Kampen om järntronen

CATELYN

Catelyn hade aldrig tyckt om den här gudaskogen.

Hon var av ätten Tully och född på slottet Flodvattnet som låg långt nere i Södern vid Röda floden, en av Treuddens armar. Gudaskogen där var en ljus och luftig trädgård där höga tallar kastade spräckliga skuggor över porlande bäckar, där fåglarna sjöng i sina bon och luften var fylld av blomdoft.

Gudarna på Vinterhed hade en annan sorts skog. Det var en mörk och primitiv plats, tre tunnland gammal skog som stått orörd i tio tusen år då det dystra slottet byggdes. Den luktade fuktig jord och förruttnelse, och här växte inga tallar. Den här skogen bestod av dystra granar med grågröna barr, av mäktiga ekar och bokar lika gamla som riket självt. Här stod tjocka mörka stammar tätt ihop medan sammanflätade grenar bildade ett tak och knotiga rötter slingrade sig under marken. Det här var en plats med djup tystnad och ruvande skuggor, och gudarna som bodde här hade inga namn.

Men Catelyn visste att hon skulle finna sin make här den här kvällen. Var gång han tog en mans liv sökte han alltid upp stillheten i gudaskogen efteråt.

Catelyn hade blivit smord med de sju oljorna och döpt i det regnbågsskimrande ljuset som fyllde kapellet i Flodvattnet. Hon hade den sanna tron, precis som sin far och farfar och hans far före honom. Hennes gudar hade namn och deras ansikten var lika välbekanta som hennes föräldrars ansikten. Gudsdyrkan innebar en kaplan med ett rökelsekar, doften av rökelse, en sjusidig kristall gnistrande av ljus och röster höjda i sång. Ätten Tully hade en gudaskog precis som alla förnäma hus, men det var bara en plats där man promenerade eller läste eller låg i solen, för det var i kapellet man dyrkade gudarna.

För hennes skull hade Ned byggt ett litet kapell där hon kunde sjunga till guds sju ansikten, men de första människornas blod flöt fortfarande i ådrorna på ätten Stark, och hans egna gudar var den gröna skogens gamla, namnlösa gudar som han delade med skogens försvunna barn.

Mitt i gudaskogen stod ett urgammalt ödesträd lutat över en liten damm där vattnet var svart och kallt. Hjärtträdet kallade Ned det. Ödesträdets bark var vit som ben och bladen var mörkröda som tusentals blodfläckade händer. Ett ansikte hade ristats in i stammen på det stora trädet, och dragen var långa och melankoliska och de djupt liggande ögonen röda av torkad kåda och förunderligt vaksamma. De var gamla, de där ögonen, äldre än själva Vinterhed. De hade sett Brandon byggaren lägga dit den första stenen, om historierna var sanna, och de hade sett slottets granitväggar växa. Det sades att skogens barn hade ristat in ansiktena i träden under gryningens århundraden innan de första människorna kom över Smala havet.

I Södern hade de sista ödesträden huggits ner eller bränts ner för tusen år sedan, utom på Ansiktenas ö där de gröna männen tyst höll vakt. Här uppe var det annorlunda. Här hade varje slott sin gudaskog och varje gudaskog sitt hjärtträd, och varje hjärtträd hade sitt ansikte.

Catelyn fann sin make sittande på en mossbevuxen sten under ödesträdet. Slagsvärdet Is låg tvärs över hans knä och han höll på att göra ren klingan i det nattsvarta vattnet. Tusen års mylla låg tjock på marken i gudaskogen och dämpade ljudet av hennes steg, men ändå tycktes ödesträdets röda ögon följa henne med blicken. ”Ned”, ropade hon lågt.

Han höjde huvudet och såg på henne. ”Catelyn”, sa han och rösten var reserverad och formell. ”Var är barnen?”

Det frågade han alltid. ”De är i köket och diskuterar namn på vargungarna.” Hon spred ut sin mantel på marken och satte sig ner vid dammen med ryggen mot ödesträdet. Hon kunde känna hur ögonen stirrade på henne men gjorde sitt bästa för att inte låtsas om dem. ”Arya är salig, Sansa glad och tacksam, men Rickon är inte riktigt säker.”

”Är han rädd?” frågade Ned.

