Kampen om järntronen

CATELYN

Det kändes som om det var tusen år sedan Catelyn Stark bar sin lille son ut ur Flodvattnet och korsade Tummelsten i en liten båt för att börja färden norrut mot Vinterhed. Nu skulle de åter korsa Tummelsten, på väg hem, men pojken bar rustning och ringpansar i stället för lindor.

Robb satte sig längst fram i fören med Gråvind och lade handen på skräckvargens huvud, och Theon Greyjoy var med honom. Farbror Brynden skulle komma efter i den andra båten tillsammans med Storjon och lord Karstark.

Catelyn tog plats i aktern. Roddarna fattade årorna och så sköt båten i väg ut i Tummelsten. Den starka strömmen förde dem förbi det hotfulla hjultornet, och bruset och dånet från vattenhjulet där inne var ljud från barndomen som fick Catelyn att le sorgset. Från slottets sandstensmurar ropade soldater och tjänare hennes namn och Robbs och ”Vinterhed!”, och på alla torn vajade huset Tullys baner: en hoppande forell i silver på en botten av vågor i blått och rött. Det var en gripande syn, men den gjorde henne inte lättare till sinnes och hon undrade om hon någonsin skulle kunna känna sig glad igen. Å, Ned…

Bortom hjultornet gjorde de en vid sväng och roddarna fick ta i av alla krafter för att komma igenom det virvlande vattnet. Vattenportens breda valvbåge kom inom synhåll och hon hörde de tunga kedjorna gnissla då det stora fällgallret i järn började röra på sig. Det gled långsamt uppåt då de närmade sig och Catelyn såg att undre halvan var röd av rost. Det droppade brun lera på dem då de åkte under och de hullingförsedda spetsarna var inte många centimeter ovanför deras huvuden. Catelyn betraktade järnstängerna och undrade hur djupt rosten satt och hur väl fällgallret skulle stå emot en ramm och om det borde bytas ut. Nu för tiden var hennes tankar sällan långt borta från sådana bekymmer.

De passerade under valvbågen, kom från sol till skugga och ut i solen igen. Överallt omkring dem låg stora och små båtar förtöjda i järnringar som satt fast i stenen, och faderns vakter väntade på vattentrappan tillsammans med brodern. Ser Edmure Tully var en kraftigt byggd ung man med ostyrigt kastanjerött hår och rött skägg. Hans bröstharnesk var repat och fullt av djupa hack efter striderna och den blåröda manteln var fläckad av blod och rök. Vid hans sida stod lord Tytos Blackwood, en hårdför karl med kortklippta, gråsprängda polisonger och örnnäsa. Hans klargula rustning var inlagd med gagater i ett konstfullt mönster av vinrankor och en mantel sydd av korpfjädrar hängde över hans smala axlar. Det var lord Tytos som hade lett utfallet och räddat brodern ur ätten Lannisters läger.

”Ta in dem”, befallde ser Edmure. Tre män började gå nedför trappan och vattnet nådde dem upp till knäna då de drog in båten med långa båtshakar. När Gråvind tog ett skutt i land tappade en av dem sin båtshake, raglade bakåt och snavade och satte sig tvärt i floden. De andra skrattade och mannen såg förlägen ut. Theon Greyjoy hoppade ur båten, tog Catelyn om midjan och satte ner henne på ett torrt trappsteg ovanför sig medan vattnet skvalpade mot stövlarna.

Edmure kom nedför trappan för att omfamna henne. ”Söta syster”, mumlade han hest. Han hade mörkblå ögon och en mun som var gjord för att le, men han log inte nu utan såg trött och sliten ut, för han plågades av bekymmer och han hade ett stort bandage runt halsen där han blivit sårad i striderna. Catelyn kramade honom hårt.

”Din sorg är min, Cat”, sa han då de drog sig ifrån varandra. ”När vi fick höra vad som hänt lord Eddard…klanen Lannister ska få betala, det svär jag, och du ska få din hämnd.”

”Ger det mig Ned tillbaka?” frågade hon skarpt. Sorgen var fortfarande för ny för mildare ord och hon förmådde inte tänka på Ned nu, skulle inte göra det, för det dög inte och hon måste vara stark. ”Vi får prata mer om det senare, för nu vill jag träffa far.”

