Den nya lärlingen

Kapitel fyra

Halt och Pauline höll in sina hästar där vägen ledde ut mellan träden nedanför det kungliga slottet.

Ingen av dem hade föreslagit det och de hade inte ens utväxlat en blick. Det var bara deras naturliga reaktion när de plötsligt fick syn på slottet med dess höga tinnar och torn och flaggor som fladdrade häftigt i vinden på ett dussin håll utmed murarna.

”Visst är det imponerande?” sa Pauline lågt.

Halt sneglade på henne med ett halvleende. ”Det har det alltid varit”, sa han. ”Men jag skulle aldrig vilja byta det mot Redmont.”

Byggnaden framför dem fick slottet i Redmont att framstå som en robust, funktionell borg utan charm och elegans. Men det var ändå deras hem. Det var där Halt och Pauline tillbringat större delen av sina liv, och det var där de till sist hade avslöjat sin livslånga kärlek till varandra.

Livet i Redmont var också betydligt mindre formellt, vilket stämde bättre överens med Halts uppfattning om hur saker och ting borde vara. Han hade inte mycket till övers för de stränga rutinerna och ceremonierna i kungapalatset, där traditioner och titlar följdes slaviskt. Han tyckte att sådant var meningslösa dumheter och rynkade på pannan varje gång han tvingades delta i formella tillställningar. Meddelandet han hade fått från Gilan den här gången tydde lyckligtvis på att han skulle slippa formaliteter under det här besöket.

De red vidare i makligt tempo så att hästarnas hovar slog upp små dammoln i den varma luften. De färdades ensamma, med bara en enda klövjehäst och utan eskort. Inte för att de hade behövt livvakter. Fastän Halt hade gått i pension och hans hår nu snarare var silverfärgat än gråspräckligt var han fortfarande kungarikets mest kände spejare — en fruktansvärd motståndare för en stråtrövare. Den kraftiga långbågen som låg över hans sadel vittnade tydligt om det.

”Känns det märkligt att bli kallad till sin före detta lärling?” frågade Pauline.

Halt snörpte på munnen. ”Man kan inte riktigt säga att han kallade på mig”, konstaterade han. ”Det var mer som att han bad mig komma.”

Det hade gått tre år sedan Crowleys bortgång. Spejarnas stormästare hade dött stillsamt i sömnen. Det var ett ironiskt slut för Halts äldste vän. Efter ett liv fullt av strider, intriger och faror hade han en natt bara slutat andas. Man fann honom med öppna ögon och ett mystiskt leende på läpparna. Det var i alla fall en sak som passade bra, tänkte Halt. Crowley hade alltid varit känd för sin speciella humor. Han hade säkert funderat på något som roat honom i dödsögonblicket, och Halt tyckte att det var en trösterik tanke.

När Crowley dött hade de flesta utgått från att Halt skulle bli spejarkårens nye stormästare. Men han hade reagerat på förslaget med förskräckelse.

”Pappersarbete, rapporter, administration, att sitta bakom ett skrivbord och lyssna på allas problem och klagomål! Passar det verkligen mig?” hade han frågat Pauline.

Hans hustru hade lett åt hans allvarliga ansiktsuttryck. ”Jag tror inte det”, hade hon svarat.

I stället hade Gilan erbjudits posten — till sin förvåning. Han tyckte egentligen att han var alldeles för ung för jobbet. Samtidigt hade hans kolleger enhälligt godkänt förslaget. Gilan var tillsammans med Will Treaty en av kårens bäst ansedda yngre medlemmar — och en av de mest erfarna, i synnerhet när det gällde internationella ärenden. Gilan hade rest längre och varit med om mer än de flesta spejare.

Och han var dessutom van vid att vara nära maktens centrum. Hans far hade varit krigarskolans överhuvud vid kungliga slottet och Gilan var en personlig vän till prinsessan Cassandra och Sir Horace, kungarikets försteriddare. Vad som var ännu bättre i de andra spejarnas ögon var att han för länge sedan hade haft Halt som läromästare.

Will kunde ha kommit på fråga för jobbet, trots att han var yngre än Gilan. Men fastän han och Halt var mycket respekterade, till och med vördade, personer så var det ett känt faktum att de föredrog att agera på egen hand och hade en förkärlek för att bryta mot regler när det passade. Gilan var mer disciplinerad och organiserad och därför bättre lämpad som ledare för Araluens femtio man starka spejarkår som var en brokig elitgrupp.

”Tror du han vill skicka ut dig på ett nytt uppdrag?” frågade Pauline efter att de hade ridit några minuter i tystnad. Trots att Halt hade gått i pension hände det fortfarande att han utförde uppdrag åt Gilan.

Halt funderade, men skakade på huvudet.

”I så fall hade han skrivit det i brevet”, svarade han. ”Han skulle aldrig ha bett mig att resa hela den här långa vägen om det funnits någon som helst risk att jag tackade nej. Och varför be dig följa med till kungliga slottet om han tänkte skicka mig på ett uppdrag? Nej, jag känner på mig att det gäller något personligt.”

