Kampen om järntronen

ARYA

Doften av nybakat bröd som kom från butikerna längs Mjölgatan var ljuvligare än någon parfym Arya någonsin känt lukten av. Hon drog ett djupt andetag och gick närmare duvan. Den var fet och brunspräcklig och fullt upptagen av att picka på en brödkant som ramlat ner mellan två kullerstenar, men då Aryas skugga föll över duvan lyfte den.

Aryas träsvärd kom susande och träffade duvan en halv meter upp i luften och den föll till marken i ett virrvarr av bruna fjädrar. Hon kastade sig över den och grep tag i en vinge medan duvan hjälplöst flaxade. Den hackade henne i handen, och hon satte händerna om halsen på den och vred om tills hon hörde nackbenet knäckas.

Jämfört med katter var duvor lätta att fånga.

En kaplan som gick förbi gav henne en misstänksam blick. ”Det här är bästa stället att fånga duvor på”, upplyste Arya samtidigt som hon borstade av sig och tog upp träsvärdet från marken, ”för de kommer hit för att äta brödsmulor.” Han skyndade därifrån.

Hon satte fast duvan vid bältet och började gå längs gatan. En man kom dragande på en tvåhjulig kärra full med fruktpajer, och doften av blåbär, citron och aprikos fick det att mullra ihåligt i hennes mage. ”Kan jag få en”, hörde hon sig själv säga, ”en med citron eller…eller vilken sort som helst?”

Mannen med kärran granskade henne uppifrån och ner och det var tydligt att han inte gillade vad han såg. ”Tre kopparmynt.”

Arya slog med träsvärdet mot stövlarna. ”Du kan få en fet duva i utbyte”, föreslog hon.

”Må vålnaderna ta din duva”, muttrade mannen.

Pajerna var fortfarande ugnsvarma och doften fick det att vattnas i munnen på henne, men hon hade inte tre kopparmynt eller ens ett. Hon granskade mannen och mindes vad Syrio lärt henne om att se. Han var kort med en liten, rund mage och då han rörde sig verkade han undvika att stödja på vänster ben. Arya stod just och tänkte att om hon ryckte åt sig en paj och sprang skulle han aldrig hinna i fatt henne när han sa: ”Håll dina smutsiga händer borta från mina pajer. Stadsvakten vet allt hur man handskas med små tjuvaktiga rännstensungar.”

Arya kastade en försiktig blick över axeln. Två soldater i stadsvakten stod i mynningen till en gränd. Deras mantlar nådde nästan ända ner till marken och det tunga yllet hade en varm guldfärg. Deras brynjor, stövlar och handskar var svarta, den ene bar ett långsvärd vid höften och den andre en järnpåk. Med en sista längtansfull blick på pajerna makade sig Arya bort från kärran och skyndade därifrån. Vakterna i de gyllene mantlarna hade inte ägnat henne någon särskild uppmärksamhet, men bara åsynen av dem fick det att knyta sig i magen på henne. Arya hade hållit sig så långt ifrån slottet hon kunde, men även på håll kunde hon se huvudena som ruttnade på de höga, röda murarna. Mängder av kråkor kivades ljudligt ovanför varje huvud. I Loppsänkan berättades det att stadsvakten gjort gemensam sak med klanen Lannister och att befälhavaren upphöjts till lord och fått landområden söder om Treudden och en plats i kungens råd.

Hon hade också hört andra saker, otäcka saker som hon inte förstod. En del sa att hennes far mördat kung Robert och i sin tur dödats av lord Renly. Andra hävdade att Renly dödat kungen i ett fyllegräl mellan bröderna. Varför skulle han annars ha flytt mitt i natten som en simpel tjuv? En historia lät förtälja att kungen dödats av ett vildsvin när han var ute och jagade, en annan att han dött av att äta ett vildsvin, eftersom han proppat i sig så mycket att han spruckit vid matbordet. Nej, kungen hade dött då han satt till bords, påstod andra, men bara för att spindeln Varys förgiftat honom. Nej, det var drottningen som hade förgiftat honom. Nej, han hade dött av syfilis. Nej, han hade kvävts av ett fiskben.

