Kampen om järntronen

BRAN

De äldsta var vuxna män, och det hade gått sjutton eller arton år sedan den dagen de fick sitt namn. En var över tjugo, men de flesta var yngre, sexton eller under.

Bran betraktade dem från balkongen på mäster Luwins torn, hörde dem knota och svära medan de svingade sina stavar och träsvärd. Borggården ekade av ljudet av trä som slogs mot trä och som alltför ofta avbröts av smällar och tjut då ett slag träffade läder eller hud. Ser Rodrik stegade ilsket muttrande omkring bland pojkarna med ett ansikte som blev allt rödare under de vita polisongerna, och Bran hade aldrig sett den gamle riddaren se så arg ut. ”Nej!” utbrast han gång på gång. ”Nej, nej, nej.”

”De är inte särskilt bra på att slåss”, anmärkte Bran och kliade Sommar bakom öronen. Skräckvargen slet i ett köttstycke och benen krasade mellan tänderna.

”Definitivt inte”, instämde mäster Luwin med en djup suck. Livmedikusen satt och kikade genom sin stora bronstub från Myr, mätte skuggor och antecknade positionen för kometen som hängde lågt på morgonhimlen. ”Men med tiden…och ser Rodrik gör helt rätt, för vi behöver män som kan patrullera murarna. Din far tog med sig sina bästa vakter till Kungshamn och din bror tog med sig resten plus alla lämpliga pojkar på flera fjärdingsvägs omkrets. Många kommer inte tillbaka till oss och vi måste ha män som kan ta deras plats.”

Bran stirrade förbittrat på pojkarna som svettades nedanför. ”Om jag kunde använda benen skulle jag slå dem allihop.” Han mindes sista gången han hållit ett svärd i handen, när kungen var på besök på Vinterhed. Det var bara ett träsvärd, men ändå hade han stött omkull prins Tommen minst femtio gånger. ”Ser Rodrik borde lära mig att använda en pålyxa. Om jag hade en pålyxa med ett jättelångt skaft kunde Hodor vara mina ben, och vi skulle kunna bli en riddare tillsammans.”

”Jag tror det är osannolikt, Bran”, svarade mäster Luwin, ”för när en man slåss måste hans armar, ben och tankar vara ett.”

Nere på borggården skrek ser Rodrik. ”Du slåss som en gås. Han pickar på dig och du pickar hårdare på honom. Parera! Avvärj slaget. Det duger inte att picka som gäss, och om det där var riktiga svärd skulle det första slaget hugga armen av dig!” En av de andra pojkarna skrattade och den gamle riddaren vände sig mot honom och sa skarpt: ”Du skrattar du. Det var det fräckaste, för själv slåss du som en igelkott.”

”Det fanns en gång en riddare som inte kunde se”, påpekade Bran envist medan ser Rodrik fortsatte att drilla sina rekryter, ”och gamla Nan har berättat om honom. Han hade en lång stav med klingor i båda ändarna som han kunde svinga med bägge händerna och hugga ner två män samtidigt.”

”Symeon med stjärnögonen”, mumlade Luwin samtidigt som han skrev in siffror i en bok. ”När han förlorade ögonen satte han in stjärnformade safirer i de tomma ögonhålorna, det påstår åtminstone trubadurerna. Men det är bara en historia, Bran, precis som berättelserna om Florian den narraktige, en saga från hjältarnas tidsålder”, tillade livmedikusen lite irriterat. ”Du måste glömma de där drömmarna, för de kommer bara att krossa ditt hjärta.”

Ordet drömmar fick honom att minnas. ”Jag drömde om kråkan igen i natt, den med tre ögon. Han flög in i mitt sovrum och sa att jag skulle följa med honom, så det gjorde jag, och vi flög ner till kryptan. Far var där och vi pratade. Han var sorgsen.”

”Varför det?” frågade Luwin och kikade genom tuben.

”Det hade något med Jon att göra, tror jag.” Drömmen hade varit mycket mer oroande än de andra kråkdrömmarna och gjort honom djupt uppskakad. ”Hodor vill inte gå ner i kryptan.”

Livmedikusen hade bara lyssnat med ett halvt öra, det visste Bran, men nu flyttade han ögat från tuben och blinkade. ”Hodor vill inte…?”

