Kampen om järntronen

JON

Stoet gnäggade lågt då Jon Snö drog åt sadelgjorden. ”Så ja, gumman”, sa han mjukt och lugnade henne med en klapp. Plötsligt ven vinden genom stallet, och Jon kände en kall pust i ansiktet, men han brydde sig inte om den. Med fingrar som fortfarande var stela och klumpiga band han fast sovsäcken vid sadeln. ”Hit, Gast”, ropade han lågt, och genast var vargen där med ögonen lysande som glöd.

”Snälla, Jon, du får inte.”

Han satt upp med tyglarna i handen och vände hästen. Samwell Tarly stod i stalldörren och ovanför hans axel sken fullmånen och fick hans skugga att se ut som en jättes, enorm och svart. ”Ur vägen, Sam.”

”Jon, du får inte”, upprepade Sam, ”och jag tänker inte låta dig göra det.”

”Jag vill helst inte skada dig”, sa Jon. ”Flytta dig åt sidan, Sam, annars rider jag ner dig.”

”Det skulle du aldrig göra, och du måste lyssna på mig, snälla…”

Jon satte sporrarna i hästens sidor och stoet satte av mot dörren. Ett kort ögonblick stod Sam kvar, och hans ansikte var lika runt och blekt som månen bakom honom och munnen vidgades till ett O av förvåning. I sista stund, när de var nästan över honom, kastade han sig åt sidan precis som Jon vetat att han skulle göra, snavade och föll. Stoet hoppade över honom och ut i natten.

Jon fällde upp huvan på sin tunga mantel och gav hästen fria tyglar. Svarta slottet låg tyst och stilla då han red ut med Gast vid sin sida. Det stod män på vakt på muren bakom honom, det visste han, men de spanade mot norr, inte söder. Ingen skulle se honom ge sig av, ingen utom Samwell Tarly som mödosamt tog sig upp på fötter igen i dammet i det gamla stallet. Han hoppades att Sam inte gjort sig illa då han föll, för han var så tung och klumpig att det skulle vara typiskt honom att bryta handleden eller stuka vristen. ”Jag varnade honom”, sa Jon högt, ”och det var inget som angick honom.” Medan han red öppnade och knöt han den brännskadade handen. Det värkte fortfarande i den, men det kändes skönt att vara av med bandagen.

Han måste komma så långt från muren som möjligt innan de upptäckte att han var borta och därför följde han kungsvägen som slingrade sig mellan kullar som lyste silvervita i månskenet. Påföljande morgon skulle han lämna vägen och ge sig ut i vildmarken för att skaka av sig eventuella förföljare, men för ögonblicket var det viktigare med snabbhet, för de kunde naturligtvis räkna ut vart han var på väg.

Gamle björnen steg alltid upp i gryningen, så innan dess måste Jon lägga så många fjärdingsväg han kunde mellan sig och muren, förutsatt att Sam Tarly inte förrådde honom. Den fete pojken var plikttrogen och lättskrämd, men han älskade Jon som en bror. Om Sam blev tillfrågad skulle han med all säkerhet berätta sanningen, men Jon kunde inte föreställa sig honom tränga sig förbi vakterna i kungstornet för att väcka Mormont.

När Jon inte kom och hämtade gamle björnens frukost i köket skulle de titta i hans cell och hitta Långklo på sängen. Det hade känts svårt att lämna kvar svärdet, men Jon visste att det inte skulle ha varit ärofullt att ta med det, och det hade inte ens Jorah Mormont gjort då han flydde sedan han dragit vanära över sitt hus. Dessutom skulle lord Mormont säkert hitta någon som var mer värdig klingan. Jon fick dåligt samvete då han tänkte på den gamle mannen, för han visste att hans egen desertering skulle vara som salt i lord Mormonts ännu oläkta sår efter sonens skamliga flykt. Det kändes inte roligt att återgälda hans förtroende på det här sättet, men det kunde inte hjälpas och Jon hade en känsla av att hur han än bar sig åt förrådde han någon.

