Kampen om järntronen

EDDARD

Han gick genom kryptan under Vinterhed som han gjort tusentals gånger förut. Vinterns kungar följde honom med iskalla blickar då han gick förbi och skräckvargarna vid deras fötter vände på sina stora stenhuvuden och morrade. Slutligen kom han till graven där fadern vilade med Brandon och Lyanna bredvid sig. Lova mig, Ned, viskade Lyannas staty. Hon hade en krans av blekblå rosor och ögonen grät blod.

Eddard Stark satte sig upp med ett ryck. Hjärtat dunkade och han hade trasslat in sig i sängkläderna. Det var becksvart i rummet och någon bankade på dörren. ”Lord Eddard”, ropade en högljudd röst.

”Ett ögonblick.” Omtöcknad och naken stapplade han över det mörka rummet. När han öppnade dörren möttes han av Tomard med höjd knytnäve och Cayn med ett vaxljus i handen. Mellan dem stod kungens egen förvaltare.

Mannens ansikte kunde ha varit uthugget i sten, så orörligt var det. ”Ers nåd”, sa han entonigt, ”hans höghet konungen befaller er att komma. Genast.”

Så Robert hade kommit tillbaka från jakten, och det var inte en dag för tidigt. ”Jag behöver några minuter för att klä mig.” Ned lät mannen vänta utanför medan Cayn hjälpte honom på med kläderna: vit linnetunika och grå mantel, byxor med ena benet uppslitsat över gipset, ämbetsemblemet och sist av allt ett bälte av tunga silverlänkar. Han stack den valyriska dolken i slidan vid midjan.

Det var mörkt och stilla i Röda slottet då Cayn och Tomard eskorterade honom över den inre borggården. Månen hängde lågt över murarna och skulle snart vara full, och på krönet gick en soldat i gyllene mantel på vakt.

De kungliga gemaken låg i Maegors fäste, en väldig fyrkantig fästning belägen mitt i Röda slottet innanför fyra meter tjocka murar och en torrgrav kantad av järnspetsar — ett slott i slottet. Ser Boros Blount vaktade den bortre änden av vindbryggan och den vita stålrustningen såg spöklik ut i månljuset. Ned passerade ytterligare två riddare i kungsvakten: ser Preston Greenfield stod vid foten av trappan och ser Barristan Selmy väntade vid dörren till kungens sovgemak. Tre män i vita mantlar, tänkte han och mindes, och han genomfors av en underlig rysning. Ser Barristans ansikte var lika blekt som rustningen, och Ned behövde bara titta på honom för att veta att något fruktansvärt hade hänt. Den kunglige förvaltaren öppnade dörren. ”Lord Eddard Stark, kungens hand”, tillkännagav han.

”För hit honom”, ropade Robert med underligt tjock röst.

Brasor sprakade på de båda härdarna i vardera änden av sovrummet och fyllde det med ett dystert rött sken och hettan var kvävande. Robert låg i himmelssängen och stormäster Pycelle höll sig vid sängkanten medan lord Renly rastlöst gick av och an vid fönstren med de stängda fönsterluckorna. Tjänare ilade fram och tillbaka, lade mer ved på brasorna och hettade upp vin. Cersei Lannister satt på sängkanten bredvid maken, och hon var rufsig i håret, som om hon just vaknat, men det fanns inget sömnigt i blicken. Den följde Ned då Tomard och Cayn hjälpte honom över rummet, och han rörde sig långsamt, som om han var kvar i drömmen.

Kungen hade fortfarande stövlarna på sig, och Ned kunde se torkad lera och grässtrån på lädret där Roberts fötter stack ut under filten. En grön jacka låg slängd på golvet. Den hade skurits upp och tyget var fullt av rödbruna fläckar. Rummet luktade rök, blod och död.

”Ned”, viskade kungen då han fick syn på honom. Ansiktet var blekt som mjölk. ”Kom…närmare.”

Hans män förde honom närmare och Ned stödde sig med handen på sängstolpen. Han behövde bara titta på Robert för att inse hur illa ställt det var. ”Vad…?” började han med hopsnörd strupe.