”…gå ner i kryptan. När jag vaknade sa jag åt honom att föra mig dit för att se om far verkligen var där. Först förstod han inte vad jag menade, men jag fick honom att gå fram till trappan genom att säga ’gå hit’ och ’gå dit’, men sedan vägrade han att gå ner. Han bara stod på översta trappsteget och sa ’Hodor’ som om han var rädd för mörkret, men jag hade en fackla. Det gjorde mig så arg att jag var nära att ge honom en smäll i huvudet, som gamla Nan alltid gör.” Han såg att livmedikusen fick en ogillande min och skyndade sig att tillägga: ”Men jag gjorde det inte.”

”Bra. Hodor är en människa och inte en mula som man kan slå.”

”I drömmen flög jag ner med kråkan, men det kan jag inte göra när jag är vaken”, förklarade Bran.

”Varför ville du gå ner i kryptan?”

”Det har jag ju redan sagt. För att leta efter far.”

Livmedikusen plockade med halsringen som han ofta gjorde när han kände sig illa till mods. ”Bran, söta barn, en dag ska lord Eddard sitta där nere i sten bredvid sin far och farfar och alla andra lorder i ätten Stark ända tillbaka till de gamla kungarna i Norden, men det dröjer många år än, om gudarna är oss nådiga. Din far är drottningens fånge i Kungshamn, och du kommer inte att finna honom i kryptan.”

”Han var där i natt, och jag talade med honom.”

”Envise pojke”, suckade livmedikusen och lade boken åt sidan. ”Vill du gå ner och titta efter?”

”Jag kan inte, för Hodor vägrar och trappan är för smal och svängd för Dancer.”

”Det problemet kan jag lösa.”

I stället för Hodor tillkallades rövarkvinnan Osha. Hon var lång, stark och tålig och villig att gå dit man befallde henne att gå. ”Jag har levt mitt liv bortom muren, så ett hål i marken skrämmer mig inte”, förklarade hon.

”Hit, Sommar”, ropade Bran samtidigt som hon lyfte upp honom i sina seniga armar, och skräckvargen lämnade sitt ben och följde efter. Osha bar Bran tvärs över borggården och nedför spiraltrappan till det kalla gravvalvet under jorden, och mäster Luwin gick före med en fackla. Det gjorde inte Bran alltför mycket att hon bar honom i famnen och inte på ryggen. Ser Rodrik hade befallt att Oshas kedja skulle tas bort eftersom hon tjänat troget och väl sedan hon kom till Vinterhed. Hon bar fortfarande de tunga järnbojorna runt vristerna — ett tecken på att man ännu inte litade fullt på henne — men de hindrade inte hennes bestämda steg nedför trappan.

Bran kunde inte minnas när han sist varit i kryptan, men det hade definitivt varit innan. Som liten brukade han leka här nere med Robb och Jon och sina systrar.

Han önskade att de vore här nu, för då skulle gravvalvet kanske inte ha verkat så mörkt och skrämmande. Sommar började gå inåt det ekande dunklet men hejdade sig plötsligt, höjde huvudet och vädrade i den kalla, döda luften. Så visade han tänderna och kröp bakåt, och ögonen lyste som guld i skenet från livmedikusens fackla. Till och med Osha, som var hård som gammalt järn, verkade illa till mods. ”De ser inte nådiga ut”, anmärkte hon och betraktade den långa raden av ätten Starks män i granit på sina stentroner.

”De var vinterns kungar”, viskade Bran, för på något sätt kändes det fel att tala högt på den här platsen.

Osha log. ”Vintern har ingen kung, och om du hade sett den skulle du veta det, sommarpojke.”

”De var kungar i Norden i tusentals år”, förklarade mäster Luwin och lyfte facklan högt över huvudet så att ljuset sken på stenansiktena. En del var håriga och skäggiga och lika lurviga och vilda som vargarna som låg vid deras fötter. Andra var renrakade och magra med drag lika skarpskurna som eggarna på långsvärden i järn som vilade tvärs över deras knän. ”Hårda män för en hård tid. Kom.” Han stegade i rask takt längre in i gravvalvet, förbi raderna av granitpelare och oräkneliga statyer i sten, och efter honom fladdrade en eldstunga från den höjda facklan.

Kryptan var djup och mörk och längre än själva Vinterhed, så det gällde att se till att facklan inte slocknade. Jon hade en gång berättat för Bran att det fanns andra gravvalv under som var ännu djupare och mörkare där de äldre kungarna låg begravda. Sommar vägrade att lämna trappan, till och med då Osha följde efter facklan med Bran i famnen.

”Kan du din historia, Bran?” frågade livmedikusen. ”Tala om för Osha vilka de var och vad de gjorde, om du kan.”