Inte ens nu visste han om han gjorde rätt. Sydlänningarna hade det lättare, för de hade sina kaplaner att prata med, någon som kunde tala om guds vilja för dem och hjälpa dem att skilja på rätt och fel. Men ätten Stark dyrkade de gamla gudarna, de namnlösa gudarna, och även om hjärtträden hörde så kunde de inte tala.

När de sista ljusen från Svarta slottet försvann bakom honom saktade Jon ner till skritt. Han hade en lång färd framför sig och bara en häst som kunde föra honom till målet. Det fanns fästen och bondbyar längs vägen söderut där han skulle kunna byta ut stoet mot ett utvilat djur då det behövdes, men inte om hon var skadad eller sprängd.

Han skulle behöva nya kläder snart, och sannolikt skulle han bli tvungen att stjäla dem. Han var klädd i svart från huvud till fot: höga ridstövlar i läder, byxor och tunika i grovt kläde, ärmlös läderjacka och tung yllemantel. Långsvärdet och dolken satt i skidor av svart mullvadsskinn och brynjan och brynjehuvan i sadelväskan var av svart ringpansar. Om han blev tillfångatagen riskerade han döden, för främlingar i svart betraktades med stor misstänksamhet i varenda by och fästning norr om Näset, och snart skulle man hålla utkik efter honom. Jon visste att när mäster Aemon hade skickat i väg sina korpar skulle han inte finna en fristad någonstans, inte ens på Vinterhed. Bran skulle kanske vilja släppa in honom, men mäster Luwin hade bättre förstånd och han skulle bomma för portarna och skicka i väg Jon, för det var hans plikt. Det var bäst att inte ge sig dit alls.

Ändå såg han slottet lika tydligt för sin inre blick som om han lämnat det dagen innan: de höga granitmurarna, den stora salen med sina dofter av rök och hundar och stekt kött, faderns salong, tornrummet där han sovit. En del av honom önskade inget högre än att få höra Bran skratta igen, att få sätta tänderna i en av Gages baconpajer, att få höra gamla Nan berätta sina historier om skogens barn och Florian den narraktige.

Men det var inte därför han lämnat muren. Han hade gett sig av för att han trots allt var sin fars son och Robbs bror, och ett svärd, inte ens ett sådant fint svärd som Långklo, gjorde honom till en Mormont. Han var inte heller någon Aemon Targaryen. Tre gånger hade den gamle mannen valt, och alla tre gångerna hade han valt äran, men det var han. Jon kunde fortfarande inte avgöra om livmedikusen stannat för att han var feg och svag eller för att han var stark och modig. Ändå förstod han mycket väl vad den gamle mannen menat, för det var smärtsamt att välja.

Tyrion Lannister hade hävdat att de flesta män hellre skulle förneka en obehaglig sanning än se den i vitögat, men Jon hade tröttnat på att sticka huvudet i sanden. Han var den han var: Jon Snö, oäkting och edsbrytare, moderlös, utan vänner och fördömd. För resten av livet — hur långt det nu skulle bli — var han dömd att vara en utomstående, den tyste mannen som står i skuggorna och inte vågar uppge sitt riktiga namn. Vart han än begav sig i de sju konungarikena skulle han bli tvungen att leva på en lögn, för annars skulle varenda en höja handen mot honom. Men det spelade ingen roll bara han fick leva tillräckligt länge för att ta sin plats vid broderns sida och hjälpa honom att hämnas fadern.

