Kampen om järntronen

JON

”Ni är de hopplösaste pojkar jag någonsin har tränat”, tillkännagav ser Alliser Törne då alla hade samlats på borggården. ”Era händer är gjorda för att skotta dynga och inte för att svinga svärd, och om jag fick bestämma skulle ni få vakta svin allihop. Men i går kväll fick jag höra att Gueren är på väg hit längs kungsvägen med fem nya pojkar, och en eller två av dem är kanske värda ett piss åtminstone. För att bereda plats för dem har jag bestämt mig för att överlämna åtta av er till kommendanten, som han sedan får göra vad han vill med.” Ser Alliser ropade upp deras namn, ett i sänder: ”Paddan, Stenhuvudet, Uroxen, Idioten, Finnen, Gycklaren, ser Lymmel.” Slutligen tittade han på Jon. ”Och Oäktingen.”

Pyp gav upp ett glädjetjut och kastade svärdet i luften. Ser Alliser gav honom en giftig blick. ”De kommer att kalla er män i nattens väktare nu, men om ni tror på det är ni större idioter än den här lustigkurren. Ni är fortfarande gröna pojkar som stinker sommar och när det blir vinter kommer ni att dö som flugor.” Med de orden tog Alliser Törne avsked av dem.

De andra pojkarna skockades runt de åtta som blivit uppropade och skrattade och förbannade och gratulerade. Halder klatschade till Paddan i baken med flatsidan av svärdet och ropade: ”Paddan i nattens väktare!” Pyp skrek att en svart broder behövde en häst och hoppade upp på Grenns axlar, och de rasade omkull på marken medan de hojtande rullade runt och vänskapligt pucklade på varandra. Dareon rusade in i rustkammaren och kom tillbaka med en lägel surt rött vin. Medan de skickade vinet från hand till hand och flinade som idioter lade Jon märke till att Samwell Tarly stod för sig själv under ett naket dött träd i ett hörn av borggården. Jon erbjöd honom skinnlägeln. ”Vill du ha en klunk vin?”

Sam skakade på huvudet. ”Nej tack, Jon.”

”Mår du bra?”

”Alldeles utmärkt”, ljög den fete pojken. ”Jag är så glad för er andras skull.” Det runda ansiktet darrade då han tvingade fram ett leende. ”Du kommer att bli kapten en dag, precis som din farbror var.”

”Är”, rättade Jon, för han vägrade fortfarande acceptera att Benjen Stark var död. Innan han hann säga något mer ropade Halder: ”Tänker du dricka upp allt vinet själv?” Pyp ryckte lägeln ur handen på honom och hoppade skrattande undan, och medan Grenn höll fast Jon i armen tryckte Pyp på skinnlägeln och en tunn stråle rödvin sprutade honom i ansiktet. Halder tjöt i protest mot slöseriet med gott vin samtidigt som Jon spottade och försökte komma loss. Matthar och Jeren klättrade upp på muren och började bombardera dem med snöbollar.

Då han äntligen lyckades slita sig loss, med snö i håret och vinfläckar på rocken, hade Samwell Tarly försvunnit.

Den kvällen hade trefingrade Hobb lagat en festmåltid åt pojkarna för att fira den stora händelsen. När Jon kom till kantinen förde förvaltaren själv honom till en bänk nära elden, och de äldre männen klappade honom på axeln då han gick förbi. De åtta blivande bröderna festade på lammsadel stekt i vitlök och örtkryddor och garnerad med myntakvistar med rotmos simmande i smör till. ”Från kommendantens eget bord”, upplyste Bowen Marsh. Där fanns också sallad gjord på spenat, kikärter och kålrabbi och efteråt fick de kylda blåbär och söt grädde.

”Tror ni att vi får vara tillsammans?” undrade Pyp medan de lyckligt smorde kråset.

Paddan gjorde en grimas. ”Det hoppas jag verkligen inte, för jag är utled på dina öron.”

”Och det ska du säga!” utbrast Pyp. ”Du blir säkert gränsjägare, Paddan, för de vill nog ha dig så långt från slottet som möjligt. Om Mance Rayder går till anfall behöver du bara höja visiret och visa ansiktet, så kommer han att skrikande fly därifrån.”

Alla utom Grenn skrattade. ”Jag hoppas jag blir gränsjägare.”

”Du och alla andra”, sa Matthar. Varenda man som bar svart patrullerade muren, och varenda en förväntades försvara den med svärd i hand, men gränsjägarna var de verkliga krigarna i nattens väktare. Det var de som vågade bege sig ut bortom muren och rida genom spökskogen och de isiga bergen väster om Skuggtornet där de slogs mot rövare och jättar och monstruösa snöbjörnar.

