Den nya lärlingen

Kapitel trettioett

De gick fram till bordet och satte sig bredvid varandra. Will lade fram det han hade funnit i det hemliga utrymmet.

Det första var en grov kartskiss över området runt Trelleths slott. Kartan var hastigt ritad, kanske av Liam själv, och det fanns inte många landmärken på den. Men tre byar var markerade en bit från slottet. Bredvid varje by hade kartritaren med prydliga bokstäver skrivit namnet på en person.

Maddie stödde sig med armbågarna mot bordet och lutade sig fram för att läsa namnet närmast henne.

”Boylby, Peter Williscroft”, läste hon. ”Vem är Peter Williscroft och vad har han med Boylby att göra?”

Will skakade på huvudet. ”Och vem är Carrie Clover, och vad gör hon i Danverfors? Och vad har Maurice Spoker med Esseldon att göra?”

De såg på kartan i några sekunder, som om de väntade sig att den skulle svara.

”Det kanske är byns överhuvud?” föreslog Maddie.

Will pekade på det andra namnet. ”Carrie Clover är en kvinna”, sa han.

Maddie grymtade. Hon hade aldrig hört talas om en kvinnlig byäldste, men förmodade att det fanns. ”Det kanske var hans hustru?”

”Kanske.” Will lät inte övertygad. De satt tysta och funderade. ”Fanns det något mer i mappen?” frågade hon.

Den innehöll två dokument till. Will tog fram det första. Det var en lista över de tre byarna på kartan med uppgifter om deras storlek.

”Alla tre är ungefär lika stora”, sa han. ”Ganska stora byar, men inte stora nog att kallas städer. Eller ha sheriffer.”

När byar växte till städer blev de mer organiserade. En sheriff utsågs för att bevara freden och en stadsvakt brukade bildas. Den lydde under sheriffen. Någon sådan hierarki fanns dock inte i mindre samhällen.

”Jag antar att det kan ha betydelse”, sa Maddie. ”Vad står det på det sista pappret?”

Will vecklade ut det sista dokumentet och höjde på ögonbrynen när han läste det. Han flyttade lite på listan över byar för att studera kartan och lutade sig sedan bakåt på stolen, djupt försjunken i tankar.

Maddie lutade sig fram för att granska det sista dokumentet.

”De här namnen… det är personerna som nämns på kartan”, sa hon.

”Och de är inte byarnas ledare”, konstaterade Will. ”Titta: Peter Williscroft, tolv, och så ett datum för tre veckor sedan. Carrie Clover, fjorton, och ett annat datum. Fem dagar efter datumet bredvid Peter Williscroft.”

”Och så Maurice Spoker”, sa Maddie. ”Fyra dagar efter Carrie. Han är elva.”

”Vad kan det här vara för datum?” muttrade Will.

”Födelsedagar, kanske?” sa Maddie.

Will såg tveksam ut. ”Kanske. Då föddes de under samma tid på året, fast olika år.”

”Något kanske hände med de här barnen”, föreslog Maddie.

Will såg på henne. ”Vad då?”

Hon ryckte på axlarna. ”Vet inte. De kanske dog. Eller försvann. Något sådant.”

”Kanske. Vi lever i en farlig värld. Det finns vargar i den här delen av landet. En och annan björn också.”

”Så… anta att min gissning stämmer”, sa Maddie. ”Att de är döda eller saknade. Varför har ingen sett ett samband mellan att tre barn från tre byar i samma landskap har försvunnit inom loppet av två veckor?”

”Förmodligen för att de inte känner till det. Byarna ligger ganska långt ifrån varandra. Människorna i Danverfors är säkert upprörda över det som hände med Carrie Clover, men de har nog ingen aning om att två andra barn i ungefär samma ålder har försvunnit från andra byar. Sådana här byar har inte mycket kontakt med varandra.”

”Hur kände Liam till saken?” frågade Maddie.

Will ryckte på axlarna. ”Det hör till en spejares jobb att hålla koll på det som händer i landskapet. Vi reser runt i byarna och samlar nyheter och information. Alla händelser som avviker från det normala är intressanta för oss. Liam lade väl helt enkelt märke till det här mönstret.”

”Och sedan blev han mördad innan han kunde göra någonting åt det”, sa Maddie.

Will höll upp en varnande hand. ”Nu utgår du från att de här tre barnen har försvunnit eller dött eller råkat illa ut på något annat sätt. Det kan finnas många andra förklaringar till datumen.”

”Som vad då?”

”Jag vet inte.”