En sak var alla historierna dock överens om: kung Robert var död. Klockorna i de sju tornen på Baelors katedral hade klämtat i en dag och en natt, och den sorgliga klangen hade rullat över staden som en tidvattenvåg av brons. Det var bara då en kung var död som de ringde i klockorna så där, hade en garvarlärling berättat för Arya.

Det enda hon ville var att komma hem, men det var inte så lätt att lämna Kungshamn som hon hoppats. Alla pratade om krig och det var lika mycket vakter på stadsmurarna som loppor på…ja, henne till exempel. Hon hade sovit i Loppsänkan, på tak och i stall — var helst hon kunde hitta en plats att lägga sig ner på — och det hade inte tagit henne lång tid att inse att området hade ett passande namn.

Varenda dag sedan Arya flydde från Röda slottet hade hon i tur och ordning besökt de sju stadsportarna. Drakporten, Lejonporten och Gamla porten var låsta och förbommade, Dyporten och Gudarnas port var öppna, men bara för dem som ville in i staden, för vakterna släppte inte ut någon. De som hade tillstånd att lämna staden måste ta Kungsporten eller Järnporten, men soldater tillhörande ätten Lannister i karmosinröda mantlar och lejonprydda hjälmar stod på vakt där. Arya hade legat på taket till ett värdshus vid Kungsporten och sett dem söka igenom vagnar och kärror, tvinga ryttare att öppna sadelväskor och fråga ut varenda en som försökte gå igenom till fots.

Ibland funderade hon på att simma över floden, men Svartvattenforsen var bred och djup. Alla hon pratat med var överens om att dess strömmar var farliga och förrädiska, och hon hade inga pengar för att betala en färjkarl eller köpa en båtlägenhet.

Fadern hade lärt henne att man inte fick stjäla, men det blev allt svårare att minnas varför. Om hon inte lyckades lämna Kungshamn på något annat sätt, skulle hon snart bli tvungen att våga sig på försöket att ta sig förbi stadsvakten. Sedan hon lärde sig slå ner duvor med träsvärdet hade hon inte ofta gått hungrig, men hon var rädd för att så mycket duvkött skulle göra henne sjuk. Några hade hon ätit råa innan hon hittade till Loppsänkan.

I Loppsänkan fanns det soppkök i gränderna där enorma grytor med stuvning hade stått och puttrat i åratal, och man kunde byta en halv fågel mot en bit av gårdagens bröd och en skål stuvning. Man kunde till och med få den andra halvan grillad över elden bara man själv plockade den. Arya kunde ha gett vad som helst för en bägare mjölk och en citronkaka, men stuvningen var ändå inte så tokig. Den var vanligtvis gjord på korngryn med morötter, lök och rovor skurna i bitar, och ibland äpple, med en fetthinna på ytan. En gång hade hon fått en bit fisk, men oftast försökte hon låta bli att tänka på vad det var för kött.

Den enda nackdelen var att soppköken aldrig var tomma, och trots att Arya kastade i sig maten kunde hon känna hur folk iakttog henne. En del av dem stirrade på hennes stövlar eller manteln och hon visste vad de tänkte. Andra såg på henne med blickar som tycktes tränga igenom byxorna och jackan i läder, men hon visste inte vad de tänkte på, och det skrämde henne ännu mer. Några gånger hade hon blivit förföljd ut i gränderna och jagad, men hittills hade ingen lyckats ta fast henne.