”Ett vildsvin.” Lord Renly var fortfarande klädd i jaktkostym och manteln var nerstänkt av blod.

”En djävul”, sa kungen hest. ”Mitt eget fel. För mycket vin, vid alla sju helveten. Missade stöten.”

”Och var fanns ni andra?” frågade Ned lord Renly. ”Var fanns ser Barristan och kungsvakten?”

Det ryckte i mungiporna på lord Renly. ”Min bror befallde oss att stiga åt sidan så att han fick fälla vildsvinet själv.”

Eddard Stark lyfte på filten.

De hade gjort vad de kunde för att sy ihop honom, men det var långt ifrån tillräckligt. Vildsvinet måste ha varit en förfärlig best, för den hade slitit upp kungen från grenen till bröstvårtan med sina betar. De vinindränkta bandage som stormäster Pycelle lagt om var redan svarta av blod, och stanken från såret var ohygglig. Det vände sig i magen på Ned och han lät filten falla ner.

”Det stinker”, sa Robert, ”dödens stank, tror du inte att jag känner igen den. Det svinet tog kål på mig, men jag…gav betalt med samma mynt, Ned.” Kungens leende var lika gräsligt som såret, för tänderna var alldeles röda. ”Körde en kniv rakt igenom hans öga. Fråga de andra om du inte tror mig. Fråga dem.”

”Det är sant”, mumlade lord Renly, ”och på min brors befallning förde vi hem kroppen.”

”För festen”, viskade Robert. ”Gå nu, allihop, för jag måste få prata med Ned.”

”Robert, käre make…”, började Cersei.

”Jag sa gå ”, upprepade Robert med något av sin forna hetsighet. ”Har du svårt att fatta, kvinna?”

Cersei samlade värdigt ihop kjolarna och gick mot dörren. Lord Renly och de andra följde efter, men stormäster Pycelle dröjde sig kvar och händerna skakade då han höll fram en bägare med en tjock, vit vätska mot kungen. ”Vallmomjölk mot smärtan, ers höghet”, sa han. ”Drick.”

Robert slog bägaren ur handen på honom. ”Bort med dig, gamle dåre. Snart nog får jag ändå sova. Försvinn!”

Stormäster Pycelle gav Ned en bedrövad blick och hasade ut ur rummet.

”Vid alla sju helveten, Robert!” utbrast Ned då de blev ensamma. Det gjorde så ont i benet att han knappt kunde se klart eller kanske var det sorgen som fördunklade blicken. Han satte sig försiktigt ner på sängkanten bredvid sin gamle vän. ”Varför måste du alltid vara så envis?”

”Fan ta dig, Ned”, sa kungen med skrovlig röst, ”fast jag dödade ju besten i alla fall.” Han blängde ilsket på Ned genom det toviga svarta håret som föll ner över ögonen. ”Kunde du inte låta en karl jaga i lugn och ro. Ser Robar hittade mig och berättade om ser Gregor. Sa inget till Blodhunden. Låt Cersei överraska honom”, tillade han med ett skratt som övergick i en grymtning då en våg av smärta sköljde över honom. ”Vid alla gudar”, muttrade han och kvävde ett skrik. ”Flickan. Daenerys. Bara ett barn, du hade rätt…det är därför, flickan…gudarna skickade vildsvinet…för att straffa mig…” Kungen hostade blod. ”Fel, det var fel, jag…bara en flicka…Varys, Lillfinger, till och med min bror…värdelösa…det var ingen utom du, Ned…bara du som protesterade…” Han höjde matt handen. ”Papper och bläck. Där, på bordet. Skriv det jag säger.”

Ned slätade ut papperet över knäet och tog upp gåspennan. ”Som ni befaller, ers höghet.”