”Han väntar på dig i salongen”, svarade Edmure.

”Lord Hoster är sängliggande, ers nåd”, förklarade faderns förvaltare. När hade den gode mannen blivit så gammal och grå? ”Han befallde mig att genast föra er till honom.”

”Jag följer med henne.” Edmure ledsagade henne uppför vattentrappan och tvärs över nedre borggården där Petyr Baelish och Brandon Stark en gång hade duellerat om hennes gunst. De massiva sandstensmurarna i kärntornet tornade upp sig ovanför dem. Då de steg in genom en dörr mellan två vakter i fiskprydda hjälmar frågade hon: ”Hur illa är det med honom?” och fruktade svaret samtidigt som hon yttrade orden.

Edmures ansiktsuttryck blev dystert. ”Han kommer inte att finnas hos oss länge till, säger livmedikusarna. Smärtan är ihållande och besvärlig.”

Ett blint raseri fyllde henne, ett raseri mot hela världen: mot hennes bror Edmure och hennes syster Lysa, mot klanen Lannister, mot livmedikusarna, mot Ned och fadern och de monstruösa gudarna som tänkte ta bägge två ifrån henne. ”Du borde ha berättat det för mig”, sa hon. ”Du borde ha skickat bud till mig så snart du fick veta det.”

”Han förbjöd det, och han ville inte att hans fiender skulle få reda på att han var döende. Eftersom situationen i riket var så bekymmersam fruktade han att om klanen Lannister misstänkte hur svag han var…”

”…skulle de kanske gå till anfall?” avslutade Catelyn med hård röst. Det är ditt fel, ditt, viskade en röst inombords. Om du inte hade tagit dvärgen till fånga…

De gick uppför spiraltrappan under tystnad.

Kärntornet var trekantigt, precis som Flodvattnet, och lord Hosters salong var också trekantig med en stenbalkong som stack ut mot öster likt fören på ett stort skepp i sandsten. Därifrån kunde slottets herre blicka ut över sina murar och bröstvärn och ända dit där floderna möttes, för man hade flyttat ut faderns säng på balkongen. ”Han tycker om att sitta i solen och titta på floderna”, förklarade Edmure. ”Far, se vem jag har med mig. Cat är här för att träffa dig.”

Hoster Tully hade alltid varit en storvuxen man: lång och bredaxlad i ungdomen och fetlagd då han blev äldre. Nu verkade han ha krympt ihop, och musklerna och fettet tycktes ha smält bort från benen, och till och med ansiktet hängde slappt. Senast Catelyn såg honom hade både håret och skägget varit brunt med strimmor av grått, men nu var de vita som snö.

Lord Hoster öppnade ögonen då han hörde Edmures röst. ”Lilla Cat”, mumlade han med en röst som var tunn och plågad av smärta. ”Min lilla Cat.” Ett darrande leende lyste upp ansiktet då han sträckte sig efter hennes hand. ”Jag har hållit utkik efter dig.”

”Jag lämnar er så får ni prata”, sa brodern och kysste fadern mjukt på pannan innan han drog sig tillbaka.

Catelyn ställde sig på knä och tog faderns hand i sin. Det var en stor hand, men nu var den mager, skinnet hängde löst på benen och all styrka hade lämnat den. ”Du borde ha talat om för mig att du var sjuk”, sa hon. ”En kurir, en korp…”

”Kurirer tas till fånga och frågas ut”, svarade han, ”och korpar skjuts ner.” En våg av smärta vällde över honom och fingrarna grep hårt om hennes. ”Jag har krabbor i magen…som nyps, de nyps hela tiden, dag som natt, och de har vassa klor, krabborna. Mäster Vyman gör drömvin åt mig, vallmomjölk…och jag sover mycket…men jag ville vara vaken och träffa dig när du kom. Jag var rädd…när klanen Lannister tog din bror till fånga och med lägren runt omkring oss…jag var rädd för att gå bort innan jag fick träffa dig igen…jag var rädd…”

”Jag är här, far”, sa hon, ”med min son Robb, och han vill också träffa dig.”

”Din pojke”, viskade han. ”Han hade mina ögon, jag minns…”

”Det hade han och har fortfarande, och vi har med oss Jaime Lannister i bojor. Flodvattnet är befriat igen, far.”

