Kampen om järntronen

TYRION

”De har min son?” sa Tywin Lannister.

”Ja, ers nåd.” Kurirens röst var svag av utmattning och på bröstet av den trasiga vapenrocken doldes Crakehalls svart- och vitbrokiga vildsvin till hälften av torkat blod.

En av dina söner, tänkte Tyrion men sa inget. Han tog en klunk vin, och när han höjde armen kände han en skärande smärta i armbågen som påminde honom om hans egen stridsinsats. Han älskade sin bror men skulle inte ha velat vara med honom i viskande skogen för allt guld i Casterlyklippan.

Faderns samlade kaptener och vasaller hade blivit alldeles tysta medan kuriren berättade vad som hänt. Det enda ljud som hördes var sprakandet från den stora stocken som brann på härden i ena änden av det långsträckta, dragiga skänkrummet.

Efter vedermödorna under den hårda ritten söderut hade utsikten att få tillbringa en natt på ett värdshus, om så bara en enda, fått Tyrions livsandar att återvända, fast han hade gärna sett att det inte var just det här värdshuset igen med alla minnen. Fadern hade hållit ett fruktansvärt hårt tempo och det hade krävt sin tribut. Män som sårats i striderna hade fått hänga med så gott de kunde eller övergavs och fick klara sig själva. Varje morgon lämnades ytterligare några vid vägkanten, män som somnat för att aldrig mer vakna, och varje eftermiddag dukade ännu fler under. Varenda kväll deserterade några till och smög i väg i skymningen, och Tyrion hade varit halvt frestad att följa med dem.

Han hade befunnit sig i sin vindskupa och njutit av ett bekvämt fjäderbolster och värmen från Shaes kropp bredvid sig då hans väpnare hade väckt honom och sagt att det kommit en kurir med dåliga nyheter från Flodvattnet. Så alltihop hade varit till ingen nytta: den snabba färden söderut med de ändlösa ilmarscherna, kropparna som lämnats vid vägkanten — allt hade varit förgäves och Robb Stark hade nått fram till Flodvattnet för åtskilliga dagar sedan.

”Hur kunde detta hända?” kved ser Harys Swyft. ”Hur? Även efter det som hände i viskande skogen hade ni slagit en järnring runt Flodvattnet med en jättestor här. Vad var det för vansinne som fick ser Jaime att besluta sig för att dela upp sina styrkor i tre olika läger? Nog visste han väl hur sårbara det skulle göra dem?”

Bättre än du, ditt ryggradslösa kräk, tänkte Tyrion. Jaime hade kanske förlorat Flodvattnet, men det gjorde honom rasande att höra brodern kritiseras av en sådan som Swyft, en skamlös rövslickare vars största bedrift var att han lyckats gifta bort sin lika ryggradslösa dotter med ser Kevan och därmed blivit släkt med ätten Lannister.

”Jag skulle ha gjort detsamma”, svarade farbrodern mycket lugnare än Tyrion skulle ha gjort. ”Ni kan aldrig ha sett Flodvattnet, ser Harys, för då skulle ni ha vetat att Jaime inte hade något annat val. Slottet ligger på änden av den landtunga där Tummelsten rinner ut i Röda floden. Floderna bildar två sidor av en triangel och när fara hotar öppnar ätten Tully sina slussportar uppströms så att det bildas en bred, vattenfylld vallgrav på den tredje sidan som gör Flodvattnet till en ö. Murarna stiger rakt upp ur vattnet och från tornen har försvararna utsikt över många fjärdingsväg runt omkring. För att skära av alla tillfartsvägar måste en belägrare placera ett läger norr om Tummelsten, ett söder om Röda floden och ett tredje mellan floderna, väster om vallgraven. Det finns inget annat sätt.”

”Det ser Kevan säger är riktigt”, inföll kuriren. ”Vi hade byggt palissader av spetsiga pålar runt lägren, och ändå var det inte nog, inte när vi inte fick någon varning och floderna skar av oss från varandra. De anföll det norra lägret först. Ingen väntade sig någon attack. Marq Piper hade gjort räder mot våra proviantvagnar, men han hade inte mer än femtio man. Ser Jaime hade natten innan gett sig ut för att ta itu med dem…med det vi trodde var dem, för vi hade fått höra att pojken Starks här befann sig öster om Gröna floden på marsch söderut…”

”Och vad gjorde era spejare?” Ser Gregor Cleganes ansikte kunde ha varit hugget i sten. Elden på härden fick hans hud att skifta i mörkt orange och lade ögonen i djup skugga. ”Såg de ingenting? Gav de er ingen varning?”

