Kampen om järntronen

DAENERYS

Flugorna surrade långsamt runt khal Drogo och det låga, knappt hörbara ljudet fyllde Dany med skräck.

Solen stod högt och vräkte obarmhärtigt ner, och skimrande vågor av hetta slog ut från utlöparna till de låga kullarna. En liten rännil av svett sipprade sakta mellan Danys svällande bröst. De enda ljud som hördes var det stadiga klappret från hästarnas hovar, det rytmiska pinglandet av bjällrorna i Drogos hår och rösterna långt bakom dem.

Dany betraktade flugorna.

De var stora som bin, feta, purpurfärgade och glänsande, och dothrakierna kallade dem blodflugor. De levde i sumpmarker och stillastående dammar, sög blod från både människor och hästar och lade sina ägg i döda och döende. Drogo avskydde dem. Så snart en kom i närheten av honom brukade handen skjuta ut snabbt som en anfallande orm och sluta sig om den. Hon hade aldrig sett honom missa. Han brukade hålla flugan instängd i sin stora näve tillräckligt länge för att höra dess ursinniga surrande, så kramade fingrarna åt och då han öppnade handen igen var flugan bara en röd fläck på hans handflata.

Nu kröp en över bakdelen på hans hingst och hästen viftade irriterat på svansen för att få bort den. Andra flög omkring Drogo, närmare och närmare, men khalen reagerade inte. Hans blick var fäst på avlägsna bruna kullar och han höll tyglarna löst i händerna. Under den målade västen täckte ett omslag av fikonlöv och torkad blå lera såret på hans bröst. De örtkunniga kvinnorna hade gjort det åt honom, för Mirri Maz Duurs grötomslag hade kliat och bränt, och han hade slitit bort det för sex dagar sedan samtidigt som han förbannade henne och kallade henne maegi. Leromslaget var skönare och kvinnorna gjorde även vallmomjölk åt honom, vilket han druckit tappert de senaste dagarna; och när det inte var vallmomjölk var det jäst stomjölk eller pepparöl.

Men han rörde knappt maten och kastade sig stönande av och an på nätterna, och Dany kunde se hur härjat hans ansikte blivit. Rhaego var orolig i hennes mage och sparkade som en hingst, men inte ens det väckte Drogos intresse som det gjort tidigare. Var morgon upptäckte hon nya smärtrynkor i hans ansikte då han vaknade ur sin oroliga sömn. Och nu denna tystnad. Den gjorde henne rädd. Sedan de satt upp i gryningen hade han inte sagt ett ord, och när hon talade till honom fick hon bara en grymtning till svar, och sedan middagstid hade hon inte ens fått det.

En av blodflugorna landade på den bara huden på khalens axel. En annan kretsade runt, satte sig på halsen och kröp upp mot munnen. Khal Drogo vajade i sadeln och bjällrorna pinglade medan hingsten stadigt fortsatte framåt i skritt.

Dany satte hälarna i sidorna på sin silver och red närmare. ”Drogo”, sa hon mjukt, ”mitt livs måne.”

Han tycktes inte höra. Blodflugan kröp upp under hängmustaschen och satte sig i näsvecket. ”Drogo”, flämtade Dany, sträckte ut handen och rörde vid hans arm.

Khal Drogo vacklade till i sadeln, började långsamt glida åt sidan och föll sedan tungt av hästen. Flugorna skingrades men kom snart tillbaka och satte sig på honom där han låg.

”Nej”, sa Dany och höll in hästen, och för en gångs skull brydde hon sig inte om magen då hon gled av hästen och rusade fram till honom.

Gräset under Drogo var brunt och torrt. Han skrek högt av smärta när Dany ställde sig på knä bredvid honom. Det rosslade i bröstet då han andades och han såg på henne utan att känna igen henne. ”Min häst”, flämtade han. Dany borstade bort flugorna från hans bröst och smällde en precis som han skulle ha gjort. Huden brände under fingrarna.

Khalens blodsryttare hade inte varit långt efter dem och hon hörde Haggo ropa då de kom galopperande. Cohollo hoppade av hästen. ”Blod av mitt blod”, sa han och föll på knä. De båda andra satt kvar i sadeln.

”Nej”, stönade khal Drogo och försökte göra sig fri från Danys armar, ”måste rida. Rida. Nej.”