Lord Hoster log. ”Jag såg det. I går kväll när det började sa jag åt dem, jag måste få se, och de bar mig till porthuset…jag tittade på från murkrönet. Å, det var skönt att skåda…facklorna kom i en våg och jag kunde höra skriken stiga upp från andra sidan floden…ljuvliga skrik…när de där belägringstornen gick upp i rök…skulle gärna ha dött då och med glädje om jag bara kunde ha fått träffa dina barn först. Var det din son som gjorde det? Var det din Robb?”

”Ja”, svarade Catelyn och kände sig oerhört stolt. ”Det var Robb och Brynden, för din bror är också här, far.”

”Han.” Faderns röst var bara en svag viskning. ”Har svartfisken kommit tillbaka? Från Arryndalen?”

”Ja.”

”Och Lysa?” En kall vind blåste genom hans tunna, vita hår. ”Må gudarna vara goda. Din syster…är hon också här?”

Han lät så full av hopp och längtan att det kändes svårt att berätta sanningen för honom. ”Nej, tyvärr inte.”

”Å.” Han såg besviken ut och något av ljuset lämnade ögonen. ”Jag hade hoppats…jag hade velat träffa henne innan…”

”Hon är i Örnnästet med sin son.”

Lord Hoster nickade trött. ”Lord Robert nu och stackars Arryn är död…Jag minns…Varför följde hon inte med dig?”

”Hon är rädd, far, men i Örnnästet känner hon sig trygg.” Hon kysste hans rynkiga panna. ”Robb väntar säkert nu. Orkar du träffa honom? Och Brynden?”

”Din son”, viskade han. ”Ja, Cats barn…han hade mina ögon när han föddes, det minns jag. För hit honom…ja.”

”Och din bror?”

Fadern blickade ut över floden. ”Svartfisken”, sa han. ”Har han gift sig än? Tagit någon…flicka till hustru?”

Till och med på sin dödsbädd, tänkte Catelyn sorgset. ”Han har inte gift sig, det vet du, far, och han kommer aldrig någonsin att göra det heller.”

”Jag sa åt honom…befallde honom. Gift dig! Jag var hans herre, och han visste att det var min rätt att ordna det här partiet för honom, ett gott parti: en Redwyne, gammalt hus, rar flicka, söt…med fräknar…Bethany hette hon, ja. Stackars barn, hon väntar fortfarande,…ja, fortfarande…”

”Bethany Redwyne gifte sig med lord Rowan för åratal sedan”, påminde Catelyn honom, ”och de har tre barn.”

”Men ändå”, muttrade lord Hoster. ”Men ändå. Spotta åt flickan. Ätten Redwyne. Spotta åt mig. Hans herre, hans bror…den där svartfisken. Jag hade andra erbjudanden. Lord Brackens flicka. Walder Frey…han hade tre att välja på, sa han…Har han gift sig? Med någon? Någon?”

”Ingen”, svarade Catelyn, ”men han har ridit många fjärdingsväg för att träffa dig och med svärdet i hand slagit sig fram till Flodvattnet. Jag skulle inte vara här nu om inte ser Brynden hjälpt oss.”

”Han har alltid varit en krigare”, sa fadern hest, ”och alltid varit bra på att slåss. Portens riddare, ja.” Han lutade sig bakåt och slöt ögonen, för han var outsägligt trött. ”Skicka hit honom…senare. Nu ska jag sova, och jag är för sjuk för att bråka. Skicka upp svartfisken senare…”

Catelyn gav honom en kyss, slätade till håret och lämnade honom där i skuggan av kärntornet med floderna strömmande förbi nedanför. Han sov innan hon hade lämnat salongen.

Då hon kom tillbaka till nedre borggården stod ser Brynden Tully på vattentrappan med våta stövlar och pratade med kaptenen för Flodvattnets slottsvakt. Han kom genast fram till henne. ”Är han…?”

”Döende”, svarade hon, ”precis som vi fruktade.”

Smärtan syntes tydligt i farbroderns kantiga ansikte, och han körde fingrarna genom det tjocka, grå håret. ”Tar han emot mig?”

Hon nickade. ”Han säger att han är för sjuk för att bråka.”

