Den nya lärlingen

Kapitel tjugoåtta

Den lilla stugan skymdes fortfarande av träden när Tug lyfte huvudet och gnäggade muntert. Bumper tittade upp. Från stugan hördes en ny gnäggning, som lät som ett svar på hälsningen.

”Det verkar som om vi har sällskap”, sa Will.

Maddie såg frågande på honom, men han sa inget mer. Han tyckte att han kände igen den främmande hästens läte, men var inte helt säker. Eftersom han kunde ha fel föredrog han att inte uttala sig alls.

Det visade sig dock att han hade rätt. När de red in i gläntan såg de ett brunt sto vid verandan. Det vred lite på huvudet och gnäggade på nytt när de kom närmare. Både Bumper och Tug svarade.

Maddie tittade frågande på sin häst. ”Känner Bumper henne?” frågade hon.

Will kastade en blick på henne. ”Spejarhästar brukar känna igen varandra. Även om de aldrig har träffats.”

”Så besynnerligt”, ropade en munter röst från verandan. ”Hur kan man känna igen någon man inte ens har träffat?”

Will ryckte på axlarna. ”Fråga inte mig. Jag är ingen häst.”

Verkligen inte, sa Tug torrt.

Gilan satt längst ut på verandan och kliade Sobel bakom öronen. Hunden hade lagt huvudet på sned och slutit ögonen. Sobel älskade att bli klappad och kliad på den tjocka pälsen runt öronen och på halsen.

Will satt av och blängde på Sobel med låtsad besvikelse.

”Du var mig en usel vakthund”, sa han. ”Du skulle ha slitit honom i stycken!”

Sobel daskade med svansen mot verandan som om hon höll med. Gilan gav djuret en sista klapp innan han reste sig.

”Hej, Maddie. Hur går det med träningen?”

Hon log lite när hon satt av. ”Vissa dagar känns det som om jag håller på att bli bättre. Andra dagar är det värre.”

Gilan höjde ett ögonbryn och såg på Will. Han hade aldrig hört Maddie uttala sig så självkritiskt förut. Halts idé kanske fungerade. Will såg blicken och nickade kort när han gissade vad Gilan tänkte.

”Ska jag föra hästarna till stallet?” frågade hon, och Gilans förvåning tilltog ytterligare. Att Maddie frivilligt erbjöd sig att göra någon en tjänst hade såvitt han visste heller aldrig hänt förut.

”Ja tack”, sa Will. ”Blaze också.” Han såg på Gilan. ”Jag gissar att du stannar här? Eller bor du i slottet?”

”Nej, jag stannar här om jag är välkommen”, sa Gilan hastigt. ”Det är alldeles för mycket krångel och formaliteter i slottet.”

”Och så är det förstås närmare till värdshuset”, sa Will.

Gilan tillät sig själv ett leende. ”Det också”, sa stormästaren. ”Jag kanske tar en sväng dit och äter frukost i morgon.”

”Jenny kommer bli glad över att se dig”, sa Will. För ett ögonblick såg han lite sorgsen ut. Jenny och Gilan hade visserligen inte gift sig, men de hade ändå fortfarande varandra.

Han gick in och gick fram till köksbänken, där han fyllde kaffekitteln från ett stort kärl med vatten. Han frågade inte om Gilan ville ha kaffe. Han var spejare. En spejare ville alltid ha kaffe.

Doften fyllde Gilans näsborrar när Will började mala bönorna. Tanken på färskt kaffe fick det att vattnas i munnen på honom. Han satte sig ned vid bordet och sköt undan en trave med dokument. När han kastade en snabb blick på dem kände han igen flera av veckorapporterna han hade skickat till rikets spejare. Det fanns även flera brev, och längst ned låg en lädermapp med ytterligare papper. Han knackade lätt på den.

”Vad är det här?” frågade han. Will vände sig om och fick syn på lädermappen.

”Äh… bara ett projekt jag höll på med”, svarade han besvärat. ”Det är inte så viktigt just nu.” Han tog mappen och tryckte in den i en bokhylla längs storstugans ena vägg. Det var något slutgiltigt med rörelsen, tänkte Gilan. Han ryckte på axlarna. Kommentaren om mappen hade egentligen bara varit småprat.

