Den nya lärlingen

Kapitel femtio

De måste få vila en längre stund snart”, muttrade Maddie för sig själv.

Hon hade precis gett order om en tio minuter lång rast, och barnen hade trötta och tacksamma sjunkit ned till marken bredvid vägen. Maddie hjälpte Rob ned från sadeln. Han tackade henne och haltade fram till vägkanten, där han satte sig ned med stor försiktighet för att inte benet skulle smärta till.

Även han var dödstrött, och han hade ridit hela vägen. De andra var tysta, nästan förstummade. De hade vandrat i så många timmar att det kändes som om fötterna och det ihärdiga traskandet var det enda som spelade någon roll i deras liv. Maddie gick fram och lossade vattenskinnet från Bumpers sadel. Det var nästan för ansträngande för henne, och hon lutade huvudet mot hästens svartvita päls i några sekunder. Hennes ben värkte och fötterna var ömma. Hon höll på att få en blåsa på höger häl och undrade hur länge hon skulle orka fortsätta.

Ska du inte rida lite?

Hon tittade upp. Bumper hade vridit lite på huvudet och betraktade henne nu med stora bruna ögon fulla av sympati och medlidande. Men hon skakade på huvudet.

Det går inte. Jag måste fortsätta, annars tror de att de kan stanna.

Det darrade lite i huden och musklerna i Bumpers nacke. Maddie tyckte att det såg ut som en axelryckning, men visste förstås att hästar inte kunde rycka på axlarna. Hon sträckte sig efter vattenskinnet. Mindre än hälften av vattnet återstod, trots att hon hade varit så sparsam som möjligt när hon delat ut det under resan. Ytterligare ett vattenskinn hängde från Tugs sadel, men det var i stort sett tomt. Det var vattenskinnet hon hade använt först.

Hon tog en klunk av det ljumma, lädersmakande vattnet innan hon slängde skinnet över axeln och började gå omkring bland de trötta barnen. Hon gav dem vattenskinnet och lät dem dricka, men försäkrade sig om att ingen drack mer än sin ranson.

Hon hade precis fått tillbaka skinnet från en av de yngsta flickorna när Tim Stoker, som stod på ett litet krön mitt på vägen, ropade lågt till henne.

”Maddie, det kommer någon.”

Hennes hjärta hoppade över ett slag och hon skyndade fram till honom. Tim skuggade ögonen med högerhanden och spanade söderut. Hon tittade uppmärksamt åt samma håll.

Hon kunde urskilja en gestalt på horisonten. Den var på väg från samma riktning som Ruhl och hans gäng förmodligen skulle komma från — om de hade gett upp jakten på Will.

Det var också samma håll som Will skulle komma från. Hon mindes vad han brukade säga: Räkna alltid med det värsta, så slipper du bli besviken.

Hon såg på barnen. Förutom Tim verkade ingen intresserad av figuren i fjärran. De satt vid vägkanten med nedböjda huvuden och armbågarna stödda mot knäna.

Hon visste hur nära utmattningens rand de var. Om skepnaden i fjärran var en av Ruhls spanare skulle hon aldrig lyckas få iväg barnen snabbt nog. De skulle bli tillfångatagna på nytt.

Hon blickade återigen mot horisonten. Hon kunde inte se några fler personer än den första de hade sett och hoppet i hennes hjärta började växa. För säkerhets skull tog hon ändå fram bågen och spände den några gånger på prov för att värma upp musklerna. Dessutom drog hon undan fliken i manteln som skyddade hennes pilar från dåligt väder.

”Vem är det?” frågade Tim.

Hon kisade och försökte se figuren tydligare. Han var barhuvad, vilket inte var ett gott tecken. Will hade normalt sett huvan uppdragen. Hon förde automatiskt handen till kogret, drog en pil och lade den vant på strängen.

”Jag vet inte”, sa hon. Men när gestalten närmade sig kunde hon urskilja fler detaljer. Personen hade en kraftig långbåge och hon kunde ana pilar som stack upp ovanför hans högra axel. Hon kände spänningen avta, och när figuren stannade och vinkade med långbågen uppsträckt ovanför huvudet började hon skratta.

”Det är Will”, sa hon och andades ut. ”Nu kommer Will Treaty”, ropade hon till barnen. ”Han ska föra er hem!”

De flesta var för trötta för att reagera. Några tittade upp när de hörde ordet ”hem”. Men Tim log brett och såg märkbart lättad ut. Han var den ende som hade förstått hennes oro för att kidnapparna skulle följa efter dem, och han var lika lättad som hon nu när de hade förstått vem personen som närmade sig var.