Brynden svartfisken skrattade. ”Det är svårt att tro på för en gammal soldat som jag, och Hoster kommer fortfarande att gräla på mig för den där flickan Redwynes skull när vi tänder hans likbål, förbannad vare hans ben.”

Catelyn log, för hon visste att det var sant. ”Jag kan inte se Robb någonstans.”

”Jag tror att han gick till stora salen tillsammans med Greyjoy.”

Theon Greyjoy satt på en bänk i Flodvattnets stora sal och njöt av ett horn öl medan han underhöll hennes fars garnison med en redogörelse för slakten i viskande skogen. ”Några försökte fly, men vi hade knutit ihop dalen som en säck i båda ändarna och kom ridande ut ur mörkret med svärd och lansar. Klanen Lannister måste ha trott att vålnaderna var över dem när Robbs varg började härja bland dem. Jag såg honom slita armen av en man och deras hästar blev alldeles vilda då de kände hans lukt. Jag kunde inte ens räkna alla män som…”

”Theon”, avbröt hon, ”var kan jag hitta min son?”

”Lord Robb gick till gudaskogen, ers nåd.”

Det var vad Ned skulle ha gjort. Han är sin fars son lika mycket som min, och det får jag inte glömma. Å, Ned…

Hon fann Robb i gudaskogen under ett grönt lövtak av höga tallar och jättelika gamla almar. Han låg på knä och han hade långsvärdet framför sig med spetsen nerstucken i marken och de behandskade händerna runt fästet. Runt omkring honom knäböjde andra: Storjon Umber, Rickard Karstark, Maege Mormont, Galbart Glover och många fler. Till och med Tytos Blackwood var där med den stora korpmanteln utbredd bakom sig. Dessa män håller fast vid de gamla gudarna, tänkte hon och frågade sig vilka gudar hon själv tillbad nu för tiden utan att finna något svar.

Det gick inte an att störa dem i bönen, för även gudarna måste ha sitt, till och med de grymma gudarna som tagit ifrån henne Ned och även skulle ta fadern, så Catelyn väntade. Vinden från floden fick de höga grenarna att röra sig och till höger om sig kunde hon se hjultornet där murgrönan klättrade uppför muren. Medan hon stod där vällde alla gamla minnen över henne. Det var här fadern lärt henne rida och från den där almen hade Edmure fallit ner och brutit armen, och där borta i bersån hade hon och Lysa lekt kysslekar med Petyr.

Det var åratal sedan hon tänkte på det. Så unga de varit allihop — hon själv lika gammal som Sansa, Lysa yngre än Arya och Petyr ännu yngre men ändå ivrig. Flickorna hade turats om att kyssa honom, omväxlande allvarliga och fnissande. Minnet stod plötsligt så klart för henne att hon nästan kunde känna hans svettiga fingrar på axlarna och smaken av mynta i hans andedräkt. Det växte alltid mynta i gudaskogen och Petyr tyckte om att tugga på den. Han hade varit en djärv liten pojke som alltid råkade i klistret. ”Han försökte sticka tungan i munnen på mig”, hade Catelyn erkänt för systern efteråt då de blev ensamma. ”På mig med”, hade Lysa viskat, blyg och andlös. ”Jag tyckte om det.”

Robb reste sig långsamt och stack svärdet i skidan, och Catelyn kom på sig med att undra om hennes son någonsin kysst en flicka i gudaskogen. Det måste han ha gjort, för hon hade sett Jeyne Poole ge honom smäktande blickar och även en del av tjänsteflickorna, till och med några i artonårsåldern. Han hade varit ute i strid och dödat män med sitt svärd, nog måste han ha blivit kysst. Hon fick tårar i ögonen och torkade ilsket bort dem.

”Mor”, sa Robb då han fick se henne stå där, ”vi måste kalla till rådslag, för det är en del saker som bör diskuteras.”

”Din morfar vill träffa dig”, sa hon, ”och han är mycket sjuk, Robb.”

”Ser Edmure har berättat det, och jag är ledsen, mor, för lord Hosters skull och för din, men vi måste ha rådslaget först, för vi har fått nyheter från Södern. Renly Baratheon gör anspråk på sin brors tron.”

