Den nya lärlingen

Kapitel fyrtiosex

När Maddie kom fram till stigen som ledde ned till stranden hukade hon sig. Kidnapparna och fartygsbesättningen hade samlats i kökstältet och höll på att äta kvällsmat. Bordet var klart upplyst av ett halvdussin lyktor. Deras sken skulle det göra lättare för henne att hålla sig dold eftersom det fördärvade männens mörkerseende.

De flesta av dem satt runt bordet. Donald och Thomas, de två männen som hade varit i lägret när hon och Will först kommit dit, förberedde och serverade maten. Sedan satte de sig ned på marken med sin egen mat några meter från elden.

Kidnapparna och sjömännen tycktes vara vid gott mod. Deras samtal var högljutt och livligt och de skrattade ofta. Maddie förmodade att de hade all anledning att vara nöjda. De hade ju tio fångar att sälja på slavmarknaden i Socorro.

Månen gled upp över havet och badade vattnet i sitt silvriga sken. Fartyget avtecknade sig i skarp kontrast. Vattnet skvalpade runt skrovet och fartyget hade inte längre slagsida.

Ingenting tydde på att barnen i grottan hade fått mat. Förmodligen fick de endast ett mål om dagen. Ruhl var inte typen som slösade pengar på att ge sina fångar mer mat än vad som var absolut nödvändigt.

Hon väntade med utsträckt hand och kisade mot månen tills den stod fyra fingrar ovanför horisonten. Det var tidpunkten hon och Will hade kommit överens om. Vid det här laget hade han förmodligen tagit sig nedför sluttningarna på udden norr om viken. Hon närmade sig försiktigt platsen där stigen började. Hon stannade till och kastade ännu en blick mot männen i kökstältet. Men de var fullt upptagna med att äta. Och att döma av de högljudda och allt tätare skratten drack de också.

Hon lade ned bågen. Den skulle bara vara i vägen när hon tog sig nedför klippan, och i mörkret skulle hon förmodligen behöva båda händerna fria. Hon lindade slungan runt höger hand och började följa stigen ned mot stranden.

Marken var ojämn och hon rörde sig långsamt och kände hela tiden av marken framför sig med fötterna innan hon satte ned dem. Så snart hon hade kommit nedanför klippans övre kant skulle hon vara så gott som osynlig mot den mörka bakgrunden. Om hon halkade och ramlade var det dock troligt att männen skulle höra henne. Då kanske någon skulle komma för att undersöka var ljudet kom ifrån.

Hon halkade till med foten på några lösa småstenar. Flera av dem regnade ned över kanten bredvid stigen och studsade lätt mot stenarna nedanför. Hon stelnade till med hjärtat i halsgropen. För henne lät det som en hel lavin. Hon förde vänsterhanden till påsen med ammunition och gjorde sig redo att ladda slungan.

Hon väntade i en hel minut. Ingenting tydde på att någon hade hört henne. Maddie fortsatte nedåt med ännu större försiktighet — en svart, oregelbunden skugga som långsamt tog sig fram längs stigen och knappt gick att urskilja mot den mörka klippväggen bakom.

Snart kom hon fram till den sicksackande stigens första sväng. Marken var ojämn och täckt av stenblock som hon försiktigt fick ta sig fram mellan. Hon kastade en blick över axeln mot kökstältet. Slavhandlarna höll fortfarande på att äta och dricka. En ny skrattsalva hördes.

”Det är bra, fortsätt så”, viskade hon till sig själv. ”Om ni för så där mycket oväsen kommer ni aldrig att höra mig.”

Den delen av stigen hon följde nu kändes lite jämnare under fötterna. Längre upp hade hon fått gå hukad för att hålla balansen, men nu sträckte hon på sig och gick lite fortare tills hon kom till nästa krök. Hon tog sig försiktigt runt den. Nu återstod endast tjugo meter till stranden. Hon tvingade sig själv att koncentrera sig. Det vore ett typiskt misstag att slappna av och börja slarva nu när slutet var i sikte. Men hon fortsatte lika långsamt och försiktigt som innan. Hon hukade sig återigen. Då och då kände hon större stenar under fötterna och på några ställen fanns oväntade gropar i stigen. En av dem var djupare än den såg ut och hon kände ryggen smärta till när hon trampade i den. Hon stönade lågt och stelnade till. Men männen vid bordet tycktes inte ha märkt något, så hon fortsatte och kom snart ned på den jämna marken där stigen slutade.

Nu var hon tvungen att vänta lite till. Det var precis som Will en gång hade sagt. Spejarens vardag brukade bestå av timslång väntan följd av några skrämmande minuter i riktigt högt tempo.

Nu väntade hon på de där hektiska minuterna. Det kändes som om en knut hade dragits åt i magen på henne, och spänningen var nästan olidlig. Hon visste inte om Will hade kommit fram till klipporna norr om viken. Kanske hade han ramlat och skadat sig. Om stigen liknade den hon själv hade följt kunde minsta felsteg leda till att man vrickade foten. Eller ramlade ned och slogs medvetslös.