Han mindes Robb som han senast sett honom där han stod på borggården med smältande snö i det kastanjeröda håret. Jon skulle bli tvungen att söka upp honom i hemlighet, förklädd, och han försökte föreställa sig uttrycket i Robbs ansikte då han gav sig till känna. Brodern skulle skaka på huvudet och le och han skulle säga…han skulle säga…

Jon kunde inte se leendet, hur hårt han än ansträngde sig kunde han inte se det, och han kom på sig med att tänka på desertören som fadern halshuggit samma dag de hittade skräckvargarna. ”Du sa orden”, hade lord Eddard sagt till honom. ”Du avlade en ed inför dina bröder, inför de gamla gudarna och de nya.” Desmond och tjocke Tom hade släpat fram mannen till stocken. Brans ögon var stora som tefat och Jon hade varit tvungen att säga åt honom att hålla ponnyn i strama tyglar. Han mindes uttrycket i faderns ansikte då Theon Greyjoy räckte honom Is, blodet som sprutade ut över snön och hur Theon hade sparkat i väg huvudet då det kom rullande mot hans fötter.

Han undrade vad lord Eddard skulle ha gjort om desertören varit hans bror Benjen i stället för den där smutsige trashanken. Skulle det ha gjort någon skillnad? Det måste väl ändå vara en helt annan sak? Nog skulle Robb välkomna honom? Det måste han, för annars…

Jon stod inte ens ut med att tänka på det. Smärtan dunkade djupt inne i fingrarna då han grep hårdare om tyglarna. Han satte sporrarna i hästen, gick över i galopp och dundrade fram längs kungsvägen som för att rida ifrån sina tvivel. Jon var inte rädd för döden, men han ville inte dö på det viset, bunden och halshuggen som en simpel stråtrövare. Om han måste dö ville han göra det med svärdet i handen medan han slogs mot sin fars mördare. Han var inte någon äkta Stark, hade aldrig varit det, men han kunde dö som en, och sedan skulle de säga att Eddard Stark hade avlat fyra söner, inte tre.

Gast höll jämna steg med honom någon fjärdingsväg med den röda tungan hängande ur munnen. Jon drev på stoet, och både man och häst sänkte huvudet då farten ökade. Vargen saktade ner, stannade och såg sig omkring, och ögonen glödde röda i månskenet. Så försvann han bakom dem, men Jon visste att han skulle följa efter i sin egen takt.

Spridda ljus glimmade mellan träden framför honom på bägge sidor om vägen: Mullvadsstaden. En hund skällde då han red igenom och han hörde en mulas hesa skriande från ett stall, men för övrigt var allt lugnt i den lilla staden. Här och där syntes skenet från glöden på en härd mellan träribborna i stängda fönsterluckor, men de flesta husen var mörka.

Mullvadsstaden var större än den verkade, för tre fjärdedelar av den låg under marken i djupa, varma källare som var förbundna genom en labyrint av tunnlar. Till och med skökohuset låg där nere, och i marknivå syntes inget annat än ett träskjul som inte var större än ett utedass med en röd lykta hängande ovanför dörren. På muren hade han hört männen kalla skökorna ”gömda skatter”, och han undrade om några av hans bröder i svart var där nere nu och grävde efter skatter. Det var också ett edsbrott, men ingen tycktes bry sig om det.

Det var först när Jon kommit en bra bit bortom staden som han saktade ner igen. Vid det laget var både han och stoet våta av svett, och det värkte i den brännskadade handen. Han satt huttrande av. Under några träd låg en smältande snödriva som lyste vit i månskenet och vattnet sipprade ner längs sidorna och bildade små, grunda pölar. Jon satte sig på huk och kupade händerna. Smältvattnet var iskallt, men han drack och sköljde av ansiktet trots att det hettade i kinderna. Det dunkade värre i fingrarna än på många dagar och det dunkade i huvudet också. Jag gör det rätta, försökte han intala sig, men varför känner jag mig så illa till mods?

Hästen var alldeles löddrig, så Jon tog tygeln och ledde den en stund. Vägen var nätt och jämnt tillräckligt bred för att två ryttare skulle kunna rida i bredd och den var full av stenar och vattenpölar. Det hade varit idiotiskt att galoppera i det där tempot, som att be om en bruten nacke, och Jon undrade vad som farit i honom. Hade han så bråttom att dö?