”Renly?” utbrast hon förvånat. ”Jag trodde det var lord Stannis…”

”Det gjorde vi allihop, ers nåd”, insköt Galbart Glover.

Krigsrådet samlades i stora salen vid fyra långa bockbord som ställts upp i en bruten fyrkant. Lord Hoster var för svag för att närvara, och han låg och sov på sin balkong och drömde om solen på ungdomens floder. Edmure satt i ätten Tullys högsäte med Brynden svartfisken vid sin sida och vasallerna utspridda till höger och vänster vid borden. Nyheten om segern vid Flodvattnet hade spritts och lockat tillbaka Treuddens flyende lorder. Karyl Vance, som nu var lord sedan fadern dött nedanför Guldtand, steg in. Ser Marq Piper var med honom och med sig hade de även en Darry, ser Raymuns son, en pojke i Brans ålder. Lord Jonos Bracken kom från ruinerna av Stone Hedge och slog sig ilsket blängande ner så långt som möjligt från Tytos Blackwood.

Nordens lorder satt mitt emot, och Catelyn och Robb hade Edmure rakt framför sig. De var färre. Storjon satt på Robbs vänstra sida med Theon Greyjoy bredvid sig och Galbart Glover och lady Mormont till höger om Catelyn. Lord Rickard Karstark, som var utmärglad och hålögd av sorg, slog sig frånvarande ner. Han såg ut som en skugga av sitt forna jag och det långa skägget var okammat och otvättat. Han hade lämnat kvar två döda söner i viskande skogen och inte hört något om sin tredje son, den äldste, som lett ätten Karstarks spjutbeväpnade trupp mot Tywin Lannister vid Gröna floden.

Diskussionerna gick höga till långt in på natten. Alla lorderna hade rätt att göra sina röster hörda och det gjorde de med besked. De skrek och förbannade, resonerade och övertalade, skojade och köpslog, dunkade sejdlarna i bordet och hotade, lämnade salen i ilska och kom tillbaka sura eller leende. Catelyn satt tyst och lyssnade.

Roose Bolton hade åter formerat spillrorna av deras andra här vid änden av brovägen. Ser Helman Tallhart och Walder Frey höll fortfarande Tvillingborgarna. Lord Tywins armé hade korsat Treudden och var på väg mot Harrenhal och det fanns två kungar i riket.

Många av vasallerna ville omedelbart marschera mot Harrenhal för att möta lord Tywin och en gång för alla göra slut på klanen Lannisters makt. Den unge och hetlevrade Marq Piper menade att man i stället borde bege sig mot Casterlyklippan. Ytterligare andra förespråkade tålamod. Flodvattnet skar av proviantleveranserna för ätten Lannister, påpekade Jason Mallister, och det var bättre att bida tiden och hindra lord Tywin från att få nytt manskap och färsk proviant medan de själva stärkte sitt försvar och lät de trötta trupperna vila. Lord Blackwood ville inte höra på det örat. De borde avsluta det verk de påbörjat i viskande skogen, marschera till Harrenhal och även ta med sig Roose Boltons armé. Det Blackwood föreslog motsatte sig Bracken, som vanligt, och lord Jonos Bracken reste sig och envisades med att de borde svära kung Renly tro och huldhet och förena sina styrkor med hans i Södern.

”Renly är inte kung”, förkunnade Robb. Det var första gången hennes son yttrade sig, för precis som fadern kunde han lyssna.

”Ni tänker väl inte stödja Joffrey, ers nåd?” frågade Galbart Glover. ”Han lät ju mörda er far.”

”Det var en vidrig handling”, svarade Robb, ”men det gör inte Renly till kung. Joffrey är fortfarande Roberts äldste, äkta son, så enligt alla rikets lagar är tronen rätteligen hans. När han dör, och det tänker jag se till att han gör, övergår kronan till hans yngre bror Tommen.”

”Tommen är lika mycket en Lannister han”, fräste ser Marq Piper.

”Det är riktigt”, medgav Robb bekymrat, ”men även om ingen av dem är kung så kan det ändå inte bli lord Renly. Han är Roberts yngre bror. Bran kan inte bli lord av Vinterhed före mig och Renly kan inte bli kung före lord Stannis.”

Lady Mormont höll med honom. ”Lord Stannis har störst rätt till tronen.”