”Det här är Roberts av huset Baratheon testamente och sista vilja, den förste av hans namn, kung över andalerna och så vidare…Sätt in de förbaskade titlarna, du vet hur resten lyder. Härmed befaller jag Eddard av huset Stark, lord av Vinterhed och kungens hand, att tjäna som regent och riksföreståndare efter min…efter min död…och regera i mitt…i mitt ställe tills min son Joffrey blir myndig…”

”Robert…” Joffrey är inte din son, ville han säga men fick inte fram orden, för Roberts ansikte var så plågat av smärta att han inte kunde göra honom ännu mer illa. Så Ned böjde huvudet och skrev, men där kungen hade sagt ”min son Joffrey” krafsade han i stället ner ”min arvinge”. Bedrägeriet fick honom att känna sig besudlad. Vad gör man inte för kärleks skull, tänkte han. Må gudarna förlåta mig den här lögnen. ”Vad vill du mer att jag ska skriva?”

”Skriv det som behövs. Skydda och försvara, gamla gudar och nya. Du kan orden. Skriv, så ska jag underteckna testamentet. Ge det till rådet när jag är död.”

”Robert”, sa Ned med en röst som var tjock av sorg, ”gör mig inte detta. Dö inte ifrån mig. Riket behöver dig.”

Robert tog hans hand och kramade fingrarna hårt. ”Du är dålig på att ljuga, Eddard Stark”, sa han mödosamt, ”och riket…riket vet…vilken erbarmlig kung jag har varit. Lika usel som Aerys, må gudarna ha misskund med mig.”

”Nej, inte lika usel som Aerys, ers höghet”, försäkrade Ned sin döende vän. ”Inte på långt när lika usel som Aerys.”

Robert lyckades klämma fram ett blekt, rött leende. ”De ska åtminstone säga…att det sista jag gjorde var rätt. Du sviker mig inte. Du ska regera nu, och du kommer att avsky det ännu mer än jag…men du kommer att klara det bra. Har du skrivit färdigt?”

”Ja, ers höghet.” Ned räckte Robert testamentet och kungen krafsade ner sin namnteckning i blindo och lämnade kvar en stor blodfläck tvärs över papperet. ”Sigillet måste bevittnas.”

”Servera vildsvinet på min begravningsfest”, väste Robert, ”med ett äpple i munnen och knaperstekt skinn. Ät besten, ät tills du storknar. Lova mig, Ned.”

”Jag lovar.” Lova mig, Ned, ekade Lyannas röst.

”Flickan”, sa kungen. ”Daenerys. Låt henne leva, om du kan, om det inte är för sent…prata med dem…Varys, Lillfinger…låt dem inte döda henne. Och hjälp min son, Ned, så att han blir en bättre kung än jag.” Han gjorde en grimas av smärta. ”Må gudarna ha förbarmande med mig.”

”Det har de, min vän”, sa Ned, ”lita på det.”

Kungen slöt ögonen och verkade slappna av. ”Dödad av en gris”, muttrade han. ”Jag borde skratta, men det gör för ont.”

Ned skrattade inte. ”Ska jag kalla in de andra igen?”

Robert nickade svagt. ”Som du vill. Vid alla gudar, varför är det så kallt här inne?”

Tjänarna kom instörtande och skyndade sig att lägga mer ved på brasorna. Drottningen hade försvunnit, och det var åtminstone något att vara tacksam för. Om Cersei hade minsta förstånd borde hon ta barnen med sig och fly före dagbräckningen, tänkte Ned, för hon hade redan dröjt sig kvar alldeles för länge.

Kung Robert tycktes inte sakna henne, och han bad sin bror Renly och stormäster Pycelle att vara vittnen då han tryckte sitt sigill i det heta, gula vaxet som Ned hade droppat på testamentet. ”Ge mig nu något mot smärtan och låt mig dö.”

Stormäster Pycelle blandade skyndsamt ihop ännu en bägare vallmomjölk, och den här gången drack kungen djupt. Det svarta skägget var fullt av stora vita droppar då han slängde ifrån sig bägaren. ”Kommer jag att drömma?”

Det var Ned som svarade honom. ”Det kommer ni att göra, ers höghet.”

”Bra”, sa han och log, ”och jag ska hälsa till Lyanna från dig, Ned. Ta hand om mina barn, är du snäll.”

