Den nya lärlingen

Kapitel fyrtionio

De trötta barnen kämpade sig fram längs vägen. Det hade grytt för flera timmar sedan och de höll blicken fäst vid den dammiga vägen några meter framför sig.

Maddie hade övergett alla försök att springa och gå om vartannat. Barnen kunde helt enkelt inte hålla ett sådant tempo, och varje gång de börjat springa hade de svagare barnen sackat efter tills hela sällskapet rörde sig i ett flera hundra meter långt, ojämnt led. Och ju längre de sprang, desto längre blev ledet eftersom de långsammaste barnen bara hamnade längre och längre bak. Maddie blev rädd att de skulle segna ned och kollapsa vid vägkanten.

Eftersom det inte var omöjligt att någon hade tagit upp jakten på dem kastade hon oroliga blickar mot horisonten i söder för att se eventuella tecken på förföljare. Fastän hon hade enormt förtroende för Wills förmåga att avleda männens uppmärksamhet kom hon att tänka på någonting han hade upprepat om och om igen under hennes träning:

Alla planer kan gå snett — och de flesta går förr eller senare i stöpet, hade han sagt. Var alltid beredd på att något går snett. Då kommer du att vara redo när det händer. Om allt skulle gå vägen får du i stället en trevlig överraskning.

På grund av rädslan för förföljare ville hon ha barnen så nära som möjligt, där hon kunde se dem och skydda dem om någon fara visade sig.

Nu traskade de fram med trötta, släpande steg. Hon gick regelbundet runt i den lilla gruppen och uppmanade de långsammare barnen att gå fortare. Ofta var hon tvungen att vädja till dem, uppmuntra dem eller hota dem — vad som helst för att de skulle fortsätta gå. Hon var själv utmattad, men alldeles för stressad för att känna av det.

”Kom igen nu, Julia”, sa hon till en av de äldre flickorna för kanske hundrade gången. ”Om de mindre barnen kan så kan du!”

Julia brast som vanligt i gråt, stannade och gnuggade sig i ögonen.

”Det är orättvist”, tjöt hon. ”Jag vill rida! Det är min tur att rida!”

Maddie hade låtit barnen turas om att rida. De fick sitta till häst i en kvart åt gången innan de blev avlösta. Maddie visste att Julia hade varit med i gruppen innan och grymtande suttit av bara fem minuter tidigare. Det skulle inte bli hennes tur igen förrän om minst tjugofem minuter.

Maddie blängde på henne. ”Fortsätt”, beordrade hon.

Julia putade med läpparna. ”Varför kan inte Rob gå? Han får ju rida hela tiden. Det är orättvist!”

Maddie hade god lust att slå till Julia om hon sa ”det är orättvist” en gång till. Rob var pojken med brännskadan på benet. Han hade erbjudit sig att gå, men haltade så kraftigt att han hade sinkat hela gruppen. Maddie hade låtit honom fortsätta rida medan de andra nio fick turas om.

”Rob har ont i benet”, sa hon.

Julia såg surt på henne. ”Båda mina ben gör ont. Jag vill också rida!”

Rob hade hört dem. Det hade alla. Rob lutade sig fram mot Maddie.

”Jag går en stund”, sa han. ”Hon kan få rida.”

Maddie såg allvarligt på honom. ”Nej”, sa hon bestämt. ”Det är inget fel på hennes ben. Hon är bara självisk.”

Julia snyftade. Hon var uppenbarligen återigen nära tårarna. Maddie gick lite närmare flickan och talade till henne med låg röst som ingen annan kunde höra.

”Ser du röset där borta?” frågade hon. ”Bakom busken med lila blad?” Julia vred lite på huvudet och blickade mot platsen. Det såg ut som en helt vanlig kulle. Flickan rynkade pannan, nickade och undrade varför Maddie hade pekat ut platsen för henne.

”Det är ett gammalt gravkummel. Det finns många sådana häromkring.”

Orden fick Julia att spärra upp ögonen. Hon såg sig omkring och tittade slutligen på Maddie.