Bran betraktade ansiktena på statyerna och mindes. Mäster Luwin hade berättat historierna för honom och gamla Nan hade gjort dem levande. ”Det där är Jon Stark. När sjörövarna landsteg i Östern drev han ut dem och byggde slottet i Vita hamnen. Hans son var Rickard Stark, inte min farfar utan en annan Rickard, och han erövrade Näset från kungen över sumpmarkerna och gifte sig med hans dotter. Theon Stark är den där magre med det långa håret och stripiga skägget. Han kallades ’hungriga vargen’ eftersom han alltid låg i krig. Det där är en Brandon, den långe med det drömmande ansiktet, och han kallades Brandon skeppsbyggaren eftersom han älskade havet. Hans grav är tom, för han försökte segla västerut över Solnedgångshavet och sågs aldrig mer i livet. Hans son kallades Brandon brännaren, eftersom sorgen fick honom att sätta eld på alla faderns skepp. Där är Rodrik Stark, som vann Björnön i en brottningsmatch och gav den till ätten Mormont, och där Torrhen Stark, kungen som knäböjde. Han var den siste kungen i Norden och den förste lorden av Vinterhed sedan han kapitulerat för Aegon erövraren. Och där sitter Cregan Stark. En gång utkämpade han en strid med prins Aemon, och drakriddaren sa att han aldrig mött en bättre svärdskämpe.” De var nästan framme vid slutet nu och Bran kände hur hjärtat fylldes av sorg. ”Och där är min farfar, lord Rickard, som blev halshuggen av galne kung Aerys. Hans dotter Lyanna och hans son Brandon ligger i gravarna bredvid honom. Inte jag utan en annan Brandon, min farbror. Egentligen borde de inte ha statyer, för det är bara lorder och kungar som får det, men min far älskade dem så högt att han lät göra dem.”

”Flickan är mycket vacker”, påpekade Osha.

”Robert var trolovad med henne och de skulle gifta sig, men prins Rhaegar förde bort henne och våldtog henne”, förklarade Bran. ”Robert gav sig ut i krig för att vinna henne tillbaka. Han dödade Rhaegar med sin stridsklubba i slaget vid Treudden, men Lyanna dog så han fick ändå inte tillbaka henne.”

”En sorglig historia”, sa Osha, ”men de där tomma hålen är ännu sorgligare.”

”Det där är lord Eddards grav som står och väntar på honom”, upplyste mäster Luwin. ”Var det här du såg din far i drömmen, Bran?”

”Ja.” Minnet fick honom att rysa, och han såg sig illa till mods omkring i kryptan och håret reste sig i nacken på honom. Hade han hört ett ljud? Var det någon här?

Mäster Luwin gick fram till den öppna graven med facklan i handen. ”Som du ser är han inte här och kommer inte heller att vara det på många år än. Drömmar är inget annat än drömmar, kära barn.” Han stack in armen i den svarta graven som om den vore gapet på ett farligt vilddjur. ”Ser du? Här är alldeles tom…”

Mörkret kastade sig morrande över honom.

Bran såg ögon som grön eld, en glimt av tänder och en päls lika svart som mörkret runt omkring dem. Mäster Luwin skrek till och höjde händerna till försvar. Facklan flög i väg och träffade Brandon Starks stenansikte innan den ramlade ner vid statyns fötter där lågorna började slicka dess ben. I det fladdrande skenet från facklan såg de Luwin slåss med skräckvargen och slå mot hans nos med ena handen medan vargkäftarna slöts om den andra.

”Sommar!” skrek Bran.

Och Sommar kom störtande ut ur dunklet bakom dem som skjuten ur en kanon. Han knuffade undan Rufs och de båda skräckvargarna rullade runt, runt i ett virrvarr av grå och svart päls och nafsade och högg efter varandra medan mäster Luwin med söndersliten och blodig arm mödosamt tog sig upp på knä. Osha satte ner Bran med ryggen mot lord Rickards stenvarg och skyndade sig sedan att hjälpa livmedikusen. I ljuset från den flämtande facklan såg man jättelika skuggvargar slåss på väggen och i taket.

”Rufs”, ropade en liten röst, och då Bran tittade upp fick han se sin lillebror stå i öppningen till faderns grav. Med ett sista nafs efter Sommars huvud backade Rufs undan och skuttade tillbaka till Rickon. ”Du ska låta min far vara i fred”, sa Rickon varnande till mäster Luwin. ”Låt honom vara i fred.”