”Han föll av hästen”, sa Haggo och stirrade. Det breda ansiktet var uttryckslöst, men rösten var blytung.

”Säg inte så”, bad Dany. ”Vi har ridit tillräckligt långt i dag och vi slår läger här.”

”Här?” Haggo såg sig omkring. Landskapet var brunt, kargt och förtorkat. ”Det här är ingen plats att slå läger på.”

”En kvinna kan inte befalla oss att göra halt”, insköt Qotho, ”inte ens en khaleesi.”

”Vi slår läger här”, upprepade Dany. ”Haggo, säg åt dem att det var khal Drogo som gav order om att göra halt, och om någon frågar varför ska du svara att jag inte orkade fortsätta längre i mitt tillstånd. Cohollo, hämta slavarna, för de måste genast sätta upp khalens tält. Qotho…”

”Ni befaller inte över mig, khaleesi”, avbröt Qotho.

”Leta reda på Mirri Maz Duur”, sa hon åt honom. Gudsfrun vandrade bland de andra av lammfolket i den långa slavkaravanen. ”För hit henne och hennes träkista.”

Qotho blängde ilsket på henne med ögon hårda som flinta. ”Maegin.” Han spottade. ”Det vägrar jag att göra.”

”Du ska göra det”, förkunnade Dany, ”annars ska Drogo få veta varför du trotsade mig när han vaknar.”

Rasande vände Qotho hingsten och galopperade i väg, men Dany visste att han skulle komma tillbaka med Mirri Maz Duur hur illa han än tyckte om det. Slavarna reste khal Drogos tält under ett klipputsprång vars skugga gav lite skydd mot den stekande eftermiddagssolen. Ändå var det kvävande hett under sidentaket då Irri och Doreah hjälpte Dany att leda in Drogo i tältet. Tjocka, mönstrade mattor hade lagts ut på marken och i hörnen låg kuddar utspridda. Eroeh, den blyga flickan som Dany räddat utanför lammfolkets lermurar, ställde in ett fyrfat. De lade ner Drogo på en vävd matta. ”Nej”, muttrade han på det gemensamma språket, ”nej, nej.” Det var allt han sa, allt han verkade kunna säga.

Doreah lossade på medaljongbältet och tog av honom västen och benlädren medan Jhiqui knäböjde vid hans fötter för att snöra upp ridsandalerna. Irri ville lämna tältflikarna öppna för att släppa in brisen, men Dany förbjöd det, för hon ville inte att någon skulle se Drogo så här, svag och yrande. När hennes khas kom posterade hon dem utanför som vakt. ”Släpp inte in någon utan mitt tillstånd”, sa hon åt Jhogo. ”Ingen.”

Eroeh stirrade skrämt på Drogo där han låg. ”Han är döende”, viskade hon.

Dany gav henne en örfil. ”Khalen kan inte dö, för han är far till hingsten som bestiger världen. Hans hår har aldrig blivit klippt och han bär fortfarande de bjällror som hans far gav honom.”

”Khaleesi”, sa Jhiqui, ”han föll av hästen.”

Darrande och med ögonen fulla av tårar vände sig Dany bort från dem. Han föll av hästen! Det var sant, hon hade själv sett det liksom blodsryttarna och tjänarinnorna och männen i hennes khas. Och hur många fler? De kunde inte hålla det hemligt, och Dany visste vad det betydde. En khal som inte kunde rida kunde inte härska, och Drogo hade fallit av hästen.

”Vi måste bada honom”, sa hon envist. Hon fick inte tappa modet. ”Irri, se till att kopparbaljan genast bärs hit. Doreah, Eroeh, leta reda på vatten, kallt vatten, för han är så het.” Det kändes som om han brann.

Slavarna ställde den tunga baljan i ett hörn av tältet och då Doreah kom med det första kruset vatten fuktade Dany en bit siden som hon lade på Drogos brännheta panna. Hans blick vilade på henne, men han såg inte, och när munnen öppnades kom inga ord, bara ett stön. ”Var är Mirri Maz Duur?” frågade hon otåligt, för nu var hon utom sig av rädsla.

”Qotho hittar henne”, sa Irri lugnande.