Långt inne i skogen hördes ett skräckslaget djur skrika och han tittade upp. Stoet gnäggade nervöst. Hade hans varg hittat ett byte? Han satte händerna runt munnen och ropade ”Gast! Hit, Gast”, men det enda svar han fick var suset av vingar då en uggla bakom honom lyfte och flög sin väg.

Med rynkad panna fortsatte Jon vägen framåt, och han ledde stoet en halvtimme tills hon var torr. Gast hade ännu inte dykt upp. Jon ville sitta upp och rida igen, men det bekymrade honom att vargen fortfarande var försvunnen. ”Gast”, ropade han igen. ”Var är du? Hit, Gast!” Det fanns ingenting i de här skogarna som var farligt för en skräckvarg, inte ens för en halvvuxen skräckvarg, såvida inte…Nej, Gast var för klok för att anfalla en björn, och om det fanns någon vargflock i närheten borde Jon ha hört dem yla.

Han skulle äta, beslöt han, för mat skulle få magen att lugna sig och ge Gast en chans att hinna i kapp honom. Det var ingen fara än, och Svarta slottet sov fortfarande. Han plockade fram ett kex, en ostbit och ett litet skrumpet, brunt äpple ur sadelväskan. Han hade även med sig salt kött, men det skulle han spara till morgondagen. Han skulle bli tvungen att jaga när köttet tog slut, och det skulle sinka honom.

Jon satte sig under träden och åt kexet och osten medan stoet betade vid kanten av kungsvägen. Han sparade äpplet till sist. Det hade blivit lite mjukt, men köttet var fortfarande syrligt och saftigt, och han hade kommit till kärnhuset då han hörde ljuden: hästar och de kom norrifrån. Jon hoppade snabbt upp och skyndade fram till stoet. Kunde han rida ifrån dem? Nej, de var för nära och skulle säkert höra honom, och om de kom från Svarta slottet…

Han ledde stoet bort från vägen till en tät dunge med grågröna granar. ”Tyst nu”, sa han med dämpad röst och hukade sig ner för att kika mellan grenarna. Om gudarna var goda skulle ryttarna rida förbi, och troligtvis var det småfolk från Mullvadsstaden, bönder på väg till sina fält. Men vad gjorde de ute mitt i natten?

Han lyssnade till klappret av hovar som blev allt starkare medan ryttarna i snabb takt travade kungsvägen fram. Av ljudet att döma var det minst fem eller sex stycken, och deras röster fördes med av vinden.

”…säker på att han tog den här vägen?”

”Vi kan inte vara säkra.”

”Han kan lika väl ha ridit österut, eller lämnat vägen och gett sig in i skogarna. Det skulle jag ha gjort.”

”I mörkret? Det vore ju dåraktigt. Om du inte ramlade av hästen och bröt nacken skulle du rida vilse och vara tillbaka på muren då solen gick upp.”

”Det skulle jag inte alls.” Grenn lät ilsken. ”Jag skulle bara rida söderut med hjälp av stjärnorna.”

”Och om det var molnigt?” frågade Pyp.

”Då skulle jag inte ge mig av.”

”Vet ni vart jag skulle ta vägen om det var jag? Jag skulle vara i Mullvadsstaden och gräva efter gömda skatter.” Paddans gälla skratt ekade mellan träden. Jons sto frustade.

”Tyst med er”, sa Halder. ”Jag tyckte jag hörde något.”

”Var? Jag hörde inget.” Hästarna stannade.

”Du kan inte ens höra dig själv fjärta.”

”Det kan jag visst”, hävdade Grenn.

”Tysta!”

Alla blev tysta och lyssnade och Jon upptäckte att han höll andan. Sam, tänkte han. Han hade inte gått till gamle björnen, men han hade inte heller gått och lagt sig utan väckt de andra pojkarna. Måtte djävulen ta dem, och om de själva inte låg i sina sängar i gryningen skulle de också vara desertörer. Vad tänkte de på egentligen?