Då Ned hörde orden kändes det som om en kniv vreds om i hjärtat och först visste han inte vad han skulle säga, för han kunde inte förmå sig till att ljuga. Så mindes han oäktingarna: lilla Barra vid moderns bröst, Mya i Arryndalen, Gendry vid sin ässja och alla de andra. ”Jag ska vaka över dina barn som om de vore mina egna”, försäkrade han långsamt.

Robert nickade och slöt ögonen. Vallmomjölken jagade bort smärtan ur ansiktet och Ned såg sin gamle vän sjunka ner på de mjuka kuddarna. Snart sov han.

Tunga kedjor klirrade mjukt då stormäster Pycelle kom fram till Ned. ”Jag ska göra allt som står i min makt, ers nåd, men det har gått kallbrand i såret. Det tog dem två dagar att föra hem honom, och när jag äntligen fick honom i min vård var det för sent. Jag kan lindra hans höghets lidande, men bara gudarna kan rädda honom nu.”

”Hur länge till?” frågade Ned.

”Egentligen borde han redan vara död, och jag har aldrig sett en man klänga sig så envist fast vid livet.”

”Min bror har alltid varit stark”, insköt lord Renly, ”inte klok kanske men stark.” Pannan var våt av svett i den tryckande hettan i sovrummet, och han kunde ha varit Roberts vålnad där han stod, ung och mörk och stilig. ”Han dödade vildsvinet. Inälvorna hängde ut ur magen på honom, men ändå lyckades han på något sätt döda vildsvinet.” Rösten var full av förundran.

”Robert har aldrig lämnat ett slagfält så länge fienden stod på benen”, sa Ned.

Utanför dörren stod ser Barristan Selmy fortfarande på vakt vid torntrappan. ”Stormäster Pycelle har gett Robert vallmomjölk”, berättade Ned för honom. ”Se till att ingen stör hans vila utan mitt tillstånd.”

”Som ni befaller, ers nåd.” Ser Barristan såg ut att ha åldrats över en natt. ”Jag har svikit min heliga plikt.”

”Inte ens den tappraste riddare kan skydda en kung mot honom själv”, svarade Ned. ”Robert älskade att jaga vildsvin, och jag har sett honom fälla tusentals.” Han brukade stå orörlig med benen brett isär och det stora spjutet i händerna och ofta förbannade han vildsvinet då det anföll och väntade till sista sekunden, tills det nästan var över honom, innan han dödade det med en enda säker och våldsam stöt. ”Ingen kunde veta att det här skulle bli hans död.”

”Det är vänligt av er att säga så, lord Eddard.”

”Kungen sa samma sak själv och han skyllde på vinet.”

Den vithårige riddaren nickade trött. ”När vi äntligen hade jagat ut vildsvinet ur dess lya satt hans höghet och vajade i sadeln, men ändå befallde han oss andra att stiga åt sidan.”

”Vem gav kungen det där vinet, ser Barristan?” undrade Varys med låg, silkeslen röst.

Ned hade inte hört eunucken närma sig, men när han såg sig om stod Varys där. Han var klädd i en svart sammetskaftan som gick ända ner till golvet och ansiktet var nypudrat.

”Vinet kom från kungens egen vinlägel”, svarade ser Barristan.

”Bara en lägel? Man blir törstig av att jaga.”

”Jag höll inte räkningen på dem, men det var definitivt mer än en. Kungens väpnare hämtade en ny lägel så snart kungen bad om det.”

”En sådan plikttrogen pojke som såg till att hans höghet inte saknade förfriskningar”, anmärkte Varys.

Ned fick en bitter smak i munnen då han mindes de båda ljushåriga pojkarna som Robert skickat i väg för att hämta en bröstharnesksträckare. Kungen hade berättat historien för allihop på festen den kvällen och skrattat så han tjöt. ”Vilken av väpnarna?”

”Den äldre”, svarade ser Barristan. ”Lancel.”