Maddie gick fram till Tim och lade armen runt hans magra axlar. Hon skakade på huvudet och skrattade igen. Nu när Will var här skulle allt ordna sig.

”Du har skött dig bra som har fört dem så här långt”, sa Will uppskattande.

”Jag tycker inte det”, sa hon tveksamt. ”Vi har en lång bit kvar.”

De hade kommit överens om att låta de före detta fångarna vila en lite längre stund så att de kunde återhämta krafterna. De gjorde i ordning en enkel måltid bestående av ojäst bröd, rökt kött och torkad frukt som de delade ut till de hungriga barnen. De gjorde slut på hela förrådet, men det kunde inte hjälpas.

”Vi kan alltid köpa mer i Ambleton”, sa Will.

Maddie suckade förnöjt. Det var en lättnad att befrias från ansvaret över att föra barnen i säkerhet. Will var så skicklig och erfaren. Nu när han var här kändes allt bra. En stor börda lyftes från hennes axlar när hon kunde lägga över ansvaret på honom.

”Är du säker på att Ruhl och hans mannar inte är i närheten?” frågade hon.

Will skakade på huvudet. ”De är många kilometer bort. Jag avvek och började gå tillbaka i er riktning kort före gryningen. När jag såg dem senast var de fortfarande på väg söderut.”

Han bet i det sega, rökta köttet och tuggade lite för att mjuka upp det.

”Vi kan förstås inte utesluta att någon av dem kan spåra”, sa han tankfullt. ”Men att döma av hur klumpiga och fumliga de var under natten betvivlar jag det. Jag var tvungen att visa mig hela tiden för att de skulle förstå var jag var.”

Maddie lutade sig bakåt och kände de sista resterna av oro försvinna. Will verkade övertygad.

”Vi kan alltså ta det lugnt?” frågade hon. Han såg på henne.

”Vi kan ta det lite lugnare”, sa han. ”Att ta det för lugnt är farligt. Vi kan låta barnen vila i någon timme till, men sedan är det dags att fortsätta.”

”Jefe! Titta här! Det måste ha varit här han avvek!”

Iberiern stod på ett knä och studerade marken. Han pekade på en rad så gott som osynliga fördjupningar i det höga gräset. Stjälkarna hade redan börjat hämta sig och räta på sig. Ruhl såg knappt skillnaden som spåraren hade lagt märke till med sin erfarna blick. Iberiern sträckte sig fram mot en buske där en grå tråd hade fastnat på en gren. Will hade varit så övertygad om att ingen lagt märke till honom att han hade slarvat lite.

Ruhl log. Det var ingen trevlig syn.

”Snyggt jobbat, Enrico”, sa han. ”Fortsätt att följa spåren. Du kommer att bli rikligt belönad när vi hittar honom.”

Enrico log. ”Sí, jefe”, sa han. ”Enrico kommer att hitta honom. Följ mig.”

Ruhl viftade med armen och hans mannar följde efter. Framför dem skyndade Enrico vidare som en jakthund. Han lutade sig framåt och studerade marken efter de så gott som osynliga spåren deras byte hade lämnat efter sig. Mannen hade inte gjort några försök alls att dölja sina spår, tänkte Enrico. Inte för att han hade kunnat göra särskilt mycket i så här högt gräs. Och det krävdes ändå en skicklig perseguidor för att se var han hade varit.

För en kort stund tappade han spåret. Sedan hittade han det igen. Mannen hade svängt åt vänster. Enrico vinkade till Ruhl.

”Här, jefe. Nu har vi honom snart!”

”Dags att fortsätta”, sa Will. De hade vilat vid vägkanten i över en timme och både ätit och druckit. Maddie och Tim hade fyllt på vattenskinnen i en bäck som rann genom en liten trumma under vägen, och det fanns ingen anledning att ransonera vattnet mer.

Will misstänkte att de aldrig skulle få barnen att röra på sig igen om de stannade. Det höll på att bli varmare och varmare, och solen skulle snart nå sin högsta punkt.

Många barn grymtade och beklagade sig när Will och Maddie gick runt och hjälpte dem upp på vägen igen. De minsta barnen samt Rob fick precis som tidigare rida på Tug och Bumper.

När de höll på att samlas på vägen ropade en pojke som red på Tug till Will:

”Will Treaty, har du dödat Rövaren?”

Will gav Maddie en frågande blick.

Hon ryckte på axlarna. ”Jag sa att det var det du höll på med. Han är en blodtörstig rackare som gärna vill höra detaljer.”

Will vände sig om och blickade upp mot pojken som satt framför Rob på Bumper.

