tre skulle Viserys kunna köpa så många soldenärer han behöver.”

Det hade Dany inte vetat, hade inte ens misstänkt det. ”I så fall ska han få dem och han behöver inte stjäla dem. Han behövde bara fråga, för han är min bror och min sanne kung.”

”Han är er bror”, medgav ser Jorah.

”Ni förstår inte”, sa hon. ”Min mor dog då hon födde mig och min far och min bror Rhaegar redan innan dess. Jag skulle aldrig ens ha vetat vad de hette om inte Viserys funnits. Han var den ende som fanns kvar, den ende. Han är allt jag har.”

”En gång i tiden, ja”, instämde ser Jorah, ”men inte nu längre, khaleesi, för nu tillhör ni dothrakierna, och i ert moderliv rider hingsten som bestiger världen.” Han höll fram bägaren och en slavinna fyllde den med jäst stomjölk som luktade surt och var full av tjocka klumpar.

Dany viftade undan henne, för bara doften fick henne att må illa och hon tänkte inte ta risken att få upp hästhjärtat som hon tvingat i sig. ”Vad betyder det?” frågade hon. ”Vem är den här hingsten? Alla skrek orden åt mig, men jag förstår inte.”

”Hingsten är den khalernas khal som har utlovats i urgamla profetior, barn, och han ska ena dothrakierna till en enda khalasar och rida till världens ände, så sägs det i varje fall. Alla folk i hela världen ska bli hans hjord.”

”Å!” utbrast Dany med liten röst. Hon slätade till kaftanen över magens rundning. ”Och jag som gav honom namnet Rhaego.”

”Ett namn som får troninkräktarens blod att isas.”

Plötsligt slet Doreah i hennes ärm. ”Khaleesi ”, viskade tjänarinnan enträget, ”er bror…”

Dany blickade ut över den långa salen utan tak och fick syn på honom. Viserys kom stegande emot henne, och på hans vingliga gång förstod hon genast att han fått tag i vin och något som i brist på annat kunde kallas mod.

Han var klädd i sina scharlakansröda sidenkläder som blivit smutsiga och fläckiga. Manteln och handskarna var av svart sammet, men blekta av solen, stövlarna var torra och spruckna och det silverblonda håret matt och tovigt. Vid bältet dinglade ett långsvärd i sin läderskida, och dothrakierna betraktade svärdet då han gick förbi. Dany hörde svordomar, hotelser och ilskna muttranden stiga upp omkring sig som en flodvåg, och trummorna dunkade nervöst i otakt och dog bort.

En kall hand av fruktan slöts om hennes hjärta. ”Gå till honom”, befallde hon ser Jorah, ”och hejda honom. För hit honom och säg att han kan få drakäggen om det är dem han vill ha.” Riddaren kom snabbt på fötter.

”Var är min syster?” skrek Viserys med rösten grötig av vin. ”Jag är här för att delta i hennes fest. Hur vågar ni börja äta utan mig? Ingen äter före kungen. Var är hon? Slampan kan inte gömma sig för draken.”

Han stannade bredvid den största eldgropen och såg sig omkring på dothrakiernas ansikten. Det fanns fem tusen människor i salen och bara en handfull som kunde det gemensamma språket, men även om hans ord var obegripliga behövde man bara se på honom för att förstå att han var berusad.

Ser Jorah gick snabbt fram till honom, viskade något i hans öra och tog honom i armen, men Viserys slet sig loss. ”Håll tassarna borta från mig! Ingen rör draken utan tillstånd.”

Dany kastade en ängslig blick upp mot den höga bänken. Khal Drogo sa just någonting till de andra khalerna bredvid sig. Khal Jommo flinade och khal Ogo började gapskratta.

Ljudet av skratt fick Viserys att höja blicken. ”Khal Drogo”, sa han tjockt och rösten lät nästan artig, ”jag har kommit till festen.” Han vinglade bort från ser Jorah och styrde stegen mot de tre khalerna på den höga bänken.

Khal Drogo reste sig, spottade ut en räcka med ord på dothrakiska så fort att Dany inte hängde med och pekade. ”Khal Drogo säger att er plats inte är på den höga bänken”, översatte ser Jorah för brodern. ”Khal Drogo säger att er plats är där.”

Viserys tittade dit khalen pekade. Längst bak i den långa salen i ett hörn vid väggen och i djup skugga, så att bättre män slapp se dem, satt de lägsta av de lägsta: gröna, obeprövade pojkar, gamla män med grumliga ögon och stela leder, efterblivna och ofärdiga, långt från köttet och ännu längre från hedersplatserna. ”Det är ingen plats för en kung”, förklarade brodern.

”Det är rätt plats”, svarade khal Drogo på det gemensamma språket som Dany lärt honom, ”för kungen med ömma fötter.” Han klappade i händerna. ”En vagn! Hämta en vagn för khal rhaggat!”

Fem tusen dothrakier började skratta och hojta. Ser Jorah stod bredvid Viserys och skrek i hans öra, men oväsendet i salen var så högt att Dany inte kunde höra vad han sa. Brodern skrek tillbaka. De båda männen började slåss och Mormont knuffade omkull Viserys på marken.

Brodern drog svärdet.

Det nakna stålet lyste fasansfullt rött i skenet från eldgroparna. ”Rör mig inte!” väste Viserys. Ser Jorah backade ett steg och brodern tog sig ostadigt upp på benen. Han viftade med svärdet ovanför huvudet, den lånade klingan som master Illyrio gett honom för att han skulle verka mer kunglig. Dothrakierna skrek åt honom från alla håll och kanter och uttalade hemska förbannelser.

