Kampen om järntronen

EDDARD

Besökarna vällde in genom slottsporten som en flod av guld och silver och blankt stål. Tre hundra var de, vasaller och riddare, både edsvurna och friryttare. Över deras huvuden vajade dussinet gyllene baner i nordanvinden prydda med huset Baratheons kronhjort.

Ned kände många av ryttarna. Där kom ser Jaime Lannister vars hår lyste som hamrat guld och där Sandor Clegane, Blodhunden kallad, med sitt fasansfulla brännskadade ansikte. Den långe pojken bredvid honom kunde inte vara någon annan än kronprinsen och den förkrymte lille mannen bakom dem var dvärgen Tyrion Lannister.

Men den väldige mannen som red först i kolonnen flankerad av två riddare i kungsvaktens snövita mantlar verkade nästan som en främling för Ned…tills mannen hoppade av stridshästen med ett välbekant tjut och gav honom en björnkram. ”Ned! Ah, det är underbart att se ditt frusna ansikte.” Kungen granskade honom från topp till tå och skrattade. ”Du har inte förändrats ett dugg.”

Ned önskade att han kunde säga detsamma. När de femton år tidigare red ut för att vinna en tron hade lorden av Stormens ände varit renrakad, klarögd och muskulös och sett ut som jungfruns bön. Han var nästan två meter lång och tornade upp sig över alla andra, och då han iförde sig rustning och sitt hus hornprydda hjälm blev han en riktig jätte. Han hade haft en jättes styrka också, och hans favoritvapen var en stridsklubba i järn som Ned knappt orkade lyfta. På den tiden hade doften av läder och blod häftat vid honom som en kvinnas parfym.

Nu var det parfym som häftade vid honom som parfym, och han hade ett midjemått som matchade längden. Senast Ned såg kungen var nio år tidigare under Balon Greyjoys revolt då kronhjorten och skräckvargen hade slagit ihop sina styrkor för att få den självutnämnde kungen på Järnöarna att ge upp sina anspråk på tronen. Sedan den kvällen de stod sida vid sida i Greyjoys fästning, där Robert tagit emot den rebelliske lordens kapitulation och Ned tagit hans son Theon som gisslan och myndling, hade kungen gått upp minst femtio kilo. Ett skägg lika grovt och svart som järntråd täckte hakan och dolde dubbelhakorna och de kungliga kindpåsarna, men ingenting kunde dölja magen eller de mörka ringarna under ögonen.

Ändå var Robert Neds kung nu och inte bara en vän, så han sa bara: ”Ers höghet, Vinterhed är ert.”

Vid det laget höll även de andra på att sitta av och stalldrängar kom fram för att ta hand om hästarna. Roberts drottning, Cersei Lannister, kom gående till fots med sina minsta barn eftersom karossen de färdats i, en enorm dubbeldäckad vagn av oljad ek och förgylld metall som drogs av fyrtio starka draghästar, var för bred för att komma in genom slottsporten. Ned föll på knä i snön för att kyssa drottningens ring medan Robert kramade om Catelyn som om hon vore en länge saknad syster. Sedan fördes barnen fram och blev presenterade och i vederbörlig ordning beskådade.

Knappt var dessa hälsningsformaliteter överstökade förrän kungen sa till sin värd: ”För mig ner till kryptan, Eddard, för jag vill betyga min aktning.”

Ned älskade honom för det, för att han mindes henne efter alla dessa år, och bad om en oljelampa. Inga andra ord behövdes. Drottningen började protestera, för de hade varit på väg ända sedan gryningen och alla var trötta och frusna. Nog kunde de väl få något att äta och dricka först, de döda skulle vänta. Hon sa inte mer än det, för Robert bara tittade på henne, och tvillingbrodern tog henne i armen och då höll hon tyst.