Tystnaden tycktes dra ut i evigheter. Där Jon satt hopkrupen kunde han se benen på deras hästar genom grenarna. Till slut upphävde Pyp rösten. ”Vad var det du hörde?”

”Jag vet inte”, medgav Halder. ”Ett ljud, och jag trodde att det kanske kunde vara en häst, men…”

”Det finns ingenting här.”

Ur ögonvrån såg Jon en blek skugga röra sig mellan träden. Det prasslade i löven och Gast kom hoppande ur skuggorna så plötsligt att Jons sto blev skrämt och gnäggade till. ”Där!” skrek Halder.

”Jag hörde det också!”

”Förrädare”, väste Jon till skräckvargen då han svingade sig upp i sadeln. Han vände stoets huvud för att smita i väg mellan träden, men de var framme hos honom innan han hunnit tre meter.

”Jon!” ropade Pyp efter honom.

”Stanna”, uppmanade Grenn, ”för du kan inte rida ifrån oss allihop.”

Jon svängde hästen runt och drog svärdet. ”Backa. Jag vill inte skada er, men jag gör det om jag måste.”

”En mot sju?” Halder gav signalen och pojkarna spred ut sig och omringade honom.

”Vad vill ni mig?” undrade Jon.

”Vi vill föra dig tillbaka dit där du hör hemma”, svarade Pyp.

”Jag hör hemma hos min bror.”

”Vi är dina bröder nu”, påpekade Grenn.

”De kommer att hugga huvudet av dig om de får fast dig”, insköt Paddan med ett nervöst skratt. ”Det här är så idiotiskt att man snarare skulle förvänta sig det av Uroxen.”

”Jag skulle aldrig göra något sådant”, förkunnade Grenn, ”för jag är ingen edsbrytare. Jag sa orden och jag menade dem.”

”Det gjorde jag med”, sa Jon. ”Förstår ni inte? De har mördat min far. Det är krig och min bror Robb slåss i flodlandet…”

”Vi vet det”, sa Pyp högtidligt, ”för Sam har berättat allt för oss.”

”Vi är ledsna för det som hänt din far”, sa Grenn, ”men det kan inte hjälpas, för när du väl sagt orden får du inte lämna nattens väktare vad som än händer.”

”Jag måste!” utbrast Jon hett.

”Du svor eden”, påminde Pyp. ”Nu börjar min vakt, sa du, som inte tar slut förrän vid min död.”

”Jag ska leva och dö på min post ”, tillade Grenn och nickade.

”Ni behöver inte tala om orden för mig, för jag kan dem lika bra som ni.” Jon var arg nu. Varför kunde de inte låta honom ge sig av i lugn och ro? De gjorde det bara svårare för honom.

”Jag är svärdet i mörkret ”, mässade Halder.

”Jag är väktaren på muren”, insköt Paddan.

Jon förbannade dem, men det bekom dem inte det minsta. Pyp sporrade hästen och red närmare medan han deklamerade: ”Jag är elden som brinner i kylan, ljuset som kommer med gryningen, hornet som väcker dem som sover, skölden som skyddar människornas riken.”

”Kom inte närmare”, varnade Jon honom och svingade svärdet. ”Jag menar det, Pyp.” De var inte ens klädda i rustning och han skulle skära dem i småbitar om han blev tvungen till det.

Matthar befann sig bakom honom och han föll in i kören. ”Jag ger mitt liv och min ära till nattens väktare.”

Jon satte hälarna i sidorna på stoet och red runt, runt. De andra pojkarna stängde in honom från alla håll nu och cirkeln slöts allt mer.

”För den här natten…” Halder närmade sig från vänster.

”…och alla andra nätter som ska komma”, avslutade Pyp. Han sträckte sig efter Jons tyglar. ”Här har du ditt val: antingen dödar du mig eller också följer du med mig tillbaka.”

