Kampen om järntronen

EDDARD

Han drömde en gammal dröm om tre riddare i vita mantlar och ett torn som rasat för länge sedan, och om Lyanna i sin bädd av blod.

I drömmen red hans vänner med honom, precis som de gjort i livet: stolte Martyn Cassel, Jorys far; trogne Theo Wull; Ethan Glover, som varit Brandons väpnare; ser Mark Ryswell, lågmäld och godhjärtad; träskmannen Howland Reed; lord Dustin på sin stora röda hingst. En gång hade deras ansikten varit lika bekanta för Ned som hans eget, men åren suddar ut en mans minnen, också dem han har svurit att aldrig glömma. I drömmen var de bara skuggor, grå vålnader på hästar av dimma.

De var sju mot tre i drömmen precis som de varit i livet. Ändå var dessa tre inga vanliga män. De väntade framför det runda tornet med Dorniens röda berg bakom sig och de vita mantlarna fladdrande för vinden, och de var inga skuggor, för även nu framträdde deras ansikten tydligt. Ser Arthur Dayne, morgonsvärdet, hade ett sorgset leende på läpparna, och fästet på slagsvärdet Gryning stack upp över hans högra axel. Ser Oswell Whent stod på knä och vässade klingan med ett bryne, och på hans vita emaljerade hjälm spred hans hus svarta fladdermus ut sina vingar. Mellan dem stod den obändige gamle ser Gerold Hightower, Vite tjuren, kungsvaktens befälhavare.

”Jag tittade efter er vid Treudden”, sa Ned.

”Vi var inte där”, svarade ser Gerold.

”Ve troninkräktaren om vi hade varit det”, insköt ser Oswell.

”Då Kungshamn föll mördade ser Jaime er kung med ett gyllene svärd och jag undrade var ni fanns.”

”Långt borta”, förklarade ser Gerold, ”för annars skulle Aerys fortfarande sitta på järntronen och vår falske broder brinna i de sju helvetena.”

”Jag red ner till Stormens ände för att häva belägringen”, berättade Ned för dem. ”Lorderna Tyrell och Redwyne hälsade med baneren och alla deras riddare böjde knä för att svära oss tro och huldhet. Jag var säker på att ni skulle vara bland dem.”

”Vi böjer inte gärna knä”, påpekade ser Arthur Dayne.

”Ser Willem Darry har flytt till Draksten med drottningen och prins Viserys och jag trodde att ni kanske hade följt med honom.”

”Ser Willem är en fin och lojal man”, försäkrade ser Oswell.

”Men han tillhör inte kungsvakten”, tillade ser Gerold, ”och kungsvakten flyr inte.”

”Varken då eller nu”, insköt ser Arthur och satte på sig hjälmen.

”Vi har svurit en ed”, påminde gamle ser Gerold.

Neds vålnader dök upp bredvid honom med skuggsvärd i händerna. De var sju mot tre.

”Och nu börjar det”, sa ser Arthur Dayne, morgonsvärdet. Han drog Gryning ur skidan och höll klingan med bägge händerna. Den var blek som mjölkvitt glas och lyste med ett levande sken.

”Nej”, invände Ned med sorg i rösten, ”det är nu det slutar.” Medan de brakade ihop i ett virrvarr av stål och skuggor kunde han höra Lyanna skrika. ”Eddard! ” ropade hon. En storm av rosenblad blåste över den blodstrimmiga himlen, lika blå som dödens ögon.

”Lord Eddard”, ropade Lyanna igen.

”Jag lovar”, viskade han. ”Jag lovar, Lyanna.”

”Lord Eddard”, hördes en mansröst eka ur mörkret.

Stönande öppnade Eddard Stark ögonen. Månskenet strömmade in genom de höga fönstren i handens torn.

”Lord Eddard?” En skugga böjde sig över sängen.

”Hur…hur länge?” Lakanen var intrasslade, benet spjälat och gipsat och en dov, dunkande värk sköt upp längs sidan.

”Sex dagar och sju nätter.” Rösten var Vayon Pooles och förvaltaren höll en bägare mot Neds mun. ”Drick, ers nåd.”

”Vad…?”

