Den nya lärlingen

Kapitel sex

Nu har det gått arton månader sedan Alyss dog”, sa Gilan. ”Har någon av er sett Will skratta, eller ens le, under den tiden?”

De andra skakade sorgset på huvudet och utväxlade oroliga blickar. Till sist bröt Pauline tystnaden.

”Det är förkrossande. Han var alltid så glad och munter. Han hade nära till skratt och skämtade ofta. Det är som om någonting har slocknat i honom.”

”Vi kan inte räkna med att han kommer över det och blir sig själv igen på bara några månader”, sa Halt. ”Hon var hans själsfrände. Det var en enorm chock för honom att förlora henne.”

Alyss hade dött till följd av ett fruktansvärt och tragiskt misstag. Hon hade varit på väg med en liten eskortstyrka från hovet i Celtica, där försvarsavtalet mellan det landet och Araluen hade förnyats under hennes översyn. Det hade varit en enkel resa och ett rent rutinuppdrag. Men på vägen tillbaka hade hon snubblat över något i Anselm, ett av de södra landskapen.

Ett gäng brottslingar som leddes av en gammal legoknekt vid namn Jory Ruhl hade plågat byarna i Anselm och angränsande landskap under några månader. De tillfångatog barn och begärde lösesummor av deras föräldrar. Eftersom bybor oftast inte var särskilt rika tvingades i regel hela byn att bidra till summan.

En sheriff hade fått kännedom om att Ruhl och hans gäng skulle träffas en kväll på ett värdshus som hette Lindormen. Av en ren tillfällighet var det där Alyss hade stannat till. Sheriffen hade samlat ihop en styrka med frivilliga och gått till Lindormen för att gripa brottslingarna.

Olyckligtvis misslyckades försöket. Ruhl varnades, och när sheriffen och hans grupp kom fram till värdshuset höll banditerna redan på att fly. Under striden som utbröt dog en av sheriffens frivilliga. För att distrahera de övriga i gruppen och få tid att ta sig därifrån satte Ruhl och en av hans mannar eld på värdshuset. Det torra halmtaket stod snart i lågor och röken bolmade ut på den lilla stallbacken utanför. Värdshusets gäster började strömma ut för att ta sig i säkerhet, och i kaoset av virvlande rök och skrikande, vettskrämda människor blev det snart omöjligt att skilja vän från fiende. Ruhl och hans fyra medhjälpare tog tillfället i akt och flydde in i skogen.

Alyss och hennes tre väpnade vakter hörde till gästerna som tagit sig ut ur den brinnande byggnaden. Men när den blonda kuriren kommit ut på stallbacken och lyfte blicken fick hon syn på ett ansikte innanför ett fönster på övervåningen.

Det var en femårig flicka som förtvivlat kämpade för att lossa fönsterspärren, som hade fastnat. Hennes panik växte, och röken som fyllde rummet fick henne snart att börja hosta. Hennes ögon rann och hon stapplade bort från fönstret och försvann i röken.

Alyss tvekade inte. Hon störtade tillbaka in i det brinnande värdshuset och struntade i vakternas varnande rop. Hon kämpade sig uppför trappan, som redan brann, och rusade rakt till värdshusets framsida med slutna ögon och armen över ansiktet för att skydda sig från den fruktansvärda hettan. Hon rörde sig instinktivt och använde den lediga handen för att känna sig fram utmed väggarna.

Till sist hittade hon dörrklinkan, tvingade upp dörren och dök in i rummet där hon sett flickan. Hon sjönk ned på händer och knän och kröp mot fönstret genom den klarare luften nära golvet. Fönstret såg ut som en suddig ljus fyrkant i den svarta, bolmande röken.

Den lilla flickan låg hopsjunken på golvet alldeles under fönstret. Alyss kröp snabbt fram, rullade runt henne och konstaterade lättat att flickan fortfarande andades. Hennes bröstkorg hävdes och sänktes när hon förtvivlat försökte fylla lungorna med ren luft. Alyss reste sig upp och drog sin tunga dolk. Hon tryckte in den i den smala glipan mellan fönsterkarmen och fönsterbågen och bände sedan med all kraft. Fönstret flög upp med ett högt knak och slog ut mot ytterväggen. Alyss böjde sig ned, lyfte flickan i armarna och lyfte upp henne på fönsterbrädan. Vakterna på gårdsplanen nedanför stod och tittade upp med skräckslagna ansikten. De såg hur häftigt det brann. Platsen där Alyss nu stod var ett av få ställen som inte härjades av lågorna.