”Det finns…” Maddie letade i huvudet efter någonting som kunde verka tillräckligt skrämmande. Hon mindes samtalet vid floden i Danverfors. ”Det finns gastar där inne. Du har väl hört talas om kummelgastar?”

Julia skakade på huvudet. Hon hade aldrig hört ordet, men tyckte inte att det lät särskilt trevligt.

”Det är en sorts onda andar som håller till i gravar. De har långa tänder och fruktansvärda klor. De anfaller folk som går förbi, drar in dem i sina kummel och gör dem till nya gastar.”

Hennes fantasi började få fart nu. Julias också. Hon var alldeles blek i ansiktet.

”Det finns bara en sak som gastar är rädda för…”, fortsatte Maddie. Hon såg sig omkring och nickade mot Bumper och Tug. ”Hästar. De tål inte hästar. Så länge Bumper och Tug är med oss kan vi känna oss trygga.”

”Är det sant?” fick Julia fram efter en stund. Hennes röst lät väldigt liten.

Maddie nickade allvarligt. ”Helt”, sa hon. ”Och om du inte slutar gnälla och beklaga dig tänker jag lämna kvar dig här. Då kommer gastarna och tar dig så fort de inte längre kan se hästarna!”

Julia gnydde till av fasa. Tårarna flödade återigen utmed hennes kinder, men nu grät hon av skräck snarare än självömkan. Hon var verkligen rädd. Maddie suckade olyckligt. Hon avskydde egentligen att behöva skrämma Julia för att få henne att fortsätta.

Jag är inte ett dugg bättre än Sagofarbrorn, tänkte hon. Men hon var själv bara några år äldre än Julia och också nära utmattning. Hon visste inte vad annat hon kunde göra för att få den andra flickan att traska vidare. Hon hade vädjat, lirkat och bett hela morgonen, men Julia hade inte lyssnat. Hon hade sjunkit djupt ned i sitt eget elände och Maddie hade inte kunnat göra något för att motivera henne. Skrämseltaktiken var det enda som verkade fungera, och hon bestämde sig lite motvilligt för att fortsätta med den. Det här handlade trots allt om att rädda livet på flickan.

”Det är därför du måste traska på”, sa hon. ”Och du gör bäst i att sluta klaga. Annars blir jag tvungen att lämna dig hos gastarna. Förstår du?”

Julia såg Maddie i ögonen. Hon kunde inte se något medlidande där, bara en hård beslutsamhet. Maddie skulle utan tvekan verkställa sitt hot. Julia torkade sig i ögonen och nickade.

”RÖR PÅ PÅKARNA DÅ!” röt Maddie.

Vrålet och skräcken för kummelgastar fick Julia att reagera. Hon ökade takten tills hon gick i täten för ledet och kastade hela tiden oroliga blickar mot kullen som om hon väntade sig att se spöklika skepnader där borta när som helst. Men hon saktade aldrig ned, utan marscherade vidare med förnyad energi.

Pojken som hette Tim hade lyssnat intresserat på ordväxlingen mellan Maddie och Julia. Nu gick han lite närmare Maddie. Hans ögon var röda av trötthet och ansiktet täcktes av ett tunt lager av damm och torkad svett. Trots det så log han.

”Kummelgastar och gravrösen?” sa han lågt. ”Det där ser ut som en helt vanlig kulle, tycker jag.”

Maddie skakade trött på huvudet. ”Hon bad om det.”

”Hon fick vad hon förtjänade”, sa Tim och nickade.

Det hade gått ungefär en timme sedan solen gått upp när Jory Ruhl till sist insåg att han blivit lurad.

De hade inte sett röken av den mörka skepnaden med mantel sedan det börjat gry. De hade kämpat vidare söderut i förhoppning om att se honom igen. Under natten hade de skymtat honom flera gånger och att förfölja honom hade inte varit någon konst. Han hade sällan varit mer än hundrafemtio meter framför dem. Vid några tillfällen hade han till och med varit ännu närmare.