”Inte alla”, invände Halder, ”för jag vill till byggarna. Vad skulle vi ha för nytta av gränsjägarna om muren rasade?”

I byggarskrået ingick murare och snickare som reparerade byggnader och torn, gruvarbetare som grävde tunnlar och krossade sten till vägar och stigar, skogshuggare som röjde bort sly och buskar då skogen började komma för nära muren. En gång, påstods det, hade de brutit enorma isblock i frusna sjöar djupt inne i spökskogen och dragit dem söderut på slädar så att muren kunde byggas på ännu mer. Men det var för flera hundra år sedan, och numera klarade de bara av att patrullera muren från Östvakten vid havet till Skuggtornet för att leta efter sprickor eller tecken på att den smälte och göra mindre reparationer.

”Gamle björnen är inte dum”, påpekade Dareon, ”och du blir lika säkert byggare som Jon blir gränsjägare. Han är den bäste svärdskämpen och den bäste ryttaren bland oss, och hans farbror var kapten innan han…” Rösten dog generat bort då han insåg vad han var på väg att säga.

”Benjen Stark är fortfarande kapten”, påminde Jon Snö som satt och lekte med blåbärsskålen. De andra hade kanske gett upp allt hopp om att farbrodern skulle komma välbehållen tillbaka, men inte han. Han sköt ifrån sig blåbären, som han knappt rört, och reste sig från bänken.

”Ska du inte ha dem?” frågade Paddan.

”Ta dem du.” Jon hade knappt smakat på Hobbs festmåltid. ”Jag får inte ner en bit till.” Han tog ner manteln från kroken vid dörren och gick ut.

Pyp följde efter honom. ”Vad är det, Jon?”

”Sam”, medgav han. ”Han kom inte till maten i kväll.”

”Det är inte likt honom att missa en måltid”, sa Pyp tankfullt. ”Tror du att han är sjuk?”

”Han är rädd, för vi överger honom.” Jon mindes dagen då han lämnat Vinterhed och alla de bitterljuva avskeden: Bran som låg lemlästad, Robb med snö i håret, Arya som överöste honom med kyssar sedan han gett henne Nål. ”Så snart vi har avlagt våra eder kommer vi att få en massa plikter. Några av oss kanske skickas härifrån, till Östvakten eller Skuggtornet, men Sam måste fortsätta med träningen, tillsammans med sådana som Rast och Cuger och de här nya pojkarna som kommer på kungsvägen. Bara gudarna vet hurdana de är, men du kan slå dig i backen på att ser Alliser skickar dem mot honom så snart han får en chans.”

Pyp gjorde en grimas. ”Du gjorde allt du kunde.”

”Allt vi kunde var inte nog”, svarade Jon.

Han kände sig rastlös och orolig när han gick tillbaka till Hardins torn för att hämta Gast. Skräckvargen gick bredvid honom till stallarna, och en del av de nervösaste hästarna sparkade på boxväggarna och vek öronen bakåt då Jon steg in. Han sadlade sitt sto, satt upp och red ut från Svarta slottet, söderut i den månljusa natten. Gast sprang före, flög nästan över marken, och på ett ögonblick var han försvunnen. Men Jon lät honom löpa, för en varg behövde jaga.

Han hade inget särskilt mål utan ville bara rida, så han följde floden en bit medan han lyssnade till vattnet, som klirrande av is forsade över stenarna, och sneddade sedan över fälten till kungsvägen. Den sträckte sig framför honom, smal och stenig och full av ogräs, och såg inte vidare inbjudande ut, men ändå fyllde åsynen av den Jon Snö med längtan. Vinterhed låg längs den vägen, och ännu längre bort fanns Flodvattnet och Kungshamn och Örnnästet och många andra platser: Casterlyklippan, Ansiktenas ö, Dorniens röda berg, Braavos hundra öar i havet, gamla Valyriens rykande ruiner — alla de platser som Jon aldrig skulle få se. Världen låg längs den vägen och han var här.

När han väl avlagt eden skulle muren vara hans hem tills han var lika gammal som mäster Aemon. ”Jag har inte svurit eden än”, mumlade han. Han var ingen fredlös som var tvungen att ta den svarta dräkten eller betala straffet för sina brott. Han hade kommit hit av egen fri vilja och fick ge sig av om han ville…fram till dess att han avlagt eden. Han behövde bara rida vidare och kunde lämna muren bakom sig, och när månen blev full igen skulle han vara tillbaka på Vinterhed tillsammans med sina bröder.