”Jag känner den gossen väl”, sa Varys. ”En duktig pojke, ser Kevan Lannisters son, brorson till lord Tywin och kusin till drottningen. Jag hoppas den käre gossen inte klandrar sig själv, för barn är så känsliga och oskuldsfulla. Jag minns själv hur det var.”

Varys måste naturligtvis ha varit barn en gång, men Ned tvivlade på att han någonsin varit oskuldsfull. ”Ni nämner barn. Robert har ändrat uppfattning i fråga om Daenerys Targaryen, och vad ni än har vidtagit för åtgärder så vill jag att de återkallas. Genast.”

”Tyvärr kan genast vara för sent”, sa Varys, ”och jag är rädd för att fåglarna redan har flugit i väg, men jag ska göra vad jag kan, ers nåd. Med er tillåtelse.” Han bugade och försvann nedför trappan, och de mjuka tofflorna hördes knappt mot stenen.

Cayn och Tomard hjälpte Ned över vindbryggan då lord Renly kom ut ur Maegors fäste. ”Lord Eddard”, ropade han efter Ned, ”kan jag få tala med er ett ögonblick?”

Ned stannade. ”Som ni önskar.”

Renly kom emot honom. ”Skicka bort era män.” De möttes mitt på vindbryggan med torrgraven under sig, och månskenet färgade de vassa järnspetsarna silvervita.

Ned gjorde en gest och Tomard och Cayn böjde på huvudet och drog sig respektfullt undan. Lord Renly kastade en vaksam blick på ser Boros i bortre änden av vindbryggan och på ser Preston i dörröppningen bakom dem. ”Det där papperet.” Han lutade sig närmare. ”Var det om regentskapet? Har min bror utsett er till riksföreståndare?” Han väntade inte på svar. ”Ers nåd, jag har trettio man i min egen vaktstyrka och andra vänner dessutom, både riddare och lorder. Ge mig en timme, så ska jag ha samlat ihop hundra krigare åt er.”

”Vad ska jag med hundra krigare till, ers nåd?”

”Slå till! Nu medan slottet sover.” Renly kastade en blick över axeln på ser Boros igen och sänkte rösten till en enträgen viskning. ”Vi måste få bort Joffrey från hans mor och själva ta hand om honom, för den som har kungen har riket vare sig han är riksföreståndare eller ej. Vi borde även gripa Myrcella och Tommen, och när vi har Cerseis barn vågar hon inte sätta sig på tvären. Rådet kommer att godkänna er som riksföreståndare och göra Joffrey till er myndling.”

Ned gav honom en kall blick. ”Robert är inte död än, och gudarna kan fortfarande låta honom leva. Om inte ska jag kalla samman rådet så att det får höra hans sista ord och fundera på frågan om tronföljden, men jag tänker inte vanhedra hans sista timmar på jorden genom att utgjuta blod i hans salar och slita upp skrämda barn ur deras sängar.”

Lord Renly tog ett steg bakåt, spänd som en bågsträng. ”För varje ögonblick ni dröjer får Cersei ännu mer tid för sina förberedelser. När Robert dör kan det vara för sent för oss båda.”

”Då ska vi be för att Robert inte dör.”

”Den chansen är obefintlig”, påpekade Renly.

”Ibland är gudarna barmhärtiga.”

”Men det är inte klanen Lannister.” Lord Renly vände sig om och gick tillbaka över vallgraven, till tornet där hans bror låg döende.

När Ned äntligen återvände till sina gemak kände han sig trött och betryckt, men ändå var det inte tal om att gå och lägga sig igen, inte nu. När man kämpar om troner vinner man eller dör, hade Cersei Lannister sagt åt honom i gudaskogen, och Ned kom på sig med att undra om han gjort rätt i att tacka nej till lord Renlys erbjudande. Han gillade inte intriger, och det låg ingen ära i att hota barn, men ändå…om Cersei bestämde sig för att slåss i stället för att fly kunde han mycket väl behöva Renlys hundra krigare och fler därtill.