Tjänarinnorna fyllde baljan med ljummet vatten som stank svavel och parfymerade det med bitterolja och flera nävar krossad mynta. Medan badet gjordes i ordning ställde sig Dany klumpigt på knä bredvid sin make. Hon löste ängsligt upp hans fläta, precis som den natten under stjärnorna då han tog henne för första gången. Bjällrorna lade hon noga åt sidan, en i taget, för han skulle vilja ha dem igen när han blev frisk, sa hon sig.

En vindpust kom farande in i tältet då Aggo stack in huvudet mellan sidenflikarna. ”Khaleesi”, sa han, ”andalen är här och undrar om han får stiga på.”

”Andalen” var dothrakiernas namn på ser Jorah. ”Ja”, svarade hon och reste sig mödosamt, för magen var stor nu, ”skicka in honom.” Hon litade på riddaren och om någon visste vad som borde göras var det han.

Ser Jorah böjde ner huvudet för att komma igenom tältöppningen och väntade en stund medan ögonen vande sig vid dunklet. I den starka hettan här i Södern bar han löst sittande byxor av brokigt siden och öppna ridsandaler som snördes ända upp till knäna. Svärdsskidan hängde från ett bälte av tvinnat hästhår, och under en blekt vit väst var han barbröstad och huden rödbränd av solen. ”Det pratas i hela khalasaren”, sa han, ”och det sägs att khal Drogo föll av hästen.”

”Hjälp honom”, bönföll Dany, ”om ni hyser den kärlek till mig som ni säger så hjälp honom nu.”

Riddaren knäböjde bredvid henne. Han tittade länge och uppmärksamt på Drogo och sedan på Dany. ”Skicka bort tjänarinnorna.”

Utan att säga ett ord och med strupen hopsnörd av rädsla gjorde Dany en gest. Irri lämnade tältet med de andra flickorna i släptåg.

Då de blev ensamma drog ser Jorah dolken. Snabbt och med en händighet som var förvånande hos en sådan stor man började han skrapa bort de svarta löven och den torkade blå leran från Drogos bröst. Omslaget hade blivit lika hårt som lammfolkets lermurar, och precis som de sprack det lätt. Ser Jorah knackade sönder den torra leran med kniven, petade bort bitarna från huden och skalade ett i taget av löven. En vidrig, sötaktig stank steg upp från såret och den var så stark att den nästan kvävde henne. Löven täcktes av blod och var, och Drogos bröst var svart och i ett långt framskridet tillstånd av förruttnelse.

”Nej”, viskade Dany medan tårarna strömmade nedför kinderna, ”nej, snälla, barmhärtiga gudar, nej.”

Khal Drogo kastade sig oroligt av och an och slogs med någon osynlig fiende. Svart blod rann långsamt och tjockt från det öppna såret.

”Er khal är så gott som död, prinsessa.”

”Nej, han kan inte dö, han får inte, det var bara en skråma.” Dany tog hans stora, valkiga hand mellan sina små händer och höll den hårt. ”Jag tänker inte låta honom dö…”

Ser Jorah skrattade bittert. ”Vare sig ni är khaleesi eller drottning står den saken inte i er makt. Spar era tårar, barn, och sörj honom i morgon eller om ett år, men nu har vi inte tid, för vi måste ge oss av, och det snabbt, innan han dör.”

Dany begrep ingenting. ”Ge oss av? Vart?”

”Till Asshai, skulle jag vilja föreslå. Det ligger långt söderut, vid slutet av den kända världen, men ändå påstås det att det är en stor hamnstad. Där kan vi få tag i ett skepp som för oss tillbaka till Pentos. Det blir med all sannolikhet en hård resa. Litar ni på er khas? Tror ni att de följer med oss?”

”Khal Drogo befallde dem att skydda mig”, svarade Dany osäkert, ”men om han dör…” Hon rörde vid den stora magen. ”Jag förstår inte. Varför ska vi fly? Jag är khaleesi, och jag väntar Drogos arvinge. Han ska bli khal efter Drogo…”

”Hör på mig, prinsessa”, började ser Jorah med bister uppsyn, ”dothrakierna följer inte ett spädbarn, och det var Drogos styrka de böjde sig för och bara den. När han är borta kommer Jhaqo och Pono och de andra kona att slåss om hans ställning som khal och den här khalasaren kommer att förgöra sig själv. Segraren vill inte ha några fler rivaler, så pojken kommer att tas ifrån ert bröst så snart han är född, och de kommer att ge honom till hundarna.”

