Kampen om järntronen

EDDARD

”Smärtan är en gåva från gudarna, lord Eddard”, förklarade stormäster Pycelle, ”för det betyder att det brutna benet håller på att växa ihop och läker. Ni borde vara tacksam.”

”Jag kommer att vara tacksam när det slutar värka i benet.”

Pycelle ställde en flaska tillsluten med en kork på nattygsbordet. ”Vallmomjölk, som ni kan ta när smärtan blir för besvärlig.”

”Jag sover redan alldeles för mycket.”

”Sömnen är den store helaren.”

”Jag hade hoppats att det var ni.”

Pycelle log svagt. ”Det är roligt att höra att ni inte har tappat sinnet för humor, ers nåd.” Han lutade sig närmare och sänkte rösten. ”Det kom en korp i morse, ett brev till drottningen från hennes far. Jag tänkte att ni borde få veta det.”

”Mörka vingar, mörka ord”, sa Ned bistert. ”Vad stod det i brevet?”

”Lord Tywin är högst förgrymmad över soldaterna ni skickade efter ser Gregor Clegane”, talade stormästaren om, ”och det var precis vad jag befarade. Ni kanske minns att jag sa det till er i tronsalen.”

”Låt honom vara förgrymmad”, svarade Ned. Varje gång det dunkade av smärta i benet mindes han Jaime Lannisters leende och den döde Jory i sin famn. ”Låt honom skriva så många brev han vill till drottningen. Lord Beric rider under kungens eget baner, och om lord Tywin försöker hindra kungens rättvisa får han stå till svars inför Robert. Det enda hans höghet tycker bättre om än att jaga är att föra krig mot lorder som trotsar honom.”

Pycelle rätade på ryggen och ämbetskedjan klirrade. ”Som ni säger. Jag kommer tillbaka i morgon.” Den gamle mannen samlade skyndsamt ihop sina saker och försvann, och Ned tvivlade inte ett ögonblick på att han gick raka vägen till de kungliga gemaken för att viska till drottningen: Jag tyckte att ni borde få veta… som om Cersei inte hade befallt honom att vidarebefordra faderns hotelser. Ned hoppades att hans svar fick hennes perfekta tänder att skallra. Han var inte alls lika säker på hur Robert skulle reagera som han låtsades, men det behövde inte Cersei få veta.

När Pycelle gått bad Ned om en bägare honungsspetsat vin. Det blev man inte lika tung i huvudet av, och han behövde kunna tänka. Gång på gång frågade han sig vad Jon Arryn skulle ha gjort om han fått leva tillräckligt länge för att omsätta det han fått veta i handling. Eller kanske var det precis vad han gjort — och fått plikta med livet för det.

Det var lustigt hur barns oskyldiga ögon ibland kunde se saker och ting som vuxna var blinda för. En dag då Sansa var stor skulle han bli tvungen att berätta för henne hur hon fått allt att klarna för honom. Han är inte det minsta lik den där gamle fyllbulten till kung, hade hon ilsket och aningslöst skrikit, och den enkla sanningen hade känts som dödens kalla hand om hjärtat. Det var det här svärdet som mördade Jon Arryn, tänkte Ned, och det kommer att döda Robert också, långsammare men lika säkert. Brutna ben läks förhoppningsvis med tiden, men en del förräderier fräter och förgiftar själen.

En timme efter det att stormästaren gått kom Lillfinger på besök klädd i plommonfärgad jacka med en svart härmfågel broderad på bröstet och svartvitrandig mantel. ”Jag kan inte stanna länge, ers nåd”, tillkännagav han, ”för lady Tanda väntar mig till lunch. Med all säkerhet har hon stekt en gödkalv åt mig, och om den är lika välgödd som hennes dotter kommer jag förmodligen att spricka och dö. Hur är det med benet?”

”Det är inflammerat och värker och kliar så att jag håller på att bli galen.”

Lillfinger höjde ögonbrynet. ”Försök att inte låta hästar falla på det i framtiden, och jag skulle vilja be er att snabbt bli bra igen, för det börjar bli oroligt i riket. Varys har hört olycksbådande viskningar från Västern. Friryttare och soldenärer flockas på Casterlyklippan, och det är inte för det tvivelaktiga nöjet att få njuta av lord Tywins konversation.”