Silverarmbandet som hon tänkt sälja hade blivit stulet tillsammans med klädbyltet redan första natten hon var utanför slottet medan hon sov i ett utbränt hus på en tvärgata till Grisgränd. Allt tjuvarna lämnat kvar åt henne var manteln hon låg insvept i, kläderna hon hade på sig, övningssvärdet av trä…och Nål. Hon hade legat på svärdet, annars skulle även det varit borta, för det var värt mer än allt det andra tillsammans. Sedan dess hade Arya tagit för vana att gå omkring med manteln över högerarmen för att dölja klingan som hon hade vid höften. Träsvärdet bar hon i vänsterhanden, där alla kunde se det, för att skrämma i väg rånare, men det fanns män i soppköken som inte ens skulle ha blivit skrämda om hon burit en stridsyxa. Det räckte för att få henne att tappa aptiten på duva och gammalt bröd, och ofta somnade hon hungrig hellre än att riskera alla stirrande blickar.

När hon väl tagit sig ut ur staden skulle hon hitta bär att plocka eller fruktträdgårdar där hon kunde palla äpplen och körsbär; Arya mindes att hon sett några från kungsvägen då de färdades söderut, och hon kunde gräva efter rötter i skogen och till och med snara kaniner. I staden kunde man bara fånga råttor och katter och magra hundar. Soppköken betalade en hel näve kopparmynt för en kull med valpar, hade hon hört, men det ville hon helst inte tänka på.

Nedanför Mjölgatan fanns en labyrint av slingrande gränder och tvärgator. Arya trängde sig fram genom folkhoparna och försökte komma så långt bort som möjligt från vakterna i de gyllene mantlarna. Hon hade upptäckt att det var bäst att hålla sig mitt i gatan, även om hon ibland var tvungen att kasta sig åt sidan för vagnar och hästar, för man såg åtminstone när de kom, men om man gick nära byggnaderna tog folk tag i en. I en del gränder kunde man inte göra annat än stryka längs väggarna, eftersom husen stod tätt och lutade inåt.

En skock tjutande ungar sprang förbi jagande efter ett tunnband. Arya glodde förbittrat på dem och mindes när hon själv lekt med tunnband med Bran och Jon och deras lillebror Rickon. Hon undrade hur stor Rickon blivit och om Bran var sorgsen. Hon skulle ha gett vad som helst för att ha Jon där, för att höra honom kalla henne ”lillasyster” och rufsa henne i håret. Inte för att det behövde rufsas om. Arya hade sett sin spegelbild i vattenpölar och trodde inte att hår kunde bli rufsigare än hennes.

Hon hade försökt prata med barnen hon såg på gatan i hopp om att få en vän som kunde erbjuda henne en plats att sova på, men hon måste ha talat på fel sätt eller också var det något annat fel. De mindre barnen bara stirrade på henne med snabba, ängsliga blickar och sprang sin väg om hon kom för nära. Deras äldre syskon ställde frågor som Arya inte kunde svara på, gav henne öknamn och försökte stjäla från henne. Så sent som dagen innan hade en mager barfotaflicka som var dubbelt så gammal som hon knuffat omkull henne och försökt dra stövlarna av henne, men Arya gav henne en smäll på örat med träsvärdet så att hon gråtande och blödande sprang därifrån.

Medan Arya gick nedför kullen mot Loppsänkan såg hon en mås kretsa högt ovanför sig och hon iakttog den fundersamt, men den var långt utom räckhåll för hennes träsvärd. Den fick henne att tänka på havet. Kanske var det vägen ut härifrån. Gamla Nan brukade berätta historier om pojkar som åkte som fripassagerare på handelsgalärer och var med om alla möjliga äventyr. Kanske kunde hon också göra det. Arya beslöt sig för att göra ett besök i hamnen, för den låg ändå på vägen till Dyporten, och hon hade ännu inte varit där i dag.