Dany slog armarna om sig själv. ”Men varför?” utbrast hon. ”Varför skulle de döda ett spädbarn?”

”Han är Drogos son och häxorna har förutspått att han ska bli hingsten som bestiger världen. Det är bättre att döda barnet än att riskera hans raseri då han har blivit vuxen.”

Rhaego sparkade inuti henne, som om han hört. Dany mindes historien, som Viserys berättat för henne, om vad troninkräktarens lakejer gjort med Rhaegars barn. Hans son hade också varit ett spädbarn, men ändå hade de slitit honom från moderns bröst och krossat hans huvud mot en vägg. Det var så männen gjorde. ”De får inte göra min son illa!” skrek hon. ”Jag ska befalla min khas att skydda honom och Drogos blodsryttare kommer att…”

Ser Jorah tog henne om axlarna. ”En blodsryttare dör tillsammans med sin khal, det vet ni, barn. De kommer att föra er till Vaes Dothrak, till häxorna, det är den sista plikten de är skyldiga honom här i livet och när det är gjort kommer de att förena sig med Drogo i nattens länder.”

Dany ville inte leva resten av sitt liv i Vaes Dothrak tillsammans med de där gräsliga gamla kvinnorna, ändå visste hon att det riddaren sa var sant. Drogo hade varit mer än hennes livs måne, för han hade varit skölden som skyddade henne. ”Jag lämnar honom inte”, sa hon envist och tog sorgset hans hand igen. ”Det gör jag inte.”

Tältfliken lyftes igen och Dany vände på huvudet. Det var Mirri Maz Duur som steg in och hon bugade djupt. De senaste dagarnas hårda och mödosamma vandring efter khalasaren hade tagit hårt på henne, och hon haltade, fötterna var fulla av blåsor och blödde och hon hade mörka ringar under ögonen. Bakom henne kom Qotho och Haggo bärande på gudsfruns kista. När blodsryttarna fick syn på Drogos sår tappade Haggo kistan som dunsade i marken och Qotho svor så att det osade.

Mirri Maz Duur studerade Drogo med lugnt och orörligt ansikte. ”Såret har varat sig.”

”Det här är ditt verk, maegi”, sa Qotho. Haggo gav Mirri en örfil som fick henne att ramla omkull och sedan började han sparka henne.

”Sluta!” skrek Dany.

Qotho slet bort Haggo och sa: ”Sparkar är för barmhärtiga för en maegi. Ta ut henne. Vi ska binda fast henne vid en påle så att varenda man som passerar kan bestiga henne, och när de är färdiga med henne ska även hundarna få utnyttja henne. Vesslor ska slita ut inälvorna på henne och svartkråkor festa på hennes ögon. Blodflugorna ska lägga sina ägg i hennes sköte och dricka var från hennes ruttnande bröst.” Han körde in sina järnhårda fingrar i det mjuka, dallrande hullet under gudsfruns arm och drog upp henne på fötter.

”Nej”, sa Dany, ”jag vill inte att hon ska skadas.”

Qothos läppar drogs tillbaka från de krokiga, bruna tänderna i ett fasansfullt, förvridet leende. ”Nej? Ni säger nej till mig? Ni borde i stället be att vi inte ska binda fast er vid en påle bredvid er maegi. Det här är lika mycket ert verk som hennes.”

Ser Jorah lossade på långsvärdet i skidan och gick emellan. ”Tygla din tunga, blodsryttare, för prinsessan är fortfarande din khaleesi.”

”Bara så länge blodet av mitt blod lever”, sa Qotho till riddaren, ”för när han dör är hon ingenting.”

Dany kände hur det knöt sig inombords. ”Innan jag blev khaleesi var jag av drakens blod. Ser Jorah, kalla in min khas.”

”Nej, vi ska gå nu, för den här gången, khaleesi”, sa Qotho, och Haggo följde med bister min efter honom ut ur tältet.

”Den där vill er inget gott, prinsessa”, varnade Mormont. ”Dothrakierna säger att en man och hans blodsryttare delar ett och samma liv och Qotho ser att det är på väg att ta slut. En död man känner ingen fruktan.”

”Ingen har dött än”, påpekade Dany. ”Ser Jorah, det kan hända att jag behöver er klinga, så det är kanske bäst att ni går och sätter på er rustningen.” Hon var räddare än hon vågade erkänna ens för sig själv.