”Ta emot henne!” ropade Alyss och puttade den medvetslösa flickan ut genom fönstret så att hon kanade över den smala takremsan nedanför. När hon rullade över kanten på halmtaket skyndade de tre vakterna fram för att fånga henne. Tyngden av den fallande kroppen fick en av dem att ramla raklång på marken medan de andra två stapplade till. Men de lyckades i alla fall ta emot flickan utan att hon skadade sig. Vakterna blickade upp mot fönstret, där Alyss nu hade börjat klättra ut.

En mur av lågor slog upp mellan Alyss och takets kant. Plankorna och bjälkarna nedanför hade brunnit i flera minuter utan att någon hade sett elden, som nu till sist bröt igenom. Alyss försvann utom synhåll. Sedan försvann hela taket runt platsen där hon stod i en skur av gnistor och lågor. Det tog inte mer än en sekund, och sedan var allt som återstod ett gapande, rykande hål i värdshusets framsida. Snart slog elden upp på fler ställen och ögonblicket efter rasade hela värdshusets främre vägg in.

Alyss hade ingen chans.

”Jag vet”, sa Gilan och bröt den långa tystnaden efter Halts kommentar. ”Det är inte lätt att hämta sig efter en sådan sak.”

Alla hade dragit sig till minnes den hemska dagen då de först fått höra om Alyss död och föreställt sig scenen hennes upprörda vakter beskrivit.

”Det var så typiskt Alyss”, sa Cassandra lågt. ”Att offra livet sådär. Hennes livvakter sa att hon inte tvekade en sekund — hon rusade rakt in i eldhavet för att rädda den där flickan.”

”Will kanske hade tagit det bättre om vi lyckats begrava henne”, sa Pauline. Elden hade varit så kraftig att man aldrig kunnat identifiera Alyss kropp. ”Begravningar är hemskt sorgliga tillställningar, men de ger i alla fall de efterlevande en känsla av att något har avslutats. Jag upplever att det finns ett hål som inte har fyllts och det måste vara mycket värre för Will.”

Gilan väntade i några sekunder innan han fortsatte. ”Jag kan mycket väl förstå sorgen och saknaden han känner”, sa han. ”Det där är något han måste lära sig att leva med. Och det kommer han. Men det är en annan sak också.”

De såg frågande på honom. Halt anade vad den unge stormästaren pratade om.

”Jory Ruhl och hans gäng”, sa Halt lågt.

Gilan nickade. ”Han är förbittrad över att de kom undan och har bestämt sig för att gripa dem. Han är besatt av hämndtankar. De är som ett mörker som fyller honom tills han inte längre kan tänka på något annat.”

Cassandra snyftade till och förde handen till ögonen. Will hade nästan varit som en bror för henne. Tanken på att han blivit uppfylld av så mörka tankar fick henne att vilja gråta. Hon mindes dagarna de tillbringat tillsammans på ön Skorghijl för många år sedan, när han beskyddat henne, tagit hand om henne och hållit hennes humör uppe trots den dystra situationen. Hon mindes när de varit i Arrida och han hade kommit till undsättning i sista sekunden, precis som Halt hade sagt att han skulle göra.

Det gick inte att tänka på Will utan att se hans rufsiga bruna hår och godmodiga leende framför sig. Will hade alltid varit så full av energi. Han var entusiastisk och nyfiken och letade alltid efter något nytt och intressant i livet. Det var den egenskapen som fått folket i Nihon-Ja att kalla honom chocho, ”fjärilen”. Han flackade muntert från en idé till nästa, från en händelse till en annan.

Cassandra hade träffat Will flera gånger sedan Alyss dött, men spejaren brukade undvika sina gamla vänner. Han hade blivit en gråskäggig figur med bister uppsyn. Av den gamle Will fanns inte ett spår kvar. Pauline hade rätt: det var som om ljuset i honom hade slocknat.