Jon höjde svärdet och sänkte det sedan hjälplöst. ”Må djävulen ta dig!” utbrast han. ”Må djävulen ta er allihop.”

”Måste vi binda dina händer eller ger du oss ditt ord på att du utan att bråka följer med?” frågade Halder.

”Jag tänker inte smita, om det är vad du menar.” Gast kom springande från träden och Jon glodde ilsket på honom. ”Det var inte stor hjälp man hade av dig”, sa han, och de röda ögonen såg illmarigt på honom.

”Det är bäst vi skyndar oss”, sa Pyp, ”för om vi inte är tillbaka före dagbräckningen kommer gamle björnen att hugga huvudet av oss allihop.”

Jon Snö mindes inte mycket av ritten tillbaka. Den verkade kortare än färden mot söder, kanske för att han hade tankarna på annat håll. Det var Pyp som bestämde takten, och de galopperade, skrittade, travade och ökade åter till galopp. Mullvadsstaden dök upp och försvann bakom dem igen och den röda lyktan ovanför skökohuset var för länge sedan släckt. De höll högt tempo och det var fortfarande en timme kvar till gryningen då Jon fick syn på tornen i Svarta slottet som avtecknade sig mörka mot den oändliga, ljusa muren. Den här gången kändes det inte som att komma hem.

De kunde föra honom tillbaka, sa Jon sig, men de kunde inte tvinga honom att stanna. Kriget skulle inte ta slut påföljande dag och inte dagen efter heller, och hans vänner kunde inte bevaka honom dygnet runt. Han skulle bida sin tid, få dem att tro att han var nöjd med att stanna här och sedan när deras vaksamhet hade slappnat skulle han ge sig av igen. Nästa gång skulle han undvika kungsvägen och i stället följa muren österut, kanske ända fram till havet — en längre väg, men säkrare — eller kanske mot väster, till bergen, och sedan söderut över de höga passen. Det var rövarnas område och den vägen var hård och farlig, men ingen skulle åtminstone följa efter honom och han skulle hålla sig hundratals fjärdingsväg från Vinterhed och kungsvägen.

Samwell Tarly väntade på dem i det gamla stallet. Han låg lutad mot en höbal på marken, för ängslig för att kunna sova. Han reste sig och borstade av sig. ”Jag…jag är glad för att de hittade dig, Jon.”

”Det är inte jag”, svarade Jon och satt av.

Pyp hoppade av hästen och gav den ljusnande himlen en irriterad blick. ”Hjälp oss med hästarna, Sam”, bad den lille pojken, ”för vi har en lång dag framför oss och vi är inte precis utvilade, vilket vi har lord Snö att tacka för.”

När dagen grydde gick Jon till köket som han alltid gjorde, och trefingrade Hobb sa inget då han gav honom gamle björnens frukost. Den här dagen var det tre hårdkokta, bruna ägg med stekt bröd och skinka och en skål katrinplommon. Jon bar maten tillbaka till kungstornet. Mormont satt vid fönstret och skrev och hans korp gick fram och tillbaka på hans axlar och muttrade: ”Majs, majs, majs.” Fågeln skrek då Jon steg in. ”Sätt brickan på bordet”, sa gamle björnen och tittade upp, ”och jag tar lite öl till.”

Jon öppnade ett fönster, tog in ölkruset som stod på en smal hylla utanför och fyllde ett horn. Hobb hade gett honom en citron som fortfarande var kall efter att ha legat i ett förrådsrum i muren. Jon krossade den i näven och saften rann mellan fingrarna. Mormont tog citron i ölet varje dag och hävdade att det var därför han fortfarande hade kvar sina egna tänder.

”Jag förstår att du älskade din far”, sa Mormont då Jon gav honom hornet, ”och det är alltid det vi älskar som blir vår undergång, pojk. Minns du när jag sa det?”