Riddaren bugade. ”Som ni befaller.” Han stegade ut ur tältet.

Dany vände sig åter mot Mirri Maz Duur. Kvinnans blick var vaksam. ”Så ni har räddat mig ännu en gång.”

”Och nu måste du rädda honom”, svarade Dany, ”jag ber dig…”

”Man ber inte en slav”, påminde Mirri skarpt, ”man befaller henne.” Hon gick fram till Drogo som låg där brännhet på mattan och undersökte länge hans sår. ”Det spelar ingen roll om ni ber eller befaller, för han är inte längre mottaglig för en helares kunskap.” Khalens ögon var slutna, men hon öppnade det ena med fingrarna. ”Han har dövat smärtan med vallmomjölk.”

”Ja”, medgav Dany.

”Jag gjorde ett grötomslag åt honom av eldfrön och bränn-mig-ej och band om det med en bit lammskinn.”

”Det brändes, sa han, så han slet bort det. De örtkunniga kvinnorna gjorde ett nytt åt honom, fuktigt och skönt.”

”Det brändes, ja, för det finns stor helande magi i eld, det vet till och med era hårlösa män.”

”Gör ett nytt grötomslag åt honom”, bönföll Dany, ”och den här gången ska jag se till att han bär det.”

”Tiden för det är förbi, ers nåd”, förklarade Mirri, ”och det enda jag förmår göra nu är att underlätta den mörka vägen framför honom, så att han utan smärta kan rida till nattens länder. Han kommer att vara död då morgonen randas.”

Hennes ord var som en kniv som vreds om i Danys bröst. Vad hade hon gjort för att gudarna skulle vara så grymma mot henne? Hon hade äntligen funnit en trygg plats, hade äntligen fått uppleva kärlek och hopp. Äntligen var hon på väg hem, och nu skulle hon förlora alltihop. ”Nej”, sa hon vädjande, ”rädda honom så ska jag ge dig fri, det svär jag. Du måste känna till något sätt…någon magi, någon…”

Mirri Maz Duur satte sig på hälarna och granskade Daenerys med ögon svarta som natten. ”Det finns en trollformel.” Rösten var låg, knappt högre än en viskning. ”Men den är svår och mörk, och en del skulle säga att döden är renare. Jag lärde mig hur det går till i Asshai och fick betala dyrt för lärdomen. Min lärare var en blodmagiker från skuggländerna.”

Dany blev kall över hela kroppen. ”Då är du verkligen en maegi…”

”Är jag?” Mirri Maz Duur log. ”Bara en maegi kan rädda er ryttare nu, silverdam.”

”Finns det inget annat sätt?”

”Inget annat.”

Khal Drogo gav ifrån sig en kvävd flämtning.

”Gör det”, fick Dany ur sig. Hon skulle inte vara rädd, och hon var av drakens blod. ”Rädda honom.”

”Det finns ett pris”, varnade gudsfrun henne.

”Du ska få guld, hästar, vad du vill.”

”Här är det inte fråga om guld eller hästar, för detta är blodmagi, och bara döden kan betala för livet.”

”Döden?” Dany slog beskyddande armarna om sig själv och gungade fram och tillbaka på hälarna. ”Min död?” Hon sa sig att hon var beredd att dö för hans skull om det blev nödvändigt, för hon var ju av drakens blod och skulle inte vara rädd. Hennes bror Rhaegar hade dött för den kvinna han älskade.

”Nej”, försäkrade Mirri Maz Duur, ”inte er död, khaleesi.”

Dany drog en suck av lättnad. ”Gör det.”

Maegin nickade högtidligt. ”Det ska bli som ni säger. Kalla på era tjänare.”

Khal Drogo spjärnade hjälplöst emot då Rakharo och Quaro sänkte ner honom i badet. ”Nej”, protesterade han, ”nej, måste rida.” Men så snart han befann sig i vattnet tycktes alla krafter rinna av honom.

”För hit hans häst”, befallde Mirri Maz Duur, och Jhogo ledde in den stora röda hästen i tältet. Då hingsten kände dödens lukt skrek han, stegrade sig och rullade med ögonen, och det krävdes tre män för att hålla honom.

”Vad tänker du göra?” frågade Dany.