Dina halvbröder, påminde en inre röst, och lady Stark som inte kommer att välkomna dig. Det fanns ingen plats för honom på Vinterhed, ingen plats i Kungshamn heller. Inte ens hans egen mor hade haft någon plats för honom, och tanken på henne gjorde honom sorgsen. Han undrade vem hon varit och hur hon sett ut, och varför fadern lämnat henne. För att hon var en sköka eller äktenskapsbryterska, dummer, något fult och vanhedrande. Varför skulle lord Eddard annars skämmas för att prata om henne?

Jon Snö vände blicken från kungsvägen och tittade över axeln. Svarta slottets eldar doldes bakom en kulle, men muren fanns där och lyste blek i månskenet där den kolossal och kall löpte från den ena horisonten till den andra.

Han vände hästen och började rida hemåt.

Samtidigt som Jon red upp på ett backkrön och fick syn på det avlägsna ljusskenet från kommendantens torn kom Gast tillbaka, och skräckvargens käft var röd av blod där han sprang bredvid hästen. På tillbakavägen kom Jon att tänka på Samwell Tarly igen, och när han kommit fram till stallarna visste han vad han skulle göra.

Mäster Aemons gemak låg i ett bastant trätorn nedanför voljären. Livmedikusen var gammal och skröplig och delade sina gemak med två av de yngre förvaltarna som skötte om honom och hjälpte honom med hans plikter. De svarta bröderna brukade skämta om att han fått de båda fulaste männen i nattens väktare, för eftersom han var blind slapp han se dem. Clydas var kort, skallig och utan haka med små skära ögon som en mullvad. Chett hade en utväxt i nacken som var lika stor som ett duvägg och ett ansikte som var rött av bölder och finnar. Kanske var det därför han alltid verkade så arg.

Det var Chett som öppnade då Jon knackade. ”Jag behöver tala med mäster Aemon”, förklarade Jon.

”Livmedikusen ligger till sängs, precis som du borde göra. Kom tillbaka i morgon, så kanske han tar emot dig.” Chett gjorde en ansats att stänga dörren.

Jon satte stöveln emellan. ”Jag måste tala med honom nu, för i morgon är det för sent.”

Chett blängde bistert på honom. ”Livmedikusen är inte van vid att bli väckt mitt i natten. Vet du hur gammal han är?”

”Gammal nog att visa besökare större artighet än du”, svarade Jon. ”Framför mina ursäkter, och jag skulle inte störa hans vila om det inte vore viktigt.”

”Och om jag vägrar?”

Jon hade stöveln stadigt inkilad i dörrspringan. ”Jag kan stå här hela natten om det behövs.”

Den svarte brodern suckade irriterat och öppnade dörren för att släppa in honom. ”Vänta i biblioteket. Där finns ved, och du får lov att göra upp eld, för jag tänker inte tillåta att mäster Aemon blir förkyld för din skull.”

Jon hade fått ordentlig fart på elden när Chett ledde in mäster Aemon. Den gamle mannen var klädd i morgonrock, men runt halsen hade han sin ämbetskedja, för en livmedikus tog inte av sig den ens när han sov. ”Jag sitter gärna i stolen vid brasan”, sa han när han kände värmen mot ansiktet. Då han satt bekvämt lade Chett en filt över hans ben och gick och ställde sig vid dörren.

”Jag är ledsen för att jag har väckt er, mäster”, sa Jon Snö.

”Du väckte mig inte”, svarade mäster Aemon. ”Jag upptäcker att jag behöver allt mindre sömn ju äldre jag blir, och jag är mycket gammal. Ofta tillbringar jag halva natten tillsammans med spöken och minns saker och ting som hände för femtio år sedan som om det vore i går. Mysteriet med en besökare vid midnatt är en välkommen förströelse. Men berätta nu vad som för dig hit vid den här tiden på dygnet, Jon Snö.”

”Det är för att be att Samwell Tarly ska slippa ifrån träningen och tas upp som en broder i nattens väktare.”

”Det är inget mäster Aemon kan bestämma om”, klagade Chett.

”Vår kommendant har överlåtit träningen av nya rekryter på ser Alliser Törne”, förklarade livmedikusen vänligt, ”och bara han kan avgöra när en pojke är redo att svära eden, som du säkert vet. Varför kommer du då till mig?”

”Kommendanten lyssnar på er”, sa Jon, ”och ni har hand om de sårade och sjuka i nattens väktare.”

”Och är din vän Sam sårad eller sjuk?”

”Det kommer han att bli”, försäkrade Jon, ”om inte ni hjälper honom.”