”Tror du att Jenny till slut har gått med på att gifta sig med honom?” frågade Pauline med ett leende. Det där var ytterligare en sak som hade förvånat alla de senaste åren. Jenny hade inte velat lämna Redmont och sitt blomstrande värdshus för att följa med Gilan till det kungliga slottet. Alla visste att hon älskade honom, men hon ville behålla sin frihet och sin karriär.

”En dag kommer vi att gifta oss”, hade Jenny sagt till Gilan. ”Men för tillfället är du antingen ute på uppdrag eller har händerna fulla med spejaradministration. Jag har ingen lust att vara stormästarens hustru!”

Gilan hade tagit lite illa upp. ”Tänk om jag träffar någon annan?” hade han frågat lite vasst.

Jenny hade ryckt på axlarna. ”Då får du göra som du vill. Men du kommer inte att träffa någon som är lika bra som jag.”

Hon hade haft rätt. De hade fortsatt sitt förhållande på distans och Gilan besökte Redmont så ofta han kunde för att träffa henne. Varje gång de sågs förklarade han att han ville gifta sig, och varje gång sköt hon upp det.

”Knappast”, svarade Halt nu på Paulines fråga. ”Du känner ju Jenny. Om hon hade bestämt sig för att gifta sig med honom skulle hon ha varit nära att koka över av spänning.”

”Sant”, sa Pauline. ”Tror du att vi har föregått med dåligt exempel som väntade så länge?”

”Det var inget dåligt exempel alls”, svarade Halt. ”Dessutom höll du dig i form genom att vänta.”

Hon vände sig om i sadeln och gav honom en lång, forskande blick och Halt insåg att hon skulle ge igen för den kommentaren. Kanske inte i dag eller i morgon. Men en dag — förmodligen när han som minst anade det. Men det skulle vara värt det. Han vann sällan ordstriderna med sin hustru. Hon hade övat hela livet inom den diplomatiska tjänsten.

De hade närmat sig vindbryggan. Den var sänkt, precis som den brukade vara på dagen, och två soldater stod på vakt längst ut. De ställde sig i givakt när de fick syn på de två ryttarna. Halt och Pauline behövde inte presentera sig. De var väntade, och alla i kungariket kände igen dem, i synnerhet i huvudstaden.

”Spejare Halt och lady Pauline!” sa den äldre av de två vakterna. ”Välkomna till kungliga slottet.”

Han klev åt sidan och gjorde tecken åt dem att rida förbi.

Halt nickade mot de två männen.

Pauline log varmt mot den äldste vakten.

”Tack, korpral.” Hon böjde sig fram och såg lite närmare på den andre. ”Malcolm Landers, inte sant? Jag vill minnas att det var du som tog hand om min häst senast jag var här.”

Mannens vardagliga ansikte sken upp. ”Det stämmer, lady Pauline”, sa han med ett leende. ”Han hade tappat en sko om jag kommer ihåg saken rätt.”

Halt skakade lite på huvudet. Hans hustrus förmåga att minnas namn och ansikten — även på vanliga soldater och knektar — förbluffade honom ständigt. Det var väl återigen hennes diplomatiska utbildning som gjorde sig påmind, tänkte han. Men han rättade sig snabbt. Nej, Pauline hade faktiskt ett genuint intresse för människor. Hon gillade de flesta och glömde aldrig dem som hade hjälpt henne. Han insåg att hon precis hade vunnit en trogen beundrare genom att bara visa den här mannen att hon kom ihåg honom. Malcolm Landers skulle göra vad som helst för henne nu.

Det hjälper förstås att hon är så förkrossande vacker, viskade han tyst till sin häst.

Till skillnad från vissa andra, svarade Abelard.

”Sluta prata med hästen, kära du”, sa Pauline när de klapprade över vindbryggan mot det höjda fällgallret.

Han undrade hur hon kunde veta vem han hade pratat med.

”Jag bara vet”, sa hon — och gav honom en ny sak att undra över.

En ung spejarlärling mötte dem på gårdsplanen. Gilan hade skapat ett system där han ”lånade” spejare från deras mästare i två eller tre månader åt gången så att de kunde hjälpa honom att utföra stormästarens sysslor.

”Det är vettigt att ge dem lite inblick i hur kåren är organiserad”, hade han sagt till Halt. ”Vem vet? En dag kanske en av de här pojkarna bli stormästare!”

Halt himlade med ögonen vid tanken. ”Gud förbjude”, muttrade han.

”God morgon, spejare Halt!” sa stormästarens nuvarande assistent. ”God morgon, lady Pauline! Jag heter Kane och jag hjälper stormästaren. Stormästaren hälsar att han ber om ursäkt. Han är just nu på krigarskolan och håller tal för sistaårslärlingarna.” Han tittade nervöst på de två besökarna. ”Han bad mig att visa er till era rum, och låter hälsa att han kommer till er så fort han får möjlighet.” Pojken såg ursäktande ut. ”Han visste inte riktigt när ni skulle komma.”

Pauline log mot honom. ”Det har vi full förståelse för. Gilan är en upptagen man.”

Kane nickade mot en stallpojke som stod en bit bort och skruvade på sig medan han väntade. ”Kan jag låta Murray ta hand om era hästar?”