”Vi behöver blodet”, svarade Mirri. ”Det är så det måste göras.”

Jhogo drog sig bakåt med handen på arakhen. Det var en yngling på sexton år som var helt orädd och hade lätt för att skratta. Han var mager som en stängel och på överläppen syntes skuggan av hans första mustasch. Han föll på knä framför henne. ”Khaleesi”, bönföll han, ”ni får inte göra detta. Låt mig döda maegin.”

”Döda henne och du dödar din khal ”, svarade Dany.

”Det här är blodmagi”, sa han, ”och det är förbjudet.”

”Jag är khaleesi, och jag säger att det inte är förbjudet. I Vaes Dothrak dödade khal Drogo en hingst och jag åt hans hjärta för att ge styrka och mod till vår son. Det här är samma sak, samma sak.”

Hingsten sparkade och stegrade sig då Rakharo, Quaro och Aggo drog honom närmare baljan där khalen flöt som ett lik medan var och blod sipprade ur såret och smutsade ner badvattnet. Mirri Maz Duur sjöng på ett språk som Dany aldrig hört, och som genom ett trollslag dök en kniv upp i hennes hand. Den såg gammal ut och var av hamrad röd brons och formad som ett löv med klingan prydd av urgamla tecken. Maegin drog den över hästens strupe, under det ädla huvudet, och hingsten skrek och ryckte till då blodet plötsligt började forsa ur honom. Han skulle ha fallit ihop om inte männen i hennes khas hållit honom uppe. ”Må hästens styrka gå in i ryttaren”, sjöng Mirri medan hästblodet virvlade runt i Drogos badvatten. ”Må djurets styrka gå in i mannen.”

Jhogo såg skräckslagen ut där han kämpade för att hålla den tunga hingsten upprätt och han var rädd för att röra vid det döda djuret samtidigt som han var lika rädd för att släppa taget. Bara en häst, tänkte Dany. Om hon kunde köpa Drogos liv med en hästs död skulle hon gärna betala tusen gånger om.

När de lät hingsten falla omkull på marken var badet mörkrött och det enda som syntes av Drogo var ansiktet. Mirri Maz Duur hade ingen användning för djurkroppen. ”Bränn den”, befallde Dany männen i sin khas. Det var vad de brukade göra, det visste hon. Då en man dog dödades hans häst och lades bredvid honom på likbålet så att djuret kunde föra honom till nattens länder. De släpade ut djurkroppen ur tältet. Det var blod överallt, och till och med sidenväggarna var fulla av röda stänk och mattorna på golvet var svarta och våta.

Fyrfat tändes och Mirri Maz Duur kastade ett rött pulver på kolen. Det gav röken en kryddaktig doft och det luktade ganska gott, men ändå flydde Eroeh snyftande ut ur tältet och Dany fylldes av skräck, men hon hade redan gått för långt nu och det fanns ingen återvändo. Hon skickade bort tjänarinnorna. ”Följ med dem, silverdam”, uppmanade Mirri Maz Duur.

”Jag stannar”, förkunnade Dany, ”för den här mannen tog mig under stjärnorna och gav liv till barnet inom mig. Jag lämnar honom inte.”

”Ni måste, för så snart jag har börjat sjunga får ingen komma in i tältet. Min sång kommer att väcka uråldriga, mörka krafter och i natt ska de döda dansa här. Ingen levande människa får se dem.”

Dany böjde hjälplöst på huvudet. ”Ingen ska gå in i tältet.” Hon lutade sig över bronsbaljan, över Drogo i hans bad av blod, och kysste honom lätt på pannan. ”Ge mig honom tillbaka”, viskade hon till Mirri Maz Duur innan hon flydde.

Solen stod lågt på horisonten och himlen var rödflammig. Khalasaren hade slagit läger, och så långt ögat nådde såg man tält och sovmattor. Det blåste en het vind. Jhogo och Aggo höll på att gräva en eldgrop för att bränna den döda hingsten. Utanför tältet hade det samlats en mängd dothrakier och de stirrade på Dany med hårda svarta ögon och deras ansikten var som masker av hamrad koppar. Hon såg ser Jorah Mormont, som nu bar ringbrynja och läder, och svetten pärlade på hans kala hjässa och breda panna. Han trängde sig fram genom folkhopen till Danys sida, och då han fick syn på de scharlakansröda fotavtrycken som hennes stövlar gjort på marken tycktes färgen lämna hans ansikte. ”Vad har ni gjort, lilla dåre?” frågade han hest.