”Det är bara vatten. Stormäster Pycelle sa att ni skulle vara törstig.”

Ned drack. Läpparna var torra och spruckna, och vattnet smakade som nektar.

”Kungen vill tala med er, ers nåd”, berättade Vayon Poole för honom när bägaren var tom.

”I morgon, när jag är starkare”, svarade Ned. Han orkade inte träffa Robert nu, för drömmen hade gjort honom svag som en kattunge.

”Han befallde oss att skicka er till honom i samma stund som ni slog upp ögonen, ers nåd”, sa förvaltaren och tände ett ljus på nattygsbordet utan att se på Ned.

Ned svor lågt. Robert hade aldrig varit känd för sin tålmodighet. ”Säg åt honom att jag är för svag för att komma till honom, men om han önskar tala med mig tar jag gärna emot honom här, och jag hoppas du väcker upp honom ur djup sömn. Och kalla hit…” Han skulle just till att säga Jory då han mindes. ”Kalla hit kaptenen för min livvakt.”

Alyn steg in i sovgemaket en kort stund efter det att förvaltaren gått. ”Ers nåd?”

”Poole har berättat för mig att det har gått sex dagar”, sa Ned, ”och jag måste få veta hur läget är.”

”Kungamördaren har flytt från staden”, talade Alyn om. ”Det sägs att han har ridit tillbaka till Casterlyklippan för att förena sig med fadern, och historien om hur lady Catelyn tog dvärgen till fånga är på allas läppar. Jag har satt ut extra vakter, om det behagar er.”

”Det gör det”, försäkrade Ned honom. ”Och mina döttrar?”

”De har varit hos er varenda dag, ers nåd, och Sansa ber tyst, men Arya…” Han tvekade. ”Hon har inte sagt ett ord sedan de kom tillbaka med er. Hon är en liten vilde, ers nåd, och jag har aldrig sett en sådan ilska hos en flicka.”

”Vad som än händer vill jag att mina döttrar ska skyddas”, sa Ned, ”för jag befarar att det här bara är början.”

”De ska inte komma till skada, lord Eddard”, svarade Alyn, ”det sätter jag mitt liv i pant på.”

”Jory och de andra…”

”Jag överlämnade dem till de tysta systrarna för att de skulle skickas norrut till Vinterhed. Jory vill med all säkerhet ligga bredvid sin farfar.”

Det måste bli farfadern för Jorys far var begravd långt söderut. Martyn Cassel hade dött tillsammans med de övriga. Ned hade rivit ner tornet efteråt och använt de blodiga stenarna för att bygga åtta gravkummel på bergskammen. Det sades att Rhaegar kallat stället glädjens torn, men för Ned var det ett bittert minne. De hade varit sju mot tre och ändå hade bara två överlevt och kunnat rida därifrån: Eddard Stark själv och den lille träskmannen Howland Reed. Han tyckte inte att det var något gott omen att han skulle drömma den drömmen igen efter så många år.

”Du har skött dig bra, Alyn”, berömde Ned just som Vayon Poole kom tillbaka. Förvaltaren bugade djupt. ”Hans höghet väntar utanför, ers nåd, och drottningen är med honom.”

Ned satte sig högre upp i sängen och gjorde en grimas då det högg till av smärta i benet. Han hade inte räknat med att Cersei skulle vara med, och det bådade inte gott. ”Be dem stiga in och lämna oss, för det vi har att säga bör inte komma utanför dessa väggar.” Poole drog sig tyst tillbaka.

Robert hade lagt ner stor omsorg på sin klädsel. Han bar en svart sammetsjacka med huset Baratheons kronhjort broderad på bröstet i guldtråd och en gyllene mantel. Han hade ett vinkrus i handen och ansiktet var redan rödbrusigt av alkohol. Cersei Lannister steg in efter honom med en juvelbesatt tiara i håret.

”Ers höghet”, sa Ned, ”jag ber om ursäkt, men jag kan inte stiga upp.”

”Det spelar ingen roll”, svarade kungen barskt. ”Vill du ha lite vin? Det är från Arbor. En bra årgång.”

”En liten bägare”, sa Ned, ”för jag är fortfarande tung i huvudet efter vallmomjölken.”