Den blodstänkte kuriren skakade på huvudet. ”Många av våra spejare hade försvunnit. Marq Pipers verk, trodde vi, och de som kom tillbaka hade inte sett någonting.”

”En man som inte ser någonting har ingen användning för sina ögon”, fastslog Berget som rider. ”Skär ut dem och ge dem till nästa spejare, och säg åt honom att ni hoppas att fyra ögon ser mer än två. Om de inte gör det ska mannen efter honom få sex.”

Lord Tywin Lannister vred på huvudet och granskade ser Gregor. Tyrion såg en glimt av guld då ljuset föll på faderns regnbågshinnor, men han kunde inte ha sagt om det var ett uttryck för gillande eller avsmak. Lord Tywin satt ofta tyst på rådslagen och föredrog att lyssna innan han yttrade sig, en vana som Tyrion själv försökte ta efter. Men ändå var den här tystnaden ovanlig till och med för honom och hans vin stod orört.

”Du sa att de kom på natten”, inföll ser Kevan.

Mannen nickade trött. ”Svartfisken ledde förtruppen, slog ner våra vaktposter och röjde bort palissaderna för det stora anfallet. Då våra män började förstå vad som höll på att hända strömmade ryttare över dikena och galopperade genom lägret med svärd och facklor i händerna. Jag låg och sov i det västra lägret, mellan floderna. När vi hörde oväsendet från striderna och såg tälten stickas i brand förde lord Brax oss till flottarna och vi försökte staka oss över floden. Men strömmen drog oss nedströms och de började kasta sten på oss med katapulterna på Flodvattnets murar. Jag såg en flotte krossas till stickor och tre andra välta och männen svepas ner i floden och drunkna. De som lyckades ta sig till andra stranden fann ätten Starks soldater väntande på sig.”

Ser Flement Brax bar en kort vapenrock i silver och purpur och i ansiktet hade han ett uttryck som om han inte kunde förstå det han just hört. ”Min far…”

”Jag är ledsen, ers nåd”, svarade kuriren. ”Lord Brax var klädd i ringbrynja och rustning då flotten välte, men han var mycket tapper.”

Han var en dåre, tänkte Tyrion medan han snurrade på bägaren och blickade ner i vinet. Att korsa en flod nattetid på en grovt tillyxad flotte iförd rustning och med en fiende väntande på andra sidan, om det skulle föreställa tapperhet föredrog han att vara feg. Han undrade om lord Brax känt sig mycket tapper då den tunga rustningen drog ner honom i det svarta vattnet.

”Lägret mellan floderna stormades också”, återtog kuriren. ”Medan vi försökte ta oss över floden svepte ännu fler av pojken Starks styrkor in från väster, två kolonner rytteri i pansar. Jag såg lord Umbers jätte i kedjor och ätten Mallisters örn, men det var pojken som anförde dem med ett vidunder till varg springande vid sin sida. Jag var inte där och såg det, men det påstås att besten dödade fyra män och slet upp strupen på dussintalet hästar. Våra spjutbeväpnade soldater formerade en sköldmur och höll stånd mot deras första anfall, men då de upptäckte det på slottet öppnade de portarna och Tytos Blackwood ledde ett utfall över vindbryggan och anföll dem i ryggen.”

”Må gudarna rädda oss”, sa lord Lefford.

”Storjon Umber satte eld på belägringstornen vi höll på att bygga och lord Blackwood fann ser Edmure i bojor bland de andra fångarna och tog med sig allihop. Vårt södra läger stod under befäl av ser Forley Prester, och när han såg att de andra lägren var förlorade retirerade han i god ordning med två tusen spjutbeväpnade män och lika många bågskyttar, men soldenären från Tyrosh, som ledde hans friryttare, tog ner baneren och gick över till fienden.”

”Måtte djävulen ta mannen.” Ser Kevan lät mer arg än förvånad. ”Jag varnade Jaime för att lita på honom, för en man som slåss för betalning är bara lojal mot sin börs.”

Lord Tywin hade händerna knäppta under hakan, och det var bara ögonen som rörde sig medan han lyssnade. De borstiga, gyllengula polisongerna inramade ett ansikte som var så stilla att det kunde ha varit en mask, men Tyrion kunde se små svettdroppar på faderns rakade huvud.

”Hur kunde det hända?” kved ser Harys Swyft igen. ”Ser Jaime tillfångatagen, belägringen bruten…det här är en katastrof!”