”Lite”, erkände hon, ”men han är trots allt bara tre.”

Ned rynkade pannan. ”Han måste lära sig att tygla sin rädsla, för han kommer inte alltid att vara tre, och vintern närmar sig.”

”Ja”, höll Catelyn med. Orden fick henne att rysa, som de alltid gjorde, ätten Starks ord. Varje adelssläkt hade sina ord eller valspråk. De var som en sorts böner och de berömde sig av heder och ära, lovade lojalitet och sanning, svor tro och mod. Alla utom ätten Starks valspråk. Vintern närmar sig var deras ord, och det var inte första gången hon tänkte på vilka underliga människor dessa nordbor var.

”Mannen dog värdigt, det måste jag tillerkänna honom”, sa Ned. Han hade en bit oljat skinn i handen som han gned slagsvärdet med medan han pratade och polerade metallen så att den fick en mörk glans. ”Jag var glad för Brans skull. Du skulle ha varit stolt över Bran.”

”Jag är alltid stolt över Bran”, svarade Catelyn och betraktade svärdet medan han putsade det. Hon kunde se vågrörelserna djupt inne i stålet där metallen hade falsats hundratals gånger vid smidningen. Catelyn kände ingen kärlek till svärd, men hon kunde inte förneka att Is hade sin egen skönhet. Det hade smitts i Valyrien innan det gamla fria riket gick under, på den tiden då smederna bearbetade metallen med både trollformler och hammare. Svärdet var fyra hundra år gammalt och lika vasst som den dagen det smiddes. Namnet det bar var ännu äldre, ett arv från hjältarnas tidsålder då ätten Stark fortfarande var kungar i Norden.

”Han var den fjärde det här året”, sa Ned bistert, ”och den stackars karlen var halvgalen. Något hade skrämt honom så djupt att mina ord inte nådde honom.” Han suckade. ”Ben skriver att nattens väktare nu har mindre än tusen man, och det är inte bara folk som deserterar utan de förlorar män på sina spaningsuppdrag också.”

”Är det rövarna?” undrade hon.

”Vilka annars?” Ned lyfte upp Is och betraktade det hårda kalla stålet. ”Och det kommer bara att bli värre. Den dagen kan komma när jag inte har något annat val än att kalla mina vasaller under fanorna och rida norrut för att ta itu med den här kungen bortom muren en gång för alla.”

”Bortom muren?” Tanken fick Catelyn att rysa.

Ned såg fruktan i hennes ansikte. ”Mance Rayder behöver vi inte vara rädda för.”

”Det finns farligare saker bortom muren.” Hon kastade en blick på hjärtträdet bakom sig: den vita barken och de röda ögonen, som iakttog, lyssnade och tänkte sina egna långa, långsamma tankar.

Hans leende var ömt. ”Du har hört för många av gamla Nans historier. Vålnaderna är lika döda som skogens barn och de försvann för åtta tusen år sedan. Mäster Luwin säger att de aldrig har funnits, och ingen levande människa har sett dem.”

”Fram till i morse hade ingen nu levande människa någonsin sett en skräckvarg heller”, påminde Catelyn.

”Jag borde veta bättre än att diskutera med en Tully”, sa Ned med ett beklagande leende. Han stack Is i skidan. ”Du kom inte hit för att berätta amsagor för mig och jag vet hur illa du tycker om den här platsen. Vad är det, min kära?”

Catelyn tog sin makes hand. ”Vi har fått sorgliga nyheter i dag, men jag ville inte störa dig förrän du fått rena dig.” Det fanns inget sätt att mildra slaget, så hon berättade det utan omsvep. ”Jag är så ledsen, älskade. Jon Arryn är död.”

Hans blick mötte hennes och hon kunde se hur hårt det tog honom, precis som hon vetat att det skulle göra. I sin ungdom hade Ned blivit fostrad på Örnnästet och den barnlöse lord Arryn hade blivit en andre far för honom och Robert Baratheon som också varit myndling till lord Arryn. När den galne kung Aerys II Targaryen krävde deras huvuden hade lorden av Örnnästet höjt upprorsfanan med månen och falken i revolt hellre än att överlämna dem som han lovat att beskydda.

Och en dag för femton år sedan hade denne andre far även blivit som en bror för Ned då han och Jon stod tillsammans i kapellet på Flodvattnet för att äkta två systrar, döttrarna till lord Hoster Tully.