”En man i er position borde skatta sig lycklig att han fortfarande har kvar huvudet på axlarna”, förkunnade drottningen.

”Tyst, kvinna”, snäste Robert. Han gav Ned en bägare vin. ”Har du fortfarande ont i benet?”

”Lite”, medgav Ned. Det gick runt i huvudet, men han tänkte inte erkänna sin svaghet inför drottningen.

”Pycelle svär på att det kommer att läka utan komplikationer.” Robert rynkade pannan. ”Jag antar att du vet vad Catelyn har gjort?”

”Ja, det gör jag.” Ned tog en liten klunk vin. ”Min hustru är utan skuld, ers höghet, för hon gjorde det på min befallning.”

”Jag är inte belåten, Ned”, morrade Robert.

”Med vilken rätt vågar ni bära hand på mitt blod?” krävde Cersei att få veta. ”Vem tror ni att ni är egentligen?”

”Kungens hand”, upplyste Ned henne med iskall artighet, ”och av er egen make ålagd att upprätthålla kungens frid och se till att kungens rättvisa skipas.”

”Ni var hans hand, men nu…”, började Cersei.

”Håll tyst!” dundrade kungen. ”Du ställde en fråga till honom och han besvarade den.” Cersei tystnade, rasande av ilska, och Robert vände sig åter till Ned. ”Upprätthålla kungens frid, säger du. Är det så här du upprätthåller min frid, Ned? Sju män är döda…”

”Åtta”, rättade drottningen. ”Tregar dog i morse av slaget lord Stark gav honom.”

”Människorov på kungsvägen och massaker i fyllan och villan på mina gator”, sa kungen. ”Jag vägrar att tolerera det, Ned.”

”Catelyn hade goda skäl att ta dvärgen till…”

”Jag sa att jag vägrar att tolerera det! Och jag struntar blankt i hennes skäl. Du ska genast befalla henne att släppa dvärgen fri, och du ska också försona dig med Jaime.”

”Tre av mina män slaktades inför ögonen på mig för att Jaime Lannister ville tukta mig. Ska jag bara glömma det?”

”Det var inte min bror som var orsaken till bråket”, sa Cersei till kungen. ”Lord Stark kom berusad tillbaka från ett skökohus, och hans män anföll Jaime och hans vakter, precis som hans hustru överföll Tyrion på kungsvägen.”

”Du känner mig bättre än så, Robert”, sa Ned, ”och du kan fråga lord Baelish om du tvivlar på mig för han var där.”

”Jag har talat med Lillfinger”, sa Robert, ”och han säger att han red i väg för att hämta stadsvakten innan striden började, men han medger att ni var på hemväg från något skökohus.”

”Något skökohus? Öppna ögonen, Robert. Jag var där för att titta på din dotter! Hennes mor har kallat henne Barra, och hon liknar den där första flickan du blev far till då vi växte upp tillsammans i Arryndalen.” Ned iakttog drottningen medan han talade; hennes ansikte var som en mask, stilla och blekt, och det förrådde ingenting.

Robert rodnade. ”Barra”, muttrade han. ”Var det för att behaga mig? Förbannad vare flickan. Jag trodde hon hade mer förstånd än så.”

”Hon kan inte vara mer än femton och en sköka, och du trodde hon hade förstånd?” utbrast Ned klentroget. Det började göra fruktansvärt ont i benet och han hade svårt att behärska sitt humör. ”Den dumma barnungen är förälskad i dig, Robert.”

Kungen kastade en blick på Cersei. ”Det här är inget lämpligt samtalsämne för drottningens öron.”

”Hennes höghet kommer inte att gilla något jag har att säga”, svarade Ned. ”Jag har hört att kungamördaren har flytt från staden. Ge mig tillstånd att föra honom tillbaka och ställa honom inför kungens rättvisa.”

Kungen snurrade dystert på vinet i bägaren och tog en klunk. ”Nej”, sa han, ”för jag vill inte veta av det här längre. Jaime dödade tre av dina män och du fem av hans. Nu får det vara slut.”

”Är det din uppfattning om rättvisa?” undrade Ned ilsket. ”I så fall är jag glad att jag inte längre är din hand.”