”Rickon”, sa Bran mjukt, ”far är inte här.”

”Jo, det är han, för jag såg honom.” Tårarna glänste i Rickons ögon. ”Jag såg honom i natt.”

”I drömmen…?”

Rickon nickade. ”Du ska låta honom vara i fred, för han kommer hem nu, precis som han lovade. Han kommer hem.”

Bran hade aldrig förut sett mäster Luwin se så osäker ut. Blodet rann längs armen där Rufs slitit sönder ylleärmen och huden under. ”Osha, facklan”, sa han med rösten halvkvävd av smärta och hon ryckte åt sig den innan den slocknade. Benen på farbroderns stenstaty var svarta av sot. ”Den…där besten”, tilllade han, ”ska stå fastkedjad i hundgården.”

Rickon klappade Rufs nos som var våt av blod. ”Jag släppte loss honom, för han tycker inte om kedjor.” Vargen slickade av Rickons fingrar.

”Vill du följa med mig, Rickon?” frågade Bran.

”Nej, jag trivs här.”

”Men det är mörkt och kallt.”

”Jag är inte rädd, och jag måste vänta på far.”

”Du kan vänta tillsammans med mig”, föreslog Bran. ”Vi ska vänta tillsammans, du och jag och våra vargar.” Båda skräckvargarna slickade sina sår nu, och de måste hålla dem under noggrann uppsikt.

”Bran”, inföll livmedikusen bestämt, ”jag vet att du menar väl, men Rufs är för vild för att få röra sig fritt. Jag är den tredje personen han har anfallit, och om vi låter honom springa omkring lös i slottet är det bara en tidsfråga innan han dödar någon. Sanningen är grym, men vargen måste stå kedjad eller…” Han tvekade.

…eller avlivas, tänkte Bran, men det han sa var: ”Han är inte skapt för kedjor. Vi ska vänta i ditt torn allihop.”

”Det är uteslutet”, förkunnade mäster Luwin.

Osha flinade. ”Om jag minns rätt är det pojken som är lord här.” Hon räckte tillbaka facklan till livmedikusen och tog åter upp Bran i famnen. ”Då går vi till mäster Luwins torn.”

”Följer du med, Rickon?”

Brodern nickade. ”Om Rufs också får följa med”, svarade han och satte av efter Osha och Bran. Mäster Luwin hade inget annat val än att följa efter, men han höll ett vakande öga på vargarna.

Det var så rörigt i mäster Luwins torn att Bran inte begrep hur han någonsin hittade någonting. Bord och stolar var belamrade med vingliga boktravar och på hyllorna stod långa rader med glasburkar. Här och där låg ljusstumpar och det satt torkat vax på möblerna. Tuben från Myr vilade på ett trebensstativ vid dörren till balkongen, på väggarna hängde stjärnkartor och bland säven som täckte golvet låg skuggkartor. Överallt fanns papper, gåspennor och bläckhorn och alltihop var fläckat av spillning från korparna som satt på taksparrarna. Deras gälla skrin trängde ner ovanifrån medan Osha under fåordiga instruktioner från mäster Luwin tvättade och lade om hans sår. ”Det här är rena dårskapen”, sa den lille grå mannen samtidigt som hon baddade vargbetten med svidande eldmjölk. ”Jag håller med om att det är märkligt att ni pojkar drömde samma dröm bägge två, men när man tänker närmare efter är det bara naturligt. Ni saknar er far och ni vet att han hålls fången. Rädslan kan påverka en människas sinne och ge henne konstiga tankar. Rickon är för liten för att förstå…”

”Jag är fyra nu”, avbröt Rickon som stod och kikade genom tuben på djävulsfigurerna på gamla tornet. Skräckvargarna satt i var sin ände av det stora, runda rummet medan de slickade sina sår och gnagde på ben.

”…för liten och aaj, vid alla sju helveten, det svider, nej, sluta inte, häll på mer. Rickon är för liten, men du, Bran, är tillräckligt gammal för att veta att drömmar bara är drömmar.”

”Vissa är det och andra inte.” Osha hällde ljusröd eldmjölk i ett djupt sår och Luwin flämtade till. ”Skogens barn skulle kunna berätta mycket om drömmar.”

Tårarna strömmade nedför livmedikusens kinder, men ändå skakade han envist på huvudet. ”Barnen finns bara kvar i drömmarna nu, för de är döda och försvunna. Det räcker, och så bandagen. Lägg först på kompresser och linda sedan, och gör det hårt, för jag kommer att blöda.”

