Kapitel sexton

De tjugo pilarna blev fyrtio. Sedan gav sig till sist Will och lät Maddie vila resten av dagen.

Hennes axlar, rygg och överarmar gjorde ont när hon låg och vände och vred sig i sin säng och försökte sova. Att döma av ljuset i springan under hennes dörr var Will fortfarande vaken. Efter en timme reste hon sig, tassade fram till dörren och öppnade den på glänt. Hennes läromästare satt vid elden med en trave pergament i knäet. Hon visste att det var rapporter från rikets olika landskap. Medan hon tittade tog Will upp en av dem och lade den i en lädermapp på det lilla bordet bredvid honom.

”Det skulle kunna vara han”, muttrade Will lågt. Sedan tog han upp nästa rapport och lutade sidan så att han kunde se den tydligt i vaxljusens sken.

Maddie rynkade pannan, stängde försiktigt dörren och gick tillbaka till sin säng.

Vad sysslade Will med? Förmodligen skulle det vara ett misstag att fråga honom om saken.

Dagen därpå fortsatte övningarna när hon var färdig med hushållsarbetet. Hon fick skjuta tjugo pilar, vila i tio minuter och sedan skjuta tjugo till. Hennes rygg och axlar skrek av smärta, men hon stålsatte sig och fortsatte. I slutet av veckan tyckte hon att det började bli lite lättare att spänna bågen till pilens fulla längd. Hennes teknik hade blivit bättre och hennes muskler lite starkare. Smärtan hade blivit en svag värk som var mer uthärdlig än den plågsamma krampen hon känt de första dagarna. Den blev faktiskt lindrigare för varje dag som gick nu.

Hon märkte vid flera tillfällen att Will tankfullt studerade rapporter från spejare i andra landskap. Han kunde sitta med ryggen mot ett träd och med stort intresse läsa rapporter han precis hade fått. Hon hade förstått att det hörde till spejarnas arbete att följa nyheter från hela landet. Men hon anade att det var något mer som motiverade Will. Då och då lade han till en sida eller två till den allt tjockare bunten i lädermappen.

Efter två veckor märkte hon att hon kunde spänna bågen ganska enkelt och hålla den stadigt i flera sekunder. Då ökade också hennes träffsäkerhet, och snart träffade hon i mitten av höbalen mer än hälften av gångerna. Det blev alltmer ovanligt att hon missade.

När Will ansåg att hon hade förbättrat sin teknik och styrka tillräckligt började de arbeta på hennes precision.

”Sikta inte utmed pilskaftet”, sa han. ”Du måste lära dig att känna vart pilen kommer att flyga. Du måste se allt ur en sorts helhetsperspektiv — höbalen, bågen och pilspetsen. Det gäller att förstå vart pilen kommer att flyga.”

Hon rynkade pannan. ”Hur då?”

”Det finns bara ett sätt. Genom övning. Det gäller att öva och öva tills du kan lita på dina instinkter. När du har sett tillräckligt många pilar flyga kommer du att veta hur du ska hålla bågen när du siktar. Allteftersom avståndet ökar måste du också bedöma hur mycket du ska höja bågen — hur långt ovanför måltavlan du behöver sikta för att träffa mitt i prick.”

Bågskytte var naturligtvis inte det enda hon fick öva på. Will lät henne också öva med den långa kniven och kastkniven. Hon fick kasta mot en träskiva han hade lutat mot en trädstam. När hon blev bättre ökade han avståndet så att knivarna hon kastade måste snurra två varv innan de träffade.

De övningarna gav henne åtminstone ingen plågsam muskelvärk. Efter ett tag fick hon medge att det inte fanns något bättre ljud i hela världen än det ljudliga smackandet när en kniv satte sig i trämåltavlan.

Och antagligen inget tråkigare ljud än slamret när en kniv studsade mot måltavlan och försvann in mellan träden.

Hon hade andra lektioner också. Will visade henne hur mantlarnas spräckliga tyg gjorde det lättare att smälta in i skogen och gömma sig.