”Jag vill tala med Lillfinger”, sa han till Cayn, ”och om han inte är i sina gemak får du ta så många man du behöver och leta igenom varenda vinstuga och vartenda skökohus i Kungshamn tills du hittar honom. För hit honom innan dagen gryr.” Cayn bugade och försvann och Ned vände sig till Tomard. ” Vindhäxan avseglar då tidvattnet kommer in i morgon kväll. Har du valt eskort?”

”Tio man under Porthers befäl.”

”Tjugo, och du ska ta befälet”, förkunnade Ned. Porther var modig men egensinnig, och han ville att en klok och pålitlig person skulle vaka över hans döttrar.

”Som ni befaller, ers nåd”, svarade Tomard, ”och jag kan inte påstå att jag sörjer över att lämna det här stället. Jag saknar frugan.”

”Ni kommer att passera nära Draksten då skeppet styr norrut, och jag vill att du ska överlämna ett brev från mig.”

Tomard såg ängslig ut. ”Till Draksten, ers nåd?” Det gick hemska rykten om huset Targaryens fästning på klippön i Smala havet.

”Säg åt kapten Qos att hissa mitt baner så snart han kommer inom synhåll för ön, för de kan vara på sin vakt mot oväntade besökare, och om han är ovillig får du betala vad han begär. Jag ska ge dig ett brev som du ska överlämna till lord Stannis Baratheon och ingen annan, inte till förvaltaren eller befälhavaren för slottsvakten eller hans hustru utan bara till lord Stannis personligen.”

”Som ni befaller, ers nåd.”

När Tomard gått satt lord Eddard Stark och stirrade in i lågan på vaxljuset som stod bredvid honom på bordet, och för en kort stund överväldigades han av sorgen. Han ville inget hellre än att söka upp gudaskogen, knäböja framför hjärtträdet och be för Robert Baratheons liv, för den man som varit mer än en bror för honom. Senare skulle folk viska att Eddard Stark svikit kungens vänskap och gjort hans söner arvlösa, och han kunde bara hoppas att gudarna skulle veta bättre och att Robert skulle få reda på sanningen i landet på andra sidan graven.

Ned tog fram kungens testamente: en rulle sprött vitt pergament förseglat med gyllene vax, några korta ord och en blodfläck. Så liten skillnaden var mellan seger och förlust, mellan liv och död.

Han tog fram ett nytt papper och doppade gåspennan i bläckhornet. Till hans höghet Stannis av huset Baratheon, skrev han. När ni får det här brevet kommer er bror Robert, och vår kung under de senaste femton åren, att vara död. Han blev skadad av ett vildsvin då han jagade i kungsskogen…

Bokstäverna tycktes vrida och sno sig på papperet, och handen hejdade sig långsamt. Lord Tywin och ser Jaime var inte de som ödmjukt fann sig i vanära; de skulle fäkta hellre än fly. Utan tvivel var lord Stannis på sin vakt sedan mordet på Jon Arryn, men det var absolut nödvändigt att han genast avseglade mot Kungshamn med hela sin härsmakt innan klanen Lannister hann börja marschera.

Ned valde varje ord med omsorg, och när han var klar undertecknade han brevet Eddard Stark, lord av Vinterhed, kungens hand och riksföreståndare, läskade papperet, vek det två gånger och smälte sigillvaxet över ljuslågan.

Hans regentskap skulle bli kort, tänkte han medan vaxet mjuknade, för den nye kungen skulle välja sin egen hand och då skulle Ned bli fri att fara hem. Tanken på Vinterhed lockade fram ett blekt leende i ansiktet. Han ville höra Bran skratta en gång till, ville ge sig ut på falkjakt tillsammans med Robb, se Rickon leka. Han ville slumra in och sova drömlöst i sin egen säng med armarna hårt om sin älskade hustru Catelyn.

Cayn kom tillbaka just som han tryckte ner skräckvargssigillet i det mjuka vita vaxet. Desmond var med honom och mellan sig hade de Lillfinger. Ned tackade vakterna och skickade i väg dem.