Ett skräckslaget skri undslapp Dany, för hon visste vad ett draget svärd innebar här även om brodern inte gjorde det.

Hennes röst fick Viserys att vrida på huvudet och först då upptäckte han henne. ”Där är hon ju”, sa han leende. Han stegade fram mot henne medan han skar genom luften med svärdet som för att skära sig en väg genom en mur av fiender, trots att ingen försökte hindra honom.

”Svärdet…du får inte”, bönföll hon honom. ”Snälla Viserys, det är förbjudet. Lägg ifrån dig svärdet och kom och sätt dig här hos mig på kuddarna. Det finns mat och dryck. Är det drakäggen du vill ha? Du kan få dem bara du lägger ifrån dig svärdet.”

”Gör som hon säger, dåre”, skrek ser Jorah, ”innan ni ser till att vi alla blir dödade.”

Viserys skrattade. ”De kan inte döda oss, för de får inte utgjuta blod här i den heliga staden, men jag kan.” Han satte svärdsspetsen mellan Danys bröst och lät den glida neråt, över den rundade magen. ”Jag vill ha det jag kom hit för”, talade han om för henne, ”jag vill ha kronan han lovade mig. Han köpte dig, men han betalade aldrig. Säg åt honom att jag vill ha det pris vi gjorde upp om annars tar jag tillbaka dig. Både dig och äggen. Han kan behålla sitt förbaskade föl, jag ska skära ut ungen och ge den åt honom.” Svärdsspetsen skar igenom sidenet och trycktes mot naveln. Viserys grät, såg hon, han grät och skrattade på samma gång, den här mannen som en gång varit hennes bror.

Avlägset, som om det kom långt bortifrån, hörde Dany sin tjänarinna Jhiqui snyfta av rädsla medan hon sa att hon inte vågade översätta, att khalen skulle binda henne och släpa henne efter sin häst ända upp till Bergens moder. Dany lade armen om flickan. ”Var inte rädd”, sa hon, ”jag ska säga det åt honom.”

Hon var inte säker på att hon kunde tillräckligt med ord, men när hon talat färdigt sa khal Drogo några korta meningar på dothrakiska och hon visste att han hade förstått. Hennes livs måne klev ner från den höga bänken. ”Vad sa han?” frågade mannen som varit hennes bror och ryggade tillbaka.

Det hade blivit så tyst i salen att hon kunde höra bjällrorna i khal Drogos hår pingla svagt för varje steg han tog, och hans blodsryttare följde efter honom som tre kopparfärgade skuggor. Daenerys hade blivit alldeles kall över hela kroppen. ”Han säger att du ska få en praktfull guldkrona som människorna ska darra inför.”

Viserys log och sänkte svärdet, och det var det sorgligaste, det som fick det att värka i hjärtat efteråt…hans leende. ”Det var allt jag ville ha”, sa han. ”Det jag blivit lovad.”

När Danys livs måne nådde fram till henne lade hon armen om midjan på honom. Khalen sa ett ord och hans blodsryttare störtade fram. Qotho grep mannen som varit hennes bror i armarna, och med sina stora händer bröt Haggo av ena handleden som om den varit en sticka. Cohollo tog svärdet ur hans livlösa fingrar, men inte ens nu förstod Viserys. ”Nej”, skrek han, ”ni kan inte bära hand på mig, för jag är draken, och jag ska bli krönt!”

Khal Drogo tog av sig bältet. Medaljongerna var av äkta guld, massiva och utsirade, och var och en var lika stor som en manshand. Han skrek ett kommando. Köksslavarna drog en tung järngryta från eldgropen, hällde ut stuvningen på marken och satte tillbaka grytan på elden. Drogo kastade i bältet och såg uttryckslöst på medan medaljongerna blev röda och började förlora formen. Hon kunde se eldar dansa i hans onyxsvarta ögon. En slav räckte honom ett par tjocka hästhårshandskar och han drog på sig dem utan att kasta så mycket som en blick på Viserys.

Viserys började skrika, den feges höga, gälla skri inför döden. Han vred sig och sparkade, gnällde som en hund och grät som ett barn, men dothrakierna höll honom mellan sig i ett järngrepp. Ser Jorah hade trängt sig fram till Dany och han lade handen på hennes axel. ”Vänd er bort, prinsessa, jag bönfaller er.”

”Nej.” Hon lade beskyddande armarna i kors över magens rundning.

Till slut tittade Viserys på henne. ”Snälla syster…Dany, berätta för dem…få dem…snälla syster…”

När guldet var till hälften smält och började rinna stack Drogo in händerna i lågorna och ryckte ut grytan. ”Krona!” vrålade han. ”Här, en krona för vagnkungen!” Och han satte grytan över huvudet på mannen som varit hennes bror.

Ljuden Viserys Targaryen gav ifrån sig då den där fasansfulla järnhjälmen täckte hans ansikte var omänskliga. Fötterna hamrade vilt mot marken, blev långsammare och stannade upp. Tjocka klumpar av smält guld droppade ner på bröstet och fick det att börja pyra i det scharlakansröda sidenet. Men ändå utgöts inte en enda droppe blod.

Han var ingen drake, tänkte Dany förunderligt lugn, för eld kan inte döda en drake.