”Jag är säker på att alla är djupt tacksamma för att ni påpekar något så uppenbart, ser Harys”, insköt ser Addam Marbrand, ”men frågan är vad vi ska göra åt det?”

”Vad kan vi göra? Jaimes här är slaktad, tillfångatagen eller jagad på flykten och ätterna Stark och Tully hindrar våra proviantleveranser. Vi är avskurna från Västern! De kan marschera mot Casterlyklippan om de så vill, för det finns ingen som kan hindra dem. Vi är slagna, mina herrar, och måste be om fred.”

”Fred?” Tyrion snurrade tankfullt på vinbägaren, tog en djup klunk och kastade den tomma bägaren på golvet så att den gick i tusen bitar. ”Där har ni er fred, ser Harys. Min käre systerson bröt den för gott då han beslöt sig för att pryda Röda slottet med lord Eddards huvud, och det vore lättare för er att dricka ur den där bägaren än att övertyga Robb Stark om att sluta fred nu. Han vinner ju, eller har ni inte lagt märke till det?”

”Två slag gör inget krig”, hävdade ser Addam, ”och vi är långt ifrån förlorade. Jag tar gärna chansen att prova mina egna styrkor mot den här pojken Stark.”

”Kanske skulle de kunna gå med på vapenvila och låta oss växla våra fångar mot deras”, föreslog lord Lefford.

”Såvida de inte ger oss tre mot en har vi inte mycket att vinna på det”, påpekade Tyrion syrligt, ”och vad ska vi erbjuda dem i utbyte mot min bror? Lord Eddards ruttnande huvud?”

”Jag har hört att drottning Cersei har handens döttrar”, sa Lefford hoppfullt, ”och om vi ger pojken systrarna…”

Ser Addam fnös föraktfullt. ”Han skulle vara en dåre om han tog två flickor i utbyte mot Jaime Lannisters liv.”

”I så fall måste vi betala lösen för ser Jaime, vad det än kostar”, svarade lord Lefford.

Tyrion rullade med ögonen. ”Om ätten Stark känner behov av guld kan de smälta ner Jaimes rustning.”

”Om vi ber om vapenvila tror de att vi är svaga”, menade ser Addam, ”och vi bör genast marschera mot dem.”

”Nog skulle väl våra vänner vid hovet kunna skicka oss nya trupper”, insköt ser Harys, ”och någon skulle kunna återvända till Casterlyklippan för att samla ihop en ny här.”

Lord Tywin Lannister reste sig. ”De har min son!”, dundrade han med en röst som skar igenom pladdret som ett svärd skär igenom talg. ”Lämna mig allihop.”

Tyrion, som alltid var lydnaden själv, reste sig för att följa med de andra, men fadern gav honom en blick och sa: ”Nej, inte du, Tyrion. Stanna, och du också, Kevan. Ut med er andra.”

Tyrion hävde sig upp på bänken igen och var så förvånad att han inte fick fram ett ord. Ser Kevan gick fram till vintunnorna i andra änden av skänkrummet. ”Farbror”, ropade Tyrion, ”vill du vara vänlig…”

”Här.” Fadern räckte honom sin egen vinbägare som fortfarande var orörd.

Nu var Tyrion helt förstummad. Han drack.

Lord Tywin satte sig. ”Du har helt rätt när det gäller pojken Stark. Om vi haft lord Eddard levande skulle vi ha kunnat sluta fred med Vinterhed och Flodvattnet, en fred som skulle ha gett oss tid att ta itu med Roberts bröder, men död…” Han knöt näven. ”Vansinne, rena rama vansinnet.”

”Joff är bara en pojke”, påpekade Tyrion, ”och i hans ålder begick jag själv en del dårskaper.”

Fadern gav honom en skarp blick. ”Jag antar att vi borde vara tacksamma för att han ännu inte har gift sig med en sköka.”

Tyrion smuttade på vinet och undrade hur lord Tywin skulle se ut om han kastade bägaren i ansiktet på honom.

”Vår position är värre än ni vet om”, återtog fadern, ”och det verkar som om vi har en ny kung.”

Ser Kevan såg ut som om han fått ett klubbslag. ”En ny vad då? Vad har de gjort med Joffrey?”

Lord Tywins smala läppar kröktes i nästan omärkligt förakt. ”Ingenting, ännu, och min dotterson sitter fortfarande på järntronen, men eunuckens spioner har rapporterat från Södern. Renly gifte sig med Margaery Tyrell på Höggården för två veckor sedan och nu gör han anspråk på kronan, och brudens far och bröder har svurit honom tro- och huldhetsed.”