Det var märkligt tyst i hamnen då Arya kom dit. Hon fick syn på ännu ett par soldater i gyllene mantlar som sida vid sida promenerade genom fiskmarknaden, men de skänkte henne inte ens en blick. Hälften av stånden var tomma och hon tyckte att det verkade ligga färre skepp vid kajerna än hon mindes. Ute i Svartvattenforsen gled tre av kungens krigsgalärer fram i formation och de guldmålade skroven klöv vattnet medan årorna höjdes och sänktes. Arya stod och tittade på dem en stund och började sedan gå längs floden.

Då hon fick syn på vakterna i grå yllemantlar kantade med vitt siden vid den tredje kajen stannade hjärtat nästan i bröstet och åsynen av Vinterheds färger lockade fram tårar i ögonen. Bakom vakterna låg en smäcker handelsgalär med tre roddarbänkar och gungade i sina förtöjningar. Arya kunde inte läsa namnet som var målat på skrovet för ordet var på ett främmande språk: myriska eller braavosiska eller kanske till och med högvalyriska. Hon tog en förbipasserande sjåare i ärmen. ”Snälla”, sa hon, ”vet ni vad det där är för skepp?”

”Det är Vindhäxan”, svarade mannen.

”Hon är fortfarande här!” utbrast Arya. Sjåaren gav henne en konstig blick, ryckte på axlarna och gick därifrån. Arya sprang mot kajen. Vindhäxan var skeppet som fadern hyrt för att föra henne hem och det väntade fortfarande! Hon trodde att det hade avseglat för evigheter sedan.

Två av vakterna satt och spelade tärning medan en tredje gick fram och tillbaka med handen på svärdsknappen. Arya skämdes för att hon grät som ett småbarn och stannade för att torka tårarna ur ögonen. Hennes ögon, hennes ögon, hennes ögon, varför…

Titta med ögonen, hörde hon Syrio viska.

Arya tittade. Hon kände igen alla faderns män, och de tre i grå mantlar var främlingar. ”Du där”, ropade mannen som gick vakt, ”vad vill du här, pojk?” De båda andra tittade upp från tärningarna.

Arya hade all möda i världen att inte vända på klacken och störta därifrån, men hon visste att om hon gjorde det skulle de vara efter henne som ett skott. Hon tvingade sig att gå närmare. De letade efter en flicka, men vakten trodde att hon var en pojke, och därför skulle hon också vara en pojke. ”Vill ni köpa en duva?” frågade hon och höll upp den döda fågeln.

”Försvinn härifrån”, beordrade vakten.

Arya gjorde som han sa och hon behövde inte låtsas vara rädd. Bakom henne återgick männen till tärningsspelet.

Hon visste inte hur hon tog sig tillbaka till Loppsänkan, men hon andades tungt när hon äntligen nådde fram till de trånga och krokiga gränderna mellan kullarna. Det luktade illa i Loppsänkan, en stank av svinstior och stall och garvarbodar blandad med den sura lukten från vinstugor och billiga skökohus. Arya tog sig dystert genom labyrinten, och det var inte förrän hon kände doften av puttrande stuvning genom dörren till ett soppkök som hon upptäckte att duvan var borta. Den måste ha glidit ur bältet då hon sprang eller också hade någon stulit den utan att hon märkte det. För ett ögonblick ville hon gråta igen. Nu skulle hon bli tvungen att gå hela vägen tillbaka till Mjölgatan för att hitta en lika fet fågel.

I andra änden av staden började klockorna ringa.

Arya tittade upp och lyssnade och undrade vad ringningen betydde den här gången.

”Vad är det nu då?” skrek en tjock karl från soppköket.

”Klockorna igen, vid alla barmhärtiga gudar”, klagade en gammal kvinna.

En rödhårig sköka i en morgonrock av målat siden sköt upp ett fönster på andra våningen. ”Är det pojkkungen som är död nu?” ropade hon och lutade sig ut över gatan. ”Den pojken blir aldrig gammal.” Medan hon skrattade lade en naken man armarna om henne bakifrån, bet henne i nacken och smekte de tunga, vita brösten som syntes i öppningen på morgonrocken.