Ned och denne kung som han knappt kände igen gick ner till kryptan tillsammans. Spiraltrappan i sten var smal, och Ned gick före med lampan. ”Jag började tro att vi aldrig skulle komma fram till Vinterhed”, klagade Robert medan de gick nedför trappan. ”När de pratar om mina sju konungariken nere i Södern är det lätt att glömma att din provins är lika stor som alla de andra sex tillsammans.”

”Jag hoppas att ni hade en angenäm resa, ers höghet.”

Robert fnös. ”Träsk, skogar och slätter och knappt ett enda värdshus värt namnet norr om Näset. Jag har aldrig sett sådan ödslighet. Var finns alla människor?”

”Förmodligen var de för blyga för att komma ut”, skämtade Ned. Han kunde känna kylan komma uppför trappan, en kall pust djupt inifrån jorden. ”Vi ser inte kungar så ofta här uppe i Norden.”

Robert fnös igen. ”Det är mer sannolikt att de gömde sig under snön. Snö, Ned!” Kungen satte handen mot väggen för att stödja sig medan de fortsatte neråt.

”Det är inte ovanligt med snöfall på sensommaren”, påpekade Ned. ”Jag hoppas ni inte hade besvär av dem, för de brukar oftast vara lätta.”

”Må vålnaderna ta dina lätta snöfall”, svor Robert. ”Hur kommer det att vara här på vintern? Jag ryser vid blotta tanken.”

”Vintrarna är stränga”, medgav Ned, ”men ätten Stark klarar det. Det har vi alltid gjort.”

”Du borde komma ner till Södern”, menade Robert, ”för du behöver uppleva lite sommar innan den försvinner. I Höggården finns fält med gyllengula rosor som sträcker sig så långt ögat når, och frukterna är söta och så mogna att de exploderar i munnen — meloner, persikor, plommon. Du har aldrig smakat deras like. Du ska få se, för jag har med mig lite frukt åt dig. Till och med på Stormens ände, där det blåser kraftigt från bukten, är dagarna så heta att man knappt orkar röra sig. Och du borde se städerna, Ned! Blommor överallt, marknaderna dignar av mat och sommarvinerna är så billiga och bra att man kan bli berusad bara av att andas in doften. Alla är feta och fulla och förmögna.” Han skrattade och klappade sig på den omfångsrika magen. ”Och flickorna, Ned!” utbrast han med lysande blick. ”Jag svär på att kvinnorna struntar i all anständighet i värmen. De simmar nakna i floden alldeles nedanför slottet. Till och med på gatorna är det för hett för ylle och päls, så de går omkring i korta klänningar, av siden om de har pengar och annars bomull, men det är sak samma när de börjar svettas och tyget klistrar mot huden, för då kunde de lika gärna vara nakna.” Kungen skrattade lyckligt.

Robert Baratheon hade alltid varit en man med stor aptit på livet, en man som inte missunnade sig några njutningar, men det var inte något man kunde beskylla Eddard Stark för. Ändå kunde Ned inte undgå att märka att njutningarna började sätta sina spår hos kungen. Robert andades tungt när de kom till foten av trappan och hans ansikte lyste rött i lampskenet då de steg in i den mörka kryptan.

”Ers höghet”, sa Ned respektfullt och lyste med lampan i en vid halvbåge. Skuggorna hoppade och dansade då det fladdrande ljusskenet föll på stenarna på golvet och på de långa raderna av granitpelare som två och två sträckte sig in i mörkret. Mellan pelarna satt de döda på sina stentroner vid väggarna med ryggen mot sarkofagerna som innehöll deras jordiska kvarlevor. ”Hon ligger längst in tillsammans med far och Brandon.”

Han gick före mellan pelarna och Robert följde tyst och huttrande efter i den underjordiska kylan, för det var alltid kallt här nere. Deras steg återkastades av stenarna och ekade mot det välvda taket medan de gick bland huset Starks döda. Vinterheds lorder såg dem passera. Deras ansikten var uthuggna i stenarna som förseglade gravarna, och de satt där i långa rader, blinda ögon som stirrade ut i det eviga mörkret medan väldiga skräckvargar av sten låg hopkrupna vid deras fötter. De fladdrande skuggorna fick statyerna av sten att verka röra sig då de levande gick förbi.