”Jag var tvungen att rädda honom.”

”Vi kunde ha flytt”, sa han, ”och jag skulle ha sett till att ni kom välbehållen till Asshai, prinsessa. Ni hade inte behövt…”

”Är jag verkligen er prinsessa?” frågade hon.

”Det vet ni att ni är, och må gudarna rädda oss bägge två.”

”Hjälp mig nu i så fall.”

Ser Jorah gjorde en grimas. ”Om jag bara visste hur.”

Mirri Maz Duurs röst steg till ett högt jämmerskri som fick det att gå kalla kårar utefter ryggraden på Dany. En del av dothrakierna började muttra och backa undan. Tältet lystes upp av ljuset från fyrfaten där inne och genom det blodstänkta sidenet såg hon skuggor röra sig.

Mirri Maz Duur dansade och hon var inte ensam.

Dany såg oförfalskad rädsla i ansiktet på dothrakierna. ”Det här får inte ske!” dundrade Qotho.

Hon hade inte sett blodsryttaren komma tillbaka. Haggo och Cohollo var med honom och de hade med sig de hårlösa männen, eunuckerna, som helade med kniv, nål och eld.

”Detta ska ske”, svarade Dany.

”Det här är blodmagi”, morrade Haggo. Och gamle Cohollo — Cohollo som förbundit sitt liv med Drogos samma dag han föddes, Cohollo som alltid varit vänlig mot henne — spottade henne rakt i ansiktet.

”Ni ska dö, khaleesi”, lovade Qotho, ”men maegin måste dö först.” Han drog arakhen och började gå mot tältet.

”Nej”, skrek hon, ”du får inte.” Dany tog honom i axeln, men Qotho knuffade undan henne. Hon föll omkull och korsade armarna över magen för att skydda barnet. ”Stoppa honom”, befallde hon sin khas. ”Döda honom.”

Rakharo och Quaro stod framför tältöppningen. Quaro tog ett steg framåt och sträckte sig efter handtaget på piskan, men Qotho hoppade åt sidan, vig som en dansare, och den svängda arakhen for genom luften. Den träffade Quaro en bit under armen och det blanka, skarpa stålet gick rakt igenom läder och hud, genom muskler och revben. Den unge ryttaren raglade flämtande baklänges med blodet sprutande.

Qotho ryckte loss klingan. ”Dothrakiryttare”, ropade ser Jorah Mormont, ”pröva mig.” Långsvärdet gled ur skidan.

Qotho svängde svärande runt, och arakhen rörde sig så snabbt att Quaros blod flög från den i en dusch av fina stänk, som regnet i en het vind. Långsvärdet hejdade den bara några decimeter från ser Jorahs ansikte och höll darrande fast den ett ögonblick medan Qotho tjöt av raseri. Riddaren var klädd i ringbrynja med harneskhandskar och benskenor av mörkgrått stål och ett tungt halsharnesk om halsen, men han hade glömt att sätta på sig hjälmen.

Qotho dansade bakåt. Arakhen virvlade glänsande runt hans huvud med sådan hastighet att man knappt såg den och sköt fram som blixten då riddaren gick till anfall. Ser Jorah parerade huggen så gott han kunde, men de kom så tätt och snabbt att det verkade som om Qotho hade fyra arakher och lika många armar. Dany hörde arakhen träffa ringbrynjan med ett krasande ljud, såg gnistor flyga då den långa, svängda klingan gled av en harneskhandske. Mormont raglade baklänges och Qotho följde efter. Vänstra sidan av riddarens ansikte var röd av blod och ett hugg i höften hade skurit igenom brynjan och fick honom att halta. Qotho skrek glåpord åt honom och kallade honom feg, en mjölkman, en eunuck i järnkostym. ”Nu ska du dö!” lovade han medan arakhen ven genom den röda skymningen. Danys son sparkade vilt i magen. Den svängda klingan gled förbi den raka och trängde djupt in i riddarens höft där det var hål i brynjan.

Mormont grymtade till och snavade. Dany kände en skarp smärta i magen och det rann väta längs låren. Qotho skrek i triumf, men hans arakh hade träffat ben och i bråkdelen av en sekund satt den fast.