”Gamla Nan säger att barnen kunde trädens sånger, att de kunde flyga som fåglarna och simma som fiskarna och prata med djuren”, insköt Bran. ”Hon säger att de gjorde musik som var så vacker att man grät som ett litet barn då man hörde den.”

”Och allt detta gjorde de med magi”, mumlade mäster Luwin förstrött. ”Jag önskar att de vore här nu, för en trollformel skulle läka min arm med mindre smärta och de skulle kunna prata med Rufs och säga åt honom att sluta bitas.” Han gav den stora, svarta vargen en ilsken blick ur ögonvrån. ”Ta lärdom av vad jag säger, Bran, för den man som sätter sin tilltro till trollkonst duellerar med ett glassvärd, precis som barnen gjorde. Jag ska visa dig något.” Han reste sig tvärt, gick till andra änden av rummet och hämtade en grön burk med sin friska hand. ”Titta på de här”, återtog han, drog ur korken och skakade ut en handfull glänsande, svarta pilspetsar.

Bran tog upp en. ”Den är gjord av glas.” Rickon kom nyfiket närmare och kikade över bordet.

”Drakglas”, sa Osha samtidigt som hon satte sig bredvid Luwin med bandagen i handen.

”Det är obsidian”, envisades mäster Luwin och höll fram den sårade armen, ”och spetsarna smiddes i gudarnas eldar långt nere under jorden. För tusentals år sedan jagade skogens barn med dem, för barnen använde inga metaller. I stället för ringpansar bar de långa skjortor av sammanvävda löv och lindade benen med bark så att de tycktes smälta in i skogen, och i stället för svärd bar de klingor av obsidian.”

”Och gör fortfarande.” Osha lade mjuka kompresser på betten på livmedikusens underarm och band om hårt med långa linneremsor.

Bran höll upp pilspetsen framför ögonen. Det svarta glaset var slätt och glänsande och han tyckte att det var vackert. ”Får jag behålla den?”

”Varsågod”, svarade livmedikusen.

”Jag vill också ha en!” utbrast Rickon. ”Jag vill ha fyra, för jag är fyra.”

Luwin lät honom räkna upp dem. ”Var försiktig, för de är fortfarande vassa och du kan skära dig.”

”Berätta om barnen”, bad Bran, för det var viktigt för honom.

”Vad vill du veta?”

”Allt.”

Mäster Luwin slet i ämbetskedjan som skavde mot halsen. ”De var gryningsålderns folk, det allra första folket som levde före kungarna och kungarikena”, började han. ”På den tiden fanns det inga slott eller borgar, inga städer och inte ens så mycket som en marknadsort mellan Vinterhed och Dorniens hav. Det fanns inga människor alls, för bara skogens barn bodde i de landområden som vi nu kallar de sju konungarikena.

Det var ett mörkt och vackert folk och de var korta till växten, inte längre än barn ens som fullvuxna. De bodde djupt inne i skogarna, i grottor och träd och hemliga trädstäder. Eftersom barnen var spensligt byggda var de också snabba och viga, och män och kvinnor jagade tillsammans med bågar av ödesträ och kastsnaror. Deras gudar var skogens gudar, som fanns i bäckar och stenar, de gamla gudarna vars namn är hemliga. Deras kloka män kallades grönsiare och de ristade in underliga ansikten i ödesträden som skulle hålla vakt över skogarna. Hur länge barnen regerade här och var de kom ifrån är det ingen som vet.

Men för omkring tolv tusen år sedan dök de första människorna upp österifrån och korsade Brutna armen nere i Dornien innan den bröts. De kom ridande på hästar med bronssvärd och stora lädersköldar. Ingen häst hade någonsin skådats på den här sidan Smala havet, och barnen blev antagligen lika rädda för hästarna som de första människorna blev för ansiktena i träden.

Då de första människorna anlade fästen och bondgårdar högg de ner ödesträden och matade elden med dem, och fyllda av fasa gick barnen ut i krig. De gamla sångerna säger att grönsiarna använde mörk magi för att få haven att resa sig och sätta landet under vatten, och det var på så vis Armen blev bruten, men det var för sent att stänga dörren. Krigen fortsatte tills jorden rann röd av blod från både människor och barn, men det var fler barn än människor som dog för människorna var större och starkare, och trä, sten och obsidian är inte mycket att sätta emot brons. Till slut lyckades båda rasernas kloka män göra sig hörda, och de första människornas hövdingar och hjältar träffade grönsiarna och skogsdansarna i en dunge ödesträd på en liten ö i den stora sjön som kallas Gudsögat.