Han berättade alltihop för dem, till och med om den gången då han bussat Gast på Rast. Mäster Aemon lyssnade tyst med sina blinda ögon fästa på elden, medan Chetts ansikte mörknade allt mer för varje ord. ”Om inte vi skyddar honom har Sam inte en chans”, slutade Jon, ”för han är hopplös med svärdet. Min syster Arya skulle kunna slita honom i stycken och hon är inte ens tio än. Om ser Alliser tvingar honom att slåss är det bara en tidsfråga innan han blir sårad eller dödad.”

Chett klarade inte av mer. ”Jag har sett den här fete pojken i kantinen”, sa han, ”och han är en gris och en hopplös fegis dessutom, om det du säger är sant.”

”Kanske det”, medgav mäster Aemon. ”Säg mig, Chett, vad tycker du att vi ska göra med pojken?”

”Lämna kvar honom där han är”, svarade Chett. ”Muren är ingen plats för de svaga. Låt honom fortsätta träna tills han är redo, hur många år det än tar. Ser Alliser ska göra man av honom eller döda honom, det får gudarna bestämma.”

”Det är ju enfaldigt!” utbrast Jon. Han drog ett djupt andetag för att samla tankarna. ”Jag minns att jag en gång frågade mäster Luwin varför han hade en kedja runt halsen.”

Mäster Aemon rörde lätt vid sin egen halsring och de beniga, rynkiga fingrarna strök över de tunga metallänkarna. ”Fortsätt.”

”Han berättade för mig att en mästares halsring består av en kedja för att påminna honom om att han har svurit att tjäna andra”, sa Jon. ”Jag frågade varför alla länkar var av olika metaller. En silverkedja skulle passa mycket bättre till hans grå dräkt, sa jag. Mäster Luwin skrattade. En mästare smider sin kedja med studier, berättade han för mig. De olika metallerna representerar olika slags kunskaper: guld för studiet av pengar och räkenskaper, silver för läkekonsten, järn för krigarkonsten och så vidare. Halsringen ska väl påminna en mästare om riket han tjänar? Lorder är guld och riddare stål, men två länkar räcker inte till en kedja. Man behöver också silver och järn och bly, tenn och koppar och brons och alla andra metaller, och de är bönder och smeder och köpmän. En kedja behöver alla sorters metaller precis som ett land behöver alla sorters människor.”

Mäster Aemon log. ”Och?”

”Nattens väktare behöver också alla sorter. Varför har vi annars gränsjägare och förvaltare och byggare? Lord Randyll förmådde inte göra en krigare av Sam och det kommer inte ser Alliser heller att kunna. Man kan inte hamra tenn till järn hur hårt man än slår på det, men det betyder inte att tenn är värdelöst. Varför skulle inte Sam kunna bli förvaltare?”

Chett blängde ilsket på honom. ”Jag är förvaltare. Tror du det är ett lätt arbete som passar fegisar? Det är förvaltarnas skrå som håller nattens väktare vid liv, för vi jagar och odlar, sköter om hästarna och mjölkar korna, samlar ved och lagar mat. Vem tror du syr dina kläder? Vem tar hit förnödenheter från Södern? Förvaltarna.”

Mäster Aemon var mildare. ”Är din vän jägare?”

”Han hatar att jaga”, var Jon tvungen att erkänna.

”Kan han ploga ett fält?” frågade livmedikusen. ”Kan han köra vagn eller segla fartyg? Kan han slakta en ko?”

”Nej.”

Chett skrattade rått. ”Jag har nog sett vad som händer med unga lorder då man sätter dem i arbete. Om man låter dem kärna smör får de blåsor i händerna och blöder, och om man ger dem en yxa för att hugga ved hugger de foten av sig.”

”Jag vet en sak som Sam kan bättre än alla andra.”

”Ja?” sa mäster Aemon uppmuntrande.

Jon kastade en försiktig blick på Chett där han stod vid dörren med bölderna i ansiktet ilsket röda. ”Han skulle kunna hjälpa er”, sa han snabbt. ”Han kan räkna och läsa och skriva, och jag vet att Chett inte kan läsa och Clydas ser illa. Sam läste varenda bok som fanns i faderns bibliotek, och han skulle vara bra på att ta hand om korparna också, för djur verkar tycka om honom. Gast blev genast förtjust i honom. Det finns massor av saker han kan göra förutom att slåss, och nattens väktare behöver varenda man. Varför döda honom till ingen nytta? Använd honom i stället.”

Mäster Aemon slöt ögonen och för ett kort ögonblick var Jon rädd för att han somnat. Till slut sa han: ”Mäster Luwin har undervisat dig väl, Jon Snö, och din hjärna är lika skarp som din klinga, verkar det som.”

”Betyder det…”

”Det betyder att jag ska fundera på vad du har sagt”, svarade livmedikusen bestämt, ”och nu tror jag att jag är sömnig. Chett, visa vår unge broder ut.”