Den nya lärlingen

Kapitel tjugotvå

Maddies träning fortsatte, men nu hade ett nytt element tillkommit på schemat. Utöver de andra lektionerna red hon nu varje dag på Bumper så att det redan starka bandet mellan henne och hästen stärktes ytterligare. En djup förståelse rådde snart mellan dem.

Precis som hon redan hade märkt började Bumper bli som en förlängning av henne själv. Han svarade på minsta signal och förstod omedelbart vad hon förväntade sig av honom. Hon lärde sig dessutom att tolka alla djurets signaler — varningar för eventuella faror och signaler som betydde att en okänd person eller ett farligt djur var i närheten.

Hon fick också bygga upp sin kondition genom att springa långa sträckor över landsbygden eller följa en hinderbana som Will gjort i ordning. Han varvade den träningen med grundläggande stridsträning. Han lärde henne att slå med nedre delen av handflatan i stället för med knytnäven. ”Då slipper du bryta fingrarna”, sa han. Han visade också hur hon kunde dra nytta av sin kroppsvikt och hastighet i en rad enkla men effektiva rörelser.

Hon fick även lektioner i att spåra och gömma sig. Will och Maddie red genom hela Redmont på jakt efter djurspår som de sedan identifierade. De följde efter lyckligt ovetande resenärer som aldrig upptäckte dem. Ibland fick Maddie stå insvept i manteln vid vägkanten medan människor passerade bara några meter bort utan att märka henne.

”Lita på manteln”, sa Will vid flera tillfällen. ”Och rör dig inte. Inte ens om du tror att någon har sett dig.”

Dagarna var fullspäckade och om kvällarna var hon för utmattad för att göra något annat än att lägga sig ned och sova djupt till nästa morgon.

Hon begav sig fortfarande till Wensley varje morgon för att hämta nybakat bröd och mjölk. Men numera red hon snarare än gick.

Will hade förbjudit henne att rida på Soldansare till byn. ”Han är alldeles för exotisk för våra trakter”, sa han kryptiskt. Men nu när hon hade Bumper hävde han förbudet. ”En spejare ska ha med sig sin häst”, förklarade han.

Maddie var inte riktigt säker på vad det var för skillnad, men hon älskade att rida på Bumper. Hon brukade klappa honom, prata med honom och njuta av hans sällskap i största allmänhet under deras morgonutflykter. Till och med något så vardagligt som att hämta bröd och mjölk blev roligt när Bumper var med. Det kanske var det Will visste.

Byborna började snart vänja sig vid åsynen av den lilla mantelklädda gestalten med pilbåge över sadeln som kom ridande varje morgon på sin lurviga svartvita häst. Maddie kände sig först förvånad och sedan lite smickrad när hon förstod att hon hade blivit något av en kändis bland byns tonåringar. Som spejare var hon en mystisk och spännande figur — och det hela blev ännu intressantare av att hon var den första flickan någonsin som tränats till spejare.

Det fanns ungefär ett halvdussin pojkar och flickor i hennes egen ålder i byn. De betraktade henne med förundran och stor respekt — och viss avundsjuka. Deras egna liv var inrutade och följde alltid samma rutiner. Livet i en liten by som Wensley var inte särskilt spännande, men den nya flickan var spejarlärling. Hon hade en pilbåge och de visste att hon kunde använda den. Vid några tillfällen hade de smugit genom skogen för att titta på medan hon övade.

De började ropa till Maddie och hälsa på henne varje gång hon red genom byn. Då och då höll hon in Bumper för att prata lite med dem. Ungdomarna, i synnerhet de unga flickorna, såg upp till henne och betraktade henne som en hjälte och Maddie njöt av det. Det var mänskligt. Att vara en respekterad figur var roligt och tillfredsställande, men hon hade lärt sig att inte låta det stiga henne åt huvudet.

Naturligtvis hade hon haft en stor skara beundrare och bekanta vid Araluens kungliga slott. Men hon hade förstått att de flesta av dem var mer imponerade av hennes titel och status än hennes personliga förmåga. Vid slottet var hon prinsessa och det var egentligen det enda skälet till att folk tävlade om hennes uppmärksamhet. Ingen av dem hade någon djupare önskan att bli vän med henne.

Här var det annorlunda. Utöver en liten grupp personer — Jenny, baron Arald, lady Sandra, Halt och lady Pauline — kände ingen till Maddies riktiga identitet. Will tyckte att det var bäst att inte avslöja att hon var dotter till Cassandra och Horace.

Maddie trivdes alltså med den beundran och vänskap de unga människorna i Wensley visade henne. Så fort hennes fullmatade schema tillät det red hon till byn för att umgås med dem. Hon tränade några av pojkarna i bågskytte och fiskade med dem i floden. Det hände att de lekte kurragömma, men Maddie vann så ofta att de andra snart förbjöd henne att använda manteln.

Will följde aktiviteterna noga och med viss oro. ”Bli inte för god vän med dem”, varnade han. ”Spejare måste hålla visst avstånd till vanliga människor. Det är en fördel om de inte riktigt förstår allt om oss. Det är viktigt att bevara mystiken.”