Det räckte. Med uppbådande av alla sina krafter höjde ser Jorah långsvärdet och högg igenom hud, muskler och ben, och Qothos underarm dinglade med ens löst i en tunn sträng av skinn och senor. Riddarens nästa hugg riktades mot dothrakierns öra och var så våldsamt att Qothos ansikte nästan tycktes explodera.

Dothrakierna skrek, Mirri Maz Duur frambringade omänskliga jämmerskrin inne i tältet och Quaro bad döende om vatten. Dany ropade på hjälp, men ingen hörde henne. Rakharo slogs med Haggo och arakh dansade med arakh tills Jhogos piska klatschade till, högt som åskan, och slingrade sig om halsen på Haggo. Ett ryck och blodsryttaren raglade baklänges och tappade både balansen och svärdet. Rakharo hoppade tjutande fram och svingade arakhen med bägge händerna genom övre halvan av Haggos huvud och spetsen fastnade röd och dallrande mellan ögonen. Någon kastade en sten och när Dany tittade efter upptäckte hon att hennes axel var sårig och blodig. ”Nej”, grät hon, ”nej, snälla, sluta, det är för högt, priset är för högt.” Fler stenar kom flygande, och hon försökte krypa mot tältet, men Cohollo fick tag i henne. Med fingrarna i hennes hår drog han hennes huvud bakåt och hon kände det kalla stålet av hans kniv mot strupen. ”Mitt barn!” skrek hon, och kanske hörde gudarna henne, för i nästa stund var Cohollo död. Aggos pil träffade honom under armen och trängde in i lungorna och hjärtat.

När Daenerys till slut orkade lyfta huvudet upptäckte hon att folkhopen höll på att skingras och att dothrakierna tysta smög sig tillbaka till sina tält och sovmattor. En del sadlade sina hästar och red i väg. Solen hade gått ner, och överallt i khalasaren brann eldar. De höga orange lågorna sprakade häftigt och rök och glöd yrde upp mot himlen. Dany försökte resa sig men överväldigades av våldsamma smärtor och det kändes som om hon kramades av en jättes näve. Hon tappade andan och kunde bara flämta. Ljudet av Mirri Maz Duurs röst lät som en begravningspsalm och inne i tältet virvlade skuggorna runt.

En arm lades om hennes midja och sedan tog ser Jorah upp henne i famnen. Hans ansikte var klibbigt av blod och Dany såg att halva ena örat var borta. Hon vred sig av smärta i hans armar då ännu en värk satte in och hörde riddaren ropa på tjänarinnorna. Är alla så rädda? Hon visste svaret. Det kom ännu en värk och Dany bet ihop tänderna för att inte skrika. Det kändes som om hennes son hade en kniv i vardera handen och som om han högg i henne för att skära sig ut. ”Må djävulen ta dig, Doreah”, skrek ser Jorah. ”Hämta genast jordemödrarna.”

”De vägrar komma, för de säger att hon är förbannad.”

”Om de inte kommer hugger jag huvudet av dem.”

Doreah grät. ”De har gett sig av, ers nåd.”

”Maegin”, sa någon annan. Var det Aggo? ”För henne till maegin.”

Nej, ville Dany säga, nej, inte det, ni får inte, men när hon öppnade munnen undslapp henne ett långt skrik av smärta och hon började svettas över hela kroppen. Vad var det för fel med dem, såg de inte? Inne i tältet dansade skepnaderna runt fyrfaten och det blodiga badet och avtecknade sig mörka mot sidenet, och en del såg inte mänskliga ut. Hon såg skuggan av en stor varg och en annan som liknade en man insvept i lågor.

”Lammkvinnan känner till hemligheterna med födelsesängen”, påminde Irri. ”Det sa hon, för jag hörde det själv.”

”Ja”, instämde Doreah, ”jag hörde det också.”

Nej, skrek Dany, eller kanske inbillade hon sig bara att hon skrek, för inte minsta ljud kom över hennes läppar. Någon bar henne. Hon öppnade ögonen och stirrade upp mot en tom, död himmel, svart och dyster och stjärnlös. Nej, snälla. Ljudet av Mirri Maz Duurs röst blev högre tills den fyllde hela världen. Skepnaderna! skrek hon. Dansarna!

Ser Jorah bar in henne i tältet.