Halt tvekade. Pauline visste att han föredrog att sköta om Abelard själv. Men hon visste också att den unge stallpojken skulle få anledning att skryta i åratal om han fick ta hand om Halts häst.

”Låt Murray ta hästen”, sa hon lågt.

Abelard slängde lite med huvudet. Jag håller med. Han skulle göra ett bättre jobb än du. Han skulle visa mig betydligt större respekt.

Ge dig fler äpplen, menar du.

”Prata inte med hästen, älskling”, sa Pauline lågt. ”Folk stirrar.”

Halt såg förbryllat på henne. ”Hur kan du veta att det är det jag gör?”

Hon log mot honom. ”Det rycker i dina näsborrar”, sa hon.

Halt skakade på huvudet och lät stallpojken ta Abelards tyglar med ena handen. Han ledde Paulines häst med andra handen och styrde stegen mot stallet. Halt och Pauline följde med Kane upp i kärntornet, där en bekväm svit hade ställts i ordning för dem. Kane kastade regelbundna blickar mot den berömde spejaren och fascinerades av hur han gick och nöp sig själv i nästippen med pekfingret och tummen.

Så snart de hade kommit fram till sviten förkunnade Pauline att hon tänkte bada och skickade några tjänare för att hämta varmt vatten.

”Jag ska hälsa på kung Duncan medan du badar”, sa Halt. Pauline, som höll på att packa upp klänningar och hänga dem i garderoben, nickade.

”Jag besöker honom sedan, när han har haft tid att förbereda sig.”

Duncan hade varit sängliggande i flera månader efter att ha fått en skada i benen som vägrade läka. Duncan hade en gång varit en kraftfull man som varit full av energi, men nu var han en skugga av sitt forna jag. Han hade tappat vikt och muskler, och Pauline, som visste vilken stolt man Duncan var, misstänkte att han ville förbereda sig så att han såg så bra ut som möjligt innan en kvinna hälsade på. Halt nickade allvarligt.

”Bra idé”, sa han. ”Jag ska hälsa honom det.”

Trots att Halt var förberedd var det en chock att komma in i kungens sovkammare. Det hade gått flera månader sedan han senast besökt Duncan, och det var nedslående att se hur drastiskt kungens tillstånd hade försämrats. Hans vaxartade kinder var insjunkna, och ögonen såg blanka och febriga ut. Han var så mager att skinnet tycktes hänga från kroppen. Det skadade benet hade lagts upp framför honom under en hög med filtar.

De pratade om småsaker i några minuter. Duncan var märkbart glad att se Halt, som trots allt var en av hans äldsta och trognaste vänner, men blev snabbt uttröttad av samtalet. Halt bestämde sig för att avbryta besöket och säga farväl, men Duncan gjorde tecken åt honom att komma närmare sängen. Kungen grep tag om Halts arm med en hand som liknade en klo och böjde sig framåt.

”Håll ett öga på Cassandra, Halt. Det är inte lätt för henne att styra riket medan jag ligger här.”

Halt tvingade fram ett skratt. ”Det ska jag, ers majestät. Men det dröjer säkert inte så länge förrän du är på fötter och kan ta befälet igen.”

Duncan skakade på huvudet redan innan Halt hade avslutat den meningen. ”Knappast, Halt. Jag har inte lång tid kvar. Och när jag är borta kommer hon verkligen att behöva sina vänner.” Han tystnade, slöt ögonen och andades ansträngt. Sedan tittade han upp igen. ”Tacka Gud för Horace. Hon hade inte kunnat hitta en bättre make.”

Den gamle spejaren log varmt vid tanken på den ärlige unge riddaren som var så tillgiven sin prinsessa. ”Så sant som det är sagt”, svarade Halt. Det var ironiskt, tänkte han. Horace hade varit en föräldralös bondpojke. Nu satt han vid prinsessregenten Cassandras högra sida och var kungarikets mäktigaste och mest inflytelserike man.

”Hon kommer att behöva honom”, sa kungen. ”Det är inte lätt för en kvinna att regera. Många kommer att avsky henne och försöka sätta henne på plats. Hon behöver all hjälp hon kan få. Från Horace. Från dig. Och från Will.”

Halt nickade lugnande mot kungen. ”Det får hon”, sa han. Sedan kunde han inte låta bli att le. ”Men underskatta inte prinsessan, ers majestät. Hon vet vad hon vill ha och hur hon ska få det.”

Duncan log trött. ”Och det verkar som om hennes dotter är likadan.” Han släppte greppet om Halts arm och sjönk tillbaka ned på kuddarna som om ansträngningen sugit musten ur honom. Han vinkade matt mot Halt.

Halt gick tyst till dörren, djupt försjunken i tankar. När han lade handen på dörrklinkan vände han sig om för att kasta en blick mot kungen han hade tjänat i så många år. Duncan sov redan, och Halt kunde se hans bröstkorg hävas och sänkas oregelbundet under täcket.

Halt lämnade rummet med tungt hjärta.

”Ingen av oss blir yngre”, mumlade han för sig själv. Sedan log han. Abelard skulle ha gett honom svar på tal.