”Inte än”, sa han. ”Men snart”, tillade han när han såg besvikelsen i pojkens ansikte. ”Mycket snart.”

”Får jag titta på?”

Will sneglade på Maddie.

”Som sagt… han är ett litet monster”, sa hon lågt.

Will skakade på huvudet och såg på pojken. ”Det vore nog inte så lämpligt. Men jag lovar att berätta allt för dig efteråt.”

”Jaha… jag förstår.” Pojken såg missnöjd ut.

Will skakade på huvudet och ropade till gruppen som hade samlats på vägen. ”Kom igen, rör på påkarna! Dags att fortsätta!”

Barnen var fortfarande trötta efter att ha vilat i solen, men började traska vidare. Will gick fram till täten och petade lätt med långbågen på barnen som gick främst.

”Kom igen! Ni måste röra er fortare! Snabba på! Öka takten lite!”

Maddie log. Det var samma tillrop han hade använt när hon sprungit hinderbanan i Redmont. Och han hade petat på henne med bågen på exakt samma sätt. Det var märkligt tillfredsställande att titta på medan andra fick utstå samma behandling.

Den var effektiv. Barnen kom långsamt ur sin dvala och började vandra vidare längs vägen. Will rörde sig fram och tillbaka utmed ledet och upprepade sina uppmaningar. Några av barnen grymtade eller klagade fortfarande. Julia var, förutsägbart nog, den som hördes mest.

”Det är orättvist”, gnällde hon. ”Jag har ont i fötterna! Jag har gått hela dagen och har fått en blåsa!”

Hon snyftade högt och torkade bort en tår. Men om hon hade hoppats att Will skulle visa större medlidande med henne för att han var man så blev hon besviken.

”Torka tårarna, prinsessan!” röt han. ”Vi har inte tid att gråta. Vill du hellre att vi lämnar dig här?”

Av en ren tillfällighet råkade de vara på väg genom ett landskap som var fullt av kullar och små högar liknande den som Maddie hade pekat ut tidigare. Julia kastade en blick på dem, bleknade och ökade farten tills hon gick bland barnen i täten. Will förvånades lite av den plötsliga reaktionen. Maddie sa inget. Hon skämdes fortfarande över att hon hade skrämt Julia och var rädd att Will skulle ogilla det.

Den ursprungliga snabbheten och entusiasmen avtog långsamt under eftermiddagen. Will och Maddie hade fullt upp med att mana barnen framåt och be dem gå fortare.

”Hur länge kan vi driva dem så här hårt?” frågade Maddie när hon och Will stod vid vägkanten och tittade medan barnen gick förbi. De hade nedböjda huvuden och hopsjunkna axlar. ”De ser helt färdiga ut.”

Will skakade på huvudet. ”De har stora kraftreserver kvar”, sa han. ”Allihop är lantbor och de är vana vid hårt arbete. Problemet är att de inte längre tycker att de har bråttom. De känner sig inte längre hotade och försöker anstränga sig så lite som möjligt.”

”Barn”, sa hon kritiskt och skakade på huvudet.

Han såg roat på henne. Hon var själv bara ett år äldre än den äldsta av fångarna och var inte mycket mer än ett barn själv. Men hon hade visat att hon var uthållig, beslutsam och klarade av att ta ansvar.

Han tänkte inte på att det också fanns ett starkt samband mellan hennes beteende och hennes träning — och hennes stora respekt för Will.

”Kom igen!” röt han. ”Rör på påkarna, era latmaskar!”

Barnen som gick närmast de två spejarna tittade surt upp. Men kolonnen började snart röra sig lite fortare under Tim Stokers ledning. Will nickade uppskattande mot honom.

”En bra grabb”, sa han och Maddie höll med.

”Han var till stor hjälp innan du kom”, sa hon. ”Det var han som vågade trotsa Sagofarbrorn när han hann ifatt oss.”

Hon hade redan berättat det viktigaste om vad som hade hänt Sagofarbrorn, men hade inte gått in på detaljer. Hon hade ingen lust att tänka mer än nödvändigt på att hon hade dödat honom. Eller på den hemska känslan av tillfredsställelse hon hade känt. Sådana känslor fick henne fortfarande att känna sig ganska illa till mods.

”Maddie! Will Treaty!”

Det var Rob, som satt på Bumper. Han hade vänt sig om när Will ropat att de skulle gå fortare. Nu stirrade han förbi de två spejarna mot horisonten söderut.

”Vad är det, Rob?” frågade Maddie. Robs gälla tonfall fick henne att befara det värsta.

”Någon är på väg hit”, sa han.