Ju längre hon väntade, desto hemskare blev bilderna i hennes fantasi. Tänk om Will inte lyckades med sin del av planen? Tänk om han låg medvetslös någonstans — hur skulle hon då bära sig åt för att föra barnen i säkerhet?

Det var för sent för att hämta hjälp. Ambleton var det närmaste större samhället. Men om hon gick dit för att hämta undsättning skulle slavhandlarna och barnen redan vara långt borta när hon kom tillbaka hit. De unga fångarna skulle vara på väg mot slavmarknaden i Socorro och en fruktansvärd framtid.

Skulle hon klara av att själv sätta eld på fartyget och rusa tillbaka för att släppa ut barnen? Hon slog bort idén så fort hon fick den. Det skulle vara omöjligt för henne att springa tillbaka över stranden utan att någon såg henne. Och Will måste dra med sig förföljarna åt motsatta hållet medan hon flydde med barnen.

Hon kom att tänka på ett annat alternativ. Hon hade två dussin pilar i kogret och visste att det satt arton män runt bordet. Om hon började beskjuta dem skulle de tas med överraskning och kanske fly i panik.

Men när hon tänkte närmare på den planen insåg hon att den inte höll. Hon kanske skulle lyckas skjuta två av männen, eller till och med tre om hon var snabb nog. Men de var inga vanliga bybor och skulle förmodligen inte låta sig skrämmas av ett överraskningsanfall från mörkret. Det här var hänsynslösa män med en investering att skydda, och Maddie förmodade att de var ganska erfarna kämpar. Förmodligen skulle de ta skydd bakom tälten eller bordet, eller kanske någon utskjutande klippa. Därefter skulle de nog försöka omringa henne, och då skulle hon inte ha någon chans.

Dessutom mindes hon att hon hade lämnat bågen ovanför klippan.

Hon suckade. Om Will inte lyckades ta sig till klipporna på vikens sydsida fanns det ingenting hon kunde göra. Hon skulle bli tvungen att titta på medan barnen föstes ombord på skeppet och fördes bort.

Sedan såg hon det. En liten ljusglimt bland klipporna som snabbt försvann. Will måste ha öppnat panelen på sin blindlykta för att tända en brandpil.

Nu tyckte hon att hon kunde se en ljusprick vid klipporna. Det måste vara pilens brinnande spets. Hon kastade en skräckslagen blick mot slavhandlarna, men de var omgivna av starkt ljus och hade inte märkt något.

Hon såg hur den gula pricken for upp mot natthimlen och dök ned mot det svarta skeppet. Den tycktes slå ned alldeles bredvid masten. Där stannade den, men såg inte ut att bli större. Kanske hade den träffat en del av däcket där det inte fanns någonting antändligt. Då skulle pilen förmodligen slockna utan att tillfoga någon skada på skeppet.

Hon svor tyst.

Ytterligare en ljuspunkt seglade upp i mörkret och dök ned. Den här flög lite högre än den andra och tycktes slå ned mitt i skeppets löst hoprullade segel.

En av slavhandlarna såg den.

”Vad var det där?” Den blåklädde Sagofarbrorn, som var vänd mot havet, satte sig käpprak upp och pekade mot fartyget.

Ruhl såg halvintresserat på honom. ”Va?” sa han. Han njöt av maten och vinet och hade ingen lust att bli störd.

De andra vred lite på huvudet för att se vad deras kumpan pekade på.

”Det var ett ljus”, sa han. ”Det såg ut som ett stjärnfall. Men det verkade landa på skeppet. Titta — där är ett till!”

Han skrek de sista orden medan den tredje eldpilen ven över viken. Den landade nära masten samtidigt som Wills förra pil slutligen fick seglet att fatta eld. Gula lågor slog ut från den tjärade segelduken.

”Brandpilar!” tjöt den iberiske kaptenen. ”Någon försöker sätta eld på La Bruja!”

Männen reste sig så häftigt att de slog omkull stolarna. Den iberiska besättningen reagerade snabbast och höll redan på att rusa över sanden för att rädda fartyget. Mer ljus syntes nu nedanför masten och snart gled en fjärde ljuspunkt över skyn och slog in i skrovet från sidan.

Det brann kraftigt i seglet och vid mastens fot, men branden hade ännu inte fått upp den våldsamma intensiteten som skulle innebära slutet för skeppet. Maddie kom att tänka på sina lektioner i iberiska.

”La Bruja”, muttrade hon. ”Häxan.” Det var så skeppet hette.

”Hjälp oss!” ropade den iberiske kaptenen till slavhandlarna, som stod och tvekade vid bordet. Han vinkade ursinnigt med armen och gjorde tecken åt dem att komma. Hans egen besättning hade redan kommit fram till skeppet och höll på att skvätta havsvatten på lågorna vid masten. Seglet, som hade börjat brinna häftigare, var utom räckhåll för dem.