”Dumma slampa”, ropade den tjocke karlen, ”kungen är inte död, för det är bara i ett torn som det klämtar. När kungen dör ringer varenda klocka i staden. De där klockorna kallar till något.”

”Sluta bitas, annars ska jag ringa i klockorna för dig!” fräste kvinnan i fönstret till mannen bakom sig och knuffade undan honom med armbågen. ”Vem har dött om det inte är kungen?”

”Klockorna kallar till något”, upprepade den tjocke karlen.

Två pojkar i Aryas ålder rusade förbi och sprang rakt i en vattenpöl. Den gamla kvinnan svor åt dem, men de bara fortsatte springa. Andra människor hade också satt sig i rörelse och var på väg uppför kullen för att ta reda på varför klockorna ringde. Arya sprang i kapp den långsammare av pojkarna. ”Vart ska du?” skrek hon när hon var alldeles bakom honom. ”Vad står på?”

Han kastade en blick över axeln utan att sakta ner. ”Soldaterna i stadsvakten bär honom till katedralen.”

”Vem?” skrek hon medan hon sprang så fort hon orkade.

”Handen! De ska hugga huvudet av honom säger Buu.”

En vagn hade gjort ett djupt hjulspår i gatan. Pojken hoppade över, men Arya såg det aldrig utan snavade och föll raklång, och hon skrapade knäet på en sten och gjorde illa fingrarna på den hårt packade jorden. Nål trasslade in sig mellan benen och hon snyftade då hon mödosamt tog sig upp på knä. Tummen på vänsterhanden var blodig och när hon sög på den upptäckte hon att halva nageln slitits av i fallet och var borta. Det dunkade i händerna och knäet var alldeles blodigt.

”Ge plats!” ropade någon från en tvärgata. ”Ge plats för lorderna Redwyne!” Det var med nöd och näppe Arya hann kasta sig åt sidan innan de red ner henne, för i nästa ögonblick dundrade fyra vakter på enorma hästar förbi i galopp. De var klädda i rutiga mantlar i blått och bourgognerött och efter dem red två unga ädlingar lika som två bär sida vid sida på ett par fuxston. Arya hade sett dem hundratals gånger på borggården: tvillingarna Redwyne, ser Horas och ser Hobber, fula ynglingar med orange hår och fyrkantiga, fräkniga ansikten. Sansa och Jeyne Poole brukade kalla dem ser Äckel och ser Dregel och fnittra så snart de fick syn på dem. De såg inte lustiga ut nu.

Alla var på väg åt samma håll, och alla hade bråttom att ta reda på varför klockorna ringde. De verkade närmare nu, klämtade och kallade, och Arya slöt sig till strömmen av människor. Det gjorde så ont i tummen med den avbrutna nageln att hon fick anstränga sig hårt för att inte gråta, och hon bet sig i läppen där hon haltade fram medan hon lyssnade till de upphetsade rösterna runt omkring sig.

”…kungens hand, lord Stark. De bär honom upp till Baelors katedral.”

”Jag trodde han var död.”

”Tids nog, tids nog. Jag slår vad om en silverhjort att de hugger huvudet av honom.”

”Det är på tiden, den förrädaren.” Mannen spottade.

Arya försökte protestera men hade svårt att få fram orden. ”Han har aldrig…”, började hon, men hon var bara ett barn och det var ingen som lyssnade på henne.

”Dummer! Inte hugger de huvudet av honom. Sedan när halshugger de förrädare på trappan till Baelors katedral?”

”Tja, de tänker i alla fall inte dubba honom till riddare. Jag hörde att det var Stark som dödade stackars kung Robert. Han slet upp strupen på honom ute i skogen och när de hittade honom stod han där kall som en fisk och påstod att det var något gammalt vildsvin som hade dödat hans höghet.”