Lord Petyr var klädd i en blå sammetstunika med puffärmar och den silverfärgade capen var prydd med härmfåglar. ”Jag antar att det är på sin plats att gratulera”, anmärkte han samtidigt som han slog sig ner.

Ned gav honom en ilsken blick. ”Kungen är sårad och ligger för döden.”

”Jag vet”, sa Lillfinger, ”och jag vet också att Robert har utnämnt er till riksföreståndare.”

Neds blick gick till kungens testamente som låg på bordet bredvid honom med obrutet sigill. ”Och hur kan ni veta det, ers nåd?”

”Varys antydde det”, svarade Lillfinger, ”och ni har just bekräftat det.”

Neds mun förvreds av ilska. ”Må djävulen ta Varys och hans små fåglar. Catelyn hade rätt, den mannen sysslar med svartkonst, och jag litar inte på honom.”

”Utmärkt. Ni lär er.” Lillfinger lutade sig framåt. ”Fast jag kan slå vad om att ni inte släpade hit mig mitt i mörka natten för att diskutera eunucken.”

”Nej”, medgav Ned. ”Jag känner till hemligheten som Jon Arryn dog för, och Robert lämnar inte efter sig några äkta barn, eftersom Joffrey och Tommen är Jaime Lannisters oäktingar från hans incestuösa förhållande med drottningen.”

Lillfinger höjde ögonbrynet. ”Chockerande”, utbrast han i en ton som inte lät det minsta chockerad. ”Flickan också? Utan tvekan. Så när kungen dör…”

”Övergår tronen rätteligen till lord Stannis, den äldre av Roberts båda bröder.”

Lord Petyr strök sig över pipskägget medan han begrundade saken. ”Det verkar så, såvida inte…”

”Såvida inte vad då, ers nåd? Det här är glasklart. Stannis är arvtagaren, och det kan inget ändra på.”

”Stannis kan inte ta tronen utan er hjälp, och om ni är klok ser ni till att Joffrey får den.”

Ned gav honom en stenhård blick. ”Har ni inte minsta gnutta heder i kroppen?”

”Å, en gnutta har jag nog”, svarade Lillfinger nonchalant. ”Hör på mig. Stannis är ingen vän till er och inte till mig heller, och det är knappt hans bröder står ut med honom. Mannen är som järn, hård och orubblig, och han kommer med all säkerhet att ge oss en ny hand och ett nytt råd. Utan tvekan kommer han att tacka er för kronan, men han kommer inte att älska er för det, och hans trontillträde betyder krig, för Stannis kan inte sitta lugnt på tronen förrän Cersei och hennes oäktingar är döda. Tror ni att lord Tywin kommer att sitta med armarna i kors medan man tar mått på hans dotters huvud för att hitta en lämplig påle? Casterlyklippan kommer att göra uppror och inte ensam. Robert var barmhärtig nog att förlåta de män som tjänade kung Aerys bara de svor honom trohetsed, men Stannis är inte lika förlåtande. Han har inte glömt belägringen av Stormens ände, och lorderna Tyrell och Redwyne vågar inte göra det. Varenda man som kämpade under drakbaneret eller gjorde revolt tillsammans med Balon Greyjoy kommer att ha all anledning att vara rädd, och om ni sätter Stannis på järntronen kan jag lova er att riket kommer att blöda.

Om vi nu ser på saken från andra sidan. Joffrey är bara tolv och Robert gav regentskapet till er, ers nåd. Ni är kungens hand och riksföreståndare, och makten är er, lord Stark. Det enda ni behöver göra är att sträcka ut handen och ta den. Slut fred med klanen Lannister och släpp dvärgen. Förmäl Joffrey med er Sansa, er yngre dotter med prins Tommen och er arvinge med Myrcella. Det dröjer fyra år tills Joffrey blir myndig, och vid det laget kommer han att betrakta er som en andra far. Om inte så…fyra år är en lång tid, ers nåd, tillräckligt lång för att röja lord Stannis ur vägen, och om Joffrey blir besvärlig kan vi alltid avslöja hans lilla hemlighet och sätta lord Renly på tronen.”