”Det var sorgliga nyheter.” Ser Kevan rynkade pannan och fårorna blev djupa som raviner.

”Min dotter befaller oss att genast rida till Kungshamn för att försvara Röda slottet mot kung Renly och Blomriddaren.” Munnen blev till ett streck. ”Befaller, märk väl! I kungens och rådets namn.”

”Hur tar kung Joffrey nyheten?” frågade Tyrion och hade trots stundens allvar svårt att hålla sig för skratt.

”Cersei har valt att inte berätta det för honom än”, svarade lord Tywin, ”för hon befarar att han kanske skulle envisas med att själv marschera mot Renly.”

”Med vilken armé då?” undrade Tyrion. ”Du tänker väl inte ge honom den här, hoppas jag?”

”Han talar om att anföra stadsvakten”, sa lord Tywin.

”Om han tar stadsvakten lämnar han staden utan försvar”, påpekade ser Kevan, ”och med lord Stannis på Draksten…”

”Ja.” Lord Tywin betraktade sin son. ”Jag trodde att det var du som var skapt för att spela narr, men det verkar som om jag hade fel.”

”Men, far”, utbrast Tyrion, ”det där låter nästan som beröm.” Han lutade sig ivrigt framåt. ”Vad säger Stannis då? Det är han som är äldst och inte Renly. Vad säger han om broderns anspråk?”

Fadern såg bister ut. ”Jag har ända från början haft en känsla av att Stannis utgjorde en större fara än alla de andra tillsammans, men ändå gör han ingenting. Å, Varys spioner har berättat ett och annat. Stannis bygger skepp, Stannis hyr soldenärer, Stannis har hämtat en svartkonstnär från Asshai. Vad betyder det? Om något av det är sant.” Han ryckte irriterat på axlarna. ”Kevan, hämta kartan.”

Ser Kevan gjorde som han blev tillsagd, och lord Tywin rullade ut lädret och slätade till det. ”Jaime har försatt oss i knipa. Roose Bolton och resterna av hans här befinner sig norr om oss. Våra fiender håller Tvillingborgarna och Cailins vallgrav. Robb Stark är väster om oss, så vi kan inte retirera till Lannishamn och Casterlyklippan, såvida vi inte väljer att möta dem i strid. Jaime är tillfångatagen och hans armé har praktiskt taget upphört att existera. Thoros från Myr och Beric Dondarrion fortsätter att göra räder mot våra proviantleveranser. Till öster om oss har vi ätten Arryn, Stannis Baratheon sitter på Draksten och i Södern har Höggården och Stormens ände kallat vasallerna under fanorna.”

Tyrion log snett. ”Fatta mod, far, för Rhaegar Targaryen är åtminstone död fortfarande.”

”Jag hade hoppats att du hade mer än skämt att komma med, Tyrion”, sa lord Tywin Lannister.

Ser Kevan studerade kartan med rynkad panna. ”Robb Stark har Edmure Tully och Treuddens lorder med sig nu, och deras sammanlagda styrkor kan överträffa våra. Och med Roose Bolton bakom oss…Tywin, om vi stannar kvar här är jag rädd för att vi kan bli fångna mellan tre arméer.”

”Jag har inte minsta avsikt att stanna här, och vi måste avsluta våra mellanhavanden med unge lord Stark innan Renly Baratheon hinner marschera från Höggården. Bolton bekymrar mig inte, för han är försiktig av sig och vi gjorde honom ännu försiktigare vid Gröna floden. Han kommer inte att ta upp förföljelsen i första taget. Så i morgon sätter vi kurs på Harrenhal. Kevan, jag vill att ser Addams spejare ska ge sig ut och rekognoscera. Ge honom så många man han behöver och skicka ut dem i grupper om fyra, för jag vill inte att några ska försvinna.”

”Som ni befaller, ers nåd, men varför Harrenhal? Det är ett dystert och olycksbringande ställe, och det finns de som säger att det vilar en förbannelse över slottet.”

”Än sen?” sa lord Tywin. ”Låt ser Gregor ge sig i väg före oss med sina plundrare och skicka i väg Vargo Hoat och hans friryttare och ser Amory Lorch. Var och en ska förses med tre hundra ryttare. Säg åt dem att jag vill se flodlandet stå i brand från Gudsögat till Röda floden.”

”Det ska brinna, ers nåd”, försäkrade ser Kevan och reste sig. ”Jag ska genast ge order om det.” Han bugade och gick mot dörren.

När de blev ensamma kastade lord Tywin en blick på Tyrion. ”Dina vildar skulle kanske gilla att få plundra lite. Säg åt dem att de får rida med Vargo Hoat och ta vad de vill — värdesaker, kreatur, kvinnor — och bränna resten.”