”Å, men det är inte sant, för det var hans egen bror som hade ihjäl honom, den där Renly, han med guldtaggarna.”

”Stäng din lögnaktiga mun, kvinna, för du vet inte vad du talar om och lord Renly är en fin och ärbar man.”

När människohopen äntligen nådde fram till Systrarnas gata var folk packade som sillar och Arya lät sig föras med strömmen upp till toppen av Visenyas kulle. Det vita marmortorget var proppfullt av människor som alla skrek upphetsat åt varandra och försökte ta sig närmare Baelors katedral, och klockorna ringde högt här.

Arya armbågade sig fram genom trängseln och dök under magen på hästarna medan hon höll hårt i sitt träsvärd. Där hon befann sig mitt i folkmassan kunde hon bara se armar, ben och magar och så de sju smäckra tornen på katedralen som reste sig högt över alltihop. Hon fick syn på en kaross och tänkte klättra upp på den för att se bättre, men andra hade redan kommit på samma idé. Kusken svor åt dem och körde i väg dem med en piskklatsch.

Arya blev desperat. Hon trängde sig ända längst fram, men där trycktes hon mot en stensockel och när hon tittade upp såg hon statyn av Baelor den välsignade, kaplanen som också varit kung. Arya stack träsvärdet i bältet och började klättra. Den avbrutna tumnageln lämnade blodfläckar på den målade marmorn, men hon lyckades ta sig upp och klämde sig in mellan kungens fötter.

Det var då hon fick syn på fadern.

Lord Eddard stod mellan två soldater i stadsvakten i överstekaplanens predikstol utanför dörrarna till katedralen. Han var klädd i en kostbar sammetsjacka med en vit varg broderad i pärlor på framsidan och pälsbrämad grå yllemantel, men han var magrare än Arya någonsin sett honom och det långa ansiktet var fårat av smärta. Egentligen stod han inte själv utan hölls upprätt och gipset på det brutna benet var grått och sprucket.

Överstekaplanen stod bakom honom. Det var en kort man som var grå av ålder och kolossalt fet, och han bar en lång vit skrud och en jättelik krona av spunnet guld och kristall som fick regnbågar att gnistra kring hans huvud så snart han rörde sig.

Vid dörrarna till katedralen och framför den upphöjda predikstolen i marmor syntes en klunga riddare och höga lorder, och bland dem var Joffrey synnerligen iögonenfallande i en dräkt av karmosinrött siden med ett mönster av kronhjortar och rytande lejon och en guldkrona på huvudet. Drottningmodern stod bredvid honom i svart sorgklänning med infällningar i karmosinrött och en slöja besatt med svarta diamanter i håret. Arya kände igen Blodhunden, som var klädd i snövit mantel över den sotgrå rustningen, med fyra i kungsvakten omkring sig. Hon såg eunucken Varys glida omkring bland lorderna i mjuka tofflor och mönstrad kaftan i damast, och hon trodde att den korte mannen med silvercapen och pipskägget kunde vara han som en gång duellerade för hennes mors skull.

Och mitt ibland dem fick hon syn på Sansa som var klädd i himmelsblått siden med de kastanjeröda lockarna nytvättade och silverarmband runt handlederna. Arya blängde ilsket på henne och undrade vad systern gjorde där och varför hon såg så lycklig ut.

En lång kedja av soldater i gyllene mantlar beväpnade med spjut höll tillbaka folkmassan under befäl av en kraftig karl i en rustning med utsirningar i svart lack och filigransarbete i guld. Hans mantel skimrade metalliskt och kunde inte vara av annat än äkta guldtyg.

När klockorna slutade klämta lade sig tystnaden långsamt över det stora torget och fadern höjde huvudet och började tala, men rösten var så tunn och svag att hon knappt uppfattade vad han sa. Folk bakom henne började skrika ”Vad?” och ”Högre!”. Mannen med rustningen i svart och guld steg fram till fadern och gav honom en hård stöt i ryggen. Låt honom vara! ville Arya skrika, men hon visste att ingen skulle lyssna. Hon tuggade på underläppen.