”Han behöver släppa det där hämndbegäret”, sa Halt. ”Kan du inte skicka honom på något uppdrag? Då skulle han få annat att tänka på.”

”Jag har försökt”, sa Gilan med rynkad panna. Han var tyst en stund. ”Han har tackat nej två gånger.”

Halt var förbluffad. ”Tackat nej? Det kan han inte!”

Gilan såg hjälplös ut. ”Jag vet, Halt. Det gör Will också. Om det händer en gång till blir jag tvungen att stänga av honom från kåren.”

”Det skulle bli slutet för honom”, sa Horace.

Gilan såg på honom. ”Vilket han är medveten om. Men han bryr sig inte. Och det betyder att jag inte kan ge honom något nytt uppdrag. Han kommer att säga nej, och då blir jag tvungen att vidta åtgärder. Samtidigt duger det inte att min mest effektive spejare bara sitter och tänker på hur han ska gripa Jory Ruhl och hans kumpaner. Men bortsett från det så är han min vän och det gör helt enkelt ont i hjärtat att han har blivit sådan här.”

”Har han inte redan fått fast några?” frågade Horace.

”Jo, tre av fem. Den senaste tog han för bara några veckor sedan. Han hette Henry Wheeler. Will konfronterade honom och Wheeler försökte fly.”

”Vad hände?” frågade Halt och befarade det värsta. Man flydde inte från någon som var så skicklig och farlig som hans före detta lärling, och han ville inte höra att Will hade blivit en kallblodig mördare.

Gilan, som verkade ana vad han tänkte på, skakade på huvudet.

”Wheeler är död, men det var inte Will som dödade honom. Han försökte anfalla Will och ramlade på sin egen kniv.”

Halt drog en tyst suck av lättnad. ”Och de två andra?” frågade han.

”Han grep dem så att de kunde ställas inför rätta. Men han sa till mig att han hoppades att de skulle försöka fly. Jag har en känsla av att han till och med försökte ge dem chansen vid flera tillfällen. Men de var inte så dumma att de tog den.”

De stod tysta en stund och tänkte på sin gamle vän.

”Och Ruhl?” frågade Horace.

”Will var nära att gripa honom vid ett tillfälle”, svarade Gilan.

Halt tittade hastigt upp. ”Det visste jag inte.”

Gilan nickade. ”Det var kort efter att han tog upp jakten på det här gänget. Han var bara fem meter ifrån honom. Ruhl var på en färja, på väg över en flod. Will kom fram till flodbanken precis när Ruhl gett sig ut på vattnet. De stod öga mot öga med varandra i några sekunder, och när Will fick fram sin båge hade Ruhl hunnit ta skydd bakom några tygbalar. Will försökte följa efter genom att klättra på färjans rep, men när Ruhl kom över till motsatta stranden högg han av repet så att Will föll i floden. Han höll på att drunkna!”

”Tänk att han kom så nära Ruhl”, muttrade Halt. ”Det måste ha fått alltihop att kännas ännu värre för honom.”

Gilan nickade.

”Vad tycker du att vi ska göra, Gil?” frågade Pauline, som var praktiskt lagd. ”Att stå här och prata hjälper inte.”

Gilan tvekade. Han var osäker på svaret, men kände på sig att personerna som samlats i rummet på något sätt var nyckeln till Wills räddning. De var trots allt hans bästa vänner.

”Det finns ju ingen som står honom lika nära som vi”, började han långsamt. ”Vi tycker alla mycket om Will, och han tycker om oss. Så jag tänkte… vi kanske kunde prata med honom tillsammans. Om vi tog hit honom och berättade att vi är oroliga och att vi ser hur skadlig hans hämndlystnad är för honom… ja, om vi sa det allihop så kanske han skulle förstå, och då… då kanske han skulle… jag vet inte… rycka upp sig?”

Han avslutade sin osammanhängande mening med ett frågande tonfall, som om han ville att någon av de andra skulle komma med ett bättre förslag. Innerst inne hade han ingen aning om vad de kunde göra. Men om det fanns någon som kunde lösa Wills problem så var det människorna han hade kallat hit. Kanske kunde deras gemensamma kärlek skingra de mörka dimmorna som gjorde honom oförmögen att tänka på något annat än att hämnas Alyss död.