”Har ni hört något från kungen?” undrade Ned. ”Hur länge tänker Robert vara ute och jaga egentligen?”

”Om Robert själv fick bestämma tror jag att han helst skulle stanna kvar i skogen tills både ni och Cersei har dött av ålderssvaghet”, svarade lord Petyr med en antydan till leende, ”men eftersom han inte får det antar jag att han kommer tillbaka så snart han har dödat någonting. Tydligen hittade de den vita kronhjorten — eller snarare resterna av den — för några vargar fann den först och lämnade knappt kvar mer än en klöv och ett horn åt hans höghet. Robert blev rosenrasande, sedan fick han höra talas om ett enormt vildsvin djupare inne i skogen, och då måste han naturligtvis fälla det. Prins Joffrey återvände i morse tillsammans med ser Robar och lord Royce, ser Balon Swann och ett tjugotal andra. De övriga är kvar hos kungen.”

”Och Blodhunden?” frågade Ned med bistert rynkad panna, för det var Sandor Clegane som bekymrade honom mest nu när ser Jaime hade flytt från staden och förenat sig med fadern.

”Å, han kom tillbaka med Joffrey och gick raka vägen till drottningen.” Lillfinger log. ”Jag skulle ha gett hundra silverhjortar för att få vara en kackerlacka i säven när han fick veta att lord Beric gett sig i väg för att halshugga hans bror.”

”Till och med en blind kunde se att Blodhunden avskydde sin bror.”

”Han avskydde visserligen Gregor, men det ger inte automatiskt er rätt att döda honom. När Dondarrion väl har kapat toppen på Berget som rider ärver Sandor ätten Cleganes landområden och inkomster, men jag skulle inte räkna med något tack om jag vore som ni. Och nu måste ni ursäkta mig, för lady Tanda väntar med sina gödkalvar.”

På väg mot dörren fick lord Petyr syn på stormäster Malleons tunga volym på bordet, stannade och slog lättjefullt upp den. ”Stamtavlor och redogörelser för adelssläkterna i de sju konungarikena med beskrivningar av många höga lorder och ädla damer och deras barn”, läste han. ”Det här måste vara tung läsning. Använder ni den som sömnmedel, ers nåd?”

För ett kort ögonblick funderade Ned på att berätta det för honom, men det var något i Lillfingers sätt att skämta om allting som irriterade honom. Karlen var lite för slipad och han hade nästan alltid ett hånfullt leende på läpparna. ”Jon Arryn studerade den här boken då han blev sjuk”, svarade Ned försiktigt för att se hur Lillfinger skulle reagera.

Och han reagerade som han alltid gjorde: med en vits. ”I så fall måste döden ha kommit som en befrielse”, sa lord Petyr Baelish, bugade och tog farväl.

Eddard Stark tillät sig en svordom. Bortsett från sitt eget följe fanns det knappt en man i den här staden som han litade på. Lillfinger hade gömt Catelyn och hjälpt Ned med hans förfrågningar, men Ned hade inte glömt hans brådska att rädda sitt eget skinn när Jaime och hans soldater dök upp ur regnet. Varys var ännu värre, och trots att eunucken envist hävdade att han var lojal visste han för mycket och gjorde för lite. För var dag som gick stod det allt klarare att stormäster Pycelle var drottningens redskap, och ser Barristan var gammal och stelbent. Han skulle säga åt Ned att göra sin plikt.

Tiden började bli farligt knapp. Kungen skulle snart vara tillbaka från jakten och äran krävde att Ned gick till honom med det han fått veta. Vayon Poole hade ordnat så att Sansa och Arya tre dagar senare skulle avsegla med Vindhäxan, som kom från Braavos, och de skulle vara tillbaka på Vinterhed före skörden. Ned kunde inte längre ursäkta sin passivitet med att han var bekymrad för deras säkerhet.