”Det oregelbundna mönstret gör det svårare att urskilja kroppens konturer”, förklarade han. ”Mönstret är slumpartat till sin natur och färgerna stämmer överens med de grå och gröna tonerna som finns i terrängen.

Men det allra viktigaste är att stå helt stilla. De flesta avslöjar sig eftersom de rör sig när de tror att någon har sett dem. Det är den rörelsen som förstör allt. Om du i stället står blickstilla kommer du att förvånas över hur nära någon kan komma utan att märka dig. Kom alltid ihåg regel nummer ett: lita på manteln.”

Orden ekade i hans tankar när han sa dem. Han mindes hur många gånger Halt hade sagt det där till honom. Det var någonting mycket tillfredsställande med att föra den kunskapen vidare till en yngre person — i synnerhet någon som Maddie, som var så ivrig att lära sig. Spejarnas färdigheter fascinerade henne. Hon hade en äventyrares själ, precis som sin mor, och var mycket mer intresserad av att smyga och skjuta än av att sy eller brodera.

Hennes attityd behövde förstås fortfarande förändras. Hon var bortskämd och van vid att andra lydde hennes minsta vink. Allt måste gå precis som hon ville. Om något inte gick bra med en gång blev hon otålig och frustrerad.

Och även om hon var en betydligt trevligare person än hon först hade varit så kunde hon vara ganska grinig. Precis som sin mor, tänkte Will och mindes hur Evanlyn hade varit under den första tiden de tillbringat tillsammans på Eraks fartyg och Skorghijl.

Men Maddie var också målmedveten, vilket på ett sätt var rena motsatsen. Det gillade Will. Även när hon inte sköt kunde hon ibland stränga bågen och ägna bortemot en halvtimme åt att bara långsamt spänna och föra tillbaka strängen för att bygga upp sina muskler.

En dag kom Will fram till henne när hon stod bakom stugan och kämpade för att böja bågen och stränga den med bågsträngaren.

”Det finns ett annat sätt att göra det där på”, sa han. ”Du behöver inte ha med dig en strängare hela tiden.”

Han höll fram handen och hon räckte över den osträngade bågen. Han lossade bågsträngaren och lämnade tillbaka den.

”Jag tror att du har blivit stark nog att prova det här”, sa han.

Will lade ett av bågens slutsegment som en krok runt framsidan av vänster fotled och förde sedan höger fot genom öppningen mellan den lösa strängen och bågen. När han höll bågen ordentligt på plats med vänster fotled använde han hela sin tyngd och styrkan i ryggen och högerarmen för att böja bågen framåt med höger lår som stöd.

Bågsträngen gled mjukt upp längs bågen och han fäste den ordentligt i skåran. Sedan reste han sig och lämnade tillbaka den strängade bågen.

”Så där”, sa han. ”Man tar loss strängen på samma sätt. Försök själv nu.”

Hon ställde sig på samma sätt och pressade på för att böja bågen och lossa strängens ögla från änden. Först var det mycket ansträngande, men när hon utnyttjade sina nytränade muskler i axlarna och armarna blev det lättare.

Hon log triumferande mot honom. Will nickade utan att le, men Maddie lät sig inte påverkas. Hon satte bågen stadigt mot vänster fotled och böjde för att sätta fast strängen. Hon fick ta i ordentligt de sista centimetrarna, men kände sig mycket belåten när öglan till sist gled på plats.

”Är det så här du själv brukar göra?” frågade hon. Hon kunde inte minnas att hon någonsin hade sett honom stränga sin båge. Han ryckte på axlarna.

”Ibland. Det är lättare med den sammansatta bågen — den är enklare att hålla på plats med benet. En vanlig långbåge slinter lätt i det kritiska ögonblicket. Nej, för det mesta använder jag den här.”

Han pekade på sin högra fot och hon lade märke till en liten läderögla alldeles bakom hälen.

”Jag sätter ena änden av bågen i den här öglan och använder sedan hela kroppen för att böja bågen över ryggen så att jag kan sätta fast strängen.”

Hon nickade tankfullt när hon förstod hur det fungerade.

”Det gäller alltså att använda alla muskler man har när man böjer bågen”, sa hon. ”I ryggen, benen och armarna.”