Fadern höjde rösten och började om igen. ”Jag är Eddard Stark, lord av Vinterhed och kungens hand”, sa han högre så att rösten hördes över hela torget, ”och jag står här inför er för att bekänna mitt förräderi inför gudarna och människorna.”

”Nej”, kved Arya. Nedanför henne började folkmassan ropa och skrika, och smädelser och oanständigheter fyllde luften. Sansa hade gömt ansiktet i händerna.

Fadern höjde rösten ännu mer för att göra sig hörd. ”Jag svek min kungs förtroende och min vän Roberts tillit”, skrek han. ”Jag svor att skydda hans barn, men innan hans blod hann kallna konspirerade jag i syfte att avsätta och mörda hans son och själv gripa tronen. Låt överstekaplanen och Baelor den älskade och de sju gudarna bära vittnesbörd om sanningen i det jag säger: Joffrey Baratheon är den ende sanne arvtagaren till järntronen och med gudarnas nåd härskare över de sju konungarikena och rikets beskyddare.”

En sten kom flygande från folkmassan, och Arya skrek till då hon såg fadern träffas. Soldaterna i de gyllene mantlarna höll i honom, för att han inte skulle falla, och blodet rann nedför ansiktet på honom från ett djupt jack i pannan. Det kom fler stenar, och en träffade soldaten på faderns vänstersida medan en annan slog i bröstharnesket på riddaren med rustningen i svart och guld. Två av männen i kungsvakten ställde sig framför Joffrey och drottningen och skyddade dem med sina sköldar.

Aryas hand gled in under manteln och fann Nål i sin skida. Fingrarna slöts om fästet och hon kramade det hårdare än hon någonsin kramat något. Barmhärtiga gudar, beskydda honom, bad hon. Låt dem inte skada min far.

Överstekaplanen knäböjde inför Joffrey och hans mor. ”Om vi syndar må vi också umgälla”, mässade han med djup, dånande röst som var mycket högre än faderns. ”Den här mannen har bekänt sina brott inför gudarna och människorna på den här heliga platsen.” Regnbågarna dansade runt hans huvud medan han lyfte händerna i bön. ”Gudarna är stränga och lönar ont med ont, men Baelor den välsignade lärde oss att de även är barmhärtiga. Vad ska ske med denne förrädare, ers höghet?”

Tusentals röster skrek, men Arya hörde dem aldrig. Prins Joffrey, nej, kung Joffrey lämnade kungsvaktens skyddande sköldar och steg fram. ”Min mor har bett mig låta lord Stark ta den svarta dräkten och lady Sansa har vädjat om nåd för sin far.” Han såg rakt på Sansa då och log, och för ett ögonblick trodde Arya att gudarna hade hört hennes bön, tills Joffrey åter riktade sig till folkmassan och sa: ”Men de är kvinnor med blödiga hjärtan, och så länge jag är er kung ska förräderi aldrig passera ostraffat. Ser Ilyn, ge mig hans huvud!”

Folk tjöt och Arya kände hur Baelors staty gungade då de tryckte mot den. Överstekaplanen tog tag i kungens cape, Varys kom framrusande med viftande armar och till och med drottningen sa något till Joffrey, men kungen bara skakade på huvudet. Lorder och riddare flyttade sig åt sidan då han steg fram, lång och mager, ett skelett i järnbrynja, kungens skarprättare. Sansa hade fallit på knä och snyftade hysteriskt, och vagt, som på långt avstånd, hörde Arya systern skrika. Ser Ilyn Payne gick uppför trappan till predikstolen.