Enligt urgammal sed hade ett långsvärd av järn lagts över knäna på var och en som varit lord av Vinterhed för att hålla kvar de hämnande andarna i sina gravar. De äldsta hade för länge sedan rostat sönder och kvar fanns bara några röda fläckar där metallen vilat på stenen. Ned undrade om det betydde att de vålnaderna fritt kunde hemsöka slottet nu. Han hoppades inte det. De första lorderna av Vinterhed hade varit lika hårda som det land de härskade över. Under århundradena innan draklorderna kom över havet hade de vägrat att svära någon herre trohetsed och titulerat sig Nordens kungar.

Till slut stannade Ned och höjde oljelampan. Kryptan fortsatte in i mörkret framför dem, men där bortom var gravarna tomma och oförseglade, svarta hål som väntade på sina döda, väntade på honom och hans barn. Ned ville helst inte tänka på det. ”Här”, sa han till sin kung.

Robert nickade tyst, föll på knä och böjde på huvudet.

Där fanns tre sarkofager sida vid sida. Lord Rickard Stark, Neds far, hade ett långt och strängt ansikte. Stenhuggaren hade känt honom väl, och han satt där med stilla värdighet och stenfingrarna höll hårt om svärdet som vilade i hans knä, men i livet hade alla svärd svikit honom. I två mindre sarkofager på var sida om honom låg hans barn.

Brandon hade varit tjugo då han dog, strypt på order av den galne kung Aerys Targaryen, bara några dagar innan han skulle äkta Catelyn Tully av Flodvattnet. Fadern hade varit tvungen att se honom dö, han som var den sanne arvingen, den äldste, född att härska.

Lyanna hade bara varit sexton år gammal, en ungmö av enastående skönhet. Ned hade älskat henne av hela sitt hjärta, men Robert hade älskat henne ännu högre och hon skulle ha blivit hans brud.

”Hon var vackrare än så”, anmärkte kungen efter en stunds tystnad. Blicken dröjde sig kvar vid Lyannas ansikte, som om han med sin viljestyrka kunde göra henne levande igen. Slutligen reste han sig mödosamt. ”Tusan också, Ned! Måste du begrava henne på ett sådant här ställe?” Rösten blev hes av sorg vid minnet. ”Hon förtjänade mer än mörker…”

”Hon var en Stark av Vinterhed”, svarade Ned lågmält, ”och det här är hennes plats.”

”Hon borde vila på en kulle någonstans, under ett fruktträd med solen och molnen ovanför sig och regnet som strilar ner över henne.”

”Jag var hos henne när hon dog”, påminde Ned kungen. ”Hon ville komma hem och ligga bredvid Brandon och far.” Han kunde fortfarande höra henne ibland. Lova mig, hade hon utropat i ett rum som luktade blod och rosor. Lova mig, Ned. Febern hade berövat henne all styrka och rösten hade varit svag som en viskning, men när han gav systern sitt ord hade rädslan lämnat hennes blick. Ned mindes hur hon hade lett då, hur hårt hennes fingrar kramat hans när hon gav upp andan och rosenbladen vissna och svarta föll ur hennes slappa fingrar. Därefter mindes han ingenting. De hade funnit honom med hennes hand fortfarande i sin, stum av sorg. Den lille träskmannen, Howland Reed, hade tagit hennes hand från hans, men det mindes Ned inget av. ”Jag har med mig blommor åt henne när jag kan”, sa han. ”Lyanna…tyckte om blommor.”

Kungen rörde vid hennes kind och fingrarna smekte den skrovliga stenen lika mjukt som om den vore levande hud. ”Jag svor att döda Rhaegar för det han gjorde mot henne.”

”Det gjorde du också”, påpekade Ned.

”Bara en gång”, sa Robert bittert.