”Ja, det minns jag”, svarade Jon surmulet, för han hade ingen lust att prata om faderns död, inte ens med Mormont.

”Se till att aldrig glömma det, för det är de bistra sanningarna man måste hålla fast vid. Ge mig min tallrik. Är det skinka igen? Det kan inte hjälpas. Du ser trött ut. Var månskensritten så tröttsam?”

Jon blev alldeles torr i halsen. ”Ni vet?”

”Vet”, ekade korpen från Mormonts axel. ”Vet.”

Gamle björnen fnös. ”Tror du att de valde mig till befälhavare för nattens väktare för att jag var dum i huvudet, Snö? Aemon sa att du skulle ge dig av och jag sa att du skulle komma tillbaka. Jag känner mina män och mina pojkar. Äran skickade ut dig på kungsvägen och äran förde dig tillbaka.”

”Mina vänner förde mig tillbaka”, påpekade Jon.

”Sa jag att det var din ära?” Mormont granskade tallriken.

”De dödade min far. Väntade ni er att jag skulle sitta med armarna i kors?”

”Om sanningen ska fram förväntade vi oss att du skulle göra precis det du gjorde.” Mormont tog ett katrinplommon och spottade ut kärnan. ”Jag gav order om att du skulle stå under bevakning och man såg när du gav dig av. Om inte dina bröder hade hämtat tillbaka dig skulle du ha blivit fasttagen på vägen, och inte av vänner. Såvida du inte har en häst med vingar som en korp. Har du det?”

”Nej.” Jon kände sig som en idiot.

”Synd, vi skulle behöva en sådan häst.”

Jon rätade på ryggen och sa sig att han skulle dö hjältemodigt, för så mycket skulle han i alla fall kunna göra. ”Jag vet vad straffet för desertering är, ers nåd, och jag är inte rädd för att dö.”

”Dö!” skrek korpen.

”Inte för att leva heller, hoppas jag”, sa Mormont och skar skinkan med dolken och gav en bit till fågeln. ”Du har inte deserterat — än, för du står här, och om vi skulle hugga huvudet av varenda pojke som rider till Mullvadsstaden på nätterna skulle bara spöken bevaka muren. Men du kanske tänker fly igen i morgon eller om fjorton dagar. Är det så? Är det vad du planerar, pojk?”

Jon sa inget.

”Jag tänkte väl det.” Mormont skalade ett kokt ägg. ”Din far är död, pojk. Tror du att du kan få honom tillbaka?”

”Nej”, svarade han surmulet.

”Bra”, sa Mormont, ”för vi har sett de döda komma tillbaka, du och jag, och det är inte något jag längtar efter att få uppleva igen.” Han åt ägget i två munsbitar och spottade ut en skalbit som fastnat mellan tänderna. ”Din bror har dragit ut i krig med hela Nordens samlade styrkor bakom sig och varenda en av hans vasaller för befäl över fler svärdskämpar än vi har i nattens väktare. Varför tror du att de behöver din hjälp? Är du en sådan väldig krigare eller har du en trollkarl i fickan som kan förtrolla ditt svärd?”

Jon hade inget svar åt honom. Korpen pickade på ett ägg och knäckte skalet, stack näbben i hålet och drog ut bitar av vita och gula.

Gamle björnen suckade. ”Du är inte den ende som berörs av det här kriget. Min syster marscherar med all sannolikhet i din brors här liksom hennes döttrar, klädda som män i ringpansar. Maege är en gråhårig gammal häxa, envis, lättretlig och viljestark, och om sanningen ska fram står jag knappt ut med att vara i hennes närhet, men det betyder inte att jag älskar henne mindre än du älskar dina halvsystrar.” Med rynkad panna tog Mormont det sista ägget och kramade det i näven tills skalet sprack. ”Eller kanske gör jag det. Hur som helst skulle jag sörja om hon blev dödad, men du har inte sett mig störta härifrån. Precis som du har jag svurit eden, och min plats är här. Var är din, pojk?”