Där utformade de pakten. De första människorna fick kustområdena, de höga slätterna och de blommande ängarna, bergen och sumpmarkerna, men de djupa skogarna skulle för alltid tillhöra barnen, och inga fler ödesträd skulle få falla för yxan någonstans i riket. För att gudarna skulle vittna om överenskommelsen fick vartenda träd på ön ett ansikte och efteråt bildades de gröna männens heliga orden som skulle hålla vakt över Ansiktenas ö.

Pakten inledde fyra tusen år av vänskap mellan människor och barn, och med tiden övergav de första människorna till och med de gudar de fört med sig och började dyrka skogens hemliga gudar. I och med pakten slutade gryningsåldern och hjältarnas tidsålder tog vid.”

Bran slöt näven om den glänsande svarta pilspetsen. ”Men du sa att alla skogens barn var försvunna nu.”

”Här ja”, insköt Osha och bet av änden på det sista bandaget med tänderna. ”Norr om muren är saker och ting annorlunda, och det var dit barnen begav sig, liksom jättarna och de andra gamla raserna.”

Mäster Luwin suckade. ”Kvinna, du borde rätteligen vara död eller i kedjor och familjen Stark har behandlat dig mycket bättre än du förtjänar. Det är inte snällt att återgälda deras vänlighet med att fylla pojkarnas huvuden med dumheter.”

”Berätta vart de tog vägen”, bad Bran, ”för jag vill veta.”

”Jag med”, ekade Rickon.

”Jag ska”, muttrade Luwin. ”Så länge de första människornas kungariken bestod upprätthölls pakten — under hjältarnas tidsålder, Den långa natten och även efter de sju konungarikenas tillkomst — men till sist kom det en tid många århundraden senare då andra folk korsade Smala havet.

Andalerna var de första, en ras av långa, ljusa krigare som kom med stål och eld och de nya gudarnas sjuuddiga stjärna målad på bröstet. Krigen varade i hundratals år, men till slut föll alla de sex sydliga konungarikena för dem. Bara här, där kungen i Norden slog tillbaka varenda armé som försökte korsa Näset, behöll de första människorna fortfarande herraväldet. Andalerna brände ner dungarna med ödesträd, hackade sönder ansiktena och slaktade barnen om de hittade dem, och överallt påbjöd de de sju gudarnas triumf över de gamla gudarna. Så barnen flydde norrut…”

Sommar började yla.

Mäster Luwin ryckte till och avbröt sig. Då Rufs kom på fötter och stämde in i broderns ylande fylldes Brans hjärta av fruktan. ”Den kommer”, viskade han med förtvivlans säkerhet. Han hade vetat det sedan natten innan, insåg han, ända sedan kråkan förde ner honom i kryptan för att säga farväl. Han hade vetat det men inte velat tro på det utan hoppats att mäster Luwin hade rätt. Kråkan, tänkte han, den treögda kråkan…

Ylandet upphörde lika plötsligt som det börjat. Sommar tassade tvärs över golvet till Rufs och började slicka på en fläck blodig päls på broderns hals. Från fönstret hördes fladdret av vingar.

En korp landade på den grå fönsterbrädan av sten, öppnade näbben och gav ifrån sig en hes, plågad rossling.

Rickon började gråta och en efter en gled pilspetsarna ur handen på honom och föll klirrande ner på golvet. Bran drog honom intill sig och kramade honom.

Mäster Luwin stirrade på den svarta fågeln som om det vore en skorpion med fjädrar. Långsamt som en sömngångare reste han sig och gick fram till fönstret. Då han visslade hoppade korpen upp på hans omlindade underarm. Det fanns torkat blod på dess vingar. ”En hök”, mumlade Luwin, ”eller kanske en uggla. Stackars krake, det är ett under att den lyckades ta sig igenom.” Han tog brevet från dess ben.

Bran upptäckte att han darrade då livmedikusen rullade upp papperet. ”Vad står det?” frågade han och höll hårt om brodern.

”Du vet vad där står, pojk”, sa Osha, inte ovänligt, och lade handen på hans huvud.

Mäster Luwin tittade som förlamad på dem, en liten grå man med blod på ärmen till sin grå yllekaftan och tårar i de klara, grå ögonen. ”Mina unga lorder”, sa han till sönerna med en röst som blivit skrovlig och tunn, ”vi…vi måste hitta en stenhuggare som kan göra hans utseende rättvisa…”