”Tänk på saken, Will. Det måste vara något i den stilen. Liam gömde trots allt namnen och datumen i lönnutrymmet. Så de måste vara viktiga. Och sedan blev han dödad. Han måste ha ställt frågor om de tre barnen. Någon fick nys om det — och såg till att han råkade ut för en ’olycka’.”

”Det är ingen dum hypotes”, sa Will. ”Men det är ändå bara en gissning.” Maddie hade livlig fantasi och han märkte att han fick tygla den lite. I sådana här situationer var det alltid frestande att anpassa bevisen till teorin och strunta i sådant som inte verkade passa in.

”Vi ska inte dra några förhastade slutsatser”, fortsatte han. ”Det är dags att fortsätta utredningen. Jag ska bara införskaffa lite utrustning i slottet.”

”En handkärra?” sa Maddie och såg skeptiskt på det lilla smutsiga fordonet Will hade tagit med sig från slottet. ”Vad ska vi med den till?”

”Vi ska forsla våra världsliga ägodelar på den”, sa Will. ”Jag tänker utge mig för att vara en vandrande arbetare. Du är min dotter. Jag letar efter jobb och du svansar efter.” Han sträckte sig ned i kärran och tog fram en lappad, sliten klänning som han slängde till henne. ”Det är bäst att ha klädsel som passar rollen.”

Maddie såg med avsmak på det slitna plagget. ”Måste jag ta på mig den här trasan?” frågade hon.

Will nickade. ”Om du hade spejarmantel och pilbåge skulle folk ana ugglor i mossen. Vi vill inte avslöja vilka vi är. Människor på landsbygden blir ofta slutna som musslor när de får syn på en spejare. Vi måste ta oss till de tre byarna och snoka lite. Du kommer förmodligen ha bättre tur med traktens ungdomar än jag har med deras föräldrar. Barn och ungdomar brukar inte ha något emot att prata med jämnåriga, men blir ofta tystlåtna runt vuxna.”

”Jaha, och hästarna då?” undrade Maddie. ”Hur gör vi med dem?”

”När vi närmar oss en by gömmer vi dem i skogen utanför. Så enkla människor som vi tänker utge oss för att vara äger knappast någon häst, och absolut inte två. Tug lär förstås inte gilla det. Han kommer att få dra kärran, vilket han säkert tycker är under hans värdighet.”

Han hade rätt. Tug blev rasande när han såg den lilla kärran.

Vill du att jag drar den där? Jag är ingen arbetshäst, vet du.

”Jag är ingen kringresande dräng heller”, sa Will. Han såg sig omkring för att försäkra sig om att Maddie inte hörde honom prata med djuret. ”Vi färdas under falsk identitet, och det här är en utmärkt täckmantel.”

Tänk om någon ser mig dra den där?

”Nej, nej, ingen kommer att se dig. Jag lossar kärran när vi närmar oss en by. Sedan väntar du bara på oss i skogen.”

Jaha. Och vem ska då dra kärran?

”Det gör jag själv. Det är trots allt en handkärra. Och vet du vad? Folk kommer att se mig dra den!”

Kommer många att se dig? undrade Tug.

”Säkert flera dussin. Dessutom kommer jag att ha på mig en stor halmhatt med slitet brätte.”

Hm. Ja, det låter väl rättvist.

Det visade sig att Tug enkelt kunde dra den lilla kärran. Den var ganska lätt och blev inte för tung för honom ens när Will satt i sadeln. Med hans stolthet var det värre, och han frustade argt åt Will varje gång någon gick förbi dem på vägen.

Danverfors var byn som låg närmast, och Will bestämde att de skulle börja där. De stannade på vägen ungefär två kilometer utanför samhället. Tio meter från vägen fanns en liten skuggig glänta med gott om färskt gräs till hästarna. Will lösgjorde Tug från kärran. Längst bak hängde ett stort vattenskinn som han använde för att fylla en läderhink åt de två hästarna.

”Jag kommer och tittar till er i kväll”, sa Will till hästarna. ”Stanna här. Tyst.”

Det sista ordet var ett kommando som alla spejarhästar kunde. Nu skulle Bumper och Tug hålla sig gömda i gläntan utan att ge ifrån sig minsta ljud när människor passerade. Båda hästarna nickade några gånger för att markera att de förstod. Sedan tog Will tag i kärrans två handtag och började följa vägen mot Danverfors tillsammans med Maddie. När han tog upp en gammal sliten halmhatt och satte på huvudet tyckte han att han hörde Tug skrocka i fjärran.