”Har det funkat bra med Maddie?” frågade han för att byta samtalsämne. Will, som hade malt färdigt bönorna, vände sig mot honom.

”Förvånansvärt bra”, sa han. ”Hon är snabb och klipsk. Och hon har lätt för att lära sig. Hon gillar att vara ute i naturen och känna sig fri. Min gissning är att hon gjorde uppror mot alla förbud i kungliga slottet. Nu när hon inte längre är prinsessa verkar hon intressera sig mer för folk runt omkring henne.”

Gilan såg intresserad ut. ”Använde du brevet?” frågade han. Han kände till brevet från Cassandra och Horace som fråntog Maddie alla privilegier och titlar.

Will nickade och vände sig tillbaka mot kaffet.

”Jag var tvungen. Hon behövde den chocken. Hon behövde få veta att hon inte var så märkvärdig som hon trodde. Det har fungerat.”

”På vilket sätt då?”

Will funderade medan han ställde kitteln på plattan. Han öppnade kaminen och lade i lite ved innan han drog ut spjället längst ned.

”Det som hände i dag är ett bra exempel. En bonde i trakten hade problem med en mård som tog ägg och dödade hönor.”

”Jaha. Och ni tog itu med den?”

”Ja, Maddie ordnade det. Hon sköt den med sin slunga. Hon är ruskigt träffsäker med den. Sedan tog det henne bara någon minut att skinnflå den.”

Gilan såg imponerad ut. ”De har fina pälsar så här års.”

Will nickade och hällde lite kaffe i den kokande kitteln. ”Verkligen. Den hade en riktigt vacker päls. Och det var precis det jag tänkte komma till. Bonden och hans hustru var fattiga som kyrkråttor. Deras kläder var slitna och dåliga. Maddie gav pälsen till kvinnan så att hon skulle få det lite varmare till vintern.”

Gilan nickade. ”Det låter som om hon har börjat lägga märke till andra människor och deras behov. Vilket är en bra egenskap för en spejare.”

”Hon har alltid i grund och botten varit en utmärkt flicka”, sa Will. Han bestämde sig för att inte nämna episoden med vinet. ”Hon behövde bara minnas det.”

Gilan kliade sig tankfullt på hakan. Nyheterna om Maddie var intressanta och högst välkomna. Ingen flicka hade tidigare gått i lära hos en spejare och de hade tagit en viss risk. Men det tycktes fungera fint.

Vad som var ännu mer intressant var Wills attityd och beteende. Gilan anade en sorts dämpad entusiasm när Will pratade om sin lärling och hennes förmåga. Den plågade blicken och besattheten av hämnd som tagit över honom tycktes ha försvunnit. Han var absolut inte sitt vanliga, glada jag. Men han hade definitivt blivit bättre.

Det verkar som om Halt visste vad han pratade om, tänkte Gilan. Sedan undrade han varför han var så förvånad. Halt brukade veta vad han pratade om.

Han väntade medan Will ställde en mugg med ångande, väldoftande kaffe framför honom. ”Tror du att hon är redo att ge sig ut på ett uppdrag med dig?” frågade han sedan.

Han sa det som i förbigående, men frågan var viktig. Will hade varit så fylld av sorg och hämndlystnad att han hade avböjt Gilans två senaste uppdrag. Gilan kände sig lättad när han såg sin vän fundera över saken och nicka.

”Ja”, sa Will. ”Jag tar gärna med henne på ett uppdrag. Det skulle nog vara utvecklande för henne.”

Dörren öppnades och Maddie kom in i rummet. Båda vände sig om och tystnade, precis som alla gör när personen de pratar om oväntat dyker upp. Maddie märkte att samtalet dog ut och såg oroligt från Will till Gilan. Hade Will berättat för stormästaren om hennes förseelser?

”Jag gav Blaze två äpplen”, sa hon försiktigt. ”Hon verkade inte tycka att det räckte med ett, så hon fick ett till.”