”Att försöka lära Shagga och Timett hur man plundrar är som att tala om för en tupp hur man gal”, anmärkte Tyrion, ”men jag föredrar att ha dem kvar hos mig.” Stråtrövarna var visserligen bångstyriga och oregerliga, men de var hans, och han litade mer på dem än på någon av faderns män och tänkte inte lämna dem ifrån sig.

”Då är det bäst du lär dig kontrollera dem, för jag vill inte ha staden plundrad.”

”Staden?” Tyrion begrep ingenting. ”Vilken stad?”

”Kungshamn. Jag tänker skicka dig till hovet.”

Det var det sista Tyrion väntat sig. Han sträckte sig efter vinet och funderade en stund medan han smuttade på det. ”Och vad ska jag göra där?”

”Regera”, svarade fadern kort.

Tyrion började skratta. ”Min söta syster kanske också vill ha ett ord med i laget!”

”Låt henne säga vad hon vill, för hennes son måste hållas i strama tyglar, så att han inte störtar oss alla i fördärvet. Jag lägger skulden på de där sprättarna i rådet: vår vän Petyr, den vördade stormäster Pycelle och det där mandomslösa missfostret lord Varys. Vad för sorts råd ger de Joffrey då han kastar sig från den ena dårskapen till den andra? Vems idé var det att göra Janos Slynt till lord? Den mannens far var slaktare, och de ger honom Harrenhal. Harrenhal som en gång var kungarnas säte! Inte för att han någonsin ska få sätta sin fot i slottet om jag har något att säga till om. Jag har hört att han tog ett blodigt spjut som emblem. En blodig köttyxa skulle ha varit mitt val.” Fadern hade inte höjt rösten, men ändå kunde Tyrion se ilskan i ögonens guldfläckar. ”Och vad skulle det tjäna till att avskeda Selmy? Visst var han gammal, men namnet Barristan den djärve betyder fortfarande något i riket och han skänker ära till var och en som han tjänar. Kan någon säga detsamma om Blodhunden? Man matar hundarna under bordet, men man sätter dem inte bredvid sig på bänken.” Han hötte med fingret mot Tyrion. ”Om Cersei inte kan lägga band på pojken måste du göra det, och om de här rådsherrarna lurar oss…”

Tyrion visste. ”Pålar”, suckade han. ”Huvuden. Murar.”

”Jag ser att du har lärt dig en del av mig.”

”Mer än du inser, far”, svarade Tyrion lågt. Han drack ur vinet och satte tankfullt ner bägaren. En del av honom var mer belåten än han ville erkänna, men en annan del mindes slaget uppåt floden och undrade om han skulle bli utskickad för att hålla vänsterflanken igen. ”Varför just jag?” undrade han och lade huvudet på sned. ”Varför inte min farbror? Varför inte ser Addam eller ser Flement eller lord Serrett? Varför inte en…större man.”

Lord Tywin reste sig tvärt. ”Du är min son.”

Det var då han förstod. Du har gett upp hoppet om honom, tänkte han. Din jävel, du tror att Jaime är så gott som död, så jag är allt du har kvar. Tyrion ville slå honom, spotta honom i ansiktet, dra dolken och skära hjärtat ur honom och se efter om det var gjort av gammalt, hårt guld som småfolket sa. Ändå satt han där, tyst och stilla.

Skärvorna efter den sönderslagna bägaren krasade under lord Tywins fötter då han gick tvärs över rummet. ”En sista sak”, sa han då han nådde dörren, ”du får inte ta med dig skökan till hovet.”

Sedan fadern gått satt Tyrion länge kvar ensam i skänkrummet. Till slut klättrade han uppför trapporna till sin hemtrevliga lilla vindskupa under klocktornet. Där var det lågt i tak, men det var knappast en nackdel för en dvärg. Från fönstret kunde han se galgen fadern låtit resa på gården. Värdshusvärdinnans kropp svängde långsamt runt i sitt rep så snart nattvinden blåste, och det var lika lite kvar av hennes kropp som av ätten Lannisters hopp.

Shae mumlade sömnigt och rullade närmare honom då han satte sig på fjäderbolstret. Han stack in handen under filten och lade den om ett mjukt bröst och hon slog upp ögonen. ”Ers nåd”, sa hon med ett dåsigt leende.

Då Tyrion kände hennes bröstvårta styvna kysste han henne. ”Jag funderar på att ta dig med till Kungshamn, sötnos”, viskade han.