”Ja, det är bästa sättet. Om man använder allt man har behöver man inte överanstränga någon muskel. Många spejare är rätt små till växten, så den här metoden passar dem.”

Hon såg nyfiket på honom. Hon hade aldrig tänkt på att Will var speciellt kortvuxen. Men nu insåg hon att han faktiskt var betydligt kortare än hennes far — och de flesta andra riddare och krigare hon hade sett. Men fastän han var kortare så var han lika bred över axlarna och bröstkorgen. Han hade trots allt använt en långbåge med fyrtio till femtio kilos dragvikt större delen av livet, och hon gissade att det hade byggt upp hans muskler.

Will verkade än en gång förstå vad hon tänkte på.

”Det finns många fördelar med att vara liten till växten”, sa han. ”Ju större man är, desto svårare är det till exempel att gömma sig.”

Han nickade mot bågen som hon fortfarande höll i handen.

”Låt mig inte hindra dig från att öva”, sa han och traskade iväg. En brevbärare hade kommit med en bunt rapporter tidigare under morgonen, och han behövde läsa igenom dem.

Maddie började spänna bågen. Hon pressade utåt och drog strängen mot sig, precis som Will hade lärt henne. Nu kunde hon dra strängen förbi näsan så att pekfingret nästan nuddade vid mungipan.

”Jag kanske behöver göra lite längre pilar till dig”, hörde hon honom säga. Hon tittade förvånat upp. Hon trodde att Will hade gått, men han hade stannat vid stugknuten för att iaktta henne.

”Fortsätt öva”, sa han och traskade vidare.


För det mesta övade hon på bågskytte och knivkastning under eftermiddagen. Förmiddagen ägnades åt styrketräning, långdistanslöpning och övningar i att gömma sig. I dag ändrade Will rutinen. De åt lunch tillsammans i stugan — nybakat bröd, stark och smakrik ost samt äpplen. Hon drack kall mjölk och Will drack kaffe. Han hade lärt henne att mala bönorna i stället för att bara kasta dem hela i det kokande vattnet, och nu nickade han gillande när han hällde i sig de sista dropparna.

”Du börjar bli bra på det här”, sa han. De dukade av bordet och diskade. Sedan sträckte hon sig efter bågen och kogret som hängde på några pinnar bredvid dörren. Men Will skakade på huvudet.

”Inte i dag”, sa han. ”I dag vill jag att du visar hur bra du är på din slunga.”

”Jag är ganska bra”, sa hon självsäkert. Men när hon tänkte på saken insåg hon att hon inte hade använt slungan en enda gång sedan hon kommit till Redmont. Hon hade bara skjutit båge och kastat kniv.

Will höjde på ögonbrynen. ”Och ödmjuk också”, sa han.

Hon ryckte på axlarna och hoppades att hon inte skulle få anledning att skämmas när hon visade upp sina färdigheter. Hon gick till sitt rum och tog fram slungan och en påse med skott från kistan hon förvarade sina ägodelar i.

Will hade ställt upp fem pålar i gläntan utanför. Längst upp på varje påle satt en sliten hjälm han hade hämtat i krigarskolans soprum. De fem pålarna stod på olika avstånd — det var bara tjugo meter till den närmaste, men över fyrtio meter till den som stod längst bort. Pålarna var dessutom oregelbundet uppställda. Den närmaste stod längst ut till höger och den mest avlägsna befann sig i mitten. Maddie såg fundersamt på måltavlorna. Det här var ett svårare prov än det hon hade fått avlägga inför Halt och Gilan utanför kungliga slottet. Här skulle hon behöva bedöma avståndet innan hon sköt. Hon band fast påsen i bältet och lade ett blyskott i slungskålen. Sedan lät hon vapnet pendla löst fram och tillbaka från höger hand. Will tittade uppmärksamt på och sträckte sedan fram handen.

”Får jag titta?” frågade han och nickade mot påsen med slungskott. Hon tog upp ett nytt skott och lämnade över det till honom. Han kände på det och vägde det i handen.

”Bly”, konstaterade han. ”Jag har för mig att din mor brukade använda stenar.”