”Hon kommer att vara din trogna tjänare resten av livet”, sa Gilan muntert.

Maddie slappnade av lite när hon hörde hans vänliga tonfall. Hon såg oroligt på Will, som anade vad hon oroade sig för och skakade på huvudet. Han pekade på en mugg på bordet.

”Kaffet är klart”, sa han och hon satte sig tacksamt ned med båda händerna runt muggen.

”Jag har börjat dricka kaffe”, förklarade hon för Gilan.

Han nickade allvarligt. ”Bra. Det är en av grundförutsättningarna för att bli spejare.” Han såg hur lättad hon verkade och hade lagt märke till de hastiga blickarna mellan henne och Will. Wills ansikte gick inte att läsa. Det var så uttryckslöst att Gilan gissade att det var något han inte berättade. Han bestämde sig för att strunta i det. Om Will inte ville berätta så hade nog Gilan inte med saken att göra.

”Will säger att du är redo att följa med honom på ett uppdrag”, sa han. ”Vad tror du om det?”

Hon såg på sin läromästare och vände sig mot Gilan igen.

”Jag är redo”, sa hon. ”Vad är det för uppdrag?”

Gilan gillade det svaret. Maddie lät inte det minsta tveksam eller osäker.

”Det gäller landskapet Trelleth”, sa han. ”Spejaren där har blivit mördad.”

Will tittade blixtsnabbt upp. ”Mördad?” utbrast han. ”Av vem då?”

Gilan skakade på huvudet. ”Vi har ingen misstänkt. Han ramlade av sin häst och bröt nacken.”

”Så det var en olyckshändelse?” frågade Maddie.

Gilan såg skeptiskt på henne. ”Kanske. Det ser ju onekligen ut så. Men jag tror inte riktigt på olyckshändelser — inte när den som dog var spejare.”

Will rynkade pannan och såg tankfull ut. ”Vem är spejaren i Trelleth, nu igen?” frågade han. ”Eller rättare sagt — vem var det?”

I ett litet sällskap som spejarkåren kände alla varandra, åtminstone till utseendet och namnet. Många var nära vänner.

”Det var Liam”, sa Gilan. ”Kommer du ihåg honom?”

Will nickade sorgset. Han hade varit med när Liam blivit fullvärdig spejare och fått eklövet av silver. Det hade varit samma år som han, Halt och Horace rest till Hibernia för att spåra upp sektledaren Tennyson.

”Ja. En fantastisk man.”

”Absolut. En av de bästa yngre spejarna. Vi kommer att sakna honom djupt.”

”Vad vill du att vi gör?” frågade Will.

”Jag vill att ni reser till Trelleth och hör er för. Försök att få reda på allt ni kan om hur han dog. Man har som sagt alltid anledning att bli misstänksam när en spejare omkommer i en ’olycka’.”

Will blickade mot en karta över Araluen som hängde på väggen. Trelleth var ett medelstort landskap på landets östkust. Gilan följde Wills blick.

”Länsherren där borta heter baron Scully. Han skickade en brevduva med nyheten om Liams död. Det var tydligen en bonde som hittade kroppen. Wendell Gatt, heter han. Han har en stor gård ungefär fem kilometer sydväst om slottet i Trelleth.”

Will blickade mot kartan. Nyheten om olyckan gjorde honom lika misstänksam som Gilan. Att Trelleth låg vid havet gjorde inte saken bättre. Längs kusten härjade ibland smugglare, pirater och liknande. Det fanns gott om möjligheter för inkräktare att ställa till med oreda där.

”Just nu finns det inget som håller oss kvar här”, sa Will. ”Vi kan ge oss av redan i morgon.”

Gilan nickade gillande. ”Ju förr, desto bättre”, sa han. Den frasen kunde ha varit spejarnas officiella motto, tänkte Will. ”Undersök saken och ta reda på om det verkligen bara var en olyckshändelse.”

Will drog blicken från kartan och såg på sin gamle vän. ”Och om det inte var det?”

Gilan viftade lite med handen. ”Ta reda på varför någon ville se spejaren död. Och vem denna någon i så fall är.”