”Renly är krönt”, påpekade Marq Piper. ”Höggården och Stormens ände stödjer honom och det kommer inte att dröja länge förrän Dorniens män gör detsamma. Om Vinterhed och Flodvattnet ansluter sina styrkor till hans har han fem av de sju stora husen bakom sig. Sex om ätten Arryn lämnar sin Dal! Sex hus mot Casterlyklippan! Mina herrar, inom ett år har vi alla deras huvuden spetsade på pålar: drottningens och pojkkungens, lord Tywins, dvärgens, kungamördarens, ser Kevans, allas! Det är vad vi vinner om vi ställer oss på kung Renlys sida. Vad har lord Stannis att sätta emot det?”

”Rätten”, svarade Robb envist, och Catelyn tyckte att han lät kusligt lik fadern då han sa det.

”Så du tycker att vi ska uttala oss för lord Stannis?” frågade Edmure.

”Jag vet inte”, sa Robb. ”Jag bad gudarna om råd, men de svarade inte. Klanen Lannister anklagade min far för förräderi och dödade honom. Vi vet att det var en lögn, men om Joffrey är den rättmätige kungen och vi tar till vapen mot honom blir vi förrädare.”

”Min far skulle mana till försiktighet”, insköt gamle ser Stevron med ättens Freys vesslelika leende. ”Vänta och låt de här båda kungarna slåss om tronen, och när kampen är över kan vi böja knä för segraren eller ta strid med honom, om vi föredrar det. Nu när Renly håller på att rusta till krig vill lord Tywin säkert ha vapenvila och sin son oskadd tillbaka. Ädla lorder, låt mig rida till honom på Harrenhal och förhandla fram goda villkor och lösesummor.”

Ett samfällt tjut av upprörda protester dränkte hans röst. ”Fega stackare!” dundrade Storjon. ”Om vi ber om vapenvila verkar vi svaga”, förkunnade lady Mormont. ”Här ska inte tas emot några lösesummor och vi får inte lämna ifrån oss kungamördaren”, skrek Rickard Karstark.

”Varför kan vi inte sluta fred?” frågade Catelyn.

Lorderna tittade på henne, men det var Robbs blick hon kände, bara hans. ”Ers nåd, de mördade min far och er make”, svarade han bistert. Han drog långsvärdet ur skidan och lade det på bordet framför sig, det blanka stålet på det grova träet. ”Det här är den enda fred jag kan erbjuda klanen Lannister.”

Storjon uttryckte ljudligt sitt gillande och andra män höjde rösterna, skrek och drog svärden och dunkade med knytnävarna i borden. Catelyn väntade tills de hade lugnat ner sig. ”Mina herrar”, började hon, ”lord Eddard var er länsherre, men jag delade hans säng och födde hans barn. Tror ni att jag älskade honom mindre än ni?” Rösten bröts nästan av sorg, men Catelyn drog ett djupt andetag och fortsatte: ”Robb, om det där svärdet kunde ge honom tillbaka skulle jag inte låta dig sticka det i skidan förrän Ned återigen stod vid min sida, men han är borta och ett hundra viskande skogar kan inte ändra på den saken. Ned är död liksom Daryn Hornwood och lord Karstarks tappra söner och många andra dugliga män, och ingen av dem kommer tillbaka till oss. Måste vi ha ännu fler döda?”

”Ni är kvinna, ers nåd”, dundrade Storjon med sin mörka röst, ”och kvinnor förstår sig inte på sådana här saker.”

”Ni tillhör det svaga könet”, sa lord Karstark med ansiktet fårat av färska sorgrynkor, ”men män behöver ta hämnd.”

”Ge mig Cersei Lannister, lord Karstark, så ska ni få se hur det svaga könet behandlar en fiende”, svarade Catelyn. ”Jag förstår mig kanske inte på taktik och strategi, men jag inser när något är meningslöst. Vi gick ut i krig då klanen Lannisters arméer brände och skövlade i flodlandet och Ned var fånge, falskeligen anklagad för förräderi. Vi slogs för att försvara oss och vinna min makes frihet.