Maddie nickade. ”Det brukade jag också göra. Jag använder fortfarande stenar i nödfall. Men de varierar så i fråga om vikt och form och det påverkar träffsäkerheten. Alla de här kulorna är exakt likadana. Du skulle väl aldrig skjuta pilar som var olika långa och tunga?”

Han skakade på huvudet. Maddie hade en poäng. ”Var får du tag på dem?”

”Jag gör dem själv. Jag har en gjutform. Jag smälter bly och häller i det. Sedan filar jag bara bort den där lilla utstickande kanten där formens halvor gick ihop.”

”Hm”, sa Will. Han studerade skottet och såg slipmärkena där hon hade jämnat till det. Han uppskattade när folk gjorde sina egna vapen och projektiler. Maddie var dessutom prinsessa och hade lätt kunnat ge uppgiften åt smederna vid slottet.

”Jaha, då vill jag att du skjuter fem skott. Ett för varje hjälm. Nu får vi se hur bra du egentligen är.” Han lade lite extra betoning på ordet ”egentligen” och betraktade henne för att se hur hon reagerade. Hon gav honom en hastig blick och pressade ihop läpparna till ett tunt streck. Hon tänkte anta utmaningen.

”Vilken ska jag skjuta på först?” frågade hon. Will snörpte lite på munnen.

”De fem hjälmarna är fem temujaier som är på väg mot dig för att hugga huvudet av dig. Vilken tycker du skulle vara lämplig att börja med?”

Det fanns bara ett svar på den frågan. ”Den närmaste”, sa hon. Will nickade och tecknade mot raden av hjälmar.

”Vid det här laget hade han förstås redan hunnit fram. Då hade din lilla slunga inte varit till så stor hjälp, eller hur?”

Hon förstod vad han menade.

Han tittade på medan hon ställde sig med vänster sida mot måltavlan. Hon sträckte ut höger arm och lät den laddade slungan gunga fram och tillbaka en gång, så att skottet lade sig ordentligt i slungskålen, innan hon piskade upp med högerarmen i en nästan lodrät båge. Hon tog ett litet steg framåt och lät skottet flyga iväg.

KLANG!

Hjälmen hon hade valt ut som måltavla flög upp i luften av smällen från den tunga blykulan. Den slog i marken och rul­lade lite från sida till sida. Maddie laddade om slungan nästan ögonblickligen och sköt ett nytt skott — den här gången mot hjälmen längst till vänster.

KLANG!

Kulan träffade lite snett och hjälmen snurrade häftigt runt pålen. Men Maddie hade redan valt ut en ny måltavla. Hon sköt igen. Det gick lite för fort, och blyskottet for förbi ungefär trettio centimeter från hjälmen.

Hon tvekade och var osäker på om hon skulle skjuta mot samma mål igen.

”Han är fortfarande på väg mot dig”, sa Will. Hon laddade snabbt om och sköt på nytt. Den här gången flög hjälmen av pålen och landade på marken.

Ett skott kvar. Hon laddade, siktade mot den närmaste kvarvarande hjälmen och sköt. Slungan piskade över hennes huvud. Blyskottet susade iväg och slog rakt in i hjälmens framsida så att en stor buckla bildades på den redan illa tilltygade ytan.

Hon vände sig mot honom.

”Hur tycker du att det där gick?” frågade han med uttryckslöst tonfall och ansikte.

Hon försökte att inte verka alltför självbelåten. ”Fyra av fem. Det är ganska bra.”

Han såg tyst på henne i några sekunder.

”Fem temujaikrigare var på väg mot dig”, sa han. ”Du träffade fyra. Den femte hann fram. I ett sådant här läge skulle inte fyra av fem vara bra nog. Du skulle vara tämligen död vid det här laget.”

Hon kände hur hon blev röd i ansiktet av ilska och skam. Han hade rätt. I den här farliga världen räckte det inte att träffa med fyra skott av fem.

”Du måste öva”, sa han.

”Tills det blir rätt”, sa hon. Men Will skakade på huvudet.

”Nej. Tills det inte blir fel.”

Загрузка...