Men han tyckte samtidigt att det var nyttigt för henne att lära sig relatera till vanligt folk — och inte bara de dryga ädlingarna som rörde sig i kungliga slottet. Will konstaterade belåtet att hon inte längre verkade högdragen eller överlägsen. Hon gillade att bli respekterad för sina förmågor, men han såg inget större fel med det.

”Det är bättre att vinna respekt för att man kan något än för att man råkar ha rätt föräldrar”, sa han till Jenny vid ett tillfälle. Hans vän såg på honom och lade märke till hur han följde Maddie med blicken medan hon skrattade och skämtade med några av traktens tonåringar.

Smärtan efter Alyss död syntes fortfarande i hans ansikte, men spåren hade mjuknat en aning och Will verkade inte längre fullt så bister som han hade varit. Ibland tycktes han nästan vara nära ett leende. Han betraktade sin guddotter med mycket varm blick, men skyndade sig att dölja den när Jenny tittade på honom.

Det här gör honom gott, tänkte Jenny och log för sig själv. Hon hade för länge sedan förlåtit Maddie för hennes klumpiga kommentar. Efter ungefär en vecka hade flickan kommit till Jennys stuga med en blombukett i handen och ett mycket ångerfullt ansikte. Hon hade bett om ursäkt. Jenny var en varmhjärtad, förlåtande person och hade omedelbart godtagit ursäkten. De hade blivit vänner och Jenny var alltid beredd att lyssna på Maddie när hon beklagade sig över vilken talanglös bågskytt hon var — vilket Jenny visste var en grovt felaktig beskrivning av hennes förmåga.

”Jag har alltid användning för färskt vilt”, förklarade hon för Maddie. ”Du kan ha det i åtanke om du behöver öva ute i skogen.”

Under veckorna som följde hade hon fått en stadig ström av kaniner, harar och vilda fåglar som Maddie antingen skjutit med bågen eller fällt med sin slunga. Det var uppenbart att Maddie, som var van vid att andra ständigt dansade efter hennes pipa, njöt av att för omväxlings skull få göra något för vanliga människor.

Och Jenny var mer än nöjd med att vara en sådan vanlig människa så länge hennes förråd fylldes på så tillförlitligt.

Det var fredag morgon. Maddie satt i sadeln och var på väg tillbaka från mjölkbonden längst bort i byn. En säck varma limpor hängde från sadeln och doften av nybakat bröd påminde hennes mage om att hon inte hade ätit frukost än. Två av byns tonåringar vinkade till henne och hon höll in Bumper och hälsade på dem när de kom fram.

”God morgon, Gordon. God morgon, Lucy.” Det här var två av hennes favoriter. Lucy var dotter till fröken Buttersby, sömmerskan i Wensley. Hon var gänglig och fräknig och något av en pojkflicka. Gordon hade mörkt hår och luriga blå ögon. Han var lite illmarig till sättet, men Maddie visste att han aldrig skulle göra någon illa.

Nu såg han sig omkring för att försäkra sig om att ingen lyssnade. Sedan sänkte han rösten.

”Vad ska du göra i morgon?”

Hon rynkade pannan och funderade. ”Inget”, svarade hon. Hon skulle ha en ledig lördag för första gången på flera veckor. Will skulle rida till slottet för att äta middag med Halt, Pauline, baron Arald och lady Sandra. ”Hur så?”

Lucy småskrattade. ”Vi ska ha fest”, sa hon med konspiratoriskt tonfall.

Maddie lade huvudet på sned. Att de skulle ha fest förklarade inte varför de sänkte rösterna och såg sig omkring på det där viset. Det måste vara något mer.

”Jaha… bara en fest, alltså?” frågade hon.

Lucy fnittrade och Gordon log brett. Han hade ett väldigt tilltalande leende, tänkte Maddie. Det var liksom fullt av jäkelskap.

”En… en speciell fest”, förklarade han. ”Bakom stallet vid gästgiveriet. Lucy ska ta med sig pajer och lammspett. Och så ska vi baka potatis i elden.”

Lucy arbetade som tjänsteflicka på Jennys värdshus. Då och då belönade Jenny henne med extra fin mat från menyn. Och ibland belönade Lucy sig själv. Maddie förmodade att det var så det låg till den här gången. Det kunde förklara hennes och Gordons beteende.

”Och Martin har fått tag på ett helt fat!” utbrast Lucy. Hon kunde inte längre behärska sig, utan fnissade så att hon var nära att explodera.

”Ett fat?” sa Maddie. Hon började ana vad Lucy pratade om. ”Ett fat med vad då?”

”Vin!” sa Gordon triumferande. ”Och bra vin är det också! Kommer du?”

Maddie tvekade. Hon misstänkte att hon inte borde tacka ja. Men hon hade arbetat hårt i flera veckor och haft väldigt få avbrott och lediga stunder. Hon visste inte riktigt om hon gillade vin eller inte. Men hon uppskattade äventyr och var fortfarande något av en rebell. Hon förtjänade en chans att slappna av, tänkte hon. Och ingen skulle få veta något.

”Varför inte?” sa hon.