Jag har ingen plats, ville Jon säga, för jag är en oäkting utan rättigheter, utan namn och mor och nu även utan far. Men orden ville inte komma. ”Jag vet inte.”

”Men det gör jag”, förkunnade befälhavare Mormont. ”De kalla vindarna tilltar, Snö, och på andra sidan muren blir skuggorna längre. Cotter Pyke skriver och berättar om jättelika älghjordar som strömmar mot söder och öster på väg mot havet och mammutar också. Han säger att en av hans män hittade ett enormt avtryck av en missbildad fot inte ens tre fjärdingsväg från Östvakten. Gränsjägare från Skuggtornet har funnit hela byar övergivna och ser Denys säger att de ser eldar i bergen om nätterna, jättelika bål som brinner från skymning till gryning. Qhorin halvhand tog en fånge djupt inne i Ravinen, och karlen svär på att Mance Rayder håller på att samla ihop allt sitt folk i ett nytt, hemligt fäste som han har hittat, och i vilket syfte vet bara gudarna. Tror du att din farbror Benjen är den ende gränsjägare vi har förlorat under det gångna året?”

”Ben Jen”, skriade korpen och huvudet for upp och ner med äggbitar dinglande i näbben. ”Ben Jen. Ben Jen.”

”Nej”, svarade Jon, för han visste att även andra försvunnit, alltför många.

”Tycker du att din brors krig är viktigare än vårt?” brummade den gamle mannen.

Jon tuggade på läppen och korpen flaxade med vingarna. ”Krig, krig, krig”, sjöng den.

”Det är det inte”, fastslog Mormont. ”Må gudarna rädda oss, pojk, för du är inte blind och inte heller dum. Tror du att det spelar någon roll vem som sitter på järntronen när döda män kommer smygande i natten?”

”Nej.” Jon hade inte tänkt på saken på det sättet.

”Din far skickade dig till oss, Jon. Varför, vem vet?”

”Varför, varför, varför?” ropade korpen.

”Allt jag vet är att de första människornas blod flyter i ätten Starks ådror. De första människorna byggde muren, och det sägs att de minns saker som andra har glömt. Och din best…han förde oss till vålnaderna och varnade dig för den döde mannen i trappan. Ser Jaremy skulle troligen kalla det för en slump, men ser Jaremy är död och det är inte jag.” Lord Mormont stack dolkspetsen i en bit skinka. ”Jag tror att det var ödet som förde dig hit, och jag vill att du och din varg ska följa med då vi ger oss ut bortom muren.”

Hans ord fick det att gå en rysning av upphetsning längs ryggraden på Jon. ”Bortom muren?”

”Du hörde vad jag sa, och jag ska hitta Ben Stark, död eller levande.” Han tuggade och svalde. ”Jag tänker inte sitta här med armarna i kors och vänta på snön och isvindarna, och vi måste ta reda på vad som är i görningen. Den här gången ska nattens väktare rida ut i full styrka mot kungen bortom muren, vålnaderna och allt annat som kan finnas där ute, och jag tänker själv föra befälet.” Han pekade på Jons bröst med dolken. ”Enligt gammal sedvänja är befälhavarens förvaltare även hans väpnare, men jag har ingen lust att vakna varje gryning och undra om du har gett dig av igen. Så jag vill ha ett svar av dig, lord Snö, och jag vill ha det nu. Är du en broder i nattens väktare eller bara en oäkting som vill leka krig?”

Jon Snö rätade på axlarna och drog ett djupt andetag. Förlåt mig, far, Robb, Arya, Bran, förlåt mig, men jag kan inte hjälpa er, för det han säger är sant. Det här är min plats. ”Jag är…er, ers nåd, er man, det svär jag och jag tänker inte ge mig av igen.”

Gamle björnen fnös. ”Bra. Gå då och spänn på dig svärdet.”