”Jon…”, sa han. ”Är vi säkra på att det är sant?”

”Det var kungens sigill och Robert har själv skrivit brevet. Jag har det med mig. Han sa att det gick fort. Till och med stormäster Pycelle stod hjälplös, men han gav Jon vallmomjölk så att han slapp lida.”

”Det är alltid något att vara tacksam för”, mumlade Ned. Hon såg sorgen i hans ansikte, men ändå tänkte han först på henne. ”Din syster”, tillade han, ”och Jons pojke. Står det något om dem?”

”Bara att de mår bra och har återvänt till Örnnästet”, svarade Catelyn. ”Jag önskar att de hade begett sig till Flodvattnet i stället, för Örnnästet ligger högt och är så ödsligt, och det var hennes makes hem, inte hennes. Varje sten kommer att påminna om lord Jon. Jag känner min syster, och hon behöver ha familj och vänner omkring sig.”

”Din farbror är väl kvar i Arryndalen? Jon utnämnde honom till portens riddare, har jag hört.”

Catelyn nickade. ”Brynden kommer att göra vad han kan för henne och pojken, och det känns skönt att veta, men ändå…”

”Res till henne”, uppmanade Ned. ”Ta med barnen och fyll hennes salar med oväsen och skrik och skratt. Hennes pojke behöver träffa andra barn och Lysa borde inte vara ensam med sin sorg.”

”Jag önskar att jag kunde”, suckade Catelyn, ”men det fanns andra nyheter i brevet också. Kungen är på väg till Vinterhed för att hälsa på dig.”

Det tog en stund för Ned att begripa vad hon sa, men så ljusnade hans blick. ”Kommer Robert hit?” Då hon nickade spreds ett leende över hans ansikte.

Catelyn önskade att hon kunde dela hans glädje, men hon hade hört vad som sades på borggårdarna: en skräckvarg död i snön med ett avbrutet hjorthorn i strupen. Rädslan ringlade inom henne som en orm, men hon tvingade sig att le mot mannen hon älskade som inte trodde på tecken. ”Jag visste att du skulle bli glad”, sa hon, ”och vi borde skicka bud till din bror på muren.”

”Ja, naturligtvis”, instämde han, ”för Ben vill säkert vara här. Jag ska säga åt mäster Luwin att skicka sin snabbaste fågel.” Ned reste sig och drog upp henne på fötter. ”Tusan! Hur många år sedan är det? Och han ger oss inte mer förvarning än så här. Står det något om hur många det är i hans sällskap?”

”Jag skulle tro att det är minst ett hundratal riddare med deras följen och hälften så många friryttare. Cersei och barnen är också med.”

”Robert färdas säkert långsamt för deras skull”, sa han. ”Det är tur det, då får vi mer tid för förberedelserna.”

”Drottningens bröder ingår också i sällskapet”, berättade hon.

Ned gjorde en grimas, och Catelyn visste att han och drottningens familj inte hade mycket till övers för varandra. Ätten Lannister av Casterlyklippan hade anslutit sig till Robert först när segern nästan var vunnen, och Ned hade aldrig förlåtit dem. ”Om priset för att få träffa Robert är en invasion av klanen Lannister får jag väl stå ut med det. Det låter som om Robert har med sig halva sitt hov.”

”Dit kungen går går även riket”, påpekade hon.

”Det ska bli roligt att träffa barnen. Den yngste sög fortfarande på den där gräsliga kvinnans tutte sist jag såg honom. Han måste vara i femårsåldern vid det här laget.”

”Prins Tommen är sju”, talade hon om för honom, ”och lika gammal som Bran. Men snälla Ned, vakta din tunga. Den där gräsliga kvinnan är vår drottning och det sägs att hennes stolthet växer för varje år som går.”

Ned kramade hennes hand. ”Vi måste naturligtvis ställa till med en fest med musik och trubadurer och Robert vill säkert jaga. Jag ska skicka Jory söderut med en hedersvakt för att möta dem på kungsvägen och eskortera dem hit. Vid alla gudar, hur ska vi kunna utspisa dem allihop? Redan på väg, sa du? Förbannad vare den mannen. Förbannat vare hans kungliga skinn.”