Drottningen tittade på sin make. ”Om någon hade vågat tala till Targaryen på det sättet…”

”Tar du mig för Aerys?” avbröt Robert.

”Jag tog dig för en kung. Jaime och Tyrion är dina bröder genom äktenskapets lagar och alla band mellan oss. Familjen Stark har fördrivit den ene och tagit den andre till fånga, och den här mannen vanhedrar dig med varje andetag han drar. Ändå står du bara där mjäkigt och frågar om han har ont i benet och om han vill ha lite vin.”

Roberts ansikte var mörkt av ilska. ”Hur många gånger måste jag säga åt dig att hålla mun, kvinna?”

Cerseis ansikte lyste av förakt. ”Gudarna har spelat oss ett ironiskt spratt, för det borde vara du som gick i kjolar och jag som bar rustning.”

Kungen blev purpurröd av ilska i ansiktet och gav henne en kraftig örfil. Cersei Lannister vacklade mot bordet och föll omkull på golvet, men ändå gav hon inte ett ljud ifrån sig. De smäckra fingrarna kände på kinden där den ljusa, släta hyn redan hade blivit röd. Nästa dag skulle hon ha ett blåmärke som täckte halva ansiktet. ”Jag ska bära detta som ett hederstecken”, tillkännagav hon.

”Bär det i tystnad, annars ska jag hedra dig igen”, lovade Robert. Han ropade på en vakt och ser Meryn Trant steg in i rummet, lång och allvarlig i sin vita rustning. ”Drottningen är trött. Följ henne till hennes sovgemak.” Riddaren hjälpte Cersei på fötter och förde ut henne utan att säga ett ord.

Robert sträckte sig efter vinkruset och fyllde på bägaren. ”Du ser vad hon gör med mig, Ned.” Kungen satte sig med bägaren i handen. ”Min kärleksfulla hustru, modern till mina barn.” Raseriet hade lämnat honom nu och Ned såg något sorgset och ängsligt i hans blick. ”Jag borde inte ha slagit henne…för det var inte kungligt.” Han stirrade ner på sina händer som om han inte riktigt visste vad de var för något. ”Jag har alltid varit stark…ingen har någonsin kunnat hålla mig stången, ingen. Hur ska man kunna slåss mot någon om man inte får använda sin styrka?” Förbryllad skakade kungen på huvudet. ”Rhaegar…Rhaegar vann, förbannat vare hans minne. Jag dödade honom, Ned, jag körde in spetsarna på stridsklubban rakt igenom den svarta rustningen och in i hans svarta hjärta och han dog vid mina fötter. Det diktades ballader om det, men på något sätt var det ändå han som vann, för han har Lyanna nu och jag har henne.” Kungen tömde bägaren.

”Ers höghet”, sa Ned, ”vi måste prata…”

Robert tryckte fingertopparna mot tinningarna. ”Jag är dödligt trött på prat. I morgon tänker jag ge mig ut i kungsskogen och jaga, och det du har att säga kan vänta tills jag kommer tillbaka.”

”Om gudarna är goda är jag inte här när du kommer tillbaka, för som du kanske minns befallde du mig att återvända till Vinterhed.”

Robert reste sig och tog tag i en av sängstolparna för att stadga sig. ”Gudarna är sällan goda, Ned. Här, den är din.” Han drog upp den tunga silverhanden ur fickan på insidan av manteln och kastade den på sängen. ”Vare sig du gillar det eller ej är du min hand, och jag förbjuder dig att lämna Kungshamn.”

Ned tog upp silverspännet, för det verkade som om han inte hade något val. Det dunkade i benet och han kände sig hjälplös som ett barn. ”Flickan Targaryen…”

Kungen stönade. ”Vid alla sju helveten, börja inte med henne nu igen. Det är avgjort, och jag vill inte höra ett ord mer om det.”

”Varför vill du ha mig som din hand om du vägrar att lyssna på mina råd?”

”Varför?” Robert skrattade. ”Varför inte? Någon måste ju regera över det här fördömda kungariket. Sätt på dig spännet, Ned, för det klär dig. Och om du någonsin kastar det i ansiktet på mig igen svär jag att jag ska sätta den förbaskade tingesten på Jaime Lannisters bröst.”