Det ena har vi gjort och det andra är för evigt utom räckhåll för oss. Jag ska sörja Ned till mina dagars slut, men jag måste tänka på de levande. Jag vill ha tillbaka mina döttrar, för dem har drottningen fortfarande, och om jag måste utväxla Jaime och de tre andra av ätten Lannister mot Sansa och Arya skulle jag tycka att det vore en bra uppgörelse och tacka gudarna. Jag vill se dig sitta i din fars säte i säkerhet på Vinterhed, Robb. Jag vill att du ska leva ditt liv, gifta dig och bli far till en son. Jag vill sätta punkt för det här. Jag vill fara hem och gråta över min make.”

Det var mycket tyst i salen då Catelyn slutade prata.

”Fred”, upprepade ser Brynden. ”Det är ljuvligt med fred, ers nåd, men på vilka villkor? Det tjänar ingenting till att hamra svärdet till en plogbill om man måste smida det på nytt nästa dag.”

”Vad dog Torrhen och Eddard för om jag ska återvända till Karhold utan något annat än deras ben?” frågade Rickard Karstark.

”Ja”, instämde lord Bracken. ”Gregor Clegane ödelade mina fält, slaktade mina bönder och lade Stone Hedge i rykande ruiner. Ska jag nu böja knä för dem som skickade honom? Vad har vi kämpat för om allt ska bli som det var förut?”

Till Catelyns förvåning och bestörtning höll lord Blackwood med. ”Och om vi sluter fred med kung Joffrey, är vi då inte förrädare mot kung Renly? Tänk om kronhjorten skulle vinna över lejonen, var står vi då?”

”Vad ni andra än beslutar er för tänker jag aldrig kalla en Lannister min kung”, förkunnade Marq Piper.

”Inte jag heller!” ropade unge Darry. ”Det kommer jag aldrig att göra!”

Folk började återigen ropa och skrika och Catelyn misströstade. Det hade varit så nära, tänkte hon, och de hade nästan lyssnat på henne, nästan…men nu hade tillfället gått henne ur händerna. Det skulle inte bli någon fred, ingen möjlighet att läka såren, ingen trygghet. Hon tittade på sonen, betraktade honom medan han med rynkad och bekymrad panna hörde lorderna diskutera, men han hade ändå vigt sig åt detta krig. Han hade lovat att gifta sig med en dotter till Walder Frey, men hon såg hans sanna brud framför sig nu: svärdet han lagt på bordet.

Catelyn satt och tänkte på sina döttrar och undrade om hon någonsin skulle få se dem igen då Storjon kom på benen.

”Mina herrar!” skrek han och rösten ekade mot taksparrarna. ”Hör vad jag säger till dessa båda kungar!” Han spottade. ”Renly Baratheon betyder inget för mig och inte Stannis heller. Varför skulle de regera över mig och de mina från något blomsterprytt högsäte nere i Höggården eller Dornien? Vad vet de om muren eller vargskogen eller de första människornas gravkummel? Till och med deras gudar är fel, och vålnaderna må ta klanen Lannister, för jag har fått nog av dem.” Han sträckte handen över axeln och drog sitt jättelika tvåhandsslagsvärd. ”Varför skulle vi inte regera över oss själva igen? Det var draklorden vi böjde knä för, men alla drakar är döda!” Han pekade på Robb med klingan. ”Där sitter den ende kungen jag tänker böja knä för, mina herrar”, dundrade han. ”Kungen i Norden.”

Och han knäböjde och lade sitt svärd för hennes sons fötter.

”På de villkoren går jag med på fred”, sa lord Karstark, ”och de får gärna behålla Röda slottet och järntronen.” Han drog långsvärdet ur skidan. ”Kungen i Norden!” utbrast han och föll på knä bredvid Storjon.

Maege Mormont reste sig. ”Vinterns kung!” förkunnade hon och lade sin spikklubba bredvid svärden. Och flodlorderna reste sig också, Blackwood och Bracken och Mallister, hus som aldrig styrts från Vinterhed, men ändå såg Catelyn dem resa sig och dra sina klingor och böja knä medan de skrek de gamla orden som inte hörts i riket på mer än tre hundra år, inte sedan Aegon draklorden erövrade de sju konungarikena. Men nu hördes de igen och ekade mot timmerstockarna i faderns stora sal:

”Kungen i Norden!”

”Kungen i Norden!”

”KUNGEN I NORDEN! ”