Arya slet sig loss från sin plats mellan Baelors fötter och kastade sig ner i folkmassan samtidigt som hon drog Nål. Hon landade på en man i slaktarförkläde som föll omkull på marken, och i nästa ögonblick törnade någon in i hennes rygg så att hon var nära att själv ramla. Det var kroppar överallt omkring henne och de tryckte på och trampade ner den stackars slaktaren. Arya högg mot dem med Nål.

Högt där uppe i predikstolen gjorde ser Ilyn Payne en gest och riddaren i svart och guld röt ett kommando. Soldaterna i de gyllene mantlarna slängde omkull lord Eddard på marmorn med huvudet och bröstet utanför kanten.

”Stopp där!” skrek en ilsken röst åt Arya, men hon gled undan, knuffade folk åt sidan eller trängde sig mellan dem, och smällde till dem som stod i vägen för henne. En hand tog henne i benet och hon slog mot den med Nål och sparkade folk på smalbenen. En kvinna snavade och föll och Arya ställde sig på hennes rygg medan hon högg vilt omkring sig, men det tjänade ingenting till, det tjänade ingenting till, för det var alldeles för mycket folk och hon hann knappt göra ett hål förrän det slöts igen. Någon vräkte henne åt sidan, och hon kunde fortfarande höra Sansa skrika.

Ser Ilyn drog ett tvåhandsslagsvärd ur skidan på ryggen. Då han lyfte klingan ovanför huvudet tycktes solskenet dansa längs vågrörelserna i den mörka metallen och glittra i eggen som var vassare än någon rakkniv. Is, tänkte hon, han har Is. Tårarna strömmade nedför kinderna och gjorde henne blind.

Så sköt en hand ut ur trängseln och slöt sig om hennes arm som en vargfälla, så hårt att Nål flög ur handen på henne. Arya tappade balansen och skulle ha fallit som en lealös docka om han inte hållit i henne. Ett ansikte trycktes tätt intill hennes och hon såg långt svart hår, ett tovigt skägg och ruttna tänder. ”Titta inte!” morrade en grötig röst åt henne.

”Jag…jag…jag…”, snyftade Arya.

Den gamle mannen skakade henne så hårt att tänderna skallrade. ”Håll mun och blunda, pojk.” Alldeles omtöcknad hörde hon ett…ett ljud…ett lågt suckande ljud, som om en miljon människor samtidigt andades ut.

Den gamle mannens fingrar grävde sig in i hennes arm, hårda som järn. ”Titta på mig, ja, så ja, på mig.” Hans andedräkt luktade surt vin. ”Minns du mig, pojk?”

Det var lukten som gjorde det. Arya såg det toviga, feta håret, den lappade och dammiga, svarta manteln och den krokiga ryggen, mötte blicken ur de hårda, svarta ögonen, och hon mindes den svarte brodern som kommit på besök till fadern.

”Så du känner igen mig nu? Klipsk pojke.” Han spottade. ”De är färdiga här nu. Du ska följa med mig och hålla tyst.” Då hon skulle till att svara skakade han henne igen, ännu hårdare. ”Du ska hålla tyst! sa jag.”

Torget började tömmas. Folkmassan tunnades ut omkring dem när människorna återvände till vardagsbestyren i sina liv, men Aryas liv var borta. Som förlamad traskade hon bredvid…Yoren, ja, han hette Yoren. Hon hade inte sett att han hittat Nål förrän han räckte svärdet till henne. ”Hoppas du kan använda det där, pojk.”

”Jag är inte…”, började hon.

Han knuffade in henne i en portgång och grep tag om hennes hår med sina smutsiga fingrar, vred om och ryckte huvudet bakåt. ”…inte någon klipsk pojke, var det det du tänkte säga?”

I andra handen hade han en kniv.

Då bladet kom emot ansiktet kastade Arya sig bakåt medan hon sparkade vilt och vred huvudet från sida till sida, men han höll henne så hårt i håret att det kändes som om det skulle slitas av och på läpparna kände hon den salta smaken av tårar.