De hade brakat samman vid vadstället över Treudden medan striderna rasade omkring dem, Robert med sin stridsklubba och sin hornprydda hjälm och prins Targaryen helt i svart pansar. Bröstharnesket var prytt med hans hus trehövdade drake, gjord av rubiner som flammade som eld i solen. Treuddens vatten flöt rött runt hovarna på deras stridshästar då de kretsade kring varandra och drabbade samman, om och om igen, tills ett sista våldsamt hugg från Roberts klubba krossade draken och bröstet innanför. När Ned senare kom till platsen låg Rhaegar död i floden medan soldater från båda arméerna letade i det forsande vattnet efter rubiner som lossnat från rustningen.

”I mina drömmar dödar jag honom varenda natt”, erkände Robert. ”Tusen dödar är mindre än han förtjänar.”

På det hade Ned inget svar, så efter en stunds tystnad sa han: ”Vi borde gå tillbaka, ers höghet. Er hustru väntar.”

”Må vålnaderna ta min hustru”, muttrade Robert vresigt, men han började med tunga steg gå tillbaka samma väg de kommit. ”Och om jag hör ’ers höghet’ en gång till ska jag se till att du får ditt huvud spetsat på en påle. Vi betyder mer än så för varandra.”

”Det har jag inte glömt”, försäkrade Ned lugnt. När kungen inte svarade tilllade han: ”Berätta om Jon.”

Robert skakade på huvudet. ”Jag har aldrig sett en man insjukna så hastigt. Vi ordnade en tornering på min sons namndag, och om du sett Jon då hade du kunnat svära på att han skulle leva för evigt. Fjorton dagar senare var han död. Sjukdomen var som eld i hans mage, och den brände rakt igenom honom.” Han stannade vid en pelare framför en grav med en sedan länge död medlem av ätten Stark. ”Jag älskade den gamle mannen.”

”Det gjorde vi båda två.” Ned gjorde en paus. ”Catelyn är orolig för sin syster. Hur bär Lysa sorgen?”

Roberts mun förvreds i en bitter grimas. ”Inte särskilt bra, om jag ska vara ärlig”, medgav han. ”Jag tror att förlusten av Jon har gjort kvinnan galen, Ned. Hon har tagit pojken med sig tillbaka till Örnnästet, mot min vilja. Jag hade hoppats få fostra honom hos Tywin Lannister på Casterlyklippan. Jon hade inga bröder, inga andra söner. Skulle jag låta honom bli uppfostrad av kvinnor?”

Ned skulle hellre anförtro ett barn till en orm än till lord Tywin, men han höll tyst med sina tvivel. En del gamla sår läker aldrig helt och blöder igen vid minsta ord. ”Hustrun har förlorat sin make”, sa han försiktigt, ”och modern kanske var rädd för att förlora sonen. Pojken är mycket ung.”

”Sex år och sjuklig och lord av Örnnästet till råga på eländet”, svor kungen. ”Lord Tywin hade aldrig förut tagit någon myndling, och Lysa borde ha känt sig hedrad, för huset Lannister är ädelt och förnämt. Men Lysa vägrade att ens höra talas om saken, och sedan gav hon sig av mitt i natten utan att ens be om lov. Cersei blev rasande.” Han suckade djupt. ”Pojken är min namne, visste du det? Robert Arryn. Och jag har svurit att beskydda honom, men hur ska jag kunna göra det när hans mor smiter i väg med honom?”

”Jag kan ta honom som myndling om du vill”, föreslog Ned, ”och det borde Lysa gå med på, för hon och Catelyn stod varandra nära som flickor. Hon är själv välkommen hit också.”

”Ett generöst erbjudande, min vän”, svarade kungen, ”men det kommer för sent. Lord Tywin har redan gett sitt samtycke, och att fostra pojken någon annanstans skulle vara en grov förolämpning mot honom.”

”Jag bryr mig mer om Catelyns systersons väl än ätten Lannisters stolthet”, förkunnade Ned.