Natten innan hade han drömt om Rhaegars barn. Lord Tywin hade lagt kropparna nedanför järntronen insvepta i hans livvakters karmosinröda mantlar. Det var slugt av honom, för blodet syntes inte lika väl mot det röda tyget. Den lilla prinsessan hade varit barfota och fortfarande klädd i sitt nattlinne och pojken…pojken…

Ned kunde inte låta det hända igen, för riket klarade inte av ännu en galen kung, ännu en vanvettig dans av blod och hämnd. Han måste komma på ett sätt att rädda barnen.

Robert kunde vara barmhärtig, och ser Barristan var inte den ende han benådat. Stormäster Pycelle, spindeln Varys, lord Balon Greyjoy — alla hade de en gång varit fiender till Robert och alla hade de mottagits i vänskap och fått behålla både titlar och ämbeten sedan de svurit tro- och huldhetsed. Så länge en man var modig och ärlig behandlade Robert honom med all den ära och respekt som en tapper fiende var värd.

Men detta var något annat: gift i mörkret, en kniv i själen. Det här skulle han aldrig förlåta, lika lite som han förlåtit Rhaegar. Han kommer att döda dem allihop, insåg Ned.

Och ändå visste han att han inte kunde hålla tyst, för det gällde hans plikt mot Robert, mot riket och Jon Arryns minne och mot Bran, som säkerligen måste ha snubblat över en del av sanningen. Varför skulle de annars ha försökt döda honom?

Sent på eftermiddagen kallade han till sig Tomard, den fetlagde vakten med de rödblonda polisongerna som hans barn kallade tjocke Tom. Nu när Jory var död och Alyn borta var det Tomard som förde befälet över hans livvakt, och tanken fyllde Ned med en vag oroskänsla. Tomard var pålitlig, vänlig, lojal och outtröttlig och duktig på sitt sätt, men han var nästan femtio och inte ens i sin ungdom hade han någonsin varit företagsam. Kanske borde Ned inte varit så snabb med att skicka bort halva sin vaktstyrka och sina bästa soldater.

”Jag behöver din hjälp”, sa Ned då Tomard dök upp och såg lite ängslig ut som han alltid gjorde då han kallades inför sin lord. ”För mig till gudaskogen.”

”Är det klokt, lord Eddard? Med ert ben och allt?”

”Kanske inte, men nödvändigt.”

Tomard kallade på Varly, och med armarna på de båda männens axlar lyckades Ned ta sig nedför den branta torntrappan och linka över borggården. ”Jag vill ha vakten fördubblad”, sa han till tjocke Tom, ”och ingen får lämna eller komma in i handens torn utan mitt tillstånd.”

Tomard blinkade. ”Ers nåd, nu när Alyn och de andra är borta är vi redan hårt trängda…”

”Det blir bara för en kort tid. Förläng vaktpassen.”

”Som ni befaller, ers nåd”, svarade Tomard. ”Får jag fråga varför…”

”Det är säkrast att inte göra det”, avbröt Ned strävt.

Gudaskogen var tom som den alltid var här i Södern där man tillbad andra gudar än i Norden. Det värkte fruktansvärt i benet då de försiktigt satte ner honom på gräset bredvid hjärtträdet. ”Tack.” Ned drog fram ett papper ur ärmen som var förseglat med hans hus sigill. ”Var snäll och överlämna genast det här.”

Tomard tittade på namnet som Ned skrivit på papperet och slickade sig nervöst om munnen. ”Ers nåd…”

”Gör som jag ber dig, Tom”, sa Ned.

Hur länge han väntade i den tysta gudaskogen kunde han inte säga. Det var rofyllt här. De tjocka murarna utestängde larmet från slottet och han kunde höra fåglarna sjunga och syrsorna spela och en svag vind fick löven att prassla. Hjärtträdet var en ek, brun och ansiktslös, men ändå kände Ned närvaron av sina gudar och det gjorde inte fullt så ont i benet.

Hon kom till honom i solnedgången då molnen färgades röda ovanför murarna och tornen, och hon kom ensam som han bett henne. För en gångs skull var hon enkelt klädd i läderstövlar och grön riddräkt, och när hon fällde ner huvan på den bruna manteln såg han blåmärket där kungen slagit henne. Den ilsket plommonröda färgen hade bleknat till gult och svullnaden hade lagt sig, men det gick inte att ta miste på vad det var.

”Varför här?” frågade Cersei Lannister då hon stod lutad över honom.