Men nu var han som bortblåst. Det öppna landskapet framför dem täcktes av högt, tjockt gräs och man hade fri sikt i ungefär tre kilometer. Figuren de hade förföljt under natten syntes inte till någonstans.

Ruhl började svära våldsamt. Det var nu helt uppenbart att bågskytten hade uppmuntrat dem att fortsätta söderut medan han själv avvikit åt något annat håll.

En av Ruhls kumpaner, mannen med mörk mantel som deltagit i räden mot Pildalen, skyndade fram.

”Vad har hänt?” frågade han.

Ruhl vände sig ursinnigt mot honom. ”Den där förbannade skytten har lurat oss! Han måste ha gått tillbaka och sprungit i en annan riktning!”

Mannen med manteln såg sig tveksamt omkring. ”Är du säker?” fortsatte han. Straffet för att han hade ifrågasatt Jory Ruhl lät inte vänta på sig. Rövaren for ut med knytnäven och träffade sin kumpan så hårt att han raglade bakåt.

”Det är klart att jag inte är säker, din idiot!” skrek han så att saliven skvätte från hans läppar. ”Om jag var säker skulle jag ju veta var han är!” Hans följeslagare backade snabbt undan. Han visste vad Ruhl kunde göra när han var på det här humöret.

”Visst, Jory, ta det lugnt”, vädjade han och höll upp händerna. Men Ruhl gick inte att lugna.

”Varför måste jag stå ut med sådana inkompetenta dårar?” sa han ilsket. ”Förstod ni inte att han hade glidit oss ur händerna? Vi hade inte sett röken av honom på över en timme!”

Du förstod det ju inte själv, tänkte mannen med manteln. Men han var förståndig nog att inte säga något.

Ruhl såg sig omkring på sina kumpaner och insåg att en saknades. Det var Sagofarbrorn.

”Och var i helsike är Victor? Jag slår vad om att han sitter och dricker öl i lägret! Det förbannade lata svinet! Det är så typiskt honom! Ni är likadana allihop, era värdelösa oduglingar!”

Ingen visste vad som hade hänt med Sagofarbrorn, och Ruhl stormade runt och bannade sina följeslagare för att de inte insett att mannen de förföljt hade försvunnit. Alla visste hur oförutsägbar Ruhl kunde vara när han var på dåligt humör. De backade undan från honom och ingen ville se honom i ögonen.

Med undantag för en person — en av de iberiska sjömännen som hade anslutit sig till gruppen när La Bruja glidit ut med tidvattnet. Han klev fram och såg Jory rakt i ögonen.

”Jag tror att du har rätt, jefe”, sa han.

Ruhl såg ursinnigt på honom. ”Jaså, det tror du? Verkligen klipskt av dig! Vad tycker du att vi ska göra åt saken, då?”

Mannen struntade i Ruhls vrede och syrliga kommentar. ”I mitt hemland var jag jägare innan jag blev sjöman”, förklarade han.

”Så bra för dig, din obildade iberiske bondlurk!” sa Ruhl. Han vände sig argt bort, men mannen bara höjde rösten och fortsatte.

”Jag var en perseguidor”, sa han och sökte i minnet efter det araluanska ordet. ”En spårare. Jag kunde följa spår efter djur.” Han nickade mot marken och sina fötter. ”Och människor.”

Ruhls ursinne försvann lika snabbt som det hade kommit. Han vände sig mot mannen och såg på honom med smala ögon.

”Är du en bra… perseguidor?” frågade han.

Mannen ryckte på axlarna. ”Jag var bäst i min provins”, sa han. ”Jag tror att jag kan ta reda på vart mannen har gått.”

Ett leende började mycket långsamt spridas över Ruhls ansikte.

Mannen med mörk mantel skakade på huvudet. Ruhls leenden var nästan ännu otrevligare än hans vredesutbrott. Det var inte första gången han förundrades över sin ledares snabba humörväxlingar. I ena ögonblicket kunde han vara högröd i ansiktet och vråla av ilska. I nästa kunde han vara helt lugn. Sedan kunde det slå om igen.

Det verkade helt enkelt inte riktigt friskt.