”Det beror på att du inte sover med en Lannister.” Robert skrattade och ljudet skallade bland gravarna och studsade tillbaka från det välvda taket. Han log så att tänderna blixtrade vita i det buskiga svarta skägget. ”Å, Ned”, utbrast han, ”du är fortfarande alldeles för allvarlig.” Han lade sin väldiga arm runt axlarna på Ned. ”Jag hade tänkt vänta några dagar innan jag pratade med dig, men nu inser jag att det inte behövs. Kom, så ska du få höra.”

De började åter gå mellan pelarna, och blinda stenögon tycktes följa dem med blicken då de passerade. Kungen höll kvar armen om Neds axlar. ”Du måste ha undrat varför jag äntligen kom till Vinterhed efter så lång tid.”

Ned hade sina misstankar men gav inte uttryck för dem. ”För nöjet att få träffa mig naturligtvis”, svarade han i lätt ton, ”och så är det muren. Ni måste se den, ers höghet, promenera längs bröstvärnet och tala med dem som bemannar det. Nattens väktare är bara en skugga av vad styrkan en gång var, och Benjen säger…”

”Tids nog får jag säkert höra vad din bror säger”, avbröt Robert. ”Muren har stått i…åtta tusen år, väl? Den klarar sig några dagar till och jag har mer brådskande angelägenheter att ta itu med. Det är svåra tider vi lever i och jag behöver dugliga män omkring mig, män som Jon Arryn. Han tjänade som lord av Örnnästet, som ståthållare i Östern och kungens hand, och det blir inte lätt att ersätta honom.”

”Hans son…”, började Ned.

”Hans son får ärva Örnnästet och alla dess intäkter”, klippte Robert bryskt av. ”Inget mer.”

Detta kom som en överraskning för Ned. Han stannade förvånat och tittade på kungen och orden kom av sig själva. ”Huset Arryn har alltid varit ståthållare i Östern och titeln följer med domänerna.”

”När han blir myndig kan han kanske återfå den värdigheten”, sa Robert. ”Jag måste tänka på det här året och nästa och en sexårig pojke är ingen härförare, Ned.”

”I fredstid är titeln bara en hederstitel. Låt pojken behålla den, om inte för hans egen så för hans fars skull. Nog är du skyldig Jon så pass mycket efter alla år han tjänade dig.”

Kungen var inte belåten och han tog bort armen från Neds axlar. ”Jon gjorde bara sin plikt mot sin härskare och konung. Jag är inte otacksam, Ned, och det borde du av alla veta, men sonen är inte fadern. En liten pojke kan inte försvara Östern.” Så mjuknade hans röst. ”Nog om detta. Jag har ett viktigare ämbete att diskutera och jag vill inte bråka med dig.” Robert tog Ned i armen. ”Jag behöver dig, Ned.”

”Jag är er ödmjuke tjänare, ers höghet, som alltid.” Det var ord han måste säga, och han sa dem, men han fasade för vad som skulle komma.

Robert tycktes knappt höra honom. ”De där åren vi bodde på Örnnästet…vid alla gudar, det var härliga år. Jag vill ha dig vid min sida igen, Ned, jag vill ha dig nere i Kungshamn och inte här uppe vid världens ände där du inte är till nytta för någon.” Robert stirrade in i mörkret och såg för ett ögonblick lika melankolisk ut som någon av ätten Stark. ”Jag svär att det är tusen gånger svårare att sitta på en tron än att vinna den. Det är urtrist att hålla på med lagar och förordningar och räkenskaperna är ännu värre. Och människorna…det är ingen ände på dem. Jag sitter i den där fördömda järnstolen och hör dem klaga tills det går runt i huvudet och baken är skinnflådd. Alla vill ha någonting: pengar eller land eller rättvisa, och alla lögner de kommer med…och mina lorder och deras hustrur är inte bättre de. Jag är omgiven av smickrare och dumbommar, och det kan driva en man till vansinne, Ned. Hälften av dem vågar inte tala om sanningen för mig och den andra hälften vet inte ens hur den ser ut. Det finns nätter då jag önskar att vi hade förlorat vid Treudden. Nej, inte egentligen, men…”

”Jag förstår”, sa Ned lågt.