”Om vi förlorar skeppet förlorar vi allt!” ropade han, och Ruhl och hans mannar tycktes slutligen komma ur sin handlingsförlamning.

”Kom igen!” röt Rövaren och tog täten när hans gäng började springa mot skeppet. Kaptenen ropade åt sina mannar och beordrade dem att släppa ned rån med det brinnande seglet så att de kunde släcka elden med hinkar.

Medan de höll på att verkställa ordern landade en ny brandpil i skeppets för, där flera längder tjärat rep låg hoprullade. Lågorna slog upp nästan direkt när tjäran fattade eld.

”Släck elden!” vrålade kaptenen till Ruhl och hans mannar. Hans egen besättning hade nästan fått det brinnande seglet under kontroll. Maddie såg hur de kastade några brinnande rester överbord. Det väste högt och ett moln av ånga slog upp. När Maddie insåg att ingen längre tittade mot lägret lämnade hon skuggorna och började springa mot kökstältet med bordet och de omkullvälta stolarna. I brådskan sprang hon till fel påle och greps nästan av panik när hon inte såg några nycklar. Sedan tittade hon sig omkring och såg nycklarna hänga på pålen bredvid. Hon ryckte dem till sig och började springa mot grottan.

Repet i skeppets för hade börjat brinna ordentligt och lågorna spred sig nu till ett reservsegel som hade stuvats in under brädgången. Ruhl och hans mannar hade tagit av sig sina jackor och mantlar och börjat slå mot lågorna. De kände inte till skeppet och hade ingen aning om var hinkarna som besättningsmännen använde förvarades. När kaptenen insåg det skickade han fram två av sina mannar med ett halvdussin hinkar. Männen började genast ösa vatten över lågorna för att få dem under kontroll.

Ruhl spanade frenetiskt ut i mörkret för att försöka se var pilarna kom ifrån.

”Vem är det som skjuter på oss?” vrålade han ursinnigt. Ögonblicket efter kom en ny pil susande, men det var ingen brandpil. Det var en stridspil, och den satte sig rakt i bröstet på mannen bredvid Ruhl.

Kraften i skottet fick slavhandlaren att vackla till och ramla rakt på det brinnande seglet så att några av lågorna släcktes. Ruhl såg sig omkring och fick syn på nästa brandpil i sista sekunden. Det var Wills sista, men det kunde inte de panikslagna männen på fartyget veta. ”De är bland stenbumlingarna nedanför stupen!” ropade Ruhl och pekade mot platsen han hade sett ljuspunkten komma från. Han kände däcket kränga till under fötterna, och när han tittade upp såg han att kaptenen hade kapat ankarlinan med en liten yxa. La Bruja började gunga på vattnet. Ruhl sprang över däcket och grep tag i kaptenens arm.

”Vad sysslar du med? Är du tokig?”

Kaptenen blängde på honom. Hans ansikte var mörkt av aska från det brinnande seglet och hans röda arm täcktes av blåsor där lågorna hade bränt honom. Han var inte på humör för att diskutera med Ruhl. Han visste hur snabbt elden kunde förstöra hans fartyg.

”Jag tänker föra skeppet ur farozonen. Hon är en lätt måltavla här och jag tänker inte ta några risker!”

Tidvattnet förde skeppet allt fortare från land. Ruhl såg sig förtvivlat omkring. ”De gömmer sig vid stupen! Skyttarna är vid klipporna! Vi kan ta dem!”

”Gör det, då!” ropade kaptenen. ”Jag lämnar två av mina mannar hos dig.” Kaptenen såg sig om på sin besättning. ”Enrico! Anselmo! Följ med señor Ruhl!” Han vände sig på nytt mot Jory Ruhl. ”Om du ska gå är det bäst att du sätter igång. Vi kommer tillbaka i morgon.”

Ruhl tvekade ett ögonblick och fattade sedan sitt beslut. Han hoppade över relingen och landade med ett plask i vattnet, som nådde honom till midjan. Han ropade åt männen att följa efter och började sedan vada mot land. När han såg sig om över axeln kunde han se sina mannar och de två iberiska sjömännen kämpa sig fram genom vattnet efter honom.

Ruhl stapplade upp på torra land och snubblade till — vilket räddade livet på honom. En pil for genom luften alldeles ovanför huvudet på honom. Han kastade en blick mot klipporna. Han hade ingen aning om hur många skyttar som låg gömda där borta, men insåg att han och hans mannar för tillfället bara var beväpnade med knivar.

”Hämta era vapen!” ropade han när en ny pil träffade mannen som stod närmast i överarmen. Det blev bara ett köttsår, och en av mannens kumpaner band hastigt för det med sin halsduk.

”Det gick bra!” ropade han till Ruhl.

Rövaren nickade och hukade sig sedan i ett förtvivlat försök att undvika nästa pil. Sedan började han leda sina mannar längs stranden mot lägret.