”Jag vet inte om det skulle hjälpa att bara prata med honom…”, sa Horace tankfullt.

”Men om vi alla pratade med honom — allihop samtidigt — så kanske han skulle förstå?” sa Cassandra.

Horace snörpte på munnen. ”Tveksamt. Du vet ju hur Will är. Han är envis. Det har han alltid varit.” Han såg på Halt för att söka stöd, och den gamle spejaren nickade.

”Om vi försökte prata med honom skulle han förmodligen bara nicka och låtsas hålla med”, sa Horace. ”Men sedan skulle han fortsätta som innan i alla fall.”

Han tystnade och såg fundersam ut. Han kände på sig att han var en idé på spåren, men kunde inte riktigt gripa tag i den.

”Vi behöver ge honom ett nytt fokus. Något som kan få honom att sluta tänka på Jory Ruhl och hans överlevande kumpan. Något som sysselsätter honom så fullständigt att han inte har tid att grubbla över sin hämnd.”

Gilan slog ut med händerna och såg hjälplös ut. ”Jag har som sagt redan försökt skicka honom på två uppdrag, och…”

”Det måste vara något intressantare än ett vanligt uppdrag”, sa Pauline. ”Det måste vara något som engagerar honom på ett personligt plan.” Hon anade, precis som Horace hade gjort, att en idé fanns alldeles i närheten. Det var Halt som formulerade den.

”Han behöver en lärling”, sa han.

Alla vände sig mot honom. Det verkade fullständigt uppenbart nu när de tänkte på det. Både Horace och Pauline nickade. Det var precis vad de hade menat utan att inse det.

Gilan såg hoppfull ut i några sekunder, men skakade sedan frustrerat på huvudet.

”Problemet är att det inte finns några lämpliga kandidater för tillfället. Och vi kan inte ge honom någon olämplig. Han skulle vägra ta emot en lärling som inte håller måttet, och jag skulle förstå honom.”

”Jag menar inte vilken lärling som helst”, sa Halt. ”Det måste vara någon han redan har ett personligt band till. Någon han bryr sig om. Då kan han inte vägra. Det bör vara en person som kan engagera honom både känslomässigt, fysiskt och intellektuellt.” Han såg på sin hustru. ”Kommer du ihåg den där gången för många år sedan när jag skickade Will till Celtica med Gilan? Minns du att jag började bete mig lite… underligt?”

”Du började kasta ut adelsmän ur slottsfönster”, sa hon och försökte hålla tillbaka ett leende. Halt viftade med handen som för att visa att han inte ville gå in på detaljer.

”Ja, ja. Hur som helst — du förstod att jag behövde någonting som kunde få mig att glömma mina bekymmer.”

”Jag vill minnas att du fick följa med Alyss på ett uppdrag”, sa hon.

”Och det hjälpte. Hennes glada, ungdomliga sätt fick de dystra tankarna att försvinna.”

Lady Pauline höjde ett ögonbryn. ”Det hindrade dig inte från att kasta folk i vallgravar.”

”Kanske inte. Men han förtjänade det.” Halt log ett av sina sällsynta leenden innan han blev allvarlig igen. ”Om Will fick ansvaret för en sådan lärling skulle han nog komma över sitt hämndbegär. Tids nog skulle han lära sig att hantera sorgen efter Alyss och leva med den.”

”Man kommer aldrig egentligen över att någon man älskar dör”, sa Cassandra.

Halt såg på henne och nickade. ”Nej. Men man kan lära sig leva med saknaden och acceptera den. Då blir smärtan mer uthärdlig. Den försvinner inte, men man står ut med den.”

Gilan hade lyssnat uppmärksamt på sin gamle mentor. Den unge stormästaren kände förmodligen Halt bättre än någon annan i rummet.

”Jag förmodar att du redan har ett förslag på vem som skulle kunna bli Wills lärling?” sa han.

Halt såg på honom. ”Jag hade tänkt föreslå Madelyn.”