Robert betraktade honom. ”Jag tror att du gör det, och i så fall är du den ende, gamle vän.” Han log. ”Lord Eddard Stark, härmed utser jag dig till kungens hand.”

Ned föll ner på ett knä. Erbjudandet förvånade honom inte, för vilket annat skäl kunde Robert haft för att resa så långt? Kungens hand var den näst mäktigaste mannen i de sju konungarikena, för han talade med kungens röst, förde befälet över kungens arméer och avfattade kungens lagar. Ibland satt han till och med på järntronen för att skipa kungens rättvisa då kungen var borta eller sjuk eller på annat sätt indisponerad. Robert erbjöd honom ett ansvar stort som hela riket.

Det var det sista i världen han ville ha.

”Ers höghet, jag är inte värdig den äran”, invände han.

Med godmodig otålighet stönade Robert. ”Om jag hade velat ära dig skulle jag låtit dig träda tillbaka, men jag planerar att låta dig styra kungariket och utkämpa alla krig medan jag äter och dricker och horar mig till en förtidig grav.” Han klappade sig på magen och flinade. ”Du känner väl till talesättet om kungen och hans hand?”

Det gjorde Ned. ”Det kungen drömmer bygger handen”, svarade han.

”Jag gick i säng med en fiskarflicka en gång som berättade att de lågättade har ett mer träffande sätt att uttrycka saken på. Kungen äter, säger de, och handen tar hand om skiten.” Han kastade huvudet bakåt och tjöt av skratt. Ekon skallade i mörkret och runt omkring dem tycktes Vinterheds döda se på med kalla och ogillande blickar.

Skrattet avtog och upphörde slutligen. Ned stod fortfarande på ett knä med uppåtvänd blick. ”Tusan också, Ned”, klagade kungen, ”du kunde åtminstone bevärdiga mig med ett leende.”

”Det sägs att det blir så kallt här uppe på vintern att en mans skratt fryser i strupen och kväver honom till döds”, sa Ned lugnt. ”Kanske är det därför ätten Stark inte har någon humor.”

”Följ med mig söderut, så ska jag lära dig att skratta igen”, lovade kungen. ”Du hjälpte mig att vinna den här fördömda tronen, och nu får du ta mig tusan också hjälpa mig att sitta på den. Det är ödets mening att vi ska regera tillsammans, och om Lyanna hade fått leva skulle vi ha varit bröder, förenade av både blodsband och tillgivenhet. Men det är inte för sent än. Jag har en son och du har en dotter. Min Joff och din Sansa ska förena våra hus såsom Lyanna och jag en gång kunde ha gjort.”

Det här erbjudandet kom däremot som en överraskning för honom. ”Sansa är bara elva.”

Robert viftade otåligt med handen. ”Gammal nog för trolovning. Giftermålet kan vänta några år.” Kungen log. ”Tusan också, res dig nu och säg ja.”

”Ingenting skulle bereda mig större glädje, ers höghet”, svarade Ned. Han tvekade. ”Alla dessa hedersbetygelser kommer så oväntat. Kan jag få lite tid att fundera på saken? Jag måste tala med min hustru…”

”Ja, ja, naturligtvis, tala med Catelyn och sov på saken om du absolut måste.” Kungen sträckte sig efter Neds hand och drog upp honom på fötter. ”Men låt mig inte vänta för länge, för jag är inte den tålmodigaste av män.”

Med ens fylldes Eddard Stark av onda aningar. Hans plats var här, i Norden. Han betraktade statyerna av sten runt omkring dem och andades djupt i den kalla tystnaden i kryptan. Han kunde känna de dödas blickar, och han visste att de lyssnade, och vintern närmade sig.