”Så att gudarna kan se.”

Hon satte sig bredvid honom i gräset. Varenda rörelse hon gjorde var behagfull, hennes lockiga blonda hår rörde sig i vinden och ögonen var gröna som sommarlöv. Det var länge sedan Ned Stark lagt märke till hur vacker hon var, men nu gjorde han det. ”Jag vet varför Jon Arryn dog”, sa han.

”Gör ni?” Drottningen betraktade hans ansikte, vaksam som en katt. ”Var det därför ni bad mig komma hit, lord Stark? För att låta mig gissa gåtor? Eller tänker ni gripa mig precis som er hustru grep min bror?”

”Om ni verkligen trodde det skulle ni inte ha kommit.” Ned rörde mjukt vid hennes kind. ”Har han gjort så där förut?”

”Ett par gånger.” Hon drog sig undan hans hand. ”Men aldrig tidigare i ansiktet. Jaime skulle ha dödat honom även om han fått plikta med sitt liv.” Cersei gav honom en trotsig blick. ”Min bror är värd hundra sådana som er vän.”

”Er bror?” sa Ned. ”Eller er älskare?”

”Båda delarna.” Hon ryggade inte för sanningen. ”Ända sedan vi var barn. Och varför inte? Ätten Targaryen förmälde bror med syster i tre hundra år för att hålla blodet rent, och Jaime och jag är mer än bror och syster, för vi är en person i två kroppar. Vi låg i moderlivet tillsammans, och han kom till världen hållande i min fot, har vår gamle livmedikus berättat. När han är inuti mig känner jag mig…hel.” Ett svagt leende gled över hennes läppar.

”Min son Bran…”

Det lände Cersei till heder att hon inte tittade bort. ”Han såg oss. Ni älskar väl era barn?”

Robert hade ställt samma fråga till honom på morgonen före mêléen, och han gav henne samma svar. ”Av hela mitt hjärta.”

”Jag älskar inte mina mindre.”

Om han hamnade i den situationen, tänkte Ned, och måste välja mellan ett okänt barns liv och Robbs, Sansas, Aryas, Brans eller Rickons, vad skulle han då göra? Och vad skulle Catelyn göra, om det var Jons liv mot hennes egna barns? Han visste inte och hoppades innerligt att han aldrig skulle behöva ställas inför det valet.

”Alla tre är Jaimes”, sa han och det var inte någon fråga.

”Gudarna vare tack.”

Säden är stark, hade Jon Arryn ropat på sin dödsbädd, och det var den. Alla de där oäktingarna med hår svart som natten. Stormäster Malleon hade upptecknat den senaste föreningen mellan kronhjort och lejon som ägt rum för ungefär nittio år sedan då Tya Lannister gifte sig med Gowen Baratheon, som var tredje sonen till den dåvarande lorden. Deras enda barn, en icke namngiven pojke som i Malleons bok beskrevs som en stor och frisk pojke med huvudet fullt av svart hår, hade dött i späd ålder. Trettio år före det hade en manlig Lannister tagit en flicka av ätten Baratheon till hustru. Hon hade skänkt honom tre döttrar och en son, alla svarthåriga. Hur långt bak Ned än sökte på de spröda, gulnade sidorna fann han alltid att kolet tog överhanden över guldet.

”Tolv år”, sa Ned. ”Hur kommer det sig att ni aldrig har fått några barn med kungen?”

Hon höjde trotsigt huvudet. ”Er Robert gjorde mig med barn en gång”, svarade hon och rösten dröp av förakt, ”men min bror hittade en kvinna som renade mig, och han fick aldrig veta något om det. Om sanningen ska fram står jag knappt ut med att han rör vid mig, och jag har inte låtit honom komma in i mig på åratal. Jag vet andra sätt att tillfredsställa honom när han någon gång lämnar sina skökor och raglar upp till mitt sovgemak. Vad vi än gör så är kungen vanligtvis så berusad att han har glömt alltihop nästa morgon.”