”Vi?” upprepade Ned.

Lillfinger ryckte på axlarna. ”Ni behöver någon som delar era bördor, och jag kan försäkra er att mitt pris är mycket lågt.”

”Ert pris.” Neds röst var iskall. ”Lord Baelish, det ni föreslår är högförräderi.”

”Bara om vi förlorar.”

”Ni glömmer en del saker”, upplyste Ned. ”Ni glömmer Jon Arryn och Jory Cassel och ni glömmer den här.” Han drog dolken ur slidan och lade den på bordet mellan dem: en kniv av drakben och valyriskt stål och lika vass som den hårfina skillnaden mellan rätt och fel, mellan sant och falskt och mellan liv och död. ”De skickade en man för att skära strupen av min son, lord Baelish.”

Lillfinger suckade. ”Jag är rädd för att jag glömde det, ers nåd, och jag ber er förlåta mig. För ett ögonblick tänkte jag inte på att det var en Stark jag talade med.” Munnen drogs till en grimas. ”Så det blir Stannis och krig?”

”Det är inget val. Stannis är arvtagaren.”

”Fjärran vare det mig att säga emot riksföreståndaren, men vad vill ni mig? För ni vill inte ha min visdom, det är då ett som är säkert.”

”Jag ska göra mitt bästa för att glömma er visdom”, sa Ned med avsmak. ”Jag kallade hit er för att be om den hjälp som ni lovade Catelyn. Det här är en farlig stund för oss alla. Robert har utsett mig till riksföreståndare, det är sant, men i världens ögon är Joffrey fortfarande hans son och arvinge. Drottningen har dussintalet riddare och hundra soldater som kommer att göra precis som hon befaller, tillräckligt många för att besegra vad som återstår av min egen livvakt. Och för allt jag vet kan hennes bror Jaime vara på väg mot Kungshamn i spetsen för en armé medan vi står här och pratar.”

”Och själv har ni ingen armé.” Lillfinger lekte med dolken på bordet och svängde långsamt runt den med fingret. ”Lord Renly och klanen Lannister tål inte varandra, och lord Yohn Royce, ser Balon Swann, ser Loras, lady Tanda och tvillingarna Redwyne har alla ett följe av riddare och edsvurna soldater här vid hovet.”

”Renly har trettio man i sin egen livvakt och resten av dem ännu färre. Det räcker inte även om jag kunde vara säker på att allihop ställer sig på min sida, och därför måste jag ha stadsvakten. Den är två tusen man stark och de har svurit att försvara slottet och staden och upprätthålla kungens frid.”

”Ja, men när drottningen utropar en kung och handen en annan, vems frid ska de då upprätthålla?” Lord Petyr snärtade till dolken med fingret så att den började snurra och den for runt, runt medan den vickade och krängde. När den slutligen saktade in och stannade pekade bladet på Lillfinger. ”Där har ni svaret”, sa han och log. ”De följer den som betalar dem.” Han lutade sig bakåt och såg Ned rakt i ansiktet, och de grågröna ögonen lyste av hån. ”Ni bär er heder som en rustning, Stark, och ni tror att den skyddar er, men den tynger bara ner er och gör det svårt för er att handla. Titta på er nu. Ni vet varför ni kallade hit mig, och ni vet vad ni vill be mig om. Ni vet att det måste göras, men det är inte ärofullt, så orden fastnar i halsen.”

Ned var alldeles stel i nacken och så arg att han inte litade på sin egen röst.

Lillfinger skrattade. ”Jag borde tvinga er att säga det, men det skulle vara grymt, så frukta inte, min bäste lord. För den kärlek jag hyser till Catelyn ska jag snarast gå till Janos Slynt och försäkra mig om att stadsvakten är er. Sex tusen guldstycken borde räcka: en tredjedel till befälhavaren, en tredjedel till officerarna och en tredjedel till soldaterna. Vi skulle kanske kunna köpa dem för halva den summan, men jag föredrar att inte ta några risker.” Leende tog han upp dolken från bordet och räckte den till Ned med fästet först.