Hur kunde de ha varit så blinda? Sanningen hade funnits mitt framför ögonen på dem hela tiden, skriven i barnens ansikten. Ned kände sig illamående. ”Jag minns Robert som han var den dagen han besteg tronen, en kung i varje tum”, sa han lågt. ”Tusentals andra kvinnor skulle ha älskat honom av hela sitt hjärta. Vad var det han gjorde som fick er att hata honom så djupt?”

Hennes ögon brann som grön eld i skymningen, som lejoninnan som var hennes emblem. ”På vår bröllopsnatt, första gången vi delade säng, kallade han mig vid er systers namn. Han låg ovanpå mig, var inuti mig och stank vin, och han viskade Lyanna.”

Ned Stark tänkte på ljusblå rosor och han fick lust att gråta. ”Jag vet inte vem av er jag tycker mest synd om.”

Det tycktes roa drottningen. ”Bespara mig ert medlidande, lord Stark, för jag vill inte ha det.”

”Ni vet vad jag måste göra.”

”Måste?” Hon lade handen på hans friska ben alldeles ovanför knäet. ”En verklig man gör vad han vill och inte vad han måste.” Hennes fingrar snuddade lätt vid hans lår, ett diskret löfte. ”Riket behöver en stark hand, för det dröjer åratal innan Joff blir myndig, och ingen vill ha krig igen, minst av allt jag.” Hennes hand rörde vid hans ansikte, hans hår. ”Om vänner kan bli fiender så kan fiender också bli vänner. Er hustru är tusen fjärdingsväg härifrån och min bror har flytt. Var snäll mot mig, Ned, så svär jag på att du aldrig kommer att ångra dig.”

”Gav ni Jon Arryn samma erbjudande?”

Hon gav honom en örfil.

”Jag ska bära detta som ett hederstecken”, förklarade Ned torrt.

”Heder!” spottade hon. ”Hur vågar ni sätta er på era höga hästar! Vem tar ni mig för? Ni har själv en oäkting, och jag har nog sett honom. Vem var modern, månntro? Någon bondflicka i Dornien som ni våldtog medan hennes by brann? En sköka? Eller var det den sörjande systern, lady Ashara? Hon kastade sig i havet, har jag hört. Varför? För broderns skull, honom ni dräpte, eller för att ni stal barnet? Säg mig, ärade lord Eddard, hur skiljer ni er från Robert eller mig eller Jaime?”

”Till att börja med”, sa Ned, ”mördar jag inte barn, och ni gör klokt i att lyssna, ers höghet, för jag tänker bara säga det här en gång. När kungen kommer tillbaka från jakten ska jag lägga fram sanningen för honom, och då måste ni vara borta. Ni och era barn, alla tre, och ni får inte bege er till Casterlyklippan. Om jag var som ni skulle jag inskeppa mig på ett fartyg till de fria städerna eller ännu längre bort, till Sommaröarna eller Ibbens hamn. Så långt vinden för er.”

”Exil”, sa hon. ”En bitter kalk att dricka ur.”

”En behagligare kalk än den er far gav Rhaegars barn”, påpekade Ned, ”och bättre än ni förtjänar. Er far och era bröder gör bäst i att följa med er, och lord Tywins guld ska köpa er ett bekvämt liv och soldater till beskydd. Ni kommer att behöva dem, det kan jag lova er, vart ni än flyr, för Roberts vrede kommer att följa er till världens ände.”

Drottningen reste sig. ”Fruktar ni inte min vrede, lord Stark?” frågade hon lågt. Hennes blick granskade forskande hans ansikte. ”Ni borde ha tagit riket för egen del, för det var bara att ta för sig. Jaime berättade för mig att ni hittade honom sittande på järntronen samma dag som Kungshamn föll och tvingade honom att lämna den. Det var ert tillfälle. Det enda ni hade behövt göra var att klättra uppför trappan och sätta er ner. Det var ett sorgligt misstag.”

”Jag har gjort fler misstag än ni kan föreställa er”, sa Ned, ”men det var inte ett av dem.”

”Å, men det var det, ers nåd”, envisades Cersei, ”för när man kämpar om troner vinner man eller dör, det finns inget mellanting.”

Hon fällde upp huvan för att dölja blåmärket i ansiktet och lämnade honom där i mörkret nedanför eken i den tysta gudaskogen under en blåsvart himmel. Stjärnorna började titta fram.